ONSDAGEN DEN 30 NOVEMBER 2005

3-001

ONSDAGEN DEN 30 NOVEMBER 2005 ___________________________ 3-002

ORDFÖRANDESKAP: BORRELL FONTELLES Talman (Sammanträdet öppnades kl. 15.05.) 3-003

Återupptagande av sessionen 3-004

Talmannen. – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 17 november 2005.

göra allt man kan och utnyttja sitt politiska inflytande när det gäller detta problem. För fastän det finns ett stort engagemang så är det inte tillräckligt. Och vi måste vara medvetna om, och göra Europas medborgare medvetna om, att pandemin fortfarande breder ut sig med olycksbådande hastighet, trots ansträngningarna i hela världen. År 2001 beräknades 35 miljoner människor vara aidssmittade. Nu, fyra år senare, har siffran stigit till 41 miljoner. Hälften av dessa är kvinnor, och två och en halv miljon är barn under 15 år.

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

Man har beräknat att ytterligare fem miljoner människor har smittats. Pandemin sprids alltså i en takt motsvarande 10 procent av det ackumulerade antalet. Det är helt enkelt en oroväckande spridningstakt.

Uttalanden av talmannen

Under det här året har tre miljoner människor dött av aids, av vilka 500 000 är barn.

3-005

3-006

3-007

Talmannen. – Innan vi fortsätter med vår föredragningslista måste jag göra två uttalanden som rör aktuella frågor som kräver parlamentets uppmärksamhet. Det första rör kidnappningarna i Irak, som fortfarande sker oavbrutet och som under de senaste dagarna har involverat fem medborgare från väst, vilket innebär att antalet utlänningar som för närvarande hålls som gisslan eller klassificeras som försvunna har stigit till fyrtio. Antalet irakier är naturligtvis mycket högre: av deras medborgare hålls nu hundra som gisslan. Den senaste gisslan omfattar två av våra medborgare: tyskan Susanne Osthoff, en namnkunnig arkeolog, som har levt i det irakiska samhället i tio år – och därför inte är en person som på något sätt kan kopplas till militära operationer – och som, sedan krigets början, har engagerat sig i att hjälpa det irakiska folket. Trots detta har hon kidnappats. Dessutom har britten Norman Kember, en medlem av en kanadensisk frivilligorganisation, kidnappats tillsammans med tre andra frivilligarbetare – två kanadensare och en amerikan. I deras respektive hemländer, Tyskland och Förenade kungariket, görs mycket intensiva ansträngningar för att få dem frigivna, och jag anser att vi i Europaparlamentet måste stödja dessa ansträngningar på alla tänkbara sätt och delta aktivt i dem, och vi bör börja med att betona att ingenting kan rättfärdiga sådana här omänskliga handlingar. (Applåder) Det andra uttalandet rör ett mycket mer globalt problem, eftersom det inte påverkar bara två eller fyrtio utan miljontals människor: i morgon, den 1 december, är det Världsaidsdagen. Jag anser att Europaparlamentet måste

Utöver den globala omfattningen är problemet med aids den ojämlikhet det återspeglar. Vi, de industrialiserade länderna, har kapaciteten att ge bistånd till förebyggande och att forska om mer och bättre vacciner, men majoriteten i världen har inte den kapaciteten eller något skyddsmedel för att hantera spridningen av epidemin, i synnerhet inte Afrika. Länder i Afrika söder om Sahara betalar ett mycket högt pris. Där är 26 miljoner människor smittade. 60 procent av de som bär på viruset kommer från omkring 10 procent av världens befolkning, och av dem har bara 7 procent tillgång till sjukvård. Detta är fasansfulla, dramatiska och brutala siffror som visar på den omfattning i vilken denna sjukdom är ett resultat av ojämlikheterna i världen. Epidemin sprids parallellt med näringsbristen och livsmedelskrisen. Utan ordentlig näring kan ingenting hindra spridningen av aids eller bota de människor som bär på denna sjukdom. Därför måste vi göra mer när det gäller förebyggande, information, kunskap och behandling. För i dag är aids helt enkelt en återspegling av utanförskap: ett utanförskap orsakat av en irrationell rädsla för att ådra sig sjukdomen, ett utanförskap orsakat av att vissa sorters uppträdanden fördöms i religionens namn, ett utanförskap orsakat av avvisande och isolering inom familjen och på arbetsplatsen. Och vi måste bekämpa allt detta varje dag. Jag vill därför på Europaparlamentets vägnar tacka de miljontals frivilliga runt omkring i världen som arbetar för att utrota denna farsot. I morgon kommer parlamentet att mobilisera sig genom en informationskampanj och ett möte med utskottet för

6

30-11-2005

utveckling, som kommer att genomföra en diskussion med människor som bär på viruset och med aktörer som arbetar ute på fältet.

arbetsordningen eller, om detta skulle visa sig vara felaktigt, till artikel 167, och dessutom med hänvisning till artikel 171.

Jag anser att vi alla måste vara medvetna om omfattningen av detta drama och om den politiska ansträngning som är nödvändig för att kunna hantera det.

Jag vill begära ett tillägg till föredragningslistan i form av ett yttrande från kommissionen om den slovakiska regeringens beslut att återigen ställa polisen inför militärdomstol på vissa av deras tjänsteområden, eller i form av ett yttrande som följer på en utredning av om detta beslut av den slovakiska regeringen är förenligt med avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, i vilken det uttryckligen anges att alla medborgare i Europeiska unionen ska ha rätt att organisera sig i fackföreningar och att de ska kunna begagna sina rättigheter fullt ut som medlemmar i en fackförening.

(Applåder) 3-008

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet 3-009

Beslut om vissa dokument: se protokollet 3-010

Anslagsöverföringar: se protokollet 3-011

Inkomna dokument: se protokollet 3-012

Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet 3-013

Föredragningslista 3-014

Talmannen. – Jag skulle vilja påminna om att parlamentet godkände föredragningslistan för denna sammanträdesperiod i Bryssel måndagen den 14 november i Strasbourg. I enlighet med vår arbetsordning har föredragningslistan därför godkänts och kan inte ändras, förutom i enlighet med ett antal regler – 134 och 167–171 – eller på förslag från talmannen. Den praxis som vi hittills har brukat har varit att talmannen bara har godkänt förslag till ändringar som stöds av en stor majoritet av partigrupperna. Talmannen vill inte att beslut ska fattas på hans initiativ som inte överensstämmer med majoritetens önskan i kammaren. På denna grund föreslår jag en rad ändringar till dagens och morgondagens föredragningslista som finns i den rättelse som har delats ut till er. På så sätt behöver jag inte läsa upp en lång lista på ändringar. Jag måste bara göra ett tillägg som inte finns med i rättelsen. Jag talar om kravet från 37 ledamöter om att återförvisa betänkandet av Gay Mitchell om finansiering av utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete till utskottet i enlighet med artikel 168 i arbetsordningen. Denna begäran kommer att läggas fram för omröstning i morgon kl. 11.00. 3-015

Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag har begärt ordet för att tala med hänvisning till artikel 134 i

Följden av detta beslut av den slovakiska regeringen är att polisen i Slovakien till stor del är förhindrad att utöva dessa rättigheter. Till exempel kan en slovakisk polis som deltar i en demonstration som, genom fackföreningsrättigheterna, syftar till att förbättra dennes arbetstider eller inkomst underkastas undantagstillstånd, och detta betraktar vi som att regeringen i en medlemsstat kränker de grundläggande rättigheterna för en medborgare i Europeiska unionen. Detta är inte acceptabelt. Vi ber om ett uttalande från kommissionens sida inför parlamentet om denna angelägenhet. (Applåder) 3-016

Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen har noterat begäran. Vice ordförande Franco Frattini kommer emellertid inte att kunna behandla den här punkten i morgon, eftersom han måste närvara vid ett möte för rådet (rättsliga och inrikes frågor). Kommissionen kan dock svara på den muntliga frågan vid en senare sammanträdesperiod om parlamentet beslutar att ta med den på föredragningslistan. 3-017

Martin Schulz (PSE). – (DE) Herr talman! Jag är mycket tacksam över att ni återigen låter mig få ordet med tanke på att parlamentet inte existerar för att vi ska lyssna till kommissionens omdöme om vårt tänkande. Vad vi först och främst ville göra var att lösa en ordningsfråga. Jag hänvisar till artikel 134, i vilken tillägg till föredragningslistan behandlas, och jag begär att ett sådant görs i form av ett uttalande av kommissionen om den fråga som nämndes tidigare. 3-018

Monika Beňová (PSE). – (SK) Jag vill uppmana mina kolleger att stödja detta förslag, vilket förhoppningsvis kommer att uppmuntra den slovakiska regeringen och det slovakiska inrikesministeriet att omvärdera den ståndpunkt som intagits av ministern när det gäller grundläggande värden och rättigheter inom Europeiska unionen. Den slovakiska regeringen har degraderat ordföranden för polisförbundet och har ensidigt tillkännagivit att man inte längre erkänner detta organ som

30-11-2005

7

förhandlingspartner. Regeringen har också hotat med disciplinära åtgärder mot polismän som deltar i någon som helst sorts protest för att uppnå bättre levnads- eller arbetsförhållanden. Mina damer och herrar, talman Borrell! Slovakien anslöt sig till Europeiska unionen 2004, bland annat för att man uppfattar EU som garant för grundläggande rättigheter och värden. Jag ber er därför att vi, som ledamöter av Europaparlamentet, visar vår respekt för dessa rättigheters och skyldigheters bindande natur. 3-019

Peter Šťastný (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Jag motsätter mig kraftfullt att frågan om den slovakiska polisen tas upp på parlamentets föredragningslista, eftersom det uppenbart är en fråga om rättsstatsprincipen och demokratin. I detta fall bröt en anställd – som råkade vara fackföreningsledare inom poliskåren – mot reglerna. Hans överordnade – som råkade vara inrikesministern – verkställde straffet i enlighet med slovakisk lag och ministrars rättigheter och skyldigheter att agera för att förebygga destabilisering av landet. Jag är mycket stolt över Slovakiens prestationer under de senaste sju åren under premiärminister Mikuláš Dzurinda, vilka innefattar stark demokratisering, mer öppenhet och antagandet av reformer som för närvarande gör oss till en ekonomisk tiger inom EU. Visst finns det utrymme för förbättring, men det existerar helt enkelt inga problem på det område som vi diskuterar här. Jag vill därför be alla mina ärade kolleger att rösta mot denna ändring av föredragningslistan. Låt oss fokusera på andra, långt mer brännande, frågor där vi kan göra mycket större nytta. (Applåder från höger) 3-020

Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Vi kanske – och jag är övertygad om att detta är vad Graham Watson skulle ha sagt – kan komma tillbaka till kommissionsledamotens förslag om nästa sammanträdesperiod i december. Det skulle då vara en kompromiss. 3-021

Talmannen. – Det är ett specifikt förslag. Vi har hört ett anförande för och ett anförande mot det. Det måste läggas fram för omröstning. Jag kan inte inleda ett förlikningsförfarande nu. (Parlamentet godkände förslaget.) (Parlamentet ändringar.)

godkände

arbetsplanen

med

dessa

3-022

Jean-Marie Cavada (ALDE). – (FR) Herr talman! Jag talar med hänvisning till artikel 134.

Föredragningslistan omfattar inte någon resolution som syftar till att avsluta debatten om den muntliga frågan om straffrättsliga påföljder på miljöområdet. Det är ganska förvånande att se att parlamentet inte har något att säga och inte reserverar sig när Europeiska gemenskapernas domstol ger gemenskapslagstiftarna nya ansvarsområden som kommissionen och rådet börjar ta på mycket stort allvar. Mot bakgrund av detta – och de politiska grupperna är tydliga i den här frågan – borde vi verkligen omedelbart, herr talman, ändra föredragningslistan så att en sådan resolution kan läggas fram så att arbetet i parlamentsutskotten kan styras med dessa handlingar och så att en dialog kan inledas med rådet i januari. Får jag föreslå de politiska grupperna att vara så vänliga att planera omröstningen för sammanträdet i januari? Det skulle ge oss möjlighet att beakta kommissionens och rådets ståndpunkter, då de kommer att behandla denna fråga den 14 januari. 3-023

Talmannen. – Herr Cavada! Ni ber om en ändring i föredragningslistan för januari, och nu fastställer vi föredragningslistan för nästa sammanträdesperiod i december. Vi noterar ert förslag, och de politiska grupperna kommer att beakta det när de utarbetar föredragningslistan för januari. Innan vi börjar med föredragningslistan måste jag informera er om att anförandena på en minut om frågor av politisk vikt kommer att äga rum efter den gemensamma debatten om sport. 3-024

Förberedelser inför Världshandelsorganisationens ministerkonferens 3-025

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om förberedelserna för Världshandelsorganisationens sjätte ministerkonferens som kommer att äga rum i Hongkong från den 13 till den 18 december i år. 3-026

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att vara här i dag tillsammans med kommissionsledamot Peter Mandelson. Jag vill inleda med några kommentarer om förberedelserna för Världshandelsorganisationens ministerkonferens i Hongkong nästa månad, innan jag lämnar över till kommissionsledamot Mandelson som leder förhandlingarna på Europeiska unionens vägnar. Ledamöterna av Europaparlamentet vet att detta är ett mycket viktigt tillfälle för världshandeln. Utvecklingsagendan från Doha, som kom till stånd i Qatar 2001, är ett ambitiöst program. De mål som man har satt upp för den globala handeln är höga, och det med rätta. Det finns få frågor som är av större betydelse än behovet av att nå en överenskommelse när det gäller avreglering av handeln som skulle verka positivt inte bara för utvecklingen i världens fattigaste och mest sårbara länder, utan också för våra företag här i Europeiska unionen.

8 Jag skulle vilja påminna ledamöterna av parlamentet om några av de frågor som står på spel. Genom den senaste handelsrundan lades över 400 miljarder euro till världens BNP, och uppskattningar visar på att en framgångsrik minskning av handelshinder med en tredjedel i utvecklingsagendan från Doha skulle öka inkomsterna globalt med mer än 500 miljarder euro. Den globala ekonomin fick en uppsving förra året. Exportvolymens ökningstakt på 9 procent bidrog till tillväxten på 4 procent, men om man i och med utvecklingsagendan från Doha skulle kunna ta itu med handelshindren på ett framgångsrikt sätt skulle detta understödja tillväxten i världen för åratal framöver. Dessa handelsförhandlingar handlar inte bara om att förändra den relativa storleken på olika länders stycken av världens handelskaka; de handlar också om att göra kakan större för alla aktörer inom den globala handeln. I och med utvecklingsagendan från Doha uppstår ett mycket bra tillfälle att förbättra handelsvillkoren runtom i världen och att praktiskt visa att 149 länder kan arbeta tillsammans för en gemensam sak. Ett framgångsrikt genomförande av utvecklingsagendan från Doha kommer att bidra till att bära upp Världshandelsorganisationens status som en multilateral institution och till att bära upp det multilaterala handelssystemet. Det måste vara positivt för alla organisationens medlemsländer. En framgångsrik avslutning av utvecklingsagendan är av avgörande betydelse för att visa att kapaciteten finns för att världen ska kunna konfrontera multilaterala utmaningar med som mål att övervinna dem. Vi får emellertid inte glömma att Doha är en utvecklingsrunda. Det är ett tillfälle att ta itu med de mest grundläggande orättvisorna i kärnan av världshandeln. Det här är en viktig fråga, och det är viktigt att vi når en överenskommelse i Hongkong om ett tillfälligt åtgärdspaket för utvecklingsländerna, som kommissionsledamot Mandelson föreslår. EU ser i synnerhet gärna att WTO:s medlemmar stöder en mycket speciell och särskiljande behandling för att ge utvecklingsländerna flexibiliteten att göra sina egna utvecklingsval, enas om ett åtgärdspaket för utvecklingsländerna vad gäller genomförande av Uruguayrundan, enas om att tillhandahålla fullständigt marknadstillträde för de minst utvecklade länderna till alla marknader i industriländerna, vilket EU redan har erbjudit, enas om att avskaffa alla former av exportstöd, enas om att de minst utvecklade länderna inte bör tvingas öppna sina marknader i dessa förhandlingar och enas om att vidta kraftfulla åtgärder i fråga om råvaror av särskild betydelse för fattiga länder, ta upp frågan om minskning av förmåner och förenkla reglerna som gäller för export från de minst utvecklade länderna. Jag vill kort mer detaljerat uppmärksamma några av de frågor som står på spel. Kommissionsledamot Mandelson kommer naturligtvis att gå in på dessa mycket mer i detalj, så jag ska bara säga att vi i fråga om jordbruk har en chans i Hongkong att ta itu med snedvridningar på marknaden som drabbar de fattigaste

30-11-2005 länderna. Utvecklingsländer skulle tjäna på en bekämpning av export som leder till snedvridning och en minskning av inhemskt stöd som kan undergräva en annars konkurrenskraftig produktion i dessa fattiga länder. Detta kommer i kombination med lägre avgifter att ge alla utvecklingsländer ett förbättrat marknadstillträde för försäljning av jordbruksprodukter till EU, USA och varandra. Detta skulle i sin tur hjälpa dessa länder att minska den fortfarande stora fattigdomen, i synnerhet i landsbygdsområdena. Vi är alla medvetna om att idén om ökad jordbruksimport till EU, i synnerhet för de större tillväxtekonomierna, kan väcka oro i vissa medlemsstater, och jag underskattar verkligen inte denna oro. Inom EU spenderar vi nämligen över 40 procent av vår budget på jordbruk för att stödja omkring 5 procent av vår arbetskraft och endast 2 procent av EU:s BNP. Japan subventionerar sitt ris med omkring fem gånger dess marknadsvärde. De amerikanska bomullsindustrierna får 4 miljarder US-dollar per år i subventioner: mer än den totala inkomsten för de fyra västafrikanska nationerna som är mest beroende av bomull. Samtidigt svarar jordbruket i många ekonomier söder om Sahara för mer än halva arbetskraften och för mer än halva BNP. Vi måste arbeta för att avskaffa alla snedvridande stöd i de utvecklade länderna. Effekterna för de fattigare länderna av de utvecklade ländernas jordbrukspolitik är ohållbara och måste förändras. EU har visat vägen i och med genomförandet av dessa förändringar. De reformer inom den gemensamma jordbrukspolitiken som vi redan har enats om är betydelsefulla och värderas inte alltid som de borde av våra WTO-partner. Vi har också svarat omgående och positivt genom att kommissionen lagt fram förslag i förhandlingarna. Nu måste vi få en reaktion på våra förslag. Ett framgångsrikt slutförande av förhandlingarna när det gäller marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter skulle kunna öka den globala inkomsten med mer än 40 miljarder euro per år inom ett decennium. Det är en fantastisk potentiell belöning. Om vi halverar handelshindren skulle vi kunna öka utvecklingsländernas årliga inkomst med mer än 110 miljarder euro – en summa som är tre gånger så stor som alla biståndsbudgetar tillsammans. Medan handeln i länderna i söder ges potential för tillväxt i och med förhandlingarna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter ges naturligtvis även våra egna ekonomier detsamma när det gäller ökad handel med partner runtom i världen. Europeiska exportörer stöter fortfarande på tullhinder när det gäller andra marknader. EU skulle kunna tjäna 20 miljarder euro per år bara på marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter. Så de potentiella vinsterna som kan komma ur jordbruket och marknadstillträdet för icke-jordbruksprodukter är tydliga, men det är viktigt att de potentiella långtida fördelarna med liberalisering av tjänster och underlättande av handel, som leder till större reella möjligheter till tillträde till marknaden, tillskrivs lika stor vikt vid förhandlingarna. Det är något som

30-11-2005 kommissionen och kommissionsledamot Mandelson har insisterat starkt på på våra vägnar, eftersom tjänster utgör 70 procent av världsproduktionen, men bara 20 procent av världshandeln. För närvarande har såväl de utvecklade länderna som utvecklingsländerna restriktioner för tjänster, och vinsterna av en liberalisering av tjänster skulle kunna leda till en fördubbling av vinsterna från en liberalisering av handeln med varor. Vi håller alla med om att vi måste finna ett effektivt sätt att nå framgång i fråga om tjänster. Personligen anser jag dock att vi måste undvika att tvinga på utvecklingsländerna föreskrifter om att liberalisera tjänster. Jag vill också kort nämna faran med brist på handling. Jag är övertygad om att man i EU är medveten om att det finns personer som anser att den hållning vi intar inte är den rätta. I ett föränderligt världsekonomiskt klimat är det dock kanske oundvikligt att vi hör uppmaningar om att inta en mer protektionistisk hållning inom såväl den utvecklade världen som inom utvecklingsvärlden. Det är tydligt att vi måste motsätta oss denna trend. Protektionism gynnar bara små, isolerade grupper i samhället, och ofta dem med starkast röster. Den omöjliggör tillväxt, stävjar konkurrens och nyskapande och fungerar, i många fall, helt enkelt orättvist. Det skulle dock likväl vara fel av oss att ignorera den uppriktiga oro som framkallar sådana reaktioner. Denna oro gäller ofta liberaliseringens inverkan på särskilda samhällen som är starkt beroende av särskilda industrier. Den uppstår när människor känner det som att man i det globala handelssystemet har glömt bort den mänskliga delen i sina förhandlingar. Även om fördelarna som kommer ur liberaliseringen av handeln är globala måste vi vara medvetna om att förändringen kan bli både lokal och betydande till sin natur. Det är så vi gör med de erbjudanden som läggs fram av kommissionen. Men detta är också anledningen till att vi måste arbeta hårt för att säkerställa att fattiga länder får det stöd de behöver för att anpassa och dra fördel av nya handelsmöjligheter. Vad gäller de andra utvecklade länderna måste vi bygga på kommissionens ordförande José Manuel Barrosos löfte tidigare i år att öka biståndet för handel till 1 miljard euro per år och att stärka vidare handelsrelaterat stöd, inklusive investering i infrastruktur inom växande biståndsbudgetar. EU är världens i särklass största tillhandahållare av handelsrelaterat stöd. Vi har därför en utmärkt förutsättning för att uppmuntra andra att tillsammans med oss ta ett betydelsefullt och effektivt initiativ. Slutligen innebär ministerkonferensen i Hongkong en möjlighet för oss att göra betydande framsteg i fråga om att öka det globala handelsflödet, men den innebär också en möjlighet att säkerställa en rättvisare världshandel och en jämnare fördelning av fördelarna. Vi får inte glömma bort nödvändigheten av en balans mellan dessa båda. Detta är vad rådet, tillsammans med kommissionen och kommissionsledamot Mandelson, som leder förhandlingarna på EU:s vägnar i samråd med Europaparlamentet, försöker uppnå.

9 (Applåder) 3-027

Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Detta är en viktig debatt. Det är mycket som hänger på Doharundan: för oss i EU, för utvecklingsländerna och faktiskt för hela den globala ekonomin. Om bara drygt en vecka inleds WTO:s ministerkonferens i Hongkong. Jag vet att vissa av er kommer att vara där, så det är mycket viktigt att jag formellt redogör för var vi står och att vi diskuterar den situation som vi kommer att ställas inför. Vi är långt ifrån var vi hoppades befinna oss. Jag hade, liksom Pascal Lamy, hoppats att vi i Hongkong skulle kunna slutföra två tredjedelar av arbetet med förhandlingarna, i synnerhet genom att enas om bestämmelserna fullt ut på de huvudsakliga områdena i förhandlingarna. Orsaken till att vi inte har lyckats med detta är helt enkelt att samtalen stannade av efter att vi enats om ramavtalet i juli 2004. Vissa förhandlare genomgick en period av spel för gallerierna, som vi inte lyckades bryta förrän i juli i år. Förenta staterna lade slutligen fram ett jordbruksförslag i oktober, men det var många månader senare än vi hade hoppats på. EU svarade inom samma månad med vårt eget förslag till tillträde till marknaderna för jordbruksprodukter. Men det fanns andra som fortsatte att försöka omintetgöra förhandlingarna. Vi har under alldeles för lång tid stått stilla vid en enda fråga och intressen från ett enda håll – från storskaliga exportörer av jordbruksprodukter – i stället för att bedriva påtryckningar i fråga om hela dagordningen från Doha. Så även om det är trendigt att anklaga Europeiska unionen för att uppehålla denna runda genom att vara förteget om jordbruket är faktiskt verkligheten den rakt motsatta. Vi har drivit Doharundan framåt på jordbruksområdet, inte bara en utan tre gånger under de senaste arton månaderna. Sanningen är att andra har hållit den tillbaka, inte för att vi har gjort eller erbjudit för lite, utan för att de har krävt för mycket. Detta är en utvecklingsrunda, inte en runda för jordbruksexportörer, och dessa två bör inte förväxlas. Med tanke på denna försening har medlemmar i WTO, på inrådan av Pascal Lamy, beslutat att sänka anspråken på denna konferens, hellre än att åka till Hongkong med höga förväntningar och en lika hög risk för misslyckande. Jag var den sista att acceptera detta, motvilligt, men när jag gjorde det gjorde jag klart att detta inte får innebära sänkta ambitioner för rundan som helhet. Vi måste fortfarande sikta på ett lyckat resultat över hela förhandlingsagendan och leverera betydelsefulla framsteg inom utvecklingen i slutet av nästa år. Låt oss tala klarspråk: Doharundan är för omfattande för att misslyckas. Den handlar inte bara om handel, utan också om att upprätthålla trovärdigheten hos multilateralt samarbete, visa att multilaterala institutioner kan finna globala lösningar på globala

10

30-11-2005

problem och bevisa att handeln verkligen kan tjäna utvecklingen.

jordbrukspolitiken och vårt exportstöd helt och hållet.

Det bästa sättet att främja utveckling är att öppna för nya handelsmöjligheter för utvecklingsländer och sedan bistå dem i att utnyttja dessa möjligheter. Detta stämmer till och med ännu bättre in på industrivaror och tjänster än på jordbrukshandel, och det stämmer särskilt bra in på handel mellan utvecklingsländer. De största handelsmöjligheterna för utvecklingsländerna ligger i handel med andra utvecklingsländer. De största hindren för denna handel är de avgifter på industrivaror som förekommer mellan utvecklingsländer. Jag beklagar att vi inte kommer att få möjlighet att påskynda detta väsentligt i Hongkong. Det är anledningen till att vi behöver ett anpassat utvecklingspaket för de fattigaste länderna, inte som ersättning för vad vi skulle kunna uppnå senare, utan som ett förskott på det.

Vi kommer att reducera snedvridande stöd med 70 procent. Redan enligt 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är 90 procent av direktbetalningarna till jordbrukare sådana att de inte kommer att snedvrida handeln. Enligt vårt förslag kommer våra genomsnittliga tullavgifter för jordbruksprodukter att sjunka från 23 procent till 12 procent, vilket för övrigt är likvärdigt med Förenta staternas nivå för närvarande. Detta är i sin helhet det mest omfattande förslag som Europeiska unionen någonsin har lagt fram under en förhandlingsrunda om handel. Varje del i det – inte bara sänkningarna av tullavgifter – kommer att innebära avsevärda förbättringar i fråga om marknadstillträde, vilket krävs enligt ramavtalet från 2004. Det kommer att skapa betydelsefulla möjligheter för jordbruksexportörer utan att utplåna förmånstillträde för fattiga utvecklingsländer eller orsaka stor skada på vår egen jordbrukssektor i Europa.

Huvudelementen i mitt utvecklingsförslag, som jag först presenterade vid ”mini”-ministermötet i Zürich i oktober och som jag har strävat efter sedan dess, är följande: för det första bör alla industrialiserade WTO-medlemmar förbinda sig att tillhandahålla tull- och kvotfri tillgång till alla produkter från de minst utvecklade länderna, för det andra bör vi anta ett förslagspaket om särskild och differentierad behandling för att bekräfta flexibiliteten för de minst utvecklade länder som finns inom WTO, för det tredje måste vi skriva in förutsättningar för större tillgång till billig medicin mot pandemier i WTO:s överenskommelser som gäller immateriell äganderätt och för det fjärde bör vi godkänna ett starkt stöd för handelspaket i linje med överenskommelsen vid G8mötet i Gleneagles. Kommissionen har föregått med gott exempel genom löftet om 1 miljard euro per år som gavs av José Manuel Barroso vid G8-mötet. Jag hoppas att våra partner i WTO går med på dessa idéer i Hongkong. Låt mig nu övergå till andra aspekter av förhandlingarna. Den 28 oktober lade EU fram ett omfattande förhandlingsförslag, bland annat om marknadstillträde för jordbruksprodukter. Detta skapade en välbehövlig möjlighet att driva fram hela rundan. Det var en nödvändig och riktig sak att göra, eftersom det tillät oss att föra de första riktiga förhandlingarna på politisk nivå om industrivaror och tjänster, antidumpningsregler och utveckling. Det ledde till att rundan uppnådde större balans. Jag beklagar verkligen att våra förhandlingspartner beslutade att ta den lätta vägen i stället för att ta vara på tillfället och bygga vidare på det, och förkastade och kritiserade vårt jordbruksförslag – ofta i överdrivna ordalag – i stället för att engagera sig i det och göra det möjligt för oss att gå framåt. Låt oss klargöra värdet av vårt jordbruksförslag. Här går vi mycket längre än i Uruguayrundan. Det måste betraktas i sin helhet, inte bara i form av det förslag till tullsänkningar som vi lagt fram, utan också innefattande våra betydande inlägg om reducering av inhemskt stöd genom reformen av den gemensamma

förslag

att

avskaffa

Vi måste skapa en balans. Enligt min uppfattning är detta den rätta balansen. Vi har ansvaret att ta med inverkan av reformen på Europas jordbrukssamhällen i beräkningen. Detta är dessutom en förhandlingsrunda för alla utvecklingsländer, i synnerhet de fattiga och behövande, och inte bara för konkurrenskraftiga jordbruksproducenter som enligt min uppfattning inte bör försöka maximera sina egna konkurrensfördelar på världsmarknaderna på bekostnad av andra utvecklingsländer inom WTO. Förra veckan fick vi verkligen uppleva hur känsligt problemet med urholkade preferenser för behövande AVS-länder är. Det anstår oss alla, inte bara inom EU utan inom WTO:s sammansättning som helhet, att ta full hänsyn till detta. Vi ignorerar detta, vilket innebär en risk för alla parter: de vars livsuppehällen hotas av detta och de som kommer att bära ansvaret om de inte svarar på frågan om urholkade preferenser. Vårt förslag är därför väsentligt, genomtänkt och trovärdigt. Vi har med detta förslag tillfört realism till jordbruksförhandlingarna. Samtidigt som Förenta staternas krav på tullsänkningar och – i mindre grad – G20:s förslag utan tvekan skulle gynna dessa länder skulle de få en förödande sysselsättningseffekt för våra egna jordbrukare och för fattiga länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, hos vilka en stor del av jordbrukshandeln helt enkelt skulle utplånas om vi skulle acceptera dessa krav. Låt oss därför vara mycket tydliga. Jag har inga planer på att lägga fram något ytterligare förslag i jordbruksfrågan. Det är inte motiverat, och det skulle rubba balansen i förhandlingarna ytterligare. Det är dags för andra att anstränga sig som vi har gjort. Regeringar och medborgare i Europa måste tro på att strukturella förändringar och eventuella förlorade arbetstillfällen inom jordbruket kommer att vägas upp av skapandet av nya arbetstillfällen och nya möjligheter inom andra

30-11-2005 sektorer. Det är anledningen till att våra förhandlingsmål i fråga om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter och om industrivaror och tjänster är så viktiga. De är av avgörande betydelse för tillväxt och arbetstillfällen i Europa och utgör en ytterst betydelsefull del av Lissabonmålen. Jag kommer att arbeta för dessa intressen med kraft, och på jordbruksområdet kommer jag också att insistera på en överenskommelse om, och en utvidgning av, en förteckning över geografiska beteckningar. Det är så multilaterala förhandlingar fungerar. Alla måste vinna något på dem. Det innebär att andra nu verkligen måste anstränga sig för att skapa ett nytt marknadstillträde för varor och tjänster, vilket inte bara har betydelse för Europa utan för världsekonomin och, på ett avgörande sätt, för utvecklingen. Detta innebär en nedskärning av industritullar i sin tillämpade form, inte bara en sänkning av gränsnivåer som man enades om för tolv år sedan i Uruguayrundan. Detta kommer när allt kommer omkring att bli effekten av våra jordbruksförslag, för till skillnad från många utvecklingsländer är vår bundna tullar och tillämpade tullar vanligtvis desamma. Detta innebär inte att vi kommer att bryta vår utfästelse att utvecklade länder ska göra mer än utvecklingsländer. Det ska vi naturligtvis göra. Vi förväntar oss inga erbjudanden från de minst utvecklade länderna eller andra svaga och sårbara länder. Vi förväntar oss inte heller att andra utvecklingsländer ska anpassa sin nivå av öppnande av marknaden till de utvecklade ländernas. Men de måste göra någonting. Det är principen för den här förhandlingsrundan. Vi måste också göra framsteg inom handeln med tjänster. Den befintliga förhandlingstaktiken som grundas på krav och förslag har ännu inte gett några tillfredsställande resultat. Vi måste skapa en plattform för riktiga multilaterala förhandlingar, som ännu inte existerar. Detta speglar vikten av tjänster i den moderna världsekonomin. Det är inte bara viktigt för oss, utan även för utvecklingsländerna. Dessa länder måste även i fortsättningen helt klart vara oberoende inom tjänster för att söka nå nationella politiska mål och skydda sin nationella rätt till reglering till fullo. Vad vi strävar efter är likabehandling av utländska tillhandahållare av tjänster i vissa sektorer, inte ett åtagande att avreglera marknader eller privatisera befintliga operatörer. Här utesluts i vårt förslag återigen svaga och sårbara länder, och andra utvecklingsländer ges flexibilitet. Avslutningsvis kommer jag att göra mitt allra bästa för att förhandlingarna i Hongkong ska bli en framgång, att säkra de framsteg vi har gjort och att skapa en plattform för oss för en avslutning av arbetet under 2006. Det är framför allt mycket viktigt att detta möte inte slutar i bitterhet. Jag ska försvara och förklara EU:s förslag. Jag ska driva EU:s intressen vidare och upprätthålla ambitionen inom förhandlingsrundan som helhet och bygga upp samförstånd närhelst och varhelst det är möjligt att göra detta med våra förhandlingspartner.

11 Jag hoppas att de kommer att göra likadant. De måste sluta gömma sig bakom ogrundad kritik av Europeiska unionen, sluta gömma sig bakom uppenbart orealistiska och taktiska krav, och ansluta sig till en riktig förhandling om alla frågor. Om de bara fortsätter att kräva mer från EU utan att bidra med något själva riskerar de – inte vi – att tillintetgöra den här förhandlingsrundan. Om detta sker kommer de att gå därifrån tomhänta. Låt oss hellre arbeta tillsammans för en lösning som ger världsekonomin ett uppsving, skapar politiskt förtroende och hjälper de fattiga i världen. Det var så vi gick in i förhandlingarna, och det är så vi vill avsluta dem. Möjligheten kvarstår, och behovet är lika överhängande nu som det var när vi inledde förhandlingarna. Nu måste alla hjälpas åt för att förverkliga detta och uppnå de mål som vi först satte upp för oss själva då vi accepterade utvecklingsagendan från Doha för så många år sedan. (Applåder) 3-028

Georgios Papastamkos, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Herr talman! Ingen kan tvivla på de betydelsefulla potentiella fördelar som ett framgångsrikt fullbordande av den aktuella rundan kommer att innebära, fördelar för såväl utvecklade länder som utvecklingsländer. Vi talar om ekonomiska och sociala fördelar, miljöfördelar och, framför allt, utvecklingsfördelar. Det är just dessa fördelar som gör att vi måste hålla oss till våra höga ambitioner när det gäller utvecklingsagendan från Doha. Definitionen av mindre ambitiösa och realistiska mål måste gälla enbart för Hongkong-konferensen och inte för agendan från Doha som helhet. I den förklaring som ska antas vid ministerkonferensen kommer vi att å ena sidan behöva frysa de framsteg som redan gjorts inom enskilda sektorer och, å andra sidan, fastställa tydliga mål för pågående förhandlingar. Vi kommer också att behöva trygga särskilda, konkreta resultat inom sektorn för handel och utveckling. Jordbrukssektorn kallas de aktuella förhandlingarnas stöttepelare, och detta till stor del med rätta. Unionens demokratiskt legitima ställning är resultatet av den senaste utvärderingen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Europeiska unionen har, som ni helt riktigt påpekade, herr kommissionsledamot, svarat för betydelsefulla och trovärdiga bidrag till de aktuella förhandlingarna. Vi förväntar oss att våra partner ska vara lika tillmötesgående och sträva efter den nödvändiga flexibilitet som kommer att möjliggöra de balanserade framsteg som behövs inom de enskilda sektorerna i Dohaagendan. Säkrandet av ett balanserat och ambitiöst resultat inom alla grundläggande sektorer i utvecklingsagendan från Doha är – och det med rätta – kärnan i unionens förhandlingsstrategi. Jag talar huvudsakligen om sektorerna för tjänster, industriprodukter, underlättandet

12

30-11-2005

av tjänster och skyddet av industriell äganderätt och immaterialrätt. Europeiska unionen uppmanas som den största handelsmakten i världen och som den dominerande faktorn inom världshandelspolitisk diplomati att svara på utmaningen i Doharundan, i denna utvecklingsrunda, och spela en betydande roll i Hongkong och därefter. Detta är vårt mandat, det mandat som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater innehar, som det formulerades här för sju månader sedan, i god tid, i texten med ståndpunkter som antagits av Europeiska folkpartiet. Detta mandat fastställs också i det resolutionsförslag som vi diskuterar. Lycka till, och ge inte upp, herr Mandelson! (Applåder) 3-029

ORDFÖRANDESKAP: TRAKATELLIS Vice talman 3-030

Harlem Désir, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Vi är nu nära en WTO-konferens som skulle ha inneburit ett stort steg framåt i genomförandet av utvecklingsagendan från Doha, som antogs 2001 och som skulle ha inneburit att handelsreglerna kunnat användas i syfte att främja utvecklingen. Som ni nyss sa, herr kommissionsledamot, står det nu olyckligtvis klart att konferensen i Hongkong inte kommer att ge de resultat som vi hoppats på inom de huvudsakliga förhandlingsområdena. De framsteg som gjorts efter det ramavtal som slöts i WTO den 1 augusti 2004 har inte varit tillräckliga, och ibland nästan osynliga. Mycket värdefull tid har gått förlorad, och förväntningarna på mötet i Hongkong har nu minskat när de verkliga besluten har skjutits upp till en senare konferens 2006. Jag skulle som talesman för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet redan från början vilja betona att detta inte får leda till att utvecklingsmålen i Doharundan som helhet sänks. Varje minskning i de utvecklade ländernas åtaganden när det gäller genomförandet av dagordningen från Doha skulle innebära en väsentlig minskning av de möjliga vinsterna för utvecklingsländerna. Som ni vet, herr kommissionsledamot, har Världsbanken genomfört en studie som visar att de som gynnas mest av Doharundan, liksom vid tidigare rundor, om det troliga scenario som baseras på Förenta staternas och Europeiska unionens aktuella förslag blir verklighet, återigen kommer att bli de stora handelsmakterna, de utvecklade länderna, medan utvecklingsländerna kommer att vinna mindre än 0,2 eurocent per capita per dag. Det skulle minska antalet fattiga människor i världen med knappt 1 procent.

Jag tror också att insisterandet på att utvecklingsländerna ska ingå ömsesidiga förpliktelser i utbyte mot de ansträngningar som gjorts av de utvecklade länderna, i synnerhet när det gäller att öppna sina marknader, sannolikt kommer att leda till ett dödläge, och från den synpunkten får vi inte glömma vad som skedde i Cancún. Vi är övertygade om att utvecklingssamtalen i Doharundan, om de blir en framgång och om man lyckas upprätthålla prioriteten att omfördela balansen till fördel för utvecklingsländerna i stället för ömsesidighet, slutligen kommer att innebära konkreta fördelar för alla, inklusive Europeiska unionen, som kommer att få ta del av fördelarna av en förnyad återhämtning i världsekonomin och utvecklingen av nya marknader för europeiska varor. Det är därför mycket viktigt att Doharundan blir en framgång. Om så blir fallet måste de regler och överenskommelser som man förhandlar om i Hongkong leda till en mer rättvis fördelning av globaliseringens fördelar. De måste leda till större hänsyn till de olika utvecklingsnivåerna och ett förbättrat marknadstillträde för utvecklingsländerna utan att tvinga dem att öppna sina egna marknader till vilket pris som helst, och i denna fråga stöder jag rådets vision, som enligt min uppfattning skiljer sig något från kommissionens. De får inte innebära en försvagning av de känsligaste ekonomiska sektorerna, nya industrier, utan måste i stället bidra till ekonomisk diversifiering. De måste innebära ett erkännande av utvecklingsländernas rätt att kontrollera graden av sitt öppnande för handel och sina strategier för nationell utveckling. Vi uppmanar de olika aktörerna, inklusive Europeiska unionen, att vara mer flexibla, herr kommissionsledamot. Jag anser att ni fortfarande har utrymme för handling i jordbruksfrågan. Vår grupp har till exempel lagt fram ett ändringsförslag där vi eftersträvar ett åtagande, med en tidsplan, att ha avskaffat exportstödet 2010. Vi kräver att modeller av typen ”den schweiziska modellen” som ni förespråkar i dag, där principen om att inte eftersträva full ömsesidighet inte respekteras, inte ska tillämpas på området för industritullar. Vi måste acceptera upprätthållandet av en viss nivå av skydd för utvecklingsländerna på industriområdet. När det gäller tjänster vill vi att Europeiska unionens krav vad gäller marknadstillträde för tjänsteleverantörer ska innebära skydd av alla WTO:s medlemsstaters rättigheter, i synnerhet utvecklingsländernas, och reglering av tjänsterna, i synnerhet de offentliga tjänsterna. Vi vill att hälso- och sjukvårdstjänster, utbildningstjänster och audiovisuella tjänster tydligt ska uteslutas ur samtalen, och vi vill inte att offentliga tjänster såsom vatten och energi ska avvecklas eller försvagas i förhandlingarna om Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS). Slutligen har ni noterat den stora förbehållsamheten från utvecklingsländernas sida gentemot ert förslag om riktmärkning, och det skulle vara mer rimligt att dra tillbaka det.

30-11-2005 Vi stöder er i fråga om paketet för utvecklingsbistånd. Det måste finnas en hållbar lösning för tillgång till läkemedel som omfattar en revidering av själva överenskommelsen om immateriell äganderätt. Reglerna för särskild och differentierad behandling måste stärkas. Till sist finns det verkligen ett behov av ett finansieringsinstrument som kan bära upp tekniskt stöd och förstärka de fattiga ländernas kapacitet. Slutligen tror vår grupp inte att känsliga ämnen som sociala frågor och miljöfrågor kan hållas borta ur WTOsamtalen. I sådant fall kommer allmänheten inte att stödja det multilaterala systemet. Det kommer att fortleva bara om det reformeras. 3-031

Johan van Hecke, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Framtidsutsikterna är dåliga, och det är en underdrift, för som kommissionsledamot Peter Mandelson sa måste vi uppenbarligen finjustera våra ambitioner. Det är uppenbart att konferensen i Hongkong inte kommer att ge oss det länge väntade genombrottet i de multilaterala handelsförhandlingarna, om det inte sker ett mirakel. Jag hoppas bara att betydelsen av namnet Hongkong inte kommer att behöva ändras från ”den doftande hamnen” till ”det igenslammade träsket”. Den största stötestenen är även i fortsättningen, utan tvekan, jordbruksfrågan. Eftersom EU inte kommer att göra några eftergifter om inte andra stora länder gör fler sådana befinner vi oss i ett absolut dödläge. Det har rapporterats att läget är ännu värre i GATSförhandlingarna, där man inte har uppnått någonting än. Jag anser att kommissionen har rätt i att en Doharunda utan en fast och positiv attityd gentemot servicesektorn är oacceptabel för EU. Bör vi rannsaka våra egna hjärtan? Jag tror inte det. EU har gott och väl gått de andra till mötes i de multilaterala handelsförhandlingarna. Vi kan redan skryta med världens största öppna ekonomi. Det europeiska systemet för allmänna förmåner är det mest generösa preferenssystemet. Initiativet ”Allt utom vapen” är också unikt när det gäller export till Europa från de minst utvecklade länderna. För närvarande står dock själva principen om multilaterala handelsförhandlingar på spel. Det finns en överhängande risk att ett nytt sammanbrott i Hongkong fullständigt kommer att undergräva Världshandelsorganisationen, för handelsblocken kommer att söka efter, och ta, möjligheter att förbättra sitt marknadstillträde genom bilaterala och regionala handelsavtal. Detta scenario bör helst undvikas om möjligt, för medan de fattigaste länderna riskerar att bli förlorarna i detta kan inte och bör inte WTO:s betydelse underskattas, då organisationen faktiskt har bidragit till större ekonomisk tillväxt, större utveckling och fler jobb under de senaste 50 åren, även om den är i omedelbart behov av reform för större öppenhet, större effektivitet och, framför allt, mer demokratisk kontroll.

