MED HUNDEN SOM REDSKAP

n   Fick sparken:

Missbrukade ”fel” drog

n  ProcessKedjan:

Ger unga en chans till

1/2014 Pris: 20 kr Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL.

Ny serie av Janne Karlsson

MED HUNDEN SOM REDSKAP 2/2011 oberoende

UNDERSKÖTERSKAN LOTTA ANDERSSON: GENOM ATT SKÖTA OCH BRY SIG OM FRASSE SKÖTER MAN OM SIG SJÄLV.

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

INNEHÅLL 1/2014 Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. ISSN-NUMMER 1102-9021

3 Ledaren 4 Hundstallet - hundars barnhem 8 Frasse är vårdhund 12 Marie fick sparken istället för vård 19 Serie: Janne Karlsson

OBEROENDE/RFHL Lagerlöfsgatan 8 112 60 Stockholm Tel: 08-545 560 60 Fax: 08-33 58 66 Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 PG: 70 93 54-5 ANSVARIG UTGIVARE Inger Forsgren ANSVARIG FÖR ANNONSER & MATERIAL TILL TIDNINGEN Per Sternbeck LAYOUT Carina Lindgren MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på Oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag.

2

20

Process Kedjan en knuff på vägen

24 Bra liv med diagnos 27 Krönikan 28 Jenka, frisk men inlåst

30

Diabetiker i arresten - blir man trodd?

34 Mobilförbud inom rättspsykiatrin 36 Sara var medberoende 39 Här finns RFHL 40 Serie: Janne Karlsson oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Inger Forsgren

ordförande i RFHL

LEDAREN /ledaren

Överenskommelsen – varför ska vi vara med?

F

ör fem år sedan lanserade regeringen, med stöd av de övriga riksdagspartierna överenskommelsen mellan staten och frivilligorganisationerna på det sociala området. Tanken med överenskommelsen var att man skulle komma fram till gemensamma ”spelregler” för vilka villkor det frivilliga sociala arbetet skulle bedrivas.

Ett av målen med överenskommelsen var att stärka de idéburna organisationernas självständiga och oberoende roll som röstbärare* och opinionsbildare. Syftet var också att utveckla en större mångfald av utförare och leverantörer av hälso- och sjukvård samt omsorg. RFHL var tidigt med i processen. Vi såg hur överenskommelsen främst kom att handla om förbättrade villkor för stora ideella utförare av välfärdstjänster som Röda korset och Stiftelsen Ersta Sköndal som driver egna sjukhus eller organisationer som Stadsmissionen som driver olika härbärgen och boenden på ideell bas. Vi påtalade att det verkade som att huvudskälet för att driva igenom överenskommelsen var att få in fler ideella aktörer i produktionen av välfärdstjänster. Men det var det förstås inte, enligt Peter Örn, som ledde processen. RFHL valde, trots vår kritik, att skriva under överenskommelsen. Därtill var vi nödda och tvungna för om man inte skrev under hade man heller ingen rätt att påverka processen fortsättningsvis. Nu har överenskommelsen funnits i fem år. Man kan konstatera att alla våra farhågor besannats. Utförare har fått fördelar vid upphandlingar av sociala tjänster. Vi som är röstbärare och opinionsbildande har belönats med större administrationsbörda och byråkrati där våra bidrag i princip detaljstyrs ner till gemnivå. Alla politiker och tjänstemän som styr överenskommelsen säger, i en läpparnas bekännelse, att de tycker det är viktigt att vi som röstbärarorganisationer är med och delar med oss av den

kompetens vi besitter. Samtidigt funderar jag på om de ens har en aning om hur de flesta ideella organisationer arbetar: med öppna verksamheter för våra medlemsgrupper, med det intressepolitiska rättighetsarbetet, med deltagandet i olika brukarråd på socialdepartementet, SKL, Sveriges Kommuner och landsting, och myndigheter där vi fungerar som talespersoner för dem vi företräder, med överklaganden av beslut som går individer emot, osv.

”Man kan konstatera att alla våra farhågor besannats”

1/2014 oberoende

Idag hyllas överenskommelsen av ministrar, SKL och förmodligen även av de utförare av tjänster som fått se sina positioner på marknaden förbättras. Jag säger inte att det är dåligt, men nu måste vi som inte är utförare också få fördelar av den. Varför ska vi annars vara med?

Det är på tiden att höga vederbörande börjar se helheten, mångfalden och värdet av oss ideella. Man måste se hur vi genom vår demokratiskt styrda verksamhet, genom att inte vara en aktör på en marknad, genom att inte villkora vår verksamhet för deltagare, motverkar social utestängning. Kort sagt, vi håller ihop samhället och de fattar inte vad vi sysslar med. Eller är det så att de inte vill fatta? Kan det vara så illa att de ser ideella utförare som närande, och röstbärarorganisationer som tärande? Ett av de ursprungliga målen med överenskommelsen var alltså att stärka de idéburna föreningarnas roll som röstbärare och opinionsbildare. Man kan konstatera att just detta mål i nuläget har en enorm förbättringspotential. Troligen är det en av orsakerna till att så många, precis som jag, tappat förtroendet. På överenskommelsens senaste årsmöte deltog endast tolv av de 47 undertecknande organisationerna. * föreningar som företräder människor vars röst inte hörs i samhället

3

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Hundar mot hundliv?

Nja, inte i Sverige, inte

H

unden ges ett allt större utrymme inom vården. Äldrevård, skolor och i arbetet med barn med diagnoser. Vård och terapihundar. Men i gruppen psykosocialt utsatta är hunden omstridd. Hemlösa med hund kan t.ex. inte få natthärbärge. Personer med försöksboende får inte

4

ha husdjur. Varför kan inte samhället ge människor med psykisk ohälsa möjlighet att ha hund? Det skulle ge stöd i ett socialt beteende, skapar en social kontaktyta och ger en långvarig relation. Annica Persson, jobbar på Stockholms Hundstall. Hon har lång erfarenhet inom psykiatrin och slutade det jobbet bl.a. för

att hon reagerade över hur illa många for trots vården och att en hel del av dem som hade hundar stängdes ute. Hundstallet är en form av hundars barnhem, herrelösa, övergivna eller hundar som av andra skäl behöver byta miljö. I Sverige drivs den i privat regi men i t.ex. Tyskland drivs motsvarande kommunalt. Annicas jobb är att bl.a. träna hundar tillsammans med sina

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

ägare varav en del också är människor i psykosocial utsatthet. – Personer med missbruksproblematik tackar ofta nej till behandling för att de har hund och ingen som kan hjälpa dem. Hundstallet tar emot inackorderingar, men det är inte gratis. En plats kostar 250 kr/dygnet. – Det jag upptäckt är att många hundägare som behöver stöd av öppenpsykiatrin inte har möjlighet att gå på möten och liknande just för att de inte har någonstans att lämna sin hund. Sjukvården har strikta regler om djur och det finns givetvis skäl för detta, menar Annica, men problemen borde gå att lösa. Hon ser samma problem för människor med beroende.

hunden. Det finns inte många fall där socialtjänsten betalar för husdjur och personer med ekonomiskt bistånd får ta av sin egen del till att klara sin hund. Inom äldrevården kan ibland ges bistånd för hundpromenader där gamla själva inte klarar gå ut med sin hund. – Det borde finnas en större förståelse från samhällets sida kring socialt utsatta som hundägare, menar Annica. Socialtjänsten skulle kunna se det positiva i att deras klienter har hund eller att en hund för vissa skulle bli en positiv tillgång. Annica säger att människor i

gruppen socialt utsatta oftast är oerhört måna om sin hund och att de så långt det går prioriterar hunden framför sig själva.

Alla är inte bra hundägare men många

– Hundstallet får in hundar som polisen beslagtar utifrån vanvårdsperspektiv, men då är ägaren ofta i en så dålig kondition att hen är i behov av egen vård, berättar hon. –I den här gruppen är det trots allt många som försöker lösa ut sin hund, i något fall kan socialtjänsten bidra, men det är ovanligt.

Medmänsklighetens ansikte sa Palme

Hon tycker att det helt enkelt kunde finnas en del i besöksrummen där hundägaren kunde ha hunden med sig. – Hunden spelar en aktiv roll i personens liv, den är sällskap och ger trygghet. Kanske det enda som personen kan känna tillit och trygghet med. Ska då detta tas ifrån dem?Hunden kan även vara det som medverkar till att personen snabbare kan återhämta sig, säger Annica och fortsätter: – Olof Palme redogjorde efter statsbesök i Frankrike för hur man varit på ett sjukhus i Paris där en äldre kvinna kom med ambulans och hade sin hund med sig. Palme beskrev det som medmänsklighetens ansikte.

Borde finnas större förståelse

När vi ser hemlösa eller människor med problem, drogmissbruk etc. reagerar vi instinktivt som att personen är olämplig som hundägare. Vi förutsätter att det är samhället som betalar för

1/2014 oberoende

Personer med missbruksproblematik tackar ofta nej till behandling för att de har hund och ingen som kan hjälpa dem.

5

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

– Därmed inte sagt att alla är bra hundägare i den här gruppen, men antalet psykosocialt utsatta som medvetet missköter eller hanterar sitt djur illa är inte större än bland s.k. vanliga hundägare. Om det är ren vanvård och ägaren inte får igen hunden, försöker Hundstallet hitta nya ägare. Precis som jag tycker Annica att hunden fyller en viktig funktion för utsatta människor. Men det är inte likhetstecken med att alla passar som hundägare. Jag väcker frågan om just människor med psykisk ohälsa inte skulle kunna få prova att ha hund som en del i processen att tillfriskna. Annica är både för och emot. Hundar som kommer till stallet är i en hel del fall problemhundar: – De behöver lugna och trygga miljöer, det kan inte alltid ges av alla med psykisk ohälsa, menar Annica men hon instämmer i att det inte finns några förbehåll för gruppen som sådan.

Hundar och fattiga – inget nytt problem 1954 publicerades författaren Stig Dagermans sista dagsedel i tidningen Arbetaren. Det var en reaktion på att en socialnämndsordförande hade beordrat att fattiga människors hundar skulle avlivas. Detta då de fattiga hade gett sina hundar mat för bidraget. Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. Nu sitter folk i små stugor med dyrbara hundkreatur. De kunde väl leka med flugor, som också är sällskapsdjur.

Härbärgen för hundar

Frivilligsektorn har under senare år arbetat för att stötta psykosocialt utsatta hundägare. Förra julen ordnades julfest för gatans hundägare på Bostället, där det delades ut hundmat och annat som en hund behöver. Det finns också möjlighet till veterinär och, för den som vill, träning. Fler av stadens soppkök erbjuder inte bara mat till människor utan har också hundmat. Synen på utsatta människor som hundägare förändras om än långsamt. Val av hund kan däremot vara ett problem. S.k kamphundar ses mer i kriminella gäng, medan hemlösa och gatans folk gärna har schäfer. Svårigheten kanske ligger i just valet av hund, inte att man har hund. – En stor hund borgar för trygghet och är man uteliggare kanske en sådan inger mer respekt inför omvärlden. Människor med psykisk ohälsa, kanske inte ska stora hundar, utan en hund som passar och fungerar ihop med ägaren, säger Annica.

Stängs ute på grund av hunden

Annica älskar jobbet på hundstallet, träningen med blivande hundägare eller de som har fått hund genom Hundstallet och tycker det är stimulerande och roligt. Och det händer att en och annan volontär om än inte uteliggare, men människor som behöver social kontakt finns med i frivilligarbetet. Erfarenheten av att ha arbetat inom psykiatrin med sköra människor och jobbet på hundstallet har många beröringspunkter. Det handlar om individer som haft eller har det tufft. Och Annica har stor förståelse för varför många sköra människor skaffar hund eller djur överhuvudtaget.

6

Kommunen bara betalar. Det måste bli slut på, ithy att annars köper de valar, fruktar herr Åleby. Något måste beslutas. Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant. (5 november 1954) Det blev Stig Dagermans sista dikt/dagsvers men kan lika väl placeras i dagens samhälle 2014.

