Gävle marinfestival - en succé!

Sjövärns 3 posten nr

2009

medlemstidning för sjövärnskåren

Gävle

marinfestival - en

succé! Garnisonschefen

som är sprungen ur

Sjövärnskåren

Utöka sjöövervakningen och fortsätt sök till sjöbefälsutbildningarna! Redareföreningens VD:

hot

Nytt i närområdet

Innehåll Notiser 02 Notiser 02 Ledare 04 Båtar och festival! 08 USA ´09 ISCE 09 Blåskägg har ordet 10 Märsgarn TRE 12 Resa till England 13 Sprungen ur Sjövärnskåren!

14 Nytt hot i närområdet 15 Marininspektören medaljerad

15 Musikkåren på Stockholm Military Tattoo

16 Redareföreningens VD:

- Utöka sjöövervakningen!

Flytt av e-postadresser!

Samtliga kårer och funktionärer med epostadress @sjovarnskaren.se ombedes att tömma sina inkorgar och kontinuerligt spara de e-postmeddelanden som är av vikt. Detta eftersom en flytt av epostadresserna till en ny server kommer att äga rum den 2 november i år. Samma adresser kommer att användas efter flytten. Vid frågor mejla mikael.johansson@ sjovarnskaren.se eller ring 0709-784858. Bilder till tidningen

Redaktionen tar mycket gärna emot bilder till artiklarna eller som fristående illustrationer till något för Sjövärnskåren intressant. För att underlätta hanteringen så tänk på: Skicka bilderna i så stor upplösning som möjligt, helst direkt som de kommer ur kameran. Gör ingen egen bildbehandling om du inte är mycket van och vet vad du gör. Bilder som tas från en hemsida går ej att använda, de har nämligen en punktäthet som endast är en fjärdedel av den som behövs. Det innebär att bilden i tryck blir en sextondel så stor som på nätet! Skicka alltid med namnet på den som tagit bilden så att vi kan skriva det i tidningen. Har du inte tagit bilden själv, kontrollera med fotografen att den får användas i Sjövärnsposten. Sista träfartyget har lämnat Sjövärnskåren

Det sista träfartyget, Hiorten undantagen, har lämnat Sjövärnskåren i och med att Västernorrlands Sjövärnskår avyttrat sin transportkutter Lunkentuss. Transportkuttern är den båttyp som varit mest talrik inom Sjövärnskåren och många ungdomar och vuxna har fått sina sjöben och skolning ombord. Ett visst nostalgiskt vemod kan nog kännas hos många även om de 50-åriga träskroven sedan länge passerat den gräns där underhållet kan kännas rimligt, kårerna vill ju ha tid till annan verksamhet också.

Omslagsbilden

Gävle marinfestival, augusti 2009. Foto: Göran Pedersén

2 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

Ledare

Så är sommaren snart till ända och det märks framför allt på att dagarna blir kortare och kortare och dygnsmedeltemperaturen sjunker. Men det har egentligen ingen betydelse för vår verksamhet, den bedrivs oförtrutet vidare oavsett årstider och temperaturförändringar och vi står nu inför ett flertal utmaningar såväl i det korta perspektivet som i det längre. Om detta återkommer jag nedan till. Sommarskolorna är genomförda med mycket gott resultat och det är väldigt glädjande att se alla dessa entusiastiska ungdomar i olika verksamheter och som verkligen satsar hundraprocentigt. Det bådar mycket gott för framtiden. Ett särskilt projekt - “Fryshuset” genomfördes på Märsgarn med elever som har invandrarbakgrund. Sammantaget mycket positivt men för skolchef och instruktörer mycket arbetssamt. Mer om detta på annan plats i tidningen. Gävle Marinfestival genomfördes i mitten av augusti och förutom ett stort antal traditionsfartyg deltog SVK med nio båtar från ett flertal kårer. Dessutom genomfördes Rikstävlingarna i samband med festivalen. Festivalen gynnades av strålande väder och antalet besökare uppskattades till över 60 000 personer. För oss som var med blev det en minnesvärd helg där Sjövärskåren verkligen kunde visa upp vad vi står för och vad vi kan. Sjövärnskåren har haft utbyte med andra nationer inom ramen för ISCA. Det har varit sjövärnskårister från USA, England, Canada och Litauen här under två veckor och vi har skickat motsvarande antal till ovanstående länder. Erfarenheterna är väldigt positiva och ungdomarna har genom utbytet också skaffat sig ett nätverk för framtiden. Varför skriver nu den nye generalsekreteraren ledarspalten frågar sig kanske många. Under Gävle Marinfestival hade

styrelseordförande, chefredaktören och generalsekreteraren ett informellt möte på akterdäck på trossfartyget Fårö och diskuterade Sjövärnsposten och vem som skriver vad. Min företrädare har under lång tid skrivit ”näst sista ordet” och det har varit väldigt intressant. Men ibland behöver man förnya sig och i samband med byte av generalsekreterare kom vi gemensamt fram till att ledarsidan delas mellan styrelseordförande och generalsekreteraren och att vi skriver varannan gång och där är vi nu. Som bekant står vi inför en rad framtida utmaningar. En av dessa rör en eventuell framtida samordning med andra frivilligorganisationer. Dessa diskussioner förs i en krets som kallas för ”Coalition of the Willing” och bakgrunden är frivilligutredningen som lades fram i våras och som bland annat föreslår reducerat ekonomiskt stöd till frivilligorganisationerna. Beslut är för närvarande inte taget av statsmakterna, men för att inte komma i efterhand, när beslut tas, bildades denna arbetsgrupp med målsättning att ta fram förslag som kan ge samordningsvinster för de frivilligorganisationer som vill vara med (därav namnet). Idag är fem frivilligorganisationer representerade i arbetsgruppen inkluderat Sjövärnskåren. Ett annat område som vi måste hantera är den framtida lokaliseringen av sommarskolorna på Märsgarn, Kungsholmen samt hamnfaciliteterna i Härnösand. Frågan har aktualiserats tidigare men verkligheten kommer allt närmare. Det som är styrande är, som så många gånger tidigare för Försvarsmakten, ekonomin. Beslut att lämna Kungsholmen är fattat, och kommer med största sannolikhet att tas avseende Märsgarn. Avseende Härnösand är inriktningsbeslutet från Försvarsmakten att avveckla hamnen. Såväl Chefen för Produktionsledningen i Högkvarteret som Marininspektören har besökt Märsgarn under sommaren och Sjövärnskåren har tagit upp den sammantagna problematiken med både general och amiral. De är väl medvetna om våra behov och man är helt överens om att verksamheten måste fortgå, men kanske på andra platser. Vilka alternativ som är möjliga kommer att dialogiseras med Högkvarteret under hösten. De kommer inte att ta något ytterligare beslut utan att Sjövärnskåren varit med i processen. Ett tredje område är hur vi och i för-