13 Herr kommissionsledamot! Vi vill stärka ert förhandlingsmandat och er förhandlingsposition genom den resolution som ligger framför oss och som vi kommer att rösta om i morgon. Det faktum att EU är så gott som samstämmigt gör förhoppningsvis ert uppdrag något mindre omöjligt. Vi inom EU måste hur som helst fortsätta att vara drivkraften bakom de multilaterala handelsförhandlingarna. Er huvudsakliga uppgift är att säkerställa att förhandlingarna fortsätter efter Hongkong. Våra försök att stödja er i detta är kanske ganska blygsamma, men de är uppriktiga. 3-032

Caroline Lucas, för Verts/ALE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det verkar existera en växande klyfta mellan EU:s retorik vad gäller den här WTO-rundan – som har ordet ”utveckling” skrivet i nästan varenda mening – och verkligheten, vilken är att majoriteten av utvecklingsländerna fortsatt ignoreras. Denna klyfta omfattar också motsägelsen mellan vad rådet säger och vad kommissionen gör. Alan Johnson, brittisk handelsminister och företrädare för det brittiska ordförandeskapet, sa för bara några veckor sedan att utvecklingsländerna inte får tvingas att öppna sina marknader. Han förkunnade att vi måste avvisa en forcerad liberalisering, och ändå antar kommissionen en alltmer aggressiv förhandlingsagenda som är raka motsatsen till detta uttalande. I fråga om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter kräver kommissionen en långtgående liberalisering, som kommer att hota själva fortlevnaden av lokal tillverkning i vissa utvecklingsländer. I fråga om tjänster har kommissionen helt förkastat sina tidigare löften om att förhandlingar om tjänster ska vara frivilliga och kräver nu ett minimikrav för marknadsöppning. Det ligger en oförliknelig ironi, kommissionsledamot Mandelson, i att ni citeras i pressen i dag med ett uttalande om att den enda röst som hittills inte har hörts i dessa förhandlingar är de fattigas röst, när Europeiska unionen själv ignorerar just den rösten: den röst som exempelvis tillhör de afrikanska länderna och andra AVS-länder, som alla har sagt att man inte vill ha någon ny referensmodell inom tjänstesektorn. Vi löper stor risk att upprepa de misstag som gjordes i Cancún. EU underlåter att lyssna på utvecklingsländerna och följer sin egen dagordning med en märkvärdig arrogans. De tre större politiska grupperna har lagt fram en resolution, och jag vill förklara varför vår grupp omöjligt kan underteckna den. Man har inte fastställt något slutdatum för exportstöd. Avslutande av exportstöd anges faktiskt nu som ett villkor för ett parallellt agerande av andra industrialiserade länder. I fråga om tjänster kräver man i resolutionen en ambitiös överenskommelse utan förkastande av den nya referensmodellen och utan tydligt uteslutande av grundläggande tjänster såsom vatten. I fråga om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter finns ett krav på påskyndande av förhandlingarna på grundval av en extrem modell som de flesta av

14 utvecklingsländerna redan har avvisat. Märkligt nog föreslås att WTO-medlemmar bör avlägsna sina icketariffära handelshinder eftersom de uppenbarligen hämmar marknadstillträdet. Dessa så kallade icketariffära hinder omfattar svårvunna, demokratiskt överenskomna nationella lagar som skyddar miljön, de sociala normerna och hälsan, och de får inte betraktas uteslutande som handelshinder. Viktigast av allt är dock det trängande faktum att utvecklingsagendan från Doha efter fyra år fortfarande inte innebär någon förbättring av situationen för de fattiga i världen. Vi behöver en radikal och grundläggande revidering av handelspolitiken, så att detta verkligen kan bli en utvecklingsrunda värd namnet. 3-033

Francis Wurtz, för GUE/NGL-gruppen. – (FR) Herr talman! Vi får inte misströsta om något eller någon, även om Peter Mandelson börjar tro att, och jag citerar, vad vi än erbjuder kommer det inte att vara tillräckligt för sådana konkurrenspräglade och aggressiva producenter och exportörer som Brasilien, Australien, Nya Zeeland och Förenta staterna. Det är därför inte för sent för de 25 medlemsstaterna att på allvar revidera sitt förhandlingsmandat som till största delen går tillbaka till 1999, alltså före det dubbla misslyckandet i Seattle och Cancún. Min grupp gläder sig därför åt att överlämna tio förslag till er till näraliggande nya prioriteringar, som jag kommer att kalla de tio budorden för en alternativ syn på EU:s ambition på den internationella arenan. Först och främst vill jag, med tanke på att det är Världsaidsdagen i morgon, nämna kravet på att finna en slutlig lösning på problemet med tillgång till läkemedel i länder som inte har någon produktionskapacitet när det gäller läkemedel. De ihållande blockeringarna, i immaterialrättens och den industriella äganderättens namn, är i detta avseende brottsliga och oacceptabla. För det andra vill jag nämna den officiella prioriteringen inom ramen för Doharundan, som har marginaliserats helt och hållet i praktiken: utvecklingen. Europa har offrat allt som vunnits genom Lomé, det ena efter det andra, på WTO:s altare – Stabex, Sysmin, bananöverenskommelsen, sockerprotokollet – för att få frihandelsavtal undertecknade, med införandet av visum för medborgare i de länder som vi brukade kalla våra privilegierade partner som bonus. Vi anser att tillvägagångssättet är i behov av en omsvängning i detta hänseende, så att vi aldrig mer behöver se tragedier som dem i Lampedusa, Ceuta, Mellila och på annat håll. För det tredje vill jag nämna jordbruket. Vi är för att försvara äkta europeiska småjordbruk, rätten till garanterade skäliga priser, principen om livsmedelssuveränitet, respekt för jordbrukets mångsidiga funktion i socialt, miljömässigt och territoriellt hänseende. Vad vi måste bekämpa är fixeringen vid produktivitet, dumpning som destabiliserar de svaga ekonomierna i syd och gör dem

30-11-2005 mer beroende, och den totala liberaliseringen som ger de multinationella företagen tillgång till jordbruksyta, utsäde, vatten och marknaden för varor och tjänster. Jag är tvungen att fatta mig kort i fråga om våra andra prioriteringar på grund av den begränsade tid jag har tilldelats. För det fjärde måste WTO hindra patentering av levande varelser och skydda lokala samhällens biologiska resurser och teknologiska kunskap mot kopiering av bioteknik. För det femte måste hälso- och sjukvårdstjänster, utbildningstjänster, kulturtjänster, audiovisuella tjänster, vattentjänster och alla offentliga tjänster uttryckligen undantas från alla sorters handelsavtal. Vi är emot GATS och för att fastställa att globala kollektiva nyttigheter ska ligga utanför marknadens räckvidd. För det sjätte: ingen WTO-bestämmelse får innebära att en stat hindras att värna om vad man betraktar som sitt kulturarv. För det sjunde måste sysselsättning och utbildning bli mål i sig själva och eftersträvas i ekonomiska avtal i alla delar av världen. Detta är motsatsen till en liberalisering som destabiliserar hela grupper inom industri och service. För det åttonde: sociala normer och miljönormer. Obligatoriska och ständigt uppdaterade miniminormer måste ersätta fixeringen vid besparingar, och de länder som har störst problem måste ges kompensationsstöd. För det nionde måste WTO omedelbart demokratiseras, varje medlemsstat måste kunna delta i förhandlingarna på lika villkor, debatternas öppenhet måste garanteras och valda företrädare måste vara delaktiga i beslutsprocessen. Till sist, för det tionde, måste WTO införlivas i FNsystemet med en hierarki av internationella rättsliga bestämmelser där grundläggande rättigheter och i synnerhet internationella konventioner om regler för internationell handel ges företräde. Herr talman! Jag tror att EU:s existentiella kris kommer att kunna börja betraktas som ett otrevligt minne om EU kan få inspiration av ett sådant tillvägagångssätt. 3-034

Kathy Sinnott, för IND/DEM-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi reflekterar över den kommande ministerkonferensen i Hongkong och har blivit tillsagda att inte vänta oss för mycket – planen bromsas med andra ord upp lite för närvarande. Det kanske stämmer i fråga om Hongkong, men inte i Irland, där en sockerindustri som försörjt 3 500 familjer precis har slagits ut. Detta kan kanske betraktas som en ovidkommande händelse som vi inte borde uppröras av. Men hur förhåller det sig med en större industri, den irländska nötköttsindustrin, som inte heller tillåts stå i

30-11-2005 vägen för de globala jordbruksföretagen? Men detta är ju inte någon omedelbar prioritering i enlighet med planen. Vad är det för plan jag talar om, vars huvuddrag blir alltmer tydliga under processens gång? I utvecklingsrundan från Doha bör planen handla om rättvisa och om att sätta stopp för fattigdomen, men det verkar handla mer om avlägsnande av saker för att ge plats åt de betydelsefulla aktörerna, om att göra sig av med småproducenter som är ineffektiva, demokratiska och svåra att kontrollera och som har besvärliga föreställningar om livsstilar, och om att tilldela varje område och varje land en specialitet att arbeta effektivt med utan att besvära någon. Det handlar om att minska antalet konkurrenter och släppa de stora företagen fria att göra sitt bästa. Det leder oss fram till frågan vad som är deras bästa. Deras bästa är att tjäna pengar åt sina investerare – det är vad företag gör – och all resterande verksamhet är en del av detta, vare sig det är frågan om hälsovård, livsmedel eller bilar. Ju färre konkurrenter desto mer pengar, ju färre regler desto mer pengar, ju fler konsumenter desto mer pengar. Det är så planen verkar utvecklas. I fråga om Irland innebär detta ett utplånande av sockerindustrin och plats för jordbruksföretag från andra länder. Det innebär att företag installerar anläggningar som förbränningsugnar, för att Irland har utsetts till en bra plats för sådana. För andra länder innebär det större sockerindustrier. Men det kommer förmodligen att bli företagen snarare än människorna som kommer att tjäna på detta, och många av dessa kommer inte ens att ägas av medborgare i landet. Under tiden kommer de små, ineffektiva sektorerna runtom i världen gradvis att kvävas. De kommer att vara tvungna att klara sig på egen hand, eftersom regeringarna inte kommer att ha pengar att hjälpa dem efter att de har privatiserat sina nationers resurser för att tillfredsställa storföretagens intressen. 3-035

Seán Ó Neachtain, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Vi håller alla med om att det ligger i Europeiska unionens intresse att ha ett starkt, rättvist, regelbaserat internationellt handelssystem inom ramen för Världshandelsorganisationen. Det skulle bidra till att skapa diversifiering av handeln inom basen för vår tillverknings- och tjänstebaserade ekonomi och stimulera ekonomisk tillväxt till förmån för såväl europeiska företag som europeiska konsumenter. Doharundan kan emellertid inte bara handla om vad EU är villigt att avstå från när det gäller jordbruk. Andra WTO-partner måste också vara villiga att göra den här förhandlingsrundan till en framgång, inte bara på jordbruksområdet utan också på sådana förhandlingsområden som industriella tjänster och underlättande av handel. Förhandlingarna om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter måste leda till tullsänkningar för alla produkter.

15 EU:s genomsnittliga tullavgifter är nu mindre än 4 procent, medan vissa industritullar i Asien och Sydamerika är så höga som 30 procent. Doharundan bör säkerställa att de genomsnittliga industritullarna utanför EU sänks till under 10 procent. I fråga om reformen av EU:s jordbrukssystem har kommissionsledamot Peter Mandelson lyckats inom det förhandlingsmandat som regeringarna inom EU har gett honom. Han har redan föreslagit en genomsnittlig minskning med 46 procent, vilket gäller importtullar, fastän det fanns ett tydligt samförstånd om att 1999 och 2003 års reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken hade utarbetats med tanke på sänkningar på 36 procent. Jag talar emellertid inte om storskalig jordbruksexport, kommissionsledamot Mandelson, utan om småjordbrukare i västra och nordvästra Irland, som snart kommer att möta samma öde som sina kolleger inom sockerindustrin i dessa områden, vilkas handel har slagits ut. Är det rättvist? Är det ett rättvist system? Det är det inte, och det får det inte vara! Förevändningen att det är utvecklingsländerna som kommer att tjäna på det är helt felaktig. De som verkligen kommer att gynnas är de stora köttbaronerna i Sydamerika och på andra ställen. 3-036

James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Det är trevligt att i detta forum förnya bekantskapen med Ian Pearson, som tjänstgjorde verkningsfullt en tid i Nordirland, liksom kommissionsledamot Peter Mandelson. En av EU:s främsta uppgifter måste vara att tillhandahålla sina medborgare säkra livsmedelsresurser. Jag hoppas att denna grundläggande skyldighet varken äventyras eller komprometteras i brådskan att säkra en överenskommelse inom WTO. Förra året såg vi, åtminstone i Förenade kungariket, vilken nedbrytande effekt billiga köttimporter från Sydamerika har på vår inhemska köttindustri, då kraftigt sjunkande priser hotade många producenters överlevnad. Detta skedde fastän tullarna var desamma som de är för närvarande. Om tullarna sänks ytterligare, vilket har föreslagits, kommer den lokala produktionen att minska, de inhemska djurbesättningarna kommer att försvinna och vi kommer att bli beroende av främst Sydamerika för våra resurser av nötkött. Vad händer då om det bryter ut en pandemisk sjukdom, en sådan som redan härjar i Brasilien i form av mul- och klövsjukan, och sprider sig på den kontinenten? Hur ska vi då föda Europas medborgare? Då kommer de inte att tacka oss för ett avtal i WTO som utgjort förstasidesstoff och stärkt självkänslan, om vi har fråntagit oss själva säkra, inhemskt producerade livsmedelsresurser. 3-037

Zbigniew Zaleski (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Processen med avreglering av världshandeln närmar sig den avgörande fasen. Vi i parlamentet behandlas mer som åskådare än som aktörer, men vi engagerar oss i

16

30-11-2005

såväl EU:s medborgares som fattiga människors välstånd i andra delar av världen.

redan gör och hur mycket den bidrar till större rättvisa för dem.

Även om den huvudsakliga idén i den här processen är att hjälpa de minst utvecklade länderna i världen är det också vårt ansvar att överväga statusen hos och utvecklingen av fattigare och svagare nya medlemsstater i EU. Fallet med socker är ett exempel på ett orättvist handelsavtal som tillskriver franska och tyska sockerproducenter större exportfrihet än polska jordbrukare. De senare kan omöjligen vara nöjda med detta.

Som rådsordföranden redan har sagt måste vi bli medvetna om globaliseringens förändrade natur. Nu måste vi hantera länder som är tillväxtekonomier och medvetna om sin egen makt, som är globala aktörer ur ekonomisk, social och politisk synvinkel och som vill göra vad de måste göra och spela sin roll. Om de ska göra det får man dock hoppas att de intar en ansvarsfull hållning när det gäller den här rundan. Om vi inte lyckas nå ett positivt resultat, eller åtminstone en gynnsam indikation vad gäller hur vidare förhandlingar kommer att arta sig, kommer det att behövas fler bilaterala avtal, och vi kommer att få se multilaterala förhandlingar upplösas – vilket vi förhoppningsvis inte vill uppleva.

En fullständig liberalisering skulle, åtminstone under de nuvarande socioekonomiska omständigheterna, huvudsakligen gynna starka företag och ledande grupper snarare än de svaga. Därför krävs balanserade beslut om att skapa en fri marknad, där man gör åtskillnad mellan de minst utvecklade länderna, utvecklingsländerna eller tillväxtekonomierna och de utvecklade länderna. Min andra punkt rör eventuella nya medlemmar. WTO måste mycket noggrant granska de kriterier som tillämpas. Annars riskerar vi att den internationella handeln rubbas av sådana händelser som den nuvarande med ryska importhinder för jordbruksprodukter från Polen. Tron att den fria marknaden är en trollstav som kan utjämna levnadsstandarderna runtom i världen måste dämpas genom ett medvetande om de särskilda ekonomiska och sociala förhållanden och politiska hinder som existerar i många länder. Jag skulle vilja att den fria marknaden skulle göra folket rikare, och jag betonar ”folket”, inte handelsoch produktionskonsortier. 3-038

Erika Mann (PSE). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill bara ta upp ett par saker, men innan jag gör det vill jag gratulera er till att ha lagt fram ett så hållbart förhandlingspaket. Ni har båda med rätta betonat behovet av att våra förhandlingspartner går oss till mötes, och att de gör detta i olika grad. Kommissionsledamot Peter Mandelson påpekade att Förenta staternas jordbruksförslag kom mycket sent, men vi vet också att tillväxtekonomierna ändå kommer att behöva tillkännage ett förslag till ett rimligt paket som vi kan godkänna på området för tjänster och även för liberaliseringen av industrivaror. När man lyssnar till vissa ledamöter av parlamentet känner man att vi i själva verket inte har något eget intresse, utan att det enda som är viktigt är att säkra andra länders intressen. Det är viktigt att vi tar det budskap som denna utvecklingsrunda ger på allvar och behandlar det därefter. Detta är verkligen en utvecklingsrunda från Doha, och den här gången syftar den till att prioritera utvecklingsländerna, framför allt de fattigaste av dessa. Vi får aldrig glömma hur mycket Europeiska unionen

Jag vill ta upp ett par viktiga punkter. Först och främst hoppas jag att vi kommer att ha samma inställning som vi haft vid tidigare förhandlingsrundor, att vi kommer att föra samtal med kommissionen, med de två kommissionsledamöter som arbetar med dessa frågor och med kommissionsledamot Peter Mandelson i synnerhet, men naturligtvis också med rådet. Jag skulle uppskatta om ni sa någonting om detta senare. Ni förhandlar, som vi vet, inom den mycket snäva ramen för det mandat som ni har tilldelats. I händelse av en konflikt och vid krav på att ni förhandlar utanför den ram som fastställts genom mandatet skulle det vara rätt av er, herr kommissionsledamot, att inleda en dialog inte bara med rådet, utan också med parlamentets delegation som kommer att vara där tillsammans med er. Även om jag vet att ni inte är skyldig att göra det vore det bra om ni kunde diskutera dessa frågor med dem. För det andra kommer Europeiska unionen att, som den alltid gör vid sådana tillfällen, förena sig med Interparlamentariska unionen i en enskild konferens med företrädare från alla olika WTO-medlemsstater närvarande. Vi skulle naturligtvis uppskatta om detta organ skulle få möjlighet att föra samtal med er. För det tredje betonar vi varje gång hur gärna vi skulle vilja se en avslutande hänvisning som betonar parlamentens engagemang i dessa förhandlingar i den avsiktsförklaring som ni hjälper till att åstadkomma, och då menar jag inte Europaparlamentets engagemang – det är vår uppgift – utan engagemanget från WTO:s alla parlament. Det skulle vara mig en glädje om ni den här gången lyckades – med rådets hjälp naturligtvis – att införliva ett uttalande av denna innebörd i WTO:s slutförklaring. 3-039

Sajjad Karim (ALDE). – (EN) Herr talman! Om 12 dagar kommer våra ledare att träffas i Hongkong för att debattera utvecklingsagendan från Doha och ställas inför den hittills största möjligheten att uppnå millennieutvecklingsmålen för 2015. Ett misslyckande i fråga om att enas om villkor skulle inte bara vara att missa ett tillfälle. Det skulle hota jämställdhet och välstånd i utvecklingsvärlden, arbeten, tillväxt och

30-11-2005 säkerhet i Europa och framtiden för själva det multilaterala handelssystemet. Genom kampanjen ”förpassa fattigdomen till historien” har miljoner människor gjort sina röster hörda. De är arga – och det med rätta – över orättvisa handelsregler som verkar mot dem som lever i fattigdom, och de är passionerade när det gäller behovet av förändring. Stora gester från G8-ledarna i Gleneagles i fråga om frihandel måste nu omvandlas i en flexibel förhandlingsstrategi för att få till stånd alla delar av ett stöd-, handels- och skuldlättnadspaket. Vi bevittnar återigen den historiska striden mellan frihandel och protektionism. Initiativ som en tullfri och kvotfri tillgång för de minst utvecklade länderna, en särskild och differentierad behandling och stöd för handel kan inte magasineras i en silo för jordbruksprodukter av mer avancerade utvecklingsländer, i synnerhet när det förslag som lagts fram är det mest väsentliga som någonsin lagts fram av EU. Förslaget är inte perfekt. I en idealisk värld skulle det sträcka sig längre, enligt principen om mindre än fullständig ömsesidighet till alla förhandlingar om marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter, eller reducering av stöd för känsliga produkter. Det skulle fortfarande kunna bli på det sättet, men för närvarande är det nödvändigt med kompromisser och ledarskap – av den sorten som de mera avancerade utvecklingsländerna måste acceptera om de ska kunna dra några fördelar av den nuvarande förhandlingsrundan. Ett misslyckande i Hongkong skulle göra det möjligt för Förenta staterna och Japan att öka snedvridande inhemskt stöd med upp till fem miljarder US-dollar, och när det gäller Europa med upp till 25 miljarder USdollar. Det är anledningen till att Pascal Lamy sa till ett forum av afrikanska ministrar förra veckan att det är detta som står på spel, och att det är på grund av detta som vi måste lägga ett bud på det som har lagts fram, även om det inte är tillräckligt. Innan man låter dessa förhandlingar kollapsa måste världen ställa sig frågan hur många fler misslyckanden som WTO kan tåla innan organisationen rasar samman. Hur mycket mer frustration kan man uthärda innan det uppstår en ny regionalism och de fattigaste länderna hamnar på efterkälken? Ändå har vi fått höra att allt vi kan hoppas på i Hongkong är en mjuklandning. Men i slutet av 2006 kommer Förenta staternas mandat att ha löpt ut och, med det, chansen att utrota fattigdomen. Vår reviderade ambition för Hongkong får därför inte bli en mjuklandning utan snarare en språngbräda eller, som kommissionsledamot Peter Mandelson sa, en plattform för resultat i början av nästa år. Den ståndpunkten står vi bakom, herr kommissionsledamot. 3-040

Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf (Verts/ALE). – (DE) Herr talman! De uttalanden som gjorts av rådsordföranden och av kommissionsledamot

17 Peter Mandelson är tydliga exempel på den gamla brittiska koloniallogiken som en gång stärkte det brittiska imperiet: en tydlig uppdelning av arbetskraft, med kommersiella varor från de industrialiserade länderna, billiga livsmedel från kolonierna och jordbruksområdet kvar till fåren. Jag måste tala om för kommissionsledamot Mandelson att denna traditionella inställning hör hemma i det förflutna. I dag kommer ni inte till förhandlingsbordet med militären som övertalningsargument utan med ideologin och instrumenten för avreglering, men det kommer ändå inte att fungera, för utvecklingsländerna står på sig nu och synliggör sina egna intressen och motsätter sig den immaterialrätt som vi vill sälja till dem i form av tjänster till överpriser som kommer från dem i kulturell, social och ekologisk mening, tillsammans med rätten till ett grundläggande uppehälle. När det talas om jordbruk måste vi ha klart för oss att Europeiska unionen är den största importören av livsmedel och foder och att vi, då vi får jordbruksprodukter från utvecklingsländer, måste betala priser som ligger på vår nivå för dem om dessa länders ekonomier ska kunna utvecklas. Ett förnuftigt tillvägagångssätt skulle vara att lägga tullavgifterna i en fond för finansiering av projekt för utveckling av landsbygdens ekonomi runt omkring i världen, vilket också skulle ge ekonomin för företagande en rivstart. Det är på detta sätt som vi skulle kunna bidra, men om vi tror, kommissionsledamot Mandelson, att vi kan köpa upp deras lager under fattigdomsgränsen kommer vi att öka svälten. Handel fyller inte människors magar, och de enda som blir förmögna av den är de som tjänar på den – i huvudsak multinationella företag som inte finns i utvecklingsländerna. 3-041

Helmuth Markov (GUE/NGL). – (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! WTO tillkännagav i utvecklingsagendan från Doha vad man kallade en ”utvecklingsrunda”. Men om man tar en titt bakom fasaden av vackra ord visar det sig att WTO:s nuvarande förhandlingsrunda – återigen, tyvärr – bara handlar om marknadstillträde. Detta märks tydligast genom den tunga betoning som de industrialiserade staterna lägger på säkerställandet av ett öppnande av marknaden för icke-jordbruksprodukter och -tjänster, genom att göra detta till en förutsättning för framsteg i förhandlingarna på jordbruksområdet. Allt de erbjuder utvecklingsländerna i utbyte är ett vagt och till intet förpliktande tillkännagivande om ett avskaffande av exportsubventioner, vilket är – milt uttryckt – orättvist. Exportsubventionerna till jordbruket måste avskaffas omedelbart och, dessutom, utan krav på kompensation. När det gäller inhemskt jordbruksstöd måste det göras en åtskillnad mellan legitimt stöd och de typer av stöd som bara tjänar till att gynna exportorienterad jordbrukshandel. Det innebär att också den gemensamma jordbrukspolitiken måste genomgå denna jämförelse.

18 Vad vi behöver är en ny internationell hierarki av normer för att skapa en balanserad förbindelse mellan handelsintressen å ena sidan och mänskliga sociala rättigheter kombinerat med miljönormer och konsumentskyddsnormer å andra sidan. Om jag nämner exempelvis omlokalisering av företag, dumpning – när det gäller såväl arbetsförhållanden som sociala förhållanden – eller de senaste månadernas ekologiska katastrofer bör ni bli påminda om det akuta behovet av ett sådant tillvägagångssätt. Konsekvensen av detta skulle bli att varje land skulle bli berättigat och skyldigt att oberoende besluta när, i vilken grad och hur snabbt det skulle öppna den egna marknaden. Tjänster av allmänintresse måste skyddas mot ytterligare avreglering, och nödvändiga tjänster såsom i synnerhet vattenförsörjning, hälsa och utbildning, måste undantas från internationella handelsavtal. Avtalet om handelsrelaterade aspekter på immateriella rättigheter (TRIPs) måste reformeras. Miljontals människor dör varje år för att de genom TRIPs nekas tillgång till läkemedel som de behöver, och i stället kan läkemedelskonglomeraten maximera sina vinster. En sak som vi anser vara viktig är tillämpningen av försiktighetsprincipen för importen av livsmedel. Om länder och deras invånare förkastar tillverkningen och importen av genetiskt modifierade organismer och kött som innehåller hormoner är det ett beslut som WTO måste acceptera. Ingen som helst handelsförordning kan påverka deras oinskränkta rättighet att ta ett sådant beslut. Det finns också behov av ett nytt tillvägagångssätt när det gäller politiken beträffande råvaror. Kommissionen borde lägga fram nya offentliga initiativ som bidrar till att stabilisera priserna på råvaror i stället för att bara ta bort befintliga mekanismer för marknadsreglering, vilket skedde i fråga om socker och bananer med som följd att priserna sjönk dramatiskt. Vi får höra om och om igen att ett sådant tillvägagångssätt inte skulle överensstämma med WTO:s bestämmelser. Om det är så måste WTO:s bestämmelser helt enkelt ändras, vilket kan ske om den politiska viljan finns. Jag anser att detta måste eftersträvas med mycket mer energi, och nu är den rätta tiden inne för det.

30-11-2005 ambitiöst som EU:s gensvar. Fast jag är inte säker på om det är EU:s röst eller om det är det otillbörliga franska inflytandet på handelspolitiken. Allt detta får mig emellertid att reflektera, eftersom en samväldeskonferens gick av stapeln så sent som förra veckan. En tredjedel av världens befolkning var företrädda där, och de bad Tony Blair om ett handelsavtal. Tony Blair tvingades dock att säga att han inte kan göra någonting eftersom britterna inte har någon talan; det sköts nämligen av Peter Mandelson i Bryssel, och han talar för samtliga 25 medlemsstater. Om britterna förde en självständig talan är jag övertygad om att de vid WTO-mötet nästa månad verkligen skulle kunna tala för tredje världen; det handlar nämligen om världens tredje största handelsnation. Jag hoppas att Tony Blair fulländar sitt ordförandeskap genom att dra sig ur den gemensamma handelspolitiken och går in och talar själv på WTO-mötet nästa månad. (Applåder från IND/DEM-gruppen) 3-043

Roberta Angelilli (UEN). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen måste visa mod i Hongkong, och då börja med den kinesiska krisen. Kina har dränkt den europeiska marknaden med vad som verkar vara lågkostnadsprodukter, men som i själva verket har en mycket hög prislapp. Produkter från Kina – alltifrån kläder till beredda livsmedel via teknisk utrustning – tillverkas utan någon som helst respekt för mänskliga rättigheter, med löjligt låga löner, utan någon hänsyn till miljön eller garantier för konsumentsäkerhet och ofta med användning av barnarbete. Dessutom är dessa varor alltför ofta förfalskade, och det skapar en enorm marknad som finansierar kriminella organisationer och som dessutom direkt skadar europeiska företag och undergräver dessas långa tradition av yrkeskunnighet. I våra företag är man inte ute efter privilegier eller av att komma i åtnjutande av en särskild position: allt man vill är att kunna konkurrera på jämlika villkor på den internationella marknaden med delad respekt för bestämmelserna. Illojal konkurrens från Kina innebär slutet för våra företag och att miljontals arbeten riskeras.

3-042

Nigel Farage (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Vi kanske ska säga några trevliga ord om Förenta staterna, även om den tanken ses med oblida ögon här. Trots allt har landet kommit med ett fantastiskt erbjudande: det har nämligen lagt fram ett erbjudande på bordet, det har sagt att det är redo att göra stora nedskärningar i jordbruksstödet, det har sagt att det är redo att genomföra större tullsänkningar för jordbruksprodukter och det har utmanat EU att tillmötesgå erbjudandet. Jag anser att det nu sker en stor förändring i Washington eftersom argumenten för frihandel vinner, men ska vi följa spelreglerna? Peter Mandelson har hur som helst redan klargjort att vi inte ska följa spelreglerna. Som Pascal Lamy har sagt var USA:s förslag fem gånger så

Det är anledningen till att vi ber Europeiska kommissionen att visa mod genom att ingripa för att skydda produktion och arbeten i Europa. Inför Världshandelsorganisationens ministerkonferens i Hongkong ber vi kommissionen att insistera på att sociala och miljömässiga klausuler införs för att hindra illojal konkurrens från Kina, i synnerhet klausuler där social och miljömässig dumpning förbjuds, arbetstagare och miljön skyddas och där skyddet av rättigheter faktiskt prioriteras framför rörligheten för varor. Vi bör inte ingå avtal med människor som utnyttjar andra människor, förstör miljön och underlåter att säkerställa respekt för de mänskliga rättigheterna. EU

30-11-2005 måste försöka främja en social dimension inom globaliseringen medan man samtidigt kämpar för att skydda europeiska företag. 3-044

Jan Tadeusz Masiel (NI). – (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Världen genomgår för närvarande en oåterkallelig globalisering av många av livets aspekter. Även om vi är rädda för processen har vi också höga förhoppningar för den. Det är min övertygelse att Världshandelsorganisationen kommer att åstadkomma ett effektivt system för att genomföra den så välbehövliga uppgiften att kontrollera globaliseringen. Jag önskar kommissionsledamot Peter Mandelson all framgång i Hongkong men inte till vilket pris som helst, som han själv sa. Om EU:s jordbrukssektor, som är mest sårbar i de nya medlemsstaterna, ska offras, då ska åtminstone utvecklingsländerna dra nytta av det. Rika länder ska inte utnyttja några uppoffringar inom polskt jordbruk och polskt socker. 3-045

Daniel Varela Suanzes-Carpegna (PPE-DE). – (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ledamot av parlamentets delegation som ska resa till Hongkong för nästa möte i WTO stöder jag helt den gemensamma resolutionen som vi lägger fram och som vi kommer att rösta om i morgon. Alltsedan ett parlamentsutskott för utrikeshandel inrättades 1979 har parlamentet följt förhandlingarna i WTO mycket noga och sänt delegationer sedan 1988, särskilt nu när vi har ett särskilt utskott för internationell handel. Europaparlamentet förbättrar därmed Europeiska unionens roll i anslutning till globaliseringen, och satsar samtidigt på att öka öppenheten i organisationens verksamhet. Efter misslyckandena i Seattle och Cancún står nu WTO:s roll på spel. Precis som kommissionsledamot Peter Mandelson har sagt kommer Hongkong att bli svårt men inte omöjligt, och man måste därför ta sig an det med en kombination av realism och ambition. Som andra talare redan har påpekat kan vi inte tillåta ytterligare ett misslyckande. Den här rundan, som är den prioriterade målsättningen för gemenskapens handelspolitik, är det bästa sättet att garantera att handeln expanderar på ett balanserat sätt och skapar tillväxt, tillsammans med en hållbar utveckling i ett multilateralt sammanhang. Som vi vet förhandlar länderna genom att göra eftergifter inom vissa områden i utbyte mot fördelar inom andra. Vi måste därför alla verkligen anstränga oss för att se till att våra erbjudanden är balanserade. Europeiska kommissionen har föreslagit ett paket inom jordbruksområdet som innebär en stor ansträngning för unionen och sannolikt mer för vissa medlemsstater. Förhandlingarna kommer emellertid inte att kunna avslutas framgångsrikt utan att vi gör framsteg när det gäller tillträde till marknaderna för industriprodukter och handeln med tjänster. Servicesektorn är den snabbast

19 växande sektorn i världsekonomin och är grundläggande för unionen. Den är dessutom mycket viktig i sig själv, och med tanke på dess återverkningar för andra ekonomiska sektorer. När det gäller marknadstillträde för ickejordbruksprodukter har förhandlingarna stannat av, och de är alltid beroende av resultaten inom andra områden. Herr kommissionsledamot! I det här sammanhanget vill jag säga att det är viktigt att fiskeriprodukter särbehandlas och att de skiljs från andra icke jordbruksprodukter. Med tanke på deras speciella karaktär, på grund av att de är en ändlig naturresurs, anser jag att de även fortsättningsvis bör behandlas på samma sätt som i Uruguayrundan, dvs. som känsliga produkter. Herr kommissionsledamot! Jag vill avsluta med att helt enkelt önska er all framgång i ert arbete för allas bästa. 3-046

Glenys Kinnock (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill informera rådsordföranden och kommissionsledamoten om att jag med stort intresse läste ett stycke i de slutsatser som antogs av rådet (allmänna frågor) förra veckan, av vilka det framgår att åtagandet för utvecklingsländernas behov inte var tillräckligt, särskilt avseende de minst utvecklade länderna, och att rådet stödde ett ambitiöst utvecklingsprogram i Hongkong. Nästan samtidigt fattades ett beslut om att drastiskt förändra marknadsordningen för socker, som har existerat i EU under flera år. Dessa drastiska förändringar kommer särskilt att få stora effekter på de 18 länder som omfattas av sockerprotokollet, såväl som på de minst utvecklade länderna. Likaledes fattades det förra veckan beslut som kommer att undergräva tusentals människors livsuppehälle i länder som är beroende av bananer, med andra ord våra traditionella leverantörer. När ni säger dessa saker i rådet, hur kan ni då samtidigt göra motsatsen? I rådet (jordbruk) beslutades det att bevilja 80 miljarder euro till europeiska sockerjordbruk. Jämför det med de futtiga 40 miljarder euro som ska ges till AVS-länder, vilket vi i alla fall hoppas på eftersom det fortfarande är verkliga pengar. Faktum är att de kommer att förlora mer på raffineringsstöd än vi är beredda att ge dem för att stötta dem i deras övergång bort från detta. Vid rådets möte sa kommissionsledamot Mariann Fischer Boel att hon kände på sig att denna reform skulle stärka hennes position. Det låter osannolikt. Denna morgon deltog kommissionsledamot Peter Mandelson och jag vid G90-mötet, där vi särskilt lyssnade till AVSländernas klagomål. Om kommissionsledamot Mariann Fischer Boel efter det att beslutet om socker fattades förra veckan anser att hon har stärkt sin förhandlingsposition med utvecklingsländerna, då är jag inte säker på vilken planet hon bor på. Det vi såg på G90-mötet i morse var ett oerhört uttryck av ilska och dessutom svek, och detta kan

20

30-11-2005

kommissionsledamot Mandelson bekräfta. Jag vet att kommissionen inte är ansvarig för att fördela biståndet till behövande länder, men någonting måste göras för att återuppbygga förtroendet under den korta tid vi har på oss från och med nu och fram till mötet i Hongkong. 3-047

ORDFÖRANDESKAP: ROTH-BEHRENDT Vice talman

industriländernas jordbrukssubventioner är särskilt konstruktivt. Vi inom EU måste acceptera att det är utvecklingsländerna som fortfarande behöver sina produktionssubventioner och att det är vi som måste fasa ut våra egna subventioner. Jordbruket är emellertid den svaga punkten i denna resolution. Det finns ingen efterfrågan på lägre tullavgifter för jordbruksprodukter i EU, och det finns inget stöd för Peter Mandelsons senaste erbjudande.

3-048

Danutė Budreikaitė (ALDE). – (LT) Fru talman, mina damer och herrar! På dagordningen för WTO:s sjätte ministerkonferens finns ett antal betydande frågor, men låt mig börja med att ta upp frågan om att underlätta för handeln. Det här stadiet av förhandlingarna kräver att WTO:s regler förbättras när det gäller frihet vid transit, skyldigheter och formaliteter i anslutning till export och import, och att handelsregler offentliggörs och administreras. Om handeln underlättas skulle det vara möjligt att tillämpa lika stringenta tullförfaranden för alla, och samråda med och informera alla WTOmedlemmar i förväg om införande av handelsregler. Det skulle vara till fördel för alla handelsländer. Den andra aspekten innefattar andra frågor som inte är avsedda att beaktas eller beslutas om vid denna konferens. Diskussioner om dessa frågor behövs emellertid och inbegriper översyn av WTO-reglerna genom att normer införs på det sociala området, liksom när det gäller arbete och miljö. Ett antal WTO-länder med låg nivå när det gäller arbete och miljö är naturligtvis inte intresserade av att diskutera dessa frågor eftersom det finns risk att de förlorar konkurrensfördelar jämfört med länder som har högre normer. Kanske skulle dessa frågor ha tagits upp tidigare. Det är emellertid nödvändigt att göra det nu eftersom länder med hög standard när det gäller arbete och miljö börjar förlora kampen om konkurrenskraften i år, på grund av Kinas aggressiva penetration på världens textilmarknad och andra marknader.

Avslutningsvis är det avgörande att industriländerna går med på att betala ett högre pris än utvecklingsländerna för en WTO-överenskommelse. Kina och Brasilien måste dessutom naturligtvis också räknas som utvecklingsländer. Det är i dessa länder som hälften av världens fattigaste människor lever, och det är oacceptabelt att säga att dessa länder inte hör till den fattiga delen av världen. 3-050

Jonas Sjöstedt (GUE/NGL). – Fru talman! Det viktigaste bidrag som EU kan göra inför mötet i Hongkong är att lova att avlägsna sina exportsubventioner för jordbruket. Det skulle ge möjlighet till utveckling och försörjning för miljoner människor i världens fattigaste länder. Vid en första titt verkar de bud som EU lagt om jordbrukspolitiken ganska bra, men om man läser det finstilta så visar det sig att detta bud från EU:s sida innehåller ganska mycket luft. Det största misstag som EU kan göra inför förhandlingarna i Hongkong och under själva förhandlingarna är att förbinda jordbruksreformerna med villkoret att utvecklingsländerna öppnar sina tjänstesektorer. Detta är en typ av utpressning som kan få hela Hongkongrundan att kollapsa. Jag anser att tredje världens krav på att skydda vitala delar av sin tjänstesektor från konkurrensutsättning är fullt legitima när man ser till deras egen utveckling. 3-051

Diskussionerna om avreglering av handeln bör innefatta frågan om lika handelsvillkor för samtliga länder. Dessa diskussioner är grundläggande, eftersom vi inte längre kan beakta handeln för sig och skilja den från produktion, säkerhet på arbetet och miljöfrågor. Vi bör rimligtvis på nytt se över beslutsfattandet inom WTO för att undvika att främja vissa länders specialintressen och blockera öppningsdiskussioner och beslutsprocesser. 3-049

Margrete Auken (Verts/ALE). – (DA) Fru talman! Det finns framför allt två aspekter av resolutionen från de fyra grupperna som jag välkomnar: bekräftelsen på att det multilaterala systemet är att föredra framför det bilaterala som, med sina kvoter och liknande, alltid resulterar i att utvecklingsländerna är förlorarna, och för det andra EU:s skyldigheter gentemot utvecklingsländerna. Dessa är de två huvudsakliga utgångspunkterna. Jag vill sedan tacka Harlem Désir för hans konstruktiva ändringsförslag. Förslaget att snabbt fasa ut

Bastiaan Belder (IND/DEM). – (NL) Fru talman! Mycket står på spel i Hongkong, framför allt för WTO självt, eftersom ytterligare ett misslyckande skulle försvaga detta multilaterala organ avsevärt, som är ansvarigt för att organisera världshandelns blomstrande bilaterala överenskommelser. Utvecklingsländerna kommer också att höra till förlorarna, även om Doharundan är tänkt att bli en utvecklingsrunda avsedd att minska fattigdom och försakelse i utvecklingsländerna. Om Hongkong visar sig bli ett fiasko kommer slutresultatet att bli att de fattigaste utvecklingsländerna och de små jordbrukarna där inte kommer att få den tillgång till marknaden som de så väl behöver. Och om ministerkonferensen misslyckas kommer på samma sätt EU inte att ha någon fördel av den heller. När allt kommer omkring vill EU att marknadstillträdet för dess industri och tjänster ska regleras korrekt.

30-11-2005 Jag vill be kommissionsledamot Peter Mandelson att göra allt han kan för att få en kompromiss inom räckhåll, men om det ska kunna ske behöver också de andra stora handelsblocken, inklusive Förenta staterna och Brasilien, vidta åtgärder. I Hongkong måste alla förhandlare visa en politisk vilja att göra framsteg. När allt kommer omkring har en misslyckad handelsrunda endast förlorare. 3-052

Peter Baco (NI). – (SK) Jag stöder helhjärtat rådets och kommissionens ansträngningar för att främja avregleringen av världshandeln. Detta är nyckelkravet för en förbättrad ekonomisk effektivitet och konkurrenskraft, liksom för den övergripande ekonomiska tillväxten som det så ofta talas om. Entreprenörer bör vara fria att konkurrera på världsmarknader, och inte hindras av byråkratiska stängsel. Vi ska inte vara rädda för att kraftfullt bryta ned handelshinder, även om det skulle ge våra konkurrenter större administrativa fördelar än tidigare. Mina damer och herrar! Jordbrukare i hela EU oroas av bristen på exakta bedömningar, effekten av produktöverenskommelser och indikationer på att kommissionen är beredd att offra jordbruket till förmån för andra varor. Jag vill därför ta detta tillfälle i akt för att återigen upprepa hur viktigt det är att erkänna jordbruksprodukternas specifika art, huvudsakligen för livsmedelskonsumenternas skull eftersom de trots allt har större nytta av en stabil marknad för livsmedel än vad jordbrukarna har. 3-053

Christofer Fjellner (PPE-DE). – Fru talman! Det finns många som ställer sig pessimistiska till vad mötet i Hongkong egentligen kan bidra med men jag är i grunden optimist. Vi måste nämligen lyckas med att träffa ambitiösa överenskommelser inom flera av de områden som vi förhandlar om. Europa och världen har inte råd med någonting annat. För att vi ska lyckas krävs det dock mycket mer av alla inblandade. Att som idag skylla på varandra har nämligen visat sig inte ge något resultat. Det är särskilt viktigt att vi får betydande liberaliseringar av handeln med jordbruksprodukter. Många ledamöter i denna kammare brukar gå till strid mot just dessa liberaliseringar, men de har fel. För såväl konsumenterna som jordbrukarna i Europa förtjänar tillgång till en global marknad, och det förändringstryck som liberaliseringarna för med sig behöver vi för att kunna stärka vår konkurrenskraft.

21 högt pris, att det kommer att stå Europa – världens största handelspart – dyrt om vi inte får nytt marknadstillträde. Vi måste komma ihåg att det inte är jordbruket, utan tjänstesektorn, som idag står för 70 procent av tillväxten i Europa. Det är ganska motsägelsefullt att det är det land som vägrar ge mer i vare sig jordbruksförhandlingar eller tjänsteförhandlingar som idag har de största globala aktörerna inom just tjänstesektorn. Det är de som först borde inse behovet av framgång i Hongkong. De politiker och de frivilligrörelser, som Attack och andra, som idag försöker sätta käppar i hjulet för förhandlingarna gör det på bekostnad av de fattiga. Att ha mindre handelsliberaliseringar och fler kvoter och tariffer eller att låta utvecklingsländerna gömma sig bakom höga skyddsmurar är till gagn för de redan privilegierade, men folket – konsumenterna i de fattiga länderna – behöver investeringar. Vi måste ge dem samma rätt till låga tullar och priser som konsumenterna har här i Europa. Om vi lyckas komma överens om betydande handelsliberaliseringar kommer konsumenterna i Europa att märka av det i plånböckerna. Lyckas vi inte blir det en fråga om liv och död. 3-054

Stéphane Le Foll (PSE). – (FR) Fru talman! Eftersom debatten håller på att avslutas vill jag bara göra en kommentar, huvudsakligen till kommissionsledamoten, och dra en slutsats av det. Min kommentar är att till följd av sockerreformen inom WTO ser vi, i motsats till vad som ofta sägs, att det är de minst utvecklade länderna som nu ber oss att inte endast fortsätta på vägen mot minskade avgifter och preferenstillträde till marknaderna, utan att också försöka fastställa förbindelser som verkligen gör det möjligt för dem att utvecklas. Det är den viktigaste kommentaren jag vill göra. Det är ganska paradoxalt att vi kan skydda jordbruket särskilt, och samtidigt göra det möjligt för de minst utvecklade länderna att utvecklas. Jag drar slutsatsen av detta, herr kommissionsledamot, att två viktiga saker måste kommas ihåg och få samma prioritet i världsdiskussionerna och i strävan efter en allmän balans som förhindrar en återgång till ett bilateralt system där de starkaste vinner. Det handlar för det första om förhandlingar om tillträde och tariffer och för det andra om skydd och idén att preferensöverenskommelser är lika användbara för utvecklingen i dag som rent kommersiellt tänkande. Det är det budskap jag ville framföra till er denna eftermiddag. 3-055

Jordbruksförhandlingarna är dessutom – eller kanske framför allt – en moralisk fråga. De är nämligen förutsättningen för många fattiga länders utveckling. Därför är det tråkigt att det är just jordbruksförhandlingarna som ligger till hinder för framsteg i förhandlingarna dels om industrivaror, men också om den för Europa så viktiga tjänstehandeln. Alla de som hävdar att kommissionär Mandelson redan har gått för långt och som tycker att vi inte kan liberalisera jordbruket ytterligare måste inse att deras politik har ett

Carl Schlyter (Verts/ALE). – Fru talman! I många år har EU haft en orättvis handelspolitik. Det är dags att lyssna på utvecklingsländernas behov och sluta upp med egoistisk handelspolitik. Lyssnar man så hör man att de kräver ett omedelbart stopp för exportstöden. Lyssnar man så säger de att våra jordbruksreformer är små att de anser att våra påtvingande krav på öppnad tjänstehandel är felaktiga.

22 Det kommissionären kallar för några sektorer är faktiskt krav på 93 av 163 sektorer om påtvingad marknadsöppning. Vad är det för ”benchmarking”? Vilken bänk ska man knuffa ner dessa länder i fattigdomsträsket med? Jag förstår inte ens hur ordet ”benchmarking” används här. Låt dem själva få bestämma, det är rätt att ge dem policyutrymme! Det är hög tid att sluta kräva motåtgärder och istället börja ge, så jag vädjar till er, Mandelson, att plocka fram er bästa julkänsla i Hongkong och gläd er åt att ge utan att ställa villkor på motgåvor. 3-056

Giuseppe Castiglione (PPE-DE). – (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi vill önska lycka till med förhandlingarna i Hongkong och är medvetna om betydelsen av Doharundan, både för utvecklingsländerna och för Europeiska unionen. Kommissionsledamoten var emellertid mycket kategorisk när det gäller jordbruket och slog fast att det inte skulle bli fler erbjudanden eftersom förändringar inom jordbruket också skulle ge andra möjligheter inom andra sektorer. När Europeiska gemenskapen kom överens om Fischlerreformen om en gemensam jordbrukspolitik fick våra jordbrukare emellertid veta att reformen måste läggas fram vid förhandlingarna inom Doharundan på ett sätt som var trovärdigt och försvarligt för den internationella gemenskapen. Den påfrestning som våra jordbrukare utsattes för genom denna reform och de effekter som reformen har haft har ännu inte stabiliserats. Trots allt detta föreslår kommissionen, i stället för att betona för våra partner hur mycket jordbrukarna redan har lidit, en ny förhandlingsposition som innebär ett ifrågasättande av den gemensamma jordbrukspolitiken och tvingar våra jordbrukare att göra ytterligare destabiliserande offer, dvs. ännu en variabel som de inte kan hålla. För att ge större tillträde till marknaden föreslår kommissionen minskade tariffer, vilket utsätter våra producenter för en ohållbar konkurrens från importerade produkter. Det är uppenbart att kommissionen inte fullt ut har tagit hänsyn till den effekt som avregleringen har på gemenskapens jordbruk: för vissa produkter omvandlas reformen till ett märkbart prisfall och en stadig minskning av exporten. Kort sagt offras den gemensamma jordbrukspolitiken för att uppnå bättre villkor för tjänster och forskning. När det gäller geografiska indikationer ville kommissionen att ett villkor för förhandlingarna skulle vara att de skulle erkännas av våra internationella partner. Kommissionsledamoten själv bekräftade i går för Europaparlamentets jordbruksutskott att han inte kommer att betrakta förhandlingarna som avslutade förrän dessa krav har uppfyllts. Det förefaller inte som om våra förhandlingspartner är beredda att uppfylla en sådan begäran. Av den anledningen ber vi kommissionsledamoten att tydligt ta ställning så att vi kan röra oss i riktning mot inrättandet av ett

30-11-2005 internationellt register över alla geografiska indikationer, vilket kommer att göra det möjligt att bevara våra kvalitetstraditioner. Avslutningsvis tror jag att en lika stark signal krävs om exportsubventioner. Vi kan inte åta oss att överge vårt stöd till exporten förrän ett liknande åtagande görs av de länder som fortfarande stöder sin egen export, även genom olika system. 3-057

Javier Moreno Sánchez (PSE). – (ES) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr rådsordförande! När det gäller globaliseringen sa president Ricardo Lagos nyligen här i kammaren att när allt kommer omkring blir det multilaterala lokalpolitik. Resultaten från Hongkong kommer i slutändan att få lokal effekt och kommer direkt att påverka det dagliga livet för våra medborgare, både i unionen och i resten av världen. Medborgarna vet detta, och efter Seattle är det många av dem som mobiliserar. Det finns stora förhoppningar och förväntningar som vi politiker måste leva upp till. Hongkong är inte slutet av rundan, men vi måste se till att det inte blir tvärstopp. Precis som en cykel faller WTO om vi slutar att trampa, och vi cyklister faller tillsammans med cykeln. Om vi misslyckas blir vi alla förlorare, och bilateralismen, darwinismen, protektionismen och diskrimineringen kommer att vinna. Rundans ambitioner får inte sänkas, även när det förefaller nödvändigt att minska dem för Hongkong. Rundan måste fortsätta att fokusera på utveckling men, herr kommissionsledamot, vi måste också försvara våra egna medborgares intressen. Det är anledningen till att vi här i kammaren fortsätter att stödja unionens målsättning och kommissionens strategi. Vi vill be er att fortsätta era ansträngningar för att nå en balanserad överenskommelse inom de olika förhandlingsområdena: utveckling, jordbruk, marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter och tjänster. Tiden är mycket viktig: Rundan ska avslutas under 2006 så att den kan passera genom den amerikanska kongressens påskyndade förfarande så snart som möjligt. WTO-cykeln får inte köra in i väggen 2007 när förhandlingsmandatet som Bush fått från kongressen löper ut. Sätt i gång, herr kommissionsledamot: de andra förhandlarna måste förr eller senare göra ett drag. Släpp inte trycket på pedalen – fortsätt att förhandla till slutet. 3-058

Béla Glattfelder (PPE-DE). – (HU) Flera talare har redan nämnt jordbruksfrågornas stora betydelse i Doharundan. Europeiska unionen kan inte offra jordbruket för WTO-förhandlingarnas skull, och vi har redan gjort det i stor utsträckning för utvecklingsländerna – exempelvis går 85 procent av

30-11-2005 Afrikas livsmedelsexport till Europeiska unionen. Vi måste emellertid också tillägga att Europeiska unionen behöver ha ett aktivt synsätt även när det gäller jordbruksförhandlingarna, eftersom den inte kan begränsa sig till en defensiv ståndpunkt. Vi måste försöka se till att förordningar om djurens välbefinnande, miljöskydd och skydd av geografiskt ursprung är inbyggda i WTO:s system för reglering av jordbrukshandeln, eftersom det ligger i både europeiska jordbrukares och europeiska konsumenters intresse. Peter Mandelson har ingen enkel uppgift när han ska leda förhandlingarna, eftersom han måste försöka se till att resultaten av förhandlingarna är positiva för alla 25 medlemsstater, och att de olika medlemsstaternas fördelar är i balans. Doharundan är en utvecklingsrunda, och det skulle vara oacceptabelt om resultatet skulle vara till nytta enbart för de medlemsstater som har den mest utvecklade industrin, och de mindre utvecklade, fattigare medlemsstaterna som i huvudsak bygger på jordbruksverksamhet skulle lida, vilket innebär att de rika skulle bli ännu rikare och de fattiga ännu fattigare. Det skulle vara särskilt oacceptabelt nu, när det brittiska ordförandeskapet har lämnat ett förslag om att minska sammanhållningsfonden med 10 procent. 3-059

Paul Rübig (PPE-DE). – (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Under de närmaste dagarna och veckorna kommer vi att fatta ett av de viktigaste besluten som påverkar Europa. Jag vill framföra mitt varmaste tack till handelsminister Ian Pearson, och särskilt till kommissionsledamot Peter Mandelson, för att de har visat sig medvetna om att det första som krävs för att det ska bli en överenskommelse inom WTO är en massa arbete. Det kräver bra och noggranna förberedelser, utveckling av en strategi och, när allt kommer omkring kräver det att de kommer tillbaka med ett resultat som tillfredsställer alla berörda parter. Även om det kan vara mycket svårt att åstadkomma en situation som alla parter vinner på är det ändå möjligt. Det värsta scenariot för alla berörda är att vi kommer tillbaka från Hongkong med budskapet att inget har uppnåtts och att allt kommer att fortsätta på samma gamla vis. Vi kan definitivt utan vidare vara säkra på att om allt fortsätter på samma gamla sätt kommer inget att förbli som det var, och vi löper risken att åstadkomma ett nytt handelskrig. Det var vår erfarenhet vid ståldiskussionen, när våra telefoner här i parlamentet plötsligt började ringa så de hoppade, när företag och fackföreningar ringde för att berätta att hundratals och tusentals människor skulle bli tvungna att sägas upp eftersom 100 procents pålägg på tullavgifterna skulle göra exporten omöjlig. När allt kommer omkring beror en tredjedel av våra arbeten på export, och små och medelstora företag påverkas mest av allt, eftersom de sysselsätter två tredjedelar av våra arbetare, som i sin tur betalar 80 procent av skatterna. Jag ber kommissionsledamoten och även rådet att verkligen vidta åtgärder för att se till att Singaporekriterierna, som är så grundläggande för

23 utvecklingen av familjeföretag och små och medelstora företag, allvarligt diskuteras igen på internationell nivå och att man granskar vilket synsätt som kommer att göra det möjligt för oss att göra framsteg i förhandlingarna. Det som helt enkelt står på spel är lika tillträde till marknaderna, något som är mycket viktigt för oss alla, eftersom det kommer att göra det möjligt för vår export att i framtiden bidra till att Lissabonstrategin fungerar. 3-060

Albert Jan Maat (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Jag är förvånad över det oljud jag hör i den här debatten som framför allt kommer från vänster i kammaren, om att jordbrukspolitiken ytterligare måste avregleras och att Europa borde ge bort mycket mer. Samtidigt är det samma grupper – nämligen gruppen De gröna och i viss utsträckning även den socialdemokratiska gruppen – som, när vi diskuterade djurens välbefinnande, miljön och ett antal andra krav på europeiskt jordbruk, var de första att ställa ytterligare krav. Allt har ett pris, och det har inget att göra med rättvis handel. Om man kräver en hög europeisk standard när det gäller livsmedelssäkerhet, miljö och djurens välbefinnande och därmed öppnar gränserna under banderollen om fri handel under mycket olika villkor så är det allt annat än rättvis frihandel. Människorna här i kammaren måste inse att 80 procent av den mat som exporteras från Afrika för närvarande går till Europeiska unionen. Så varför säger man att Europa inte gör något för utvecklingsländerna? Varför? Gäller detta även det brittiska ordförandeskapet? Den brittiska agendan, nämligen friska reformer inom det europeiska jordbruket, kommer inte att vara agendan för Hongkongförhandlingarna. Vi uppnådde ett långtgående reformprogram för europeiskt jordbruk 2003. Det är alldeles tillräckligt. Vi har gjort mer än något annat handelsblock i världen, och jag förväntar mig att vår brittiska förhandlare, Peter Mandelson, står upp för den europeiska kontinenten och för dessa reformer, för de beslut som fattats och inte ett steg längre. Han bör också se till att världshandeln sköts rättvist och under rättvisa villkor – och det innefattar jordbruket. Detta är det slags saker vi kan förvänta oss av en förhandlare, så det är bättre att inte ha någon överenskommelse alls än att ha en som är bristfällig. 3-061

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Detta har varit en högst intressant och upplysande debatt som uttrycker ett brett spektrum av åsikter. Det gläder mig att parlamentsledamöterna är så engagerade i dessa viktiga frågor. Jag ser verkligen fram emot att diskutera dem vidare med den delegation som reser till Hongkong. Det centrala budskap jag uppfattar av denna debatt är att vi bör upprätthålla vår ambitionsnivå för rundan i sin helhet. Vi bör stödja utvecklingsländernas åtgärdspaket som kommissionsledamot Peter Mandelson har utarbetat, och detta måste betraktas som ett förskott med mer som följer, och inte som ett slutgiltigt avtal.