– De människor som är utsatta och utanför systemet är inte mindre måna om sitt djur och sköter det efter bästa förmåga. Det som är trist är att hund och människa stängs ute från väldigt många hjälpinsatser som skulle kunna hjälpa, just för att hundar är förbjudna.

TEXT

Anne Skånér

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

– Det borde finnas en större förståelse från samhällets sida kring socialt utsatta som hundägare, menar Annica Persson på Stockholms Hundstall.

1/2014 oberoende

Foto: Stockholms Hundstall

7

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Vårdhundsteamet Lotta och Frasse LOTTA OCH FRASSE utgör ett vårdhundsteam. De tjänstgör på en demensavdelning inom Ekerö kommun. Att använda sig av hund leder till en varmare atmosfär men också att man tränas till att behålla de förmågor man har. Man blir också lugnare.

L

Lotta Andersson har arbetat som undersköterska i drygt tjugo år på Färingsöhemmet i Ekerö kommun, som är ett kommunalt äldreboende. Förutom hennes egen hund Frasse tjänstgör två andra hundar där. Tillsammans bildar Lotta och Frasse ett vårdhundsteam. I den mån det är möjligt får även boende ha djur men det krävs då att man kan sköta djuret eller att man har anhöriga som kan göra det. På de avdelningar där det inte är fritt fram för djur får man som besökare ta med hund direkt in i lägenheten men de får inte vistas i de allmänna utrymmena. Det beror helt enkelt på att det finns anställda som är allergiska. Det märks direkt att Lotta, milt sagt, är mycket engagerad i sitt arbete.

8

– Jag älskar mitt arbete och satsar 180 %. Det är underbart att få påfyllning varje dag när man är på jobbet, när man känner att man gör skillnad. Jag har även startat en frisersalong på äldreboendet fast jag inte alls har någon utbildning inom det yrket. Det är jätteviktigt att få känna sig fin och det är underbart att se när någon fått sitt hår nylagt, hur hon växer. Tanken med det är att man ska få komma hemifrån och känna sig lite lyxig och bli ompysslad. Det ser också ut som på en riktig frisersalong Frasse kan även då vara med och lugna om någon tycker det är obehagligt att bli berörd av människor. Detta gäller även vid tandläkarbesök.

Lämplighetstest

Har man Frasse i knäet brukar det avlöpa mycket bättre och lugnare.

Frasse är en sjuårig korsning mellan flat coated retriever och border collie som Lotta tog över när han var två år. De påbörjade utbildning till vårdhund direkt eftersom hon skaffat honom av just det skälet: – Min andra hund var inte lämplig för ändamålet. Hon är för reserverad. Varje hund på vårdhundskolan går igenom ett lämplighetstest och hon klarade inte det. Idén till att utbilda en vårdhund fick Lotta då man tidigare haft outbildade hundar på avdelningen. Under två års tid, den tid det tog att utbilda Frasse, tränade hon honom varje dag: – Jag blev helt besatt och tänkte nästan enbart i vårdhundstermer. Jag var till och med rädd för att bränna ut Frasse men det verkade som om han tyckte det var roligt att träna. Jag har inte sett några tecken på att han tog skada av det, tvärtom.

Bryter egocentreringen

– Vi jobbar halvtid och Frasse är alltid med mig på demensenheten. Här får man ha hundar på avdelningen Utöver det arbetar vi på arbetsterapin en dag i veckan med program. Vi arbetar också med hund på recept som skrivs ut individuellt av legitime-

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Det är underbart att få påfyllning varje dag när man är på jobbet, när man känner att man gör skillnad, säger Lotta Andersson med hunden Frasse.

1/2014 oberoende

9

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Frasse är redo för ett arbetspass. Foto: Lotta Andersson

rad personal. Aktiviteterna ska hjälpa till att bevara den funktion man har. Genom att använda sig av hund bryter man egocentreringen hos de äldre vilket innebär att de fokuserar på något annat än den egna kroppen. När Lotta t ex går runt på morgonen säger hon inte åt Elsa eller Kalle att gå upp utan säger att ”Frasse skulle behöva gå ut och kissa; vill du hjälpa mig med det?” Då har man flyttat fokus från pensionären till hunden och eftersom de är så måna om Frasse hjälper de gärna till.

Fokus på vad man kan

– På liknande sätt kan man säga att jag behöver hitta på en ny aktivitet till Frasse och få våra boende att samarbeta. Dessutom öppnar det för samtal kring hunden vilket leder till gemenskap. Man kan säga att vi

10

hela tiden fokuserar på det man kan göra istället för det man inte kan. Genom att bry sig om och sköta om Frasse sköter man också om sig själv. Eftersom man är så mån om honom gör man saker som man inte trodde att man kunde. Man får bevis på att man klarar av saker, att man har en uppgift. Jag använder också musik och sång och Frasse kan gå med ett föremål i munnen till någon. Utifrån det talar man om vad det är för sak och vilken sång man tänker på i anslutning till det. Just igenkänningen är viktig för att bevara funktion när man är dement.

De boende blir lugnare

En fördel med att använda vårdhund är att det blir en mycket avspänd och trevlig atmosfär. Rörligheten ökar när man inte längre tänker på att

man har ont. Över huvud taget blir människor lugnare även om inga direkta studier gjorts på Färingsöhemmet vad gäller läkemedelskonsumtion. Det är också mycket lättare att släppa en hund in på livet än en människa och det händer att Frasse får ta emot förtroenden som man inte vill delge personal eller anhöriga. Han är också bra på att ligga sked och det är oerhört viktigt för många för att dämpa smärta och oro; att ha en kravlös och varm kropp nära sig. De boende är också delaktiga i att utforma lekar och övningar.

Frasse kan räkna

Lotta säger att hon ofta ”luras” och säger till exempel att” jag behöver träna Frasse på en sak, vill du hjälpa mig med det?” Det vill man alltid. Det blir också en direktkommunikation vilket

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

är mycket värt när språket inte alltid fungerar som det ska. Lotta och Frasse visar hur de arbetar. Hon har glasburkar med en lapp där det står vad Frasse ska sägas till att göra som han sedan får godis för. Genom att man skruvar av locket tränar man finmotoriken utan att tänka på det. Står det ”snurra” på lappen kan man själv snurra för att få även Frasse att göra samma sak. Då tränar man även rörligheten. Frasse kan även räkna. Nåja, man kan tro det om man bara tittar på hunden. I själva verket får han hjälp på traven av Lotta som dirigerar honom. Det spelar ju ingen roll; själva avsikten med vårdhund är att få igång människor till egen aktivitet.

Höjer hundens status

Färingsöhemmet ska läggas ner eftersom lokalerna är så gamla. Man ska bygga upp ett nytt men det kommer troligen att bli i privat regi. Lotta vill gärna jobba kvar i den kommunala verksamheten. Tanken är att Lotta och Frasse också ska utveckla ett samarbete med ett annat kommunalt äldreboende. – Vårdhundsverksamheten är också viktig för att höja hundens status i samhället, säger Lotta. Jag tycker också det är mycket givande och viktigt med musiken så det är möjligt, när Frasse inte finns mer, att jag satsar mer på det sättet att arbeta. Det är så viktigt för minnet och kommunikationen.

TEXT OCH FOTO

Monica Brundin

1/2014 oberoende

Både människor och hundar utbildas På Vårdhundskolan i Brösarp utbildas vårdshundsteam och vårdpersonal. Hundar testas för sin lämplighet och tränas av sina förare. De flesta vårdhundar finns inom äldrevården men enstaka hundar används inom barnsjukvård, strokerehab, psykiatrin och rättspsyk. Tillsammans med sin förare bildar vårdhunden ett vårdhundsteam. Syftet med vårdhundsteamet är att assistera vårdpersonal i arbetet med barn, vuxna och äldre. Vårdhundens uppgift är att träna, motivera och sprida glädje och entusiasm bland personer som har någon form av funktionsnedsättning. Hundens medver-

kan utformas så att sociala, emotionella, fysiska och kognitiva förmågor utvecklas och stärks. Idag används mycket mediciner, inte minst i vården av äldre med demens. Medicinerna kan ge biverkningar och sjukvårdspersonalen upplever ofta att de behandlingsmetoder som finns inte räcker till. Kontakten med vårdhundar har hos många patienter minskat behovet av läkemedel mot oro och värk. Många beskriver att de mår bättre och lider mindre av sina besvär. Hundens närvaro ger spontan glädje och stimulerar utveckling.

Källa: www.vardhundskolan.se

Lotta har en hel arsenal med olika saker hon använder i sitt arbete.

11

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Fick sparken iställ I Sverige har alla större arbetsgivare ett ansvar för att erbjuda rehabilitering om någon av deras anställda fastnar i missbruk. På pappret i alla fall. Och om man blivit beroende av en laglig drog. Om man blivit beroende av heroin, då är det något helt annat. Särskilt om arbetsgivaren heter Kriminalvården.

E

fter gymnasiet bestämde sig Marie för att åka till London för att utbilda sig till bartender. I London träffade hon en kille, som fick henne att flytta till Oxford. Killen hade tidigare gått på heroin men var nu ren. Marie fick jobb på resebyrå men märkte efter en tid att något inte var som det skulle. Killen hade tagit ett återfall: – Jag accepterade inte det. Visst hade jag provat på det mesta, berättar Linda, men heroin.. där gick gränsen. Men killen fortsatte och var snart igång fullt ut. Linda säger att han ville hålla henne utanför, men samtidigt ökade hennes nyfikenhet på vad heroin var: – Jag ville helt enkelt prova och vi rökte ju bara, så vår uppfattning var att vi hade allt under kontroll. Vi arbetade bägge två och ingen av oss misskötte jobbet. Blev beroende Marie och hennes kille fortsatte att missbruka ihop. Hon började plugga sociologi och religion vid ett universitet i Oxford och 2008 började Marie må sämre. Hon insåg att hon tappat kontrollen över situationen och mådde

12

dåligt när hon inte tog heroin. Tidigare hade det gått att hålla upp periodvis utan alltför stora problem. Nu började en annan fas. Pojkvännen sökte hjälp för att sluta, men Marie ville inte förknippas med missbrukare och trodde att hon skulle ordna det på egen hand. – Jag intalade mig att det hängde på mig, om det skulle gå eller inte. De gånger jag reste till Sverige lade vi ner antingen strax innan eller tände av hemma. Det är ju som en svårare förkylning så till min mamma kunde jag säga att jag var förkyld.

Tog examen

Efter tre år var Marie klar med sina studier och fick sin

Jag möttes av ett: ”Vad fan håller du på med?”

examen. Betygen blev bra. Trots missbruket hade hon klarat sin utbildning. Hon började söka jobb i England inom kriminalvården, men eftersom det var rekryteringsstopp var det omöjligt att få jobb. Arbeten inom den offentliga sektorn i England är få och många slåss om arbetstillfällena. Marie började fundera på att flytta hem. Hon sökte ett jobb inom kriminalvården i Sverige och kallades till anställningsintervju. På intervjun fick hon frågan om hon testat droger. Hon svarade att ja det hade hon men inget mera. Hon befann sig i en förnekelsefas och tyckte inte hon hade några problem med sitt beroende. Hon kunde gå ut och in i beroendet utan större problem. Hon fungerade socialt. Hon ville ha jobbet. Dessutom kände hon att hon lämnat drogandet bakom sig. Nu var det en ny fas i livet och det andra var historia.

Fanns i langares telefon

– Jag var helt drogfri när jag började på kriminalvården. Jag och killen hade en paus i relationen när jag började grundutbildningen. Jag var klar i januari och i februari kom han till Sverige. Han fick jobb inom

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

let för behandling

Idag praktiserar Marie på RFHL Stockholm och kommer snart anställas.

byggbranschen och vi var båda drogfria i fyra månader. Allting fungerade jättebra. Just därför trodde vi inte att det var någon fara att röka på igen så vi tog ett återfall under sommaren. Jag såg fortfarande inte att jag skulle ha ett problem. En missbrukare var i min värld någon som inte kunde sluta.

