Aggression hos hästar
Tidningen Hästfynd nr 8, 7 augusti 2001
Text: Sven Forsström Foto: Inger Lantz Aggression kan ta sig många olika uttryck hos hästar. Aggressiva hästar kan också skapa svåra problem, inte minst därför att vi människor är så små, lätta, långsamma, svaga och bräckliga i jämförelse med en häst. Olyckor inträffar ganska ofta i form av avsparkade armar och ben och t o m dödsfall. Kan vi göra problemen mindre genom att förbättra vår kunskap om aggressionens orsaker och yttringar hos hästarna? I denna översiktliga artikel ska jag försöka belysa aggression hos hästar genom att först redogöra för vad man vet om aggression hos djur i allmänhet och därefter ”översätta” det till de speciella förutsättningar, som gäller för hästar. De allmänna delarna, dvs om aggression i allmänhet, är i huvudsak baserade på boken ”Aggression - det så kallade onda” av Konrad Lorenz. Ett aggressivt beteende hos ett djur innebär våld eller hot om våld mot en eller flera andra individer. Det våld, som förekommer i samband med jakt, t ex när ett rovdjur jagar och dödar sitt byte, är något annat än aggression. Aggression är en självständig instinkt, en av de ”fyra stora” artbevarande instinkterna: fortplantning, födosökande, flykt och aggression. Aggressionsinstinkten är primärt intraspecifik, dvs den riktar sig i första hand mot artfränder och först i andra hand mot individer av en annan art. Den äkta aggressionens målsättning är INTE att döda artfränden. Aggression har fyra huvudfunktioner: Att fördela arten över biotopen: I naturligt tillstånd strävar alla djur efter att överleva, med tillräcklig tillgång till föda. Den tillgängliga födan inom ett visst område räcker bara till ett visst antal individer av samma art. Det starkaste djuret säkerställer därför sin föda genom att driva undan andra djur av samma art. Aggressionen mot artfränder hjälper alltså arten som helhet att överleva. Djur av andra arter konkurrerar däremot oftast inte om samma föda och tillåts därför utan vidare att leva inom samma område - det finns ingen anledning att var aggressiv mot individer av andra arter. Detta är grundorsaken till revirbeteende hos alla djur, inklusive människan. Det skråsystem vi hade under lång tid i Sverige innebar ju att antalet verksamma yrkesmän inom främst hantverksyrken begränsades för varje yrke, så att alla ”godkända” hantverkare inom varje yrke skulle ha en rimlig chans att livnära sig genom tillräckligt många uppdrag. Hästen är ju ursprungligen ett stäpplevande djur, med i princip obegränsad tillgång till föda. Därför har hästen normalt ingen anledning att försvara sina födoresurser och hästar hävdar normalt inte heller revir. I situationer med begränsad födotillgång inom ett avgränsat
område blir läget annorlunda. På en ö utanför USA´s östkust finns hästar, som uppvisar klara och tydliga tendenser att försvara revir. En del nära släktingar till hästen, t ex Grevy´s zebra, hävdar också revir i traditionell bemärkelse. Varje häst har däremot en privat zon - ett slags litet revir runt omkring sig, precis som vi människor - som de ofta försvarar mot intrång, framförallt mot ranglägre individer i flocken. Ett intressant fenomen i fråga om revir är det faktum att revir hos vissa djur kan fördelas inte bara i rummet utan även i tiden. Det finns beskrivet att katter, som