Folkbildning och demokrati

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected])

Folkbildning och demokrati Att på en halv timme presentera och diskutera två komplexa – dels omstridda, dels för-givettagna begrepp samt relationen mellan dessa – är ingen enkel uppgift. Jag skall tackla utmaningen genom att kort presentera tre övergripande processer, tre händelseförlopp. Ett av dessa händelseförloppen är historisk, två av dem pågår för tillfället. Jag kommer att koncentrera mig på ett av de pågående händelseförloppen. På så sätt försöker jag skissa en möjlig, kanske till och med önskvärd framtidsscenario gällande relationen mellan folkbildning och demokrati. Men min presentation blir oundvikligen en väldigt allmän och övergripande skiss, i vilken många komplicerade, laddade och omtvistade begrepp presenteras utan mera ingående reflektion. Demokrati är en av de `i grunden omstridda´ begreppen inom samhällsvetenskaperna. Kampen om demokrati blir lätt semantisk, man strider främst om vems definition och således synsätt på vad begreppet demokrati skall vara den gällande. Begreppet har under ett par tusen år tilldelats ett stort antal varierande innebörder. Såsom den svenska professorn i statsvetenskap Rune Premfors (2000, 22) konstaterar, måste man i varje grundlig diskussion om demokrati först precisera hur begreppet kommer att användas. Jag kommer i det följande att använda begreppet demokrati i betydelsen folkstyre, närmare bestämt folkets eller medborgarnas rätt och möjlighet att vara delaktiga i och påverka de processer genom vilka de för gemenskapen viktiga tankarna formuleras och beslut fattas. Delaktighet i dessa tankeformulerings- och beslutsprocesser förutsätter, förutom givna kunskaper och färdigheter även intresse och vilja att vara delaktig, dvs. att förutom sin egen situation och sina personliga intressen vara beredd att lyssna på och beakta sina medmänniskor och sina medmedborgare. Jag vill ännu inledningsvis notera att folkbildarna gör sig emellanåt skyldiga at ta demokrati för givet. Begreppet demokrati används till och med rätt ofta utan närmare eftertanke, som om det alltid vore en självklarhet i de folkbildande sammanhangen. Folkbildande praktiker beskrivs till sin grundläggande karaktär vara i sig demokratiska. Jag fortsätter med en annan självklarhet, som genom historien har upprepats i all oändlighet, nämligen att allt förändras. Min utgångspunkt är den omfattande och genomgripande förändringsprocessen som orsakades av övergången från det agrara samhället till industrisamhälle. Vad var det som händer då? De övergripande samhälleliga och sociala strukturerna förändrades. Även här i våra närregioner flyttade människorna från landsbygden till städerna. De för landsbygdens sociala och mentala liv samt vardagliga liv viktiga by- och gårdssamfunden splittrades. De ersattes med kärnfamiljer som bor och lever i trånga arbetarbostäder. Även arbetets karaktär förändrades. Arbetet med jord- och skogsbruk på en gård på landsbygden reglerades av årstider och den naturliga dygnsrytmen. I staden, till exempel på en bomullsfabrik, kom arbetet regleras av klockan. Ersättningen för arbetet fick man i form av timlön. Det uppstod relativt snabbt en ny befolkningsgrupp, industriarbetarna. Bland annat uppkomsten av denna grupp påverkar den ordning och de maktstrukturer som var de gällande i ett ståndsamhälle. Samtidigt med de nämnda förändringarna höll världen på att bli allt mindre. Tack vare järnvägen och handelsfartyg fick man allt oftare besök från främmande ort eller främmande länder. Som följd av, eller kanske snarare som en nödvändig reaktion på de både praktiskt och principiellt betydelsefulla förändringarna uppstod ett antal rörelser - folkrörelser och sociala rörelser. Hos oss handlade det främst om arbetarrörelsen, ungdomsföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen och olika väckelserörelser. En av deras viktigaste uppgifter var att förbättra män-

