Rädslans rum. Birgitta Andersson Lunds universitet. trygghetens rum ett forskningsprojekt om kvinnors vistelse i trafikrummet

Rädslans rum – trygghetens rum – ett forskningsprojekt om kvinnors vistelse i trafikrummet

Birgitta Andersson Lunds universitet VINNOVA Rapport VR 2001:32

TITEL (svensk): Rädslans rum - trygghetens rum - ett forskningsobjekt om kvinnors vistelse i trafikrummet TITLE (english): FÖRFATTARE/AUTHOR: Birgitta Andersson, Lunds universitet SERIE/SERIES: VINNOVA Rapport VR 2001:32

ISBN 91-89588-37-1/ISSN 1650-3104 PUBLICERINGSDATUM/DATE PUBLISHED: Mars 2001 UTGIVARE/PUBLISHER: VINNOVA – Verket för Innovationssystem/The Swedish Agency of Innovation Systems, Stockholm VINNOVA DIARIENR/RECORD NO 1997-0636

REFERAT (syfte, metod, resultat):

Det offentliga rummet utgörs till stor del av ett trafikrum präglat av människors förflyttningar. Säkerhet är en central aspekt i samband med förflyttningar och erfarenheter visar att säkerhet för kvinnor ofta är detsamma som att ” känna sig trygg” , att inte behöva vara rädd för att bli utsatt för fysiskt våld eller hot om våld. Mot den bakgrunden är syftet med denna studie att studera kvinnors rädsla för hot och våld i trafikrummet. En ambition är att bidra till ett vidgat säkerhetsbegrepp, där säkerhet i bemärkelsen trygghet finns med som en viktig aspekt. Studien baseras framför allt på djupintervjuer. Ett tidsgeografiskt synsätt länkas till feministisk geografi. Detta innebär att ett genusperspektiv har anlagts på transportforskningen. I tid och rum utforskas genusordningen och begrepp som genuskontrakt, styrka, räckvidd och hierarki, liksom de tidsgeografiska begreppen prisma, rytmer och restriktioner används som verktyg i analysen. ABSTRACT (aim, method, results):

Public space to a great extent consists of a traffic room; a space characterized by people moving from one place to another. Security is an essential aspect concerning transportation, and experience shows that to women security very often corresponds to "feeling safe", that is, not running the risk of being exposed to physical violence, or to threats of violence. In the light of this, the aim of this study is to investigate women’s fear of threats and violence in the traffic room. One of the ambitions is to help widening the concept of security, where security in the sense of safety is included as an important aspect. Principally, the study is based upon a field survey. A time-geographical approach is linked to feministic geography. This means that a gender approach has been applied to the research of transportation. The structure of gender is studied in time and space, and concepts such as gender contract, strength, reach and hierarchy, as well as the time-geographical concepts, namely prism, rhythms and constraints, are used as tools in the analysis.

I VINNOVAs – Verket för innovationssystem - publikationsserier redovisar forskare, utredare och analytiker sina projekt. Publiceringen innebär inte att VINNOVA tar ställning till framförda åsikter, slutsatser och resultat. De flesta VINNOVA-publikationer finns att läsa eller ladda ner via www.vinnova.se. VINNOVA – The Swedish Agency for Innovation Systems - publications are published at www.vinnova.se

Förord Rädslans rum är ett forskningsprojekt där temat säkerhet och förflyttningar ses ur ett genusperspektiv. Att vara kvinna och förhålla sig till en risk att utsättas för sexualiserat våld får konsekvenser för tillgängligheten i det offentliga rummet. Min intention är att öka kunskapen om, och förståelsen för, hur kvinnors upplevelser av säkerhet och trygghet påverkar hur de förflyttar sig, vilket transportmedel de föredrar och vilka färdvägar de väljer. Den första delen av projektet, som redovisas i denna rapport, har finansierats av Kommunikationsforskningsberedningen och många personer har på olika sätt bidragit med sin kompetens och erfarenhet. Framför allt vill jag tacka de kvinnor som jag fått möjlighet att intervjua. Min förhoppning är att jag på ett respektfullt sätt förvaltat Ert förtroende. Forskargruppen Genus och geografi har varit en ovärderlig källa där jag haft förmånen att hämtat både kunskap, kraft och inspiration. Tora Friberg har i egenskap av projektledare och handledare haft en fantastisk förmåga att entusiasmera och konstruktivt handleda mig under arbetets gång. Cecilia Kjellman, Carina Listerborn, Franz-Michael Rundquist och Lisa Östman har tagit sig tid att läsa arbetet. Tack för alla värdefulla synpunkter ni kommit med. Birgitta Andersson Lund, december 2000

1

… uttryckslöst och med nollställd ansiktsmuskulatur, vi undviker ögonkontakt, särskilt med män, hela tiden går vi i tankarna igenom att blixtlåsen är stängda, knapparna knäppta ända upp, håret struket bakom öronen, att kjolen når tillräckligt långt ner över knäna, skorna är neutrala, strumpbyxorna hela. Hade det varit bättre med större axelvaddar eller kanske rentav dubbla? Kryssandets teknik, tydandet av koder och tecken. Urban kvinnokompetens som inte rekryteras, inte ges stipendier, inte belönas av någon enda stiftelse. Ur Rädslans geografi av Anja Snellman

2

Förord .........................................................................................................................................1

Del 1 ....................................................................................................................................5 Inledning.....................................................................................................................................6 Syfte och frågeställningar...........................................................................................................7 Metod..........................................................................................................................................8 Avgränsningar ........................................................................................................................9 Arbetets uppläggning................................................................................................................10

Del 2 ..................................................................................................................................11 Könskodning.............................................................................................................................12 Offentligt och privat .............................................................................................................12 Kvinnliga och manliga rum ..................................................................................................13 Kvinnor och planering ..........................................................................................................14 Brottsförebyggande stadsplanering ......................................................................................16 Kön och genus ..........................................................................................................................18 Genuskontrakt.......................................................................................................................18 Styrka, räckvidd och hierarki................................................................................................19 Tid och rum ..............................................................................................................................20 Tidsgeografi..........................................................................................................................20 Våld mot kvinnor......................................................................................................................22 Toppen av ett isberg .............................................................................................................22 Våldet och det ojämlika maktförhållandet............................................................................24 Rädsla .......................................................................................................................................25 Säkerhet och trygghet ...............................................................................................................30

Del 3....................................................................................................................................33 Malmö.......................................................................................................................................34 Befolkning i Malmö..............................................................................................................34 Busslinjer och cykelvägar.....................................................................................................34 Trafiksäkerhet .......................................................................................................................35 MAS......................................................................................................................................35 Kvinnornas förflyttningsprojekt ...............................................................................................36 Att ta sig till jobbet ...............................................................................................................37 Att vara, eller vägra vara, rädd .............................................................................................37 Det fysiska rummet...............................................................................................................38 Det sociala rummet ...............................................................................................................40 Sjukhusområdet ....................................................................................................................41 Strategier...................................................................................................................................45 Tillvägagångssätt ..................................................................................................................45 Säkra transportmedel ............................................................................................................48 Att vara tillsammans skapar trygghet ...................................................................................49 Stridsmetoder........................................................................................................................50

3

Del 4....................................................................................................................................52 Om rädslans rum och säkerhet..................................................................................................53 Juridik och moral ..................................................................................................................53 Kroppen och rädslan.........................................................................................................54 Helheten............................................................................................................................55 Strategier för anpassning eller motstånd ..............................................................................56 Offensiva och defensiva strategier ...................................................................................56 Rädslans rytmer ................................................................................................................57

Sammanfattning ..................................................................................................59 Referenser ...................................................................................................................61 Webbadresser............................................................................................................................65

4

Del 1

Planerare och beslutsfattare betraktar ofta människor som en könsneutral grupp. Detta trots att kvinnors och mäns liv och erfarenheter uppvisar tydliga skillnader. Om man i stället ser människor som kvinnor och män, med delvis skilda erfarenhetsvärldar, reser sig frågor och problemområden som kräver nya svar och ny kunskap. Säkerhetsbegreppet är i detta sammanhang ett exempel. Inom transportforskningen har säkerhet i huvudsak handlat om att undvika skador förorsakade av konfrontationer mellan fordon och människor eller fordon och fordon. Erfarenheter visar dock att säkerhet för kvinnor inte sällan är detsamma som att ”känna sig trygg”, att inte behöva vara rädd för att bli utsatt för fysiskt våld eller hot om våld.

5

Inledning Det offentliga rummet utgörs till stor del av ett trafikrum präglat av människors förflyttningar från en plats till en annan. I de flesta människors liv ingår förflyttningar som en del av vardagen, med en rörlighet mellan bostad, arbete och olika serviceinrättningar. En del förflyttningar sker till fots eller med cykel, andra med bil eller någon form av kollektiva transportmedel som t.ex. buss eller tåg. Förflyttningar tar tid och rum i anspråk. Trafikplanerare söker skapa smidiga, snabba och säkra lösningar och transportforskare bidrar med kunskapsunderlag. Hittills har människor i dessa sammanhang nästan uteslutande betraktats som en könsneutral grupp. Trots att kvinnor och mäns liv och erfarenheter uppvisar tydliga skillnader har planerare och beslutsfattare betraktat användare av kollektivtrafik i just sina roller, möjligtvis som människor i olika åldrar men inte som kvinnor och män. I transportsammanhang lyser forskning kopplad till genusteori1, med få undantag, med sin frånvaro. Kön som variabel har dock använts i de resvane- och attitydundersökningar2 som gjorts på senare år. Utfallet har visat stora olikheter mellan kvinnor och mäns rörelse- och aktivitetsmönster. Män reser längre sträckor än kvinnor. Kvinnor använder bil i mindre utsträckning än män och de använder kollektivtrafik i större utsträckning än män. Kvinnor kombinerar också oftare arbetsresor med andra ärenden som inköp och hämtning/lämning av barn3.

Flera studier visar att det i huvudsak är kvinnor som svarar för att integrera hemmet med olika delar av samhället. Det obetalda hemarbetet är i hög grad ett kontaktarbete. Detta arbete mildrar den fysiska planeringens negativa effekter och bidrar också till att dölja dess brister. Kvinnor tvingas finna individuella lösningar på saker som egentligen är samhällsproblem. För kvinnors del upplevs det ofta som det enda möjliga valet, men osynliggör upphovet till problemen4.

1

För fördjupad diskussion om kön och genus se Del 2 RVU-Stockholm1986/87, RVU-Göteborg1989 samt RiksRVU 1994 3 Se även Krantz:1997, Polk:1998 4 Friberg:1990, Sangregorio: 1984 2

6

En central aspekt i förflyttningssammanhang är säkerhet. På olika sätt är trafikrummet en arena för hot och våld i olika skepnader, men säkerhet har i transportsammanhang inte handlat om detta. I stället har det i mångt och mycket handlat om att undvika olyckor, skador och dödsfall förorsakade av konfrontationer mellan fordon och människor eller fordon och fordon. Med en annan och vidgad innebörd kan säkerhet också handla om att inte utsättas för eller oroa sig för våld. Säkerhet i bemärkelsen trygghet och dess samband med transporter är en viktig aspekt, framför allt för kvinnor, men har inte utforskats grundligare5.

Våldet i sig är ett stort problem, men inte bara det faktiska våldet utan även den rädsla och oro våldet för med sig. Denna oro har i undersökningar visat sig vara större bland kvinnor än bland män, fastän det enligt statistiken oftare är män som drabbas av våld6. Rädsla kan leda till att kvinnors rörlighet begränsas. Det finns tydliga tendenser till att grupper som upplever sig som hotade "frivilligt" beskär sin rörelsefrihet och därmed minskar risken för att råka ut för övergrepp. Människor som inte känner sig trygga undviker att röra sig på offentliga platser och därmed också att använda sig av de transportmedel de bedömer som otrygga. Valmöjligheten för kvinnor, i fråga om arbete, nöjen, bostäder och transportmedel, minskar i och med detta. Delar av staden blir i realiteten onåbara för kvinnor, framför allt under dygnets mörka timmar.7 Det finns anledning att tala om rädslans rum. Rädslans rum är i stor omfattning liktydigt med trafikrummet. Denna studie har fokus inställt på upplevelser av rädsla i trafikrummet.

Syfte och frågeställningar Syftet är att studera kvinnors rädsla för hot och våld i trafikrummet. Studien avser att belysa platser och situationer kvinnor upplever som otrygga samt vilka uttryck detta tar sig, vilka strategier kvinnor utvecklar för att hantera sin rädsla samt på vilka sätt rädslan innebär inskränkningar i kvinnors rörlighet. I syftet ingår att belysa likheter och skillnader mellan kvinnor. En ambition är också att bidra till ett vidgat säkerhetsbegrepp, där säkerhet i bemärkelsen trygghet finns med som en viktig aspekt. Hur kan olika platser betraktas/upplevas med hänsyn till säkerhet/trygghet? 5

KFB:1997

6

Wiklund. red:1991

7

T.ex. Gordon m.fl:1980, Griffin: 1986, Little :1994, Madge:1996, Pain:1995 Rieger &Gordon:1981.

7

Metod Att anlägga ett genus-/könsteoretiskt perspektiv på trafikrummet och fokusera på likheter och skillnader mellan olika kvinnor har i denna studie hanterats så att fokus inriktats på individnivån. Dessutom sätts kvinnors förflyttningar in i ett större sammanhang. Grunden i forskningsprojektet är att utgå från kvinnors egen verklighet, att låta kvinnor själv förmedla sina upplevelser och tankar om rädslan för hot och våld i trafikrummet.

Att detta forskningsprojekt tar fasta på kvinnors upplevelser och definition av rädslans rum föranleder ett påpekande, nämligen att rädsla för hot och våld inte uteslutande är ett kvinnligt problem. Dock är utgångspunkten att det finns skillnader mellan kvinnor och män, dels i varför man är rädd och för vad, dels i hur man hanterar rädslan. Att studera även mäns rädslor ryms emellertid inte inom ramarna för detta projekt.

Forskningsprojektets första del, som redovisas i denna rapport är utformad som en stadsstudie förlagd till Malmö. Valet av plats är gjort utifrån flera kriterier. Närhet och lokalkännedom har spelat sin roll, men vad som främst varit avgörande är de stora förändringar i trafikrummet som nu sker i Malmöregionen i samband med byggandet av Öresundsbron och planeringen av Citytunneln. Detta ger en unik chans att, i det fortsatta arbetet, följa en pågående planeringsprocess och söka svar på frågor om rädslans rum. Vilken kunskap finns om rädsla bland planerare och beslutsfattare? Hur diskuteras säkerhet och trygghet?

I studien har kvalitativa metoder använts. Tyngdpunkten ligger på djupintervjuer med 21 slumpmässigt utvalda kvinnor som arbetar på Universitetssjukhuset MAS (Malmö allmänna sjukhus). Samtliga intervjuer är gjorda på kvinnornas arbetsplats, d v s inne på avdelningarna i rum där vi kunnat sitta ostörda. Intervjuernas längd har varierat, men i snitt har det rört sig om ungefär en timme och 15 minuter. Intervjuerna har inte följt ett fast frågeformulär, utan skett i en öppen diskussionsform. Det övergripande temat har handlat om kvinnornas upplevelser av säkerhet/trygghet/otrygghet i trafikrummet, med ett antal underteman: förflyttningar (bostad, arbete, fritid), livssituation (ålder, familjeförhållande, boende) och ramar för arbetet (tid, plats). Fokus har framför allt legat på kvinnornas arbetsresor. Att kön och genus är centralt visar sig på olika sätt i denna studie. T.ex. blev detta tydligt i själva intervjusituationerna. Att som kvinna intervjua en annan kvinna om rädsla, visade sig inrymma en uppfattning om en gemensam tyst kunskap. Vid flera tillfällen framgick det att 8

jag förväntades förstå ”mellan raderna”, att jag var så väl förtrogen med t.ex. det faktum att kvinnor inte går genom parker om nätterna, att detta inte ens behövde nämnas. Under intervjuerna upplevde jag ofta att jag envist återkom till och sökte utforska självklarheter.