stöter på en färsk doftmarkering av en annan katt, vänder och tar en annan väg. Om doftmarkeringen däremot är några timmar gammal fortsätter den däremot obekymrat att tränga in i det doftmarkerade området. Urval genom rivalstrider: Med tanke på artens fortbestånd innebär det en fördel att avkomman har så starka föräldrar som möjligt. Därför måste hannarna av de flesta djurarter konkurrera med varandra om rätten att para sig med en eller flera honor. Hanar är därför ofta aggressiva mot andra hanar av samma art. Naturens avsikt med rivalstriderna är inte att någon av parterna (den svagare) ska bli dödad - arten bevaras bäst om så många som möjligt överlever. Den starkaste hanen, som har vunnit sina rivalstrider, kan ju förolyckas eller bli offer för ett rovdjur. Rivalstrider följer därför nästan alltid noggrant ritualiserade mönster. Hanarna börjar med att försöka imponera på konkurrenten, ofta genom att göra sig så stora som möjligt. Ger inte det resultat i form av att motparten viker undan, övergår man till hot. Först när alla försök att imponera eller hota har misslyckats tar de till regelrätt våld och börjar slåss. Hos hästar förekommer sådana rivalstrider mellan hingstar. Hingstarna försöker först imponera och hota. De imponerar med hjälp av spänd halsmuskulatur, svansen i vädret och genom att röra sig överdrivet spänstigt. Om någon av kombattanterna erkänner sig underlägsen på detta stadium sänker han huvudet och sticker svansen mellan benen. Om hingstarna börjar slåss använder de framhovarna och tänderna. Sådana strider kan bli mycket våldsamma, men slutar oftast inte med dödlig utgång. För att kunna hävda sig i med någon utsikt till framgång i en rivalstrid måste en hingst vara aggressiv. Hingstar är också naturligt nog mycket mer aggressiva än ston. Ofta får vi människor problem med att hantera hingstar just av denna anledning. Mestadels löser vi detta problem på ett ganska effektivt sätt genom att kastrera hingsten. Studier har visat att hos problemhingstar, som uppvisat oacceptabel aggressivitet, försvinner aggressiviteten mot människor i 60 - 70 % av fallen och aggressiviteten mot andra hästar i 40 % (Budiansky). I en undersökning av 140 hästar fann man att minskningen av aggressiviteten är densamma oavsett om hingstarna kastreras före eller efter puberteten (Budiansky). Försvar av avkomman: De flesta djurarter försvarar sin avkomma, även hästar. Djurmödrar försvarar sin avkomma mot alla andra individer, både artfränder och andra, med stor intensitet. Detta beteende styrs helt av aggressionsinstinkten, den så ofta omtalade ”modersinstinkten” finns helt enkelt inte, i varje fall inte som ”självständig” och medfödd instinkt (Lorenz). En nybliven förstagångsmor inom djurvärlden måste faktiskt lära sig att känna igen sin avkomma. Varje art har sina egna medfödda ”identifierings-signaler”. Ett belysande exempel är kalkoner, som har ett ljud - den nykläckta ungens pip - som identifieringssignal. Normalt hackar nyblivna kalkonmödrar intensivt mot allting som rör sig i deras närhet - utom nykläckta ungar, som piper på ett särskilt sätt. En döv kalkonhöna hackar utan tvekan ihjäl sina ungar, eftersom hon inte hör deras pip. En kalkonhöna med normal hörsel kan utan problem fås att ta en uppstoppad iller, som piper på rätt sätt, under sina vingars beskydd.
