Afghanistan
#1.11
nytt
TEMA | Rätt till ett värdigt liv
Människor med funktionsnedsättning på väg framåt s10-12
Att arbeta för de allra mest utsatta s4-5 Viljan att kommunicera
s14-15
SAK Minns Carl Schönmeyr
s28
Blogg Lasse Bengtsson om jobbet och vardagen
s16-17
UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN | WWW.SAK.SE
Foto: Christoffer Hjalmarsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Gör som tusentals andra
Bli Afghanistanfadder! 2
# 1 – 2 0 11
Läs mer på sid 32
a f g h a n i s ta n - n y t t
# 1 – 2011 TEMA För de allra mest utsatta................................4 Lasse Bengtsson om stigmatisering.
TEMA Porträtt | Aqelah..............................................6 Träffa Aqelah som är 19 år och går i femman.
TEMA 4 människor – 4 historier................................8
Med individen i centrum
I
december gjorde jag min tredje resa till Afghanistan, efter att i augusti ha börjat arbeta på Svenska Afghanistankommittén. Jag fick då möjligheten att möta det kanske mest autentiska SAK. I vårt kombinerade guest house och dagcenter för människor med funktionsnedsättning i Mazar-e-Sharif såg jag en liten flicka, vi kan kalla henne Fatima, teckna alfabetet inför resten av klassen. Det var en stark upplevelse att få ta del av det fantastiska arbete som våra tusentals afghanska medarbetare gör varje dag. Under 2011 vill vi särskilt belysa SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning (programmet heter Rehabilitation of Afghans with Disabilities och förkortas RAD).
Av Börje Almqvist.
TEMA Krönika | På väg åt rätt håll.......................10 Nancy Hatch Dupree.
Bild | Tankfull i Bamiyan.............................13 Fotograf: Bo Lambert.
TEMA Om viljan att kommunicera.......................14 Blogg | Ur Lasse Bengtssons blogg..........16 Intervju | Kabuls enda hårdrocksband.....18 Träffa District Unknown vars idoler är svenska Opeth.
TEMA Det var så det började................................22 Av SAKs förre generalsekreterare Bengt Kristiansson.
Frida Engman, ny föreningshandläggare...24 Bild | Storebror och lillasyster...................25 Seminarium | Kvinnor i krig och fred.........26 Av Marléne Hugosson.
”Blanda inte bistånd och miltärt stöd”.....26 Förre SAK-chefen Björn-Åke Törnblom om vikten att separera de olika insatserna i Afghanistan.
SAK minns | Carl Schönmeyr......................28 En av SAKs grundare har avlidit, 82 år gammal.
TEMA Om en film till vänskolan i Afghanistan....29
i utvecklingssammanhang används många begrepp och perspektiv som kan låta konstruerade, men som är viktiga och har ett högst påtagligt innehåll. Ibland ställer vi rättighetsperspektiv mot behovsperspektiv. Ett annat sådant spänningsfält gäller om vi arbetar med att ge service eller om vi bygger kapacitet. På många sätt ställs dessa frågor på sin spets just inom SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning. Hur mycket och hur många hjälper det om man på nationell nivå tar fram policydokument om rättigheter om man inte också samtidigt faktiskt når ut till de mest utsatta? Det finns kulturella barriärer som ska övervinnas, materiella tillkortakommanden och rent praktiska begränsningar när det gäller kapacitetsuppbyggnad för funktionsnedsatta. Om vi vill att det ska bli en långsiktigt hållbar utveckling i Afghanistan, hur hittar vi rätt instrument för att mäta att utvecklingen går åt rätt håll? Hur ser vi till att hitta former för att under tidens gång anpassa SAKs generalsekreterare Peter Brune och våra insatser? hörselskadade eleven Fatima i Mazar-e-Sharif. bland saks grundprinciper finns att arbeta för alla människors lika värde, mot alla former av diskriminering. Rättighetsperspektivet kan användas på många sätt, till exempel att stärka individers självkänsla och för att arbeta bort stigma förknippade med funktionsnedsättning. SAK arbetar för att människor med funktionsnedsättning ska få bättra förutsättningar att bygga upp egna intresseorganisationer och att deras anhöriga stärks i sitt engagemang för sina familjemedlemmar. Våra grundprinciper ska vara vägledande och inspirerande. Men var kommer säkerhetsperspektivet in? I den svenska och internationella debatten har det handlat mycket om den internationella truppnärvaron i Afghanistan och det väpnade motståndet. Jag anser att säkerhetsbegreppet ska förstås ur ett mycket bredare perspektiv. Begreppet mänsklig säkerhet ger ett alternativt synsätt för hur man kan förstå, analysera och därmed också förbättra situationen för till exempel människor med funktionsnedsättning.
Omslag | Flickan heter Jolandam, är 13 år och har en funktionsnedsättning. Hon gillar skolan och vill bli sömmerska. Foto: Christoffer Hjalmarsson
mänsklig säkerhet sätter individens säkerhet i centrum. Detta till skillnad från ett traditionellt säkerhetsperspektiv som sätter statens säkerhet främst och där individens säkerhet är underordnad statens. Säkerhet handlar om trygghet, inte minst i vardagen och den byggs egentligen inte med vapenmakt. Genom den nära kopplingen till lokalsamhället bidrar vi inom vårt arbete för människor med funktionsnedsättning dagligen till att bygga mänsklig säkerhet i närsamhället. Hur kan vi se till att lilla Fatima kan komma till skolan och att hon känner sig trygg och säker, trots sin funktionsnedsättning? Afghani stan är ett sönderslitet samhälle, med många år av konflikt bakom sig. Jag kan tro att ett samtal om mänsklig säkerhet och vardaglig trygghet ligger närmare de flesta afghaners verklighet. Därmed kan en sådan ansats också vara lättare att relatera till än en rättighetsdiskurs, som lätt kan upplevas som västerländsk och främmande. •
www.sak.se
Peter Brune, generalsekreterare, SAK
Jane Karlsson har besökt Rättvik.
Bild | Palatset Darulaman...........................30 Kallelse till SAKs årsmöte............................35 Går i år av stapeln i Malmö den 28 maj.
# 1 – 2 0 11
3
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
Att arbeta för de allra
Stigma. Att arbeta mot stigmatisering. Det är nyckelord för Svenska Afghanistankommitténs RAD-program. RAD står för Rehabilitation of Afghans with Disabilities – rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning. Trots att problemet är så stort; vart femte afghanskt hushåll har en familjemedlem med funktionsnedsättning, så vill många inte visa det offentligt. – Folk vill inte att andra ska säga: ah, du har en person med ett handikapp i familjen! Det säger Zemarai Saqeb, tidigare mångårig chef för RAD, numera ansvarig för frågor rörande policy och kvalitetssäkring på SAKs huvudkontor i Kabul. Text: Lasse Bengtsson Bild: Christoffer Hjalmarsson Lasse är SAKs informations samordnare på kontoret i Kabul.
– Dels vill de inte ha uppmärksamhet, men sedan har de ju också så många andra problem, att ta itu med. Familjens ekonomi. Allt, som har med kriget att göra, säger Zemarai Saqeb Då är ändå inte fysiska funktionsnedsättningar tillnärmelsevis så stigmatiserande som de psykiska. Det är inte ovanligt att familjemedlemmar med psykiska problem eller utvecklingsstörningar än idag hålls borta från omvärlden på olika sätt. Det finns alltså, enligt Zemarai Saqeb, både en bristande allmän medvetenhet om funktionsnedsättning i Afghanistan och då givetvis också om funktionsnedsattas 4
speciella behov och rättigheter. Samhällets ekonomiska resurser att ta hand om problemen är också mycket begränsade. RAD-programmet startade 1991 med en satsning på sjukgymnastik i Taloqan. Efter att Sovjetunionen dragit sig tillbaka var det förhållandevis enkelt att sätta igång nya projekt och etablera samarbete med olika intresserade. Fyra år senare, 1995, breddades verksamheten. Bland annat till att omfatta också ekonomiska lån till människor med funktionsnedsättning och till awareness-programmet, det mödosamma arbetet med medvetandegörande om funktionsnedsättningar på lokal nivå CBR, med en av biståndsvärldens tusentals kryptiska förkortningar, Community-based Rehabilitation, syftar till att sprida service och upplysning, som ringar på vattnet genom familjer och byråd. På den tiden gick Afghanistankommittens
lokalanställda och volontärer genom byarna för att berätta om olika slags funktionsnedsättningar. Om vad som kan göras för de drabbade och om deras rättigheter. Det var så Zemarai man hittade de första perSaqeb. sonerna med behov av hjälp och stöd. Det lokala gräsrotsarbetet är fortfarande centralt. Idag kan det, till exempel, fungera så att när eleverna i en byskola ber morgonbön och sjunger nationalsången, då kommer en lokal RAD-medarbetare in efteråt och berättar om varför vissa människor är funktionsnedsatta och att det inte är något konstigt med det. Dessutom om vad man kan göra för att stödja dem och – inte minst viktigt – att alla som hjälper till kommer att belönas av Gud. Synnerligen centralt i Afghanistan.
Förtroende är allt
– Det är också det, som bidrar till att våra anställda – ovanligt många är kvinnor – är så hängivna, berättar Zemarai Saqeb. De får både pengar från oss och belöning från Gud för sitt arbete. – Och folks förtroende för våra anställda är helt avgörande, fortsätter han. Exempelvis om en av våra lokala, manliga RAD-medarbetare besöker ett hem, där # 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
mest utsatta det bara finns kvinnor. Då krävs det förtroende för att han ska bli insläppt! Ett gradvist medvetandegörande om själva problemen är alltså det ena benet. – Men det fungerar bara om vi samtidigt kan ge service, alltså praktiskt stöd åt de som har en funktionsnedsättning, säger Zemarai Saqeb, medvetandegörande plus service är formeln. Det är det som har gjort intryck i byarna. Efter det får vi draghjälp av lärarna och av mullorna i moskéerna. Krävs det mycket övertalning av föräldrarna, för att låta barnen ta del av de program som finns? undrar jag. – Det är ofta en process, säger Zemarai. Först brukar de tveka, men om de sedan ser att deras barn mår bra, då släpper de till. Och sedan kommer de andra föräldrarna.
Rätt till ett värdigt liv
Han har mängder av exempel, som bekräftar RAD-programmets unika position i Afghanistan. Han berättar om den hörselskadade pojken, som retades varje dag han gick hemifrån, men som när han hade blivit försedd med en skrivbok och väska på Afghanistankommitténs center och sedan börjat sin träning, gradvis blev mer accepterad. Och hur han efter två år i # 1 – 2 0 11
Inclusive Education, gemensam undervisning för barn med funktionsnedsättning och andra elever, till och med är respekterad av de andra barnen. Eller flickan, som fick ett (räntefritt) lån, köpte en ko och sedan startade en mobil affärsverksamhet. Eller den blinde sångaren, som numera sjunger på bröllop. Han har ovanligt lätt att få jobb, eftersom en del brudgummar tycker att det är bra att han inte kan se de vackra kvinnorna… – En människa med funktionsnedsättning, som fått ett lån, startat en verksamhet och som sedan blivit familjeförsörjare, blir också en ambassadör för RAD och för alla människor med funktionsnedsättning, säger Zemarai Saqeb. Svenska Afghanistankommitténs RAD-program driver idag omkring 55 centra runt om i landet. 150 000 människor tar direkt del av verksamheten. Indirekt är det åtskilligt fler. Idag sker det upplysande arbetet inte bara mun till mun på bynivå, utan också nationellt genom radio, tv och tidningar. Och SAK möter stor politisk respekt för sitt arbete. För några månader sedan antogs en nationell lag om funktionsnedsatta människors rättigheter. – Det är en tydlig rörelse på gång i landet, avslutar Zemarai optimistiskt. •
”
150 000 människor tar direkt del av verksamheten”. SAKs arbete med rehabilitering • Syftet med Svenska Afghanistankommitténs program Rehabilitation of Afghans with Disabilities, RAD, är att personer med alla olika former av funktionsnedsättning ska integreras och kunna delta i samhällslivet. • I programmet ingår ortopediska verkstäder, sjukgymnastik, yrkesförberedande utbildningar och lån till att driva mindre företag, specialundervisning till barn med syn- och hörselskador liksom psykiska besvär, integration av barn med olika funktionsnedsättning i skolor samt arbete på bynivå med avsikten att få människor med funktionsnedsättning att delta i den lokala utvecklingen.
• En viktig del av i arbetet är att påverka attityden till personer med olika slags funktionsnedsättning så att dessa accepteras som fullvärdiga afghanska medborgare.
Läs mer om hur SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning började på sidan 22.
5
Bilder: Marcus Svensson
porträtt
|
aqelah
A
qelah, är 19 år och bor i en liten by utanför Balkh, centralort i provinsen med samma namn. Hon går i femte klass och tycker så mycket om att gå i skolan att hon själv vill bli lärare en dag.
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
Som liten flicka drabbades Aqelah av polio och som så många andra barn i Afghanistan fick hon men för livet – hon blev delvis förlamad i sina ben. De andra barnen retade henne för att hon tvingades gå med kryckor. Till slut orkade hon inte längre och slutade skolan. Hennes mamma övertalade henne att fortsätta och efter hon avslutat en läskurs kunde hon börja i femte klass. Skolan ligger långt hemifrån så Aqelah bor hos sin moster, som bor mycket närmare, under veckorna. För två år sedan gick hon en skräddarutbildning i Svenska Afghanistankommitténs regi. Efter avslutad utbildning tog hon ett lån och köpte sig en egen symaskin. Idag kan Aqelah bidra till hushållskassan med 1 000 Afs i månaden (cirka 140 kronor). – Jag gillar att sy, men skolan är viktigare, säger Aqelah där hon sitter vid sin symaskin omgiven av stora färgsprakande tygstycken. •
6
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
# 1 – 2 0 11
7
a f g h a n i s ta n - n y t t
tema
| rätt till ett värdigt liv
Svenska Afghanistankommitténs arbete för människor med funktionsnedsättning förändrar livet för de allra mest utsatta. Börje Almqvist har träffat Ayatullah, Rahima, Noor Agha och Khair Mohammad.