1

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected]) niskors vardagliga levnadsförhållanden. Det kunde handla om bostäder och arbetsförhållanden, men lika mycket om att återupprätta meningsfulla sociala sammanhang, sociala stödnätverk i en situation där de gamla och trygga sociala mönstren inte längre existerade. Folkrörelserna hade även de destruktiva krafterna att jobba med. I samtliga av de nämnda rörelserna arbetade man med nykterhetsfrågan. Man såg ogärna att arbetaren i staden eller ungdomen i landsbygden söp ihjäl sig eller blev arbetsoförmögen på grund av fylla. Då man de senaste dagarna, alltså i vår egen tid, följt med vad som skrivs och diskuteras i tidningspressen, kan man bara konstatera att allt är precis som förr. Trots klart högre allmän utbildningsnivå och den saliggörande informationsteknologin! Kunskap är makt! För att kunna driva sin sak och bli en samhällsfaktor att räkna med kom rörelserna snabbt att inleda regelrätt bildningsverksamhet, folkbildningsarbete. Om vi gräver där vi står, kan vi konstatera att i paragraf 2 i de reglerna för den tvåspråkiga arbetarföreningen i Vasa, som den kejserliga senaten godkände i slutet av år 1887, består av tre punkter. I den första punkten ämnar man grunda en läsesal för arbetarbefolkningen i staden, i den andra punkten tar man fasta på behovet att arrangera föreläsningar i ämnen som är nyttiga för arbetarbefolkningen. I punkt tre ligger fokusen på de sk. bildande nöjen - spel och sång. I paragraf 11 beskrivs skyldigheterna för föreningens bibliotekarie. Den egentliga folkbildningsinstitutionen, Vasa Arbetarinstitut, grundades först två årtionden efteråt dvs. år 1907 (se närmare Salo 2004). Vid den tidpunkten hade vi redan ett antal folkhögskolor runt om Svenskfinland. Ett stort antal av den första generationens folkbildningsorganisationer, såsom Christoffer Grönholm (1995, 74-76) benämner dem, grundas omkring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Jag indelar folkbildningen under det inledande skedet i två olika former. Med studiemässig folkbildning syftar jag till den bildningsverksamhet som fabrikörerna och de bildade tog initiativ till. Syftet med denna var att höja bildningsnivån bland arbetarbefolkningen och rusta dem med grundläggande kunskaper och färdigheter (t.ex. läsning, skrivning och bokföring) samt genom dessa på sikt förbättra arbetarnas levnadsförhållanden och allmänna tillstånd. I ett senare skede, efter att Finland blivit en självständig nation, blev syftet med den studiemässiga folkbildningen att fostra dugliga och för staten nyttiga medborgare. Med självstyrd folkbildning syftar Urpo Harva (1955, 27) till de strävandena inom arbetarrörelsen som gick ut på höja bildningsnivån och öka den samhälleligt-ideologiska medvetenheten bland medlemmarna i rörelsen. Men för att bli betraktad som självstyrd skulle bildningsarbetet tydligt tjäna de ideologiska och pragmatiska strävanden inom arbetarrörelsen. Man skulle koncentrera sig främst på att förmedla kunskaper om de politiska rättigheter och skyldigheter som arbetarna hade. Den självstyrda folkbildningen kan även benämnas som politisk vuxenfostran. Inom de olika arbetarföreningarna, den tidiga arbetarrörelsen, inleddes en bildningsmässiga och politisk kamp för demokratisering, närmare bestämt en kamp för en allmän och lika rösträtt. Kampen inleddes under det sista årtiondet på 1800-talet. Med facit i hand, då vi idag vet att de de första enkammarlantdagsvalen ordnades år 1907, direkt efter representationsreformen året innan, kan man konstatera att det gick förhållandevis snabbt att lägga en stadig grund för demokrati i bemärkelsen folkstyre. Men man kan konstatera att detta innebar endast att instrumentet för en representativ demokrati fanns tillgänglig. Det krävdes en hel del övning i och erfarenhet av användningen av detta instrument. I den fortsatta demokratiseringsprocessen, som kulmineras i förverkligandet av idéen om en välfärdsstat spelade folkrörelser, föreningsverksamheten lika väl som den expanderande folkbildningsverksamheten vid arbetar- och medborgarinstitut, folkhögskolor och studiecentraler en betydelsefull roll. Jag identifierar kulminationspunkten för denna utveckling och demokratiseringsprocess till slutet 2