Ston försvarar sina föl både mot andra hästar och mot individer av andra arter. Omedelbart efter födseln nosar och slickar stoet länge på sitt föl, troligen som ett led i identifieringsbeteendet. Om stoet av någon anledning förlorar sitt föl och vi människor försöker ge henne ett annat istället, exempelvis ett nyfött föl som förlorat sin mor, är det oftast mycket stora svårigheter att få stoet att acceptera det nya fölet. Ibland kan man också se hästar försvara en annan vuxen häst, som är skadad. Jag har inte sett några vetenskapliga rapporter om det, men fick en gång fly hals över huvud ur en hage. Min häst var svårt halt (en hovböld, men det visste jag inte förrän efteråt), och ett rasande sto försvarade honom. Samma sto hade enligt utsago tidigare försvarat en annan sjuk valack. Jag vet inte om det bara är ston, som gör så, men det finns ett fall beskrivet där en elefant hade slitit av lårpulsådern på en skötare och hindrade all hjälp till skötaren, så att han förblödde (Lorenz). Förhindra strider inom arten: Rangordning är mycket vanlig hos alla flocklevande djur. Rangordningen har stor betydelse för att förhindra onödiga strider och dödsfall inom arten. Den fastställs genom aggression - det aggressiva djuret skaffar sig en högre rangposition genom att vara aggressivt mot andra individer inom samma grupp. När rangordningen är fastställd behöver individerna inte strida med varandra, utan det räcker oftast med ett lätt hot för att återställa ordningen genom att det lägre i rang stående djuret viker undan för hotet. Rangordningen, som fastställs genom aggression, leder alltså till mindre aggression. Aggression är med andra ord ett effektivt sätt att undvika onödigt våld (Budiansky). Inom en hästflock finns alltid en tydlig rangordning. Denna rangordning anses av vetenskapliga forskare vara tämligen stabil (Fraser), men är inte på något sätt är oföränderlig. En sjuk eller skadad ranghög häst orkar eller kan inte försvara sin rangposition och sjunker därför på rangskalan under sin skada. När skadan är läkt kan den återerövra sin tidigare höga rangposition igen. Utöver dessa funktioner används aggressivt beteende hos djur som försvar mot andra arter. Både hästar och andra djur kan gemensamt angripa ett fientligt rovdjur. En ursinnig älgko, som tröttnat på min morska unga rottweilertiks ihärdiga ståndskall fick med sig hela gruppen om sex älgar och gick till anfall mot hunden. Den rottweilertiken blev inte så ofta rädd, men den gången blev hon det. Hon sökte skydd hos mig, där jag stod mitt ute på ett ganska stort fält. Jag sprang osannolikt fort den gången. Vid ett tillfälle har jag också en gång sett hur några fölston hjälptes åt att sparka ihjäl en griskulting. Gemensamma angrepp mot en fiende kallas för mobbing. Försvar i form av anfall (aggression) mot andra arter när alla andra utvägar är stängda kallas för kritisk reaktion och innebär att djuret slåss för sitt liv med alla medel det har och med förtvivlans mod. Det engelska uttrycket ”fighting like a cornered rat” (slåss som en
instängd råtta) kunde lika gärna vara ”...cornered horse”, för en instängd häst utan möjligheter att fly kan bli mycket våldsam. Ett par vetenskapliga grunduppgifter till om aggression hos djur i allmänhet: Bristen på social kontakt, särskilt förlust av den, hör till de starkt understödjande faktorerna för aggression (Freud enligt Lorenz). Aptitbeteende: Instinktiva beteenden är ”självutlösande”, dvs djuret har ett ofrånkomligt behov att utföra ett visst beteende. Det kallas aptitbeteende. Födosöksbeteendet hos katter innebär t ex att katten lurpassar på en mus för att kunna fånga den, döda den och äta upp den. Ibland lyckas katten genast fånga sin mus, men ofta måste den lurpassa länge och intensivt för att lyckas. Lurpassandet är därför en viktig del av kattens beteende för att skaffa föda. Om man ger en katt obegränsat antal möss fångar den och äter möss tills den är mätt. Den fortsätter