Estland En ny generations nation

M ARIA R ANKKA





Estland En ny generations nation ISBN 91-7566-519-0

9 789175 665191

PEJLING

© Författaren och AB Timbro 2002 Omslag: Formgivningsverket Omslagsfoto: Alexander Walter, FPG International Sättning: Ateljé Typsnittet L&R AB, Stockholm Tryck: Elanders Gotab, Stockholm 2002 ISBN 91-7566-519-0 ISSN 1402-9391, nr 39 Timbro, tel 08-587 898 00, fax 08-587 898 55 www.timbro.se [email protected]

Innehåll Det lilla landet med de stora drömmarna

7

Tillbaka till framtiden

13

Nyckeln till framgång

19

Förändring med tankens hastighet

31

Det nya och det gamla

39

En uppkopplad medeltidsstad

51

Det stora grå

59

EU – om längtan att tillhöra och rädslan

65

att bli kontrollerad

65

På väg mot framtiden

71

Källor

81

Tidigare utkomna Pejlingar

85

Det lilla landet med de stora drömmarna

det funnits ett antal olika länder som varit populära att lyfta fram i samhällsdebatten för att de varit förmögna att genomföra stora och omvälvande samhällsförändringar. Nya Zeeland är ett sådant, och Irland har under flera år varit ett populärt utflyktsmål för samhällsintresserade. Dessa båda länder har förmått att vända en negativ utveckling, överge en politisk väg som ledde fel och samla sig kring radikala förändringar. Estland är ett land i Sveriges omedelbara närhet som det just nu är intressant att lära både om och av. På bara ett decennium har landet lyckats skaka av sig det förflutna och påbörjat en snabb resa, som handlar om mer än att ta igen det man förlorade under alla år som Estland var ockuperat av Sovjetunionen. ”1991 var Centraleuropa fritt igen, men vilken slags frihet var det? Länder och nationer hade blivit tillintetgjorda och ruinerade”, skriver Mart Laar, Estlands förste demokratiskt valda

UNDER NITTIOTALET HAR

7

premiärminister efter frigörelsen från Sovjetunionen, i boken Back to the Future. I västvärlden spred sig i början av nittiotalet en känsla av att historien hade nått sitt slut i och med frigörelseprocesserna och demokratiseringen i de forna öststaterna. Men för de pånyttfödda länderna var detta mycket mer en början än ett slut. Början på en många gånger tuff och snårig väg mot välstånd och ett fungerande demokratiskt samhälle. Mycket har skrivits om vägen bort från förtrycket och själva frigörelseprocessen, men vad hände egentligen sedan? Estland är i dag ett av de mest framgångsrika länderna bland de forna sovjetstaterna. 1991 när landet återfick sin självständighet var butikerna tomma, pengarna värdelösa och människorna fattiga. I dag kan man äta asiatisk mat, starta företag och betala parkeringsplatsen med hjälp av mobiltelefonen. På bara tio år har Estland gått från att vara ett ockuperat land till ett överlag fungerande samhälle av västerländskt snitt. Estland rankas i dag som ett av världens friaste länder. Även om det fortfarande finns många problem har Estland visat att det går att genomföra stora förändringar politiskt, ekonomiskt och, inte minst, mentalt på kort tid. Esterna har valt att förändra med enorm hastighet, och bedrivit en konsekvent liberal politik med ett stort inslag av frihandel, en liten statlig sfär och en stor del av samhället och ekonomin som lämnats åt medborgarna själva att bygga upp, utveckla och ta ansvar för. 8

Hittills har den inslagna vägen varit framgångsrik, även om det självfallet också finns problem. Den politiska inriktningen är heller inte oomtvistad. I början av 2002 avgick den sittande mitten-höger-regeringen på grund av oenighet inom koalitionen. Den ersattes av en ny borgerlig regering bestående av två av de tre partierna som ingick i koalitionsregeringen. Ny premiärminister är Siim Kallas, från marknadsliberala Reformpartiet. Han var finansminister i den tidigare regeringen som leddes av Mart Laar. Presidentvalet i september 2001, där exkommunisten Arnold Rüütel segrade, blev också en chock för många både i och utanför Estland. Ingen hade väl förväntat sig att en av de mest framåtsyftande, marknadsorienterade och framgångsrika staterna bland de forna diktaturerna i Öst- och Centraleuropa skulle välja en person, som under sovjettiden var högt uppsatt kommunist, till president. Anledningen? I grunden rent matematisk, då de tre partierna i regeringskoalitionen inte lyckades enas om en kandidat, vilket öppnade för Rüütel. Alldeles oaktat det dagspolitiska spelet, som jag i stora delar har valt att lämna utanför den här framställningen, är den estniska resan i dubbel bemärkelse både värd att göras och att studeras. Historien om Estland i dag blir särskilt fascinerande givet landets långa historia av ofrihet, kommunism och förtryck.

9

Grannland med gemensam historia Sedan 1200-talet har danskar, tyskar, polacker, ryssar och svenskar dominerat området. Estland föddes som modern stat 1918, men den frihetstiden varade endast i drygt tjugo år, till början av andra världskriget, då landet ockuperades. Estland är i dag ett av de central- och östeuropeiska länder som förhandlar om medlemskap i EU. Under år 2002 väntar man att förhandlingarna avslutas. Estland är också ett av de länder som aspirerar på medlemskap i NATO. Det kommer givetvis att öka omvärldens intresse för det lilla landet som gränsar till Ryssland. För en bredare europeisk publik sattes Estland på kartan när det våren 2001 vann Eurovisionsschlagerfestivalen. Även för Estland som nation var vinsten en stor händelse. – Jag har inte sett esterna så glada sedan ryska armén lämnade. De dansade på gatorna, berättar en amerikansk investment-banker som är gift med en estniska och bosatt i Tallinn. Estland är självklart också intressant för oss genom sin geografiska närhet till Sverige. Tallinn ligger inte längre än 40 mil från Stockholm, det är närmare än till både Helsingfors och Oslo. Trots det känns landet fortfarande lite avlägset. Från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet var Estland dessutom under svenskt styre. En period som esterna betraktar som positiv, och faktiskt fortfarande kallar ”den gamla goda svensktiden”. Exempelvis grundades universitetet i Tartu år 10

1632 av Gustav II Adolf. Det är därmed ”Sveriges” näst äldsta universitet, efter Uppsala. – Gustav II Adolf ses till och med som deras kung, säger en svenskestnisk tjej som har studerat i Tartu. De senaste åren har tiotusentals svenskar kryssat till Tallinn. I Sverige bor drygt tio tusen personer som är födda i Estland, och betydligt fler än så har estniska föräldrar, mor- eller farföräldrar. Den estniska befolkningen i Sverige anses vara en av de allra mest välintegrerade invandrargrupperna. På senare år har Sveriges handel med Estland också vuxit kraftigt. Drygt en halv procent av Sveriges totala import kommer från Estland. Sverige är, tillsammans med Finland, också Estlands viktigaste exportpartner, drygt 20 procent av exporten går till Sverige. Som jämförelse exporteras mindre än 10 procent till Ryssland. Svenska intressen står även för en stor del av de utländska direktinvesteringarna i Estland. De två största bankerna i Estland har båda svenska ägare. Trots det kan esterna i allmänhet mycket mer om oss än vi kan om dem. Baltikum betraktas fortfarande ofta som en enhet, snarare än tre olika länder. Många kopplar ihop Estland med prostitution och maffia. När man frågar yngre svenskar vad de förknippar med Estland så nämns också förvånansvärt ofta TVfilmen Torsk på Tallinn av Killinggänget. Andra associationer är till exempel snodda bilar, fattiga människor, entreprenörskap, den svart-blå-vita flaggan, bra klubbliv, hemslöjdsvantar, fortfarande fattigt, grått men nytänkande, rui11

ner, EU-ansökare, först av de tre baltländerna att frigöra sig från sitt förflutna, Estline, rysk maffia, smutsigt, fordonsvrak längs vägarna, rostiga båtar längs kajerna, övergivna ryska fabriker och militärförläggningar, noveau riche-klick med tacky smak, Hotell Viru och Estonia. Med den här Pejlingen vill jag ge en bild av politiken och ekonomin, men även av vardagslivet, i dagens Estland. Det mesta som är skrivet om Estland på svenska har ett historiskt perspektiv. Jag försöker i stället ge en ögonblicksbild av dagsläget och lyfta fram några viktiga faktorer som kan förklara framgångarna hittills. Boken, som framför allt baserar sig på intervjuer genomförda under hösten 2001, riktar sig till samhällsintresserade och läsare som vill lära sig mer om dagens Estland – kanske inför en resa eller en affärsrelation. Jag åkte till Estland och fann ett grannland med en självständig befolkning, ett smart skattesystem, företagsamhet, framåtanda, hög IT-mognad och unga ledare både i politiken och näringslivet. Jag hoppas kunna bidra till en delvis ny bild av Estland. En bild av ett land som är på gång.

12

Tillbaka till framtiden

1940 VAR ESTLAND och Finland mer eller mindre på samma ekonomiska nivå. Under de därpå följande femtio åren stannade utvecklingen i Estland nästan helt, medan Finland fortsatte att gå framåt. Statistiken på så gott som alla områden talar sitt tydliga språk. Per capita-inkomsterna var fem gånger så höga i Finland 1988 som de var i Estland samma år. Bostadsytan per person var vid samma tidpunkt i snitt tio kvadratmeter mindre i Estland. Antalet bilar per 1 000 invånare 1987 var 400 i Finland och 150 i Estland. Spädbarndödligheten var flera gånger högre, medellivslängden kortare, och så vidare. Karolina Ullman är en svenska i trettioårsåldern med estniskt påbrå. Bägge hennes morföräldrar är ester, och hon besökte landet första gången med sina föräldrar i slutet av åttiotalet. – Det är som natt och dag om jag jämför dagens Estland med hur det var 1989, säger hon. Hon minns hur de frågade efter 13

vägen på estniska, utan att få något svar eftersom människorna de frågade inte förstod estniska, utan bara ryska. – Då hade vi också hur mycket pengar som helst, eftersom man minst sagt fick ganska mycket rubler på svarta marknaden om man hade dollar. Men det spelade ingen roll. Jag minns att när vi kom in på ett av varuhusen i Tallinn fanns absolut ingenting att köpa. Jag kunde få precis vad jag ville, men hittade inget annat än några hårnålar och lite ritpapper. – I Tartu finns det numera en restaurang som påminner om denna, säger Karolina när vi äter lunch på East i Stockholm. När jag läste där 1997 fanns det bara två internationella restauranger. I dag finns det säkert tio till. Malle Kivikas är uppväxt i Sverige. Båda hennes föräldrar är ester, hennes farfar var författare och förespråkare för en fri och demokratisk estnisk nation. – När jag pluggade I Estland 1994–1995 fanns varken Statoil eller McDonald’s. Vid frigörelsen hade de högteknologi för rymden, men inte en fungerande diskmaskin. Moderatpolitikern Gunnar Hökmark, som är en av de svenska politiker som varit mest engagerade för Baltikums frihet, berättar om när han träffade Mart Laar 1989. Vid den tidpunkten var han en ung historieforskare, och de möttes i matsalen på Hotell Palace. När Laar fick syn på en fruktkorg som bland annat innehöll en kiwi, tog han kiwin och sa att han skulle ta med den hem till sina barn eftersom de aldrig hade sett någonting liknande. Tre år senare var mannen i fråga Estlands premiärminister. 14

I dag är Estland om inte i kapp Finland, så ändå en bra bit på väg. Landet betraktas som en av de mest avancerade tillväxtmarknaderna i Central- och Östeuropa. Statistik från Eurostat visar att Estlands BNP per capita var knappt 40 procent av genomsnittet i EU år 2000. Lettland och Litauen har också haft en ganska stark tillväxt, särskilt de senaste åren, men de ligger fortfarande på en lägre välståndsnivå än Estland. Köpkraften i Estland motsvarar också knappt 40 procent av EU-ländernas, medan de två andra baltiska staterna har en köpkraft på cirka 30 procent jämfört med EU-snittet. Mart Laar, som var Estlands premiärminister under åren 1992–94 och 1999–2002, beskriver känslan i samband med frigörelsen i början av nittiotalet så här i boken Back to the Future: För de flesta länder i Centraleuropa är den här övergången [till demokrati] ett slags Tillbaka till framtiden. Omvandlingen får dessa länder att komma tillbaka till den punkt där deras normala utveckling stoppades genom Sovjetövertagandet.

