#4.10
Afghanistan
nytt
tema
Jämställdhet
Hon vill studera men får inte s16-17 ”Tänk inte broderi tänk snut!” s10-12
Utbildning av barnmorskor s18-19
Möt Peter Brune s14-15 Analys Ann Wilkens Lasse Bengtsson s24-25 Läget i Afghanistan
s6-8
UTGES AV SVENSKA AFGHANISTANKOMMITTÉN | WWW.SAK.SE
Foto: Christoffer Hjalmarsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Sluta äta godis
Dags att avlägga nyårslöfte!
Vad blir det i år?
Börja använda tandtråd Gå ut mer med hunden Sluta snusa Börja träna 2
Komma i tid
Bli Afghanistanfadder sid 32
#4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
# 4 – 2010 TEMA Bild | Flickor i undersvisning........................4 Fotograf: Christoffer Hjalmarsson.
Det handlar faktiskt om att flickor ska gå i skolan
I
Om kvinnans utsatta position.
en debatt nyligen hörde jag en företrädare för en av de tyngre internationella aktörerna i Afghanistan säga att ”det här handlar faktiskt inte om att små flickor ska få gå i skolan”. Underförstått var att det är något betydligt viktigare som står på spel – exakt vad förblev dock oklart. Och faktum är ju att det inte minst är bristen på gemensam strategi och gemensamma mål som har lett det internationella samfundet i Afghanistan in i den återvändsgränd, som man nu försöker backa ut ur.
Konferens | The Missing Link........................9
för sak är det hela dess bättre inte så komplicerat. Det vi vill uppnå är just att barn,
Analys | Afghanistan......................................6 Fördjupning av SAKs ordförande Ann Wilkens.
TEMA Bokmässan i Göteborg...................................8
TEMA Krönika | Om förändrade attityder............10 Nancy Hatch Dupree blickar bakåt och framåt.
både flickor och pojkar, kan gå i skolan, att gravida kvinnor får mödravård, att afghaner som bor i fattiga byar får tillgång till hälsovård och att samhällets kanske mest utsatta, de funktionsnedsatta, får möjlighet att bidra till utvecklingen. Saker som vi vet att vi kan åstadkomma – idag och framöver, även om de politiska förutsättningarna skulle försämras.
Bild | Kvinnokuren i Kabul.........................13 Fotograf: Bo Lambert.
Möt | SAKs nya generalsekreterare..........14 Vad tycker SAK... egentligen?...................15 Peter Brune om skillnader och likheter inom SAK.ies
TEMA ”Jag har ett problem”.................................16 Kirima som går i tolfte klass i Keshim berättar.
TEMA Hon har lov att studera..............................18
i den förhandlingsprocess mellan företrädare för
den afghanska regeringen och representanter för talibaner och andra motståndsgrupper, som nu står på den politiska agendan, kommer kompromisser att behöva göras – från bägge sidor. Det ligger nära till hands att det blir de afghanska flickorna och kvinnorna som då får betala priset. Vi vet att det talibanerna kallar ”våra kvinnors ärbarhet” är ett centralt motiv för deras kamp mot västinflytande. I villkoren för denna ärbarhet ingår att det är männen som bestämmer över kvinnliga familjemedlemmar. Kvinnorna har alltså inga individuella rättigheter och kan inte utforma sina liv efter eget huvud. (Läs Nancy Hatch Duprees intressanta krönika för att få en bredare bild av genusfrågorna!)
Börje Almqvist från SAKs barnmorskeutbildning.
”Barn, nej det får vänta”............................20 SAK-anställda Kamila Nayiby från Mazar-e-Sharif på Sverigebesök med kollegan Jan Agha från Wurzaj.
TEMA Bild | Män vid symaskinerna.......................22
vi vet också att de klanledare och före detta krigsherrar som dominerar det Höga Fredsrådet, den församling som president Karzai tillsatt för att driva försoningsprocessen, knappast kommer att slå sina pannor blodiga för att värna de afghanska kvinnornas rättigheter. Det är inte heller troligt att de 8-10 kvinnor som placerats i denna församling på 70 personer kommer att kunna göra sig gällande i någon avgörande utsträckning.
Harald Holst tackar för sig.
här har således omvärlden en viktig funktion som påtryckningsinstrument. Oro över hur en försoning med talibanrörelsen kan komma att påverka de afghanska kvinnorna har också börjat uttryckas offentligt. Både USA:s utrikesminister Hilary Clinton och förra presidenthustrun Laura Bush har uppmärksammat problemet. (När når mänskligheten den punkt då även herr Clinton och herr Bush börjar bekymra sig?) Också en afghansk tidning publicerade nyligen en ledarartikel i ämnet: ”Talibanernas åsikter om kvinnor och deras rättigheter var mycket tydliga under deras maktinnehav och är det fortfarande i de områden där de har inflytande. Det vore absurt att tro att talibanerna kommer att acceptera kvinnors deltagande och närvaro.” I detta läge söker den afghanska regeringen spela ned problematiken. I en debatt i FN:s säkerhetsråd i slutet av oktober deklarerade Afghanistans FN-ambassadör: ”Jag kan försäkra att kvinnors rättigheter kommer att förbli en prioritet i varje fredssamtal, i vartenda steg som tas i försoningsprocessen.”
Årets Afghanistanvän | Fatah Mohammad...29
men vi kan inte utgå ifrån att vare sig lugnande uttalanden eller fromma
Fotograf: Christoffer Hjalmarsson.
Möt | Lasse Bengtsson................................24 Vänersborg-Kabul......................................26 Från vänskolekonferensen i Vänersborg.
Bra drag på Örebros bokmässa..................27 Av Nina Hjelmgren.
Kampen fortsätter..........................................28
Afghaner tog mastersexamen i Karlstad....30 Unga SAK .......................................................34
www.sak.se #4–2010
förhoppningar räcker för att värna de framsteg, som uppnåtts under det gångna decenniet vad gäller de afghanska kvinnornas situation – och, inte minst viktigt, för att driva denna utveckling vidare. Omvärlden, även vi inom SAK, bör följa frågan noga och analysera hur vi kan bidra till att undvika bakslag. •
Ann Wilkens, styrelseordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK) 3
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
Utbildning av flickor är SAKs kanske viktigaste insats för ökad jämställdhet. Lite mer än hälften av de över 120 000 barn som går i SAKs skolor är flickor. 4
#4–2010
Christoffer Hjalmarsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Flickors utbildning är en viktig början för ökat kvinnligt inflytande i Afghanistan. #4–2010
5
a f g h a n i s ta n - n y t t
Analys | Afghanistan En något förkortad version av denna artikel publicerades i tidningen Nerikes Allehanda den 30 oktober 2010.
D
et internationella, militära engagemanget i Afghanistan är inne i en fas, då ursprungliga ideal och målsättningar successivt skrivs ned. Krigföringen i Afghanistan har inte varit framgångsrik, däremot allt mer kostsam i både liv och pengar, och nu växer krigströttheten både bland afghaner och i de länder som bidrar med trupp. De flesta tycks ha kommit till insikt om att Text: Ann Wilkens
detta är ett krig som inte går att vinna militärt. De internationella trupperna förlorar så länge de inte vinner medan det förhåller sig tvärtom för talibanerna, som vinner så länge de inte förlorar. Motståndsgrupperna har, om inte sympatierna, så i varje fall den livsviktiga tiden på sin sida. Den aktuella frågan är således hur och på vilka villkor kriget kan avslutas. för att kunna lämna Afghanistan med hedern i behåll behövs en krok att hänga upp avvecklingen på, ett ljus i slutet av tunneln. Det finns ett behov av goda nyheter, av hopp, som har vuxit under de senaste åren, då utvecklingen med 6
”
De internationella trupperna förlorar så länge de inte vinner medan det förhåller sig tvärtom för talibanerna, som vinner så länge de inte förlorar.” Ann Wilkens
accelererande hastighet gått i fel riktning. Därför har vi sett rader av optimistiska uttalanden från olika generaler eller centralt placerade politiker: Nu har vi lagt om strategin/tillsatt en kommission/skapat en ny mekanism och alldeles strax kommer vändpunkten att inträffa… men verkligheten på marken har
inte i någon högre grad låtit sig påverkas; talibanerna har fortsatt att vinna terräng,
den afghanska regeringen fortsatt att tappa i trovärdighet och antalet dödsoffer har fortsatt att stiga, både bland soldater och civila. För allt fler afghaner ter det sig märkvärdigt att USA i allians med andra rika länder och i samarbete med den centrala regeringen inte på tio år har lyckats kämpa ned ett motstånd sprunget ur en fattig landsbygd. Rykten och konspirationsterorier sprider sig i den rika jordmån som en hög grad av anafalbetism tillhandahåller: ” Kan det möjligen bero på att den politiska viljan saknas? Finns här en dold agenda?” Så har det välkomnande som mötte utländsk trupp år 2001/02 långsamt runnit ut i sanden eller rentav vänts i misstänksamhet. lösningen för dagen bygger på möj-
ligheten att en stor del av talibanrörelsen vill återintegreras i samhället, vilket skulle göra det möjligt att isolera den hårda kärnan, som inte anses särskilt stor. Hittills har dock inga massavhopp från talibanrörelsen ägt rum och det är egentigen inte särskilt troligt att planen håller i ett läge där talibanerna på goda grunder anser sig framgångsrika och dessutom ser ljuset i slutet av sin tunnel, när allt fler regeringar #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
börjar diskutera slutdatum för sitt militära engagemang. Parallellt med förhandlingsspåret intensifieras ansträngningarna att bygga upp de afghanska säkerhetsstyrkorna. Enligt ett beslut på en konferens i Kabul i somras ska dessa vara redo att överta säkerhetsansvaret i hela Afghani stan år 2014. Hur förankrat detta beslut är i den afghanska verkligheten förblir oklart – problemen inom den afghanska armén är stora, än större är de inom polisstyrkorna. Det ter sig ganska bakvänt att fatta beslut om en sådan här sak på en konferens, årtalet verkar ha mer att göra med att president Hamid Karzais mandat löper ut just detta år och det hela bör nog i första hand tolkas som ett i raden av hoppingivande besked. därmed är vi tillbaka i dragkampen om tiden. Kommer det internationella samfundet att vara uthålligt nog att lotsa försonings- och återuppbyggnadsprocesserna i hamn, även om de tar betydligt längre tid än förutsett? Kommer de förhandsvillkor som brukar nämnas – bland dem att gällande konstitution, som bland annat föreskriver lika rättigheter för män och kvinnor, ska accepteras som utgångspunkt – att förhandlas bort? Företrädare för det nyligen tillsatta Höga Fredsrådet (med 70 medlemmar, varav åtta kvinnor) har redan börjat antyda att inga kor är heliga – flexibilitet är ledordet – och faktum är att det förhandskrav som innebar att talibanerna först måste lägga ned vapnen, innan förhandlingar kunde inledas, redan lagts till handlingarna. Samtal pågår, om än av sonderande karaktär, sedan rätt lång tid tillbaka. samtidigt är riskerna med ett snabbt
tillbakadragande av de internationella styrkorna uppenbara. De flesta bedömare är överens om att faran för förnyat och generaliserat inbördeskrig är påtaglig i ett sådant läge. Ett inte osannolikt scenario är att detta kan komma att sluta med att talibanerna, som är pashtuner, tar över makten i södra och östra Afghanistan, medan olika krigsherrar, huvudsakligen tadjiker, uzbeker och andra, fortsätter att lägga under sig områden i norr och väst, möjligen med en liten och relativt kraftlös internationell styrka kvar i Kabul som värn mot ett regelrätt maktövertagande av endera parten. Redan hörs i den interna, afghanska debatten icke-pashtunska röster #4–2010
”
Vad vi behöver göra är alltså i första hand attt förvalta det förtroende vi åtnjuter på gräsrotsnivå – det är detta som är basen för vår verksamhet. Ann Wilkens
som utmålar försoningstrevandena som en komplott från regeringens sida i syfte att befästa Afghanistan som ett pashtunvälde. en central fråga är alltså vilket mått av vanstyre och brott mot mänskliga rättigheter – och detta är något som både regeringen i Kabul, talibaner och krigsherrar står för, på lite olika sätt - som väst kan tolerera. Var går omvärldens smärtgräns för talibaninflytande över exempelvis rättsväsendet? För ingrepp i de afghanska kvinnornas rörelsefrihet? För krigsherrarnas övergrepp mot civilbefolkningen? Hur mycket är vi i längden beredda att offra för Afghanistan i dessa avseenden, som inte i första hand gäller vår egen säkerhet visavi internationell terrorism? kanske inte så mycket. Även om
motiven har varierat från land till land, har egenintresset varit centralt i denna intervention, som i de flesta andra. Och egenintresset har successivt bortfallit, i takt med att hotet från al-Qaida bleknat och det börjar stå klart att det i varje fall inte i första hand utgår från just Afghani stan. En annan sak som starkt bidrar till att det är svårt att upprätthålla legitimiteten i den internationella insatsen är att den regering vi stöder i Kabul redan förlorat en stor del av sitt förtroendekapital hos befolkningen – vi som bidrar är således redan indirekt medskyldiga till vanstyre, korruption och förfuskade val, vilket naturligtvis undergräver vår ställning hos afghaner i allmänhet.