Ayatullah T
”
ill för ett par år sedan såg framJag fick ett lån tiden dyster ut för 25-årige så att vi kunde Ayatullah. Han hade inget jobb och hyra den här hade svårt att gå efter en polioskada lokalen” i 1-årsåldern. Hoppet om ett värdigt liv hade grusats flera gånger. Sedan Ayatullah kom vändpunkten. För två år sedan fick en av SAKs RAD-medarbetare kontakt med honom och hans familj. Ayatullah erbjöds fysioterapi och benskenor, så att han skulle kunna gå normalt. Det nappade han och hans familj på. – I början av 1990-talet blev jag lovad vård i Tyskland genom en tysk biståndsorganisation som hade en klinik i Kabul. Dagen innan jag skulle resa till Tyskland för behandling utbröt hårda strider mellan olika miliser och den utländska personalen evakuerades och jag fick ingen vård, berättar Ayatullah. Den andra besvikelsen kom när han för tio år sedan sökte vård och fick höra att han var för gammal för att det skulle vara möjligt. När jag träffar Ayatullah är det svårt att tänka sig att han för bara några år sedan såg ut att gå en framtid utan hopp till mötes. Han ger ett självsäkert intryck, som folk brukar göra när det går bra i livet. Han är egenföretagare och driver en cykelreparationsverkstad med sin partner Habibullah i staden Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. – Jag fick ett mikrolån så att vi kunde hyra den här lokalen och öppna en verkstad. Det gick så bra att när jag blev erbjuden ytterligare ett lån så tackade jag nej. Det behövdes inte, berättar Ayatullah där han står vid några cyklar som han håller på att reparera. På väggarna hänger det däck och innerslangar. Vad gjorde du när du fick veta att det fanns ett hopp?
– Jag var inte hemma när SAKs personal träffade mina föräldrar. När jag kom hem en dag berättade de att jag skulle få vård och möjlighet att börja arbeta och få ett lån för att starta eget. Då gick jag ut och firade med te och kakor tillsammans med några kompisar. • 8
Rahima I
ngenting har stoppat Rahima från att undervisa flickor. Inte ens när talibanerna erövrade Balkhprovinsen och stängde de statliga flickskolorna. Då undervisade hon istället flickorna i sitt hem. Men så en dag tog allting slut. När Rahima kom hem från skolan ramlade hon ihop på golvet. Hon hade fått en stroke. När hon vaknade upp var hon förlamad. Hennes aktiva liv såg ut att få ett abrupt slut vid blott 30 års ålder. Det hände sju månader innan jag träffar henne. – Jag kunde inte stå upp och hade förlorat rörelseförmågan i armar och Jag kunde inte händer, berättar Rahima där vi sitter stå upp och i familjens gästrum. hade förlorat Men hon hade tur i oturen. En rörelseförmåväninna, Sahima, som bor på samma gan i armar gata arbetar som rehabiliteringsarbetare för SAKs program för människor och händer” med funktionsnedsättning. Rahima – Sahima berättade för mig att jag kunde bli frisk igen. Jag började få fysioterapi och fick lära mig övningar som jag kunde göra själv här hemma, berättar Rahima. Hon ställer sig försiktigt upp och börjar långsamt gå över golvet för att visa hur långt hon har kommit. Det går lite ryckigt och stapplande eftersom den högra sidan inte riktigt följer med, men det går framåt. Hennes kamp ger resultat. När hon sitter ned är han rak i ryggen och den vänstra handen fungerar normalt. Högerhandens och armens funktioner är fortfarande svårt nedsatta. Det är lite problematiskt, för hon är högerhänt. Rahima har också problem med talet. När det blir för svårt att få fram orden så skriver hon på lappar. Det vill Rahima göra nu också när det blir för svårt att forma orden. Hon letar efter papper och penna, men det tar för lång tid. När hon ska skriva ned det hon ville ha sagt så minns hon inte riktigt vad det var hon ville säga. Minnet är fortfarande inte återställt efter stroken. När jag ska ta några bilder på henne ber hon mig vänta lite. Hon plockar fram sina glasögon som hon vet döljer att hennes ansikte fortfarande är lite snett på ena sidan. Efter några bilder vill hon att vännen Sahima ska vara med på bild. När Sahima sätter sig ned lägger Rahima armen om henne. •
”
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
Noor Agha
Khair Mohammad
N
oor Agha, 19, sitter i sitt rum och som vid en första anblick ser ut att tillhöra vilken tonåring som helst. Det ligger en keyboard på golvet och han sitter lutad över sin laptop. Skenet bedrar. Noor Agha har en muskelsjukdom som succesivt bryter ned musklerna och tills han var nio år kunde han bara sitta framåtlutad. Noor Agha fick fysioterapi och en gåställning att öva med. – Innan dess brukade mamma bära ut mig till en säng i trädgården. Med hjälp av händerna kunde jag dra mig runt sängen. Jag kunde inte ta mig ut i trädgården själv, berättar Noor Agha. På den tiden åkte föräldrarna fram och tillbaka med honom till Pakistan för att hitta en läkare som kunde hjälpa sonen. – De gav honom bara en massa mediciner som inte hjälpte, berättar hans mamma Sultan Ghazia. Hon är lärare och pappan är professor i kemi vid Balkhuniversitet i Mazar-e-Sharif. Tack vare den vård Noor Agha har fått så har han börjat gå i sina föräldrars fotspår, trots att han aldrig gått i skolan. – Jag har haft privatundervisning här hemma. Jag lärde mig läsa koranen, matematik och läste dari (afghansk persiska). Men för fem år sedan kom jag i kontakt med en dator för första gången. Det blev en vändpunkt i hans liv. Sedan en tid tillbaka undervisar han som volontär i datakunskap på ett av RAD:s lokala Innan brukade rehabiliteringscenter i staden. mamma bära ut – Just nu tar jag fram en studiemig till en säng plan i datakunskap för en klass med i trädgården” personer med funktionsnedsättningar. Jag har skrivit en nybörjarkurs i Noor Agha Word. De ska också få lära sig Excel och Mediastudio också, berättar han. – Jag vill att min son ska göra nytta i samhället. Han är själv funktionsnedsatt och kan hjälpa andra, säger hans mamma stolt. Men det är inte bara andra med funktionsnedsättningar som får glädje av Noor Aghas färdigheter. Han brukar spela keyboard för familjen och släktingar när de kommer på besök. Även jag får höra honom spela lite musik. Han lirar bra. •
”
# 1 – 2 0 11
E
”
tt halvår innan jag träffar Khair Jag satt hemma Mohammad, 25, skulle han inte och var ha trott mig om jag berättade det jag deprimerad” nu ser framför mig. Vi skulle inte ens ha träffas, för på den tiden levde Khair Khair Mohammad Mohammad helt isolerad i hemmet. – Då var jag arbetslös, satt hemma och var deprimerad och ville inte ha kontakt med andra människor, berättar han. Idag är han en upptagen man – träffar folk dagligen – kunder i skräddarmästare Mohammad Zahirs skrädderi i basaren i Sholgaradistriktet i Balkhprovinsen i norra Afghanistan. Khair Mohammad är skräddarlärling. När vi träffas sitter han vid en trampsymaskin och syr kläder åt en kund som lämnat in tyg till skräddaren. Vändpunkten i livet kan tyckas obetydlig men när han fick ett par nya skor vände det uppåt. Ena benet är för kort och han behövde specialskor så att han kunde börja gå ordentligt. Att bara kunna gå var inte tillräckligt för att förändra Khair Mohammads liv. Han behövde ett arbete så att han kunde försörja sig. Sedan fadern dog för några år sedan har hans mamma försörjt honom. – Hon städar och tvättar kläder åt andra och arbetar som lantarbetare när det är jordbrukssäsong, berättar Khair Mohammad. – Det jag har kvar att lära mig är att skära till tyg. Det tror jag att jag har lärt mig inom ett år, förklarar Khair Mohammad. Under lärlingstiden får han lärlingslön av SAK, plus lunch. – Det har skett stora förändringar i mitt liv. Nu är jag integrerad i samhället och kan kommunicera med folk. Folk kallar mig vid mitt namn och kallar mig skräddare, berättar han stolt. Jag hoppas att jag kan fortsätta med det här hela mitt liv så att jag kan försörja min mamma. Innan jag fick kontakt med SAK var det ingen som ville ha mig som lärling. Innan RAD-programmet expanderade till Sholgaradistriktet i början av 2009 fanns det ingen möjlighet för människor med funktionsnedsättning i distriktet att få hjälp med rehabilitering. – När jag är fullärd så hoppas jag att Moammad Zair och jag blir kompanjoner. Annars öppnar jag eget, säger Khair Mohammad. • 9
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
Människor med funktionsnedsättning på krönika
A
tt köra genom Kabuls förfärliga trafikstockningar och med bävan betrakta en man på kryckor eller i rullstol som djärvt och självsäkert navigerar sig fram genom kaoset är en upplevelse som kan få hjärtat att stanna. Vid de värsta flaskhalsarna kan det komma fram småpojkar som håller en blind i handen och ber om bidrag. Någon gång, men mer sällan, ser man en enmansföretagare i en rullstol som är behängd med varor. Men med tanke på att landet uppskattas ha 800 000 funktionsnedsatta invånare, vilket är ungefär 2,75 procent av befolkningen, är de påfallande osynliga på Kabuls gator.
en del säger att detta beror på att de flesta funktionsnedsatta bor på landsbygden. Och det stämmer säkert att majoriteten lever utanför Kabul. Det troligaste är emellertid att deras
Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy Dupree är en av världens främsta Afghanistan experter och har sedan 1960-talet, först boende i Kabul och sedan i Peshawar, Pakistan, bevakat utvecklingen i Afghanistan. Hon är stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan 1995.
frånvaro framför allt beror på hur stora delar av allmänheten ser på människor med funktionsnedsättning. Fördomar, diskriminering och trakasserier, både muntliga och fysiska, gör att många är hänvisade till att stanna i sina hem. även om fördomarna varierar mellan olika typer av funktionsnedsättningar, leder negativa attityder till att alla funktionsnedsättningar blir ännu mer handikappande eftersom individerna känner sig mer utsatta, får sämre självkänsla och blir mindre benägna att ägna sig åt aktiviteter utanför hemmet. Sådana känslor motverkar ambitionerna att skaffa sig en försörjning och minskar möjligheterna att bli gift – två nyckelfaktorer för en persons sociala status. De rådande attityderna försvårar därför försöken att integrera människor med funktionsnedsättning i samhället. Även deras familjer kan bli marginaliserade, eftersom skvaller kan göra stor skada på samma sätt som synen på vad som är ett ärbart beteende hos kvinnor (se Afghanistan-nytt nr 4/2010). 10
De krigsskadade betraktas som hjältar och drabbas därför mindre hårt av fördomar. De som har inlärningssvårigheter eller psykiska funktionsnedsättningar är de som blir svårast stigmatiserade. De får minst medlidande och kan bli försummade eller fysiskt misshandlade till och med inom familjen. De flesta fördomar uppstår ur okunnighet eller missuppfattningar. De som till exempel är funktionsnedsatta på grund av förlossningsskador får kämpa för att bemötas med respekt eftersom deras problem ofta anses bero på Guds straff. Dessa barns mödrar tror ofta att de har gjort något fel, fylls av skamkänslor och vågar sig knappt ut för att inte bli trakasserade.
utstötthet eller acceptans hänger ofta på i vilken utsträckning personerna lyckas leva upp till sina förväntade roller i samhället. Könsrollerna i det afghanska samhället är tydligt definierade: männen försörjer familjen med pengar och mat och sköter kontakterna med omvärlden; kvinnorna föder barn, har omsorg om familjen och överför värderingar till nästa generation. Även om den allmänna attityden förvisar alla med funktionsnedsättning till en sämre ställning, är det de personer som anses minst kapabla att uppfylla sina traditionella roller som oftast behandlas utan respekt och som inte får några äktenskapsanbud. Det kan inte nog understrykas vilket lidande det innebär för en kvinna att inte bli gift. Kvinnornas status avgörs i första hand av att de är gifta och har barn, i synnerhet många söner. Även för yrkeskvinnor har föräldraskapet hög prioritet. Att inte kunna uppfylla mödrarollen är därför psykiskt nedbrytande och förödande för självkänslan. man måste vara medveten om dessa djupt rotade attityder för att kunna förstå hur komplicerat det är att försöka hjälpa människor med funktionsnedsättningar. Huvudstrategin ingår i ett system som kallas bybaserad rehabilitering (Community Based Rehabilitation, CBR) och fokuserar på att hävda de funktionsnedsattas rättigheter, framför allt när det gäller likabehandling, social integration och rättvis fördelning av resurser och samhällsservice. CBR är starkt beroende av lokala anställda som kan bedriva upplysning, ordna arbetsträning eller utbildning i hemmen och hjälpa till med remisser. cbr syftar till att mobilisera människor med funktions# 1 – 2 0 11
”
väg framåt!
nedsättning, deras familjer och samhället där de bor och garantera att det finns tillgänglig sjukvård, utbildning, yrkesvägledning och social service. Målsättningen är att ”stärka lokalsamhällenas förmåga till ett aktivt deltagande i planering, beslutsfattande, genomförande och utvärdering i samband med biståndsverksamhet”. denna målsättning är fastställd i ett antal imponerande
dokument som i princip följer riktlinjerna i flera FN-konventioner. Två av de viktigaste dokumenten är Afghanistans nationella handlingsplan för funktionsnedsättningar 2008-2011 och den nyligen utgivna Lagen om funktionsnedsattas rättigheter och förmåner / Lagen om martyrers och försvunnas rättigheter och förmåner (2010). Att lagen gör tydlig åtskillnad mellan ”människor med funktionsnedsättning” och ”martyrer”, det vill säga krigsskadade, visar med tydliga politiska övertoner vilken särställning krigsoffren har. Eftersom de funktionsnedsattas behov är en fråga som skär igenom alla samhällssektorer har också flera ministerier och organisationer sammanställt omfångsrika policy- och strategidokument som tar upp stödet till människor med funktionsnedsättning. Ändå hamnar frågan alltför ofta i en gråzon där den lätt kan förbises. det råder alltså ingen brist på riktlinjer, men strategiernas höga ideal svävar långt ovanför verkligheten på fältet. Dessutom saknas det samordning, vilket är allvarligt. Ingenstans är detta mer uppenbart än inom FN, som inledde sitt bistånd till människor med funktionsnedsättning år 1991 under rubriken DAP (Disabled Afghans Project, projektet för funktionsnedsatta afghaner). Projektet har sedan dess bytt namn flera gånger och under 2011 kommer ett nytt FN-organ, Afghan Disability Support Programme (ADSP), att inleda sin verksamhet under en stark och kompetent ledning. Människor med funktionsnedsättning hade en gång i tiden ett eget statligt ministerium i Afghanistan men sorterar nu under ministeriet för arbetsmarknad, sociala frågor, martyrer och funktionsnedsatta. Denna myndighet utarbetar riktlinjer, bevakar mänskliga rättigheter, samordnar och utvärderar. Den ansvarar också för utbetalningarna av ekonomiskt stöd till krigsoffer, men enbart till krigsoffer. Eftersom bidragen är så knappt # 1 – 2 0 11
Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra.” Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree.
