Öppet brev till Svenska Volleybollförbundet Stockholm 2011-18-07
Till SVBF:s styrelse:
Ordförande Vice ordförande Vice ordförande Ledamot Ledamot Ledamot Ledamot Ledamot Ledamot
Christer Malm Johan Grip Agneta Elmegård Jan Svensson Bo Holmgren Barbro Pettersson Marjoe Alm Madeleine Eriksson Jan-Erik Wallin
För kännedom till Valberedningen:
Ordförande Ledamot Ledamot
Anna-Karin Sundén Madeleine Hedenbergh Ivar Scott
För kännedom till personal på kansliet i Solna:
Generalsekreterare Kommunikationsansvarig Tävlingsansvarig Utvecklingschef Distrikts- och föreningsansv. Distrikts- och föreningsansv. IT-ansvarig Ekonomiansvarig Förbundskapten herrar Förbundskapten damer Förbundskapten beach
Bengt Wicksell Annika Collin Anders Almqvist Paul Engström Camilla Park Annika Hermansson Kristina Gelin-Hellgren Kari Rennemo Johan Isacsson Tina Celinder Nygren Ulric Svensson
För kännedom till personal på SVEAB:
VD Projektledare Produktionsledare
Mattias Walfridsson Tom Englén Klas-Peter Sterner
För kännedom till personal på RIG:
Verksamhetschef Tränare Tränare Tränare Tränare
Jeanette Jonsson Kalle Nordén Per-Erik Dahlqvist Göran Persson Johan Svensson
För kännedom till Distriktsförbund:
Nordsvenska Mittsvenska Östsvenska Stockholm-Gotland Värmland-Örebro Västsvenska Sydsvenska Skåne
För kännedom till bidragande personer
Se längst ner i dokumentet
Kära Svenska Volleybollförbund, Jag skriver detta brev grundat i en genuin kärlek till sporten volleyboll och beachvolleyboll. Sedan 1988 har jag på olika sätt varit verksam inom ramen för eller i nära anknytning till det Svenska Volleybollförbundets verksamhet. Under dessa år har jag haft förmånen att vara en del av föreningar och projekt med motiverade och omotiverade spelare, brinnande eldsjälar, kunniga och okunniga tränare, ideella och arvoderade ledare, entusiastiska och ointresserade föräldrar, kommersiella och ideella intressen. Givetvis finns det många fler att nämna men detta är en del av den underbara mix av människor och intressen med olika egenskaper och drivkrafter som har haft en stor del i att forma svensk volleyboll och beachvolleyboll, min uppväxt, mina framgångar och min kärlek till sporten. Jag har under dessa år haft förmånen att få representera Sverige i två OS, tre VM, åtta EM och många andra internationella tävlingar i beachvolley. Jag har även haft förmånen att få jobba som Tournament Director för Paf Open, den enda World Tour-tävling i beachvolley där Sverige varit delaktig som arrangör. I ett idrottsförbund finns och ska det alltid finnas många starka viljor och åsikter, det är sportens drivkraft. Men för tillfället är de åsikter jag själv har och de händelser jag ser och hör talas om nästan uteslutande av en negativ karaktär gällande sportens utveckling och Svenska Volleybollförbundets ledarskap. Min förhoppning är att det här brevet kan belysa detta och leda till ett agerande som innebär att de åsikter jag och andra har och de händelser jag och andra ser och hör talas om nästan uteslutande är av en positiv karaktär gällande sportens utveckling och Svenska Volleybollförbundets ledarskap. I Svenska Volleybollförbundets (SVBF) verksamhetsinriktning 2011-2013 kan man läsa att: ”SVBF ska väcka, tillvarata och utveckla den enskildes intresse av att regelbundet och varaktigt utöva volleyboll efter egna förutsättningar, så att det stärker dennes välbefinnande och sociala gemenskap. För att lyckas med detta ska vår verksamhet präglas av demokrati, hög tillgänglighet, professionalism och glädje. Genom öppen och positiv kommunikation ska vi skapa engagemang för att tillsammans arbeta mot gemensamma mål.” Enligt SVBF:s verksamhetsinriktning 2011-2013 utgör denna ändamålsparagraf SVBF:s verksamhetsidé som genomsyrar SVBF:s förhållningssätt. I dagsläget genomsyras SVBF:s verksamhet inte av ovanstående nämnda förhållningssätt. Den öppna och positiva kommunikation som ska skapa engagemang för att tillsammans arbeta mot gemensamma mål lyser med sin frånvaro i många sammanhang. Det finns exempel på att SVBF:s ledarskap, i synnerhet förbundsstyrelsen och Generalsekreteraren, uppnår just det motsatta – inget engagemang och en ovilja att arbeta tillsammans med och för SVBF och de mål som finns tydliggjorda i SVBF:s verksamhetsinriktning 2011-2013. Det dokumentet innehåller många värdefulla riktlinjer om vi alla drar åt samma håll. Eller åtminstone vill, försöker och kan dra åt samma håll genom ett tydligt ledarskap. Enligt SVBF:s styrdokument ”Policy för Fair Play i SVBF” så är SVBF:s ambition att samtliga inom svensk volleyboll ska: • Uppträda bra mot domare, andra ledare, spelare och föräldrar – både på och utanför planen • Hjälpas åt med att vara positiva förebilder för varandra • Sträva efter att uppmuntra och ge positiv kritik, att uppmuntra försöken, inte resultaten • Känna till och ta ansvar för att leva upp till SVBF:s överenskomna regler, policy och målsättningar • Ställa upp enligt den valda styrelsens planering och direktiv Detta är grundläggande värderingar för en idrottsrörelse. Svenska Volleybollförbundets ledarskap klarar på ett påtagligt sätt inte av att uppfylla dessa grundläggande värderingar. Jag anser nu att de ageranden som kommit till min kännedom, och som återfinns längst ner i detta dokument, i flera fall är respektlösa och inte i närheten av vad som kan anses vara ett föredömligt eller ens acceptabelt ledarskap. Bristen på att uppfylla ovanstående grundläggande värderingar har lett till brutna löften, ett i många fall oerhört lågt förtroende för SVBF och även låg eller helt utebliven motivation hos personer med hög kompetens som gör eller skulle kunna göra en ansenlig insats för att bidra till utvecklingen av volleyboll och beachvolleyboll på både kort och lång sikt. I SVBF:s verksamhetsinriktning 2011-2013 förtydligas SVBF:s olika mål under de gemensamma nämnarna – Fler Syns Bättre Tillsammans. De fokusområden som lyfts fram av SVBF är: • Fler ska spela beachvolleyboll och volleyboll • Vi ska stärka SVBF:s varumärke och öka synligheten i riksmedia • Vi ska nå internationell sportslig framgång för våra landslag • Vi ska arrangera internationella tävlingar med hög kvalité • Vi ska dubbla vår utbildningsverksamhet • Vi ska vara ledande inom organisationsutveckling • Vi ska vara ledande inom valberedningsarbete • Vi ska vara ledande i jämställdhetsarbete • Vi ska ha goda ekonomiska förutsättningar Alla dessa fokusområden är ambitiösa och mer eller mindre viktiga för svensk volleybolls och beachvolleybolls utveckling och framtid. Idag verkar SVBF:s ledarskap, förbundsstyrelsen och Generalsekreteraren i synnerhet, inte ha den drivkraft, det brinnande intresset, den vilja och/eller egenskaper som krävs för att leda svensk volleyboll och beachvolleyboll mot dessa ambitiösa mål.