Det är av vikt att också inflika något om hur själva intervjuerna kan ha påverkat kvinnornas tankar och reflexioner kring rädsla. Några kvinnor var medvetna om sin rädsla, eller att de förhöll sig till en upplevd risk, redan vid intervjuernas början, men för flertalet var det uppenbart att detta ingick som en omedveten del i vardagslivet. En mängd ”självklarheter” hade sedan barnsben införlivats i deras uppfattning om hur flickor och kvinnor skall förhålla sig i trafikrummet. Flera av kvinnorna gav under intervjuns gång uttryck för förvåning över att de helt plötsligt såg hur en mängd handlingar tydligt kunde kopplas till att de i grund och botten var rädda eller upplevde en risk för att råka ut för sexualiserat våld.

Kritiska röster kan naturligtvis påpeka att detta innebär att intervjuerna skapat problem av något som inte tidigare upplevts som ett problem. Detta äger på sitt sätt sin riktighet, men samtidigt vill jag hävda att dessa otaliga små handlingar som tillsammans bildar ett mönster - rädslans rytmer - är angelägna att synliggöra eftersom de får konsekvenser för kvinnornas möjligheter att fritt röra sig i det offentliga rummet. Detta kommer att belysas i det fortsatta arbetet

Avgränsningar Projektet begränsas till att behandla det offentliga rummet, närmare bestämt det offentliga trafik- eller förflyttningsrummet, med Malmö som exempel. Rädslan som utforskas är kopplad till riskerna att bli utsatt för våld och trakasserier av okänd förövare. Den typ av våld som fokuseras kan sorteras in under samlingsbegreppet ”sexualiserat våld”, d.v.s. våld riktat mot kvinnors kroppar, där våldet är ett uttryck för mäns makt över kvinnor 8. Även bemötande av kvinnor som inrymmer förakt för kvinnor som kön - missaktning - är att betrakta som sexualiserat våld9. I valet av intervjupersoner har vissa avgränsningar gjorts. Enbart förvärvsarbetande kvinnor, i åldrarna 20 – 60 år, har intervjuats. Alla tillhör den offentliga sektorn och arbetar som sjuksköterskor eller undersköterskor på ett sjukhus.

8

I detta arbete används rädslan som begrepp, syftandes på just kvinnors rädsla för sexualiserat våld.

9

Carlstedt:1992 9

Arbetets uppläggning Rapporten består av fyra delar: Del 1 Problemområdet ringas in i det inledande kapitlet och Inledning därefter presenteras rapportens syfte samt relevanta Syfte och frågeställningar frågeställningar. I metodkapitlet belyses de djupintervjuer som är tyngdpunkten i arbetet och valda avMetod gränsningar redovisas i ett separat avsnitt. Arbetets uppläggning Del 2 Inledningsvis fokuseras begreppen offentlig/privat. Ett genusperspektiv i fysisk planering samt brottsförebyggande stadsplanering belyses. Det feministiska perspektivet, som är en av hörnstenarna i arbetet, presenteras, och det tidsgeografiska synsättet vävs in. Problembilden fördjupas, dels genom statistiskt material men också genom en presentation av internationella studier inom området. Del 2 avslutas med ett kapitel om kopplingen mellan säkerhet och trygghet i trafikrummet.

Könskodning Kön och genus Tid och rum Våld mot kvinnor Rädsla Säkerhet och trygghet

Del 3 I den tredje delen fokuseras Malmö och den empiriska studie av kvinnors förflyttningsprojekt som genomfördes i staden 1998-1999. Strategierna är centrala för att belysa hur kvinnorna förhåller sig till (upplevda) risken att råka ut för sexualiserat våld.

Malmö Kvinnornas förflyttningsprojekt Strategier

Del 4 Den avslutande delen av rapporten knyter samman trådarna om ett vidgat säkerhetsbegrepp. Juridiska och moraliska aspekter på olyckor och på våldtäkt liksom kroppens roll i sammanhanget betonas. Rädslans konsekvenser, för kvinnorna och för trafiksäkerheten, formuleras.

10

Om rädslans rum och säkerhet

Del 2

Detta arbete har en feministisk geografisk ansats vilket innebär att ett genusperspektiv anläggs på det fysiska rummet och att kvinnors tillgång till detsamma sätts i fokus. Genom att, i tid och rum, utforska genusordningen i de vardagliga aktiviteterna, kan den feministiska geografin belysa den fysiska miljön och hur den reflekterar genusordningen, samt hur i sin tur den fysiska miljön (åter)skapar genusordningen10.

Kvinnor och män upplever och använder rummet på olika sätt och rädslan är ett tydligt exempel på detta. När det gäller rädsla finns också ett mycket påtagligt samband mellan tid och rum. Det tidsgeografiska synsättet ger ett redskap för att belysa och analysera kvinnors handlande i trafikrummet, vem som använder rummet, när och hur. Skillnader och likheter mellan kvinnors rumsanvändning under dygnets timmar synliggörs, liksom begränsningar och möjligheter för kvinnor att ta trafikrummet i besittning.

Detta forskningsprojekt söker sin väg genom att länka ett tidsgeografiskt synsätt till den feministiska geografin. Dessutom tillämpas ett genusperspektiv på transportforskningens område, vilket tidigare gjorts i mycket ringa omfattning.

10

Little, Peak, Richardson edt:1988, Ardener:1993

11

Könskodning Offentligt och privat För det fortsatta arbetet är det en nödvändighet att ringa in begreppen offentligt och privat rum, kopplat till handlingar och kopplat till kön. Både kvinnor och män har i vårt samhälle i princip samma rätt att tillträda, använda sig av och förflytta sig i det som kan betecknas som det offentliga rummet. I vardagstal är de flesta ofta överens om vad som menas med privata och offentliga rum11. De flesta människor ser t.ex. bostaden som privat, som ett rum där individen/familjen själv i stor utsträckning kan utöva kontroll och sätta upp regler för vem som har tillträde, hur och när. Staden, i ett vitt begrepp med gator, torg, affärer m.m. ses däremot som offentlig i bemärkelsen tillgänglig för alla. Denna uppdelning i privat och offentlig har tydliga kopplingar till de handlingar som anses tillhöra respektive rum12. Det privata rummet kan anses härbärgera en viss typ av handlingar och sysslor som tillhör reproduktionen, d.v.s. de syftar till att skapa och föra livet vidare. Det offentliga rummets handlingar kan å andra sidan ses som tillhörande produktionen, med sysslor kopplade till avlönat arbete, politik, lagstiftning e t c.

Ofta framställs gränsen mellan privat och offentligt som absolut, men den är föränderlig och offentligt och privat är integrerat på många olika sätt. Genom lagstiftningen görs t ex handlingar, som tidigare ansågs privata, offentliga, trots att de sker i ett privat rum. Föräldrar har inte rätt att aga sina barn och män (eller kvinnor) har inte rätt att våldföra sig på sin partner, även om det sker i hemmet. Samhällsplaneringen är t.ex. en offentlig företeelse, men de människor som planerar har erfarenheter och personliga intressen vilket omedvetet får konsekvenser för planeringens utfall. Resor eller förflyttningar delas vanligen in i arbetsresor och resor kopplade till den fria tiden, offentliga och privata resor. Men för många, inte minst för kvinnor, utgörs förflyttningarna av kombinationer, arbetsresor kombineras med reproduktiva handlingar som t.ex. matinköp.

Vissa rum är att betrakta som privata, men behöver för den skull ingen speciell legitimation för att beträdas, t.ex. trappuppgångar i hyreshus.

11 12

Begreppet rum används här i vid bemärkelse Staeheli:1996

12

Andra offentliga rum kräver däremot någon form av behörighet vilket skapar restriktioner för den som vill ha tillträde. Det kan handla om att betala inträde, som till en biograf eller teater, att vara invald eller anställd13. Individers olika positioner i ett offentligt rum skapar också olika former av tillträde14. En undersköterska har t.ex. inte tillträdesrätt till samma rum på ett sjukhus som en sjukhuschef har. En patient eller besökare har mer begränsat tillträde än en anställd på sjukhuset.

Kvinnliga och manliga rum En kort historisk tillbakablick visar att en uppdelning av rummet i en privat och en offentlig sfär har återspeglats i det som kan betecknas som "kvinnliga" och "manliga" rum. I antikens Aten var det offentliga rummet endast till för män. Kvinnor var förbjudna att använda stora delar av staden och med hjälp av en speciell polisstyrka reglerades deras rörlighet. I kejsardömet Kina var de kvarter i städerna, som kvinnorna hade tillgång till, vanligtvis belägna bakom fönsterlösa murar15.

I västvärlden under 1800-talet, när industrialismen gjorde sitt intåg, ökade separationen mellan arbete och hem. Den borgerliga stadens växte fram och det offentliga rummet blev en arena för beslut, produktivt arbete, utbildning, pengar och makt, formad av och för män. Kvinnorna hänvisades till det privata rummet/hemmet, som präglades av plikt och känsla, och rollen som hustru och mor. Kvinnligheten var intimt förknippad med anständighet. Att bevista stadens rum upplevdes av borgarklassens kvinnor som moraliskt farligt. En respektabel kvinna exponerade sig inte offentligt. Genom att utsätta sig för blickar och förslag riskerade hon att förlora sin dygd16. Vetenskapligt var den s.k. socialdarwinismen stark under denna tid. Utgångspunkten, vad gällde förhållandet mellan kvinna och man, var att ju högre utvecklingsstadium ett samhälle befann sig i desto större var skillnaderna mellan könen. Detta var ett led i den ”naturliga” utvecklingen. Arbetsdelningen hänvisade till vad som var ”naturligt”, för kvinnornas del att föda och vårda barn samt ta hand om hushållsarbetet. Även den medicinska forskningen understödde synen på kvinnan som olik mannen, som det svagare könet17.

13

Friberg:1999 Staeheli:1996 15 Yeoh, Yeow:1997 16 Pollock:1995 17 Wikander U: 1998 14

13

Föreställningarna om skilda sysslor för respektive kön, olika attribut och föremål som anses höra ihop med kategorin kvinna eller kategorin man samt platser som ses som manliga eller kvinnliga gör att vi kan tala om en könskodning 18.

Kvinnor och planering Ett rum, en syssla eller ett ting kan vara starkare eller svagare könskodat. Könskodningen är inte statisk utan förändras över tid. Den varierar också mellan olika samhällen, kulturer och grupper. Det privata/kvinnliga och det offentliga/manliga är konstruktioner som lever kvar trots att samhället i sin helhet har genomgått stora förändringar. De flesta kvinnor i Sverige vistas numera både i det offentliga och i det privata rummet, om än på andra villkor än män. Både kvinnor och män har i dag rättighet och möjlighet att kombinera arbete och barn. I praktiken innebär detta att kvinnor kombinerar betalt arbete med vård av barn och hem, och att män kombinerar betalt arbete med makt: politisk, ekonomisk och facklig19. Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad, både horisontellt och vertikalt. Inom området vård och omsorg finns främst kvinnor och inom tillverkning, byggande och teknik finns framför allt män20. I genomsnitt tjänar kvinnor 80 procent av mäns löner21.

Vid en genomgång av vissa kommunala nämnder befanns männen utgöra 63 procent av ordinarie ledamöter. Den grupp där kvinnorna är mest välrepresenterade är vård och omsorg22 där de utgör drygt hälften av ledamöterna. Gruppen infrastruktur23 utgörs till nästan 80 procent av manliga ledamöter24. Av landets stadsarkitekter är nästan 90 procent män och över 95 procent av gatu- och fastighetsingenjörerna och byggnadsinspektörerna är män25.

Fysisk planering har allmänt betraktats som könsneutral men har i praktiken tillhört männens domäner, både genom män i majoritet på chefsbefattningar och som tjänstemän och genom att planeringens innehåll främst omfattat det som kan beskrivas som mäns intresseområden.

18

Friberg T:1999 SCB:1998 20 SCB:1996 21 SOU 1998 22 Här ingår bl.a. social- och omsorgsnämnd, social distriktsnämnd och vård- och omssorgsnämnd. 23 Här ingår bl.a teknisk nämnd, trafiknämnd, byggnads- och miljö- och hälsoskyddsnämnd. 24 SCB:1996 25 Friberg:1999 19

14

Kvinnor och män lever sina vardagsliv på olika sätt. Detta genererar skilda ingångar till rumsliga frågor, och till möjligheter och begränsningar kopplade till dessa frågor26.

”Inget tyder på att kvinnor skulle vara mindre intresserade av sin omgivning än män. Däremot har kvinnor svårare att inordna sig i de manliga hierarkiska strukturerna och arbetsformerna”27.

Projekt i Sverige, Norge och Finland visar att en förändring av både arbetsmetod och organisation förefaller vara nödvändig för att integrera ett genusperspektiv i planeringen. Erfarenheter från riktade projekt i Norge talar för att det, för att lyckas, måste reserveras både personer och öronmärkta pengar samt skapas tydlig förankring både politiskt och administrativt. Samtliga dessa riktade projekt har lett till både nya prioriteringar och nya arbetsformer28.

Erfarenheter från Uppsala pekar i samma riktning. År 1990 gav en kommunal referensgrupp, bestående av representanter från samtliga politiska partier, kvinnoforskning, kvinnliga intresseföreningar och arkitekter, ut skriften Checka listan29. Checka listan är precis vad det låter som, en checklista, avsedd som instrument vid bostadsplanering. I listan finns 42 frågor med vars hjälp en uppgjord plan kan kontrolleras. Ett av avsnitten i Checka listan handlar om trygghet som en mänsklig rättighet. Enligt referensgruppen är trygghet detsamma som att inte behöva vara rädd för att bli utsatt för fysiskt våld eller hot om våld. Gruppens arbete visar att rädsla hindrar många kvinnor från att utnyttja såväl den offentliga miljön som den egna närmiljön, samt att rädslan påverkar många kvinnors val av färdsätt när det gäller att komma till och från arbetet. Med tydliga exempel visar referensgruppens arbete att om kvinnor får ta lika stor plats som män i planering så kommer andra frågor upp på dagordningen som just att människor måste känna sig trygga i sitt bostadsområde30. Detta bekräftas av en enkätundersökning som redovisas i en nyutkommen rapport, Att bedriva jämställdhet med kommunal översiktsplanering31.

26

Boverket :1996 Boverket :1996:111 28 Boverket:1996 29 Uppsala kommun:1990 27

30

Jensfelt:1993

31

Friberg, Larsson: 2000

15

1999 startade Länsstyrelsen i Skåne ett projekt som involverade tre kommuner, Eslöv, Lomma och Simrishamn, vilka beslutat att ta fram en ny översiktsplan. Syftet var att fokusera på köns-/genusperspektivet i den översiktliga planeringen samt att pröva och utveckla metoder för att bättre kunna integrera det i planeringen32. Projektsammarbetet har bl.a. resulterat i den nyligen utgivna Checklista för jämställd planering33.

Ett samarbete mellan Göteborgs Stadsbyggnadskontor och Chalmers Tekniska Högskola har resulterat i handboken Tryggare stad – kan man förändra rädslans platser?34. Syftet med handboken är att skapa medvetenhet och ge exempel på rädslans platser, analysera platserna och ge idéer till åtgärder. För att skapa ökad förståelse för vilka miljöer som upplevs obehagliga avslutas boken med en checklista35.

Brottsförebyggande stadsplanering Brottsförebyggande projekt har på senare år vuxit fram i olika delar av världen, t ex i Kanada, Indien och Storbritannien. Förenta Nationerna har riktat sina insatser mot utvecklingsländerna eftersom det finns en koppling mellan ökad brottslighet och urbanisering. Genom sitt organ HABITAT (United Nations Centre for Human Settlements), och i samverkan med Urban Management Programme, tog man 1996 initiativet till att sammanställa ”Safer Cities Programme”.

”The Safer Cities programme aims to address urban violence by developing a prevention strategy at the city level. The development objective of the programme is to establish a process for the reduction and causes of crime through preventive methods in consultation with the local authorities”36.

Att engagera lokala myndigheter och utveckla hållbara brottsförebyggande redskap är centralt för programmet som också syftar till att skapa nätverk och sprida kunskap. The European Forum for Urban Safety samt the International Centre for Prevention of Crime i Kanada, är i

32

Lindegren:2000 Länsstyrelsen I Skåne län:2000 34 Stadsbyggnadskontorer Göteborg:2000 35 ibid 36 http://www.sustainabledevelopment.org/blp/unchs/sacp.html 33

16

dag de viktigaste samarbetsparterna i programmet. Genom nätverk sprids erfarenheter och kunskap om ”Safer Cities” mellan olika länder, som i sin tur sätter sin lokala prägel på dem37.