längningen Försvarsmakten skall hantera den framtida rekryteringen, inte minst mot bakgrund av att statsmakterna med största sannolikhet kommer att fatta beslut om värnpliktens avskaffande. Sjövärnskåren har tidigare fått stöd av dåvarande Rekryteringscentrum, men de senaste två åren har detta i princip uteblivit. En förhoppning är, när nybildade HRC (Human Resource Center) funnit sina former, att vi kan få det stöd vi behöver men självklart också Försvarsmakten. Frågan är på agendan och Högkvarteret avser återkomma i dialog under hösten och klara ut rollspelet och vilket stöd i olika avseenden vi kan få. Det är som alla förstår tre stora och för Sjövärnskåren strategiska frågor som vi kommer att arbeta intensivt med under hösten. Det finns självklart även andra viktiga frågor som också måste upp på agendan, men mer om dessa senare. Med en önskan om en givande höst och förhoppning om positiva resultat för Sjövärnskåren. Claes Grebell

generalsekreterare

Sjövärnsposten

Medlemstidning för Sjövärnskåren utgiven av Sjövärnskårernas Riksförbund Ansvarig utgivare

John Fritsch Redaktion

chefredaktör Daisy Balkin Rung [email protected] 0768-53 25 40 generalsekreterare Claes Grebell [email protected] 08-514 392 94 bild & layout Göran Pedersén [email protected] 0707-77 66 88 bild & layout Johan Iacobi [email protected] 0708-17 40 50 kårernas lokalredaktörer Redaktionens adress

Sjövärnsposten Box 5435, 114 84 Stockholm www.sjovarnskaren.se Prenumeration & adressändring

Catharina Harling [email protected] 08-514 392 93 Ekonomi

PlusGiro: 907 31-1 Sjövärnsposten ges ut med fyra nummer per år. Prenumerationspris: 80 kr/år. Endast ledaren ger uttryck för Sjövärnskårens officiella ståndpunkt. För signerade artiklar svarar respektive författare. För ej beställt material ansvaras ej. Redaktionen förbehåller sig rätten att redigera insänt material så att det ansluter till tidningens stil, innehåll och omfång. Insända bilder återsänds på begäran. Tryckeri

VTT grafiska AB, Vimmerby Trycks på 115g Silverblade Art. Manusstopp för nästa nummer av Sjövärnsposten är den 20 november.

Sjövärnsposten  2009 nr 3 

3

Båtar & festival! Text: Daisy Balkin Rung

Årets rikstävlingar

Foto: Mikael Johansson

De låg där sida vid sida. Längs

med kajen i Gävle. Våra båtar, våra egna båtar. En vacker syn vill jag lova. Och det var inte utan stolthet som jag med ett stort leende flanerade utmed kajen i dagarna tre. Eller satt i aktern på Fårö eller på däck på Divisions Syd Östhammar. Drack kaffe på Elon 701 från Västernorrland och lyssnade på några vitsar ombord på Hojskär från Gotland. SVK 248 från Göteborg tog ombord Gävleborna för att transportera dem till andra sidan hamnen och Märsgarns SVK 03 kontrollerade att allt stod rätt till när fartygen passerade inloppet till Gävle. Så gjorde även ”Willy” från Märsgarn, Gävles SVK 11 och 703: an från Östergötland. När Bredskär från Västernorrland kom in i hamnen och lade till välkomnade jag på kajen med stora kramar. Sjövärnare träffas och ventilerar sina båtar. Det är mycket kamratskap och det är en känsla av eufori som sprider sig i mig. Under Gävle Marinfestival fick Sjövärnskåren visa musklerna men också möjlighet att träffas mellan kårerna, besöka varandras båtar och glädjas med varandra. Precis så som det ska vara när det är som bäst.

4 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

Det var otroligt roligt att få vara på plats i Gävle under Marinfestivalen, SVK-dagarna och årets rikstävlingar. Det blev en fullmatad helg där de olika tävlingsklasserna avgjordes mitt i det stora festivalområdet med stor publik. Text & foto: Mikael Johansson

Under fina väderförhållanden

Sjövärnsposten träffar Jens och Kjell Lidberg från Gävle. Jens gick sommarens skola på Märsgarn 1 och är eld och lågor: – Något av det bästa jag gjort. Men det var tufft i början och väldigt ovanlig miljö så jag ville faktiskt åka hem. Mycket också beroende på att en kompis åkte hem, säger Jens. – Men min pappa sa att jag skulle stanna kvar. Och det gjorde jag. Något som jag är jätteglad och stolt över. Pappa Kjell nickar och instämmer. – Det var starkt gjort av Jens att stanna kvar. Han kände ingen på skolan, förutom kompisen som åkte hem. Vi är stolta över honom. På familjedagen besökte familjen Lidberg Märsgarn och blev enormt imponerade. – Vi slogs av den entusiasm som fanns. Och glädjen. Men också över hur välorganiserat allting var. Jag frågar Jens om han kommer att återvända till Märsgarn nästa sommar. – Ja självklart, säger han med ett stort leende.