I Förbundsstyrelsens protokoll nr 1/2011 daterat den 2011-02-18 kan man läsa under § 14 om en ”Utvärdering av styrelsens arbete 2010” och under § 15 om en ”Utvärdering av generalsekreterarens arbete 2010” som har utförts av StyrelseAkademien (genom Gunnar Hesse). Däremot framgår inte i protokollet på något vis utvärderingens resultat eller vilka som har varit delaktiga i utvärderingen. Det skulle med tanke på detta brevs innehåll och den öppenhet som ska eftersträvas kännas relevant att få ta del av vilka utvecklingsområden som har identifierats för både styrelsens och generalsekreterarens arbete 2010 och vad som kommer att göras för att utveckla arbetet. I Förbundsstyrelsens protokoll nr 2/2011 daterat den 2011-03-03 kan man läsa under § 8 om ”Uppföljning av utvärdering och mötesplan”. Återigen framgår inte av protokollet vad utvärderingen eller uppföljningen kommit fram och leder till. Det skulle återigen, med tanke på innehållet i detta brev och den öppenhet som ska eftersträvas, kännas relevant att få ta del av detta för att få en bättre bild av ledarskapet inom SVBF. Den kommunikationsplan som just nu förbereds kan eventuellt beröra flera av detta brevs punkter. Förhoppningsvis används inte den kommande kommunikationsplanen som en lösning på ovanstående problem. Det är inte nuvarande vision, värderingar eller mål som är problemet eller som har en för hög ambitionsnivå. Tvärtom så känns dessa dokument väl genomarbetade. Problemet ligger i att inte ens de grundläggande värderingarna för en idrottsrörelse uppfylls av SVBF:s ledarskap. Min konklusion är att det ligger i SVBF:s Förbundsstyrelses intresse att aktivt agera för att hantera den här situationen och tillsätta ett nytt ledarskap eller förändra det nuvarande ledarskapet för att återupprätta ett förtroende och skapa en framtidstro inom SVBF. En ny form av ledarskap krävs för att vända den negativa opinion som verkar sprida sig inom volleyboll- och beachvolleybollrörelsen. För er kännedom så är det ett flertal personer som har avböjt att bidra med erfarenheter på grund av oro för vilka konsekvenser det kan få om de tar ställning. Jag anser att det är anmärkningsvärt att den oron existerar på ett så tydligt sätt i en så kallad demokratisk och öppen idrottsrörelse. Med vänliga hälsningar, Simon Dahl
Simon Dahl Efter säsongen 2005 bestämde jag och Stefan Gunnarsson att vi ville göra en internationell beachvolleysatsning mot OS i Peking 2008. Vi anlitade Linda Ögren som manager och Anders Kristiansson som tränare. I samband med budgetarbetet inför säsongen 2006 kontaktade jag SVBF:s Generalsekreterare Bengt Wicksell för att diskutera eventuellt ekonomiskt stöd för vår satsning. Beskedet, vid fyra separata tillfällen, var att vi skulle få ett stöd på ett specifikt antal tusen kronor. Vid det ena tillfället fick vi svaret från Bengt att ”ge mig ert kontonummer så har ni pengarna imorgon”. Vi bad att få återkomma då vi var mitt uppe i nybildning av ett aktiebolag för att hantera hela satsningen på ett bra sätt gentemot sponsorer. När vi sedan återkom till Bengt angående fakturering så blev beskedet att han aldrig hade utlovat någon summa tidigare. Detta trots att vi kunde hänvisa till fyra separata tillfällen då summan nämnts och dessutom exakt återge citatet angående att ha pengarna på kontot imorgon. Summan som istället föreslogs innebar en minskning på nästan 35 procent jämfört med den tidigare utlovade summan. Jag blev milt sagt förvånad över situationen. Detta är givetvis min ensidiga version av situationen och ord kan stå mot ord vilket är anledningen till att jag aldrig tidigare tagit upp detta. Efter att ha pratat med ett antal personer så har det visat sig att jag inte är ensam om den här typen av erfarenheter. Utöver denna erfarenhet har jag tyvärr fler exempel på mindre positiva erfarenheter men den ovanstående är den som gjort starkast intryck och som innebar ett brutet förtroende för SVBF:s ledarskap. Jag kan inte låta bli att påpeka att jag som före detta beachvolleyspelare som har representerat Sverige i 8 EM, 3 VM och 2 OS känner en enorm frustration å Hannes Brinkborg, Stefan Gunnarsson och Anders Kristianssons vägnar. Hannes och Stefan åkte till VM i Rom tidigare i år, under en OS-kvalsäsong där de hittills överträffat alla förväntningar, utan sin coach Anders Kristiansson trots flertalet försök att få ett besked gällande en ekonomisk hjälp att lösa detta. Beskedet kom så sent som ett par dagar innan VM började och situationen gick inte att lösa praktiskt. VM innebär betydligt högre rankingpoäng än en vanlig World Tour-tävling och en framskjuten placering skulle kunna vara skillnaden på att kvala in till OS eller inte kvala in till OS. Som exempel så var min och Björns 9:e plats i VM i Rio de Janeiro 2003 så värdefull att vi inte hade varit nära att kvala in till OS i Aten 2004 utan det resultatet. Många erfarenheter och synpunkter som personer i det här brevet delar med sig av är frustrerande att läsa. Särskilt är hanteringen av Åke Sandberg efter 35 års jobb inom volleybollrörelsen, om ens hälften är korrekt återgivet av Åke, oerhört upprörande och jag kan inte hitta någon som helst logisk förklaring till varför man behandlar någon på det viset efter så lång och trogen tjänst. Om ovanstående ledarskap tillåts fortsätta, med tanke på mina egna och nedanstående berättade erfarenheter och synpunkter, är jag den förste att tacka för mig och därmed avsluta mina relationer till SVBF. Jag vill inte, och kan inte, vara en del av ett idrottsförbund som inte uppfyller ens de mest grundläggade mänskliga värderingar som respekt och ärlighet.
