"Synnerliga händelser och bedrifter" Peter Gustafsson År 1710 kom en ny präst till Forshems pastorat, den 37-årige magister Andreas Rydhenius som befordrats till kyrkoherde. Han påbörjade här en kyrkobok, som flera hundra år senare kom att få signum C:2, Forshem, på landsarkivet i Göteborg. I denna bok skrev han titeln för denna artikel som rubrik för en serie dokumentationer av händelser i trakten som ger en tidstypisk skildring av bygden och dess innevånare, men även kopplar till kyrkoherden själv. Att tyda texten I arbetet med texten i gamla kyrkböcker ställs man inför flera utmaningar. Dels ska man försöka tyda någon annans handstil. Detta kan vara en svårighet i sig, då handskriven text inte är så vanligt förekommande över huvud taget i dagens samhälle. Man har helt enkelt dålig träning. Dels är texten skriven enligt dåtidens praxis i tysk stil. Detta ger problem, speciellt för vissa bokstäver som kan bli svårtolkade. Slutligen innehåller språkbruket för snart 300 år sedan delvis ord som saknas i nutida svenska eller är skrivna med gammalstavning ("hws" för hus, " smuthit " för "smitit", "hwilken" för "vilken", etcetera), samt en och annan tysk glosa och latinskt ord. När man klarat av de två första svårigheterna, tyda handstilen och frakturastilen, kommer man till en fas där olika personer kan vilja göra olika uttolkning av ordföljder och ord. Därför har jag lagt upp delar av de otolkade texterna för intresserade att läsa på Internet1. Jag har vidare här försökt åskådliggöra vilka tolkningar jag har gjort av originaltexten genom fotnoter. Prästgården brinner Innan jag låter kyrkoherden berätta om "synnerliga händelser och bedrifter" vill jag lyfta fram en annan episod som finns med in denna bok, nedtecknad av Rydhenius. I kyrkboken finns en avskrift från domboken om den nattliga branden 1679 i Forshems by då dåvarande kyrkoherden Lars Hvals hus och flera andra, totalt nio hus, brann ned till aska. Turligt nog omkom ingen människa i denna eldsvåda, ingen sådan skada nämns i alla fall, men de materiella skadorna blev betydande. Kyrkoherden lyckades rädda hustrun och sina böcker i ett bokskåpet, medan resten av ägodelarna tydligen blev lågornas rov. Uppå Kinne härads laga ting som hölls i Önekulla2 d 13 Mars 1679 uti vederbörandes närvaro ut in utis(?), gav kyrkoherden uti Forshem värdige pastor Lars Hwahl beklagligt för rätten tillkänna huru såsom en oförmodad stor olycka skall nu den 17 febr[ruari] nästbeden3 honom vara påkommen, i det han råkat [ut] för en häftig vådeld, som om nattetid, då han med sitt folk låg ut i sin djupa sömn, sig yppat och har tilldraget, och den [elden] först varit itänd uti en kammare vid en källare, att när folket vaknade där vid och slog upp stugdörren, kom elden efter i stugan, så att han med de sina med stor livsfara kunde undkomma så bara som de [var då de] låg i sina sängar. [Elden] hade också tagit så 1
http://home.tiscali.se/~skank/forshem Önekulla är troligen identiskt med Ökull, en gammal tingsplats strax öster om Axvall. 3 Nästbeden = sistlidne? 2
1
överhand att han allt intet fick rädda [förutom] mor än sitt bokskåp, som uti en annan kammare stod, utan all hans bäste egendom, både silver, koppar, tenn, gång- och sängkläder, samt annat mer, som han hade i samma hus alldeles förtärdes, och [elden] var till 9 hus, som således gick i aska. Och såsom häradsnämnd så väl som närvarande allmoge [om] denna olycka kunnig var, och således med kyrkoherden sam[m]ade4 och nu begärde att bekänna har om Ting attest var med han är sinnad i underdånighet söka överhetens nåder om någon tillgift ty kunne h[er]r Wyrde (var?) samma Tingbeslut(?) tålvi(?) icke förvägras actum ut supra5. På Tingsrättens vägnar Joh. Dubb Efter bookhållan instructionies 14 § åtnjuter kyrkoherden värdige herr Lars Hwahl 2ne års frihet uppå Kronans utlägg samt förskoning för brödets erläggande, som han för förleden års Riksdag bevillning6 borde utgöra, eftersom samma bröd nu uppbrunnit, och förmedelst dess bakande elden utkommen är, det vederbörande Kronans betjänter wette sig till rättelsr ställe. Mariestad d. 20 Martii 1679 Gabriel Kruck Man får således genom tingsrättens beslut och motivering om skattebefrielse, veta att elden ska ha utbrutit i bagarstugan, eller kammare för bakning, för att sedan ha spritt sig bland husen och gårdarna. Olyckan med eldsvådan finns även omnämnd i Warholms "Skara stifts herdaminnen": Konsistoriet7 intygar att "herr Lars var en vacker och berömmerlig prästman och kyrkoherde jämväl med vackra meriter. Bebyggde väl en nedbruten prästgård och då han genom eldsvåda förlorat all sin egendom uppbyggde han den åter." Vi får hos Wedholm även veta att hustrun som räddades hette Kerstin Hasselgren och att, enligt Wedholm, pastor Hvals goda ordning i församlingen bland annat syns i ett sockenstämmobeslut från 1667 där han belade några kortspelande gossar med stockstraff i fyra dagar och fyra nätter. Lars Hval avled 1685, 25 år innan Andreas Rydhenius tillträdde i församlingen och man kan undra varför han lät skriva ned en kopia av denna händelse i kyrkoboken. Detta lär vi aldrig få veta.