Resan tillbaka I början av nittiotalet krympte den estniska ekonomin med 15 procent om året, och inflationen var 1992 uppe i 1 000 procent. Under andra halvan av nittiotalet har tillväxten varit omkring 5 procent årligen, med en toppnotering på drygt 10 procent 15

1997. Den goda tillväxten har hållit i sig även under de första åren på 2000-talet. Vid frigörelsen fanns i princip inget privat ägande och inga privata initiativ. – En helt avgörande fråga då var om vi skulle lyckas restaurera den privata äganderätten, berättar Tunne Kelam, en av de verkliga frihetshjältarna i Estland. I dag vice talman i parlamentet och ordförande i EU-utskottet. Vid frigörelsen var Estland nästan helt beroende av östhandeln, i dag sker mer än hälften av handeln med EU-länderna. En förklaring till att handeln nu är så tydligt västorienterad är de höga tullar Ryssland införde mot Estland i samband med självständigheten. De ryska tullarna har, paradoxalt nog, bidragit till att skynda på integrationen av ekonomin västerut. Trots det fick sig givetvis den ekonomiska utvecklingen både i Estland och i övriga Baltikum en knäck i samband med den ryska krisen i slutet av nittiotalet. Ekonomierna återhämtade sig dock relativt snabbt. Den ryska krisen var Estlands första ordentliga motgång och prövning, efter att hjulen hade börjat snurra igen efter frigörelsen. Men på grund av att rysslandsberoendet hade minskat så pass mycket under första delen av nittiotalet blev krisen inte särskilt djup. I schweiziska IMD:s årliga rankning av länders konkurrenskraft från år 2001 ligger Estland på tjugoandra plats, vilket är en bättre placering än länder som Spanien, Frankrike och Italien har. I Heritage Foundations index över ekonomisk frihet 16

kommer Estland på fjärde plats efter Hongkong, Singapore och Nya Zeeland. Sverige hamnar, som jämförelse, på plats 29. Estland klarar sig också relativt väl i den årliga listningen från World Economic Forum, en rapport som tar fasta på både konkurrenskraft och långsiktig tillväxtförmåga. Även om tillväxten ser ut att mattas av något, till stor del beroende på den internationella konjunkturen, så är de flesta prognoser för Estland positiva. Sista kvartalet 2001 var tillväxten fortfarande drygt 5 procent. Och den inhemska efterfrågan är alltjämt stark. Lönerna är fortfarande låga, men levnadsstandarden är ändå högre än i de flesta anda länder i det forna östblocket. 2001 tjänade en estländare i genomsnitt knappt 3 500 SEK i månaden enligt Statistical Office of Estonia. Det var en ökning med 13 procent sedan föregående år. En sjuksköterska tjänar ca 12 SEK i timmen. – Det är framför allt de statliga lönerna som är låga. De privata är relativt OK, säger Karolina Ullman. Något som många dock poängterar är att det, trots de låga lönerna, för de flesta går att leva på en vanlig lön. En förklaring är att många ester fick möjlighet att köpa sina bostäder billigt i samband med frigörelsen. Det väl fungerande kreditväsendet har också haft betydelse för möjligheten att konsumera.

17

Nyckeln till framgång

Estonia’s greatest achievement has been our noteworthy stability for which we owe a debt of gratitude to the powerful reform policies of the first constitutional government. Så har Estlands förre president Lennart Meri förklarat grunden till framgångarna. Och det är tydligt att det var de stora och omvälvande reformerna som genomfördes under frihetens första skälvande månader som sedan banade väg för den positiva utvecklingen under andra hälften av nittiotalet. De centrala reformerna genomfördes alla i tät följd, kort efter frigörelsen. Valutareformen, där den estniska valutan kroon infördes och Estland lämnade rubelområdet, trädde i kraft redan den 20 juni 1992, folkomröstningen om en ny konstitution genomfördes 28 juni 1992 och det första demokratiska presidentvalet hölls 20 september 1992. 19

Ända sedan valutalagen antogs och kroon knöts till D-marken, och därmed till euron, har landet lyckats upprätthålla monetär stabilitet. Vidare har Estland bedrivit en konsekvent liberal ekonomisk politik och begränsat den politiska sfären rejält. Den offentliga sektorn omfattar i dag omkring 30 procent av BNP. Den grundläggande politiska inriktningen har inte heller skiftat nämnvärt, trots ett regeringsskifte efter valet 1995. De mål som sattes upp redan 1992 var att integrera Estland med EU och Nato för att på sikt kunna bli medlem i båda organisationerna, att föra en strikt valutapolitik, att sträva efter budgetbalans, att införa låga skatter, att slopa tullar samt att ha fri rörlighet för varor, tjänster och kapital. Dessa målsättningar har överlag inte förändrats, trots regeringsskiftet och den nya presidenten. Presidenten i Estland har konstitutionellt en roll som befälhavare över militären, han hjälper till vid regeringsbildningar samt med utrikespolitiska kontakter men är i grunden avskild från det dagliga politiska styret av landet, som ligger på premiärministern. Den nye presidenten har också deklarerat att målen om EU- och Nato-medlemskap ligger fast, även om han ger uttryck för en något mer moderat hållning i dessa frågor än sin föregångare. Han har även sagt sig vara positiv till ytterligare restriktioner i utlänningars möjligheter att äga land i Estland. Den regering som tillträdde i början av 2002 har ännu tydligare uttalat att den avser att fortsätta på den inslagna vägen. Många som jag har talat med återkommer, när de ska förkla20

ra framgången, till att den radikala och ganska tuffa politik som förts har bidragit till att driva på förändringen av samhället i stort: – Man kastade företag och folk i sjön på gott och ont. ”Traid no aid” var parollen, säger Toomas Käbin, sverigeest, tidigare bland annat chef för Exportrådet i Tallinn och under fem år styrelseledamot i The Soros Foundation. En av de tidiga reformerna var till exempel att arbetslöshetsunderstödet avskaffades och ersattes med ett bidrag till nyföretagande.

Det perfekta skattesystemet? De estniska politikerna har förvisso tittat på omvärlden när de byggt upp sina system, men huvudsakligen har de strävat efter att konstruera så enkla och effektiva lösningar som möjligt. Skattesystemet är ett tydligt exempel på detta. Den nuvarande skattelagstiftningen antogs 1993, och 1999 antogs en ny inkomstskattelag. Går man in på finansdepartementets hemsida (www.fin.ee) finns gällande lagstiftning enkelt tillgänglig både på estniska, engelska och ryska, och det är inte mer omfattande läsning än att den ganska enkelt går att ta sig igenom. När systemet infördes fick det beröm av ekonomisk expertis för sin effektivitet och enkelhet. Grundtanken är att kombinera lågt skattetryck med ett enkelt skattesystem. Det finns till exempel bara sex olika typer av 21

statlig skatt. Huvuddragen är att man tar ut en så kallad flat tax på 26 procent, det vill säga att alla betalar en lika stor andel av sin inkomst i skatt. Samma nivå gäller för företag. Sedan början av år 2000 behöver företag inte heller betala skatt på vinster som inte delas ut. Arbetsgivare betalar 33 procent i hälso- och sjukvårdsskatt för sina anställda (motsvarar ungefär de svenska löneskatterna). Momsen är anpassad till den genomsnittliga EU-nivån och ligger på 18 procent. Estland har haft en tydlig strategi att locka utländska företag och investeringar till landet. Det märks till exempel på hur lätt det är att få tag på information om hur man går till väga för att etablera verksamhet i landet. I broschyrerna som ska ”sälja” Estland till utländska investerare är de främsta argumenten: • Det geografiska läget i Östersjön • Det enkla skattesystemet och de låga skatterna • Den öppna handeln och avsaknaden av tullar • Den investerarvänliga och liberala politiken • Det legala regelverket som gör det lätt att starta företag eller etablera utländska företag • Den höga IT-mognaden • De välutbildade och hårt arbetande människorna Investeringsklimatet beskrivs av de flesta som mycket positivt, och det syns även på de stora utländska direktinvesteringar som har 22

gjorts de senaste åren. Både att reglerna för utländska investerare är gynnsamma, och att kostnadsläget också är lägre än i de flesta andra länder i Östersjöregionen, bidrar till att locka investerare. Energi, transporter, arbetskraft och lokaler är klart billigare samtidigt som kvaliteten på det som produceras ofta är relativt hög. – Visst är Estland ett bra land att investera i om man ser till ekonomiska makrovariabler. Men du måste ju ändå hitta rätt objekt att satsa på. Det gäller här som på alla andra ställen, säger en estnisk företagsledare. Göran Collert, styrelseordförande i Swedbank, har beskrivit deras investering i estniska Hansapank som en av Swedbanks allra bästa. Att så många svenska företag investerat eller förlagt verksamhet i Estland har enligt Toomas Käbin en mängd orsaker. Han pekar på den näringslivsvänliga politiken, den minimala byråkratin, att det är lätt att starta och driva företag, de gynnsamma skattereglerna, den välutvecklade telekomsektorn, kostnadsläget och slutligen den välutbildade befolkningen. På minussidan nämner han att det trots allt är brist på kvalificerad arbetskraft samt att marknaden är så liten. Han poängterar att korruption inte är något stort problem i Estland. Estland har kommit långt i jämförelse med Lettland och Litauen. En svensk affärsman säger att det är betydligt mer OK att göra affärer i Estland än i övriga Baltikum. Ett skäl som han uppger till varför Estland är intressant ur ett affärsperspektiv är att bank- och kreditväsendet fungerar bra. 23

– Mitt helhetsintryck är positivt. Det finns många entreprenörer som vill bryta ny mark och det är spännande.