på lördagen inleddes det hela med den så prestige­fulla rodden. I det första försöksheatet till finalen startade tre lag för att ro tävlingssträckan om en distans. Utgångsläget vid hamninloppet gjorde att det blev en publikvänlig start och målgång med högt tempo. (Det senare kanske mest på grund av roddarnas stress över de stora segelfartygen som precis kastat loss och stävade ut från Gavleån.) Efter att även försöksheat två var avklarat, stod det klart att Känsö och Lungön skulle mötas i finalen. Resterande del av förmiddagen bestod av de teoretiska och praktiska momenten i patrulltävlan som sedan ger starttiderna för respektive lag i terränglöpningen, det avgörande momentet i patrulltävlan. Efter lunchen genomfördes seglingen och sjukvårdsmomentet parallellt. Seglingen som är en svår gren att bemästra på grund av de stora variationer som kan förekomma i väder och vind blev tillslut en ganska enkel seger för Lungön. Mer spännande var det att följa sjukvårdsmomentet och skadeplatsen med krockad bil. Efter gedigna skådespelarinsatser från skademarkörerna (som förmodligen hade fått både en och två Oscarsstatyetter för sina insatser) gick Märsgarn 2 genom ett lugnt och metodiskt arbete segrande ur denna klass. Senare efter att allt fler besökare anlänt festivalen skulle patrulltävlan avgöras på sedvanligt sätt med den så kallade terränglöpningen. Terrängen i årets löpning bestod inte av branta uppförsbackar och smala skogsstigar utan en flack bana med

festivalens besökare som rundningsmärken. Nu gick det hela alldeles utmärkt ändå och Känsö som gick ut som nummer två i jaktstarten var snart förbi ledande Kungsholmen och kunde hålla ledningen hela vägen i mål och tillskriva sig segern i årets patrulltävlan. När så kvällen infunnit sig och roddfinalen skulle avgöras rodde Lungön som aldrig förr och kunde koras som segrare i klassen. Så var tävlingarnas första dag avklarad och glada sjövärnskårister kunde samlas och tillsammans äta mat från grillen i närheten av den gamla gasklockan i Gävle. Dag två skulle den sista klassen avgöras med simning på badet ”Fjärran höjder”. Grenarna var i vanlig ordning livräddning, frisim, bröstsim och lagkapp. Sammantaget var det Märsgarn 1 som visade sig ha flest vattenvana individer med i laget och vann strax före Känsö. När nu nästan alla tävlingsklasser var avklarade kunde den sista och så åtråvärda klassen lagtävlan ”Bästa lag rikstävlingarna år 2009” koras. Efter nogsamt sammanräknande kunde Känsö kliva upp på scenen och stolta mottaga både böcker och vandringspris. Jag som skriver vill ta tillfället i akt och gratulera vinnande lag men även övriga lag som kämpade väl. Vi får heller inte glömma årets tävlingskommité som efter ett väl genomfört tävlingsarrangemang också är värda ett tack. Ser redan fram emot nästa års tävlingar.

Sjövärnsposten  2009 nr 3 

5

6 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

första gången jag berättade om Gävle kommuns planer på en fartygsträff i Gävle. Då med arbetsnamnet ”Historical Ships Week”. Jag hade blivit kontaktad av dåvarande organisationsgeneralen om vi inom SVK Gävleborg ville vara delaktiga. Det ville vi förstås men jag insåg omedelbart att detta var för stort för oss och att här måste hela Sjövärnskåren med. Resten är, som man säger, historia och hur det hela avlöpt kan ni läsa om på andra ställen i det här numret av Sjövärnsposten. Det som kommer här är bara några rader om hur jag tyckte det hela avlöpte, kryddat med lite känslor för hur alla Sjövärnskårister de facto är! Min bild av festivalen är i och för sig helt galen, jag såg bara arbete! Det var frågor från alla, både inom SVK och fram för allt från festivalledningen om allt från bärhjälp till värmefläktar för att torka scenutrustning. Vi fixade allt, inte om en stund, inte snart utan alltid på en gång eller nyss! Till exempel ringde ”Generalen” tre minuter före invigningen och frågade om vi hade en skeppsklocka som invigande kommunalråd kunde inviga festivalen med. Vi skruvade ner klockan på Östhammar och skickade fram den till scenen med fyra uniformerade ungdomar. Nu köpte dom inte skrönan om att en skeppsklocka måste hållas ”marin” så det blev bara två som fick följa med upp på scenen och hålla klockan åt kommunalrådet Carina Blanck, men det var vackert så. De ungdomar från hela Sverige som var i Gävle var otroligt goda ambassadörer för SVK, de var närmare ett hundra stycken och allt var bara ros. De tävlande gjorde bra ifrån sig och gav verkligen våra rikstävlingar ett ansikte. Förutom dem så var där tiotalet uniformerade som gav området dess marina prägel bredvid fartygen. Förutom att sköta gästhamnen så guidade de besökarna på området, hjälpte till i SVK försäljningstält, transporterade staket, mat, kabel, ja kort sagt allt löste de bredvid arbetet med att vara vackra på området! Dessutom marscherade de varje dag till och från festivalområdet från förläggningen. De vuxna då, vilka fantastiska människor vi har i kåren! När jag sitter så här och försöker summera allt som hände blir jag fortfarande lite tårögd, ingenstans, någon gång var det något riktigt gnäll. Alla bara var där och hade kul och arbetade med vårt. Min känsla är att både SVK Rikstävlingar och SVK Fartygsträff blev riktigt lyckade och jag vet att vi var ett riktigt uppskattat inslag i Gävle Marinfestival. 60 000 besökare kan ju inte ha fel! Tack alla ni som deltog, ni är helt fantastiska. Jag kommer aldrig att glömma er insats! Carl-Åke Nilsson

Från Gävle till Stockholm Efter en rolig helg i Gävle avslutade

vi rikstävlingarna och det var dags för oss att bege oss hem till Stockholm. Då två av de skepp som var med på marinfestivalen i Gävle, skonarna Vega och Linnea, saknade besättningsmän, blev vi tillfrågade att få segla med dem till Stockholm. Det lät riktigt roligt tyckte vi och vi fick dela upp oss mellan de två fartygen. Tremastskonaren Vega var det större skeppet och där ombord fanns två kaptener, tre yngre besättningsmän och 13 sjövärnskårister. Majoriteten kom från Märsgarns sommarskola men även en enstaka kårist från Lungö och Kungsholmens sommarskola följde med. Efter att vi gått runt i Gävle i sju timmar fick vi vid 20.00 tiden gå ombord båten. Vi delade upp oss i babords- och styrbords vakt och gjorde oss bekanta med skeppet. Vid ca 21.00 kastade vi loss. Vi hade fått information om att det skulle blåsa 20 m/s under nattens gång så det var en aning nervöst, men samtidigt längtade man efter äventyret som väntade. Vi lämnade hamn och gick för motor en stund innan vi alla hjälptes åt att hissa segel. Därefter gick babords vakt under däck för att inrätta sig i sina kojer medan styrbord fortsatte sin vakt. Vi arbetade i fyratimmars vakter.

