Sanningens strålglans 1993 Johannes Paulus II
Veritas Förlag, 2011
Utdrag ur encyklikan Samvetets rådslag 57 Den text från Romarbrevet som hjälpt oss att fatta det väsentliga i naturlagen antyder också den bibliska förståelsen av samvetet, särskilt i dess specifika relation till lagen: ”Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan; om det vittnar också deras samvete och tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig”(Rom 2: 14-15).
Enligt S:t Paulus ställer samvetet i en viss mening människan inför lagen och blir därför ett ”vittnesbörd för människan”. Det blir ett vittnesbörd om hennes egen trofasthet eller trolöshet med hänsyn till lagen och vittnar om hennes moraliska rättrådighet eller ondska. Samvetet är det enda vittnet eftersom det som sker i hennes hjärta döljs för alla andra, som inte kan se det. Samvetet gör sig känt enbart för personen själv. Och bara personen själv i sin tur vet vilket svar hon ger samvetets röst. 58 Denna inre dialog hos människan är av en betydelse som aldrig kan uppskattas till fullo. Men det är också en dialog mellan människan och Gud, lagens upphovsman, människans ursprungliga bild och slutliga utgång. S:t Bonaventura säger i sin undervisning att ”samvetet är som Guds härold och budbärare; det ålägger inte buden av egen auktoritet utan påbjuder dem som bud med Guds auktoritet, som en härold när han pålyser kungliga befallningar. Det är av det skälet som samvetet har bindande kraft (103). Det kan alltså hävdas att samvetet vittnar om människans rättrådighet eller ondska mot människan själv men på samma gång, och framför allt, om att samvetet är Guds eget vittnesbörd, vars röst genomtränger det mänskliga själsdjupet och kallar henne fortiter et suaviter till hörsamhet. ”Det moraliska samvetet stänger inte människan inne i en oöverkomlig och ogenomtränglig ensamhet utan öppnar henne för kallelsen, till Guds röst. I detta, och i ingenting annat än detta, ligger det moraliska samvetets hela mysterium och värdighet, som är en plats, en helgad plats där Gud talar till människan” (104). 59 S: t Paulus går inte bara med på att samvetet agerar som ”vittne”; han avslöjar också på vilket sätt samvetet går till väga. Han talar om ”mot varandra stridande tankar” som anklagar eller försvarar hedningarna i fråga om deras beteende (jfr Rom 2: 15). Termen ” mot varandra stridande tankar” klarlägger det som ligger i samvetets bestämda natur. Därmed förstås en ”moralisk bedömning av människan och hennes handlingar”, en bedömning som antingen frikänner eller fördömer efter att ha konstaterat om handlingarna varit förenliga eller oförenliga med den Guds lag som skrivits i hjärtat. I samma text talar aposteln tydligt om domen över handlingarna, domen över deras upphovsmän och ögonblicket då domen slutgiltigt faller: ”(Det skall framgå) den dag då Gud, enligt det evangelium jag har fått av Kristus, dömer vad som är fördolt hos människan”(Rom 2: 16).
Samvetets bedömning är en praktisk bedömning, en granskning som låter människan veta vad hon måste göra eller inte göra, eller som utvärderar en handling som redan utförts av henne. Det är en bedömning, som i en konkret situation, omsätter den rationella övertygelsen att man måste handla i kärlek och göra gott och undvika ont i praktiken. Det praktiska förnuftets första princip ingår i naturlagen. Det konstituerar faktiskt själva grunden för naturlagen, eftersom det uttrycker den grundläggande insikten om gott och ont och den återspegling av Guds skapande vishet som, likt en oförgänglig gnista (scintilla animae), lyser i varje människas hjärta. Men medan naturlagen drar fram de objektiva och universella kraven på moraliskt gott i ljuset, är samvetet lagens tillämpning i det enskilda fallet; denna tillämpning av lagen blir således för individen ett inre diktat eller en uppmaning att göra det som är gott i en viss situation. Samvetet formulerar således moraliska förpliktelser i naturlagens ljus. Det är den förpliktelse han är kallad att genomföra här och nu, den som han som individ genom sitt samvetes överläggningar vet vara god. Lagens universalitet och dess förpliktelser medges och underkuvas inte, när förnuftet väl har upprättat lagens tillämpning under konkreta och aktuella omständigheter. Samvetets bedömning förklarar ”på slutgiltigt sätt” om en särskild typ av beteende är förenlig med lagen; den formulerar den närmast till hands liggande normen för en frivillig gärnings moraliska värde genom ”tillämpning av den objektiva lagen i det enskilda fallet”(105). 60 I likhet med naturlagen själv och all praktisk kunskap, har samvetets bedömning också en befallande karaktär. Människan måste handla i samstämmighet med bedömningen. Om människan handlar mot denna bedömning, eller om hon, i det fall då hon saknar säkerhet om huruvida en beslutad gärning är rätt och god, ändå utför den, står hon dömd av sitt eget samvete, som är den närmast till hands liggande normen för personligt moraliskt handlande . Den värdighet som ligger i detta rationella rådslag och i den auktoritativa röst som hörs från det, härleds från sanningen om moraliskt gott och ont, som samvetet är kallat att lyssna till och uttrycka. Denna sanning antyds av den ”gudomliga lagen” som är den universella och objektiva normen för ett moraliskt liv. Samvetets rådslag stiftar inte lagen. Det vittnar snarare om den naturliga lagens auktoritet och om det praktiska förnuftet med hänvisning till det högsta goda, som av den mänskliga personen uppfattas som attraktiv och vars bud hon accepterar. ”Samvetet är inte en självständig och exklusiv