i skuggan av storpolitiken finns
emellertid ett annat Afghanistan, det där de flesta afghaner lever, det vill säga på
landsbygden. Även landsbygdsbefolkningen är förvisso utsatt – för krigföring, för rättslöshet, naturkatastrofer och de risker som en utbredd fattigdom och en patriarkal samhällsordning för med sig – men här återfinns också en stark utvecklingsvilja, initiativkraft och optimism om möjligheterna att trots allt skapa en bättre framtid. Det är i denna miljö vi inom Svenska Afghanistankommittén (SAK) verkar, med att bygga skolor och organisera undervisning, driva kliniker och insatser för funktionshindrade – i samarbete med lokala byråd och myndigheter. Våra 5 700 afghanska medarbetare är inte identifierade med någon politisk falang och snart 30 års arbete ute i denna verklighet har gjort SAK känt som en pålitlig biståndsleverantör utan dold agenda. Vi ser att vi kommer att kunna fortsätta verka på detta sätt även framöver, under de större eller mindre svårigheter som den politiska utvecklingen kan komma att medföra. På det lokala planet behöver vi inte militärt beskydd – för att undvika att våra medarbetare förvandlas till måltavlor är det tvärtom viktigt att upprätthålla en klar gräns mot de militära insatserna. Vad vi behöver göra är alltså i första hand attt förvalta det förtroende vi åtnjuter på gräsrotsnivå – det är detta som är basen för vår verksamhet. kanske skulle läget i Afghanistan som helhet ha varit lite ljusare om de internationella insatserna i högre grad utgått från den fattiga befolkningsmajoritetens situation och möjligheter, inte från det internationella terroristhotet eller en överdrivet positiv självbild av det västerländska samhället som global modell. Om det, kort sagt, handlat om Afghanistan. som det nu är, har västvärldens samlade intervention i Afghanistan snarast väckt ont blod i stora delar av den muslimska världen, där den ofta tolkas som ett led i alla de förödmjukelser som muslimer utsätts för i olika krishärdar (Irak, Palestina, Kashmir, Tjetjenien, etc). Paradoxalt nog riskerar ett uttåg ur Afghanistan att späda på dessa stämningar, att tolkas som ytterligare ett bevis på västs opålitlighet. Precis som 1989, då ryssarna tågade ut ur Afghanistan och USA snabbt tappade intresset för regionen, kommer befolkningen att lämnas ensam med den långa rad problem som kriget skapat i form av flyktingström7
a f g h a n i s ta n - n y t t
SAK
mar, vapentillgång och ett söndertrasat och brutaliserat samhälle – den situation som några år senare ledde till att inbördeskrig utbröt. Minnet av detta lever starkt kvar hos såväl afghaner som de pakistanier, som tillhandahöll basområden, utbildning och utrustning för befrielsekrigarna. efter den rad av både strategiska
och taktiska misstag som begåtts sedan den USA-ledda invasionen 2001 är det inte lätt att nu vrida utvecklingen rätt i Afghanistan. I backspegeln är det inte svårt att se att det var fel att räkna ut talibanerna i Bonnprocessen, att återbeväpna de krigsherrar som då var slagna, att lita på Pakistan som entydigt allierad i ”kriget mot terrorismen”, att blunda för grannländernas divergerande intressen i Afghanistan och att inte sätta hårdare press på regeringen i Kabul. Att blicka framåt är betydligt svårare. Några snabba, acceptabla lösningar avtecknar sig inte. det framstår också allt tydligare att det inte går att hantera Afghanistan isolerat från dess grannländer – i synnerhet Pakistan, där problemen i dagsläget hopar sig och en ännu mer radikaliserad och internationaliserad talibanrörelse än den afghanska vinner terräng i det politiska, ekonomiska och humanitära kaos som råder i stora delar av landet. Konflikterna i Sydasien hakar i varandra i något av en ond cirkel. Att Pakistan har ett stort behov av kontroll över utvecklingen i Afghani stan hänger i sin tur samman med konflikten med Indien om, i första hand, Kashmir. Många bedömare anser att det är i Kashmir, ett av världens äldsta pyrande konfliktområden där under den gångna sommaren minst 100 dödsoffer har skördats bland stenkastande ungdomar, som vägen mot stabilitet i Afghanistan skulle kunna ta sin början. Det är dock en lång väg. för saks del är problematiken mer
begränsad. Vi har tagit oss igenom mörka perioder i Afghanistans historia förr och har gott hopp om att kunna fortsätta verka på bynivå, i direkt samspel med utsatta människor. Vi kan inte förändra de storpolitiska förutsättningarna för deras livsvillkor men vi kan fortsätta att dra vårt strå till stacken vad gäller tillgången till framför allt utbildning, sjuk- och mödrahälsovård. I rådande läge får detta anses vara gott nog. • 8
Med livet som insats. Under årets afghanska frukost diskuterades hur mödradödlighet, jämställdhet och makt hänger samman. Deltog gjorde från vänster Peter Brune, Karin Alfredsson, Gertrud Pålsson, Ramia Ebrahimzada. Johanna Fogelström modererade samtalet.
Kvinnans situation under lupp på bokmässan Många organisationer som är med på Internationella Torget på Bokmässan i Göteborg deltog i år under knapphetens kalla stjärna. De kraftigt neddragna informationsanslagen från Sida drabbade även SAK. Under flera år har vi haft en fin monter som bas för vårt mässdeltagande. Så blev inte fallet i år. Vårt deltagande inskränkte sig till ett bok- och informationsbord. Vi hade även tvingats skära ned antalet seminarier. Text: Harald Holst
Med detta sagt ska vi ändå konstatera att det ändå gick över förväntan. Årets framträdande bekräftade åter att det är de frivilligt arbetande medlemmarna som utgör grunden för framgång i vårt arbete. I år deltog närmare 25 entusiastiska SAK-medlemmar vid vårt bokbord. Tillsammans med oss kanslianställda såldes böcker, spreds information och såldes boklotter. Men framför allt var det alla samtal med människor som flockades kring bokbord och lottförsäljare som i år kändes särskilt meningsfulla. Alla kände vi att Afghanistan är ”hett”.Alla hade synpunkter och ville dela med sig av tankar och funderingar. Att vår sedan i höstas nya generalsekreterare Peter Brune tog varje ledig minut mellan olika mäss- och seminarieframträdanden till att stå vid bokbordet och diskutera Afghanistan väckte positiv
uppmärksamhet hos många mässbesökare. SAK hade i år valt att fokusera seminarierna på det arbete som bedrivs inom mänskliga rättigheter och jämställdhet. Vad innebär säkerhet för kvinnor i Afghanistan? Är kvinnors rättigheter förhandlingsbara? Böcker, burka och begåvning – om utbildningens betydelse – se där exempel på frågor som var uppe på våra seminarier. Den vid det här laget legendariska ”afghanska frukosten” inledde vårt lördagsseminarium, ”Med livet som insats”, om mödra- och barnadödlighet. Vårt seminarium ihop med Ordfront om Jesper Huors nya bok I väntan på talibanerna drog också mycket folk.
31 244,50 kronor
Trots kraftigt neddragen mässbudget blev ändå årets mässdeltagande en framgång. Vi arrangerade en rad välbesökta seminarier, våra många frivilliga gjorde en fantastisk insats, vi nådde flera tusen människor med våra boklotter och information, vi samtalade med hundratals människor och vad gäller intäkter gav mässan oss totalt 31 244,50 kr. Vi sålde böcker för 16 520 kr, sålde boklotter till stöd för Afghanistans kvinnor och barn för 12 580 kr och den afghanska frukosten inbringade tre fulla insamlingsbössor med 2 304,50 kr. SAKs styrelse och generalsekreterare framför ett stort tack till Göteborgskommittén för en strålande insats. ”Vi ser vad aktiva medlemmar kan åstadkomma!” • #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
Suleman Kakar, chef för Center for Peace and Unity (CPAU).
Torbjörn Pettersson, ambassadör i Afghanistan.
Gran Hewad, forskare, Afghanistan Analysts Network (ANN).
Hamish Nixon, forskare och Mohammad Tariq Ismati, chef för NSP-programmet.
Sari Kouvo, analytiker ANN.
SAKs Lasse Bengtsson, Gran Hewad, Martine van Bijlert och Shinkai Kharokhail. Dessutom medverkade MR-kommissionären Nader Nadery via Skype.
Shinkai Karokhail, ledamot av Afghanistans parlament.
Martine van Bijlert, analytiker ANN.
Gunilla Carlsson, Sveriges biståndsminister.
The Missing Link
Thomas Ruttig, analytiker ANN.
Internationell konferens om demokratibygge i Afghanistan. I mitten av november bjöd Svenska Afghanistankommittén in till ännu en 2-dagars internationell konferens. Denna gång i samarbete med Folke Bernadotteakademin och ENNA (European Network of NGOs in Afghanistan). Konferensen hölls på numera klassisk konferensmark – Polstjärnan på Sveavägen i Stockholm. Som vanligt kom en rad högintressanta talare och åhörarskaran var även den namnkunnig. Text: Markus Håkansson
– Ett av de största hindren för utveckling är den straffrihet som råder i Afghani stan. Denna straffrihet har urholkat hela systemet. Om den skyldige inte kan hållas ansvarig så kommer det bli mycket svårt att få bukt med problem som våld och #4–2010
korruption, sa människorättskommissionären Nader Nadery på länk från Kabul. – 77 procent av alla pengar som skickas till Afghanistan går förbi den regering vars land vi försöker återuppbygga, sa forskaren Hamish Nixon och visade upp några sifferstinna powerpoint slides. Det i sig kanske inte är så konstigt med tanke på hur utbredd korruptionen är. Ett annat problem är koordinering – pengarna som pumpas in hamnar i olika pooler. Där den ena kanske ser till att det byggs skolor men det finns inga pengar att köpa skolmaterial eller betala lärarlöner, för det ska hämtas ur den andra poolen. Det är ett exempel på hur det kan se ut. Shinkai Kharokhail, kvinnlig parlamentsledamot valde istället att lyfta fram några positiva tendenser i utvecklingen och tog ett exempel från september må-
nads parlamentsval i Afghanistan. – Provinsen Nimroz hade två platser reserverade i parlamentet. Den ena var vikt åt en kvinnlig kandidat. Men intressant nog togs även den andra plasten av en kvinna, sa Kharokhail. Gemensamt för den här konferensen, The Missing Link – Supporting State-building in Afghanistan var att talarna denna gång i lite högre grad än tidigare vågade adressera problemen och kalla dem vid sitt rätta namn. – Man får vara pessimistisk. Ibland måste man vara det, men det är inte samma sak som att ge upp hoppet – det får vi aldrig göra, sa SAKs ordförande Ann Wilkens i sitt avslutningsanförande. • Läs mer om konferensen på www.sak.se 9
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
krönika
Kvinnlig afghansk polis:
”Tänk inte broderi, tänk
K
raven på en värdigare plats för kvinnorna i det afghanska samhället har höjts i många hundra år. Rabia Balkhi, som levde på 900-talet, dog efter att ha förnekats rätten att gifta sig med vem hon ville. På 900-talet levde också en kvinna vid namn Mahasty, som kastades i fängelse för sina radikala åsikter. Drottning Gawar-Shad delade den politiska makten med sin make och dominerade kulturscenen under femtio år på 1400-talet. Nazo Ana och Zarghoona var visa kvinnor i 1700-talets rådgivande församlingar. Zaynab, en lärd kvinna som kunde både pashtu och dari, protesterade tillsammans med Aisha Durrani, en poet som var sitt harems stolthet, mot 1700-talets förbud mot utbildning för kvinnor.
Text: Nancy Hatch Dupree Översättning: Charlotte Hjukström Nancy Dupree är författare och har under många års boende först i Kabul och sedan i Peshawar i Pakistan dokumenterat Afghanistans utveckling. Hon är stående krönikör i Afghanistan-nytt sedan 1997.
Att det nu finns flickskolor som är uppkallade efter dessa tidiga kvinnokämpar är ett tecken på deras höga anseende i dagens Afghanistan. under 1800- och 1900-talet började män som emir Abdur
Rahman, Mahmud Tarzi, kung Amanullah och premiärminister Daoud Khan hävda att kvinnor hade rätt till skilsmässa, egendom, arv, utbildning och sjukvård och rätt att röra sig ute i samhället. De uppmuntrade kvinnorna att ta plats i offentliga sammanhang och därigenom bidra till nationsbyggandet. Men trots alla dessa ansträngningar ligger de afghanska kvinnorna i botten på dagens jämställdhetslistor. den typiska bilden av afghanistans kvinnor består av 10
avgrundsdjupt låga siffror när det gäller läskunnighet, skolutbildning och förväntad livslängd, i kombination med skyhöga siffror för mödra- och barnadödlighet. Västerländska medier slår ofta ned på de chockerande våldsbrotten i och utanför hemmet, de förfärliga förhållandena i fängelserna och de begränsade möjligheterna att få tillgång till sjukvård, utbildning, arbetstillfällen, rättsväsende, politik och alla andra sektorer inom samhällsutvecklingen. Många hjälporganisationer framhåller också de negativa sidorna i syfte att få in mer pengar. Till och med en del afghaner förstärker stereotyperna genom att framställa landsbygdens kvinnor som om dessa vore ägodelar utan självkänsla, intelligens eller kunskap, enbart avsedda för barnafödande. Den bilden är djupt orättvis. Det är gott och väl att man belyser de många brister som drabbar kvinnorna eftersom den faktiska situationen varken kan eller bör förnekas, men att bara fokusera på det som är negativt är en otjänst mot de modiga individer som inte bara har kämpat hårt och länge utan också offrat sig för att skapa ett sammanhang där felaktigheter kan avhjälpas. Det vore mer konstruktivt att föra fram en balanserad verklighetsbild som bygger på förståelse av kulturen.
det här är ett familjeorienterat , patriarkaliskt samhälle med tydligt definierade könsroller: männen står för försörjningen och kontakterna med världen utanför hemmet, medan kvinnorna tar hand om hemmets invånare och för vidare samhällets värderingar. Familjen är samhällets hjärta, och tron på den manliga överhögheten utgör den ideologiska basen för en acceptans av vissa typer av manlig dominans som anses nödvändiga för att garantera familjens integritet. Alla former av avvikande beteende ses som symtom på samhällets upplösning och hot mot männens heder och familjens status. Kvinnorna måste därför skyddas och hållas okränkbara. Lokalsamhällets kraftfulla grupptryck håller liv i sedvänjor som gör att kvinnorna stannar hemma, att deras rörelsefrihet begränsas, att de vägras utbildning och utestängs #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
”
snut!”
från den offentliga debatten, trots att dessa restriktioner är uttryck för manliga värderingar som döljer de islamiska lärosatserna om ett värdigt liv för alla. det har alltid varit besvärligt att reda ut skillnaderna
mellan sedvänjor och islamiska trossatser, men i dag är det svårare än någonsin eftersom militanta reaktionärer utmålar kvinnors rättigheter som en främmande ideologi med kopplingar till utländska krafter som hotar männens heder och fosterlandets värderingar. Dock finns det religiösa ledare som vågar varna för konsekvenserna av barnäktenskap, tvångsäktenskap och kvinnomisshandel, och som förordar utbildning, rätt till arbete, glesare graviditeter, kondomer, amning och vaccinationer. Att det finns en lång rad exempel på mänskliga rättigheter som är kompatibla med islams grundsatser är ett budskap som håller på att vinna terräng. i själva verket styrs relationerna mellan könen av en
mångfald attityder som beror på geografisk region, utbildningsnivå och stads- eller landsbygdsmiljö. Även om den manliga överhögheten omhuldas i alla grupper, brukar en rättvisare arbetsfördelning uppstå mer naturligt i hushållen på landsbygden, där det ömsesidiga beroendet mellan de manliga och kvinnliga sysslorna ger upphov till en respekt som bygger på arbetsgemenskap. Glädjande nog finns det tecken på att många män som tidigare stöttade kvinnornas arbete privat, nu har börjat göra det offentligt. Denna förändring hänger ihop med att kvinnor på alla nivåer fått lära sig att klara sig själva under åren av krig och landsflykt. De har fått vidga sina roller och skärpa sina ledaregenskaper. I dag är kvinnorna betydelsefulla aktörer i förändringsarbetet. Genom sitt oantastliga beteende har de bevisat att de kan agera offentligt utan att det är till skada för någons heder, varken deras egen, familjens eller samhällets. Detta är ett allt mer accepterat faktum. Ur den sortens attitydförändringar växer framåtskridandet. med den sortens stöd i ryggen går kvinnorna framåt #4–2010
Jag har träffat den man som hjälpte till att inleda det senaste tragiska kapitlet i Afghanistans historia. Usama bin Laden brukade komma in på mitt kontor i Peshawar i slutet av 80-talet och fråga om jag kunde hjälpa honom att importera schaktmaskiner till vägbyggen i Afghanistan. Då var det ingenting speciellt med honom. Han var mycket artig och försynt. Men skenet kan tydligen bedra.” Ur Afghanistan över en kopp te av Nancy Hatch Dupree.