1/2014 oberoende

Själv slutade och började jag om vartannat. I november fick Marie en placering på Krami (samverkan mellan kriminalvården, arbetsförmedlingen och kommunen). Det var en mycket bekräftande och välkomnande miljö samtidigt som det var mycket konflikter sedan tidigare. Marie

Foto: Anne Skånér

började må dåligt, både privat och på jobbet och i februari tog hon ett nytt återfall. Den 12 februari 2013 ringde polisen på dörren. Då hade man hittat Maries nummer i en langares telefon. Man gjorde husrannsakan och Marie blev uppskrämd av polisen om att hon måste vittna mot langaren.

13

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Foto: Sanna Rantamäki

Marie berättar: – Åtalet mot langaren blev nedlagt så jag hade inte behövt berätta men det visste jag inte då. Jag trodde att det skulle vara bättre att jag berättade för min arbetsgivare än att polisen gjorde det. Jag började med att kontakta en arbetsrättsjurist för att veta vilka rättigheter jag hade. Jag var varken med i fack eller a-kassa. Juristen sa att de inte kunde sparka mig utan var tvungna att erbjuda vård och behandling. Hon sa att jag var tvungen att tacka ja till behandlingen. Jag berättade också för samordnaren på Krami som i sin tur ringde min chef. Hon ringde mig efter ett par dagar och bokade in mig på ett möte med henne och anstaltschefen. När jag kom till anstalten och mötte kollegor i korridoren vände de bort blicken och hälsade inte. Jag skämdes något så fruktansvärt. På mötet fanns ingen medkänsla med min situation utan jag möttes av ett: ”Vad fan håller du på med?” Jag trodde verkligen att jag skulle bli erbjuden behandling eftersom jag hade ett beroende men i stället uppmanades jag att säga upp mig eftersom jag hade begått en kriminell handling genom att köpa heroin. Jag fick en dag på mig, sedan

14

skulle jurister kopplas in och de skulle sparka mig. Det skulle göra mig omöjlig inom hela kriminalvården. Jag försökte föra fram att det fanns andra i personalgruppen som var alkoholberoende och spelberoende och dessutom fanns det folk där med fotboja efter att de misshandlat sin fru men det hjälpte inte. Jag kände mig tvungen att säga upp mig och gick så småningom in i en djup depression eftersom jobbet verkligen betydde allt för mig.

Började injicera

Två veckor efter att Marie förlorat jobbet miste killen sitt. Marie gick in i en djup depression eftersom jobbet betytt så mycket för henne. Fram till dess hade hon inte injicerat eftersom hon var rädd för sprutor men nu övervann hon den rädslan: – Jag var inne i ett väldigt destruktivt mönster. Det var jättesvårt att leva med skammen av att ha förlorat jobbet. Enda sättet att dämpa min ångest var genom att fortsätta ta droger, mycket mer än tidigare. Jag var inne i en ond nedåtgående spiral. Jag önskar verkligen att jag hade blivit erbjuden hjälp innan det gick så långt som det gjorde. Pengarna tog slut så småningom och Marie såg ingen annan utväg

Det är först nu, ett år senare som jag inte längre skäms. än att söka behandling. Hon säger att det kändes som om valet stod mellan att ta livet av sig och att söka vård. Förhållandet var i spillror och killen åkte hem till England. Själv gick Marie i behandling hela sommaren.

Arg över att ha blivit lurad

Marie är arg över att ha blivit lurad av sin arbetsgivare. Nu vet hon att om hon hade stått på sig och krävt behandling hade inte arbetsgivaren kunnat neka henne det. Och bränd hos kriminalvården som anställd, det är hon ändå med tanke på den prick i belastningsregistret hon kommer att få. – Mitt råd till personer i en liknande situation måste tyvärr bli att de ska vara väldigt försiktiga med att berätta för sina chefer om de har problem med missbruk. Man ska inte ha en övertro på att det finns en förståelse kring missbruk bara för att yrkesgruppen själv jobbar med klienter med beroendeproblematik. – Eftersom det finns droger i samhället generellt så kommer det även i framtiden självklart finnas personer inom dessa yrkeskategorier som missbrukar. Och att man bara ska få hjälp om det är en laglig drog tycker jag

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

FAKTA

Tar inget ansvar för drogberoende Stora arbetsgivare har ett rehabiliteringsansvar för anställda med beroendeproblem. Åtminstone när det gäller lagliga droger. Om man blivit beroende av illegala droger gäller något helt annat. Större företag, myndigheter eller kommuner ska enligt arbetsmiljölagen erbjuda anställda med missbruksproblem rehabilitering. För mindre arbetsgivare, som inte har den ekonomiska möjligheten att göra det, gäller att man ska möjliggöra rehabilitering genom att t.ex. bevilja ledighet för att den anställde ska kunna gå på behandling. Som anställd ställs det som krav att man ska medverka i sin egen rehabilitering. Så ser det ut på pappret. I verkligheten är det inte lika enkelt. Det visar det som Marie råkade ut för.

är helt befängt – det ökar bara stigmatiseringen. – Det är först nu, ett år senare som jag inte längre skäms. Jag vet att jag inte är en sämre person än andra på grund av det som hänt.

TEXT Monica Brundin och Anne Skånér

1/2014 oberoende

Staten vs. Narkomanen Det är en grå februaridag. Vinden blåser kallt över ett öde torg. I dag ska rättvisa skipas. Idag är det Staten mot Knarkaren i tingsrätten i Södertälje. Idag ska Staten visa hur illa man tycker om narkotika genom att döma en person som använt till straff. Idag ska Staten visa hur mycket Staten bryr sig om en narkoman genom att utdöma straff. I foajén in till tingsrätten är det säkerhetskontroll. Tre bastanta vakter genomsöker våra väskor och kläder. Vi får gå genom bågar som kontrollerar om vi har metallföremål med oss. Här tas inga risker. På våning fyra är det tomt förutom oss. Efter ett par minuter kommer Staten och hälsar på Narkomanen. Staten är en parant kvinna i rödfärgat kortklippt hår, tajta jeans och kort gul läderjacka. Hon är åklagare och vill avdramatisera mötet med Narkomanen. Staten vill framföra att trots att man står på

olika sidor i detta behöver man ju inte vara ovänner. För att vara riktigt säker på att allt ska gå som Staten vill har man sett till att Narkomanen inte har rätt till advokat. Därtill är brotten, ringa narkotikabrott två gånger om, narkotika i kroppen och en mindre mängd heroin, 0,05 gram heroin på en tallrik på ett köksbord, alltför ringa. Det är ju passande för Staten att det inte finns någon advokat närvarande som kan ställa frågor om det är relevant för rätten att behandla uppgifter från förhör som hållits av polisen under flera timmar med en uppenbart heroinpåverkad människa utan advokat. Det är passande att ingen kan bråka om att polisen uppenbart ljugit för att skrämma fram uppgifter ur en ung människa...förlåt, narkoman. Brotten är ringa. Ja, så ringa att rättens ordförande inte ens anser att det behövs nämndemän. Staten berättar om brottstillfället. Hur polis funnit telefonnummer

15

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

i en langares telefon, fått adress till numret, gjort husrannsakan, funnit narkotikapåverkade personer och mindre mängder narkotika i en lägenhet i Södertälje för lite mer än ett år sedan. Narkomanen berättar att hon varit fast i ett missbruks- och misshandelsförhållande och att det var hennes dåvarande pojkvän som införskaffat narkotikan som de gemensamt intagit. Pojkvännen har flytt landet och mot honom har Staten lagt ner åtalet. Kvar står Narkomanen. Staten yrkar på 170 dagsböter á 50 kronor. För de ringa brotten gäller heroin. Och heroin är så farligt så det ser lagen extra allvarligt på. Sättet man berättar för Narkomanen hur allvarligt Staten ser på heroinanvändning och hur farligt det är, det är

just via antalet dagsböter. Hade Narkomanen varit beroende av amfetamin så hade dagsböterna blivit färre till antalet. Förhandlingen är slut och nu ska Domaren bestämma påföljden. Vi får gå ut ur salen. Efter en kvart är hon klar och vi blir inropade. Domen blir 160 dagsböter á 50 kronor, plus 500 kronor till Brottsofferfonden (Vem är brottsoffer i detta mål?). Dessutom vill Staten ha 1350 kronor för att man analyserat Narkomanens urin. Sedan är det slut. Det är en vanlig dag på jobbet för Domaren och Staten i det narkotikafria konungariket Sverige. I Sverige ska det enligt den officiella svenska narkotikapolitiken vara svårt att börja knarka

Riktlinjer och stödmaterial Kriminalvården är en stor statlig arbetsgivare. Man har riktlinjer för hur man ska agera när personal drabbas av beroendeproblem. Ur kriminalvårdens riktlinjer: ”Kriminalvårdens arbete med alkohol/drogfrågor syftar till att skapa en arbetsmiljö där alla ska känna sig trygga. Arbetet med alkohol/drogfrågorna ska präglas av tidiga insatser och en öppenhet med vilka förutsättningar för stöd och hjälp som finns att tillgå.” Man har också gett ut ett stödmaterial som ska hjälpa chefer att fatta rätt beslut. I stödmaterialet står följande: ”Ignorera aldrig det tidiga samtalet. Ett samtal i ett tidigt skede betyder mycket och det visar att man som chef bryr sig om. Det ger en möjlighet att se sig själv utifrån och det kan bli

16

en varningsklocka för den som är på väg mot drogproblem.”

Legala / illegala droger

”De som behöver hjälp ska behandlas respektfullt och i enlighet med gällande sekretessbestämmelser. De ska uppmärksammas på ett tidigt stadium och erbjudas stöd och behandling.” - Kriminalvården skiljer mellan legala och illegala droger, säger Daniel Gustavsson, verksjurist på Kriminalvårdsverket. Han hänvisar till en dom i arbetsdomstolen där en person i ett likartat fall fick sluta på grund av drogmissbruk. Personen i fråga hade tio års klanderfritt arbete bakom sig. Arbetsdomstolen bedömde i alla fall att Kriminalvården fattat rätt beslut. Daniel Gustavsson, säger att det arbetats oerhört hårt inom Kriminalvården för att ha en

och lätt att sluta. Narkomanen är nu fälld för ringa narkotikabrott vilket skrivs upp i register. 9 000 kronor i böter för en ung människa som lever på socialbidrag. Det för med sig skulder. Skulderna för med sig betalningsanmärkningar. På vilket sätt betalningsanmärkningar och prickar i belastningsregistret underlättar ett framtida narkotikafritt liv återstår för Staten att förklara. Men det behöver Staten inte göra. För idag har Staten varit tydlig i sin signal om att den inte tolererar narkotika. Idag har Staten skipat rättvisa. Idag har Staten visat hur mycket den bryr sig. Utanför på torget fortsätter vindarna att blåsa. Är de inte lite kallare än innan?

Text och foto: Per Sternbeck

drogfri miljö bland de anställda. - Det handlar om förtroendet för verksamheten. Narkotika är trots allt olagligt och leder till straff, medan alkohol är en laglig drog, säger han. -En anställd som missbrukar narkotika kan t.ex. utsättas för påtryckningar från de intagna och det är något som man inte vill utsätta vare sig anställda eller intagna för. På min fråga om det förekommer att dömda jobbar inom kriminalvården, t.ex. med fotboja kan inte Daniel Gustavsson svara på, men det beror på vilken typ av brott det handlar om, tror han. -Men narkotikabrott har inga undantag och det skulle inte spelat någon roll i det här fallet om facket funnits med eller ej. Facket vet hur mycket vi jobbat för att ha en drogfri arbetsplats och vad som gäller.

Per Sternbeck

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Narkotikarelaterad död i Sverige Tillsätt haverikommission I regeringskansliet Rosenbad har folkhälsominister Maria Larsson kallat till hearing för att diskutera den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige. Hon har bjudit in experter från samtliga berörda myndigheter och från EU:s center. Kanske kan någon av experterna berätta varför Sverige rapporterar in 412 döda av narkotika i Sverige till EU när det i själva verket är 529?