I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren 1995-2007, totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: www.sak.se/butik
redaktören
hur säger man afghanistan på teckenspråk? Titta på bilden ovan – en knuten näve och så tummen som pekar åt vänster – eller snarare österut – titta på en karta över Afghanistan eller varför inte på SAKs logotyp, så kanske du förstår. Tyvärr är det inte många hörselskadade i Afghanistan som kan tecknet för sitt eget land – inte andra tecken heller för den delen. Afghanistan är ett utsatt land och bland de allra mest utsatta är människor med olika typer av funktionsnedsättning, till exempel hörselskadade och döva. För att bistå dessa människor bedriver SAK ett omfattande arbete som kallas RAD, Rehabilitation of Afghans with Disabilities – rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning. Arbetet inkluderar bland annat ortopediska verkstäder (där SAK bygger rullstolar, proteser, stödskenor, kryckor etc), sjukgymnastik, yrkesförberedande utbildningar och lån till att driva mindre företag, specialundervisning till barn med syn- och hörselskador liksom psykiska besvär, integration av barn med olika funktionsnedsättning i skolor samt arbete på bynivå med avsikten att få människor med funktionsnedsättning att delta i den lokala utvecklingen.
En viktig del i arbetet är att påverka attityden till personer med olika slags funktionsnedsättning så att dessa accepteras som fullvärdiga afghanska medborgare. Förra året berördes 100 000-tals människor av SAKs arbete för människor med funktionsnedsättning. Till exempel fick 5 360 personer ortopediska hjälpmedel och 3 346 barn och vuxna fick specialundervisning. Många av dessa är döva eller hörselskadade. SAKs arbete är omfattande men även om siffrorna kan te sig höga är det alltjämt många som fortfarande behöver stöd. Därför är ditt medlemskap, ditt engagemang så oerhört viktigt. Tack för det! Ba Omid-e didar! (Vi ses!)
Markus Håkansson redaktör 11
Marléne Hugosson
a f g h a n i s ta n - n y t t
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
tilltagna har de varit föremål för flera protestdemonstrationer som arrangerats av intresseorganisationer för människor med funktionsnedsättning och deras anhöriga. En man uttryckte kritiken så här koncist: ”Jag bryr mig inte om att hämta ut bidraget. Det täcker inte ens kostnaden för att resa dit.” det finns hjälp att få hos mer än 25 nationella och inter-
nationella hjälporganisationer, både stora och små, liksom hos internationella Röda korset, EU och FN-organisationer som WHO, Unicef, ILO, Unesco och Unops. Även de afghanska myndigheterna, i synnerhet inom ministerierna för hälsa och utbildning, har ett brett spektrum av åtgärder. Programverksamhet för syn- och hörselskadade har funnits i många år. Andra instanser tillhandahåller, tillverkar och reparerar proteser, ortoser och andra hjälpmedel för patienter med till exempel polio, cerebral pares och nervskador. Bland hjälpmedlen finns allt från olika typer av stödkorsetter till gåbockar, rullstolar och sittstolar. Även uppsökande verksamhet med sjukgymnastik är en viktig del av arbetet. Naturligtvis är det nödvändigt med fortbildning inom alla dessa områden.
tion of Afghans with Disabilities, RAD) inom fyra områden i 43 distrikt av tio provinser, där 116 (varav 35 kvinnliga) bybaserade stödkommittéer, 102 (varav 36 kvinnliga) självhjälpsgrupper, 878 (varav 341 kvinnliga) byvolontärer, 480 (varav 140 kvinnliga) anställda afghaner och tre utländska rådgivare driver ortopediska verkstäder, sjukgymnastik, specialundervisning och arbetsmarknadsstöd vid sidan av bymobilisering och påverkans- och lobbyarbete gentemot regeringen och andra aktörer på nationell nivå.
i dag fokuserar afghanistankommittén på att gå från projektimplementering till kapacitetsutveckling och stöd till befintliga statliga rehabiliteringsverksamheter i en successiv avvecklingsprocess. Det handlar om att sätta barn med funktionsnedsättning i befintliga skolor, utbilda lärare i att arbeta med funktionsnedsatta, överlämna sjukgymnastmottagningar till distriktssjukhus och bidra till sjukgymnasternas löner för att de inte ska lockas över till privata mottagningar. Ett annat exempel på denna strävan är stödet till de funktionsnedsattas egna organisationer och till två yrkesföreningar: de afghanska sjukgymnasternas förening och utrymmet tillåter inte någon Okänd man med funktionsnedsättning de afghanska ortopedteknikernas förening. SAKs arbete för människor med funkredogörelse för alla dessa program, som tionsnedsättning gestaltar därmed den bybaserade rehabilitei många fall fungerar bra även om den oregelbundna finansieringens ideal och bevisar att ett holistiskt arbetssätt kan ge reella ringen är ett ständigt bekymmer. Många frågar sig om bybaseframgångar under en engagerad lokal ledning. rad rehabilitering, som är beroende av ett stort och varaktigt engagemang hos stora grupper av människor från familjer och lokala tjänstemän till experter på alla nivåer samt bidragsgivare, jag ska avsluta med ett glädjeämne. Den som vill se kan fungera i nationell skala. För att inte tala om den enorma människor stråla av självkänsla och samtidigt uppleva glädje och satsningen på yrkesutbildning som krävs eller det outvecklade spänning ska bevista de årliga cykeltävlingar som arrangeras av systemet för remisser. Blotta antalet personer som måste involveAABRAR (Afghan Amputee Bicyclists for Rehabilitation and ras för att systemet ska fungera är svindlande. Recreation). Där kan man se cyklister som fått ett eller två ben amputerade ovanför eller nedanför knäet trollbinda hundratals människor med sin fantastiska snabbhet och skicklighet. Jag vet; den största verksamheten, som allmänt betraktas som jag har varit där. • ledande i kvalitet och kvantitet liksom i erfarenhet och bärkraftighet, bedrivs av Svenska Afghanistankommittén, sedan 2006 i samarbete med SGAA (Sandy Gall’s Afghanistan Appeal). Verksamheten inleddes 1991 som en del av FN:s projekt CDAP (Comprehensive Disabled Afghans Project) och hade huvudfokus på fysisk rehabilitering, men vidgades gradvis till både omfattning och innehåll. Sedan 2004 bedrivs arbetet under namnet Rehabilitering av afghaner med funktionsnedsättning (Rehabilita-
”
Jag bryr mig inte om att hämta ut bidraget. Det täcker inte ens kostnaden för att resa dit.”
Afghanistan
nytt
Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Ann Wilkens | Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till
[email protected]. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på www.globalarkivet.se under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Klas Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson ISSN 0280-7041 Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm
12
Annonspriser: Helsida: 5 000 kr | halvsida: 2 500 kr | 1/4 sida: 1 250 kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta
[email protected]. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 |
[email protected] | www.sak.se | www.swedishcommittee.org Stöd SAK: PG 90 07 80-8 | BG 900-7808 Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: 10 000 ex. | Presslagd: 7 mars 2011 Omslagsbild: Christoffer Hjalmarsson # 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
Bild | Tankfull i Bamiyan. | Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger.
20 mars 2008 Det är morgon i Bamiyandalen. Mannen går mot solen, mot öster. Han är försjunken i tankar. I stället för att se upp mot det väldiga bergmassivet stirrar han ned i den torra, steniga marken. Bakom honom reser sig Hindukush fyra tusen meter över havet. Över havet! Han har aldrig sett havet. Hur föreställer man sig ett hav om man aldrig har sett horisonten. Sjöar har han sett. De har alla varit marinblå speglar av himlen, omgivna av berg. Bamiyan ligger i Hazarajat, hemvist för minoritetsfolket hazarer, som dominerar i dessa trakter, och som möjligen härstammar från de mongoliska folkstammar som drog in i landet med början vid det förra millennieskiftet. Hazara betyder tusen på persiska, och kan ha syftat på en mongolisk arméformation. Hazarerna är shiamuslimer, vilket kanske är ett av skälen till att de nedvärderats, förtryckts och tidvis förslavats av landets sunnimuslimer, pashtuner och tadjiker. Naturen är karg. Inte många detaljer. Inte mycket att skriva om. Marken är kal, snön är borta, det är tidig vår och smältvattnet har redan sipprat ned i jorden. Om bara några veckor kommer landskapet vara grönt. Fotbollsmålet och volleybollnätet kommer att omsvärmas av barn och ungdomar. De gängliga popplarna längs bäckravinen i bakgrunden kommer att spricka ut och de bruna bergssluttningarna kommer att draperas i ett sidenskimrande täcke av lätta färger. Det
# 1 – 2 0 11
blir en kort tid av intensiv växtkraft innan sommarhettan och torkan gör slut på allt igen. Vad går mannen och tänker på? Längtar han bort? Kanske har han aldrig varit utanför dalen och inte sett vad som finns på andra sidan bergen. Längtar han söderut, vill han vandra uppför snövecken i Koh-e Babas spräckliga draperi och ta sig över farfarsbergens väldiga drakryggar? Ut i världen, in i framtiden! Kanske tänker han på snön som just smält bort, på skidbackar och liftar, pister, hopp och slalomsvängar, myller av skidåkare, hotell och restauranger, musik och after ski. Är det därför han ser ned i marken? För att här finns ingen lift till framtidslandet, inte mycket hopp. Inga pister. Inga pistvaktsjobb. Inga jobb alls. Är det detta han grubblar över. Inget jobb, inga pengar, ingen familj. Ensam. Nedanför högplatån där han vandrar ligger den lilla staden Bamiyan inklämd mellan lodräta bergväggar. Där stod de jättelika Buddhastatyerna som drabbades av en nyväckt berömmelse när talibanerna sprängde dem i bitar en marsdag 2001, och gjorde orten välbekant för en tid. Men den överdådiga naturen finns kvar, väl värd ett besök, och gästfriheten lämnar inget i övrigt att önska, vad man än kan tro när man ser den här bilden. Text & bild: Bo Lambert
13
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
Khetayan lär sig teckenspråk på SAKs skola för människor med funktionsnedsättning i staden Taloqan. Hon är 14 år och går i första klass.
Viljan att kommunicera Taloqan i nordöstra Afghanistan. Det är dammigt och gatorna är gropiga, och träd har planterats längs vägkanterna. De skänker skugga till de små skolflickorna i svarta klänningar och med vita sjalar knutna under hakan, som står och kikar på varorna i ett litet butiksskjul mellan träden. Lite längre bort blir en gammal man skjutsad av en något yngre man i en skottkärra. Han körs in genom en grind som pryds av en blå skylt med handmålad vit text: ”RAD – Rehabilitiation of Afghans with Diabilities” – rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. Här i Taloqan ligger ett av Svenska Afghanistankommitténs rehabiliteringscenter för afghaner med funktionsnedsättning. Text & bild: Sara Brinkberg Sara är frilansjournalist och har tidigare praktiserat på SAKs Stockholmskontor. I slutet av förra året besökte Sara Afghanistan.
Vi ska till samma ställe, mannen i skott kärran och jag. Han tas om hand i receptionen, medan jag möts upp av Sayed Akram Akrami som ansvarar för rehabiliteringsarbetet i Taloqan. Han har arbetet med det här i många år och på flera olika positioner, och berättar medan han bjuder på te inne på hans kontor hur han tycker sig ha märkt en skillnad i arbetet de senaste åren. 14
– Den stora skillnaden är medvetenheten. Att folk nu förstår problematiken, säger han. I Taloqan driver SAK ortopedisk verkstad, fysioterapi och arbetsträning, och även bybaserad verksamhet och skolor för barn med olika slags funktionsnedsättning. Men det är informationsarbetet som Sayed Akram Akrami tycker gjort den viktigaste skillnaden. – I går kom det en man hit. Han hade sett att hans grannes lilla son hade det svårt, och tog med honom till oss. Detta är väldigt viktigt att människor med funktionsnedsättning syns i samhället och får hjälp av sina medmänniskor. Och just
detta har förbättrats, säger han. Enligt Sayed Akram Akrami är det tack vare den bybaserade verksamheten, volontärerna och de som arbetar på informationsavdelningen som den stora förändringen i samhället har skett. Informationsfilmer har visats på den lokala tv-kanalen och meddelanden har också gått ut på den lokala radiostationen. – Det är anledningen till att folk nu är medvetna om funktionsnedsattas situation. Nu finns till och med nyheterna på teckenspråk, säger Sayed Akram Akrami.
Övar med nya proteser
Mannen i skottkärran har slussats vidare inom centret och syns inte längre till. Men längs med blomsterplanteringarna innanför RAD-centrets grindar promenerar två andra män, fram och tillbaka. När de ser mig stannar de till, ler och poserar framför kameran. De ser mycket nöjda ut och svassar självsäkert fram med händerna på ryggen. Båda är amputerade från låret och ner. De kommer till centret för att öva sig att gå med sina nya prote# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
ser. De första stapplande stegen tas med hjälp av räcken, men dessa män tycks ha uppnått närmast perfektion i sin gång.