Fönster mot friheten Den förklaring, utöver det gynnsamma företagsklimatet, som alla anger till att det har gått så lätt för Estland att göra resan tillbaka till framtiden, är förekomsten av ett demokratiskt minne. Estland hade drygt tjugo år av frihet under tjugo- och trettiotalen. Det fanns tillräckligt många personer kvar som kom ihåg hur det var att leva i ett demokratiskt samhälle. Ett stor antal exilester återvände också i och med frigörelsen. Dessa personer tillförde kunskap om demokrati och marknadsekonomi som har varit värdefull för landet. – En annan mer kulturell förklaring är att Estland hade lätt att anamma det västerländska samhällsidealet genom att det fanns en västerländsk, snarare än en slavisk tradition. Detta gällde såväl rättsuppfattning som livsåskådning, säger Toomas Käbin. Estland hade också ett fönster mot omvärlden i och med att man som enda del av den forna Sovjetunionen kunde ta in och se finsk TV under sjuttio- och åttiotalen. Den faktorn ska inte underskattas, gång på gång kommer betydelsen av finsk TV upp i intervjuerna. – De såg Dallas, Dynasty och Dajmreklam, fortsätter Toomas Käbin. 24

– Vi hade tur som låg bredvid Finland. Därför missade vi inte nyhetssändningarna under 50 år, säger någon annan. Generellt var Estland också den del av Sovjetunionen som hade mest kontakter med omvärlden. Något som förmodligen har underlättat omvandlingen. – Estland var speciellt även under sovjettiden. Det ansågs som något av en befordran att få komma dit om man var militär, berättar Malle Kivikas, svenskestniskan som har studerat i Tartu.

En liten öppen ekonomi Estland är med sina knappa 1,4 miljoner invånare det minsta av länderna runt Östersjön. Sedan 1989 har invånarantalet sjunkit med mer än tio procent till följd av minskade födelsetal samt att en del ryssar har flyttat tillbaka hem. Skattelättnader är en åtgärd som diskuteras för att få folk att skaffa fler barn. Till ytan är Estland bara lite större än Danmark. Både invånar- och ytmässigt är det ett land som är lätt att greppa. Man skulle dessutom kunna beskriva det som ett textboksexempel på en liten, öppen ekonomi. Det stora omvärldsberoendet har i sig lett till att landet också tvingats bli anpassningsbart, något som det förmodligen har en fördel av rent ekonomiskt. Men det är inte bara ekonomin som är öppen. Öppenheten märks också i förmågan att ta till sig ny teknik och nya idéer över lag. Det är givetvis också lättare att åstadkomma föränd25

ring i ett litet land än i ett stort, eftersom det är färre människor att övertyga och engagera för förändringen. Men småskaligheten har flera aspekter. Det är lätt att få politisk, ekonomisk och – inte minst – social överblick. Alla som gör affärer känner varandra. Baksidan av detta är givetvis att det estniska samhället har tydliga ”ankdammstendenser”. I stort sett alla politiker har någon gång varit inblandade i en skandal av något slag. Man behöver heller inte vara länge i Tallinn, eller känna speciellt många, innan man springer ihop med bekanta på stan. På en brunch med en medarbetare i försvarsdepartementet på ett fik i centrala Tallinn blev jag presenterad för den amerikanska ambassadören som satt vid bordet intill. På flygplatsen började jag tala med en kvinna som visade sig vara bekant med en av dem jag träffade i Tallinn. En man jag talar med vid bagagebandet visar sig ha varit minister i den första estniska regeringen efter självständigheten, och så där håller det på.

Esterna själva Esterna själva är givetvis en viktig förklaring till att det har gått så bra. Välutbildade, strävsamma och företagsamma är ständigt återkommande omdömen. Det finns också en grundmurad övertygelse om betydelsen av det personliga ansvaret, och vars och ens egna insatser. Så här skriver exempelvis tidningen City Paper om esterna: 26

Det finns en stark libertariansk grundsyn här: De flesta ester anser att du bör kunna och få göra din egen grej, nå nya höjder eller gräva din egen grav så länge du inte hindrar någon annan. Men samhället känns inte alls så utpräglat individualistiskt som citatet ovan ger intryck av. Estniska politiker kombinerar en vision om tro på politisk och ekonomisk frihet med tydligt uttalade värderingar om exempelvis familjen. Ester gör också det de säger att de ska göra. Har de lovat att ringa, så ringer de. – Om ett företag i Estland får en brådskande order som måste levereras så lovar jag att 90 procent ställer upp och jobbar även om du frågar dem klockan arton, säger Toomas Käbin. Rain Vainik personifierar beskrivningen av en hårt arbetande och strävsam estländare. Han driver tillsammans med några andra företaget Lincona som säljer golv. Som så mycket i Estland är Lincona yngre än tio år. Rain är i botten byggnadsingenjör. Han kom till Sverige via ett biståndsprogram som lät estländare arbeta i Sverige om de själva fixade jobb. Så kom det sig att Rain Vainik hamnade hos Lincona Byggkonsult i Uddevalla under ett antal månader. För honom blev det ett nytt kapitel i livet att komma till Sverige, och det tog inte lång tid innan han registrerade företaget Lincona i Estland. Tillsammans med några andra startade han verksamheten. Tillgångarna bestod av två bilar, en minibuss och 10 000 SEK. De började sälja mattor och träleksaker till Sverige. 27

– Vi lyckades sälja de två första mattrullarna, och det gick bra. På den vägen är det, berättar han när vi ses på Linconas kontor strax utanför centrala Tallinn. I dag, mindre än tio år senare, är Lincona marknadsledande inom golvförsäljning. Företaget har 55 anställda och omsätter 87 miljoner EEK. De har till och med ett dotterbolag i Riga. Under 2001 var tillväxten i bolaget 10 procent. Lincona har ingenting formellt med det svenska företaget med samma namn att göra. Därifrån kom bara inspirationen. – Det har varit mycket hårt jobb, men det har hela tiden gått sakta men säkert uppåt. För oss finns inget alternativ. Vi måste växa, företagande kan aldrig bli statiskt, säger Rain. Linconas mål är att ha sin egen återförsäljarkedja. En svårighet som han nämner är rekrytering, att hitta och utbilda personal. – Många duktiga personer har ofta startat egna företag. Även Rain tycker att företagsklimatet är bra, men tillägger att det ju alltid finns något att klaga på. Han nämner några mindre problem med skattesystemet som nu är åtgärdade, och poängterar att inkomsterna i Estland ”växte” i samband med att regelförändringen genomfördes. – Om dina föräldrar inte har varit företagare så har du ju inte sett hur det är. Det är en mental nackdel. De flesta gör det mesta för första gången. Estland som nation tycker han är bra, men inte en ”stjärna”. Det går dock stadigt framåt. 28

– Det behövs fortfarande en massa nya idéer och initiativ i Estland. Han berättar att det slog honom, i samband med att det bildades massiva köer med lastbilar på gränsen till Ryssland på grund av tullen, att det förmodligen hade varit ett lysande tillfälle att göra affärer. Någon skulle helt enkelt ha kunnat sälja någonting till lastbilschaufförerna som satt fast. Men den idén kom ingen på, åtminstone var det ingen som förverkligade den. Som många ester är Rain ganska lågmäld. De slår sig inte direkt för bröstet. Han säger att visst finns det en stolthet över det man har lyckats uppnå, men att den ändå inte är så stor. – Men självklart är det kul när vi jämför oss med våra grannar. Han talar en lång stund om att det kommer att innebära ett häv för ekonomin när Ryssland, den mest naturliga marknaden för Estland, öppnas och strafftullarna försvinner. Även om han i nästa andetag betonar att detta inte är någonting de sitter och väntar på. – Men den dag vi kan börja handla med Ryssland kommer vi helt klart att bli en stjärna.

29

Förändring med tankens hastighet

snabbhet, är något många talar om i Estland. I synnerhet blir det tydligt när jag träffar dåvarande premiärministern Mart Laar på hans kontor i en vacker del av den gamla staden. Byggnaden är nyrenoverad och smakfullt inredd med en blandning av modern design och klassiska möbler. Förvånande snyggt. – Estland måste erbjuda självförverkligande. Min vision symboliseras bra av det här huset: Vi har försökt skapa balans mellan det traditionella och det väldigt moderna. Inte i något annat land ska det vara så korta avstånd mellan det naturliga och det moderna. Tiden ska vara kort mellan svampplockning och e-post, säger han. När Mart Laar valdes till premiärminister första gången 1992 var han bara 32 år, vilket gjorde honom till världens yngste regeringschef. Året därpå utsågs han av Internationella Junior-

TEMPO I FÖRÄNDRINGEN,

31

handelskammaren till den främsta unga politikern i världen. Under åttiotalet arbetade Mart Laar fem år som lärare. Han är mycket historieintresserad och har också en universitetsexamen i historia. Mart Laar var med och grundade den första oppositionsrörelsen under åttiotalet, Estlands Kulturminnesförening. Han reste blad annat runt i Estland och samlade in vittnesmål från människor som kunde berätta om Sovjetmaktens brott. Han fick KGB efter sig när han publicerade den första delen av sin studie med berättelser. Det starka utländska stödet för Mart Laar bidrog förmodligen till att KGB lade ner förundersökningen och att Laar kunde verka politiskt fram till självständigheten. Han var bland annat med i den grundlagskommitté som under 1991–92 arbetade fram den grundlag som möjliggjorde de första fria valen på femtio år. Mellan 1992 och 1995 ledde han partiet Isamaa, och därefter blev han gruppledare i riksdagen för Pro Patria, som i sin nuvarande form bildades 1995 genom en sammanslagning med ytterligare ett parti. Sedan 1998 leder Mart Laar Pro Patria. Flera av de ledande personerna i partiet jobbade tillsammans med honom i kampen för mänskliga fri- och rättigheter i The Citizens’ Committees Movement och The Congress of Estonia under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Mart Laar berättar engagerat om det han ser som viktiga förklaringar till Estlands framgångar. – En viktig framgångsfaktor är att vi fattade rätt beslut i rätt 32

tid. Saker händer inte bara, utvecklingen går inte åt det ena eller andra hållet av en slump, utan det beror på vad du gör. Han nämner att det var viktigt att snabbt klippa banden med det förflutna, och få bort den gamla nomenklaturan för att undvika problem med korruption och liknande. – Det finns heller aldrig bara en förklaring, utan många. En viktig sak var att vi hade möjlighet att dra lärdomar av historien. Såväl vår egen, som andra länders i Central- och Östeuropa. Vi hade också kulturella fördelar. Estland har alltid varit det mest västerländska landet bland sovjetstaterna. Liksom många andra talar Laar om att en liten, men central framgångsfaktor var att delar av Estland kunde ta in finsk TV även under sovjettiden. På så sätt var Estland den enda delen i forna Sovjetunionen som fick ett fönster mot den västerländska civilisationen. Som grund för allting låg en viktig reform – att skapa en konstitution. – Utan den hade vi inte kunnat göra någonting. Vi behövde en grundlag, vi behövde institutioner, politiska partier med mera på plats för att någonting annat överhuvudtaget skulle kunna börja fungera, säger Mart Laar. Sedan återkommer han till att det inte fanns tid att släpa benen efter sig. Medan man har makten måste man se till att fatta beslut. – När väl det politiska fundamentet är på plats, måste du skynda dig. Du har inte tid att vänta, det måste gå snabbt. Det 33