fastlandet och alla fyrarna. Tiden gick fort, och lagom till att vi började frysa var det dags för oss att bytas av. Trötta och kalla tog vi av oss våra våta regnställ och började bädda våra bingar och göra oss iordning för att sova. Vi blev bjudna på te och hemmagjorda smörgåsar, det smakade riktigt bra fast klockan var 04.00 på natten. Sedan var det bara att hoppa i sängen och försöka få sig ett par timmars sömn.

soppa och pasta och på det bär med glass och grädde. Efter lunchen så var mer eller mindre båda vakterna vakna och bara njöt av att få vara ombord på Vega. Runt halv fem-tiden på eftermiddagen, lagom till att solen började titta fram, var vi framme vid Vasamuseet där vi lade till. Och här slutade vårt lilla äventyr. Vi var alla glada att äntligen vara hemma men också att vi hade fått chansen att vara med och segla Vega. Ett riktigt äventyr!

Vi fick styra båten

Sofia Beckman

Strax innan 08.00 blev vi väckta och det var återigen dags för ett pass. Det hade då hunnit bli ljust och regnet hade upphört men det var fortfarande grått och molnigt. Vi fick denna gång turas om att styra båten och hålla kursen. Vid 12-tiden serverades det lunch och vi turades om att äta i omgångar. Det bjöds på lax, lins-

Du kan läsa mer om skonaren Vega på www. skonarenvega.se och www.skonarenlinnea. se.

Både skor och stövlar på

Jag själv ingick i babords vakt och kl. 00.00 var det min tur att gå på. Det hade blivit mörkt ute och det var regn i luften men det var inte kallt. Vi bestämde oss för att utrusta oss med Vegas regnkläder som fanns ombord. Dessa bestod av en nästan knälång regnjacka och ett par stövlar som gott och väl täckte benen. Jag med min storlek 36 fick nöja mig med ett par stövlar i storlek 42 och kunde därmed även ha på mina egna skor i stövlarna. Nästan ingen sikt

Efter en stund kom det väntade regnet och störtade ner på oss. Då var det dags att slå och vi fick nästan känna oss fram på båten vad som var vad eftersom mörkret och regnet dolde sikten. Men vi lyckades slå och efter det så var det riktigt lugnt. Det visade sig att det inte blåste så mycket som vi hade förväntat oss. Och det var faktiskt riktigt mysigt att höra hur regnet smattrade mot luvan och se ut, bort mot horisonten och se ljuset från

FOTO: MAX HALLDÉN

FOTO: MIKAEL JOHANSSON

2007 på ordförandekonferensen var

Sjövärnsposten  2009 nr 3 

7

USA ’09 International Sea Cadet Exchange Uppladdning: Beskedet om att deltaga i 2009 års utlandsutbyte till USA, var ett glädjebesked utan dess like. Till en början var det svårt att ta till sig denna stora händelse eftersom fokus låg på de sista skoluppgifterna. Hur som helst närmade sig utbytet med stormsteg och förberedelserna var omfattande. Vår eskortofficer 1.sergeant Widborg hade planerat allting med persedlar, kvitterat ut dessa och låtit oss pröva storlekar. Han gav oss även information och länkar som var av stor vikt inför utbytet Text: Malin Ericsson & Marcus Lilliebjörn

Foto: Keith Larson

Dagarna i stort

Avslutning

Dagarna bestod i stort sett av en huvudaktivitet, studiebesök, övning eller liknande, och fanns det tid över fick vi permission. Permissionen var oftast på basen och tillgängliga faciliteter var bl.a. gratis internetcafé, bowlinghall, Navy Exchange (köpcenter), löpbana och amerikansk fotbollsplan. Vi fick öva kaståg, pröva överlevnadsdräkter, och lära oss om tätning av läckor. Kajakpaddlingen ersattes med en shoppingtur till Providence Mall, ett köpcentrum i staden Providence som är Rhode Islands huvudstad. Flera aktiviteter fick ställas in på grund av dåligt väder, men denna dag hade vi vädergudarna med oss. USS Buttercup var namnet på den simulator där vi med olika medel och redskap fick täta diverse läckor och skador på fartyget. De följande dagarna klarade vi oss från åska och oväder så dagarna löpte enligt schemat. Vi fick göra många häftiga saker som förmodligen är få förunnat. Här nämns några. • Besök vid ett ubåtsmuseum där vi besökte USS Nautilus, USAs första atomdrivna ubåt. • Inbjudna på lunch ombord på USS Virginia som tillhör den senaste generationen av amerikanska ubåtar, följt av en guidad visning ombord. • Firade Independence Day (4 juli) ombord på slagskeppet USS Massachusetts, där vi även spenderade två nätter. • Ett besök på världens äldsta flytande örlogsfartyg USS Constitution i Boston, med en guidar tur kring staden. • Guidad tur runt Newports alla lyxresidens.

Efter New York var det städning och sista middagen innan allt från detta fantastiska kulturutbyte var över. Avslutningen bestod i en trerättersmiddag med talangshow på den finaste hamnrestaurangen ögat skådat på länge. Liksom tidigare var allt så oerhört välplanerat och fint arrangerat. Talangshowen hade tyvärr inte så många bidrag. Endast ett bidrag var anmält och det kom från Sverige, Markus Widborg sjöng ”Värmeland du sköna”. Alla var överens om att den talangen var förtjänt av en prestigehanduk från Vita Huset som hållit Barack Obamas hund torr (enligt ryktet). Middagen rundades av med tacktal och presenter till värdlandet. Varje seacadet fick ett diplom och lyckoamulett från ISCA. Med blandade känslor åkte vi tillbaka till basen. Glädjen över en trevlig kväll men också lättnaden, eller ångesten, över att snart få komma hem till Sverige igen. Men kanske mest av allt saknad, många brast ut i tårar över det faktum att vi internationella seacadets som levt och upplevt så mycket tillsammans kanske aldrig mer kommer att ses igen. Dock är vänskapsbanden starka, för en sådan energi och kamratanda över gränserna, även till andra kontinenter, är ovärderlig.