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected]) av 1980-talet. Då fokuserar jag endast utvecklingen av det fria bildningsarbetet och vuxenutbildningen i vårt land. Under de sista åren på 1980-talet blev det finländska vuxenutbildningssystemet helt och hållet utbyggt. Detta innebar att den vuxna befolkningen kunde inom ramen för det formella utbildningssystemet erbjudas möjlighet till livslång inlärning och utveckling, oberoende om det var fråga om kunskaper och färdigheter som skulle komma till nytta i arbetslivet eller på fritiden. De första åren av 1990-talet var omvälvande på många olika sätt. Världen förändrades och vårt finländska samhälle med världen. Vi övergick snabbt, på allvar och genom en rejäl chockbehandling från ett industrisamhälle till ett efterindustriellt högteknologiskt informationssamhälle. På samma sätt som vid föregående övergång, förändrades de samhälleliga strukturerna, karaktären av de sociala strukturerna och arbetet. Livslånga arbetsförhållanden och ett tryggt lönearbete blev ett minne blott för en betydelsefull del av finländska medborgare. Den finländske psykohistorikern Juha Siltala (Peltonen 2004, 6) konstaterade nyligen att de livslånga arbetsförhållandena egentligen är ett undantag, om man betraktar dem i ett längre historiskt perspektiv. Korta och osäkra arbetsförhållanden, de s.k. snuttjobben, är det som utgjort normaltillståndet beträffande lönearbete. Det fysiska utförandet av arbetsuppgifter ersattes i allt större utsträckning av mentalt och intellektuellt arbete – s.k. kunskapsarbete som dessutom ofta kännetecknas av att den i huvudsak går ut på mänsklig växelverkan, social interaktion. I stället för fysisk styrka och uthållighet förutsätts man idag vara socialt kompetent och uthållig. Förändringar på arbetsmarknaden sättet samt i sättet att utföra arbetet har även lett till att timlön i allt större utsträckning ersatts av lön enligt prestation. Filosofen Jussi Vähämäki (2003) beskriver i sin mycket tankeväckande bok ”Drönarnas klubb” arbetet i dag som en ytterst paradoxal aktivitet eller företeelse. Den duktiga arbetaren, lika väl som konsumenten eller medborgaren, skall vara intresserad av allt, men utan att bry eller stanna vid något specifikt för länge. Trots att man idag förverkligar och uttrycker sig själv genom sitt arbete är arbetsuppgifterna ofta opersonliga eller ospecificerade till sin karaktär. På grund av dessa förändringar och paradoxer har en hel del värdeförskjutningar skett. Dessa kan delvis relateras till förändringar i de grundläggande sociala strukturerna. Allt fler, till och med majoriteten av hushållen består idag av ensamstående vuxna eller familjer med endast en förälder. Ett ytterligare tecken på principiella förändringar är det minskade intresset för, möjligtvis även tilltron till en representativ demokrati som förverkligas genom allmänna val. Detta gäller dock inte alla parlamentariska institutioner, till exempel presidenten. Innan jag gör över till att gestalta de nya sociala rörelserna som på senare tid väckt en given uppmärksamhet skall jag ta fasta på det som hände med de gamla folkrörelserna. Den norske forskaren, Odd Nordhaug (2004) har beskrivit utvecklingen som institutionalisering av det sociala engagemanget. Det sociala engagemanget som uppstod och förverkligades på gräsrotsnivå, i anslutning till den vanliga människans vardag omhändertogs av institutionerna. Ett flertal nordiska folkbildningsforskare (Arvidson 1993, 179-182; Nordvall 2002, 17-18) menar att utvecklingen av folkbildningsorganisationernas verksamhet under de senaste årtionden kännetecknats av institutionalisering, stagnation och försvagade attraktionskraft. I denna institutionaliseringsprocess har man identifierat ett antal praktiskt-principiella förskjutningar, som till exempel från ett kollektivism till individualism, från spontanitet till organiserad verksamhet och från idealism till kommersialism. Vissa menar att folkbildningsorganisationerna har blivit självktillräckliga, fungerar som ett hinder snarare än som en motor för social förändring. Som följd av principiella och praktiska förändringar förmår folkbild-ningsorganisationerna inte längre utmana den rådande ordningen eller den hegemoni, som utgörs och upprätthålls av komplex, globaliserade ekonomiskt –politiska konstellationer.