var en sak vi hade lärt oss av andra länder i Centraleuropa. Du måste genomföra förändringar med en kraft och hastighet, och på ett sätt som gör att utvecklingen blir irreversibel. Ingen ska kunna vända historien tillbaka. Viktiga reformer som kom därefter var valutareformen, att privatiseringarna påbörjades samt att en rad nya lagar och institutioner, inte minst förståelsen för att marknadsekonomin är lagstyrd, kom på plats. – Slutligen måste du få fart på befolkningen. Det är väl egentligen här som talet om chockterapi passar bäst in. Du måste väcka folket, och det är givetvis inte något som gillas av alla. En av de mer radikala saker vi gjorde var att frysa arbetslöshetsunderstödet och i stället uppmuntra egenföretagande genom olika typer av stöd. Vi hade sett länder som betalat ut arbetslöshetsunderstöd och på så sätt cementerat en hög arbetslöshet. Vi ville inte gå den vägen. Hans filosofi är att ett litet land som Estland måste söka extraordinära och radikala lösningar. Han nämner deras flat tax som ett exempel. – Om man vill få folk att prestera mer så kan man inte införa den typ av progressivt skattesystem som ni har i Sverige. Vår ledstjärna har varit: ”Gör det enkelt!” Ett komplicerat skattesystem, eller en komplicerad lagstiftning kommer i förlängningen att försvaga sig själv, då den kommer att kräva mycket administration bara att upprätthålla. Mart Laar anser att Estland befinner sig i slutet av transi34

tionsfasen, några få saker återstår innan landet går in i en lite mer mogen fas. Den höga arbetslösheten ser han som ett av de problem man snabbt måste ta i tu med. I nästa fas behöver man genomföra en pensionsreform och satsa på familje- och utbildningspolitiken. Jag frågar om ett land som Sverige skulle kunna lära något av Estlands resa. – Sverige är annorlunda och i en helt annan fas, men jag tror att ni skulle kunna uppmuntra unga och ”crazy” politiker ännu mer. En annan sak som vi har lärt oss är att inte lyssna för mycket på andra. Ta råd, men fatta besluten efter eget huvud och er egen situation. Med facit i hand är det några saker Laar tycker att de borde ha gjort annorlunda. – Trots att vi ansträngde oss för att göra det enkelt antog vi några alltför komplicerade lagar. Jag har lärt mig att det nästan alltid går att göra saker enklare än man tror.

Moderna politiker Mart Laar hade som uttalad målsättning att den estniska regeringen skulle ha världens modernaste arbetsformer. Som ett led i detta har man infört papperslösa regeringssammanträden genom ”Estonian Government Cabinet of Ministers’ Sessions Infosystem”, ett system och en mjukvara som gör att regeringen kan jobba online. ”No Paper – No Problem” är deras slogan. 35

Regeringssammanträdena hålls i ett vackert och rymligt rum, med välbevarade stuckaturer. Det är inrett med moderna möbler och modern belysning. Vid varje plats står en liten platt datorskärm och ett tangentbord. Bakom premiärministern, som sitter i mitten, fälls en stor skärm ner där bilder projiceras under mötets gång. Allt för att det ska vara lätt att följa med i sammanträdet. Alla handlingar finns tillgängliga för ministrar och andra berörda via ett lätthanterligt datasystem. Regeringsmedlemmarna har access till detta även om de jobbar någon annanstans ifrån. Systemet gör att en regeringsmedlem som inte är fysiskt närvarande med hjälp av elektroniken kan delta i mötet. Det är också möjligt att göra ändringar och tillägg i agendan, utan något pappersarbete. På så sätt sparar regeringen tid. Någonting som de facto varit av betydelse för de estniska regeringarna under slutet av nittiotalet. För allmänheten innebär online-systemet att tillgängligheten till dokument och beslut är större än vad den annars skulle ha varit. I samma stund som klubban faller i ett ärende sänds besluten ut till media och läggs ut på regeringens hemsida. Det är framför allt journalister och organisationer som är intresserade av den politiska processen som utnyttjar möjligheten att snabbt ta del av regeringens information. Enskilda medborgare gör det också, men i mindre utsträckning. Esternas förhållande till politiken och politiker präglas av misstänksamhet. Mätningar visar att den enda politiker och po36

litiska institution som åtnjuter någorlunda högt förtroende är presidenten. Estlands förre president, Lennart Meri, är också den ende ledande politiker som inte har varit i hetluften med anledning av någon skandal. Politiken beskrivs av många som en ankdamm, och skandalerna har avlöst varandra. – Samtidigt bryr sig de estniska ledarna om sitt land, säger Jörgen Sandström på svenska utrikesdepartementet, som jobbar med bland annat handelspolitik på Sveriges ambassad i Tallinn.

37

Det nya och det gamla

dagens Estland avtecknar sig ett tvåsidigt samhälle. Å ena sidan ett land som är på väg någonstans, sjudande av aktivitet och företagsamhet. Å andra sidan finns det en del av landet och befolkningen som inte riktigt hänger med. Symbolen för detta är de fattiga pensionärerna på landsbygden som lever på nästan ingenting. Spänningen går igen i det politiska livet, och många tror att Estland nu går in i en något långsammare fas av förändringen. Den nye presidenten, Rüütel, representerar mer de som inte lyckats än det framgångsrika Estland. Den nya regeringen har dock deklarerat att den inslagna marknadsliberala vägen ligger fast. Även om det finns förlorare är många noga med att påpeka att även många av de fattigaste människorna har accepterat utvecklingen och i grunden stått bakom förändringen. I BERÄTTELSERNA OM

39

– De verkliga hjältarna är de fattigaste, som stått ut med all förändring. Trots visst gnäll så har de i grunden stött utvecklingen, säger Toomas Käbin. – Visst, människors drömmar om frihet var vackrare än verkligheten. Men trots det så vet de att de ändå har fått mycket genom självständigheten, säger Trivimi Velliste, tidigare estnisk utrikesminister, citerad i tidningen City Paper. Han tror inte att den breda majoriteten ångrar något, även om priset för vissa har varit att de haft det ekonomiskt tufft, och även om vissa typer av brottslighet har ökat. Karolina Ullman påpekar att det inte finns ett estniskt folk, utan snarare tre grupper av estländare. De som var med under hela sovjettiden och förra frihetstiden, de som föddes under sovjettiden och slutligen de som är födda under senare delen av sjuttiotalet eller därefter, och som i princip saknar egna minnen från sovjettiden. – Det är de riktigt gamla, de som levde under förra frihetstiden, som har det absolut sämst. Samtidigt har de varit beredda att göra rätt stora uppoffringar för frihetens skull, säger hon. Hon berättar om en väninna i Estland som har en yngre pojkvän, och som tycker att det är bra eftersom han inte är så präglad av sovjettiden och inte minns hur tråkigt det var då. – Det är mycket mer fart i de unga. Flera personer som jag talar med tror att det är risk för bakslag för den politik som har förts under nittiotalet. Mycket 40

handlar nog om hastigheten, folk vill att det ska gå lite saktare. Opinionsundersökningarna visar att det finns en efterfrågan på olika typer av välfärdsreformer. 70 procent av befolkningen vill ha progressiva skatter, och kraven på att bygga ut den offentliga sektorn ökar. – Det finns helt klart en efterfrågan på mer av socialdemokrati i västerländsk bemärkelse, säger Aivar Voog på opinionsinstitutet EMOR. Någon politiker lär ha uttryckt det som att ”vi vill ingenting mer än att bli ett till tråkigt nordiskt land”. En självkritisk tjänsteman som jobbar åt Mart Laars parti anser att man har misslyckats med förankringen av politiken. Han tror att det krävs mer dialog för att åstadkomma känslan av ett enat Estland. Han hycklar inte heller med att det fortfarande finns alldeles för många förlorare på individnivå, även om Estland som nation är en framgångssaga. – Vi har varit helt upptagna med att fatta beslut, och det har inte varit något nio-till-fem-jobb direkt. Men tyvärr har vi inte varit lika duktiga på att förklara och förankra det vi gjort, som på själva beslutsfattandet. Valet 1995 visar också att folk var trötta på att leva i något slags läge av ständig take off. Han pekar även på en mer fundamental skillnad. Nämligen att alla faktiskt inte ville leva det liv som de sett på finsk TV, även om den stora delen av befolkningen har varit överens om målen och visionen. För det stora flertalet har det snarare handlat om den besvikelse som kom med insikten att allt inte kun41

de förändras över en natt. Att frihet i sig inte leder till rikedom och välfärd, utan att det handlar om vad man gör av den. Enligt ett av de ledande opinionsinstituten är esterna fortfarande framtidsoptimistiska. En majoritet tror att 2002 kommer att bli bättre än 2001. – Esterna är rationella och pragmatiska. De ältar inte, utan det som varit har varit. Nu blickar vi framåt, säger Toomas Käbin.

Unga framtidsoptimister Allan Martinson, som trots sitt svenskklingande namn är estländare, är en bra representant för det unga och ”hungriga” Estland. Han ser ut att vara i fyrtioårsåldern, och han leder MicroLink som är Estlands största IT-företag med 670 anställda och en omsättning på 70–80 miljoner euro. Allan Martinson klev på som VD 1998. I början av nittiotalet hade han grundat The Baltic News Agency, och han konstaterar att medie- och IT-världen har mycket gemensamt. MicroLinks historia är en bra symbol för det som har hänt och blivit möjligt i Estland, efter frigörelsen från Sovjetunionen. Företaget startade som så många andra i sin bransch som litet källarföretag av två studenter som 1991 började importera PC-komponenter. På tre år utvecklades MicroLink till ledande inom persondatorer i Baltikum. I dag jobbar företaget med allt ifrån systemintegrering, mjukvara, hårdvara till datakommuni42

kation. Det är fortfarande privatägt, och huvudägare är två stora fonder. Martinson verkar inte särskilt bekymrad över konjunkturen, även om han säger att det är osäkert hur det kommande året kommer att utveckla sig. Men IT-krisen i exempelvis Sverige har lett till att Baltikum är mer intressant för skandinaviska företag. Det estniska IT-framgångarna beskriver Martinson på samma sätt som de flesta svenskar beskriver de svenska motsvarigheterna. Han talar om den höga Internetpenetrationen på mellan 40 och 50 procent som till och med högre än i vissa västeuropeiska länder. Mobiltelefonpenetrationen ligger på omkring 50 procent. Det är enligt Martinson ingen slump att det i Estland finns möjlighet att betala parkeringen via mobiltelefonen, att deklarera på nätet och att de ligger långt framme inom e-government. Omkring var fjärde estländare använder sig av bank på Internet. Hela 95 procent av alla transaktioner görs kontantlöst genom olika elektroniska kanaler, enligt fakta om Estlands ekonomi från det estniska Utrikesdepartementet. – Vi är ett land av ”early adopters”! Regeringen har lyckats skapa rätt klimat och anda, men egentligen inte gjort så mycket på IT-sidan. De har exempelvis inte investerat för att själva driva på utvecklingen, utan mest inspirerat. Han berättar att många företag i stället har intresserat sig för IT-utvecklingen och varit delaktiga i den. Tillsammans med tio andra företag, däribland bank och telekomföretag, har Micro43

Link varit med och skapat Look@world, ett program för att väcka esternas intresse för Internet. På tre år satsas motsvarande 150–200 miljoner SEK. Målet är att 100 000 ester ska utbildas i användandet av IT, och på sikt att landet ska ha världens högsta andel Internetanvändare. Han tror att landets framgångar till stor del förklaras av den liberala ekonomiska politiken. Men också att det, på grund av att Estland är så litet och så utlandsberoende, har tvingats ha god adaptionsförmåga. Han betonar också att förändringen förmodligen märks mer utifrån. – Om man lever här varje dag ser man det inte på samma sätt. Allan Martinson är internationell i sitt sätt att tänka, och han har en totalt osentimental inställning till den nationella identiteten i form av exempelvis det egna språket, som många andra är snabba med att lyfta fram som någonting viktigt. Men på samma gång talar han om sitt land med stor stolthet. – Att vara estländare handlar snarast ett sätt att tänka. Det är mer en filosofi än att tala ett visst språk och att ha en viss kultur. Att behålla estniskan är en ganska dyrbar hobby. I MicroLink har vi infört engelska som koncernspråk eftersom vi finns i hela Baltikum. Han beskriver det största hindret för dagens Estland som företagsnation med att landet är så litet och talar ett litet språk. Även Allan Martinson verkar tro att Estland kommer att svänga i socialdemokratisk riktning. 44