I Afghanistan över en kopp te läser du Nancy Hatch Duprees krönikor från Afghanistannytt, åren 1995-2007, totalt 46 stycken. Boken är rikligt illustrerad med bilder, både från arkiven och mer nyfotograferat. Har du ännu inte köpt den så är det dags nu! För en tid sedan kom boken även ut på engelska. Både den svenska och den engelska finns att köpa för endast 250 kr plus frakt i SAKs webbutik: www.sak.se/butik
redaktören tillbaka efter 9-månaders pappaledighet.
Uppe och rullar igen, kanske med lite nya perspektiv. Ja, det vill jag gärna tro. Vi på SAK pratar ofta om behoven i Afghanistan. Det kan ibland vara svårt att ta in vilka enorma behov av stöd det afghanska folket har. Den officiella statistiken för barnadödlighet säger att 257 barn av 1 000 dör före fem års ålder, alltså lite drygt 25 procent. Andra siffror säger att det är vart femte, det vill säga 20 procent. Man får alltid ta siffror från Afghanistan med en nypa salt, osäkerhetsfaktorn kan vara hög och liknande studier kan därför få olika resultat. Men vad döljer sig bakom siffrorna egentligen – jo, barn som dör! Barn. Små barn, som är så svaga att de inte klarar sig. Spelar det då någon roll om siffran är 20 eller 25 procent, vart femte eller vart fjärde barn? Ja, det är klart att det gör, skillnaden är ju fortfarande ett barn på fem. Men siffran är alldeles oavsett så obegripligt hög att man nästan inte kan förstå den, relatera till den. Afghanska nyblivna mödrar får ibland rådet av sina egna mammor att inte fästa sig för mycket vid sina barn medan de är riktigt små. Undrar hur många nyblivna mödrar som klarar av den uppgiften. Sätt dig själv in i den situationen och känn efter en gång. Och så här är det alltså i Afghani stan år 2010. Jag kan ibland behöva påminna mig själv om vad dessa siffror, som vi ideligen hänvisar till, egentligen betyder och att det är människor av kött och blod som döljer sig i statistiken. Jag vill tacka alla er medlemmar och Afghanistanfaddrar som får den här tidningen för att ni ger oss fortsatt förtroende. SAK är en viktig organisation och arbetsgivare i Afghanistan. Våra insatser ger faktiskt resultat. 122 000 barn går i våra skolor, vi ansvarar för all sjuk- och hälsovård i ett område där det bor 1,6 miljoner människor. Men vi skapar också arbetstillfällen. 5 700 afghaner jobbar på SAK – läkare, vaktmästare, barnmorskor, lärare, sjukgymnaster... ja listan kan göras lång. Tack vare våra anställda, våra medlemmar och Afghanistanfaddrar – sådana som du – gör vi skillnad i Afghanistan. Förresten, välkommen till ett nytt nummer av Afghanistan-nytt. Ha det bra. Ba Omid-e didar! (Vi ses!) Markus Håkansson Redaktör 11
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
med stormsteg. Av de 2 577 kandidaterna i september månads val till de 249 platserna i parlamentets underhus, wolesi jirga, var 405 kvinnor mot 328 i valet 2005. Ännu viktigare än tillväxten i antal är tillväxten i deras attityd. Nu uttrycker de sig med allt större självsäkerhet trots att de kämpar mot tabun, öppen fientlighet från manliga kollegor och allmänhetens förklenande påståenden om att de tjänar manliga intressen. De har avvärjt försöken att skära ner antalet reserverade kvinnoplatser i parlamentet; de har krävt och fått utrymme i tunga organ som tidigare utestängde dem och de har lämnat bidrag i angelägna debatter. på en annan viktig beslutsnivå börjar kvinnorna långsamt ta för sig av möjligheterna att arbeta tillsammans med män i provinsernas och distriktens rådsförsamlingar, där de prioriterar gemensamma behov och håller uppsikt över den statliga verksamheten. De lokala råden har fortfarande inte beslutsrätt i viktiga frågor och männen är ofta motståndare till att låta kvinnorna fatta beslut i ärenden som rör inköp eller organisation, men nya tankar behöver få tid på sig för att slå igenom. Om de frön som planteras i de lokala församlingarna får näring, kommer demokratiprocessen att få starkare rötter. på andra håll är kvinnorna, med eller utan burka, flitigt engagerade inom alla områden: på familjerådgivningskontoren som jurister och socialarbetare; som läkare, sjuksköterskor, lärare och hälsorådgivare; som domare; som stor- och småföretagare; som ingenjörer och arkitekter; som IT-specialister; som journalister, författare och artister inom konst, teater, radio och tv; som diplomater, poliser, militära officerare och statstjänstemän av alla slag, inklusive en guvernör och flera ministrar och kommissionärer. Även om föräldraskap fortfarande har högsta prioritet för många kvinnor, finns det inga gränser för deras ambitioner. På många områden överglänser de männen. En ung, kvinnlig polis sa med ett bländande leende: När ni tänker på afghanska kvinnor, tänk då inte på broderi. Tänk snut! dessa kvinnor representerar ett brett segment av
yrkeskvinnor, utan också mot manliga familjemedlemmar som tillåter sina kvinnor att röra sig fritt utanför hemmet, är ett effektivt avskräckningsmedel. Och det är inga tomma hot. Men trots flera uppmärksammade mord finns det hos både kvinnor och män en beundransvärt uthållig vilja att kämpa vidare. mycket av viljan och energin kommer från ideella kretsar bestående av bland annat akademiker, socialarbetare, kvinnor, ungdomar, journalister och aktionsgrupper som ägnar sig åt en konstruktiv dialog kring fred och utveckling. Det spirande civilsamhället, ett nytt begrepp i Afghanistan, erbjuder möjligheter att arbeta kollektivt utifrån gemensamma intressen bortom de traditionella banden som bygger på släktskap och familjelojaliteter. De största framgångarna har kommit efter attacker mot samhällsordningens lägre nivåer av unga och ivriga aktivister som tröttnat på krigets slöseri. historien påminner oss om att könsroller är en fråga som behöver lång tid för att mogna. Dagens krav på omedelbara resultat är orealistiska, i synnerhet nu när politikerna brottas med krympande förtroenden både inrikes och internationellt. Dagens kvinnor står inför större utmaningar än någonsin, eftersom det stöd de en gång fick av de manliga ledarna inte längre är lika starkt. Även om de nuvarande makthavarna officiellt ger kvinnorna ett halvhjärtat stöd, betraktar de ofta kvinnorna inte bara som betydelselösa utan som hinder i det politiska maktspelet. Och kvinnorna är på sin vakt. De fruktar att i den brådskande jakten på utträdesstrategier och fredsplaner kommer deras dyrköpta landvinningar att förhandlas bort i uppgörelser med de parter som struntar i grundläggande mänskliga rättigheter och vill avskaffa de framsteg som har krävt så mycket arbete. kvinnornas bestämda krav på mer än en symbolisk närvaro i de beslutsfattande församlingarna förtjänar att lyssnas till. En mer balanserad bild av deras inneboende resurser kan stärka deras självförtroende och deras inflytande, och det hjälper dem att hindra den pågående attitydförändringen från att tappa fart. •
samhället, men kärnan kommer i stor utsträckning från den konservativa men framstegsvänliga medelklass som finns både i storstäderna och på landsbygden. De vill varken bryta mot samhällets normer eller ta avstånd från islam. De är modiga och beredda att trotsa alla odds. Talibanerna har skickligt nästlat sig in i många delar av samhället som en mäktig politisk kraft och inte bara som militär aktör. Hotelser är ett av deras viktigaste vapen. ”Nattbrev” med dödshot inte bara mot skolflickor och
Afghanistan
nytt
Afghanistan-nytt ges ut av Svenska Afghanistankommittén, SAK. För signerade bidrag svarar författarna. Ansvarig utgivare: Ann Wilkens | Redaktör: Markus Håkansson Insänt material: Allt material som frilansartiklar, insändare mm skickas till
[email protected]. För ej beställt material ansvaras ej. Allt material kan komma att publiceras på internet. Material som publiceras i Afghanistannytt publiceras även på www.globalarkivet.se under Creative Commonslicensen AT-NC-ND 2.5. Redaktionsråd: Helen Hellmans, Börje Almqvist, Carl Schönmeyr, Klas Bjurström, Rohina Abdulkhalil och Markus Håkansson ISSN 0280-7041 Tryck: Trydells Tryckeri AB, Laholm 12
Annonspriser: Helsida: 5 000 kr | halvsida: 2 500 kr | 1/4 sida: 1 250 kr Afghanistan-nytt ingår i medlemsavgiften som är 225 kr/år. Årsavgiften sätts in på pg: 64 23 90-9. (Extra familjemedlem kostar 50 kr.) För ungdomar under 25 år, 75 kr/år. Prenumeration för 4 nr/år kostar 100 kr. Europa 230 kr. Övriga världen 300 kr. Lösnummerpris: 30 kr. För adressändring, medlems- och prenumerationsärenden kontakta
[email protected]. Adress: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsv.1 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 |
[email protected] | www.sak.se | www.swedishcommittee.org Stöd SAK: PG 90 07 80-8 | BG 900-7808 Afghanistan-nytt stöds med bidrag från Forum Syd. Forum Syd delar nödvändigtvis inte de åsikter som här framförs. SAK ansvarar för innehållet. Upplaga: 11 000 ex. | Presslagd: 25/11-2010 Omslagsbild: Frida Engman #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
Bild | Kvinnokuren i Kabul. | Bo Lambert är fotograf, pensionerad professor i miljömedicin och har besökt Afghanistan flera gånger.
12 mars 2008 I Afghanistan ser man ofta kvinnor i burka sitta på huk vid vägkanten, ensamma eller i sällskap av barn eller andra kvinnor. Ibland tigger de, ibland tycks de vänta på något eller någon, ibland tycks de inte ha någonstans att ta vägen. Den här kvinnan sitter i skydd av den väldiga, dovgröna bilhuven, som också den skulle se ensam och övergiven ut om inte hon satt sig där och uppgraderat den till kvinnokur. Det är en helt vanlig gata i Kabul. Trottoaren är belamrad av allehanda föremål; cyklar och rör, en vinsch och ett borrtorn, en blänkande pump och en skruvpress på stativ. En rörmokare har lagt beslag på trottoaren. Den blå skylten med sin eleganta arabiska skrift och felstavade engelska erbjuder djupborrning av brunn, installation av vattenpump och rördragning i byggnader. Mellan trottoaren och gatan går regndiket som fungerar som skräp- och avfallsränna. Gatan saknar fast beläggning och täcks av damm, grus och småsten. Detta är en vanlig typ av gata i Kabul. En passerande bil eller en vindpust kommer att riva upp ett moln av lätt, torrt damm som följer med långt ned i luftvägarna och bidrar till kabulhostan som rosslar i stadens alla strupar. Dammet är så fint att burkans ansiktsnät inte kan utgöra något skydd; burkan kan alltså #4–2010
inte vara någon fördel, om man nu skulle söka efter en sådan. Varför sitter hon där? Kanske är hon änka och saknar släkt i Kabul. Då kan hon ha svårt att klara sig eftersom det är olämpligt för en kvinna att prata med främmande män och att utan sällskap röra sig utomhus. Det är nästan omöjligt för henne att få ett jobb, inte bara för att hon är kvinna, utan också för att hälften av männen är arbetslösa, och de har ju företräde. Förmodligen är hon barnlös, för hade hon barn skulle de kunna arbeta och dra in åtminstone så mycket att en liten familj skulle kunna överleva. I fattiga familjer i Kabul är det inte ovanligt att barnen arbetar så snart de kommit upp i fem-sexårsåldern. Livet är hårt för en ensam kvinna i Kabul, kulturen kräver att hon “skyddas” av en man. Det finns gott om män som vill erbjuda “skydd”, som tränger sig på, som kräver sin manliga “rätt”. Hon sitter på huk, nästan som på språng, och visste man inte bättre skulle man kunna tro att hon var på väg att styra huven mot nya, djärva mål. Kanske är det hennes sätt att bli sedd. Kanske har hon funnit trygghet i den gamla huven och installerat sig där för gott som en staty, en naturlig utsmyckning av gatumiljön. Kanske sitter hon bara där en stund och kurar framför sin huv, utan att vänta sig något särskilt. Text & bild: Bo Lambert 13
a f g h a n i s ta n - n y t t
Chefen för det hela
Peter Brune är ny generalsekreterare för SAK.
”
Det är viktigt att SAK fortsätter att leverera bra bistånd till ett av världens mest utsatta folk.
Privat
”Brune ska minsann inte stå här och läsa en bok om samhällsvetenskapliga perspektiv. Brune ska vakta området mellan den tallen och den tallen. Uppfattat!” Det skrek ett befäl åt SAKs generalsekreterare, Peter Brune, sisådär 1981. – Anledningen till att befälet på P6 i Kristianstad fick ett sådant utbrott var att jag under värnplikten studerade sociologi med fokus på invandrarfrågor och av någon anledning tyckte befälet att detta var provocerande, säger Peter.
Peter Brune
Text: Markus Håkansson
– Var det något lumpen förde sig för min del så var det ett brinnande intresse för fredsfrågor. Peter Brune, 47, har varit SAKs generalsekreterare sedan augusti 2010. Under den tiden har han hunnit med tre intensiva resor till Afghanistan och här hemma i Sverige har Afghanistan stått högt på den inrikespolitiska dagordningen. – Det har handlat mycket om att positionera sig och försöka nyansera en ibland alltför förenklad debatt om Sveriges engagemang i Afghanistan. Men framför allt har det handlat om att sätta sig in i SAKs arbete och ”lära sig Afghanistan”. Peter är nu chef över cirka 5 700 medarbetare, varav 99,7 procent är afghaner. Med en solid bakgrund för frågor som fred och konflikt har han en god grund att stå på.
Fäbless för Latinamerika
Peter var 21 år när han besökte Latinamerika första gången. 1984 tog han ett sabbatsår från lärarstudierna och begav sig till Chile. Under demonstrationerna mot Pinochets diktatur blev han och övriga demonstranter bortmotade med vattenkanoner. Folk som besökt Afghanistan brukar ibland tala om the Afghan bug. Det är ett mycket smittosamt kryp och att bli biten 14
Peter Brune.
innebär helt sonika att man blir ohämmat förtjust i landet där man blev biten och bara måste dit igen och igen... Inte sällan är det inledningen på en livslång relation. Peter måste ha blivit kraftigt infekterad av the Latin America bug under sitt första möte med Latinamerika. Sedan dess har han nämligen varit där varje år. – År 2011 blir nog det första året sedan 1984 som jag inte åker dit, säger han. Peter verkar vara av en tänkare. Lagd åt det akademiska hållet. Han har emellanåt en hög abstraktionsnivå i sitt sätt att se på sin omgivning och hittar många intressanta ingångar på vitt skilda områden. Han är ödmjuk. När han började på SAK var han inte sen med att sätta sitt eget namn på kökslistan – han skulle minsann också städa i köket och koka kaffe åt kollegerna – sympatiskt! Efter att ha utbildat sig till kemi- och biologilärare i Stockholm jobbade Peter
ett tag som folkhögskolelärare. Men snart gick han vidare och hamnade i organisationsvärlden – Caritas, Svenska Freds- & Skiljedomsföreningen och andra innan han 1995 blev generalsekreterare för Kristna Fredsrörelsen. – När jag började på Kristna freds var vi 2,5 tjänster på Stockholmskontoret. När jag slutade var vi ungefär ett dussin. Trots sjunkande medlemstal och bristande engagemang lyckades vi ändå ganska väl i vårt arbete och var, enligt mig, en bidragande orsak till att svenskt bistånd fick en tydligare koppling till fredsagendan.