24 Vi får inte underskatta fördelarna med handel till utvecklingsländerna. Se bara på hur det var med Sydkorea på 1950-talet, dvs. ett land med en inkomstnivå liknande genomsnittet på den afrikanska kontinenten, och jämför det med hur det ligger till i dag som en följd av handel. Se på Kina, som de senaste 20 åren har hjälpt en tredjedels miljard människor ur extrem fattigdom som ett resultat av handel. Resultaten är djupt imponerande. Vårt mål borde vara att öppna dörren på vid gavel till utvecklingsländernas ekonomier för de minst utvecklade länderna. Det är detta EU-paketet handlar om. Vi får emellertid inte heller underskatta fördelarna med en ambitiös handelsdialog för EU. Om vi uppnår ett avvägt resultat när det gäller tjänster och marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter, kommer det som kommissionsledamot Peter Mandelson sa att främja EU:s ekonomi och dessutom världsekonomin i sin helhet. Det är svåra frågor som kommer att tas upp inom denna handelsrunda. Vi har hört om socker, bananer och bomull, och allt detta kräver interna diskussioner och kommer att utgöra en del av förhandlingarna. Liksom det brittiska ordförandeskapet stöder vi helt och hållet kommissionen och dess förhandlingstaktik under rundan. Kommissionsledamot Mandelson har lagt fram ett seriöst erbjudande som andra länder mycket noggrant måste ta i beaktande. I nuläget måste vi se till att marknadstillträdet för icke-jordbruksprodukter utvecklas när det gäller tjänster för Brasiliens, Indiens och andra länders del. Parlamentsledamöter! Det jag vill säga till er är att vi är medvetna om att vi alla måste komma i land med ett avtal och rättfärdiga det inför våra väljare. Jag fick frågor om de särskilda arrangemangen inför Hongkongmötet när det gäller Europaparlamentets delegation. Det brittiska ordförandeskapet planerar att träffa delegationsledamöterna strax innan konferensen inleds och förhoppningsvis också mot slutet av den. Kommissionen kommer dagligen att hålla informationsmöten för parlamentsledamöterna. Vi planerar också en gemensam mottagning med kommissionen för att parlamentsledamöter ska få möta EU-ministrarna. Jag tackar er återigen för den tid ni har tagit er i dag och för ert stöd i vår förberedelse för Hongkong. 3-062

Peter Mandelson, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Det yttrande jag mest instämmer i var det som framfördes av den ärade ledamot som sa att kommissionsledamoten säkerligen inte har ett lätt jobb att tråckla ihop de 25 medlemsstaternas intressen, åsikter och riktlinjer, och sedan få dessa 25 åsikter att stämma in på åsikterna hos de 149 WTO-medlemmarna – självfallet minus våra 25.

30-11-2005 En sak som jag är säker på i min strategi inför Hongkong och i strategin inför rundan i sin helhet, är att jag är skyldig att göra det som är rätt på lång sikt, snarare än det som jag får bifallsrop för på kort sikt. Under den tid jag har haft denna tjänst har jag förstått att det är mycket enkelt att spela för galleriet. Det är så enkelt att deklamera slagord, att säga saker som gläder de människor man talar till, att få dem att försvara dig och ge dig alla möjliga bifallsrop. Men när jag säger vad som är bäst på lång sikt, snarare än det jag får beröm för på kort sikt, frågar jag vad som är bäst för den globala ekonomin i sin helhet. Vad är bäst för multilateralism och multilaterala förfaranden och institutioner? Vad är det som inte bara fungerar bäst för EU, utan också för utvecklingsländer? Jag har upptäckt att utvecklingsländerna består av flera olika slag, storlekar och befinner sig i olika utvecklingsskeden. Det allmänna intresset för denna runda är också betydligt. Jag är tacksam mot Bob Geldof som delade ut min e-postadress, vilket har lett till att närmare 100 000 meddelanden har registrerats från personer i allmänheten som önskar mig lycka till i Hongkong. Jag är säker på att han gjorde det med sin bästa tänkbara ingivelse. Jag vet att de som har talat denna eftermiddag talar för och återspeglar den allmänna opinionen. Jag välkomnar och uppskattar parlamentets gemensamma resolution om Doharundan som har sammanställts. Jag tolkar den som ett starkt tecken på stöd för kommissionen och min strategi inför rundan. Jag har alltid välkomnat Europaparlamentets vägledning och vishet, och kommer att fortsätta med det i Hongkong och därefter. Jag beklagar att min landsman, Nigel Farage, inte är kvar i kammaren. Men han har ett mycket pressande schema med många åtaganden. I allt sitt hat av allt europeiskt förivrade han sig beklagligtvis en aning när han beskrev och lovordade det jordbrukserbjudande som USA har lagt fram. Vid första anblicken är USA:s erbjudande om marknadstillträde mycket riktigt ambitiöst. Men det är också taktiskt och högst orealistiskt, som jag misstänker att de känner till. När det gäller inhemskt stöd är USA:s erbjudande, som jag starkt välkomnar i nuläget och fortsätter att göra så, långt ifrån så ambitiöst som det verkar. Det uppvisar inga ordentliga nedskärningar av den aktuella utgiftsnivån. Det innehåller en sänkning av utgiftstaket, men det är självfallet inte riktigt samma sak. När det gäller det centrala inhemska stödprogrammet och stöd som möter cykliska svängningar, påverkas dessa inte av de förslag som Förenta staterna har lagt fram. Förenta staterna är mycket ambitiöst i fråga om exportkonkurrens: mycket ambitiöst med vårt exportstöd, men inte lika ambitiöst när det gäller sina egna exportkrediter och sitt eget livsmedelsstöd. Jag är trots allt säker på att det endast är en tidsfråga innan USA:s erbjudande förbättras, och jag ser fram emot den förhandlingen. Jordbruk är likväl mycket viktigt att komma till rätta med i denna runda. Under Uruguayrundan gjordes begränsade ingrepp vad gäller jordbruksskydd.

30-11-2005 Ofrånkomligen står därför jordbruksfrågan i fokus i Doharundan. Men låt oss inte förbise att den största välfärdsvinsten för alla utvecklingsländer kommer att komma från liberalisering, och inte från jordbruk, utan från industriprodukter som uppgår till 75 procent av utvecklingsländernas handel och står för de flesta av de tullar de betalar. Det är därför som jordbruk inte får vara det enda som behandlas under denna runda. Den måste vara balanserad. Harlem Désir hade rätt om liberalisering på jordbruksområdet. Naturligtvis kommer liberalisering på jordbruksområdet att gynna vissa utvecklingsländer. De mest konkurrenskraftiga jordbruksexportörerna bland utvecklingsländerna, så som Brasilien och Argentina, är de utvecklingsländer som främst kommer att gynnas. Men de som kommer att vinna i de flesta scenarier för liberalisering på jordbruksområdet kommer att återfinnas bland de utvecklade länderna, inte utvecklingsländerna, inbegripet stora jordbruksexportörer så som Australien och Nya Zeeland. Det är inte mitt uttalande, utan ett uttalande som står att läsa i Världsbankens senaste publikation. Låt mig bara ta upp två slutliga punkter om marknadstillträde och tjänster för ickejordbruksprodukter. När det gäller marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter vill jag försäkra de ärade ledamöterna om att utvecklingsländerna naturligtvis inte är förpliktigade att göra det vi är beredda att göra för oss själva och ge oss själva. Principen om mindre än fullständig reciprocitet är viktig; den innebär nämligen åtgärder enligt kapacitet, och det ska vi med all säkerhet upprätthålla. När det gäller tjänster tvingar inte EU utvecklingsländer att liberalisera handeln. Vi erbjuder utvecklingsländerna ett fritt val av sektorer. Det finns ingen press på att öppna sådana sektorer som utbildning, hälsa eller vatten, även om jag när det gäller vatten anser att många skulle gynnas av en sådan utveckling. Det handlar helt enkelt inte om att vi tvingar någon att genomföra liberalisering över en natt; utvecklingsländernas övergångsperioder är nämligen deras eget val. Vi kommer inte att föreslå liberalisering av audiovisuella tjänster. När det gäller socker anser jag slutligen att Glenys Kinnock hade rätt i sin beskrivning av ilskan bland AVS-länderna. Det stämmer att det har lagts fram ett reellt erbjudande om 40 miljarder euro, och jag hade fel när jag sa, vilket jag hade fått uppgift om i morse, att det finns en överenskommelse med AVS-länder om denna summa. Det råder uppenbarligen en marknadsobalans mellan det som erbjuds i åtgärdsprogrammet för socker till AVS-länder och det som erbjuds våra inhemska sockerproducenter. Innan vi når ett slutresultat i detta ärende måste vi tänka igenom konsekvenserna av det vi erbjuder. Men när det gäller frågan om budgetanslag vänder vi oss till rådet och parlamentet, eftersom åsikterna och meningarna i denna fråga går isär i både rådet och parlamentet.

25 Slutligen, när det gäller Europaparlamentets öppenhet i Hongkong så kommer vi att hålla nära kontakt med de parlamentsledamöter som är där. De kommer att delta i möten och den interparlamentariska konferens som genomförs i Hongkong. Jag ser fram emot en regelbunden daglig kontakt med parlamentarikerna, så att vi tillsammans gör det bästa av detta möte. 3-063

Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Skriftliga förklaringar (artikel 142) 3-064

Pedro Guerreiro (GUE/NGL). – (PT) Peter Mandelson som leder Doharundan talar om Världshandelsorganisationen för rådets och kommissionens räkning, och han har lyckats hålla sina ambitioner att avreglera den internationella handeln intakta, trots de lägre förväntningarna rörande slutsatserna från toppmötet i Hongkong. De ambitioner han uttrycker – eller snarare de som slagits fast i förhandlingsmandatet – är identiska med dem som industriledarna återigen nämnde i sitt uttalande av den 21 november, där man krävde större avreglering inom jordbruket och för tillträde till marknaden för industriprodukter och tjänster, och erbjöd garantier för att diskussionsrundan ska vara avslutad i slutet av 2006. Denna avreglering har endast använts för att förvärra obalansen, ett faktum som bekräftades i den senaste rapporten om FN:s utvecklingsprogram. Vad de är ute efter är att kontrollera internationell handel inom ramen för kapitalistisk konkurrens, på ett sådant sätt att de stora ekonomiska och finansiella koncernerna kan kontrollera ett lands ekonomi, jordbruk, industriproduktion, tjänster och naturresurser. Den verklighet som växer fram ur det kapitalistiska våldsamma angreppet är en fruktansvärd tragedi. Det som behövs är en ny internationell ordning baserad på samarbete, solidaritet, utveckling och respekt för alla nationers suveränitet, inbegripet rätten att bemöta sina folks behov och förvalta sina egna resurser. 3-065

Alyn Smith (Verts/ALE). – (EN) EU skulle kunna utgöra en betydande kraft för en positiv förändring i världen i Hongkong-samtalen, men vi kan fortfarande inte tala med någonting som ens liknar en röst. Som vi såg förra sommaren i Skottland, när hundratusentals marscherade på Edinburghs gator före G8-toppmötet i Skottland, förväntar sig EU:s befolkning handling och inga fler varma ord. Beklagligtvis blir det allt tydligare att i de fall där EU skulle kunna ge ett betydande bidrag,

26

30-11-2005

fortsätter vi i stället vår schizofrena politik som endast försvagar EU:s image i utvecklingsvärldens ögon. 3-066

Mänskliga rättigheter i Kambodja, Laos och Vietnam 3-067

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om mänskliga rättigheter i Kambodja, Laos och Vietnam.

är så dålig att rådet måste ta till straffåtgärder – genom allmänna EU-sanktioner eller genom en nedskärning, eller till och genom indragning av allt EU-stöd. Inledningsvis vill jag säga att samtidigt som vi är medvetna om de starka känslor vi känner inför den här frågan, så finns det inte något stöd i rådet för sådana drastiska åtgärder. Vi anser nämligen att detta skulle riskera att skada de människor vi försöker hjälpa – de fattigaste och känsligaste människorna. Vi anser att en kritisk dialog med dessa länders regeringar är den bästa strategin, och att detta åtagande kan ge och ger resultat.

3-068

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Kanhända är det ett sammanträffande att jag inte bara är Förenade kungarikets handelsminister utan också utrikesminister med ansvar för mänskliga rättigheter. Det är en stor ära att närvara här i Europaparlamentet och att tala till er om detta viktiga ämne, som företrädare för Förenade kungarikets ordförandeskap och på rådets vägnar. Jag välkomnar Europaparlamentets intresse för ärendet, vilket framgick av den offentliga utfrågningen här den 12 september, och genom flertalet resolutioner som ni har antagit i ärendet. Utifrån min egen ställning som minister i Förenade kungariket vet jag att parlamentet och allmänheten är bekymrade över de mänskliga rättigheterna i Kambodja, Laos och Vietnam. I år, till exempel, har jag och mina kolleger hittills mottagit över 100 brev från Förenade kungarikets parlamentsledamöter enbart om situationen för de mänskliga rättigheterna i Vietnam, och det är en fråga som diskuteras regelbundet inom Förenade kungarikets parlament. Det är vår plikt att besvara denna oro. Mänskliga rättigheter måste vara ett viktigt kriterium för EU:s förbindelser med dessa länder. Detta är inte endast befogat på grund av att det bekymrar EU:s befolkning; det är också befogat i sig självt eftersom vi i de fall vi kan är förpliktigade att hjälpa till att förbättra de förhållanden som människorna lever under i dessa länder. Vi måste skapa en öppen dialog med dessa länder om mänskliga rättigheter och vara uppriktiga i de fall de inte når upp till de internationella normerna, men också erkänna de förbättringar som sker. Om vi ska föra en sådan ärlig dialog med dessa länder måste vi grunda den på en korrekt bild av vad som händer. Om vi inte grundar den på korrekta uppgifter skadar vi vår egen sak. Allt detta innebär också att vi måste göra allt vi kan för att arbeta med dessa länder för att konkret förbättra de mänskliga rättigheterna. Det innebär att ge praktiskt stöd till vanliga människor, och i de fall det går lindra konsekvenserna av fattigdom, korruption och arbetslöshet. Jag inser att vissa ärade ledamöter är övertygade om att situationen för de mänskliga rättigheterna i dessa länder

Låt mig först tala om Kambodja. Kambodjas tragiska historia kräver att särskilda åtgärder vidtas för att säkerställa skyddet för mänskliga rättigheter, och för att säkerställa att vi inte återupplever den hemska omfattningen av mord och ödeläggelse som Kambodjas befolkning utsattes för under röda khmerernas era. Jag noterar med glädje att ett flertal EU-medlemsstater och Europeiska kommissionen har bidragit med ekonomiskt och praktiskt stöd för inrättandet av en tribunal för de röda khmererna. Vi ser fram emot att förhandlingarna i tribunalen kan inledas så tidigt som möjligt. Rådet delar de ärade ledamöternas oro för den aktuella situationen för politiska och mänskliga rättigheter i Kambodja, och följer situationen noggrant. Vi är särskilt oroade för rättsstatsprincipen, den oberoende dömande makten, människohandel, våld mot civila och politiska aktivister, straffrihet och korruption. Vi vill att det ska ske en äkta demokratisk utveckling i Kambodja. Detta innebär att regeringen, politiska partier och civilsamhället måste samarbeta för att bygga upp en miljö som främjar legitim politisk aktivitet. Uppriktigt sagt så är detta inte vad som sker i dagens Kambodja. Rådet är bekymrat över den senaste utvecklingen som påverkar den demokratiska oppositionen. Jag uppskattar att ni också delar den oron, att döma av er resolution om Kambodja i mars och den information som den kambodjanske oppositionsledaren Sam Rainsy gav här vid den offentliga utfrågningen den 12 september. Sam Rainsy har besökt ett antal EUländer, inklusive mitt eget. Rådet har ett flertal gånger den senaste tiden uttryckt sin oro för denna fråga, exempelvis den 15 februari om upphävandet av parlamentarisk immunitet för tre medlemmar av oppositionen, och återigen den 19 augusti om de fängelsestraff medlemmar i Sam Rainsy-partiet (SRP) dömts till. Vi är särskilt oroade för Cheam Channys situation, som sitter fängslad. EU-trojkan tog senast den 11 november upp sin oro när det gäller hans fall direkt med Kambodjas regering i samband med en démarche om yttrandefrihet. Vi uppmanar Kambodjas politiska ledning att tillåta att alla politiska partier verkar utan hinder eller hot, och att tillåta att alla icke-statliga organisationer och hela civilsamhället spelar en betydande roll i Kambodjas demokratiska utveckling. Rådet oroar sig för flera saker i Laos när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna. Återigen

30-11-2005 delar vi de ärade ledamöternas särskilda oro för religionsfrihet, yttrandefrihet och situationen för hmongfolket. Vi är medvetna om att flera personer av hmongfolket har kommit från avlägsna områden de senaste månaderna för att återförenas med det laotiska samhället och gläder oss över rapporterna om att dessa människor behandlas humant. Vi uppmanar Laos regering att fortsätta med det, att garantera att de är säkra och inte utsätts för hotelser, och att de fortsätter att tillhandahålla dem nödvändigt humanitärt stöd. Rådets kontakter med de laotiska myndigheterna är begränsade. Jag kan emellertid försäkra de ärade ledamöterna att vi tar varje tillfälle i akt att ta upp vår oro i fråga om mänskliga rättigheter och styrelsesätt, t.ex. tog EU:s delegationschefer upp detta med Laos utrikesminister den 10 november. Vi har blivit uppmuntrade av några positiva signaler den senaste tiden, till exempel på området för religionsfrihet och i upprättandet av en enhet för mänskliga rättigheter inom det laotiska utrikesministeriet. Rådets förbindelser med Vietnam är mer påtagliga, och här arbetar vi också hårt för att säkerställa att frågan om mänskliga rättigheter prioriteras på lämpligt sätt i våra förbindelser. Vi för en regelbunden dialog om mänskliga rättigheter med den vietnamesiska regeringen som täcker alla centrala områden, t.ex. religionsfrihet, yttrandefrihet, bruket av dödsstraff och situationen i de centrala högländerna. Nästa möte äger rum den 12 december, men vi utnyttjar också andra möjligheter att ta upp problem när det gäller mänskliga rättigheter. Som exempel kan nämnas att EUtrojkans delegationschefer gjorde det under deras senaste besök på de centrala högländerna i förra veckan. Sådana besök är mycket viktiga: de gör det nämligen möjligt för delegationscheferna att på plats se situationen för etniska minoriteter där, inklusive de som har valt att återvända till de centrala högländerna från Kambodja. Det är därför som rådet kommer att fortsätta att bedriva påtryckningar för att diplomater och internationella organisationer ska få fritt tillträde. Vi välkomnar Vietnams ökade samarbete med UNHCR, inbegripet trepartsöverenskommelsen med Kambodja, och vi välkomnar också tecknen på att de montagnardflyktingar som har återvänt från Kambodja har behandlats väl. Vi kommer att fortsätta följa denna fråga mycket noggrant, och att arbeta hårt genom aktiviteter inom ramen för utvecklingsbistånd i syfte att förbättra levnadsvillkoren för etniska minoriteter i regionen. Vi utnyttjar också våra kontakter med de vietnamesiska myndigheterna för att ta upp frågor som berör enskilda personer. EU upprätthåller en lista på fångar som ger anledning till oro och tar varje tillfälle i akt att ta upp frågan om internering och behandling av personerna på listan. Det gläder mig att kunna rapportera om vissa påtagliga framsteg på detta område. Rådet välkomnar att 12 personer på listan hittills har frigivits under 2005. Detta är positiva åtgärder, och vi hoppas att trenden fortsätter. Vi välkomnar också att Vietnam samtyckt till att EU kan besöka två enskilda individer på listan –

27 Thich Quang Do och Than Van Truong – så att vi kan bedöma deras situation. 22 personer på listan kvarstår emellertid, och vi kommer att fortsätta att uppmana till att de släpps fria så fort som möjligt. Rådet beklagar dock att ingen av de på EU:s lista som sitter fängslade i strid mot deras rättigheter till yttrandefrihet hittills har frigivits. Samtidigt som det finns en del positiva signaler kvarstår det faktum att yttrandefrihet i praktiken inte respekteras i Vietnam. Detta är en grundläggande mänsklig rättighet och en avgörande faktor för goda styrelseformer, så rådet kommer att fortsätta uppmana Vietnam att garantera skyddet för yttrandefrihet. Vi ser också att en stor del av Vietnams befolkning lider på grund av sina religiösa övertygelser. Särskilt medlemmar i icke erkända religiösa grupper och hemkyrkor trakasseras. Religionsfrihet borde inte vara föremål för licens eller statligt tillstånd; det borde handla om individens samvete. Även på detta område har det nyligen vidtagits några åtgärder som ger anledning till försiktig optimism. Vi välkomnar den nya förordningen om trosåskådningar och religioner som infördes 2004 och premiärministerns anvisningar om protestantism i år och ser det som blyga framsteg. Nu vill vi se en ökad takt på genomförandet av denna lagstiftning, dvs. en lättnad av restriktionerna för icke erkända religiösa grupper som gör det möjligt för dem att registrera sig. Vietnam måste sätta stopp för de officiella trakasserierna av icke erkända religiösa grupper. Avslutningsvis delar rådet de ärade ledamöternas oro för situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna i Kambodja, Laos och Vietnam. De mänskliga rättigheterna kvarstår som en viktig aspekt i EU:s förbindelser med dessa länder. Vi kommer att fortsätta att direkt ta upp dessa frågor med de berörda regeringarna, och kommer att fortsätta att utöva påtryckningar för att de ska uppfylla internationella normer för mänskliga rättigheter. 3-069

Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Inledningsvis vill jag försäkra er om att kommissionen står fast vid principerna om mänskliga rättigheter, demokrati och goda styrelseformer i alla sina åtaganden i Kambodja, Laos och Vietnam. Kommissionen har vid ett antal tillfällen sagt att den instämmer med parlamentet om att det finns problem på människorättsområdet i dessa länder. För det första, när det gäller Laos är yttrandefriheten, mötesfriheten och organisationsfriheten begränsad, och oberoende lokala organisationer i det civila samhället är inte tillåtna. Fängelseförhållandena är särskilt stränga, och ett mindre antal samvetsfångar är fortfarande fängslade, t.ex. de fyra återstående ledarna för den fredliga 26 oktober-rörelsen från 1999. Å andra sidan har situationen förbättrats de senaste två åren och särskilt under 2005. Godtyckliga arresteringar av

28 laotiska medborgare tycks vara mindre förekommande, och sedan mitten av 2004 har inga fall av religiös förföljelse rapporterats.

30-11-2005 medlemsstater kommer kommissionen därför att fortsätta att övervaka situationen mycket noggrant och förblir redo att vidta fler åtgärder om situationen förvärras ytterligare.

Angående munkarnas situation i Laos skulle kommissionen vilja återupprepa att munkarna inte utgör något minoritetsproblem i sig självt i Laos. Det finns ungefär 350 000 munkar i Laos, och de finns företrädda på alla samhällsnivåer samt även i nationalförsamlingen och regeringen. Det finns dock flera rebellgrupper som består av mellan 1 000 och 3 000 personer, och som främst består av munkar som fortsätter att motsätta sig den laotiska regeringen.

På det allmänna planet tar kommissionen regelbundet och konsekvent upp oron för de mänskliga rättigheterna i Kambodja, Laos och Vietnam. Detta görs genom utspel från den särskilda EU-trojkan och på politiska möten och möten på expertnivå, inbegripet de gemensamma kommittéer som har upprättats inom ramen för Europeiska gemenskapens avtal med dessa länder.

När det gäller dessa grupper har situationen förbättrats avsevärt den senaste månaden, vilket är en följd av direkta förhandlingar mellan den laotiska militären och rebellgrupper. Sedan mars 2004 har över 1 300 personer, mest kvinnor, barn och äldre, kommit ut från djungeln och återintegrerats och vidarebosatts. Enligt tillförlitliga lokala underrättelser skedde det inga mord, ingen misshandel eller någon förföljelse.

I Vietnam och Laos har det inom ramen för samarbetsavtal upprättats särskilda arbetsgrupper för samarbete inom områdena för institutionsuppbyggnad, administrativa reformer, styrelseformer och mänskliga rättigheter. Dessa arbetsgrupper kompletterar och förstärker dialogen om mänskliga rättigheter genom att utbyta erfarenheter och genomföra långsiktiga politiska dialoger inom områden där det råder ömsesidigt intresse, likväl som att identifiera lämpliga områden för samarbetsprojekt och samarbetsprogram.

När det gäller Vietnam fortsätter restriktionerna för de sex erkända religiösa organisationerna och avsaknaden av religionsfrihet för icke erkända grupper att utgöra ett större bekymmer. Situationen är särskilt svår för etniska minoriteter av protestanter på de centrala högländerna och i det norra inlandet, och för icke erkända buddister, organisationerna Hoa Hao och Cao Dai. Genom ny religionsfrihetslagstiftning som har antagits de senaste två åren har vissa av de metoder som staten utnyttjar för att kontrollera religiösa organisationer mildrats, och det har blivit möjligt för hittills icke erkända grupper att ansöka om officiellt erkännande. Dessutom förbjuder den uttryckligen påtvingad trosavsägelse. Samtidigt beror mycket på hur den nya lagstiftningen kommer att tolkas över hela landet i praktiken. I Kambodjas fall är utvecklingen i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati mer oroväckande. Nyligen inträffade händelser som upphävandet av den parlamentariska immuniteten för tre medlemmar i oppositionspartiet Sam Rainsy-partiet (SRP) och domen mot två av medlemmarna i Sam Rainsy-partiet väcker otvivelaktigt skepsis om hur pass engagerade de två makthavande partierna i koalitionsregeringen är för ett verkligt pluralistiskt demokratiskt system. Det framhäver också de tvivel som råder om det kambodjanska rättssystemets kompetens och oberoende. De utgör en ytterligare försvagning av oppositionen och riskerar att sätta stopp för fortsatt utveckling av den demokratiska processen i landet. Som de ärade ledamöterna kanske känner till har det utfärdats en stark EU-förklaring i ärendet, och jag kan garantera er att premiärministern personligen har uppmärksammats på EU:s oro genom lokala företrädare för EU:s ordförandeskap. Den här utvecklingen är mycket allvarlig och kräver vår hundraprocentiga uppmärksamhet. Tillsammans med företrädare för EU:s

Kommissionen anser att den pågående dialogen och samarbetet på flera nivåer och i flera forum har visat sig främja ett ökat förtroende, och gjort de tre länderna mer delaktiga i känsliga frågor om mänskliga rättigheter. Det gör det möjligt för kommissionen att på ett öppet och konstruktivt sätt rikta EU:s oro direkt till myndigheterna och sätta ständig press på dem för att bli mer öppna och ansvarsfulla när det gäller politiken för de mänskliga rättigheterna. Kommissionen är övertygad om att engagemanget för frågor om mänskliga rättigheter, som sker genom dialog och samarbete, kommer att leda till att situationen för de mänskliga rättigheterna förbättras på plats. 3-070

Charles Tannock, för PPE-DE-gruppen. – (EN) Fru talman! Alla tre länder från det tidigare Indokina har härjats av krig, och nu lider de sorgligt nog också av politiskt förtryck. Under de senaste åren har de börjat integrera sig själva i den globala ekonomiska gemenskapen. Men när det gäller Vietnam så förföljs fortfarande medborgare på grund av sina religiösa övertygelser och sedvanor. Samtidigt som den vietnamesiska konstitutionen i teorin föreskriver religionsfrihet, tolkar landets domstolar sällan lagarna för att de ska skydda en individs rätt till religionsfrihet. Samtidigt som den kommunistiska regeringen skriker ut ”fattigdom” och ansöker om EU-stöd, har till exempel dess ambassad i Canberra enligt uppgift spenderat upp emot en miljon australiska dollar på att fira 60årsjubiléet för kommunistiskt tyranni. USA:s utrikesministerium beslöt sig nyligen för att sätta upp landet på listan över särskilt angelägna länder, eftersom Vietnam denna sommar inledde en kampanj mot trossamfund. Polis och militär har förstört tio hus tillhörande katoliker i provinsen Quang Ngai. Dessutom har lokala tjänstemän också utövat förtryck mot framför

30-11-2005 allt montagnarderna, eller bergsfolket. Människor på de centrala högländerna lider mycket, precis som det katolska hmongfolket och landets mennonitanhängare. Vietnam tillämpar fortfarande begränsningar för medierna och håller Internetanvändare under sträng uppsikt. Kambodja, som under kriget genomled omfattande bombräder och de blodtörstiga röda khmerernas obeskrivbara brutalitet, lider nu tråkigt nog av premiärminister Samdech Hun Sens ökade auktoritära styre. Han har arresterat och väckt åtal för ärekränkning mot de kritiker som anklagar honom för att sälja mark till Vietnam i de senaste gränsförhandlingarna, naturligtvis som ett sätt att tysta den politiska oppositionen i Kambodja. Jag uppmanar Thailand att inte utlämna de som söker skydd på landets territorium. I Laos har medlemmar av studentrörelsen för demokrati suttit i fängelse sedan 1999. Både tidningar, radio och TV kontrolleras fullständigt, och man försöker sätta stopp för Internetanvändning eftersom det har förekommit problem med människohandel och påtvingad prostitution. Hmongfolket är ständigt rädda för att attackeras av laotiska soldater. Jag välkomnar den laotiska kungliga familjens närvaro, som i dag befinner sig på hedersplats på åhörarläktaren. 3-071

María Elena Valenciano Martínez-Orozco, för PSEgruppen. – (ES) Fru talman! Företrädaren för rådets ordförandeskap sa att stränga bedömningar måste göras. Problemet är att bedömningen aldrig är densamma för den som förföljs, för den som fängslas och framför allt för familjerna till de personer som dömts till döden, som den är för oss som tekniskt sett kan utföra det här arbetet. Kommissionen har åtagit sig att fortsätta att arbeta med full respekt för mänskliga rättigheter i dessa tre länder. Naturligtvis, herr kommissionsledamot. I dessa tre länder möter vi tre olika situationer, men i alla tre fallen kan vi säga att det förekommit färre framsteg än vi skulle ha velat när det gäller civila frioch rättigheter. I Kambodja är vi, trots det faktum att det har förekommit vissa framsteg, fortfarande mycket långt ifrån att kunna tala om politisk frihet, särskilt när det gäller kvinnor och flickor som är offer för sexhandel, sexturism och en av de mest eländiga slaverisituationer som en kvinna eller flicka kan uppleva. I Laos finns, såsom rådet och kommissionen mycket riktigt har påpekat, fortfarande samvetsfångar, och hela hmongbefolkningen förföljs fortfarande i skogen i en fullständigt omänsklig situation. I Vietnam är vi, vilket också har påpekats, allvarligt oroade över religionsfriheten, som enligt den information vi har fått från organisationer för mänskliga rättigheter i vissa fall blir ännu mer undertryckt.

29 Avslutningsvis kan parlamentet ge en röst åt dessa platser där mänskliga rättigheter överträds. Parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter har arbetat hårt för att belysa situationen för dessa tre länder, och jag anser att det är mycket viktigt att alla förbättringar eller försämringar av situationer meddelas till parlamentet. Som vanligt väntar resten av världen, den värld som lider, på att vi ska agera. 3-072

Jules Maaten, för ALDE-gruppen. – (NL) Fru talman! Den 3 februari 2005 hävdes den parlamentariska immuniteten för Sam Rainsy och två medlemmar av hans parti, Chea Poch och Cheam Channy, i Kambodja. Sam Rainsy har sedan dess levt i exil i Frankrike, och Chea Poch har också lämnat landet. Cheam Channy arresterades samma dag av militärpolisen. Den senaste tidens arresteringar, inte bara av politiker utan även av journalister, fackföreningsledare och andra medlemmar av det civila samhället vittnar om att situationen har förvärrats när det gäller civila och politiska friheter i detta land. Jag uppmanar kommissionen och rådet att fortsätta att uppmärksamma de kambodjanska myndigheterna på den svåra situationen för medlemmarna i Sam Rainsys parti. Ett land där ett oppositionsparti motarbetas i sin verksamhet i denna utsträckning måste uppmanas att ta sitt ansvar. Jag vill även be kommissionen och rådet att göra en oberoende undersökning om genomförandet av fredsavtalet från Paris. Nästa år är det 15 år sedan Parisavtalet innebar ett stopp för den politiska konflikten i Kambodja. Det gav bland annat en konstitution som innehöll grundprinciper, inbegripet mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Avtalet innehöll också effektiva åtgärder för att förhindra att tidigare politik och praxis någonsin skulle återvända till landet. I Vietnam finns positiva rapporter om ekonomiska framsteg i landet, vilket måste välkomnas. Det är också positivt att Vietnam i november 2004 gjorde det möjligt att hålla ett EU-seminarium om dödsstraff. Under 2004 avrättades ändå minst 82 personer och 115 dömdes till döden, och de verkliga siffrorna är sannolikt högre, eftersom Vietnam behandlar sifferuppgifter om dödsstraff som en statshemlighet. Under 2005 har 24 faktiska avrättningar rapporterats hittills, medan 78 personer har dömts till döden. I detta sammanhang vill jag också gärna nämna förföljelsen av Vietnams förenade buddistiska kyrka, som är av direkt intresse för min kollega Marco Pannella. Jag vill be kommissionen och rådet att vädja till de vietnamesiska myndigheterna om att helt avskaffa dödsstraffet, men oavsett detta bör Europeiska unionen dessförinnan vädja om ett stopp för avrättningar och en minskning av antalet brott som leder till dödsstraff. I Laos gäller dödsstraffet fortfarande, även om inga avrättningar har rapporterats under de senaste 11 åren,

30

30-11-2005

och under 2005 har minst sju personer, varav en kvinna, dömts till döden.

viktigaste för min del – att rapportera om hur arbetet genomförs.

Rent allmänt vill jag också be rådet att införliva mänskliga rättigheter i den bredare ramen av förbindelser mellan Europa och Asean-länderna, även om det säger sig självt att våra förbindelser med dem gäller mer än bara just detta. Vi har ekonomiska och politiska förbindelser, och tillsammans bekämpar vi terrorism och narkotikahandel. Det finns vetenskapligt utbyte och en hel del annat. Enligt min uppfattning borde vi göra mer med Asean-länderna snarare än mindre. Inte minst med tanke på att Kina och Indien är på väg in på scenen är Vietnam grundbulten i våra förbindelser med Asien, men mänskliga rättigheter bör vara en fullständig del av detta. Jag är glad att kommissionen och rådet också har slagit fast detta budskap, och vi måste utan tvekan fortsätta på den här vägen. Jag instämmer helt i min grupps politik i den här frågan.

Det handlar om att rapportera – det hävdar jag bestämt – till EU-organisationerna, men även till befolkningen i fråga. Alltför ofta är det bara vi på utsidan som vet vad som händer och hur det kan lösas. Ibland är det också nödvändigt att de som är på insidan får tillgång till informationen.

3-073

Raül Romeva i Rueda, för Verts/ALE-gruppen. – (ES) Fru talman! För några veckor sedan hörde vi vittnesmål från flera människor från Kambodja, Laos och Vietnam. Deras vittnesmål var verkligen oroande, särskilt när det gäller överträdelser av grundläggande rättigheter. I Kambodja är det, såsom har sagts, inte bara angreppen mot den demokratiska mångfalden – godtyckliga förföljelser och fängslande av flera ledare – som är alarmerande utan även den dubbelt oroande situationen för kvinnor och barn i landet, vilket María Elena Valenciano har påpekat. I Laos blir den humanitära situationen allt allvarligare, och det påverkar inte bara hmongbefolkningen utan även många andra etniska och nationella grupper. Dessutom finns det lokala myndigheter som förvägrar humanitära organisationer tillträde. I Vietnam sitter fortfarande många i fängelse för att ha försvarat rätten till yttrandefrihet eller rätten att vara medlem i vissa grupperingar, fredligt eller genom verksamhet på Internet. Av alla dessa skäl förefaller det mig rimligt, lägligt och nödvändigt att ännu en gång uppmana kommissionen, men även rådet, att övervaka dessa händelser noggrant och främja de arbetsgrupper för mänskliga rättigheter som redan finns på plats i Laos och Vietnam. Jag är glad att höra från kommissionen att de är aktiva, men vi behöver betona att de inte bara måste agera korrekt utan även rapportera tillbaka. Och en av de institutioner de måste rapportera till är just vårt parlament. Vi har bett om detta en tid, och vi gör det också i samband med debatten om ett annat betänkande: Vittorio Agnolettos betänkande om den demokratiska klausulen. Det viktiga är därför inte bara – jag vill betona det – att arbeta med att hantera dessa frågor, att arbeta till förmån för forskning och övervakning av den politik som genomförs i dessa länder, utan även – och detta är det

3-074

Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Fru talman! Vietnam, Laos och Kambodja har gjort enorma ekonomiska framsteg de senaste 10 åren. Vi välkomnar det verkligen, men det är en skam att dessa reformer hittills inte har åtföljts av motsvarande reformer inom politik och civila friheter, såsom anges i förslaget till resolution. Större ekonomisk frihet är goda nyheter, men allvarlig brist på yttrandefrihet samt politisk frihet och religionsfrihet är det motsatta. Den religiösa förföljelse som buddister och kristna utsätts för i Vietnam är särskilt oroande. Buddistiska och kristna ledare hålls i uppfostringsläger, och enbart den här månaden har 84 munkar arresterats. De tillhör den förenade buddistiska kyrkan som har varit förbjuden i 24 år och vars egendom har konfiskerats. Den katolska prästen Pham Minh Tri har suttit i fängelse i många år. En ny lag om tro och religion trädde i kraft för ett år sedan. Den garanterade emellertid ingen verklig religionsfrihet eftersom skolor och universitet som hade förstörts inte återlämnades till buddisterna, för att bara nämna ett exempel. Vi är också alla medvetna om att ”samvetsfångar”, om jag får kalla dem så, hålls i Laos och Kambodja. För att sammanfatta är större ekonomisk frihet i denna region en beundransvärd och lovvärd utveckling. Detsamma gäller emellertid inte för de pågående överträdelserna av mänskliga rättigheter, och då menar jag också rätten att fritt utöva sin religion. Ömsesidiga förbindelser mellan Europeiska unionen och Vietnam, Laos och Kambodja bör bygga inte enbart på större ekonomisk frihet utan även på mänskliga rättigheter, vilket påpekats av tidigare talare. Dessa bör innefatta rätten att utöva den egna religionen. 3-075

Simon Coveney (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar denna debatt. Som tidigare talare har påpekat höll parlamentets underutskott för mänskliga rättigheter en utfrågning om Kambodja, Laos och Vietnam den 12 september 2005. För de som är dåligt informerade var det en väckarklocka när det gäller aktuella brott mot mänskliga rättigheter, frihetsbegränsningar och politiskt och religiöst förtryck, med olika redogörelser för vart och ett av länderna. Detta meddelande följer tidigare resolutioner och starkt formulerade punkter i årsrapporten om mänskliga rättigheter som parlamentet utarbetade förra året. I meddelandet uppmanas myndigheterna i alla tre länderna att göra framsteg på specifika områden.

30-11-2005 När det gäller Kambodja innehåller förslaget en uppmaning till myndigheterna att engagera sig i politiska och institutionella reformer, att frige politiska fångar, att bekämpa korruption, skogsskövling och fördrivande av människor, och att vidta åtgärder för att bekämpa sexturismnäringen. När det gäller Laos uppmanar vi myndigheterna att frige politiska fångar och samvetsfångar, att utveckla ett flerpartisystem där alla åsikter och uppfattningar kan beaktas, att respektera religiösa minoriteter och deras rättigheter och att ge FN-organ obegränsat tillträde till alla delar av landet. När det gäller Vietnam uppmanar vi myndigheterna att främja och tillåta ett flerpartisystem för att återspegla olika ståndpunkter, att upphöra med allt förtryck av religiösa minoritetsgrupper, så som den förenade buddistkyrkan, och att frige vietnamesiska politiska samvetsfångar. Samtidigt är vi medvetna om att det har skett vissa framsteg på området. Vi vädjar också om ett säkert återsändande i enlighet med avtalet mellan Kambodja och Vietnam under UNHCR:s överinseende. Detta är inga orimliga önskemål. De stämmer överens med EU:s värdesystem när det gäller främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati. EU har formella band med alla tre länderna genom samarbetsavtalen med Kambodja och Laos från 1997 och med Vietnam från 1995. I alla dessa avtal ingår människorättsklausuler. De måste betyda något, och om de överträds upprepade gånger borde det få konsekvenser. 3-076

ORDFÖRANDESKAP: KAUFMANN Vice talman 3-077

Glyn Ford (PSE). – (EN) Fru talman! Jag anser att den här debatten är lite halvdan: den består av en brokig blandning, eftersom det föreligger avsevärda skillnader när det gäller situationen i de tre länderna. I Kambodja, där jag var Europaparlamentets högste valobservatör i det senaste valet, finns det uppenbarligen stora brister i demokratin. Det är mycket tydligt att Kambodjas folkparti vann det valet. Deras behandling av Sam Rainsy och andra medlemmar av hans parti är emellertid helt oacceptabel, och rådet och kommissionen bör fortsätta att vara pådrivande i den frågan. Vietnam är en leninistisk stat med marknadsekonomi och med en starkt reformistisk rörelse som leder till gradvisa framsteg. Begränsningen av yttrandefriheten är trots allt en fråga där vi borde utöva påtryckningar mot landet, vilket även gäller för diskrimineringen av Vietnams förenade buddistkyrka. Behandlingen av de lokala minoriteterna, särskilt i de centrala högländerna och i norr, är oacceptabel enligt alla internationella normer, även om man måste medge att de spelat en negativa roll i Vietnams nationella frihetskamp för flera decennier sedan.

31 Det stora problemet är enligt min mening Laos, som är en auktoritär och i högsta grad oreformerad regim, där yttrandefriheten, pressfriheten, organisationsfriheten och religionsfriheten är begränsad och det inte finns någon effektiv politisk opposition. Jag minns min kollega Olivier Dupuis, tidigare ledamot av Europaparlamentet, som arresterades i Laos och som hungerstrejkade på grund av att det var omöjligt att distribuera material i det landet. Min kollega, Eluned Morgan, kommer senare att tala om situationen för hmongfolket i Laos, som är ytterst skrämmande. Vi uppmanar kommissionen och rådet att fortsätta att driva på alla dessa länder för att mildra problemen avseende mänskliga rättigheter, vilka tar sig olika uttryck men som fortfarande existerar i samtliga tre länder. 3-078

James Hugh Allister (NI). – (EN) Fru talman! Är det verkligen lönt att diskutera mänskliga rättigheter i dessa länder såvida inte EU är berett att handla i enlighet med villkoren i dess bilaterala avtal med Kambodja, Laos och Vietnam, där respekt för mänskliga rättigheter är ett krav för fortsatt EU-stöd? Det villkoret överträds fortfarande dagligen, men vi fortsätter att ösa in bistånd som om allt stod rätt till. Allt står långt ifrån rätt till. Jag har endast tid att ta upp brott mot religionsfrihet. I Vietnam är förföljelsen av kristna otyglad och är särskilt hemsk när det gäller de protestantiska minoritetskyrkorna i Vietnams centrala högländer och i norr. Pastor Quang och hans anhängare har obarmhärtigt jagats av de kommunistiska myndigheterna. När ordföranden för den vietnamesiska kommittén för mänskliga rättigheter talade inför parlamentet i december, beskrev han Vietnam som ett fängelse för dess människor, som styrs av en röd maffia som finansieras av EU:s skattebetalare. Möjligtvis överdrev han vår generositet, men det var en svidande anklagelse mot EU:s attityd gentemot länder som detta. 3-079

Antonio Tajani (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Situationen för de mänskliga rättigheterna i Kambodja, Laos och Vietnam är särskilt oroande. Syftet med dagens debatt är att stödja starka och bestämda åtgärder från oss alla – parlamentet, kommissionen och rådet – för att försvara grundläggande mänskliga rättigheter: rätten till liv och främjande av frihet. Sedan slutet på den militära konflikten – kriget i Vietnam avslutades för 30 år sedan – och en blodig kommunistregims fall – såsom Pol Pot – eller våldsamma statskupper – såsom i Laos – har det internationella samfundet aktivt samarbetat för att stödja f.d. Indokina när det gäller utveckling och demokrati inom det internationella forumet. Men hur ser det ut i dag, 30 år efter händelser som var så förskräckliga och tragiska för delar av människosläktet? Mycket har säkerligen gjorts, men inte tillräckligt.

32 Grundläggande garantier för mänskliga rättigheter respekteras fortfarande inte: rätten till liv och mötes-, yttrande- och opinionsfrihet, för att inte tala om rätten till religionsutövning och de restriktioner som kristna och katoliker utsätts för, liksom den förenade buddistiska kyrkan i Vietnam. Vad mer kan man säga om den smutsiga, skamliga sexturismen som pågår okontrollerat och genom vilken unga kvinnor – nästan barn – kastas ut på gatan som slaktarens kött? Det är en skam som måste förebyggas och stoppas. Det måste erkännas att vissa framsteg har gjorts när det gäller rätten till religionsfrihet: flera dussin personer prästvigdes i Vietnam för några dagar sedan. Det är emellertid nödvändigt att göra mer för att vinna kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Om tre år firar vi 60-årsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas att vi till dess – genom utökad användning av de instrument som är tillgängliga för oss, till att börja med finansiella instrument – uppnår en genuin politik för att försvara de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Fru talman! För att uppnå denna målsättning anser jag att det är grundläggande att införliva Europaparlamentet i arbetet inom rådets och kommissionens arbetsgrupper för EU–Laos och EU–Vietnam, när det gäller administrativa reformer, styrelsesätt och mänskliga rättigheter.

