SOPHIE ZETTERMARK BREV TILL EN VÅLDTÄKTSMAN
Den här texten är tillägnad Kasper Englund, för allt han förstörde
Du utnyttjade mig. Du utnyttjade inte enbart mig, du utnyttjade flera andra, du utnyttjade mig inte en gång utan flera, du satte det i system att söka upp sårbara, psykiskt sjuka kvinnor och utnyttja dem sexuellt.
Och polisen frågar mig: hur skulle han ha kunnat förstå att han inte borde haft en sexuell relation med dig? Och jag tänker: Ja, kanske för att han vore en normal mänska, med allt vad det innebär, empati till exempel?
Det du gör är inte lite problematiskt, det du gör är inte lite konstigt, det du gör är inte en konsekvens av det här samhällets normer och ditt undermedvetna, det du gör är fullt medvetet och det kan bara kallas vid sitt rätta namn: sexuella övergrepp.
Jag kan tillbringa så mycket tid med att vara arg på dig, jag kan tillbringa så mycket tid med att vara traumatiserad och må kasst, jag kan tillbringa så mycket tid med att vara ledsen och känna mig utnyttjad, jag kan tillbringa så mycket tid men frågan är egentligen inte hur jag tillbringar min tid utan hur du tillbringar din, vad du kommer undan med, vad du kan fortsätta att göra utan konsekvenser.
Vi lever i ett samhälle där sådana som jag, kvinnor som är psykiskt sjuka, är dubbelt utsatta, dels för att de är kvinnor, dels för att de är psykiskt sjuka, och det finns ingen lag, det finns inget system som hjälper oss, som lär oss våra rättigheter, som lär oss att sätta upp gränser och hålla dem, som visar oss: detta är okej, detta är inte okej. Hur skulle vi då kunna veta våra rättigheter, hur skulle vi då kunna säga nej de upprepade gånger det krävs, hur skulle vi kunna lära oss någonting som vi inte har någon aning om?
Vi får lära oss den hårda vägen.
Vi får möta sådana som dig och se att det du gör inte är okej, att du går över etiska gränser utan att tänka efter, att du enbart har en empati som du har övat upp för att verka normal, vi blir utnyttjade och känner efteråt att det var någonting som inte var okej med det, långsamt målar vi upp våra gränser och inser att sådana som dig aldrig är okej, att vad du gör är förkastligt, allvarligt, fruktansvärt.
Vi måste lära oss att ta detta på allvar, vi måste lära oss att sluta förminska våra egna gränser, vi behöver sluta säga ja enbart för att det här samhället ligger som ett vått täcke över oss och tvingar oss att säga ja, vi behöver göra det vi själva har lust till när vi mår bra och inte är i det sårbara läge som en är i när en är psykiskt sjuk.
Vilken normal, empatisk mänska inleder och upprätthåller en sexuell relation med någon som är så psykiskt sjuk att denne inte minns ett helt år eftersom den mådde så dåligt?
Hur kan det någonsin vara accepterat, hur kan det någonsin vara okej?
Varför är det inte fler som protesterar, varför säger vi inte ifrån, varför kräver vi inte de rättigheter som alla friska mänskor har, varför är vi psykiskt sjuka kvinnor så osynliga, varför vet vi ingenting om våra rättigheter som psykiskt sjuka, med betoning på våra sexuella rättigheter?
Säg inte till mig: men du ville ju, säg inte till mig: det var på ditt initiativ, säg inte till mig: du har också en del i detta, säg inte till mig: det var ditt ansvar att säga nej, säg inte till mig: jag tror dig inte, säg inte till mig: men också psykiskt sjuka har en sexualitet, säg inte till mig: det var ditt fel.
Säg till mig: det här är inte okej, säg till mig: han gick över etiska gränser när han hade en sexuell relation med dig när du var så pass sjuk som du var, säg till mig: du hade ingen agens eftersom du var så pass sjuk och hade inte möjlighet att säga nejoch inte visste vad du ville och sexet var etablerat i er relation som den enda bekräftelsen på grund av att han var man, säg till mig: jag bryr mig inte om det var så att du ville eller inte, det var hans ansvar att på etiska grunder avhålla sig från att ha sex med dig när du var så sjuk som du var och han svek det ansvaret, säg till mig: jag tror dig, din version räknas också, hans är inte Sanningen, din räknas minst lika mycket, säg till mig: det här är inte ditt fel, det här ligger helt och hållet på hans ansvar, inte ditt, säg till mig: vi lever i en sjuk värld där felet alltid söks hos kvinnan och aldrig hos mannen, säg till mig: vi kommer ta oss igenom det här, du kommer komma ut på andra sidan, ditt liv är inte över, du kommer läka, du kommer bli hel igen, det kommer gå.
Säg till mig: vi kommer ta oss igenom det här.