Besök i New York

Resan till en annan kontinent

Generella observationer

Resan tog en hel dag. Vi möttes vi av två officerare och sex seacadets från USA och Storbritannien. Av allt att döma var de oerhört spända och förväntansfulla att träffa nya människor. Svensk tid var nu 03.00 på natten och amerikansk tid 09.00 på kvällen. Trötta och utslitna som vi var åkte vi till ”Daisy’s” för ett litet kvällsmål.

Det som förvånade oss mest var först och främst uppdelningen mellan killar och tjejer, alla relationsband var absolut förbjudna och login anpassades därefter. Till skillnad från sommarskolorna bodde vi här två och två, killar och tjejer separat. Eget handfat och garderober vilka var bestyckade med hänglås istället för ett enda skåp. Två rum delade på en dusch och en toalett men i jämförelse med sommarsko-

8 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

lorna var boendestandarden högre. En internationell seacadet beskrev det som ett hotell utan rumservice. Trots disciplinen var saker mycket annorlunda, morgnarna var befriade från både städning och morgonfys. Dock gjordes ”compartment rounds” (städronder) lite titt som tätt. Vi hade tillgång till tvättrum med både tvättmaskin och torktumlare, vilket gjorde tvättmöjligheterna utomordentliga.

Det som många kanske hade sett fram emot mest var trippen till New York. Den var som hela utbytet, otroligt välplanerad och bra organiserad. Vi anlände NYC på eftermiddagen och installerade oss på Big Apple Hostel som bara låg ett stenkast från Times Square. Dagen därpå hade Instruktör Megon Duplessis som arrangerat hela New Yorkresan förberett olika aktivitetsprogram, Alfa och Bravo. Alfa bestod i studiebesök på ett amerikanskt hangarfartyg och en tur till Frihetsgudinnan. Bravo, vilket var vårt alternativ, innefattade sightseeing i New York, en rundvisning hos NBC studios och även besöka Empire State Building. Innan hemfärd erbjöds ett par timmar permission för sista shoppingen.

Blåskägg har ordet!

Vad härligt med en Marinfestival!

Ett stort beröm till Gävle kommun som tagit initiativet till en sådan helg och ett sådant arrangemang. Alla segelfartygen var en fröjd för ögat. Sjövärnskåren, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Sjöräddningssällskapet med flera marina organisationer var där för att visa upp sig och sprida kunskap om sin egen organisation och för att rekrytera. Men var fanns de som överensstämde direkt med namnet Marin? Har inte marinen behov av att visa upp sig och sprida kunskap om sin verksamhet? Behöver inte de rekrytera ”medlemmar”, värnpliktiga eller anställda sjömän utifrån att riksdagen förmodligen tar beslutet om att värnplikten ska försvinna och de nu ska vara en ”yrkesarmé” eller rättare skrivet ”yrkesmarin”. Det är inte bara ordet marin som kan kopplas ihop. Var arrangerades festivalen? Jo i Gävle, är det inte så att marinen har ett fartyg som heter Gävle. Blåskägg vet svaret! Varför var inte marinens korvett HMS Gävle i Gävle när det var marint? Kan det vara så att det är centralt styrt i Försvarsmakten så att en engagerad och initiativrik fartygschef inte kan segla dit där det finns störst chans att nyttja prvågen utifrån att man känner en tillhörighet? Vi saknade Marinen men Sjövärnskåren var där och visade fanan och vi pratade oss varma även om Marinen och rekryterade till både oss och Marinen, självklart! Sjövärnsposten  2009 nr 3 

9

Märsgarn TRE SVK Förbundsstämma beslutade år 2001 att Sjövärnskårerna skall göra tydliga ansträngningar att engagera svenskar med invandrarbakgrund till sin verksamhet. Ansträngningar skall också göras att engagera ungdomar utan svenskt medborgarskap men bosatta i Sverige till ungdomsverksamheten. Text & foto: John Fritsch

Vad ska man med en utombordare till när man har en ledare som kan paddla?

En uppställning måste det till när besöket ska summeras och det ska sägas adjö. Generalen tar emot och att han redan vunnit ungdomarnas respekt syns tydligt.

Vi har sedan dess arbetat med frå-

gan på olika sätt. När jag nu i sommar besökte Märsgarn skola 3 så kändes det som att vi verkligen tog ett steg i rätt riktning som vi beslutade om för 8 år sedan. Vad var då skola 3?

Märsgarn skola 3 är ett samarrangemang mellan Fryshuset/brobyggarna, Försvarsmakten och Sjövärnskåren. Fjorton ungdomar från förorterna som anmält intresse att tillsammans uppleva friluftslivet, denna gång med inriktning på segling, rodd, sjömanskap, livräddning m.m. Ungdomarna som är enbart killar, invandrare och som har sämre förutsättningar att få en meningsfull sysselsättning när det är sommarledigt, har mycket liten erfarenhet av att vistas i skärgårdsmiljö. Att vara en vecka under helt annorlunda förhållande är en upplevelse! En av de första dagarna fick killarna träna på att resa en segelbåt som hade kantrat. Till att börja med verkade det helt hopplöst men efter ett tag så lyckades de och då kom känslan av att tillsammans lyckas med en uppgift. På kvällen blev det korvgrillning och med hjälp av videoinspelningen från dagens bedrift återuppleva känslan av att lyckas tillsammans. 10 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

En av ledarna och initiativtagarna är Stephan Sjöberg som är major i Försvarsmakten och ledare i Brobygarna sedan 1995. En verklig eldsjäl i arbetet att bygga upp bra relationer genom en kombination av diskussioner och aktiviteter och visa vilka möjligheter som finns i samhället. Stephan hade ett antal instruktörer som arbetar med killarna utifrån ovan. En av de är Ali Jamshir som idag är 29 år och som kom in i verksamheten som 15 åring. Han berättade med stor inlevelse om arbetet med ungdomarna och hans egna erfarenheter av att vara uppväxande tonåring. Men vem håller i sjöutbildningen, sjövärnskåren så klart! Skolchef för M3 var Jonas Kindgren som också var skolchef på Märsgarn 2, en av våra ordinarie ungdomsskolor. Jonas hade till sin hjälp några handplockade befäl som tidigare tjänstgjort på skolorna. Jonas berättade med stor inlevelse om sitt engagemang i skolan och att få allt att fungera med utbildning, säkerhetsarbetet, mat m.m. - Det är något nytt men känns helt rätt!