30-11-2005 uppmanar därför kommissionen och rådet att mycket allvarligt överväga vilken hjälp som bör ges, eller om det över huvud taget bör ges någon hjälp, till Laos om det inte sker betydande förbättringar, i synnerhet när det gäller hmongfolkets rättigheter. 3-081

Ursula Stenzel (PPE-DE). – (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! 30 år efter Vietnamkrigets slut, som drog in Kambodja och Laos i en virvelström, är ställningen för de mänskliga rättigheterna i dessa tre sydostasiatiska länder fortfarande inte tillfredsställande. Det är irrelevant att vi upprepar oss, för vi kan inte sätta ljuset på dessa problem för ofta. Laos är ett enpartiland, och all slags opposition är utesluten. Landet är avskuret från den internationella gemenskapen, utan någon opinions- eller trosfrihet, för att inte tala om att det fungerar som centrum för opiumtillverkning och olaglig handel med trä, och den misshandel av unga människor som pågår där. I Kambodja tas ingen hänsyn till kvinnors och barns rättigheter, och oppositionen och dess supportrar slås ned. Domstolarna är inte oberoende, parlamentsledamöter förlorar sin immunitet genom åtal och journalister hamnar i fängelse.

3-080

Trots ekonomiska framsteg och en viss vilja att ta frågor om mänskliga rättigheter på allvar har även Vietnam de strängaste restriktionerna när det gäller opinionsfrihet och pressfrihet, och slår tyvärr fortfarande ned religionsutövning, vare sig det innebär att förfölja buddister eller romersk-katolska präster.

Eluned Morgan (PSE). – (EN) Fru talman! Jag vill tala om de mänskliga rättigheterna i Laos. Mitt under det senaste valet till Europaparlamentet såg jag en dokumentärfilm om hmongfolkets svåra situation. Jag bestämde mig då för att ta första tillfället i akt här i parlamentet och ta upp dessa människors svåra situation. Jag är glad att jag har den möjligheten här i dag.

Så länge människor hamnar i fängelse för sina uppfattningar och övertygelser är detta ett problem som bör tas upp inte bara i en resolution av Europaparlamentet. Även rådet och kommissionen bör bidra till att främja ett bra styrelseskick, utveckla institutionerna och genomföra administrativa reformer.

Hmongfolket är en etnisk grupp som har förföljts i många år för sitt stöd till USA under Vietnamkriget. När kommunistpartiet tog över makten 1975 dog tusentals människor bland hmongfolket därför att de stödde USA vid denna tid. Många flydde ut ur landet, men många andra flydde till bergsdjunglerna där de fortfarande befinner sig flera decennier senare. I den dokumentärfilm jag såg visades hur en hel by – små barn och gamla kvinnor och män – grät när kameragruppen kom därför att de trodde att deras svåra situation äntligen skulle visas för världen. Hmongfolket i Laos har anfallits av helikoptrar och marktrupper. De lever under mycket knappa villkor, och ibland går de utan mat i flera dagar trots att de är omgivna av ätliga bär: de skulle hellre svälta än ge de laotiska myndigheterna några ledtrådar om var de befinner sig. Detta är en fruktan som kvinnor och i synnerhet barn inte ska behöva leva med under 2000-talet. Jag

Stöd från EU får endast ges om dessa politiska villkor uppfylls. Det är med tanke på detta som det gemensamma förslaget till resolution uttrycker inte bara en from önskan utan en uppmaning till alla institutioner i Europeiska unionen. 3-082

Eija-Riitta Korhola (PPE-DE). – (FI) Fru talman! Den resolution vi debatterar vinner brett stöd här i parlamentet, precis som den bör. När det gäller mänsklig värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter har vi som europeiska politiker både en möjlighet och en skyldighet att försvara dessa principer med ännu större kraft. Denna resolution är, som redan sagts, ett bra exempel på hur utskottens arbete kan behandlas i kammaren. Underutskottet för mänskliga rättigheter fick veta att det råder stor oro för den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Laos, Kambodja och Vietnam.

30-11-2005 I Kambodjas fall fanns det kanske tidigare en önskan att ge landet tid att normaliseras och återhämta sig efter de röda khmerernas välde, men tidsfristen löper snart ut. När till och med de förtryckta fortsätter med förtrycket måste resten av världen ingripa i människorättsfrågan. Detta innebär oundvikligen att vi måste överväga att ställa villkor för att sätta press på regeringar. Rapporter om att oppositionella politiker och journalister arresteras, exempelvis, tyder inte på att situationen utvecklas i rätt riktning. Det internationella samfundet måste vara extra uppmärksamt på kvinnornas ställning. Främjandet av rättigheterna för grupper som alltför lätt diskrimineras, t.ex. kvinnor, barn och i synnerhet flickor, minoriteter, ursprungsbefolkningar och funktionshindrade, har högsta prioritet, och det är utmärkt att detta tas upp i resolutionen. Vi vet inte med säkerhet hur situationen ser ut i Laos, eftersom utländska människorättsorganisationer inte släpps in i landet. Vad vi däremot vet är att det knappast kan sägas att grundläggande rättigheter respekteras där. När parlamentet nu ger sitt breda politiska stöd till resolutionen, samtidigt som vi påpekar att det finns tidigare resolutioner, kommer vi givetvis att noga övervaka utvecklingen i dessa länder, och om situationen inte förbättras kommer vi definitivt att återkomma till denna fråga. 3-083

Patrick Gaubert (PPE-DE). – (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Som mina parlamentskolleger framhållit i sina anföranden är Kambodja, Laos och Vietnam tre länder där mänskliga rättigheter uppenbart och kontinuerligt kränks utan att det internationella samfundet reagerar. Dessa länder genomför ekonomiska reformer som är nödvändiga för deras utveckling, men de glömmer medborgarnas, särskilt de etniska och religiösa minoriteternas, grundläggande fri- och rättigheter. Jag skulle i synnerhet vilja göra er uppmärksamma på situationen för hmongfolket i Laos. Dessa människor har i 30 års tid ständigt förföljts av folkets armé därför att deras föräldrar eller mor- eller farföräldrar slogs på Förenta staternas sida i Vietnamkriget. Det hävdas att de är nästan 20 000 som överlever i djungeln under bedrövliga förhållanden, förhållanden som strider mot de människorättsliga principer vi alla ställer oss bakom. De lever på blad och rötter och är så otrygga att de regelbundet tvingas flytta sina byar. Deras barn får ingen utbildning och lider av undernäring. Flera hundra av dem har överlämnat sig till myndigheterna, men de har arresterats eller försvunnit. Centralregeringen tillbakavisar uppgifterna. Det internationella samfundet fick nyligen höra talas om dem tack vare medierna. Nu måste vi öppna ögonen och framför allt kraftigt fördöma denna kampanj av förtryck, eller till och med utrotning, som bedrivs fullständigt ostraffat. Vi måste kräva att den laotiska regeringen ger internationella och

33 icke-statliga organisationer fritt tillträde till de berörda områdena, vilket är en förutsättning för att dessa människor ska få de livsmedel och den omsorg de behöver. Och framför allt måste vi trycka på för att regeringen ska integrera detta folk med det laotiska samhället och ge dem de grundläggande fri- och rättigheter de hittills förvägrats. Vi vet att den laotiska ekonomin är beroende av stöd från utländska givare, till stor del från EU, och det internationella samfundet och EU har därför möjlighet att sätta press på landets myndigheter. Vi hoppas, fru talman, att kommissionen och rådet kommer att hörsamma dessa uppmaningar och hjälpa befolkningarna i Sydostasien. 3-084

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse på ledamöternas åsikter i debatten, och jag välkomnar verkligen de starka känslor som finns när det gäller mänskliga rättigheter. Regeringarna i Kambodja, Laos och Vietnam kan vara helt förvissade om att rådet tar de mänskliga rättigheterna på allvar. Dessa regeringar är helt medvetna om de starka känslorna inom rådet, bland EU:s medlemsstater och i Europaparlamentet. I juli besökte jag Kambodja och Laos där jag närvarade vid Aseans regionala forum. Jag såg ett projekt i Kambodja som innebär att man tar bort utsatta ungdomar från gatorna och utför ett helt fantastiskt arbete. Jag såg också ett projekt som stöds av Förenade kungarikets regering och som ger poliser i Kambodja yrkesutbildning för att de ska kunna slå till mot barnsexturismen. Jag vet att många andra EU-medlemsstater finansierar liknande projekt i andra länder där man utför ett bra arbete. Jag anser att det är mycket viktigt att vi är öppna och uppriktiga mot regeringarna i de länder där de mänskliga rättigheterna kränks, men vi bör också komma med uppmuntrande ord där det görs positiva framsteg. Jag noterar att det i dagens medier finns en rapport om att sextio nya romersk-katolska präster prästvigdes vid en massceremoni i Vietnam i går. Detta är en välkommen utveckling, men vi får inte glömma att det fortfarande förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna i detta land liksom i Kambodja och Laos. Vi har hört ett antal mycket vältaliga inlägg om dessa kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag hoppas att ledamöterna här i dag fortsätter att utnyttja varje tillfälle att besöka dessa länder för att själva komma till klarhet om situationen och framföra sin oro över situationen för de mänskliga rättigheterna direkt till regeringarna i dessa länder. När jag var i Kambodja tog jag naturligtvis upp frågan om Sam Rainsy och hans parti direkt med premiärminister Samdech Hun Sen. Vid Aseans regionala forum förde Javier Solana och jag även en diskussion om de mänskliga rättigheterna.

34 Rådet kommer även i fortsättningen att framföra sina farhågor till dessa regeringar. Det innebär att rådet måste vara öppet, uppriktigt och rakt på sak i de fall då dessa regeringar inte lever upp till internationella normer. Men vi måste låta våra farhågor bygga på tillförlitlig information; vi måste ha korrekta uppgifter. Vi måste också erkänna och uppmuntra framsteg där sådana sker. 3-085

Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (SK) Jag vill tacka er för diskussionen och framför allt för det politiska eftertryck och det engagemang som enskilda parlamentsledamöter och Europaparlamentet som helhet visat i sin trohet mot de värden och principer som ligger till grund inte bara för det europeiska samhället utan också för varje fri civilisation som vill säkra framsteg, mänsklig värdighet och alla livsförnödenheter. Jag är övertygad om att vi med detta förhållningssätt ställer oss inte bara på den rätta sidan utan också på den gradvisa förändringens vinnande sida. Det står klart att en helt annan situation råder i de tre länder som grundligt diskuterats. Vi får dock inte glömma att denna situation är resultatet av en tragisk historia. Utvecklingen de senaste årtiondena visar tydligt att situationen förbättrats avsevärt, även om den fortfarande är långt ifrån tillfredsställande. Mot denna bakgrund kommer kommissionen, tillsammans med ordförandeskapet och rådet, att fortsätta med konstruktiv dialog och politiska påtryckningar för att få till stånd en demokratisering i dessa tre sydostasiatiska länder. Jag skulle vilja kommentera frågan om tillhandahållande av information och rapporter. Kommissionen är beredd att lämna ut information om diskussionerna i EU:s gemensamma arbetsgrupp för dessa länder, och jag är övertygad om att formulering och/eller godkännande av klausuler om mänskliga rättigheter och demokrati i våra samarbetsavtal också kommer att utgöra ett viktigt bidrag till dessa principer och värden i de internationella förbindelserna. Jag vill nämna ett exempel som är betydelsefullt för kommunikationen från folk till folk. För två veckor sedan hade jag tillfälle att närvara vid öppnandet av det andra mötet mellan universitetsrektorer från EU och Asean i Leuven utanför Bryssel. Det var ett oerhört inspirerande evenemang som innefattade en diskussion om hur man ska skapa förutsättningar för att förbättra inte bara dialogen utan också klimatet för frihet och demokrati i dessa länder. Om vi upprätthåller sådana förbindelser, exempelvis genom att erbjuda studenter från de aktuella länderna att delta i program och projekt som Erasmus Mundus, tror jag definitivt att vi kan bidra till bättre förhållanden i Vietnam, Laos och Kambodja. 3-086

Talmannen. – Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

30-11-2005 3-087

Olympisk fred – Utveckling och idrott 3-088

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande muntliga frågor: O-0084/2005 – B6-0335/2005 till rådet från Nikolaos Sifunakis för utskottet för kultur och utbildning om olympisk fred O-0078/2005 – B6-0340/2005 till rådet från Maria Martens för utskottet för utveckling om utveckling och idrott O-0079/2005 – B6-0341/2005 till kommissionen från Maria Martens för utskottet för utveckling om utveckling och idrott. 3-089

Nikolaos Sifunakis (PSE), frågeställare. – (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag talar för Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning, det utskott som ansvarar för ungdom och idrott, när jag särskilt välkomnar dagens plenardebatt om utskottets resolutionsförslag nyligen om olympisk fred inför de olympiska och paralympiska vinterspelen i Turin i februari nästa år. Europaparlamentet, och särskilt utskottet för kultur och utbildning, uttrycker i dag, precis som vid de förra olympiska och paralympiska spelen i Aten, sitt stöd för tanken på olympisk fred, och uppmanar rådet att vidta särskilda åtgärder för att se till att den respekteras under OS i Turin. Som ni alla vet har tanken på olympisk fred sitt ursprung i de olympiska spelen i antikens Grekland. Under antiken inställde de grekiska stadsstater som deltog i spelen alla fientligheter under sju dagar innan spelen inleddes och sju dagar efter det att de avslutats, så att idrottsmän, artister och åskådare tryggt kunde resa till Olympia för att delta i spelen och återvända hem i säkerhet. Från nionde århundradet f.Kr., när den olympiska freden inrättades genom undertecknande av ett fredsfördrag mellan kungarna i Sparta, Elis och Pisa, fram till år 393 e.Kr., det år då de olympiska spelen avskaffades, iakttogs olympisk fred i tolv århundraden i sträck i den utsträckning den förtjänar. Detta bidrog till respekten för de olympiska spelen som institution. I dag, i början av det tjugoförsta århundradet, upplever tanken på olympisk fred en renässans och utgör så att säga en bro mellan den antika traditionen och den moderna världen, för utöver de olympiska spelens ädla ideal är det oerhört viktigt att vi ger detta stora idrottsliga och kulturella evenemang ytterligare kraft med global fred som mål. På så sätt återupplivar vi inte bara de olympiska spelens generella idé, där den olympiska freden ingår, utan vi ger också de olympiska spelen en ny drivkraft och nya utsikter.

30-11-2005 Jag vill nu i korta drag redogöra för de åtgärder vi vidtagit de senaste åren för att befästa tanken på olympisk fred världen över. År 1992 uppmanade Internationella olympiska kommittén det internationella samfundet att inställa alla fientligheter under 1992 års olympiska spel. Under OS i Lillehammer 1994 tystnade vapnen i Sarajevo, och fyra år senare, under OS i Nagano i februari 1998, avvärjdes konflikten i Persiska viken tack vare ingripandet från FN:s generalsekreterare Kofi Annan. FN:s generalförsamling har sedan 1993 antagit en rad resolutioner där staterna uppmanats att respektera den olympiska freden. Dessa resolutioner har godtagits av samtliga medlemsstater, något som sällan händer i FN, och visar att olympisk fred är en målsättning för hela världssamfundet. I juli 2000, efter förslaget från den grekiska regeringen och den dåvarande utrikesministern Georgios Papandreou, som också var förslagets upphovsman, gav vi den olympiska freden institutionellt skydd genom Internationella olympiska kommitténs och den grekiska regeringens inrättande av ett internationellt centrum för olympisk fred och en internationell stiftelse för olympisk fred, som en plattform för debatt med målet att lösa konflikter och upprätta en kultur av fred genom idrott och det olympiska idealet och att stimulera människor, särskilt ungdomar, till handling. Det är värt att påpeka att vår vän Stavros Lambrinidis var den förste chefen för det internationella centret för olympisk fred och samordnare för detta projekt. Tanken på olympisk fred härrör från en djup övertygelse om att idrott och idrottsliga ideal kan bidra till att skapa en fredlig och bättre värld. Det är det mest långlivade fredsvillkoret i mänsklighetens historia och ett oerhört värdefullt diplomatiskt redskap som erbjuder betydelsefulla möjligheter till fredlig krishantering genom dialog och utbildning. Denna insats kommer att utgöra en smärre revolution i dagens värld. Jag anser därför att även vi bör bidra, med både ord och handling, till att förverkliga detta. 3-090

Maria Martens (PPE-DE), frågeställare. – (NL) Fru talman! FN har utropat 2005 till internationellt år för idrott och idrottsutbildning. Året ska också tjäna som incitament för att skapa förutsättningar för fler och bättre idrottsprojekt i utvecklingsländer. Länder och ickestatliga organisationer uppmanas att göra mer när det gäller utvecklingssamarbete och idrott. FN är övertygat om att idrott i betydande utsträckning kan bidra till uppnåendet av millenniemålen. Detta är första gången som utvecklingssamarbete och idrott utgör en punkt på vår föredragningslista, och det välkomnar jag. Idrott sammanför människor av olika ras och klass, med olika bildningsnivå och kultur. Idrott kan

35 bidra positivt till social sammanhållning, lagarbete, hälsa, interkulturell dialog och mycket annat. Det är också ett perfekt redskap för att nå utsatta samhällsgrupper, t.ex. funktionshindrade och barn, och det verkar vara ett fantastiskt sätt för traumatiserade barn, t.ex. barnsoldater, att hantera sina trauman och på nytt integreras i samhället. Idrott kan därför spela en viktig roll i utvecklingshänseende. Sunda aktiviteter som bedrivs enskilt eller i grupp kan också bidra till bättre förbindelser mellan olika befolkningsgrupper. Projekt på detta område drivs av stora organisationer som Unicef och de olika ländernas olympiska kommittéer, men också av nationella regeringar, t.ex. i Norge, Kanada, Förenade kungariket och Nederländerna, och internationella paraplyorganisationer för idrott, t.ex. Internationella fotbollsförbundet (FIFA). I Nederländerna är det inte bara regeringen som är aktiv, utan även icke-statliga organisationer som NKS, Nederländernas katolska idrottsförbund, har i åratal arbetat med idrottsprojekt i utvecklingsländer. Dessa projekt har kostat lite men haft stor effekt. Intressanta exempel finns också exempelvis på utbildnings- och hälsovårdsområdet och även när det gäller förebyggande av hiv/aids. I samband med utveckling och idrott förtjänar kvinnornas ställning ett särskilt omnämnande. Kvinnor hindras ofta från att utöva idrott, t.ex. på grund av klädregler eller helt enkelt för att de inte får lämna hemmet. Alla bör ha rätt att utöva idrott. Jag är därför glad över det muntliga ändringsförslag som är under utarbetande och där detta betonas. Avsikten med frågan till kommissionen och rådet är att öka medvetenheten i Europa om de möjligheter som idrotten kan erbjuda på utvecklingssamarbetets område. Jag hoppas kommissionen vill redogöra för sina erfarenheter av program av detta slag, och jag undrar också om kommissionen kan – och vill – bidra till att bredda kunskapen om möjligheterna och till att medlemsstaterna uppmuntras att främja projekt på detta område som organiseras av t.ex. icke-statliga idrottsorganisationer i respektive land. Kommissionen skulle till och med kunna överväga att frigöra en del medel för finansiering. Under alla omständigheter är det min innerliga förhoppning att vi under FN:s år för utvecklingssamarbete och idrott kommer att ta tillfället i akt att göra mer på utvecklingssamarbetets område. 3-091

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Fru talman! Som svar till Nikolaos Sifunakis bekräftar rådet att det även i fortsättningen vill främja idealen fred och förståelse mellan människor genom idrott. Vid Europeiska rådets möte i Bryssel den 12 december 2003 stödde stats- och regeringscheferna tanken på en

36 olympisk fred och välkomnade Förenta nationernas resolution om detta. När Europeiska året för utbildning genom idrott lanserades den 29 januari 2004 framhöll utbildnings- och idrottsministrarnas trojka dessutom betydelsen av den olympiska freden och dess budskap om fred, tolerans och vänskap, dess unika plats i medborgarnas liv och dess positiva roll för att främja vänskap och bryta ned sociala och kulturella barriärer. Som svar till Maria Martens vill rådet till att börja med påpeka för henne att den verksamhet som enbart gäller idrott inte omfattas av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och att gemenskapen inte har någon specifik behörighet på idrottsområdet. Rådet anser dock att åtgärder och evenemang med anknytning till idrott kan vara till stor hjälp för att främja utbildning, hälsa och social sammanhållning, för att bekämpa diskriminering och för att skapa ett samhälle som omfattar alla. Rådet vill också påpeka att idrottens fostrande värde erkändes av Europeiska rådet vid mötet i Nice i december 2000. Detta erkännande bekräftar tidigare förklaringar, i synnerhet förklaringen till Amsterdamfördraget, där idrottens sociala betydelse och dess roll för att forma personligheten och föra samman människor framhölls, och rådets resolution av den 17 december 1999, där det påpekades att idrotten har ett fostrande värde som kan bidra till att stärka det civila samhället. Den 5 maj 2003 antog rådet sedan en resolution om idrottens sociala värde för unga människor. Rådet tror fullt och fast på den värdefulla roll idrotten har i utvecklingsländerna för att främja utbildning, hälsa och samhällsgemenskap. Därför stöder rådet utnämnandet av 2005 till FN:s internationella år för idrott och idrottsutbildning och välkomnar de insatser som görs för att främja idrotten som ett redskap för utveckling. Att utrota fattigdomen och att skapa hållbar utveckling är de övergripande målen både för Europeiska rådets förklaring om utvecklingspolitiken 2000 och för det reviderade dokument om det europeiska samförståndet om utveckling som utvecklingsministrarna i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) beslutade om den 22 november 2005. Även om utbildning och hälsa inte fanns med i förklaringen om utvecklingspolitiken 2000 fäste det reviderade dokumentet European Consensus on Development Policy [det europeiska samförståndet om utvecklingspolitiken] uppmärksamheten på mänsklig utveckling som ett område för gemenskapsinsatser. Vi erkänner värdet av idrott för att främja en sund livsstil och för att förhindra många livsstilsrelaterade sjukdomar. Vi stöder nationella insatser där idrotten banar väg för gemenskapens utbildning om bättre hälsa och förebyggande av hiv.

30-11-2005 Särskilt i Cotonouavtalet om AVS–EU-partnerskapet räknar man med samarbete och satsningar på självförsörjning, åtgärder och insatser för att hjälpa lokalt förankrade institutioner att ge barn en chans att utveckla sina fysiska möjligheter. Idrott och gymnastik bör framför allt sättas i samband med millenniemål två – att ge alla allmän grundskoleutbildning senast 2015 – och millenniemål tre – att avskaffa könsdiskriminering på alla nivåer inom utbildningen senast 2015. När det gäller det andra millenniemålet är EU:s främsta prioritet i fråga om utbildning för utveckling den grundläggande utbildningen, särskilt på grundskolenivå. EU har satt som sitt mål att allmän grundskoleutbildning och jämställdhet mellan könen inom utbildningsväsendet ska genomföras senast 2015. Detta genomförs på tre nivåer. För det första genom internationella institutioner: EU stöder aktivt FN-initiativet ”Utbildning för alla” i samarbete med andra givare – Unesco och Världsbanken – och även Unicef på detta område. För det andra genom insatser på nationell nivå som innebär en allt närmare koppling till nationella utbildningsprogram och som bygger på dialog med nationella myndigheter om finansiering och inriktning. För det tredje genom stöd till icke-statliga organisationers projekt med inriktning på grundläggande utbildning. EU stöder också informell utbildning av unga människor inom ramen för ungdomsprogrammet. När det gäller millenniemål tre är EU också mycket aktivt i internationella forum som till exempel Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor och Internationella konferensen om befolkning och utveckling. En av de främsta prioriteterna i politiken för att främja jämställdhet mellan könen är att ge flickor och kvinnor tillträde till undervisning, även i gymnastik. Många EUmedlemsstater stöder utbildningsprogram för flickor som till exempel Unicefs Accelerated Girls’ Education Strategy. I detta sammanhang välkomnar rådet och ger sitt fulla stöd till den resolution som FN:s generalförsamling antog vid sin sextionde session i september 2005. I resolutionen framhålls den roll som både formell och informell undervisning spelar för att nå målet utrotning av fattigdom och de andra millenniemålen. Rådet bekräftar sitt engagemang för att stödja utvecklingsländernas insatser för att se till att alla barn får tillgång till helt kostnadsfri och obligatorisk allmän grundskoleutbildning av god kvalitet, för att avhjälpa obalansen och bristen på jämställdhet mellan könen och för att på nytt förbättra flickornas utbildning. Slutligen påpekar rådet sitt engagemang för att främja utbildning för fred och mänsklig utveckling. 3-092

Christopher Beazley (PPE-DE). – (EN) Fru talman! Jag har begärt ordet i en ordningsfråga i enlighet med en artikel i arbetsordningen som gäller

30-11-2005 parlamentsledamöternas möjlighet att fråga rådsordföranden om han vill bereda plats för andra talare. Jag tror att den artikel det gäller är artikel 46, även om den kan ha blivit ändrad. Ministern höll ett långt och intressant anförande, men han har inte svarat på frågan om en olympisk fred. Han sa att detta inte ligger inom EG-fördragets behörighetsområde, men vi har brittiska medlemmar i Internationella olympiska kommittén. Kanske han skulle kunna bekräfta för parlamentet att han gärna skulle tala med sina kolleger, däribland hennes kungliga höghet prinsessan Anne, för att tala om att vi tar parlamentets resolution på allvar och att vi är mycket angelägna om det vi kräver, nämligen 16 dagars fred. 3-093

Talmannen. – Herr Beazley! Ni har fel när det gäller arbetsordningen. Eftersom ni redan begärt ordet i en ordningsfråga, trots att ni inte står på talarlistan, föreslår jag att Ian Pearson om han så vill bemöter ert inlägg i slutet av debatten. 3-094

Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Fru talman! Min uppgift är både lättare och svårare på grund av tidsbrist. Ian Pearson beskrev många orsaker till att idrott, utbildning och social utveckling är så viktiga i vår politik i unionen, men också i förhållande till tredjeländer och när det gäller våra utvecklingsmål, i synnerhet millenniemålen. Jag är helt överens med Maria Martens. Idrott och gymnastik kan bidra till att millenniemålen nås. Vi välkomnar Förenta nationernas arbete på detta område, särskilt skapandet av en speciell internationell plattform för idrott och utveckling. Vi välkomnar också att 2005 har utnämnts till Internationella året för gymnastik och idrott. Kommissionen medverkar och kommer att medverka ytterligare i denna verksamhet. Särskilt kommer vi nu att delta i detta initiativs avslutningskonferens, där fokus kommer att ligga just på frågan om idrott och utveckling. Som ni redan har nämnt föregicks detta år av Europeiska året för utbildning genom idrott 2004, vilket var ett mycket viktigt år för vårt samarbetsområde. Före årsslutet kommer jag att ge parlamentet en officiell rapport om denna verksamhet och de rekommendationer eller slutsatser som den utmynnar i. Jag tror därför att det kommer att finnas mer tid och utrymme för att diskutera initiativets resultat. Naturligtvis arbetar vi med utgångspunkt från Nicefördraget och den förklaring som hör till detta fördrag. Detta begränsar kommissionens möjligheter, men i nära samarbete med medlemsstaterna har mycket uträttats, och det finns mycket på våra idrottsministrars aktuella dagordning. När det gäller att finansiera projekt på området idrott och utveckling kan emellertid Europeiska unionens stöd till sådana initiativ endast kanaliseras genom befintliga program på området utvecklingssamarbete. Så är det

37 redan. Projekt där idrott används som metod för utveckling har medfinansierats till exempel på området informell utbildning och social integration eller när det gäller att uppmuntra kvinnor från missgynnade befolkningsgrupper att delta i idrott. Jag vill bekräfta för ledamöterna och särskilt för Nikolaos Sifunakis att vi oförbehållsamt stöder den olympiska freden. Vid flera tillfällen har idrotten visat sig nå resultat där andra metoder har misslyckats. Ett enastående och mycket starkt exempel var de nordkoreanska och sydkoreanska delegationernas gemensamma parad under den Koreahalvöns fana under öppningsceremonin vid de olympiska spelen i Sydney. I detta sammanhang välkomnar jag Europaparlamentets initiativ inför de olympiska vinterspelen i Turin 2006 som ligger mycket nära i tiden. Detta är en uppföljning av ett liknande initiativ i samband med de olympiska sommarspelen i Aten 2004. Europeiska unionen bör verkligen gå i spetsen genom att stödja initiativ för att främja fred runt om i världen. Låt mig ändå betona att det är medlemsstaterna som ska fatta det slutgiltiga beslutet. Men jag vill försäkra er om att jag inom mitt ansvarsområde kommer att göra mitt bästa för att främja den olympiska freden. Avslutningsvis vill jag säga att det finns ett starkt och växande engagemang i parlamentet och i utskottet för kultur och utbildning på idrottsområdet. Jag gratulerar er till detta engagemang eftersom det är viktigt för en allsidig utveckling inte bara av idrotten, utan också av den europeiska andan. 3-095

Manolis Mavrommatis, för PPE-DE-gruppen. – (EL) Fru talman! Idrott är en mänsklig rättighet. Under denna devis för FN fram idrott som ett sätt att avvärja konflikter och minska fattigdom och som en väg till utveckling generellt sett. Nu när vi närmar oss slutet av 2005, det internationella året för idrott och idrottsutbildning, är det viktigt att vi utvärderar vad vi uppnått på EU-nivå och internationell nivå. Utskottet för utveckling valde att göra denna översyn med avseende på idrottens bidrag till främjandet av utbildning, hälsa, utveckling och fred. I samma anda begav sig 190 av de 191 medlemsstaterna till FN:s högkvarter torsdagen den 3 november 2005 för att i Kofi Annans närvaro underteckna den vapenvila som ska gälla under de olympiska och paralympiska vinterspelen i Turin i februari 2006. Försvaret av demokrati och frihet och upprätthållandet av fred mellan folken, försvaret av den mänskliga värdigheten och skyddet av unga idrottare är allas vårt ansvar. De olympiska spelen utgör därför ett utmärkt tillfälle för EU att också i sin tur främja dessa ideal genom att uppmana alla världens nationer att respektera freden under vinterspelen i Turin.

38 På utvecklingsområdet kan samtidigt stöd i form av program för fortlöpande utbildning av idrottsinstruktörer och sportjournalister bidra positivt till bekämpning av rasism och främlingsfientlighet och till att säkra lika möjligheter för kvinnor och män. Kända idrottspersonligheter som Pelé, Ronaldo, Zidane och många andra ställer upp som goodwillambassadörer för FN för att framhålla vikten av att bekämpa rasism och fattigdom. Idrott kan också ha ekonomisk betydelse såtillvida att ett land som investerar i medborgarnas goda fysik, och börjar med ungdomarna i skolan, på lång sikt kan minska utgifterna för hälsovård. En rapport från FN visar nämligen att 40 procent av alla sjukdomar globalt sett hänger samman med brist på motion och dålig fysik. Avslutningsvis utgör de tjugonde olympiska vinterspelen i Turin ett fantastiskt tillfälle för hela mänskligheten att respektera freden och samtidigt i idrottens namn försvara hälsa och utveckling inom ramen för sund tävlan. EU kommer också att bli den största vinnaren tack vare sina insatser för att åstadkomma fred och framsteg i världen. Lycka till, Turin, med både fred och utveckling! 3-096

Margrietus van den Berg, för PSE-gruppen. – (NL) Fru talman! Idrott kan orsaka krig, det är Honduras ett typexempel på, men idrotten kan också föra samman människor. Ta till exempel Nord- och Sydkorea, som har ett gemensamt OS-lag. Idrotten kan bidra till att läka sår på samhällskroppen, som i Rwanda där fotbollslagen består av både hutuer och tutsier. Idrott kan vara ett positivt sätt att uttrycka rivalitet mellan folk utan att det resulterar i dåligt uppförande eller att man tar till våld – tänk bara på Nederländerna och Tyskland, men idrotten är också en tuff bransch. Barn hämtas från utvecklingsländerna och testas på planerna som barnslavar i stora europeiska klubbar, och om de inte bedöms hålla måttet irrar de bort sig i de belgiska skogarna utan visum eller pengar. År 2005 är idrottens år, och därför uppmanar jag rådet och kommissionen att på Europeiska unionens vägnar ta tillvara FN:s år för idrott och idrottsutbildning som en möjlighet att sluta mycket kraftfullare avtal om att förbjuda rekrytering och utnyttjande av mycket unga fotbollsspelare. Det är bara möjligt genom långsiktig utbildning och visumkrav, med klubbar som inte bara tar sitt ansvar för dessa barn utan också avhåller sig från att senare behandla dem som sin egendom, och betalar dem skäliga löner. Kommissionen skulle kunna bedriva samma kampanj mot rasism på fotbollsplanerna i Europa. Också här krävs det lika villkor i Europa, med europeiska avtal mellan europeiska klubbar. Herr kommissionsledamot! Ni känner utan tvivel till Fair Network och alla fina insatser som det gör med ert stöd. Vad jag tycker är tveksamt, särskilt med tanke på att vi – som rådet så klart talade om nyss – alldeles nyligen satte

30-11-2005 ramarna för EU:s utvecklingspolitik med prioriteringar för millenniemålen och god förvaltningssed är att ytterligare en leksaksklapp läggs under biståndsgranen – i det här fallet från FN. Det är fel reflex på fel nivå. Jag välkomnar att lek och idrott i utbildningen kommer att förknippas med utvecklingsländer. Jag välkomnar också att ett antal medlemsstater aktivt stödjer detta idrottsprojekt. Jag respekterar subsidiaritet, men EU bör via kommissionsledamoten för idrott inrikta sig på ett antal överenskommelser med europeiska idrottsklubbar, såsom Europeiska fotbollsförbundet (UEFA), om förbud mot unga fotbollsslavar och hårdare tag mot rasism på fotbollsplanerna i Europa. Det är bättre att vi har en sammanhållningspolitik som denna än att utvecklingspolitiken fragmentariseras. 3-097

Hannu Takkula, för ALDE-gruppen. – (FI) Fru talman! Jag välkomnar varmt det här förslaget om olympisk fred, som utskottet för kultur och utbildning och dess ordförande Nikolaos Sifunakis ligger bakom. Det är sant att det finns en lång tradition bakom de olympiska spelen, med rötterna i antikens Grekland, precis som Nikolaos Sifunakis så väl beskrev i sitt anförande. Det har också varit tradition att man under de 16 dagar som OS varar försöker att ställa in alla strider och låta nationerna komma samman. Då har nationerna också visat att de kan samexistera i fred, och jag hoppas att de kommer att fortsätta att göra det. Idrotten är ett utmärkt verktyg för detta. Vi bör alla hålla i minnet att vi tyvärr inte alltid har lyckats hålla fred under OS. Europa är mycket medvetet om den svarta dag i september 1972 då palestinska terrorister slog till mot OS-byn i München. Sammanlagt 16 människor dödades, huvudsakligen israeler. Låt detta bli en varning om att en sådan incident aldrig mer får inträffa i den internationella idrotten och där idrottsevenemang äger rum. Tvärtom borde idrotten, vars syfte är att föra samman människor till tävlan i en anda av rent spel, förena nationer: detta skulle kunna bli den källa till välstånd, den källa till tillväxt, som vi kommer att stödja i framtiden. Det måste sägas att idrotten är ett utmärkt sätt att bygga en bättre värld. Nu när vi talar om en olympisk fred tycks ordet fred betyda någon slags tillfällig vapenvila. Låt det bli vårt mål att nå permanent fred mellan nationer och länder, och låt idrotten bli ett redskap för att bygga denna fred. 3-098

Georgios Karatzaferis, för IND/DEM-gruppen. – (EL) Fru talman! En framstående europeisk intellektuell under det förra århundradet sa att världen hade ärvt tre saker från Grekland: de olympiska spelen, filosofiska tankegångar från Sokrates, Platon och Aristoteles samt teater från Aischylos, Euripides, Aristofanes och alla dessa stora greker. Jag anser att de olympiska spelen är det viktigaste arvet av dessa. Grekland startade spelen 776 f.Kr., vid en

30-11-2005 tidpunkt då vi alla vet hur ramarna för det organiserade livet såg ut i Europa. Därför påbjöd Grekland en vapenvila den gången. Man sa att det blir inga olympiska spel så länge det är krig. På 500-talet när Alexander I, Makedoniens kung, personligen kom till antikens Olympia för att tävla ställdes det två krav på honom: för det första ville domarna ha det fastslaget att han var grek, vilket de gjorde omedelbart, och för det andra uppmanade de honom att stoppa vissa skärmytslingar i norra delen av sitt land, vilket han också gjorde. De olympiska spelen avskaffades år 393 av rent politiska skäl, som vi alla vet. De moderna olympiska spelen började 1896 och innebar att krigen upphörde. De hölls inte 1940 och 1944 på grund av kriget mot nazisterna. År 1972 hade vi de tragiska händelserna i München. Två andra olympiska spel, i Los Angeles och Moskva, fläckades av att lagen från de två stormakterna inte deltog av politiska skäl. Därför måste vi värna om den olympiska freden. Det är ett förslag som kommer ur historiens djup. Låt oss därför uppmana Internationella olympiska kommittén (IOK) att se till att vissa olympiska idrottsgrenar hålls i det land där de olympiska spelen började, i det antika Olympia. Låt maratonloppet hållas där, längs den klassiska sträckan som Feidippides sprang för första gången. Det är det enda sättet att skänka de olympiska spelen ny mening. Den olympiska freden måste komma in i våra liv i dag; vi måste övertyga de stora att inte kriga mot de små. 3-099

Eoin Ryan, för UEN-gruppen. – (EN) Fru talman! År 2005 är Förenta nationernas internationella år för gymnastik och idrott. Ett av målen för det internationella året är att skapa de rätta förutsättningarna för mer idrottsinriktade utvecklingsprogram och projekt. Idrotten överskrider alla gränser. Etniska, religiösa, sociala och nationella skillnader spelar ingen roll inom idrotten. Idrotten kan spela en mycket viktig roll för att främja utveckling, och idrottsprojekt kan bidra till att millenniemålen nås, särskilt på områden som till exempel hälsa, utbildning, jämställdhet mellan könen, miljö, fred och mänskliga rättigheter. Men aidsplågan berövar många utvecklingsländer deras bästa ungdomar. Jag ber er tänka på Världsaidsdagen i morgon, den 1 december. Det finns 38 miljoner vuxna och 2,3 miljoner barn som lever med hiv. Under 2005 smittades omkring 4,9 miljoner människor av viruset. Omkring hälften av dem som smittas av hiv smittas innan de fyller 25 år och dör av aids innan de fyller 35 år. Dessa människor skulle stå på höjden av sina idrottskarriärer om de inte var sjuka eller om de inte hade dött. Just Afrika är ett av centrumen för de bästa fotbollsspelarna i världen. För närvarande är det den kontinent som är mest drabbad av aids. Jag vill be

39 människor att stå fast vid sitt engagemang för att millenniemålen ska nås. 3-100

Pál Schmitt (PPE-DE). – (HU) Den fjärde principen i OS-stadgan, den internationella idrottens viktigaste konstitution, klargör entydigt att idrotten är en grundläggande och omistlig mänsklig rättighet. Således garanteras rätten till fysisk fostran och idrott direkt i somliga europeiska konstitutioner – såsom den grekiska, portugisiska och schweiziska. Om rätten att idrotta tryggas i konstitutionen råder det ingen tvekan om att staten har ett ansvar för idrotten och för att medverka till och stödja fysisk fostran och idrott. Också i förslaget till konstitution för Europeiska unionen finns det direkta bestämmelser om idrott, och det slår fast att sporten är viktig och har betydelse för de europeiska samhällena. Eftersom ratificeringsförfarandet har bromsats upp och gått i stå kan det finnas risk för att idrotten inte kommer med i den europeiska konstitutionen, som skulle slå fast den europeiska idrottens framtid. Europa är den internationella idrottens centrum. Det finns ingen annan världsdel där deltagandet i idrottsaktiviteter är så högt. Enligt opinionsundersökningar kommer 70 procent av de europeiska medborgarna dagligen i kontakt med idrott i någon form. Det finns inte en enda familj i Europa där inte minst en familjemedlem berörs. Idrotten har en enorm potential att sammanföra och integrera kulturer, nationer och etniska grupper, vilket bevisas av fredliga tävlingar på global nivå, olympiska spel och världsmästerskap. Detta framgår av det faktum att FN och Europeiska unionen har tillägnat förra året och det här året åt idrott och utbildning genom idrott. Det är olyckligt att idrottens betydelse trots detta inte är allmänt erkänd inom Europeiska unionen. Idrotten nämns sällan i budgetdebatterna, om ens någonsin, som en egen budgetpost eller utgiftskategori. Europeiska unionen har inte fått tillräckligt ekonomiskt stöd för att kunna behandla idrotten som den förtjänar. Jag anser att det är fel att bara ta hänsyn till idrottens kommersiella sidor. Idrottens sociala roll uppväger mer än väl dess kommersiella natur. 3-101

Glyn Ford (PSE). – (EN) Fru talman! Jag välkomnar den olympiska fredsrörelsen och den olympiska fredsstiftelsen, och jag anser att Europeiska unionen bör medverka i detta arbete. Jag stöder resolutionen. De olympiska spelen och andra världsomfattande idrottsevenemang bör vara en tidpunkt då all fiendskap mellan idrottsmän och idrottskvinnor förs åt sidan. Alla deltagare bör ha frihet att delta. Det nordkoreanska fotbollslagets besök i Middlesbrough under världsmästerskapet 1966 och deras återbesök nyligen har skildrats på ett levande sätt i en dokumentärfilm: Game of their lives. Jag har dock en varning: De tvivelaktiga regimerna runt om i världen får inte utnyttja detta som ursäkt för att slippa EU-sanktioner – oavsett om de är smarta eller ej. Om Robert Mugabe förvandlas till tränare för Zimbabwes bobsleighlag bör han inte få tillåtelse att resa till Turin. Om Khin Nyunt befordras till ledare för Burmas vindsurfinglag för att besöka min egen valkrets i

40 Weymouth 2012 bör han inte få något visum. Jag skulle göra ett undantag om någon av dem skulle tävla eftersom ingenting undergräver auktoriteten hos diktatorer runt om i världen lika effektivt som när hela världen skrattar åt dem. Jag välkomnar också att FN:s arbetsgrupp för idrott och utveckling spelar en viktigare roll. Djibril Diallo, arbetsgruppens ledare, kommer att vara i Bryssel den 10 och 11 januari. Han kommer att träffa kommissionsledamot Ján Figeľ och samordnarna i utskottet för kultur och utbildning, och han kommer att tala vid ett möte med den tvärpolitiska gruppen för idrott. Jag hoppas att vi kan bygga vidare på detta och att ledamöterna kommer att delta. 3-102

Jas Gawronski (PPE-DE). – (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som italienare och förtroendevald för Piemonte har jag under den senaste tiden deltagit i åtskilliga möten och evenemang i anslutning till de kommande vinterspelen i Turin. Just nu pågår det ett evenemang där man presenterar den olympiska freden på tredje våningen i vår byggnad. Det har talats mycket om de fördelar som Turin kommer att få i form av ekonomi och turism, men inte så mycket – eller åtminstone för lite – om den sociala dimensionen och den roll som idrotten kan spela för att främja utveckling, hälsa, utbildning och fred, som har nämnts här i kammaren. Idrotten är ett verktyg för att utbilda människor och sjösätta lågbudgetprojekt med stor genomslagskraft, vilka bör stöttas och främjas kraftigt. Vi måste dock vara på vår vakt så att inte idrotten används i propagandasyfte – jag tänker till exempel på Kuba och totalitära regimer i allmänhet – eller för att sprida hat eller rasism – jag tänker på de otrevliga incidenter som har ägt rum på vissa italienska arenor under den senaste tiden och de tillfällen då idrottsmän som använder prestationshöjande medel sviker idrottens och tävlandets grundläggande värden. 3-103

Maria Badia I Cutchet (PSE). – (ES) Fru talman! Traditionen med en olympisk fred började, som redan har sagts, i antikens Grekland under 800-talet före Kristus. Under den perioden kunde idrottsmän, konstnärer och deras familjer, liksom pilgrimer, tryggt resa till spelen och återvända hem oskadda. I dag är det en realitet att det finns ett stort antal väpnade konflikter. Internationella olympiska kommittén har med rätta beslutat att återupprätta detta koncept från antiken för att värna om idrottsmännens intressen och sporten i allmänhet, och därmed bidra till att skapa möjligheter till dialog, försoning och fred genom sporten. I egenskap av katalan måste jag säga att jag är mycket stolt över att det var 1992, vid OS i Barcelona, som Barcelonas dåvarande borgmästare Pascual Maragall uppmanade Förenta nationerna att återuppta traditionen med en olympisk fred och förhandla fram en vapenvila i

30-11-2005 före detta Förbundsrepubliken Jugoslavien. Det var inte möjligt att stoppa kriget på Balkan, men det gjorde ändå att idrottsmän därifrån kunde delta i spelen. Vi måste påminna världssamfundet om hur viktigt det är att vidmakthålla denna fred och vädja till regeringarnas samveten och engagemang för fred, mobilisera ungdomar för de olympiska idealen och utnyttja spelen för att göra det möjligt att skapa kontakter mellan stridande parter. Slutligen stöder jag denna resolution i förhoppningen om att de tjugonde vinterspelen kommer att främja respekt för den olympiska freden och se till att den blir kontinuerlig, så att fred, idrott och det mänskliga och kulturella utbytet på global nivå gynnas. 3-104

Ivo Belet (PPE-DE). – (NL) Fru talman! Det är sant att idrott är så mycket mer än bara lek. Idrotten är verkligen ett idealiskt redskap som kan åstadkomma en hel del inom utbildningen och i ett socialt sammanhang. Självfallet gäller argumenten i förslaget till resolution i precis lika hög grad idrotten i Europa. Idrotten främjar gemensamma värden och bör därför inte på något sätt behandlas som ett rent ekonomiskt intresse. Jag vet, och ni vet, att det cirkulerar en hel del pengar inom idrotten och att fotbollsklubbarna ofta är mäktiga företag som också drivs som sådana. Men detta får verkligen inte vara ett skäl för att blunda för den enorma sociala roll som idrottsorganisationerna spelar. Många stora och små klubbar i de europeiska fotbollsligorna är socialt aktiva i samhälleliga projekt. De tar in ungdomar från socialt marginaliserade familjer, som ofta har invandrarbakgrund och inlärningssvårigheter, i sina klubbar och förhindrar på så sätt att de unga tappar fotfästet i samhället. Vi måste främja och uppmuntra denna funktion hos idrotten. Projekt där kommuner och fotbollsklubbar arbetar nära tillsammans för större social sammanhållning – som vi känner den – förtjänar stöd. Precis samtidigt som denna debatt pågår hålls det en utfrågning om fotboll som ett instrument mot rasism på annat håll i den här byggnaden. Där ser man. Herr kommissionsledamot och herr rådsordförande! Jag hoppas innerligt att ni kommer att vara på vår sida när vi ska ta fram en europeisk idrottspolitik – en politik som under de kommande månaderna och åren först och främst kommer att fokusera på denna sociala roll som idrotten spelar både inom Europeiska unionen – med eller utan en konstitution – och utanför den. 3-105

ORDFÖRANDESKAP: McMILLAN-SCOTT Vice talman 3-106

Pier Antonio Panzeri (PSE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Konceptet med en olympisk fred eller ”ekecheiria”, som betyder ”sträck upp händerna” – det grekiska språket är fortfarande ytterst gångbart när det

30-11-2005 gäller att beskriva politisk verksamhet – är lika gammalt som de olympiska spelen. För att se till att spelen kunde äga rum gjordes Olympia till en fristad, så att de som kom för att titta på eller delta i tävlingarna kunde göra det oskadda. Jag anser att den olympiska freden är mer än bara en uppmaning att avbryta stridigheter. Den är helt klart mer: den är en speciell möjlighet att använda idrotten som ett budskap för att bygga en varaktig fred på global nivå och främja social harmoni. Inför de tjugonde olympiska och paralympiska vinterspelen, som kommer att hållas i Turin mellan den 10 och den 26 februari 2006, har organisationskommittén för spelen och staden Turin – i samarbete med provinsen Turin, regionen Piemonte och den italienska olympiska kommittén – också tagit fram ett omfattade program med initiativ för att stödja och främja den olympiska freden. Bland dessa märks åtskilliga evenemang för fred, rättvisa och solidaritet på nationell och internationell nivå. Vi anser att också Europaparlamentet bör stödja detta initiativ med kraft, för att stärka andan av fred och ömsesidig respekt.

41 vissa kritiker att detta initiativ är ett naivt tillvägagångssätt. Men ibland måste vi visa att vår församling inte enbart är en lagstiftningsfabrik: vi är också ett moraliskt forum som sprider EU:s värderingar och fredsbudskapet. Om så bara några av världens länder följde vårt initiativ skulle vi rädda många liv. Idrottare från konfliktdrabbade länder kommer att veta att deras anhöriga är i säkerhet, och därigenom inspireras att röra sig snabbare, högre och starkare, som Baron de Coubertin sa. På tal om naivitet ansågs Berlinmurens fall vara en naiv dröm under decennier. Den blev senare verklighet. Kanske kan den olympiska vapenvilan också bli verklighet för oss och för de kommande generationerna. 3-109

Stavros Lambrinidis (PSE). – (EL) Herr talman! Det går inte att leka och kriga samtidigt. Man kan inte skicka några ungdomar till en idrottsarena för en fredlig tävling och några andra till ett slagfält för att dödas. Detta är den olympiska fredens enkla budskap: den olympiska freden är inget magiskt trollspö som stoppar krig, utan en möjlighet.

3-107

Vito Bonsignore (PPE-DE). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Staden Turin har stött ett initiativ för internationellt samarbete mellan städer för att stödja och främja den olympiska freden inför OS. I antikens Grekland betydde den olympiska freden att fientligheter inställdes: hela den då kända världen stannade upp. Inför de kommande olympiska spelen har Turin sänt ut ett budskap om hopp och fred, genom att presentera sig som en helig och trygg stad och stödja den olympiska freden också i modern tid. Turin försöker faktiskt att göra städerna till fredsbyggare mellan nationerna. Som en framträdande italienare, Giorgio La Pira, brukade säga: ”Förena nationerna genom att förena städerna”. Det första initiativet i modern tid togs 1992, då idrottsmännen från före detta Jugoslavien fick delta i OS i Barcelona på begäran av Internationella olympiska kommittén. Den 3 november 2005 antog Förenta nationernas generalförsamling en resolution om olympisk fred i Turin 2006, en resolution som lades fram för Italien och undertecknades av 190 länder.

