RESESKILDRING SRI LANKA

RESESKILDRING SRI LANKA Utdrag ur våra dagböcker från Sri Lanka i december 2004 och januari 2006 Nedskrivet i Aluthgama/Bentota med början 2006-01-09 av Ola Johansson Det är tidigt i december 2005 och vi (Ola & Natasha Becker) bestämmer oss för att åka tillbaka till en tropisk plats jag alltid kommer att minnas. Nyårsafton 1986, alltså för 19 år sedan, åkte nämligen jag och en annan kompis till Sri Lanka för att upptäcka denna för oss helt okända del av världen. Vi stannade då i 6 veckor och jag upplevde mitt livs resa och de intryck jag fick då är hittills oöverträffade. Detta beroende på att det var första gången jag åkte utanför vår invanda kultur i Europa. Kulturchocken var överväldigande och tidvis svår för mig att ta den gången men efterföljande år av resor jag gjort till olika långväga länder så är det just den annorlunda kulturen som fascinerar mig så. Den får en att känna det där lilla kittlande extra som gör att en playa-resa till Medelhavsområdet inte längre känns lika spännande som de första gångerna jag åkte dit i början av 80-talet. Dessutom verkar prisläget numera vara högre i Spanien än hemma i Sverige och så var det ju definitivt inte för 20-25 år sedan. Jag har, sedan de 20 år som gått sedan jag var på Sri Lanka första gången, ofta velat återvända hit för att arrangera en gruppresa så att vi tillsammans kan ta del av denna härligt annorlunda och upplevelserika värld. Planen sattes i verket redan i december 2004, då vi (Ola & Kåre Engström) beställde en resa hit för att reka inför den hälsoresa vi hade tänkt arrangera i februari 2006. Det blev inte riktigt så som vi hade tänkt oss, en tsunamikatastrof hindrade och avslutade rekresan i förtid den gången och intrycken blev om möjligt ännu mer outplånliga och omtumlande denna gång. De första 10 dagarna av resan gjorde vi värdefulla utflyktserfarenheter som vi ska dela med oss av här nedan och den efterföljande rapporten från tsunamin är ett försök att beskriva vad som hände den ofattbara annandagen 2004. Jag önskar er trevlig läsning! Ola Kalmar on 2004-12-15 Klockan är 16.55 och jag tar ett lågprisflyg från Kalmar flygplats till Stockholm för att ta mig till Täby och övernatta hos Kåre vid Näsbypark. Han bjuder mig på en utsökt kvällsmat (kylskåpsstädning inför resan) och börjar baka bröd till vår matsäck en bit efter midnatt. Jag kommer i säng 02.30 medan Kåre då har sin packning kvar att göra och vi ska gå upp 04.50! för att ta en taxi 05.20 till Arlanda. Lite groggy av sedvanlig sömnbrist har vi ändå en intressant diskussion kring kreativa gatunamn med taxichauffören som vill ha hjälp med uppslag till ett förslag han tänkt skicka in till Stockholms kommun, i egenskap av den gatufinsmakare han blivit i sitt jobb. Namnförslagen ska endast ha fiktiva eller dubbeltydiga gat- och vägnamn som t ex Genvägen, Senvägen, Tillbakavägen, Vintergatan, Bättringsvägen osv och konstigt nog kommer vi på ett flertal förslag han inte funnit på själv och han är oss mycket tacksam. Flyget går ovanligt tidigt denna gång, redan 07.20 är det meningen att vi ska åka från Arlanda mot Sharjah på arabiska halvön för mellanlandning men vi blir ca 20 min försenade. De sex timmarnas flygning till Arabiska halvön går bra. I Sharjah får vi ca 20 min i en dyr ”taxfreebutik” och hela stoppet varar i en dryg timme för byte av besättning. Bra tid för att promenera igång cirkulationen på. Vi vandrar raskt fram och tillbaka i de långa flygplatskorridorerna under hela stoppet och skippar onödig taxfreeshopping. Efter 4 timmars ytterligare flygning landar vi på Colombos flygplats ca 23.55 to den 16/12. Efter mycket köpslående tar vi en taxi för 1000 rupies (ca 70:-) in till Hotel Grand Oriental i Colombo city och är där vid 02.00. Vi packar upp och tittar på kartor mm inför kommande dag och nattar vid 03.45 på morgonkvisten. Colombo fr 2004-12-17 Vi tar en skön sovmorgon till 10.30 och missar därmed hotellets frukostbuffé men det finns kvar av matsäcken från flyget och Kåres goda matbrödsbullar kommer väl till pass. Vi promenerar till Colombos lokala marknadsplats där allt mellan himmel och jord saluförs i små trånga kyffen till butiker och på små leriga markplättar. Trafikkaoset är totalt förlamande här! Bland alla gående människor som ska handla trängs stora lastbilar, tuc-tucs, män med fullastade varukärror och vi på så trånga gator att man hela tiden får ducka för svepande backspeglar eller dra undan tårna för att de inte ska bli tillplattade av lastbilsdäcken. Till råga på allt så har det regnat rejält kvällen innan vilket medfört att vägen förvandlats till halkig lervälling. I denna skitiga smet går många omkring barfota eller i flip-flops medan vi får hoppa hage mellan torra fläckar i, till en början, prydliga strumpor och skor…

Vi går gata upp och gata ner i flera timmar och fotar lokalbefolkningens dagliga vedermödor och de många färggranna frukt- och grönsaksstånden. Här och där stannar vi för att klunka i oss kokosvatten från färska lokala kokosnötter som heter king coconut här och är orangea till färgen, vanliga nötter är gröna. Plötsligt kommer vi fram till järnvägsstationen och en massa minnen från förra gången jag besökte ön poppar upp. Dessa starka intryck har för alltid etsat sig fast och den starka kulturchock som jag då upplevde skälver åter till i kroppen. Värmen, lukterna, alla jobbiga erbjudanden, tiggare… Överallt möts vi av förslag och försäljningserbjudanden från alla ”uppraggare” som spanar efter turister att köpslå med. Vi pratar en hel del med en trevlig man som försörjer sig som guide på olika utfärder. Han visar oss runt och tar oss sedan, på vår begäran, till en lokal restaurang som en turist garanterat aldrig skulle ha hittat i bebyggelselabyrinterna runt stationsområdet. Här får vi äta en gudomligt god och härligt kryddig lankesisk vegmeny. Smaker som jag inte upplevt på 20 år men som jag ofta drömt om, men försökt återskapa hemma, är plötsligt en verklighet igen. Sist var jag här i 6 veckor och upplevde en kulinarisk vegetarisk variationsrikedom som jag aldrig tidigare stött på. Sättet att krydda och kombinera smaker har sedan dess präglat hela mitt sätt att laga mat och framförallt att smaksätta den. Förutom ris serveras vi grönsaker, röd lins-dahl, bananblomsgryta, tarorötter i krämig kokossås och så den oförglömliga sambalen! Lankesisk sambal kan t ex vara gjord av färskriven kokosnöt, ihopstött med mald chili, svartpeppar, salt och lime samt överströdd med friterade torkade chilifrukter. Den strör man över och förgyller såväl frukost-, lunch- som middagsrätter med, hett som bara attan och direkt beroendeframkallande skulle jag vilja påstå pga av endorfinkickarna chilin ger. Glömde nämna de läckra färska currybladen som alltid präglar lankesisk mat, jättesvåra att få tag på hemma då de ska vara färska för att komma till sin rätt. Åh, vad min kropp och själ har längtat efter att få uppleva dessa smaker igen! Vi diskuterar utflykter och sevärdheter med vår guide och bestämmer oss sedan för ett intressant paket där vi ska åka runt i en luftkonditionerad minibuss med guide och chaufför för att få ut mesta möjliga av vår vistelse. 7 dagar fullproppade med besök från elefantbarnhem till nationalparksafari och t.o.m. en bergsbestigning. Rapporter från dessa följer nedan. Efter god mat och öl tar vi en rickshaw till Victoriaparken i Colombo där vi möter glada lekfulla barnfamiljer och beskådar jättelika träd och andra botaniska sevärdheter. En elefant med enorma betar håller ett palmblad i snabeln som den använder som en solfjäder. Våra digitalkameror går varma. En annorlunda attraktion är en stor inhägnad byggnad där man kan läsa på en skylt: Upplev ett ”äkta” snöfall! På konstlad väg kan man alltså framkalla snöslask här i tropikerna och få uppleva vår världs sämsta väder och dessutom få en massa människor att betala för det!!! Vi kikar förbryllade in över staketet och mycket riktigt ligger där ”äkta” snödrivor kvar på marken i denna värme efter det senaste ”snöfallet”. Ja vad går det inte att göra pengar på bara det låter tillräckligt spännande men hur kul kan det vara egentligen? När jag tänker efter så kommer jag på att vi ju har skapat motsvarande saker hemma i vår kalla värld. ”Äkta” skadlig tropisk solbestrålning. Det är bara att krypa in naken utan solskyddsfaktor i ett trångt våffeljärn av strålande lysrör och få snabbt föråldrad hud och risk för hudcancer och betala dyrt för det. I ljuset av det så framstår ju innovationen snöfall i solens rike som lika genialt som den som uppfann glass och med tanke på att den avnjuts i alla temperaturzoner så blir det ett intressant framtidsscenario. Efter en timme på internetcafé och inköp av dvd-filmer för 1$ st (7:-) köper vi en kasse mogna mangofrukter som får bli vår kvällsmat.

KÅRE ENGSTRÖM NOTERADE FÖRSTA DAGENS INTRYCK ENLIGT FÖLJANDE: I 28-gradig värme, spända av förväntan bokstavligen kastar vi oss ut, efter att kurerat de värsta sviterna av jetlaggen... Klockan är 11, i Stockholmsstora Colombo – Sri Lankas huvudstad, hemma är uret fortfarande bara 6 på morgonen. Den speciella, helt oöverträffade ”Asienkänslan” infinner sig per omgående. I ingen annan världsdel råder ett sådant antiklimax och kaos – trafikträngseln är total; på smala gator och gränder samsas fotgängare, bilar, lastbilar, rickshaw (små motordrivna trehjulingar) och dragkärror av alla modeller. Aktiviteten är ljuvligt härlig! Att ett nattregn har skapat tillfällig lervälling längs vissa gatustråk rör oss inte ett dug – här finns allt att uppleva. Efter en kort promenad från det storslagna, men kraftigt nedgångna kolonialhotellet Grand Oriental befinner vi oss i stans marknadskvarter. Kommersen är högst påtaglig. Försäljarna tycks tävla om vem som har den effektivaste och skarpaste röstresursen. Frukt och grönsaker i en allskön färgprakt pryder stadsbilden. Världens godaste frukt – mangon – blir ett lätt bete, och inte gör det saken sämre att priset ligger på