Brobyggarna är en ideel verksamhet inom Fryshuset som startade 1994. Verksamheten går ut på att värva frivilliga vuxna män för att ta sig an unga killar i åldern 13-15 år. Under en period av två år umgås man, diskuterar och gör spännande aktiviteter tillsammans. Målet med verksamheten är att finna manliga förebilder utanför familjen och den egna gruppen. Detta uppnås genom att varva roliga, utmanande och lärorika aktiviteter. Denna dags stora attraktion var att chefen för produktionsledningen General Göran Mårtensson, var på besök. Generalen gick runt och pratade med instruktörer och ungdomar på ett mycket avslappat sätt som uppskattades mycket.

Som synes var det inte mycket till vind men det är ett lärande det också, att segla förutan vind!

Här ser vi när en av killarna berättar för General Göran Mårtensson om hur han upplevt veckan så här långt.

Sjövärnsposten  2009 nr 3 

11

Resa till England

Sprungen ur Sjövärnskåren!

ISCA-utbytet med England gav svenska sjövärnskårister många

I somras när Sjövärnsposten besökte Känsö var kommendör Lennart Bengtsson med för att inspektera sommarskolan. Han började sin bana i Sjövärnskåren 1969 och sommarskolevisiten blev en härlig nostalgitripp. – Jag är ju som sprungen ur detta, sa han med strålande ögon. Då bestämde vi oss för att göra ett porträtt och höra hans berättelse om vad sjövärneriet betytt för honom. Jag får vänta ett bra tag innan garnisonschefen Bengtsson kan ta emot. Flera herrar i uniform står på tur före mig och ska ventilera dagens händelser med chefen och då får en liten chefredaktör istället dricka en kopp kaffe. Inte mig emot!

nya erfarenheter. Det visade på många likheter och olikheter mellan Sjövärnskåren, Storbrittaniens Sea Cadet Corps och de övriga ISCA-deltagande ländernas motsvarande verkamhet. Utbytet skede mellan den 24 juli och den 10 augusti, och under den tiden besökte ISCA-kadetterna Okehampton, Portsmouth samt London. Efter att ha landat på Heathrow den 24 juli möttes vi svenska sjövärnskårister av en brittisk följeofficer som tog oss till Hammersmith, London, där resten av ISCA-kadetterna väntade. Dagen därpå väntade en sex timmar lång bussresa mot Okehampton genom det engelska sydlandet. Okehamptonbasen var en anläggning tillhörande Royal Marines, som motsvarar den svenska amfibiekåren. Lägret som ISCA-kadetterna fick delta i var ett marinkadettsläger som lånar marken av Royal Marines. Marken var utöver militärt område även ett naturreservat med ett rikt djurliv. Utbildningen som bedrevs under lägret var sjukvård, exercis, vapentjänst samt fälttjänst. De aktiviteterna fick även ISCA ta del av. Under hela lägertiden, men allra främst under tiden i fält, fick vi pröva på det mest krävande väder som England kan bjuda på. Vädret växlade mellan regn och sol på tio minuter, marken var ständigt mättad av vatten. Under fälttjänsten, mycket olik den vi har på sommarskolorna, fick vi bygga upp vår camp som bestod av ett regn- och vindskydd. Vi fick även pröva på strid i bebyggelse och framryckning i öppen terräng, vilket är den största delen av deras utbildning. Den största skillnaden i utbildningen mellan det engelska och svenska systemet är att britterna inte har någon röd tråd i verksamheten, utan deras kadetter väljer istället olika inriktningar. Dessa består av lösa kurser vilket resulterar i att de kan gå utbildningar av ett annat slag än i det svenska systemet. De kan till exempel gå en kurs i dykning eller i drill. Det kan resultera i att det kan bli svårt att gå djupare in i utbildningen. Det är väldigt annorlunda än det system som Sjövärnskårens

12 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

sommarskolor bygger på. Under tiden i Okehamton fick vi pröva på att skjuta med skarp ammunition som var en helt ny erfarenhet för oss. Efter lektioner i första hjälpen tilldelades samtliga ISCA-kadetter ett certifikat i HLR. Vi kunde även jämföra med vårt eget system för första hjälpen. Efter en vecka i Okehamptone reste vi till Portsmouth där den blå verksamheten väntade. Där tilldelades vi våra bingar ombord på den gamla jagaren HMS Bristol. Hon används numera som skolfartyg av Royal Navy som lånar ut henne till de engelska seacadets. Under tiden i Portsmouth så besökte vi bland annat ubåtsmuseet, marinmuseum och det kanske mest sevärda, fartyget HMS Victory ombord vilket viceamiral Lord Horatio Nelson stupade i slaget vid Trafalgar.

Under tiden på HMS Bristol fick vi prova på de brittiska seacadets verksamhet, vilket bestod av bland annat, sjömaning, manövrering av mindre motorbåt, samt att blåsa skepparpipa. ISCA-kadetterna reste sedan till London, där de fick kränga av sig uniformen för lite civilt turistande och museibesök. De fick dock inte packa ned uniformerna för gott, då några besök på de lokala Sea Cadet Corps-enheterna återstod. Viktigast av allt var ISCA:s deltagande i vaktavlösningen vid Buckingham Palace. Då marscherade ISCA-kadetterna och eskortofficerarna in genom grindarna först och ställde upp i tre linjer på gården. Sedan skedde vaktavlösningen och den avlösta vakten marscherade bort. När de passerat ut genom grindarna så marscherade ISCA efter, genom folkmassorna mot vaktkapellet som vi fått lov att besöka. Efter 17 dagar med engelsk frukost så var längtan efter fullkornsbröd, grönsaker och ofriterad mat outhärdlig. Det första som väntade svenskarna vid hemkomsten var riktig mat! Sjövärnskårselever: Per Elfberg, Ellen Selling, Philip Larm Eskortofficer: Stephan Lindeblad

