magdalena gram
Ulla Sundin-Wickman illustrerar Astrid Lindgren
T
ecknaren och illustratören Ulla Sundin-Wickman (1926–2007) utbildades 1943–45 vid Konstfackskolan och fortsatte 1959–62 vid skolan för grafisk konst vid Konsthögskolan. Efter Konstfack arbetade hon en tid vid Saxon & Lindström, Åhlén & Åkerlund och Tidens förlag. Bland hennes bokillustrationer märks de till antologin Rysk lyrik (1950) och till skönlitterära texter av H. C. Andersen, Erskine Caldwell, Colette, Charles Dickens, Gustave Flaubert, Rabindranath Tagore, Carl-Emil Englund, Ola Hansson, K. G. Hildebrand, Harriet Hjorth, Ragnar Jändel, Artur Lundkvist, Evert Taube och Rudolf Värnlund. Hon har även tecknat för kvalitetstidskrifter som All världens berättare, Folket i Bild och Idun. I Folket i Bild ackompanjeras texter av bland annat Sara Lidman, Elin Wägner och Ernest Hemingway av hennes illustrationer. Ulla Sundin-Wickman har även illustrerat barn- och ungdomsböcker för Rabén & Sjögrens förlag, bland annat titlar av Ann Mari Falk, Astrid Lindgren, Hans Peterson, Edith Unnerstad och Gunborg Wildh. Till sina färgplanscher i bilderboken Andreas i Kungens park (1965) har hon bidragit med egna texter. På 1950-talet var hon representerad vid några utställningar, bland annat Folket i Bilds presentation av sina tecknare på De ungas konstsalong 1951. De två följande åren deltog hon i ”Unga tecknare” på Nationalmuseum. 1956 och 1959 belönades hon med stipendier från tidskriften Vi respektive Boklotteriet. Säkerhet i linjen och analytisk klarhet präglar de främsta resultaten av Ulla Sundin-Wickmans teckningskonst. Spår märks av både samtida dansk teckningskonst och modernister som Ferdinand Léger och Paul Klee.1 Hennes bokillustrationer utmärker sig för en fin anpassning till bokens format, satsyta och typografi och även för litterär lyhördhet och 3
följsamhet. Miljöer och människor är fångade med god blick för det karaktäristiska och tidstypiska. Samtidigt finns ibland något oförlöst och eklektiskt. Som högst når hon decenniet 1945–1955. Anknytningen till folkrörelseförlagen förde Ulla Sundin-Wickman närmare en krets av intellektuella med socialdemokratisk bakgrund. 1952 ingick hon äktenskap med Krister Wickman, vid denna tid statsrådet Gunnar Strängs sekreterare och tillika en i kretsen av skribenter i Tidsbilder, förlaget Tidens 1951 nystartade och kortlivade kulturtidskrift. Inom förlagsvärlden blev Ulla Sundin-Wickman känd som en påfallande elegant kvinna, snabb i rudolf värnlund, den befriade glädjen. repliken och inte sällan chockerande 2 arrogant. I kretsen av sin generations illustratörer framstår hon som en av få kvinnor i en värld präglad av män. Kritikern Åke Janzon omnämnde henne en gång som ”den dristiga flickan”.3 I denna artikel presenteras Ulla Sundin-Wickmans konstnärskap i ett förlagshistoriskt sammanhang. Därefter närgranskas hennes illustrationer till Astrid Lindgrens två tidiga flickböcker. Slutligen placeras det småländska Tranås på den litterära världskartan. Debut på Tidens förlag När Ulla Sundin-Wickman vid mitten av 1940-talet dök upp på Tiden, hade Märta Bohm sedan 1930-talet varit den enda kvinnliga illustratören i förlagets stall av tecknare. Den nya medarbetaren fick i uppdrag att teckna omslag och ibland även illustrera inlagan till förlagets nystartade serie Ryska klassiker. Satsningen på illustrerad litteratur ökade 1949, då förlaget fick en ny chef. Flera av periodens bästa svenska tecknare sökte sig nu till Tiden där de lagom tyglades av förlagets grafiska formgivare Stig J. Hedén.4 1949 utlyste förlaget en tävling om illustrationer till Rudolf Värnlunds postuma roman Den befriade glädjen som 1946 publicerats av Tiden i en oillustrerad upplaga. Eftersom de deltagande konstnärerna 4
fick möjlighet att välja typografi och format, väckte tävlingen viss uppmärksamhet även utanför fackkretsarna. Första pris vanns av Ulla Sundin-Wickman, förlagets eget unga löfte. Prisnämnden med Erik Wettergren, Harald Sallberg, Valter Falk och Åke Meyerson motiverade sitt beslut med att ”fröken Sundin” visat ”stark inlevelse i författarnas tankevärld och givit nyanserade och träffande karakteristiker”. I samband med utnämningen uttalade sig pristagaren inför pressen: ”Dagen innan hade jag fått för mig att jag skulle sluta med mitt ’hopplösa’ tecknande och bli tandsköterska […].” Genom deltagande i tävlingen hade hon fått möjlighet att pröva sig själv och ”känna tillfredsställelsen h.c. andersen, sagor och berättelser. över att ha gjort ett arbete grundligt och färdigt”, en erfarenhet som skilde sig från veckopressillustratörens.5 Den nya upplagan av Värnlunds roman utkom 1950 i Tidens bokklubbs samma år nystartade serie i en upplaga på 10 000 exemplar. Ulla Sundin-Wickman bidrog med ett drygt tjugotal illustrationer och Stig J. Hedén ansvarade för typografin. Ett individuellt format, något bredare än första upplagans, valdes och sättning med 11/14 punkter Monotype Garamond på träfritt, tonat papper från Munkedals. Victor Pettersons bokindustriaktiebolag ansvarade för sättning, tryckning och band. Uppmuntrad av framgången fortsatte Ulla Sundin-Wickman att teckna och 1952–54 utkom H. C. Andersens Sagor och berättelser med hennes illustrationer. 1953 presenterades hon i Folket i Bilds katalog 25 nutida svenska tecknare, där hon själv kommenterade sin teckningskonst: ”Det är alltid lika plågsamt att upptäcka att den färdiga bilden så sällan liknar den bild man tänkt utföra.”6 Katalogens självporträtt en face tycktes också vittna om en motsvarande insikt. Som prov på sin förmåga hade Ulla Sundin-Wickman valt ut en illustration hämtad ur H. C. Andersens ”Skuggan”. Motivet upptog i fonden ett stadslandskap i kvällsljus med måne över hustaken. I förgrunden, på en balkong, stod en gänglig gestalt i profil med drag av Andersen, på väg in i huset genom ett par 5
öppna dörrar. Bakom denna gestalt, på en andra balkong, syntes samma motiv som en tydlig skuggbild. Utförandet kännetecknades av ett finstilt arbete med pennan.