Brottsförebyggande åtgärder uppfattas ofta liktydigt med trygghetsskapande åtgärder. Tanken är att om brott förebyggs skapas en tryggare miljö. Det är dock inte självklart att utfallet blir på detta sätt. Att förebygga brott genom att t.ex. bygga in bostadsområden med höga murar och låsta grindar kan tvärtom skapa en otryggare miljö utanför själva området.

I Sverige antog regeringen 1996 Allas vårt ansvar – ett nationellt brottsförebyggande program38. Detta program har varit utgångspunkten för ett antal brottsförebyggande projekt i landet. Huvudaktörerna på nationell nivå är Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Boverket och Kommittén för brottsförebyggande arbete (KBA). På lokal nivå finns, för att nämna några av aktörerna, kommuner, medborgarrörelser, närpoliser och intresseorganisationer39. Boverkets rapport Brott, bebyggelse och planering40 visar att riktade åtgärder i den byggda miljön kan öka tryggheten och motverka brott. Ett lokalt angreppssätt och delaktiga medborgare ses som nödvändigt för att skapa trygghet och säkerhet. Man förespråkar att kartläggning och analys görs av de som är berörda eftersom de anses besitta den bästa kompetensen, bl.a nämns boende, föreningar, brevbärare, hemtjänstpersonal och fastighetsskötare. Kommunerna pekas ut som särskilt angelägna i sammanhanget då de förfogar över viktiga planeringsinstrument. Översiktsplanen kan t.ex. innehålla handlingsprogram för hur man blandar boende, arbete och verksamheter så att befolkade rum skapas. Genom detaljplaner kan utformningen av byggnader och allmänna platser regleras för att skapa tryggare rum41.

Slutsatsen av ovanstående är att det fysiska rum kvinnor och män använder - det offentliga rummet - fortfarande kan sägas vara en i första hand manlig skapelse. I planeringen skapas förutsättningar för hur både kvinnor och män kan leva sina vardagliga liv, men genusperspektivet är ännu inte införlivat i planeringsprocesserna. Då kvinnor i allmänhet, genom sina erfarenheter, har andra kunskaper och en annan kompetens än de flesta män, är det viktigt att kvinnor mer än hittills görs delaktiga och påverkar planering och byggande av den fysiska 37

Listerborn : 2000, Oc , Tiesdell (edt): 1997 Justitiedepartementet Ds. 1996:59 39 ibid 40 Boverket: 1998. Rapporten kom till som en del i genomförandet av Allas vårt ansvar – ett nationellt brottsförebyggande program 38

17

miljön. Att makten delas mellan kvinnor och män är en demokratisk rättighet och, som Tora Friberg skriver i sin rapport om kvinnors förflyttningar, ”…… det är adekvat att ställa frågor om vilka fysiska rum kvinnor respektive män vistas i, och i vilken omfattning kvinnor respektive män kan påverka dess utformning samt på vilket sätt de väljer att göra det” 42.

Kön och genus Människans liv är på olika sätt ”bekönat”. Kvinnligt och manligt finns som strukturerande faktorer, mer eller mindre i interaktion, och detta utgör basen för ett köns- eller genusperspektiv i forskningen. Kön problematiseras och biologiska och sociala aspekter skiljs åt. Det biologiska könet är vad man oftast kallar kön och vanligtvis finns det två biologiska kön, kvinnligt och manligt. Genus (av engelskans Gender) är den term som syftar på sociala och kulturella aspekter, maskulint och feminint. Begreppet genus är således en social konstruktion som används för att beskriva människans sociala/kulturella könstillhörighet. Relationen mellan genus och kön ses/har setts på olika sätt inom den feministiska forskningen, från att det biologiska existerar oberoende av det sociala, till att det biologiska är tämligen underordnat, men inte helt oviktigt43. Genusskapandet är en livslång process där människor socialiseras in i ett genus, och det omgivande samhället bestämmer vad ett visst genus består av.

Joan Scott lägger tyngdpunkten på genus som en maktrelation. Hon förstår genus som den sociala organiseringen av könsskillnad. Genus ses som kunskap om relationen mellan kvinnor och män och har formats under olika tidsperioder av olika kulturer44.

Yvonne Hirdman definierar genus som ”den alltmer komplicerade kunskap vi har om ’manligt’ och ’kvinnligt’”45 och hon utvecklar Scotts resonemang genom att tala om genus i termer av system, genussystem. Genussystemet ses som en ordningsstruktur av kön och utmärks av två bärande logiska principer: isärhållandet av könen och den manliga normens företräde46.

Genuskontrakt

41

ibid Friberg.T:1999 s. 38 43 Hallberg M:1992 44 Hallberg M: 1992, Scott:1988 45 Hirdman Y:1988 46 Hirdman Y:1990 42

18

Genom ett kontraktstänkande har Hirdman formulerat ett möjligt redskap för den empiriska forskningen. Begreppet genuskontrakt skall enligt Hirdman ses som osynliga överenskommelser. I kontraktet fokuseras relationen kvinna och man, olika villkor för kvinnor och män, och det är inte ett kontrakt mellan jämbördiga. Kontraktet åskådliggör den genusuppfattning som råder vid en viss tid, i en viss grupp. Det är således kulturella konstruktioner som anger regler för hur kvinnor och män skall vara, vilka platser och sysslor kvinnor respektive män hör ihop med. Dessa regler upprätthåller den kvinnliga underordningen och den manliga överordningen. Utifrån ett kontraktstänkande är det möjligt att förstå skillnader mellan kvinnor och män. Även skillnader mellan kvinnor och kvinnor kan förstås, då genuskontrakten kan se olika ut beroende på t.ex. kvinnors ålder, klasstillhörighet, etniska ursprung eller boendeort. Kontrakt kan urskiljas på tre nivåer: tankenivå (olika samhällens föreställningar), institutionell nivå (i arbete och politik) och individnivå (parets personliga genuskontrakt). De många genuskontrakten ses som en del av genussystemet47.

Som jag tolkar Hirdman kan begreppet genuskontrakt vara till hjälp för att förstå hur individens handlande reproducerar underordning. När genuskonflikten växer, när kontrakten inte längre kan hållas på samhällsnivå och på individnivå, skapas möjligheter till förändring.

Styrka, räckvidd och hierarki Den rådande genusordningen sätter sin prägel på hela samhället men den gör det med olika kraft och på olika sätt. Britt-Marie Thurén efterlyser begrepp som kan vara till hjälp i det vidare analysarbetet. ”En viss situation kan ha eller inte ha att göra med genus, dvs. kan definieras som genussignifikant eller genusneutralt” 48. Thurén föreslår en slags ”måttstock” för hur pass starkt kopplad till genus, genusifierad, en viss situation är. De tre begrepp hon, med inspiration av den australiske sociologen Connell, lyfter fram är •

Styrka: Hur viktigt är det med genus? Drabbas den som bryter mot normen. Av vilka sanktioner?

47 48

•

Räckvidd: Hur stor är andelen genusdefinierade platser, sysslor, ting e t c?

•

Hierarki: Hur ser genuskategoriernas makt/värde i förhållande till varandra ut?

Hirdman Y:1990, Hirdman Y:1988 Thurén B-M 1996: 77

19

I en viss situation kan genusifieringen vara mer eller mindre stark, mer eller mindre utbredd och mer eller mindre hierarkisk49.

I detta arbete hanteras begreppen utifrån ett geografiskt perspektiv. Detta innebär att styrka, räckvidd och hierarki betraktas i ett rumsligt sammanhang. Hur genomsyrar genus rädslans rum? Hur ser räckvidden ut, är andelen könskodade platser hög eller låg? Är genuskontraktet i detta sammanhang så starkt att det skapar rumsliga begränsningar? Vem har makten, juridiskt och moraliskt, när en kvinna drabbas av det sexualiserade våldet? Får det konsekvenser om en kvinna rör sig där hon inte ”bör” röra sig?

Tid och rum Tidsgeografi Förutom kön har tid och rum visat sig vara viktiga faktorer i denna studie. Var kvinnor rör sig, eller undviker att röra sig, och när, har en tydlig koppling till rädslan. Det tidsgeografiska synsättet grundar sig på en sammansmältning av rum och tid. Tiden ses som en begränsad storhet och varje individ hushållar med tiden på sitt sätt, beroende på de egna målen och de krav omgivningen ställer. Tankemässigt formas ett tidrum som kan åskådliggöras i en grafisk framställning. Krav på tid, utrymme och samordning synliggörs. En människas handlande begränsas av var hon är, vilka människor, platser, tider och redskap hon är beroende av för att kunna utföra en viss handling. Dessa begränsningar, restriktioner, i tid och rum skapar tillsammans med ”allt som eftersträvas och som kan hämtas från omgivningen” 50, ett handlingsutrymme runt varje individ51.

De tidsgeografiska restriktionerna delas vanligen in i tre större grupper, vilka sinsemellan samverkar och förstärker varandra: Kapacitetsrestriktioner avser de begränsningar hos individen och de redskap hon är beroende av för att utföra olika handlingar. Mat, dryck och sömn är livsnödvändigt för att människor överhuvudtaget skall överleva. Kunskap, liksom olika typer av tekniska hjälpmedel behövs för att vi skall kunna utföra olika aktiviteter. Kopplingsrestriktioner syftar på att samordning mellan människor, och mellan människor och redskap, inte kan ske hur som helst. Olika former av resurser måste kopplas ihop för att aktiviteter 49 50

Thurén B-M :1996, Thurén, Sundman red:1997 Hägerstrand:1970:4

20

skall kunna genomföras och hänsyn måste visas till de människor man knutit avtal med52. Lagar, regler och normer om vad man får och inte får göra finns på olika nivåer. Styrningsrestriktioner hänvisar till de tidsgeografiska aspekterna på maktutövning. Inom varje maktsfär, domän, har vissa personer, eller grupper, befogenheter att utöva kontroll och fatta beslut. De olika domänerna bildar hierarkier på så sätt att överordnade domäner kan reglera gränser eller konflikter mellan underordnade domäner samt begränsa/öka handlingsmöjligheter inom underordnade domäner. Genom att analysera restriktioner kan man se begränsningar och möjligheter för handlande i ett visst tidrum53.

Begreppet projekt är centralt i tidsgeografin. Projekt kan kortfattat definieras som ett antal aktiviteter som genomförs för att nå ett mål. Projekt tar tid och plats i anspråk, varje människa fördelar sin tid på olika projekt, och varje projekt äger rum någonstans. Livet kan ses som en kontinuerlig länk av olika projekt från det övergripande ”leva livet”, till mindre projekt som t ex att ”gå och handla”54.

De vanor människor har, som återkommer dag efter dag, vecka efter vecka, kan betraktas som självklarheter, inget som kräver planering eller tankearbete. Stora delar av våra liv består av dessa självklarheter. Inom tidsgeografin härstammar dessa aktiviteter ur olika projekt, som upprepas och skapar mönster, i form av rutiner eller rytmer. Människans grundläggande rytm bestäms av behoven av mat och sömn. Andra projekt fogas in mellan perioder då man äter och sover55.

Att se in i framtiden är en omöjlighet men däremot är det möjligt att fysiskt avgränsa det möjliga från det som inte är möjligt. Vid en viss tid, på en viss plats, finns för individen en geografisk gräns för de möjligheter hon har att utföra något i framtiden. I det tidsgeografiska synsättet används begreppet prisma för att ange denna avgränsning56.

I fokus för denna studie finns kvinnors förflyttningsprojekt. Trafikrummet vid olika tidpunkter formar i den grafiska framställningen ett tidrum där förflyttningarna sker. På olika sätt antas upplevelser av trygghet och rädsla påverka projekten. Utifrån idén om en slags ”rädslans ryt51

Friberg:1990, Hallin:1989, Åquist:1992

52

Friberg:1990, Hägerstrand:1970, Åquist:1992, m.fl 53 Hägerstrand:1970 54 Hägerstrand :1982, Åquist:1992 55 Ellegård:1990

21

mer” är det möjligt att söka efter mönster av handlingar som utförs medvetet eller omedvetet för att öka säkerheten/tryggheten. Det är rimligt att ställa sig frågan om, och i så fall hur, kön och genus kan verka som en restriktion för att röra sig fritt i det offentliga rummet. Hur skapar de anställningsavtal kvinnorna i undersökningen har med sjukhuset begränsningar i tid och rum för dem? Innebär tidtabellernas utformning möjligheter eller begränsningar för kvinnorna? Är det möjligt att rädslan skapar en mental prisma, d.v.s. en tankemässig gräns, som ytterligare avgränsar vad som är möjligt att utföra?

Våld mot kvinnor Våld mot kvinnor kan ses som ett samlingsbegrepp för många olika företeelser varav de flesta är straffbara med nuvarande lagstiftning. Enligt en deklaration, som FN:s generalförsamling antog 1993, omfattar begreppet våld fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer i samhället och i familjen, samt våld som utövas eller tillåts av staten. I deklarationen tas bland annat sexuella trakasserier i arbetslivet, våld inom äktenskapet och kvinnlig könsstympning upp57.

Toppen av ett isberg Juridiskt sett är våldtäkt sexualitet, men endast bevis på våld gör en sexuell akt till våldtäkt58. ”Rape is a sex crime that is no crime when it looks like sex” 59. Till sexualbrott räknas enligt svensk lagstiftning60 våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt umgänge med avkomling, sexuellt umgänge med syskon, sexuellt ofredande, koppleri och förförelse av ungdom. Försök och förberedelse till de grövre brotten är också kriminaliserat. Våldtäkt räknas ibland även till kategorin våldsbrott61.

56

Ellegård:1990 http://www.kvinnofrid.gov.se/regeringen/faktadel6.htm 58 Liljeström M:1996 59 MacKinnon C. 1987:143 60 Brottsbalken. Kapitel 6 (1962:700) 61 http://www.bra.se/extra/faq/ 57

22

Förr var våldtäkt ett brott mot mannens egendom. Detta innebar bl.a. att våldtäkt inom äktenskapet inte sågs som möjligt62. I många länder betraktas fortfarande inte våldtäkt inom äktenskapet som ett brott och tanken om kvinnan som mannens egendom lever kvar. Tydligast ses kanske detta i krigssituationer, där mannen är den som skändas genom att hans hustru, dotter eller syster våldtas63.

Så gott som dagligen kan man läsa i tidningarna om kvinnor som utsätts för hot, trakasserier, misshandel eller våldtäkt. Siffror från USA visar att mellan en tredjedel och hälften av alla kvinnor har upplevt sexualiserat våld, hälften av dem före arton års ålder. I Sverige finns siffror som tyder på att en flicka i varje klass har blivit utsatt för våldtäkt eller våldtäktsförsök 64. Statistiken om våld mot kvinnor är dock bristfällig i Sverige. Den rikstäckande information som finns är kriminalstatistiken och SCB:s offerundersökningar. Det är nästan omöjligt att säga något om den faktiska brottsligheten då erfarenheten visar att anmälningsbenägenheten, framför allt när offret är bekant med gärningsmannen, är låg. SCB:s offerundersökningar tyder dock på att våld mot kvinnor (såväl som mot yngre män) har ökat sedan slutet av 1970talet, men i mindre grad än vad anmälningsstatistiken visar. Viljan att polisanmäla antas ha ökat tack vare bl.a. kvinnojourernas arbete, andra informationsinsatser och mediernas ökade fokus på frågan65.

Antalet polisanmälda sexualbrott har nästan fördubblats under de senaste tio åren. År 1998 polisanmäldes cirka 8 400 sexualbrott. Det är framför allt brottskategorin sexuellt ofredande som styrt ökningen. Antalet polisanmälningar om sexuellt ofredande har ökat med drygt 70 procent sedan 1990 och sexuellt ofredande är det brott som ökat mest av sexualbrotten (i anmälningsstatistiken) sedan 1990. Antalet polisanmälda fullbordade våldtäkter har ökat med 20 procent sedan 1990. År 1997 anmäldes 1 050 fullbordade våldtäkter mot personer över 15 år. Samma år anmäldes 356 våldtäktsförsök. Ökningen har främst styrts av de våldtäkter som skett inomhus och där personerna är bekanta med varandra66. Då denna kategori, vilket tidigare nämnts, förmodas ha det högsta mörkertalet innebär en liten förändring i anmälningsbenägenheten en stor ökning av antalet anmälda brott. Anmälda utomhusvåldtäkter ökande under

62 63

Pohjonen S:1995 Liljeström M:1996

64

Forskning och Praktik kring Kvinnors Liv och Hälsa, nordiskt seminarium. Östersund, 1997 anordnat av Q Web Sweden och Kvinnum i Jämtlands Län.