20 srilankesiska rupees styck (motsvarar 1:50 svenska kronor). Bland andra godsaker finner vi så klart ananas, granatäpplen och små bananer. Vatten hittar vi märkligt nog inte att köpa (anledningen är att vi rör oss i kvarter utan att se tillstymmelsen av turism), men snart har vi tagit seden dit man kommer och vi köper den ena kokosnöten efter den andra och njuter i stället av ljummet och mättande kokosvatten. Priserna är mycket snälla, oavsett om det gäller CD-/DVD-skivor, kläder, skor, mat, öl, transporter osv. Utanför den centrala järnvägsstationen stöter vi ihop med en guide – det är gott om guider överallt som erbjuder allsköns tjänster (som egentligen inte behövs) för att kunna tjäna några rupees till brödfödan. Vänligheten är påtaglig. Vi känner oss mycket trygga – ibland kan nya platser och särskilt storstäder kanske lite oförätt skapa en känsla av osäkerhet – om hur är det med ficktjuvar etc. Någon eventuell sådan oro hämmas vi överhuvudtaget inte av efter ett par timmars spatserande i myllret av liv. Den guide vi träffar guidar oss med förtjusning runt själva järnvägsstationen, och lite senare avnjuter vi en typisk Sri lankesisk måltid, med ris och ett flertal grönsaksrätter i småskålar. Det hela smakar förföriskt gott – men man får inte vara känslig för pepprig chili – det riktigt brinner i munnen. Tillsammans med vår guide kommer vi överens om att han ska bli vår ”herre” under den närmaste veckan – för en paketlösning där guide, chaufför, biltransporter och bensin, hotell, frukost och middag ingår kommer vi nämligen att fr o m i morgon resa runt i Sri Lanka under de närmaste sju dagarna. Jag längtar redan – det här lär bli en upplevelse utöver det vanliga! OCH DET BLEV DET JU!!! Kåre Engström för Svenska Hälsoresor Colombo lö 2004-12-18, Olas dagbok fortsätter: Frukost kl 07.15 på Grand Oriental. 08.00 blir vi hämtade av guiden Nandana och chauffören Sunil som börjar med att köra oss till buddisttemplet i Ragama. Vi kör till flera olika tempel innan vi till sist lyckas hitta rätt ställe. Där träffar jag till min glädje den överstemunk som bjöd in oss att bo hos honom vid templet under min första vistelse på ön för 20 år sedan! Jag tar fram foton från resan i januari 1986 och munken känner med ett stort leende igen sig själv och många av hans medarbetare från den tiden. Jag frågar efter den munk som han avdelade som vår reseguide under våra 6 veckor här och säger att jag gärna skulle vilja träffa honom igen då vi kom varandra väldigt nära. - Var håller han till numera, frågar jag? - I Jakobsberg, säger munken, jag har nyligen varit där och hälsat på honom i Stockholm där han varit länge för att missionera om buddhismen! Tja, det var bara att lyfta upp den tappade hakan och återigen konstatera att världen har blivit riktigt liten. Jag som hade sett fram så mycket mot vårt återseende för att kunna tacka för senast och så fanns han på så oväntat nära håll! Vi fortsätter mot den gamla lankesiska höglandshuvudstaden Kandy på 500 m.ö.h. i landets mitt. Kandy är framförallt känt för sitt tandtempel där en relik av självaste Buddhas ena hörntand sägs ligga bevarad… Vägen dit är trång och trafiken så tät att det inte går att köra fortare än i vanlig stadstrafik, därför tar färden lång tid. Någon mil innan Kandy ligger det kända elefantbarnhemmet Pinnawela dit vi förstås styr kosan. Här finns många elefanter, både stora och små, som blivit föräldralösa eller skadade av tjuvskyttar. Vi fotar den imponerande hjorden på 50-60 elefanter och får närvara när babyelefanterna blir matade med mjölk i nappflaska. Vi intar en god lunch på en flott restaurang med utsikt över en bred grund flod. När vi ätit färdigt förs hela elefanthjorden ner av skötarna till floden för att badas och skrubbas, något som djuren bara fullkomligt älskar. De plaskar, leker och sprutar vatten med sina snablar och om vill är man välkommen att ta med en sten och hjälpa till att skrubba deras tåliga hud i vattnet. Efter mycket fotande så åker vi vidare till en kryddplantage där vi får se flertalet orientaliska kryddor och örter växa. Man kan handla olika örtmixturer som uppges vara bra mot en mängd olika åkommor samt olika torkade kryddor förstås. Vi åker sedan vidare mot och igenom Kandy till vårt lilla gästhem i utkanten av staden. Vi får våra rum, lämnar bagaget och åker in till stan för att se en dansshow i en timme som visar sig vara mycket sevärd. Dansarna avslutar med att gå på glödande kol och kasta stora eldklot omkring sig. Senare inne i stan så hittar Kåre ett internetfik där han absorberas en timme medan jag går ut och handlar kartor, vykort, kokbok och guidebok i en bokhandel. Väl tillbaka på gästhemmet får vi en meny av goda veg specialrätter för detta område. En av rätterna gör att man liksom sprutar eld ur munnen men de söta goda frukterna till desserten mildrar tacksamt hettan. Vi provar en inhemsk Lion-öl och får smutta på lite lokal Arrak vilket får avrunda kvällen och arbetsuppgifterna på rummet tar vid. Det innebär att ladda in alla dagens digitalbilder från minneskorten till Kåres dator samt att notera dagens händelser i dagboken.

Kandy sö 2004-12-19 Direkt efter frukost tar Nandana & Sunil oss till Kandys botaniska trädgård där vi vandrar runt i stora parker med höga regnskogsträd och enorma bambudungar. Parken har 150 anställda skötare som håller ordning på allt och servar besökarna. Några av dem har funnit stora otäcka skorpioner som de visar mot att man gärna får betala dem några rupies om man vill fota dem. Lite längre fram i parken hörs ett högt svårbestämt skränande från trädtopparna där mängder av fågelliknande djur hänger, klänger och flaxar omkring. Vi blir inte kloka på vad det är för sorts fåglar förrän Kåre utbrister ”Det är ju bats!” alltså fladdermöss och av typen flygande hundar stora som kråkor vilka för ett förfärligt oljud över våra huvuden. Fascinerat stannar vi kvar här länge och iakttar och fotar deras aktiviteter mitt i solljuset, jag som trodde dessa vampyrliknande ljusskygga varelser bara var nattaktiva. I parken möter vi många trevliga lankesiska familjer som vandrar runt med sina söta barn som så gärna vill vara med på bild. Överallt går förälskade unga par runt och pussas lite i smyg, det här är en kärlekspark i ordets rätta mening visar det sig. Vi fortsätter sedan till en fin utsiktsplats där man kan blicka ner över hela Kandy med den centrala sjön och tandtemplet under oss. Försäljarna är ovanligt envisa här och både Kåre och jag åker därifrån med t-shirtar mm. Sedan är det dags att äta lunch och efter det besöka den stora Buddhastatyn som vakar över staden likt Jesusstatyn över Rio de Janeiro. Några lillgamla barnmunkar hjälper till med guidning och markservice. Även här har man en helt magnifik utsikt över Kandys stadskärna. Vi åker ner till centrum för att besöka tandtemplet men eftersom vi inte har långbyxor på får vi inte gå in där så vi skippar det och går istället på promenad runt Kandysjön. I bortre änden ligger Hotel Suisse som erbjuder Ayurvedisk massage och ett flertal olika behandlingar. Vi testar en 45-minuters oljemassage med läkande örter utförd av kunniga massörer. Först kommer dock den kvinnliga doktorn in och gör pulsdiagnostik på oss innan massagen kan börja. Det tar inte lång stund förrän vi dåsande försvinner in i någon slags mental dimma som är svårt att ta sig ur när 45 minuter alltför raskt passerat. Rekommenderas verkligen! Vi fortsätter tillbaka till centrum där Kåre behöver använda Internet i en dryg timme medan jag besöker den lokala marknaden istället. Där köper jag lite röda bananer och 20 läckra mangostanfrukter för 14:50 som vi festar upp på hotellrummet. Nuwara Eliya må 2004-12-20 Vi åker på morgonen mot staden Nuwara Eliya (uttalas nårelija) högst upp på den lankesiska bergsplatån mitt på ön ca 1900 m.ö.h. De slingrande smala bergsvägarna är riktigt dåliga och vi skumpar fram bland hål och ojämnheter i vägbanan. Utsikten över de gröna regnskogsbeklädda bergssidorna är hela tiden vacker och intressant. Efter någon timme börjar de första teplantagerna skymta och snart täcks hela bergen av terrasserade tebuskar. Vi får se ett stort plockarlag på några hundra arbetare som jobbar för fullt på en sluttning. Vi stannar bilen för att fota de vackra vyerna och beskåda plockarnas vedermödor. Vi följer en smal stig upp genom plantagen och de många plockarna vinkar glatt åt oss och våra kameror knattrar av alla bilder vi tar. Vår guide säger att ca 1 miljon människor av de 18-19 miljoner invånarna på Sri Lanka jobbar i teindustrin, främst som teplockare. Som teplockare tjänar man 200 rupies per dag efter 8 timmars hårt arbete vilket innebär 13-14 kronor som får betraktas som en normal lön här. Lite att tänka på när man ska ge dricks, 10-20 rupies är ganska lagom för mindre extratjänster som t ex hotellpersonal utför även om vissa ibland tigger om mera innan de förstår att vi satt oss in i prisläget här. Man ska aldrig strö pengar omkring sig bara för att vi har råd och att prisnivån här är låg, det drabbar de fattiga hårt när inflationen i turistområdena ökar och drar med sig hela prisbilden uppåt för alla. Man ska därför alltid pruta. En skock envisa barn har samlats vid vår bil och tigger godis, pengar och pennor mm. En man framför en massa konster och magitricks så han får till slut en 20-rupiesedel för showen vi inte valt men hela horden av tiggande ungar blir utan, tja vad ska man göra, det känns lite hopplöst att man inte kan hjälpa alla. Kåre läxar upp de mest envetna och ohyfsade tiggarbarnen, som inte tar ett nej som ett svar, så att de får något att fundera på… Vi fortsätter till en tefabrik som tar emot studiebesök och vi får en guidning vid plantagen och inne i fabrikslokalen. Tebladen torkas först till hälften, sedan rullas de och får fermentera (jäsa) till svart te innan den slutliga torkningen vid 110°C avslutar processen. Teet sållas och sorteras i 11 olika kvaliteter och prisklasser som sedan används till en mängd olika ändamål som t ex påsar och olika varianter av smaksatt löste. Vi bjuds på gratis te-fika och förväntas förstås sedan shoppa lite bland alla produkter de tillhandahåller i sin tebutik. Överallt märks det att det snart är jul, julgranar och tomtar dekorerar golven och rummen inomhus men känns ändå lite malplacerade här och vi som trodde att vi skulle slippa all julkommers på denna resa… Eftersom det inte växer några granar här så får det bli tuja el oftast en plastvariant att lägga klapparna under och detta ska vara ett buddistiskt land, ja ja. När vi kommer fram till bergsstaden Nuwara Eliya och har fått våra hotellrum tar