Genom att uppmuntra narkotikaberoende att söka vård kan man uppnå minskad dödlighet.

1/2014 oberoende

Foto: By Hospital/ creativecommons

Sveriges har sedan länge höga dödstal för narkotikaberoende personer jämfört med andra länder i Europa. Den officiella

17

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Politiskt intresse bakom siffrorna politiska hållningen till den höga dödligheten är att Sverige är bättre på att räkna döda narkomaner än andra länder. ”Det är allmänt känt att i Holland måste man dö med en spruta i halsen för att det ska räknas som en narkotikarealerad död” som någon formulerar det på hearingen. Det påståendet visar sig inte stämma.

Narkotikarelaterad död vanligare i norra Europa

Paul Griffiths från The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, EMCDDA, berättar att det år 2012 dog 65 000 personer i narkotikarelaterad död i EU med Norge och Turkiet. Han berättar hur Sverige med sina 412 döda ligger på fjärde plats bland länderna i Europa över antalet narkotikarelaterade döda. Och det på en liten andel narkotikaberoende personer jämfört med andra länder. Han berättar att andelen kvinnor som dör en drogrelaterad död i Sverige är mycket hög. Trots att narkotikamissbruket är vanligare i södra Europa så är den narkotikarelaterade dödligheten vanligare i norra Europa. Griffiths tror att det kan bero på ett ökat blandmissbruk, att missbrukarna blir äldre och att ett nordiskt sätt att dricka alkohol (att hårdsupa) kan spela en roll i detta. Håkan Leifman från CAN, Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning, inleder sin föredragning med att säga att man i princip inte vet någonting om vad den höga narkotikarelaterade dödligheten i Sverige beror på. Däremot har CAN koll på hur många som

18

testar narkotika. 18 % av befolkningen har testat narkotika, 3 % har testat det senaste året, 1, 4 % har använt narkotika den senaste månaden och att 0,6 % av befolkningen har utvecklat ett beroende av narkotika.

Haverikommission bör tillsättas

Håkan Leifman berättar även att det egentligen är 529 personer som 2012 dog en narkotikarelaterad dödligheter men att man till EMCDDA rapporterar in 412 döda*. Alla indikatorer visar på en ökad dödlighet och ett ökat missbruk av narkotika i Sverige. Lars-Age Johansson från Socialstyrelsen menar att det är dags att tillsätta en haverikommission över den narkotikarelaterade dödligheten. Paul Griffiths återvänder igen. Han berättar hur den europeiska statistiken förbättrats starkt under de senaste åren och att alla länder utom 3–4, rapporterar in relevanta och trovärdiga uppgifter till hans center. Han menar att det finns ett antal viktiga faktorer för en minskad dödlighet bland narkomaner: Uppmuntra narkotikaberoende att söka vård, att få narkotikaberoende personer att stanna kvar i vård, att sprida Naloxon bland heroinister (Naloxon häver överdoser) samt en förbättrad akutvård.

Vad gör ministern med kunskapen?

Efter hearingen tackar Maria Larsson för all kunskap. Frågan är vad hon ska göra med den? Det står helt klart att svensk statistik inte är bättre eller an-

norlunda jämfört med andra länders. Det går inte att skylla den höga svenska narkotikarelaterade dödligheten på statistiken. Det är inte lätt att med säkerhet säga vad som behöver göras. En bra början är säkert att betrakta narkotikaberoende personer som vanliga medborgare som är i behov av vård och behandling, att ändra lagstiftning så att utskrivningar av narkotikaberoende från bevisat effektiva behandlingar inte får förekomma, att ändra synen på narkotikaberoende från att vara kriminella till att vara resurser när det gäller att minska den narkotikarelaterade dödligheten.

En ”lyckad” politik

Det är inte mycket som pekar på att Maria Larsson kommer att lägga sådana förslag. Hon sitter fast i den nationalistiskt präglade retoriken kring den lyckade svenska narkotikapolitiken. En ”lyckad” politik där allt fler personer börjar använda narkotika och där allt fler dör. * Skillnaden i siffrorna handlar om att 412 personer dog en direkt narkotikarelaterad död (överdoser, förgiftningar) medan det var 529 personer (sjukdomar, trafikolyckor) vars död hade narkotika som en underliggande/bidragande orsak till att personen dött. Självklart rapporterar Sverige det mindre antalet till EMCDDA då det finns ett politiskt intresse av att bevara bilden av den svenska narkotikapolitiken som fungerande och bättre än alla andra länders. TEXT

Per Sternbeck

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

1/2014 oberoende

19

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Det går att förändra sitt liv – vi är levande bevis på det I två år har X-Cons projekt Process Kedjan varit igång. Projektet går ut på att få ungdomar som fastnat i kriminalitet och missbruk att vilja och hitta andra sätt att leva sina liv på. Projektet ger en knuff på vägen, mot något bättre. Andreas Nygren, 35, och Richard Karlsson,39, kommer in i Unga X-Cons rätt skamfilade lokaler. Men de ser inte skamfilade ut. Tvärtom. De är propra. Välvårdade. Vältaliga. Inte en

20

svordom. Ingen jargong. Det är en bärande del av tanken bakom projektet, ska det visa sig. Richard börjar berätta om Process Kedjan: – Andreas och jag började jobba i Unga KRIS. Vi jobbade med föreläsningar på skolor och att vara kontaktpersoner till unga människor som hamnade på SIS, Statens Institutionsstyrelse eller olika behandlingshem. Men så kom splittringen och vi valde att följa med X-Cons. Vi visste inte riktigt vad vi skulle

göra, vad vi ville. Vi funderade på en ungdomsverksamhet, satt och spånade kring en stor tv, ett biljardbord, piltavla. Men så kom vi på oss själva med att det vi skissade på var en fritidsgård. Men hade en fritidsgård hjälpt oss? Nej! – Vi kom fram till att vi skulle ha en samlingsplats där ungdomar kan träffas OCH jobba med ett proffsigt kontaktmannaskap för ungdomar med problem. Tankarna utvecklades vidare baserat på de egna erfarenheter-

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

na av missbruk, av att begå brott, av att vara inlåst och att sedan komma ut till… kompisar som missbrukade och som begick brott. Vad hände då? Och vad skulle hända om man utvecklade kontaktmannaskapet så att man följde ungdomar från gripande, arrest, häktning, rättegång, placering på SIS eller kriminalvård till tre månader efter frigivning. De bestämde sig för att försöka komma igång med en sådan verksamhet.

– När vi kliver in tror de ofta att vi är myndighetspersoner, berättar Andreas. Det tycker vi är jättebra. Och viktigt. Att man inte ser på oss vilka vi har varit. Sen berättar vi vilka vi är och det brukar gå rätt så fort att vinna ungdomarnas förtroende. De känner att de kan vara ärliga mot oss. De kan berätta sanningen och då kan vi hjälpa dem med rätt saker. För myndighetspersoner kan det gå månader innan de vinner ett förtroende. Eller så ljuger ungdomarna och då får de hjälp med fel saker eftersom myndigheterna får arbeta med deras lögner som bas.

Samverkan med myndigheter grunden

Richard: – Grunden var att vi började samverka med polisen. De ringde upp oss när de tagit en ung person och vi kunde möta upp dem när de släpptes. – Åklagarsidan är också viktig, fyller Andreas i. Det är ju åklagaren som bestämmer om vi kommer in till ungdomen eller inte. Till en början fanns det ibland krav på närvaro av förundersökningsledaren eller av personal från kriminalvården. Ibland följde någon med in när vi började prata med ungdomen som satt, men de gick ut efter ett tag när de märkte hur samtalen utvecklade sig.

Tid i arrest tillfälle för förändring

– Arresten är ett jättebra tillfälle att påbörja en förändring, säger Andreas. Det är en stor konsekvens som drabbar en. Man är inlåst. Helt ensam. Man har inga kompisar att ta skydd bakom. Man är rädd, man mår inte bra. – Vi kommer in i arresten och även hos ungdomar som sitter häktade med restriktioner, berättar Richard. Då och där är man som mest mottaglig för att börja förändras. Det är en tid av självrannsakan och det finns tid

1/2014 oberoende

Alltid välkommen tillbaka

Vi två har fått så oändligt många chanser. Vi måste ge lika många chanser till ungdomarna. Andreas att göra den där man sitter. – Vi tror inte på att komma in på häktet och fika och dra rövarhistorier. Det är viktigt att säga det, tycker jag. Vi jobbar med coachning och motiverande samtal, MI, som metoder. Sedan försöker vi få ungdomen att se att det finns stöd därute. Man kan känna sig hur ensam som helst när man sitter inne men på utsidan finns det personer som är resurser om man vill förändra sitt liv. Resurser, inte motståndare.

– Ungdomar är en svår grupp att jobba med. De har inte fått några stora konsekvenser ännu. Livet med droger och kriminalitet lockar och drar. Det finns ingen ”quick fix”. Man sår ett frö som blommar upp nå annanstans och stället man är på just för tillfället får all cred men processen startade någon annanstans. Vi startar såna processer genom vårt kontaktmannaskap, menar Andreas. Trots att båda upplever att deras sätt att arbeta verkligen fungerar så kommer återfallen: – Man märker det när någon slutar dyka upp. De vet att de inte kan lura oss för vi ser när de tagit något och då kommer de inte. Det finns inget pokerfejs gentemot oss. Mönstret är att de dyker upp igen. Två veckor senare, tre månader, ett år senare, så står de i lokalen. Det finns något här som de vill ha. De känner att de hade något när de var med, och vill återvända, berättar Rickard. – Man är alltid välkommen tillbaka, berättar Andreas. Vi två har fått så oändligt många chanser. Vi måste ge lika många chanser till ungdomarna.

21

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

FAKTA:

Process Kedjan har hittills arbetat närmare med ett 50-tal ungdomar.

Process Kedjan har också en besöksverksamhet på gemensamhetsavdelningen på ungdomshäktet i Sollentuna:

som är hur bra som helst. Vi gör det. Vi är levande bevis på att det går. Projektet står inför en stor utvecklingsfas. Hittills har man varit finansierade från Arvsfonden. Nu har man ett år på sig att gå från att vara projekt till att dra in egna pengar genom att sälja sina tjänster till bl.a socialtjänsten. Det innebär en stor utmaning: – Vi har börjat paketera tjänster som socialtjänster köper av oss. Nästa steg är att vi ska ge oss in i upphandling med det offentlig sektor, berättar Andreas.

Få rum för känslor

– Vi sätter ribban på samtalet, berättar Richard. Och återigen, vi drar inga rövarhistorier. Alla som sitter där har hört tillräckligt med rövarhistorier. Istället pratar vi om känslor. Det finns inte många rum på en institution där man kan prata känslor. Man ska hålla masken, vara så tuff, främst inför de andra ungdomarna som sitter. – Vi berättar om oss själva. Hur såg det ut i våra liv? Vad handlade det om? Varför rånade jag, begick brott, missbrukade? Varför? För mig berodde det på att jag var rädd. Jag var utanför. Jag kände mig inte sedd. Det var ur sådana känslor min kriminalitet och mitt missbruk började, berättar Andreas. – Innan man kan hitta en lösning på sina problem så måste man förstå varifrån de kommer, säger Richard.

Förmedlar hopp

När de besöker häktet förmedlar de också hopp i en hopplöshet: – Det finns en känsla av att allt är över när man sitter. Att man är stämplad. Man sitter på kåken, man har skulder och det känns som att man sitter orubb-

22

I arbetet med att besöka häktet har man stött på ett hundratal.

Professionella och ideella

Vi drar inga röverhistorier. Istället pratar vi om känslor. Richard ligt fast men det går att förändra sitt liv. Det går att bygga ihop sina relationer med föräldrar, syskonen. Det går att leva ett liv

– Det måste komma in nya varaktiga relationer i de här ungdomarnas liv. De ser oss som ”relationer” och inte som ett ”företag” eller som någon som får betalt för att bry sig. Det måste vi kunna fortsätta med säger Richard och fortsätter: – Vi försöker att vara professionella i vårt jobb. Samtidigt vill vi fortsätta vara ideella. Vi vill kunna jobba fritt. Friare än om man är rent professionell. Som person och coach i Process Kedjan måste man vilja hjälpa andra. Kunna jobba ideellt utan att man hela tiden får betalt för det. Det måste finnas hjärta. Det kan inte bara vara pengarna som styr.