Milisen i Kongo
2004 började Peter jobba med konfliktanalys i Somalia, Etiopien, Kongo och Sudan för Life & Peace Institute (LPI) i Uppsala. När jag undrar vilka frågor han jobbade med där tar han upp följande exempel: – En beväpnad milis hade under en tid satt skräck i Kongos byar och hos lokalbefolkningen. De allra hemskaste av övergrepp och brott begicks. Situationen var föremål för omfattande diskussioner i FN:s säkerhetsråd – vilka insatser skulle sättas in för att stävja milisen? LPI genomförde vid detta tillfälle en omfattande studie med anledning av just dessa övergrepp. Efter att med olika metoder fått in svar från bönder, bybor och annat folk kom vi fram till att det som påstods vara en flertusenhövdad milis egentligen inte var större än en handfull personer! Brotten som begåtts var grova men förhållningssättet till en milis på #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
ett par tusen, som det påstods i den internationella ofta grovt förenklade, våldsamt överdrivna och även många gånger okunniga diskussionen på internationell, nivå i jämförelse med en kriminell grupp på ett dussintal personer kräver ju lite olika insatser, säger Peter. I augusti 2008 sa Peter upp sig från LPI och flyttade med sin familj till Managua i Nicaragua. – Min fru Carin hade fått jobb på svenska ambassaden. Min tanke var att vara hemmapappa ett tag. Men så blev det inte riktigt, en månad efter ankomst fick Peter jobb på UNDP (FN:s utvecklingsprogram) som senior rådgivare, dock på halvtid, så det blev lite tid hemmavid också. Men inte mer än att han hann med att läsa lite distanskurser, bland annat organisationsutveckling, vid svenska universitet vid sidan. När tiden i Nicaragua började närma sig slutet såg han en platsannons som väckte hans intresse – Svenska Afghanistankommittén sökte en ny generalsekreterare. Sen
gick allt på räls. Peter sökte jobbet, fick erbjudandet och tackade ja. Vilka tror du är de största utmaningarna med det här jobbet?
– Det är nog avvägningen mellan å ena sidan det praktiska arbetet vi bedriver i form av att till exempel att driva skolor och sjukhus (service delivery) å den andra sidan vårt viktiga arbete som handlar om kapacitetsutveckling och där SAK har en mer rådgivande roll i syfte att bygga kompetens hos inhemska aktörer (capacity building), säger Peter och fortsätter: – Uppföljningsarbetet är en annan viktig pusselbit. När vi lämnar över exempelvis driften av en skola till Afghanistans utbildningsdepartement så kan vi inte acceptera en försämrad kvalitet i undervisningen, så har ibland varit fallet och därför krävs förbättrade kontrollmekanismer för uppföljning. Om du kikar lite framåt, vilka avtryck vill du göra?
– Förra ordföranden Lena Hjelm-Wallén sa till tidigare generalsekreteraren Bengt Kristiansson när han avgick att ”du kom minsann inte till ett dukat bord” och syftade till Bengts förtjänstfulla arbete att ena en i vissa stycken rörig organisation. Jag tillträder den här tjänsten och känner att mycket är på plats vad gäller strategier, centrala avtal och organisationsstruktur. Som jag ser det nu är det mitt uppdrag att förvalta det som har byggts upp. Det är viktigt att SAK fortsätter att leverera bra bistånd till ett av världens mest utsatta folk – och detta särskilt i en tid då mycket står på spel och där begrepp som förtroende och trovärdighet blir allt viktigare, avslutar Peter Brune innan nästa möte tar vid – att vara generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén är bitvis tufft och ställer stora krav på förmågan att göra hundra saker samtidigt. Å Svenska Afghanistankommitténs vägnar hälsar jag dig varmt välkommen Peter. •
Vad tycker SAK... egentligen? ”Inom Afghanistankommittén verkar det som om ni tycker mycket, men vad tycker ni egentligen?”. Ungefär så uttryckte sig en journalist vid ett samtal med vår informationsavdelning. Vi upplevde också under den svenska valrörelsen att man ofta refererade till vad Afghanistankommittén ansåg. Om man då valde att citera olika företrädare med viss urskillning fanns det stöd för rätt olika åsikter. Och så ser det väl egentligen också ut. Text: Peter Brune Peter Brune är SAKs generalsekreterare.
Vid den medlemskonferens som ägde rum i oktober var deltagandet rekordhögt. Jag genomförde under konferensen en så kallad värderingsövning där jag presenterade två olika motsatspositioner. Vi hade tre sådana övningar. Övning 1 handlade om capacity building (kompetensutveckling) kontra service delivery (tillhandahållande av sociala tjänster), #4–2010
övning 2 om att förmedla svenska värderingar kontra att vara ”värdeneutral” i vårt arbete. Den tredje omgången handlade om ”svensk trupp”. Uppmaningen var helt enkelt denna: Ni som vill ha svensk trupp kvar ställer er i det hörnet och ni som vill att de ska hem, ställer er i det andra. Ni som tycker det är svårt att ta ställning kan ställa er i mitten. Det intressanta var att det blev ungefär lika i fördelningen. Med övningen följer att man kan framföra argument för varför man har positionerat sig som man gjort samt att man får byta åsikt/position under övningens gång. Syftet är givetvis inte att öka polariseringen utan tvärtom visa på att vi har högt i tak i organisationen, att kunna lyssna på olika argument i komplexa frågeställningar samt att visa på att: A. Frågan om ja eller nej till svensk trupp inte är den viktigaste frågan för oss B. Vi klarar av att våra medlemmar har olika åsikter.
Samma övning gjorde jag senare vid ett möte med lokalkommittén i Göteborg.
Generellt var det mycket bra diskussioner även där och ett liknande utfall.
Stort mediefokus
Det har varit mycket mediefokus på SAK under hösten och man har velat avkräva oss enkla svar för eller emot svensk trupp. För oss har det varit viktigt att förklara att frågan är mycket komplex och att vi har ett årsmötesbeslut som går ut på att vi avstår från att ta ställning till frågan om svenskt deltagande i Isaf just på grund av att våra medlemmar har så olika åsikter. Samtidigt har årsmötet antagit ett uttalande att internationell trupp kan accepteras i Afghanistan i nuvarande skede så länge det finns ett tydligt FN-mandat till stöd för deras närvaro. I stort sett anser jag väl också att vi har lyckats ganska bra i ambitionen att förmedla vår syn och att undvika förenklade ställningstaganden, för eller emot. Till bilden hör också att läget i Afghanistan kontinuerligt förändras och frågan kommer med säkerhet att diskuteras livligt även framöver inom och utom SAK. • 15
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
”Jag har ett problem!” Tolfteklassaren Kirima vill studera till läkare men får inte. Trots att allt fler flickor får möjlighet att gå i skolan är det få som går vidare till högre utbildning. Kirimas dröm är att bli läkare, men hennes pappa vill inte låta henne studera vidare. Text: Sara Brinkberg Sara är frilansjournalist och har tidigare praktiserat på SAKs Stockholmskontor. Hon kom nyligen hem från en resa till Afghanistan.
Fönstren står öppna i klassrummet som tillhör niondeklassarna i Mashad Girls School i byn Keshim i nordöstra Afghanistan. Solen skiner, men det är kyligt, och några av flickorna huttrar och gnider händerna mot varandra för att hålla värmen. Över fönsterkarmarna har de slängt sina blå burkor. Lärarinnans hänger på en krok vid svarta tavlan. Frida Engman som arbetar med Svenska Afghanistankommitténs vänskoleprojekt står framför klassen. Hon frågar: – Hur många här skulle vilja bli läkare? Nästan alla flickor räcker genast upp handen. Frida berättar senare att hon inte är förvånad. – Det är det allra vanligaste svaret. Alla vill göra något för sitt lands utveckling, och vill man inte bli läkare så är det läraryrket som är drömmen, säger hon.
Åkte till Pakistan för att få vård
Lite senare träffar vi Kirima i klass tolv. Hon har hämtat ut plaststolar från rektorns besöksrum och ställt dem i solen intill de nya, turkosblå skolbyggnaderna. Också hon drömmer om att bli läkare. – Men jag har ett problem. Min pappa vill inte att jag lämnar Keshim för att studera på universitet. Kirima har egen erfarenhet av att det behövs fler läkare i Afghanistan. När hon själv blev allvarligt sjuk för några år sedan fick hon åka ända till Pakistan för att få vård. Enligt henne beror den kvinnliga läkarbristen bland annat på att det fort-
farande finns många fäder som inte låter sina döttrar studera vidare, speciellt på landsbygden. – Säkerhetssituationen är dålig och de vill inte att döttrarna ska lämna hemmet för att studera. De vill att de ska arbeta hemma eller bli lärare i byskolan. Men jag vill bli läkare och kunna hjälpa mitt folk, säger hon. Trots att hon själv stöter på hinder i karriären har hon hopp om framtiden. – Nu för tiden uppmuntras kvinnor att studera. Förutom kvinnliga läkare behöver vi också kvinnliga poliser, lärare och journalister, säger hon.
”Säkerheten viktigast”
Behovet av jämställdhet i Afghanistan är slående, men kan vara svårt att tala om. Vi träffar Jan Agha (se också sidan 20) som arbetar som lärare i Zuhruddin Boys School i provinsen Takhar i nordöstra Afghanistan för att tala om FN:s millenniemål, där jämställdhet är ett av nio utvecklingsmål för Afghanistan*. – Jämställdhet är självklart viktigt också i Afghanistan, men det inte det som är viktigast för landets utveckling. Säkerhet är det allra viktigaste målet för Afghanistan. Har vi inte säkerhet så kan vi inte göra någonting alls för folket, säger han. Jan Aghas önskan är att både talibanerna och de utländska trupperna ska lämna landet. – Kriget påverkar hela Afghanistan. Om säkerhetsläget vore bättre skulle människor kunna arbeta, bedriva handel och berika sina regioner och hela landet. Barnen skulle kunna gå till skolan utan att vara rädda för talibaner eller bomber, säger han.
Hälften flickor i SAKs skolor
Enligt Svenska Afghanistankommitténs talesperson i jämställdhetsfrågor, Johanna Fogelström, är säkerheten en förutsättning för att kunna arbeta med jämställdheten i Afghanistan. – Men det är också en risk att den bristande säkerheten blir en ursäkt för att
En pojkes tankar om jämställdhet “Flickor leker inte samma lekar som vi pojkar gör, för deras pappor vill inte att de leker med pojkar. Jag tror att flickor också tycker om fotboll även om deras pappor inte vill att de ska göra det”. Jawed går i elfte klass i Zuhruddin Boys School i provinsen Takhar i nordöstra Afghanistan. Han tycker mycket om att spela fotboll med sina kompisar.
inte arbeta nog med jämställdhetsfrågor, säger hon. Enligt henne är SAKs allra viktigaste arbete för jämställdheten att hälften av alla barn som går i SAK-skolor är flickor. – Det är en oerhört viktig början. Utbildningen är viktig för att både män och kvinnor ska kunna komma till tals, men det är också en början till att kvinnor ska kunna bli delaktiga i det ekonomiska livet. Inkomst är makt och för mig handlar jämställdhet just om att balansera maktförhållanden. Men om flickor som Kirima inte får studera vidare trots att de lyckats bra i skolan?
– Proppar finns det, absolut. Av tradition utsätts kvinnorna för social kontroll och ska bära upp familjens heder. Då kan en ogift kvinna inte släppas iväg för att studera hur som helst, det är en del av den sociala strukturen. Men det måste betyda något att så många flickor nu går i skolan. De bildar en kritisk massa som kommer att se till att det börjar hända saker. Men det är också viktigt att det internationella samfundet ser till att kvinnors rättigheter i Afghanistan får större betydelse och inte förhandlas bort. •
* FN:s åtta millenniemål som syftar till att höja lägstanivån på utvecklingen i världen har i Afghanistan kompletterats med ett nionde mål – ökad säkerhet i landet. 16
#4–2010
Frida Engman
a f g h a n i s ta n - n y t t
Kirima går i tolfte klass och vill plugga vidare till läkare. Men säkerhetsläget gör att hennes pappa inte vill att hon lämnar hembyn för studier i Kabul. #4–2010
17
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
Utbildning av barnmorskor på SAKs skola i Maidan Shahr. Maryam sitter till vänster i röd-grön sjal.
Pionjärer i det tysta
Maryam är första yrkesverksamma kvinnan i sin hemby – någonsin! Maryam är elev på Svenska Afghanistankommitténs barnmorskeskola i Maidan Shahr i Wardakprovinsen, sydväst om Kabul. Hennes hemdistrikt i Paktikaprovinsen kontrolleras av talibanerna. Det finns ingen regeringskontroll ute i byarna. Där är det lokalsamhället och talibanerna som styr. Text & bild: Börje Almqvist Börje är ledamot i SAKs styrelse och tidigare SAK-anställd.
När SAK för två och ett halvt år sedan började rekrytera barnmorskeelever i Paktika var det väldigt svårt att hitta kurskandidater. Motståndet var kompakt. 18
Ingen familj var intresserad. Det krävdes mycket diplomati och övertalning för att förmå några familjer att tillåta en av familjens kvinnor att börja på barnmorskeutbildningen. Normalt rör sig en kvinna på landet i Paktika inte långt bortom hemmet i byn. Provinsen är även med afghanska mått mätt konservativ. Livet styrs av traditionella värderingar. Därför undrade jag hur hennes familj och grannar hade reagerat när hon ville bli barnmorska. – Jag kommer från en litterat familj och det var min familj och lokalsamhället tillsammans som beslutade att jag skulle börja på kursen, förklarar Maryam. Med tanke på den allmänna bilden av talibaner som sätter sig emot att kvinnor
gör något utanför hemmet så är hennes studier och framtida yrkesverksamma liv ett genombrott för kvinnorna på bygden. – Jag hade en vision om att jag ville bli barnmorska. Jag vill hjälpa min hembygd och minska dödligheten bland kvinnorna. Jag har känt kvinnor som dött i födslorelaterade sjukdomar. Min kusin dog på det sättet, säger Maryam. Utbildningen är numera tvåårig (tidigare 18 månader). Hon får lära sig mycket nytt som ska förmedlas vidare. Hon har förutom kunskaper i hur man hjälper kvinnor att föda på ett säkert sätt studerat barnhälsovård och hygien och fått lära sig om säkert moderskap, som familjeplanering och kvinnohälsa kallas i Afghanistan. #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
På väggen på barnmorskeskolan sitter denna upplysande affisch.