65 66

Olsson M:1997 http://www.bra.se/web/brott/offren/

23

perioden 1988 –1995, gärningsmannen var i dessa fall oftast okänd för offret och man kan då anta att den statistiska ökningen speglar en faktisk ökning av denna typ av brott 67.

De flesta våldtäkterna begås i kvinnans eller mannens bostad. Andra vanliga brottsplatser är bil, buss, tunnelbana (15 procent) eller parker och gator (20 procent). Två procent av våldtäkterna begås på kvinnans arbetsplats. En sammanställning av 90 våldtäktsförsök, främst utomhus, visar att drygt en fjärdedel av kvinnorna inte gjort motstånd. Drygt 80 procent av dessa kvinnor blev våldtagna. Ungefär hälften av kvinnorna gjorde lite motstånd, genom att skrika, vifta med armar och ben eller försökte ta sig ur gärningsmannens grepp genom att använda kroppen. Statistiken visade här att drygt 30 procent blev våldtagna. Nästan en fjärdedel av kvinnorna gjorde mycket motstånd genom att de skrek högt, slog hårt, bet, rev och sparkade mot gärningsmannen. Av dem blev 16 procent våldtagna. I drygt en procent av fallen ökade gärningsmannen sin brutalitet p.g.a. det ökade motståndet68.

Våldet och det ojämlika maktförhållandet Själva temat trygghet/säkerhet och våld mot kvinnor är välbekant för kvinnoforskningen. Sedan 70-talet har det funnits på agendan inom framför allt den anglosaxiska kvinnoforskningen. I många av de studier som gjorts framkommer det att safety, säkerhet, är en av de viktigaste kvinnofrågorna för stadsplaneringen och bostadspolitiken69.Våldet mot kvinnor och dess koppling till makthierarkin mellan könen har på senare år även lyfts fram i Sverige70.

Det finns flera feministiska teorier om mäns våld mot kvinnor. Vad som förenar dessa är den gemensamma uppfattningen att våldet avspeglar det ojämlika maktförhållandet i samhället. Av det följer att det inte är tillräckligt att diskutera den enskilde förövaren för att finna orsaker till våldet. Genom att fokusera på den enskilde förövaren osynliggörs lätt det strukturella maktförhållandet mellan kvinnor och män och våldet mot kvinnor blir en privat angelägenhet71.

67

Olsson, Wiklund red (1997) http://w1.171.telia.com/~u17106946/pennan/sexvold/sexv_ind.htm#V 69 Pain R H:1995, Valentine G:1989, Madge C:1996, Morrell H:1996, Little J:1994, Brownmillers S:1977. m fl. 70 T.ex. Jeffner S:1998, Listerborn C:2000, Liljeström M:1994, 1996 71 Liljeström M:1996 68

24

Gemensamt för de feministiska förklaringsmodellerna är också att se våldet som reproducerande d.v.s. att maktförhållandet mellan könen bibehålls. Här skiljer sig de olika inriktningarna åt beroende på hur stor tyngd våldet anses ha, från att vara grunden för kvinnors underordning till att vara ett av flera uttryck för förtryck. Forskningen betonar att denna form av våld förutsätter en könsordning där kvinnan är underordnad och kan bli offer. Mannen gör sin kropp till ett vapen och kvinnans kropp är sårbar och kan penetreras.

Rädsla72 ”Fear of crime is a leading social and political concern in western cities and women’s fear of male violence constitutes the core of the problem in terms of its quantity and nature” 73.

Rädslor har både gemensamma nämnare och skiljer sig åt. Ingen rädsla är statisk utan påverkas av rum, tid och livssituation. Kön är dock den mest styrande variabeln när det gäller rädsla74. Kvinnor är räddare än män (se t.ex. diagram 1), de är rädda för män och de är främst rädda för att utsättas för sexualiserat våld. När en kvinna drabbas av sexualiserat våld påverkar det även andra kvinnor genom att det skapar rädsla.

Rädslan finns i alla samhällsklasser. De sätt på vilka kvinnor hanterar rädslan ser olika ut beroende på vilka resurser, ekonomiska och sociala, de har att tillgå, men inga undersökningar tyder på att rädslan i sig skiljer sig åt beroende på klasstillhörighet. Äldre kvinnor är mer rädda för våld i allmänhet, medan yngre kvinnor är mer rädda för det sexualiserade våldet i det offentliga rummet. Yngre kvinnor undviker i större utsträckning än äldre kvinnor platser, vid vissa tider, därför att de är rädda. Detta kan dock hänga samman med att äldre kvinnor överhuvudtaget mer sällan rör sig ute i det offentliga rummet, framför allt kvälls- och nattetid. Rörelsehindrade kvinnor upplever att de har mindre möjlighet än andra att försvara sig och ser sig som ett lätt offer. Dessa kvinnor är också mer benägna att ändra sitt beteende p.g.a. rädslan. Kopplingen etnicitet – rädsla visar inte på något entydigt mönster utan varierar både mellan olika etniska grupper och inom grupperna. Mödrar upplever rädslan kopplad både till

72

Rädsla är en individuell känsla. Var gränsen går mellan att vara rädd och att inte vara rädd är svår att definiera. Detta innebär att begreppet är problematiskt att använda och under arbetets gång har det ibland framstått som mer rimligt att beskriva det som att kvinnor förhåller sig till en risk, upplevd eller reell. Detta förhållningssätt kan inrymma känslor av rädsla men även känslor av ilska och av maktlöshet.

73 74

Pain R H: 1995: 231. Madge C:1996, Morrell H:1996, Koskela:1996, Pain R H:1995, Valentine G:1989

25

sig själv och till sitt barn. Deras känslor av rädsla i omsorgsansvaret är starkt knutna till det offentliga rummet vilket gör att de uppfattar att barnet är tryggt när det är hemma75.

De olika omständigheter som framför allt påverkar människors rädsla är: •

var man bor

•

hur stämningen och ordningen är i ens närmiljö

•

om man har personliga erfarenheter av brott

•

om man har kännedom om brott

•

bilden av den egna sårbarheten76.

Gill Valentin var en av de första feministiska forskarna som lyfte fram den rumsliga kopplingen till kvinnors rädsla för våld, och länkade detta till den strukturella ojämlikheten mellan könen77. Platsen spelar en betydande roll i (åter)skapandet av genusordningen. Kvinnors rädsla för våld i det offentliga rummet, och de uttryck rädslan tar sig, konstituerar den manliga överordningen. Det har effekter på hur kvinnor skall vara och vilka platser kvinnor har tillträde till. På detta sätt är rädslan kopplad till social, politisk och ekonomisk ojämlikhet mellan könen.

För att förstå kvinnors användning av rummet behövs både kunskap och medvetenhet om vilka uttryck rädslan tar sig. Kvinnor ser män som främlingar och det offentliga rummet upplevs som mer okontrollerbart och oförutsägbart än det privata rummet. Under sin uppväxt socialiseras flickor in i tanken om rädslans respektive trygghetens rum. De lär sig tidigt att hemma (i det privata rummet) är det tryggt och i det offentliga rummet är det farligt. De observerar sina föräldrars skilda förhållningssätt till rädslan och de begränsas mer i sitt nyttjande av rummet än vad pojkar gör. De får information om sexualiserat våld via media och genom omgivningens berättelser. Många kvinnor har också egna erfarenheter av hot och våld. Erfarenheter av missaktning skapar föreställningar om den offentliga miljön som oförutsägbar och skrämmande och påverkar kvinnors syn både på sig själv som offer och som sårbara. Sammantaget införlivas hanteringen av rädslan som en del av vardagslivet78.

75

Pain R H:1995, Valentine G:1989, Madge C:1996, Morrell H:1996, Tiby E:1991 77 Pain R H:1995 78 Pain R H:1995, Valentine G:1989 76

26

Distinktionen mellan offentligt och privat rum i relation till fara är en paradox då det statistiskt sett sker flest våldsbrott mot kvinnor i hemmet. Det råder ett stort glapp mellan faktisk förekommande risk och upplevd risk. De flesta kvinnor tror inte att de män de känner är potentiella våldtäktsmän, men många tror att det är vanligt att offret känner förövaren. Detta kan ha att göra med en kombination av två faktorer. För det första har medvetenheten om förekomsten av våld i hemmet ökat då det uppmärksammats mycket i media under senare år. För det andra är det ett vanligt fenomen att individen distanserar våldet från sig själv79.

Det är inte helt enkelt att kartlägga ”farliga” platser och koppla detta till rädslan. Farliga platser syftar här på platser där kvinnor har utsatts för våld eller försök till våld. Farligast är de platser där våldshandlingar skett upprepade gånger. Genom att identifiera dessa platser är det lätt att dra slutsatser om var det är motiverat att vara rädd och var man inte behöver vara rädd. Statistiken över denna typ av brott är emellertid inte tillfredsställande. Rädslan är också irrationell och den späs kontinuerligt på av både mindre allvarliga händelser i form av sexuellt ofredande och missaktning, samt av grövre våld som inträffar runt om i samhället80. Det är också möjligt att tolka kvinnors sätt att begränsa sin rörlighet som ett medel vilket får statistiska effekter. Om kvinnor undviker det som upplevs som rädslans rum undviker de också att exponera sig för våld, vilket gör att färre brott begås och därmed ringas färre farliga platser in.

79 80

Pain R H:1995 ibid

27

Diagram 1: Oro för våld, fördelat efter kön och ålder.

Diagram 2: Faktiskt våld/hot om våld, fördelat efter kön och ålder.

Den byggda miljön är inte i sig orsak till att individen är rädd utan förklaringen får sökas i ett samspel mellan sociala relationer och plats. Kvinnor och mäns upplevelser och användande av rummet skiljer sig markant åt och rädslan för övergrepp är en av de starkaste begränsningar för kvinnors rörelsefrihet i städer. Begränsningarna förstärker idéer om kvinnlighet och sexualitet genom att de reglerar normen för vad som är anständigt i klädsel och uppförande. De rumsliga begränsningarna som rädslan skapar existerar på två nivåer. Dels som kvantitativa effekter på livsstilen genom att kvinnor undviker platser/tider eller använder dem på ett restriktivt sätt. Dels som kvalitativa effekter vilka ger känslomässiga och psykologiska följder81.

Rädsla har som tidigare nämnts en rumslig anknytning genom att människor är mer rädda på vissa platser. Parker är platser som visat sig uppfattas som speciellt hotande82. En av få under-

81 82

Morrell H:1996, Pain R H 1995, Trench S:1997 Koskela H:1995, Valentine G:1989 m.fl

28

sökningar som fokuserat direkt på parker är gjord i Leicester83. Kön visade sig vara den mest dominerande faktorn för att förklara graden av rädsla och kvinnorna i undersökningen var mer rädda än männen. Kvinnornas rädsla var främst kopplad till risken att utsättas för sexuellt våld av män och denna rädsla spelade en nyckelroll för deras begränsningar i nyttjandet av parker. Rädsla kopplad till tiden visade sig också vara central. Kvinnornas rädsla ökade när det blev mörkt och de var då mer benägna att (om de överhuvudtaget använde parker då) röra sig i sällskap med andra än att gå ensamma. Länken mellan rädsla och uppträdande var speciellt stark för kvinnorna. De förändrade sitt rörelsemönster mer än männen och som ett resultat av att de var rädda. Kvinnorna undvek stora öppna platser, oupplysta platser, delar med dålig sikt och uppvuxna lummiga platser84.

Hille Koskela använder begreppen fysiskt och socialt rum för att analysera rädslans dimensioner i staden.

Det sociala rummet Tomt Befolkat skogar,

stationer,

parker,

terminaler,

rekreationsområden, köpcentrum,

Öppet

planer,

gator, torg,

gator, torg,

öppna platser,

öppna platser

restaurangers entréer (köer) taxiköer

Det fysiska rummet

Slutet

tunnlar, fotgängar-

restauranger,

tunnlar, broar,

dansplatser,

Figur 1: Sociala och

slutna köpcentrum,

diskotek,

fysiska egenskaper i rum

parkeringshallar,

cafeterior

som upplevs som

källare

skrämmande.

Källa: Koskela 1996:72

83

Madge C:1995 Den skilda användningen och tillgången till parker kopplades till ålder, etnicitet, kön, klass och sexualitet. 535 personer ingick i undersökningen. 75procent av kvinnorna och 50procent av männen ansåg att rädslan begränsade deras användning av parker. Graden av rädsla var inte likartad för alla kvinnor, afroamerikanska kvinnor var mer rädda än andra, vita mer rädda än asiater, yngre kvinnor räddare än äldre, heltidsarbetande och pensionärer mindre rädda än arbetslösa, hemarbetande och deltidsarbetande. 84 Madge Clare 1996

29

Det fysiska rummet motsvarar den konkreta verkligheten d.v.s. det man kan ta på som hus och vägar, och det sociala rummet är det rum människor formar genom sina sociala relationer i det fysiska rummet85. Figur 1 ger en översikt av sociala och fysiska egenskaper i rum som upplevs som skrämmande86.

Säkerhet och trygghet En av ambitionerna med denna studie är att pröva ett vidgat säkerhetsbegrepp som även innefattar trygghetsaspekter kopplade till rädsla för våld och hot förorsakat av annan person. Detta är angeläget då känslan av trygghet påverkar individens val av både färdväg och transportmedel. Stat, landsting, kommuner87 och Vägverket utformar och beslutar om trafikmiljön. Utgångspunkten för deras arbete är att skapa smidiga, snabba och säkra trafiklösningar. Hastighet, vägar och fordon skall anpassas och förbättras för att uppnå den nollvision som riksdagen fattat beslut om. Nollvisionens långsiktiga mål är att ingen skall dödas eller skadas allvarligt inom vägtransportsystemet. Säkerheten är i fokus. Begreppet har använts flitigt i transportsammanhang men efter en genomgång av olika typer av material står det klart att det inte finns någon enhetlig definition av begreppet. I de flesta fall framstår det som att säkerhet innebär:

1. att genom olika former av (i huvudsak tekniska) lösningar minimera riskerna för olyckor som kan ge personskador eller dödsfall 2. att riskerna är kopplade till just olyckor, orsakade av okunskap, tekniska brister eller oförsiktighet, dvs. oavsiktliga händelser.

Detta skapar problem då säkerhet för många kvinnor visat sig vara detsamma som trygghet och trygghet innebär att inte behöva vara rädd för hot och våld. Hot och våld är ingen oavsiktlig händelse, ingen olycka, och beror inte på tekniska brister eller okunskap. Det är uppenbarligen fruktbart att söka greppa om helheten.

85

Koskela H:1996 För fördjupad diskussion se del 3 87 Malmös trafiksäkerhetsarbete tas upp i del 3 86

30

Trafikrummet sträcker sig ”från dörr till dörr” och en förflyttning är en länk i den händelsekedja som individens vardag består av. Målsättningen måste vara att skapa lösningar på säkerhetsproblematiken, kopplade till både olyckor och avsiktligt våld riktat från en eller flera personer. Kommunikationsforskningsberedningen, KFB88, söker uppenbarligen att formulera ett vidgat säkerhetsperspektiv:

”Säkerhet handlar inte enbart om trafiksäkerhet. Personlig säkerhet och personlig trygghet i det sociala samspelet med andra är också viktiga. Dessa förhållanden kan påverka bland annat transportmedelsval och möjligheter att välja tidpunkt för resa eller att överhuvudtaget resa. Kunskap behöver tas fram dels om faktiska personliga risker och konsekvenser dels om hur dessa risker upplevs och påverkar resandet”.

Här förstås säkerhet dels som trafiksäkerhet, vilket då kan passa in i de två punkterna ovan, och dels som personlig säkerhet och personlig trygghet. Vad som blir något komplicerat är uppdelningen mellan personlig säkerhet och personlig trygghet. Vari skillnaden ligger framgår inte.