Åke Sandberg, mångårig redaktör för tidningen Volleyboll, skrev detta brev till förbundsstyrelsen och dess ordförande Christer Malm tidigare i år. Åke Sandberg (2 sidor) Ett dåligt ledarskap Som många nu vet har jag efter 23 år som redaktör för tidningen Volleyboll sagt upp avtalet med förbundet. De rader jag ber dig läsa är inte hastigt påkomna. Jag påbörjade dem redan 2003! Efter var och varannan tidning har jag tagit mig en funderare om jag orkar fortsätta arbeta under det ledarskap som Bengt Wicksell (BW) står för. Men så har det blivit en tidning till och en till....Jag tyckte ju att det var så roligt att göra tidningen liksom jag tycker att svensk volleyboll behöver en tidning. Anledningen till att jag valt att sluta just nu är en serie händelser som till slut gjort det omöjligt att göra ett bra jobb. Jag inser att detta är just vad BW har velat uppnå. Mina tillskyndare har peppat mig att inte ge upp. Men det går till slut inte att göra ett vettigt jobb utan en fungerade kommunikation mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Tidigare hade jag att välja mellan att säga ifrån eller göra tidning. Jag valde det senare. Nu när jag inte längre behöver ta några taktiska hänsyn kan jag ta bladet från munnen. För snart ett år sedan anställdes Annika Collin (AC) som kommunikationsansvarig. Jag applåderade från min kant. Äntligen skulle jag få jobba med ett proffs. Sommaren gick, det var dags för nr 3. AC bidrog nästan inte med något alls. Vilken klok kvinna var min tanke. Hon stövlar inte in och säger hur det ska vara det första hon gör. Jag har jobbat för börsbolag. Så snart ett skifte skett på informationsposten har jag kallats till möte där vi presenterats för varandra och kommit överens om hur vi ska jobba. BW initierade inte något möte när AC var nyanställd. Jag tar då initiativet och föreslår att AC och jag ska ses. Jag förstår snabbt att hon inte vill. Inget rakt nej, men heller inga försök att ses. Så görs nr 4/2010. Även denna gång ligger AC lågt. I slutet av november blir jag inbjuden till kansliet för ett möte med BW och AC. Då har det gått ett halvår och jag träffar AC för första gången. På mötet berättar BW att han kommer att föreslå styrelsen att tidningen läggs ned. Jag förklarade att jag tyckte det var olyckligt, att en idrott som vår i mediaskugga bör ha en tidning. Så genomförs tidningsenkäten. När den är klar får jag hela resultatet i mailen. Jag blir bestört. Fattar inte hur det gått till. Jag informerar några närstående att enkäten finns i min dator. Något mer varken kunde eller ville jag göra. Den 7 mars kallas jag till kansliet för att få veta resultatet av enkäten. Jag tar med mig Åke Lager, som arbetat med tidningen i säkert 40 år. När enkäten redovisats säger plötsligt BW mycket upprört: ”Detta har du vetat om hela tiden Åke.” Jag svarar jakande. Då uppmanar han mig att berätta av vem jag fått materialet. Jag nekar. Då byter han fot och vill att jag ska berätta hur och av vem jag fått materialet med omsorg om förbundets datasäkerhet. Jag nekar. Då bryter han mötet och uppmanar mig att gå hem och fundera. ”Om du inte berättar hur/av vem du fått materialet kan du räkna med en mycket dålig relation till oss på kansliet”. Vittne till detta var Åke Lager och AC. Efter mötet säger Åke Lager: "Här försvann all lust att ha med Volleybollförbundet att göra. Det gick ju bara ut på att få dig Åke att känna dig så obekväm att du inte står ut utan slutar." Åke Lager har lagt ned sin själ i svensk volleyboll i decennier. Hans obetalda insatser kan inte mätas. Han har alltid lojalt ställt upp. Efter en tid läste BW in ett meddelande på min telefon där han ville veta om jag tänkte berätta. Efter det fick jag två mail. Nu är tonen en annan. Nu är frågan om jag vill hjälpa förbundet genom att berätta. Jag svarar att mitt klara nej består och att jag utan att ha bett om det har hamnat i en Moment 22-situation. Berättar jag begår jag ett lagbrott, berättar jag inte har jag att se fram mot en dålig relation till kansliet. Att BW också begick ett lagbrott är hans problem. BW nekar till att ha hotat. Ett av BW:s framträdande drag är att undandra sig ansvar. Att inte återkomma med svar på frågor. Vara otydlig. Han ger sällan ett rakt ja eller nej. Han vill inte veta av skriftliga överenskommelser. När jag påstår att han hotar mig svarar han symptomatiskt med luddiga formuleringar som ”Min känsla var....” ”Som jag minns det..... Så ska en chef inte uppträda. Denna typ av beteende har jag upplevt från BW i 12 år. Så uppmärksammas jag av en kollega, ingen från förbundet informerar om detta, på att styrelsen i sitt februariprotokoll beslutat att tidningen ska finnas kvar tills vidare, men att den bör utvecklas. Jag samlar då ett större gäng tidnings- och mediakunniga människor med ambitionen att arbeta fram förslag till en ny tidning. Då relationen till AC vid detta stadium var spänd hade vi två möten utan henne. Sedan bjöd jag in henne till nästa möte för att ta del av vårt förslag till ny tidning. Svaret blev: ”Rör inte tidningen”. Först då informeras redaktören om att man arbetar på en ny kommunikationsplan där tidningen ingår. Under arbetet med nr 2 planerar jag att flytta ledaren längre bak i tidningen och redovisar det i korrespondensen med redaktionsrådet och AC. Vi ville rivstarta tidningen med något intressant/spännande. Ett vanligt grepp. Från AC kommer då en order: ”Ledaren ska ligga längst fram i tidningen”. Ingen motivering. Då sade tyvärr ett par av mina trogna medarbetare att de inte ville vara med längre. Då blev jag arg, upprörd och ledsen. Skulle inte bara jag utan svensk volleyboll tappa dessa lojala entusiaster? Det var ett dråpslag. Jag har efter 35 år inom svensk volleyboll ett stort och tätt kontaktnät. Jag kan inte träffa en ledare utan att BW kommer på tal. Man har av någon anledning blivit sviken. Han slingrar sig. Han håller inte sina löften, han uppträder med stor nonchalans mot dem som inte är med honom. Han intrigerar för att bli av med folk, han driver dem till att till sist lämna förbundet. Jag har sett det flera gånger.