4
Sammade = hade samma åsikt? Actum ut supra = dag som ovan 6 Bevillning = benämning på statens extraordinarie inkomst 7 Domkapitlet 5
2
"..mot församlingen vilja…" Andreas Rydhenius var, enligt Wedholm, snål och ej älskad av sin församling. Han "befordrades till kyrkoherde i Forshem … mot församlingens vilja och hade där i början många svårigheter att övervinna, många oordningar att avskaffa." Det är just denna tid som Rydhenius egna anteckningar skildrar, vilket gör dem extra intressanta, även om ingen klarhet i varför församlingen ej önskade honom nås. Han var gift med Christina Rhodin, dotter till Lars Rhodin, kyrkoherde i Lyrestad, och hon var, också enligt Wedholm, klok, hushållsaktig och hjälpsam. Rydhenius var kvar i församlingen till sin död 1758, de tre sista åren var han dock tjänstefri. Bråkiga pojkar, kreatur på bygärdet och förbjudet fiske Wedholm skriver om "många svårigheter att övervinna". En känsla för vad det kunnat vara får man via ett par dokument i kyrkoboken. Dels via ett protokoll från biskopsvisitationen 1708 (alltså innan Rydhenius tillträtt) och dels de extrakt ur Kinne härads protokoll som Rydhenius upptecknat i kyrkoboken. Den 4 augusti 1708 gör biskop Jesper Swedberg, den kände Emanuel Swedenborgs far, visitation i Forshem. I protokollet finns en punkt 9 som berör kaplanen och bråkiga pojkar. Kaplanen är den då 44-årige Haqvinus Forssenius, prästvigd till adjunkt år 1700 och verksam som kommunister i Forshem. Han är förresten far till Anders Forssenius, senare gift med Andreas Rydhenius dotter Maria och biskop i Skara 1767 -1788. Kaplanen hr Håkan Forssenius har varit angiven för det han om pingstdagen under mässan gått ut i mässkruden på kyrkogården varest några pojkar har gjort buller. Dem han nappat i håret och tagit hattarna ifrån några av dem. Varför som sådant inte anstår en prästeman helst under själva mässan och uti skruden fick han därför en tjänlig korrektion. Angående pojkarna som på högtidsdagen har gjort oväsende och sedermera intet gått i kyrkan skola sexmännen och kyrkovärdarna taga fatt och sätta dem i kyrkostocken om en söndag när folket är i kyrkan. Ja, pojkar har i alla tider varit pojkar och det var tydligen inte bara på kyrkoherden Hvals tid som de fick sitta i stocken. De andra dokumenten, från häradsrätts, berör två beslut tagna den 7 november 1711, året efter att kyrkoherden tillträtt. Uppå kyrkoherden i Forshems … begäran förbjudes vid 40 mark silvermynt plikt att ingen släpper eller tjudrar hästar eller andra kreatur i Forshems bygärde, sedan sådd är och till dess sådd bliver inbärgad. Uppå samtliga åboernas8 begäran i Forshems by förbjudes vid 40 mark silvermynt plikt att ingen av inhysesfolket9 åverkan gör på deras fiske, Holken, Prästewass, Korswass, 8
Icke självägande bonde med ärftlig besittningsrätt på kronojord. En del av jordbruksbefolkningen som inte ägde jord och som betecknades som en underklass inom allmogen. 9
3
Gyviken och Björkkullen, med not, nättande10, ljustra eller stödjande så kärt honom är, ovannämde plikt rudvite. Det är tydligt att någon eller några i byn missbrukat bygärdet för egen kreatursskötsel efter sådd och även att de mer medellösa inhysta försökt dryga ut sin tillvaro genom tjuvfiske eller snarlikt på vatten tillhörande de uppräknade gårdarna. Men vad säger oss bötessumman på 40 mark, om någon skulle överträda besluten, om straffets stränghet? Vad kan pengarna haft för värde? Ursprungligen var marken satt till en fjärdedels riksdalers värde, men den sjönk mot dalern under hela 1600-talet och vidare in på 1700-talet. År 1681 gick det 8 mark på en daler och 1719 hela 12 mark. Från 1709, då krigshandlingarna i stora nordiska kriget även drabbade Sverige och genom pestens härjningar 1710 - 1712, samt missväxt, sjönk även riksdalens köpkraft och ledde till att värdet på den nästa halverades fram till början av 1720-talet, då den nådde sin botten. År 