– Det bästa är att jag kan hjälpa mina medmänniskor att föda säkert, säger hon. Innan hon reste till Maidan Shahr var hon lite undrande. Hur skulle hon bo? Hur skulle hon bli bemött? Och hur skulle kamraterna vara mot henne? Hon insåg dock snart att hon oroat sig i onödan. – Folk här är väldigt vänliga och det är en bra miljö.
Fawzia
En av de hon lärt känna på skolan är den 18-åriga kurskamraten Fawzia. Precis som de andra kamraterna var Fawzia först lite blyg inför den utländska gästen, men när Maryam berättat klart är hon en av flera som räcker upp handen och är ivriga att berätta om sig själva. Fawzia kommer från det relativt närbelägna Chakdistriktet som också ligger i Wardakprovinsen. – Min syster gick i barnmorskekullen före mig och hon uppmuntrade mig att göra detsamma och min familj sa också ja, men… #4–2010
Även hennes hemdistrikt är talibankontrollerat. Det finns ingen regeringskontroll, så det hänger på om de lokala talibanerna är med på noterna om det ska ske något så ovanligt som att en kvinna utbildar sig långt från hemmet. – Jag fick tillstånd att gå kursen efter ett beslut som togs gemensamt av våra åldermän, inflytelserika personer, religiösa ledare, lokalsamhället och talibanerna, berättar Fawzia. Men bara för några år sedan hade SAK svårt att hitta någon kandidat från hennes hemtrakt som fick utbilda sig till barnmorska. Då vände sig läraren på barnmorskeskolan i Maidan Shahr till en av SAKs läkare på en klinik i Chak och bad om hjälp. Han föreslog då sin egen fru som kandidat och hon blev antagen till kursen. Läkarens fru är alltså Fawzias syster och då var det inte så svårt för Fawzia att få ett ja från föräldrarna att få anmäla sig till barnmorskeutbildningen. – Kvinnorna har stora problem i min hemtrakt, men kvinnodödligheten har faktiskt minskat efter det att en av SAKs kliniker fick sin första utbildade barnmorska. Jag vill också vara med och hjälpa till
Mödradödlighet | Barnmorskor • Afghanistan har en av världens högsta mödradödlighet. 26 000 kvinnor dör på grund av graviditetsrelaterade komplikationer (det är mer än en kvinna varje halvtimme). • SAK driver för närvarande tre barnmorskeskolor i provinserna Wardak, Samangan och Sar-e-Pul. Kriterier för att bli antagen till SAKs barnmorskeutbildningar: • 18 år eller äldre • 9-årig skolgång • Gift och helst ha barn • Utvald av det lokala samhället • Villig att flytta till utbildningsorten • Införstådd med att återvända till hembygden för att verka som barnmorska SAK har hittills utbildat 175 barnmorskor
med att minska dödligheten bland kvinnor, säger Fawzia. • Fotnot: Maryam utexaminerades i våras och hennes dröm har gått i uppfyllelse. Hon arbetar nu som barnmorska hemma i byn i Paktia. Trots sin ungdom har Maryam redan gjort kvinnohistoria. Hon är pionjären som yrkesverksam kvinna i sin hembygd. 19
a f g h a n i s ta n - n y t t
Kamila Nayiby:
”Barn, nej det får vänta”
SAK-anställda Kamila och Jan Agha om livet, jobbet och framtiden.
P
å SAKs vänskolekonferens i Vänersborg träffar jag Kamila Nayiby och Jan Agha, båda kolleger från Afghanistan som för första gången besöker Sverige. Första gången i Europa. Ja, första gången de överhuvudtaget beger sig utanför Afghanistans gränser, så när som på en tids vistelse i Pakistan under talibanregimen. Text & bild: Markus Håkansson Kamila jobbar med kapacitetsutveckling på SAKs kontor i Mazar. När jag frågor om hon trivs på jobbet svarar hon med en förvånad blick: – Ja men självklart, som om frågan vore konstigt ställd. I sitt jobb åker hon ut till omkringliggande byar och pratar med lokala myndigheter för att undersöka vilka behov som finns. Sedan är det hennes jobb att försöka tillgodose deras efterfrågan. Det kan till exempel handla om en lokal myndighet som saknar en fungerande dator. Uppföljningsarbetet är viktigt, dels för att undersöka att det verkligen var en ny dator de behövde och dels att den faktiskt används och underlättar arbetet för de anställda. Kamila gör karriär. Hon är ung, framåt, tuff och glad. Hon har haft flera jobb, är välutbildad och nygift. Kamila är 22 år. Det är inte utan att man får sig en lite tankeställare – 22 år – hennes digra cv skulle med lätthet kunna tillhöra en framgångsrik 40-åring. – Barn, nej det får vänta, säger hon och skrattar. jan agha är 27 år, lärare och barfota
när jag träffar honom i gympasalen på Vänerskolan. Han lärde sig engelska under tiden i Peshawar, Pakistan under talibanåren. Idag bor han med sina föräldrar och 20
syskon i sin forna hemby Wurzaj. – Men sedan vi flyttat tillbaka efter talibanernas fall har vi byggt om huset helt och hållet. Jan Agha är inte bara engelsklärare utan undervisar också i data. Det gör mig nyfiken – hur jobbar man som datalärare när man inte har någon internetuppkopp-
”
Human beings are members of a whole, in creation of one essence and soul. If one member is afflicted with pain, Other members uneasy will remain. If you’ve no sympathy for human pain, the name of human you cannot retain! Av: den afghanske poeten Saadi Shirazi Uppläst av Jan Agha, SAK
ling, när tillgången på datorer är knapp och man inte alltid ens har tillgång till elektricitet. Hur ser det ut med internetuppkoppling där du bor? – Vi har inte tillgång till internet men ibland kopplar jag upp mig genom mobiltelefonen för att typ ladda ned antivirus och liknande.
Jag tänker, vad ska du med antivirus till när du ändå inte är uppkopplad? Jag behåller tanken för mig själv. kamila är rädd för att talibanerna ska återta makten i Afghanistan. – Det är klart. Med talibaner vid makten skulle jag inte kunna leva mitt liv som jag gör idag, och fortsätter: Talibanerna är egentligen inte afghaner – de kommer framför allt från våra grannländer och mellanöstern. Ser du någon skillnad på de nya talibanerna och de som satt vid makten tidigare? – Många säger att det finns skillnader och att de nya skulle vara mer utbildade och så men för mig är det samma rörelse – man har samma människosyn och utnyttjar koranen på samma sätt som förra gången. När jag ställer den politiskt högaktuella frågan i Sverige om hon är för eller emot internationell trupp blir svaret enkelt. – Om de utländska styrkorna dras tillbaka skulle det innebära en katastrof för Afghanistan. Vår egen militär är ännu för svag för att kunna ta över säkerheten i hela landet. Talibanerna skulle ta över. jan aghas pappa heter Abdullah. Jan Agha han har tre bröder och två systrar. En av hans bröder kör bulldozer i den nordostliga provinsen Badakshan. Hans ena syster delar make med två andra fruar, något som upprör Jan Agha. – Det är ingen harmoni i den familjen och det är ju inte så konstigt när tre fruar har samma man. Jan Agha säger att han är orolig för sin syster. Han är själv förlovad och ska gifta sig inom några år men han vill att hans fästmö ska gå klart skolan. För honom är det en självklarhet att ”bara” ha en fru. Hemmets inkomster kommer dels från #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
De båda SAK-anställda Kamila Nayiby och Jan Agha var på Sverigebesök i höstas. Här i Vänersborg.
Jan Aghas lärarlön och dels från pappans sporadiska arbete som ”ingenjör”, han hjälper ibland ett företag som bland annat bygger vägar. Men den stora inkomstkällan för familjen kommer från äpplen. – Förra året skördade vi 3 000 kilo, säger han stolt. kamilas mamma är politiker och nosade
på en plats i parlamentet. Hon är stark och jag märker att Kamila ser upp till henne. Kanske är det därför Kamila själv ger intrycket av att vara självsäker och självständig. Hennes pappa var tidigare också han politiker. Idag jobbar han som ingenjör och driver ett företag. Jag och Kamila sitter och pratar på Vänerskolans fritids. Väggarna pryds av teckningar och potatistryck. Kamila bär inte sjal. Men när kameran åker upp följer sjalen med. jan agha är enligt honom själv den enda
eller en av väldigt få som överhuvudtaget kan prata engelska i hans by, därav hans yrke som engelsklärare. Han är inte utbildad lärare utan började jobba på den #4–2010
skola han själv gick i när han gick i tolfte klass och där blev han kvar. Jan Agha är precis som Kamila rädd för att talibanerna ska bli mer inflytelserika. Jag frågar honom vad han tror om framtiden och hur han ser på dagens situation. – Ja, hur skulle du själv se på dig själv och ditt land om ni var tvungna att få hjälp utifrån. Våra grannländer skrattar åt oss för att vi inte kan ta hand om oss själva. Jag försöker flika in att stormakter gång efter annan haft Afghanistan som skådeplats och det egentligen inte är landet i sig och än mindre folket som är orsaken till att situationen ser ut som den gör i Afghanistan idag. – Ja men ändå, nu är vi där vi är. Afghanistan är i ett sådant skick att vi behöver hjälp utifrån och skulle den internationella styrkan dras tillbaka nu så skulle vi få stora problem, säger han och tittar ned. – Talibanerna stal Afghanistan från afghanerna. Men en stor del av problemet ligger i att talibanerna inte är afghaner. Om så skulle vara fallet så hade problemet sett annorlunda ut. Då hade kanske
framtiden sett ljusare ut. Idag är det i mångt och mycket andra krafter än de afghanska som styr talibanrörelsen, det vill säga krafter som kan tjäna på ett fortsatt oroligt Afghanistan. som vi har upprepat så många gånger förr så är det civilbefolkningen – barn, kvinnor och män – som drabbas värst av den svåra situationen i landet. Men med kolleger som Kamila och Jan Agha som utför ett så viktigt jobb och som på så många sätt är goda förebilder känns situationen mer hoppfull än på länge. Vi får aldrig sluta jobba för en förändring. Aldrig sluta bry oss. Aldrig börja tvivla. Afghanistankommitténs arbete gör skillnad för ett av världens mest utsatta folk och vilka kan tydligare gestalta det än mina kolleger Kamila och Jan Agha. •
Svenska Dagbladets Jan Blomgren träffade nyligen Kamila i hennes hemstad Mazar-e-Sharif. Läs intervjun här: www.svd.se/nyheter/utrikes/oro-for-nyttskrackvalde_5667583.svd
21
tema
| jämställdhet
a f g h a n i s ta n - n y t t
I Dar-e-suf, söder om Mazar-e-Sharif, sitter ett gäng killar och syr. De har alla olika funktionsnedsättningar med ett gemensamt – minor. Man tror att Disabilities (RAD) verkar SAK för att återinföra dessa människor i det afghanska samhället, i det här fallet genom arbete där deras funktionedsättning inte 22
#4–2010
Christoffer Hjalmarsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
Afghanistan efter 30 års krig är ett av världens mintätaste. Inom ramen för Svenska Afghanistankommitténs program Rehabilitation of Afghans with är ett hinder. #4–2010
23
a f g h a n i s ta n - n y t t
Det har nog inte undgått någon att TV4-journalisten Lasse Bengtsson har bytt bana. Han är idag SAKs informationssamordnare i Kabul. Han har avverkat ett otal intervjuer om sitt val. Istället för ännu en intervju med frågor som redan ställts så berättar här Lasse med egna ord om sitt nya arbete och varför han lämnade tv-soffan och flyttade till Kabul.
Lasse, helt enkelt Månaderna sedan jag bestämde mig har jag om och om igen fått frågan: ”Varför”? Varför slutade du på tv – och varför vill du flytta till ett så osäkert land? De som frågar nöjer sig inte riktigt med svaret ”därför” så jag ska här försöka utveckla det en smula. Text: Lasse Bengtsson Lasse är Svenska Afghanistankommitténs informationssamordnare vid kontoret i Kabul.
Jag slutade på TV4 därför att allt har ett slut. Jag ville sluta medan jag fortfarande hade roligt, kom ihåg hur roligt jag haft under 19 år – och innan någon annan bad mig. Men framför allt slutade jag för att jag ville göra nytta! En annan slags nytta. Jag ville jobba för en organisation, som jag hade respekt för, som jag visste gjorde bra saker och som jag visste att jag skulle kunna stå upp för helt och fullt. Det blev Svenska Afghanistankommitten – och jag är glad for det! Jag har nu varit i Afghanistan sedan slutet av september. Det har varit en mycket intensiv tid fylld av nya intryck och lärdomar. Att flytta till Kabul från tryggheten i Sverige är ett stort steg, även för den som rest en del i världen. Det är så mycket som är så helt annorlunda. Det förvärrade säkerhetsläget med ständiga strider runt om i landet, som dagligen skördar alldeles för många nya offer, både civila och militära. Fattigdomen, som gör att barnadödligheten är högst i världen och att läskunnigheten fortfarande är skrämmande låg. Korruptionen, som gör att så mycket av de pengar omvärlden satsar, försvinner i fel 24
fickor utan att komma befolkningen till del. Det är lätt att peka på problem. Svårare att försöka göra någonting. Det är därför jag är så glad åt att jobba för Svenska Afghanistankommitten. En organisation med 28 års konkret – och framgångsrik – erfarenhet av arbete med folket. Och nästan alla anställda är afghaner.
”Ja, vi gör nytta”
I alla de intervjuer jag ställt upp på sedan jag började har jag alltså kunnat svara mycket lätt och med stolthet på reportrarnas frågor: ”Ja, vi gör nytta, 92 procent av pengarna kommer fram.” ”Nej, vi har väldigt få fall av korruption inom Afghanistankommitten – och nolltolerans om något händer.” ”Nej, vi behöver inte militärens hjälp för att jobba. Vi har klarat oss utan i 28 år…” ”Nej, det är inte en massa överbetalda svenskar här nere, 99,7 procent är afghaner – med vanliga löner.” Min positiva bild av Afghanistankommitten har förstärkts under min första tid här. Jag har lärt känna många av de anställda – och sett hur engagerade de är i att göra ett bra jobb. Under en av två årliga Management Workshops som hölls i början av oktober här i Kabul, fick jag också se deras kreativitet – och humor! Och jag fick bland mycket annat lära mig mer om aktuella pilotprojekt. Till exempel om utbildning av nomadbarn. Idag kan bara 0,4 procent av nomadflickorna läsa. De första resultaten verkar mycket positiva. Ett annat intressant, nytt projekt handlade om hur kvinnor i avlägsna byar är med och tillverkar byarnas latriner. Nog så revolutionerande!