Regeringens presenterade 1999 ett program för vad Vägverket och andra trafiksäkerhetsaktörer kan göra för ökad trafiksäkerhet. Elva punkter framhålls89: 1. En satsning på de farligaste vägarna 2. Säkrare trafik i tätort 3. Trafikantens ansvar betonas 4. Säker cykeltrafik 5. Kvalitetssäkring av transporter 6. Krav på vinterdäck 7. Svensk teknik utnyttjas bättre 8. Ansvar för dem som utformar vägtrafiksystemet 9. Samhällets hantering av trafikbrott 10. Frivilligorganisationers roll

88

KFB finansierar bl.a. forskning som inriktar sig på trafikanters beteende i samspel med fordon och trafikmiljö 89 http://www.vv.se/

31

11. Alternativa finansieringsformer för nya vägar90.

Ur dessa punkter är det mycket svårt att avläsa någon annan betydelse av begreppet säkerhet än just ”olycksaspekten”. Om man däremot går vidare till den nya myndigheten Rikstrafiken verkar där finnas en öppning. Rikstrafiken skall bl.a. verka för att jämställdhetsaspekter uppmärksammas inom kollektivtrafikområdet91 och Rikstrafikens plan för genusperspektiv inom kollektivtrafikområdet är framtagen som ett led i det arbetet92. I planen framkommer att kvinnor skall ges större inflytande och delaktighet i både besluts- och planeringsprocessen. Rikstrafiken avser också att sprida goda exempel på arbetet med genusfrågor inom kollektivtrafikområdet. Ett exempel som tas upp på deras websida är Göteborgs trafikkontors jämställdhetsplan för kollektivtrafiken. Där föreslås ett antal åtgärder som tyder på en medvetenhet om kvinnor och mäns skilda upplevelser av kollektivtrafiken. Bl.a. avser man att göra försök med vagnvärdar i spårvagnar kvällstid och med övervakningskameror, samt se över taxesystemet för att skapa utrymme för kombinationsresor (d.v.s. att avbryta färden för att t.ex. handla eller hämta/lämna barn på dagis)93.

Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, är ett nationellt forskningsinstitut som lyder under Näringsdepartementet. VTI har till huvuduppgift att bedriva forskning och utveckling inom områdena infrastruktur, trafik och transporter. Vad gäller deras forskning om säkerhet så har jag inte funnit någon ansats till ett vidgat säkerhetsbegrepp. Vägverket som har det övergripande ansvaret för trafiksäkerhetsarbetet och Nationalföreningen för Trafiksäkerhetens Främjande – NTF94 har inte heller, vad jag erfarit, fört in någon synlig trygghetsaspekt i sitt arbete. För att spetsa till diskussionen om ett vidgat säkerhetsbegrepp så förefaller det önskvärt att kunna göra som det föreslås i datorns begreppsordbok95, d.v.s. ersätta säkerhet med synonymen trygghet. För om det betyder samma sak, säkerhet och trygghet, då blir den viktiga frågan vem/vilka skall skyddas? Och för vad/vem?

90

Näringsdepartementet:1999 SFS 199:279 92 Rikstrafiken:1999 93 http://www.trafikkontoret.goteborg.se/ 94 En organisation förankrad i folkrörelsen som arbetar för en säkrare trafik. 24 länsförbund, 2 storstadsföreningar och ca 70 riksorganisationer ingår i NTF. 91

32

Del 3

Att studera förflyttningar mellan bostad och arbete innebär att identifiera förflyttningar som är bundna i tid och rum. Bostad och arbete finns på sina givna platser. Tiderna när individen skall var på sin arbetsplats regleras av arbetsgivaren. Som arbetstagare kan de flesta inte nämnvärt påverka dessa ramar utan måste anpassa sig till dem. Dessa förflyttningsprojekt, samt hur rädslan på olika sätt interagerar med tid och rum fokuseras i följande kapitel.

95

Microsoft Word

33

Malmö Befolkning i Malmö I Malmö bor drygt 250 000 människor varav mer än hälften är kvinnor. Inflyttningen är större än utflyttningen och Malmös befolkning har ökat under flera år. Staden är mångkulturell med människor från 159 olika länder. Hälften av Malmös hushåll består av en person och 30 procent är tvåpersonshushåll. 1998 fanns 24 procent av jobben inom handel och kommunikation, 17 procent inom vård och omsorg och 16 procent inom företagstjänster. 20 590 personer arbetade inom grenen vård och omsorg, 17 423 av dessa var kvinnor. Malmö högskola hade 3000 helårstudenter 1999. Inpendlingen till Malmö sker främst med bil. Av närmre 43 000 personer (1997) körde 64 procent bil och endast 18 procent åkte kollektivt96.

Busslinjer och cykelvägar Stadsbusstrafiken i Malmö består av 32 linjer vilka tillsammans kör 2800 turer/dag. Stomlinjerna knyter ihop ytterområdena med centrum. De snabbaste bussarna är Expressbussarna och de är avsedda för dem som pendlar till och från arbetet, därför går de endast måndag till fredag, morgon och eftermiddag. Matarlinjerna fungerar som en länk mellan Malmös utkanter och ändhållplatserna. Vissa av dessa turer körs med taxi och måste förbeställas. Nöjesbussarna är till för dem som vill roa sig d.v.s. titta på trav, fotboll och hockey eller andra större idrottsevenemang, samt, i skrivande stund, för dem som vill besöka Öresundsutställningen. Stadsbussarna har över 20 miljoner påstigande per år. Södervärn, som ligger nära sjukhusområdet, är en av de stora knutpunkterna med 3 500 påstigande på stadsbussarna per dag. Även länsbussar till t.ex. Lund, Lomma, Dalby och Höllviken stannar vid Södervärn 97.

Det finns ca 300 km cykelvägar och 720 km bilvägar i Malmö. Ungefär 24 procent av det totala resandet sker med cykel. Projektet "Cykelstaden Malmö" är aktuellt och syftar främst till att få Malmös bilister att välja cykeln vid korta resor. En satsning på olika aktiviteter - allt från information till utbyggnad av cykelvägar - som stödjer cykling ses som en förutsättning. Bl.a. kommer kommunen att investera i ytterligare 14 km cykelväg och fyra planfria korsningar 98.

96

http://www.malmo.se/fakta/naringsliv/ 000616http://www.skanetrafiken.skane.se/, Tidtabell för Malmös stadsbussar 1998 98 http://www.gatukontoret.malmo.se/cykelstaden/cykelstaden.html 97

34

Trafiksäkerhet I Malmö ansvarar Gatukontorets trafikavdelning för trafikpolicy och utformning av trafiknätet. Arbetet sker inom ramen för tre ansvarsområden; trafiksäkerhet, trafikmiljö och trafikreglering. 1997 antogs Malmö Stads Trafiksäkerhetsprogram. I programmet kan man bl.a. läsa ”Medborgarnas motivation att byta framkomlighet och kort restid mot förbättrad säkerhet, miljö och hälsa måste ökas och det måste vara de mest utsatta trafikantgruppernas behov som styr utformningen av gator och vägar”

99

. Trafiksäkerhetsprogrammet utgår från nollvi-

sionen och man betonar bl.a. att …”människor i trafiken alltid ska skyddas mot sådant yttre våld som kan leda till annat än lindriga skador”100. I de planerade åtgärderna finns en trafikstråksplan som utgår från människans behov av en god miljö. I Översiktsplanen prioriteras trafiksäkerhetsaspekterna och de oskyddade trafikanterna 101.

MAS Universitetssjukhuset Malmö Allmänna Sjukhus, MAS, är beläget i södra delen av Malmös innerstad. Sjukhuset består av över 25 olika kliniker och har cirka 700 sängplatser. Dess historia går tillbaka till 1896 när Malmö invigde sitt allmänna sjukhus vid Södervärn. Sjukhuset har bevarat sin gamla paviljongstruktur och området är parkliknande och lummigt. Under sjukhuset finns ett kulvertsystem som används för transporter och förflyttningar. I nära anknytning till sjukhusområdet finns Södervärn vilket, som tidigare nämnts, är en knutpunkt för både stads- och länsbussar. På själva området finns ett p-hus samt att antal p-platser. Cykelparkering finns på flera ställen inom området.

99

http://www.gatukontoret.malmo.se/trafik/trafiksakerhet/program.html ibid 101 Översiktsplan för Malmö 2000. Samrådsförslag maj 1999 100

35

Busstation Södervärn

P-hus

Kvinnornas förflyttningsprojekt I detta avsnitt presenteras kvinnornas upplevelser av trafikrummet med utgångspunkt i de intervjuer som företagits. Jag har valt att kontinuerligt lägga in korta citat kopplade till de olika teman som fokuseras. Citaten knyts i framställningen inte till någon enskild intervjuperson. De har valts just därför att de inte är unika utan representerar likartade tankar och upplevelser, om än formulerade på lite olika sätt.

Kvinnorna som bidragit med sina erfarenheter till denna studie är, vilket tidigare nämnts, yrkesverksamma sjuksköterskor eller undersköterskor. De arbetar på olika avdelningar och på olika kliniker. Några arbetar på avdelningar med inneliggande patienter. Majoriteten arbetar oregelbunden arbetstid och för vissa innebär det att de även tar nattjänstgöring då och då.

Valet att intervjua kvinnor inom sjukvården är medvetet. Intervjupersonerna representerar en starkt kvinnodominerad sektor. Oregelbundna arbetstider tillhör deras vardag och detta innebär att de måste förflytta sig även under dygnets mörka timmar och på tider när det är få människor i rörelse. Arbetstiderna innebär begränsningar i användandet av kollektiva transportmedel som i första hand inte är anpassade för denna arbetsrytm.

36

Att ta sig till jobbet 17 av de 21 intervjuade kvinnorna bor i olika delar av Malmö Stad. Avståndet mellan bostaden och arbetet varierar, från ”promenadavstånd” upp till en dryg halv mil. För de kvinnor som bor i Malmö är cykeln det vanligaste transportmedlet. Kvinnorna anser att det är ett flexibelt sätt att ta sig fram på då de ofta kombinerar förflyttningarna med ett antal stopp för t.ex. inköp eller hämta/lämna barn. Cykelturerna ger också kvinnorna möjlighet till en stunds avkoppling, motion och frisk luft. Ingen av de kvinnor, som är bosatta i staden, använder bilen som det huvudsakliga transportmedlet.

Fyra kvinnor bor utanför staden och tillhör gruppen inpendlare. Två av dessa bor i en närliggande tätort och kan välja att köra bil eller att nyttja kollektiva transportmedel i form av buss eller tåg. En av kvinnorna har dock inte daglig tillgång till bil eftersom hennes man använder den. Två kvinnor bor ”ute på landet”. De har tillgång till bil samt en närliggande busslinje. Avståndet mellan bostaden och arbetet gör att endast en av kvinnor cyklar regelbundet, dock inte under vintern då hon oftast åker buss. De övriga tre kvinnorna pendlar i första hand med buss. Bilen är ett reservalternativ.

Kollektivtrafiken bedöms, framför allt av kvinnorna med yngre barn, inte vara utformad på ett sådant sätt att den passar in i den rytm som omsorgsansvaret till den egna familjen ger. De obekväma arbetstiderna uppges också vara ett problem då bussarnas tidtabeller upplevs som mer anpassade efter ett ”åtta till fem – jobb”.

Att vara, eller vägra vara, rädd Gemensamt för kvinnorna är att de kopplade frågan om upplevelser av säkerhet och trygghet när de förflyttade sig till risken för hot och våld och inte till risken att råka ut för en olycka. Däremot skiljer sig deras uppfattningar om den egna rädslan markant åt vid en första anblick. En kvinna anser att hon är en ”riktig höna” och att jag verkligen träffar rätt som vill intervjua henne. En annan kvinna definierar sig som ”försiktig, men inte överdrivet rädd”. En kvinna säger ”Det är väl dumt men jag tänker inte vara rädd” och en kvinna uttrycker tydligt ”Jag är inte rädd och jag går var jag vill för ingen skall hindra mej”.

37

Vid ett närmare betraktande framträder ett tydligt gemensamt drag. Kvinnorna förhåller sig till en uppfattad risk. Genom olika erfarenheter har de lärt sig att det offentliga rummet kan vara farligt och att de ”bör” vara rädda. Att inte ha råkat ut för något förklaras flera gånger med att man haft tur.

”Vi kvinnor känner oss inte trygga i dag, det gör vi inte. Vi kvinnor är utsatta för saker och ting mer än män”.

Med risker menar de främst det sexualiserade våldet av, för dem, okända manliga förövare. På en skala inryms olika typer av sexualiserat våld:

Missaktning

Våldtäkt

Missaktning i form av visslingar, ”blickar som klär av en”, skämt eller kommentarer med sexuella anspelningar finns i början av skalan och följs av fysisk ”oavsiktligt” beröring. För varje kvinna är det individuella erfarenheter som är betydelsefulla för var på skalan det känns obehagligt, hotfullt eller farligt. Våldtäkt finns längst bort på skalan för samtliga kvinnor och är det absolut värsta som kan inträffa. Kanske värre än att bli dödad anser några av kvinnorna.

Det fysiska rummet I det fysiska stadsrummet hör ”slutna” rum till de mest skrämmande. Parkeringshus och gång-/cykeltunnlar tillhör de kategorier av slutna rum som ofta lyfts fram av kvinnorna. Den främsta anledningen till att de upplevs som skrämmande är att möjligheterna att ta sig därifrån är begränsade. Ofta kombineras detta med en upplevelse av att inte ha fri sikt. En gångtunnel kan t.ex. inramas av skymmande buskage eller göra en tvär krök vid upp-/nedfarten. Dålig belysning hindrar också sikten. Kvinnorna känner inte att de har kontroll över rummet, någon kan gömma sig och de själva saknar flyktväg.

”Gångtunnlar använder jag inte, jag sneddar hellre över vägen. Jag tror kvinnor känner sig väldigt osäkra på sådana ställen. De är ensamt och man ser inte och någon kan dölja sig där. Jag tror det är bättre med sådana där övergångar”.

38

”Sådana här viadukter och sådant det skall man ju undvika. T ex vägen mot Lindeborg och Söderkulla där är ju cykelväg man kan köra och där är ju viadukter”.

Bild 1: Gångtunnel vid Dalaplan i Malmö. Foto: Claes Hall

Även cykelvägar kan upplevas som slutna rum. Detta gäller framför allt när de är förlagda till glest bebyggda områden, mellanrum eller baksidor av verksamheter och när de kantas av högvuxen och skymmande vegetation.

”Jag tycker det är bra med cykelvägar, men de skall inte ligga så ödsligt, så långt från vägarna och så skall det vara bra sikt. Nu cyklar jag hellre på gatan, eller på cykelbanan precis vid vägen, det känns tryggt”.

Andra fysiska rum som upplevs skrämmande, är mer öppna och kopplade till naturen. D.v.s. rum som i stadsmiljön formats eller bevarats för att ge möjlighet till avslappning och rekreation som parker, skogsdungar och andra grönområden med uppvuxna träd och buskar. Känslan för dessa miljöer blir ofta paradoxal eftersom grönområden i stadsmiljön också upplevs som oerhört viktiga och positiva.

39

Pildamsparken får här stå som ett konkret exempel då den nämns av de flesta kvinnorna. Parken är stor och belägen nära sjukhusområdet och flera av kvinnorna har möjlighet att passera igenom den när de förflyttar sig till och från arbetet. Cykel- och gångvägar korsar området som inrymmer både öppna platser, en damm och rikligt med stora träd och uppvuxna buskage. Elljus lyser upp parken kvällstid. Parken upplevs av kvinnorna som ett andningshål i storstaden. Någon vallar sin hund där, några promenerar där under sin fria tid och några cyklar igenom till eller från arbetet. Gemensamt för kvinnorna är dock att de inte rör sig i parken under dygnets mörka timmar.

”Jag går gärna i parkerna på dagen och tycker det är jättemysigt. Jag kan tänka så här: det skulle vara skönt att jogga i parken, för det gör jag ibland. Och är det då mörkt så gör jag det inte i parken”.

…” jag tittade in mot Pildammarna och tänkte: nej, dit skulle jag inte våga gå in, och då kände jag där har de en fin park som de egentligen skulle kunna utnyttja, men man gör inte det. Det är mörkt, otäckt och man vågar inte gå där”.

Det sociala rummet Det sociala rummet kan vara tomt och det kan vara befolkat. Människor i rörelse skapar en garanti för ett tryggare rum, i ett tomt rum kan ingen se eller ingripa. Dock beror det på vilka människor som rör sig i rummet.

”Det händer att jag byter sida om jag är ensam och möter någon främmande man”.