förmåga att besluta om vad som är gott och ont. Snarare finns det präglat i det en lydnadsprincip visavi den objektiva normen, som åstadkommer och utgör förutsättningen för samstämmigheten mellan dess beslut och med de bud och förbud, som ligger till grund för mänskligt uppträdande”(106). 61 Sanningen om det moraliskt goda, så som det är förklarat i förnuftets lag, erkänns på den praktiska och konkreta nivån genom samvetets avgörande, som leder oss att ta ansvar för det goda eller onda vi har gjort. Om människan gör det onda, stannar samvetets dom kvar inom henne som ett vittne om den universella sanningen om det goda, liksom om det illvilliga i hennes speciella val. Men samvetets dom stannar också kvar i henne som ett löfte om hoppet och barmhärtigheten. Samtidigt som den vittnar om det begångna onda påminner den om behovet att, med hjälp av Guds nåd, be om förlåtelse, att göra gott och att fortlöpande odla dygderna. Följaktligen görs sambandet mellan friheten och sanningen uppenbart i samvetets praktiska avgörande, som ålägger personen förpliktelsen att utföra en given handling. Av precis det skälet uttrycker sig samvetet i ”bedömningsakter”som avspeglar sanningen om det goda, och inte i godtyckliga ”beslut”. Mognaden och ansvarsfullheten i dessa bedömningar – och när allt kommer omkring, i individen som är deras subjekt – mäts inte genom befrielsen från objektiv sanning, till förmån för en förfäktad autonomi, utan, tvärtom, genom ett enträget sökande efter sanningen och genom att man låter sig ledas av den sanningen i sitt handlande. Att söka det sanna och goda 62 Det kan inte uteslutas att samvetet i bedömningen av ett handlande begår misstag. Som Konciliet påpekar ”händer det inte sällan, att samvetet på grund av oövervinnlig okunnighet tar miste, utan att det därför förlorar sin värdighet. Detta kan man likväl inte säga, när människan föga bekymrar sig om att söka det sanna och det goda, och syndens vana med tiden gör hennes samvete nästan blint” (107). Med dessa korta ord sammanfattar Konciliet den lära som Kyrkan genom århundradena har utvecklat med hänsyn till det felaktiga samvetet. Säkerligen måste man för att ha ”gott samvete” (1 Tim 1: 5) söka sanningen och fälla avgöranden i samstämmighet med just denna sanning. Som
aposteln Paulus säger, måste samvetet ”bekräftas av den Helige Ande”(jfr Rom 9: 1); det måste vara ”rent”(2 Tim 1: 3); det får inte ”använda knep och inte förfalska Guds ord”, utan ”öppet lägga fram sanningen”(jfr 2 Kor 4: 2). Å andra sidan varnar aposteln också de kristna: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja; det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”(Rom 12: 2). Paulus varnar för att det i vårt samvetes bedömning alltid kan finnas fel och uppmanar oss att vara vaksamma. Samvetet är inte en ofelbar domare; det kan begå misstag. Misstag av samvetet kan emellertid vara resultatet av oövervinnlig okunnighet, alltså en okunnighet som subjektet är omedvetet om och som det inte själv kan övervinna. Konciliet påminner oss om att samvetet, i de fall då vi inte är skyldiga till sådan oövervinnlig okunnighet, inte förlorar sin värdighet, därför att det fortsätter det att tala i sanningens namn om det goda subjektet är kallat att söka uppriktigt, även när det leder oss att handla på ett sätt som inte är förenligt med den objektiva moraliska normen. (Från påven Johannes Paulus II:s encyklika Veritatis Splendor, 1993, i översättning, G. Fäldt, dec 2010; för denna del av encyklikan: imprimatur Biskop Anders Arborelius ocd, Stockholm 10.2 2011); not: siffrorna till vänster om styckena är encyklikans indelning i paragrafer. Veritatis Splendor omfattar 118 paragrafer. (104) Tal vid generalaudiensen 17 augusti 1983, 2: Insegnamenti, VI, 2 (1983), 256. (105) DEN HELIGA STOLENS HÖGSTA HELIGA KONGREGATION, Instruktionen rörande ”Situation Ethics” contra Doctrinam (2 feb 1956); AAS 48 (1956), 144. (106) Dominum et Vivificantem (18 maj 1986), 43: AAS 78 (1986), jfr Andra Vatikankonciliet, Gaudium et Spes, 16: Deklarationen om religionsfriheten Dignitatis Humanae, 3. (107) Gaudium et Spes, 16.
Övers. Göran Fäldt, 2011.
