Utdrag ur KULT nr 4 2003 recension av Historiska Museets utställning Memento Mori - kom ihåg att dö.
KULT NR 4 2003
1
Memento mori Det är allhelgonaafton och Historiska museets stora entréhall kryllar av barn. Det är stor Halloweenfest på museet, men det är “Memento mori” som är målet för museipatrullens granskning.
Foto: Christer Åhlin, SHM.
Kjell Lööw, KL: – Från museets entré kan det vara svårt att hitta till de olika utställningarna som visas. Men här kan man knappast undgå att se den stora upplysta affischen för ”Memento mori” i trappan upp till första våningen. Den är bra placerad. Men jag kan inte låta bli att reagera – om det är positivt eller negativt vet jag inte – att affischen är lite ”putslustig”. Något allvarligare än döden är ju svårt att tänka sig och det verkar som om man med den här affischen redan i entrén vill försöka ta udden av allvaret. Den medvetna felöversättningen av ”memento mori”, får då, i kombination med bilden av fötterna på ett lik med en lapp i ett snöre om stortån, en komisk effekt. Anna Florin, AF: – Jag håller med om att översättningen är lite putslustig.
2 KULT NR 4 2003
– kom ihåg att dö Motivet däremot tycker jag speglar den bild av döden som vi ser på tv idag. Ett lik med namnlappen i raden av många på ett bårhus. Det är väldigt anonymt och avpersonifierat, som vårt förhållande till döden. Patrullen går uppför den praktfulla trappan upp till första våningen. Halvvägs upp finns en programförklaring till utställningen. Det står bl a att ”Memento mori – kom ihåg att dö” är ett uttryck för Historiska museets nya riktlinjer för utställningsverksamheten: att fokusera på existentiella frågor som kan följas genom tiden och historien. Utställningen har en idéhistorisk utgångspunkt och ett tämligen ”impressionistiskt” anslag men ingen kronologi. Med andra ord så ska vi inte vänta oss en traditionell utställning ”från forntid till Gustav Vasas intåg i Stockholm” utan tematiska nedslag i vissa frågor. KL: – Det här är bra, utställningen börjar med en programförklaring. Det har jag ofta efterlyst. AF: – Man talar tydligt om att det inte är någon kronologi och vi får en idé om vad vi ska se. Vi får se om det stämmer. Jag får en bild av att jag inte kommer att gå från monter till monter,
utan att jag kommer att få idéer. Väl uppe på första våningen möts vi av en stor färgbild på resterna av World Trade Centers skyskrapor. På en skylt läser vi att det är Bill Biggarts sista bild. Han dog medan han fotograferade det nedrasade tornet. Två av hans kameror blev förstörda, i den tredje fanns detta fotografi. AF: – Det här är hans sista bild, själv dog han men bilden finns kvar. Det tycker jag är starkt och det berör mig. Man ser döden och förstår, jag kan inte riktigt uttrycka mig, det berör mig. I montern finns också delar av ett av flygplanen, smälta småmynt och Terrance McCormiks körkort. Han jobbade på 32:a våningen, men lyckades rädda sig. Efter en vecka kom polisen med hans upphittade plånbok och körkort. KL: – Jag funderar om denna starka inledning på utställningen leder fel? 11 september har ju framförallt blivit en symbol för terrorism. Det är inte direkt fel, men kanske inte en bra början till en utställning om döden. Jag har några funderingar kring föremålen i montern. Har de en särskild laddning därför att de har varit med? Det är en vanlig estetik inom museivärlden att lyfta
fram ”äkta föremål”. Jag upplever personligen en laddning hos föremålen eftersom jag tror att de är äkta. Men är det så att alla känner laddningen? Eller är det bara som vi museimänniskor tror? Som svar på min egen fråga så tror jag att vi kan känna så bara om vi har ett känslomässigt förhållande till föremålen, det kan vara personligt eller mer allmängiltigt. Den 11 september var så stort över hela världen, så här tror jag att alla kan känna en laddning. Mitt i livet stå vi i döden