En okänd man, eller ett gäng med flera okända män, upplevs som hotfullare än ett helt tomt rum. Likaså kan ett rum, som ett tonårsgäng tagit i besittning, upplevas som otryggt. Här finns en skillnad i upplevelse mellan kvinnorna. De yngre kvinnorna känner sig mer bekanta med situationen och upplever den därför inte som så otrygg som de äldre kvinnorna gör. Fler människor i rörelse skapar också ett ökat antal situationer som mynnar ut i våldshandlingar i det offentliga rummet, men känslan är ändå att det är tryggare i ett befolkat rum.

40

”För mig är det mer trygghet när det är liv och rörelse, andra människor”.

Ofta hänger det sociala rummets variationer samman med tiden. På natten är det vanligtvis färre människor i rörelse än på dagen. Vilken veckodag det är spelar roll, framför allt för dem som skall ta sig till sitt arbete en tidig lördags- eller söndagsmorgon när andra är lediga Även årstiden spelar stor roll. Under sommarhalvåret är det ljust betydligt längre på kvällarna. Värmen och ljuset, semester och sommarlov lockar ut människor i det offentliga rummet.

”Om jag jobbar kvällen och det är mörkt är jag i valet och kvalet vilken väg jag skall ta. Då tänker jag – var är mest människor? Om det händer något så vill man ju skrika och att det i så fall är någon som hör en”.

I slutna rum förefaller det inte finnas en så tydlig koppling mellan tid och rädsla som i öppna rum. Även mitt på dagen kan ett slutet rum upplevas som riskabelt.

Sjukhusområdet Sjukhusområdet där kvinnorna arbetar lyfts ofta fram i intervjuerna som exempel på en otrygg miljö. Den yttre miljön är uppvuxen och parklik med ett antal passager, ett parkeringshus finns ovan jord och ett kulvertsystem under. Omklädningsrummen som kvinnorna använder dagligen är oftast belägna i källar- eller vindsplan. Samtliga, eller flertalet av dessa rum nyttjas vid kvinnornas förflyttningsprojekt.

Generellt upplevs utomhusmiljön positivt dagtid. Där är mycket människor i rörelse, grönt och lummigt under vår och sommar. Det är främst under den mörka tiden på dygnet som de äldre byggnaderna i kombination med buskagen skapar passager och prång som kvinnorna helst undviker. Upplevelser av otrygghet är även kopplade till vissa av de platser där cyklarna skall ställas, och några av kvinnorna undviker dessa då de kommer eller skall ge sig av när det är mörkt. Flera lyfter också fram bristen på bra belysning inom området.

41

Bild 2 : Gångväg på sjukhusområdet. Foto: Claes Hall

”Precis här utanför ingången till avdelningen tycker jag inte om. Jag tycker att det borde vara mer belysning”.

Parkeringshuset frekventeras inte regelbundet av någon av de intervjuade kvinnorna. Den främsta anledningen är att de oftast inte kör bil till arbetet. Upplevelserna av parkeringshuset är delade, sett ur ett rädsloperspektiv. Några av kvinnorna anser att det känns tämligen säkert ”för att vara ett p-hus” medan andra anser att det är obehagligt där, framför allt när det är mörkt och de är ensamma. Några kvinnor väljer att parkera bilen på en angränsande gata för att slippa parkeringshuset.

42

Bild 3: Parkeringshuset på sjukhusområdet. Foto: Claes Hall

Att förflytta sig i sjukhusets kulvertar är något de flesta av kvinnorna upplever som obehagligt. De undviker dem eller ser till att inte vara ensamma där.

”På kvällen går vi alltid två och rör oss ovan jord i mån det går. Vill inte gå i kulvertarna själv.”

Kulvertarna är utrustade med övervakningskameror. Att se denna typ av teknisk övervakning som (enbart) trygghetsskapande förefaller svårt. Flertalet av kvinnorna bär på motstridiga uppfattningar.

” Jag tycker inte om att gå i kulverten själv, där kan hända något. Jag vet där är sådana där tv-kameror så portvakten skall kunna se. Men han kan inte se alla utan han måste trycka på knappar och se lite olika. Jag springer ute i stället och tänker att – kanske de hör mig bättre om det händer något. Men jag är rädd det är jag”.

43

”Kulvertarna är alltid obehagliga, särskilt på kvällarna, man vet inte vad man kan förvänta sig. Övervakningskameran hur pass funktionell är den egentligen? Om det händer något hur lång tid tar det innan folk kommer och hjälper en?”

Kamerorna kan för det första uppfattas som en trygghet genom att de är kopplade till en vakt som genast kan agera om något inträffar. Men kvinnorna känner sig samtidigt tveksamma till om varje del av kulvertarna verkligen är övervakad och om den person som har till uppgift att hålla uppsikt verkligen gör det hela tiden. Det blir problematiskt eftersom kvinnorna känner sig osäkra på hur lång tid det tar för någon att komma till undsättning. Kan kameran egentligen skydda eller är den till för att identifiera förövaren? Slutligen kan blotta anblicken av en övervakningskamera ge olika signaler. Dels till en potentiell förövare, då den förhoppningsvis kan fungera som ett hinder för att begå ett brott, dels till kvinnan där den bekräftar det hon egentligen vet d.v.s. att här går jag inte säker.

Omklädningsrummen är också ett otryggt rum för många av kvinnorna. Det upplevs som ett slutet rum. Beläget utan anknytning till själva avdelningen kan vem som helst som inte har behörighet ta sig in där och det saknas flyktväg. Att gå dit tillsammans med en kollega känns tryggast. Utan att ha diskuterat det tror man att de flesta kvinnliga kollegerna känner på samma sätt.

”Om jag skall hit en lördag så brukar vi säga –skall vi ses utanför omklädningsrummet och gå in gemensamt? Man uttrycker inte sin rädsla utan säger bara kan vi ses utanför, underförstått är det så.”

”Är jag ensam känner jag obehagskänsla för att gå och byta om på kvällen, på morgonen är vi alltid fler.”

” När man går förbi portvakten känns det lite tryggt, men här runt (sjukhusområdet) är mycket buskar och, ja ställen och gömma sig på.”

Ytterligare ett problem kopplat till otrygghet framkommer i intervjuerna med de kvinnor som arbetar i verksamheter utan inneliggande patienter. Flera upplever att de inte har riktig kontroll över utrymmena och att obehöriga kan ta sig in. Vid några tillfällen har inbrott skett i medicinskåp och under kvällspassen kan kvinnorna känna obehag eller rädsla eftersom så få i 44

personalstyrkan är i tjänst. Frågan om larm har diskuterats vid något enstaka tillfälle men någon aktiv åtgärd har inte vidtagits.

Strategier För att hantera de (upplevda) risker som finns kopplade till förflyttningar i det offentliga rummet använder sig kvinnorna av olika strategier. Begreppet strategi är synonymt med ett antal begrepp som mer eller mindre passar i detta sammanhang. Två synonymer, ”tillvägagångssätt” och ”stridsmetod”, får symbolisera den spännvidd som finns i strategierna.

Samtliga kvinnor i undersökningen använder sig av någon form av strategier, medvetna eller omedvetna. För många har strategierna blivit en så självklar del av vardagslivet att de används på vissa platser, vid vissa tidpunkter, i vissa situationer, med sådan vana att de inte kräver eftertanke.

”Man lägger nog upp en strategi och tänker – undvik det, det är onödigt. Man behöver ju inte utsätta sig”.

Tiden är intimt kopplad till bruket av strategier. När man förflyttar sig är avgörande för var, hur och med hjälp av vad, man förflyttar sig. När det är ljust ute är behovet av denna typ av undvikande strategier mindre än när mörkret faller.

Tillvägagångssätt De strategier som innebär någon form av undvikande tillhör ofta gruppen väl införlivade strategier. Främst går dessa strategier ut på att hålla sig borta från en viss kategori av rum. De rum som väljs bort kan beskrivas med nyckelorden slutna, mörka, trånga och obefolkade. För flera kvinnor är dessa strategier så omedvetna att de utan att tveka beskriver hur de rör sig ”överallt” utan begränsningar. ”Överallt” visar sig vid en närmare beskrivning dock vara ett reducerat offentligt rum. Att förklara det tydligare för mig ansågs inte vara nödvändigt eftersom jag (som kvinna) förutsattes besitta samma tysta kunskap om att ”överallt” inte innebär t.ex. parker på natten, undergångar eller mörka gränder.

45

”Vi själva inför egna regler kan man väl säga. Till vårt självförsvar, innan man egentligen behöver det, just för att undvika någon fara. Man går gärna på de stora gatorna, håller sig där”. Tid

13.20 13.05 Bostad

46

Pildammsparken

Arbete

Rum

Tid

Tidrumsdiagram 1: Kvinnans förflyttning från bostaden till arbetet tar 15 minuter när det är ljust ute. Hon cyklar genom parken.

22.35

22.10

Bostad

Pildammsparken

Arbete

Rum

Tidrumsdiagram 2: Kvinnas förflyttning från arbetet till bostaden tar 25 minuter när det är mörkt ute. Hon cyklar runt parken.

Tidens betydelse för undvikandet exemplifieras med två tidrumsdiagram över en kvinnas förflyttning dels från bostaden till arbetet och dels från arbetet till bostaden. Dessa förflyttningar skall ses som typexempel för hur kvinnorna försöker undvika risken att utsättas för våld.

Till arbetet, när det är ljust ute, cyklar kvinnan gärna genom parken (Tidrumsdiagram 1). I mörker upplever hon samma rum som hotfullt och väljer därför att följa en större upplyst väg (Tidrumsdiagram 2). Denna väg är längre eftersom hon får cykla runt hela parkområdet.

”Jag går en väg hit och en väg hem. Hit går jag där det är mer träd. Väljer en roligare väg. Hemvägen är lite tråkigare. Där det ser lite skummare ut väljer jag bort”.

47

Att undvika kan även vara ett medvetet val som kräver eftertanke. Oftast framkommer detta när kvinnorna talar om den fria tidens förflyttningar som inte är så rutiniserad som arbetsresorna. När kvinnorna rör sig i okända eller mindre välbekanta rum är strategierna mer ”medvetna” i bemärkelsen att de tänker på hur de skall bete sig. ”Om man har varit borta så är klockan kanske tre eller fyra102/…/ sen hoppar jag på cykeln och cyklar. Sen kan jag prata med någon av de andra: Hur kom du hem i går, cyklade du? Hur vågar du det? Man betraktas som lite dumdristig. Sen har jag då mina strategier, tänker efter vilken väg jag skall cykla och lite så”.

Säkra transportmedel Att välja säkrast möjliga sätt att ta sig fram är ytterligare en strategi. Här finns en hel del variationer mellan kvinnorna, men gemensamt är att förflytta sig till fots upplevdes som minst säkert. Den främsta anledningen till detta är att det inte går tillräckligt fort. Dels upplever kvinnorna sig utsatta under en längre tidsperiod och dels anser de sig inte ha så stora möjligheter att fly tillräckligt snabbt. ”På kvällen gillar jag inte att gå. Jag har bättre möjligheter när jag cyklar”. ”När det är mörkt cyklar jag snabbt, fort hem. Man är lite mer stressad då”.

Som alternativ till cykeln använder sig kvinnorna både av bil och buss. Dessa val görs när förflyttningar till eller från arbetet sker när det är mörkt ute. Främst gäller det sena kvällar men även tidiga vintermorgnar och helgmorgnar då få människor är i rörelse.

För att förstå valet av transportmedel är det angeläget att belysa kvinnornas hela förflyttningsprojekt. För de kvinnor som inte har tillgång till bil faller självklart detta alternativ bort, men för övriga sker valen främst inte beroende på om det ena eller det andra transportmedlet upplevs som tryggast. I stället handlar det om förflyttningarna utanför bilen eller bussen. Upplevs busshållplatsen som otrygg kan alternativet att cykla vara bättre. Om vägen mellan busshållplatsen och bostaden eller sjukhuset inte känns säker kan bilen vara att föredra. För dem som inte gärna använder parkeringshuset på MAS krävs viss planering av alternativ parkeringsplats för att bilalternativet skall kännas tryggt. Några kvinnor blir hämtade eller körda

102

På natten (min kommentar).

48

till arbetet av sin partner, då övriga alternativ anses för otrygga. Detta liksom taxi är ett vanligt alternativ när man är ute en kväll och roar sig.

När det gäller taxi som ett säkert transportmedel finns emellertid tvivel, som framför allt härrör sig till vad kvinnorna läser i tidningar om våld och överfall i samband med taxiresor. En kvinna väljer t.ex. att aldrig sitta fram i bilen om hon är ensam med en manlig taxichaufför. En annan kvinna har personliga erfarenheter som påverkat hennes inställning till taxi som säkert transportmedel. Hennes dotter, som tidigare alltid åkte taxi när hon skulle ta sig hem sena kvällar, har råkat ut för en chaufför som under åkturen ändrade färdriktning. Trots protester körde han vidare mot ett, för den unga kvinnan, okänt mål. Hon lyckades dock ta sig ur taxin utan fysiska skador, men händelsen skapade en ytterligare grogrund för rädsla och otrygghet. Ett transportmedel som upplevts som säkert räknas numera, av både kvinnan och hennes dotter, som otryggt.

Att vara tillsammans skapar trygghet En tydlig strategi, som samtliga kvinnor tar upp, är att se till att inte vara ensam i vissa situationer. Känslan av otrygghet, framför allt sent på kvällarna, minskar om kvinnorna är i sällskap med en eller flera personer. Det är vanligt att ta sällskap hem med någon, eller dela taxi, om man varit ute och roat sig. Vid arbetsdagens slut kan de vänta in någon kollega som skall åt samma håll, liksom de gärna ser till att inte vara ensamma i omklädningsrummet eller i kulvertarna.

Att inte vara ensam handlar om att vara tillsammans med, i första hand någon man känner och i andra hand en eller flera kvinnor man inte känner. Att vara tillsammans med en okänd man är värre än att vara helt ensam.

”Jag ser till att aldrig vara ensam med en okänd man så i taxin sitter jag alltid bak”.

Det är inte ovanligt att kvinnorna byter sida om de är ute och går på kvällen och möter en ensam man de inte känner. Ingen av kvinnorna har bytt sida p.g.a. att de mött en för dem okänd kvinna.

49

Ett sätt att skapa säkerhet är att dölja rädslan genom att kontrollera sitt kroppsspråk. Detta sker främst genom att undvika ögonkontakt med dem man passerar.

”Jag har en stel mask, tittar inte folk i ögonen”.

Att försöka se ut som en man är en strategi som utformas på olika sätt. Dels genom att klä sig så könsneutralt som möjligt eller genom att dölja sitt hår, men också genom att anlägga ett ”manligt” kroppsspråk med långa steg, vaggande gång eller händerna i byxfickorna.

”För att inte se rädd ut försöker jag se ut som en kille”.

Stridsmetoder Tidigare nämnda strategier kan sägas vara olika tillvägagångssätt för att hantera rädslan/upplevelsen av risk. Stridsmetoderna ser lite annorlunda ut och den första jag stötte på uppfattade jag vid första anblicken inte som en strategi. Den visade sig dock vara en mycket medveten sådan och kan ses som ett försök att skapa motstånd till uppfattningen om kvinnor som rädda och utsatta. Strategins huvudsyfte är att inte låta sig begränsas trots att man bär med sig en bild av risken att råka ut för hot eller våld. Två kvinnor i undersökningen använder sig av denna strategi som innebär att de bestämt sig för att röra sig var, när och hur de vill i det offentliga rummet. Inslag av galghumor som ”De släpper mig när det blir ljust” finns med i strategin.

Betydligt vanligare strategi inom kategorin stridsmetod är att utrusta sig med diverse ting som kan vara användbara om något händer. En majoritet av kvinnorna använder sig av detta. Ett vanligt alternativ är att använda något man ändå alltid har med sig t.ex. en nyckelknippa som hålls i handen. Andra mer vardagliga ting som används i säkerhetssyfte är pepparburk, hårspray eller spraydeodorant.

” Vid elva tolv känner jag mig inte säker. Jag har något i väskan för att känna mig tryggare t ex deodorant eller hårspray inget farligt, det känns tryggt”.

Mindre vanligt är att bära ”riktiga” vapen. Endast en kvinna utrustar sig med kniv.

50

”När jag är ute och joggar så, ja det låter inte klokt, men jag har alltid en kniv i handen om det skulle komma någon. Det är en bra väg men ibland lite ensligt och några tunnlar”.