Extra allvarlig är BW:s illojalitet mot den egna personalen. Medarbetare vittnar att de kan sitta i arbetssamtal med BW där han pratar illa om kollegan som sitter och väntar på sin tur. När sen denne kommer in sker samma sak om den som nyss lämnat. När jag gratulerade till den nya sportchefen fick jag svaret: ”Jag ville inte ha honom”. När jag då undrar om han inte var med och anställde honom svarar han att de var fler och att han inte ville ha denna person. Jag häpnade över denna brist på lojalitet och över att han berättade det för mig. Skriftliga avtal är en förutsättning för samarbete under ordnade former. 2001 bad styrelse-ledamoten Bo Holmgren och BW mig att gå ned 25 % i ersättning då förbundets ekonomi var dålig. Jag svarade ja. Snarast möjligt skulle min ersättning återgå till tidigare nivå. Vid mötet 2001 uppmanade Bo Holmgren BW att skriva om avtalet i enlighet med vår överenskommelse. Det tog ca 3 år och många påstötningar från mig innan det skedde. Under de ca 12 år jag gjort tidningen med BW som uppdragsgivare (ca 50 nummer) har han inte en enda gång hört av sig efter det att en tidning kommit ut och gett ris, ros, synpunkter, förslag. För åren 2009 och 2010 fick jag ingen budget. Under merparten av de år jag ansvarat för tidningen har jag haft ansvar för hela produktionen. För ca 4 år sedan föreslogs att jag skulle fråntas kostnadsansvaret för repro, tryck, frakt och porto med motiveringen att jag ändå inte kunde påverka de posterna. Gärna, men skriv in det i avtalet, var mitt svar. Det har aldrig blivit gjort. De år jag fått en budget har man inte pratat med mig innan den spikats. Man har inte en enda gång kontaktat Mixi Print och förhört sig om budgetsiffrorna är realistiska. Varje år höjs t ex papperspriserna ett par gånger. Portot höjs varje år. Ingen kontroll. Min ersättning återgick 2006 först efter fem år till 2001 års nivå. 200 000 kr i förlorad inkomst. Jag har haft samma ersättning i ca 15 år. När jag fört fram önskemålet till BW om höjd ersättning får jag inget rakt svar. Jag får inte nej, jag får inte ja. Detta agerande är inte ett enstaka olyckligt exempel. Detta sätt att arbeta är satt i system. Man vet inte vad som gäller och det finns inget på papper. Mixi Print är förbundets största sponsor. Mixi Print kan momsbefria en viss procent av sin omsättning. Jag bad redan 1997 ägaren Sven-Eric Johansson att momsbefria tidningen. Notera att Sven-Eric Johanssons enda relation till volleyboll är att han och jag är vänner. Momsbefrielsen har inneburit en besparing för förbundet på 65-70 000 kr per år och ca 1,2 miljoner kronor. Jag har vid upprepade tillfällen uppmanat BW att visa Sven-Eric Johansson förbundets uppskattning. Inte en enda gång har detta skett. Jag har inte använt mig av enkäten tidigare men citerar här en ordförande i en av våra främsta elitklubbar som svarade: ”Jag vill inte vinna en tröja. Jag vill ha tag i generalsekreteraren. Jag ringer, jag mailar, jag skriver. Utan framgång. Hur bär man sig åt?” Att ö h t behöva skriva så. Under åren med BW har jag sett engagerade människor sluta. Den sista tiden har några av mina medarbetare sagt (citat): ”Bengt tänker jag sannerligen undvika. Vill inte riskera att råka ut för något liknande som det du utsätts för. Så kul är det inte att hålla på med volleyboll.” En annan medarbetare säger: ”Jag vill inte vara en del av, ha ett samarbete med eller få en ersättning från ett SVBF som agerar på det här viset.” Svensk Volleyboll är inte ett företag. Svensk Volleyboll är sina medlemmar, sina ledare, tränare, spelare. Svensk Volleyboll är en rörelse. Med dåligt ledarskap tappar vi ledare. Svensk Volleyboll bärs av ideella ledare, de är en förutsättning för att verksamheten ska fungera. Jag är 66 år. Jag hade naturligtvis efter 35 år inom volleybollen och 23 år som redaktör helst lämnat genom stora porten. En bra ledare hade pratat med mig, tackat för den här tiden och förklarat att det var dags för en ny redaktör, lämpligen när den nya kommunikationsplanen tas i bruk. Hur ville jag sluta? På direkten, göra ett par nummer till? Ville jag hjälpa en ny redaktör igång? Kunde/ville jag göra något annat, hjälpa till med något? Naturligtvis hade vi skiljts åt som vänner. Jag visste ju att tidningen skulle leva vidare. Det var mitt främsta mål. Jag visste att man hade efterföljare klara. Jag visste vilka de var innan jag sade upp mig. En annan enkel väg hade bara varit att säga upp avtalet. Ingen part är skyldig att motivera varför man säger upp avtalet. Istället väljer BW att genom intriger, en budget som är ett skämt, informations- och mötesbrist att driva bort mig. Dessa rader blev många fler än tänkt. Svensk volleyboll behöver utåtriktade, positiva ledare. Ledare som entusiasmerar, som sprider optimism och arbetsglädje. Ledare som syns, som kan ta ärliga, raka och tuffa beslut. Ledare som står upp för och värnar sin personal och sina medarbetare. Det är en överlevnadsfråga för Svensk Volleyboll. Tack för mig.
Mattias Magnusson Vi övertygade två rektorer i Södertälje att lägga ner ett tidskrävande engagemang och stort arbete för att vi tillsammans skulle arbeta fram ett förslag på RIG för beachvolley i Södertälje. Vi bjöd in Bengt till ett möte i Södertälje. Under mötet var Bengt direkt oförskämd och ointresserad. Jag kände att jag skämdes för vår Generalsekreterare. Senare på kvällen samma dag var jag tränare i Beachhallen då en av rektorerna sökte upp mig. Han undrade om vi verkligen skulle kunna samarbeta med ett förbund som leds av en person som Bengt.
David Cabrera När vi kämpade med att öppna Beachhallen i Södertälje fick vi ovärderligt mycket hjälp från våra vänner inom sporten. Från SVBF var det tvärtom. Med Bengt i spetsen upplevde vi att de gjorde sitt bästa för att inte ge oss exponering på SVBF:s hemsida och även sätta oss i dålig dager. Enligt flera vittnen ska Bengt vid World Tour i Stavanger 2006 ha uttryckt att ”det är problematiskt att de profiterar på vår sport”. Det kändes inte alls kul för oss som satsat allt vi ägde och lånat såväl våra familjers som vänners tid i överflöd för att kunna öppna vår anläggning. I den stunden hade vi önskat oss uppmuntrande ord och en hjälpande hand av vår Generalsekreterare.