Patrullen går in i utställningen som är byggd som en gata med rum på respektive sida. Det första vi ser när vi går in på ”dödens gata” är ett stort 1500-talskrucifix från Sorunda uppsatt på en röd brädvägg. AF: – Man kan fråga sig varför det är ett krucifix som är det första som möter oss? Det är en väldigt traditionell symbol för oskyldigt dödande. KL: – Om man läser texten här intill står det att Jesus föll offer för romersk politisk maktutövning med syfte att kväsa den kristna rörelsen. Jag får en politisk koppling. AF:– Fortsätter man att läsa texten så drar de på alla olika innebörder av KULT NR 4 2003
3
Den lidande Kristus, från medeltiden
4 KULT NR 4 2003
hans död som offrade sig själv, offrades av sin far för att sona mänsklighetens skuld. Det kanske är vi som är vana att se krucifix i andra sammanhang, vad kan en muslimsk besökare tänka? Huvudtexten, röd text på vit botten, har terrorism som huvudtema. Vi läser bl a om att vi tidigare var rädda för atombomben som kunde förinta allt, nu kan det vara ett litet virus från en enskild person som kan förinta oss. KL: – Jag har svårt att se Jesus som en terrorist. I rummet finns en monter med världens första brevbomb från 1904 gjord i en NK-låda till direktör Lundin. ”Du är mogen, har en f d arbetare hos dig bestämt”, kan man läsa på en skylt. Här finns också en terroristbibel från RAF, Röda arméfraktionen. På var sin sida om en dörröppning till nästa rum finns två fotografier från Israel och Palestina med döda kroppar i säckar. KL: – Det här var inget bra. Känns ostrukturerat och svårbegripligt. Ett monterskåp inträngt i ett hörn. Bilder lite här och där. Vad har Jesus med världsterrorismen att göra? Mitt emot krucifixet, på andra sidan ”gatan”, finns en stor oljemålning: ”Mordet på Andreas Baader” av Odd Nerdrum. (Nu går det upp ett ljus för museipatrullen!) KL: – Handlar det om offret? Att vi offrar våra liv för något vi tror på? AF: – Intressant tanke, terrorism är att offra. Om jag sett denna bild tidigare hade jag kanske förstått mer. KL: – Det var ju inte det att vi inte såg oljemålningen i början, den var ju stor och nog så tydlig, men vi drogs omedvetet in mot krucifixet och rummet bakom. Jag funderar om det inte vore bättre och tydligare om de vänt på steken och placerat krucifixet på tavlans plats och tavlan inne i rummet? Då hade man på ett mer övertygande sätt kunnat gestalta ”offret” på ytan mellan dessa två poler. Jag har svårt att förstå varför terroristaspekten blev så svagt gestaltad i dessa tider. Att den palestinska terrorismen bara representerades av två fotografier
lite slumpmässigt uppspikade på väggen, verkar nästan egendomligt. Här har vi ju en utmärkt parallell, självmordsbombarna offrar ju sig själva, för sitt folk, förvissade om att hamna i himmelriket. Vanitas
Nästa rum handlar om att avbilda döden och livets korthet. Vi möts av ett stilleben med ett vanitasmotiv och intill finns ett mexikanskt offerbord, på väggarna affischer och skivomslag. Huvudtexten, text i beige färg, går i ton med medaljongtapeten i rummet och handlar bl a om vanitasmotiven genom historien. KL: – Nu undrar jag om utställningen är gjord i en medveten antiestetik? Det är inget självändamål att det ska vara vackert utan det handlar om att disponera materialet så att det ska vara läsbart för besökarna. Jag känner mig ofta låst i min professionella roll. Jag frågar hela tiden: varför? Varför har de exempelvis valt denna medaljongtapet till detta rum? Vad betyder det? AF: – Jag håller med om att rummet är svårtillgängligt med två glasmontrar efter varandra så man måste gå in för att se vad den bakre montern innehåller och bordet går nästan ihop med stillebenet. KL: – Jag tycker både det är fult och taffligt, men jag antar att det inte är gjort av okunskap utan att man har tänkt att det ska vara så här. Men det stör mig väldigt mycket. Det är en egendomlig disposition av utställningsrummet med många tomma ytor. Patrullen går vidare och ser en Barbieinstallation i en monter. Det är Ruth Nurnbergs ”The Death of Barbie”. (Patrullen tycker att den är ”kul”.) Nascentes morimur