vi en lång skön promenad på stan och tittar på folklivet. Vi testar lite kryddstark gatumat som säljs i små stånd här och där. Vi tittar nyfiket på hur försäljaren framställer sina piroger och olika friterade bollar. Ett större och mer lyxigt hotell nära stan har en vackert belägen golfbana och ett par tennisplaner att tillgå samt en fin park att promenera i. Priset per rum och natt är 75$, dvs drygt 500:- vilket är dyrt med lankesiska mått mätt men ändå överkomligt för oss. Vår guide Nandana som är en inte alltför fetlagd person utan smal som de flesta lankeser väger 48 kg till sin längd 171 vilket väl i Sverige skulle betraktas som anorexi men är helt normalt här. Jag som väger dubbelt så mycket har lättare att hålla kroppsvärmen uppe i dessa kyliga bergstrakter. Framåt kvällen har temperaturen sjunkit ner till 19°C och Nandana och vår chaufför skakar och fryser påtagligt trots att de tagit på sig tjocka extrabyxor, tröjor och jackor medan Kåre och jag klarar oss fint i t-shirt och kortbyxor. Kåre prövar att ansluta till Internet på busstationen som har ett dito fik men uppkopplingen är som så ofta för dålig och han får ge upp försöket. Hotellet serverar oss en utmärkt god och kryddig rice and curry med papadam och hela torkade friterade chilis. Hettan från maten värmer oss gott i den råkalla kvällen. Till dessert vankas det buffalo curd and palm sirup vilket påminner om grekernas omtyckta efterrätt yoghurt och honung. Det är en utmärkt tidig kväll för kontors- och datorarbete tycker vi och just som vi ska igång går elen och det blir svart som i en kolsäck! Tv:n, musiken och övriga gästers småprat tystnar tvärt och alla får krypa in till sig och natta istället. Dessa rader präntas ner i skenet av ett litet stearinljus men det går bra det med. Hoppas nästa hotellkvälls el funkar så att vi kan ladda våra kameratillbehör och Kåres dator. Till dags dato har vi tagit 780 digitala bilder på 1,6 gb vilka är kul att gå igenom på kvällen som en resumé över dagens händelser och bra stöd för minnet till dagboksanteckningarna. Digitaltekniken är snabb och oss till stor hjälp om man bara inte var så himla el- och batteriberoende vilket ställer till problem. Adam’s Peak ti 2004-12-21 Vaknar upp efter en råkall natt där vi fick sova med kläder och jacka på under täcket för att hålla värmen. Kåre som har dragits med en envis infektion i 9 veckor har känt av en ilande smärta i höger lunga sedan 14 dagar och eftersom vi tänkt bestiga berget Adams Peak (Sri Pada) på 2224 m.ö.h. imorgon vill han bli läkarundersökt först. Vi åker till den lokala vårdcentralen i Nuwara Eliya och han får komma in med en gång! Västerlänningar får nämligen automatiskt gräddfil här och vi kan passera hela långa kön med sjuka lankeser, inte så lite pinsamt faktiskt men vi är naturligtvis glada för denna service… Efter den sedvanliga anamnesen får han 3 olika mediciner som enligt uppgift ska kurera honom på 3 dagar. Priset för läkarundersökningen och medicinerna går löst på 400 rs (ca 28:-) men han får för säkerhets skull även en remiss till sjukhuset för att ett EKG. Vi går dit och han får komma in på en gång och lägga sig på en brits varvid gelé och elektroder appliceras på hans kropp av en läkare. Priset för ekg:et är 200 rs. Vi går sedan tillbaka med resultatet till vårdcentralen och läkaren där läkaren upptäcker en viss avvikelse och rekommenderar vila i några dagar. Kåre säger då att han tänkte bestiga Adam’s Peak nästa morgon och läkaren håller på att ramla baklänges, gestikulerar och utbrister med eftertryck: ” There is no way you can do that!! Efter läkarbesöket åker vi till den botaniska trädgården och vandrar där någon timme innan vi far vidare mot Adam’s Peak. Vi passerar mil efter mil av teplantager utmed bergsluttningarna. Landskapet är så grönt, välordnat och vackert att man blir alldeles betagen. Gång på gång stannar vi för att fota den ena dalen vackrare än den andra, det tar aldrig slut och den enorma mängden te som produceras här är fullständigt ogreppbar. Luncherna intar vi numera alltid på lokala restauranger med rice and curry för 5-6 kr inklusive dryck och efterrätt. I början tog vår guide oss bara till matställen som serverade västerländsk skräpmat hamburgare med pommes frites osv 10 gånger högre pris men nu har de äntligen fattat att vi verkligen vill ha äkta lankesisk mat, dvs 5-6 rent vegetariska, starkt och gott kryddade rätter med ris. Efter några mil tar vi in på ett litet pensionat som ägs av vänner till vår guide. Familjen är jättetrevlig och vi pratar och skojar mycket med dem innan vi bestämmer oss för en långpromenad i omgivningarna. Det blir en mycket intressant fotosafari bland teplockare och besök hemma hos lokala höglandsbor. Vi väcker stor uppmärksamhet och det märks att det är ovanligt med besök av västerlänningar här. Vi går nerför en sluttning för att besöka ett bostadsområde där vi vill se hur de lokala tearbetarna bor. Det visar sig vara tamiler som glatt välkomnar oss och svarar villigt på alla våra nyfikna frågor. Barnen är stormförtjusta i att bli fotade och övervinner snart sin blyghet för att nyfiket flockas runt oss. Dessa tamiler jobbar med grönsaksodling med många andra är teplockare. Jag som trodde att tamilerna bara höll till i Jaffnaområdet i den allra nordligaste delen av Sri Lanka men tvärtom är de väl integrerade med den singalesiska befolkningen och lever och jobbar tillsammans överallt här. Tamilerna är hinduer som långt tidigare arbetskraftsinvandrat från södra Indien. Efter denna 2½-timmespromenad konstaterar Kåre nöjt att hans stegräknare registrerat 17 000 steg denna dag trots att vi till stor del bara suttit still i bilen. Tänk vad en rejäl promenad kan göra för hälsa och humör!

Adam’s Peak on 2004-12-22 Väckning kl 05.45 och snabbt iväg kl 06.00 en halvtimmes bilfärd mot Adam’s Peak. Det börjar precis ljusna lite när vi vandrar iväg och solen belyser bergssidorna med ett vackert gult morgonljus. Turen är enligt uppgift 6 km enkel väg och består till största delen av gjutna trappsteg el stensatta trappsteg. Stigningen är ca 900-1000 meter härifrån till toppen på 2224 m.ö.h. och tar ca 2½-3 timmar beroende på hur tränad man är. I början är stigningen ganska lätt men hela tiden ökar branterna på och det verkar inte finnas något slut, det är nog trappsteg upp till oändligheten känns det som. Vi möter redan vid vår start en grupp på ca 40-50 personer på tillbakaväg efter att de beskådat den vackra soluppgången från toppen. Många hejar lite illmarigt leende på oss och önskar oss Good Luck!, vad de nu kan mena med det? En fransyska som vi stannar och pratar med säger att nedstigningen är den värsta delen men det tvivlar jag starkt på. Temperaturen är sval och precis lagom för att gå i t-shirt och kortbyxor om man håller pulsen upp och det vill jag lova att man gör! Jag ligger på ca 140 slag/minut medan Kåres lätta och vältränade kropp bara jobbar på 80 slag/minuten! Att släpa mina 96 kg + packning uppför en jättebrant trappa på 4-5000 trappsteg blir en mardröm för mina otränade benmuskler som inte hinner städa undan all mjölksyra som bildas. Benen värker eller rent av svider av mjölksyran och jag tvingas hela tiden ta små återhämtningspauser för att överhuvudtaget ta mig vidare uppåt. För Kåre är detta en ren picknick, tillsynes helt oberörd skuttar han i förväg samtidigt som han pluggar thailändska glosor som han skrivit ned på en lapp för att kunna utnyttja tiden maximalt meningsfullt och detta gjort med lungsäcksinflammation! Det är Kåre lite grann i ett nötskal. För mig däremot är detta den klart värsta ansträngning som jag utsatt min kropp för sedan… ja, jag kan inte komma på något värre! Trots att jag i princip nu gått in i väggen kämpar jag för att lyfta benet för varje steg och når till slut ändå toppen efter 2 timmar och 45 minuter. Men det var på håret att jag fått ge upp flera gånger. Utsikten är fullständigt magnifik då vädret är helt klart och man ser flera mil åt alla håll. Vackra berg avtecknar sina siluetter runt morgondisiga bergsjöar där man ana teplantagerna på sluttningarna långt borta. På toppen ligger ett vackert buddisttempel och en kelig och busig hundvalp biter mig på skoj i bakhasorna hela tiden. Vi stannar länge och bara njuter, dricker, äter och återhämtar oss på denna makalösa utsiktsplats. Nedstigningen i en så här pass hög och brant trappa är inte lätt och man får absolut inte ha minsta tendens till svindel. Benen känns ostyriga som gelé och här får man inte ta ett enda snedsteg så det gäller att hålla fast i säkerhetsräcket hela tiden. Nedstigningen är trots allt lättare än uppstigningen och vi gör den på 2 timmar och 20 minuter. Totalt använde vi 19 000 steg enligt Kåres mätare till de 12 km som färden varade och var tillbaka igen kl 12.30. Vår husvärd håller på och bygger ett nytt hotell i närheten av startplatsen och vi går dit och får sedan skjuts hem av honom där vi tar en välbehövlig dusch och får en sen men stadig frukost serverad kl 13.45! Vi tackar för oss och hoppar in i minibussen för att ta oss till Yala nationalpark på östkusten, en körsträcka på 67 timmar på dåliga bergsvägar. Vår chaufför får något vilt i blicken varje gång han sätter sig bakom ratten och kör sedan som den värste rallyförare. Han kör om alla fordon han kommer ikapp på den smala vägen och vi kastas konstant av och an och framåt och bakåt i takt med krängningar, accelerationer och inbromsningar. För första gången sedan jag var liten blir jag åksjuk och måste stanna bussen för att inte spy chauffören i nacken. En promenad, lite vatten och byte av säte får mig att återfå färgen i ansiktet igen. Under resan finns en del trevliga småstopp att göra, t ex så kokar de majskolvar hej vilt på sina ställen och vi tar varsin nykokt kolv insvept i ett grönt blad likt en korv med bröd. Kl 20.00 anländer vi till ett fint hotell och intar en utsökt rice and curry som avslutning på denna dag. Yala nationalpark to 2004-12-23 Väckning 05.15 och vi tar med både frukost- och lunchpaket för nu ska vi åka på en heldags safari i Yala National Park på sydostkusten av ön. För en heldagssafari inkl jeep med guide/chaufför kostar det 6000 rs (+ 500 rs i dricks) + 2000 rs var i inträde till parken. Sedan tillkommer även 200 rs i jeepavgift. Det tar ca 45 min från hotellet till parken och sedan en stunds körning från porten tills naturen börjar likna vildmark och de första vattenbuffelhjordarna blir synliga på ett savannliknande område. Guiden tar oss ut på det stora vägnät med sevärdheter som finns i parken och vi träffar hela tiden på olika sorters djur och fåglar. I början ser vi stora elefanthannar på långt håll men ju längre turen varar desto fler vilda elefanter ser vi och de kommer närmare och närmare. Ensamma stora hannar betar från träden och en familj med ett helt koppel av ungar passerar över vägen precis framför vår jeep. Om jeepen står i vägen när en vuxen elefant ska passera kan den attackera bilen, det har hänt flera gånger förut säger guiden lågmält och lite bekymrat när kolosserna stryker tätt förbi utanför. Man bör sitta helt stilla för att inte reta djuren i onödan. I området finns 15-20 leoparder men de är svåra att få syn på då de håller sig gömda i väntan på byten. Vi åker till deras vattenhål på eftermiddagen för att försöka pricka in deras dagliga besök där men det blir ingen lycka denna gång. Leoparderna ligger ibland och lurpassar på andra djur i närheten av vattenhålet och det är förstås