Olika funktionsnedsättningar
– Bland vuxna handlar upp till 80 procent av fallen om fysiska funktionsnedsättningar. Många har skador efter polio, har råkat ut för olyckor eller har krigsskador från minor eller outlösta bomber. När det kommer till barn ser det annorlunda ut. Tack vare att vaccineringen idag fungerar bra har vi inte lika många fall av polio. Istället är hörselskador och olika mentala funktionsnedsättningar vanligare bland barn, förklarar Sayed Akram Akrami. Några hundra meter från RAD-centret ligger CRDC – Community Rehabilitation and Development Centre – rehabiliteringsoch utvecklingscenter. Bakom grindarna gömmer sig en liten trädgård, en stor volleybollplan och tre byggnader. I byggnadernas små klassrum undervisas barn i olika åldrar. I en av flickklasserna sitter Khetayan vid en bänk. Hon presenterar sig genom att gå fram till svarta tavlan och skriva sitt namn där, sedan tecknar hon ”hej” med händerna. Jag gör detsamma. Den kvinnliga läraren hjälper till genom att skriva mitt namn på det lokala språket pashtu med den vita kritan. För tjugo år sedan fanns ingen undervisning baserad på teckenspråk i Afghanistan. Men för femton år sedan, ett år innan Khetayan föddes, gav det afghanska utbildningsministeriet i samarbete med FN ut den första uppslagsboken för teckenspråk, berättar skolföreståndaren som visar mig runt. Khetayan är fjorton år men går i första klass. Med hjälp av skolföreståndaren kan vårt samtal översättas från teckenspråk till engelska. – Min familj ville att jag skulle arbeta hemma och hjälpa till med hushållet istället för att gå i skolan. Jag skulle diska och hjälpa min mamma att laga mat och baka bröd, tecknar hon.
Lärde sig att läsa läppar
För att kommunicera inom familjen använde de sig av ett fåtal tecken och Khetayan lärde sig att läsa läppar. När vi talar funderar hon ibland över vilka av de nyinlärda tecknen hon ska använda, men så snart hon kommer på det tecknar hon säkert och ivrigt. Hennes vilja att kommunicera är stor. – Hemma var jag arg hela tiden. Här i # 1 – 2 0 11
Taloqan
Kabul
Skolföreståndaren hjälper till med översättningen.
Barnen på skolan i Taloqan har olika typer av funktionsnedsättning.
skolan är jag lycklig, säger hon och illustrerar sina känslor med tydliga ansiktsuttryck. Det var en av Svenska Afghanistankommitténs anställda, som arbetar med uppsökande verksamhet, som besökte Khetayan i hennes by och berättade för hennes föräldrar att hon hade möjlighet att gå i skola i Taloqan. Här bor hon nära skolan hemma hos sin vuxna syster och hennes man. – Jag vill bli lärare när jag blir stor och hjälpa andra hörselskadade barn, tecknar hon beslutsamt. Skolföreståndaren som översätter ser nöjd ut.
– Du är jätteduktig. Om du fortsätter att lära dig så här fort kan du börja i en vanlig klass nästa år, tecknar skolföreståndaren tillbaka. Khetayan är otålig att återgå till lektionen i klassrummet. Hon tar adjö med ett leende och en nick. Och jag går ut genom grindarna och upptäcker efter ett tag hur jag länge gått i skuggan av träden och tittat på hur sanden från Taloqans gator fastnar på mina skor, både oförmögen och ovillig att släppa tankarna på denna fjortonåriga förstaklassare och hennes beslutsamhet. • 15
a f g h a n i s ta n - n y t t
Utdrag | Lasses blogg
Lasse Bengtsson är SAKs informations samordnare vid kontoret i Kabul. Här får du ett smakprov från hans blogg. Följ bloggen och läs inläggen i sin helhet på www.sak.se
2011-01-12 | Tankar efter en självmordsattack
2011-01-06 | Tillbaka i Afghanistan efter helgerna Vi skulle bara veta hur bra vi har det i Sverige, tänker jag. Ofta. Till exempel när jag jämför den närmast lantligt rena vinterluften i Stockholms innerstad med Kabuls stickande, irriterande, hälsovådliga smog. – Min familj är sjuka hela tiden, klagar Ali, en av våra förare, när vi åker från flygplatsen. Vi behöver regn och snö. Det har inte kommit något på tre månader!
Enligt en färsk rapport från den afghanska Miljöskyddsbyrån beräknas 3 000 människor dö varje år, bara i Kabul, som en direkt följd av luftföroreningarna. Värst drabbade är gamla, barn och redan nedsatta. Risken för luftvägssjukdomar, infektioner och astma – och alltså tidig död, är nu värre än någonsin...
Fattbarhet handlar om närhet. Tänker jag när jag hör om dagens självmordsattentat här i Kabul. Fast jag varje dag får detaljerade rapporter om minst lika förödande händelser, är det en smula mer abstrakt när de kommer från Kandahar, Spin Boldak eller Khost, som ligger en bra bit bort. Jag tänkte samma sak när jag hemma mitt under julfriden i Sverige plötsligt såg dramatiska tv-bilder. – Det är ju på min väg till jobbet! Jalalabad Road...
2011-01-10 | Bland krigsherrekomplex och wedding halls Det finns två typer av byggnader, som sticker ut lite extra i Kabul. Och som säger en del om vilka typer av affärer som går allra bäst här… När jag i somras var på en promenad tillsammans med min företrädare Magnus Forsberg, hamnade vi plötsligt 16
framför ett enormt palats i bjärta färger. Med en välutrustad privatarmé utanför. – Oj, sa jag, vem är det som bor där? – General Dostum. Alltså den brutale uzbekiske krigsherren Abdul Rashid Dostum, som varit uträknad lika många gånger som han kommit
tillbaka till makten. Den andra typen av utstickande byggnader är Bröllopspalatsen, Wedding Halls. Påkostade, rikt utsmyckade fantasibyggnader, där afghanerna håller sina jättelika bröllop. När vi passerade en sådan Wedding Hall, berättade min kollega Na-
sir, att hans bror nyligen gift sig. – Första kvällen kom det 800 gäster, sa Nasir. – Första kvällen? undrade jag försiktigt. – Ja, andra kvällen kom det 1300! – Och vilka var då det, frågade jag. – Familjen, svarade Nasir...
2011-01-13 | Krig och odling går inte ihop Var kommer de goda apelsinerna ifrån? Frågar jag min bordskamrat vid lunchen. – Från Pakistan. – Varför inte härifrån? Odlar ni inte apelsiner här? I Jalalabad, där det är varmt, till exempel? – Nja, lite, men mycket mera förr. När ryssarna ockuperade Afghanistan, hade de stora odlingar runt Jalalabad. Sen exporterade de alla apelsiner till Sovjet. Men när de gav upp, övergavs odlingarna. Nu finns de inte mer. Och vi behöver ju knappast påminna varandra om hur lång tid det tar att få frukt igen, när ett träd verkligen är borta. Tänker jag när jag njuter av den söta apelsinklyftan. I mars ska jag själv undersöka om det är någon apelsinfestival i Jalalabad... # 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
2011-01-13 | Titta det snöar! Idag kom snön till Kabul. Äntligen. Som alla här har pratat och längtat! Och plötsligt gick det att andas. In. Inte bara försöka undvika luften. Plötsligt kändes doften av våt asfalt och – faktiskt – att det var syre omkring ansiktet. Det kom inte mycket, men här har ringts runt bland stans invånare och meddelats den glada nyheten. Den som berättar först om den första snön, kan förvänta sig att bli bjuden på middag. Sån är seden här. Det kom inte mycket snö, men det blev väldigt vitt på de mäktiga bergen runtomkring. (Redan Kabul ligger på 1800 meters höjd.) Vi hoppas nu på mer. Mycket mer. Det behövs verkligen. För apelsinernas skull och för granatäpplenas. Och människornas...
2011-02-19 | På utflykt Det är nödvändigt att lämna Kabul ibland. Lämna dammet och den dåliga luften inte minst. Om än bara över dagen. Men det finns inte så värst många alternativ, om man inte flyger. Vi beslutar att ta oss till byn Istalif. Väl där blir man knappast besviken. Det är klassisk mark, välkänd i århundraden, med ett krukmakeri som varit berömt i minst 500 år. Här förekom också – tänka sig – vinpartyn i de lummiga trädgårdarna i en annan tid. Byn ligger mycket vackert på 1700 meters höjd, ovanför den bördiga (vindruvor, fikon, körsbär, granatäpplen) Shomalislätten. Även om det fortfarande är tungt minerat i markerna och kommendant Massouds sommarhus fortfarande ligger i ruiner, håller Istalif på att resa sig igen. Ett av ganska få möjliga utflyktsmål för hostande Kabulbor. Frisk luft, vackra berg, fina skålar och krukor. Och vänliga människor. En lisa för själen, kort och gott...
2011-02-19 | Två barn om dagen Det dog två afghanska barn om dagen i krigsrelaterade händelser förra året. Två varje dag. 739 totalt. Människorättsorganisationen Afghanistan Rights Monitor, ARM, har nu skickat ut ännu en kall påminnelse om läget. Nästan hälften av barnen dödades av olika slags sprängladdningar, så kallade IED:s. Som placerats i vägrenen, med magneter under bilar eller till och med på djur. Åsnor eller kameler till exempel. Då heter det DBIED eller CBIED. Camel-Borne Improvised Explosive Device. Kamelburen improviserad sprängladdning. Att det överhuvudtaget ska finnas ett sånt begrepp...
# 1 – 2 0 11
2011-01-25 | Frisören Jag har just upplevt en timme av fullständig frid. Hos frisören. Medan Kabuls trafik brötade sig förbi utanför fönstren, satt jag och blev klippt av den ytterst professionelle Ahmed Shah. Så fort jag klev in, lägrade sig lugnet. Jag fick en omedelbar instinkt att be om en behandling med Watzins keratin. Det var det, som gällde i en helt annan tid. I mörkblå glasflaskor, som jag minns det...Vedkaminen knastrade. Jag blev bjuden på te av en familjemedlem. Jag fantiserade om att jag skulle be att få använda shampoot ”Subaru, magiskt svart hår – 5 minuter vitt till svart”...
2011-02-15 | Dystert Har just varit och tittat på förödelsen vid Kabul City Center, målet för den senaste självmordsattacken här i stan. Igår, på Alla hjärtans dag… Det stora varuhuset och hotell Safi Landmark ligger så centralt man kan komma i Kabul, tvärs över gatan från min frisör, den skicklige Ahmed Shah. Jag stod där en bra stund och tittade på uppröjningsarbetet. Det var dystert. Ljudet av alla drivor av glas, som föstes ihop och som mödosamt lyftes ut i stora säckar. Allt gick så oändligt långsamt. Och liksom sammanbitet. Som om det inte riktigt var någon idé att göra det. Det var nästan ingen där och tittade. Nej, varför skulle de? Det är ju bara sorgligt. Och vardag för alla. Samma ställe sprängdes senast för bara ett år sedan. Då blev ödeläggelsen enorm och omkring 20 personer dödades. Den här gången var det tre. Höll på att säga bara....
2011-02-14 | Up in the air Har just kommit tillbaka från Dubai. Igen. För en gång var jag i Dubai två gånger. Det verkade annars så lovande i svinottan på terminal 2, den så kallade bakgårds terminalen. Det är den, där i stort sett alla flighter går till eländesplatser; till Bagdad, Basra, Baghram, Kandahar och – Kabul. Det är ovanligt många hårda typer i den terminalen, om man säger. Alla slök de dubbla McDonaldsmeal kl 03.00. Som om det vore det sista de gjorde. Vilket det kanske var också. Nåja, allt verkade alltså lovande. Vi kom iväg tidigt och hade kraftig medvind, så flygtiden till Kabul var bara 2 tim och 5 minuter. Trodde vi. – Tyvärr har vädret blivit en liten faktor, säger plötsligt kaptenen vid inflygningen. Det snöar och Kabuls landningssystem har gått sönder...
17
a f g h a n i s ta n - n y t t
De kallar sig District Unknown. De spelar metal. I Kabul. Frilansarna Joakim Wedholm och Jacob Zocherman har träffat Afghanistans enda helafghanska hårdrocksband.
Kabuls hårdrockare Text: Joachim Wedholm Bild: Jacob Zocherman/KONTINENT, www.zocherman.com Joachim och Jacob är frilansjournalister och besökte Afghanistan senhösten 2010.
A
fghanistans första och enda metalband föddes ur självmordsbomber i en belägrad stad. District Unknown förklarar hur de kanaliserar hat genom metal, berättar om kärleken till replokalsgudarna Opeth – och varför afghansk metal dör med dem. ”Curse all motherfuckin’ politicians and all the fuckin’ corrupted people!” De är 20 minuter sena upp på scenen. Eftersom det är Kabul försvinner strömmen mitt i soundchecken. Människor irrar runt och skriker saker om reservgeneratorer. När två av dem kopplas in låter instrumenten igen. District Unknown är först ut i Kabuls första ”Battle of the Bands” – inför en publik som vanligtvis inte skulle betala för att se killar med svart nagellack growla som om det var deras sista dag i livet. Publiken anländer i fyrhjulsdrivna Toyota-jeepar. Men först efter att de fått tillstånd av organisationernas säkerhetsansvariga. I kostymer, skjortor och blusar går de förbi säkerhetskontrollen på restaurangen Le Atmosphere och de symboliskt 18
utplacerade männen med sovjettillverkade Kalashnikovs. Bandet kommer i skinnjackor, nitbälten, bockskägg och bandanas. Men det är den publiken Afghanistans första och enda metalband får nöja sig med ikväll. Västerlänningar och välutbildade afghaner från välgörenhetsorganisationer har hört genren förut. De vet att den existerar. Men enligt frontmannen, sångaren och gitarristen, Lemar Saifullah förstår de inte musiken. – utlänningar reagerar på vårt långa hår och bockskägg. De klappar händerna i ren sympati och vet inte om låten är över eller inte. Välgörenhetskillar gillar inte metal, men de kommer ändå fram och säger: ’Vad det än är ni gör så är det bra…’ Lemar, och resten av bandet skrattar, och han ger ett annat exempel på hur utlänningarna reagerar. – För en månad sedan kom det fram en tjej till mig, den första tjejen som kommit fram, och sa att det var bra, men hon undrade varför jag var så arg. Jag sjöng ju bara! Men de har också spelat inför en helt afghansk publik, med ett likartat resultat. Metal är en outforskad genre i ett land som varit avspärrat för västerländska influenser under talibanväldet. De beskriver en situation där landets ungdomar tror att allt som inte är afghansk folkmusik och indisk och iransk popmusik är trendigt. – Det de egentligen vill ha är Bon Jovi, inte metal. Vissa tror till och med att vi spelar rapmusik. Efter en spelning kom det # 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
”
Välgörenhetskillar gillar inte metal, men de kommer ändå fram och säger: ’Vad det än är ni gör så är det bra’...”