Jens Ottosson Jag har varit engagerad som spelare och ledare inom svensk volleyboll och beachvolleyboll sedan 1987 då jag var med och bildade Habo Wolley. Jag har varit spelare på alla nivåer från division 4 till Elitserien och även flera år på högsta nationella nivå inom beachvolley. Jag har också varit tränare för ett flertal ungdomslag och varit styrelseledamot i Habo Wolley under 20 års tid. Jag skriver detta för att jag ser att "min" sport är i förfall i Sverige. Särskilt på herrsidan håller sporten på att tyna bort så sakteliga. Vi blir färre och färre både utövare och ledare. Idag finns det bara ett tjugotal klubbar i hela landet som har någon pojklagsverksamhet med mer än enstaka lag. Pojklagsvolleybollen och på sikt herrvolleybollen är på utdöende! Märkligt nog tycks verklighetsbeskrivningen från ledningen inom SVBF vara helt annorlunda. Här tycks man snarare vilja visa upp en bild av att vi blir fler och fler och att allt utvecklas i rätt riktning. Jag kan inte undgå känslan av att man försöker skönmåla hur det verkligen ligger till. Motivet till detta kan jag bara spekulera i. Jag är övertygad om att för att svensk herrvolleyboll ska kunna överleva som en någorlunda bred sport i hela landet så behövs det en tydlig krismedvetenhet inom rörelsen. Alla måste förstå allvaret i situationen och läget kan inte mörkas. Jag efterlyser ett tydligare och mer offensivt ledarskap från SVBF. Det behövs en samlande kraft som både har förmåga och ett brinnande intresse för att stötta klubbarna aktivt i arbetet med att bygga upp en större verksamhet. SVBFs roll behöver bli mer entreprenöriellt och mindre administrativt orienterat. Det krävs en ännu tydligare satsning på att få sporten att växa. Detta behöver vara mål nummer ett, två OCH tre i volleyboll-Sverige om vi ska lyckas vända på denna oroväckande trend. Om det inte görs något snabbt så befarar jag att pojk- och herrvolleyboll om fem-tio år kommer att vara en marginalföreteelse på ett tiotal orter i landet.
Mikael Östberg Under de 13 åren jag var engagerad i beachvolleyboll var det en ganska rå och bitter jargong om SVBF. Jag kan villigt erkänna att vi gick till överdrift ibland. ALLT var inte dåligt som man lätt kunde tolka att vi tyckte. Däremot tycker jag att det fanns mycket som saknades. Istället för att engagera och inspirera så gömde man sig. Frågor besvarades inte alls eller i bästa fall med paragrafer och luddiga uttryck. Det känns beklämmande att de som är aktiva idag beskriver samma sak. Det händer bra saker som tex nya beachtouren och WT-tävlingen. Det skulle dock vara intressant att se vad som skulle hända under ett annat ledarskap.
Björn Berg Efter att ha representerat Sverige i två OS och en rad internationella mästerskap gjorde jag en egenfinansierad nysatsning 2005 tillsammans med Robert Svensson. Vi fortsatte sätta Sverige på den internationella beachkartan med bland annat två placeringar topp-10 på World Tour och VM-deltagande redan första året tillsammans. Detta helt utan stöd så när som 10ʼ000 kronor som var dedikerat till en ledare i vårt VM-deltagande. I början av våran andra säsong 2006 hade vi ett möte med den nytillträdda sportchefen Torbjörn Johansson där vi diskuterade möjligheterna att få ett wild card i Norges World Tour-tävling i Stavanger. Vi kom fram till att SVBF skulle ansöka om ett wild card hos FIVB för våran räkning. Ett självklart val då vi var det överlägset högst rankade laget både på världs- och sverigerankingen. Det var med oerhörd förvåning och ilska jag reagerade när deltagarlistan för tävlingen i Stavanger offentliggjordes. Det andra svenska laget, Simon Dahl och Stefan Gunnarsson, hade fått wild card i tävlingen och inte vi. Jag ringde givetvis upp sportchefen Torbjörn och frågade vad det var frågan om. Svaret jag fick var att han inte visste vad som hade hänt då SVBF hade ansökt om wild card för båda lagen. På plats i Stavanger sprang jag ihop med en av turneringens arrangörer, Björn Maaseide. Efter att ha känt Björn under många år så passade jag på att skämta med honom, kanske med illa dold frustration, och sa att jag var förbannad på honom för att jag inte hade fått wild card. Björn svarade att det norska förbundet vid två tillfällen kontaktat SVBF och frågat om det verkligen var riktigt att de sökte wild card för det lägre rankade laget Dahl/Gunnarsson. Av vad jag vet så är det dessutom mycket ovanligt, om det ens någonsin hade hänt innan, att ett lägre rankat lag får wild card när ansökning gjorts för fler lag från samma land. Jag blev mycket häpen över responsen från Björn Maaseide och min ilska riktades främst mot Torbjörn Johansson som jag ansåg ha ljugit för mig. På kvällen i Stavanger fick jag och Robert ett möte med Bengt Wicksell där vi redogjorde för det inträffade och att vi var minst sagt besvikna. Bengt lyssnade och sa att om detta visste han inget om och att detta givetvis skulle utredas. På måndagen efter tävlingen ringer Bengt Wicksell upp mig och ger mig mer eller mindre ordagranna besked: ”Jag har funderat på det där med wildcards-ansökningen från SVBF. Det var nog jag som sa till det norska förbundet att vi ville söka för Dahl/Gunnarsson.” Jag blir helt stum och minst sagt förvånad över hans svar. För mig var det, för det första, ett ologiskt och orättvist beslut att ansöka om wild card till Sveriges andralag. För det andra fanns det ingen som helst kommunikation om varför SVBF tog det beslutet. För det tredje är för mig helt oacceptabelt att en generalsekreterare går in och tar ett sådant sportsligt beslut. Min slutsats av denna historia är att ledarskapet inom SVBF är otydligt och avgörande beslut inom specifika kompetensområden görs av en generalsekreterare som bör låta tjänstemän med kompetens på området ta besluten. Istället för att låta en öppen dialog och kommunikation råda så låter man tystnad råda och agerar utan insynsmöjlighet i frågor som är av helt avgörande betydelse för oss spelare. För mig och Robert kändes det som ett hån med tanke på att vi representerade Sverige och SVBF ute i världen för i stort sett egna pengar.
Rasmus Jonsson Först fick vår förening godkänt på projekt inom idrottslyftet för att rekrytera nya spelare till vår sport. Arbetet satte igång, projektet genomfördes och redovisades. När redovisningen var inskickad så dröjde utbetalningen och när vi kontaktade SVBF och Bengt Wicksell så hittade han på en historia om varför pengarna var låsta och att det inte var säkert att vi skulle få några pengar för det projekt vi hade genomfört. Massor av mejl, veckor av tids- och energiödslande och ett fem timmars långt möte senare beviljades det projekt, som redan hade blivit beviljat en gång. När vi säsongen efter sökte för ett nytt projekt, där vi hade klart med att våra landslag inom beachvolley och deras tränare skulle vara instruktörer för skolklasser, för att få fler ungdomar att börja spela beachvolleyboll, så blev vi från första stund motarbetade. Mycket energi lades att få projektet godkänt, men alla våra ansökningar slutade med nekande. Hur kan det förbund, som ska jobba för att föra volleyboll och beachvolleyboll framåt, säga nej tack till att våra största profiler inom sporten leder lektioner för skolklasser, i en av Sveriges fyra beachvolleyanläggningar, och på så sätt rekrytera ungdomar? Jag tror att Bengt Wicksells otydliga ledarskap, där man nästan aldrig får ett ja eller nej, är ett stort hinder för att rekrytera och behålla engagerade och kompetenta personer inom svensk volleyboll och beachvolley.