strängt förbjudet att lämna jeepen av säkerhetsskäl. Då händer det som inte ska hända, jeepen slirar fast i ett lerhål och kan inte komma loss. Vi är alla tvungna att lämna jeepen och hjälpa till att skjuta upp den ur hålet just vid leopardklippan. Guiden är orolig och spejar runt omkring oss hela tiden men det passerar dock ganska snabbt och smidigt utan incidenter och vi kan fortsätta safarin. Både frukost och lunch intar vi vid stranden där vi kan lämna jeepen och även ta ett skönt bad i de varma vågorna. Vi passar också på att bestiga en hög, rund strandklippa som sticker upp över omgivningarna. Det går bara inte att låta bli, den finns ju där! Det är ganska besvärligt och farligt i sandaler märker jag men Kåre gör ändå ett toppförsök och lyckas komma över krönet med storslagen utsikt som belöning. Härifrån kan man blicka ut över nästan hela det stora Yala. Matsäcken består, på begäran av oss, av stringhoppers (tunna goda risnudlar) och olika goda curryrätter i små portionsplastpåsar samt av färsk frukt. I annat fall om vi inte beställt vår specialmeny hade vi bara åkt på vitt bröd (sandwich) och annan liknande skräpmat som bara serveras turister. Detta när det finns utmärkt god lankesisk mat som är rena hälsokosten. Jag kan konstatera att om vi vällevnadssjuka västerlänningar bara skulle få chansen att leva på Sri Lankas inhemska mat här ett par veckor så skulle blodfetter, blodsocker och andra värden förbättras drastiskt. Överallt syns vattenbufflar, antiloper, påfåglar, leguaner, apor, mungos, vita ibisar, storkar, vadare, vildhöns, duvor, vildsvin, strålsköldpaddor, krokodiler, jättevaraner, chitallhjortar och många fåglar som jag tyvärr inte kan identifiera. En stor örn tar plötsligt en stor fisk mitt framför våra ögon. På hemvägen stannar vi och köper lite informationsmaterial om parken, bl a en guide med fina kartor över alla parker på Sri Lanka samt lite bilder över Yala och på de djur som vi sett. Åk inte hit utan en kikare och ett rejält teleobjektiv till kameran, med ett sådant kan man ta fantastiska bilder här. Jag fick smärtsamt konstatera detta om och om igen under hela dagen då jag tvingades välja bort mycket extra bagage och lämna hemma eftersom vi bara reser med ryggsäckar, suck, åker aldrig mera utan min 300tele… Hotell Chandrika som vi bodde på här hade en utsökt god rice and curry och bra men varma rum. Unawatuna, Koggala och Galle i söder fr 2004-12-24 Det är ju julafton kommer jag på sent på kvällen när jag uttröttad sammanfattar dagen med pennan i sänglampans svaga sken till ljudet av applåder från Kåres dataprogram som lär honom thailändska. Nu är julklapparna utdelade för länge sedan och alla sussar nog förnöjt där hemma tänker jag. Idag har vi tänkt besöka de allra sydligaste hotellen och stränderna som våra researrangörer använder sig av. Vi börjar med Koggala Beach Hotel längst ner i söder innan staden Galle. Hotellet och framförallt stranden har allt vi behöver och ligger i ett avskiljt lugnt läge. Stränderna är som allra bäst här nere men hela sydvästkusten är riktigt bra. Efter en guidad rundvisning och en hel del fotande åker vi vidare till välkända Unawatuna. Här tillbringade vi hela sista veckan på min förra resa hit för 20 år sedan. Platsen hör till mina finaste resminnen någonsin pga sin paradisstrand, sitt lugna läge och trevliga vegetariska restaurang för back-packers som oss. Nu är dock stranden och omgivningarna helt förstörda av exploatering. Hela vägen runt stranden trängs restaurangerna så mycket att man knappt ens längre kan gå utefter vattnet. Mycket sorgligt att se, jag vill bara glömma detta och åka vidare. Vi hade annars tänkt stanna här ett par dagar och bara vara men så blir det inte nu. Istället åker vi till vår guides bror som driver ett pensionat med en bra restaurang längre upp längs kusten strax efter Hikkaduwa. 700 rs per natt (50:-) kostar det och är ju helt ok. Här träffar vi trevliga fransmän, schweizare från Lugano och en tjej från Taiwan som är ute och reser jorden runt på egen hand. Vi har trevligt tillsammans och pratar fram till 02.30 innan vi kojar. Schweizaren är yrkesfotograf och det blir mycket tekniskt prat om olika kameror. Ambalangoda, sköldpaddor och Sunny’s Guesthouse lö 2004-12-25 Juldagsmorgonen tar vi oss en barfotapromenad till stranden innan frukost, bra zonterapi blir det bitvis innan vi kommer fram till den mjuka sandstranden. Senare hämtar Nandana och Sunil upp och tar oss 4 km in till staden Ambalangoda för att försöka leta reda på ett fungerande internetställe men Hotmail funkar inte att öppna någonstans till vår tilltagande frustration. Vi åker och klipper och rakar oss istället. Frisören är skicklig med rakkniven och snart ligger drivor av hår där på golvet och våra igenvuxna ansikten är släta och går åter att identifiera. Vi fortsätter till Fernando i Kosgoda som driver ett skyddsprojekt för sköldpaddor ett så kallat ” Turtle Hatchery”. Han tar hand om sköldpaddor som skadats i fiskarnas nät och köper in ägg för 5 rs/st som folk finner och han kläcker dem sedan i en sandbädd med många olika skyltar som talar om vilken art de tillhör. Traditionen bjuder annars att folk äter upp äggen och det försöker han att förhindras på detta sätt. Projektet går ut på att föda upp ungarna och efter 3 dagars ålder släppa ut dem i havet nattetid när då de har större chans att klara sig. Hans brinnande engagemang har pågått i över 40 år till förmån för de utrotningshotade djuren. Endast en sköldpadda per tusen når fertil ålder.

Till lunchen har vi blivit inviterade hem till vår chaufför Sunil’s familj några km från vårt gästhem. Vi bekantar oss med familjemedlemmarna och fotar en hel del i deras enkla men välordnade hus och kök. De små barnen är till en början rädda för oss medan de större är desto mer nyfikna på vad vi är lustiga figurer som gästar dem. Maten är helt utsökt som vanligt, de har verkligen ansträngt sig och gjort så fint och gott de kan för oss. Vi är så tacksamma för det trevliga bemötandet. Telefonen ringer från huset vi bodde i vid Adam’s Peak och de säger att vi glömt något elektriskt där? Det visar sig vid en koll att det är batteriladdaren till min kamera som gömt sig under täcket på sängen trots att vi kolla allt så noga innan vi åkte! Jag har inte saknat den tidigare men nu är batteriet helt urladdat så skall det bli några fler bilder tagna måste vi ha den tillbaka. Guiden erbjuder sig genast att åka hela den långa vägen tillbaka för att hämta den, en tripp på 25-30 mil på slingriga bergsvägar bedömer vi. Han tar Sunil med sig och åker iväg sent på eftermiddagen och räknar med att vara tillbaka dagen efter. Chauffören Sunil ser inte glad ut, han har små barn och har varit borta länge från familjen och hade nu sett fram emot några dagars välbehövlig ledighet. Tsunamin kommer sö 2004-12-26 Annandag Jul Jag behöver skriva av mig de starka upplevelserna för att lättare kunna bearbeta dem känner jag och så här gick det till: Vi vaknar 08.40 av att vår guide Nandana väcker oss och går in till oss för att meddela att uppdraget lyckats. De har kört konstant hela natten och tillryggalagt 456 km i mörker på dessa hemska vägar. Vi bestämmer att åka och kolla upp olika hotell idag och ska ses 10.00 då Sunil först måste hem och berätta för frun att han blir borta igen….Antar att brödkavlen hänger i luften där hemma nu! Det här är sista gången vi ser honom ska det strax visa sig… Vi segar oss upp och går och äter vår förbeställda frukost 09.15. Vår värdinna har nu även hon förstått att vi bara vill ha nyttig lankesisk mat och ratar vår egen västerländska matkulturs skräpmat till frukost. Vi får in favoriten stringhoppers, dahl och en mustig kokossambal, helt underbart! Vi ber värdinnan om varsin tallrik färsk frukt som avslutning på måltiden och just som hon går ut i köket för att fixa det så hör vi skärrade röster skrika utifrån vägen: SEA IS COMING OVER THE ROAD!! Och vi ser till vår förvåning en grupp människor jagas av en smutsig skummande våg 200 m från land i riktning mot oss. I nästa ögonblick ser vi med munnarna gapande några mammor med små barn spolas bort och försvinna i skummet av vågen. Vi tror knappt våra ögon men nu förstår vi att det gäller att sätta sig i säkerhet och det illa kvickt. De 2 m höga tjocka murarna som omger hotellet störtas ner under dova dån och bara försvinner. Det olycksbådande dånande ljudet sänder rysningar längs hela ryggraden och jag känner av det djupt nere i maggropen. Vi och många andra springer upp för trapporna till hotellets andra våning och tar oss ut på balkongen där vi får se restaurangen vi nyss satt och åt i krossas till spillror och spolas bort. Bilar och minibussar välter och spolas iväg och många människor som inte hunnit sätta sig i säkerhet dras med och försvinner in under all bråte som flodvågen för med sig. Plankor, palmblad, skräp, husdjur, fordon, människor och lera blandas alla i en starkt forsande soppa och drar rakt förbi och under hotellet och under våra fötter. Vi står som förstenade till en början, det hela är så overkligt att det bara känns som en konstig ond dröm. Jag hjälper till att lyfta upp ett litet barn som räddats ur vågen till andra våningen genom att klättra ut på ett tak och sträcka mig ner. Vi vaknar ur chocken och alla som kan hjälper nu till att rädda folk som blivit överraskade. Efter 15-20 min börjar vattnet så sakta sjunka undan och några män ger sig ut vadande till midjan för att hjälpa nödställda och försöka överblicka katastrofen. Jag spekulerar i om det kanske är en tsunami som drabbat oss? En jordbävning eller ett vulkanutbrott på havsbottnen som skapat en tidvattenvåg (hamnvåg) eller om det är ett stort oväder eller kanske bara tidvattnet då det är fullmåne just nu? Men vädret är helt normalt, soligt, lugnt och vindstilla och fullmånen kan knappast påverka tidvattnet så här starkt. Jag frågar någon om det här har hänt förut och mannen som är i 70-årsåldern skakar bara på huvudet och säger att han aldrig varit med om något liknande trots att han bott här vid havet i hela sitt liv! Då tornar plötsligt havet åter upp sig vid stranden och vi hör ett kraftigt olycksbådande dån tillta i styrka. Stela av skräck ser vi en jättevåg komma rakt emot oss med ett rytande som skär rakt in i själen och jag inser att det inte längre är något skådespel från läktaren utan en fråga om liv och död. Vågen kastar sig fram med full kraft och stiger snabbt till 3-3½ meter varvid omgivande byggnader kollapsar som korthus, krossas till småbitar och spolas helt bort i djungeln bakom oss. En stor buss vräks förbi vår balkong med bara några dm stickande upp ovan ytan. Var den full av folk eller tom, ingen vet? Vi får lämna alla våra personliga saker och fly upp till 3:e våningen där hotelltaket finns. Jag befarar att även vårt hotell snart ska kollapsa av trycket och då vill jag inte ha tonvis med betong hängande över mitt huvud på 2:a våningen. Kanske ska vi försöka klättra upp i en palm men när vi ser ut så faller även dem som käglor runt omkring oss. Ca 50-60 personer har klättrat upp på 3:e våningens tak och tillber nu Buddha intensivt om hjälp.