Ingen av kvinnorna använder överfallslarm, däremot har flera funderat på att skaffa sig och en kvinna har utrustat sina döttrar med det. Ett knep som en kvinna har kommit på fyller för henne en likartad funktion som ett överfallslarm: ”Man kan springa mot bilar med larm om man blir överfallen. Då tjuter larmet och han som överfaller blir rädd och försvinner. Någon hör det”.

Min sammantagna erfarenhet av intervjuerna är att trafikrummet sett med kvinnornas ögon inte är ett säkert rum. Känslor av rädsla och otrygghet är vanliga. Detta innebär inte att kvinnorna går omkring och alltid är rädda. Däremot innebär det att de i sin vardag, mer eller mindre medvetet, förhåller sig till risken att utsättas för någon forma av sexualiserat våld. Strategier, olika tillvägagångssätt eller stridsmetoder, kan urskiljas som återkommande inslag i det vardagliga livet. Rädslan innebär kraftiga begränsningar i kvinnornas möjlighet att fritt använda sig av det offentliga rummet.

51

Del 4

Tankegången om ett vidgat säkerhetsbegrepp har under arbetets gång framstått som allt mer relevant. Att säkerhet hittills varit kopplat till risken att utsättas för skador eller dödsfall i samband med olyckor och inte till risken att drabbas av våld kan hänvisas både till okunskap, rumslig utbredning samt till juridik och moral.

52

Om rädslans rum och säkerhet Juridik och moral103 Rädslans konsekvenser i det offentliga rummet har inte studerats i någon större utsträckning i vårt land. Detta har inneburit att det är svårt att se kopplingen mellan rädsla och förflyttningar och därmed mellan trygghet och trafiksäkerhet. Trafikolyckor sker i trafikrummet, medan det sexualiserade våldet kan utspela sig både i trafikrummet och på andra offentliga eller privata arenor. De juridiska och moraliska aspekter som finns i samband med sexualiserat våld, ser också betydligt annorlunda ut än när man pratar om trafikolyckor.

Det sexualiserade våldet drabbar nästan uteslutande kvinnor, det riktar sig mot kvinnan i egenskap av hennes kön. Våldtäkt har en tydlig koppling till sexuell handling och i vårt språkbruk kan det uttryckas med att man kan ha eller inte ha sex. En trafikolycka däremot råkar man ut för och den är inte riktad mot en person p.g.a. hennes kön.

En person som blir påkörd när hon eller han går över gatan, vid en vägkorsning eller på ett övergångsställe, tillfrågas inte om hon/han ville bli påkörd. Inte heller ifrågasätts klädsel, den personliga relationen mellan föraren och den påkörda eller varför hon vistades på platsen överhuvudtaget. Att bli våldtagen ses däremot på ett helt annat sätt. Enligt svensk lagstiftning ligger bevisbördan på kvinnan som måste bevisa att hon inte samtyckt. Detta kan jämföras med kanadensisk lagstiftning där bevisbördan är omvänd, vilket innebär att det faller på gärningsmannen att bevisa att kvinnan samtyckte 104. I våldtäktsmål, framför allt när det gäller gruppvåldtäkter, samt i de fall gärningsmannen varit bekant med offret, är fokus därför riktat på vad kvinnan egentligen ville. Har hon verkligen både sagt och menat (!) nej? Har hon gjort tillräckligt motstånd? 105. Kvinnan måste vara tydlig i offerrollen.

Den bild som framträder utmärks av en påtaglig skillnad i ansvarsfördelningen. I det sexualiserade våldet är det kvinnan som bär ansvaret för var, när och hur hon rör sig. En inte helt ovanlig kommentar då en kvinna råkat ut för sexualiserat våld en sen kväll i t.ex. en park är

103

Moral syftar här på sociala normer för sexualitet, anständighet och dygd, hur respektive genus förväntas bete sig 104 Ekéus C: 1999 105 Sutorius H:1999

53

”Vad skulle hon där och göra?” Underförstått bör en kvinna veta att hon inte skall röra sig ute ensam när det är mörkt. Hon bör inte heller vara ”utmanande” klädd eller ha ett ”uppmuntrande” sätt. Ingen frågar sig dock vad mannen hade där att göra…….. Detta avslöjar ett kvinnoideal som utmärks av försiktighet och anständighet. Olika regler gäller för kvinnor och män och, för att med Thuréns106 måttstock belysa genuskategoriernas maktförhållande, de följer en hierarkisk ordning där kategorin man har mer makt än kategorin kvinna.

Kroppen och rädslan Rädslan för sexualiserat våld kan inte ses frikopplad från kroppen. Kroppen är påtaglig och vi bär den alltid med oss. Att bli kvinna (liksom man) kräver en livslång utbildning. Med kroppen som utgångspunkt formas kvinnligheten för att passa in i den rådande samhälleliga kontexten. Leksaker, färger, redskap, kläder, sysslor, platser, till och med egenskaper knyts starkare eller svagare samman med könet. I vissa fall är könskodningen mycket tydlig, i andra fall nästan osynlig. Hur kroppen är konstruerad har betydelse eftersom vi vanligen utgår från att en våldtäkt utförs med den manliga kroppen som det (enda) vapen, som penetrerar den kvinnliga kroppen. Detta innebär dock inte att det är en essentiell biologi som styr utan snarare hur vi väljer att tolka biologin. Kvinnor kan också våldta. Män kan också våldtas, och män kan inte alltid lita till sin biologi vid en våldtäkt. Den största poängen är dock att inget av könen behöver, med hänvisning till sin biologi, våldta. Men att risken för våldtäkt finns får flickor tidigt lära sig. Detta skapar och återskapar bilden av passivitet, offer och sårbarhet. Manlighetens attribut som aktivitet och styrka förstärks på samma sätt. Rörelsefriheten begränsas för flickor och fortsätter att begränsas under tonåren och vuxenlivet. Här är det viktigt att infoga att de senaste årens uppmärksamhet på sexuella övergrepp mot barn gör att risken att bli våldtagen även innefattar pojkar. Skillnaden tycks dock vara att när pojkar växer upp försvinner i princip våldtäktsrisken och i stället blir våld frikopplat från sexualitet. För kvinnors del är det sexualiserade våldet alltid en risk, samtidigt som risken för våld i allmänhet finns. Idén om våld som social kontroll är mycket effektiv.

106

Thurén B-M:1996

54

Utifrån ovanstående resonemang framgår att det både på tankenivå och institutionell nivå finns tydliga regler och normer för sexualiserat våld. Den övergripande synen är att män är förövare och kvinnor är offer. Att utsätta någon för sexualiserat våld är inte tillåtet, varken enligt lagar eller normer. Problemet infinner sig dock genom att sex inte behöver vara våld. Offerbilden är inte entydig och kvinnor avkrävs ett tydligt offerbevis. Man kan säga att det, i genuskontraktstermer utkristalliserar sig idéer om rädslan, en slags rädslans paragraf. Kvinnors begränsade tillträde till det offentliga rummet är rädslans konsekvenser av den manliga överordningens rumsliga uttryck 107. Kvinnors underordning och mäns överordning vidmakthålls. För att återknyta till Thurén kan det konstateras att räckvidden, andelen genusdefinierade platser, sträcker sig på ett påtagligt sätt in i det offentliga rummet och gör vissa rum till rädslans rum.

Helheten Alla potentiella faror/hot i trafikrummet, oavsett om det gäller rädsla för våldsbrott, vägbeläggning, ljussignaler eller hastigheter, måste tas i beaktande om avsikten är att skapa ett säkrare trafikrum. Det är också angeläget att se förflyttningarna i sin helhet, att fånga in hela förflyttningsprojektet när dessa faror/hot identifieras. En arbetsresa innebär inte endast cykelturen eller bussturen utan består av flera olika moment, t.ex. väntan vid busshållplatsen och gångsträckan mellan hållplatsen och bostaden. Hur ett enda moment uppfattas kan vara avgörande för valet av transportmedel. Den sociala konstruktionen av rummet som säker respektive otrygg plats har stor inverkan på kvinnors livsstil, rörlighet och uppträdande. Erfarenheter från intervjuerna bekräftar vikten av att införliva trygghetsaspekten i säkerhetsbegreppet.

Processen att hantera rädslan innefattar både en psykologisk och en fysisk aspekt, vilket blir en del av den mask som kvinnor sätter på sig när de rör sig i offentliga rum. För att förstå komplexiteten av den psykiska belastning som rädslan kan utgöra avhandlades ett brett spektrum av frågor i intervjuerna, både kvinnornas totala livssituation och deras specifika arbetssituation med förflyttningar inom och utanför arbetsplatsen. Det är uppenbart att förflyttningen inte ens kan betraktas som avslutad vid dörren till arbetsplatsen. De intervjuade kvinnorna skall även ta sig till och från omklädningsrummet där de byter om, vilket kräver särskilda strategier. Under arbetstid sker förflyttningarna i kulvertarna och rädslan finns med som ett

107

Hirdman Y:1990, Hirdman Y:1988

55

inslag när personalstyrkan är liten under kvällstid och det är svårt att ha kontroll över hela avdelningen.

Strategier för anpassning eller motstånd I rädslans rum är kön och genus centralt. Det är kvinnan som är sårbar och möjligt offer för det sexualiserade våldet. Det är kvinnan som är rädd. Rädslans paragraf begränsar kvinnors möjlighet att röra sig fritt och rädslan för det sexualiserade våldet i trafikrummet har stor räckvidd. Förutom att antalet genusdefinierade platser har visat sig vara stort har det även utkristalliserat sig att tiden i det offentliga rummet kan vara genusdefinierad.

Rädslans följder blir uppenbara i kvinnornas strategier. Den övervägande majoriteten använder sig av strategier som kan definieras som anpassningsstrategier. På olika sätt utgår dessa kvinnor från att risken att utsättas för sexualiserat våld är oföränderlig och strategierna går ut på att trots detta förflytta sig i trafikrummet. I termer av genuskontraktstänkande kan man säga att kvinnorna håller sig till kontraktet.

Endast två kvinnor använde sig av en slags motståndsstrategi och bryter på så vis mot det befintliga kontraktet. Här avser jag den form av ”stridsmetod” som handlar om att inte anamma bilden av kvinnor som offer, och inte låta sig begränsas i sin rörlighet. Utgångspunkten i motståndsstrategin är dock densamma som i anpassningsstrategin. Det är farligare att vara kvinna än att vara man. Men genom att röra sig var, när och hur man vill utmanar man rådande ordning och ser den som möjlig att förändra. Denna strategi kan som tankeexperiment också ge avsedda effekter. Om tillräckligt många kvinnor faktiskt rör sig utan hänsyn till rädslan skapas ett mer befolkat och därmed tryggare rum.

Offensiva och defensiva strategier Anpassningsstrategierna kan delas in i två grupper: offensiva (stridsmetoder) samt defensiva (tillvägagångssätt). De offensiva strategierna utmärks av att kvinnorna på olika sätt utrustar sig för att hantera en möjlig fara. De förser sig med t.ex. hårspray, peppar, kniv eller nyckelknippa. Kvinnorna tolkar biologiska skillnader mellan könen som om deras kroppar alltid är svagare och behöver förstärkning och samtliga dessa ting kan därför sägas vara ett försök att göra kroppen mer jämbördig eller starkare än en manskropp. Att hålla en nyckelknippa i handen förväntas t.ex. ge extra styrka i ett knytnävsslag.

56

De defensiva strategierna präglas av undvikande. På olika medvetna och omedvetna sätt söker kvinnor undvika risken att utsättas för sexualiserat våld. Undvikandet bygger på en tyst kunskap om var, när och på vilket sätt det offentliga rummet är otryggt. Kvinnor tar själva ansvaret för att minimera riskerna genom att undvika potentiellt farliga rum. Enligt intervjuerna är det vanligt att kvinnor undviker cykel-/gångtunnlar och i stället tar sig över vägen där det varken finns övergångsställe eller ljussignaler. De intervjuade kvinnorna upplever att de har större kontroll över situationen på den livligt trafikerade vägen än under densamma. Att undvika cykelvägar och i stället cykla på starkt trafikerade vägar när det är mörkt är mer regel än undantag. Flera av dem cyklar dessutom helst i mitten av körbanan då detta upplevs som tryggast. En kvinna har för vana att inte använda ljuset på sin cykel. Hon räknar med att hon, om hon gör det, syns på långt håll och en potentiell våldtäktsman hinner planera överfallet. I stället vill hon ta sig fram så osynligt och snabbt som möjligt.

Det är rimligt att anta att kvinnor löper mindre risk att bli överfallna men större risk att bli påkörda när de använder sig av denna typ av strategier. För de som arbetar med, och ansvarar för, den fysiska planeringen är det viktigt att vara medvetna om detta. Åtgärder, som skall öka säkerheten, kan annars inte bara bli verkningslösa utan till och med få omvänd effekt.

Att söka efterlikna en manskropp blir speciellt tydligt i strategier som går ut på att anta en stil ”händerna i fickorna, gömma håret innanför jackan, öka på stegen, lunka” för att upplevas som en man. Kvinnorna är medvetna om att kläderna är viktiga. Det som definieras som utmanande klädsel får ge plats för mer neutral eller ”manlig” klädsel som döljer kroppens biologiska kön. Detta visar tydligt rädslans koppling till kroppen. Att kvinnor är rädda just för att de bär på en kvinnokropp som antas vara svagare och underordnad en manskropp. Att kroppen genom sin konstruktion ger signaler av underkastelse i förhållande till sexualiserat våld. Med en tidsgeografisk terminologi är kvinnokroppen den påtagligaste kapacitetsrestriktionen när det gäller att röra sig utan rädsla. Kroppen, därför att den signalerar ”jag är kvinna”, men samtidigt är det föreställningarna om kvinnlighet och manlighet som skapar utrymme för det sexualiserade våldet och därmed för rädslan.

Rädslans rytmer Genom att lyfta fram strategierna bakom kvinnornas förflyttningsprojekt blottläggs ett mönster. De många enskilda besluten, att undvika platser, välja säkra vägar, röra sig snabbt mm, skapar sammantaget en rädslans rytmer. För samtliga intervjuade kvinnor ger rädslans rytmer 57

större eller mindre avtryck i det vardagliga livet. För en kvinna som känner rädsla finns en diskrepans mellan den geografiska gräns för vad som är möjligt att genomföra och den geografiska gräns hon själv upplever. Undvikande av platser och valet av upplysta vägar innebär rent faktiskt att vad som är möjligt att nå inom en viss tidsram minskar. Säkra vägar innebär så gott som alltid omvägar. Man kan beskriva det som att kvinnans mentala prisma blir snävare p.g.a. rädslan. Många offentliga rum är i praktiken inte tillgängliga för kvinnor, i synnerhet inte nattetid.

Huruvida risken kvinnorna förhåller sig till är upplevd eller reell är i detta sammanhang mindre intressant. Det är känslan av otrygghet och/eller rädsla som får konsekvenser för kvinnornas rörlighet och som påverkar de olika förflyttningsprojekten, i mindre eller högre grad. Framför allt blir konsekvenserna tydliga under dygnets mörka timmar och därigenom kan mörkret (tiden) ses som en restriktion, vilken minimerar kvinnornas möjlighet att röra sig fritt. Att de kvinnor som ingår i studien är yrkesverksamma skapar specifika restriktioner kring deras förflyttningar. Oavsett upplevelser av otrygghet har de ett avtal med sin arbetsgivare, vilket innebär att de måste företa förflyttningar vid bestämda tider till bestämda platser. På så sätt kan ett anställningsavtal skapa restriktioner, som här blir synliga när de oregelbundna arbetstiderna kräver förflyttningar vid olika tidpunkter på dygnet. Anställningsavtalen fungerar i vissa fall även som en restriktion vid val av färdmedel på så sätt att busstiderna oftast är mindre väl anpassade efter denna typ av arbetstider.

För att återknyta till Thuréns måttstock så visar studien att genusifieringen i ”rädslans rum” är stark. Genus, liksom kön, har betydelse. Antalet genusdefinierade platser är stort. Även tiden, i meningen tidpunkten på dygnet, i det offentliga rummet kan sägas vara genusdefinierad.