3

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected]) Det är här de nya sociala rörelserna kommer in. De bör egentligen delas in i två generationer. Till de äldre nya sociala rörelserna hör t.ex. fredsrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen. Till de nyare sociala rörelserna tillhör bland annat rörelser för sexuella minoriteter, för djurskyddsaktivism och mot en helt okontrollerad världshandel. Med det sistnämnda syftar jag till ATTAC. Beskrivningarna av de nya sociala rörelsernas utgångspunkter, syften och verksamhetsformer är ofta idealistiska snarare än realistiska. Men vi bör komma ihåg att även den tidiga folkbildningen präglades av en rejäl dos idealism. De nya sociala rörelserna beskrivs ofta sträva efter en betydelsefull social förändring. Deras verksamhet beskrivs som förankrad i vanliga människors vardag, de vardagliga problemen och utmaningarna - det som Habermas beskriver som livsvärld. De sägs kämpa för att inlemma vardagslivet i den politiska sfären, för att omvandla personliga frågorna till politiska frågor, för att rasera murarna mellan det privata och det allmänna samt för att öka sin och sina medlemmars engagemang och synlighet i offentligheter av olika slag. Man kan även beskriva dem som identitets- och kulturrörelser. De ämnar ofta verka samtidigt lokalt och globalt ”Agera lokalt, tänk globalt” och göra oss uppmärksamma på att alternativ finns ”En annorlunda värld är möjlig”. Framför allt ensaksrörelserna kännetecknas av att de har en tydlig och markerad profil, att de för fram entydiga och klara ställningstaganden i frågor gällande etik och moral samt att de erbjuder nya former av gemenskap (Ericson & Groth 1991, 68-69). I den vuxenpedagogiska litteraturen beskrivs de nya sociala rörelserna som betydelsefulla platser och omgivningar för inlärning och kunskap. Inlärning i de nya sociala rörelserna går ut på ”learning in social action” dvs. att lära sig genom att agera för förändring i ett socialt sammanhang. Detta kan jämföras med principen ”learning by doing” som återuppfunnits inom yrkesutbildningen. Principen att man lär sig bäst genom att verka för förändring kan även tolkas som kritik mot den allt mer formaliserade och institutionaliserade synen på inlärning inom folkbildningen. Synen på inlärning inom de nya sociala rörelserna karakteriseras ofta som vardagslivsförankrad, erfarenhetsbaserad och holistisk. I vissa fall har inlärningsprocesserna sin utgångspunkt i bestörtning. Det kan handla om bestörtning över naturens tillstånd. Etik, moral och politik uppfattas som organiska och självklara aspekter av eller komponenter i inlärningsprocesserna. Det som är kanske det mest centrala är att rörelse som förverkligas genom aktion sammanfaller med inlärnings- och demokratiska processer. Demokratin är närvarande i och förverkligas genom de inlärningsprocesser som har sin utgångspunkt i att man tillsammans agerar för givna ändamål. Demokratin är direkt inkopplad, eller borde man säga uppkopplad - arenan för politik är den arena man verkar inom. Man lär sig samtidigt som man gör och tvärtom. Då man tar del av det här påminns man om det som de äldre svenska folkbildarna ofta framhållit, nämligen; studiecirkeln som en övning i demokrati. Observera att prepositionen är i inte för. De svenska folkbildningsforskarna Larsson ja Lundberg (2004, 85) har identifierat ett antal sk. familjelikheter mellan de demokratiteorier och teorier on inlärning som för tillfället diskuteras såväl bland forskare som samhällsdebattörer. För det första fokuserar man i bådadera det vardagliga och det informella. För det andra betonar man till exempel i deliberativ demokratiteori och inom det sociokulturella synsättet på inlärning människans sociala natur och det sociala handlandet. Den tredje familjelikheten är att kommunikation har en central roll i båda sammanhangen. Man möter idag allt oftare tanken om en deliberativ demokrati. Detta sker oberoende om man läser vuxenpedagogisk eller allmän samhällsvetenskaplig litteratur. Deliberativ demokrati baserar sig på överläggningar genom samtal Den bygger på tanken om samtal, dialoger och diskussioner som nödvändiga instrument och förutsättningar för demokratiskt 4