En del skakar av skräck och gör i byxorna medan många bara skriker ut sin dödsångest allt vad förmår. Fullt kaos råder. Alla modiga som tidigare vadade ut efter första vågen för att leta efter barn och för att hjälpa nödställda har ingen chans utan kastas iväg och hamnar under bråten och vattenmassorna och vi ser dem aldrig mera. Jag står ensam kvar och fotar på 2:a våningen så länge jag vågar innan jag klättrar högst upp på byggnaden och missar därmed den värsta vågens kulmination. Det oerhört starka flödet inåt landet är länge konstant som om havet höjt sig 5-6 meter helt plötsligt. Den osedvanligt solida och starka hotellbyggnaden skälver till och vattnet börjar forsa över balkongen på andra våningen. Nervpressen är fruktansvärd och det är bara att förbereda sig på att snart rasa ner i vågen tillsammans med hotellet. Kåre och jag är alldeles vita i ansiktet och får bara skrikande ur oss att ”Nu är det kört”, så illa ser det ut nu. Strömmen är länge konstant men efter en tid slutar vågen att stiga. Är mardrömmen över eller kommer den 3:e vågen definitivt att ända våra liv och radera ut vår tillflyktsort? Att försöka fly från platsen är inte att tänka på, det är för mycket vatten och rasmassor för att kunna ta sig fram så vi tvingas invänta 3:e vågen på hotellet väl medvetna om att det kan vara en dödsfälla. Det är dock den säkraste platsen hittills i hela området, alla andra byggnader runt omkring oss är antingen krossade eller helt urblåsta fast en del fortfarande står upp. Chockade lankeser skriker och gråter ut sin förtvivlan när de blickar ut över förödelsen. Samtliga som klarat sig har precis förlorat några av sina barn, sin partner eller nära anhöriga. Barn och äldre är förstås värst utsatta, dessutom kan nästan ingen av lankeserna simma. Kåre och jag blir flera gånger vädjade till av förtvivlade mammor ”Ni som kan simma, snälla rädda våra barn!” De förstår inte hur farligt stark vågen är och vill inte inse att det redan är för sent att rädda någon som försvunnit under vattenmassorna. Det känns fruktansvärt att stå och neka gråtande mammor och pappor som nyss sett sina barn spolas bort och inte ens försöka men det vore rena självmordet. Jag har sällan känt mig så egoistisk fast jag definitivt bara är realistisk. Jag hade ju reagerat på precis samma sätt själv i deras ställe. En modig fransman som bott på hotellet i 4 år! och känner alla här väl hoppar dock i och undsätter 5-6 barn som överlevt och klamrat sig fast vid en trädstam under första vågen. Vid den andra vågen finns inget att göra och ingen räddning för dem som gett sig ut för att hjälpa andra, dem ser vi aldrig mera. En sammanbruten man berättar gråtande att han har förlorat sina båda döttrar på 8 och 11 år och även sin fru. Hans hus och hem och allt han äger är också utplånat men det bryr han sig inte om i denna stund när hans närmaste kära precis har omkommit. Vår guide Nandana hade sitt föräldrahem på stranden en bit från oss, tidigare synligt från hotellet, men det finns inte mera och han räknar med att föräldrarna och hans faster som bodde där är döda. Han klarar inte att prata och skakar i hela kroppen av chocken och Kåre håller om honom för att försöka lindra och ge stöd i denna svåra stund. En del lankeser är helt förlamade av händelserna medan andra skriker ut sin ilska och rädsla över att fler vågor troligen kommer att komma snart. Den 3:e vågen kommer och vi håller andan men den är till allas stora lättnad något mindre än den första vågen. Den följs av en 4:e lite större våg men är ändå beskedlig jämfört med 2:a vågen. En högljudd yngling manar alla att nu lämna hotellet och försöka att ta sig ut på den förstörda kustvägen för att sedan försöka ta oss vidare in i landet mot en höjd med ett buddisttempel för att komma bort från det farliga havet och för att be. Vi varnar för att det kan komma fler vågor men till vår förvåning vadar 40-50 lankeser i alla åldrar iväg barfota mot det okända genom knädjupt vatten och farliga rasmassor ut mot resterna av huvudvägen Galle Road och lämnar oss åt vårt öde. På sätt och vis skönt att bli av med de oroligt skrikande människorna tycker vi. Jag, Kåre, Nandana och en Taiwanesisk tjej är de enda 4 som återstår och vi resonerar att detta för tillfället är den säkraste platsen och beslutar oss för att övernatta här trots förödelsen. Efter ca 20 min kommer den 5:e och sista vågen som är den 3:e kraftigaste och det smutsiga vattnet stiger åter snabbt ytterligare en meter, ska det aldrig ta slut? Vi tänker oroligt på alla dem som nyss gav sig av gående ut mot det okända. Flera av dem var barn och skulle inte klara denna våg om de inte hunnit i säkerhet. Senare får vi veta att de haft tur och klarat att ta sig till templet i tid, kanske blev de bönhörda? Det är två timmar kvar till mörkrets inbrott och vi har genomlevt en fasansfull dag. Vi har minimalt att äta och dricka sedan tsunamin kraschade in i vår frukost vid halv tio på morgonen. Någon lyckas turligt nog hitta en huggkniv nere i resterna av köket på första våningen och med den vadar jag ut till en kullvält kokospalm och börjar hugga loss unga vätskefyllda nötter som jag kastar upp till keepern Kåre på andra våningen. Kåre radar upp mängder av gröna och orangea kokosnötter på räcket för oss att ha som mat och vätskereserv. Bland spillrorna ligger kroppar av nyss levande friska starka människor som glatt hälsat god morgon på oss tidigare. Hotellets hund var kopplad och har drunknat på sin post framför ingången, makaber syn. Den trevlige morfadern till hotellets ägarinna gav sig modigt ut med sin käpp efter första vågen och hjälpte desperat till att söka efter barn, honom återser vi aldrig mer, han är borta med vågen.

Kåre och jag ger oss ut till vägen ca 100 m bort från hotellet strax innan mörkrets inbrott och tar varsitt håll för att försöka överblicka katastrofen och dokumentera med våra kameror. Kåre kommer inte långt, vägbron över Galle Road är helt bortsliten och den starka floden är omöjlig att forcera. På mitt håll är vägen bara delvis sönderspolad och vi bedömer att det borde gå att ta sig söderut i morgon förmiddag. Vi vågar oss dock inte särskilt långt nu med tanke på de 5 tsunamis som kommit under hela dagen. Havet kan åter överraska oss och vi betraktar det misstroget med ena ögat hela tiden, väl medvetna om att det när som helst kan bli fråga om en hastig reträtt mot hotellet. Vi finner det snart bäst att återvända och förbereda oss på en lång natt i totalt mörker utan el, toaletter, ac, rena torra kläder och allt annat som vi nyss tagit för givet. Vi är svettiga, smutsiga och genomblöta liksom hotellets madrasser. Det var inte så här jag tänkt mig min första natt i en ”vattensäng” men med tanke på dem som förlorat allt är vi privilegierade ändå. Vi hittar krabbor och döda fiskar på 2:a våningen som spolats upp från havet 200 m bort. Precis i skymningen ser vi att det rör sig nere vid stranden och Nandana går dit för att titta och finner två mörbultade slovener. De har bott i en bungalow vid strandkanten som förstås inte existerar längre. De har söndertrasade kläder, sår och skrapskador på hela kroppen och mannens ena fot är så svullen att han knappt kan gå. Han tar sig sakta mot hotellet stödjande på en stör han funnit. De letar efter sina tillhörigheter men inte ett spår av dem finns att finna, de trasiga kläderna på kroppen är allt de har kvar. Vi bjuder in dem att övernatta hos oss på hotellet och de kan senare berätta sin skräckhistoria. De träffades av den andra vågen ända ute vid strandkanten och har slungats 400 m in i djungeln och trots det överlevt båda två, vilken makalös tur de måste ha haft! De har inget att dricka så vi börjar hugga upp kokosnötter till alla och det går åt mängder! Sedan klyver vi dem för att få loss kokos att äta till kvällsmat. Det är kolmörkt vid 19-tiden och något annat än att gå och lägga oss finns inte att göra men det blir en lång och orolig natt. Jag och Kåre har turligt nog kvar våra mobiler och skriver ett sms var för att meddela dem där hemma att vi överlevt men det finns ingen täckning när vi ska sända dem. Några timmar senare får Kåre se att det finns lite kontakt och han lyckas precis få iväg ett sms medan jag misslyckas och sedan är chansen borta. Vi plågar oss igenom natten och lyckas inte sova mycket. Dagens skräckupplevelser snurrar bara runt i skallen och jag svettas floder och vrider mig av och an i den genomblöta sängen. Puh! På flykt undan havet må 2004-12-27 Frukostmenyn är inte svår att komponera men jobbig att göra, repris på kokosvatten och kokosbitar. Vi inser att vi nu måste lämna den tillfälliga tryggheten på hotellet och ge oss ut på okänd mark söderut där tsunamin drabbat kusten ännu grymmare men vi måste söka hjälp att ta oss i säkerhet från havet in i inlandet någonstans. En karta visar att det är ca 2 km till en avtagsväg och efter att ha packat ihop de tillhörigheter och användbara saker vi kan behöva lämnar vi hotellet ca ett dygn efter katastrofens början. Synerna som möter oss av förstörelse kan bara liknas vid tv-bilder jag sett från tornados i USA. Vi passerar några enstaka apatiska människor utmed vägen sittande vid resterna av sina hem oftast ensamma överlevande. Jag upplever det som om jag egentligen bara sett en katastroffilm men den tar aldrig slut. Vi möts av ett par cyklande ungdomar vid en öppen plats som varnande skriker ”more water is coming, hurry hurry!” och vi ser oroligt ut över havet dock utan att se någon ny tsunami annalkas. Lite längre fram ser vi till vår lättnad folk som vinkar åt oss vid en avtagsväg och vi kan gå de sista lätta stegen mot räddningen. En stor räddningsaktion har dragits igång och lastbilar och bussar från inlandet kör ut nödproviant till alla drabbade kustbor och tar sedan med sig folk tillbaka till uppsamlingsplatser på de tomma smutsiga lastbilsflaken. Vi tar hungrigt för oss av brödstycken fyllda med ljuvligt het och god dhal (linsröra) samt varsitt paket mariekex från Göteborg! Ett tv-team filmar oss och Kåre ger en utförlig intervju och beskriver händelseförloppet. (Intervjun sänds 2 dagar senare på eftermiddagen) Vi är de enda västerlänningarna på denna del av katastrofområdet och vi blir pinsamt nog särbehandlade och får företräde till transporterna till större uppsamlingsplatser. Vi har ju inte förlorat våra hem och anhöriga utan kommit lindrigast undan av alla här. Efter att ha ätit och vilat upp oss i ett större läger börjar vi gå längs landsvägen i hopp om att finna någon som kan köra oss i riktning mot flygplatsen som verkar avlägsen nu med huvudvägen förstörd eller blockerad. Jag, Kåre, Nandana och taiwanesiskan Ping-Hui slår följe och får efter några km åka med på ett skitigt lastbilsflak som förstör de resterande kläderna helt. Vi har tur och får följa med åkaren hem där vi blir väl omhändertagna och bjudna på chai (te med mjölk och socker) med tilltugg. Sedan visar det sig att han har en körning samma dag till staden Ratnapura och vi kan få åka med alla fyra! Jippie! Eftersom huvudleden vid kusten (Galle Road) är oframkomlig har all Sri Lankas övriga trafik tvingats in på småvägarna i inlandet med trafikkaos som följd. Vår mötande fil står helt stilla och mil efter mil står fordonen helt stilla och kommer ingen vart. Till råga på allt så är allt bränsle på mackarna slut och de som fortfarande har ransonerar alla tankningar till max 3 liter per fordon. Köerna till mackarna är till synes oändliga och trafiken