– Den del av Estland jag ser och lever i är på många sätt väldigt amerikansk. Inte alls traditionalistisk, utan liberal. Men jag tror att vi, trots det, kommer att bli mer nordiska i vår inställning till politik. Han tror också att det finns en skillnad mellan hans egen generation som fick ledande positioner både inom politiken och näringslivet väldigt tidigt i och med frigörelsen, och de som är unga i dag. – Jag tror de unga vill utbilda sig, skaffa ett bra jobb och få möjlighet att resa. De är i grunden ganska realistiska och betydligt mer jordnära än vad min egen generation, som hade så stora drömmar, var. Vi kunde göra allt. Få de positioner vi ville ha i väldigt unga år. I dag är många av de positionerna upptagna, avslutar han. Det är inte bara Allan Martinson som är ung och i en framträdande ställning. Många ledande politiker är sextiotalister, och den nya försvarsministern är bara 27 år. Utrikesministern är 35 år. Det finns en tydlig känsla av att allt är möjligt för unga människor i Estland, som är betydligt mer framträdande än på andra håll. Det skapar dynamik. – Jag har svårt att tänka mig att man som väldigt ung kan göra snabbare karriär någonstans i världen än man kan här, säger Ann Paabus som är 27 år och jobbar med NATO-frågor på försvarsdepartementet. Ann är född och uppvuxen i USA, men har estniska föräldrar. Eftersom även departementet är litet så får varje person stor betydelse, förklarar hon. Karriär45

möjligheten verkar vara det huvudsakliga skälet till att hon har bosatt sig i Tallinn, trots att lönen är usel. Hon beskriver Estland som ”the country of young people”.

En sjukhusdirektör berättar – Mycket återstår, exempelvis sjukhusen, berättar en amerikanska som säger att hon inte gärna skulle gå till tandläkaren i Estland. Men allt beror förstås på vad man är van vid och jämför med, säger hon. En svensk bosatt i Estland håller inte med. – De privata tandvårdsklinikerna håller precis samma standard som i Sverige. De statliga är sjabbigare, precis som sjukhusen, men det är inget fel på tandvården. När jag stiger in på Eesti Mustamäe Haigla, ett av de större sjukhusen I Tallinn, är min första tanke att jag är benägen att hålla med amerikanskan. Helt plötsligt infinner sig ändå lite öststatskänsla. Det iskalla lysrörsljuset, och den tjocka damen i receptionen som inte förstår ett enda ord engelska och som börjar rota bland gulnande patientmappar, när jag frågar efter sjukhusdirektören. Hon tror att jag vill skriva in mig. Efter någon timme på sjukhuset ändrar jag mig. Atmosfären är vänlig, även om lokalerna är lite sjabbiga. Dessutom verkar personalen vara kompetent, men det är givetvis bara en känsla jag får. Det är sent en fredagseftermiddag och jag har stämt träff med Kaido Kotkas, som är chef för det här och ett antal andra sjukhus. 46

Kotkas är utbildad ortoped, och började arbeta på det här sjukhuset redan 1988. Men i början av nittiotalet fick han jobb i Finland, och jobbade där i sju år. Därefter kom han tillbaka som chefsöverläkare och är nu direktör för Tallinns västra sjukvårdsdistrikt. Totalt omfattar det tio enheter med 900 vårdplatser, och fler än 2 000 anställda. Sjukvården i Estland är billig. Sju till åtta gånger billigare än den finska, till exempel. Men Kaido Kotkas hävdar med emfas att kvaliteten ändå är bra. Framför allt tack vare välutbildade och duktiga läkare. Finländare kommer till och med till Estland för att läsa till läkare, eftersom utbildningen håller så pass hög standard. Estland har också en lång tradition inom medicin. Tartu var på 1800-talet ett av världens främsta forskningsuniversitet inom medicin, farmakologi, embryologi och astronomi. I Tartu lades grunden för den moderna farmakologin. Universitetssjukhuset var det första i världen som tog gummihandskar i bruk vid operationer. I Tartu inrättades också världens första professur i neurologi. Framgångarna anses vara ett resultat av den relativa autonomi och liberalism som fanns i Estland under tsarväldet. Tsarerna insåg fördelarna och finansierade insatserna samtidigt som framstående forskare från företrädesvis Tyskland lockades till Estland. Samtidigt uppstod en egen estnisk forskarkår. Tartu-universitetets traditioner levde vidare och utvecklades under både den första självständighetsperioden och under sovjetperioden som en nationell angelägenhet. 47

Det stora problemet i dag är att få tag på folk som vill arbeta i vården, i synnerhet sjuksköterskor. Läkaryrket är inte särskilt välbetalt i Estland. En läkare tjänar inte mer än en banktjänsteman, och i snitt ligger lönen på 7 000–8 000 estniska kronor per månad (4 200–4 800 SEK). En sjuksköterska tjänar bara 20 EEK i timmen. Sjukhuset ligger ungefär en kvarts bilresa från centrala Tallinn. Boendestandarden i området ser ganska låg ut, och Kotkas uppskattar att en tvåa kostar omkring 1 500 EEK i månaden. För patienterna finansieras sjukvården via en slags arbetsgivaravgifter som dras på lönen. Sedan är den helt kostnadsfri. – Folk är ganska nöjda, eftersom de aldrig ser vad de betalar, säger Kaido Kotkas. Vi har heller inte så mycket köer, men så fort det börjar uppstå köer ökar missnöjet. I dag är det framför allt köer på höftledsoperationer, vissa ögonoperationer och en del hjärtkirurgiska ingrepp. Det problem han ser rör ekonomin. – Folk förväntar sig ändå mer än vad de får i dag. Under sovjettiden fanns inga köer. Dessutom har vi samma demografiska problem som övriga Europa, med en stor andel gamla. Vi har inte ålderdomshem och långvårdsplatser så att det räcker. I dag ligger folk kvar på sjukhus av sociala skäl. Vi kan inte skicka hem dem till bostäder där de kanske inte ens har rinnande vatten. På frågan om vilka de stora hälsoproblemen i Estland är svarar han trevande. Så vitt han vet är drogproblemen inte särskilt stora. 48

– Visst finns det alkoholism. Särskilt på landsbygden där arbetslösheten är högre, men det är inte något direkt nationellt hälsoproblem, säger han. Människor är fysiskt mycket friskare i dag än under sovjettiden, men mentalt vet jag inte. Se dig omkring! Bara hur folk kör bil tyder på att de är rätt neurotiska tycker jag, säger han och småskrattar. Han anser också att de låga pensionerna gör att gamla människor jobbar längre än vad som är sunt. Det är vanligt med sjuttioåringar som fortfarande jobbar. Något som i förlängningen skapar hälsoproblem. – Jag är absolut positiv till det som händer i Estland. Annars skulle jag inte ha kommit tillbaka. Förändringen har gått väldigt fort. De unga tänker helt annorlunda, snabbare och mer globalt. Han berättar stolt att de har en mycket duktig 27-årig ekonomichef på sjukhuset. Själv verkar Kaido Kotkas passa bra in i bilden av de hårt arbetande esterna. Det är fredag kväll, och efter att ha talat med mig har han ytterligare ett möte.

49

En uppkopplad medeltidsstad

om Tallinn står det att man inte ska bli förvånad om man vaknar på morgonen och tittar ut genom fönstret och upptäcker att något har förändrats under natten. Förändringarna har varit många och snabba de senaste åren. Flygplatsen är ultramodern, nästan överallt kan man betala med kreditkort och man blir inte blåst av taxichaufförer. SAS Radisson har nyligen öppnat sitt första hotell i Tallinn, det finns exklusiva italienska inredningsaffärer och nya restauranger och butiker poppar upp som svampar ur jorden. Gatubilden berikas också av de små blomstermarknaderna som finns på flera håll. Rosor och andra snittblommor säljs billigt nästan överallt. Hela Tallinn förmedlar en känsla av hastig förändring. Vägg i vägg med de nya, höga, blanka glashus som inhyser banker och hotell ligger små träkyrkor och fallfärdiga industrilokaler från förra sekelskiftet. Allt i en salig röra. I EN TURISTBROSCHYR

51

Det finns inte heller särskilt många spår av kommunisttiden. – Senaste gången jag blev irriterad på mentaliteten var när jag skulle hyra skridskor nyligen och de frågade efter mina identitetshandlingar. Men generellt finns nästan inga konstiga rester kvar från förr. Det gjorde det 1994 när jag först kom hit, berättar Ann Paabus som har vuxit upp i USA. Tallinn kan beskrivas som en liten stad med storstadsambitioner. En fransman i trettioårsåldern, som jobbar åt ett företag som tillverkar skjortor, tycker att det bästa med Tallinn är att vardagslivet är enkelt. – Det är som en stor småstad. Inte alls särskilt stressigt. Sämst är shoppingen! säger han. I Tallinn bor ca 400 000 människor. Det finns ett rikt utbud av kulturarrangemang av konserter, utställningar och teater. De många festivalerna – körsång, jazz, barockmusik med mera – gör Tallinn till ett mecka för musikintresserade. Utbudet av varor skiljer sig inte heller nämnvärt från västerländska städer. Stockmanns livsmedelsavdelning ser ut som vilken modern supermarket som helst. Det finns fler tomatsåser att välja mellan än i de flesta svenska matvaruaffärer, och utbudet av teryakisåser och andra asiatiska produkter är minst lika bra som i de mest välsorterade butikerna i Stockholm. Högst upp i ett av de stora hotellen finns ett nytt fräscht gym med panoramavy över staden. Här tränar unga Tallinnbor, men 52

det skulle lika gärna ha kunnat vara hälsomedvetna innerstadsbor i Stockholm, om man ser till klientelet. Jag lägger märke till att det i staden finns osannolikt många skönhetssalonger och så kallade nail bars, ställen där man kan fixa till och förlänga sina naglar. I synnerhet med tanke på stadens storlek. Och visst verkar skönhet och yta vara inne. Många unga talar med stor stolthet om Carmen Kass, den estniska supermodell som har gjort succé på cat walken. Utbudet av kläder känns dock ohjälpligt efter. Jag får en svag känsla av att etablerade märken säljer ut överblivna kollektioner i Tallinn. Men det kan ju också vara en fråga om smak, och om efterfrågan. En tredjedel av Estlands befolkning bor i Tallinn, men två tredjedelar av ekonomin finns där. BNP är nästan dubbelt så stor i Tallinn som i Estland i stort (år 2000). Företagandet har exploderat och under nittiotalet har strukturen på sysselsättningen i Tallinn förändrats. I takt med att den estniska ekonomin utvecklas har servicesektorn vuxit och sysselsättningen i industrin minskat. Absoluta lejonparten av de utländska investeringarna har också skett i Tallinnområdet. Turismen är viktig både för Tallinn och Estland. 2000 besökte nästan 2,5 miljoner turister Tallinn, som är ett intressant och prisvärt resmål för de flesta européer. Estland är också ett populärt resmål för jaktintresserade, då det finns goda möjligheter att jaga både vildsvin och björn. Sommartid försöker man locka turister till de långa sandstränderna längs Östersjöns kust. 53