Mika Koukkari, VB-Volley Redan för 12 sen var jag kritisk till hur vissa saker hanterades på förbundet, tyvärr upplever jag att det inte har blivit bättre med åren. Jag upplever återigen att förbundet försvårat istället för att förenkla möjligheterna för en liten förening som VB-Volley att överleva. Vi sökte challenger till Smedjebacken för säsongen 2011. Jag fick ett samtal av Paul E att förbundet hellre såg Göteborg som en lämpligare plats för denna tävling som dock visade sig hamna i Uppsala. Skickade ett mail till både Paul E och Bengt W för en förklaring till beslutet. Svaret från Paul E var att vi ändå skulle ta tillbaka ansökan. Det var korrekt, men det var ett beslut av oss som Svbf inte visste om då de beslutade att inte ge oss en tävling. Bredda sporten står det skrivet, tyvärr följs inte detta mål! Att ha en generalsekreterare som tycker att beachvolley inte är en sport gör inte saken bättre. Detta är precis vad Bengt W sa i Smedjebacken sommaren 2010 när han spelade beach på prästabadet med en massa ungdomar. Jag tvivlar på att Bengt W kommer medge att han har sagt detta. En sak är säker, det är att vi vinner matcherna på volleybollplan och inte på Sveriges bästa kansli!! Massmedia bryr sig inte om annat än en framgångsrikt landslag!! Förbundsstyrelsen är ett styrande organ, lek inte med idrotten volleyboll, se till att vi får andas optimism även på riktigt, med statistik kan man få allt att se bra ut!! Till Åke S, tack för alla åren med en fantastisk tidning som gjorts med knappa resurser men med stort hjärta.
Lennart Neovius Simon Dahl diskuterar ledarskap och ledarskapsstil inom Svenska Volleybollförbundet. I en dynamisk organisation får man förvänta sig starka viljor, heta känslor och en och annan konflikt. Det som krävs för att nå framgång är att det hela tiden bygger på stor respekt för varandra och att man efteråt kan jobba på enligt de överenskomna riktlinjerna. Det är möjligt att jag själv inte alltid varit Guds bästa barn i detta, men jag har som de flesta vet till exempel förutsett mycket av dator- och internetutvecklingen långt innan många var mottagliga för vad det innebar och framför allt alltid haft volleybollens bästa som drivkraft. Det jag sett på nära håll, tidigare försökt att undvika att blanda mig in i på fel sätt, själv fått uppleva har gett mig en känsla av att det inte alltid varit drivkraften från de som nu pekas ut för ett ledarskap som inte uppfyller SVBF:s grundläggande värderingar. Under de senaste fyra-fem åren har vi haft ett antal episoder som dessvärre belägger detta. Jag vet inte om min känsla från första kontakten med vår nuvarande ordförande Christer Malm är symtomatiskt för det som nu utspelar sig. Jag blev i alla fall mycket förvånad när jag presenterat mig och efter lite småprat fick skrivet på näsan hur viktig ordförande var i måttet av hans timfakturering i jobbet. En väldigt konstig attityd, fjärran från vad jag är van vid inom volleybollen, åtminstone från alla de som jag hyser stor respekt för. Det var inget jag hängde läpp för, men det kom för mig så fort jag läst Simons tankar om ledarskapet. Bilden av Christer har dock blivit avsevärt mer positiv efter att länge fördröjda omorganisationer kommit på plats, möten blivit mer effektiva och speciellt hanteringen av det brev som resultatservice skrev till styrelsen för drygt ett år sedan då vi reagerade när GS ytterligare försökte förhala och missbruka vårt engagemang. Christer presenterade och vi diskuterade den nya organisationen och om man bortser från att det inte fungerar i praktiken av skäl jag redogör för nedan så accepterade jag utan problem den modellen och satte igång att försöka hitta framkomliga vägar för fortsatt arbete utifrån denna dialog. Jag hoppas han hanterar Åkes brev prompt, de problem som detta blottar måste vara högsta prioritet att reda ut på motsvarande sätt som brevet från resultatservice halvtannat år tidigare. Den respekt jag känt för Bengt Wicksells arbete fick sig en kraftig törn i samband med det tafatta hanterandet av personaluppsägningarna för några år sedan då John Wammer fick gå och Carl Jonsson fick hans tjänst. Jag har inga problem att arbeta med Carl Jonsson, men det var en förolämpning både mot John och alla vi som kan datorsystem att ens låtsas att Kalle skulle klara av det jobbet. Om det var snålhet eller bara ren naivitet som var avgörande för hanteringen har jag inte fått svar på, men som vi skrev i vårt brev hade denna inkompetenta hantering en mycket negativ påverkan på vårt arbete. Det allvarligaste grundskottet har dock varit hanteringen av utvecklingsprojekten för hemsidor och resultatservice och hur man först utnyttjar Henrik Tingdahls välvilja under tio år och när vi kommer med konkreta, väl genomarbetade förslag, förhalar och sedan låter självkostnaden för servrar som är nödvändiga för vårt fortsatta engagemang fälla det fortsatta arbetet. Detta har jag för egen del dock lämnat bakom mig, men jag lider när jag ser alla brister och tillkortakommanden i kommunikationen och projektarbetet (styrning, redovisning och uppföljning) som jag upplever. Jag kan dessvärre inte lämna det helt eftersom jag ofta påminns om det i mitt föreningsengagemang. Men de missförhållanden som Åke Sandberg nu lyfter fram (och jag har flera centrala delar bekräftade) är av en helt annan dignitet, närmast att jämföra med ren mobbing och otroligt dumt eftersom han ändå varit inställd på att sluta och allt kunde gjorts på ett snyggt sätt där Åke med glädje fick ta emot den välförtjänta uppskattningen från exempelvis ett samlat årsmöte. Nu blir det tvärtom så att Åke inte med bästa vilja kan ta emot någon som helst uppvaktning eftersom den skulle kännas så falskt. Slutligen vill jag ta upp de problem som jag upplevt med SVBF:s nya organisationsmodell. I princip är jag för en projektmodell, har i stort sett alltid jobbat så både i professionen och inom volleybollen. Det som blivit fel i den nuvarande organisationen är att styrning med styrgrupp och referensgrupp inte fungerar, redovisningen lämnas ofta därhän och om den görs inte kommuniceras ut tillräckligt väl. En stor brist är att man utser styrgrupper som består av Bengt, Torbjörn (så länge han var kvar) och Paul, eller Torbjörn, Paul och Bengt, och så vidare eftersom det skulle vara personal och det inte finns så många att välja på. Referensgrupper som är externa från kansliet sett, skall tillfrågas vid behov. Detta händer bara vid enstaka tillfällen i de flesta fall, varken jag eller någon annan i referensgruppen för den nuvarande hemsidan blev kontaktade och en del av processen. Vid förfrågningar har vi inte heller fått ta del av något material. Den nuvarande hemsidan har fått mycket kritik eftersom den inte uppfyller grundläggande och välkända principer för hur kommunikation sker och en hemsida ska byggas upp. Detta tog Uno Zetterberg upp med den kommunikationsansvarige Annika Collin i höstas. AC som efter enkäten om hemsidan också bad mig vara med i referensgruppen för den nya hemsidan och profilen som skulle reda ut detta. Jag accepterade efter noga övervägande, eftersom jag varit kritisk och det i mitt nätverk finns oerhört mycket kompetens. Trist, men knappast förvånande har jag inte vid något tillfälle fått eller kunnat få fram någon information om det pågående arbetet. Konstaterade när jag läste tidningen Volleyboll att allt redan verkade bestämt och återigen skulle presenteras som nyhet i samband med årsmötet, uppenbarligen även denna gång utan interaktion med referensgruppen. Detta bekräftades också av det svar jag fick från AC då jag utifrån hennes tidigare brev med hälsning om motsatsen inte skulle få se något utan skulle sitta och vänta ”på något gott”. Efter att ha känt en positiv utveckling under ett antal år efter uppropet 1997 en bra bit in på 2000-talet har jag upplevt hur Svenska Volleybollförbundet återigen hamnat i en negativ spiral. Ledarskapet har en central roll i detta och dessvärre upplever jag och många med mig en mestadels osynlig ordförande och en generalsekreterare som inte väcker respekt hos dem som jobbar engagerat och med stor kompetens. Tvärtom blir det fler än vanligt som hoppar och med alldeles för mycket bitterhet helt i onödan.