Patrullen läser en lång text om livet och döden. ”Vad är döden? Det vet vi inte. Vad är livet? Det vet vi inte heller. Någonstans mellan födelsen och döden existerar vi fysiskt av någon anledning
Ett mexikanskt offerbord som det kan se ut vid “Dia de Muertos” (de dödas dag)
under ett försvinnande ögonblick i universums stora Tid.” Patrullen tycker att texten försöker att greppa över alltför mycket – alla de stora frågorna på en gång känns inte motiverat här. Istället borde texten ha försökt förklara vad den här delen av utställningen handlar om. I rummet finns bl a en gammal respirator, en spottflaska, skelettdelar och en monter med votivgåvor: fötter, händer och andra kroppsdelar i lera. På väggen två dikter av Edith Södergran och Harriet Löwenhjelm. Patrullen står en lång stund och försöker att komma
fram till vad det hela handlar om. KL: – Jag tror att det handlar om vår kamp att uppehålla livet. Den här delen känns väldigt splittrad i sin gestaltning. Det är för många stora frågor och för lite att fokusera intresset på. Enskildheter är bra. Att bevaras
Ännu ett rum, denna gång om att bevaras efter döden. Det första patrullen ser är en text som bl a handlar om nedfrysning av kroppar. Längre in finns två monitorer som visar en virtuell resa genom en mumies balsamerade kropp. KULT NR 4 2003
5
Nästan som en konstvideo i sin färg och form. AF: – Det är lite svårt att fatta vad man ser, där dök det upp ett par fötter. KL: – Det som är intressant med denna del är att vi alltid velat bevaras efter döden, från mumie till nedfrysning. I en monter finns Beskowmumien, en fornegyptisk barnmumie med avlindat huvud, som köptes in av Gustaf E Beskow på 1860-talet. KL: – Är det verkligen rätt att ställa ut döda människor i en utställning? Jag kanske är väldigt gammaldags och konservativ. AF: – Handlar det inte om hur vi blir påminda om döden? KL: – Gestaltningen räcker inte till dessa stora frågor. AF: – Jag håller inte med. I denna del fick jag en känsla av hur man i olika tider hanterat längtan av att bevaras efter döden. Speciellt gillar jag ”lådan” med storbildsvideon där man klär av och på en mumie. Ena dagen lever man, andra dagen ligger man där. KL: – Frågan är om du påverkas av enskildheter som du ser. AF: – Spelar det någon roll? Jag tyckte om det rummet. Att förintas
Från att bevaras till eftervärlden till att förintas efter döden. Huvudtexten, i grönt, inleds med: ”Seden att lägga ner döda i en grop i jorden har förekommit i tusentals år.” Rummet domineras av en stor monter med urnor från etruskiska till dagens moderna från Fonus. I ett hörn finns Bäckaskogskvinnan i en monter. AF: – Det är en helt annorlunda text med konkreta uppgifter istället för de tidigare stora frågorna. KL: – Det måste ha varit en arkeolog
6 KULT NR 4 2003
Flykten från döden
Utställningens minsta avdelning handlar om åldrandet. Fyra bilder på gamla människor på ett sjukhem och den traditionella ålderstrappan. Dessutom en rätt poetisk text om att vi borde ta tillvara ålderdomens vishet och att vi gömmer undan våra gamla.
Barnmumie från Egypten
som skrev den här texten! Nu känns det som om vi är tillbaka på Historiska museet. Jag tycker att texterna är lite ojämna i sin språkliga form. AF: – Nu har vi bara jordbegravningarna kvar. Det ser ut som om det är i nästa rum.
AF: – Intressant att de som inte får synas i vårt samhälle får så liten plats även i denna utställning. KL: – Vår tabuering av döden hänger så samman med vår ungdomsfixering. Idag ger ålderdomen ingen respekt. Ars moriendi
Kista på kista
Stenkista, moderna kistor, barnkista, svepningar, foton, begravningssymboler, svenska, judiska och muslimska. Patrullen börjar bli lite trött och det verkar som även utställningsmakarna har blivit det. AF: – Det är intressant att de tagit upp olika religioners begravningssymboler. KL: – Jag saknar ett samlat grepp. AF: – Jag tycker att de borde lyft fram religionens betydelse på att starkare sätt. KL: – Man hade också kunnat ta upp att inför döden är vi alla lika men begravningarna handlar så mycket om att manifestera sin sociala position även efter döden.