Lemar Safiullah, sång och gitarr
fram en kille och frågade om vi spelar på bröllop, säger Lemar och bandet flinar. I nästa andetag bli han allvarlig igen: – Men vi kan inte klandra dem för de tror att den här musiken är trendig. Men det är den inte. De fyra killarna i tjugoårsåldern flydde landet samma år som afghanska kvinnor inte fick åka taxi utan en manlig förmyndare, samma år som ett fanatiskt hat mot all sorts musik bredde ut sig, ett hat som gick så långt att till och med ringklockor på cyklar betraktades som musikinstrument och förbjöds. Året talibanerna kom till makten. Sångaren Lemar stack till Indien med sin familj. Resten av bandet levde i Iran med sina familjer. I lugnare grannländerna lades grunden för deras musikaliska inriktning. En dag satt bandets trummis Pedram Foushanji och hans bror, basisten Qausam, hemma i vardagsrummet och gick igenom deras pappas vhs-band. Insert. Play. Guns n’ Roses. Aerosmith. Såld. – Jag älskade riffen. Jag älskade deras utseende, säger Pedram och fortsätter: – Sen gick vi vidare till Metallica. Därifrån blev vi mörkare och mörkare. Vi började lyssna på death metal, progressiv musik
”
och trash metal. När jag kom till Afghanistan igen lyssnade jag på den sortens musik ensam, det var ingen annan som gjorde det. – När jag hörde Metallica första gången visste jag inte att man kunde göra sådana ljud på en gitarr, säger bandets gitarrist Qais. Lemar å andra sidan spenderade sin barndom med indisk popmusik och Michael Jackson. Inte förrän 2006, när han kom tillbaka till Afghanistan, upptäckte han hårdrock. – Jag hittade en skiva med blandade rocklåtar. En med Metallica. När jag Qais Shaqasi, gitarr lyssnade på den visste jag direkt att det var min musik. Jag kände att jag hörde hemma i den världen. Metal är ren kraft. Den säger inte att jag ska lägga mig ner och dö. Jag ska ställa mig på benen och kämpa.
När jag hörde Metallica första gången visste jag inte att man kunde göra sådana ljud på en gitarr. ”
# 1 – 2 0 11
för ett drygt år sedan pratade pedram med en australier som spelar in en dokumentärfilm om Kabuls musikscen. – Det finns två andra killar här i Kabul som är inne på metal. – Inte en chans, svarade Pedram. Han introducerade de två bröderna för Lemar och gitarristen Qais Shaqasi och nu sitter alla fyra på stolar och förstärkare i ett 19
a f g h a n i s ta n - n y t t
Det här är District Unknown: Lemar Saifullah – sång, gitarr Qais Shaqasi – gitarr Qasem Foushanji – bas Pedram Foushanju – trummor
”
Alla tänker att polisen och presidenten är korrupta, men ingen gör något åt det. De tittar på tiggarna på gatan men säger inget.”
Lemar Safiullah
20
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
litet hus på bakgården av en anläggning för ungdomar i Kabul. Metalbandet är de enda som har replokal här. De tänkte måla väggarna svarta. Men kom på att de kunde bli anklagade för att vara satanister. Nu är den målad i ett febrigt virrvarr av färger och slagord på hårdrock – ”QUENCH MY THIRST WITH GASOLINE”. På väggen har de satt upp ett litet papper med låtar de vill göra perfekta covers på, en majoritet av dem med svenska Opeth. Att bli anklagade för satanism är någonting ännu värre i en redan dålig situation. Kläderna de har på sig är allt annat än vad helt vanliga afghaner har på sig. – Jag kan bara ha på mig det här i centrala Kabul. Ingen annanstans. För flera år sedan kunde jag ha på mig det ute i provinserna. Sedan dess hann talibanerna gruppera om i Pakistan och amerikanerna och deras allierade förlorade kontroll överallt utom i städerna i Afghanistan. – Nu går det inte längre, säger Lemar och drar fingret över halsen. men kläderna är inte allt som sticker som en nagel i ögat
på dem som inte vill se Afghanistan förändras. Språket måste vårdas inför en president och en regering som har beskrivits som både korrupt och paranoid av amerikanska diplomater. – Det jag sa på konserten häromdagen… Det är det enda stället jag kan säga det på. Om ens där egentligen. Skulle jag säga det på gatan skulle jag för det första bli misshandlad eller värre. För det andra skulle folk kalla mig galen. Lemar tittar på sina kläder. På sin svarta tröja. På de blekta, tajta jeansen, på nitbältet. Han tittar på resterna av sitt svarta nagellack. Nagellacket han snabbt måste tvätta bort efter varje konsert. Han tittar på kepsen han måste sätta på sig för att dölja sitt långa hår när han går ute på gatan. – Det här är jag. Jag vill klä mig såhär, men jag vill inte bli kritiserad för det. Vi är rädda för de så kallade religiösa partierna som kan göra oss illa. De tror att vi är satanister. De tror att mitt skägg är satanistiskt. Men det gäller alla religioner, inte bara vår. Pedram behöver inte oroa sig för att inte ta på sig en keps när han går ut. Han har inte långt hår. Däremot så oroas han över studiekamraterna på universitetet. – Om man spelar i ett metalband kan man inte gå till sina kompisar och berätta om den senaste spelningen. De reagerar som om jag vore en spion. Häromdagen visade jag upp bilder för mina kompisar och de fick tag på bilderna. Nu vet jag inte om jag kan gå säker längre. – Vi kan inte utvecklas utan kritiken. Men det här är inte vanlig kritik. De attackerar oss. De är inte redo att lyssna på våra åsikter. De har inte tålamod att diskutera det. De tittar på mitt långa hår och tänker att det måste vara något dåligt, säger Quasem. Något som enligt dem är fel. Islam har alltid sett långt hår som någonting bra. Det är svårt att inte vara politisk i ett land som Afghanistan. De nya, sporadiskt utplacerade, glashusen på tio våningar existerade inte innan amerikanerna invaderade landet. Många kvinnor bär inte burka längre och alla fönster på ett hus som en kvinna
”
bor i behöver inte målas svarta i dagens Afghanistan. Men trots att landet moderniseras. Trots att allt fler får mer rättigheter är allt långtifrån bra. Bandet växte fram bland självmordsbombare. De skapar kontroversiell musik en i en världens farligaste städer. Och mitt i all osäkerhet har metal blivit ett sätt för dem att kanalisera sin ilska. Att våga se verkligheten som den är. – att spela metal, att lyssna på metal är att gå till de
där mörkare sidorna som man inte vågar gå till i ens normala liv. Man gör en stig till den mörka sidan, säger Pedram. – Jag har sett mycket. Jag har torterats mentalt varje dag. Alla tänker att polisen och presidenten är korrupta, men ingen gör något åt det. De tittar på tiggarna på gatan men säger inget. Triljoner dollar kommer in i det här landet men ändå ser jag femåringar som fryser på gatan. Man måste kämpa mot det som inte är rätt, säger Lemar. De ser musiken som ett vapen. Att sätta en AK-47:a mot någons huvud och krama avtryckaren är för enkelt. Att döda är enkelt. Men att få någon att förstå är svårt. Metal är ett mentalt slag i ansiktet, ett sätt att säga sanningen. – Metal kan vara aggressivt men det är skillnad på att vara aggressiv rent fysiskt och vara det genom musiken. Här i Afghanistan saknar vi på ett språk på ett sätt. Vi säger gärna ”slå ner honom” istället för att prata. Men jag kan inte klandra mitt land eller mitt folk för att det är såhär. Vi har varit i krig i årtionden.
Utlänningar reagerar på vårt långa hår och bockskägg. De klappar händerna i ren sympati och vet inte om låten är över eller inte. ”
# 1 – 2 0 11
en tidig morgon fick qausem ett brev från sin bror som då befann sig i Iran. Han öppnade det och hittade en skiva. Opeth. – Jag var så inne på Metallica och hade fastnat där. Jag visste inte vad growling var och undrade vad han höll på med, varför han inte sjöng normalt. Det var en konstig upplevelse men efter ett tag, när jag lyssnade på texterna och lärde mig musiken, tyckte jag det var skitbra. Opeth har blivit ett band som alltid är något nytt för mig. Det är något unikt, något djupt. Det var Pedram som introducerade Opeth för resten av bandet. Efter att han skickat skivan till sin bror var det Lemars tur att förundras. Han satt framför tv:n och hörde låten ”Bleak” live. – Han började growla. Jag tänkte att det måste stå ett jävla lejon bakom honom. Sen gick han över och sjöng rent. Det är så jävla svårt. Jag hade aldrig tidigare hört ett band som Opeth, de är helt egna, det är fenomenalt. Men framtiden ser mörk ut. Afghanistan har, utöver dem, tre andra band som spelar någon form av rock. Ofta lika glad och positiv som afghansk folkmusik. Kabul Dreams är det enda bandet som börjar bli känt utanför huvudstaden. District Unknown är de enda som spelar metal, och enligt bandet själva kommer det att förbli så. Och genren som växer sig stark i övriga världen kommer i Afghanistan att dö med dem. – Om tio-tjugo år kommer de inte ha den aggressiva tungan som vi har. Vi hittar någonting positivt i det. Det gör inga andra. Metal är för svårt att förstå för vårt folk. Och kan man inte förstå det kan man inte acceptera det, säger Lemar. • 21
tema
| rätt till ett värdigt liv
a f g h a n i s ta n - n y t t
SAKs före detta generalsekreterare Bengt Kristiansson var den som påbörjade arbetet i Afghanistan till förmån för några av de mest utsatta – människor med funktionsnedsättning. Det var 1990. Här berättar han hur det gick till.
Så började det...
Å
ret var 1990. Den sovjetiska ockupationen var över men Sovjets lydregering i Kabul hade ännu inte fallit. Afghanistan sjöd av hopp och optimism. Tio års krig och ockupation hade satt spår i ett stort antal människor med funktionsnedsättningar både genom direkta krigsskador Text: Bengt Kristiansson Bengt är SAKs före detta general sekreterare.
och brist på sjuk- och hälsovård. FN ville göra en storsatsning med landstäckande insatser för afghaner med olika funktionsnedsättningar – lemlästade, blinda, döva, polioskadade, utvecklingsförsenade och
så vidare – i alla åldrar och både kvinnor och män.
svenska rädda barnen stödde idén
och rekryterade mig som Field Director för att leda utvecklingen av ett nationellt program DAP (Disabled Afghans’ Programme). Några få organisationer var engagerade i insatser för människor med funktionsnedsättning (i Peshawar fanns 1 2 3 4 Serve , SGAA , ICRC , i Kabul IAM och ICRC och i Quetta Handicap Internatio5 nal ). Men insatserna var helt otillräckliga och illa koordinerade. De var dessutom begränsade så gott som enbart till människor med rörelsehinder och synnedsättning och främst bland flyktingbefolkningen utanför Afghanistan. Som FN-tjänsteman hade jag förmånen
att kunna arbeta både inom regeringskontrollerade områden (Najibullah var fortfarande vid makten), alltså Kabul med de större städerna och i den av Mujaheddin kontrollerade landsbygden. Projektet hade Peshawar som bas med filial i Kabul. Efter rundresa i många av landets provinser, och sökande efter frivilligorganisationer som kunde ta på sig ledningsansvar så föll valet på regionerna Takhar, Wardak, Herat, Balkh, Kandahar och Kabul. I dessa områden ville FN etablera allsidiga centra för stöd till människor med funktionsnedsättning. Och SAK ombads bli pionjär, först i Takhar och något år senare i Wardak.
valet föll på sak, därför att man redan hade etablerad verksamhet i de områden som FN utsett som prioriterade
1. Ideell organisation med huvudintresse synnedsättning. 2. Sandy Gall Afghanistan Appeal som drev ortopedisk verkstad och sjukgymnastik. 3. Internationella Röda Korset med ortopedisk verkstad. 4. International Assistance Mission som drev Noors ögonsjukhus. 5. Ortopedisk verkstad. 22
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
Bilder: Marcus Svensson
för insatserna och SAK var förhållandevis väl organiserat och både makthavare och människor i allmänhet hyste förtroende för organisationen. De olika medverkande organisationerna skulle ansvara för sina specialområden i den mån kompetens redan fanns. Om sådan inte fanns skulle man säkra att det inhämtades och utvecklades. I början fokuserade programmet på ortopediska hjälpmedel och man satte upp verkstäder i samarbete med SGAA och ICRC. Genom Serve och IAM tillfördes god kompetens för insatser som riktades till människor med synnedsättning. Sjukgymnastik var en nödvändig del av insatserna vid de ortopediska verkstäderna och behövdes också av en rad andra skäl. Det var svår brist på sjukgymnaster och SAK satte upp sjukgymnastutbildning i sin verksamhet i Taloqan (Takhar). Några år senare kunde programmet 6 utvidgas och fick namnet CDAP (Comprahensive Disabled Afghans’ Programme).