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected]) styre. I samtalen och dialogerna möts olika viljor och intressen. Samtalen utgår från och bygger på välgrundade, förnuftsmässiga argument. Genom en argumentation, där de mest välgrundade, bästa argumenten tillåts segra sammanjämkas de varierande viljorna och intressen. Argumentationen skall vara rationell, i bemärkelsen förnuftsmässig och förståelig, inte rationalistisk (i bemärkelsen effektivitet). Samtalen och argumentationen går ut på att förädla olika synsätt och ståndpunkter så att de blir allt mera välgrundade. Samtidigt ersätts de egoistiska och kortsiktiga viljorna och intressen med gemensamma och långsiktiga viljor. Det deliberativa samtalet är i någon mening en kollektiv inlärningsprocess, under vilken deltagarnas (gemensamma) intressen och viljor bildas. Den ideala samtalssituationen, som ger upphov till omgestaltande inlärning, bygger på givna betingelser. Alla deltagare borde vara (lika) välinformerade samt ha en realistisk inställning till vad de själv tillsammans med andra kan uppnå eller förverkliga. De borde även ha lika möjligheter att delta och vara kapabla att på ett objektivt sätt granska de olika argumenten. Ytterligare måste det, för att förädlingsprocessen skall bli möjlig och för de bättre argumenten skall tvingas fram, finnas ståndpunkter och synsätt som skiljer sig från varandra (Habermas 1997, 83-92; Schugurensky 2002, 64). Till slut. Jag nämnde i början att jag skall beskriva tre händelseförlopp. Den tredje som jag inte tänker ägna för mycket tid för är delvis parallell till den jag just beskrivit. Denna händelseförlopp kan sammanfattas i ett ord – marknader. Enligt Svensk ordbok betyder marknad, för det första organiserad sammankomst för köpenskap och för det andra läge med avseende på utbud och efterfrågan. Jag låter byråchefen för konstindustriella högskolan, Ilkka Huovio (2004) representera dagens marknadsperspektiv på utbildning och demokrati. Han presenterade nyligen sin vision om en framtida utbildningsindustri i ett globalt nätverk i Helsingin Sanomat. Han skrev bland annat följande: Fabriken är inte längre det strategiska vapnet, utan färdigheten att leda en verksamhetskedja. Man måste få kunskap av utbildningskonsumenterna, kunskap om vad de vill ha och till vilket pris. Efter att vi fått denna kunskap kan vi skräddarsy både utbildningsprodukterna och priserna för specifika studerandegrupper. I utbildningsindustrin kommer den nätbaserade servicen att få en nyckelställning. Produktionen blir en nyttighet som kan förflyttas vart som helt i världen. Den blir även en strategisk trumfkort som vi kan konkurrera med. Huovios tankar, begreppsapparat och retorik är allt annat än postmodernt, snarast stadigt förankrad i industrialismens och taylorismens jordmån. Taylorismen har dock i någon mening ersatts av taylormadeismen, skräddarsyismen på svenska. Men jag blir tvungen att påminna mig om vad ordet vision egentligen står för, nämligen för en i religiös extas upplevd synvilla.

5

Seminarium om Demokrati och folkbildning - Vasa Arbis 14.05.2004 Petri Salo, Åbo Akademi i Vasa ([email protected]) Referenser Arvidson, L. 1993. Adult education and democracy. The role of the Swedish social movements. Ericson, H. & Groth, Ö. 1991. Trötta rötter eller grenar som åter spira? Luleå: Norrbottens bildningsförbund, Skrivarförlaget. Grönholm, C. 1995. Adult education - passionate learning. Worldview. Anatomy, Scope. Ekenäs: Fonda Publishing. Habermas, J. 1997. Diskurs, rätt och demokrati: politisk-filosofiska texter i urval. (Övers. E.O. Eriksen & A. Molander.) Göteborg: Daidalos. Harva, U. 1955. Aikuiskasvatus. Johdatus aikuiskasvatuksen teoriaan ja työmuotoihin Suomessa. Helsinki: Otava. Huovio, I. 2004. Kolutusteollisuus globaaliin verkkoon. Helsingin Sanomat 25.04.2004. Larsson, S. & Lundberg, M. 2004. Några noteringar om likheter mellan teorier om lärande och demokratiteori. I arbetet J.M. Stenoien, A-M. Laginder, T.Morkved, K. Rubenson & S. Tosse (red.) Utfordringer for voksnes laering. Et nordisk perspektiv. Trondheim: VOX forskningsavdelningen, Mimer, 81-97. Nordhaug, O. 2004. Institutionalization of social commitment. I arbetet J.M. Stenoien, A-M. Laginder, T.Morkved, K. Rubenson & S. Tosse (red.) Utfordringer for voksnes laering. Et nordisk perspektiv. Trondheim: VOX forskningsavdelningen, Mimer, 34-48.. Nordvall, H. 2002. Folkbildning som mothegemonisk praktik? Utbildning och demokrati, 11 (2), 15-32. Peltonen, M. 2004. Juha Siltalan mukaan työ vie enemmän kuin antaa ”Porukka on pantu tiimeihin kyttäämään toisiaan. Universitas 2/2004, 6-7. Premfors, R. 2000. Den starka demokratin. Stockholm: Atlas. Salo, P. 2004. Työväen (omaehtoinen) sivistystyö Vaasassa ennen työväenopiston perustamista vuonna 1907. Paper presenterad på Aikuiskasvatuksen tutkijatapaaminen 1213.02.2004. Jyväskylän yliopisto. Schugurensky, D. 2002. Transformative learning and transformative politics. The pedagogical dimension of participatory democracy and social action. I arbetet E. V. O´Sullivan, A. Morrell & M. A. O´Connor (eds.) Expanding the boundaries of transformative learning. Essays on theory and praxis. New York: Palgrave. 59-76. Vähämäki, J. 2003. Kuhnurien kerho. Helsinki: Tutkijaliitto.

6