Så har jag försökt se så mycket som möjligt av vår omfattande verksamhet och av det svindlande vackra och kärva landet… Jag har besökt Maidan Shahr, huvudort i den talibandominerade Wardakprovinsen. Sett sjukhuset, som glädjande nog fått ett nytt kontrakt av hälsoministeriet. Sett uttorkade, utmärglade barn få dropp och omvårdnad. Sett syskon, som hamnat i skottlinjen mellan amerikaner och talibaner få kvalificerad vård och lindring för sina smärtor. Talat med Ghulam Nabi, ansvarig på distriktskontoret, om hur det kommer sig att 14 000 flickor och 10 000 pojkar fortfarande, varje dag, går i våra skolor i Wardak trots att utländsk militär knappt kan röra sig i området. – Jo, bara för att vi har lokalbefolkningens fulla förtroende. Jag har också besökt några av våra projekt för funktionsnedsatta i Mazar-e Sharif och Samangan. Sett den tålmodiga och inspirerande undervisningen av barn med hörsel- och synproblem eller mentala funktionsnedsättningar. Barn, som ofta tidigare hölls hemma, men som nu tränas, så att de så småningom kan delta i vanlig undervisning i vanliga skolor. Här lär de sig teckenspråk, att läsa och skriva blindskrift, att knyta skorna och klippa naglarna eller bara leka fritt.
Ett nytt liv öppnade sig
I staden Aybak i Samanganprovinsen, där kamelerna gravitetiskt skrider längs horisonten, träffade jag 20-årige Abdul Razek, som är blind sedan födseln. När han var liten fanns ingen hjälp att få, men nu har han lärt sig läsa och skriva. Plus att väva för att tjäna egna pengar. #4–2010
Lasse Bengtsson
a f g h a n i s ta n - n y t t
#4–2010
Vid SAKs utbildning av barnmorskor i Maidan Shahr, centralort i den oroliga provinsen Wardak.
Under mina första två månader i Afghanistan har jag varje timme på dygnet lärt mig mer än vad jag trodde var möjligt i fullvuxen ålder. Jag har fått ana vad befolkningen i det här landet har att kämpa med. Varje dag. Jag har också lärt mig att inte ta så mycket för givet, att försöka undvika att klaga – och att vi har det väldigt bra i Sverige. Och därigenom stora möjligheter att sträcka ut en hand till andra. Det kunde vi tänka på lite oftare. •
Josephine Carlsson
– Mina händer säger mig att det är vackert, säger Abdul. – Utbildningen i teckenspråk gav mig inre ögon – och ett nytt liv som öppnade sig. I Aybak besökte jag också barmorskeskolan. 18 elever, unga kvinnor mellan 18 och 25 år utbildas under två år för att kunna genomföra säkra förlossningar. Och på det sättet minska dödligheten både för nyfödda och deras mammor. Läraren Nargis Husseini med fyra egna år som barnmorska i Wardakprovinsen berättade för mig om glädjen med jobbet; om att rädda liv. Men också om påfrestningarna. Om att – ofta långt efter kontorstid – vandra 2-3 timmar ut till en avlägsen by för att förlösa. Inte sällan vintertid med snö och sträng kyla, där det gäller att hålla i alla fall ett rum uppvärmt och med rent, kokat vatten. – Jag är stolt över att vara barnmorska, sa Nargis Husseini. Hennes elever, som ofta kommer från byarna, får skriva på ett kontrakt där de förbinder sig att arbeta i de avlägsna områdena i minst fem år. – En bra barnmorska ska vara ärlig, respektera kvinnan, hela tiden vilja lära sig mer och ställa upp när det gäller, även om timmen är sen, förklarar Nargis Husseini.
Dr Sharif Anwari
Nyligen anländ till Afghanistan.
På konferens i provinsen Bamiyan om våld mot kvinnor. 25
a f g h a n i s ta n - n y t t
vänskolor
SAKs vänskolearbete stöds med bidrag från Europeiska Kommissionen.
Från Vänersborg till Kabul Fem nationer möttes på SAKs vänskolekonferens. Jag anländer till Vänersborg just som videolänken mellan Vänerskolan och ett rum i Kabul rullar igång. I rummet i Kabul, som tillhör Europeiska kommissionen, ser jag en grupp människor, några vuxna, de flesta barn. Jag förstår snart att barnen kommer från ett antal olika skolor runtom i Afghanistan och har rest till Kabul för denna videokonferens med Sverige. Sverige förresten, här finns elever och lärare från hela SAKs vänskoleprojekt – det innefattar förutom Sverige och Afghanistan även Slovakien, Storbritannien och Estland. Det är ett inget annat än ett 5-nationsmöte som äger rum i en aula i Vänersborg denna torsdag den 30 september. Text & bild: Markus Håkansson
Vänerskolan i Vänersborg är en skola för döva och hörselskadade elever. I skolans aula har drygt 70 personer samlats. Folk tittar ivrigt på den projicerade tv-bilden på duken där deras afghanska vänner sitter. Bilden är förvånansvärt krispig och fin. Videokonferensen som precis har börjat utgör ett moment i den årligen återkommande vänskolekonferensen och är kanske det mest spännande. Några journalister från lokalpressen är också på plats. Svenska, slovakiska, estniska och brittiska elever turas om att sitta i grupper och 26
ställa frågor till sina afghanska kompisar som svarar och ställer frågor tillbaka.
Vilken är din favoritfärg?
– Vad gillar du för mat? frågar en afghansk pojke, som heter Abdullah, en svensk tjej som jag missar namnet på. Respondenten blir tyst några sekunder och tänker och säger till slut. – McDonalds. Azef Jan från Mazar-e-Sharif undrar: – Vad kan man finna mycket av i ditt land? – Ja, jag vet inte – kläder, bilar och älgar, svarar en annan svensk högstadietjej.
Många av ungdomarna ser så vuxna ut och jag tänker: vilket tillfälle det här är. Tänk att få träffa människor i samma ålder på det här sättet. När en döv flicka börjar teckna till teckentolken i rummet i Kabul, vilket först översätts till dari för att sedan översättas till engelska så vi på andra sidan ska förstå spänner jag öronen – oj, vad spännande med två döva eller hörselskadade som kan samtala om hur deras respektive situation ser ut i så vitt skilda delar av världen med så olika förutsättningar och så kommer frågan… – What is your favourite colour? Jag blir lite snopen för en sekund och undrar varför man inte väljer en mer intressant fråga, nu när de har chansen. Sen slår det mig att det faktiskt är barn som pratar med varandra. Jag skäms för min spontanreaktion och tycker plötsligt att frågan är utmärkt och väntar spänt på svaret. – Light blue, blir svaret och jag blir varm inombords samtidigt som svaret översätts tillbaka i alla led, varpå flickan i #4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
Örebro | Bra drag kring Afghanistan
Eleverna från Sverige, Storbritannien, Estland och Slovakien var nöjda med konferensen.
Kabul gör tecknet för tack. Frågorna från de äldre eleverna är lite mer av politisk karaktär och man undrar bland annat över situationen i respektive land. – Har det varit krig i ditt land? Frågar en afghansk tjej på storbildsskärmen. Frågan ställs till en estnisk tjej som svarar att ja vi har bitvis haft det svårt men på senare år har vi levt i fred. Richard från Sverige undrar om det är vanligt att barn behöver jobba bredvid sina studier. – Ja, svarar en kille på storbildsskärmen. Många har inget val, de behövs i hemmet och hjälper till med allt från att ta hand om djuren till att diska och städa. Videokonferensen avslutas med att vi i aulan i Vänersborg och de på kontoret i Kabul vinkar till varandra och så är det dags för lunch.
Knepigt att få ihop vardagen
Efter maten tar nästa övning vid. Eleverna delas in i mindre grupper om 8-10 stycken. Dags för grupparbete i Vänerskolans gymnastiksal. Uppgiften är hushållsplanering. Eleverna låtsas vara en familj där varje person har en Euro per dag att leva på – vilka prioriteringar måste göras? En Euro per dag är FN:s gräns för extrem fattigdom. Ett antal kort delas ut till eleverna, på dessa står skrivet olika typer av basförnödenheter, typ ris, bröd, olja, tvål, kläder, skor, presenter, bröllop och fickpengar till barnen. Alla får också ett så kallat wild card där man kan välja att låta ett barn avstå från att gå i skolan och istället arbeta och #4–2010
därmed dra in en extra Euro per dag. Det blev till att lägga livspussel för eleverna som verkligen gick in för övningen. Glädjande nog valde ingen grupp att låta ett barn avstå från att gå i skolan – det nästintill omöjliga i att få det hela att gå ihop ekonomiskt ledde till många intressanta reflektioner om den tuffa vardag som många föräldrar i Afghanistan och även annorstädes för den delen ställs inför. Andrej, vänskoleprojektets slovakiska samordnare var nöjd. – Det var intressant och positivt att eleverna konsekvent vägrade att låta barn avstå från skolgång. Det verkade inte vara ett alternativ för dem. Men när jag har gjort samma övning med lärare så har utfallet ofta blivit att de för att få ekonomin att gå ihop låter ett barn jobba istället för att gå i skolan. Man kanske inte ska dra alltför stora växlar av detta utfall men övningens övergripande syfte nåddes och diskussionerna kring prioriteringar kändes väldigt givande. När jag lite senare avrundar för dagen och börjar bege mig hem mot Stockholm inser jag att jag fått en större insikt om vänskoleprojektets sprängkraft. Visst, jag har haft rätt så bra koll på det även innan, men att se och uppleva elever och lärare från fem nationer samtala kring behoven i ett av världens mest utsatta länder på plats var absolut en häftig upplevelse. Birger Sjöberg liknade Vänersborg vid Paris och staden kallas ofta för just Lilla Paris. Jag lämnar Vänersborg utan att förstå varför. •
Harald Holst kom till bokmässan i Örebro med lådor av böcker och kånkade upp dem längs de trånga gångarna i slottet. På Svenska Afghanistankommitténs bord lockade även torkad frukt från Afghanistan. Det var nästan alltid fullt där, många vill veta mer om Afghanistan. Tålmodigt lutade sig Harald över bordet och förde en intensiv dialog med den ena besökaren efter den andra. Han hade hjälp vid bokbordet, framför allt av unga SAK-medlemmar från Örebro med afghanskt ursprung. Nina Hjelmgren Nina är journalist och författare till bland andra Afghanistan framför ögonen och Afghanistan – inga problem! (Dessa böcker kan du för övrigt köpa i SAKs butik på nätet: www.sak.se/butik)
Det var fullt i Bernadottesalen där Peter Brune introducerade sig som ny generalsekretare på SAK för Örebropubliken och berättade varför han lockades av arbetet. – En av de bästa biståndsorganisationerna där nästan alla insamlade medel går direkt till projekt i Afghanistan och de allra flesta som arbetar på SAK är afghaner, sa Peter. De dryga 40 personerna i publiken fick bland annat också höra varför det är så viktigt att separera biståndsinsatser från militära. Även lördagens seminarium i Drottning Blanka lockade publik till sista plats; 63 personer kom för att höra ”Vad gör man i Afghanistan när ingen skjuter”. Faize Saeedi i och Siwita M Nasser berättade om glädjestunder av gemenskap, vikten av att samlas runt måltiden och lusten att dela berättelser med varandra, även till musik. Livet kan vara ohyggligt utmanande i Afghanistan, den kollektiva gemenskapen värmande. Harald fick hjälp att plocka ihop det lilla som fanns kvar på bokbordet innan han lastade bilen och for till Stockholm. Bokmässan i Örebro den sista helgen i oktober var hans sista uppdrag som anställd på Svenska Afghanistankommittén. • 27
a f g h a n i s ta n - n y t t
En hel institution har gått i pension. Harald Holst må ha varit SAKs enda föreningshandläggare men med det arbete han utfört kunde man lätt tro att där fanns en hel stab med idogt arbetande SAK-anställda. Nu går han i pension men på klingande göteborska säger han ”det är som jag säger till alla – det blir ingen större skillnad jämfört med tidigare, jag jobbar på”.
Kampen fortsätter Harald Holst är en fascinerande figur. Han engagerade sig i Svenska Afghanistankommittén för att det var självklart för honom. Så när han blev anställd var det rena lyxen – Få betalt för något jag redan gjorde. Det är så han ser det, berättar han över en tallrik välsmakande och flottig husmanskost på Liljeholmens egen kvarterskrog Hakkis. Nu går han i pension efter ett yrkesliv i kampens tecken – mot orättvisor och förtryck – och det känns närmast overkligt att han inte längre kommer sitta som gjuten i sin lilla skrubb på Svenska Afghanistankommitténs kontor på Trekantsvägen i Stockholm. Text & bild: Markus Håkansson Harald Holst har hälsat på Nikita Chrusjtjov och gick på 60-talet i partiskola i DDR och Moskva. Han har varit registrerad av säkerhetspolisen i över 30 år och dessutom varit en av Sveriges 400 mest övervakade personer. Harald talar mer än gärna om svunna tider. – Det var ju där och då. Vi trodde ju på det. Klart att jag idag kan se klarare på hur saker och ting egentligen låg till. Det är lätt att vara efterklok men utifrån varje tids givna förutsättningar skulle jag nog ha gjort samma val om jag fick leva om mitt liv, säger han och dränker en knaprig bit stekfläsk i löksåsen. Det kan tyckas storsint, principfast eller ibland rent av dumt att stå upp för vad man en gång trodde på – men det handlar inte om det i det här fallet. Jag vet inte om han skulle hålla med mig, men trots hans politiska ställningstagande i en rad frågor under ett halvt sekel av aktivism så får jag ändå känslan 28
av att partipolitiska gränser ofta har stått i vägen eller snarare begränsat hans manöverutrymme. Trots att han kallat sig kommunist, marxist och maoist så känns det inte som han drivit en partilinje i sitt arbete – han har varit sin egen och jobbat utifrån sin övertygelse.
”Holst, du är farlig”
Svenska Afghanistankommittén är som bekant en biståndsorganisation. Självklart finns många andra problem och orättvisor i världen som bör uppmärksammas men SAKs huvudfokus är utvecklingsarbetet i Afghanistan. Men i det ögonblick SAK i Sverige började bi uppringda av advokater som förde afghanska flyktingars talan blev Harald genast engagerad – inte för att det ingick i hans uppgifter som föreningshandläggare, utan för att han såg det inhumana i att avvisa afghanska ungdomar tillbaka till det land de en gång flytt ifrån. SAK gjorde vid tillfället också en annan bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan än vad migrationsverket gjorde. Han skred omedelbart till verket och plötsligt jobbade SAK med frågor vi tidigare inte jobbat med. Det är Harald i ett nötskal. – Holst, du är farlig, väldigt farlig. Du behöver bara knäppa med fingrarna så stannar hela produktionen. – Säger du det, det var roligt att höra. Det var nog det finaste någon någonsin har sagt till mig. Ordväxlingen ägde rum på Volvos verkstadsgolv i Göteborg under det sena 70-talet mellan en av Volvos chefer och en ung Harald Holst. Harald jobbade på ”bandet”. Han var fackrepresentant och hade sina arbetskamraters stöd trots att man från ledningens håll försökt manövrera bort honom flera gånger.
– Jag bråkade mycket på den tiden, säger han och skrattar. De tyckte nog att jag var skitjobbig.