CBR (Community Based Rehabilitation) blev den övergripande metoden för att främja att alla i behov av rehabiliteringsinsatser skulle få det. CBR är en metod som möjliggör att rehabilitering blir tillgänglig långt ut på bynivå och förs från institutionerna ut till hemmen. CBR hade utarbetats och rekommenderades av WHO och omfattar de flesta former av funktionsnedsättning (syn, hörsel, tal, rörelse, psykisk sjukdom, utvecklingsstörning etc.) När CBR används börjar man med att inventera och gör ofta hembesök i alla byns hus och frågar efter boende med funktionsnedsättning. Alla funktionsnedsättningar identifieras till sin art och grad. För varje individ med funktionsnedsättning görs en rehabiliteringsplan som sedan följs upp i den hembaserade verksamheten eller på något behandlingscentrum. Den uppsökande verksamheten omfattar alltså både kartläggning/ förekomst av funktionsnedsättning och efterföljande behandling; CBR-teamets
medlemmar kommer regelbundet till hemmen och följer upp den funktionsnedsatte, som tränas under ledning av någon familjemedlem som lärt sig grunderna i hur träning och övning ska ske. cdap hade fram till 2004 FN som huvudman och flera olika frivilligorganisationer deltog. FN beslöt att avveckla sitt huvudansvar, som var finansiering av CDAP, vilket FN faktiskt inte varit särskilt framgångsrika med. Erbjudandet gick till SAK att ta över hela programmet vilket kunde göras med hjälp av stöd från Sida, Forum Syd, Radiohjälpen/Världens Barn, Afghan Connection och egna insamlade medel. SGAA organisation avvecklades och blev senare en del av SAKs program, som samtidigt ändrade namn till RAD (Rehabilitation of Afghans with disability). saks rehabiliteringsprogram har
med åren utvecklats både geografiskt
6. Comprehensive Disabled Afghans Programme. # 1 – 2 0 11
23
Frida Engman (till vänster) var tidigare Sverigekoordinator för SAKs vänskoleprojekt. Nu har hon tagit över som föreningshandläggare efter Harald Holst som gått i pension.
Frida Engman ny
föreningshandläggare
V
ilket engagemang det finns bland SAKs medlemmar! Under mina snart tre månader som föreningshandläggare har jag mött, mejlat och pratat med många medlemmar som delat med sig av fantastiska exempel på hur man engagerar sig för Afghanistans folk. En dag får jag ett meddelande från Borås där en medlem berättar att han delat ut så mycket informationsmaterial att han nu behöver mer, för snart ska han stå utanför biografens visning av Armadillo och dela ut broschyrer. En dag i Jönköping får jag höra av en medlem hur han tog strykbrädan under armen och med hjälp av den arrangerade ett informationsbord, även detta i samband med en biovisning. En dag i Stockholm träffade jag Unga SAK där det blev tydligt hur mycket energi och goda idéer som finns bland SAKs ungdomar. Snart utbildas de första skolinformatörerna i Göteborg och förberedelserna inför årsmötet i Malmö är i full gång. Engagemang tar sig många olika uttryck. Oavsett om ditt engagemang yttrar sig i utåtriktade aktiviteter, deltagande vid möten med lokalkommittéer eller i att du just nu läser tidningen du håller i handen, är du en viktig del av Svenska Afghanistankommittén. Som föreningshandläggare hoppas jag kunna bidra med energi, inspiration och glädje. Min ambition är att var och en av SAKs 4194 medlemmar ska känna sig viktig. Det är du som gör skillnad! Vi ses! Frida Engman
och programmässigt. Idag innehåller det många olika komponenter. Basen utgörs av CBR – där inventering, identifiering och hembaserad rehabiliteringsträning genomförs i hemmen på bynivå. Inom RAD utbildar man rehabiliteringsarbetare (CBR-arbetare) för detta, som i sin tur lär ut träning till familjens medlemmar. RAD har drygt 55 rehabiliteringscentra i olika byar, ifrån vilka insatserna samordnas och dessa bemannas av drygt 138 lokala CBRarbetare (varav 57 är kvinnor). Som stöd till mer avancerade insatser i regionerna har RAD etablerat ortope7 diska verkstäder och centra för sjukgym8 9 nastik , samt utbildning av den personal som behövs i dessa verksamheter. På de ortopediska verkstäderna tillverkas alla slags hjälpmedel såsom proteser, rullstolar, skenor, korsetter etc. För människor med syn, hörsel- och talsvårigheter har RAD framgångsrikt kunnat integrera barn i skola och startat klasser med specialpedagogiska insatser. ”Special education” (specialpedagogik) inkluderar också barn med inlärningssvårigheter eller utvecklingsförsening. För vuxna med funktionsnedsättningar har RAD träningsprogram för yrkesutbildning, baserat på lokala kontakter, och via ett system med mikrolån får människor stöd att starta egna verksamheter för att kunna försörja sig. Det innebär i praktiken ett lärlingssystem med efterföljande arbete och försörjningsmöjlighet. under den tid som DAP/CDAP/RAD
existerat har det människorättsliga perspektivet förts fram mycket starkt. Genom SAKs nära kontakter med organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter å ena sidan och myndigheter (inte minst det för funktionsnedsatta människor ansvariga ministeriet i Kabul) å den andra, har påverkansarbete kunnat äga rum till förmån för människor med funktionsnedsättning. Hälso- och utbildningsministerierna har påbörjat program för att integrera sjukgymnastik respektive specialpedagogik i den ordinarie sjukvården och undervisningen (så kallad mainstreaming). Men allmänt svaga resurser gör det förstås nödvändigt för frivilligorganisationerna
Börje Almqvist
Sara Brinkberg
a f g h a n i s ta n - n y t t
En pojke på en tricycle, en handvevad trehjuling, utanför SAKs rehabiliteringscenter i Taloqan. På den tiden hette programmet inte RAD utan CDAP (Comprahensive Disabled Afghans Programme).
att fortsätta ge stöd, lång tid framöver. En annan del av inriktningen på mänskliga rättigheter är påverkansarbete inte bara på myndigheter och institutioner utan på människor och deras fördomar om sina medmänniskor med funktionsnedsättning. Också i detta arbete är SAK engagerat genom RAD:s påverkansarbete, som syftar till att ändra attityden till funktionsnedsatta. Detta görs genom information, spridning av broschyrer, möten i byar och städer för att främja mänskliga rättigheter för de runt tre procent av Afghanistans befolkning som lider av allvarlig funktionsnedsättning. Det sker också genom stöd till och samarbete med inhemska organisationer av människor med funktionsnedsättning. Och här finns en stor utmaning för framtiden! Med de snart 300 000 människor som varje år direkt har nytta av RAD:s existens i Afghanistan finns en enorm potential till förändring i hela samhällets syn på funktionsnedsatta människors rättigheter. När jag lämnade min tjänst med FN 1995 så var det förstås med förhoppningen att insatsen skulle utvecklas och leva vidare. Det var en stor glädje att år 2002 återkomma till Afghanistan, då som generalsekreterare för SAK, och kunna medverka till att SAK övertog ansvaret för ett program som utvecklats så gynnsamt och som fortsatt på den vägen. •
7. Finns i Taloqan, Jalalabad, Mazar-e Sharif och Ghazni PS. Du har väl betalat medlemsavgiften för 2011?
8. Finns vid 36 rehabiliteringskliniker.
Om inte – hör av dig så skickar jag ett inbetal-
9. SAK har utbildat ett stort antal assistenter och tekniker och arrangerat vidareutbildningsprogram inom både
ningskort!
sjukgymnastik och ortopedteknik. SAK/RAD ger också stöd till det centrala Sjukgymnastikinstitutet i Kabul.
24
# 1 – 2 0 11
Christoffer Hjalmarsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Samtidigt i Afghanistan. Storebror och lillasyster på upptäcksfärd i ett buskage någonstans i Afghanistan. # 1 – 2 0 11
25
a f g h a n i s ta n - n y t t
Kvinnor i krig och fred I februari arrangerade SAK och Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet en paneldiskussion med titeln Afghanistan | Women, War & Peace. Medverkade gjorde den prisbelönta dokumentärfilmaren Abigail Disney och SAKs ordförande Ann Wilkens. Text: Marléne Hugosson Marléne är projektansvarig för SAKs vänskolearbete och modererade samtalet med Abigail Disney och Ann Wilkens.
I Disneys film Pray the Devil Back to Hell fokuserar hon på kvinnors situation i Liberia. Hon är nu åter aktuell med en serie om fem filmer som belyser fyra olika konflikter och kvinnans roll i dessa, en av dessa filmer handlar om Afghanistan och kvinnors kamp för att få ta plats i de pågående fredssamtalen. Diskussionen mellan Disney och Wilkens handlade framför allt om hur situationen sett ut för afghanska kvinnor sedan Abigail talibanernas fall och fram till de Disney. pågående fredsförhandlingarna, med just talibanerna. Drygt 30 studenter kom och deltog flitigt i diskussionen. På frågan om hon kan se några likheter mellan de liberianska kvinnornas frihetskamp och de Ann afghanska svarade Disney: Wilkens. – Vi har nog ibland en övertro på hur starka hinder traditioner är. I de afghanska fredsjirgorna sitter nu män sida vid sida med kvinnor de inte är släkt med, vilket anses otänkbart annars. Kvinnorna i filmen har stora likheter med de liberianska. Det är inte den klassiska bilden av den förtryckta afghanska kvinnan. Ann Wilkens fick bland annat frågan om vad som händer om talibanerna får plats i den afghanska regeringen. – De kommer nog vilja ändra på konstitutionen till kvinnors nackdel. Samtidigt finns tecken på att vissa talibaner blivit mer moderata och vill till exempel tillåta flickskolor. Ett 40-tal studenter kom för att lyssna.• 26
Björn-Åke Törnblom och Ahmed Shah Massoud.
Av: Björn-Åke Törnblom, SAKs tidigare säkerhetsansvarig. En något förkortad version av den här artikeln har tidigare publicerats i fackförbundet Unionens tidning Kollega.
”Blanda inte bistånd och militärt stöd!” Jag har arbetat i Afghanistan åt Svenska Afghanistankommittén i sju år. De senaste två åren som säkerhetsansvarig. På plats har jag sett vad det innebär när gränsen mellan humanitärt bistånd och militära projekt suddas ut. Biståndsorganisationer bygger sin säkerhet på att projekten förankrats i lokalsamhället. SAK får förfrågan från lokalsamhället om stöd och hjälp som då också garanterar säkerheten. Privata företag och militärer åker ut i full stridsutrustning och erbjuder diverse stöd, ibland med förödande konsekvenser för dess personal och bybefolkningen. Ett tydligt exempel är kidnappningsstatistiken för 2010. Fram till i oktober hade mer än sextio afghaner som arbetar åt biståndsorganisationer kidnappats av oppositionen. Alla frigavs oskadda. Lokalsamhället skötte förhandlingarna och i väldigt få fall betalades några lösensummor. För dem som arbetat åt privata organisationer med USA-anknytning eller i de militära PRT:na (Provincial Reconstruction Teams) och kidnappats har det gått sämre. Många har dödats och där man släppt personen har stora summor pengar varit inblandade. Varför hanteras kidnappade så olika? Den väpnade oppositionen samlar information om vilka organisationerna är,
Björn-Åke Törnblom Ålder: Snart 64 Familj: Hustru, vuxna barn, två barnbarn Bor: Midsommarkransen, Stockholm Jobbar med: IT-projektledare på Aditro med fokus på outsourcing- och så kallade molntjänster inom HR, ekonomi och kontorsautomation Senast lästa bok: Our kind of traitor, John le Carre Senast sedda film: Amélie från Montmartre Detta visste du inte om mig: Avslöjar jag det är det ju ingen hemlighet
vad de gör och vem som finansierar dem och så vidare och man vill skapa sin egen ”legitimitet” och dominans i området. # 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
De afghanska militära styrkorna är svaga och otränade och skulle idag inte förmå stå emot den väpnade oppositionen på egen hand. “Låt den svenska militären fokusera på det de är bra på – att utbilda den afghanska militären... och varför vänta till 2014?” skriver artikelförfattaren.
Bistånd utgör inget hot. Många i oppositionen är från trakten och även de, deras fruar och barn behöver hälsovård och utbildning etc. Privata och militärt anknutna projekt förknippas med centralregeringen och ”ockupanterna” och blir legitima mål.
Hearts and minds
I höstas var debatten om svensk militär och svenskt bistånd i Afghanistan het. För mig handlar det inte om bistånd eller svensk militär. Vi är rika nog att finansiera både och om vi vill. Istället handlar det om gränsdragningen mellan bistånd och militära säkerhetsskapande åtgärder. Den svenska militären argumenterar för sina patruller ut i byarna med att de skapar säkerhet för biståndet att verka i landet. De 100 000 utländska militärerna har givetvis en återhållande effekt på den väpnade oppositionen, men har ju inte kunnat stoppa dem. När utländsk militär dyker upp vid ett biståndsprojekt är det alltid ett hot mot projektet. Oppositionen får lätt för sig att biståndsorganisationen och militären samarbetar. Det riskerar vår säkerhet (och bybefolkningens) och därför vill vi som arbetar med bistånd inte ha något samarbete med militären i fält. Jag tycker personligen att det är konstigt att militären och regeringen inte tar till sig detta utan militära PRT ägnar sig åt biståndsliknande projekt. Flera studier har visat att de amerikanska ansträngningarna att vinna ”hearts and minds” inte haft någon som helst effekt och varför skulle # 1 – 2 0 11
svenska ansträngningar i samma ärende ha någon annan effekt? För att undvika missförstånd vill jag säga att jag personligen tycker att Sverige ska delta i FN-sanktionerade militära uppdrag. Det vore fegt och osolidariskt att lämna det till Bangladesh, USA eller annat land. Därför är det okej att delta i Isafs insats i Afghanistan. Den Svenska styrkan om 500 personer som utgör en halv procent av de internationella styrkorna, gör dock en mer symbolisk insats, med sin närvaro. Den afghanska armén är svag och otränad och skulle inte förmå motstå den väpnade oppositionen speciellt länge utan det internationella militära stödet. Låt den svenska militären fokusera på det de är bra på: att utbilda den afghanska militären, den väg Sverige beslutat slå in på fram till 2014. Men varför vänta? Militären ska inte leka biståndsarbetare. Det klarar man lika lite som biståndsarbetarna klarar att vara soldater.
Stora framsteg sedan 2001
I Afghanistan har det trots allt skett stora framsteg. Från sexhundra tusen barn i skola 2001 till över sex miljoner idag varav 30 procent är flickor. Det finns en nationell sjukvårdsstandard. Hundratals mil väg har byggts och fått asfalt. Nu finns minst fyra mobiloperatörer och flera nationella radiooch tv-bolag som sänder relativt fritt över landet etc. De humanitära vinsterna är enorma och dessa får vi inte svika.