TEXT

Per Sternbeck

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Projektet bedriver också anhörigstöd där anhöriga får genomgå sorgebearbetning och kan prata om den skuld och skam man ofta känner över den anhöriges brott.

Man har haft 10-15 anhöriga i genomsnitt på varje möte och projektet har haft ca 100 anhöriga som varit mer eller mindre anhöriga i dessa grupper.

Påverka myndigheter det riktigt svåra Process Kedjans verksamhet bygger på att coacherna har egen erfarenhet av missbruk och kriminalitet. Men den bakgrund projektledarna menar är en förutsättning för framgång får vissa myndigheter att rygga tillbaka. – Ända från starten med Ung i X-Cons så var det som att vi i vissa fall blev socialens sista utväg. De kom till oss med ungdomar som man prövat olika insatser på men där allt misslyckats. Då kom man till oss. Och många gånger lyckades vi där andra misslyckats, berättar Andreas. Trots det upplever Andreas och Richard att det finns en skepsis emot dem: – Att jobba med ungdomarna är inte problemet. Det är vi jättebra på, säger Richard. Det vi måste koncentrera oss på är myndigheterna, att få dem att tro på oss. Trots vår bakgrund. Samtidigt är bägge övertygade om att för att kunna göra det de gör, måste man ha den egna erfarenheten: – Man måste ha varit i helvetet själv. Att veta precis hur det känns att sitta där är grundläg-

1/2014 oberoende

gande, menar Andreas. Ett sätt att vinna myndigheternas förtroende är genom att delta i den satsning på sociala insatsgrupper (SIG) som görs just nu i olika stadsdelar i Stockholm. Tanken med de sociala insatsgrupperna är att det stöd från olika aktörer som ges till en ung människa som har problem med missbruk och kriminalitet samordnas på ett tydligt sätt. Projektets coacher försöker få ungdomen att se att gruppen av myndighetspersoner är ett team av resurser som finns runt personen som är en väg till framgång, inte för att hindra någon från att ha roligt.

Ingen myndighet

Varken Andreas eller Richard tror att synen hos ungdomen på Process Kedjans coacher ändras när de deltar i SIG-möten: - Vi stämmer alltid träff en halvtimme, timme innan SIGmötena, fikar lite, snackar lite och försöker få ungdomen att få ner några frågor eller förslag som han tycker är viktiga och så går vi dit tillsammans. Ungdomarna känner sig trygga och sedda tillsammans med oss. – Vi är ingen myndighet. Vi

är jättetydliga med det, säger Richard. Och det är viktigt att myndigheterna inser värdet av att vi som inte är en myndighet, är med på mötena. Vi kan inte straffa någon. Vi jobbar bara med att vara ett erbjudande.

Pengar finns

Projektet med Sociala Insatsgrupper kostar Stockholms kommun fem miljoner under det här året. Det är inte utvärderat än. Mellan åren 2006 till 2008 satsade staten 223 miljoner kronor på att ge ungdomar som satt inlåsta hos Statens Institutionsstyrelse, SIS, en professionell coach utan egen erfarenhet, som skulle följa ungdomen och föra dess talan i mötet med myndigheter. Utvärderingen visade att projektet inte fungerade alls. Samhället är villigt att satsa på strulande ungdomar i vetskap om att ett liv i utanförskap kostar samhället stora pengar. Vågar man satsa på en modell där coacherna har egen erfarenhet? – Vi har satt forskning på projektet för att vi ska kunna påvisa att vår metod funkar så att vi ska kunna sälja metoden till socialtjänsten, berättar Andreas. – Klarar vi två ungdomar av tio, har vi slagit SIS. Det kommer vi att klara, säger Richard med säkerhet i rösten. [email protected] [email protected]

Text: Per Sternbeck

23

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Var inte rädd för neuro

I

fotbolls-VM i Sydafrika 2010 blev USA:s målvakt Tim Howard uppmärksammad för sina blixtsnabba reflexer. Han var öppen med sitt Tourettes syndrom, och berättade för nättidningen Huffington Post: – Jag tror att syndromet har gjort att jag blivit mer alert och kan reagera snabbt. Tourettes kommer alltid att finnas i mig, så då kan jag lika gärna dra nytta av det. Om jag skulle vakna upp en dag och inte längre ha Tourettes skulle det ju inte vara jag. Sommaren 2011 fick rapparen Petter en hit med låten ”Krafter”, som handlar om hans adhd. I texten sjunger han:

hetstaxan infördes. Och i somras fick Antonio Lindbäck, speedwayförare i klubben Indianerna, diagnosen adhd. Han berättade för Aftonbladet den 12/7 att klubben anställt en mental coach åt honom: – Det känns skönt att ha fått diagnosen. Då kan jag börja jobba på det och förstå. Vad det handlar om är att du får tänka och arbeta lite annorlunda med dig själv. Det går lättare om någon pushar mig.

Större tolerans

Vad kan man lära av dessa berättelser? Min slutstats är att de s k neuropsykiatriska diagnoserna (adhd, Aspergers syndrom och Tourettes Årstider kommer, årstider går syndrom är de vanligaste) under Snart gått ett år och mitt mönster består 2010-talet tapKlättrar på väggarna precis som igår pat sitt negativa Men skillnaden idag är att jag tror jag förstår stigma. Detta har Hur tacklar man det här när man får svart på vitt? Jag är ett bokstavsbarn, dom har aldrig sagt ett shit likheter med den ökade öppenheSå jag öppnar mina sinnen nu för alla sorters intryck ten kring homoMen rädslan och stressen finns där det är inbyggt sexualitet. Vad som av många Samma sommar uppmärkkunde uppfattas som skrämmansammades på DN Familj (14/6 de eller åtminstone främmande, 2011) femtioårsdagen för Anna har blivit något odramatiskt Kettner, som varit socialdemosom de flesta kan relatera till i kratiskt trafiklandstingsråd och sin vänkrets. Diskriminering mer nyligen varit med att starta och fördomar finns kvar, men organisationen Kristen och utvecklingen går mot förståelse Kvinna. Hon är öppen med sitt och tolerans. adhd och berättade hur hennes Exemplen ovan har det gemenförmåga att tänka annorlunda är samt att diagnosbäraren omges en tillgång: av stödjande personer som satsar – Jag är envis och ifrågasätter resurser på denne. Så lyckligt sånt som experterna tycker är lottade är inte alla med en neusant. Det här med enhetstaxa ropsykiatrisk funktionsnedsättpå SL är ett exempel. Hela tiden ning (”npf ” som dessa förkortas fick jag höra att resandet skulle med ett samlingsnamn). Man minska och att det var olönsamt. tror att cirka en fjärdedel av Jag tyckte det borde vara tvärtom dem som sitter i fängelse har en och jag fick också rätt när ennpf. När biologisk sårbarhet och

24

nedsatt impulskontroll parats med en uppväxtmiljö präglad av våld, övergrepp, mobbning eller andra negativa stämplingar, har personen hamnat i missbruk och kriminalitet. Många har missbrukat amfetamin, som verkar lugnande på adhd, då det stimulerar kroppens dopamin och därmed minskar hjärnans behov av att ständigt kompensera för bristande vakenhet och uppmärksamhet. Ökade kunskaper om npf kan vara till hjälp för denna grupps rehabilitering.

Det biologistiska spöket

Tyvärr har, hos en högljudd del av vänstern, dessa kunskaper mötts med fientlighet. Många ser det ”biologistiska” spöket i ny gestalt och associerar till avtrubbande dundercoctails av neuroleptika och bensodiazepiner. För den som inte upplevt skillnaden kan de låga och kontrollerade doser av vakenhets- och centralstimulerande medicin, som nu ges vissa individer med framför allt adhd, framstå som en ny gren på repressionens träd. I Sverige har npf-forskarna, bl.a. professor Christopher Gillberg, ibland varit dåliga på att i media uttrycka en helhetssyn på människan. Det kan finnas en överdiagnostisering idag, liksom det tidigare (som t ex i Thomas Quick-fallet) gått mode i vissa psykologiska teorier. Misstankar har väckts att npf-diagnoser är ett knep för att dölja sociala missförhållanden. Jag kan förstå kritiken, men tror att den i mångt och mycket är missriktad. Frågan ”arv eller miljö” har många decennier på nacken, men svaret är givetvis arv och miljö. När striden rasade som värst i svenska medier konstate-

oberoende 1/20143

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

opsykiatriska diagnoser

I en studie av adhd-diagnostiserade vuxna kunde man se att personernas kriminalitet minskade med cirka 30 procent under perioder då de fick centralstimulerande medicin.

rade Per Snaprud träffande i DN 6/6 2003: – Motsättningen mellan biologi och samhälle är ett hjärnspöke. De olika världarna hänger ihop. Detta vet debattörerna, men de anklagar varandra för att inte veta det. Därmed går debatten över styr och barnen hamnar i kläm.

Lugnare med medicinering

Hösten 2012 visade en jättestudie i The New England Journal of Medicin ledd av Paul Lichtenstein i samarbete mellan Karolinska Institutet och Oxford University, som gjorts på 25 000 adhd-diagnostiserade vuxna i Sverige med hjälp av bl a läkemedels- och brottsregister, att personernas kriminalitet minskat med cirka 30 procent under

1/2014 oberoende

perioder då de fått centralstimulerande medicin förskriven. Det betyder naturligtvis inte att de var födda till kriminella eller missbrukare. Bara att de, i ett känsligt livsskede, hade hjälp på vägen av denna medicinering. En av dessa personer, en 39-årig man som varit grovt kriminell i femton år men nu arbetar som revisor, berättade för DN 22/11 2012: – Om någon tutade åt mig i trafiken stannade jag bilen och slog in den andres framruta med järnrör. Idag sitter jag kvar med händerna på ratten, jag hinner tänka efter.

Bättre att doktorn skriver ut

Jag kan förstå dem som, likt Narconon och Kriminellas Revansch i Samhället, är motstån-

dare till alla narkotikaklassade substanser oavsett hur, i vilka mängder och i vilket syfte de konsumeras. Det är åtminstone konsekvent. Man får förmoda att deras principfasthet hindrar dem att vid förkylningshosta ta hjälp av Cocillana, eftersom det innehåller morfin. Jag har svårare att förstå dem som är för en liberalare drogpolitik men samtidigt är benhårda motståndare till psykofarmaka och legal förskrivning. Dessa debattörer brukar korrekt konstatera att drogmissbruk ibland är en sorts självmedicinering. Men om en person har behov av detta under ett skede av sitt liv måste det väl vara bättre att substansen skrivs ut av doktorn, i kontrollerade former och låga doser, än att den köps in på Sergelplattan?

25

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Ett litet skäl till misstro mot det neuropsykiatriska perspektivet kan möjligen vara att en av dess tillskyndare i Sverige är Susanne Bejerot, dotter till Nils Bejerot. Gammaldags repression och kvarlevande tvång klumpas i kritiken ihop med färska vetenskapliga rön i en soppa av ”biologism”, som skapar förvirring snarare än gagnar dem som lider av ett npf.