1711 bör man kunna räkna med cirka 10 mark för en riksdaler och att riksdalern fortfarande hade en så god köpkraft och att en tunna råg (cirka 150 liter) var värd två riksdaler. Jämför jag detta mot en bouppteckning jag har från början av 1740-talet, för att kunna räkna över sädespris till boskap, kan jag gissa att en god häst runt 1711 var värd 10 riksdaler och en bra ko knappt hälften av det. De 40 marken är således ett ansenligt bötesbelopp, svarande mot två tunnor råg eller i paritet med en kos värde, allt för att avskräcka från fortsatt missbruk. Ett missbildat foster Låt oss nu gå vidare till denna artikels rubrik och vad Rydhenius själv noterat om bygdens folk och händelser. Den första noteringen under rubriken "Synnerliga händelser och bedrifter" är om hustru Rangela Larsdotter på Bipetomta i Fullösa, som 12 februari 1711 har stått kyrkoplikt för att ha kvävt sitt barn. Det hörde inte till ovanligheterna tyvärr, att mycket små barn, som sov i sin moders säng, av misstag kvävdes till döds i den trånga bädden under natten. Sedan följer en anteckning daterad 6 februari 1712 om "Carl Klockar om bor strax vid kyrkan i Forshem", där en tacka fått tre lamm, alla levande. Tackan kallar Rydhenius "ett sommarlamb, eller, så kallad gunmor". Därnäst ett tragiskt öde med ett missbildat foster i Forshem: Forshem den 10 september [1712] födde Svens hustru på Tysletorpet vid Löthe Tåån en missbörd, dödfödd 8 veckor förr hon väntat födslostunden komma, den hon dock 8 dagar tillförne förmäktat vara kvick. Det [fostret] var utan hals och utan näsa, mycket illa harmynt, hade upphöjd panna och på dess höjd två stora harögon, så att det var mycket likt en hare. Därefter följer en mycket detaljerad skildring av missbördens alla kroppsdelar, från hjässa och hjärna, via valkar och knotor och könsorgan, ut till fingrar och fötter. Avslutningen på denna del är: Denna missbörd lades i en vrå på kyrkogården i Forshem av fadern, dock utan ringning 10
Troligen avses nätfiske. 4
och präst. Och hustrun togs [upp] i kyrkan11 efter vanligt vis, allenast i bönen gjordes … ändring. ... Det övriga allt efter ordinarie böneformuläret. Det är med ömkan, trots en tidsbarriär på nästan tre hundra år, som man framför sig ser hur Sven vandrar iväg, ensam med sin dödfödde och missbildade son (att det är en son framgår av den detaljerade kroppsliga skildringen) insvept i någon trasa, mot kyrkogården för att nedlägga kroppen i en enkel grav utan minnesmärken. "…av Satan anfäktad" Om vi kunde backa tiden bara 150 år skulle vi uppleva mycket märkliga ting. Bland annat skulle vi bli av med alla våra artificiella ljuskällor; elektriskt ljus i alla dess former, inte heller fotogenlampor eller stearinljus skulle finnas. Ljuskällorna skulle bara utgöras av dyra vaxljus för högtidliga tillfällen, kanske någon oljelampa, fackla eller töresticka men framförallt den öppna elden, vid kökshärden. Under det mörka halvåret skulle det således vara - mörkt! Och så hade det varit i alla tider innan dess. Vore man då en ensam gumma i en backstuga, kanske eländigt och knapert med mat är det inte så märkligt att psykiska problem tillstöter. En sådan episod kommer härnäst i kyrkoherdens noteringar. Anno 1713 vid den 11 januari blev hustru Anna Persdotter, kallad Värmessa emedan hennes soldatman var från Värmland, fjollig och antagligen av Satan anfäktad, att hon funnit sig spottat och fräsigt och trollat. Det är uppenbart att hustru Anna börjat bete sig på en märkligt och okontrollerat sätt och värre ska det bli. Hon visar inga tecken på sjukdomsinsikt, medan omgivningen uppfattar henne som besatt. I dåtiden tolkades det som om hon var besatt av djävulen. En nutida psykolog skulle säkerligen ställa diagnosen psykos. Den 16 januari då hon fått lov att gå in hos grannen nämndeman Olof [Svensson] i Lillegården i Årtorp om morgonen vid hönsegällen starkt befängd, att hon vid 6 karlars närvaro och