Ytterligare en kategori turister är ”alko-turisterna” från Finland och Sverige. Öl och sprit är fortfarande billigt i Estland. Ann Paabus, som har kommit till Estland först som vuxen, talar fascinerat om fenomenet som hon i grunden tycker är märkligt. Det medeltida blandas friskt med det samtida även i stadskärnan. Coca-Cola Plaza, som Tallinns stora biografkomplex heter, är supermodernt. De har bl a ett automatiskt system för kontroll av biobiljetter. – Det är alltid fullsatt, trots att folk säger att det är dyrt, säger en ung kvinna. Överallt ser man folk som är i färd med att skicka sms. Till och med på en skabbig lokalbuss lite utanför stan, där inte en människa verkar prata engelska, ser jag en ung tjej med en färgglad mobiltelefon i högsta hugg. – Det här är så typiskt Tallinn i dag, säger den amerikanske investmentbankern över en middag. Han syftar på att alla tre kvinnorna i sällskapet ägnar sig åt att skicka sms mellan rätterna. Tallinns medeltida gamla stad som är en av de mest välbevarade i Europa och finns med på UNESCO:s världsarvslista, har ett sagoaktigt skimmer över sig. Här finns välputsade pastellfärgade fasader, lökkupoler och trånga gränder. – Tallinn är som ett gigantiskt Visby omgivet av tre Alby, säger en svensk diplomat som tidigare varit stationerad i Tallinn, och syftar på de deprimerande förortsområdena som omger centrala Tallinn. Och visst finns det sociala problem i Tallinn precis som i de flesta andra huvudstäder. Uteliggare, fattigdom, prostitution 54

och droger. En kvinna berättar att hon haft fem inbrott och blivit rånad två gånger på bara några år. Tallinn ger dock inte ett särskilt farligt intryck så länge man rör sig i de centrala delarna. – Folk ska inte vara rädda för Estland. Många överdriver farorna här jämfört med andra ställen, säger en ung estnisk man.

Pegasus I en centralt belägen sextiotalsbyggnad i den gamla staden ligger Pegasus. Under sovjettiden var det ett café frekventerat av konstnärer, författare och andra intellektuella som bodde i närheten. Inte långt därifrån finns det hus där KGB hade sitt högkvarter. I dag är det inrikesministeriet. Numera är Pegasus en modern bar och restaurang som lika väl skulle ha kunnat ligga i London eller Stockholm. Namnet, fasaden, och vissa detaljer i inredningen binder samman nuet med det förflutna. Men Pegasus skiljer ändå ut sig i Tallinn. Matsalen en trappa upp är ljus och rymlig. På de stora väggytorna hänger oljemålningar med abstrakta motiv. Lokalen används också som galleri. Även om det finns många restauranger och barer är kroglivet ännu inte särskilt utvecklat. Det finns några riktigt bra restauranger, men mycket är fortfarande ganska ospännande och alltför turistanpassat. 55

– Råvarorna är det egentligen inget fel på, men det saknas matkultur, säger Michael Bhoola, Londonkrögaren som startade Pegasus tillsammans med Mart Thomson, som är till hälften est och till hälften kanadensare. Medfinansiär är en av Hansapanks grundare. – Det viktigaste värdet för många här är fortfarande att tjäna pengar. Mycket handlar om konsumtion och yta. Att gå ut handlar tyvärr därför mycket mer om image än om god mat. Gästerna på Pegasus är ganska blandade men har slagsida åt det chica hållet. På luncherna mer affärsmän, och på kvällar och helger mer ungdomar. Många är utlänningar bosatta i Tallinn. Jag träffar amerikaner, britter, svenskar och fransmän här. Michael och Mart träffades i samband med att en annan restaurang skulle öppna i Tallinn, och de båda var involverade som konsulter. Tanken på att starta någonting eget föddes. De såg till att få anledning att träffas på nytt i Tallinn, och de började återigen tala om att starta eget. För Michael innebar det att lämna London, men han hade börjat gilla Tallinn och Estland så steget var inte längre så stort. Det avgörande var när båda två, oberoende av varandra, hittade den perfekta lokalen. Båda gick till adressen Harju 1 och pekade på samma bruna tegelfasad. Sagt och gjort, Pegasus föddes på nytt. Ambitionen var att skapa någonting ungt och modernt, men med respekt för det estländska och historien. – Vi märker att en del människor är besvärade av att här inte 56

är som förr, säger Michael. Som exempel nämner han att det anses märkligt att menyn byts ut med jämna mellanrum. – I vår filosofi ligger att vi vill få folk att fatta egna beslut. Ingenting är omöjligt här. Tvärtom. Men det går sakta. Folk är inte vana vid att ställa krav och fråga efter saker själva. Att anställa och lära upp personal har varit det svåraste, enligt Michael och Mart. – Vi tog vår personal till London och lät dem jobba på restauranger där för att lära sig hantverket. För många var det första gången de var utanför Estland. Vi betalar kanske inte så bra, men vi vill erbjuda unika möjligheter för dem som jobbar med oss. Michael, som ursprungligen är från Irland, jämför Tallinn med Dublin. För trettio år sedan.

57

Det stora grå

– SKILLNADEN JÄMFÖRT MED Tallinn är enorm, säger killen som hjälpt mig fixa hyrbilen när jag berättar att jag ska åka till Narva. Och man behöver inte ens åka så långt, tillägger han. Han har rätt. Det räcker med att lämna Tallinn för att inse både hur stora skillnaderna i landet är, och hur mycket som återstår att göra vad gäller uppbyggnad och restaureringsarbeten. Jag kör österut, passerar några trista slitna förorter och kommer ut på landet. Det är ingen direkt idyllisk landsbygd med röda bondgårdar och små pittoreska byar. Snarare grå och färglös. De hus som inte redan bokstavligt talat har rasat samman ser ut som om de är på väg att göra det vilken sekund som helst. Det ser skräpigt ut, och lite ensligt. På vissa håll ligger det några tvåvåningshus med lägenheter, till synes helt planlöst 59

utslängda mitt på en åker. Ingenstans finns någon färg kvar, om det någonsin har funnits. Huvudvägen från Tallinn mot Narva, Estlands tredje största stad med 80 000 invånare, har bitvis karaktären av ren landsväg. Andra delar är OK, men någon motorväg är det aldrig tal om. Bilarna uppför sig också därefter. Helt plötsligt stannar någon utan förvarning, eller svänger utan att blinka. Som tur är håller folk hastighetsgränserna med näst intill nitisk noggrannhet. Bilarna är överlag ganska nya. Att ha en fin bil är status, berättar en ung estländare. Vägen mot Narva går en liten bit in i landet, och Finska viken går bara att ana i norr. På ett enda ställe, när vägen passerar en liten platå, ser man havet breda ut sig. Vackert, och befriande på något sätt. Enligt trippmätaren är det bara ett par mil kvar till Narva när jag för första gången sedan Tallinn passerar en lite större ort längs vägen. Platsen får mig att känna mig illa till mods. Det är söndag. Vid vägkanten vandrar människor i lumpiga kläder. Trots att byggnaderna faktiskt är i rödbrunt tegel, och inte bara olika nyanser av grått, är det nåt skräckinjagande över miljön. Plötsligt blir det så uppenbart att Estland har varit en sovjetstat, och att det inte är längre sedan än att spåren på sina håll fortfarande är kusligt färska. Orten heter Sillamäe och har 20 000 invånare. Enligt en turistguide finns här för den intresserade ”extremt intressanta exempel på stalinistisk arkitektur”. 60

En gång var detta en hemlig sovjetisk stad för hantering av uranium. Den närbelägna sjön, som under sovjettiden användes föra att dumpa avfall från kärnprocessanläggningen i, sägs i folkmun innehålla det periodiska systemets alla ämnen. Efter Sillamäe breder landsbygden på nytt ut sig några mil. Narva ligger vid vägs ände. Under kommunisttiden, primärt under de första femton åren av ockupationen, skedde en etnisk rensning i Estland vilket gör att antalet etniska ester som lever i Estland i dag är mindre än det var 1939. I landet bor mellan 300 000 och 400 000 rysktalande, det vill säga omkring en tredjedel av Estlands befolkning. Narvas befolkning utgörs till största delen av etniska ryssar. I utländska medier, och delvis i EU-förhandlingarna, har Estlands förhållande till den rysktalande delen av befolkningen kommit upp. En svenskestnisk person bekräftar det som även flera ester har berättat, nämligen att den bild som sprids delvis är ett ryskt PRknep. Den rysktalande befolkningen har i dag de facto samma rättigheter som esterna. Den bild som de flesta verkar ha är att det inte varit några problem de senaste fem åren, men att det dessförinnan fanns en del problem, även om de inte var särskilt stora. – Det har inte varit några kravaller och inga dödsoffer. Det är imponerande, säger någon. Hösten 2001 avskaffade parlamentet kravet på att alla som kandiderar till den estniska riksdagen Riigikogu ska tala estnis61

ka. Även om förändringen inte innebär någon större skillnad i praktiken, var det en viktig symbolhandling gentemot den rysktalande minoriteten. Redan tidigare krävdes att man är estnisk medborgare för att få ställa upp i val, och i medborgarskapet ligger ett språkkrav. Den gamla språklagen har bland annat av EU och OSSE kritiserats för att vara diskriminerande mot den rysktalande minoriteten, och det är bland annat därför som man avskaffade den. – I dag är det ingen skillnad. I alla fall inte för oss som är unga, säger en ung studentska som jobbar extra i en bar i Tallinn. Båda hennes föräldrar är rysktalande. För mina föräldrar är det värre. Hon syftar bland annat på språket. När jag kör in i Narva drabbas jag omedelbart av en stark vilja att åka därifrån. De grå, trasiga och slitna husen ser miserabla ut. Från gränsposteringen skymtar man Ryssland. Narva är fattigt och här finns fortfarande stora problem. Under år 2001 ökade exempelvis antalet hiv-fall i staden dramatiskt. Det talas till och med om en epidemi bland en grupp unga missbrukare. En kvinna i trettioårsåldern, som har bott i Narva en kort period och som nu bara är på besök, skrattar när jag frågar om det finns något att se. Det enda som efter andra världskrigets bombningar och kommunistperioden finns kvar av den gamla staden är stadshuset och den medeltida borgen. I övrigt ser stan inte riktigt klok ut. Den enda bevarade och restaurerade byggnaden är det gamla 62

rådhuset, som även det ser dystert ut denna gråa och fuktiga söndag. Det krävs stor fantasi för att inse att Narva en gång i tiden var en vacker barockstad. Det är också svårt att föreställa sig att Narva, rent geografiskt, ligger närmare Stockholm än Malmö gör. Vore det inte för att många narvabor var ute och söndagspromenerade skulle jag ha tvivlat på att staden alls var bebodd. Narva utstrålar allt annat än liv. Det som mest påminner om civilisationen är en fullsatt McDonald’s-restaurang, belägen bredvid en Statoilmack inne i stan. Och GSM-nätet förstås. Mobiltäckningen i Narva är det inget fel på. Väl åter i Tallinn tar jag en kvällspromenad i den gamla staden. De välputsade vackra fasaderna i pastellfärger och den dämpade kvällsbelysningen för tankarna till Disney World’s Magic Kingdom. Det är så det känns att gå igenom stadsporten på shoppinggatan Viru efter att ha sett det stora grå.