Medicin ett hjälpmedel

På den gamla skivan ”Från flykt till kamp” (1978), som var ett samarbete mellan 1970-talets musikrörelse (bl a Björn Afzelius) och RFHL, lyder en text: Jag behöver ingen doktor Inga sprutor, ingen Stesolid Det jag verkligen behöver är ett nytt system att leva i Det är lätt att instämma i detta. Men att skapa ett bättre samhälle kommer att ta tid. För att vara delaktig på vägen dit krävs att man kan hålla huvudet kallt, och för vissa npf-personer är medicin ett hjälpmedel för det. I en fantastiskt levande text berättar 18-åriga gotländska bloggerskan Ebbinski om hur hennes tillvaro förbättrats av centralstimulerande medicin: – Jag satt ofta och ritade i mina böcker samtidigt som jag lyssnade på lektionerna, vilket uppfattades som att jag var ouppmärksam. Om jag istället försökte vara blick stilla och lyssna kunde mina tankar plötsligt fara iväg någon annanstans och göra att jag dagdrömde eller i vissa fall somnade. För att hålla mig vaken måste jag hålla hjärnan sysselsatt. – Jag blev erbjuden att prova Concerta. Erbjuden, inte tvingad. Mina föräldrar och jag bestämde efter noggrann research att prova. Efter någon månad märkte jag stor skillnad. Jag kunde stänga ute oväsendet från

26

fläkten i klassrummet, jag kunde fokusera! Jag kunde umgås utan att bli totalt utmattad. Självklart löste det inte alla problem, men det blev min räddning. Jag mår nu som en vanlig tonåring ska göra. Jag tycker att medicinen hjälpt mig att uttrycka och intensifiera min personlighet.

Npf kan inte botas

Det finns inte längre någon motsättning mellan npf-perspektivet och psykoterapi. Liksom terapeutkåren för flera decennier sedan gav upp alla försök att ”bota” homosexualitet, har den i elfte timmen insett att npf inte heller kan botas. Däremot kan terapi vara till hjälp för att lära sig leva med sin avvikelse, bemästra den och acceptera att man är den man är. Låt oss gräva ner stridsyxan i den gamla striden ”arv eller miljö” och ersätta ordet ”eller” med ett rungande ”och”. Låt inte npf-perspektivet tränga ut andra perspektiv, vare sig det psykologiska, det sociala, det politiska eller Ted Goldbergs stämplingsteori. Låt oss dock använda de kunskaper vi nu har om npf för att förebygga att en extra sårbar grupp människor fastnar i missbruk, kriminalitet eller psykvård. Och var inte rädd för att få en neuropsykiatrisk diagnos, förutsatt att den ställs av kompetenta utredare och efter en seriös utredning.

TEXT OCH FOTO

David Munck Jurist och f d journalist som har Tourettes syndrom

Om bid - vad g

U

nder de socialdemokratiska regeringsåren på 90-talet och den första hälften av 00-talet genomfördes stora nedskärningar i den svenska välfärdsmodellen. Man sanerade den svenska ekonomin. De som fick betala priset var de som hade det sämst ställt: arbetslösa, sjuka, personer med svårigheter. Man betalade i form av försämrade pensioner, försämrad sjukpenning, a-kassa, försämrade socialbidrag och sociala insatser överhuvudtaget. 2006 blev den socialdemokratiska regeringen bortröstad av den borgerliga alliansen. De hade gått till val på att man skulle bort från ”bidragssamhället”, man ville få bort ”utanförskapet” genom att minska arbetslösheten (arbetslösa personer räknades som att vara i utanförskap) och framförallt, det skulle ”löna sig att arbeta” (som om det inte alltid gjort det jämfört med att vara t.ex sjuk, pensionär eller arbetslös?). Sättet det skulle löna sig att arbeta på var att försämra villkoren för sjuka, pensionärer och arbetslösa och att sänka skatterna för de som arbetade genom så kallade ”jobbskatteavdrag”. Man genomförde både ett och två jobbskatteavdrag.

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

drag ger bismak ger då avdrag? Den ”lyckade” delen av den svenska väljarkåren, det vill säga, de som hade jobb eller gott ställt på annat sätt gillade politiken borgerligheten levererade. Och varför skulle de inte det? Sällan har så många fina bilar stått utanför så stora fina välstädade hus i de svenska välmående villaförorterna. Inte nog med att man fick jobbskatteavdrag. Man fick dessutom städhjälp billigt av staten genom så kallade RUT-avdrag där fattiga kvinnor städade hemma hos rika kvinnor och alla skattebetalare fick hjälpa den rika kvinnan att betala den fattigas sociala avgifter. Den förda politiken var så lyckad tyckte en majoritet av en svenska befolkningen att den borgerliga alliansen även vann valet 2010. Och man genomförde ett tredje och ett fjärde jobbskatteavdrag vilket gjorde att inkomstskillnaderna mellan de som jobbar och de som inte gör det ökade ytterligare. Och de människor som lever eller levde på någon form av bidrag eller pension fick se hur bidragen urholkades ytterligare och hur systemen fylldes med kontroll, ökade krav och bestraffningar när man inte uppfyllde de ökade kraven. Socialdemokraterna, det största

1/2014 oberoende

oppositionspartiet, har börjat kopiera den borgerliga poltiken. Man strävar efter att vinna den välmående medelklassens röster och har på område efter område anpassat sin politik. Man är för jobbskatteavdragen, man stöder RUT-avdragen. Man ställer sig

”ojämlikheten sprider sig och inkomstskillnaderna ökar stort mellan de som har och de som inte har” bakom den politik som försämrat villkoren för de människor i samhället som har det sämst. Man vill inte höja bidrag eftersom man inte vill förknippas med förlorarna. Man vill inte höja olika bidrag eftersom man inte vill kunna skyllas för att vara ett bidragsparti. Man har, trots att ojämlikheten sprider sig och inkomstskillnaderna ökar stort mellan de som har och de som inte har, accepterat ett femte jobbskatteavdrag. Så har det ska-

pats ett två–tredjedelssamhälle där all politik som bedrivs riktas mot en framgångsrik majoritet av befolkningen medan den kvarvarande tredjedelen loosers lämnas därhän. Inget av de politiska blocken driver idag krav på höjda socialbidrag, höjda lönebidrag, höjda pensioner, barnbidrag, bostadsbidrag, sjukförsäkringar, arbetslöshetsförsäkring. Det vill säga en politik som på ett snabbt och konkret sätt skulle förbättra levnadsvillkoren för de fattigaste människorna i Sverige. Det parti som skulle verka för sådana reformer skulle skällas för att vara ett bidragsparti och i dagens politiska landskap skulle detta vara dödsstöten. Åtminstone i partistrategernas ögon. I deras värld har bidrag en bismak av något fult, något passivt, något gammalmodigt. Men om bidrag ger bismak. Vad ger då avdrag?

27

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

I SNART ETT ÅR har Jenka Malmqvist från Borås varit till-

räckligt frisk för att få lämna det rättspsykiatriska sjukhuset Karsudden och börja bygga ett nytt liv. Men trots att man inte får tvångsvårda friska människor i den psykiatriska vården är hon fortfarande inlåst. Anledningen är att Borås kommun och Västra Götalandsregionen strider om vem som ska betala för hennes vistelse på ett behandlingshem.

Inlåst på Karsudden

J

enka Malmqvist är 27 år gammal. De sista sju har hon tillbringat i rättspsykiatrisk vård. Dömd för bl.a rån och narkotikabrott. Jenka har under hela sitt liv mått mycket dåligt med svår ångest, psykoser och tvångstankar. Ett dåligt mående som hon försökt lindra med droger från det att hon var tio år gammal. Nu, efter fem år på Karsudden, mår Jenka mycket bättre: - Jag känner mig levande. Jag kan tänka. Jag har inga tvångstankar. Jag klarar av saker själv. Jag har normala drömmar och mål, rimliga mål. Jag vill göra bra grejer, jag kan göra bra grejer. Även hennes läkare konstaterar att Jenka mår bättre. Läkaren menar att Jenka sedan länge är klar för utskrivning:

28

- trots att hon är frisk – Allt var klart redan förra våren, i april-maj nån gång, att jag skulle få komma ut från Karsudden och in på ett behandlingshem för att jag senare skulle slussas ut i samhället. Jag var där på behandlingshemmet på studiebesök och det var bara positiva vibbar. Inte en enda dålig grej.

Väntade och väntade

Efter besöket på behandlingshemmet fick Jenka veta att allt var klart för henne att flytta och hon började packa. Men datumet passerade utan att något hände. Hon ringde till socialtjänsten i Borås som ursäktade sig med att de inte hade hunnit med hennes ärende. Hon blev nu lovad att

hon skulle få komma till behandlingshemmet i augusti men inte heller då hände något. Jenka blev lovad ett datum i september men när även det datumet passerades fick hon beskedet av socialtjänsten i Borås att det var uppskjutet till oktober. När oktober kom fick hon besked om att Borås inte var klara och sedan dess har det varit tyst.

Vägrar samfinansiering

Oberoende söker Bengt-Arne Andersson, ansvarig för ärendet på Västra Götalandsregionen vid upprepade tillfällen men han svarar inte. Varken via mejl eller telefon. Det gör däremot Helene Schmidt enhetschef på socialtjänsten i Borås:

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

- Jag vill skaffa lägenhet, ett jobb, ett liv, säger Jenka.

– Vi ville ha till stånd en samfinansiering med Västra Götalandsregionen men de har vägrat. Det är olyckligt att patienten blir lidande men det har hänt alldeles för ofta att kommunen fått ta behandlingskostnader som landstinget egentligen borde ta. Det finns ett samverkansavtal mellan kommuner och regionen som vi menar ska användas just för fall som detta, men regionen har vägrat. Vi har haft ett flertal möten om den här patienten men jag vågar inte säga hur det går. Som jag uppfattade hade vi

1/2014 oberoende

en samsyn vid det sista mötet men då angav Bengt-Arne att han inte kunde bestämma det här själv utan måste fråga sin chef.

Jenka blir lidande

I avtalet ”Närvårdssamverkan Södra Älvsborg” finns många vackra ord: ”Samverkan ger samsyn och förutsättningar för lika vård”. Avtalet ska ”möjliggöra utveckling av gemensamma stödprocesser och samordning”. Avtalet ger ett ”tydligare medborgar/patientfokus”. Jenka

Privat bild. Malmqvist har inte märkt av något av det fina som står i avtalet. Hon mår dåligt av det som sker: – Det känns hopplöst, förnedrande. Man tappar lusten för att vilja leva det här normala livet som finns alldeles i närheten. Jag vågar inte hoppas. Det blir så att man sover bort livet eftersom man inte orkar med livet härinne. Jag är rädd för att bli sjuk igen. Jag vill skaffa lägenhet, ett jobb, ett liv, men nu är jag rädd för att bli fast här inne. TEXT

Per Sternbeck

29

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

HUR ÄR DET att hamna i arresten när man är diabetiker? Blir man betrodd om man mår dåligt? Finns det möjlighet till snabb vård om det skulle behövas? Hör Robert 26 berätta om när han blev anhållen i höstas.

D

et var sen eftermiddag och Robert hade varit på macken för att handla cigaretter när han sprang på en gammal vän. De bestämde sig för att göra sällskap då de skulle åt samma håll men hann inte många meter innan de plötsligt

30

Anhålle livet so hörde ett kvinnoskrik från en närbelägen grillplats. – Det var någon som ropade på hjälp, en tjej, det hörde man jätteväl, berättar Robert och pekar på en grillplats i bostadsområdet Ekholmen i Linköping. Robert berättar vidare att han och kompisen sprang mot grillplatsen där de såg en man snabbt

springa iväg. Robert bestämde sig för att ta upp jakten på mannen då kompisen sprungit fram till tjejen för att se vad som hänt. – Jag skrek åt honom att stanna. Men då han ropade tillbaka på ett annat språk förstod jag att han inte kunde någon svenska. Jag började då ropa åt honom på engelska att jag skulle ringa

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

en med om insats polisen och att han måste stanna. Men mannen stannade inte utan sprang in på bensinmacken som ligger en bit bort. Robert kände sig lugnare och stannade utanför macken där han ringde polisen. Polisen var snabbt på plats och det visade sig att även personalen inne på macken ringt polisen då mannen påstått att

1/2014 oberoende

han hållit på att bli rånad. - Så polisen kom dit, först bad de mig lämna platsen. Dum som jag var gjorde jag inte det utan ville lämna mitt vittnesmål först. Jag visste ju inte vad som hade hänt? Gubben kanske hade försökt våldta tjejen? Det kändes viktigt att få det sagt. Så Robert stannade kvar trots

Det var vid den här grillpatsen i Linköping som Robert hörde ett kvinnoskrik.

att poliserna bett honom att gå och efter att den jagade mannen lämnat ett första vittnesmål sa poliserna åt Robert att han var anhållen. – Jag trodde först att dom skämtade och undrade på vilka

31

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

grunder. Då sa de att mannen jag jagat sagt att jag utgett mig för att vara polis. – Jag trodde inte mina öron. Jag skrek att jag skulle ringa polisen, inget annat. – Men jag är känd av polisen sedan tidigare då jag hade ett långvarigt missbruk fram tills för ett par år sen. Så jag antar att mitt ord inte väger speciellt tungt i polisernas öron. Robert fick följa med en polispatrull till arresten i Linköping där han blev avvisiterad och inskriven. Klockan var nu runt halv nio på kvällen och Robert frågade arrestbefälet om han skulle stanna där länge. – Jag hade redan fått lite känningar och sa att jag är diabetiker och måste ha insulin om jag skulle bli kvar där, men fick

svaret att jag antagligen skulle bli släppt om någon timme så jag behövde inte mitt insulin. Jag tog honom på orden och gick in och lade mig i min cell.