SAK med sina 5 500 lokalanställda (största biståndsorganisationen i landet med bara 15 svenskar och annan internationell personal) sköter sjuk- och hälsovård i fyra provinser för ca 1,6 millioner människor. Barnmorskor har utbildats i hundratal som hjälper kvinnor på landsbygden med en säker förlossning. Drygt 120 000 barn på landsbygden går i SAKs skolor (52 procent är flickor). SAK bedriver landets mest omfattande stöd till människor med funktionsnedsättning. I 75 procent av områdena där SAK arbetar har den väpnade oppositionen (talibaner eller andra) kontrollen. SAKs arbete bedrivs helt utan stöd från svensk eller annan militär, tack vare en genuin lokal förankring där oppositionen accepterar både flickskolor och kvinnliga anställda. SAKs bistånd i Afghanistan är oerhört kostnadseffektivt. En måttstock är att en svensk soldat kostar lika mycket som 2 500 skolbarn under ett år. Sverige satsar drygt 500 miljoner i årligt bistånd till Afghanistan och den tredubbla summan på den militära insatsen. Här är ett intressant dilemma för mig som skattebetalare: var gör pengarna mest nytta för den vanliga afghanen? Jag tror det finns utrymme att göra den militära insatsen billigare och effektivare och använda mer pengar till det humanitära biståndet där det gör skillnad för den vanlige afghanen. Det är, ett effektivare sätt att få bukt med den väpnade oppositionen. • 27
a f g h a n i s ta n - n y t t
Svenska Afghanistankommittén minns
Carl Schönmeyr D
en 26 januari nåddes Svenska Afghanistankommittén av den sorgliga nyheten att Carl Schönmeyr avlidit efter en kort tids sjukdom. Carl, eller Calle som han föredrog att kallas, var en av SAKs grundare och initierade SAKs biståndsverksamhet under det tidiga 80-talet. Större delen av hans vuxna liv har han ägnat åt Afghanistan. Calle blev 82 år och tankarna går till de närmast sörjande, hans afghanska familj och syskonbarn.
J
ag hade den stora förmånen att få lära känna Calle. Under mina sju år på Svenska Afghanistankommittén så har han alltid varit en fast punkt i tillvaron – lite som en mentor att rådfråga om stort och smått. Han var inte bara hedersledamot i SAKs styrelse utan också medlem i denna tidnings redaktionsråd. Calle var en nestor, en gentleman och en god vän. Han hade humor också, en sorts subtil, intellektuell humor som inte sällan utmynnade i ett gemensamt gapflabb. Jag minns Calles nyfikenhet – han förmådde som få äldre personer jag har träffat, hela tiden uppvisa en imponerande förståelse och intresse för nymodigheter och trender. Saker som kanske borde te sig märkliga för en 80-åring såg han på med en ibland förvånande klarsynthet. Det blir tomt utan dig Calle! Markus Håkansson, redaktör
Calle utanför Peshawar Club i Pakistan. Tidigt 1980-tal.
M
itt minne av Calle går inte att skilja ut från Afghanistan och Afghani stankommitten, då han framför allt var en vän och en kollega i arbetet för Afghanistan. Med sin eftertänksamhet, intelligens och stora kunskap, lågmälda humor och aldrig sinande engagemang för det afghanska folket blev han en drivande och huvudsaklig kraft inte bara i bildandet av Afghanistankommitten 1980 och påbörjandet av biståndsarbetet utan också i de årtionden av arbete som följde både i Sverige och Afghanistan. För mej personligen blev kontakten med Calle en avgörande punkt i mitt liv, då det var han
som 1982 övertalade mej att ta jobbet som chef för Svenska Afghanistankommitten i Peshawar; något som innebar att jag kom att ägna större delen av mitt resterande yrkesliv åt arbetet för Afghanistan. Kort sagt, utan Calle hade mitt liv med stor sannolikhet blivit betydligt mindre meningsfullt. Och under de år som följde var samtalen och arbetet ihop med Calle alltid tankeväckande och inspirerande. Från Peshawar, Islamabad, Stockholm och Viken lever minnena av honom, och som minnen ofta gör, lämnar de hål av saknad. Anders Fänge SAKs platschef i Afghanistan
Favorit i repris | Calle var även en god tecknare. Här är två av hans bildfrågor från Afghanistan-nytt nummer 1 och 2, 2007.
28
2. Vilken kung? Afghanistan kämpar för att få till stånd ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet, mötesfrihet och allas likhet inför lagen. Det är dock inte första gången man försöker införa parlamentarisk demokrati. Det har gjorts tidigare, då med den afghanske kungen som initiativtagare. Vad hette denne kung?
1.
X.
2.
1.
X.
Alexander III Tsar av Ryssland
Lord Alexander Brittisk general
Alexander den store Kung av Grekland
Zahir Shah 1933-73
Amir Abdur Rahman Nadir Shah 1880-1901 1929-33
2.
Rätt svar: Fråga 1: 2. Fråga 2: 1.
Calles artikelserie “Afghanistans sak är vår”, om hur SAKs biståndsarbete började, gick som följetong i Afghanistan-nytt hela 2005. Läs artiklarna på www.sak.se.
1. Vilken Alexander förknippas med Afghanistan? Under historiens gång har Afghanistan invaderats av främmande trupper vid flera tillfällen. En sådan invasion är förknippad med namnet Alexander. Vilken Alexander?
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
| rätt till ett värdigt liv
vänskolor
SAKs vänskolearbete stöds med bidrag från Europeiska Kommissionen.
tema
Vår skola – en film till vänskolan i Afghanistan På Stiernhööksgymnasiet i Rättvik finns stora hjärtan och mycket engagemang för Afghanistan. Gymnasiet har en vänskola i Sare Rustaq i norra Afghanistan: pojkskolan Khilali. När jag besöker Rättvik är det dags för premiär av filmen Vår skola. Det är eleverna som går på Naturbruk – specialutformat program i gymnasie särskolan som bjudit in mig. Klassen består av sju elever i 16-20-års åldern. Text & bild: Jane Karlsson Jane är Sverigekoordinator för SAKs vänskolearbete.
Filmpremiären är noga förberedd och det börjar med mingel. Kommunstyrelsens ordförande Annette Riesbeck är på plats, hon uppmuntrar det internationaliseringsarbete skolan bedriver. Huvudpersoner är förstås eleverna som skapat filmen och de bjuder på grönt te, hembakt afghanskt naanbröd, kyckling och fruktsallad. På tre skärmar visas bilder från Afghanistan och hantverk från vänskolan. Innan filmen visas presenterar eleverna sitt arbete. Det har tagit ett år att skapa filmen och med den vill de visa upp sin skola och vardag för sina kompisar i Afghanistan. – Kanske är det svårt för dem att förstå hur det är och ser ut i Rättvik, säger de. Eleverna i Afghanistan kan ju inte så bra på engelska heller och då är det bra med bilder, menar de. I presentationen lyfter eleverna fram att filmen visar en tjej som kör traktor och en kille som lagar mat, kanske kan det hjälpa till att visa att jämställdhet fungerar, resonerar de. Jag frågar vad de tror att eleverna på Khilaliskolan kommer bli mest förvånade över när de ser filmen. # 1 – 2 0 11
Eleverna som gjort filmen. Från vänster: Emilie Lundin, Johanna Murzell, Sara Sävström, Stefan Knuez, Kristin Tusendaler och Filip Carlsson.
– Traktorn, säger Emilie, de har ju inte sådana i Afghanistan. Särskoleeleverna väljer till stor del själva inriktningen på sin utbildning och kurserna ska förbereda eleverna för livet efter skolan. Inriktningsledaren Inger Wiklund Forss beskriver hur viktigt det är att eleverna under och efter utbildningen ska kunna vara delaktiga i samhället. Det får mig att tänka på hur sant det är också för elever i Afghanistan, både för de som går på SAKs motsvarighet till särskolor och för eleverna på våra reguljära skolor. Utbildning öppnar dörrar både för individens personliga utveckling och i samhället i fråga om allt från tillgång till sjukvård till att kunna utnyttja sin rösträtt. Har du utbildning så har du större möjligheter att förstå dina rättigheter, och skyldigheter, i samhället.
Varför gör dem så?
Filmen Vår skola kommer såklart vara intressant och lärorik att se för eleverna på Khilaliskolan men en stor del av nyttan med den är att eleverna på Stiernhööksgymnasiet lärt sig en hel del medan de gjort den. I arbetet med filmen har de vävt samman flera olika ämnen, lärt sig
göra film och också lärt sig en hel del om Afghanistan. Sara är upprörd. Hon berättar att de sett filmerna Buddha föll av skam och Flyga drake och hon tycker att det är hemskt att flickor inte får gå i skolan och att de dödar en kvinna bara för att hon blivit kär i någon hon inte är gift med. – Varför gör de så, undrar hon. Jag vet inte vad jag ska svara, det finns inget bra svar. Bara att det bland annat är därför vi måste fortsätta att arbeta för att folk ska få det bättre i Afghanistan. •
Vänskoleprojektet Målet för SAKs vänskoleprojekt är att öka kunskap och förståelse och främja ett livslångt engagemang bland Europeiska medborgare för globala frågor med särskilt fokus på FN:s Millenniemål. Genom att ha en vänskola i Afghanistan personifieras frågor som annars kanske är för abstrakta för att ta in eller engagera sig i. Behovet att stödja utbildningsinsatser görs förståeligt genom att den som nås av insatserna får en plats och ett ansikte att relatera till.
29
a f g h a n i s ta n - n y t t
Vid det en gång så praktfulla Darulamanpalatset i Kabuls utkanter. 30
# 1 – 2 0 11
Andrej Bán
a f g h a n i s ta n - n y t t
# 1 – 2 0 11
31
a f g h a n i s ta n - n y t t
Christoffer Hjalmarsson
medgivande autogiro Ja, jag vill bli fadder i SAK! 100 kr
200 kr
300 kr
Överförs sista bankdagen i varje månad
Annat belopp____________kr
Jag vill även bli medlem i SAK (19 kr/mån av angivet belopp). Skriv tydligt! Bank
____________________________________________________________
Kontonr (har du personnummerkonto behövs inte clearingnr)
– Personnr, 10 siffror (krav från bankgirocentralen)
Namn
____________________________________________________________
Gatuadress
____________________________________________________________
Postadress
____________________________________________________________
Telefon
____________________________________________________________
Epost
____________________________________________________________
Jag godkänner villkoren (till vänster) för betalning via autogiro Namnteckning
____________________________________________________________
Ort och datum
____________________________________________________________
Skickas till: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsvägen 1. 116 23 Stockholm
Vi behöver fler Afghanistanfaddrar! att ha ett stort antal månadsgivare
ger oss en långsiktig trygghet för vår verksamhet i Afghanistan och det är dessutom mycket kostnadseffektivt. Som Afghanistan fadder stöder du all vår verksamhet; utbildning, hälsovård, rehabilitering av människor med funktionsnedsättning samt landsbygdsutveckling. Tack för ditt stöd! •
Gör som tusentals andra – bli Afghanistanfadder!
Klipp ut, lägg i kuvert och posta Medgivande till betalning via Autogiro Undertecknad (”betalaren”), medger att betalning får göras genom uttag från angivet konto eller av betalaren senare angivet konto, på begäran av angiven betalningsmottagare för betalning till denne på viss dag (”förfallodagen”) via Autogiro. Betalaren samtycker till att behandling av personuppgifter som lämnats i detta medgivande behandlas av betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och Bankgirocentralen BGC AB för administration av tjänsten. Personuppgiftsansvariga för denna personuppgiftsbehandling är betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren samt betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. Betalaren kan när som helst begära att få tillgång till eller rättelse av personuppgifterna genom att kontakta betalarens betaltjänstleverantör. Ytterligare information om behandling av personuppgifter i samband med betalningar kan finnas i villkoren för kontot och i avtalet med betalningsmottagaren. Betalaren kan när som helst återkalla sitt samtycke, vilket medför att tjänsten i sin helhet avslutas. Allmänt Autogiro är en betaltjänst som innebär att betalningar utförs från betalarens konto på initiativ av betalningsmottagaren. För att betalaren ska kunna betala via Autogiro, ska betalaren lämna sitt medgivande till betalningsmottagaren om att denne får initiera betalningar från betalarens konto. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör (t ex bank eller betalningsinstitut) godkänna att kontot kan användas för Autogiro och betalningsmottagaren ska godkänna betalaren som användare av Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör är inte skyldig att pröva behörigheten av eller meddela betalaren i förväg om begärda uttag. Uttag belastas betalarens konto enligt de regler som gäller hos betalarens betaltjänstleverantör. Meddelande om ut32
tag får betalaren från sin betaltjänstleverantör. Medgivandet kan på betalarens begäran överflyttas till annat konto hos betaltjänstleverantören eller till konto hos annan betaltjänstleverantör. Definition av bankdag Med bankdag avses alla dagar utom lördag, söndag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller annan allmän helgdag. Information om betalning Betalaren kommer av betalningsmottagaren att meddelas belopp, förfallodag och betalningssätt senast åtta bankdagar före förfallodagen. Detta kan meddelas inför varje enskild förfallodag eller vid ett tillfälle avseende flera framtida förfallodagar. Om meddelandet avser flera framtida förfallodagar ska meddelandet lämnas senast åtta bankdagar före den första förfallodagen. Detta gäller dock inte fall då betalaren godkänt uttaget i samband med köp eller beställning av vara eller tjänst. I sådant fall får betalaren meddelande av betalningsmottagaren om belopp, förfallodag och betalningssätt i samband med köpet och/eller beställningen. Genom undertecknandet av detta medgivande lämnar betalaren sitt samtycke till att betalningar som omfattas av betalningsmottagarens meddelande enligt denna punkt genomförs. Täckning måste finnas på kontot Betalaren ska se till att täckning finns på kontot senast kl 00.01 på förfallodagen. Har betalaren inte täckning på kontot på förfallodagen kan det innebära att betalningar inte blir utförda. Om täckning saknas för betalning på förfallodagen får betalningsmottagaren göra ytterligare uttagsförsök under de kommande bankdagarna. Betalaren kan på begäran få information från betalningsmottagaren om antalet uttagsförsök.