Inför de olympiska spelen i Aten återinförde Grekland och Internationella olympiska kommittén för sex år sedan, företrädda av Samaranch och Papandreou, detta koncept. I dag har denna romantiska tanke fått tyngd. Förenta nationerna har antagit den enhälligt. Ingen annan resolution i Förenta nationernas historia har någonsin fått enhälligt stöd. Ledare från hela världen har undertecknat den. År 1994 vaccinerades tiotusen barn i Bosnien för att det var en dags vapenvila. Var detta en romantisk gest? För barnen var det verkligen inte det. I Aten 2004 tågade Nord- och Sydkorea in på stadion under samma flagga. Romantiskt? Det är bara de olympiska spelen som har lyckats med det. Låt oss européer, i en europeisk union som föddes ur krig, sända ut ett liknande symboliskt budskap. Låt oss alla tåga in till de olympiska spelen med vår egen flagga i ena handen och EU-flaggan i den andra. Det finns ingen anledning att inte göra det. De kan bli så, och vi bör kräva det. 3-110

Talmannen. – Mycket bra. Jag lät er få lite extra talartid eftersom ni är grek. 3-111

I dag visar de olympiska spelen vad de verkligen betyder. Freden är en uppmaning till vapenvila bortom alla politiska åskådningar och kan därmed inte utnyttjas av någon under några omständigheter ... (Talmannen avbröt talaren.) 3-108

Gyula Hegyi (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tacka Nikolaos Sifunakis och Giovanni Berlinguer för detta lysande initiativ. Det skulle verkligen vara glädjande om det var fred eller åtminstone vapenvila över hela världen under de kommande olympiska spelen. Kanske anser

Ján Figeľ, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag ansluter mig helt och hållet till flera av de viktiga positiva budskapen inom de två resolutionsförslag som ni ska rösta om i morgon. Om jag vore ledamot av parlamentet skulle jag rösta på samma sätt. Jag är förvissad om att idrotten kan medföra en väsentlig mängd värden och ge kvalitet åt vår övriga politik inom och omkring unionen. 3-112

Ian Pearson, rådets ordförande. – (EN) Herr talman! Jag är en utpräglad idrottsentusiast. Jag anser att idrotten har kraft att förändra liv. Den kan ge människor

42

30-11-2005

möjligheter i livet som de kanske aldrig hade trott att de skulle kunna ha. Den kan förbättra människors livsstil, hälsa och välbefinnande; den kan höja humöret och helt enkelt vara väldigt rolig. För en som har spelat rugby under nästan trettio år vet jag precis hur roligt det kan vara att aktivt utöva idrott. Jag vill bara tydligt klargöra att ordförandeskapet till fullo stöder det olympiska fredsinitiativet. Vi anser att det är ett mycket viktigt och betydelsefullt initiativ. Alla FN-länder enades om en resolution om den olympiska freden vid generalförsamlingen den 3 november, så denna fred stöds av EU:s samtliga medlemsstater. Vi håller givetvis med Hannu Takkula om att vår långsiktiga strävan är en stadigvarande fred, snarare än en fred som enbart består under de olympiska spelen. Att uppleva fred under de olympiska spelen i Turin kommer emellertid att vara ett steg framåt. Om detta kunde fortsätta till Peking under de olympiska sommarspelen 2008 och till London 2012 skulle ingen vara gladare än jag själv, rådet och – alldeles säkert – alla de som har lyssnat på denna debatt i dag. Jag håller med Margrietus van den Berg om att det är mycket viktigt att ta itu med rasismen inom fotbollen. Detta var i själva verket en av de frågor som idrottsministrarna diskuterade när de under ett sammanträde i Liverpool i Förenade kungariket i september undersökte hur man kunde främja mångfald och lika möjligheter. Som en del av den diskussionen lyssnade ministrarna på företrädare för UEFA om deras arbete för att tackla rasismen inom fotbollen. De resolutionsförslag om denna fråga som kommer att gå till omröstning här i morgon är mycket viktiga. På rådets vägnar kan jag säga att vi uppriktigt välkomnar frågorna; vi uppmuntrar det olympiska fredsinitiativet och stöder de resolutionsförslag som ni har framför er. 3-113

Talmannen. – Jag har mottagit två resolutionsförslag1, som ingivits i enlighet med artikel 103.2/108.5 i arbetsordningen. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Skriftlig förklaring (artikel 142) 3-114

Hélène Goudin (IND/DEM). – Denna resolution behandlar ett politikområde som borde ligga utanför EU:s kompetens. Resolutionen framhåller att sportorganisationer har en social betydelse och att de är viktiga för att skapa tolerans, samarbete, laganda och solidaritet. Detta kan säkert vara riktigt, men varför skall EU arbeta med detta? Det finns inga skäl för EU att inrätta en budgetpost för utvecklingsprogram och projekt som baseras på sport. Det finns inte heller någon anledning för EU att inrätta 1

Se protokollet.

program som syftar till att öka kunskaperna och erfarenheterna hos idrottslärare, när det gäller utveckling och sport. Detta är nationella, eller rent av regionala frågor. Resolutionen förespråkar att sportjournalister skall utbildas med EU-medel, för att de skall lära sig att undvika klichéer, diskriminerande formuleringar och rasistiska uttryck. Det är viktigt att arbeta mot rasism och diskriminering, men inte nödvändigt att vidta EUåtgärder för denna typ av program. Detta är frågor som varje land skall besluta om självständigt och där EU överhuvudtaget inte skall ha någon talan. EU borde arbeta med verkligt gränsöverskridande frågor som inte behandlas på ett tillfredställande sätt av redan existerande internationella organisationer. 3-115

Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt 3-116

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt. 3-117

Laima Liucija Andrikienė (PPE-DE). – (LT) Den 27– 28 oktober återupptogs förhandlingarna om Transnistrienregionen, vilka nu förs enligt principen ”fem plus två”: Ryssland, Ukraina, OSSE, Moldavien och Transnistrien, de fem förhandlingsparterna, har fått sällskap av USA och Europeiska unionen som observatörer. Moldavien har vid mer än ett tillfälle uttalat sig för europeisk integration, men det mest överhängande problemet för landet är frågan om Transnistrien. Självklart kan man inte förvänta sig viktiga resultat omedelbart, från de återupptagna förhandlingarnas första början. Jag vill emellertid framhålla att det största orosmolnet består i att USA och Europeiska unionen har undertecknat ett dokument enligt vilket de båda parterna i Moldavien behandlas som likvärdiga parter i konflikten, med Ryssland som mellanhand. Jag är övertygad om att EU inte har intagit en väl övervägd ståndpunkt i detta speciella fall. Dess ståndpunkt har brister eftersom frågan om Transnistrien rör en konflikt mellan Ryssland och Moldavien, varför Ryssland inte bör betraktas som en mellanhand. 3-118

Hannes Swoboda (PSE). – (DE) Herr talman! Det finns några saker som jag vill be er, eller parlamentets talman, att ägna er åt, nämligen följande. Det finns stora problem i parlamentets delegation till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–FYROM – det vill säga Makedonien – och även om jag inte vill ifrågasätta dess ordförande Georgios Papastamkos personliga kvaliteter måste det sägas att det ofta är han som har orsakat dem – särskilt vid kommitténs möte den 29 november. Vid det tillfället kritiserade och avbröt han FYROM:s sändebud – en man som vi har goda förbindelser med – och skrek till och med åt honom under mötet. Det är helt

30-11-2005 omöjligt att vi ska tala om för ett sändebud hur han ska beskriva sitt eget land. Han kallar det Makedonien, i likhet med många ledamöter av parlamentet, och det är någonting som också ordföranden för denna delegation måste acceptera. Ledamöterna i min grupp anser att det är helt omöjligt att arbeta med delegationens nuvarande ordförande om han inte förändrar sitt beteende och förklarar sig beredd att följa seden i parlamentet att visa respekt och hövlighet. Herr talman! Jag ber er att se till att han gör det, annars kommer vi att tvingas be företrädarna för Europeiska folkpartiet att hitta en annan ordförande. Jag vädjar som ett brådskande ärende om att vi bevarar parlamentets diplomatiska tillvägagångssätt och sedvanor och fortsätter att visa vederbörlig respekt för ett land som vi står på vänskaplig fot med. 3-119

Marian Harkin (ALDE). – (EN) Herr talman! Jag vill med detta korta inlägg efterlysa ett omedelbart återinförande av färjedirektivet som tilläts upphöra efter att ministerrådet hade misslyckats med att enas om dess genomförande. Jag tror att Irland var ett av flera länder som motsatte sig direktivet efter att det hade godkänts av parlamentet 1999, med anledning av att det skulle kunna medföra att färjetrafiken till randområdena blev olönsam. Den irländska regeringens kortsiktiga och trångsynta ekonomiska bedömning, där man ignorerade arbetstagarnas rättigheter och befogenheter till förmån för maximerade vinster, har lett till en situation där 543 arbetstagare på de irländska färjorna står inför att avskedas och ersättas av arbetstagare som tjänar mindre än 50 procent av den irländska minimilönen. Deras enda alternativ är att fortsätta att arbeta för de irländska färjorna och tjäna ungefär 50 procent av deras nuvarande lön. Detta är fullständigt oacceptabelt. Om färjedirektivet hade genomförts skulle det ha förhindrat denna situation. Om EU:s medborgare ska stödja EU måste de vara säkra på att EU gör sitt för dem och deras familjer. Ett återinförande av färjedirektivet, varigenom arbetstagarna på färjorna skulle ha samma arbetsvillkor oavsett nationalitet, skulle vara ett steg i rätt riktning. 3-120

David Hammerstein Mintz (Verts/ALE). – (ES) Herr talman! Tyvärr finns det ingen olympisk fred för Susadalen, en dal i närheten av Turin. Jag var där för några dagar sedan, som deltagare i en officiell delegation från parlamentet, och jag blev förskräckt över att alla grundläggande mänskliga rättigheter har upphävts för en befolkning på mer än hundratusen italienare. Vi kunde inte fullgöra våra uppgifter som delegation med uppdrag att undersöka klagomålen från tusentals medborgare mot de arbeten som finansieras av Europeiska unionen. Jag vill fråga kommissionen om den är nöjd med att utföra arbeten som finansieras med stora summor från EU trots ett kompakt motstånd från den lokala befolkningen och i en situation med militär ockupation som drabbar en fullkomligt fredlig befolkning, vilket är någonting som inte borde äga rum i Europa.

43 Jag vill fråga kommissionen om den kommer att ta någon hänsyn till rekommendationerna från denna delegation från utskottet för framställningar. Vi talar om en högst extraordinär situation som Italiens regering under Silvio Berlusconi har orsakat. 3-121

Roberto Musacchio (GUE/NGL). – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill också ta upp det här ämnet, med tanke på att dalen – som delegationen från parlamentets utskott för framställningar rapporterade efter sin resa till Susadalen i Piemonte, Italien, nyligen – har ockuperats av militären för att tvinga invånarna att acceptera att en 54 km lång järnvägstunnel byggs, trots att de alla är emot detta. Dessa invånare är oroliga för miljön och för sin hälsa – med all rätt, med tanke på förekomsten av asbest. De har lagt fram några seriösa, vettiga och väl underbyggda alternativ. Men myndigheterna tar till maktspråk i stället för att lyssna på dem, vilket också framgick av misshandeln av kollegan Vittorio Emanuele Agnoletto. Parlamentets delegation gjorde bedömningen att den här situationen är en förolämpning mot befolkningen och uttalade att det behövs en oberoende granskning för att kontrollera om EU:s regelverk har överträtts, vilket skulle vara ännu mindre acceptabelt när det gäller ett projekt som skulle vara ett gemenskapsprojekt. Jag anser att Europaparlamentet bör ta till sig förslagen från delegationen från utskottet för framställningar, eftersom det inte är mer än rättvist att också Susadalen får komma i åtnjutande av en olympisk fred. 3-122

Bernard Piotr Wojciechowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Händelserna i Frankrike under de senaste veckorna saknar motstycke. En del har kallat dem en revolution och andra ett inbördeskrig. Ändå tiger Europaparlamentet fortfarande och agerar som om ingenting har hänt. Det har antytts från vissa håll att upploppen berodde på arbetslöshet, men det är tveksamt om denna faktor verkligen kunde ha utlöst ett så samordnat uppror. Bara 100 av de 2 000 människor som arresterades var utlänningar, och de flesta av de andra var invandrare med franska pass. Jag försöker inte säga att huvudproblemet är människor med icke-europeiskt ursprung. Det är knappast förvånande att människor föredrar att förbli en del av sina förfäders civilisation, och allt tyder på att Europa inte längre är så lockande. Det är faktiskt så att det är vi som är problemet, och det har med demografiska frågor att göra. Den rådande trenden är att agera som om vi hade nått historiens slut, eller med andra ord som om världen vore fredlig och kunde styras genom ett ständigt ökande antal direktiv. Vi glömmer att det inte bara är papperslappar som bestämmer hur den politiska och ekonomiska situationen ser ut. Vi får inte göra oss illusionen att de aktuella händelserna bara är en följd av den ekonomiska nedgången. Det vi

44 upplever är en utslätning och resultatet av att nationerna har valt att bli färre. Om vi fortsätter så här kommer européerna att bli en minoritet i sin egen världsdel. 3-123

James Hugh Allister (NI). – (EN) Herr talman! Nyligen förlorade mitt lilla hemland Nordirland sin mest fantastiska idrottstalang någonsin. Jag syftar givetvis på George Bests frånfälle. Bortsett från hans mycket dokumenterade livsstil utanför planen var han ett världsnamn på fotbollsplanen. Hans bländande och entusiasmerande skicklighet placerade honom i en klass för sig. Följaktligen var han mycket älskad och beundrad över hela världen. Därför är det lämpligt att i detta internationella parlament notera bortgången av en sådan tungviktare inom idrotten. Jag vill därför ta tillfället i akt och på allas våra vägnar hedra minnet av honom inom idrotten och uttrycka vårt deltagande till hans son, hans åldrade far, hans bror och systrar. (Applåder)

30-11-2005 Skottlands sju ledamöter, som kommer från fyra olika politiska grupper, gemensamt anordnat en temavecka om ”det bästa av Skottland” här i parlamentet. Man har visat filmer från Skottland – med världskända skådespelare såsom Ewan McGregor – och anordnat föreläsningar med personer som Alexander McCall Smith, den världskände författaren till Damernas detektivbyrå. I foajén visas dessutom verk av John Bellany, Skottlands största nu levande konstnär. Men vad skulle ett firande av Skottland vara utan god mat och dryck? Så i kväll, för att uppmärksamma Skottlands nationaldag ”St Andrew’s Day”, anordnar vi en mottagning i restaurangen där skotskt oxkött kommer att erbjudas i Europaparlamentet för första gången på tio år. Herr talman! Genom er vill jag tacka hela parlamentet för deltagandet i temaveckan om ”det bästa av Skottland”. Vi har fått ett storartat stöd från parlamentets ledamöter, och jag hoppas att de har uppskattat att se hur bra Skottland är och vilka goda produkter vi har att erbjuda resten av världen.

3-124

Talmannen. – Jag är säker på att hela parlamentet delar era känslor och förvisso också de applåder som nyss uttrycktes till George Bests minne. 3-125

Tunne Kelam (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Vi har nyligen mottagit nya upplysningar om huvudpersonerna i den beryktade ryska Yukos-rättegången, Michail Borisovitj Chodorkovskij och Platon Lebedev. Efter att ha följt deras rättegång i Moskva i maj kom vår kollega Milan Horáček fram till rättegången inte följde de regler som skulle kunna ge en rättvis dom. Både Michail Borisovitj Chodorkovskij och Platon Lebedev har nu skickats iväg för att avtjäna sina straff tusentals kilometer hemifrån. I går var Platon Lebedev tvungen att tillbringa sin 49-årsdag i ett fängelse på andra sidan Polcirkeln, isolerad från sina barn och barnbarn, under förhållanden som är skadliga för hans nuvarande hälsotillstånd. I förra veckan undertecknade fler än trettio ledamöter av Europaparlamentet en skrivelse där man uttryckte förhoppningen att både Michail Borisovitj Chodorkovskij och Platon Lebedev skulle få en ny och rättvis rättegång, och att villkoren för deras internering skulle normaliseras. Jag vill be både kommissionen och rådet att övertyga de ryska myndigheterna om behovet av en ny och rättvis rättegång för dessa båda män. Ryssland har ännu inte bevisat att landet delar våra europeiska värderingar. 3-126

Talmannen. – Jag vill bara fästa kollegernas uppmärksamhet på att dessa minutsanföranden riktas till ordförandeskapet, inte till kommissionen eller rådet. Ni kan därför be parlamentets talman att skriva på ett sådant sätt. 3-127

David Martin (PSE). – (EN) Herr talman! Skottland deltar fullt ut i det brittiska ordförandeskapet för ministerrådet, och som ett erkännande av detta har

(Applåder) 3-128

Talmannen. – Ja, i egenskap av skotte, herr Martin, vill jag skriva under på allt det ni har sagt. Den ostadiga gången hos vissa av ledamöterna anser jag vara ett erkännande av den whisky som ni serverade. Det enda jag beklagar är att ni inte bjöd in mig att återigen framföra ”Ode till glädjen” på säckpipa. Det kanske kommer fler tillfällen. 3-129

Derek Roland Clark (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Jag känner till att kommissionen tänker kräva att den brittiska handelsflottan ska segla under den europeiska flaggan i stället för under den brittiska handelsflaggan. Den senare är kärleksfullt känd som ”den röda dammtrasan” över hela Storbritannien och är en symbol för den brittiska identiteten. Så var det med det upprepade uttalandet att ett EU-medlemskap inte innebär en förlust av den nationella identiteten! Jag har redan rekommenderat ordföranden för handelsflottans organisation – i sig kommendör för handelsflottan – att om detta förslag skulle träda i kraft bör det ignoreras och den europeiska flaggan kastas överbord. Vad kommer sedan? Ett försök att äntra de brittiska handelsfartygen? Jag skulle inte tro det. Varför inte välja en lättare måltavla, en som inte rör på sig? Bara några minuters väg härifrån vajade stolt en stor belgisk flagga just denna dag – och med rätta – under femtioårsjubileet. Varför inte riva ned den och låta den ersättas av den europeiska flaggan och sedan se vad det belgiska folket tycker om det? 3-130

Erna Hennicot-Schoepges (PPE-DE). – (FR) Herr talman! Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet förde samtal med parlamentets förvaltning den 14 juni för att göra en ekologisk översyn och se hur vi kan arbeta mer ekonomiskt. Jag tog

30-11-2005 tillfället i akt att fråga om utnyttjandegraden av parlamentets byggnader. Jag frågade om parlamentet, kommissionen och rådet diskuterar sina lokalbehov med varandra. Jag frågade om det finns några standardstorlekar på kontor, konferensrum, tolkbås och andra lokaler inför framtida byggnationer. Hittills har jag inte fått något svar, herr talman. Jag hoppas att ni ser till att jag får det. 3-131

Talmannen. – Tack! Jag försäkrar att vi ska följa upp detta. 3-132

Gyula Hegyi (PSE). – (HU) Jag vill fästa er uppmärksamhet på det skick som en vacker ungersk flod, Rába, befinner sig i. Sedan 2003 har den österrikiska delen av floden förorenats av tre skinnfabriker som använder naftalensulfonat för garvningen och släpper ut det i Rába efter garvningsprocessens slut. Detta gör att det levande vattnet skummar och luktar starkt, vilket får negativa konsekvenser för vattendjur och -växter och håller turister och friluftsliv borta från floden. Problemet har redan lett till klagomål från befolkningen, också på den österrikiska sidan. I Ungern skrivs det ständigt om detta i pressen, och nedsmutsningen är speciellt skadlig för den befolkning som bor längs Rábas övre lopp, ett naturskönt område som lockar många turister med intresse för fiske och vattensport. Eftersom detta är ett gränsöverskridande problem ber jag mina österrikiska kolleger att hjälpa till att påskynda processen och skydda vår gemensamma skatt, floden Rába, i våra gränsområden i den vänskapliga anda som traditionellt råder mellan de två länderna. 3-133

Sylwester Chruszcz (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Jag är upprörd över att polska flaggor än en gång har stulits från ledamöters bänkar i parlamentets plenisal i Strasbourg. Med tanke på att det inte är första gången som sådana incidenter inträffar måste jag protestera kraftigt mot detta. Jag vill också tala om att det bara gör oss ännu mer övertygade om att vi polska ledamöter gjorde rätt i att understryka vår lojalitet mot vårt hemland. Vi anser inte att sådana incidenter borde äga rum i dagens klimat. Jag kan försäkra parlamentets ledamöter och talman om att flaggorna kommer att komma tillbaka och att de kommer att stanna kvar så länge som Polska familjeunionen är företrädd i Europaparlamentet. 3-134

Eluned Morgan (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill tala om företaget Irish Ferries omoraliska uppförande. Jag känner till att min kollega Proinsias De Rossa också kommer att tala om detta. Denna vecka avskedade företaget 550 irländska och walesiska sjömän och anställde lettiska sjömän till mycket lägre löner, lägre än halva minimilönen. Detta har sin grund i att Irish Ferries har en ny bekvämlighetsflagg – den cypriotiska flaggan – vilket innebär att företaget kan kringgå den irländska

45 lagstiftningen om minimilöner. Detta är negativt för de irländska arbetstagarna, och det är också negativt för de lettiska arbetstagarna eftersom de blir utnyttjade. Jag hoppas att detta inte visar hur framtiden kommer att gestalta sig till följd av tjänstedirektivet. Det tillvägagångssätt som Irish Ferries har antagit har varit direkt dubbelmoraliskt. Företaget har smugglat ombord säkerhetsmän på fartygen för att tvinga personalen att acceptera denna omställning. Detta gäller uppenbarligen allvarliga säkerhetsfrågor. Vi behöver helt klart göra en översyn av 1998 års bemanningsdirektiv. Jag vill be er, herr talman, att se till att rådet sätter upp detta på dagordningen för måndagens möte i rådet (transport). Detta är något som min kollega Proinsias De Rossa också är mycket angelägen om. 3-135

Marios Matsakis (ALDE). – (EN) Herr talman! Under förra veckans sammanträde för den gemensamma parlamentarikerkommittén EU–Turkiet anklagade huvudförhandlaren för Turkiets anslutning, Ali Babacan, parlamentet för att ha anhängare av terrorismen i sina korridorer. Jag anser att denna anklagelse var både oacceptabel och förolämpande. Den undergräver parlamentets föresats att bekämpa terrorismen. Jag uppmanar därför parlamentets talman att ta upp denna fråga med den turkiska regeringen och be Ali Babacan att ta tillbaka ett sådant förolämpande uttalande. När jag ändå talar om terrorister vill jag fästa ledamöternas uppmärksamhet på det faktum att den turkiska ockupationsarmén på Cypern har fortsatt att terrorisera det cypriotiska folket. Vid detta tillfälle, och för andra gången under de två senaste månaderna, har armén utökat sin militära närvaro i buffertzonen, och denna gång i staden Nicosia i nivå med Ledragatan. Jag uppmanar er, herr talman, att skriva till den turkiska regeringen och begära att den snarast möjligt upphör med delningen av Cypern. 3-136

Bogusław Sonik (PPE-DE). – (PL) Herr talman! Ickestatliga organisationers rätt att verka fritt skapar garantier för att medborgerliga friheter respekteras och att politiska system följer demokratiska principer. Tyvärr har det under den senaste tiden förekommit oroväckande händelser i Ryska federationen, vilka har mött internationell opposition. Den ryska duman antog en lag med restriktioner mot icke-statliga organisationer vid första behandlingen i förra veckan. Lagen kommer att göra det svårare eller till och med omöjligt för ryska icke-statliga organisationer att få finansiering från utlandet, och de nya restriktionerna kommer att avse så många som 450 000 organisationer i Ryssland. Ett av argumenten för den nya lagen är att dessa organisationer är ett verktyg för tredjeländers utrikespolitik i Ryssland. Detta är en absurd anklagelse som gör konceptet demokrati till åtlöje. Vi ställs inför obegripliga förfaranden som är främmande för den europeiska traditionen. Europa bör

46 göra sig av med föreställningen att de förändringar som äger rum i Ryssland för landet närmare demokratin. Ryssland rör sig ännu längre bort från de demokratiska normerna, och vi får inte passivt stå bredvid och se på när grundläggande rättigheter förnekas i ett land som har privilegierade förbindelser med Europeiska unionen. 3-137

Andrzej Tomasz Zapałowski (IND/DEM). – (PL) Herr talman! Under de 18 månader som har gått sedan de östeuropeiska länderna gick med i Europeiska unionen har vissa av de gamla medlemsstaterna i EU och Ryssland vidtagit allt fler åtgärder som slår mot kärnan i de nya medlemsstaternas ekonomier i stället för att ge ett genuint stöd som skulle göra det möjligt för de nya att komma i kapp de gamla medlemsstaterna i utvecklingshänseende. Jag ska bara ta några exempel från de senaste månaderna. Ett avtal om att bygga en gasledning på Östersjöns botten har undertecknats av Ryssland och Tyskland, en medlemsstat i EU, trots att det kommer att skada Polens och de baltiska staternas ekonomiska intressen. Ryssland vägrar att tillåta import av polskt kött, men EU har inte varit till någon egentlig hjälp i denna fråga. Den reformering av sockermarknaden som för närvarande pågår kommer att drabba de nya medlemsstaterna i EU hårdast och göra ännu fler människor arbetslösa. Det har föreslagits enorma nedskärningar i EU:s budget för utvecklingen av fattiga regioner i de nya medlemsstaterna. Därför vill jag framföra en varning. Om de nya medlemsstaterna i EU inte tillförsäkras subjektiva rättigheter så kommer allmänheten i dessa länder snart att ta avstånd från EU. 3-138

Proinsias De Rossa (PSE). – (EN) Herr talman! Jag vill kommentera det som några tidigare talare nämnde i denna fråga. De kolleger som bekymrar sig om flaggor bör komma ihåg att om dessa gick att äta skulle det inte finnas ett enda hungrigt barn i världen. Jag anser att vi har alltför många flaggor. Herr talman! Jag vill be er informera kommissionen om att företaget Irish Ferries räknar med att kunna avskeda hela sin personalstyrka och ersätta den med billigare arbetskraft genom kryphålet att flagga om på Cypern för att undvika irländsk, brittisk och fransk arbetslagstiftning. Förra helgen placerade företaget ut säkerhetsmän ombord på fartygen som en skrämselmetod för att tvinga fram en personalomställning. I strid mot IMO-konventionerna vägrade företaget att låta fackföreningsföreträdare besöka besättningen ombord. Denna fråga får allvarliga följder för alla kuststater i EU och har resulterat i att Irland har ställt in förhandlingarna om ett socialt partnerskap. Det finns en verklig oro bland arbetstagarna för en kapplöpning mot de lägsta lönerna i EU. De har med bestörtning hört kommissionsledamot Charlie McCreevys angrepp på den svenska sociala modellen, de är djupt oroade över

30-11-2005 principen om ursprungsland i tjänstedirektivet och nu ser de hur ett lönsamt företag pressar ned lönerna till 3,60 euro per timme: halva den lagstadgade minimilönen i Irland. Under denna kris måste kommissionen omedelbart vidta åtgärder för att parlamentet och rådet ska återinföra förslaget till direktiv om bemanningsvillkor för fartyg som parlamentet godkände i första skedet 1999, och som sedan dess har blockerats av rådet. Detta bör ske nästa torsdag, under mötet i rådet (transport). Frågan är verkligen viktig, och om inte kommissionen tar itu med den som ett brådskande ärende kommer vi att se en fördjupad kris i EU. 3-139

Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Det är alltid ett nöje att se er i talmansstolen, för då vet man att saker och ting kommer att förlöpa väl. Det är mer än vad som kan sägas om Storbritanniens sex månader av ordförandeskap i rådet som snart är till ända, och som kommer att få ett nesligt slut. Tony Blair inledde ordförandeskapet med en genomgripande agenda för reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken och en minskad överreglering. Exakt vad har han uppnått? Ingenting! Den gemensamma jordbrukspolitiken är lika oreformerad som någonsin tidigare, och såväl regler som förordningar och direktiv har ökat, inte minskat. Det betyder inte att det brittiska ordförandeskapet inte har varit utmärkande. Tony Blair har utsatts för intensiva påtryckningar att ge upp Storbritanniens rabatt på 3 miljarder pund sterling per år för att förhindra att EU:s budgetförhandlingar för perioden 2007–2013 havererar. Enligt de brittiska regeringarnas tradition sedan 1972 är det nästan säkert att Tony Blair kommer att ge upp det brittiska nationella intresset – i det här fallet budgetrabatten – men ändå utan tvekan hitta ett sätt att basunera ut detta som en diplomatisk triumf. 3-140

Talmannen. – Det skulle inte alls förvåna mig! 3-141

Csaba Sándor Tabajdi (PSE). – (HU) Det har funnits en betydande förvirring i den allmänna opinionen i Ungern under den senaste tiden, för nya medlemsstater tar fortfarande Europeiska kommissionen och dess kritik på allvar. Vi vet alla att förfarandet vid alltför stora underskott har inletts mot elva stater som har överskridit kriterierna för budgetunderskott, däribland Tyskland, Italien, Frankrike, Portugal och Grekland. Samtidigt väljer Joaquín Almunia, kommissionsledamot för ekonomi och valutafrågor, att bara hedra Ungern med sin ständiga kritik. Det skulle verkligen vara bra om kommissionen kunde sluta upp med denna diskriminering. Hittills har man försökt straffa stackars Portugal, och nu kritiserar Joaquín Almunia stackars Ungern. Varför kritiserar han inte några av de stora medlemsstaterna? Vi ber parlamentets talman att se till att likabehandling råder, att sätta stopp för

30-11-2005 diskriminering och att vidta åtgärder mot kommissionen i fråga om detta. 3-142

Milan Gaľa (PPE-DE). – (SK) Mina kolleger från PPEDE-gruppen och jag har symboliskt adopterat den politiske fången Antonio Díaz Sánchez, som har dömts till tjugo års fängelse av den totalitära regimen i Kuba. Jag fick nyligen ett brev från Gisela Sánchez, Antonio Sánchez’ fru, som kommer att tilldelas Sacharovpriset under decembersessionen i Strasbourg tillsammans med andra medlemmar i rörelsen ”Kvinnor i vitt”. I sitt brev skriver hon om de allvarliga hälsoproblem som hennes man har, eftersom han ännu förvägras erforderlig hälsovård. Vi bör försöka att få den totalitära regimen i Kuba att vidta åtgärder för att omedelbart förbättra förhållandena för alla politiska fångar i de fall då inte FN:s minimistandarder för behandling av fångar uppfylls. Europeiska kommissionen måste fortsätta att sträva efter en konstruktiv engagemangspolitik genom en politisk dialog med de kubanska myndigheterna, tillsammans med ökade kontakter med kubanska dissidenter och medlemmar i det civila samhället.

47 Detta visar att både lagen och människors inställning måste ändras i denna vår europeiska union, som jag nästan kallade en gemensam europeisk union. Tillträdet till arbets- och tjänstemarknaden är inte det enda som behöver ändras. Jag upprepar att människors sätt att tänka också behöver förändras. Tanken på en gemensam europeisk union och ett gemensamt Europa har ännu inte blivit verklighet för alla. Jag hoppas att begreppet europeisk solidaritet blir mer än bara en tom plattityd som tas fram för att dölja en verklighet som ser mycket annorlunda ut. 3-145

Talmannen. – Denna punkt är avslutad. 3-146

Aviär influensa – Utgifter inom veterinärområdet 3-147

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden: – A6-0327/2005 av Neil Parish för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa (KOM(2005)0171 – C6-0195/2005 – 2005/0062(CNS)), och

3-143

Georgios Karatzaferis (IND/DEM). – (EL) Herr talman! Det finns 25 länder här. Nästa år kommer det att finnas 27 och snart 30. Hur ska vi kommunicera om vi inte respekterar institutioner, Europaparlamentets institutioner, FN:s resolutioner, säkerhetsrådets beslut och Europeiska unionens beslut? Hur man än ser det kommer inte besökarna att respektera institutionerna om vi inte gör det själva. Hur som helst har Europeiska unionen, FN och parlamentet erkänt Makedonien som FYROM. Därför kan inte alla bara bedriva personlig politik här. Vi komplicerar saker och ting i stället för att göra dem lättare. Frågan är föremål för förhandlingar. Om alla, oavsett motiv, spelar sitt eget politiska spel kommer vi inte att komma fram till rätt resultat. Låt oss värna om institutionerna. Om vi själva inte respekterar institutionerna så kommer inga medborgare i Europa att respektera dem. Så om vi vill ha resultat och logiska processer och verklig demokrati måste det finnas respekt för institutionerna. Jag uppmanar er att ge ledamöterna direktiv att också respektera institutionerna. 3-144

Ryszard Czarnecki (NI). – (PL) Herr talman! Jag begärde ordet för att tala om diskrimineringen mot polska arbetstagare som lagligen är anställda i Belgien. Jag upprepar, som lagligen är anställda. Jag talar inte om människor som arbetar på den svarta marknaden, utan om människor som har officiella arbetstillstånd och som hade anställningskontrakt med välkända företag i Flandern. Dessa kontrakt har avslutats till följd av påtryckningar från fackföreningarna.

– A6-0326/2005 av Ilda Figueiredo för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om ändring av rådets beslut 90/424/EEG om utgifter inom veterinärområdet (KOM(2005)0171 – C6-0196/2005 – 2005/0063(CNS)). 3-148

Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka de två föredragandena Neil Parish och Ilda Figueiredo för deras utmärkta arbete och för att ha utfört arbetet under såpass kort tid. Detta gör heder åt samtliga institutioner, och jag är säker på att direktivet kommer att antas före årets slut. De europeiska medborgarnas oro över fågelinfluensan och det faktum att vi har haft de första utbrotten i Europa har gjort det än viktigare att snarast möjligt anta denna nya, uppdaterade och effektivare lagstiftning. Vi vet alla – och för några veckor sedan fick parlamentet möjlighet att diskutera hotet om en pandemi – att fågelinfluensan är en djursjukdom. Vi måste vidta alla tänkbara åtgärder för att se till att den förblir en sådan. Det är mycket viktigt att ta itu med hotet vid källan – dvs. fåglar – och detta är syftet med direktivets nya och uppdaterade version. Direktivet är också av stor betydelse för det internationella samarbetet. Som jag har informerat parlamentet om tidigare har jag besökt Sydostasien, och i själva verket just återvänt därifrån. Deras budskap är mycket uppmuntrande, för de har en politisk vilja och en strategi för att angripa detta hot. Det finns emellertid också ett behov av internationellt stöd och samarbete. Vi kommer att erbjuda detta stöd, men vi ska också delta aktivt. Kommissionen kommer att samarrangera konferensen i Peking tillsammans med tre internationella

48 organisationer, OIE, FAO och WHO, såväl som med Världsbanken som ska försöka samordna det internationella biståndet. Vi måste hålla isär fågelinfluensan, som är en djursjukdom, och det möjliga hotet om en pandemi. De är två skilda saker. Jag vet att människor är förvirrade. De till och med förväxlar detta med det säsongsmässiga influensaviruset som är en annan typ av influensa. Det är mycket viktigt att man håller isär dessa två. Det innebär emellertid inte att man ska avstå från att vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder för att också tackla hotet mot folkhälsan. Fågelinfluensan är en nuvarande situation och ett nuvarande hot. Vi har haft fall i Europa, om än lyckligtvis inte i Europeiska unionen, men dessa fall har hanterats mycket effektivt av de berörda länderna. Jag vill ta tillfället i akt och tacka Rumänien, Turkiet och Kroatien för att ha fört ett nära samarbete med oss. Som ni vet har de misstänkta fallen i Grekland visat sig vara falskt alarm, så det gläder mig att kunna säga att vi hittills inte har haft några utbrott bland fjäderfän i Europeiska unionen. Medlemsstaterna har ändå vidtagit mycket kraftfulla åtgärder och effektiva förebyggande åtgärder som ideligen uppdateras och revideras för att se till att de återspeglar de aktuella behoven och omständigheterna. Med detta reviderade direktiv strävar man efter att tillhandahålla bättre skydd och att utrota utbrotten samt att minska hälsorisker, kostnader och förluster. Direktivet omfattar den lågpatogena versionen såväl som den patogena stammen N2, men i direktivet lanseras också effektiva åtgärder för utrotning, däribland vaccinering, med hänsyn till de senaste årens vetenskapliga bevis och rön i EU – jag kan nämna det nederländska fallet för två år sedan – och i övriga världen, och givetvis behovet av att undvika en storskalig slakt och destruktion av djur. I kommissionens förslag erkänner man att fågelinfluensaviruset är i högsta grad oförutsägbart, och att vi därför måste kunna vidta lämpliga och proportionerliga åtgärder för att hantera denna verkliga situation beroende på hur omständigheterna utvecklas. Vi tar också hänsyn till djurens välmående och etiska angelägenheter, särskilt när det gäller masslakt av djur. Ni känner till att detta har vållat förståeliga reaktioner bland allmänheten under tidigare djurhälsokriser. Genom detta förslag ger vi därför medlemsstaterna möjligheten att inte tillämpa en utrotningspolitik i händelse av ett utbrott av den lågpatogena fågelinfluensan bland fjäderfän. Därför är den samfinansiering för utbrott av sjukdomar som orsakas av det lågpatogena viruset bara 30 procent. Denna åtgärd är avsedd att försöka hindra medlemsstaterna, när så är möjligt, från att välja en utrotning. Som jag nämnde är fågelinfluensan ett folkhälsoproblem, och därför vidtar vi alla nödvändiga åtgärder. Det mest effektiva sättet att göra detta är som

30-11-2005 jag redan har nämnt att tackla viruset vid källan. Även om vi vidtar dessa åtgärder och godtar – och besvarar – Europaparlamentets insatser när det gäller att förbättra förberedelserna inför en pandemi, anser vi det vara olämpligt att i direktivets text införa de ändringsförslag som faller utanför direktivets räckvidd – dvs. de ändringsförslag som gäller folkhälsan och människors hälsa. Direktivet gäller djurs hälsa. Jag vill också upplysa er om att kommissionen för två dagar sedan antog två planer avseende folkhälsan; den ena gällde en allmän beredskap för pandemier och den andra en beredskap för influensapandemier. Vi genomförde också en gemensam simuleringsövning i förra veckan för att pröva våra och medlemsstaternas planer. Införandet av en effektiv djurhälsostrategi skulle direkt skydda och gynna fjäderfäindustrin, men det skulle också indirekt skydda folkhälsan och människors hälsa. Jag ska nu gå över till ändringsförslagen. Senare kommer jag att dela ut en förteckning över de ändringsförslag som vi godtar och de som vi inte godtar. Det finns ändringsförslag i betänkandet som vi gärna godtar, medan däremot andra förtjänar ett utförligt övervägande av principskäl men i ett annat sammanhang, såsom de ändringsförslag som gäller ekonomiska aspekter, forskning och stöd till tredjeländer. När det gäller i synnerhet forskning håller jag tillsammans med min kollega Janez Potočnik på att utarbeta ett förslag om forskning om detta virus, som vi saknar fördjupade kunskaper om. Jag ska försöka påskynda denna process. Jag hoppas att parlamentet kommer att stödja oss i detta. Det är viktigt att vi får resultaten av denna forskning så snart som möjligt så att vi kan planera våra åtgärder. Jag är mycket intresserad av att höra vad ledamöterna anser om detta. 3-149

Neil Parish (PPE-DE), föredragande. – (EN) Herr talman! Det gläder mig att rådet har hanterat detta ärende som en brådskande fråga. Jag vill tacka kommissionsledamoten och hans tjänstemän för deras samarbete och hjälp. Jag vill också tacka rådet för dess samarbete och hjälp. Jag vill, liksom kommissionsledamoten, betona att detta förslag rör djurs hälsa. Syftet med kommissionens förslag är att förbättra kontrollen av lågpatogen aviär influensa så att ett utbrott av den högpatogena typen kan förhindras. När viruset väl muterat till den högpatogena typen är det oerhört svårt att kontrollera. Det finns nu ett tydligt behov av att uppdatera den befintliga lagstiftningen så att den återspeglar nya framsteg och våra aktuella erfarenheter inom och utanför EU, och jag stöder kommissionens försök att göra detta. Det är mycket viktigt att vi lyckas med denna lagstiftning så att vi kan skydda fjäderfä inom EU och garantera att lagstiftningen står i proportion till risken. Vi måste vara väl förberedda och inte gå i samma fälla som med utbrottet av mul- och

30-11-2005 klövsjuka, då många medlemsstater saknade verkliga beredskapsplaner. Kommissionens förslag syftar till att införa obligatorisk övervakning för lågpatogen aviär influensa i samtliga medlemsstater. I förslaget redogörs för de åtgärder som ska vidtas vid ett utbrott eller ett misstänkt utbrott, nya och mer flexibla bestämmelser om vaccinering möjliggörs – vilket jag välkomnar – och mer flexibla bestämmelser om inhemska fåglar utom fjäderfä införs, vilket kommer att vara till hjälp i fråga om djurparker och utrotningshotade arter. I förslaget införs också nya bestämmelser för att garantera ett samarbete mellan instanserna för djur- och folkhälsa. Jag anser att mitt betänkande om kommissionens förslag har tillfört vissa viktiga nya aspekter som kommissionen inte nödvändigtvis hade tagit upp. Jag har uppmanat kommissionen att bistå i utvecklingen av ett kostnadseffektivt vaccin som täcker flera virusstammar och som ges oralt. Parlamentet har samtyckt till att avsätta budgetmedel för detta ändamål, vilket jag välkomnar. Om ett vaccin som ges oralt kan tas fram vore det mycket bättre för fjäderfänas välbefinnande. Jag skulle vilja att en studie genomförs om flyttfåglars inverkan på sjukdomens spridning. Jag vill se till att alla utbrott eller misstänkta utbrott avgränsas, framför allt genom att stoppa förflyttningen av fjäderfä och andra fåglar. Medlemsstaterna måste hålla alla fjäderfäuppfödare fullt informerade i fråga om beredskapsplaner, vilket återigen inte var fallet med mul- och klövsjukan. Vi måste övervaka flockar på vilda fåglars flygsträckor. Jag har ändrat förslaget för att skärpa de sjukdomsbekämpande åtgärderna, särskilt i de fall där aviär influensa endast misstänks, och med hänsyn till förflyttningen av konsumtions- och kläckägg. Jag har också efterfrågat en riskbaserad flexibilitet vid tillämpningen av vissa åtgärder så att onödiga konsekvenser för fjäderfäindustrin undviks. Jag har med framgång infört ändringsförslag för att göra det möjligt för inrättningar som djurparker och viltreservat att fortsätta att hålla öppet, förutsatt att det inte innebär att sjukdomsbekämpningen hotas. Slutligen stöder jag verkligen kommissionens förslag om övervakning av lågpatogen aviär influensa och avlivande av dessa fåglar. Trots det faktum att det är vetenskapligt bevisat att köttet från kycklingar som smittats av lågpatogen aviär influensa kan ätas av människor, kommer det dock i praktiken att vara närmast omöjligt att marknadsföra sådant kött. Vi måste upprätthålla EUkonsumenternas fulla förtroende för fjäderfäkött och fjäderfäprodukter. Om kött som kan ha smittats av lågpatogen aviär influensa skulle nå livsmedelskedjan, är jag rädd att det skulle skada konsumenternas förtroende för fjäderfäkött och fjäderfäprodukter i allmänhet. Jag har på nytt lagt fram ändringsförslagen om att utesluta kött som smittats av lågpatogen aviär influensa från livsmedelskedjan, eftersom jag anser att detta kött nu måste förstöras. Jag uppmanar

49 kommissionsledamoten att noga överväga detta och att undersöka om vi inte kan anta dessa åtgärder som skulle innebära att kött som smittats av lågpatogen aviär influensa avlägsnas från livsmedelskedjan och förstörs. Jag vill klargöra för kammaren att jag talar om kött som infekterats av lågpatogen aviär influensa och inte om vaccinerat kött, om det nu råder någon förvirring på den punkten. Slutligen vill jag uppmana alla ledamöter i kammaren att stödja dessa ändringsförslag och se till att denna förordning införlivas i lagstiftningen så snart som möjligt, så att vi kan införa en verklig beredskapsplan om vi har otur och ett utbrott av aviär influensa drabbar Europa. 3-150

Ilda Figueiredo (GUE/NGL), föredragande. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De nya utbrotten av fågelinfluensa i Asien och i somliga europeiska länder efter det att miljontals fåglar avlivades i Italien och Nederländerna ger oss goda skäl att vidta effektivare förebyggande åtgärder, och på lämpligt sätt stödja medlemsstaterna i händelse av ett utbrott. På så sätt kan vi agera snabbt och därmed isolera sjukdomen och förhindra att den sprids. Med tanke på vilka konsekvenser en epidemi skulle kunna få är det avgörande att förebyggande åtgärder vidtas effektivt och snabbt – men utan att oroa allmänheten – både här i EU och i tredjeländer, särskilt i Asien. Fågelinfluensan är en global företeelse som de flesta tamfåglar kan drabbas av. Utbredningen beror dock på förhållandet mellan tamfåglar och vilda fåglar, hönsfarmernas placering, flyttfåglarnas rutter och tiden på året. Nu vet vi att det är ytterst viktigt att vara vaksam och förebyggande, också i fråga om lågpatogena virus som kan mutera och bli högpatogena efter att ha cirkulerat i ett hönsbestånd under en kort period. Trots att det är sällsynt att människor smittas har det dessutom ändå funnits utbrott bland den mänskliga befolkningen under de senaste åren, som har orsakats av vissa fågelinfluensavirus och som har lett till dussintals dödsfall i Asien. Av dessa skäl, och med hänsyn till yttrandena från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och budgetutskottet, vilkas föredragande Robert William Sturdy och Jan Mulder jag vill tacka, betonar jordbruksutskottet att kommissionens förslag måste förstärkas på fem viktiga punkter. För det första bör förebyggande åtgärder och kontroll framhållas mer, med början med en granskning av riskområden i varje land, för att avvärja folkhälsoriskerna av en fågelinfluensaepidemi. För det andra krävs det större stöd från gemenskapen för att utveckla forskningen om ett oralt vaccin som kan täcka multipla stammar och främja användningen av detta om behov uppstår. Gemenskapen bör stå för hela kostnaden för vaccin. För det tredje måste gemenskapen stödja

50 medlemsstaternas arbete med att utveckla ett system för att övervaka sjukdomen, inklusive laboratoriediagnos och forskning (särskilt om lämpliga vaccin). För det fjärde bör åtgärder vidtas för att samarbeta med tredjeländer, särskilt i Asien, och stödja dem tekniskt så att förebyggande åtgärder och kontrollåtgärder kan vidtas i de länder där fågelinfluensan uppstår. För det femte måste det finnas stöd till uppfödare som drabbas av inkomstförluster om det blir nödvändigt att slakta fåglar, förstöra ägg, rengöra och desinficera byggnader och utrustning eller förstöra smittade livsmedel. EU kommer delvis att täcka medlemsstaternas kostnader. Vad jordbruksutskottet beträffar bör det ekonomiska stödet uppgå till 50 procent av medlemsstaternas kostnader, både i fråga om hög- och lågpatogen fågelinfluensa, eftersom förlusterna är desamma om åtgärder måste vidtas och djur slaktas. Jag anser dock att det är rätt att öka gemenskapens stöd till 60 procent i det här fallet, i linje med mitt förslag, eftersom en medlemsstat som hamnar i en sådan här situation och har vidtagit erforderliga förebyggande åtgärder förtjänar gemenskapens solidaritet, och denna kan faktiskt bidra till att förhindra att sjukdomen sprids. Jag har också lagt fram ett annat förslag som jag gärna vill ha ert stöd för, mina damer och herrar. Jag känner att det vore en social rättvisehandling att bevilja stöd till hönsfarmare vilkas bestånd påverkas av sjukdomen, inte bara för att täcka deras kostnader och förluster, utan också 50 procent av inkomstförlusterna till dess att en ny farm har etablerats. Detta får dock naturligtvis inte underminera marknadens funktionssätt. Slutligen vill jag framföra min tacksamhet för all den hjälp som jag fick när jag sammanställde det här betänkandet. Jag litar på att kommissionen och rådet kommer att beakta parlamentets förslag. Om man gör det kan alla tänkbara åtgärder vidtagas för att förhindra och bekämpa utbrott och se till att sjukdomen inte sprider sig, till men för folkhälsan. 3-151

Jan Mulder (ALDE), föredragande för yttrandet från budgetutskottet. – (NL) Herr talman! Om det finns något land i Europeiska unionen som vet vad fågelinfluensa är så tror jag att det är Nederländerna. Det var uppmuntrande att höra vad kommissionsledamoten hade att säga. Jag tror att de har lärt sig en hel del. Jag vill tacka båda föredragandena, Neil Parish och Ilda Figueiredo, för det hårda arbete de har lagt ned. Det behöver inte sägas att budgetutskottet i huvudsak intresserar sig för den ekonomiska sidan av saker och ting, men det har inte hindrat oss från att främst ta ställning för det första alternativ som skulle användas vid ett utbrott, nämligen att prioritera nya vaccinationer. Därför har budgetutskottet lagt fram två ändringsförslag till budgeten för 2006 angående studier av utvecklingen av bättre vaccin och bättre testmetoder samt vilken roll flyttfåglarna spelar för spridningen av fågelinfluensan. Vi hoppas att kommissionen kommer att lansera dessa