vakt, snabbt och på ögonblicket kastat av sig eller smitit ur kläderna, och så när de 6 övermäktigat om icke nämndemannen och hans hustru12 kommit av sin nattsäng och dem till hjälp, och då visade hon sig i ett väsande, såsom en gås, i kaplanens närvaro, innan hon med våld togs ur nämndemannens stuga och fördes in sin egen backstuga. Ja, här har det nu gått några dagar från hennes första anfall då hon spottade, fräste och trollade. Hon har förskaffat sig tillträde till grannens stuga och sjukdomen träder nu in i en mer intensiv fas. Grannen Olof kommer drabbas hårt och kaplanen Håkan Forssenius är på plats. Av den fortsatta texten förstår man att Olof låtit Anna åter komma över i hans stuga. Troligen för att man i omtanke om varandra vill hålla ett öga på Anna och hennes sjukdom. Samma dags afton sedan omnämnde nämndemannen lagt sig och medan ännu elden brann 11 12
En barnaföderska ansågs vara oren efter förlossningen och måste återupptagas i församlingen efter förlossningen. Hustrun är den 66 åriga Rangela Andersdotter, som år 1700 gift sig med Olof. 5
på spisen vältrade hon [Anna] sig ned på golvet stundom i hund, stundom katt och annan skepnad och ansatte nämndemannen tämligen hård, att på honom försvann stundom synen, stundom hörseln, och höll så jämt, med farande om kroppen i åtskillig skepnad13, fast folk med honom nog läste och sjöng, den 17 som var lördagen och den 18 som var söndagen, allt till mässtid om måndagen. Emellertid har hon också natten emellan den 17 och 18 så plågat kaplanen som också om lördagen var när dessa sjuka att, han ingen ro fick, då han vände sig framåt gjorde i också förbön för denna sjuka i Forshem, Vedum och Björsäter. Nu drabbas även kaplanen, om än lindrigt, som med böner försöker bota. Trots att det inte är många drabbade; Anna Persdotter själv, nämndemannen Olof Svensson, samt den plågade kaplanen, tar Forssenius ändå det säkra för det osäkra och inkluderar tre socknar i förbönen. Att kaplanen har tagit första stöten i kampen mot satan kan ha att göra med att han känner bygden och dess folk bättre än den oönskade kyrkoherden, men nu träder även han in i kampen: Om måndagen gick bägge prästerna till dessa sjuka, och efter Guds nåd dem given bot, genom Guds och bönens kraft förmådde, att nämndemannen strax vid deras ankomst, fick någorlunda hy, ögonen som varit utestängda gick till sin ort [synen åter?], det svarta som var på hans läppar försvann, och han att mer och mer komma sig igen fastän han undertiden måste finna några anstötar. Då prästerna emellertid ymsade14, och natt och dag, var sitt dygn jämt hos dessa sjuka vakade. Genom de båda prästernas gemensamma ansträngningar verkar läget nu vara under kontroll och nämndeman Olof även något bättre. Då slår sjukan till igen. Emellan den 18:e och 19:e fick också Jon på Tunbotorpen, som hade varit och vårdat dessa sjuka också en anstöt av slikt djävulsspökeri, men kom strax till rätta igen, när han fick h[elig] nattvard. Med Anna Pers[dotter] vart intet ännu allt gott, utan målet15 var henne förtagit, och tungan liksom instoppad i halsen, när kaplanen talade med henne, men icke alldeles så, när pastor var hos henne. Den lugnande och stärkande inverkan som de religiösa handlingarna i form av bön och nattvard har är tydligen vad som behövs för att lindra eller till och med häva sjukdomen. Vi kan också notera att kaplanen, som var den förste att med bön söka bota, är den som tydligast upplever sjukdomsbilden hos Anna vad gäller hennes oförmåga till tal. När nu Jon på Tunbotorp är frisk igen och nämndeman Olof på bättringsvägen, återstår att förhoppningsvis återställa även Anna själv. Lösningen till detta kommer via Olof. Hade också nämndemannen bekänt en hemlig synd, i den denna Anna varit delaktig, men hon ville ingen bekännelse göra. När då bägge [prästerna] arbetat med henne hela veckan, finns också [uppgift] av andra trovärdiga män, huru hon haft någon fördeles grift(?) 13