Stoppa betalning, återkallelse av betalningsorder Betalaren får stoppa en betalning genom att kontakta antingen betalningsmottagaren senast två bankdagar före förfallodagen eller sin betaltjänstleverantör senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Om betalaren stoppar en betalning enligt ovan innebär det att den aktuella betalningen stoppas vid ett enskilt tillfälle. Om betalaren vill att samtliga framtida betalningar som initieras av betalningsmottagaren ska stoppas måste betalaren återkalla medgivandet. Medgivandets giltighetstid, återkallelse Medgivandet gäller tills vidare. Betalaren har rätt att när som helst återkalla medgivandet genom att kontakta betalningsmottagaren eller sin betaltjänstleverantör. Meddelandet om återkallelse av medgivandet ska för att stoppa ännu inte genomförda betalningar vara betalningsmottagaren tillhanda senast fem bankdagar före förfallodagen alternativt vara betalarens betaltjänstleverantör tillhanda senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Rätten för betalningsmottagaren och betalarens betaltjänstleverantör att avsluta anslutningen till Autogiro Betalningsmottagaren har rätt att avsluta betalarens anslutning till Autogiro trettio dagar efter det att betalningsmottagaren underrättat betalaren härom. Betalningsmottagaren har dock rätt att omedelbart avsluta betalarens anslutning till Autogiro om betalaren vid upprepade tillfällen inte har haft tillräcklig kontobehållning på förfallodagen eller om det konto som medgivandet avser avslutas eller om betalningsmottagaren bedömer att betalaren av annan anledning inte bör delta i Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör har rätt att avsluta betalarens anslutning till Autogiro i enlighet med de villkor som gäller mellan betalarens betaltjänstleverantör och betalaren.
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
SAK | En organisation i tiden Afghanistan fortsätter att intressera människor i Sverige och Svenska Afghanistankommittén ska vara den naturliga mötesplatsen för dem som vill engagera sig och veta mer. Hur säkerställer vi att vi är en organisation i tiden som tilltalar fler samtidigt som vi vårdar de som redan valt att stödja SAK? Detta diskuterar vi på medlemsråd den 9 april i Stockholm, välkommen! När: 9 april 2011, kl 10:30–16:00 Var: Stockholm, SAKs kansli, Trekantsvägen 1, 6tr. SAK står inför ett antal val som organisation med bland annat en ny strategi för Sverigearbetet. Under medlemsrådet erbjuds ett tillfälle att samlas och prata om strategiska frågor i relation till strategins implementering. Under februari har strategin varit på remiss och vid medlemsrådet tittar vi på huvuddragen av synpunkterna som inkommit. En av frågorna att diskutera är SAKs informationsarbete mot bakgrund av en krympande informationsbudget. Hur påverkas exempelvis tidningen Afghanistan-nytt när förutsättningarna förändras? En viktig del av SAKs utåtriktade arbete är hemsidan www.sak.se som under våren får en ny kostym. Markus Håkansson, informatör på SAK, presenterar den nya hemsidan och diskuterar Afghanistan-nytts framtid. Vi kommer även att diskutera hur vi organiserar engagemanget inom SAK på bästa sätt. Är den geografiska uppdelningen i lokala kommittéer idealt, eller finns andra vägar att gå? Hur är framtidens SAK organiserat? Under dagen bjuds vi även på ett kompetenspass med generalsekreterare Peter Brune nyligen hemkommen från Afghanistan. Anmälan Anmäl dig till Frida Engman:
[email protected] senast den 21 mars. Det finns ett begränsat antal platser (30 deltagare) och vid behov görs ett urval av anmälningarna. SAK ersätter i efterhand resekostnaden för billigaste färdmedlet. Boka din biljett i god tid för att hålla resekostnaderna nere. Om övernattning behövs ersätts även detta. SAKs kansli kan tipsa om billiga boenden. SAK bjuder på lunch under dagen. Varmt välkomna!
Solidaritetspris – Årets Afghanistanvän För andra året kommer Svenska Afghanistankommittén att dela ut årets solidaritetspris. Kriterierna för pristagaren är: Individ eller organisation med bas i Sverige som arbetat aktivt med: - att inom något område verkat för att stärka solidariteten med det afghanska folket - att motverka fördomar, eller stärka toleransen och förståelsen för afghanerna och deras land - att stärka fred, mänskliga rättigheter, och utveckling i Afghanistan Deadline för att komma med nomineringar är den 1 april och nomineringarna skickas till Gunnar Andersson i priskommittén:
[email protected]
# 1 – 2 0 11
kontakta SAKs kontor i Stockholm Karolina Andersson, ekonomihandl, 08-545 818 46 Elin Asplund, register, medlemsfrågor, 08-545 818 46 Klas Bjurström, adm sekr, 08-545 818 42 Peter Brune, generalsekreterare, 08-545 818 50 Eva Engelsöy, personalansvarig, 08-545 818 44 Frida Engman, föreningsansvarig, 08-545 81849 Monica Eriksson, insamlingsansvarig, 08-545 818 41 Johanna Fogelström, kanslichef, 08-545 818 58 Marléne Hugosson, projektled vänskolor 08-545 818 54 Tiina Hurtig, ekonomi- & löneadmin 08-545 818 47 Markus Håkansson, info, red, vik. pressekr 08-545 818 45 Håkan Josefsson, biståndshandläggare 08-545 818 52 Jane Karlsson, vänskolor Sverige, 08-545 817 36 Chris Ormalm, biståndshandläggare, 08-545 818 43 Annelie Renqvist, kansliassistent, föräldraledig Karl Torring, ENNA, biståndshandl, 08-545 818 56 Katinka Wall, info, pressekreterare, föräldraledig Najia Östling, vik kansliassistent, 08-545 818 48 Epost till personalen:
[email protected] Svenska Afghanistankommittén, SAK Trekantsvägen 1, 6 tr. 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 Epost
[email protected] | Hemsida www.sak.se Lokalkommittéer GÖTEBORG Jonas Möller Nielsen, 0340-156 40, 0709-68 63 93,
[email protected] LUND Lars-Göran Edvardsson, 046-15 87 15, 0706-15 87 51,
[email protected] MALMÖ Håkan Törngård, 073-974 16 13,
[email protected] SKELLEFTEÅ Anders Lövheim, 0910-502 46, 070-686 16 38,
[email protected] SKÖVDE/SKARABORG Anders Boström, 0501-784 75,
[email protected] STOCKHOLM Anna Fayeq, 08-777 86 53, 0739-86 86 87,
[email protected] SUNDSVALL Anna Westin, 060-61 24 72, 070-202 06 28,
[email protected] SÖDERTÄLJE Hans Hansson, 08-550 190 10, 070-342 69 20,
[email protected] UPPSALA Isak Bergdahl, 070-543 87 86,
[email protected] VÄNERSBORG Nils Wahlström, 0521-674 63,
[email protected] VÄXJÖ Siwita M Nasser, 0735-41 37 70,
[email protected] Kontaktpersoner ARVIKA Curt Larsson, 0570-230 93 BORÅS Jan Svenningson, 033-41 12 94 GARPHYTTAN Olle Viktorsson, 019-22 22 07 GOTLAND Lars Grahnström, 0498-26 15 77 GÄLLIVARE Margareta Hedberg, 0970-161 16 GÄVLE Sultan Safi, 070-259 29 20 HALMSTAD Birgitta Borulf, 035-12 98 02 HELSINGBORG Marie Weis, 0703-23 22 39 HUDIKSVALL Sven Johansson, 0650-133 77 HÄRNÖSAND Bertil Pettersson, 0611-55 07 27 JÖNKÖPING Claes Renström, 070-310 23 KARLSKRONA Jamila Zamir, 0761-36 64 95 KARLSTAD Inga-Lill Fjällsby, 054-83 44 37 KUNGÄLV Eva Sylvan, 0303-22 00 57 KUNGSHAMN Ida Hammar, 076-771 20 50 KÖPENHAMN Shamail Haydar,
[email protected] LIDKÖPING Anneli Johansson, 0510-219 92 LULEÅ Mats Danielsson, 0920-970 11 MARIESTAD Nasratullah Safi, 0737-24 98 56 MÖLNDAL Andreas Köbi, 0704-40 56 82 PITEÅ Bo Persson, 0911-164 33 STRÄNGNÄS Peter Hjukström, 0159-230 41 STRÖMSTAD Peder Adamsson, 0526-602 44 TOMELILLA Karina Lundgren, 0417-102 53 TRELLEBORG Bodil Francke Olsson, 0410-33 40 13 TJÖRN Zohra Miakhil, 0735-87 33 47 UDDEVALLA Ann-Marie Bengtsson, 0702-79 69 67 UMEÅ Mohammad Fazlhashemi, 070-542 91 64 VARBERG Björn Mellquist, 0731-82 00 33 ÖREBRO Johan Nyström, 0708-39 42 25 ÖSTERSUND Sumiyah Bhaduri, 076-139 00 85 33
a f g h a n i s ta n - n y t t
lokalt
Islam i Sverige – Europa och Afghanistan idag Välkommen till ett intressant samtal med efterföljande årsmöte i Södertälje. Deltar under samtalet gör bland andra: • Ingmar Karlsson | Författare till flera böcker om religion och kultur i mellanöstern. Han har också en lång diplomatisk karriär. Ingmar talar om invandring från muslimska länder och den europeiska identiteten. • Börje Almqvist från Svenska Afghanistankommittén beskriver hur tolkning av islam påverkar kvinnans situation i Afghanistan och visar bilder.
Lokala årsmöten 2011 Flera lokalkommittéer har redan haft sina årsmöten. Men på följande orter har du chansen att delta: Södertälje | 22 mars, kl 19. Wendela Hebbes Hus Sundsvall | 24 mars, kl 18:30-19:30. Pallas konditori, Strandgatan 16 Malmö | 24 mars, kl 18:30. Elinelunds vägen 55 (biblioteket)
Arrangörer: SAK Södertälje och Wendelas vänner När | 22 mars, kl 19 (innan årsmötet) Var | Wendela Hebbes Hus, Södertälje
Lund | 27 mars, kl 15. Västerkyrkan Skellefteå | 27 mars, kl 18. Tuböleskolans personalrum
Välkommen!
Är flickors rätt utbildning en självklarhet?
Stockholm | 29 mars, kl 19-21. SAKs kansli, Trekantsvägen 1, 6 tr. Liljeholmen
Vi diskuterar utvecklingen i landet utifrån vårt biståndsarbete. Talare: • Frida Engman, föreningsansvarig vid Svenska Afghanistankommittén. Frida Engman har tidigare arbetat som vänskoleansvarig för SAK och besökt skolor i landet flera gånger. Här berättar honn i ord och bild.
Nya strategier på remiss... 2010 löpte två av SAKs strategier ut, strategin för landsbygdsutveckling och strategin för Sverigeverksamheten. Nu är utkasten till de båda strategierna klara och alla medlemmar har chans att komma med synpunkter. Remissvar ska vara SAK tillhanda senast 25 mars.
Arrangörer: Sundsvalls Afghanistankommitté och SCA När | 24 mars, kl 19:30 (efter årsmötet) Var | Pallas konditori, Strandgatan 16, Sundsvall Välkommen!
Inom asasasasas
Inom kort lanserar SAK sin nya hemsida. Håll utkik på
www.sak.se
För att ta del av strategiutkasten kan du kontakta din lokalkommitté eller Frida Engman på
[email protected]
Du som ännu inte betalat din medlemsavgift för 2011, nu är det dags! Är du osäker, hör av dig till Elin Asplund: 08-545 818 59 |
[email protected]
Jobba på SAK... ...alla tjänster utannonseras på www.sak.se 34
# 1 – 2 0 11
a f g h a n i s ta n - n y t t
SAK kallar härmed till ordinarie
Årsmöte | 2011
Varmt välkomna till SAKs årsmöte som i år går av stapeln i Malmö den 28 maj. Årsmötet och efterföljande seminariedag hålls på Malmö latinskola, Amiralsgatan 2. Skolan ligger centralt med ca 15 minuters promenadväg från tågstationen.
Årsmöte
Lördag 28 maj, kl 10-18 • Ombud som valts vid lokalkommittéernas årsmöten har rösträtt. • Övriga medlemmar är välkomna att delta med närvaro, yttrande- och förslagsrätt. • Motioner ska skickas till kansliet senast den 2 april. • Årsmöteshandlingar och mer information om årsmötet kommer att finnas tillgängligt på www.sak.se • Årsmöteshandlingar kan också beställas genom att kontakta:
[email protected] • På kvällen den 28 maj anordnas ett trevligt kvällsarrangemang. Mer om detta kommer inom kort att läggas upp på www.sak.se
Årsmötesseminarium
Söndag 29 maj, kl 10-14 • Välkomna till en spännande seminariedag med fokus på SAKs arbete i Afghanistan. • Innehållet för dagen är ännu inte än fastslaget, men vi utlovar en intressant dag! • Mer information kommer inom kort att läggas upp på www.sak.se
Varmt välkomna!
Vinnare av förra bildfrågan
bildfrågan
I år är det tio år sedan Afghanistans 2 500 år gamla buddhastatyer sprängdes. I vilken afghansk provins stod dessa jättelika och världsberömda buddhor? 1. Herat
X. Kandahar
2. Bamiyan
Skicka ditt svar till
[email protected] så ingår du i utlottningen av standardverket Afghanistan. Glöm inte att ange postadress. # 1 – 2 0 11
I förra numret av Afghanistan-nytt efterfrågades vad den omstridda gränsen mellan Afghanistan och Pakistan heter. Rätt svar var Durandlinjen. Och det visste bland andra KarlMartin Henningsson i Stockholm som vann utlottningen bland de som kunde svaret. KarlMartin kan nu se fram emot en läsupplevelse utöver det vanliga. Boken Afghanistan har redan skickats. Mycket nöje! 35
Marcus Svensson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Alla barn har rätt att gå i skolan!
SMS:a ”Afghanistan” till 72 930 36
Det kostar 100 kr + eventuell trafkavgift
# 1 – 2 0 11