30-11-2005 studier så snart som möjligt och inte vänta till slutet av året. Ett av de största budgetproblemen är att jordbruksbudgeten kommer att bli ansträngd i framtiden. Inte för att det är någonting som vi önskar oss, men vi måste förvänta oss att det en dag kommer ett utbrott av en smittsam sjukdom, om det så är fågelinfluensa eller mul- och klövsjuka eller något annat, och det kommer att krävas pengar från EU:s budget för att hantera detta. Frågan är om det finns några pengar i kassakistan. Det kan mycket väl hända att inte det gör det, och därför anser vi att kommissionen snarast bör fortsätta att undersöka möjligheten att införa en europeisk djurhälsofond. Den andra saken som bekymrar budgetutskottet är att hälften av kompensationen för närvarande kommer ur EU:s budget och den andra hälften från medlemsstaterna. Hur man får ihop de sistnämnda 50 procenten varierar från land till land. I en del länder betalar jordbrukarna, i andra gör de inte det. Detta är inte vad vi skulle kalla lika villkor, och kommissionen bör se över det här. 3-152

Robert Sturdy (PPE-DE), föredragande för yttrandet för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (EN) Herr talman! Jag tackar föredraganden för hans synpunkter, och jag håller med honom. Jag vill också ta detta tillfälle i akt och gratulera kommissionsledamoten till hans öppenhet mot parlamentet – det har varit ett viktigt kännetecken som uppskattats mycket av ledamöterna – såväl som till hans snabbhet och det faktum att han inte gripits av panik. Detta har varit ett viktigt kännetecken hela vägen. Kommissionsledamoten har vid flera tillfällen bett ledamöterna att hjälpa honom att sprida budskapet. Jag noterade att han vid sitt senaste besök i parlamentet bad ledamöterna att försöka finna och sprida information i sina medlemsstater för att skapa en medvetenhet om vad som sker. Det gör vi alla gärna. Vi behöver naturligtvis fullständig information för att kunna fortsätta att sprida information. Rådet (hälso- och sjukvård) sammanträder den 9 december 2005, och jag hoppas att det ska klargöra situationen. Vi behöver också veta hur situationen ser ut i samtliga medlemsstater. Jag frågar om detta, eftersom jag har förstått att 21 medlemsstater redan är fullt förberedda och i beredskap. Kan kommissionsledamoten tala om för oss vilka fyra medlemsstater som inte är det? Detta är inte en partipolitisk fråga. Vi vill att kommissionsledamoten och regeringarna ska ta sig ur detta med hedern i behåll: vi vill inte anklagas för dumma och oansvariga åtgärder. Detta är ett viktigt tillfälle. Vi har sett vad som har skett i Frankrike och Nederländerna och det faktum att människor inte har förtroende för Europeiska unionen, parlamentet och kommissionen. Om vi lyckas med detta – och jag tror att kommissionen är på rätt väg, men vi behöver mer

30-11-2005 information – kommer vi att göra ett mycket gott arbete med att främja Europeiska unionen. Det handlar om insyn och om att få alla att förstå det. För tillfället tycks ett antal halvsanningar florera. Jag hör till exempel en hel del talas om det europeiska flyttsystemet, dvs. de fåglar som flyttar till Europeiska unionen. Jag besökte nyligen en av dessa platser i Förenade kungariket. Alla flyttfåglar i Förenade kungariket kommer faktiskt norrifrån, inte från ett område där det finns aviär influensa. Det är den typen av information som människor, enligt min åsikt, får lite om bakfoten. Kommissionsledamoten nämnde sjukdomen, och jag vill ställa en annan fråga till honom. Aviär influensa är – såvitt jag vet – en infektion i tarmarna, och inte i andningsorganen. Jag tror att det är korrekt, och det vore intressant att höra vad kommissionsledamoten säger om det. Är det korrekt att ett barn redan har dött – visserligen i Fjärran Östern – efter att ha ätit infekterat kött? Vad ska vi göra angående denna risk? För att återgå till flyttfåglar tror jag att det är ett utmärkt tillfälle att använda jägare i den här situationen för att hålla oss informerade om läget. Vi måste inse att vårt sätt att sälja livsmedel i Europeiska unionen innebär ett problem: livsmedelsbutikerna tvingar ned priserna, och ökar därmed risken för att farliga virus sprids. Vi hade en situation där mul- och klövsjukan spreds till Europeiska unionen. Vi vet inte hur sjukdomen kom in i EU, men kommissionens tjänstemän gjorde ett mycket gott arbete med att reda ut problemet. Vesikulär svinsjuka spreds till Europeiska unionen, såväl som Newcastlesjuka. Var kom dessa sjukdomar ifrån, och varför spreds de till Europeiska unionen? Hur sprids dessa sjukdomar? Det är viktigt att förstå – varifrån i världen vi än importerar livsmedel – att det alltid finns en risk för att föra in sjukdomar i Europeiska unionen. Vi måste undersöka detta mycket noga. 3-153

Talmannen. – Jag vill tacka alla som hittills yttrat sig under debatten. Vi avslutar nu sammanträdet för att äta vår kycklingmiddag. (Sammanträdet avslutades kl. 20.15 och återupptogs kl. 21.00.) 3-154

ORDFÖRANDESKAP: DOS SANTOS Vice talman 3-155

Aviär influensa – Utgifter inom veterinärområdet (fortsättning) 3-156

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är fortsatt gemensam debatt om betänkandena från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. 3-157

51 Albert Jan Maat, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Jag kommer hur som helst att hålla mig till den tid som är avsatt för mig. Jag skulle ha tackat båda föredragandena, men jag noterar att ingen av dem är här. Deras frånvaro illustrerar att det finns utrymme för förbättringar av parlamentets arbetsmetod. När vi har en debatt bör vi ha den utan avbrott. Tyvärr är det så. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder andan i Ilda Figueiredos betänkande, särskilt kostnaderna och de förebyggande åtgärderna för att få kontroll över djursjukdomar, som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har antagit. Det förebyggande arbetet måste förbättras och kontrollen måste utökas, men någonting som är mycket viktigare, och mycket effektivare, är att använda vaccinet som en kontrollprodukt och förebyggande åtgärd. I övrigt är det väsentligt att vi tillämpar samma standarder för samfinansiering i Europa enligt devisen ”duger det åt mig så duger det åt dig”. Jag är för en uppdelning 50-50 mellan kommissionen och medlemsstaterna, men när det gäller medlemsstaternas bidrag bör det så småningom klargöras vem det är som betalar räkningen: medlemsstaterna eller jordbrukarna, som det är i en del medlemsstater. Dessa skillnader är naturligtvis inte acceptabla. Jag välkomnar en del av punkterna i Parishbetänkandet. Det gläder mig att vårt och Thijs Bermans ändringsförslag har antagits. I detta står det att vaccinet kan användas i förebyggande syfte utan att det påverkar marknadspositionen om det finns ett allvarligt hot om fågelinfluensa – och jag vill betona detta, också vänd till kommissionsledamoten: utan att det påverkar marknadspositionen. Min grupp är nöjd med detta, för det är viktigt att vi börjar använda produkter för kontroll över djursjukdomar på ett mer effektivt sätt. Ickevaccinationspolitiken har nått vägs ände. I en värld där marknaderna blir öppnare, där människor resor, är det inte längre rimligt att vaccinationer inte används på ett effektivt sätt och framför allt att användningen av vaccinationer ska leda till restriktioner på marknaden för produkterna. Det är viktigt att vi följer den här linjen i Europa. Det är det enda sättet att kontrollera smittsamma djursjukdomar i hela världen i största möjliga utsträckning och så effektivt som möjligt. Jag noterar att Ilda Figueiredo nu har kommit in i plenisalen. Jag vill återigen tacka henne för hennes bidrag till betänkandet, och jag ska tacka Neil Parish personligen. 3-158

Bogdan Golik, för PSE-gruppen. – (PL) Herr talman! Dagens debatt om fågelinfluensan, den aktuella arbetstakten och det dokument som parlamentet och kommissionen har antagit är alla utmärkta exempel på gott samarbete mellan de båda institutionerna. En influensa är inte ett problem för en enskild medlemsstat eller för Europa som helhet, utan ett globalt

52 problem. Nästan alla influensaepidemier har börjat i Asien. Ett dussintal virusstammar som när som helst kan mutera och utgöra ett hot mot Europa har cirkulerat där i åratal. Nu är det viktigt med samarbete mellan organisationer som WHO, FAO, Världsbanken och ledande hönsproducenter i USA, Brasilien och Europeiska unionen för att utrota dessa smittohärdar. Vi har tid på oss till årets slut i Europa för att dra upp en färdplan och en handlingsplan i syfte att förhindra en influensaepidemi. Vad ska vi göra under dessa korta vintermånader? För det första bör vi se till att det finns medel för förebyggande åtgärder i 2006 års budget och framtida budgetar. Mer pengar bör spenderas på veterinärinsatser och på att köpa vaccin till Europas hela hönsbestånd, och tillräckliga kvantiteter av antivirala medel som tamiflu bör lagras upp. En plan för de europeiska veterinärernas verksamhet och för myndigheter med ansvar för folkhälsan bör utarbetas. Vi måste utveckla en strategi för att finansiera och beordra produktion av antivirala läkemedel. En enda uppsättning riktlinjer för diagnos av fågelinfluensa och diagnostiska laboratorietest bör offentliggöras, och en vetenskaplig bedömning av fågelinfluensans epidemiologiska risker för människor bör beställas. Vi bör underlätta inrättandet och finansieringen av flera nya referenslaboratorier i andra medlemsstater. Kort sagt anser jag att framtida epidemier och panik kan förhindras om en färdplan av detta slag genomförs, och om parlamentet antar betänkandet i morgon. 3-159

Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Det är tydligt att aviär influensa utgör ett stort dödligt hot mot fåglar och människor. Miljontals dödsfall på grund av aviär influensa har nyligen orsakats av det bakomliggande viruset, och många sjukdomstillstånd hos människor tillskrivs direkt det högpatogena aviära influensaviruset HPAI. Men aviär influensa är ingen ny sjukdom. Den tros faktiskt ha funnits ända sedan virusen själva upptäcktes, och det är ytterst sannolikt att sjukdomen är lika gammal som själva det vanliga influensaviruset, dvs. troligen flera tusen år gammal. Hotet mot människor är inte heller nytt. Undersökningar med hjälp av molekylärbiologisk teknik visar att den influensapandemi som bröt ut i slutet av första världskriget faktiskt orsakades av ett fågelinfluensavirus. Den pandemin dödade ungefär 50 miljoner människor. Det är intressant att influensapandemin 1918, liksom de flesta influensapandemier, endast varade i ungefär ett år och gradvis försvann under den efterföljande perioden. Detta skedde utan användning av antivirala läkemedel och vacciner eller utan att radikala åtgärder vidtagits

30-11-2005 inom fjäderfäuppfödningen, men tack vare den mest effektiva sortens sjukdomsbekämpning, nämligen den naturliga motståndskraften. Detta borde kanske få oss att noga fundera över hur drastiska våra försiktighetsåtgärder borde vara. Därför håller jag med både kommissionsledamoten och föredraganden om att ett balanserat tillvägagångssätt är mest rationellt. Jag anser att alla åtgärder som vi vidtar bör följa naturens försvarsmekanismer och inte strida mot dem. Jag anser därför att noggrann vetenskaplig övervakning av fågelinfluensavirusets epidemiologi och molekylärbiologi är grundläggande. Jag tror inte att en omfattande utslaktning av LPAI-infekterade anläggningar är strikt nödvändigt – låt oss komma ihåg att vi har ätit skrapiesmittade får och getter i över 200 år, och att inga människor ännu har dött på grund av skrapieinfektioner. Jag anser också att vaccinering av flockar är kostsamt, tungrott och kanske av tvivelaktig betydelse – vi borde snarare sträva efter att forska om och främja uppfödningen av naturligt resistenta fåglar. Vidare borde utvecklingsländerna få hjälp med att förbättra primitiva förhållanden i anläggningarna och hygienen hos fjäderfäfoder, vilket är mycket viktigt. Slutligen är det inte klokt att i panik lagra antivirala läkemedel vars effektivitet är tvivelaktig och utan att ordentligt granska deras ibland dödliga bieffekter. Det berövar hälso- och sjukvårdssystemen välbehövda resurser och bidrar huvudsakligen till att ytterligare berika läkemedelsföretagen. 3-160

Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf, för Verts/ALE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det förslag som kommissionsledamoten har lagt fram är bra, och precis som han nämnde i sitt anförande är det en djursjukdom det handlar om. Även om det nu har konstaterats att sjukdomen eventuellt kan överföras får vi inte drabbas av panik, och vi får inte glömma bort att det är nödvändigt att samordna de veterinära frågorna med de människorelaterade frågorna. Det är trots allt i första hand en djursjukdom vi har att göra med, och jag finner därför ert tydliga lugn fullständigt förståeligt eftersom alternativet skulle vara att riskera ett övermått av kortsiktiga panikåtgärder. Fördelen med förslaget är att det besvarar frågan om huruvida man bör vaccinera eller inte. Som ni vet, och som jag vet efter lång tid här i parlamentet, har detta varit ett återkommande debattämne i många år, och frågan är alltid om man ska vaccinera löpande eller ha en profylaktisk behandling och enbart agera vid sjukdomsutbrott. Här i parlamentet har vi alltid förespråkat det senare alternativet, som ni nu förespråkar, men det har alltid tagits upp i samband med denna grundläggande fråga. Det som är bra med ert förslag är dock att de båda synsätten hålls isär. Vi stöder därför ert förslag. I denna debatt finns heller ingen plats för ord som utrota eller förinta. Detta handlar om djur och om livsmedel, eftersom det är djuren som påverkar livsmedlen. De bilder vi har sett de senaste

30-11-2005 åren – från BSE till sjukdomar som drabbar fjäderfän och grisar, via utslaktning på grund av mul- och klövsjuka – har minskat EU:s kulturella trovärdighet i världens ögon. Jag menar därför att vi är på rätt spår. Min rekommendation till er är att vi bör göra gemensam sak med kommissionen och diskutera frågan om mottaglighet. Där måste vi skilja mellan de nya raserna, som är avsedda för teknisk bearbetning och intensiv uppfödning, och de lokalt anpassade raserna, dvs. de raser som lever i det fria, varav vissa faktiskt bär på viruset utan att bli kliniskt sjuka. Deras samexistens måste organiseras, och vi får därför inte göra misstaget att föra fel debatt och fråga oss om vi nu borde avskaffa naturen och hädanefter bara ha en rent artificiell och teknisk djuruppfödning. Vad vi behöver är i stället en diskussion, inte bara om situationen i EU utan även om Asien. Det är där vi måste sätta in tekniskt bistånd och se till att globala åtgärder vidtas för att skydda djurens hälsa och oss människor mot risken att viruset förändras och muteras, vilket vore förödande för oss. 3-161

Diamanto Manolakou, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Det nya direktivet är nödvändigt för att kunna vidta åtgärder för att skydda folkhälsan och fjäderfäbesättningarna mot aviär influensa, hindra att viruset muterar från ett lågpatogent till ett högpatogent virus och motverka risken för att det sprids till människor. De åtgärder som föreslås i direktivet är bra. Samtidigt medges dock undantag från bestämmelserna, och här måste vi vara försiktiga eftersom detta kommer att göra åtgärderna uddlösa. Det kommer att innebära att stora fjäderfäindustrier som drabbas av lågpatogen influensa kan åberopa undantagen och därigenom släppa ut angripna fjäderfän och produkter på marknaden i stället för att destruera dem, med följden att sjukdomen sprids till de importerande länderna. Om vissa länder vill åberopa undantagen bör dessa endast tillåtas för ländernas område, och länderna måste ta ansvaret för detta. Övriga länder måste dock ha rätt att neka till att produkter som omfattas av undantaget saluförs på deras territorium, även om lågpatogen influensa och vaccinerade fåglar kan anses utgöra en försumbar risk för folkhälsan, eftersom lågpatogena virus när som helst kan mutera till ett högpatogent virus som, även om det är harmlöst nu, kan ge upphov till farliga situationer. 3-162

Brian Crowley, för UEN-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag vill sälla mig till mina kolleger, inte bara för att tacka föredraganden för hans arbete, utan också för att tacka kommissionsledamoten för de åtgärder han hittills vidtagit med hänsyn till detta uppfattade hot. Jag säger ”uppfattade”, eftersom det i vissa rubriker i medier under de senaste sex till sju månaderna antytts att jorden snart kommer att gå under och att det inte finns någon

53 väg undan farorna och riskerna med spridningen av aviär influensa. När man tittar närmare på de tillgängliga vetenskapliga och empiriska uppgifterna om fågelinfluensan ser man dock vissa mönster. För det första verkar fågelinfluensans inverkan på vilda fåglar inte vara så stor eller allvarlig som för tamflockar eller kommersiella flockar. För det andra har de enda fallen där fågelinfluensa överförts till människor inträffat då människor varit i nära kontakt med kommersiella flockar. För det tredje, och viktigast av allt, finns det fortfarande inget känt fall där fågelinfluensa överförts mellan människor. Hur viktigt det än är att vi är försiktiga, förberedda och medvetna om alla faror eller risker som kan uppstå, är det lika fel av oss att sprida panik när det gäller sjukdomens eventuella omedelbara hot eller faror. För att sätta in detta i ett sammanhang, kommer fler människor inom EU att dö på grund av en läkemedelsresistent tuberkulosstam än människor som kommer att smittas av fågelinfluensa. Globalt sett kommer fler människor – särskilt barn – att dö varje dag på grund av malaria än människor som hittills har dött på grund av fågelinfluensa. Vi måste ta del av denna statistik och sätta in den i sitt sammanhang, och det är viktigt att våra reaktioner är genomtänkta och proportionerliga i förhållande till de risker och faror som faktiskt existerar. Det är mycket bra att de vetenskapliga kommittéerna för folk- och djurhälsa sammanträder regelbundet för att uppdatera varandra och utbyta information om de utbrott som skett nära Europeiska unionens gränser. Utöver att samarbeta med Världshälsoorganisationen kan vi införa beredskapsplaner för att hantera alla potentiella utbrott. Som vi har sett med utbrotten av mul- och klövsjuka, Newcastlesjuka och andra djursjukdomar, är en politik som är inriktad på att slakta djuren det enda säkra sättet att ta död på sjukdomen. Hur hemskt det än kan tyckas i en värld där så många miljoner människor svälter på grund av bristen på mat, vore det på lång sikt en bättre och mer proportionerlig reaktion. Det beror på att vi inte vet vilket vaccin som kommer att fungera, även om det har talats om vacciner och förberedelser för vacciner. Vi vet inte exakt hur ett vaccin kommer att verka på människokroppen när vi försöker att förhindra att fågelinfluensa sprids, och vi kommer inte att veta det förrän vi tillåter våra vetenskapsexperter att agera och överlåter denna fråga till människor som vet vad de talar om. Jag vet att några av mina kolleger här tvivlar på eller oroar sig över trovärdigheten eller uppriktigheten hos vissa av de personer som är verksamma inom läkemedelsindustrin. Vid varje skede av utvecklingen av folkhälsan, då ett behov eller en önskan att bemöta en folkhälsorisk har funnits, har dessa personer dock funnit lösningar och svar, och vi borde lyssna på vad de har att säga.

54 Kommissionsledamotens vägledning och ledarskap i frågan, och hans klara tankegångar och lugna logik, är slutligen en modell som andra kommissionsledamöter skulle ha nytta av att följa när de hanterar andra frågor om tjänster i allmänhetens intresse. 3-163

Irena Belohorská (NI). – (SK) Jag välkomnar debatten om betänkandet i Europaparlamentet. Betänkandets syfte är att öka de förebyggande åtgärderna mot en fågelinfluensapandemi, minska hälsoriskerna och förebygga potentiella dödsfall. Hittills har 68 personer avlidit till följd av fågelinfluensaviruset, personer som bevisligen hade smittats av fåglar. Om viruset skulle mutera och få förmåga att överföras mellan människor är dock hela mänskligheten i fara. Här har samarbete och samordning mellan länderna stor betydelse. Vi vet att sjukdomen inte respekterar några landgränser, vilket är särskilt oroande när det gäller denna sjukdom som människor saknar antikroppar mot. Samarbete krävs dock inte bara på internationell nivå, utan också mellan olika sektorer inom enskilda länder. Samtliga sektorer, vare sig de är jordbruk, sjukvård, utbildning eller försvar, måste fullgöra sina respektive uppgifter i händelse av en pandemi. Jag måste dock understryka hur viktigt befolkningens beteende är. Under utbrottets första fas saknar människor ofta ordentlig information. Då slutar de handla rationellt för att i stället gripas av panik, med kaos som följd. Det är det värsta som kan hända i ett sådant läge. Människor agerar allra mest effektivt när de har tillgång till information och har dåliga tidigare erfarenheter – och det har de från en annan pandemi, nämligen spanska sjukan, som ledde till 40 miljoner människors död 1917, vilket bör vara en tillräcklig varning för oss. I en debatt nyligen här i Europaparlamentet gjorde kommissionsledamot Markos Kyprianou ett missvisande uttalande då han hävdade att han har över 25 nationella handlingsplaner. Det spelar ingen roll för oss om ni har över 25 program. Det som spelar roll är däremot att ni har en gemensam plan av hög kvalitet som gör det möjligt att bekämpa en pandemi. När det värsta tänkbara scenariot för EU 25+2 undersöktes visade det sig att det finns brister just i kommunikationen mellan enskilda nationella program. Å ena sidan bagatelliserar många politiker risken när de hävdar att detta bara är konster från läkemedelsbolagens sida, men å andra sidan får befolkningen tillgång till information, t.ex. att de statliga myndigheterna redan letar lämpliga platser för massgravar. Alla vi som arbetar inom vården känner väl till de bristfälliga ekonomiska resurserna inom sjukvårdssystemen i alla länder, som är orsaken till att många länder begränsar antalet operationer och inrättar väntelistor. Jag är rädd att dessa ekonomiskt bräckliga system inte kommer att ha tillräckliga resurser för att klara en pandemi. Jag menar därför att befolkningen bör informeras så att den kan bära en del av kostnaderna.

30-11-2005 3-164

Péter Olajos (PPE-DE). – (HU) Jag instämmer helt med föregående talare – även om vi inte har en pandemi än så måste vi ta hotet på allvar. Det hot som hysterin över ett ännu så länge obefintligt virus utgör är dock minst lika allvarligt. Enligt experternas beräkningar har fjäderfäkonsumtionen i Ungern minskat med minst 40 procent, en nivå som faktiskt kan ruinera hela sektorn. Detta har skett trots att ungerska forskare har utvecklat och framgångsrikt testat ett vaccin mot det nuvarande viruset H5N1. För att undvika hysteri och panik är våra huvuduppgifter att vidta förebyggande åtgärder som är verkningsfulla i medlemsstaterna, utarbeta övergripande och försiktiga planer och agera på ett beslutsamt, genomtänkt och samordnat sätt i händelse av en pandemi. I en anda av ansvarstagande gentemot EUmedborgarna måste EU visa stor solidaritet. Samordningen av kapaciteten för vaccintillverkning och befästandet av principerna för vaccindistribution bör ge medborgarna i länder som saknar tillverkningskapacitet lika stora möjligheter att få tillgång till vaccin. Vi får inte glömma att av de tio nya medlemsstaterna är det bara Ungern som har en anläggning för vaccintillverkning. Det är därför viktigt att ge allt tänkbart stöd till det land där det första epidemiska utbrottet sker, även om detta land ligger utanför EU, samt se till att insatserna inte hindras av kortsiktiga nationella prioriteringar. Det finns ett ordspråk i mitt land – en vän i nöd är en verklig vän. Jag hoppas att vi ska lyckas undvika nöden, men om vi inte gör det hoppas jag att tanken om vänskap och samarbete mellan olika länder, som är ett av EU:s grundideal, ska visa sig klara påfrestningarna. Jag vill uttrycka min tacksamhet mot båda föredragandena för att de har fört fram denna viktiga fråga, som inte bara berör EU:s medborgare. 3-165

Phillip Whitehead (PSE). – (EN) Herr talman! Min grupp i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet stöder inställningen hos vår föredragande för yttrandet, Robert Sturdy, inte minst när det gäller hans lovord om huvudföredraganden Neil Parish, och om kommissionsledamoten och hans genomgående betoning av genomtänkt vaksamhet snarare än vare sig hysteri eller belåtenhet. Det hyllar vi honom för. De sex frågor som kommissionsledamoten sände till gemenskapens hälsoministrar är enligt min åsikt de rätta, men frågan kvarstår huruvida han får de rätta svaren från dem när det gäller hur vi kan mobilisera våra lager med antivirala läkemedel innan ett vaccin tas fram. Jag vill bara säga i förbigående till dr Marios Matsakis, som jag värderar högt, att jag inte delar hans relativa glädje över resultatet av händelseförloppet 1918. År 1918 var döden den brandvägg som satte stopp för viruset – offren tog slut. Vi kan inte befinna oss i en situation där vi tillåter detta att hända igen, och jag hyllar därför de åtgärder som kommissionsledamoten har vidtagit. Jag har bara tid för en fråga: om den lågpatogena aviära influensan också smittar och kan mutera, hur kan vi då

30-11-2005 vara säkra på att importen av infekterade vilda fåglar och tamfjäderfä verkligen är under kontroll? I mitt eget land har vi haft exempel på både infekterade vilda fåglar och nu i dag infekterade tamfjäderfä. Stora lager av olagligt importerat kinesiskt kycklingkött har påträffats i Förenade kungariket under de senaste dagarna. Vi vet att epidemier uppstår på grund av olaglighet och bedrägeri – epidemier, inte pandemier. Epidemier startar på det sättet; det var fallet med mul- och klövsjukan. Vi vill inte vara med om detta igen, och därför hoppas jag att kommissionsledamoten i sin sammanfattning exakt kan tala om vilka förebyggande kontrollåtgärder som kommer att vidtas. 3-166

Michl Ebner (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Försiktighet är rätt väg att gå. Det finns ingen plats vare sig i den rationella politiken eller i vidtagandet av lämpliga försiktighetsåtgärder för det slags panikspridning och hysteri som vi har hört så många exempel på i dag. Att skuldbelägga en part är lika fel som att t.ex. hålla vilda fåglar ansvariga för spridningen av denna sjukdom, som vetenskapen har visat och belagt har andra orsaker. Detta har hittills varit mer en mediehändelse än en medicinsk händelse i ordets egentliga bemärkelse, om man jämför med många andra situationer och värre sjukdomar. Förebyggande åtgärder är dock nödvändiga, och kommissionen kan inte nog berömmas för sina rationella och balanserade insatser. Vi måste definitivt fortsätta att hålla ett vakande öga på den fortsatta utvecklingen, och jag hoppas att alla som berörs kommer att göras delaktiga i övervakningsprocessen. Det är absolut nödvändigt att detta även innefattar de människor som bor och arbetar i berörda områden, däribland jägare, som har den kunskap som krävs och som är de som först kommer i kontakt med vilda fåglar. Mot denna bakgrund hoppas jag att betänkandet av Neil Parish, som har gjort en fin insats, kommer att antas i morgon, och jag vill åter gratulera kommissionen till dess förnuftiga hållning. 3-167

Thijs Berman (PSE). – (NL) Herr talman! För att kontrollera fågelinfluensan måste EU givetvis bryta de tabun som finns kring vaccination. EU bör även i betydligt högre grad fokusera på källan i Sydostasien. Flera medlemsstater har initierat förnuftiga bilaterala projekt där, i vilka FAO har haft en samordnande roll. Kommissionen bör bygga vidare på detta genom att ge ekonomiskt stöd till EU-ländernas initiativ i Sydostasien och överlåta samordningen till FAO. Det vore det mest effektiva sättet att hantera detta. Tusentals människor i Vietnam, Thailand, Indonesien och andra länder har kommit i kontakt med viruset, och givetvis har många av dem utvecklat antikroppar. Det finns inga tillgängliga uppgifter om detta. Kommissionen kan och bör också bidra till att finansiera en undersökning av just detta område.

55 Mer kan göras också inom EU. Sjöfåglar övervakas långt ifrån tillräckligt – en viktig aspekt, eftersom det lågpatogena viruset trots allt har en mycket större spridning än vi tror. Detta är ingenting nytt eller ovanligt, men ordentlig övervakning är mycket viktigt. Kort sagt uppmanar jag er att stödja medlemsstaternas bilaterala initiativ i Sydostasien, finansiera forskning, stödja FAO:s samordning och få till stånd ökad övervakning i EU. Europaparlamentet måste slutligen inrätta ett tillfälligt utskott för fågelinfluensa, precis som under BSE-krisen. 3-168

Karsten Friedrich Hoppenstedt (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Parlamentet hade möjlighet att debattera denna fråga i kammaren den 25 oktober, en mycket saklig debatt där ni, herr kommissionsledamot, redogjorde för alla åtgärder ni tänkte vidta. Ni har också vidtagit dessa åtgärder och har utnyttjat möjligheterna till dialog med övriga organisationer och även genomfört krisövningar inom EU, vilka vi inom kort sannolikt kommer att få veta resultatet av. Som redan nämnts är det bara naturligt att debattens fokus ligger på hälsan hos fjäderfän och behovet att skydda denna. Jag var nyligen i Kina, där det som bekant finns 20 miljarder fjäderfän. Kineserna är vettskrämda över risken att fågelinfluensan ska spridas, och de gör också någonting åt detta. Frågan är dock om vi européer, både tidigare och i dagsläget, har gett länder som Kina, Indonesien och Vietnam tillräcklig rådgivning för att de ska kunna vidta åtgärder i händelse av en fågelinfluensaepidemi. Kineserna har nu försökt utveckla vaccin mot fågelinfluensa, och de försöker även få fram ett preparat för människor. Jag anser att det är utmärkt att de nu överger sin tidigare anti-vaccinationspolitik och i stället anammar en politik med välordnad vaccination i vissa områden eller omkring drabbade områden. Som veterinär har jag ofta kallats in vid utbrott av djursjukdomar, bl.a. i Niedersachsen, och jag vet att den rätta vägen att gå i vaccinationspolitiken är spårvaccin – jag vill understryka att det måste vara spårvaccin om detta alls är möjligt – och detta tror jag också är en strategi som skulle tilltala djurskyddsrörelsen. Låt mig slutligen upprepa vad jag avslutade med att säga den 25 oktober, nämligen att en pandemi i alla händelser kommer, forskarna vet bara inte när. Vi bör givetvis göra allt vi kan för att hindra att panik utbryter, samtidigt som vi också vidtar alla tillgängliga åtgärder för att förhindra att viruset överförs, muterar och smittar människor. 3-169

Markos Kyprianou, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för deras vänliga ord och stöd. Med tanke på de utmaningar vi står inför har parlamentets stöd varit en stor uppmuntran och till stor hjälp.

56 Jag vill beröra ett par frågor. Till att börja med, när det gäller forskning, utför och finansierar vi redan forskning. Det finns dock fortfarande mycket att göra, och därför kommer min kollega, Janez Potočnik, snart att be om förslag till ytterligare forskning om vaccinet. Vi gör för närvarande detta, och jag håller med ledamöterna om att vi måste ta fram ett bättre vaccin, som är enklare att använda, mer effektivt och som inte döljer sjukdomen och infektionen. Samtidigt har vi fortfarande mycket att lära om inblandningen och effekten av flyttfåglar och andra vilda fåglar när det gäller sjukdomens spridning. Vi måste arbeta utifrån antagandet att sjukdomen sprids via flyttfåglar – eftersom det är vad bevisen säger, i motsats till vad vi tidigare trott. Men sjukdomen finns också hos andra arter, som sparvar och duvor i Sydostasien. Vi har därför mycket kvar att lära. När det gäller övervakning använder vi jägare och har bett andra grupper att också stödja oss i våra ansträngningar. Vidare måste vi ta reda på mycket om själva viruset. Vi finansierar därför inte bara övervakningsprogrammen och undersökningen av vilda fåglar och flyttfåglar, utan vi stöder också den faktiska forskningen om själva viruset och hur det beter sig – det är ett listigt virus som ständigt förändras. Tack och lov har det inte muterat till en mänsklig stam ännu, men det beter sig på olika sätt hos olika fåglar i olika regioner. Att samla så mycket information som möjligt är därför mycket viktigt. När det gäller vaccinering är det korrekt att den nya lagstiftningen ändrar tillvägagångssättet. Vi avråder inte från vaccinering. Det kan användas om vissa försiktighetsåtgärder vidtas. Dessa försiktighetsåtgärder är nödvändiga, eftersom misstag kan få allvarliga konsekvenser. Utan sådana försiktighetsåtgärder kan vaccinet i värsta fall dölja infektionen och tillåta sjukdomen att sprida sig trots att fåglarna har vaccinerats. Vi har tidigare fått stöd från Italien. Vi gav vårt stöd till ett projekt och fick viktiga erfarenheter, särskilt i fråga om ett system som gör det möjligt att skilja vaccinerade fåglar från infekterade fåglar.

30-11-2005 Det finns naturligtvis alltid utrymme för förbättringar. Det var därför vi genomförde denna övning: för att identifiera svagheterna. Systemen fungerade, och det är bra. Informationsutbytet och kommunikationen fungerade också. Dessutom fungerade gemenskapens system för tidig varning och reaktion mycket väl. När det gäller vaccin och antivirala läkemedel är det verkligen sant att det finns problem. Inte alla medlemsstater har nått samma beredskapsnivå. Industrin har i detta skede inte möjlighet att tillhandahålla de kvantiteter som medlemsstaterna och resten av världen begär. Därför har jag haft möten med industrin och kommer att rapportera till rådet den 9 december och undersöka hur vi kan förbättra och öka produktionskapaciteten. Jag går nu över till frågan om den lågpatogena formen. Som tidigare nämnts vet jag att somliga – Neil Parish ler ser jag – också skulle stödja en utrotningspolitik i fråga om den lågpatogena formen. Kommissionen intar en annan ståndpunkt. Detta uppmuntras inte i lagstiftningen, det stämmer, men det förbjuds inte heller. I lagstiftningen ges medlemsstaterna därför möjlighet att tillämpa en utrotningspolitik om de anser att det är den lämpliga politiken för detta särskilda område, och för deras egen region. Vi har tagit hänsyn till yttrandena från Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) och etiska aspekter i fråga om massutslaktning. Det är skälet till att vi kom till den slutsatsen. Slutligen vill jag säga att vi tar hänsyn till djurhälsofrågorna och uppfödningsaspekterna i fråga om djur och fåglar. Det kommer ni att märka i vår strategi för djurs välbefinnande som snart kommer att antas – förhoppningsvis i slutet av året, eller tidigt nästa år. Jag måste dock påpeka att sjukdomen har spridit sig till gårdar i Sydostasien där djur uppföds på naturlig väg. Det har inte skyddat dem från viruset. Avslutningsvis vill jag betona den oförutsägbara naturen hos viruset, som uppför sig på ett märkligt sätt. Därför måste forskning vara viktigast, så att vi kan samla så mycket information som möjligt. Jag vill tacka ledamöterna för denna intressanta debatt.

Denna lagstiftning är flexibel. Den tar hänsyn till vaccineringens nuvarande begränsningar. Lagstiftningen måste tillämpas och övervakas korrekt. Det är mycket viktigt. Vi kommer dock att stödja forskning på detta område så att vi får ett mer effektivt och lättanvänt vaccin. När det gäller planer kommer jag inte att säga så mycket om folkhälsoaspekterna, eftersom vi diskuterade detta utförligt för några veckor sedan. Jag kan dock bekräfta att samtliga medlemsstater har nationella planer. För bara två dagar sedan antog vi både en gemenskapsplan för att hantera en influensapandemi och en mer allmän plan. Samtidigt har detta visat att planerna kan fungera tillsammans; vi har inte 25 eller 27 separata åtgärder. Vi har samverkan och samordning.

3-170

Talmannen. – Den gemensamma debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Skriftlig förklaring (artikel 142) 3-171

Alessandro Battilocchio (NI). – (IT) Att anta en gemensam strategi för att hantera en eventuell kris är oerhört viktigt för EU:s industrier och konsumenter. I ju högre grad EU inser situationens allvar, i desto högre grad kommer medborgarna att förstå att vår inblandning i deras dagliga liv inte bara är byråkratisk, utan påtaglig och effektiv. Därför måste högsta tänkbara nivå av gemensam finansiering nås, dvs. 50 procent för slakt av

30-11-2005 djur som är infekterade med viruset och 50 procent för övriga kostnader inom veterinärsektorn. Veterinärsektorn i Italien har resultat av mycket hög kvalitet och sysselsätter 80 000 personer. Italien är ett av de länder som inte bara har bidragit till att utveckla det nya vaccinet mot H7N1-viruset, utan också bäst rustar sig för att hantera risken för en epidemi. Vår regering har redan beslutat om full vaccinationstäckning vid behov, utbyggnad av veterinärsektorn och inrättande av ett märkningssystem för att visa varje produkts ursprung. Dessa åtgärder, som både skyddar konsumenterna och säkrar en återhämtning för konsumtionen, bör erkännas på lämpligt sätt på EU-nivå. Kommissionen kan inte agera mot ett land som skyddar sina egna medborgare: hälsa får aldrig underordnas marknadslagarna. 3-172

Bilaga – Kommissionens ståndpunkt 3-173

Betänkande (A5-0327/2005) av Parish - Ja: Ändringsförslag: 31, 45, 49, 51, 53, 55, 58, 60, 62, 63, 65, 66, 71, 72, 84, 88, 89, 90, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 118. - Ja, i princip: Ändringsförslag: 7, 10, 11, 17, 22, 26, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 47, 59, 69, 74, 94, 99, 105, det muntliga ändringsförslaget till skäl 11b (nytt). - Nej: Ändringsförslag: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 12, 13, 14, 15, 16, 18, 19, 20, 21, 23, 24, 25, 27, 28, 29, 30, 32, 33, 44, 46, 48, 50, 52, 54, 56, 57, 61, 64, 67, 68, 70, 73, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 85, 86, 87, 91, 92, 93, 95, 96, 97, 98, 100, 101, 102, 103, 104, 106, 107, 108, 109, 116, 117, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125. Betänkande (A6-0326/2005) av Figueiredo - Ja, i princip: Ändringsförslag: 2, 4.1, 4.2. - Nej: Ändringsförslag: 1, 3, 4.3, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13 . 3-174

Patent på läkemedel avsedda för länder med folkhälsoproblem 3-175

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en debatt om ett betänkande (A6-0242/2005) av Johan Van Hecke för utskottet för internationell handel om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tvångslicensiering av patent för tillverkning av läkemedelsprodukter för export till länder med folkhälsoproblem (KOM(2004)0737 – C6-0168/2004 – 2004/0258(COD)). 3-176

57 Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig börja med att tacka föredraganden Johan Van Hecke för hans hårda arbete med detta ärende. Jag vill också tacka skuggföredragandena och ledamöterna i alla delaktiga utskott. De har också bidragit stort till parlamentets arbete med denna fråga. Kommissionens förslag syftar till att på EU-nivå genomföra beslutet av den 30 augusti 2003 från WTO:s allmänna råd, genom vilket kopior av patenterade läkemedel får tillverkas för export till länder som har behov av dem. Detta beslut utgör ett undantag från de normala bestämmelserna i patentlagstiftningen, särskilt de som fastställs i WTO:s TRIPs-avtal. Beslutet måste betraktas i det vidare sammanhanget med de befintliga nationella och internationella ramarna för patentskydd. De diskussioner inom WTO som ledde fram till beslutet den 30 augusti var långdragna och komplexa. Själva beslutet utgör en vansklig balans mellan behovet av att garantera omedelbar tillgång till läkemedel för länder med folkhälsoproblem, och behovet av att uppmuntra den framtida utvecklingen av nya läkemedel genom investeringar i forskning och innovation som skyddas enligt patentsystemet. Vi har försökt att återspegla denna balans i kommissionens förslag. Liksom många av er känner till är själva beslutet en tillfällig åtgärd. Det kommer att fortsätta att gälla till dess att TRIPs-avtalet ändras permanent. Förhandlingarna om en sådan ändring har ännu inte varit framgångsrika, trots att flera tidsfrister har passerat. Frågan om obligatoriska licenser kvarstår alltså på WTO:s agenda. Det är dock inget skäl att fördröja frågan: att förordningen träder i kraft så snart som möjligt gör att de länder som behöver läkemedlen och EU:s läkemedelsproducenter kan använda den mekanism som vi inför. Samtliga tre institutioner, parlamentet, rådet och kommissionen, har faktiskt stött principen med att snabbt enas om förordningen, och intensiva formella diskussioner har ägt rum med detta i åtanke. Samtidigt som dessa diskussioner inte alltid har varit enkla har de ägt rum i en god samarbetsanda, och jag måste återigen gratulera Johan Van Hecke till de resultat som visar hur väl institutionerna kan samarbeta. Det gläder mig mycket att dessa diskussioner har resulterat i ett kompromisspaket. Jag vill nu säga att kommissionen kan stödja ett paket med ändringsförslag om det röstas igenom i sin helhet och utan att något läggs till eller tas bort. Vad syftar kommissionens förslag till? I förslaget inrättas en mekanism i enlighet med WTO:s beslut så att EU-företag kan ansöka om en licens för tillverkning av läkemedelsprodukter, utan patentinnehavarens tillstånd, för export till länder som behöver läkemedel och som har folkhälsoproblem. Vi har försökt att ta fram ett instrument som gör att förfarandet med obligatoriska licenser från WTO-beslutet kan passas in i medlemsstaternas befintliga nationella patentlagstiftning och de förfaranden för obligatoriska licenser som redan finns i denna lagstiftning.

58 Ett EU-instrument för tillämpning av WTO:s beslut har stort symbolvärde som en extern demonstration av EU:s åtagande i fråga om beslutet. Samtidigt måste vi respektera subsidiaritetsoch proportionalitetsprinciperna, för att därigenom undvika att reglera specifika detaljer som bättre kan hanteras i den nationella lagstiftningen eller av den behöriga myndighet som hanterar licensansökan. Parlamentets arbete har resulterat i vissa nyttiga klargöranden, särskilt vad gäller en förklaring av ickestatliga och internationella organisationers delaktighet. Vi har alltid förutsett att sådana organisationer skulle kunna delta i eventuella upphandlingsförfaranden, och göra förfrågningar till förmån för ett importerande land med detta lands godkännande. Det är naturligtvis osannolikt att sådana organisationer själva kommer att tillverka läkemedel, men om de gjorde det skulle de helt enkelt kunna ansöka om en licens i enlighet med förordningen som vilken tillverkare som helst. Ett annat nyttigt klargörande har varit förbättringen av texten om möjligheten att använda EU:s förfarande med vetenskapliga yttranden, eller motsvarande nationella förfaranden, för att intyga säkerheten och effektiviteten hos de läkemedel som ska exporteras. Detta regleras inte i WTO:s beslut, utan ligger faktiskt utanför den ramen. Men för att hjälpa de importerande länderna ansåg vi att det var ett nödvändigt komplement till licensmekanismen. Låt mig nu övergå till förordningens allmänna räckvidd. I WTO:s beslut föreskrivs export av läkemedel till WTO-medlemmar som är minst utvecklade länder eller utvecklingsländer och vars egen tillverkningskapacitet inte är tillräcklig. Det finns inga särskilda restriktioner för de läkemedelsprodukter som omfattas, även om det medges att de måste vara inriktade på folkhälsoproblem, eftersom det är vad beslutet rör. Kommissionen ansåg till en början att vi troget borde återspegla beslutets räckvidd vad gäller de länder som är berättigade att ta emot exporterade läkemedel. Denna ståndpunkt byggde på vår bedömning av WTO-beslutet, som särskilt omfattar WTO-medlemmar som mottagarländer. Det gläder mig att säga att vi sedan dess har godkänt humanitära argument om att alla minst utvecklade länder och vissa fattiga utvecklingsländer borde vara berättigade, oavsett om de för närvarande är WTOmedlemmar eller inte. Samtidigt förväntas icke-WTOmedlemmar också göra liknande åtaganden som de som krävs av WTO-medlemmar, för att hjälpa till att garantera att rätt läkemedel kommer till rätt patient. Detta innebär att de måste tillkännage vilka läkemedel som behövs och förbinda sig att förhindra att handeln avleds om de ska ta emot produkter i enlighet med EUmekanismen. En annan viktig fråga är frågan om ersättning för patenthavare. Jag tror inte att det finns några meningsskiljaktigheter när det gäller att patenthavare borde få viss ersättning för de licenser som beviljas utan deras tillstånd. Detta är en normal lagstiftningsprincip.