Bakom ett långt draperi, från golv till tak, i form av ett utsnitt av Arnold Böcklins målning ”Dödens ö” (1880) döljer sig ett rum om konsten att dö. Här finns bl a en trasig dator, intill finns en text om att det idag är få som kan konsten att dö. Någon har strukit över de sista orden och textat att det är få som kan få det interaktiva att fungera. I rummet finns också en lång målning med långdans med döden, pilgrimsmärken, karonsmynt och en text om hur viktigt det var för medeltidens kristna att dö i försoning och frid med Gud. AF: –Så fort det handlar om historien berättar man och upphör att reflektera och man visar urnor och kistor på rad. Det här var ett trist rum.
Är utställningen slut nu? Var är uppståndelsen? undrar Patrullen, men hittar ingen fortsättning på utställningen. Men hade de följt A4-skylten till Paradisverkstaden hade de hittat en fortsättning om döden i media, sorg och saknad samt om himmelriket i form av en härlig samling änglar. Ris och ros
AF: – Nu när vi gått igenom hela utställningen så är det de tre första delarna som dröjer sig kvar. Anslaget om döden med utgångspunkt i den 11 september och terrorism kontra offer berörde mig. Odd Nerdrums oljemålning och krucifixet var ett bra och oväntat möte när vi väl gett det tid att sjunka in. Resten av utställningen kändes konventionell. Jag tycker att Historiska museets utställning ”Den Svenska Historien” var mer nytänkande med serietecknare och konstnärer som gestaltade historiska skeenden. KL: – Jag håller med, inledningstexten lovade runt men utställningen höll tunt. Anslaget gav löften om en annorlunda utställning. Jag trodde att vi skulle få se en utställning om hur vi hanterar döden idag och en utställning där historien skulle ge perspektiv. AF: – Moderna kistor och urnor är
inget nytänkande. Rummet om åldrandet var intressant men kändes pliktskyldigt. Här såg vi ändå döden i vitögat. I stora delar av utställningen var döden så avlägsen och klinisk som utställningsaffischen i och för sig gav uttryck för. KL: – Min främsta invändning är att utställningen är så hjälplöst gestaltad. Jag vill upprepa att utställningar inte ska vara estetiska för sin egen skull utan ska ge besökaren en möjlighet att ta till sig innehållet. I det här fallet tycker jag att man hade tagit sig vatten över huvudet. Om detta är ett exempel på museets nyorientering är det förvånansvärt traditionellt. Både textmässigt och uttrycksmässigt så hände det något efter halva utställningen. Det kändes som om de reflekterande texterna och ”korsbefruktningen” av konst och föremål från dåtid och nutid ersattes av faktatexter och montrar med föremål. AF: – Jag tycker att de borde utvecklat tankarna om ”konsten att dö” och lyft fram dagens livsregler. Texten handlade om de livsregler som fanns på medeltiden. Om hur man skulle leva för att komma till himlen och vilka åtgärder man skulle vidta för att dö på ett bra sätt. Vi har ju också
”livsregler”, om hur man bör leva sitt liv för att det ska vara meningsfullt i ett livsperspektiv. Vad man ska ha hunnit med innan man dör, hur ens relationer ska se ut, vad man gör och inte gör när man är döende. Jag menar inte att utställningen skulle berätta om vilka ”livsregler” som finns idag, men den kunde gett inspiration till att fundera över vilka de är. Kan det spegla utställningsmakarnas egen rädsla? Jag tycker att det är bra att de vågat närma sig ämnet även om programförklaringen gav löfte om en annan utställning. Jag fick inga associationer till min profession som terapeut, inget om människans ångest inför döden, inget om symboler och andra värden.
fakta: Till utställningen hör en ambitiös katalog som för att citera redaktören “tar vi också upp sådant som inte fick plats i utställningen. Innehållet kan synas vara en något bisarr samling små artiklar, dikter, gammalt och nytt om varannat. Men det är i alla fall Döden det handlar om. Då som nu.” Producenter: Lena Hejll och Kerstin Smeds. Produktionsassistent: Monica Blomström. Text: Kerstin Smeds. Utställningschef: Maria Perstedt.
museipatrullen:
Körkort från World Trade Center
Museipatrullen bestod av Anna Florin som arbetar med kognitiv beteendeterapi och är aktivt kristen och Kjell Lööw, frilansande utställningsproducent.
KULT NR 4 2003
7