Skinnväst och Nissan Micra
En annan chef, också det på Volvo, gav en gång Harald ett luddigt erbjudande om högre lön om han kunde tänka sig att jobba… – Tror du för en sekund att jag vill lägga mer av min tid här, avbröt Harald. Det här gör jag ju bara för att få pengar till mat och hyra. Kampen pågår ju där ute. Harald kör en violett Nissan Micra. Den klär honom bra. Det gör skinnvästen också. I innerfickan på antingen jeansjackan eller den fodrade skinnpajen, vilka alterneras efter årstid, har han alltid en färsk Aftonbladet ihoprullad i innerfickan. Vad ska du göra nu då?
– Det jag alltid har gjort – jobba! Det kommer inte bli någon större skillnad, jag kommer fortsätta men det blir inom ramen för min lilla enskilda firma som legat passiv ett tag. Vad heter den?
– Firma Holst Kultur och Folkbildning. Det är klart att den gör, vad skulle den annars heta? Harald förhåller sig till den verklighet han lever i och har ett fenomenalt driv – han fullständigt infekterar sin omgivning med sitt engagemang. Ett engagemang som bara tar några timmars vila nattetid men som övrig tid alltid finns där. En normal yrkesmänniskas liv består av tre delar – jobb, sömn och övrig tid eller fritid. Harald Holsts liv har bestått av två delar. Han har aldrig gjort någon skillnad på jobb och fritid. Och så #4–2010
Privat
a f g h a n i s ta n - n y t t
Fatah Mohammad.
Fatah Mohammad årets Afghanistanvän Förra året bestämde Svenska Afghanistankommitténs årsmöte att instifta ett nytt pris – Årets Afghanistanvän. Det ska tilldeles en individ eller organisation med bas i Sverige som arbetat aktivt med (1) att inom något område verkat för att stärka solidariteten med det afghanska folket. (2) att motverka fördomar, eller stärka toleransen och förståelsen för afghanerna och deras land. (3) att stärka fred, mänskliga rättigheter, och utveckling i Afghanistan.
Harald i verkligheten och som matta.
kommer det alltså att fortsätta även om han nu går i pension.
Hyllad
Folk som pratar om ”kampen”. Folk som med glädje berättar anekdoter från förr. Folk som Harald brukar något fördomsfullt kanske inte ha modernitet som främsta egenskap. Men Harald är en modern människa. Han ligger till stor del bakom den föryngring som skett inom SAK de senaste åren. Mitt första SAK-årsmöte, det 2004, bestod till allra största del av 40-talister – inget fel med det, men om vi flyttar oss fram till det senaste årsmötet kan vi notera en tydlig skillnad. Ett resultat av Haralds idoga arbete, folk är märkbart yngre, 70- och 80-talister, ja även ungdomar födda på 90-talet, är i majoritet. Det är viktigt att de äldre finns kvar. SAK måste värna om sin erfarenhet men återväxt är också viktigt. Att det fylls på underifrån, av nya engagerade SAK-medlemmar. På hans sista medlemskonferens visste hyllningarna inga gränser och min tanke med den här #4–2010
artikeln var egentligen inte att hämningslöst stämma in i lovsången – jag inser nu att jag har misslyckats. Vid avtackningen på restaurangen Pelikan i Stockholm kom hela Stockholmskontoret. Även föräldralediga och pensionerade kolleger slöt upp. Efter ett kort tacktal av generalsekreterare Peter Brune var det så dags att överräcka presenten och Harald sågs snart stå och rulla ut inget mindre än en afghansk självporträttsmatta. Reaktionen blev ungefär ett gap-flabb men, drar mig till minnes, nog såg jag en liten tår i ögonvrån också. Jag har ett stående erbjudande till Harald. Det är att vara redaktör för hans memoarer. Jag har aldrig någonsin träffat en person som levt ett så spektakulärt liv och samtidigt är en sådan god historieberättare. Det skulle bli en kioskvältare. Hör av dig Harald! Tack för ditt engagemang. Du kommer att saknas av många. Frida Engman, Sverigekoordinator för SAKs vänskolor, tar över efter Harald. •
– Jag blev verkligen glad och kände mig hedrad när jag fick reda på att jag blivit utsedd till årets Afghanistanvän av SAKs styrelse. Jag befann mig i London när jag nåddes av meddelandet, säger Fatah Mohammad som är tvåbarnsfar och lägger det mesta av sin fritid på arbete som syftar till att öka solidariteten med Afghanistan. Motiveringen till valet av pristagare löd: Fatah har ett långvarigt engagemang inom SAK, både i förbundsstyrelse och lokalkommitté, och i Afghanska PENklubben. Fatah är en av initiativtagarna till den afghanska filmfestivalen som under tre dagar i december 2009 anordnades i samarbete mellan Afghanska PEN-klubben, Nacka kommun, och SAK. Festivalen var mycket uppskattad av dess besökare och fick stor internationell uppmärksamhet. Med Fatahs egna ord: ”Syftet med filmfestivalen är dels att visa en annan bild av Afghanistan än den vi är vana att se i media, med talibaner och krig, och dels att medverka till ökad kunskap och förståelse för den afghanska kulturen och på så sätt bidra till en ökad positiv integration”. – Priset kommer säkerligen att uppmuntra många andra som är engagerade i frågor som rör Afghanistan. Jag är verkligen glad och känner mig mycket stolt över att ha fått detta pris. Ett stort tack till styrelsen och SAK, avrundar Fatah. • 29
a f g h a n i s ta n - n y t t
Afghanska studenter tog examen i Karlstad ”Förändringen måste komma från oss!” En solig och kylig oktoberdag kom elva förväntansfulla afghanska studenter till Karlstads universitet. Förväntansfulla men säkert också lite spända. Tre dagars seminariebehandling av deras masteruppsatser väntade. Detta skulle bli avslutningen på en två års mödosam resa i kunskapens tecken.
och med partners från Europa och Asien, i Afghanistan Nanghahar University. Svenska Afghanistankommittén har också varit involverad i projektet och på många sätt bidragit till att det kunnat genomföras med framgång. Utbildningen är unik, bland annat för att det är första gången någonsin som det genomförs utbildning på den här nivån inom ämnesområdet i Afghanistan.
Text & bild: Inga-Lill Fjällsby
Jalalabad och Kabul
Inga-Lill är SAK-medlem och utbildnings- och forskningssamordnare vid Karlstads universitet.
Men jag ska börja från början. Pia Karlsson och Amir Mansory sökte, i samband med att de avslutade sitt avhandlingsarbete*, medel inom ramen för ett EU-projekt, Asia-Link, för att genomföra en masterutbildning i Afghanistan. Utbildningens övergripande syfte var att utveckla kunskaper och färdigheter i utbildningsvetenskaplig forskning. Karlstads universitet har formellt stått som samordnare med Pia och Amir som projektledare
I april 2008 hade jag förmånen att tillsammans med Pia och Amir träffa de blivande studenterna på plats i Jalalabad och Kabul. Vi genomförde ett 40-tal intervjuer och ett 20-tal bedömdes uppfylla kvalifikationerna. 21 studenter har fullföljt de teoretiska kurserna. De elva som kom till Karlstad valde att genomföra slutexaminationen i form av en uppsats och ett oppositionsseminarium och kan nu tituleras Master in Educational Research and Development. Studenterna hade valt intressanta ämnen för sina uppsatser, till exempel om synen på utbildning för flickor, lärande i matematik och språk,
föräldrars förväntningar på barnens skolgång. Uppsatserna baseras i huvudsak på fältstudier och intervjuer som genomförts både i städer och på landsbygden i Afghanistan. Efter examinationen hade studenterna några dagars studiebesök, bland annat besökte man i Karlstad förskolor och skolor, såväl grundskola som yrkesprogram på gymnasiet. Framför allt fascinerades man av hur lärarna bemötte barnen med respekt och värme. De afghanska studenterna träffade också svenska lärarstudenter. SAKs utbildningschef Mayel Aminulhaq höll en uppskattad föreläsning om utbildning i Afghanistan och svarade sedan, tillsammans med de andra afghanska studenterna, på frågor. I samband med föreläsningen passade jag på att prata med fyra av dem; förutom Mayel även Nooruddin Kwaja, även han SAK-anställd, samt Mohammad Nabi Shahab och Abdul Mobin Quraishi, anställda vid Ministry of Education i Kabul. Vilka förväntningar hade de när de började sin utbildning? – När jag sökte utbildningen visste jag
* Pia Karlsson, tidigare anställd som utbildningsansvarig på Svenska Afghanistankommittén och Amir Mansory anställd på SAK disputerade 2007 vid Stockholms universitet. Avhandlingens titel: An Afghan Dilemma: Education, Gender and Globalisation in an Islamic Context. 30
#4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
Nöjda afghanska studenter i Karlstad.
inte riktigt vad som väntade. Men efter den information vi fick vid intervjuerna steg mina förväntningar avsevärt. Nu när jag har avslutat kursen känner jag att den givit mig mycket. Mayel Aminulhaq. Kunskaper som jag kommer att ha nytta av i mitt arbete, säger Mayel och får medhåll av de övriga. – Det finns väldigt lite erfarenhet i Afghanistan kring forskning enligt europeisk standard. Det finns ett stort behov av den här typen av utbildningar, säger Nooruddin. – Det här har varit en viktig utbildNooruddin Kwaja. ning, menar Quaraishi. Kunskapen om hur man till exmepel samlar in data (till exempel genom fältstudier) är något som kan användas av departementet. Och den forskningslitteratur som använts i kursen borde översättas, fortsätter han. De andra skrattar och säger ”det får väl du göra!” Shahab menar att utbildningen var betydligt mer ansträngande än han väntat #4–2010
sig och att det varit en del problem till exempel med datainsamlingen.
Bitvis tuff utbildning
– Jag var beredd att ge upp. Men stöd och uppmuntran från lärarna fick mig att fortsätta, vilket jag är tacksam för. Mayel håller med om att utbildningen varit ansträngande och berättar att han hade en diskussion med sin chef om att han behövde prioritera bland sina Abdul Mobin arbetsuppgifter. Han Quraishi. var också beredd att använda helger för studier. Men arbetsinsatsen från hans sida krävde mer än så. De senaste tre månaderna har han bara sovit 3-4 timmar per natt. Samtliga menar att de hade mycket erfarenhet genom arbete i utbildningssektorn, men att de inte alltid hade kunskapen. Kunskapen har de fått genom utbildningen, både på ett personligt och på ett professionellt plan, vilket de Mohammad Nabi uppskattar mycket. UtShahab.
bildningen har gjort att de ser andra saker, att de kan argumentera på ett sakligt sätt, göra analyser, att de är mer professionella. Vid avslutningsceremonin stod delar av universitetets studentkör för en högtidlig inramning och lärarutbildningens dekan delade ut diplomen. SAKs platschef i Afghanistan, Anders Fänge, var också på plats och höll tal. De önskar en fortsättning av något slag, till exempel en möjlighet till forskarutbildning. Någon påpekar att det inte finns någon forskningsenhet vid departementet och att det därför är svårt att göra strategiska planer. De menar att det behövs en satsning på högre utbildning. Här är stöd från andra länder viktigt. Om en liten del av den satsning som görs militärt i stället satsades på utbildning skulle det räcka långt, säger någon. Jag frågar om det är någon erfarenhet från studiebesöken i skolorna i Karlstad som de skulle vilja ta med hem. Det blir lite skratt och de tittar på varandra. – Vi har kapacitet om vi får förutsättningar, men förändring måste komma från oss, avslutar de. • Vill du veta mer om projektet: www1.kau.se/corral/intra.lasso?page_ id=2863 31
a f g h a n i s ta n - n y t t
Christoffer Hjalmarsson
medgivande autogiro Ja, jag vill bli fadder i SAK! 100 kr
200 kr
300 kr
Överförs sista bankdagen i varje månad
Annat belopp____________kr
Jag vill även bli medlem i SAK (19 kr/mån av angivet belopp). Skriv tydligt! Bank
____________________________________________________________
Kontonr (har du personnummerkonto behövs inte clearingnr)
– Personnr, 10 siffror (krav från bankgirocentralen)
Namn
____________________________________________________________
Gatuadress
____________________________________________________________
Postadress
____________________________________________________________
Telefon
____________________________________________________________
Epost
____________________________________________________________
Jag godkänner villkoren (till vänster) för betalning via autogiro Namnteckning
____________________________________________________________
Ort och datum
____________________________________________________________
Skickas till: Svenska Afghanistankommittén. Trekantsvägen 1. 116 23 Stockholm
Vi behöver fler Afghanistanfaddrar! att ha ett stort antal månadsgivare
ger oss en långsiktig trygghet för vår verksamhet i Afghanistan och det är dessutom mycket kostnadseffektivt. Som Afghanistanfadder stöder du all vår verksamhet; utbildning, hälsovård, rehabilitering av människor med funktionsnedsättning samt landsbygdsutveckling. Tack för ditt stöd!
Låt ditt nyårslöfte bli ett löfte för Afghanistans befolkning – bli Afghanistanfadder!
Klipp ut, lägg i kuvert och posta Medgivande till betalning via Autogiro Undertecknad (”betalaren”), medger att betalning får göras genom uttag från angivet konto eller av betalaren senare angivet konto, på begäran av angiven betalningsmottagare för betalning till denne på viss dag (”förfallodagen”) via Autogiro. Betalaren samtycker till att behandling av personuppgifter som lämnats i detta medgivande behandlas av betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren, betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och Bankgirocentralen BGC AB för administration av tjänsten. Personuppgiftsansvariga för denna personuppgiftsbehandling är betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagaren samt betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. Betalaren kan när som helst begära att få tillgång till eller rättelse av personuppgifterna genom att kontakta betalarens betaltjänstleverantör. Ytterligare information om behandling av personuppgifter i samband med betalningar kan finnas i villkoren för kontot och i avtalet med betalningsmottagaren. Betalaren kan när som helst återkalla sitt samtycke, vilket medför att tjänsten i sin helhet avslutas. Allmänt Autogiro är en betaltjänst som innebär att betalningar utförs från betalarens konto på initiativ av betalningsmottagaren. För att betalaren ska kunna betala via Autogiro, ska betalaren lämna sitt medgivande till betalningsmottagaren om att denne får initiera betalningar från betalarens konto. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör (t ex bank eller betalningsinstitut) godkänna att kontot kan användas för Autogiro och betalningsmottagaren ska godkänna betalaren som användare av Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör är inte skyldig att pröva behörigheten av eller meddela betalaren i förväg om begärda uttag. Uttag belastas betalarens konto enligt de regler som gäller hos betalarens betaltjänstleverantör. Meddelande om ut32
tag får betalaren från sin betaltjänstleverantör. Medgivandet kan på betalarens begäran överflyttas till annat konto hos betaltjänstleverantören eller till konto hos annan betaltjänstleverantör. Definition av bankdag Med bankdag avses alla dagar utom lördag, söndag, midsommarafton, julafton eller nyårsafton eller annan allmän helgdag. Information om betalning Betalaren kommer av betalningsmottagaren att meddelas belopp, förfallodag och betalningssätt senast åtta bankdagar före förfallodagen. Detta kan meddelas inför varje enskild förfallodag eller vid ett tillfälle avseende flera framtida förfallodagar. Om meddelandet avser flera framtida förfallodagar ska meddelandet lämnas senast åtta bankdagar före den första förfallodagen. Detta gäller dock inte fall då betalaren godkänt uttaget i samband med köp eller beställning av vara eller tjänst. I sådant fall får betalaren meddelande av betalningsmottagaren om belopp, förfallodag och betalningssätt i samband med köpet och/eller beställningen. Genom undertecknandet av detta medgivande lämnar betalaren sitt samtycke till att betalningar som omfattas av betalningsmottagarens meddelande enligt denna punkt genomförs. Täckning måste finnas på kontot Betalaren ska se till att täckning finns på kontot senast kl 00.01 på förfallodagen. Har betalaren inte täckning på kontot på förfallodagen kan det innebära att betalningar inte blir utförda. Om täckning saknas för betalning på förfallodagen får betalningsmottagaren göra ytterligare uttagsförsök under de kommande bankdagarna. Betalaren kan på begäran få information från betalningsmottagaren om antalet uttagsförsök.