I originaltexten står det hambn vilket jag tolkar till hamn, skepnad. Detta i analogi med nämb- i nämbdeman som är skrivningen i texten för nämndeman. 14 Ymsade är troligen samma ord som ömsade = turades om 15 Målet = talförmågan 6
[särskilt gift?] med sig, att göra ond mot folk, rådgjorde pastor och kaplanen en vidare, vad med henne skulle då till göras. Märkte också hennes arghet att samt hörde folket råd, att hon till äventyrs måtte intet förmås till någon bekännelse, utan så var att man finge blod av henne, ty slog kaplanen henne för näsan att blodet rann efter, och strax sade hon: Kommer och sätter Eder fader. Folket befalldes gå ut och hon bekände sedan samma synd med rum och frälle(?)16. Även om man är väldigt nyfiken på vad det var för synd som Olof och Anna hade gemensamt (man kan ju alltid spekulera), hedrar det dessa prästmän att hålla på förtroende och inte ens i en kyrkobok, avsedd endast för ett fåtal i dåtidens värld, notera denna synd. Den är förborgad för alla tider. Annas arghet kan vi också bara spekulera kring. Om den är sprungen ur synden, eller om det låg i hennes allmänna sinnelag förblir okänt. Det står att prästerna "hörde folkets råd", samt "folket befalldes gå ut [ur stugan]". I en tid utan tidningar, radio och teve, under en årstid då inte mycket nödvändigt arbete krävdes som uppehöll en, var nog Anna och hennes psykos - eller djävulsspökeri - en stor händelse och folk flockades utanför gården och tydligen även inne i den. Allt för att se och höra, men även för att hjälpa och ge goda råd. Åter är det kaplanen som skriver till handling och utdelar den förlösande smällen i Annas ansikte. Efteråt fick hon av kaplanen h[elig] nattvard och blev efter två dagar, så att folk skildes från henne, och allenast hennes son följde henne. Är dock in till datum den 23 februari 1713 undertiden något anfäktad men vill intet i sitt hus, har ej heller någon besvär av att hålla henne, fast hon än i lemmarna stundom något brytes. Pris(?) församlingens huvud, som övervunnit frestaren, görs på dessa frestelse en nådig utgång! Amen! Detta är således nedtecknat någon månad efter händelserna hemma i nämndeman Olof stuga Lillegården i Årtorp. Det mesta verkar återgått till det normala, även om Anna fortfarande har vissa besvär. Och i Forshem med omnejd har det troligen talats om denna "djävulens farsot" under lång tid framöver. Anna Persdotter, Wärmessa, avlider långt senare, 4 april 1724, men tyvärr har kyrkoherde Rydhenius inte gjort någon anteckning då om hennes ålder, vilket hade varit intressant, utan bara skrivit att hon är änka. Vi ska ta en liten utvikning runt nämndeman Olof Svensson också innan vi tar nästa episod. Olofs hustru Rangela Andersdotter avlider 12 januari 1723 och efter ett sorgeår gifter Olof om sig den 8 april 1724, (som av en händelse 4 dagar efter Wärmessans död). Hans nya hustru är Britta Andersdotter på Löten och det märkliga är Rydhenius not i samband med vigselanteckningen. Han berättar nämligen att det finns ett inbördes testamente mellan Olof Svensson och hans salig hustru (Rangela) från den 16 februari 1709 men att "Olof har av sin goda vilja och arvingars tacksamhet" beslutat att betala en daler silvermynt i förskott på arvet. Halvpart betalas ut vid 16
Rum kan ha betydelsen "hel" och frälle kan vara fälle = gemenskap i något, även mycket, väl. Ska rum och fälle tolkas "helt och väl", dvs i överensstämmelse med Olof bekännelse? 7