lamslagen. Vår fil transporterar oss ändå förhållandevis bra framåt och efter många timmar av hårt skumpande når vi så slutligen Ratnapura och tar in på ett s.k. ”Resthouse”. En dusch, vatten, mat och nya kläder får livet att kännas värt alla umbäranden igen. Ett amerikanskt par från Houston tar också in samtidigt och berättar exalterat och halvskrikande om sina skräckupplevelser i Galle vid tsunamin. Vi sätter på en tv med nyheterna och läser i så mycket dagstidningar vi kan få tag på för att få reda på mer om katastrofen. I tidningen står att över 3000 människor kan ha dödats av tsunamin. Otroligt tycker vi med all rätt men det är ju bara början och omfattningen ska som bekant senare nå helt ofattbara proportioner. Någon dag senare sägs det på nyheterna att 116 000 är döda vilket är ett fullständigt ogreppbart antal. Hur ska detta sluta?! Ratnapura ti 2004-12-28 Vi stannar ett dygn till i Ratnapura för att ge lankeserna lite tid att ordna upp infrastrukturen i landet så vi kan ta oss vidare till flyget utan att fastna på vägen. Vi går istället och köper nya strumpor, skor, underkläder och tshirtar. Jag saknar vinterjacka, vantar och mössa för min återkomst till kalla Sverige men hoppas på att jag slipper vänta länge utomhus i vintervädret… Vi passar på att vara ute och motionsvandra denna dag och finner en lång och brant stigande väg som tar oss ett högt beläget buddisttempel. Svetten fullständigt sköljer över mig vid sådana här ansträngningar så jag ser det som en kombinerad motions- och basturunda… En kritvit jättebuddha blickar majestätiskt ut över staden. Gampaha on 2004-12-29 Nästa dag söker vi och finner till slut en man med bil som kan hjälpa oss att ta oss vidare i vår färd mot flygplatsen. Vi åker till Avissawella och sedan vidare till staden Gampaha som vi når efter några timmar. Nu har vi bara 2½ mil kvar att resa! Visserligen tar det 3-4 ggr så lång tid att färdas samma sträcka här som hemma men ändå. Trafiken har åter antagit sin normala takt och tillvaron verkar ha återgått till det normala igen, åtminstone för dem som inte drabbats personligen. Tommy smsar att vårt flyg går hem 14.50 istället för 01.45 som utsatt och vi tänker då att det är bästa att stanna kvar i Gampaha en natt längre än vi tänkt oss. Vi får dock besked av andra att UD satt in flera extraflyg för svenskar till Sri Lanka så jag försöker ringa dem för att få det bekräftat. Jag har fått mig smsat fyra olika telefonnummer till UD, flygplats, resebolag och ambassaden och jag ringer dem alla flera gånger från ett vandrarhem vi hittat men alla nummer är upptagna hela tiden så efter en timme ger jag upp. Vi övernattar på det bedrövligt dåliga vandrarhemmet och beslutar att nästa dag åka till flygplatsen för att själva kolla upp när vi kan få komma med något flyg hem. Flygplatsen, Negombo och hemresan to 2004-12-30 Vi blir skjutsade till flygplatsen av en dyr taxi och jag går in för att försöka få besked någonstans. Efter någon timmes väntan får jag telefon från finlandssvensk man från Fritidsresors kontor i Stockholm att vi kommer med vår ordinarie flight hem kl 01.45 redan denna natt! Det visar sig vara sista planet som evakuerar svenskar hem så det var tur att vi inte stannade kvar till 14.50 och tog felinformationen på allvar… puh! Vi har nu hela dagen på oss och beslutar att återuppta arbetet och reka av Negombo som vi tänkt från början. Det ligger bara 12 km från flygplatsen och en taxi dit funkar bra, inga vägar är skadade i det här området och staden har drabbats mycket lindrigt. I stort sett så har bara strandremsan drabbats och fiskarna fått sina båtar förstörda men hotellen har klarat sig. Vi konstaterar att stränderna är bättre och trevligare på sydvästkusten och bedömer att även omgivningarna där är något renare och trevligare. Vi stryker därför Negombo från listan. Tyvärr har tsunamin hindrat oss från att kolla många av de hotell vi tänkt besöka på sydvästkusten så det blir att åka tillbaka hit om vi ska få allt klart för en hälsoresa. Vad vi söker är ett strandnära robust hotell med bra konferensfaciliteter samt nära till aktiviteter och någon trevlig mindre ort som Hikkaduwa eller Bentota men dit kan vi inte komma denna gång. Sri Lanka är trots det som hänt en fantastisk plats att åka till och jag längtar redan tillbaka. Flygen från MyTravel Airways har kört skytteltrafik mellan de drabbade resmålen i Thailand och Sri Lanka för att evakuera skandinaver. Servicen på flyget är något helt utöver det vanliga. Ingenting kostar något och vi får äta och dricka fritt från hela deras barsortiment och blir bjudna på vattenflaskor, bullar, chips och kaffe/te mm under hela flygningen hem. Alltid något en tid som denna… Ola Johansson för Svenska Vegetariska Rådet

NATASHAS SRI LANKA 2006 Aluthgama/Bentota 2006-01-09 till 2006-01-22 Jag heter Natasha är trettiofyra år, jag har varit med vegetariska rådet för första gången till Schweiz sommaren 2005. Nu följer jag med Ola till Sri Lanka för att reka inför en hälsoresa dit i februari 2007. Ankomstdagen 8/1-2006: Så äntligen landade vi på flygplatsen strax norr om centrala Colombo på Sri Lanka. Vi tyckte det var ganska skönt att komma fram och äntligen ”gå på land” efter så många timmar i luften. Efter att vi passerat passkontrollen, hämtat vårt bagage och gjort de procedurer man går igenom på en flygplats så återstod endast en två och en halv timmes bussfärd ner mot Bentota och Hotel Ceysand Resort, orten och hotellet vi skulle bo på. Bentota ligger 64 km söder om huvudstaden Colombo och där finns några av Sri Lankas finaste stränder, som det är gott om på syd-sydvästra sidan av ön. Hotellet välkomnade oss med att servera en stor härlig buffé trots att kl var elva på kvällen. Sedan somnade vi sömniga och förväntansfulla inför morgon dagen. 9/1-2006 dag 1. Kl ringde kvart över sex, då var det dags att kliva upp! Lätt och tyst tassade jag upp för att inte väcka Ola som fortfarande sov. Jag hade beslutat mig för att börja morgonen med ett yogapass, jag hade varit i Indien i november på ett yogaläger så jag ville passa på att träna lite här under tidig morgontimme och repetera lite. Nu bodde vi på markplan så det blev enkelt att kliva ut och hitta ett lämpligt ställe att lägga min yogamatta på. För er som inte provat ännu! Så vill jag starkt rekommendera, att det är särskilt extra härligt att utföra i värmen, utomhus, intill havet med vågornas små/stilla brytningar och morgonens ljuvliga uppvaknande. Vi beslöt oss att efter frukosten och Apollos Hej & välkommen-möte, att bekanta oss med omgivningen på egen hand tillsammans första dagen. Till att börja med passerade vi veckans största marknad som är på måndagar. Där fanns allt möjligt bl a, olika akvariefiskar i alla regnbågens färger i två-liters påsar hängandes på en ställning. Köksredskap, rökelser, kläder, bijouterier, klockor och säkert ett femtiotal grönsaksstånd med massor av goda, färska grönsaker, även massor av torkad fisk, ayurvediska salvor, örter och oljor. Efter marknaden träffade vi en lankesisk äldre farbror som luktade lite sprit, jag har glömt vad han hette om han nu presenterade sig vilket jag inte är riktigt säker på. I alla fall så var han väldigt vänlig och berättade att han arbetade som vaktmästare på templet här Bentota och att han gärna visade oss det och lite runt i kring! Vi fick en omsorgsfull rundvandring och han berättade sin historia om templet och om Buddha samt om några andra statyer som stod där. Vi fick även komma in i templets blomträdgård och se de vackra orkidéerna de odlade där och hälsa på templets högste och ende där boende upplysta munk! Efter det begav vi oss efter den gamla farbrorn som ville visa oss något mer, jo nämligen en tur i mangroveskogen. Vi fick åka på en katamaran ”båt-flotte”. Detta var häftigt! MANGROVETRÄSKEN, som för mig tidigare endast varit något som existerat på tv innan. Det blev en exotisk och vacker lite mystisk och fuktig båtfärd att glida fram sakta mellan mangrove trädens långa slingrande grenar och luftrötter. Vi kunde se ett trettiotal vilande varaner i träden, stora och små. Nöjda efter dagens utflykt promenerade vi stranden hem till hotellet där Ola snabbt försvann ner i plurret bland de stora vågorna, sedan väntade någon timmes vila innan vi serverades en enormt tilltalande och god kvällsbuffé. 10/1-2006 dag 2. Vi hade planerat dagen innan att vi skulle reka några hotell på tisdagen. Så efter en tidig morgonyoga, dopp i havet samt en stadig frukost, begav vi oss söder ut längs med kusten. Vi åkte i en taxi med chaufför som Ola bokat för åtta timmar. Ola berättade vad som kunde vara viktigt att tänka på att fråga när vi tittade ut hotell inför kommande långresa hit, fast då med en grupp ressugna glada resenärer. Först av allt besökte vi Induruwa Beach hotell. Det hotellet gillade vi direkt efter att vi gått runt med personal där och tittat och frågat om både det ena och det andra. Därefter fortsatte vi söder ut igen ner först förbi en sköldpaddsfarm i Kosgoda, vidare ner och förbi Balapithiya och den lite större staden Ambalangoda och kom till slut fram till Hikkaduwa där vi skulle kolla två hotell till. I Hikkaduwa var det liv och rörelse med ett myller av restauranger, basarer, hotell och alla möjliga tänkbara små affärsrörelser. Vi gick först till två hotell som samarbetade och satt ihop men hade två olika namn men en och samma ägare. Coral Sands och Blue Coral heter hotellen, vi gillade dem också efter att vi gått runt och med hotellets personal. Det var lite mer folk och rörelse på dessa två inte lika lugnt som de första som för oss mer föreföll som hälsovänligare med en mer mjuk och vänlig miljö. Men de kunde tillgodose önskemålen som Vegetariska Rådet ändå kräver, vad det verkade så här långt. Vi fortsatte