Hittills har ansvaret för att undvika ”rädslans rum” betraktats som kvinnans. Om kvinnan bryter mot kontraktet kan hennes handlande, med stöd av lagstiftningen, bli mycket ifrågasatt. Det är angeläget att lyfta ansvaret från den enskilda kvinnan och inte längre betrakta våld och rädsla som ett privat bekymmer, utan som ett strukturellt problem vilket avspeglar det ojämlika maktförhållandet i samhället. Med detta inte sagt att utformningen av trafikrummet är oviktig. Planeringens konsekvenser kan förändras genom en ökad medvetenhet och kunskap hos både beslutsfattare och planerare. En strävan bör vara att trafikrummet är så beskaffat att det är tillgängligt utan att någon, vare sig kvinna eller man, behöva känna rädsla.

58

Sammanfattning Det offentliga rummet utgörs till stor del av ett trafikrum präglat av människors förflyttningar från en plats till en annan. Förflyttningar tar tid och rum i anspråk. Trafikplanerare och transportforskare söker smidiga, snabba och säkra lösningar. En central aspekt i sammanhanget är säkerhet. På olika sätt är trafikrummet en arena för hot och våld i olika skepnader, men säkerhet har i transportsammanhang hittills handlat om att undvika olyckor förorsakade av konfrontationer mellan fordon och människor eller fordon och fordon. Syftet med forskningsprojektet som presenteras i denna rapport är att studera kvinnors rädsla för hot och våld i trafikrummet. En ambition är också att bidra till ett vidgat säkerhetsbegrepp, där säkerhet i bemärkelsen trygghet finns med som en viktig aspekt.

Forskningsprojektet är utformat som en stadsstudie förlagd till Malmö. Studien baseras framför allt på djupintervjuer gjorda med 21 kvinnor i åldrarna 20 – 60 år. Samtliga kvinnor är yrkesverksamma inom sjukvården. Rädslan som utforskas är kopplad till riskerna att bli utsatt för våld och trakasserier av okänd förövare. Den typ av våld som fokuseras kan sorteras in under samlingsbegreppet ”sexualiserat våld”, d.v.s. våld riktat mot kvinnors kroppar, där våldet är ett uttryck för mäns makt över kvinnor. De juridiska och moraliska aspekter som kan sättas i samband med sexualiserat våld, ser betydligt annorlunda ut än de som gäller trafikolyckor. Det sexualiserade våldet drabbar nästan uteslutande kvinnor, det riktar sig mot kvinnan i egenskap av hennes kön. Våldtäkt har en tydlig koppling till sexuell handling och i vårt språkbruk kan man ha eller inte ha sex. En trafikolycka däremot råkar man ut för och den är inte riktad mot en person p.g.a. hennes kön. Det finns således viktiga skiljelinjer mellan trafikolyckor och sexualiserat våld, men utfallen i trafikrummet, oavsett om det gäller rädsla för våldsbrott, vägbeläggning, ljussignaler eller hastigheter, bör tas i beaktande för att skapa ett säkrare trafikrum.

I studien länkas ett tidsgeografiskt synsätt till feministisk geografi. Detta innebär att ett genusperspektiv anläggs på transportforskningen. I tid och rum utforskas genusordningen i det vardagliga livet och med hjälp av det tidsgeografiska synsättet åskådliggörs och analysera kvinnors handlande i trafikrummet. I studien belyses olika platser och situationer kvinnor upplever som otrygga, vilka uttryck detta tar sig, vilka strategier kvinnor utvecklar för att hantera sin rädsla, samt på vilka sätt rädslan innebär inskränkningar i kvinnors rörlighet. 59

Med en tidsgeografisk terminologi är kvinnokroppen den påtagligaste kapacitetsrestriktionen när det gäller att röra sig utan rädsla. Kroppen, därför att den signalerar ”jag är kvinna”, men samtidigt är det föreställningarna om kvinnlighet och manlighet som skapar utrymme för det sexualiserade våldet och därmed för rädslan.

Genom att lyfta fram strategierna bakom kvinnornas förflyttningsprojekt blottläggs ett mönster. De många enskilda besluten, att undvika platser, välja säkra vägar, röra sig snabbt mm, skapar sammantaget en rädslans rytmer. Rädslans rytmer ger större eller mindre avtryck i det vardagliga livet. För en kvinna som känner rädsla finns en diskrepans mellan den geografiska gräns för vad som är möjligt att genomföra och den geografiska gräns hon själv upplever. Undvikande av platser och valet av upplysta vägar innebär rent faktiskt att vad som är möjligt att nå inom en viss tidsram minskar. Säkra vägar innebär så gott som alltid omvägar. Man kan beskriva det som att kvinnans mentala prisma blir snävare p.g.a. rädslan. Flera offentliga rum är i praktiken inte tillgängliga för kvinnor, i synnerhet inte nattetid

Forskningsprojektet bekräftar internationella studier som visar att kvinnor förhåller sig till en, som de uppfattar, risk. Konstruktionen av rummet som säker respektive otrygg plats har stor betydelse för kvinnors rörlighet, uppträdande och nyttjande av det offentliga rummet. När kvinnor använder sig av strategier som t.ex. att undvika cykelvägar och undergångar är det rimligt att anta att de löper mindre risk att bli överfallna men större risk att bli påkörda. För de som arbetar med, och ansvarar för, den fysiska planeringen är det viktigt att vara medvetna om detta. Åtgärder, som skall öka säkerheten/minska olyckorna, kan annars inte bara bli verkningslösa utan till och med få omvänd effekt. Vikten av att införliva trygghetsaspekten i säkerhetsbegreppet framstår således som angelägen och kopplingen mellan rädsla och förflyttningar, och därmed mellan trygghet och trafiksäkerhet, kräver ytterligare studier.

60

Referenser •

Ardener S. (1993): Ground Rules and Social Maps for Women: An Introduction, i Ardener S. (edt) Women and Space. Ground Rules and Social Maps. Berg Oxford/Providence.

•

Boverket (1996): Hela samhället. Jämställdhetsaspekter på fysisk planering och byggd miljö, rapport 1996:4. Karlskrona.

•

Boverket (1998): Brott, bebyggelse och planering. Karlskrona.

•

Brottsbalken. Kapitel 6 (1962:700).

•

Brownmillers S. (1977): Våldtäkt. Stockholm.

•

Carlstedt G. (1992): Kvinnors hälsa: en fråga om makt. Stockholm.

•

Ekéus C. (1999): Rättslösa flickor och könsblinda domstolar, i Bang 1/1999.

•

Ellegård K. (1990):Tidsgeografiska aspekter på samhällsförändringar. Occational papers 1990:3. Kulturgeografiska institutionen, Göteborg.

•

Ellegård K. (1993): Olikadant. Aspekter på tidsanvändningens mångfald. Vardagslivets komposition. Occational papers 1993:4. Kulturgeografiska institutionen, Göteborg.

•

Forskning och Praktik kring Kvinnors Liv och Hälsa (1997): Nordiskt seminarium i Östersund, anordnat av Q Web Sweden och Kvinnum i Jämtlands Län.

•

Friberg T. (1990): Kvinnors vardag. Om kvinnors arbete och liv. Anpassningsstrategier i tid och rum. Lund University Press.

•

Friberg T. (1999): Förflyttningar, en sammanhållande länk i vardagens organisation. KFB-rapport 1998:23.

•

Friberg T. Larsson A. (2000): Att bedriva jämställdhet med kommunal översiktsplanering. Rapporter och Notiser 157, Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet.

•

Gordon M.T. Riger S. LeBailly R.K. Heath L (1980): Crime, women and the quality of urban life, i Signs 5(3).

•

Griffin S (1986): Rape: The politics of consciousness. University of Chicago Press, Chicago.

•

Hägerstrand T. (1970): Konturerna av en tidsgeografisk samhällsmodell, i SOU 1970:14.

61

•

Hägerstrand T. (1982): Diorama, Path and Project, i Tijdschrift voor economische en sociale geografie 73:6.

•

Hallberg M. (1992): Kunskap och kön. En studie av feministisk vetenskapsteori. Daidalos, Göteborg.

•

Hallin P-O. (1989): Tid för omställning. Om hushålls anpassningsstrategier vid en förändrad energisituation. Lund University Press.

•

Hirdman Y. (1988): Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning, i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1988:3.

•

Hirdman Y. (1990): Genussystemet, i Demokrati och makt i Sverige, SOU 1990:44, Stockholm.

•

Jeffner S. (1998): Liksom våldtäkt, typ. Om betydelsen av kön och heterosexualitet för ungdomars förståelse av våldtäkt. Stockholm.

•

Jensfelt C. (1993): Kvinnor, planering & byggande. Miljö- och Naturresursdepartementet. Utbildningsförlaget Brevskolan, Stockholm.

•

Justitiedepartementet Ds. 1996:59. Allas vårt ansvar. Ett nationellt brottsförebyggande program. Stockholm.

•

KFB (1997): Kvinnors och mäns liv och resande. Kunskapssammanställning och förslag till forskningsprogram om kvinnligt och manligt i kollektivtrafiken. Rapport 1997:34.

•

Koskela H. (1996) Rädsla och kontroll i ett könsbundet stadsrum, i Nordisk Samhällsgeografisk Tidskrift 22:71-80.

•

Krantz L-G. (1997): Mäns och kvinnors rörlighet i Sverige. Utveckling mellan 1978 och 1995 – ökar eller minskar skillnaderna? Occasional Papers 1997:3, Kulturgeografiska institutionen, Göteborgs universitet.

•

Länsstyrelsen I Skåne län (2000): Checklista för jämställd planering. Profiltryckeriet i Malmö AB.

•

Liljeström M. (1994) Om den heterorelaterade verkligheten och kvinnors liv, i Jónasdóttir A. G & Björk G. (red) Teorier om patriarkatet. Betydelser, begränsningar och utvecklingslinjer. Kvinnovetenskapligt forums skriftserie nr 2, Högskolan i Örebro.

•

Liljeström M. (1996): Våld(täkt)sgrammatik, i Finsk Tidskrift 8/1996.

•

Lindegren :. (2000): 3R-metoden i översiktlig planering, i Svenska kommunförbundet Jämställd planering – att synliggöra ojämställdheten. Westerås Media Tryck AB.

62

•

Listerborn C. (2000): Om rätten att slippa skyddas. En studie av trygghetsskapande och brottsförebyggande projekt och kvinnors rädsla för att röra sig i stadens rum. Chalmers Tekniska Högskola, Arkitektursektionen, Tema Stadsbyggnad, Göteborg.

•

Little J. (1994): Gender, Planning and the Policy Press. Pergamon, Oxford.

•

Little J. Peake L. Richardson P. (1988): Introduction: Geography and Gender in the Urban Environment, i Little&Peak&Richardson (edt) Women in Cities. Gender and the urban environment. Macmillan Education LTD, England.

•

MacKinnon C. A. (1987): Feminism Unmodified. Discourses on Life and Law. Harvard University Press.

•

Madge C. (1996): Public Parcs and the Geography of Fear, i Tijdschrift voor Economische en Sociale Geografie 1997, vol 88/ nr 3.

•

Morell H. (1996): Women´s safety, i Booth&Darke&Yeandle (edt): Changing Places. Paul Chapman Publishing Ltd, London.

•

Näringsdepartementet (1999): Promemoria 1999-04-09.

•

Oc T. Tiesdell S. (edt) (1997): Safer City Centres. Reviving the Public Realm. Paul Chapman Publishing Ltd, London.

•

Olsson M. (1997): Våld mot kvinnor. Brottsstatistik och offerundersökningar i Sverige, i Olsson M. Wiklund G. (red): Våld mot kvinnor. BRÅ-rapport 1997:2.

•

Översiktsplan för Malmö 2000. Samrådsförslag maj 1999.

•

Pain R. (1995): Social geographies of women´s fear of crime, i Transactions of the Institute of British Geographers NS 22 2 1997.

•

Pohjonen S. (1995) Kvinnor, våld och straffrätt, i Nordborg (red): 13 kvinnoperspektiv på rätten. Iustus förlag. Juridiska föreningen i Uppsala.

•

Polk M. (1998): Gendered Mobility. A Study of Women´s and Men´s Relations to Automobility in Sweden. Humanekologiska skrifter no.17, Göteborgs universitet.

•

Pollock G. (1995): Det moderna och kvinnlighetens rum, i Lindberg A-L: Konst, kön och blick. Nordstedts Förlag AB, Stockholm.

•

Rieger S & Gordon M.T (1981): The fear of rape. A study in social control, i Journal of Social Issues Vol 37, No.4. Anna Arbor.

•

RiksRVU (1994).

•

Rikstrafiken (1999): RT 99-20/47.

•

RVU-Göteborg (1989).

•

RVU-Stockholm (1986/87). 63

•

Sangregorio I-L. (1984): Kvinnorum i mansvärld – Hur stadsplanering och bostadspolitik påverkat den amerikanska kvinnans situation. Stockholm.

•

SCB (1996): På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet.

•

SCB (1998): På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet.

•

Scott J. W. (1988): Gender and the Politics of History. Columbia University Press, New York & Oxford.

•

SFS 199:279.

•

Snellman A. (1995): Rädslans geografi. Fälth & Hässler, Smedjebacken, 2000.

•

SOU 1998:6 Kvinnomaktutredningen.

•

Stadsbyggnadskontoret, Göteborg (2000): Tryggare stad – kan man förändra rädslans platser? PRONTO Jaguaren, Göteborg.

•

Staeheli, L. A (1996): Publicity, privacy and women´s action, i Environment and Planning: Society and Space 14(5).

•

Sutorius H. (1999) Södertäljemålet och frågan om kvinnors sexuella självbestämmanderätt, i Granström G. (red): Lika inför lagen? Rätten ur ett genusperspektiv. Lustus förlag.

•

Thurén B-M. (1996): Om styrka, räckvidd och hierarki, samt andra genusteoretiska begrepp, i Kvinnovetenskaplig tidskrift 3-4.

•

Thurén B-M. Sundman K. (1997): Inledning. i Thurén B-M, Sundman K (red): Kvinnor, män och andra sorter, genusantropologiska frågor. Carlsson Bokförlag, Stockholm.

•

Tiby E. (1991): Kvinna och rädd?, i Wiklund G. (red): Rädslan för brott. BRÅ 2/1991. Allmänna Förlaget, Stockholm.

•

Tidtabell för Malmös stadsbussar 1998.

•

Trench S. (1997) Safer Transport and Parking, I Oc T. & Tiesdell S. (edt): Safer City Centres. Reviving the Public Realm. Paul Chapman Publishing Ltd, London.

•

Uppsala kommun (1990): Checka listan.

•

Valentin G. (1989): The geography of womens fear, i Area 21:4.

•

Wikander U. (1998): Kvinnorna i den tidiga industrialiseringen, i Kvinnohistoria. Om kvinnors villkor från antiken till våra dagar. Utbildningsradion.

•

Wiklund G. (red) (1991): Rädslan för brott. BRÅ 2/1991. Allmänna Förlaget, Stockholm.

•

Yeoh B. Yeow P. L. (1997): Where women fear to tread: Images of danger and the effects of fear of crime in Singapore, i GeoJournal 42:3, 1997.

•

64

Åquist A-C. (1992): Tidsgeografi i samspel med samhällsteori. Lund University Press.


 •

http://w1.171.telia.com/~u17106946/pennan/sexvold/sexv_ind.htm#V

•

http://www.bra.se/extra/faq/

•

http://www.bra.se/web/brott/offren/

•

http://www.gatukontoret.malmo.se/cykelstaden/cykelstaden.html

•

http://www.gatukontoret.malmo.se/trafik/trafiksakerhet/program.html

•

http://www.kvinnofrid.gov.se/regeringen/faktadel6.htm

•

http://www.malmo.se/fakta/naringsliv/

•

http://www.skanetrafiken.skane.se/

•

http://www.sustainabledevelopment.org/blp/unchs/sacp.html

•

http://www.trafikkontoret.goteborg.se/

•

http://www.vv.se/

Information som använts från ovanstående webbadresser finns i författarens ägor.

65

VINNOVA är från och med år 2001 den statliga finansiären av behovsmotiverad forskning och utveckling inom teknik, arbetsliv, kommunikation och transporter. Målsättningen för VINNOVA är att genom finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling bidra till att Sverige utvecklar ett internationellt ledande innovationssystem som ger hållbar tillväxt och utveckling för näringsliv och samhälle. Organisationen har byggts upp av motsvarande verksamheter som tidigare bedrevs av Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Rådet för arbetslivsforskning (RALF) och Kommunikationsforskningsberedningen (KFB).

VINNOVA, 101 58 Stockholm Tel vx 08-473 30 00;fax 08-473 30 05 www.vinnova.se