Mikaelstid (29 september) 1723 och halvpart vid samma tid 1724. Utan att närmare undersöka förhållandena vid 1700-talets början törs jag ändå påstå att inbördes testamente mellan makar, i synnerhet inom allmogen, knappast tillhörde vanligheterna. Troligen är det därför det kommit med i vigselboken. Jacob i Wara blir bestulen Vintern 1713 kom ytterligare en händelse att inträffa som det säkert talades lika mycket om. Den utspelar sig på hemmanet Varan under mars månad hos Jacob och hans hustru. En not om denne Jacob finns i begravningsanteckningarna då hans mor dör: 18 februari 1713 avled Elin Jacobsdotter i Waran eller Klockaregapet, född i Björstorp 1641, fader Jacob Månsson, moder Cecilia Björnsdotter …. [Elin blev] sedan gift med Anders Olofsson i Fotatorpen … Levt änka i 21 år och varit i 17½ år hos sin son Jacob i Waran. Denne man upptagit hemmanet i begynnelsen med .. Jerekard [Gerhard] Posse på Hellekis lov och minne. Hemmanet Varan har således Jacob Andersson som förste innehavare från slutet av 1600-talet. Med detta som bakgrund vandrar vi fram ungefär en månad efter moderns död och följande utspelar sig: Den 22 mars (en söndag) anno 1713 blev Jacob i Wara mycket svag, av tillfälle, att en trumslagares hustru med sin tjänstepiga, vilkens man var under Herr Överste Billsteens Regemente, har jämte en annan lös17 piga, här i Forshem född, kommit till denne Jacob i Wara, där han med sin hustru skötte en kolmila, nödgat dem in med sig i huset, och anmält sig, att kunna giva dem lycka. Och att vinna deras tro, har de begynt sitt samtal sålunda: Käre Mor, I har en ko, som väter var gång I henne mjölkar. I har också en höna som gal, är [detta] icke sant? Jacobs hustru svarade här till, ja. Trumslagarehustrun har fortsatt sitt tal, och sagt: Men innan Pingsten (pingstdagen var 24 maj) står Eder en svår sjukdom för, och vill I ge mig något, så skall jag göra åt Eder, [så] att I ska undgå den olyckan. Kom visa mig era penningar, jag vet huru många ni har. Detta är klassiskt bondfångeri som tydligen funnits i alla tider, än idag. Genom att visa sig veta saker, som Jacob och hans hustru inte trodde trumslagarhustrun kunde veta (hon hade säkert kunskapat hos folk i trakten eller smugit kring gården och iakttagit skeenden), vinner hon deras tilltro att se det dolda. Därmed också att hon har förmåga att se olyckor i framtiden, men även förmåga att häva dem. Men detta kräver då förstås en motprestation av den förment drabbade. Eder hustru är gammal, och skall snart dö, kom ge mig något, så ska ni få det Eder lyster och behagar. Därpå tog Trumslagarhustrun bonden Jacob i Wara vid armen, för honom åt framkammaren med sig ensam, tvingar honom att där visa sina penningar för henne, som han haft i fyra pungar till fyrtio Daler silvermynt och några lösa penningar tager hon upp, kastar en handfull i sin kjortelficka, de övriga blandar hon i något säd, knyter något där av i en vit klut, något i en blå, och lovar att inom nio veckor, skulle säden bli penningar och 17
Lös = utan anställning 8
att penningarna skulle bli riksdalermynt. Men Jacob skulle på dessa 9 veckor inte röra penningarna utan endast var åttonde dag skära ett streck mitt över där kistan med penningaknytena låg. Nu har hon verkligen lurat honom. Först en historia om kommande sjukdom och hustruns snara bortgång som säkert haft effekt med tanke på moderns bortgång en månad tidigare. Sedan isolerar hon sig med mannen och för honom dit pengarna förvaras. Därefter plockas dessa omkring, så han inte vet var de läggs; i hennes ficka eller i knyten. Och avslutningen är ju magnifik: Rör du pengarna inom nio veckor (så jag avslöjas som bedragare) blir det ingen förvandling. Men än är de inte klara med lurendrejeriet:. Samma kvinnfolk sålde också åt honom två små stycken, vad det var, igeotum18, men det har varit innan såsom björksopp eller svampar, det ena svart, det andra brunröd. De skulle han dagl[ige]n bära för god lycka skull. För dessa stycken har de [Jacob och hans hustru] godvilligt betalt putsat och torrt kött [om] 1 skålpund (425 g). Dessutom tog de en höna ifrån dem. De tre kvinnorna skrattade nog gott åt den enkelhet med vilken de förskaffat sitt byte. Som vanligt, höll jag på att säga, är det kvinnan i huset som blir misstänksam och ser till att tjuvnaden uppdagas: När dessa trumslagarefolk var bortgångna, frågar Jacobs