sedan till ett ytterligare hotell, Amaya Reef också det i Hikkaduwa. Det var ett fint hotell men det slog stopp bl a på stranden för där var inte direkt badvänligt, stora rev av koraller och sten och sedan var deras konferenslokal som Vegetariska Rådet skulle ha använt till sina föreläsningar och som restaurang så illa mögelskadad av Tsunamin så det skulle aldrig ha gått att hålla till där alls, det stank riktigt av mögel och det syntes hur illa skadade väggar och tak var! Efter detta for vi sakta hem mot Bentota. Jag var lite trött så vi stannade till i en liten ort som heter Kahawa där vi gick ner till stranden och la oss på våra handdukar och sov en liten stund! Sedan besökte vi Sunny’s Gesthouse där Ola känner några lankeser som äger detta Gesthouse. Vi satt ner och pratade med dem och drack en kopp te innan vi åkte vidare till Bentota och besökte vårt sista hotell för denna dag. Det hotellet blev vi riktigt nöjda med också, Lihinya Surf Hotel så vi kände oss belåtna när vi gick sista biten hem efter stranden från Lihinya till vårt eget Ceysand Resort. 11/1-2006 dag 3. Idag var det lite svalare när jag gick ut vid sjutiden för att träna yoga en och en halv timme, men så härligt ändå. Efter frukost beslöt vi oss för att åka tillbaka till Induruwa Hotel för att bekanta oss lite närmare med hotellets omgivningar. Vi gillade båda två det hotellet så mycket så det behövde utforskas lite noggrannare. Denna gång tog vi en rickshaw som jag prutade ner så snabbt och mycket att både chauffören och Ola såg en aning häpna ut. Det fanns inte mycket till karta med liten skala över området och skogen kring hotellet så det var bara för oss att gå ut och undersöka själva. Det var så vackert att komma in i regnskogen och promenera på de små vägarna! Där klättrade en svart apa, stor som en hund i ett träd, varaner gick över vägarna och jag antar att vi gick igenom de vanliga lankesernas små bostadsområden, som också låg där mitt i regnskogen med små hus lite varstans och små affärer med det allra nödvändigaste. Vi gick ca tre fyra km och kom ut ur skogen söder om hotellet. Alltså där fanns gott om små mysiga promenadvägar att utforska eller att bara flanera omkring och njuta av. Nu ville vi prova stranden och havet så det fick bli några timmar på stranden. Lite höga vågor direkt nedanför hotellet var det men tycker man bättre om att bada i lite lugnare vatten som jag var det bara att gå ca hundra m åt höger så låg där en klipphäll där havet var mycket mer stilla. Vi passade på att skriva ner några menyer till den vegetariska buffén när vi låg på stranden som vi lämnade till kocken och hotellchefen innan vi åkte hem till Ceysand igen. 12/1-2006 dag 4. Sovmorgon och en lite lugnare dag med några timmar på hotellet. Så efter frukost bad vi en av poolpersonalen på hotellet att komma förbi vår altan med två solbäddar. Det var skönt att slappa lite med solning och läsning, det var första gången vi stannade hemma på hotellet så här efter frukost. Vid lunchtid så gick jag och letade rätt på hotellets massagelokal, där bokade jag en tid direkt och fick en trettio minuters ryggmassage. De hade några olika sorters massage att välja på såsom nackmassage, knä-, huvud-, skulderblads-, ansikts-, fot- och helkroppsmassage samt att man kunde välja om det skulle vara med örtoljor eller utan. Jag tog en ryggmassage med örtolja. Det var skönt att få ryggen knådad och jag kände mig mjuk och avslappnad efter behandlingen, men jag skulle gärna vilja prova något mera ställe innan vi åker hem! Vi behövde även göra några nödvändiga ärenden i centrum så vi tog flodbåten över dit, vi har nämligen havet på ena sidan där vi bor och på andra sidan hotellet flyter en bred flod, Bentota River. Vi hade just kommit ut från Kodaks fotoshop när ett sjudundrande regn och åskväder bröt ut. Ola fann sig och gick direkt in i en liten tingeltangelaffär och kom ut med ett varsitt stort paraply åt oss i alla regnbågens färger… Vi plaskade vidare i vattenpussarna till ett Internetcafé och när vi var färdiga där så stod regnet som spön i backen som jag aldrig varit med om tidigare! Trots våra paraplyer var vi så blöta att när vi kom in på ett lankesiskt mathak för att äta blev det stora pölar efter oss. Ola köpte små inhemska vegetariska triangelpaket gjorda av tunnbröd som ofta är fyllda med potatiscurry och grönsaker medan jag sprang ut på gatan och köpte tre färska mangor som jag fick i en påse. Sedan åt vi det här på servetter av tidnings papper samtidigt som vi tittade ut på regnet som nu gjort att gatan knappt syntes för det flöt så mycket vatten som inte hunnit sjunka undan. Resten av dagen tog vi det lugnt, Ola läste hotellbroschyrer (det gör han ganska ofta!) Själv föredrar jag böcker! Nu tog jag istället och utforskade stranden, med en och en halv timme lång kvällspromenad. 13/1-2006 dag 5. Kvällen innan kom vi inte i säng före halv tre för vi hade båda mycket att dokumentera på datorn. Så jag sov över min egen morgonyoga den här morgonen. I stället gick vi ut på en timmes morgonpromenad norrut efter stranden. Bara ca tre-fyra hundra meter efter stranden står en stor vit skylt som talar om att det ligger ett Resort med ett stort Ayurvediskt behandlingscentrum! Vi tittade in och upptäckte att de hade ett brett utbud av behandlingar att välja på. Vi tänkte själva ta varsin behandling i dag men skulle göra det på Induruwa Hotel eftersom vi hade mer att kolla upp och prova där inför nästa år. Så efter frukost packade vi min ryggsäck så lätt det gick eftersom vi tänkte prova att gå hela vägen från Bentota och fram till Induruwa Beach Hotel längs stranden. Vi tänkte att det kunde vara en bra väg att rekommendera till gästerna som ett trevligt alternativ till att ta en tuc-tuc in hit till Bentota centrum. Det visade sig vara en alldeles ypperligt fin väg

att promenera för vi gick över de mysigaste paradisstränder man kan föreställa sig, och utefter stranden ligger lite roliga ställen man kan pausa på som t ex en batikfabrik som gör dukar, överkast, kläder mm med fina batikmönster på. Självklart gick det bra att handla där med. Även en liten sköldpaddsfarm gick vi förbi. Det tog oss en och en halv timme att gå och det är ca sex km. Väl framme på hotellet skulle vi boka in oss på örtbad och massage till senare på eftermiddagen, men tyvärr hade något kommit emellan och gjort att spapersonalen inte var där just idag! Vi fick gärna komma tillbaks i morgon. Vi fortsatte ut på lankesiska landsbygden för att kolla upp ytterligare bra vandringsvägar som vi sedan kunde skriva ner vägbeskrivning på, så att deltagare som eventuellt ville skulle kunna gå ut på egen hand om de kände för det. Under de första dagarna jag och Ola varit på Sri Lanka har vi fått erfara att här när som helst kan komma en ordentlig regnskur! Det gjorde det när vi gick i skogen och vi blev blöta som vanligt från topp till tå! Efter en mycket blöt promenad i tropiskt klimat tog vi en rickshaw ytterligare en bit söder ut, ca fyra km ner till Kosgoda. Vi tänkte besöka en sköldpaddsfarm som faktiskt en svensk kamerasnubbe (Viktor Hasselblad) donerat pengar till för tjugosex år sedan för att hjälpa havssköldpaddorna från att bli utrotade. Tråkigt nog vart hela farmen utplånad av tsunamin förra året och alla sköldpaddor där bla fyra tioåriga vita albinosköldpaddor dog. Nu hade de restaurerat upp farmen och fått in nya sköldpaddor och deras ägg ligger där och väntar på att kläckas. Efter besöket på farmen rickshawade vi in till Bentota igen. 14/1-2006 dag 6. Så var det min tur! Jag har inte drabbats av illamående, magsjuka eller matförgiftning någon tidigare gång när jag varit ute och rest men igår kväll kom det hastigt. Jag började må illa vid tiotiden på kvällen och vid halv tolv fick jag springa och kräkas och så höll det på någon timme. Det var inte så farligt alls! Visst är det jobbigt att må riktigt illa men det här kom så fort och för övrigt mådde jag bra, ingen feber eller något annat som gjorde mig svag. Det var precis som om kroppen bara sa ifrån att den här bakterien vill jag inte ha. Faktiskt så reagerade jag på en maträtt på buffen jag åt vid halv nio på kvällen. Jag tyckte inte den smakade riktigt bra så jag la den åt sidan efter jag smakat på den. Det var ett kallt tillbehör till den varma maten. Kanske kan det ha varit den eller mer troligt någon annan bassilusk jag haft på mina egna händer som absolut inte passade in i min mage. På morgonen kände jag mig som vanligt igen. Vi är hemma och tar det lite lugnt, tvättar upp lite kläder och skriver in i datorn och gör lite planer för hur vi ska lägga upp kommande dagar. Vi kommer bl a att göra en längre utflykt några dagar upp in i mitten och lite norrut på Sri Lanka till ön näst största stad Kandy och sedan vidare upp till Dambulla, vidare till Sigiriya och där kommer vi att gå upp på Lion Hill (Lejonklippan) som är ett av värdens åttonde underverk. Det finns jättefina bilder på klippan och det finns såklart mycket historia att läsa om Sigriya. Sedan åker vi till Polonnaruwa, ruinstaden. Sedan vidare ner mot några städer och teplantager som vi inte vet hur vi gör med ännu. 15/1-2006 dag 7. Idag klev vi upp tidigt och efter att vi ätit vår frukost var kl bara halv åtta. Vi skulle göra en tre timmars flodtur med båt, och vi hade fått höra att det var lämpligast att göra den på morgonen för då är det störst chans att se flest djur. Båtarna ligger bara ca femhundra meter bort på vår strand så vi gick dit och letade reda på en kille som vi kommit överens med om ett bra pris. Vi började med att sakta puttra in på en smalare flod, genast såg vi flera varaner och en stor vattenorm som slingrade sig framåt i vattnet. Vi åkte under ett ganska stort träd som var fullt av flygande hundar, de är nästan som fladdermöss men dessa är betydligt större och äter endast vegetabilisk föda. Det är väldigt härligt att sakta glida fram i båt och bara ha den otroligt vackra och gröna skogen omslutande runt sig. Allt runt om oss är fridfullt och stilla endast fågelkvitter och båtens puttrande ljuder där. En liten blå fågel gör att vi stannar till och fotograferar. De är en Kungsfiskare, den är väldigt liten. Efter en stund beger vi oss uppåt den större floden (Bentota river.) Där hoppas vi kunna se en krokodil, och det gör vi också! Efter att bara letat ca tjugo minuter säger vår kille som kör båten att han ser nått i flodkanten och när vi sakta kommer närmare så ser vi krokodilen som ligger med huvudet på en stock. Det ser ut som den ligger och vilar, men den dyker långsamt ner i vattnet när vi är ca en meter från den. Efter det mötte vi en kille i en båt på floden som hade en liten krokodilunge med sig. Den lyftes över i vår båt och vi fick ha den på våra axlar en liten stund, den var ungefär två dm lång och ännu för liten för att vara farlig på något sätt. Vi stannade senare till vid en Herbal Garden (örtagård) där vi blev guidade runt av en person som arbetade med örtmediciner och som homeopat. Vi fick prova och känna på några oljor som var placerade vid de naturliga plantorna de blivit framställda av. Innan vi kom därifrån hade vi handlat diverse oljor, kryddor, te, parfym av jasminolja, hårborttagningscrème och något medel som ökar ämnesomsättningen, den tänkte Ola prova! Efter tre sköna timmar var det dags att kliva iland. Floden är mysig och det är något som är väl värt att göra när man är här på Sri Lanka tycker jag. 16/1-2006 dag 8. Yogamorgon igen, det var skönt! Och lite ändrade planer. Jag stannar kvar här i Aluthgama, Bentota för att bl a kolla upp fler promenadvägar och skriva ner vägbeskrivningar och för att provåka tåget till