att lurpassa på fler möss och dödar några till. Så slutar den att döda möss, men den fortsätter ändå att lurpassa på möss. Intressant nog struntar den i möss, som kryper över framtassarna på den, men lurpassar på de möss, som är längst bort (Lorenz). Djur utför alltså instinktiva beteenden (i det beskrivna fallet en katt och födosöksbeteende) oavsett om det finns någon yttre retning för att utföra just det beteendet eller inte. Skillnaden ligger i att om katten är hungrig, så lurpassar den mer intensivt på mössen. Om ett instinktivt beteende länge förblir outlöst kommer djuret att behöva mindre stimulans för att utföra beteendet, tröskelvärdet för beteendets utlösande retning sjunker. Instinktiva beteenden går alltså att förstärka eller försvaga (Lorenz). Aptitbeteende och tröskelvärdesättning är mer utvecklade hos intraspecifik aggression än hos andra instinktiva beteenden. Konsekvenserna av detta i fråga om hästar är att de har ett inneboende behov av att bete sig aggressivt. Om en häst inte får utlopp för sin aggression på ett naturligt sätt, exempelvis i det dagliga umgänget med sina flockkamrater, därför att den är instängd i sin box hela dagarna, så kommer den efter ganska kort tid garanterat att bete sig aggressivt på något sätt, eftersom aggressionsinstinkten är ”självutlösande”. Då kan den börja sparka i boxväggen eller angripa skötaren eller någon annan individ i omgivningen. Detta är en av anledningarna (det finns flera) till att det är mycket viktigt för hästar att dagligen få umgås med andra hästar. Hur visar sig då aggression hos normala hästar? Och hur ska vi hantera aggressivt beteende? Rangordningssituationer: Aggressivt beteende förekommer oupphörligen mellan individerna i en hästflock. Hästar fastställer sin inbördes rangordning genom aggression mot andra hästar, som den vet eller tror har lägre rang. I första hand använder hästar hot om våld genom att stryka öronen bakåt och hota med att bita, alternativt trycka undan den andra hästen med bogen. Visserligen räcker det oftast med hot, för den ranglåga hästen viker nästan alltid undan, om den kan. Om den hästen viker undan är allting klart. Om den inte viker undan tar den ranghögre hästen till det våld den hotat med, den biter eller sparkar. Ston bits eller vänder bakdelen till och sparkar med bakbenen, hingstar och valacker bits eller sparkar med frambenen om de kan (offensiv aggression utförs oftast med framhovarna av hingstar) och använder bakhovarna i första hand som försvarsvapen.
Men en häst angriper normalt aldrig en individ med högre rang, den vet att det inte lönar sig. För oss hästmänniskor, som sett ut hästens synvinkel också utgör en sorts flockmedlemmar, innebär det att det är mycket viktigt att hästen uppfattar oss som ranghöga. Om den inte gör det finns risken att vi blir utsatta för ett aggressivt beteende, som är fullkomligt normalt för hästen. Om vi inte är tillräckligt uppmärksamma (det går fort) eller inte vet vad hästens signaler betyder kan vi råka riktigt illa ut. Det ojämförligt bästa sättet att hantera ”rangordningsaggression” är alltså att se till att hästarna alltid ser oss som ranghöga, eftersom en normal häst som inte är rädd aldrig angriper en ranghögre individ. Försvarssituationer: Djur hamnar ofta i situationer, där de måste försvara sig själva, sin avkomma, sin föda eller sin rangposition för att nämna några få exempel. Försvarssituationer innebär mycket ofta att djuret befinner sig i en situation av konflikt mellan aggressivt beteende och rädsla. På hundar och en del andra djur är detta så tydligt att man faktiskt kan mäta det objektivt. Konfliktsituationen kan både försvaga och förstärka aggressionen. En rädd hund är mer oberäknelig än en hund, som ”bara” är aggressiv och inte rädd. En rädd häst försöker alltid i första hand att fly, för hästen är ett s k flyktdjur, med flykt som första försvar. (Flyktinstinkten är den enda av alla instinkter, som har styrkan att