30-11-2005 För att gynna en viss insyn för den industri som investerar i läkemedelsproduktion, och som en del av det allmänna kompromisspaketet, skulle vi kunna stödja den föreslagna ersättningsmodellen som fortfarande lämnar ett visst utrymme för avgöranden från fall till fall. Låt mig nu avsluta med att upprepa att kommissionen fortfarande starkt stöder ett tidigt antagande av förordningen, samtidigt som den respekterar det allmänna målet med att införa ett fungerande och öppet system som företagen kan använda för export av läkemedel till länder som har behov av dem. Jag vill uppmana parlamentet att stödja det kompromisspaket som lagts fram. 3-177

Johan Van Hecke (ALDE), föredragande. – (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Som kommissionsledamoten sa är syftet med mitt betänkande att genomföra det beslut som fattades av WTO:s allmänna råd den 30 augusti 2003. Genom beslutet får WTO:s medlemmar, i enlighet med punkt 6 i Dohaförklaringen om TRIPs-avtalet, välja att bevilja tvångslicenser för tillverkning och försäljning av patenterade läkemedel till länder med akuta folkhälsoproblem och otillräcklig eller ingen tillverkningskapacitet. Det var faktiskt det enda avtal som WTO:s medlemmar lyckades enas om i Cancún. Mitt betänkande syftar till att se till att WTO-beslutet följs på ett enhetligt sätt i alla EU:s medlemsstater, inom ramen för en EU-förordning. I vårt utskott för internationell handel var en stor majoritet positiv till betydande ändringar i kommissionens ursprungliga förslag. Detta samförstånd gav oss en synnerligen stark förhandlingsposition under den informella trepartsdialog som omedelbart inleddes. Framför allt det brittiska ordförandeskapet, som hade WTO:s stundande ministermöte för ögonen – vilket jag anser ursäktar deras frånvaro här i kväll – krävde en överenskommelse vid första behandlingen. Nästan samtliga förslag från utskottet för internationell handel antogs till slut tack vare det utmärkta samarbetet med skuggföredragandena från de övriga politiska partierna, som har försvarat parlamentets ståndpunkter med stort kunnande och kraft, något jag är mycket tacksam för. Den viktigaste förbättringen av kommissionens förslag är otvivelaktigt att räckvidden utvidgats till att omfatta länder som inte är WTO-medlemmar. Från och med nu kommer alla utvecklingsländer att vid behov kunna utnyttja systemet. Icke-statliga och internationella organisationer, t.ex. FN, kommer dessutom att ha rätt att lämna in egna ansökningar om import av läkemedel. Det är trots allt ofta dessa organisationer som sköter distributionen av läkemedel i utvecklingsländerna. Ett påskyndat och förenklat förfarande kommer även att införas för att hantera efterfrågan på ytterligare kvantiteter, och jag vill tacka Kader Arif, som haft en central roll i detta. Ytterligare ansökningar kommer att bli möjliga om det visar sig att den läkemedelskvantitet

30-11-2005 som först tilldelades i tvångslicensen är otillräcklig för att lindra nöden. En annan viktig förändring är slopandet av kravet på förhandlingar på förhand med patentinnehavaren om det rör sig om en omfattande nödsituation eller andra situationer med icke-kommersiell eller offentlig användning. När det gäller dessa förhandsförhandlingar har utskottet för internationell handel krävt att perioden ska anges tydligare och omfatta högst 30 dagar. Detta godtogs slutligen av rådet, liksom den konkreta utvidgningen av begreppet lämplig ersättning som ska utgå till rättmätiga fordringshavare, som helt enkelt behåller 4 procent av den berörda produktens totala värde i ett nödläge. I övriga fall kommer hänsyn att tas till det ekonomiska värdet, men 4 procent kommer att förbli riktvärde. Kompromissen omfattar flera ändringar jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, vilka införlivades i de ändringsförslag som lagts fram av såväl mig själv som av skuggföredragandena i övriga grupper. Jag hoppas att dessa kommer att antas och att den överenskommelse som nåtts med rådet och kommissionen kan ratificeras. Vi kommer hur som helst att kunna säga i Hongkong att EU har omvandlat detta viktiga WTO-beslut till en enhetlig förordning för hela unionen. Detta kan bara öka vår trovärdighet när det gäller de många nödlidande i utvecklingsländerna och i de områden som drabbats av naturkatastrofer. I denna anda vill jag be mina kolleger att godta ändringsförslagen och därigenom ratificera den överenskommelse som nåtts. 3-178

Kader Arif, för PSE gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som påpekades nyss handlar vår debatt i dag om förordningen för att införa en mekanism för länder som inte kan tillverka de läkemedel som är nödvändiga för deras medborgares hälsa. Vi behandlar denna fråga kvällen före Världsaidsdagen, vilket borde leda oss att skicka ett klart och tydligt budskap till de länder som drabbats så svårt. UNAIDS påminde oss för en kort tid sedan om den sorgliga sanningen att det aldrig tidigare har funnits så många hiv-smittade i världen. Antalet smittade passerade 40-miljonerstrecket i år, och Afrika söder om Sahara har drabbats hårdast. Där finns två tredjedelar av alla smittade i världen och tre fjärdedelar av världens smittade kvinnor. Det har stått klart från början att parlamentet har en prioritering, nämligen ett snabbt genomförande av denna förordning så att de länder som behöver det så snart som möjligt kan utnyttja flexibiliteten i WTO:s överenskommelse av den 30 augusti 2003. Detta är ett första steg i Europeiska unionens åtagande enligt Dohadeklarationen om TRIPs-avtalet och folkhälsa. Jag vill tacka min kollega Johan Van Hecke varmt för hans samråd och samarbete med skuggföredragandena. Han lägger i dag fram ett kompromissförslag som lyckas ta hänsyn till ledamöternas åsikter: det är en ansvarsfull inställning. Flera av våra krav återfinns i den slutliga

59 texten, framför allt kravet på att beslutets räckvidd ska utvidgas till att omfatta de minst utvecklade länderna och vissa utvecklingsländer som inte är WTOmedlemmar. Med tanke på den stora betydelse som ickestatliga organisationer och vissa internationella organisationer har för att tillhandahålla hälsovård och behandlingar gläder det mig att de kommer att få agera direkt gentemot patentinnehavare för att köpa och distribuera generiska läkemedel. Jag är också glad över att mitt förslag till ett förenklat förfarande för ytterligare mängder har antagits. Det finns många positiva inslag. Men det finns några saker jag beklagar, särskilt när det gäller lämplig ersättning till patentinnehavare. Jag skulle önska att föredragandens förslag om ett tak på 4 procent gjordes obligatoriskt för alla situationer och inte bara för nödsituationer. Men vi har ändå lyckats få med att hänsyn ska tas till att den obligatoriska licensen utfärdas för humanitära och inte för kommersiella ändamål när denna ersättning beräknas. Jag hoppas också att denna förordning kommer att utvärderas snabbt och att dess genomförbarhet bedöms. Med tanke på den komplexa mekanism som ska införas kommer jag att följa händelseutvecklingen noggrant för att se till att lösningen tas med permanent i WTO:s regler om immaterialrätt. Det är bara genom en sådan utvärdering som vi kommer att kunna dra riktiga slutsatser för en effektiv översyn och anpassning av våra lösningar på folkhälsoproblemen i de sydliga länderna. För att lösa problemet med tillgång till läkemedel måste vi ha en mer global strategi, och den förordning vi debatterar i dag är bara ett led i denna. Inom WTO måste EU åta sig att se till att alla framsteg för folkhälsan i Dohaavtalet genomförs i verkligheten. Det betyder framför allt att vi inte får ingå några bilaterala eller regionala handelsavtal som innehåller ytterligare villkor om immaterialrätt som skulle undergräva framstegen med Dohaförklaringen. Om tillämpningen av denna förklaring inte visar sig tillfredsställande i praktiken, måste EU dessutom försöka hitta nya sätt att underlätta utvecklingsländernas tillgång till läkemedel. Redan nu finns behovet av sekundärbehandling, där det ännu inte finns generiska läkemedel att tillgå och där priset är avskräckande högt, vilket kräver ytterligare åtgärder från vår sida. Kampen mot aids och mot, jag betonar detta, många andra sjukdomar som främst drabbar de allra fattigaste är långt ifrån avgjord. Den kommande WTOkonferensen i Hongkong ger oss ett ypperligt tillfälle att åter ta upp frågan om tillgång till läkemedel. Genom att anta denna förordning i dag får vi en första lösning för tusentals sjuka som väntar på behandling, men vi får inte glömma att vi i morgon måste försöka hitta bestående lösningar som är i paritet med det enorma problem vi står inför. 3-179

60 Thomas Ulmer (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. – (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Vi diskuterar något som vid första anblicken verkar enkelt och logiskt, men som vid närmare eftertanke leder till betydande problem, bland annat att patentskyddet undergrävs eller blir ineffektivt. Jag talar i dag på min kollega Anja Weisbergers vägnar, eftersom hon inte kan vara här i dag av personliga skäl. Parlamentet går utöver kommissionens förslag genom att kräva att systemet med obligatorisk licens ska utvidgas till att omfatta inte bara WTO-medlemmar som behöver det, utan även mer än 40 stater som är i lika stort behov av hjälp. Samtidigt som det råder samförstånd över gruppgränserna om att gruppen av berättigade länder bör utvidgas för att visa vår politiska vilja att hjälpa länder som inte är WTO-medlemmar, går det också att väcka invändningar mot detta. Trots att vi har gjort stora ansträngningar för att finna en rättvis balans – och förhoppningsvis går den att finna – mellan de fattigare ländernas anspråk på denna planet och licensinnehavarnas berättigade vilja att skydda sina patent, råder det fortfarande stor osäkerhet. Vem kommer i slutändan att kunna övervaka ommärkningen och ompackningen av läkemedel och förhindra att de återimporteras till Europeiska unionen – medlemsstaterna på nationell nivå, kommissionen, de importerande länderna, industrin eller läkemedelsföretagen? Ger vi inte människor möjlighet att skapa stora svårigheter för oss i framtiden? I den situation vi bevittnar i dag, där man gör stora vinster på illegal läkemedelshandel över alla gränser och på alla sätt – över Internet såväl som över den traditionella affärsdisken – måste jag säga att jag har onda aningar. Jag tar mig friheten att regelbundet fråga rådet och kommissionen hur läget är och hur många ansökningar som kommit in om obligatoriska licenser, och jag ser fram emot att få tillförlitliga uppgifter som svar. Jag förstår att det brittiska ordförandeskapet vill ta åt sig äran för detta. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder förslaget om generiska läkemedel till utvecklingsländer. 3-180

Maria Martens, för PPE-DE-gruppen. – (NL) Herr talman! Många av dem som varje dag dör i utvecklingsländerna kunde ha räddats med läkemedel som finns tillgängliga för oss, men som är för dyra för dem. Det kostar pengar att utveckla läkemedel. Den genomsnittliga kostnaden för att ta ett läkemedel till marknaden varierar från omkring 600 miljoner till 900 miljoner euro. Företagen kompenseras för detta genom patenträttigheter och det med rätta, men resultatet är att läkemedlen blir dyra. Syftet med det direktiv som vi diskuterar nu är att se till att människor i de fattigaste länderna får tillgång till nödvändiga läkemedel, det vill

30-11-2005 säga att fattiga länder i särskilda fall och under vissa omständigheter ska få tillverka läkemedel till överkomliga priser, vilket är bra. Men vi måste förhindra att en situation uppstår där företagen inte är motiverade att utveckla läkemedel. Därför måste vi göra allt i vår makt för att se till att det inte går att missbruka förordningen, till exempel genom återimport till EU. Syftet med förordningen är att främja hälsa, inte handel. Vi anser att det måste ges noggranna redogörelser för skälen till ansökningarna om obligatoriska licenser för patenten i fråga, att läkemedlen i fråga måste få ett annat utseende, annan färg och annan förpackning där så är möjligt och att produktionsmängden måste dokumenteras. TRIPs-förordningen om patent har funnits ett tag. Den har såvitt vi vet aldrig tillämpats, men den är ändå viktig. Den kan hjälpa patentinnehavare att hantera nödlägen i utvecklingsländer snabbt och på utmärkta villkor. Det behöver inte påpekas att denna förordning inte helt kan undanröja alla problem i fråga om läkemedel i utvecklingsländerna. Det krävs också ett vägnät, kylda transporter, tillräckligt med medicinsk personal och så vidare. Men förordningen är ändå ett viktigt bidrag till stödet i de särskilda nödsituationerna. Denna kompromiss gör det möjligt att införliva WTObeslutet om TRIPs i EU-lagstiftningen. Med WTO:s toppmöte i Hongkong i antågande kan denna förordning vara en positiv signal som kan vara till nytta för EU, och därför vill jag gratulera Johan Van Hecke till resultatet av förhandlingarna med rådet och kommissionen. Det gläder mig att en kompromiss har nåtts, och jag hoppas att parlamentet kommer att godkänna den i morgon. 3-181

Marios Matsakis, för ALDE-gruppen. – (EN) Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden Johan Van Hecke till den enorma mängd arbete som har lagts ned i samband med detta betänkande. Frågan är komplicerad. Man bör notera att det fördes intensiva förhandlingar i det medbeslutandeförfarande som följde på förslaget till förordning och att de, lyckligtvis, utmynnade i en kompromisstext som innehåller de flesta viktiga huvudpunkterna. Enligt min mening är införlivandet av följande punkter i kompromisstexten särskilt betydelsefullt. För det första gäller det den helt nödvändiga tekniköverföringen och det tekniska biståndet till länder utan egen kapacitet för läkemedelstillverkning. Sådant bistånd kommer att bidra till en långsiktig förbättring av hälso- och sjukvården som det finns mycket stort behov av i underutvecklade länder. För det andra gäller det att även länder som inte är medlemmar i WTO ska omfattas: dessa länder har lika stort behov av bistånd enligt denna förordning som de länder som är medlemmar i WTO. Folkhälsoarbete och förebyggande och behandling av sjukdomar kan inte differentieras på grundval av medlemskap i WTO. För det tredje gäller det att även icke-statliga organisationer och internationella organisationer såsom FN omfattas: det är välkänt att många icke-statliga organisationer och

30-11-2005 internationella organisationer spelar en mycket stor roll i tillhandahållandet av viktiga hälso- och sjukvårdstjänster i utvecklingsländer. Deras snabba ingripanden för att bekämpa sjukdomar och fattigdom och för att göra slut på mänskligt lidande, särskilt i katastrofdrabbade områden, är erkända och i de flesta fall mer omfattande och bättre samordnade än biståndsinsatser från nationella regeringar. Det är därför helt logiskt att en begäran från en icke-statlig organisation som agerar med tillstånd från ett importerande land ska omfattas av förordningen. Avslutningsvis vill jag säga att den här förordningen, även om den utan tvivel kommer att bidra till att rädda miljontals liv över hela världen, kommer lite för sent. Låt oss komma ihåg att TRIPs-avtalet godkändes 1994. Dohaförklaringen om TRIPs-avtalet och folkhälsa – en milstolpe – tillkom 2001. Beslutet i WTO:s allmänna råd fattades 2003, och denna förordning träder förmodligen i kraft 2006. Jag funderar på om den förseningen kan ha lett till mycken förvirring, passivitet och förmodligen onödigt mänskligt lidande i utvecklingsländerna. 3-182

Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen. – Herr talman! Detta handlar om mänskliga rättigheter – rätten att överleva – jämfört med immateriella rättigheter – rätten att få betalt för någonting som man har framställt. Då är det uppenbart att rätten till liv är viktigare än alla andra rättigheter. Detta är ett första steg för att försvara rätten till liv. Förslaget är för svagt från kommissionen och jag tycker att parlamentet har gjort förbättringar i det, framför allt när det gäller frivilliga organisationers möjlighet att använda direktivet. En annan förbättring är att vi kritiserar behovet av ersättningen och hur den skall definieras – det behöver vi kritisera – och att vi utvidgar det till att gälla även länder som inte är med i WTO, deras medborgares liv är lika mycket värda som WTOmedlemmars. När det gäller adekvat ersättning är det så att du om du inte har några pengar heller inte har någon adekvat ersättning, då blir det ingen, det måste stå helt klart. I övrigt hoppas jag att detta genomförs så snabbt som möjligt, för jag tror inte att denna lagstiftning räcker och det enda sättet för oss att få veta om den gör det är att vi nu snabbt får igenom den, så att vi kan testa den. 3-183

Helmuth Markov, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Johan Van Heckes ändringsförslag innebär en avsevärd förbättring av kommissionens utkast till förordning, till förmån för utvecklingsländerna, och för detta ska han förstås ha tack. Men min grupp har trots detta ett problem med förordningen. Även om avsikten är att inkorporera och genomföra den resolution som antogs av WTO:s allmänna råd den 30 augusti har det i dag blivit uppenbart att det överenskomna systemet för hantering av patenterade läkemedel inte kommer att vara genomförbart i praktiken. Detta har bekräftats av respekterade internationella organisationer med

61 erfarenhet av sjukdomar – Läkare utan gränser och Act Up, till exempel – och visats av praktisk erfarenhet i exempelvis Kanada. Det obligatoriska licenssystemet är tungfotat – till den grad att det blivit omöjligt att ge utvecklingsbistånd och effektivt stöd till kampen mot aidsepidemin. Även om resolutionen av den 30 augusti mildrar effekten av TRIPs-avtalet på hälsoområdet kan vi fortfarande inte se att den grundläggande mänskliga rättigheten till hälsa prioriteras. Därför kommer det att vara svårt för min grupp att rösta för ens ett förbättrat utvecklingsutkast. 3-184

Godelieve Quisthoudt-Rowohl (PPE-DE). – (DE) Herr talman! Jag måste i dag citera en mycket lärd man och säga att det tyvärr bor två själar i mitt bröst. Å ena sidan dör sex miljoner människor varje år av aids, tbc och malaria. De kommer från de fattigaste länderna i världen, och de saknar läkemedel som är både effektiva och överkomliga i pris. Därför beslutade WTO redan i november 2001 att organisationens medlemmar i nödlägen – och jag betonar, i nödlägen – ska få upphäva det internationella patentskyddet för läkemedel. Därför kan inhemska producenter av läkemedel eller andra generiska tillverkare under vissa omständigheter ansöka om en obligatorisk licens som ger dem rätt att framställa billigare kopior av patenterade läkemedel. Det är de goda nyheterna. Medaljens baksida är att den farmaceutiska forskningsindustrin investerar enorma belopp i effektiva och innovativa preparat. Forskning och utveckling skapar arbetstillfällen, och det arbete som utförs kan och måste finansieras genom patentskyddet. Därför anser jag att principen med patentskydd för läkemedel inte får undergrävas. Det måste vara värt besväret att forska i läkemedelsutveckling eftersom detta ligger i allas vårt intresse. Det är alltså bara under exceptionella omständigheter som det är förnuftigt att utfärda obligatoriska licenser. Vi måste också förhindra att licenserna missbrukas, och därför bör patentinnehavaren få viss rätt till information för att kunna övervaka att licensvillkoren följs och uppmärksamma brott mot villkoren. Vi måste också veta vad som ska ges till vilka länder och i vilka mängder, och vi måste absolut förhindra att billiga kopior letar sig tillbaka in i EU genom återimport. Detta kan vi till exempel åstadkomma genom särskild märkning och packning, eller genom olika färger och utformningar. Som helhet anser jag att det förslag vi ska rösta om i morgon är förnuftigt. Ingen här anser att det är perfekt, så troligen är det en bra kompromiss. 3-185

Hans-Peter Mayer (PPE-DE). – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Syftet med detta förslag till förordning är att underlätta obligatoriska licenser för tillverkning av läkemedel avsedda för länder med folkhälsoproblem.

62 Det beklagliga med denna debatt är att vissa ledamöter – särskilt i det ansvariga utskottet – försöker misstänkliggöra läkemedelsforskningsindustrin och därmed dem som hanterar patent, genom obefogade insinuationer om att de inte bryr sig om människorna i de fattigare delarna av världen. Patent hindrar inte humanitära insatser – tvärtom, för utan patenten kan innovativa företag inte utsätta sig för höga ekonomiska risker och investera miljarder i forskning och utveckling. Det är bara genom sådana investeringar som det går att utveckla läkemedel som till exempel kan hålla jämna steg med de ständiga förändringarna i vissa patogener. Detta gynnar inte bara oss i EU utan människor i alla länder i hela världen. Om det inte fanns patent skulle läkemedel och vaccin mot många dödliga sjukdomar aldrig ha utvecklats – läkemedel och vaccin som nu är tillgängliga för alla, även för människor i utvecklingsländerna. Obligatoriska licenser löser inte problemet med att bekämpa sjukdomar i utvecklingsländerna. En effektivare kontroll och bättre prioriteringar skulle göra det möjligt att se till att de miljarder som ges till utveckling och till humanitära ändamål, men som sedan kommer på avvägar, används för att köpa lämpliga läkemedel. Om vi vill ta Lissabonstrategin på allvar, det vill säga om vi vill flytta fram positionerna för forskning och utveckling, behöver vi ett effektivt patentskydd som inte går att försvaga eller åsidosättas efter behag. Det må så vara att TRIPs gör det möjligt att införa obligatoriska licenser, men de är inte nödvändiga eftersom det finns alternativ. 3-186

Giuseppe Gargani (PPE-DE), fördragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens förslag för att göra det möjligt för tillverkare av generiska läkemedel att producera och marknadsföra patenterade läkemedel för export till länder som inte är självförsörjande fullt ut bör välkomnas varmt eftersom det är ett steg i rätt riktning. I förordningen föreskrivs att licenser som är obligatoriska för export ska kunna utfärdas och att villkoren för att utfärda dessa licenser ska vara identiska i alla EU-medlemsstater. Jag anser att det är en helig princip att snedvridning av konkurrensen för aktörer på den inre marknaden måste undvikas genom att enhetliga regler tillämpas för att förhindra att farmaceutiska produkter som tillverkats genom obligatoriska licenser till låga priser återimporteras till EU. På det sättet visar EU framfötterna som en av de internationella aktörer som arbetar hårdast för att se till att medborgarna i de mest missgynnade länderna får tillgång till läkemedel till lägre priser. Jag är en hängiven anhängare av detta förslag, men jag måste ändå påpeka att de åtgärder som föreslås minskar

30-11-2005 det immaterialrättsliga skyddet. Därför vore det rimligt att låta patentinnehavarna få möjlighet att delta i förfarandet för att bevilja obligatoriska licenser för tillverkning och försäljning av läkemedel avsedda för export till WTO-medlemmar. Detta kan vi åstadkomma genom att ge de berörda patentinnehavarna rätt att lämna in kommentarer till den behöriga nationella myndigheten, så att man genom att låta båda parterna säga sitt kan se till att beslutet innebär minsta möjliga förlust av immateriella rättigheter. Ett sådant förfarande skulle särskilt i fråga om marknadsföringstillstånd tillåta innehavarna att komma in på EU-marknaden under omständigheter som annars inte skulle tillåta dem att göra det. 3-187

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. 3-188

Godkännande av Europeiska kommissionen 3-189

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0179/2005) av Andrew Duff för utskottet för konstitutionella frågor om riktlinjer för godkännande av Europeiska kommissionen (2005/2024(INI)). 3-190

Andrew Duff (ALDE), föredragande. – (EN) Herr talman! Den turbulens som omgav godkännandet av Barrosokommissionen känns avlägsen. Några av följderna återspeglas förmodligen i det nya ramavtalet mellan kommissionen och parlamentet, särskilt att ordföranden, om parlamentet skulle återkalla sitt förtroende för någon ledamot av kommissionen, antingen kommer att ge den ledamoten sparken eller förklara inför parlamentet varför så inte skedde. Det är emellertid också nödvändigt för parlamentet, liksom för kommissionen, att fundera över resultatet av godkännandeförfarandet. Parlamentet måste göra det utifrån sitt eget perspektiv. Detta betänkande, som har godkänts av en bred majoritet av utskottet, är resultatet av den granskningen. Nyckeln till lösningen är att säkerställa ett godkännandeförfarande som är öppet, rättvist och konsekvent, ett förfarande där kandidaterna till kommissionen lämnar relevant information om sin professionella kapacitet att klara av det jobb som de kommer att tilldelas. I betänkandet fastställs våra kriterier för bedömning av kandidaterna, som engagemang för Europa och könsfördelning i hela gruppen. Där kodifieras godkännandeförfarandet, hur utfrågningarna organiseras, frågorna, öppenheten och beslutsprocessen i varje utskott. För att uppnå större tydlighet och sammanhållning föreslås att ett gemensamt möte med utskottsordförandekonferensen och talmanskonferensen får i uppgift att förklara utfrågningarna avslutade. Vi hävdar vår rätt att följa samma förfarande om en ersättare ska utses tillfälligt i kommissionen under dess

30-11-2005 femåriga mandat. Avslutningsvis ber vi att nästa val till Europaparlamentet tidigareläggs till maj 2009 i stället för juni, så att vi har större möjligheter att förbereda godkännandeförfarandet på ett bra sätt. Herr talman, herr kommissionsledamot Frattini! Både parlamentet och kommissionen har lärt sig mycket av erfarenheterna från 2004. Unionens demokratiska ansvarighet har därmed blivit starkare. Jag rekommenderar kammaren detta betänkande. 3-191

Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka Andrew Duff för betänkandet som har det lovvärda syftet att öka insynen och enhetligheten i parlamentets tillvägagångssätt vid utfrågningarna av nominerade kommissionsledamöter. Utfrågningarna är en politisk övning som Europaparlamentet använder för att öka den demokratiska legitimiteten i den kommission som presenteras för parlamentet. Det är alltså uppenbart att det krävs noggranna övervägningar när det föreslås ändringar i detta tillvägagångssätt. Som alla vet undertecknade Europaparlamentets talman och Europeiska kommissionens ordförande ett mycket viktigt dokument i maj förra året. Det var ett ramavtal om förbindelserna mellan parlamentet och kommissionen. Detta ramavtal bildar tillsammans med fördragen en grundläggande utgångspunkt. I artikel 7 finns en särskild bestämmelse om hur den nya kommissionen ska utses. Där finns en mycket tydlig beskrivning av tre principer som ska tillämpas under utfrågningarna: principen om insyn och öppenhet, principen om rättvisa och principen om konsekvens. Dessa principer fastställdes i en gemensam överenskommelse och undertecknades i maj förra året av parlamentet och kommissionen, och måste tillämpas under hela förfarandet. Med detta sagt vill jag uppmärksamma föredraganden och mina kolleger i parlamentet på två punkter. Den första gäller samrådet med den nominerade ordföranden för kommissionen i samband med utfrågningen. Enligt ramavtalet ska parlamentet upprätta ramavtalet och ta kontakt med den nominerade ordföranden för kommissionen i god tid innan förfarandet för att godkänna den nya kommissionen inleds. Dessutom ska parlamentet ta hänsyn till eventuella anmärkningar från den nominerade ordföranden, vilket även föreskrivs i parlamentets arbetsordning. Därför bör skäl E i Duffbetänkandet tolkas som att kommissionens ordförande ska konsulteras i god tid så att han får tillfälle att yttra sig och att alla eventuella kommentarer från honom bör övervägas noga. Därför anser jag att den metod som föredraganden har utarbetat är bra.

63 Den andra punkten handlar om hur en ledamot av kommissionen ska ersättas. Personligen stöder jag den princip som också anges i ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen, som går ut på att om en ledamot av kommissionen ska ersättas under kommissionens mandatperiod har det relevanta parlamentsutskottet rätt och är skyldigt att träffa och fråga ut den nya ledamoten av kommissionen. Detta är utan tvekan en viktig princip. Men jag vill påpeka att även om termen ”kommissionsledamotskandidat” används i betänkandet anges det tydligt i det nuvarande Fördraget om Europeiska unionen att den nya medlemmen av kommissionen inte ska kallas kommissionsledamotskandidat utan fullvärdig kommissionsledamot från det att han utses. Det är förstås självklart att – även om han är en fullvärdig kommissionsledamot – måste det relevanta parlamentsutskottet träffa honom och fråga ut honom innan han påbörjar sin mandatperiod. Detta är de överväganden som jag vill framföra till föredraganden som bekräftelse på min och kommissionens mycket positiva inställning till de åsikter som förts fram. 3-192

Maria da Assunção Esteves, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! Duffbetänkandet är utgångspunkt för parlamentets ritual för att godkänna kommissionen, eftersom arbetsordningen nästan inte säger något alls om detta. Denna ritual står i proportion till betydelsen av den politiska handlingen att godkänna kommissionen. För det första förstärks dess legitimitet av mer stringenta riktlinjer, för det andra får parlamentet allt större del i processen med att utforma kommissionen och spelar därmed en roll som är långt ifrån enbart symbolisk, och för det tredje skapar ritualen en ny balans mellan EU:s politiska institutioner genom att införliva de mekanismer för övervakning och ansvar som hör till de konstitutionella förbindelserna. Parlamentets tillvägagångssätt för att godkänna kommissionen har nu ett ramverk av regler som kommer att skapa större rättvisa i utfrågningen av de nominerade kommissionsledamöterna i parlamentsutskotten och större enhetlighet i slutvärderingen som nu övervakas gemensamt av talmanskonferensen och utskottsordförandekonferensen. Vi måste se till att den demokratiska processen inte bara har en formell eller symbolisk innebörd. Tvärtom ska den processen garantera att allmänhetens värderingar och önskemål förs in i institutionernas arbete så att gemenskapen kan fatta välgrundade beslut. Ju mer ambitiös EU:s politiska process har blivit, desto snävare har den också blivit. Därför behöver den granskas omsorgsfullt; den måste ge oss starka institutioner och ett ledarskap som kan ta ledningen och staka ut vägen mot framtiden. EU kommer inte att vara igenkännligt utan en ökad insyn och legitimitet hos dess

64 institutioner och utan att krav på integritet och ansvar ställs på alla, särskilt på de politiska ledarna, eftersom det är de som har ansvaret för vår värld. 3-193

Richard Corbett, för PSE-gruppen. – (EN) Herr talman! Ett av särdragen för Europeiska unionen är att den centrala förvaltningen inte bara består av ansiktslösa byråkrater: den leds av ett politiskt verkställande organ. Ledamöterna i kommissionen är politiker som innehar sina uppdrag tack vare det förtroende som de har fått från Europaparlamentet, och enbart så länge som de åtnjuter detta förtroende, eftersom vi naturligtvis kan avskeda dem genom ett misstroendevotum. Det är väsentligt för möjligheten att utkräva politiskt ansvar. Det innebär att vår centrala förvaltning – även om den är liten – till skillnad från många andra internationella strukturer är ansvarig. Detta är mycket viktigt. Utfrågningarna är en högst synlig del i utnämningen av kommissionen, vilket ytterligare understryker principen om ansvarsskyldighet. Det är någonting relativt nytt. Det fanns inte med i de ursprungliga fördragen. Förtroendeomröstningen för kommissionen i dess helhet och det förhållandet att kommissionens mandatperiod sammanfaller med parlamentets infördes i och med Maastrichtfördragen och förstärktes i Amsterdamfördraget. Utfrågningarna nämns inte ens i fördragen. Det är något som vi har byggt upp själva. Nu är de en accepterad del i vårt förfarande som välkomnas av alla som är demokrater. I huvudsak bekräftas i detta betänkande den praxis som vi har byggt upp, men där förs också in tre smärre nyheter. För det första begränsas det skriftliga frågeformulär som skickas ut från utskotten till kommissionsledamöterna i förväg. Frågeformulären har tenderat att svälla och verkar uppriktigt sagt inte tjäna något bestämt ändamål, när vi vet att frågorna besvaras i förväg på ett tämligen byråkratiskt sätt. För det andra föreslås i betänkandet att utskottsordförandekonferensen och talmanskonferensen i parlamentet ska ha ett gemensamt möte för att göra en allmän bedömning före debatten i plenum och för att förklara utfrågningarna avslutade. De kan givetvis förklara att utfrågningarna inte är avslutade och be om ytterligare en utfrågning med en eller flera nominerade kommissionsledamöter. Det innebär extra flexibilitet. Den tredje nyheten är en begäran om att valen till Europaparlamentet ska tidigareläggas och flyttas från juni till maj, för att ge mer tid till detta förfarande. Det är någonting som vi från Europaparlamentets sida bör efterfråga i alla fall, eftersom det ända sedan unionen utvidgades norrut har varit lite dumt att hålla val i juni, som är den huvudsakliga semesterperioden i de nordligare länderna. Maj skulle vara en mycket bättre tid att hålla Europaparlamentsval på, i vilket fall som helst. Förfarandet har fungerat bra. Det som hände förra gången visade att det fungerade bra, och vi ber inte om någon rätt till misstroende gentemot enskilda

30-11-2005 kommissionsledamöter. Det som hände förra gången visade att det finns sätt att framföra tillrättaläggande frågor om en enskild kommissionsledamot via kommissionens ordförande och på samma gång upprätthålla kommissionens kollegiala ansvar. Det fungerar. Om det inte hade fungerat skulle inte Franco Frattini ha varit med oss här i dag för att delta i denna debatt, och jag välkomnar honom med nöje. Jag välkomnar också hans kommentarer. De var något motsträviga på vissa punkter. Jag lade emellertid märke till att han inte bestred att betänkandet överensstämmer helt med det interinstitutionella avtalet. Det är den anda som det utformades i, och jag är säker på att det kommer att antas av parlamentet i morgon i samma anda. Jag tackar föredraganden och alla som har bidragit till detta. 3-194

Sylvia-Yvonne Kaufmann, för GUE/NGL-gruppen. – (DE) Herr talman! Jag vill framför allt tacka föredraganden för det arbete han har lagt ned och också säga att min grupp stöder betänkandet. Det var, som alla vet, 1994 som parlamentet började med sina utfrågningar av dem som nominerats som kommissionsledamöter, och det var senast 2004 som allmänheten blev medveten om hur viktigt det är med en grundlig granskning av kandidaterna till ämbetet som kommissionsledamot och framför allt blev medveten om att parlamentet inte är regeringarnas nickedocka. Detta betänkande ger parlamentet en viktig uppsättning verktyg för framtiden och beskriver mer exakt vilka rättigheter parlamentet har när det gäller att utse en kommission. Jag vill särskilt betona att vi i framtiden kommer att ha tydliga kriterier för att bedöma kandidater, däribland oberoende höjt över allt tvivel, kunskap om den aktuella portföljen och, inte minst, fullständig öppenhet i fråga om finansiella intressen. Om parlamentet följer dessa riktlinjer kommer detta säkert att öka båda institutionernas trovärdighet i allmänhetens ögon. 3-195

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. 3-196

Införande av straffrättsliga påföljder vid överträdelser av gemenskapsrätten 3-197

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (O-0085/2005/rev.2 – B6-0336/2005) till kommissionen av Martine Roure och Maria Berger för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, av Kathalijne Maria Buitenweg för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och av Diana Wallis och Sarah Ludford för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa om införande av straffrättsliga påföljder vid överträdelser av gemenskapsrätten. 3-198

30-11-2005 Martine Roure (PSE), frågeställare. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Enligt EGdomstolens dom av den 13 september 2005 har gemenskapen exklusiv behörighet att införa straffrättsliga påföljder för att se till att gemenskapslagstiftningen tillämpas effektivt. Därmed får EU möjlighet att bekräfta att skyddet av EUmedborgarna är en av unionens grundläggande principer. Därmed får vi också möjlighet att sätta punkt för en återkommande konflikt mellan EU:s institutioner genom att förtydliga hur behörigheterna är fördelade mellan den första och den tredje pelaren. Ärendet i EG-domstolen gällde ett miljöskyddsdirektiv som omfattade straffrättsliga påföljder och som behandlades i Di Lello-betänkandet för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi instämmer i Europeiska kommissionens analys. Följderna av detta domslut går långt utöver miljöskydd och kommer troligen att påverka alla politikområden inom gemenskapen och de grundläggande rättigheter som erkänns i fördraget. Allvarliga inskränkningar av medborgarnas grundläggande rättigheter måste medföra effektiva, proportionerliga och avskräckande straffrättsliga påföljder. Det är detta vi önskar när det till exempel gäller direktivet om lagring av uppgifter, eftersom detta direktiv kommer att ha stor inverkan på EUmedborgarnas privatliv. En av de viktigaste konsekvenserna är att medbeslutandeförfarandet kommer att tillämpas inom områden som tidigare avgjordes genom enhällighet och där Europaparlamentet endast fick avge ett yttrande. Domslutet ger Europaparlamentet en beslutande roll, och denna förstärkta demokratiska kontroll är ett framsteg för demokratin som helhet. Kommissionen har identifierat ett antal rambeslut som antagits på felaktig rättslig grund. Definitionen av dessa straffrättsliga åtgärder bör innehålla en hänvisning till gemenskapsbestämmelser om skydd av de grundläggande rättigheterna. Jag avslutar därför med en konkret fråga till kommissionsledamoten: Planerar kommissionen även att se över rambeslutet om rasism och främlingsfientlighet på detta sätt? 3-199

Kathalijne Maria Buitenweg (Verts/ALE), frågeställare. – (NL) Herr talman! Detta är en glädjens kväll; jag är mycket glad över det Franco Frattini har gjort, och jag stöder i högsta grad det dokument som kommissionen har utarbetat – vilket jag är tacksam över – och som beskriver konsekvenserna av domslutet den 13 december 2005. Jag delar Marine Roures och kommissionens åsikt att detta inte bara berör miljöfrågorna utan har återverkningar inom många fler områden. Kommissionen har tagit fram en förteckning över beslut som behöver justeras – och jag kommer att beröra detta strax – men det är också ett viktigt beslut på väg som har debatterats ofta, nämligen beslutet om lagring av uppgifter. Kommissionen vet att parlamentet lägger

65 mycket stor vikt vid det faktum att en enorm mängd uppgifter troligen kommer att samlas in men bara användas för begränsade ändamål. Har jag rätt i min slutsats att domslutet innebär att vi rättsligt sett kan vidta straffrättsliga åtgärder om dessa uppgifter missbrukas? Det handlar naturligtvis om en politisk föresats att fatta ett beslut som detta – men är det rättsligt möjligt, och skulle sådana straffrättsliga åtgärder gälla inte bara leverantörerna utan även regeringarna? Nästa fråga är hur denna förteckning ska genomföras så att den är rättsligt korrekt. Jag delar kommissionens uppfattning att allt inte kan omfattas av medbeslutandeförfarandet och att vi i någon mån måste göra pragmatiska anpassningar, även om jag har vissa reservationer, eftersom det ibland finns sidor av problemet som jag vet ställde min grupp inför ett stort dilemma. Det finns faktiskt människor som hjälper andra att ta sig in i EU för att de anser att dessa människor verkligen behöver politisk asyl. Jag anser att vi bör skilja mellan dem som hjälper andra för att tjäna på det ekonomiskt och dem som verkligen gör det av ickekommersiella anledningar. Även om jag själv inte är säker på om vi kan genomföra alla dessa justeringar så lätt håller jag med om att det troligen inte behövs ett helt nytt medbeslutandeförfarande för merparten av förslagen. Eftersom jag inte blivit avbruten passar jag på att lägga till en kort egen fråga. Enligt artikel 13, som innehåller en hänvisning till de gamla befintliga antidiskrimineringsdirektiven, får medlemsstaterna vidta egna straffrättsliga åtgärder om de anser att detta är proportionerligt och effektivt. Skulle det inte vara möjligt att vid någon tidpunkt lägga fram ett förslag i den riktningen för att göra denna möjlighet tillgänglig för hela EU och visa att vi anser att detta är så viktigt för de medborgerliga rättigheterna att vi i EU anser att alla fall av diskriminering bör leda till ekonomiska sanktioner? 3-200

Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka Marine Roure och Kathalijne Maria Buitenweg för att de har tagit upp denna fråga som är avgörande för EU i fråga om utrymmet för EU:s lagstiftningsbehörighet inom det straffrättsliga området. Jag är överens med dem båda och kan lova att kommissionen kommer att se till att detta viktiga domslut av Europeiska gemenskapernas domstol tillämpas fullt ut och att dess grundläggande princip tillämpas i praktiken, det vill säga att straffrättsliga åtgärder ska kunna vidtas av gemenskapslagstiftaren genom medbeslutandeförfarandet, och endast genom det förfarandet, när det är nödvändigt för att garantera tillämpningen av gemenskapens förordningar. Detta öppnar ett mycket brett och betydelsefullt område, både för att parlamentet blir fullt delaktigt och för att det går utöver det mellanstatliga arbetssätt som hittills har fått råda.

66 Det är uppenbart att kommissionen när den utarbetar förslag om införande av straffrättsliga åtgärder måste upprätthålla två grundprinciper. Den första är behovet av en straffrätt, eftersom straffrättsliga åtgärder bara får vidtas när det är nödvändigt. Detta är en universell rättsprincip. Den andra är att de olika bestämmelserna måste vara enhetliga: vi måste undvika motstridiga straffrättsliga bestämmelser eftersom det annars i teorin skulle kunna uppstå en allvarlig brist på rättssäkerhet, just på grund av den bristande enhetligheten. Vi har identifierat vissa områden där domstolens beslut kan tillämpas i praktiken. Ni känner säkert till att vi har beslutat oss för att överklaga till EG-domstolen i fråga om rambeslutet om marina föroreningar. Vi gjorde detta för några dagar sedan eftersom tidsgränsen för ett överklagande ännu inte hade löpt ut, och vi ansåg att det var lämpligt att ge en omedelbar demonstration genom att överklaga rambeslutet om marina föroreningar inför domstolen. Vi anser att detta är ett av de områden där ett direktiv om straffrättsliga åtgärder borde ha antagits i stället för ett rambeslut. Vi har också föreslagit ett sätt att utvidga denna arbetsmetod till andra områden. När ett rambeslut till exempel redan har avvisats skulle man utan att ändra textens innehåll kunna använda ett avtal mellan parlamentet, rådet och kommissionen för att anta den rätta rättsliga grunden utan att behöva inleda en diskussion om innehållet samtidigt. Den sortens lösning skulle göra processen mycket snabbare. Till sist ett svar på frågorna om rasism och ickediskriminering. Av lättförklarliga skäl vill jag att en lagstiftning ska antas där minsta uppmaning till rashat och därmed till rasistiskt agerande beläggs med straffrättsliga åtgärder. Det är utan tvekan nödvändigt med straffrättsliga åtgärder inom detta område, även om det tyvärr ännu inte, vilket ni säkert redan vet, har nåtts någon överenskommelse om rambeslutet. Jag lovade att jag i början av 2006 skulle föreslå ett nytt initiativ om rasism och främlingsfientlighet för att komma till rätta med de förhinder som har uppstått inom rådet. Det går att använda artikel 13 i fördraget för att införa straffrättsliga åtgärder i fall av diskriminering på grundval av ras eller nationalitet. En möjlighet finns som, särskilt enligt artikel 13, otvivelaktigt kan omfattas av ett direktiv och därför i huvudsak är en gemenskapsangelägenhet. I sådana fall får kommissionen också anta förslag till straffrättslig lagstiftning. 3-201

Carlos Coelho, för PPE-DE-gruppen. – (PT) Herr talman! Jag börjar med att gratulera Marine Roure och Kathalijne Maria Buitenweg. Som ni vet ville gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater helst inte att denna debatt skulle äga rum i kväll. Vi anser att det hade varit mycket mer

30-11-2005 rimligt om de berörda parlamentsutskotten först hade fått analysera kommissionens meddelande om detta domslut. Bortsett från denna ordningsfråga är vi ändå i stort sett överens. Jag lyckönskar Franco Frattini till hans svar till parlamentet och på domstolens beslut, som behandlar vår vilja att stärka gemenskapslagstiftningen och den första pelaren och vilka beslut vi kan fatta på dessa områden inom ramen för den första pelaren i stället för den tredje. Det verkar alltså som om domstolen erkänner att straffrätten och det straffrättsliga systemet inte omfattas av gemenskapens behörighet, men att detta inte hindrar gemenskapslagstiftarna från att anta bestämmelser om straffrättsliga åtgärder i medlemsstaterna, under förutsättning att de är enhetliga och nödvändiga för att skydda genomförandet av gemenskapslagstiftningen. Ett användbart prejudikat har skapats. Jag tror att kommissionen kommer att använda detta prejudikat, och Franco Frattini kan lita på att parlamentet å sin sida också kommer att använda det. Marine Roure talade om vilken inverkan detta avtal kommer att ha, inte bara i miljöfrågor utan inom en mängd andra områden, också inom det som vi anser vara det viktigaste området, nämligen de grundläggande friheterna där det är nödvändigt att införa straffrättsliga åtgärder för att se till att de tillämpas. En av de följder som ni hänvisade till, herr kommissionsledamot, är att vissa rambeslut antagits på felaktig rättslig grund. I domslutet tror jag att det nämns sju rambeslut. Denna situation måste regleras genom att gemenskapsinstrument antas snabbt och lätt för att ersätta dessa rambeslut genom medbeslutandeförfarandet. Jag vill fråga er, herr kommissionsledamot, om ni kan ge oss någon fingervisning om kommissionens tidsplan för att lägga fram dessa initiativ så att vi genom medbeslutandeförfarandet snabbt kan kringgå de rättsliga ramar som kringgås av domslutet. 3-202

Maria Berger, för PSE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det har skett en hel del sedan vi lade fram vår muntliga fråga. Utskottet för rättsliga frågor har hört era företrädare, och nu har vi tagit emot kommissionens meddelande, vars innehåll vi välkomnar tillsammans med EG-domstolens domslut. Jag menar att det är bra att kommissionen har uttalat tydligt att EG-domstolens domslut gäller även i andra situationer än den som ledde fram till domslutet – den handlade om miljön – och att det påverkar alla politikområden, särskilt de fyra friheterna som fastställs i fördraget. Det har också framkommit förslag om att domslutets tillämpning ska begränsas till målen i artikel 2, något som jag opponerade mig emot i utskottet. Därför stöder jag kommissionens sätt att utforma sin ståndpunkt i frågan.

30-11-2005 Det vi tillsammans måste reda ut är hur vi ska göra för att, om det kommer så långt, överföra fler rättsakter från den tredje pelaren till den första. Ni har beskrivit principerna för de två sätt som vi kan göra detta på. Det första skulle inte innebära några väsentliga förändringar utan bara innebära att den rättsliga grunden ändras och att vi sluter ett interinstitutionellt avtal för att undanröja behovet av att gå igenom hela innehållet en gång till. Det andra alternativet är att hålla ett riktigt medbeslutandeförfarande där kommissionen har möjlighet att göra stora ändringar i innehållet, och det är detta alternativ jag förespråkar och som jag, under förutsättning av vad som sägs i kommande debatter, anser är mer lämpligt för vår tid. Vi har tio nya medlemsstater som säkert också har ett intresse av att bidra till de rättsakter som de naturligtvis inte kunde bidra till före anslutningen. Såvida jag alltså inte överbevisas om att det finns ett bättre sätt tillstyrker jag att denna fråga ska behandlas genom den normala lagstiftningsprocessen. 3-203

Patrick Louis, för IND/DEM-gruppen. – (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Som rådet och medlemsstaterna hävdade inför domstolen har en teleologisk läsning av fördragen än en gång lett till att fördragens bokstav har kullkastats, för att inte säga kränkts, särskilt artiklarna 135 och 280 i EG-fördraget och artikel 29 och följande i EU-fördraget, där den straffrättsliga behörigheten tydligt reserveras för medlemsstaterna. Utan ett fördrag, utan mandat och emot medlemsstaternas och rådets vilja har EG-domstolen och kommissionen alltså kommit överens om att använda den rättsliga överföringen av straffrätten till gemenskapens behörighet för att slå ihop pelarna av behörigheter inom EU. Det var ett av målen med konstitutionsfördraget som, om jag får påminna de ibland oss som ännu vägrar acceptera faktum, avvisades och blev av noll och intet värt enligt internationell rätt. Kommissionen har uppenbarligen inte missat tillfället att täppa till den lucka som skapats. Den 23 november lade den fram en första förteckning över nio nya straffrättsliga behörigheter i tillägg till den straffrättsliga miljölagstiftningen som den ensidigt tog bort från medlemsstaterna. Denna pågående absorbering av nationella behörigheter avspeglas också i den kommande europeiska civillagen som fortfarande håller på att utarbetas utan rättslig grund av Von Bar-gruppen med ett stöd på 5 miljoner euro från skattebetalarna i EU. Tillämpar de överstatliga institutionerna någon mystisk hegemonisk princip som säger att nationerna inte spelar någon roll eller är ett hinder som måste överbryggas för att hämnas folkomröstningarna den 29 maj och den 1 juni? Dessa rättsliga styrkeuppvisningar snedvrider den modell för EU som våra länder kom överens om. Vi står inför det som den franske ordföranden för det konstitutionella rådet, Pierre Mazeaud, fruktade vid årets början: ett allvarligt avhopp från samförståndet. Därför vill jag säga lågmält men allvarligt att de här i parlamentet som inte svarar på dessa styrkeuppvisningar

67 agerar emot sina regeringar, emot sina parlament, emot sina grundlagar, emot själva EU-fördragen och emot nationerna och bereder väg för nya uppror, inte bara under valen, mot ett EU som inte längre är deras. 3-204

Giuseppe Gargani (PPE-DE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser – och jag tror att jag delar denna åsikt med en stor majoritet i parlamentet – att Europeiska gemenskapernas domstols avgörande i mål C-0176 är en framgång för Europaparlamentet, inte bara för att domstolen tog upp parlamentets förslag från september 2003, som byggde på ett betänkande från utskottet för rättsliga frågor där jag är ordförande, utan också för att det har tvingat rådet att följa artiklarna 24, 29 och 47 där det tydligt att anges att Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har företräde framför Fördraget om Europeiska unionen. Därför kommer rådet inte längre att använda avdelning VI i fråga om straffrättsliga påföljder för att fatta ensidiga beslut utan att låta Europaparlamentet delta som medlagstiftare. Jag anser att detta är ett stort framsteg och ett bra resultat som hedrar Europeiska unionen som helhet. Det verkar uppenbart att utan parlamentets agerande skulle en grundläggande demokratisk princip, nämligen inget straff utan lag, ha förbisetts i stället för att ha bekräftats. Samtidigt som EG-domstolen har erkänt att gemenskapen inte får besluta om straffrättsliga påföljder eller harmonisera straffrätten har den fastställt att gemenskapen – om straffrättsliga åtgärder är nödvändiga för att uppfylla fördragets krav eller syften – får ålägga medlemsstaterna att införa och tillämpa sådana åtgärder. Detta innebär att om gemenskapen är behörig att reglera ett beteende för att uppnå ett visst mål så är den också behörig att avgöra om detta beteende får bestraffas på nationell nivå genom administrativa eller straffrättsliga förfaranden. EU:s institutioner uppmanas därför att genomföra EGdomstolens domslut, och – jag vänder mig nu särskilt till kommissionsledamoten – Europeiska kommissionen har gett vissa indikationer på hur den kommer att agera. Jag anser att det inte är acceptabelt att bara överföra de bestämmelser som ingår i ett rambeslut till ett gemenskapsdirektiv om denna överföring inte sker med full respekt för Europaparlamentets företrädesrätt. Parlamentet måste kunna ingripa i fråga om innehållet om det föreskrivs i den rättsliga grunden att parlamentet är medlagstiftare. När det gäller ännu inte godkända lagstiftningsförslag är jag tacksam mot kommissionsledamoten om kommissionen agerar för att dra tillbaka dem eller att ersätta dem med nya förslag som följer domstolens nya praxis.