Ambalangoda och kolla shoppingen där. Jag ska även testa två ayurvediska behandlingar på Induruwa Hotel. Ola åker själv med Nandana, samma guide han och Kåre hade förra året då de reste runt tio dagar på Sri Lanka. Nu hade Ola först tänkt sig att åka upp till Kandy, sedan till Sigiriya och tillbaks till Kandy igen för att på hemvägen avsluta med forsränning i den flod och vid resterna av bron där de 1957 spelade in ”Bron över floden Kwai”. Så ännu än gång promenerade jag de fem-sex km längs med de vackra stränderna till Induruwa. Det är härligt att gå i vattenbrynet. När jag promenerar ensam på stranden händer det att jag ibland får manligt sällskap som kan vara påfrestande! Så ett tips är att vara observant och att ta det lite försiktigt innan ni känner er mera hemma här. När jag kommer fram bokar jag två ayurvediska behandlingar till senare, sedan fyller jag på med lite vätska, en flaska vatten och ett glas med limejuice med salt och utan socker. Nu ska jag bara göra vägbeskrivning på den lilla byrundan. Det går undan, efter att ha promenerat ganska långsamt och fått vänta på tåget för att komma över järnvägen är jag tillbaka efter fyrtio minuter. Det är lite tid kvar innan massagen så jag beställer in en dagens juice som är färsk passionsfruktsjuice, jättegod! Massagen och örtbadet är absolut den bästa jag har provat här hittills! Under massagen använder hon örtolja och med händerna trycker och masserar hon min rygg så att jag ryser, fryser och till slut känner mig väldigt avslappnad. Efteråt lindas jag in i en stor handduk som en kåldolme och nu visas jag in till ett rum med badkar som är fyllt med välgörande örter, frön, blad och olika kryddpulver. Jag sjunker ner i curryblandningen och lampan släcks och jag blir lämnad ensam i tjugo minuter. Då känner jag hur välgörande badet och massagen varit. Kroppen är mjuk, sinnet är lugnt och huden är väldigt len. Livet känns väldigt behagligt! När jag ska tillbaka till Bentota har det börjat regna lite så jag tar en tuc-tuc. Jag går fram och frågar den första jag ser om han kan köra mig för hundrafemtio rupies - javisst, inga problem! Ibland är saker och ting som dom är här. Sist Ola och jag åkte rickshaw den här biten så prutade jag ner priset direkt till tvåhundra rupies från femhundra som han ville ha och då verkade det som jag tog i för både Ola och chauffören såg ut som de trodde jag var lite tokig på riktigt. Men se det gick ju bra att åka för det priset utan att pruta alls. När man kommer som ny och oerfaren turist hit försöker de till en början att hugga till med rejält höga priser innan man lärt sig var den normala nivån ligger. Tänk på att fråga någon van innan! Ola inflikar en rapport från Kandy: Vad kul att träffa vår guide och följeslagare från förra året igen! Nandana är sig lik och har fått tag i en ny chaufför som ska ta mig ut på en trevlig 3-dagarstur. Vi åker tidigt på morgonen och följer den hårt trafikerade huvudleden Galle Road upp mot Colombo en bit innan vi viker av inåt landet vid orten Panadura. Här förvandlas vägen till en lugn och behaglig landsbygata som vi i lagom takt kör fram på mot staden Kandy. Vi passerar människor och djur och vacker natur blandat med risfält och mindre samhällen. Vid en gummiplantage stannar jag bilen och går ut och fotar lite i de symetriska trädraderna. Stigningen upp på höglandet börjar och vi kommer till en ort känd för sina durianfrukter. Det är stora runda mattgröna frukter på några kg som har grova hårda taggar och liksom ett svårforcerat pansarskal. De luktar mycket illa och det är strängt förbjudet att föra med sig durianfrukter in på ett hotellrum. I Thailand är det vanligt att man ser förbudsskyltar med överkorsade durian på i hotellkorridorerna. Den äts helst utomhus vid speciella tillfällen och kan liknas lite vid en tropisk surströmmingsskiva… jag vill gärna stanna och köpa en frukt men både guide och chaufför slår ifrån sig med båda händerna så vi åker vidare tyvärr, jag hade gärna provbitet i en ändå! Ola 17/1-2006 dag 9. När jag varit uppe i restaurangen och ätit tycker jag havet ser så inbjudande ut så jag går direkt ner och tar dopp, efter jag badat en stund sätter jag mig på stranden, det är mysigt att bara sitta där och titta på vågorna och på folk som kommer och går. Här på Sri Lanka där jag befunnit mig har det varit väldigt lite folk på stränderna som ligger och solbadar än vad jag hade föreställt mig. Så någon trängsel eller någon solbädd på stranden har jag inte sett till här ännu. Antagligen för att det ännu inte är så väldigt exploaterat här nere på sydvästkusten och för att de hotell som ligger efter stranden har stora egna gräsmattor som det flesta använder. Jag upptäcker spår i sanden som går från havet upp till ett litet buskage. Det är en havssköldpadda som gått upp och grävt ner sina ägg, det syns vart den grävt ner dem, och sedan gått ner tillbaks i vattnet igen. Efteråt gör jag mig i ordning för att jag ska hinna ta tåget till Ambalangoda, dels ska det bli spännande att åka med tåget här och så tänkte jag kolla vad som finns att shoppa samt lämna in min filmrulle på framkallning. Här finns tågtidtabell i receptionen så det är enkelt att kolla när tågen går. Vi bor endast tio minuters gångväg från stationen. Biljetten kostar bara tretton rupies, det är knappt en krona och jag ska åka ca tre mil. Vissa tåg har första, andra och tredje klass men det här Daily Express-tåget har bara tredje klass idag men det ska inte skilja så mycket på komforten vad jag fått höra. Det var helt okej att åka tåg, det tog ca trettiofem minuter. Tåget gjorde många stopp men det fanns gott om lediga sittplatser och så slapp jag den ibland något röriga trafiken och alla avgaser. Det finns mycket att titta på genom de öppna fönstren och de sålde kylda drycker, vatten, friterade räkor och små trekanter fyllda med kryddig potatis-curry i så är man hungrig eller törstig så finns det

lite att välja på under färden. Ambalangoda har större utbud av affärer och lägre priser än vad turistorterna Aluthgama och Bentota har, det är turisthotellen som gjort att priserna generellt sett blivit högre här. Jag hittar i alla fall några fina blommiga och kitchiga tallrikar och uppläggnings skålar i plast som jag vill ha. Jag tänker mig dem för picknick, i Varberg där jag bor är det vanligt med picknick, och det tycker jag om. Jag köper lika många till min kompis Susanne som passar min katt Zorba under tiden jag är här. Sedan lämnar jag in filmrullen i en Fuji fotoaffär, de gör klart korten på en timme, jag vill ha med en vit passepartout runt bilderna, det går bra det med. Dom verkar kunna ordna det mesta med bilder där. Jag går runt och tittar och köper några cd skivor också, de är visserligen kopierade men kostar bara hundrafemtio rupies styck vilket är tolv kronor. När det blir dags att åka hem så vill jag prova den vanliga lokalbussen, jag har fått höra att det kan vara så trångt på dem så det kan vara svårt att komma av när man väl kommit fram, men kul att prova i alla fall. På busstationen står ett tiotalbussar men jag frågar bara en kille vilken buss som går till Aluthgama och sedan är det bara att gå in och sätta sig. Dom går runt och tar betalt under resans gång. Det är lika billigt att ta bussen som tåget, det kostar bara arton rupies. Bussturen tar drygt en timme men det är bara lite trångt i början när vi lämnar Ambalangoda och sedan finns det gott om sittplatser. Det var bekvämare och skönare att åka tåget tycker jag och så var det kul att sitta att titta ut genom fönstren. 18/1-2006 dag 10. I dag har jag haft en soft dag med sol och bad och endast relaxat. 19/1-2006 dag 11. En lugn skön dag, det har varit jättevarmt och skönt så vi har badat och solat och skriver inte något inomhus på datorn före solnedgången. Jag gick in till Aluthgama med en dam från Tyskland efter frukost för hon visste ett väldigt bra ställe att köpa kryddor på, det ligger på andra sidan vägen till supermarketen här och ca hundra meter åt Beruwela-hållet norrut. Där köpte jag en vaniljstång, gröna kardemummakärnor, svartpeppar, vitpeppar, hela kryddnejlikor och rosenolja. På supermarketen köpte jag ett halvt kilo torkade chilifrukter. Ola har talat om att när jag kommer hem så är det viktigt att jag lägger alla kryddor och matvaror i frysen några dygn så att eventuell ohyra inte kan överleva. Efteråt gick den tyska damen Hannelore och jag och tog en kopp te och sedan var det dags för lite bad och en stund i solen igen. 20/1-2006 dag 12. Ännu en lugn skön dag med sol, bad, sand och en härlig testund på min vän Hannelores balkong. Jag fick även prova hennes egna hudvårdsprodukter, hon gör hudcreme, ansiktscreme, tandkräm och jag fick hennes recept på munvatten som bl a innehåller teatreeolja, nejlikeolja och pepparmyntsolja. Jag provade den med och den kändes väldigt behaglig. Sedan innan middagen så gick Ola och jag till juveleraren på hotellet, det finns tre juvelerare här på Ceysand. Jag hade nämligen sett ett par fina örhängen i min favoritform (stjärna) 14 karat guld med en mörkblå safir i mitten och några diamanter runt. Här på hotellet behöver jag inte oroa mig för att bli lurad, de skulle aldrig kunna ge ut garantier och sälja såpass dyra saker på ett så stort hotell som Ceysand så jag är faktiskt jätteglad och nöjd över mitt nya par örhängen. 21/1-2006 dag 13. Efter frukosten hade vi kommit överens om att tillsammans med Bernt, en tysk kille som också bor på Ceysand och som vi umgåtts lite med sista tiden, att gå upp längs med stranden och vada över till en liten ö med ett tempel. Vi vadade över till ön på det ställe där floden rinner ut i havet. Det är ca femtio meter att gå i vattnet och det blir aldrig djupare än strax över knäna. Vi hade med oss kamera och kläder att täcka axlar och knän med för vi blev tillsagda dagen innan när vi kom över i enbart badkläder och inte visste om att det fanns ett tempel med en munk i här på ön. På ön slingrar det små stigar genom skogen som leder upp och fram till tempelträdgården, dagoban och meditationshuset. Det var så otroligt mysigt och välskött med välkrattade stigar och pyrande rökelser och med en vacker damm i mitten av trädgården. En man i munkkläder mötte oss och visade oss ödmjukt vad som fanns att se där. Det rådde en lugn och harmonisk stämning och det fanns ingen mer än vi och munken och hans lilla hund där. När vi skulle gå hade en apa varit där vi lämnat våra skor och ”lånat” Olas solhatt! Hur vi än tittade kunde vi inte hitta hatten och vi kunde inte förstå hur den kunde försvinna, men munken hade sett apan så vi hittade sedan Olas hatt lite längre in i buskagen. Lite senare på dagen skulle jag prova en massage på ett ställe som Hannelore tipsat mig om, hon tar alltid sin massage där nuförtiden. Hon har varit femton gånger på Sri Lanka och tretton gånger här i Aluthgama/Bentota. Vi gick tillsammans dit för det är lite krångligt att hitta vägen första gången. Det är inte alls långt, högst tio femton minuters gångväg och nästan precis bredvid Bentotas järnvägsstation. Jag blev jättenöjd! Det var en väldigt bra behandling och lite mer än jag är van vid. Det blev en ayurvedisk helkroppsmassage. Massören använde bla varma små linneknyten med blötlagda örter som pressades och trycktes mot huden, två olika örtoljor med bl a kryddnejlikor och teetree i som jag blev masserad med. Det här var också det billigaste stället med en auktoriserad massör som jag träffat på här. Det här stället tillhör ett guesthouse med en restaurang som heter Hotel Susantha. Vill ni gå dit och prova, vilket jag absolut kan rekommendera att ni gör om ni kommer

hit, så fråga er fram när ni gått förbi Bentota tågstation på den sida av spåret som havet ligger på så kommer ni att hitta dit. 22/1-2006 dag 14. Nu har vår rekresa och tid på Sri Lanka runnit ut och idag vid ett-tiden så lämnar vi Aluthgama för att åka in till Colombo och flygplatsen och sedan vidare hem till Arlanda. Det har varit två underbart sköna veckor här som varit fyllda av spännande upptäckter och vackra upplevelser i ett härligt varmt och tropiskt land. Natasha Becker för Svenska Hälsoresor