Började bli riktigt dålig

Men ju längre tiden gick desto mer började Robert känna av sitt socker. Detta medförde att han drack mycket vatten och måste gå på toaletten flera gånger under kvällen. Han berättade flera gånger för arrestvakterna att han börjat må dåligt men fick ingen respons. Till slut så kände Robert dock att det inte gick längre utan ringde på vakten. – Klockan kunde väl vara runt två på natten när jag började känna att det inte funkade längre. Jag kände mig riktigt

dålig och ville ha insulin så fort det bara gick. Efter ett tag öppnades celldörren och Robert förklarade nu att han mådde så pass dåligt att om han inte fick komma in till sjukhuset på en gång så skulle de vara tvungna att ringa ambulans. Han fick då till svar att han inte fick åka till sjukhuset utan att ett befäl gett sitt godkännande.

Robert kördes till akuten

Vakterna låste sedan in Robert som nu mådde jättedåligt. Han ringde därför på igen efter en kort stund och sade att dom måste ringa ambulans på en gång då det kändes som om han skulle svimma. – Jag sade åt dom att dom måste ringa en ambulans eller köra ner mig till sjukhuset på en

SVT granskade Svenska polisarrester i oktober förra året efter 8 dödsfall inträffat - samtliga utan att intagna fått träffa läkare.

32

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

gång. Men de svarade bara att de inte hade någon patrull ledig och att detta behövde gå genom arrestbefälet innan de kunde fatta ett beslut. Robert gick då och lade sig samtidigt som han försökte lugna ner sig. Men han hade svårt att komma ner i varv och berättar att tankarna nu började snurra i huvudet på honom. – Jag var rädd, det kan jag erkänna. Jag tänkte att nu dör jag! Det kändes inte som att de trodde på mig heller, samtidigt så låg jag där och kände hur jag blev svagare och svagare. – Det var läskigt! Det tog över en timme innan vakterna kom tillbaka. Men de hade nu ordnat fram en patrull som skulle köra Robert till akuten. Men Robert var nu så

Den 29 oktober förra året granskade SVT Sveriges polisarrester då totalt 8 stycken dött sedan januari 2012, samtliga utan att få träffa läkare. Detta ledde till att flera diabetiker hörde av sig till SVT för att vittna om att de varit nära att dö i polisarrest. – Vi känner till flera fall där man blivit gripen på felaktiga grunder och där man själv upplever att man blivit nonchalant bemött och inte fått den hjälp som man behöver, säger Fredrik Löndahl, ordförande i Svenska diabetesförbundet, till SVT i en intervju. pass omtöcknad att det sista han minns av detta var att celldörren öppnades, han försökte resa sig, sedan svimmade han.

Vaknade upp i polisbilen

– Jag vaknade upp inne i polisbilen ett par minuter senare då jag hade jätteont i handlederna. Polisen hade nämligen satt handbojor bakom ryggen på mig när jag var avsvimmad och burit ut mig i bilen. Jag kunde inte ligga på rygg för då gjorde det för ont. Det är allt jag kommer ihåg av resan till akuten, sen tuppade jag av igen. Väl framme på sjukhuset så vaknade Robert till igen. Han hörde en läkare säga åt poliserna att ta av handbojorna på en gång men poliserna vägrade. De sade att de trodde att Robert fejkade och litade inte på att han skulle sköta sig. – Det var helt sjukt att de inte ville ta av mig bojorna. Läkaren ville ta ett blodprov på mig och handbojorna försvårade det. Tack och lov blev det ett skiftbyte precis då och två poliser som känner mig sedan tidigare tog över. De nya poliserna visste att Robert inte är våldsam och tog

1/2014 oberoende

av honom bojorna så att läkaren kunde ta blodprovet. Det visade sig att han hade 46 i blodsocker när ett normalvärde i socker för Robert ligger på mellan 5 och 7. – Läkaren sade åt mig att hade jag kommit in 10 minuter senare så hade jag kanske hamnat i diabeteskoma. Det är otäckt att detta kan hända i Sverige. Att man som diabetiker inte blir trodd och eventuellt kan dö när sådant här inträffar. Robert blev släppt dagen efter och mår efter omständigheterna bra trots att han är uppskakad av händelsen. Han säger att han skulle kunna förstå polisens behandling av honom bättre om han varit våldsam eller betett sig illa. Men inte nu, och menar att deras beteende mot honom var helt obefogat.

TEXT OCH FOTO

Jonas Klinteberg

33

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Mobilförbud inom

– ditt samtal kan inte kopplas fram

I

nnan jag diskuterar rättssäkerheten i ett generellt förbud vill jag först ta upp den avsedda effekten. Missbrukare behöver i första hand motivation och vård för att lyckas sluta ta droger. Trots detta är missbruksvård ett kraftigt eftersatt område på svenska rättspsykiatriska sjukhus. På Karsuddens sjukhus är det sagt att återfallsprevention ska rulla igång denna vår. Under de i senaste 10 åren har det inte funnits ett enda riktat program även om ca 50 % av patienterna har en bakgrund med missbruk. Situationen på andra sjukhus lämnar också mycket i övrigt att önska.

SOCIALDEPARTEMENTET HAR under slutet av år 2013 föreslagit ett totalförbud av mobiler och internet på rättspsykiatriska avdelningar med särskilda krav på säkerhet. Anledningen sägs vara att stoppa införsel av narkotika och hot mot brottsoffer och anhöriga som patienter begår med hjälp av mobiltelefoner. Samtidigt riskerar många patienter att drabbas som varken missbrukar eller begår andra brott eftersom dessa avdelningar finns på totalt 21 olika sjukhus.

Tvånget måste vara rimligt

Hindrar ett mobilförbud att droger förs in på avdelningar? Missbrukare är innovativa i sitt sökande efter narkotika. Beroendet utgör en stark drivkraft. Narkotika finns också alltjämt på anstalter trots alla restriktioner kring kontakt med anhöriga. Även om mobiler förbjuds kommer patienter att få använda sjukhusens telefoner och samtal får inte avlyssnas. Det vore alltså fåfängt att tro något annat än att det blir lite svårare att ordna införsel och att en viss minskning uppnås. Nästa fråga är ifall det är rimligt att hindra skötsamma patienter från att samtala fritt med anhöriga för att patienter som missbrukar ska få tag på färre droger? Behovet av anhörigstöd är mycket stort för oroliga, deprimerade och psykotiska

34

Foto: Moyan Brenn

Missbrukare innovativa

Mobilen är viktig för att hålla kontakt med anhöriga.

människor. Utan tät kontakt med familj och vänner är det lätt att känna sig avskärmad och detta drabbar psykiskt sköra människor hårdare än stabila och friska personer.

LRV-lagen (lag om rättspsykiatrisk vård) har också som grundkrav att alla tvångsåtgärder måste stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Den stora psykiatrilagsutredningen som presenterades år 2012 föreslog att ett förbud av mobiler och internet endast skulle gälla enskilda patienter. Socialstyrelsen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har i stort följt denna linje i sina remissvar till Socialdepartementet. Socialstyrelsen avvisar förslaget och säger att proportionalitetsprincipen är fundamental. IVO stödjer förslaget men säger samtidigt att sjukhus ska erbjuda vård på avdelningar med lägre säkerhet där mobiler är tillåtna för patienter som inte begår brott

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

m rättspsykiatrin

Om mobiler förbjuds kommer patienter istället att få använda sjukhusens telefoner.

eller är avvikningsbenägna. Jag har talat med utredare och jurister på dessa myndigheter och Socialdepartementet för att få lite mer information om lagförslaget. Maria AgbackNyström, utredare på Socialstyrelsen, säger att vård ska ges efter patientens behov och olika patienter behöver olika vård, medan Anna Sundberg, chefsjurist på IVO, påtalar att kravet på proportionalitet innebär att en enskild bedömning av patienten ska ligga till grund för placering på en avdelning med mycket hög säkerhet, hög säkerhet eller godtagbar säkerhet. På flera sjukhus finns dock endast säkerhetsavdelningar eller

1/2014 oberoende

i vart fall i mycket högre utsträckning än andra avdelningar. Huruvida hänsyn kommer att tas till enskilda säkerhetsbedömningar bedömer jag som osäkert.

Skarp kritik från flera håll

Hur kommer det då sig att förslaget har blivit av? Vissa rättspsykiatriska sjukhus däribland Växjö regionklinik och Sveriges kommuner och landsting har riktat mycket kritik i artiklar och debatter mot mobiler på sjukhus. Anders Printz, samordnare av psykiatrifrågor på Socialdepartementet, uppger att departementet har haft kontakt med bland andra Växjö men att förslaget bygger på en samlad bedömning

Foto: Raindog808 Flickr CC

av all utredning i frågan om hur säkerheten kan upprätthållas på rättspsykiatriska kliniker och att det inte räcker att vissa kliniker vill ha ett generellt förbud. I ljuset av vad som framkommer är det dock svårt att tolka förslaget annorlunda än som ett resultat av lobbying från vissa enskilda sjukhus. Nu ska alla remissvar gås igenom och ett lagförslag skrivas till riksdagen. Tyvärr ska det nog mycket till för att förbudet inte blir av den 1 juli 2014 som aviserat. Rättssäkerheten kommer i sådant fall återigen visa sig vara en formulering i en paragraf utan någon som helst effekt.

Text: Dennis Aberos

35

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Mina tolv steg till f DET VAR EN HÖSTDAG 2009, som

jag tog jag mod till mig att söka hjälp till en familjemedlem via missbruksenheten. Jag kom i kontakt med Roger som jobbade där. Jag kunde väl aldrig drömma om att det skulle sluta med att jag också behövde vård. Domen löd: Kraftigt medberoende!

T

ro mig, när jag skriver dessa rader så ler jag åt mig själv. Bilderna spelas upp i mitt huvud: Första träffen gällande mig. Jag var ju så klart lite nervös men framför allt så var jag riktigt sned. ”Varför skulle jag gå några jävla 12 steg. Jag har ju inte slagit, snott, hotat, knarkat, vilken idiot! Men, men, jag går väl dit.” – Hur mår du, Sara, började Roger fråga i sitt gråa, kalla, tråkiga rum. ”Vilken fråga”, tänkte jag som klätt mig snyggt och sminkat bort påsarna under ögonen. Tyckte ju själv att det var en bra förklädnad (superfräsch ju). Jag svarade Roger med ett leende: – Det är bara bra. Roger tittade på mig: – Okej, det är bra?! Han tittade på mig konstigt, precis som att ”Javisst, oj vad bra det är med dig.”

Började öppna mig

Den dagen kom vi inte mycket längre. Roger ansåg nog att det var lönlöst att försöka mera denna dag, för vad han än frågade så ville ju jag leda bort honom från frågor om mig och leda in

36

honom på brukarens problem. Nu hoppar vi fram tre-fyra veckor nu under mina tolv steg till friheten. Anledningen till att jag skriver som jag gör, just ordet, frihet, är för att jag satt fast i en cirkel som växte ju mer problem brukaren/brukarna hade. Ju mer jag jobbade med att skydda, försvara, finnas, hjälpa, vilket jag trodde att jag gjorde, hjälpte. Fast med facit i handen så var jag som en typ av Sugar Daddy... Nu började jag sakta men säkert öppna mig för Roger, men med försvar på allt. Vad han än sa så kontrade jag med att: ”Alltså nej nej, så är det inte”, och så drog jag någon halvt patetisk historia.