ensam ”ta kommandot” över ett djurs beteende, i alla andra situationer styrs djurets beteende av två eller flera instinkter, Lorenz). En häst, som inte har möjligheten att fly, visar ofta tecken på kritisk reaktion, och den kan då bli mycket aggressiv. Innebörden av detta är att om Du bestraffar en häst genom att slå den, så reagerar den med att bli rädd och försöka fly. Om Du hindrar den från att fly, t ex genom att hålla hårt i tyglar, tömmar eller grimskaft och samtidigt skrämmer den ännu mer genom att skrika åt den, så kan hästen mycket väl reagera genom att gå till angrepp och försöka slå sig fri. Det bästa sättet att hantera ”försvarsaggression” är naturligtvis att så långt som möjligt undvika att orsaka rädsla hos hästen och därmed utlösa flyktinstinkten. Ett annat bra skäl att undvika att skrämma hästen är det faktum att en rädd häst inte är mottaglig för att lära sig något nytt. Hämningar: För att förhindra att djur dödar sina artfränder i onödan har naturen mycket ofta skapat beteendemässiga skyddsmekanismer, som förhindrar djur (och människor) att döda artfränder. Infantilt beteende (att bete sig som en unge) eller att vända bort sitt vapen och visa sin svagaste sida är mycket vanliga exempel på sådana hämningar. En normal vuxen hund KAN helt enkelt inte anfalla en valp, som lägger sig på rygg och klämmer fram några droppar urin, hur ursinnig den vuxna hunden än är. En hanhund ger upp i en rivalstrid genom att visa halsen och blotta strupen och segraren KAN helt enkelt inte bita ihjäl rivalen. Föltuggande hos hästar, där föl tuggar på ett speciellt sätt, har samma funktion. Rivalstrider mellan hingstar undviks också ofta, som redan nämnts, genom att en av hingstarna erkänner sig underlägsen.
Omorienterat beteende är väldigt vanligt - även hos hästar - i konfliktsituationer. Det gäller i synnerhet i fråga om aggressivt beteende. Det beror på att aggression lättare än de flesta andra instinkter kan avreageras helt och fullt på ett ersättningsobjekt (Lorenz). Anta att Din häst står och tuggar på sitt kvällshö. Du går förbi boxen och ser att nattäcket behöver rättas till. Eftersom det är ganska sent och Du vill åka hem, så väntar Du inte tills hästen ätit färdigt utan går in i boxen för att rätta till täcket. Hästen bryr sig inte om att täcket sitter snett, den tycker det är mycket viktigare att äta hö. Och den vill helst vara ifred när den äter. Om hästen uppfattar Dig som ranglåg varnar den först genom att lägga öronen bakåt eller kanske slå med huvudet åt Ditt håll. Om Du ändå går emot den kan det hända att Du får ett bett eller en spark. Om hästen i stället uppfattar Dig som ranghög kommer den in i en konfliktsituation. Den vill fortfarande äta sitt hö ifred, men den vågar sig inte riktigt på att angripa Dig, eftersom Du är ranghög. Istället kan den bita i boxgallret eller sparka i väggen, dvs den riktar sin aggression mot något annat än det som har utlöst den (Du). Slutligen är det viktigt att veta att aggression faktiskt är förutsättningen för vänskap. Det finns aggressiva djur, som inte kan bilda personliga vänskapsband med en annan individ (t ex reptiler), men det finns inga djur som kan bilda vänskapsband och inte är aggressiva. Ett personligt band och individuell vänskap finns endast hos djur med högt utvecklad intraspecifik aggression (Lorenz). Det personliga bandet och t o m kärleken har sannolikt utvecklats ur den intraspecifika aggressionsinstinkten. Det finns alltså intraspecifik aggression utan personliga vänskapsband, men den finns inga personliga vänskapsband utan aggression (Lorenz). Hästar har stor förmåga till vänskap, både med andra hästar och individer av andra arter, exempelvis människor. En av mina egna allra bästa vänner någonsin heter Calypso (fux, val, 16, 183 cm ö m).
Litteratur: Budiansky; Stephen. Fraser. Andrew F.: Lorenz: Konrad:
The nature of horses, 1997 The behaviour of the Horse, 1992 Aggression – det så kallade onda, 1983