63

EU – om längtan att tillhöra och rädslan att bli kontrollerad

1997 FÖRHANDLAR Estland med EU om medlemskap, och landet förväntas bli medlem i nästa utvidgningsrunda. Från att ha varit ett av de kandidatländer som var mest positiva till EU, har opinionen under 2000 och 2001 varit mer negativ. Sedan förra våren, när stödet var som lägst, har opinionen dock vänt uppåt igen. Det syntes en tydlig förändring i opinionsmätningarna i samband med att Estland våren 2001 vann melodifestivalen. Mätningar visar också att många av EU-motståndarna överlag ser positivt på EU. – Som man frågar får man svar. Eftersom esterna är lite försiktiga av naturen mäter vi även om man är tveksamt positiv eller tveksamt negativ. Det ger bättre indikation, och det gör att vi nu ser en tydlig positiv tendens, säger Aivar Voog på opinionsinstitutet EMOR. Stödet för en NATO-anslutning har legat betydligt mer sta-

SEDAN

65

bilt på omkring 65 procent, medan EU-anhängarna, när siffran var som lägst våren 2001, låg på 35 procent. I slutet av 2001 var de en bra bit över 50 procent. Från att ha varit nästan helt beroende av östhandeln 1991 sker i dag 50–60 procent av handeln med olika EU-länder. Det var ett mål för regeringen redan 1992 att vända landet mot väst. De ryska strafftullarna bidrog också till att tvinga den estniska ekonomin att bli västligt orienterad. – Att gå med i Nato och EU var en av våra första instinkter när vi blev fria, berättar Tunne Kelam, vice talman i det estniska parlamentet Riigikogu och ordförande i EU-utskottet. Tunne Kelam är också en av dem som var drivande i kampen för självständighet. Han ger uttryck för något som verkar vara en ganska typisk estnisk hållning: framtidsoptimism, förändringsvilja och ekonomisk liberalism på samma gång som det finns ett ganska stort inslag av konservatism kring de värden som ska prägla samhället vad gäller familj, religion och liknande. Som så många andra pekar han på den splittrade inställning, rent psykologiskt, som många ester har i förhållande till EU. – Begrepp som identitet och nationell kultur är oerhört viktiga här. Det finns en rädsla för att på nytt bli minoritet i sitt eget land. Vi har en konstitution som mycket medvetet betonar suveräniteten. Det gör å andra sidan att det blir känslomässigt svårare att vilja bli en del av en stor europeisk union, säger han. 66

– Förhållandet är så dubbelt. Å ena sidan gillar vi EU och vill gärna vara med. Å andra sidan blir vi rädda. Ingen ska få komma hit och reglera våra saunor, typ, säger statskunskapsstudenten Martti Lutsar. De gamla kommunisterna spelar på just den här osäkerheten: Nyss ville ni ville bli fria, varför har ni då så bråttom in i en ny union? Tunne Kelam pekar dock på en stor och viktig skillnad som måste förklaras. – I en union som bygger på totalitär integration har du ingen möjlighet att säga nej. I en demokratisk motsvarighet finns möjligheten att både säga nej och att förhandla. Det är dock ingen tvekan om vad Tunne Kelam själv brinner för. Han berättar om hur befolkningen på en av de västliga öarna utanför Estlands kust traditionellt köpte slipsten från Gotland före 1940. Denna handel, som all annan, stoppades givetvis av kommunisterna. Och 1942 när en båt försökte ta sig dit kom den aldrig mer tillbaka. – För 40 år sedan hade jag en professor i konsthistoria som personligen hade besökt alla de stora katedralerna i Frankrike, Tyskland och Spanien. För mig som levde i Sovjetunionen var det någonting alldeles fantastiskt. Det verkar ha skapats förståelse för att processen med EU tar sin tid. – Det ger oss tid att förbereda oss. Processen är också ett bra incitament för oss att göra vad vi ändå måste, säger Kelam, och 67

syftar bland annat på behovet av bättre administrativa rutiner inom vissa områden. Flera personer jag möter tycker att det är för lite debatt och dialog om EU. – Allt har behövt göras på en gång här. Kanske har vi inte hunnit med att sälja in EU till folket, säger exempelvis företagaren Rain Vainik, som själv är tveksamt positiv till EU. – Det är både rätt och fel. Självklart kan vi göra mer, men samtidigt har det funnits chanser att diskutera, men folk har inte alltid tagit dem, säger Kelam. Han liknar nejsägarna vid barn som vill ha uppmärksamhet. Det är ett sätt att bli sedd av regeringen. Rain Vainik förstår att människors tankar leder till Sovjetunionen. – Regler för bananer och sanitetsreglementen för restauranger gör inte direkt människor mer positiva. Tunne Kelam, och många med honom, är övertygade om att den positiva EU-opinionen kommer att få draghjälp av schlager-EM. Han berättar att han träffat den algeriske ambassadören som sagt: ”Estland har blivit känt genom Eurovision Song Contest.” En viktig sakfråga handlar om att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. – Inte primärt för utvidgningens skull, utan för att den är paradoxal och fel i sig själv. Våra bönder är dessutom konkur68

renskraftiga i dag, de har inga statliga stöd. Så det skulle innebära en tillbakagång. För många av dem som har investerat i Estland betyder ett EU-medlemskap mycket. Och alla som jag möter tror ändå att det kommer att bli en majoritet för att gå med.

69

På väg mot framtiden

dyker upp för vårt möte slås jag av att han har det där typiska studentutseendet som verkar vara universellt. Han utstrålar energi. Ett par dagar tidigare hade han lämnat ett meddelande på svenska på min telefonsvarare. Och det första han gör när vi ses är att be om ursäkt för att han har så dåligt ordförråd. Men hans svenska flyter på bra. Han berättar att han lärt sig svenska under en termins Erasmusstudier vid Lunds universitet, plus faktiskt också lite grand på universitet i Tartu, där han läser statskunskap. Det är fortfarande ganska ovanligt med utlandsstudier, men Martti hoppas att fler ska få chansen när Erasmusprogrammet införs fullt ut i Estland. Är det någonting alla personer i tjugoårsåldern som jag träffar drömmer om så är det möjligheten att få resa och se världen.

NÄR MARTTI LUTSAR

71

Vi tar en caffe latte på en av de populäraste barerna i Tallinn. Efter en liten stund böjer sig Martti över bordet och säger att mannen till vänster om mig är en av Hansabanks grundare, och att en av de andra är en välkänd kolumnist. Han bekräftar min känsla av att alla verkar känna alla. Estland är litet. Martti berättar med stolthet om sitt land och det som de åstadkommit. – Vi har bara haft 20 plus 10 år av oberoende. Men vi har levt här i tusentals år. Vår situation är på det sättet jämförbar med judarnas, säger han. Martti är engagerad i Pro Patria Youth, ett politiskt ungdomsförbund. – Det är klart vanligare att ungdomar är politiskt engagerade i Estland än i mer utvecklade demokratier som Sverige, säger han. Även om det finns en stor skepsis gentemot politiker. Min pappa tillhör dem som anser att politik är en smutsig bransch. – Det politiska livet är i grunden ganska tråkigt om jag ser det ur ett statsvetenskapligt perspektiv, men samhället är inte alls tråkigt, säger han och skiner upp. Det är go i honom. Martti var elva år 1991 och han berättar att förändringarna i landet har inträffat under en period i hans liv när mycket ändå förändras. – När man lever i det varje dag så tänker man inte på det på samma sätt. 72

Han är oerhört verbal, och verkar kunna och veta en massa. Det märks att han har en bra utbildning. Samtidigt vittnar det lite trevande sätt som han svarar på mina frågor om vad som ligger bakom framgången, att han kanske aldrig tidigare har klätt de här tankarna i ord. – Vi kom ihåg att vi har varit starka och att det inte var omöjligt då att klara oss. Vi är också mycket mer medvetna om att vi måste klara oss själva, än vad ni till exempel är i Sverige. Folk är företagsamma överlag. Vi väntar inte på att någon ska komma och hjälpa oss, utan vi hjälper oss själva. Han berättar hur han upplevde att staten var en mycket större del av samhället när han läste i Lund. – När jag pluggade där tyckte jag att staten var nästan allt i Sverige. Här känner jag mig fri. Jag blev förvånad på första maj i Sverige när jag såg hundratals människor demonstrera med röda fanor. Jag har svaga minnen av de röda flaggorna från min barndom, men efter frigörelsen har jag inte sett någon i Estland, vad jag kan minnas. Ingen kallar sig kommunist här. Vi har socialdemokrater. Även om Sverige och Estland befinner sig i helt olika utvecklingsfaser tror Martti att vi också har någonting att lära av dem, och inte bara tvärtom. – Jag tror helt klart att ni skulle kunna lära mycket av våra reformer, och av vårt driv. Han tror att den tuffaste delen av processen med att införa kapitalism i Estland är över. 73

Även Martti talar om att esterna i alla tider har varit ett strävsamt och hårt arbetande folk. – När ester kom och arbetade på byggen i Finland blev de avskedade, för de utgjorde ett hot mot de finska arbetarna, säger han. Den dröm som många unga ester har gemensam är just viljan att lyckas och att bli framgångsrika. Drömmen att bli någonting. – Det kanske är för mycket begärt, men jag hoppas och tror att strävan efter framgång går att kombinera med att också bry sig om meningen med livet i en djupare betydelse. Han avslutar samtalet med att resonera kring de utmaningar som Estland nu står inför. – Utmaningen för oss de kommande tio åren är givetvis EU, men också vad som ska vara Estlands signum. Vart är vi på väg? Vad kommer att bli vårt Nokia? Vi vill vara någonting speciellt. Nu måste vi bestämma oss för vad det är.