En sjövärnare från Åsensbruk

Han ursäktar och börjar berätta hur det hela började. Hur han som föddes i Åsensbruk i djupaste Dalsland blev engagerad i Sjövärnskåren. – Egentligen helt otroligt. Ingen i familjen hade den bakgrunden men något barn till vänner hade gått sommarskolorna och så anmälde mina föräldrar mig. I färskt minne har jag hur jag stod på Melleruds perrong på väg till Örlogsbasen i Göteborg, iklädd uniform. Samtidigt kom min kompis till stationen för att kolla att jag var korrekt klädd, säger Lennart Bengtsson leende. Efter tre somrar på Krokholmen där han stortrivdes från första stund blev han instruktör. – Åren på Krokholmen gav mig så oerhört mycket. Kärleken till sjön, lagarbetet, sjömanskap. Sedan gick jag tekniskt gymnasium och det gjorde att jag blev uttagen som turbintekniker på HMS Halland, men valde att byta till sjövärnskårslinjen, som det hette då och 18 månader som minör. Detta beslut har jag aldrig ångrat. Ung fartygschef

Åren som följer efter värnplikten blev intensiva för Lennart Bengtsson. Man kan tro att han efter sin bana skulle bli officer, men istället blev han frivilliganställd som fartygschef (FC) på en enorm ”fiskesmack”. En drömsits för en ung man. – Alltså att vara FC i den åldern, då är man kung. Men säg den lycka som varar

för evigt. Jag fick sedan ultimatumet att antingen gå officersskolan eller sluta och då valde jag självklart officerskolan. Med sin bakgrund dels i Sjövärnskåren och dels som fartygschef gick det bra för honom de 15 månader han gick på skolan. – Jag gick faktiskt ut som kursetta, säger han lite försynt. 1981 hamnade jag som röjdykare på Skredsvik där jag stannade ett bra tag och jag har sedan varit många år på minröjningsfartyg. Han var bland annat chef för 4:e minröjningsflottiljen och på 4:e sjöstridsflottiljen, som innehöll både minröjnings- och ytstridsfartyg samt Röjdykardivisionen i Skredsvik. Under åren 2006-2008 var han försvarsattaché i Köpenhamn. – Eftersom det var som reseattaché blev det många resor. Min mor är danska, så språket kunde jag ju. Jag talar med jylländsk dialekt, säger kommendören. Samtidigt jobbade jag som marininspektörens chefsutvecklare på Högkvarteret.

västkusten och min familj på heltid. Familjen består av hustru och tre döttrar. – Ingen av dem har gått i mina fotspår, men de seglar alla tre, något som vi alltid gjort hela familjen. För Lennart Bengtsson blev cirkeln sluten när han inspekterade Sjövärnskårens sommarskola på Känsö. – Mina egna år i Sjövärnskåren har följt mig genom hela livet. Jag är enormt tacksam och stolt för de åren. Om Sjövärnskårens framtid säger han. – Den blir ännu viktigare nu när värnplikten läggs på is. Ni behövs för att rekrytera till marinen och även till sjömansyrken. Det måste vi inom Försvarsmakten inse! Text: Daisy Balkin Rung FOTO: Ulrika Adolfsson

Tillbaka till Västkusten

2008 kom han äntligen tillbaka till Göteborg som chef för Garnisonen och Försvarsmedicincentrum. – Jag har pendlat i så många år, för att vara exakt i mer än 30, och det känns därför extra trevligt att få vara tillbaka på Sjövärnsposten  2009 nr 3 

13

Nytt hot i närområdet nat följa hur pirater kapar passerande fartyg utanför Somalias kust och sedan begär stora lösensummor för att släppa fartyg och besättningar. Världssamfundet har reagerat och Sverige deltar med en flottenhet som del av en EU-styrka för att stävja ofoget. När det timmerlastade Maltaflaggade fartyget Arctic Sea kapades i Gotska sjön den 24 juli i år, så ingrep ingen till en början. Frågor ställdes om vad som egentligen hänt, vem som skulle ha ingripit och hur. Särskilt den senare händelsen har aktualiserat ett nytt element i hotbilden i närområdet, som inte funnits i mannaminne. Sjöröveri är inget nytt i historien. Redan ”de gamle grekerna....” Det finns historiker, som påstår, att ordet vikingar för tusen år sedan inte betydde nordbor i allmänhet utan rätt och slätt sjörövare oavsett härkomst. Att vikingarna för tusen år sedan bedrev röveri - på den tiden ett hederligt yrke - är allmänt känt. Det fanns på den tiden även så kallade sjökungar. De var kungar utan land men med många fartyg bemannade med vältränade bärsärkar, som försörjde sig genom kaperi och ”härjningar” vid kusterna. Sjöröveriet har genom historien främst syftat till piraternas privata vinning. Men det har också förekommit kaparverksamhet som varit statsunderstödd som ett led i krigföring eller varit terrorism med ett politiskt syfte. Så till exempel gav Karl XII fullmakt (kaparbrev) till den kände Lasse i Gatan (senare adlad Gathenhielm) att bedriva kapning av fartyg under fientliga staters flagg. Dagens kapningar utanför Somalia har uppenbart syftet privat vinning inom ramen för organiserad kriminalitet. Fast piraterna ibland hävdat ett politiskt syfte, en marin intifada mot utländska fiskares rovdrift i deras vatten. Piratproblemet idag består av ett flertal företeelser. Vanligt privat sjöröveri, statsstyrt kaperi och uppbringning som led i krigföring och blockader, och terrorism. Man skall heller inte glömma den moderna varianten flygplanskapningar. Det finns även legitima uppbringningar, som när Förenade Arab Emiraten nyligen stoppade ett nordkoreanskt fartyg lastat med vapen på väg till Iran, helt enligt mandat från FNs säkerhetsråd. Inom FN och dess marina fackorgan har förekommande pirathot och tänk14 