Stoppa betalning, återkallelse av betalningsorder Betalaren får stoppa en betalning genom att kontakta antingen betalningsmottagaren senast två bankdagar före förfallodagen eller sin betaltjänstleverantör senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Om betalaren stoppar en betalning enligt ovan innebär det att den aktuella betalningen stoppas vid ett enskilt tillfälle. Om betalaren vill att samtliga framtida betalningar som initieras av betalningsmottagaren ska stoppas måste betalaren återkalla medgivandet. Medgivandets giltighetstid, återkallelse Medgivandet gäller tills vidare. Betalaren har rätt att när som helst återkalla medgivandet genom att kontakta betalningsmottagaren eller sin betaltjänstleverantör. Meddelandet om återkallelse av medgivandet ska för att stoppa ännu inte genomförda betalningar vara betalningsmottagaren tillhanda senast fem bankdagar före förfallodagen alternativt vara betalarens betaltjänstleverantör tillhanda senast bankdagen före förfallodagen vid den tidpunkt som anges av betaltjänstleverantören. Rätten för betalningsmottagaren och betalarens betaltjänstleverantör att avsluta anslutningen till Autogiro Betalningsmottagaren har rätt att avsluta betalarens anslutning till Autogiro trettio dagar efter det att betalningsmottagaren underrättat betalaren härom. Betalningsmottagaren har dock rätt att omedelbart avsluta betalarens anslutning till Autogiro om betalaren vid upprepade tillfällen inte har haft tillräcklig kontobehållning på förfallodagen eller om det konto som medgivandet avser avslutas eller om betalningsmottagaren bedömer att betalaren av annan anledning inte bör delta i Autogiro. Betalarens betaltjänstleverantör har rätt att avsluta betalarens anslutning till Autogiro i enlighet med de villkor som gäller mellan betalarens betaltjänstleverantör och betalaren.
#4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
kontakta SAKs kontor i Stockholm Karolina Andersson, ekonomihandl, 08-545 818 46 Elin Asplund, register, medlemsfrågor, 08-545 818 46 Klas Bjurström, adm sekr, 08-545 818 42 Peter Brune, generalsekreterare, 08-545 818 50 Eva Engelsöy, personalansvarig, 08-545 818 44 Frida Engman, föreningsansvarig, 08-545 81849 Monica Eriksson, insamlingsansvarig, 08-545 818 41 Johanna Fogelström, kanslichef, 08-545 818 58 Marléne Hugosson, projektled vänskolor 08-545 818 54 Markus Håkansson, info, redaktör, pressekr 08-545 818 45 Jane Karlsson, vänskolor Sverige, 08-545 817 36 Chris Ormalm, biståndshandläggare, 08-545 818 43 Annelie Renqvist, kansliassistent, föräldraledig Karl Torring, ENNA, biståndshandl, 08-545 818 56 Katinka Wall, info, pressekreterare, föräldraledig Najia Östling, vik kansliassistent, 08-545 818 48 Epost till personalen:
[email protected] Svenska Afghanistankommittén, SAK Trekantsvägen 1, 6 tr. 117 43 Stockholm. Tel 08-545 818 40 | Fax 08-545 818 55 Epost
[email protected] | Hemsida www.sak.se
160:-
75:Talibanerna – De militanta islamistiska krafterna i Afghanistan och världen
I väntan på talibanerna
Ahmed Rashid | SAK Förlag Översättning | Charlotte Hjukström
En gång var Afghanistan världens centrum. Härifrån styrdes imperier som sträckte sig från Europa till Kina och Indien. Idag är det världens ände skådeplats för stridigheter mellan stormakter och fanatiker. Här bor ett fattigt, hungrigt och till tänderna beväpnat folk.
Jesper Huor | Ordfront Förlag
“I svårbedömbara lägen bör man vända sig till Ahmed Rashid, rådgivare till världens alla härskare och kunnigare om Afghanistan än någon annan”. Olle Svenning, Aftonbladet Här är den efterlängtade nyutgåvan av Talibanerna – islam, oljan och det nya maktspelet i Centralasien. Den innehåller ett nytt förord och ett nyskrivet kapitel om den händelserika utvecklingen i Afghanistan – och världen – efter 11 september.
Med Kabul som bas reser frilansjournalisten Jesper Huor till många farliga och förunderliga platser i Afghanistan. Under sina resor möter han terrorister, skolflickor, heliga män, poeter, feminister, opiumbönder och allehanda fifflare.
Köp dessa böcker på www.sak.se eller i bilagan som medföljer denna tidning.
Ny lokalkommitté under uppstart i
Jönköping!
Svenska Afghanistankommittén inbjuder medlemmar och Afghanistanvänner till en kväll då SAKs generalsekreterare Peter Brune berättar om sitt arbete inom SAK och en ny lokalförening föds! När | Onsdagen den 23 februari 2011, kl 18:30-21.00 Var | Sagan, Stadsbiblioteket, Jönköping Kontakt | Claes Renström: 070-310 23 74 | Maria Bodänge: 0709-29 52 34
Välkomna #4–2010
Lokalkommittéer GÖTEBORG Jonas Möller Nielsen, 0340-156 40, 0709-68 63 93,
[email protected] LUND Lars-Göran Edvardsson, 046-15 87 15, 0706-15 87 51,
[email protected] MALMÖ Håkan Törngård, 073-974 16 13,
[email protected] SKELLEFTEÅ Anders Lövheim, 0910-502 46, 070-686 16 38,
[email protected] SKÖVDE/SKARABORG Anders Boström, 0501-784 75,
[email protected] STOCKHOLM Anna Fayeq, 08-777 86 53, 0739-86 86 87,
[email protected] SUNDSVALL Anna Westin, 060-61 24 72, 070-202 06 28,
[email protected] SÖDERTÄLJE Hans Hansson, 08-550 190 10, 070-342 69 20,
[email protected] UPPSALA Isak Bergdahl, 070-543 87 86,
[email protected] VÄNERSBORG Nils Wahlström, 0521-674 63,
[email protected] VÄXJÖ Siwita M Nasser, 0735-41 37 70,
[email protected] Kontaktpersoner ARVIKA Curt Larsson, 0570-230 93 BORÅS Jan Svenningson, 033-41 12 94 GARPHYTTAN Olle Viktorsson, 019-22 22 07 GOTLAND Lars Grahnström, 0498-26 15 77 GÄLLIVARE Margareta Hedberg, 0970-161 16 GÄVLE Sultan Safi, 070-259 29 20 HALMSTAD Birgitta Borulf, 035-12 98 02 HELSINGBORG Marie Weis, 0703-23 22 39 HUDIKSVALL Sven Johansson, 0650-133 77 HÄRNÖSAND Bertil Pettersson, 0611-55 07 27 JÖNKÖPING Claes Renström, 070-310 23 KARLSKRONA Jamila Zamir, 0761-36 64 95 KARLSTAD Inga-Lill Fjällsby, 054-83 44 37 KUNGÄLV Eva Sylvan, 0303-22 00 57 KUNGSHAMN Ida Hammar, 076-771 20 50 KÖPENHAMN Shamail Haydar,
[email protected] LIDKÖPING Anneli Johansson, 0510-219 92 LULEÅ Mats Danielsson, 0920-970 11 MARIESTAD Nasratullah Safi, 0737-24 98 56 MÖLNDAL Andreas Köbi, 0704-40 56 82 PITEÅ Bo Persson, 0911-164 33 STRÄNGNÄS Peter Hjukström, 0159-230 41 STRÖMSTAD Peder Adamsson, 0526-602 44 TOMELILLA Karina Lundgren, 0417-102 53 TRELLEBORG Bodil Francke Olsson, 0410-33 40 13 TJÖRN Zohra Miakhil, 0735-87 33 47 UDDEVALLA Ann-Marie Bengtsson, 0702-79 69 67 UMEÅ Mohammad Fazlhashemi, 070-542 91 64 VARBERG Björn Mellquist, 0731-82 00 33 ÖREBRO Johan Nyström, 0708-39 42 25 ÖSTERSUND Sumiyah Bhaduri, 076-139 00 85 33
a f g h a n i s ta n - n y t t
Unga SAK har bildats!
Första helgen i oktober träffades SAKs nybildade nätverk Unga SAK till sin första konferens. I Annebergsskolans matsal i Malmö möttes över 40 engagerade unga SAK-medlemmar från hela landet, unga som ville dela med sig av sina fantastiska idéer och erfarenheter. Unga som vill göra skillnad! Text & bild: Azada Najafi, Marie D Weis och Samantha Jaoshan
Lördag morgonen började med en härlig frukost och sedan öppnades mötet. Reza Javid gav oss en intressant början på dagen genom att berätta om läget i Afghanistan. Dagen fortsatte med intressanta diskussioner, lekar och många skratt. En viktig punkt som kom upp under helgen var information om skolinformatörer som Frida Engman (ansvarig för vänskolor) höll. Det väckte stort intresse bland deltagarna, många blev direkt intresserad av att utbilda sig till skolinformatör för att kunna sprida kunskap om Afghani stan och den afghanska kulturen runt om landet. Under helgen presenterades även Unga SAKs ledningsgrupp: Shugufa Ahmadzai, Kasim Husseini, Siwita M. Nasser, Samantha Jaoshan (sammankallande), Marie D Weis, Azada Najafi och från kansliet Frida Engman. Alla i ledningsgruppen kunde inte delta under helgen, men vi som var där representerade hela gänget! Samantha berättade om planerna kring Unga SAK och tankarna kring nätverket.
Unga SAK har nu bildats. Mannen i skinnväst i mitten på bilden är dock ingen ungdom. Det är Harald Holst, pådrivare och numera pensionerad föreningshandläggare.
Vi hade en ganska lång diskussion om hur vi skulle vilja att Afghanistan ska se ut i framtiden, på vilket sätt vi kan ändra och förbättra saker och vad vi kan göra för ungdomar i Afghanistan. Därefter visades det en film som Mojda Wais, ung tjej från Göteborg, hade gjort i form av intervjuer av afghanska tjejer under en resa till Afghanistan. Filmen blev en riktig favorit bland deltagarna vi enades om att en kopia av filmen skulle skickas till de lokalkommittéer som så önskar. På söndagseftermiddagen utvärderades konferensen och alla deltagarna var nöjda och inspirerade att jobba vidare inom sin lokalkommitté. Ungdomskonferensen var mycket lärorik för alla deltagare. Vi ungdomar
fick lära känna varandra genom samtal, diskussioner. Vi gjorde också olika typer av kommunikationsövningar. Azada ledde övningarna på ett mycket bra sätt. Centrala begrepp var tillit, respekt och förtroende men också att kunna visa och erkänna rädslor. Efter tre dagar av diskussioner och hårt jobb fick alla deltagande med sig en stark upplevelse hem. Alla inom Unga SAK lovade att ta ett större ansvar och bli mer aktiva och visa ett större engagemang inom. Ett stort tack för planerandet av konferensen vill vi ge till Malmötjejerna Heley, Siwita och Farishta som såg till att helgen klaffade perfekt, allt från lokal, övernattningsmöjligheterer till mat och program. •
Jobba på SAK... ...alla tjänster utannonseras på www.sak.se
Håll utkik! 34
#4–2010
a f g h a n i s ta n - n y t t
Privat
Du behövs även 2011!
På restaurang Jannis i Ljungbyhed kan man få sig lite Afghanistanengagemang till pizzan, tack för det!
Engagemang som ger resultat Zarlasht Rasouli Hashemi är en mycket engagerad kvinna som har bott i Sverige i snart 16 år. Tillsammans med sin man, Farhad Hashemi, driver hon restaurang Jannis i Ljungbyhed. Text: Monica Eriksson Monica är insamlingsansvarig på SAK.
De har bestämt sig för att hjälpa de som har det svårt. Genom att prata med sina gäster och informera om situationen i Afghanistan får de gästerna att bidra till
skolor och sjukvård i Afghanistan. – Vi tycker att alla borde engagera sig och hjälpa till att bygga upp landet, säger Zarlasht. Det spelar ingen roll om de är bekanta eller någon man inte känner. Har någon det svårt ska man hjälpa till. Våra gäster läser broschyrerna och vi svarar på frågor om hur det är i Afghanistan, och då ger de allt ifrån 1 krona till 500 kronor till SAK arbete i Afghanistan. Om du som Zarlasht har insamlingstips, hör av dig till Monica Eriksson,
[email protected] så vi får möjlighet att sprida dina erfarenheter! •
bildfrågan
Tack vare ditt stöd kan vi se till att fler barn får gå i skola och att fler kvinnor får vård vid förlossningar. Vanligt folk i Afghanistan förtjänar rätten till ett värdigt liv och ditt stöd är jätteviktigt. Du som inte redan är Afghanistanfadder/månads -givare, hör av dig till mig för information om autogiro. Har du frågor om förnyelse av medlemskap, månadsgivande eller vill värva vänner och bekanta, är du varmt välkommen att ta kontakt med mig så hjälper jag dig enkelt och gärna! Vänligen, Elin Asplund, SAK
[email protected]
Vinnare av förra bildfrågan
Vad heter den omtvistade gränsen mellan Afghanistan och Pakistan?
1. Salanglinjen X. Durandlinjen 2. Khyberlinjen
Skicka ditt svar till
[email protected] så ingår du i utlottningen av standardverket Afghanistan. Glöm inte att ange postadress. #4–2010
I förra numret av Afghanistan-nytt efterfrågades vilket modehus som utsett Afghanistans president Hamid Karzai till världens bäst klädda man. Rätt svar var Gucci. Och det visste bland andra Connie Bullock i Stockholm som vann utlottningen bland de som kunde svaret. Connie kan nu se fram emot en läsupplevelse utöver det vanliga. Boken Afghanistan har redan skickats. Mycket nöje! 35
Rafaela Persson
Alla barn har rätt att gå i skolan!
Rafaela Persson
a f g h a n i s ta n - n y t t
SMS:a ”jaghjälper” till 72 930
36
Det kostar 50 kr + eventuell trafkavgift
#4–2010