hustru sin man, vad han gjorde i kammaren med trumslagarhustrun, om hon fick några penningar, men Jacob gav intet besked all den stund trumslagarhustrun befallt, att han, detta för ingen skulle uppenbara, ty då skulle han ställas från Herrens nattvard. Att hota med utebliven nattvard och därmed frälsning och evigt liv var nog bland det värsta man kunde göra vid denna tid. Det är förståeligt att Jacob var uppskrämd och inte ville gå in på vad som hänt. Men hustrun var naturligtvis orolig över vad som hänt och gav sig inte. Till slut inser även Jacob att han blivit lurad, även om han fortfarande är skrämd. Men då hustrun blev trägen med sina frågor upptäcker han här alltsammans och när han sig något besinnat kastar de två köpta stycken i elden av vilken det ena for fram under bordet och fräser som vått krut. Då kom Jacob i ängslan [och] ville stilla sitt samvete vid Herrans bord, men under predikan, tyckte han många djävlar gnida om benen, hindra honom gången fram till communionen, samt under communionen klarl[ige]n se, att djävlarna tog bort substantialia sacramente, men hustrun likväl mutet19 dem. När han kom hem från kyrkan, begynte han tämerl[igen]n rasa (tappa kraft?), hade vid aftonen ogeneen (ingen?) styrka, kallådrar sig flera gånger i kaplanens närvaro som då var där. Om morgonen efter for pastor och Saullenus(?) dit till Wara, då var han [Jacob] mycket häpen grät och befarade, att trollkonorna, som han så själv kallade detta nämnda trumslagarens anhang, skulle bränna upp honom. Sade att de lånat hans kniv och därmed förtagit hans krafter etc.
18 19
Troligen ska detta vara en böjningsform av ignotus = (lat.) okänt Möjligen latin: Muta (fem)= stum. Således tystat dem. 9
Kniven är en av de främsta manliga symbolerna, och som vi förstår här, förbunden med mannens kraft. Då de talade med honom lät prästerna taga fram de knyten som trumslagarhustrun hopbundit och fann i vita klädet ibland säd liggande nitton daler 27 öre silvermynt och i blå klädet, även bland säd, allenast fyra daler 14 öre silvermynt, vilket … i folkets närvaro levererades till Jacobs hustru. Femton - sexton riksdaler, förutom kött och höna, hade trumslagarhustrun och hennes kumpaner tydligen lurat av Jacob. Från tidigare räkneövningar i denna artikel kan vi sluta oss till att stölden hos Jacob i Wara motsvara värdet av en åtta tunnor råg, eller en häst och en ko av god kvalité. Detta måste varit ett hårt slag för Jacob och hans hustru. Här slutar berättelsen och man får inte via denna källa reda på om trumslagarhustrun och hennes sällskap tas fast och döms. Möjligen finns kunskap om detta att finna i domboken för häradet. Oväder och takkonstruktioner Här kommer nu ett litet hopp i tiden till år 1719. Kanske har vi då nått slutet på Rydhenius svåra inledning i pastoratet. Nästa not berör inte människorna i bygden utan handlar om vädret. Den 20 september 1718 vid kl 6 om aftonen kom ett häftigt mäktigt starkt väder nordan ifrån, som rev åtskilliga tak, så näver som halmtäckta, på åtskilliga ställen här i Forshem. Beskrivningen av husens tak med näver eller halm ger oss en inre bild av byn som en samling naturgrå timmerstocksgårdar med näver- och halmtak runt i kring den vackra sandstenskyrkan, men den för även mina tankar till en annan beskrivning om taken i Forshem nedtecknat av Pehr Kalm, en av Carl von Linnés främsta lärjungar, under hans forskningsresa till Västergötland och Bohuslän 1742. Gudstjänsten som nämns nedan hölls säkert av Andreas Rydhenius: Den 11 juli Före middagen bevistade jag gudstjänsten i Forshem, efter middagen ... språkade jag med bönderna därpå orten om varjehanda och bekom till svars uppå mina frågor följande: Åkern delade de i 3 delar, den ena lämnade de i träde, uti den andra sås råg och i den tredje korn ... Den åker som burit korn och nu skall läggas i träda köres ej upp om hösten, utan om våren vid pingsttiden köra de först dynga