Sjövärnsposten  2009 nr 3

bara motåtgärder diskuterats under hela efterkrigstiden. Kapningar har förekommit främst i Asien i Malackasundet och Indonesien, men även utanför Väst- och Östafrika, Sydamerika och Indien. Detta har intresserat vår sjöfartsnäring och engagerat vår FN-diplomati men knappast allmänheten. Förrän nu. Vi bidrar alltså sedan ett år till en EUgemensam insats utanför Somalia, som också stöder vår egen sjöfart genom området. Vad vi skall göra mot kaperi i Östersjön är dock i skrivande stund oklart. Men en debatt om frågan har brutit ut. Den inleddes den 17 november i fjol vid Kungl. Örlogsmannasällskapets högtidssammanträde med ett anförande av UDs folkrättssakkunnige docent Marie Jacobsson. Frågan är komplex både operativt och juridiskt. Det är Sveriges sak att hantera kaperi inom svenskt territorialhav, d v s att ingripa, skydda utsatta fartyg och lagföra tillfångatagna pirater. På internationellt vatten är det dock enligt havsrättskonventionen (Art. 100, 101, 105) varje stas rättighet - och skyldighet - att ingripa. Tillfångatagna pirater kan lagföras i det land, vars marin tagit dem. I praktiken har det dock visat sig att hittillsvarande åtgärder lämnat mycket övrigt att önska. Att vara pirat har varit nästan riskfritt. Men kaperierna utanför Somalia har lett till en debatt världen över med krav på hårdare tag. Leta upp piratskeppen och sänk dem, så fort de siktas, kräver en debattör. Men ingen tycks vilja återuppliva den gamla traditionen att låta tillfångatagna pirater ”gå på plankan”. Vad beträffar vårt närområde är det hög tid att planera för att motverka framtida kaperi. Denna tidskrifts chefredaktör har i senaste numret av Sjövärnsposten (nr 2/2009) och på www.politikerbloggen.se pekat på en oformlighet i svensk lag. Sjöröveri och terrorism räknas till civila angrepp och är fall för kustbevakningen och polisen. Marinen får ingripa bara mot angrepp från annan stat, det vill säga krigshandlingar. Jämför Gåsefjärdsincidenten. Hon härleder denna strikta ansvarsuppdelning till händelserna i Ådalen 1931, då militär sattes in mot civila demonstranter. Samma princip aktualiserades för en del år sedan lyckligtvis bara i diskussionen. Om övervakningen av luftrummet skulle upptäcka en missil på väg mot

Marininspektören medaljerad

Sverige, så skulle man enligt byråkraterna ringa Högkvarteret om den avfyrats av ett annat lands militär. Men om missilen i stället avfyrats av civila, terrorister eller andra, skulle man ringa polisen. Hur man skulle ta reda på missilens ursprung under dess återstående flygtid framgick inte. Men vår redaktör har rätt. Inför det nya pirathotet kan denna uppdelning civiltmilitärt behöva ses över. Hur berör detta nya hot Sjövärnskårens medlemmar? Inte så att medlemmar under utflykter på sjön, som råkar komma i närheten av ett kaperi, skall ingripa. Däremot torde en stående beredskap för att skydda fartyg i närområdet mot pirater - eventuellt i samverkan med grannländer - behöva upprättas. Det kan kräva en kontinuerlig spanings- och underrättelsetjänst, i vilket våra medlemmar kan få uppgifter. Man bör observera dessa ofta ”privata” hot kan uppträda oberoende av internationell spänning eller avspänning eller relationer till grannländer. Denna slags beredskap måste därför vara kontinuerlig.

Marininspektören konteramiral Anders Grenstad fick ta emot Sjövärnskårens förtjänstmedalj i silver av förbundsordförande John Fritsch, vid en lunch på Sjöofficerssällskapet i Stockholm.

jan prawitz

Lästips: Marie Jacobsson, Hostis Humanis. Om sjörövare då och nu. Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) Nr 5 2008, sid. 324-330. Bjørn Møller, Piracy, Maritime terrorism and naval strategy, Danska Utrikespolitiska Institutet, DIIS Rapport 2009:02. Kan laddas ned från www.diis.dk.

Musikkåren på Stockholm Military Tattoo Under två kvällar i slutet av juli medverkade Sjövärnskårens Musikkår på Stockholm Military Tattoo. Det var första gången tattoot arrangerades i Stockholm. Och vad kan vara bättre och vackrare än på Armémuseums vackra gård i Stock-

holms city. Kvällarna var ljumma och musiken spred sig över hela Östermalm. Båda kvällarna blev snabbt slutsålda vilket visar på att det har saknats ett tattoo i den kungliga huvudstaden. Sjövärnskårens Musikkår under led-

ning av dirigenten Anders Alhbin visade upp ett fint figurativt program och fick många och långa applåder av den entusiastiska publiken.

FOTO: Gertrud Lindeberg och Elisabeth Wimark

I nyhetsflödet har man en tid kun-

Sjövärnsposten  2009 nr 3 

15

Posttidning B

1� 1� 0� 3� 3� 7� 3� 0� 0�

Sjövärnsposten

Sjövärnskårernas Riksförbund Box 5435, 114 84 STOCKHOLM

Redareföreningens VD: - Utöka sjöövervakningen!

Håkan Friberg, vd för Sveriges Redareförening anser att sjöövervakningen i våra svenska farvatten bör öka. Vi på Sjövärnsposten undrar givetvis varför?

Framförallt för att höja säkerheten runt om våra kuster. Det är över 2000 fartygsrörelser i Östersjön varje givet tillfälle. Det är laster fulla med gods som både är dyra och miljöfarliga. Vi vet ju av erfarenhet hur lätt det är att det uppstår haverier och andra saker som kan få förödande konsekvenser. Med ett fullt utbyggt övervakningssystem skulle man kunna avvärja stora katastrofer till sjöss. Har du någon idé om hur det skall genomföras?

Tekniken finns hos Marinen. Och med ett samarbete mellan myndighets- och rederiverksamheter så skulle all kompetens kunna utnyttjas. Vem som håller i det spelar mindre roll, det viktiga är att det blir gjort. Även rederinäringen har drabbats av finanskrisen. Bara för några år sedan skrek ni efter folk. Och våra sjövärnsungdomar undrar om det fortfarande finns arbete att få inom sjönäringen?

FOTO: GÖRAN PEDERSÉN

Ja rederierna söker fortfarande folk, så jag kan varmt rekommendera sjöfartshögskoleutbildningarna till alla sjövärnsungdomar. Det finns en stor marknad för sjöbefäl. Men jag kan däremot inte lova att de får jobb under svenskt flagg. Du har ju besökt en av våra sommarskolor och samarbetar en del med Sjövärnskåren? Berätta lite om dina intryck!

- Jag blev enormt imponerad av era utbildningar. Ungdomarnas entusiasm och vilja var fantastisk att se. Sjömanskapet och lagarbetet ser jag som en stor kapacitet i framtiden. Sjövärnsungdomarna är som klippta och skurna för sjöbefälsyrken i framtiden.