Insikt

Jag gillar Roger som fan i dag. Han kommer alltid vara betydelsefull för mig. Han är den första som lagt handen på min axel och sagt: ”Det kommer bli bra, Sara”. För mig betyder det massor nu när jag ser tillbaka på då och nu. Det sjuka är vet ni va det va som fick mig att vakna ur denna misär? Jo när vi satt med steget insikt och jag frågade Roger med lite kaxig röst ”hur uppfattar du

Saras roll var att hjälpa brukaren. Trassla u

mig som person?”, Roger tittade på mig, tog ett andetag: – Sara kommer du ihåg när jag var hem till dig och vi skulle prata med brukaren? Du är som en missbrukare själv. Som en påtänd ekorre, seriöst, säger han. Var jag hos dig i 40 min, så på 40 minuter hade du torkat ett rent köksbord, torkat diskbänken, hunnit sms:a, prata i en annan telefon och det är på snudden att du var på väg att börja tvätta.

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

friheten möte. Inte direkt lång men för mig, då, var det många punkter: 1) Stänga av ljudet på mobilen 2) Sluta städa hela tiden 3) Rannsaka mitt inre – Plättlätt, svarade jag Roger och gick med tunga steg hem.

Ångest i natten

ur, dölja, försvara. Att städa upp skiten.

När vi satt där mitt emot varandra funderade jag på om jag skulle dra på han en smäll: Vadå påtänd? Hur då? Jag som såg mig som den starka, den smarta, den lugna, jag hade ju läget under kontroll. Min roll var ju sen så klart just att hjälpa brukaren. Trassla ur, dölja, försvara, med andra ord, städa upp skiten som hen hade fixat. Min första hemläxa var just insikt. Roger kom med en lång lista som jag skulle fixa till nästa

1/2014 oberoende

Natten gjorde sin entré. Jag satte på ljudlöst men satt med mobilen i handen. Sedan hade jag den i sängen. Vadå, tänk om jag missar något viktigt? Den natten bjöd på min första riktiga panikångest. Sån jävla ångest, när jag började bena i mitt förflutna. Om jag får ångest över att bara vara medberoende, så vill jag aldrig byta kläder med en brukare som ska bli ren. Flera gånger den natten vankade jag runt ett tag. Tänkte ringa psyket, så illa va det. Tänkte ringa och fråga Roger: Varför gör du så här mot mig? Varför ville han mig så illa? Att jag skulle må så här dåligt??! Hur skulle detta kunna hjälpa mig? Ångest, tårar, ilska, sorg att inse att jag dels förlorat många på grund av droger men insikten att jag var en stor bidragande faktor. Min hjälp, som faktiskt aldrig har hjälpt, varken mig eller brukarna. Tillsammans har vi dragit ner varandra. Skillnaden är att de trollade med sina sinnen. Jag gjorde det drogfri, så frågan är vem av oss är den sjuka?!

Känsloband

När vi träffades nästa gång så skulle vi diskutera känsloband, Roger frågade mig hur en dag

såg ut med brukarna. Hm, låt mig se: ”Sara, kan jag låna din telefon?”, ”Sara, har du100 kr att låna mig?”, ”Sara du har ingen öl hemma?”, ”Sara jag får inga pengar av soc, kan du fixa det?” Så såg mitt liv ut länge. Ungefär samma fraser. Kunde dem i nattmössan. Man tycker ju att jag någonstans där skulle ha sagt stopp. Men nej, inte Sara inte. Hon går in med full styrka för att hitta lösning efter lösning. Det är komiskt. Hur jag har låtit andra äta upp mig och på kuppen blev jag en fejkpundare.

Att låta det förflutna vara förflutna

En brukare är en fet egoist, en manipulerande egoist. Orden: ”Dra åt helvete, jag hatar dig”, ”Din jävla fitta”, är vardagsmat. Hoten har alltid hängt i luften. De saknar en mening år efter år. Lika väl som orden jag älskar dig, du är bäst, tack. De saknar betydelse. Men trots detta, man slutar aldrig älska sin familj. Man slutar aldrig hoppas, slutar aldrig tro. I dag är det 2014, vill säga fem år sedan jag fick hjälp av Roger att öppna mina ögon. Som anhörig bär du skammens huvud. Man ska helst inte prata om det utan du ska dölja för att skydda, ingen ska ju kunna se hur sanningen ser ut inom en kärnfamilj. Jag hittade insikt och jag börjar få tillbaka hoppet. Jag har en lång resa kvar innan jag jag kan hålla mitt huvud högt och låta det förflutna stanna där det ska vara: just mitt förflutna.

Text: Sara Qvarforth

37

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Minnesmärke ändrat efter reportage i Oberoende I nummer 2/13 skrev Oberoende en fördjupningsartikel om pojkhemmet Eolshäll (Hälle), ett ställe som drevs av Göte Olsson. I media framställdes Göte som de besvärliga pojkarnas räddning, men bakom de stängda dörrarna hände saker som aldrig kom fram förrän Oberoende skrev om det. Nere vid Mälarens strand nedanför pojkhemmet finns ett ankare – från början minnesmärke över Göte Olssons insatser. Efter vår artikel har inskriptionen ändrats: Tillägnas barnen på pojkhemmet Eolshäll 1977-1990.

Anne Skånér Foto: My

Gå med i RFHL! Jag vill bli medlem i RFHL för 100 kr/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Som kvinna och medlem i RFHL blir jag även medlem i Oberoende Qvinnor (OQ). Om jag inte vill bli medlem i OQ, kryssa här: Jag är arbetslös, pensionär eller sitter på institution och vill bli medlem och få prenumeration för 25 kr/år. Jag vill endast prenumerera på Oberoende för 145 kr/år. Jag prenumererar redan men har bytt till nedanstående adress. Jag är NY medlem och får det första medlemsåret och tidningen GRATIS.

Namn: Adress: Ort: E-post:

38

oberoende 1/2014

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

Här finns RFHL! FÖRBUNDSKANSLIET Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm Tel: 08-545 560 60 Fax: 08-33 58 66 E-post: [email protected] www.rfhl.se

RFHL Luleå Varvsgatan 47 97233 Luleå E-post: [email protected] Telefon Kansliet: 070-709 40 30

LÄNSMEDLEMSFÖRENINGAR RFHL Gävleborg Besöksadress: Brunnsgatan 52, 802 52 Gävle Postadress: Södra Stapeltorgsgatan 13, 802 53 Gävle Tel: 0700-38 51 78 E-post: [email protected] www.rfhlgavleborg.se

RFHL Lund St. Södergatan 58 A 222 23 Lund Tel: 070-237 30 23/ 073-763 51 85 E-post [email protected]

RFHL Halland Tynavägen 2a, 302 57 Halmstad Kontaktperson: Dean Trbojevic Tel: 070-947 47 60 E-post: [email protected] www.rfhl.se/halland RFHL Norrbotten Varvsgatan 47 97233 Luleå E-post: [email protected] Telefon Kansliet: 070-709 40 30 RFHL Oberoende Skåne Almbacksgatan 18, 211 54  Malmö Tel: 040-611 91 35 Mobil: 0706-64 07 42 E-post: [email protected] Oberoende Qvinnor Skåne Kontaktperson: Mari Nordström Tel: 0706-64 07 42 E-post: [email protected] RFHL Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm Tel: 08-545 560 69 E-post: [email protected] www.rfhl.se/stockholm RFHL Uppsala Bangårdsgatan 13 753 20 UPPSALA Hemsida: www.oberoende.info  E-post: [email protected] Tel: 018-12 44 22 LOKALFÖRENINGAR RFHL Båstad Kontaktperson: Hans Johansson E-post: [email protected]  Tel: 0737-69 55 92 RFHL Göteborg Sångspelsgatan 1, 422 41 Hisings-Backa E-post: [email protected] Tel: 031-82 51 91, 031-82 15 64 www.rfhl-goteborg.com RFHL Helsingborg E-post: [email protected] Tel: 072-303 98 52 RFHL Jönköping Svavelsticksgränd 17, 553 15 Jönköping Tel: 036-19 07 76 Fax: 036-12 39 38 E-post: [email protected] www.rfhljonkoping.se 

1/2014 oberoende oberoende 2/2011

RFHL Malmö Almbacksgatan 18, 211 54 Malmö Tel: 040-611 91 35 Fax: 040-661 40 08 E-post: [email protected] www.rfhl.se/malmo  RFHL Qvinnoqulan Norrköping Repslagaregatan 11, 602 25 Norrköping Tel: 070-013 83 51 E-post: [email protected] www.rfhl.qvinnoqulan.dinstudio.se RFHL Nyköping Spola brass och nubbe E-post: [email protected] Tel: 070-03 96 148 Musketörerna I Sollentuna E-post: [email protected] Tel: 0769-45 70 12 www.musketorernaisollentuna.se RFHL Stockholm Lagerlöfsgatan 8, 112 60 Stockholm Tel: 08-545 560 69 E-post: [email protected] www.rfhl.se/stockholm Läkemedelsgruppen i Tidaholm Kontaktperson: Mona Carlsson Tel: 0502-411 23 E-post: [email protected] Kamratföreningen Lågan Åsbogatan 27 källartrappan 26263, Ängelholm Tel: 0431-41 17 69 E-post: [email protected] Oberoende Qvinnor c/o QQ,  Grindsgatan 37, 118 57 Stockholm Kontaktperson: Therece Teir Tel: 08-640 57 91 E-post: [email protected] Kvinnogruppen Meri Inger Julin  Tel: 0920-22 62 67,  070-22 390 28 Qjouren Box 231 26, 104 35 Stockholm Tel: 08-644 20 32 E-post: [email protected] Kvinnojouren Linnéan Box 632, 531 16 Lidköping Tel: 0510-219 00 E-post: [email protected]

Tel:  076-777 99 07 E-post: [email protected] QvinnoQulan Kalix  Anna-Lisa Eckebring Tel: 072-738 45 63 QvinnoQulan Luleå  Anna-Lisa Eckebring Tel: 070-26  84 563 QvinnoQulan Lund St. Södergatan 58 A 222 23 Lund Tel: 070-457 64 90 E-post [email protected] Qvinnoqulan Norrköping [email protected] 0707-46 12 62 QvinnoQulan Sandviken c/o NBV Gävleborg, Storgatan 36 811 31 Sandviken Tel:  073-461 57 10 E-post: [email protected] QvinnoQulan Stockholm Grindsgatan 37, 118 57 Stockholm Tel: 08-640 57 91 E-post: [email protected] QvinnoQulan Örebro Erja Lukkarilla Tel: 070-227 50 33 [email protected] OMBUD Eskilstuna: Lennart Clarstedt, Tel: 070-376 84 77 E-post: [email protected] RFHL Gotland: Marika Hård av Seger Tel: 0736-26 80 68 E-post: [email protected] Kristianstad: Malin Widerlöv Tel: 0735- 72 994 E-post: [email protected] Nyköping: Thomas Bengtsson Tel: 070-03 96 148  Skellefteå: PO Boström, Tel: 076-808 10 39 Timrå: Jan Lidén, Tel: 0620-519 31, 070-576 23 20 Tomelilla: Ingrid Jonsson, Tel: 0417-230 36 Storuman: Ove Wollgarth, Tel: 0706-45 31 76 E-post: [email protected] BEHANDLINGSHEM Iris Utvecklingscenter Mullsjö Box 113, 565 23 Mullsjö Tel:0392-375 00 Boendekollektivet Holma Tel: 0706-56 99 99

QVINNOQULAN QvinnoQulan Gävle Södra Stapeltorgsgatan 13, 802 53 Gävle

39

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor

PDF compression, OCR, web optimization using a watermarked evaluation copy of CVISION PDFCompressor