Fd Landslagsspelare Med ilska, ledsamhet och besvikelse har jag läst och tagit emot tyckande från spelare, ledare och olika intressenter inom Svensk Volleyboll. Där har flera berättat hur illa de blivit behandlade av vårt styre inom Svensk Volleyboll, SVBF. En av anledningarna till att jag väljer att skriva dessa rader är att Svensk Volleyboll är på väg att driva bort eldsjälar, stora profiler och ideella krafter. Utan dessa så kommer vår älskade idrott att möta stora motgångar. Jag tycker också att vi behöver göra förändring och ta ett rejält krafttag kring Svensk Volleyboll, dess arbete och ledning. I mitt arbete som kundservicechef på en bank använder jag ledstjärnan – Tillsammans lyckas Vi! Då jag har 55 anställda är just samarbete nyckeln till framgång. Jag skulle gärna se den smitta av sig lite på Svensk Volleyboll och dess verksamhet. - 99 debuterade jag stolt i vårt A-landslag. Jag har fått vara med om diverse generationsskiften och tränarbyten. Det satsades inte mycket på landslaget under början av 2000-talet. Pengarna fanns inte var svaret. MEN året då SVBF anställde ny sportchef i Torbjörn Johansson blev det genast annorlunda. Torbjörn slet svett för att ge oss bästa möjliga förutsättningar efter rådande förhållanden. Allt blev, eller var självklart inte perfekt. Men det blev en positiv förändring. När Torbjörn ifjol ringde mig, och tackade för åren tillsammans så måste jag medge att det om något var och är en stor förlust för svensk landslagsverksamhet. Jag vet inte riktigt anledningen till varför TJ valde att gå vidare, men Mina misstankar kring hans arbetsförhållanden finns där. Detta är Min erfarenhet av Torbjörn. Den kanske inte delas av alla men för herrarnas landslagsverksamhet betydde han mycket. Flertalet personer jag talat med nämner missnöjet med Generalsekreterare Bengt Wicksell. Jag har personligen aldrig blivit lovad något av honom men känslan är ändå delad. Jag minns framför allt ett tillfälle då BW hade någon form av dragning för oss landslagsspelare då vi låg på läger i Sollentuna. Han presenterade hur stort volleyboll blivit i Sverige. Att vårt förbund var större än flera andra. Hela dragningen var ett stort frågetecken. Vi undrade varför han var där, vad gick det ut på? Han fick diverse frågor från oss spelare och svaret som BW levererade var aldrig ett riktigt svar. Jag kände arrogans, otydlighet och ovilja. Jag kan nämna ett 10-tal högt meriterade spelare som starkt ogillar BW. Om sporten tappar profiler som Simon Dahl gör vi oss en stor otjänst. Simon är ett av de största namnen i Svensk Volleyboll sedan spelare som Bengt Gustafsson. Vi måste ta vara på våra profiler, ideella krafter, spelare, ledare, tränare, föräldrar m.fl. Idag har vi har TRE, fortfarande aktiva stjärnor i Marcus Nilsson, Hannes Brinkborg och Stefan Gunnarsson. Hur ser de på SVBF:s ledning? Vill vi ha kvar dessa herrar inom Svensk Volleyboll då de väljer att lägga skorna på hyllan? Jag tror att om vi ska lyckas med att behålla kompetens och lust till fortsatt engagemang, Då krävs en snar förändring inom SVBF:s ledning och arbete. Volleyboll har alltid varit min stora kärlek. Efter åtta elitsäsonger, proffs sejourer och ett 90-tal A-landskamper så har jag hunnit skaffa mig erfarenheter och självklart en hel del synpunkter. Personligen tar jag nu en paus från volleyboll, detta då arbetslivet kräver det. Men på något vis vill jag komma tillbaka. MEN sker inte förändring, fortsätter människor och positiva krafter att drivas bort? DÅ kommer jag inte känna någon större lust att hjälpa sporten framåt. I samband med enkätundersökningen om volleybolltidningens kvarlevande på SVBF:s hemsida kan jag berätta att jag via Facebook kontaktade ”alla” Sveriges volleybollspelare. Mitt budskap till dem var: Svara på undersökningen. Lämna Din egen åsikt och bli hörd! Gensvaret var större än väntat. Jag fick 100-tals svar på Facebook där missnöjet till hela debatten var enorm. Vem har läst svaren och tyckandet från Volleyboll Sverige? Jag vet att sista frågan i undersökningen lämnade utrymme till eget formulerat svar och inte vidrigt valda alternativ som bara gav möjligheten att pusha fram ny form av media. Har styrelsen fått se dessa svar? Om inte så borde de bli presenterade undersökningen. Tack för din uppmärksamhet!