på honom, därpå köres åkern upp, Fönster. Här uti Forshem fick jag nu första gången se, att de på somliga ställen icke hade fönsterna på väggen utan uppe i taket … På sidorna är dessa takfönster fodrade med brädor, detta oaktat har jag många gånger märkt, då det regnat starkt de icke desto noggrannare stoppat dem, att regnvattnet så ymnigt trängt sig ned på sidorna av dessa fönster att de nödsakats sätta käril under på golvet, varuti vattnet kunde drypa. Om vintern när mycket snö faller och täcker över fönstren, nödgas de ofta gå upp på taket och skotta bort snön av dem, varvid det stundom händer att den som till den ändan går upp på taket, ej alltid kan så noga märka rummet där fönstren äro och således ej vet ord av, förr än han kliver med fötterna ned genom glaset in uti stugan. Fönsterglas var dyrbart på den tiden och jag kan inte tro att det var särskilt många hus som hade 10
"takfönster" och inte heller att de var särskilt stora. Men tydligen hade de en yta tillräcklig att ramla ned igenom. I Rydhenius anteckningar i kyrkboken följer sedan ett missbildat barn igen. Den 16 oktober 1719, endast 12 dager efter sitt bröllop med Påvel Modig, föder Annika Jönsdotter en son som är skapad sådan "att vänster delen var något starkare än den högra, vänster armen starkare än den högra med en liten blöt knyl över armbågen, men på bägge händerna allenast tre fingrar." Barnet döptes söndagen den 18 oktober till Bengt. Rydhenius sista anteckning Det dröjer över 20 år innan prästen åter gör någon notering bland sällsamheterna. År 1740 skriver han ned att ett sto hos Olof på Kvarntorpet har fölat tvillingar, men att de dog några veckor senare. Lite märkligt är det att han inte antecknat Pehr Kalms besök två år senare eller ens besöket av Carl von Linné själv i juni 1746 under hans västgötaresa. Men detta kanske inte noterades i kyrkboken utan i Andreas Rydhenius privata papper. Mässfall i Fullösa Som avslutning vill jag återvända till Wedholms herdaminnen och en episod han berättar för att beskriva Rydhenius snålhet och låga grad av omtyckthet, något som förståeligt nog inte framkommit i prästens egna berättelser. Denna episod utspelar sig troligen ett antal år efter att han anlänt till församlingen. En gång när Rydhenius var på väg till Fullösa kyrka för mässa passerade han hemmanet Ullstorp och då slog det honom att han ej fått kvicktionde20 på flera år. Han beslöt sig för att genast kräva in detta och uppsökte gården där han framställde kravet till hustrun i gården. Hon bad då käre Far att följa med till ladugården där några stora grisar fanns, för att välja ut vilken han ville ha. Rydhenius klev in i ladugården varpå gumman slog igen dörren och bommade till. Kyrkoherden blev kvar i ladugården och fick göra mässfall i Fullösa denna gång. Efterskrift Även om kyrkoherden Andreas Rydhenius inte var uppskattad av sin samtids sockeninnevånare, om vi ska tro Wedholm, ska vi allt sända honom en tacksamhetens tanke att han förde så noga anteckningar om sin flock, så vi flera hundra år senare kan få en så spännande bild av dåtidens Forshem och Fullösa. Det ger mig också ett annat perspektiv på tillvaron här där jag sitter uppkrupen i soffan och skriver detta på min bärbara dator. Jag nappar åt mig fjärrkontrollen för att dämpa volymen på stereon som står på som sällskap och tänker hur annorlunda är inte min värld mot den som jag skrivit om men hur lika är inte vi människorna beträffande känslor och beteende genom tiderna. Detta förenar oss genom seklerna.
20
Tiondeskatt på boskapsskötselns avkastning, varav prästen skulle ha en tredjedel. 11
Källor och referenser: Kyrkbok för Forshem, C:2 Johan Wilhem Wedholm, Skara stifts herdaminnen. Pehr Kalms Västgöta och Bohuslänska resa 1742 Henrik Anderö, Läsebok för släktforskare Kent Andersson och Henrik Anderö, Ordbok för släktforskare. Den svenska historien, del 8. Bonniers förlag. Nationalencyklopedin.
12