68 Utskottet för rättsliga frågor kommer att fortsätta se till att gemenskapslagstiftningen och parlamentets företrädesrätt respekteras. Mycket exakta riktlinjer kommer att utarbetas i ett initiativbetänkande som vi redan har bett om tillstånd för och som utskottet för rättsliga frågor kommer att arbeta med. 3-205

Gerard Batten (IND/DEM). – (EN) Herr talman! Den 13 september 2005 meddelade den så kallade EGdomstolen en dom som gav Europeiska kommissionen rätten att ålägga medborgare i medlemsstaterna straffrättsliga påföljder. För första gången sedan kung Henrik VIII undanröjde påvens överhöghet i kyrkliga frågor i England kommer en annan makt än det brittiska parlamentet att få rätten att stifta lagar och bestämma straff för överträdelser. EG-domstolen är inte en domstol som skipar rättvisa utan Europeiska unionens redskap för politisk integration. Denna dom gällde enbart miljölagstiftning, men den har lämnat fältet öppet för kommissionen att tillämpa den på andra områden. Kommissionen har hänsynslöst utnyttjat domstolens beslut och publicerat en lista över nio nya behörighetsområden som ger kommissionen rätt att stifta nya lagar och ålägga straffrättsliga påföljder. Kommissionen har också uttalat sin avsikt att utsträcka sin makt att införa ytterligare straffbara gärningar. När detta fall först togs upp i domstolen var det 11 av de dåvarande 15 medlemsstaterna som motsatte sig det, men domstolen brydde sig inte om dem. En av kommissionens jurister har uttalat att kommissionen skulle kunna tvinga den brittiska regeringen – och det brittiska parlamentet – att straffa sina medborgare för något som inte var straffbart i Storbritannien. Om en brittisk regering skulle vägra att tillämpa dessa straffbara gärningar kan ärendet föras till EG-domstolen, som skulle tvinga regeringen att göra det. Domstolen skulle då agera som domare och jury i ett fall som rör den själv. Så var det med maktdelningen mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten som har skyddat engelska friheter i århundraden! Beslutet i den så kallade EG-domstolen är ingenting annat än en rättslig statskupp. Domstolen har tagit makt från medlemsstaterna och överlämnat till kommissionen. 3-206

Timothy Kirkhope (PPE-DE). – (EN) Herr talman! Det var ett intressant inlägg från Gerard Batten. Som jurist och tidigare justitieminister i Förenade kungariket har jag några frågor att ställa till Franco Frattini, och jag kommer att ställa dem på ett behärskat sätt eftersom jag tycker att detta är en mycket intressant debatt. EG-domstolens behörighet är otvivelaktigt en högst intressant fråga. Jag är intresserad av den, för när vi utvecklar EG-domstolens behörighetsområden måste vi också se på förhållandet gentemot nationella domstolar i EU och deras behörighet på särskilda områden. Detta är vårt första tillfälle att debattera detta viktiga avgörande, och jag accepterar att kommissionen självfallet har förpliktelser såsom fördragens beskyddare

30-11-2005 att noga överväga följderna av domen. Jag tror definitivt på medlemsstaternas behörighet och befogenheter inom det allmänna straffrättsliga området. Jag är säker på att de flesta medlemsstater delar den åsikten. Det finns en fråga om EG-domstolens förhållande till rättspraxis, och på det hela taget menar jag att man kan säga att vi inte stöder att lagen skapas av domstolen, vilket under vissa omständigheter kan vara antidemokratiskt. Jag menar inte att det är en förevändning för vare sig kommissionen eller parlamentet att försöka driva igenom en utvidgning av befogenheter som kommer i konflikt med medlemsstaternas rättigheter. Det är dock viktigt att ramarna för EG-domstolens behörighet definieras tydligt, särskilt som vi vet att domstolen har en tydlig behörighet på många områden. Det är viktigt att man tydligt uttalar hur denna behörighet fungerar vid sidan av de nationella domstolarnas behörighet. Jag har alltid varit fascinerad av EG-domstolens arbete. Jag var nyligen i Washington när domare John G. Roberts korsförhördes innan han utsågs till chefsdomare. Det var intressant att notera att det mesta av hans kandidatur grundades på den amerikanska konstitutionen, hans tolkning av den och de beslut han hade fattat på grundval av den. Det kan anses vara ett begränsat område, men de områden som härrör därifrån är verkligen mycket omfattande. Jag var djupt imponerad av det sätt på vilket den tillträdande chefsdomaren behandlade dessa behörighetsområden och hans förhållande till Förenta staternas konstitution. Därför menar jag att tiden nu har kommit för oss att lyssna till EG-domstolens ambitioner och intressen, hur domstolen definierar sin framtida roll och hur den gör det med minsta möjliga olägenhet för och konflikt med de nationella domstolarna. Det ska bli mycket intressant att höra vad Franco Frattini säger om just den frågan i sin sammanfattning. 3-207

Franco Frattini, kommissionens vice ordförande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Av de tal jag har hört drar jag slutsatsen att detta ämne inte går att uttömma på den korta tid som avsatts för kvällens debatt. Det är ett mycket viktigt ämne för EU:s område för rättslig behörighet, och dessa sista påpekanden om förbindelserna mellan Europeiska gemenskapernas domstol och de nationella domstolarna kräver också noggrant övervägande, vilket jag också kommer att göra. Straffrätten är förstås avsedd för att straffa enskilda individer som bryter mot lagen, och om denna fråga omfattas av gemenskapens behörighet tycker jag det verkar osannolikt att parlamentet – den institution som företräder demokratin – inte skulle delta i utformningen av denna straffrätt. Om parlamentet utestängs skulle det innebära att bara två av Europeiska gemenskapens institutioner – rådet och kommissionen – skulle delta i beslutsfattandet i frågor som berör gemenskapens behörighetsområde. Detta är en av de viktigaste

30-11-2005

69

motiveringarna för EG-domstolens avgörande, och det är en princip som vi naturligtvis ska undersöka noggrant. Hur ska då en felaktig rättslig grund förvandlas till en korrekt rättslig grund? Det finns tre metoder som kan övervägas. Som redan har påpekats i flera av era tal – till exempel Guiseppe Garganis tal – ska förvandlingen om det är nödvändigt att ändra innehållet i bestämmelsen ske genom att själva bestämmelsen dras tillbaka – till exempel ett rambeslut – och ersättas av ett förslag till ett nytt direktiv, antingen på den rättsliga grunden eller på innehållet, och alltså ska medbeslutandeförfarandet användas. Men det kan vara möjligt – jag vet inte om det finns några sådana fall – att ett rambeslut har en rättslig grund som visar sig vara irrelevant medan dess innehåll däremot kan accepteras. I så fall ser jag själv – om parlamentet och rådet går med på att det bara är den rättsliga grunden som behöver ändras medan innehållet förblir oförändrat – en andra möjlighet, nämligen inte att förslaget dras tillbaka och ersätts av ett nytt initiativ, utan att ett interinstitutionellt avtal träffas mellan parlamentet och rådet där man snabbt och lätt kommer överens om att ändra den rättsliga grunden och behålla innehållet. Det skulle vara mycket intressant att höra en bedömning av denna hypotes av parlamentets utskott för rättsliga frågor. Slutligen finns det en tredje metod, som vi tillämpade redan för några dagar sedan och som vi nu väntar på domstolens avgörande om: det överklagande som ligger hos EG-domstolen om ett rambeslut som innehåller en felaktig rättslig grund. Herr talman! Sammanfattningsvis vill jag klargöra att kommissionen enbart kommer att utöva denna behörighet om det visar sig vara nödvändigt. Jag betonar att straffrätten är ett allvarligt instrument i rättssystemet. Det är därför som den straffrättsliga lagstiftningen – som lagstiftningens upphovsmän lär oss är den sista utvägen när enskilda begår brott – endast får tillämpas när det är absolut nödvändigt. 3-208

Talmannen. – Debatten är avslutad. 3-209

SV Konkurrensreglernas tillämpning på sjötransporter 3-210

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0314/2005) av Rodi Kratsa-Tsagaropoulou för utskottet för transport och turism om tillämpningen av EG:s konkurrensregler på sjötransporter (2005/2033(INI)). 3-211

Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Kommissionen har gjort en översyn av

rådets förordning (EEG) nr 4056/86 om hur EG:s konkurrensregler ska tillämpas på linjesjöfart de senaste tre åren. Efter omfattande samråd med transportörer, transportanvändare, medlemsstater och tredjeländer menar vi att linjerederiernas möjlighet att fastställa priser på förhand och reglera kapaciteten inte längre är berättigad med dagens omständigheter på marknaden. Det aktuella undantaget är unikt. Ingen annan ekonomisk sektor – inte ens de som konkurrerar direkt med linjekonferenserna – åtnjuter ett så generöst undantag. Kollektivt fastställda priser och kapacitetsreglering är per definition kraftigt konkurrensbegränsande. Den typen av begränsningar har som mål att på ett artificiellt sätt upprätthålla höga priser. De som är med i en sådan kartell kan tjäna på det. Deras kunder gör det med största säkerhet inte. Inte heller gör ekonomin i stort det. Det nuvarande systemet kan bara förklaras i ett historiskt sammanhang. Att priserna fastställs på förhand av linjekonferenser leder i själva verket till högre priser för exportörer. Linjerederierna i EU klarar sig bra. Fyra av världens största transportörer har sin bas i EU. Och våra exportörer fortsätter att peka på vikten av att förbjuda fastställda priser. Som lagstiftare är det vår plikt att se till att reglerna står i samklang med marknadens förutsättningar. Undantaget från konkurrensregler för linjekonferenser är en kvarleva från det förflutna. De senaste åren har det skett omfattande förändringar på marknaden med en ökning av samarbetet mellan linjerederier i form av konsortier och globala allianser som inte omfattar fastställande av priser. Det visar att konferenser inte är nödvändiga för att sjöfartsindustrin ska fortsätta må bra. Sektorn är viktig för att ekonomin som helhet ska må bra. Transport av containrar i linjetrafik utgör ungefär 40 procent av värdet av den externa sjöfartshandeln för EU25. I dag har linjekonferenserna rätt att bestämma priser på förhand på alla större rutter, och dessa priser antas allmänt utgöra ett riktmärke för priserna på alla rutter till och från EU. Linjekonferensernas prissättning får en riktmärkeseffekt, och därutöver består i genomsnitt 30 procent av priset för transporten av kostnader och tilläggsavgifter som har fastställts gemensamt av de linjer som är med i konferenser. Samma nivå på avgifter tillämpas ofta även av transportörer utanför konferenser. Det innebär att 18 procent av importen till och 21 procent av exporten från EU-25 beror av transportörernas förmåga att gemensamt fastställa priser inom gruppundantaget för linjekonferenser. Dessa siffror visar hur viktigt det är att släppa konkurrensen fri inom linjesjöfartssektorn, något som ligger i linje med Lissabonmålen och målet att göra EU till den mest konkurrenskraftiga ekonomin. Jag välkomnar det arbete som parlamentet har gjort som svar på kommissionens vitbok från oktober 2004. Jag

70 välkomnar särskilt parlamentets erkännande av att reglerna för sektorn inte får strida mot artikel 81. Jag är medveten om den oro som finns i vissa kretsar för följderna av ett avskaffande av gruppundantaget för konferenser. Vad innebär det då att avskaffa konferenserna? Det innebär att man förlitar sig på marknadsmekanismerna för att bestämma pris och kapacitet, precis som i alla andra delar av ekonomin. Vi har genomfört en omfattande ekonomisk konsekvensanalys: tre oberoende undersökningar har beställts. Resultaten visar att om linjerederier inte längre får arbeta i kartell leder det sannolikt till lägre transportkostnader, vilket gynnar exporten från EU och är positivt för utvecklingsländerna. Kvaliteten på tjänsterna och förnyelse kommer sannolikt att gynnas. Transportörer i EU kan konkurrera och växa i en mer konkurrenskraftig omgivning. Mindre transportörer får också en chans att växa med en innovativ affärsmodell. Man räknar inte med några konsekvenser för sysselsättningen eller investeringar i nya fartyg. Både transportörer och befraktare ansåg att den senaste studien från Global Insight höll hög kvalitet och att dess resultat grundades på omsorgsfulla efterforskningar. Vi har ett starkt stöd från Europeiska sammanslutningen för transportköpare (ESC) som företräder mer än 100 000 europeiska exportörer, från de allra minsta till multinationella företag. Vi har stöd från Unice. Inställningen inom näringen är mer kluven. Det är inget annat att vänta sig eftersom näringen har varit isolerad, skyddad från konkurrens och gynnats av legaliserade karteller. Trots det accepterar nu en stor del av näringen att konkurrens kommer att vara grunden i framtiden och att dagarna med specialregler är räknade. Hur som helst måste vi lagstiftare se på helhetsbilden. Vi tänker främst på konkurrenskraften hos EU:s industri. Denna omfattar såväl linjerederier som deras kunder, våra exportörer. För majoriteten av linjerederierna blir fastställda priser av allt mindre betydelse för deras affärsstrategi eftersom de försöker hitta mer effektiva sätt att säkra sin överlevnad i en föränderlig och utmanande omvärld. Jag vill också försäkra parlamentet att kommissionen är mycket uppmärksam på de internationella konsekvenserna av alla förordningar som berör sjöfarten. Vi är medvetna om att linjekonferenser är tillåtna inom andra jurisdiktioner och har inlett bilaterala kontakter för att se till att våra partner är medvetna om vilka förändringar som sker i vår lagstiftning. Kommissionen är fast övertygad om fördelarna med att avskaffa systemet med konferenser men också om behovet av att näringen får tillräckligt med tid för att anpassa sig till en marknad där en fullständig konkurrens råder. Jag har för avsikt att lägga fram ett förslag för kommissionen om att upphäva rådets förordning (EEG) nr 4056/86, med en omfattande övergångsperiod innan systemet med konferenser avskaffas.

30-11-2005 Sammanfattningsvis vill jag säga att kommissionen arbetar för bättre lagstiftning och för Lissabonmålen. Jag menar att ett avskaffande av systemet med konferenser kommer att göra tillämpningen av konkurrensregler på sjöfartssektorn enklare, mera kostnadseffektiv och mera rättvis. Ett avskaffande av systemet med konferenser kommer att skapa stora möjligheter. Jag är säker på att både sjöfarten och dess kunder kommer att dra nytta av det. 3-212

Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (PPE-DE), föredragande. – (EL) Herr talman! Låt mig börja med att tacka mina vänner i utskottet för transport och turism. Deras kommentarer och ändringsförslag har berikat betänkandet och resolutionsförslaget om översynen av de konkurrensregler som tillämpas på sjötransporter. Jag vill också tacka Europeiska kommissionen för dess samarbetsvilja under arbetets gång. Jag välkomnar särskilt initiativet att lägga fram ett utkast till vitboken. Det ger oss möjlighet att utvärdera den nuvarande situationen och att studera de verkliga utmaningarna för den europeiska skeppsfarten med hänsyn till EU:s konkurrenskraft och Lissabonmålen. Därför tas i det betänkande jag lägger fram hänsyn till förslagen i denna vitbok och till kraven i vitboken om transporter och trender i den globala miljön. Den tvistefråga som mina kolleger inriktade sig på var den regelbundna trafiken mellan hamnarna i olika medlemsstater eller mellan EU och tredjeländer, i synnerhet konferenssystemet. Jag tänker inte kommentera detta, eftersom kommissionsledamoten har bestämt ramarna för konferensen. Under alla dessa år har konferenserna utgjort en garanti för effektiva tjänster och prisstabilitet på marknaden och bidragit till utvecklingen av den europeiska och internationella handeln till gagn för sjöfarten, som kommissionsledamoten sa, och de har framför allt gjort det möjligt för rederierna att delta, oberoende av storlek. I dag behöver vi naturligtvis anpassa systemet till de nya förhållandena genom att se över förordning 4056/86, en översyn som gör det möjligt att åstadkomma flexibilitet, priskonkurrens, stabilitet och kvalitativa tjänster, och som kommer att tillåta verklig konkurrens genom att systemet skyddas mot oligopolens dominans. Det finns tydliga tendenser att gå samman för att skapa jätteföretag som kan tvinga på handeln och industrin sina egna villkor. De tre största europeiska företagen står för 35 procent av världsflottan, samtidigt som nya sjömakter har dykt upp, till exempel Kina, Sydkorea och Taiwan. Ingen av de bedömningar som har lagts fram av Europeiska kommissionen övertygar oss att dessa farhågor är ogrundade. Inte heller har de övertygat oss om de viktiga fördelar som handeln och industrin skulle kunna få genom att förordningen avskaffas. Mitt förslag är att Europeiska kommissionen inte bör föreslå att förordningen avskaffas, och att den bör

30-11-2005 fortsätta dialogen med de berörda parterna, både transportörer och redare. Kommissionen bör föreslå en översyn av det befintliga systemet, huvudsakligen genom att utesluta möjligheten att fastställa fraktpriserna direkt vid konferenserna, men genom att tillåta att riktpriser fastställs på grundval av EG-domstolens rättspraxis och genom att extra last- och fraktavgifter beräknas på ett öppet sätt efter en dialog med redarna. Vi föreslår också, oavsett vilken lösning som väljs, att bestämmelser införs om en övergångsperiod då det blir möjligt att justera alla faktorer. Till sist vill jag be Europeiska kommissionen att vid behandlingen av sitt förslag ta hänsyn till de rättsliga och operativa system som gäller i andra länder, till exempel i Förenta staterna, Australien, Kanada och Japan, eftersom en avvikelse i det europeiska systemet skulle kunna skapa destabiliserande trender på global nivå och ge upphov till protektionistiska åtgärder. 3-213

Georg Jarzembowski, för PPE-DE-gruppen. – (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Ni höll ett mycket bra tal, men jag är inte säker på att ni riktade er till alla berörda parter i de relevanta affärskretsarna. Det ni har sagt är möjligen sant när det gäller företag som Maersk, det lilla företaget som just har köpt PNO, men det som i första hand intresserar mig och Rodi KratsaTsagaropoulou är vad som sker med de små och medelstora rederierna vars situation skiljer sig helt från PNO:s och som inte har blivit uppköpta av Maersk eller någon av de andra stora aktörerna som ni skulle kunna räkna upp. Vi anser inte att förordning (EEG) nr 4056/86 kan avskaffas utan att ersättas. Den måste naturligtvis anpassas, herr kommissionsledamot, och det är vi alla medvetna om. Den måste anpassas och framför allt så att de små och medelstora företagen får möjlighet att nå överenskommelser om tekniska frågor och utbyta information för att kunna se var de har största chansen att lyckas på världsmarknaden. Det är något som ni, herr kommissionsledamot, inte har uppmärksammat. En grupp som kallar sig ”European Liner Affairs Association” (ELAA) har lagt fram några bra förslag som inte bara innehåller ett undantag som är avsevärt mer begränsat utan också entydiga bestämmelser för att skydda små och medelstora företag. Det finns ett förslag att öppna ett forum för diskussioner, där inte bara rederier utan också befraktare och de andra intressenterna inom sektorn kan delta. Vi vill varken ha på förhand fastställda priser eller fientliga karteller. Ni får heller aldrig antyda att min kollega Rodi KratsaTsagaropoulou önskar något sådant. Vad vi vill ha är tekniska avtal som gör det möjligt för små och medelstora företag att överleva i vatten där det vimlar av hajar, det vill säga vid sidan av de stora företagsgrupperna och allianserna. Om det blir möjligt att införa sådana diskussionsforum finns det en verklig chans att vi lyckas hålla de små och medelstora rederiföretagen flytande.

71 Vi måste helt enkelt inse att, även om våra stora aktörer dominerar världshandeln, vi också har stor anledning att frukta konkurrensen från de koreanska och kinesiska rederierna. Herr kommissionsledamot! Det är på detta område vi måste göra något för den europeiska sjöfarten. 3-214

Robert Navarro, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Kratsa, mina damer och herrar! I morgon kommer parlamentet att rösta om innehållet i vitboken. Kommissionen kommer att lägga fram sitt lagförslag nästa onsdag. Är det redan klart? Vi kan bara hoppas att ekot från våra debatter ändå kommer att nå kommissionen. Det vore synd om det inte gjorde det, eftersom det betänkande vi har framför oss, trots den sena timmen, visar en hög standard. Jag vill tacka Rodi Kratsa för hennes utmärkta betänkande och för hennes vänlighet. Ingen här invänder mot att en sund konkurrens måste införas i sjötransportsektorn, där de flesta av aktörerna är privata operatörer. Men behöver vi gå så långt som till total avreglering? Det skulle innebära att vi förbiser de förändringar som har ägt rum under de senaste åren och att vi förnekar fördelarna med det nuvarande systemet. Som en följd av EG-domstolens och kommissionens beslut har linjekonferenserna i själva verket upphört att vara karteller. De spelar en viktig roll genom att säkerställa stabiliteten och kvaliteten för tjänsterna och genom att stärka sjösäkerheten genom det regelbundna förnyandet av flottorna. Genom dem säkerställs också operatörernas mångfald. Trots detta kan det nuvarande systemet förbättras. Utbytet av information skulle kunna rationaliseras. Det finns också behov av tydliga bestämmelser för att beräkna alltför stora laster. Å andra sidan anser vi att det är farligt att upphäva förordning 4056/86 utan att ens föreslå en preliminär ersättning. Att helt enkelt avskaffa det nuvarande systemet skulle påskynda koncentrationen inom sektorn. Att minska antalet operatörer skulle kunna få en negativ inverkan på tjänsterna till vissa hamnar och på priserna. Enligt oss innebär översyn ”förbättring” och inte ”upphävande”. Det är det budskap parlamentet bör sända till Europeiska kommissionen och rådet med detta betänkande. Vi hoppas att man kommer att lyssna. 3-215

Jeanine Hennis-Plasschaert, för ALDE-gruppen. – (NL) Herr talman! Föredraganden har lyckats försäkra sig om en majoritet för sitt betänkande i utskottet för transport och turism. Trots denna majoritet är det förvånande hur många ledamöter som avstod från att rösta: 20 röstade för, 7 emot och det var inte mindre än 19 nedlagda röster. Det behöver inte sägas att detta, trots resultatet, gjorde mig mycket besviken. Jag vill därför uttrycka en annan uppfattning än de föregående talarna. Enligt artikel 81 i fördraget är kooperativ som snedvrider marknaden inte förenliga med gemenskapslagstiftningen. Punkt 3 i samma artikel innehåller emellertid några undantag som måste tillmötesgås för att ändå låta dessa kooperativ fortsätta.

72 Mot denna bakgrund ska enligt förordning nr 4056/1986 ett gruppundantag tillämpas på linjetrafiken. Kommissionen har inlett en utredning om frågan i vilken utsträckning detta gruppundantag fortfarande är tillåtet 2005. Uppfylls villkoren i artikel 81.3 fortfarande? Kommissionen har dragit slutsatsen att det inte är fallet, och skulle därför vilja se över bestämmelserna. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa stöder kommissionen i denna fråga. Vårt ändringsförslag 10 är ett av bevisen på detta. I punkt 9 påpekar föredraganden att de fyra kumulativa villkoren i artikel 81.3 endast delvis är uppfyllda. Samtidigt kräver föredraganden att ett kooperativ ska genomföras. Detta ger, milt uttryckt, anledning till några frågetecken. Om villkoren är endast delvis uppfyllda kan vi trots allt tydligt fastslå att de inte är uppfyllda, eftersom de fyra villkoren faktiskt är kumulativa till sin natur. Ledamöterna i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet var bekymrade över den verkan som en eventuell översyn kan ha på rederierna i sektorn för små och medelstora företag. Vilka företag talar vi egentligen om? Sådana som Pino Nedlloyd, Hapag Lloyd, APL, MYK? Att låta dessa företag ingå under rubriken små och medelstora företag är enligt min uppfattning att gå för långt. Ändå har kommissionen välkomnat detta och bland annat beställt en undersökning för att klargöra inverkan på de så kallade mindre företagen. Denna undersökning har nu offentliggjorts, och vilken är slutsatsen? Upphävandet av förordningen leder till lägre transportpriser och bättre service, och de mindre rederierna har inte upplevt några nackdelar. Det säger sig självt, eftersom SMF-sektorn till stor del befinner sig på samma sida som konsumenterna och redarna. Men om man ska rätta sig efter ändringsförslag 17 är varken gruppen för Europeiska folkpartiet eller socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet övertygade ännu. Jag vill be mina kolleger att titta närmare på punkt 1. Enligt den text vi har framför oss är syftet med översynen att behålla och utvidga den europeiska sjöfartssektorn inom ramen för Lissabonstrategin. Det förefaller mig vara en missuppfattning. Syftet med denna översyn är, liksom Lissabonstrategin, att skapa ett konkurrenskraftigt klimat där sektorn kan verka så effektivt som möjligt. Avsikten har aldrig varit att skydda sektorn på grundval av felaktiga argument. Slutligen vill jag be mina kolleger att titta närmare på ändringsförslagen 1–14, som jag har lagt fram tillsammans med gruppen De gröna. Troligen gjorde jag detta mot bättre vetande, men gjorde det i alla fall. I detta avseende förtjänar kommissionen mer stöd än den för närvarande får. Slutligen instämmer jag, till skillnad från föredraganden Rodi Kratsa-Tsagaropoulou, helhjärtat i kommissionsledamot Charlie McCreevys slutsatser.

30-11-2005 3-216

Margrete Auken, för Verts/ALE-gruppen. – (DA) Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder en mer konsekvent tillämpning av EU:s konkurrensbestämmelser. Inom sjötransportsektorn kännetecknas situationen av att några få stora företag går samman, just därför att det finns prisöverenskommelser inom detta område. Det finns ingen fri konkurrens. Detta är en egendomlig sida av EU-systemet, och den är beklaglig när det gäller sjötransporter, som skulle kunna bli ett bra alternativ till flyg- och vägtransporter, om priserna var rättvisare. Om priserna ska regleras över huvud taget måste det ske genom att ta vederbörlig hänsyn till miljön eller till de anställda. Det är inte den typen av prisreglering som bekymrar oss i detta fall. Här har vi några av de rikaste människorna i EU, däribland de grekiska och danska redarna. Det är de som tar lejonparten på grund av bristen på konkurrens och de överdrivet höga priserna. Det är tydligt att så är fallet, och vi kan också se vilka som är inblandade. Verts/ALE-gruppen stöder kommissionen eller, för att vara mer exakt, den del av kommissionen som är närvarande i parlamentet, mot generaldirektoratet för transport, och vi hoppas verkligen att de viktigaste ändringsförslagen kommer att gå igenom. Om ändringsförslagen 3 och 12 antas kommer Verts/ALE-gruppen att kunna stödja betänkandet. Annars kan vi absolut inte göra det. 3-217

Georgios Toussas, för GUE/NGL-gruppen. – (EL) Herr talman! Linjekonferenserna inrättades som en form av fackförening för bättre samarbete mellan rederierna i ett försök att kontrollera den lönsamma sjötransportsektorn. I dag kräver samma monopolistiska företagsgrupper en förändring av förordning nr 4056/86. Även Europeiska kommissionen samtycker till denna strategi och upprepar samma argument, nämligen att förändringarna är nödvändiga för att förse användarna med billigare tjänster. Emellertid har erfarenheten visat oss att de stora monopolistiska företagsgrupperna som deltar i sjötransporter har utgått som vinnare och arbetstagarna som förlorare ur hela denna procedur. I dag har förhållandena ändrats. Företagen går samman eller köper ut varandra. Det skapas jätteföretag som driver igenom sina egna villkor. Med andra ord står vi inför en monopolsituation. I dag har sammanslagningar och anhopningar av kapital inom denna speciella sektor utvecklats i så stor omfattning att huvudsakligen några få företag som kan räknas på ena handens fingrar kontrollerar linjetransporterna. Typiska exempel är ett europeiskt rederi som har 550 fartyg i trafik och ett asiatiskt företag som har 112 fartyg. Att under sådana omständigheter tala om konkurrens är rent hyckleri. Trots att förordning nr 4056/86 har ersatts av förordning nr 3577/92 håller vi i fråga om cabotagetjänsterna inte med om att de nationella transporterna ska integreras med konkurrensbestämmelserna. Erfarenheterna från mitt land med dess många öar visar nämligen att

30-11-2005 återverkningarna utgör en fara, både för sjömännen och för öborna. 3-218

Sylwester Chruszcz, för IND/DEM-gruppen. – (PL) Herr talman! Syftet med parlamentets arbete med Kratsa-Tsagaropoulou-betänkandet om tillämpningen av EG:s konkurrensregler på sjötransporter och den omröstning som äger rum i parlamentet i morgon är att vara en katalysator för arbetet med förordningar som ska främja en sund och lojal konkurrens inom sjöfartssektorn. Denna sektor undantogs från vissa bestämmelser i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen genom en förordning som var utfärdad av rådet. Framför allt undantogs sektorn från artikel 81, enligt vilken det är förbjudet att ingå konkurrensbegränsande avtal, och från artikel 82, enligt vilken det är förbjudet att missbruka en dominerande ställning. Jag vill påpeka att vårt arbete och överläggningarna om detta betänkande, som gäller förordning (EEG) nr 4056/86, avser frågor som har behandlats i ett särskilt rättsutlåtande som i november 2005 lades fram på begäran av Europeiska kommissionen. Jag anser därför att det vore rimligt att i detalj granska slutsatserna i denna nya analys innan ytterligare beslut fattas. Vi måste vara mycket försiktiga med att vidta ytterligare åtgärder och undvika alla alltför tidiga eller förhastade beslut. En sådan försiktighet är särskilt berättigad eftersom alla förändringar som vi gör skulle kunna innebära avsteg från normerna hos EU:s partner, det vill säga Förenta staterna, Australien, Japan och Kanada. Det skulle innebära ett hot mot stabiliteten i de ekonomiska förbindelserna. Jag vill också göra ledamöterna uppmärksamma på ytterligare en viktig sak, nämligen att alla förändringar inom denna sektor skulle kunna få motsatt verkan, i synnerhet på de små och medelstora linjerederierna. 3-219

Marta Vincenzi (PSE). – (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag håller med alla som anser det vara till nytta att se över men inte avskaffa rådets förordning (EEG) nr 4056/86 i hopp om att syftet med denna översyn kommer att vara att säkerställa tjänsternas effektivitet, lämpliga tidsramar, exakta tidsfrister och fraktpriser som är förenliga med förvaltningskostnaderna. Som redan har påpekats har undantaget för linjekonferenserna tidigare givit balans åt sjöfartssektorn, men det är också sant att nedgången för konferenserna har framgått av siffrorna för individuella transporter – 1994 års lag – och genom uppkomsten av effektiva och oberoende stora rederier. I allmänhet minskar fraktkostnaderna nu när efterfrågan sjunker och ökar när tillgången är begränsad. Det är välkänt att konferensavtalen inte tycks ha gjort det möjligt att införa samordnade ökningar på transporter som berörs av minskad efterfrågan.

73 Förslaget att avskaffa det tidigare fastställandet av fraktpriser – som är den viktigaste effekten av konferenserna – är förnuftigt och måste därför välkomnas. Men det är nödvändigt att vara vaksam och se till att det inte slutligen innebär att anlöpningshamnarna slås ut eller uteslutande väljs på grundval av skeppsredarnas intressen, och att det inte medför någon konstlad minskning av fraktpriserna. Det händer redan med etablerade handelsmetoder. Vi vet att kinesiska exportörer kommer till Europa med negativa prissättningar för sina varor men som täcker Analys- och prognosgruppens differential genom att betala orimliga säljrätter vid överlåtelsen som sedan återförs till samma kinesiska exportör. Det är därför nödvändigt att uppmärksamma och övervaka alla former av konstlade avregleringsmetoder som kan komma att tillämpas, om vårt gemensamma mål är att ha en konkurrenskraftig europeisk handelsflotta enligt riktlinjerna i Lissabonavtalet. 3-220

Charlie McCreevy, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Jag har med intresse lyssnat till debatten. Det är uppenbart att införandet av konkurrens inom linjesjöfarten innebär en stor förändring. En sådan förändring är positiv inte bara för befraktarna, linjesjöfartens kunder, utan även för hela näringen. Jag kommer att arbeta för att finna en väl avvägd lösning som gagnar både befraktarnas och transportörernas intressen. Jag menar att den väg vi ska gå är att upphäva rådets förordning (EEG) nr 4056/86, vilket skulle leda till lägre priser utan att få några negativa effekter för transportörerna. Det är viktigt att vi fortsätter diskussionerna med näringen. Det bör leda till att de få positiva effekterna av systemet med konferenser bibehålls. Det innebär utbyte av information mellan transportörer men däremot inte samverkan. Jag menar att vi på den grunden kan komma fram till en rättvis och rimlig väg framåt som gagnar linjerederierna och EU:s ekonomi i dess helhet, en väg som alla parter på marknaden kan stödja. 3-221

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. 3-222

Elektronisk kommunikation 3-223

Talmannen. – Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A6-0305/2005) av Patrizia Toia, för utskottet för industrifrågor, forskning och energi, om EU:s lagstiftning och marknader på området för elektronisk kommunikation 2004 (2005/2052(INI)). 3-224

Patrizia Toia (ALDE), föredragande. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Debatten i kväll handlar om nästa översyn av regelverket.

74 Det är därför nödvändigt att ställa frågan om detta regelverk har fungerat, om och hur det har tillämpats, om det verkligen har kunnat främja en öppen och konkurrenskraftig marknad för alla aktörer och om det samtidigt har kunnat stimulera till de investeringar som krävs. Vi måste se till att regelverket blir uppdaterat, och därför måste vi fundera över enligt vilka riktlinjer det ska ske. Vi måste med andra ord fundera över om vi ska ge aktörerna större frihet – som en del personer vill, särskilt för de nya marknaderna – eller i stället behålla de reglerade tjänsterna. Det är dessa frågor som vi måste göra vårt bästa att besvara när vi börjar se över regelverket. Jag skulle själv vilja belysa vissa prioriteter som kommit fram i debatten i utskottet. Först av allt är den här sektorn en drivande kraft bakom den europeiska ekonomins utveckling, både i enlighet med Lissabonmålen och för att telekommunikation är en hörnsten i varje ekonomi som baseras på kunskap, innovation och forskning. Telekommunikationsteknik fungerar stimulerande för produktiv innovation och som en katalysator för arbetskraftens produktivitet. Vi behöver därför inrikta oss på denna strategiska höginvesteringssektor – eftersom den kräver infrastruktur, forskning och kontinuerlig innovation – och skapa en marknad för den som är öppen för nya aktörer, med bredast möjliga valmöjlighet för konsumenter och med principen om åtkomst till nätverk som en mycket viktig egenskap. Samtidigt måste vi dock undvika att straffa aktörer som redan är fast förankrade på marknaden, och vi måste konkurrera effektivt med jättarna på marknaderna utanför Europa. Detta är en marknad som kännetecknas av en teknik som är i ständig utveckling – jag tänker på bredband, tredje generationens telefoner, röst-, bild- och datakonvergens och den nya marknaden för ip-telefoni – och dessa innovationer behöver upprätthållas och uppmuntras. Nu ska jag ta upp hur det här tillämpas i praktiken. I kommissionens rapport beskrivs en situation som skiljer sig enormt från land till land och som utgör en svag punkt på en marknad som verkligen är integrerad på EU-nivå. Direktiven är dåligt genomförda överallt och, där de har genomförts, har de organ som krävs – de nationella regleringsmyndigheterna – inte alltid ens inrättats. Vi måste därför vara medvetna om att det fortfarande finns en hel del att göra när det gäller genomförandet av det befintliga regelverket innan vi ändrar det. Det här är viktigt, herr talman, eftersom det är omöjligt att genomföra den här lagstiftningen, som kräver

30-11-2005 flexibilitet och ofta åtgärder i efterhand för att förhindra dominanta ställningar på marknaden, utan att systemet fungerar i sin helhet. Det är svårt att införa lagar i efterhand om inte alla aktörer redan gjort sin del genom att ingripa på institutionell nivå för att garantera öppenhet och insyn på marknaden. I vårt betänkande, efter parlamentets övervägande, föreslår vi diverse saker: först och främst är det nödvändigt – och det säger jag med eftertryck till kommissionen – att inleda en debatt om hela den institutionella konstruktionen. Kommissionens roll måste förstärkas, de europeiska lagstiftarnas roll måste klargöras och definieras exakt och medlemsstaterna måste uppmanas, samtidigt som parlamentet också engageras, att garantera inrättandet av myndigheter som verkligen är oberoende och behöriga samt har den kapacitet som krävs och befinner sig i en sådan ställning att de kan arbeta outtröttligt och fullständigt öppet, vilket är mycket viktigt. Jag föreslår dessutom en arbetsuppgift för kommissionen: varför inte, med hjälp av det nya regelverket, skapa en europeisk regleringsmyndighet? Förutom denna tydligare definition av de olika institutionerna och deras behörigheter och uppgifter, behöver vi parlamentets engagemang. Vi uppmanar kommissionen att, regelbundet, ta fram en rapport som även för kommissionen ger tydligast möjliga analys av alla aktörernas parametrar för fakturering samt avtalsgarantier och pristrender, för att hålla parlamentet informerat och ge det en mer framskjuten funktion. Vi vill att leverantörssektorn blir öppnare: vi välkomnar ökningen av tillträdet till accessnätet, men vi anser samtidigt att mer bör göras för att möjliggöra att marknaden öppnas ytterligare och att nya aktörer får tillträde. Vi har sett att investeringarna kommer från etablerade aktörer, men en del kommer även från nya aktörer. Jag vill avsluta med den centrala roll som användaren och konsumenten har. Frågan om roaming är avgörande: vi uppskattar vad kommissionen och Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter gör men vi vill se mer, vilket framgår av vår särskilda skrivelse om roaming till kommissionen. En minskning av den digitala klyftan innebär, slutligen, även ett ökat antal användare, bland annat Europas äldre och funktionshindrade. Jag avslutar med att välkomna de frivilliga koderna för att skydda användare ... (Talmannen avbröt talaren.) 3-225

Viviane Reding, ledamot av kommissionen. – (EN) Herr talman! Låt mig först uttrycka mitt varma tack till Europaparlamentet och särskilt till Patrizia Toia för detta utmärkta betänkande. Det är mycket glädjande att se att parlamentet instämmer i kommissionens politiska prioriteringar och önskan om genomförandet av ett regelverk för elektronisk kommunikation. Det stödet är viktigt, särskilt när vi blir tvungna att fatta beslut som är svåra eller obehagliga för medlemsstaterna. Ni vet att

30-11-2005 elektronisk kommunikation är en viktig drivkraft för ett kunskapsbaserat samhälle och en kunskapsbaserad ekonomi. I vårt regelverk, som har funnits sedan 2003, fastslås villkoren för konkurrens, investeringar, tillväxt och jobb samtidigt som grundläggande konsumenträttigheter garanteras. Vårt mål har varit och kommer även fortsatt att vara en inre marknad med utbud, kvalitet och låga priser för alla företag och konsumenter i EU. Föredraganden har rätt; vi tar ansvar för att se till att medlemsstaterna tillämpar regelverket på ett korrekt sätt. Det gör de i själva verket inte alltid. Vi upprätthåller en ständig dialog med Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter och med nationella regleringsmyndigheter om övervakning av marknaden. Vid icke enhetlig eller felaktig tillämpning inleder vi överträdelseförfaranden mot den aktuella medlemsstaten. Även om några mål ännu inte har uppnåtts helt kan jag försäkra er att vi har gjort framsteg sedan förra året, och det kommer definitivt att återspeglas i den elfte genomföranderapporten som vi för närvarande arbetar med. Jag vill nu svara på de särskilda frågorna från Europaparlamentet. Kommissionen delar era åsikter om vikten av lämplig fördelning av frekvenser och behovet av flexibilitet i det avseendet. Vi instämmer också helt i parlamentets farhågor om lagring av uppgifter och har därför lagt fram ett väl avvägt förslag inom första pelaren för medbeslutande. På samma sätt anser vi att tillgången till bredband och en minskning av den digitala klyftan är högt prioriterade mål och kommer att förbli så inom handlingsplanen i2010. Avgifterna för roaming är också en fråga som kommissionen har ägnat stor uppmärksamhet. För att öka insynen för konsumenterna har vi öppnat en webbplats med information om avgifter för roaming i medlemsstaterna. Sedan den webbplatsen öppnades har många européer utnyttjat den och priserna håller på att sjunka. Jag noterar de farhågor som uttrycks i betänkandet om rollen för Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter. Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter är ett rådgivande organ och ett bra forum där nationella regleringsmyndigheter kan utbyta åsikter och erfarenheter. Jag noterar också uppmaningen till kommissionen att genomföra regelbundna undersökningar av insynen i faktureringen, kontraktsgarantier samt marknads- och pristrender. Den informationen finns redan tillgänglig och särskilda undersökningar är överflödiga, men jag kan försäkra er att man, om man stöter på problem, redogör för dem i de årliga genomföranderapporterna. Jag vill försäkra parlamentet att kommissionen kommer att fortsätta vara vaksam för att se till att åtgärder på inhemska marknader inte äventyrar genomförandet av den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Vi kommer att fortsätta övervaka medlemsstaternas åtgärder med anledning av regelverket och överlämna en

75 årlig genomföranderapport som antas av kommissionen i februari 2006. Några ord om framtiden. I betänkandet hänvisas till behovet av en institutionell debatt. Den debatten har redan börjat och kommer att pågå under första halvan av 2006. Under sommaren kommer kommissionen att publicera ett meddelande med slutsatserna från debatten, och man kommer att lägga fram konkreta förslag senast i slutet av 2006. Europaparlamentet kommer självfallet att vara till fullo delaktigt i den processen. 3-226

Piia-Noora Kauppi (PPE-DE), föredragande för yttrandet från utskottet för rättsliga frågor. – (EN) Herr talman! Jag vill inleda med att tacka Patrizia Toia för hennes betänkande. Elektronisk kommunikation spelar en mycket viktig roll i utvecklingen av den europeiska kunskapsbaserade ekonomin; den gynnar innovationer och skapar värde för konsumenterna. När EU:s regelverk för elektronisk kommunikation är helt genomfört kommer det att vara möjligt för innovativa tjänster till konkurrenskraftiga priser att utvecklas på lika villkor på hela den inre marknaden. Jag vill stödja kommissionen i dess övervakning av tillämpningen av EU:s regelverk i medlemsstaterna. För närvarande har upprättandet av EU:s regelverk för elektronisk kommunikation varit en framgångssaga för den inre marknaden då området har visat sig vara till mycket stor nytta för konsumenterna. Denna framgång har manifesterats i sjunkande priser och ett ökande antal tjänster inom området elektronisk kommunikation. Man har emellertid också stött på problem som beror på att regelverket har genomförts så sakta i många medlemsstater. Å ena sidan visar sig dessa problem i det stora antalet överträdelseförfaranden som kommissionen har inlett mot medlemsstater som inte har infört delar av regelverket. Å andra sidan kan det vara så att de nationella regleringsmyndigheterna i vissa medlemsstater faktiskt har gjort för mycket. Effektiva operatörer och effektiva marknader ska inte straffas. I vissa medlemsstater har överreglering lett till alltför hård konkurrens där ingen operatör genererar några vinster. Regleringen ska vara till för konsumenterna, inte bara konkurrenterna. Kommissionen bör fortsätta med den effektiva övervakningen av att hela regelverket för elektronisk kommunikation genomförs, och det bör fullföljas snarast möjligt. När det väl är helt genomfört är det också mycket viktigt att övervakningen flyttas från nationella regleringsmyndigheter till konkurrensmyndigheter. Där bör vi lita mera till konkurrenslagstiftningen. Jag uppmanar kommissionen att sänka överdrivet höga internationella roamingavgifter – som kommissionsledamoten redan har nämnt – och att ytterligare öka insynen för konsumenten i internationell prissättning på webbplatsen. Jag har hört att webbplatsen bara uppdateras en gång i halvåret. Det är inte tillräckligt ofta.

76

30-11-2005 3-228

Slutligen vill jag påpeka att en fungerande portabilitet för mobila nummer är avgörande för en sund konkurrens och att det inte bör vara några avgifter – eller i varje fall mycket låga avgifter – för att ta med sig sitt nummer till övriga medlemsstater. Fristen för att införa nummerportabilitet bör förkortas i de medlemsstater där det fortfarande är ett allvarligt problem. 3-227

Lorenzo Cesa, för PPE-DE-gruppen. – (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den tionde rapporten om regleringen av den elektroniska kommunikationsmarknaden är ett mycket viktigt dokument för sektorn eftersom den ger en objektiv och djupgående analys av marknadstrender, både med avseende på teknisk och ekonomisk utveckling inom sektorn och på konkurrensfrämjande åtgärder. Jag vill framföra mitt uppriktiga tack för det arbete som Patrizia Toia lagt ned, och jag håller med henne om att informations- och kommunikationstekniken är oerhört viktig, både för gemenskapens ekonomi och för enskilda länder, med tanke på dess avsevärda bidrag till sysselsättningen och utvecklingen av ny teknik för att förbättra och snabba upp kommunikationerna. EU-lagstiftning behövs för att reglera förhållandet mellan producent och användare och garantera att alla har tillgång till digital teknik, att regeringar investerar mer i infrastruktur och, framför allt, att det råder fri och rättvis konkurrens så att en bättre kvalitet på tjänsterna till allt förmånligare priser kan garanteras. I rapporten tas fem temaområden upp. För det första: förbättring av tjänster för internationell roaming, med en prisminskning och större öppenhet i faktureringen och upprättandet av kontrakt.

Catherine Trautmann, för PSE-gruppen. – (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill gratulera Patrizia Toia för kvaliteten på hennes betänkande och tacka henne för samarbetet med skuggföredragandena och för att hon godtagit våra ändringsförslag. Jag skulle vilja nämna några viktiga punkter. Vi behöver uppmuntra skapandet av en gemensam telekommunikationsmarknad som täcker hela Europa. En sådan gemensam marknad är nödvändig för att minska den digitala klyftan, något som är en prioritet för Europeiska unionen. I denna övergång till ett nytt regelverk för elektronisk kommunikation måste allmänhet och konsumenter respekteras genom att den öppenhet och säkerhet som krävs för att telekommunikationen ska kunna användas på lämpligt sätt införs. Det betyder öppenhet i frågor som säkerhet och folkhälsa, särskilt strålningsmätning, det betyder även en korrekt reglerad marknad, vilket är det enda sättet att garantera rättvisa tjänste- och prisvillkor. Detta gäller särskilt internationell roaming. Det är mycket viktigt att vi utarbetar en handlingsplan, med en tidsplan, så att konsumenter kan åtnjuta kontinuitet i tjänsterna, vilket betyder potentialen för internationell roaming över hela Europa, till bästa pris och så tidigt som möjligt. Den 7 december kommer den gemensamma Internetadressen .eu att införas för företag. På samma sätt som kommissionen ger detta länge emotsedda beslut konkret form, borde den även införa ett gemensamt uppringningsnummer med ett gemensamt pris för hela Europeiska unionen. Det måste vara en prioritet i handlingsplanen, vars betydelse jag just påpekat, att förstärka telekommunikationsområdet så att det lämpar sig för fri rörlighet för personer och personlig kommunikation. 3-229

För det andra: inrättandet av tydliga ramar som ska reglera det institutionella förhållandet mellan Europeiska kommissionen och Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för att öka de nationella myndigheternas ansvar och engagemang – och därigenom återupprätta konkurrenskraften – och att bättre uppmuntra till investeringar, särskilt på de nya marknaderna. För det tredje: en ökning av antalet försörjningsledningar så att alla får tillgång till bredbandsanslutning, utan territoriella begränsningar och så snabbt som möjligt. För det fjärde: skyddet av användarnas hälsa som det anförts av föredraganden för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, vilken helt stöder föredraganden, Patrizia Toia, och hoppas att Europaparlamentet kommer att anta rekommendationerna i hennes betänkande. Slutligen vill jag gratulera Reading till det arbete han nu utför och kommer att utföra på sitt betänkande om forskning, vilket har PPE-DE-gruppens fulla stöd.

András Gyürk (PPE-DE). – (HU) ”Världen är bättre med dig!” – utropas det i en slogan för en av de stora europeiska leverantörerna av mobiltelefontjänster i Ungern. Men har världen verkligen blivit bättre under 2004, den period som granskas i rapporten, och kommer den att bli bättre i framtiden genom de elektroniska kommunikationernas utveckling? Hur det än är med den saken så kan vi säga att informations/kommunikationssektorn förstärker den ekonomiska utvecklingen i Europa och underlättar skapandet av arbetstillfällen. Det är också klart att de nya teknikernas expansion –främst det mobila bredbandet – underlättar integrationen av sociala grupper som inte kan nås med traditionella medel i informationssamhället. Dessa är alltså odiskutabla fördelar. Vi måste dock även ställa frågan: till vilket pris? Svaret är långt ifrån så fördelaktigt som de ovannämnda effekterna. Invecklade prismodeller, underliga avgiftskonstruktioner, en praxis som strider mot principen för den gemensamma marknaden – avgifterna för roaming är bara ett exempel. Det är dagens pris för de uppräknade fördelarna, för den bättre världen. Jag säger inte att det här priset är för dyrt eftersom vi alla, europeiska konsumenter, betalar det månad efter månad. En av parlamentets allra viktigaste

30-11-2005 målsättningar är dock att ändra den situation som råder i dag, vilket även är vår plikt inom ramen för konsumentskyddet. Viktigast av allt är att vi behöver öppenhet och entydig och tydlig information till konsumenterna. Vi behöver verklig konkurrens och ett fullständigt införande av principen om den enda och gemensamma marknaden. Sist men inte minst behöver vi även lägre priser som speglar tjänsternas verkliga värde. Först när dessa mål uppnåtts kommer konsumentskyddet att få den betydelse det förtjänar vid sidan av ekonomiska överväganden, och om det sker så var det här betänkandet mödan värt. 3-230

Reino Paasilinna (PSE). – (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Faktum är att denna lagstiftning om elektronisk kommunikation inte fungerar. Detta säger jag som föredragande av betänkandet om parlamentets ramdirektiv. Följden är att den inre marknaden för elektronisk kommunikation inte utvecklas, den nödvändiga konkurrensen växer inte fram överallt och konsumenter erbjuds inte det utbud av tjänster de behöver, tjänster för vilka konkurrensen skulle vara stenhård. Tjänsterna är därför inte tillräckligt billiga. Det finns det många exempel på. Det gör också att olika medlemsstater befinner sig i olika situationer: där konkurrensen är hård läggs pengar på reklam. Om det inte finns någon konkurrens kan pengarna användas till produktutveckling, och det berörda företaget har bättre utvecklingsmöjligheter än det som måste föra en stenhård konkurrens. Företag befinner sig alltså i ojämlika situationer runt om i medlemsstaterna. Ett annat grundläggande skäl till det är att medlemsstaterna inte tillämpar lagstiftningen, och det är absolut ett problem. Regleringsmyndigheternas position varierar stort från ett land till ett annat, och deras ställning borde göras mer jämlik mellan de olika länderna. Hur kan vi tänka oss att uppnå Lissabonmålen i ett sådant läge? Vi måste göra stora insatser, tillsammans med kommissionen, för att övertala medlemsstaterna att det är i deras eget intresse att tillämpa den här lagstiftningen. Den nya lagstiftningen måste vara neutral i förhållande till tekniken. Det vore bättre om det rörde sig om en ram i stället för en detaljerad lag, och den borde garantera en konkurrenskraftig miljö och säkra tjänster för konsumenterna. Kostnaderna för roaming borde naturligtvis också, som sagt, minskas. Vi bekymrar oss över samma saker som kommissionen, så varför kan vi inte fortsätta framåt tillsammans? 3-231

Viviane Reding, ledamot av kommissionen. – (FR) Herr talman! Jag vill bara helt kort tala om att jag instämmer i de flesta av ledamöternas analyser. Det är sant att regelverket tillämpas väldigt ojämnt. Konkurrensen följer också mycket olika nationella system som ofta är bristfälliga. Det är därför kommissionen måste dra medlemsstater inför EG-domstolen när regler inte upprätthålls.

77 Det finns några fall som är uppe i EG-domstolen, som ni känner till. Ni känner också till att jag står i ständig kontakt med de nationella regleringsmyndigheterna, vilka träffas i Europeiska gruppen av regleringsmyndigheter. Det utbytet av åsikter är mycket viktigt eftersom det på ett sätt är ett utbyte av fungerande praxis och även en möjlighet att sätta press på varandra. Regleringsmyndigheterna hjälper mig dessutom med priserna för roaming, vilka ligger väldigt högt. Jag måste klargöra att kommissionen inte har möjlighet att själv fastställa priser, men den kan utöva påtryckningar för att få till en omprövning av priserna. Det är vad vi gjort genom att inrätta en webbplats på Internet för jämförelse av priser i våra medlemsstater, och sedan den webbplatsen startades har den besökts av tusentals konsumenter varje dag. Sedan starten har vi även märkt att många priser sjunkit i många länder. Inom sex månader kommer, som utlovat, en prisgranskning att utföras för att se vilken trend som råder och vart samtalen med de nationella regleringsmyndigheterna leder i den frågan. Jag berättade för ledamöterna att samtal inletts om det nuvarande regelverket och en eventuell omprövning av det. Dessa samtal kommer att pågå i några månader till. Det mycket viktiga betänkandet som behandlas i dag är parlamentets första bidrag. Jag ser fram emot fler debatter, andra förslag från parlamentet och från de viktigaste berörda parterna. Från och med i vår kommer jag dessutom att göra en sammanfattning av dessa analyser och förslag så att vi sedan kan övergå till att diskutera en eventuell reform av regelverket och anpassa det till den tekniska utvecklingen och finjustera det efter de olika situationerna i medlemsstaterna. 3-232

Talmannen. – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00. 3-233

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet 3-234

Avslutande av sammanträdet 3-235

(Sammanträdet avslutades kl. 00.05.)