Chockterapi som fungerar Under min resa har det slagit mig hur mycket Estland och Irland har gemensamt. De är inte bara små länder med välutbildade och ungdomliga befolkningar. Båda har också en betydande ”diaspora” av medborgare som lever utanför landets gränser, och som har haft möjlighet att återvända i och med den förändrade politiska situationen i Estland och det ekonomiska 74

uppsvinget i Irland. Det har gjort länderna anpassningsbara. Allt detta har haft betydelse för framgången. Men det avgörande är ändå att både Irland och Estland har haft modiga politiker som vågat samla sig kring en radikal och på många sätt snårig politisk väg. Bägge länderna har haft tydligt fokus på reformer för företagande och låga skatter. Det har givit resultat. Utöver de radikala reformerna finns ytterligare en gemensam nämnare som också andra länder kan dra lärdom av. Nämligen att det har funnits ett ledarskap som förmått staka ut färdriktningen. De har haft en tydlig vision och ett mål att sträva mot. Och det har inte handlat om politiska floskler nerklottrade i högtidsdokument, utan handfasta och tydliga visioner som politiker, företagsledare och befolkningen i stort har skrivit under på och också förkroppsligat genom sitt sätt att vara. Det är heller inte bara politiker, utan också vanliga medborgare som förmedlar känslan av att vara på väg någonstans. Här är skillnaden mot Sverige stor. Inga svenska politiker lyckas kommunicera en så tydlig målbild som sina estniska motsvarigheter – vart är vi på väg och vad ska vi bli bäst på? En viktig slutsats är att den politiska väg som Estland valde och som det rådde relativt stor enighet om, som innebar att man snabbt övergav allt det som sovjetstyret stått för, fungerat även om den på samma gång varit tuff för befolkningen. Jämför man med Lettland och Litauen, som i stället för chockterapi valde en försiktigare strategi och prövade sig fram, är det tydligt 75

att den estniska politiken varit mest framgångsrik. Litauen, som har längst kvar, har inte lyckats ställa om ekonomin i särskilt stor utsträckning och är fortfarande ett utpräglat jordbrukssamhälle. BNP per capita är betydligt lägre i dessa länder, även om tillväxten nu har börjat ta fart. Vad kan då Sverige lära av Estland? Framför allt att de politiska val man gör har betydelse. Om vi skulle satsa målmedvetet på att skapa ett bra klimat för företagande så skulle det betala sig i förlängningen. Kan Estland, som varit en del av Sovjetunionen, klättra på listan över världens friaste ekonomier så borde vi också kunna det. En annan lärdom är att allt inte behöver ta så förfärligt lång tid. Det går att ordna politiken så att den både uppfyller de krav på tröghet som rimligen bör finnas i en demokrati, och ändå är snabbfotad och handlingskraftig. De flesta svenskester tycker att vi kan lära av framåtandan och drivet. Och visst finns en stor skillnad mot Sverige. Men vi kan självklart också studera de konkreta reformerna. Det är ingen slump att svenska företag växer i Estland. Vill vi få företag att växa i Sverige kan vi säkerligen hitta inspiration i såväl den estniska skattelagstiftningen som i attityden.

Vad kommer härnäst? När man går på Tallinns gator är det svårt att föreställa sig att det bara är tio år sedan landet var ockuperat av Sovjetunionen. 76

Estland har kommit otroligt långt. Och även om det i grunden är orättvist att jämföra med Stockholm och Sverige, ligger det nära till hands att ändå göra det eftersom så mycket liknar ett fungerande västerländskt samhälle. Sedan finns det givetvis en hel del som återstår. Både i termer av ekonomiskt välstånd, och utvecklingen av de demokratiska institutionerna. Rättsväsendet behöver reformeras, och rättstänkandet implementeras. Någon nämnde exempelvis att smitning efter trafikolyckor är mycket vanligt i Estland. Och det är uppenbart att människor behöver ta till sig och förstå rättsstatens principer på djupet, något som kräver lite tid. Arbetslösheten är också fortfarande hög, trots den positiva ekonomiska utvecklingen. Och på det sociala området finns som alltid stora behov. Men ingenting av detta ska vara omöjligt att lösa givet den resa som Estland har gjort de senaste tio åren. Trots att befolkningen till viss del börjar bli trött på de snabba reformerna finns en bra grund för fortsatt förändring. Men Estland kommer också att ställas inför helt andra utmaningar. Även om ekonomin är öppen så gäller det ännu inte samhället som helhet. Estland är betydligt mer monokulturellt än mångkulturellt. Det är slående hur få svarta personer som man ser ens i Tallinn, för att bara ta ett exempel. Ann Paabus tror att det finns risk för rasism. – Jag har känt att de ibland inte varit öppna mot mig bara för att jag inte är född här, utan i USA. Och då har jag ändå estniska föräldrar, konstaterar hon. Även om hon ser den ökade 77

öppenheten i vid bemärkelse som en av de absolut största vinsterna med utvecklingen de senaste åren. Hon tycker att det har blivit bättre för varje år. Det finns säkerligen också risk för brain drain. Vad händer när unga välutbildade ester får möjlighet att resa, samtidigt som hela Europa kommer att försöka locka till sig den bästa arbetskraften från andra länder för att möta arbetskraftsbristen? Flera politiker uttrycker blandade känslor inför det här med utlandsstudier. Å ena sidan vill man uppmuntra studenterna att resa iväg, å den andra finns en genuin oro för att de inte ska komma tillbaka. På samma sätt som en av Estlands framgångsfaktorer är strategin att locka företag och investeringar till landet, bör man förmodligen i nästa fas skapa motsvarande strategi både för att locka nya människor och behålla de man redan har. Estland måste förmodligen både ha världens bästa företagsklimat och världens bästa individklimat för att lyckas långsiktigt. Ingen av dem jag mött har heller talat om miljöfrågor. Även om det har blivit betydligt bättre så är problemen fortfarande stora på sina håll, och ur ett generellt EU-perspektiv är miljön i Estland betydligt sämre än i medlemsstaterna. Dock ligger de baltiska staterna bättre till än EU-länderna när det gäller målet att halvera utsläppen av övergödande ämnen som fosfor och kväve runt Östersjön. Och det är förståeligt på sitt sätt. Det som stått överst på dagordningen har varit att demokratisera landet, att öka välståndet och minska fattigdomen. Det har man lyck78

ats med. I den fas som Estland nu är på väg in i har man förhoppningsvis råd och ork att tänka även på andra frågor. Med samma målmedvetenhet i 10 år till kommer Estland att kunna vara i kapp många västeuropeiska länder. Samtidigt kommer det förmodligen att vara tuffare att köra på i samma snabba tempo de kommande tio åren, eftersom människor inte har en entydig positiv upplevelse av utvecklingen. Klarar Estlands nuvarande och framtida politiska ledare av att hantera den balansgången har Estland goda förutsättningar att bli Öst- och Centraleuropas motsvarighet till Schweiz. Ett rikt land som förmår locka utländska investeringar. I kombination med bra transporter och närheten till hav och vacker natur kan Estland på så sätt bli en riktig stjärna. Genom de politiska och ekonomiska reformerna samt den enorma framåtandan har Estland en bra grund för att kunna ta de steg som behövs inte bara för att resa tillbaka till framtiden, utan också för att kunna landa i framtiden.

79

Källor

Bems, Rudolf & Kreicbergs, Johan, Trade between Sweden and the Baltic countries : study from the Swedish Federation of Trade. Stockholm: Svensk handel, 2000. City Paper – The Baltic States, (tidskrift) nr 55 november/december 2001. ”Estonia today : a dynamic economy.” Faktablad från Estonian Ministry of Foreign Affairs, den 30 juli 2001. Facts & figures 2001. Tallinn: Tallinn Enterprise Board, 2001. Küng, Andres, Baltikum: boken om Estland, Lettland och Litauen. Hudiksvall: Winbergs Förlag, 1991. –, ”Skogsbröderna : en okänd historia.” Stockholm: Timbro, 1993 (Rapport 1/1993). Laar, Mart, Back to the future : 10 years of freedom in Central Europe. Utgiven till The Center Right Conference 7–9 september. Tallinn, 2001. 81

”Landsstrategi Estland 1 januari 1999–31december 2001.” Stockholm: Utrikesdepartementet, 1999. Lindström, P-O, ”Långt till mål om halverade utsläpp till Östersjön.” Stockholm: telegram från TT, 8 februari 2002. ”The restoration of Estonian independence.” Faktablad från Estniska Institutet. Schück, Johan, ”Sverige klättrar på ranglistan”, i Dagens Nyheter, 18 oktober 2001. Statistics in focus : economy and finance/EUROSTAT. Luxembourg: Office for Official Publications of the European Communities/EUROSTAT (Theme 2, 42/2001). ”Tallinn: dream city for every businessman.” Tallinn: Tallinn City Enterprise Board, se Waikla, Reet, ”Tio år sedan slaget om Baltikums frihet”, i Dagens Industri, 16 januari 2001. www.stat.ee www.Tallinn.ee www.fin.ee Intervjuer: Michael Bhoola, Tallinn, 31 oktober 2001 Tunne Kelam, Tallinn, 31 oktober 2001 Malle Kivikas, Stockholm 12 november 2001 Kaido Kotkas, Tallinn 14 december 2001 82

Toomas Käbin, Tallinn 30 oktober 2001 Mart Laar, Tallinn 30 oktober 2001 Martti Lutsar, Tallinn 27 oktober 2001 Allan Martinson, Tallinn 13 december 2001 Ann Paabus, Tallinn 16 december 2001 Jaanus Reisner, Tallinn 30 oktober 2001 Jörgen Sandström, Stockholm 1 oktober 2001 Karolina Ullman, Stockholm 19 november 2001 Rain Vainik, Tallinn 13 december 2001 Aivar Voog, Tallinn 13 december 2001

83

Tidigare utgivna Pejlingar:

11 Den fula ankungen eller den oälskade liberalismen (Rudbeck) 12 Inte bara valloner – invandrare i svenskt näringsliv under 1 000 år (Johnson) 13 Djur är inte människor – en filosofisk granskning av veganismen (Nordin) 14 Den rätta medicinen – apoteksmonopolet vid vägs ände (Gennser) 15 Bidragskulturen – filosofin bakom socialbidraget (Rivière) 16 Den nya fattigdomen (Rankka) 17 Kretsloppsstat eller kretsloppssamhälle? (Strömmer, red) 18 Creole love call (Rudbeck) 19 Svaghetens moral (Erixon) 10 Thamgrepp (Haage) 11 Fakta och myter om globaliseringen. Artiklar ur The Economist 12 Positiv särbehandling är också diskriminering (Gür) 85

13 Förnyelse i USA (Dahl) 14 Valser om arbetets slut (Rojas) 15 Hälften så dyrt, dubbelt så bra. Förbättra Sverige genom att halvera de offentliga utgifterna (Åslund) 16 Asiens kris är inte kapitalismens (Larsson) 17 Irland – den globala ön (Hellman & Rankka) 18 Leva fritt och leva väl (Ericson) 19 Miljöpartiet i det politiska kretsloppet (Johansson) 20 Skattjakten. En kritik av skatteharmonisering inom EU (Wickman) 21 VARNING – livet kan leda till döden! En kritik av nollvisioner (Ekelund) 22 Fullständiga rättigheter. Ett försvar för de 21 första artiklarna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna (Norberg) 23 Förmögen till värdighet – Wilhelm Röpke, människan och ekonomin (Hakelius) 24 Nycklar till modern konservatism (Haage) 25 Den postnationella maktens gåta och det globala protokollet (Rojas) 26 Blåsningen – vindkraft som storindustri (Ericson) 27 Mer demokrati – mindre politik (Svensson) 28 Frihet med förhinder – in- och utvandring i vår tid (Rankka) 29 Det heliga utanförskapet – Sverige som åskådare och aktör i Europa och i världen (Ahlin) 86

30 Gösta Bohman – hjälten och myten (Lifvendahl) 31 Verktyg mot vanmakt (Strömmer) 32 Producentansvaret i teori och praktik – en kritisk granskning av förpackningsinsamlingen (Floryd) 33 Falska mantran – globaliseringsdebatten efter Seattle (Larsson) 34 Tobinskatten – ett medel söker sitt mål (Eklund) 35 Bostadsmarknaden – allt utom marknad (Bryntesson) 36 Granskning av EU-kritiken (Ehrenkrona) 37 Paradoxen SAF (Rojas) 38 ”Som egenmäktiga gudar”. Den svenska debatten om genoch bioteknik på 1970- och 80-talen (Sandberg, Sanchez & Ingdahl)

87