Linda Lundquist I egenskap av tränare, spelare inom volleyboll och beachvolleyboll, styrelsemedlem på klubbnivå samt fysio för de svenska landslagen (damlandslaget i volleyboll och beachlandslagen) har jag under många år haft mer eller mindre kontakt med förbundet. I synnerhet som fysio har jag blivit mycket besviken och irriterad över hur saker och ting sköts på förbundet, och i synnerhet av vår generalsekreterare Bengt Wicksell. Jag har, för att ge några exempel, varit bokad för landslagsuppdrag (som fysio) och så sent som dagen innan fått besked om att jag inte behövs via SMS!! Jag har blivit lovad pengar/kursbidrag för ett säsongslångt uppdrag som, efter avslutat uppdrag, dragits in. Jag har suttit i möte i februari månad med en fruktansvärt nonchalant och arrogant Bengt Wicksell där han inte haft någon aning om vilka landslagsspelare som är aktuella för kommande säsong, inte varit medveten om att ett VM i Beachvolley går av stapeln samma år och inte ens haft koll på vilka som ingår i de medicinska teamen för de olika landslagen. Så sent som i helgen fick vi besked från förbundet, ett halvt dygn innan avresa, att det var ok för Brinkborg/Gunnarsson att ta med sig någon till VM om de bekostade en del själva. Med någon menades antingen coach, fysio, tränare eller förbundskapten. Då Gunnarsson var skadad för tillfället och ett medverkande i VM var i fara så försökte jag allt som stod i min makt att in i det sista hitta vikarie för min arbetsvecka men misslyckades. Och det är med sorg, rädsla och ångest jag ser våra spelare kämpa för sitt deltagande. Jag har avsagt mig mitt engagemang på säsongsbasis på uppdrag av förbundet av den enkla anledningen att det ständigt är tjafs om pengar, att givna löften bryts, att min insats är underskattad och rejält underbetald samt att det är en omöjlighet att kommunicera med Bengt Wicksell och SVBF. Att sticka huvudet i sanden och ej vara anträffbar anser inte jag vara lösningen på hur man ska föra en sport framåt och verka för spelarnas bästa. Jag anser dessutom att prioriteringarna inom förbundet är uppåt väggarna där volleyboll ständigt prioriteras högre än beachvolleyboll samt att man satsar pengar på fel saker. Att man ska lägga pengar på att fira förbundets 50-årsdag men inte skicka med en coach till VM säger väl ändå en hel del?
Ulric Svensson Jag är uppriktigt ledsen och beklämd över Åke Sandbergs sorti som redaktör av SVBF:s tidskrift Volleyboll efter 23 år och 109 producerade tidningar. I sammanlagt åtta år har jag varit förbundskapten i beachvolley och i stort sett i varje nummer av tidningen under den tiden har jag medverkat med texter, bilder, information och uttalanden till Åke. Eftersom jag har en bakgrund i mediebranschen har jag ofta imponerats över Åkes förmåga att trolla med knäna. En papperstidning kräver resurser och planering och vi har i många år varit välsignade med en tidning till våra medlemmar. Jag har med tiden insett att Åkes kontakt med uppdragsgivaren blivit allt sämre. Åkes egen historia, som han delgett i ett brev, är inte rolig att ta del av. Jag blir ledsen – dels å hans vägnar, men också allas våra vägnar. Det som är allra tråkigast är egentligen att under mina år har så många kompetenta människor lämnat eller tvingats lämna volleybollrörelsen i affekt. Åke är den senaste i raden. Jag undrar varför det blir så, och vad vi i volleybollrörelsen kan göra åt detta nu och i framtiden. Med vänliga hälsningar, Ulric Svensson
Åke Lager, Uppsala, 62 Engagemang inom volleyboll under mer än 40 år: Spelare, tränare, elitdomare, domarutbildare m.m. Medarbetare i tidningen Volleyboll sedan starten 1970, redaktör 1972 till 1983. Anställd som konsulent i Västergötlands VBF 197273 och Göteborgs VBF 1973-76, som informationsansvarig på SVBF i Vingåker 1978-83. Därefter ideellt engagerad, bl a i redaktionsrådet, som presschef vid EM (gruppspelet i Örebro och bitr. presschef vid slutspelet i Globen 1989), Spring Cup, NM, SM-finaler, landskamper etc. Tog beachvolley till Sverige efter ett studiebesök i Kalifornien 1977 (arrangerade första SM:et 1978 tillsammans med Bengt Andersson i Falkenberg). Även engagerad i Uppsala Volley när det gäller press- och informationsfrågor. Spelar motionsbeach när kroppen håller. I vintras ringde Åke Sandberg mig och undrade om jag ville följa med honom till ett möte på SVBF där tidningsenkäten skulle redovisas. Äntligen, tänkte jag. Äntligen får vi en chans att diskutera tidningens inriktning och plats i förhållande till hemsida och övrig information. Något sådant har jag inte varit med om sedan 90-talet, då med en ordförande som nästan omedelbart försvann. Annika Collin redovisade kortfattat enkäten, men varken hon eller Bengt verkade intresserade av att diskutera några slutsatser av resultatet. Varför förstod jag snart, när Bengt lagvidrigt försökte få en journalist (Åke Sandberg) att avslöja sin källa. När han vägrade blev atmosfären mycket otrevlig och Bengt hotade då med att samarbetet mellan kansliet och Åke Sandberg kunde bli ansträngt (som om det inte redan hade varit det under många år?) Mötet slutade sedan mycket snöpligt genom att Bengt i princip visade oss på dörren – ”det fanns inget mer att diskutera”. Så snart vi kommit utanför dörren sa jag till Åke Sandberg: "Här försvann all lust att ha med Volleybollförbundet att göra. Det gick ju bara ut på att få dig att känna dig så obekväm att du inte står ut utan slutar." Det blev också så, vilket Åke redovisat i sin redogörelse. Dagen efter att Åke Sandberg skickat in sin uppsägning ringde Annika Collin mig. Hon berättade att Åke sagt upp sig och undrade om jag fortsatt ville vara med och utveckla tidningen. Fick till min mycket stora förvåning höra att det redan var klart att Rullgrus i Uppsala skulle ta över. Så snabbt har väl Bengt aldrig annars gett några besked (men det kan ju ha varit lite tjuvstart i projektet). Eftersom jag känner ”rullgrusarna” sedan många år och dessutom vill att volleybollspelarna ska få en bra tidning de kan vara stolta över har jag lovat att vara bollplank åt dem om de vill. Däremot ämnar jag inte ingå i något redaktionsråd eller eventuell arbetsgrupp i SVBF:s regi. Hoppas också att de får vettiga förutsättningar. Åke Sandberg har trollat med knäna för att göra en bra tidning. Vi som arbetat tillsammans med honom har också genomsyrats av viljan att göra en så bra tidning som möjligt trots knappa resurser. Jag har t ex bott fler nätter i bilen än på hotell under mina uppdrag för tidningen. Jag klagar inte, det har varit kul och stimulerande, men efter det synnerligen otrevliga mötet då Bengt försökte pressa Åke på sin källa och behandlingen av Åke tills han inte stod ut längre har all lust att arbeta för SVBF försvunnit.