Folket i Bild och Rabén & Sjögren Under sin tid som en av Rabén & Sjögrens illustratörer kom Ulla Sundin-Wickman att illustrera Astrid Lindgrens två tidiga flickböcker, debutboken Britt-Mari lättar sitt hjärta (1944) och Kerstin och jag (1945), i två nyutgåvor från 1950-talet. Bakgrunden till uppdraget ska sökas bland annat i hennes roll som tecknare i Folket i Bild och i Rabén & Sjögrens samarbete med Folket i Bilds förlag. Under parollen ”För arbetets ära, bildning och förströelse – mot dålig smak, fjäsk och divakult!” hade Folket i Bild sjösatts 1934 som ett positivt alternativ till den kolorerade veckopressen. Efter en inledande framgång drabbades tidskriften redan 1935 av ekonomisk kris men räddningen kom, sedan Esselte-koncernen trätt in på scenen tillsammans med en rad andra starka aktörer. I förordet till Mitt möte med boken (1943) konstaterade Folket i Bilds förlag: ”All bildning bygger på bokens grund, och de folkliga rörelsernas framtid beror till inte ringa del på om boken kan tränga in i varje hem och på varje arbetsplats.”7 En av förlagets affärs idéer var också att låta kända svenska författare skriva i tidskriften för att på så vis väcka ett intresse hos en bredare publik och bana väg för framgång i bokutgivningen. För illustreringen av såväl tidskriften som böckerna engagerades kända svenska tecknare och grafiker. Det unga Rabén & Sjögrens förlag var just på väg att ta sig ur en ekonomisk kris, när Astrid Lindgren 1944 fångades upp som författare. 1946 fick hon dessutom ansvaret för förlagets barnboksutgivning och kunde därmed även påverka valet av illustratörer till de olika titlarna, inklusive sina egna.8 Enligt Kerstin Kvint, som från skrivmaskinstypografi i britt-mari lättar sitt hjärta, första upplagan.
6
och med 1952 arbetade nära Astrid Lindgren, valde förlagets barnboksredaktör illustratörer till sina egna böcker med en osviklig intuition.9 Själv har Astrid Lindgren särskilt betygat sin tacksamhet mot Ingrid Vang Nyman, Ilon Wikland och Björn Berg.10 Rabén & Sjögren blev 1948 ett helägt dotterbolag till Kooperativa Förbundet (KF), som jämte litteratur i ekonomiska och sociala ämnen även utgav en del skönlitteratur och barnlitteratur. 1951 bröts Rabén & Sjögren ut ur KF som helägt aktiebolag och Hans Rabén blev förlagets chef. Utgivningen koncentrerades nu till huvudsakligen barn- och ungdomslitteratur med författare som Åke första upplagan. Holmberg, Harry Kullman, Edith Unnerstad och Lennart Hellsing. Böckerna illustrerades allt oftare och Kerstin Kvint minns från sin första tid vid förlaget besök av de flitiga omslagstecknarna Claes Bäckström, Erik Palmquist, Ulla Sundin-Wickman och Kerstin Thorvall. Hans Rabén var den, som slutgiltigt godkände omslagen och originalen gick därefter direkt till formgivaren, som skulle lägga på omslagstexten.11 När Rabén & Sjögren tillsammans med folkrörelseförlagen Folket i Bild och Lantbruksförbundets tidskriftsförlag (LT) 1952 startade billighetsserien FIB:s ungdomsböcker, en junior motsvarighet till FIB:s så kallade folkböcker, var syftet att sprida den goda litteraturen till en vidare krets av ungdomar. Böckerna hade plastlaminerade band, lockande omslag, spännande illustrationer och, tack vare de stora upplagorna, ett lågt pris. Utgivningen motsvarade en återutgivning av Rabén & Sjögrens pålitliga succéer och varannan titel var pojkbok, varannan flickbok. Nyutgåvan av Britt-Mari lättar sitt hjärta med Ulla Sundin-Wickmans illustrationer kom att utgöra den första delen i serien. Boken utkom samma år som Astrid Lindgrens Bara roligt i Bullerbyn och Kati på Kaptensgatan.
7
Britt-Mari lättar sitt hjärta Första upplagan Astrid Lindgrens debut som författare är väl dokumenterad. Krigshändelserna hade plågat henne och hennes privata situation var bekymmersam. I väntan på ett besked från Bonniers om det insända manuskriptet till Pippi Långstrump hade hon under 1944 fortsatt att skriva på ett manus som skulle skickas in till Rabén och Sjögrens tävlan om bästa flickbok för åldern 10–15 år. Enligt tävlingsreglerna gällde det att motverka den ”schablonmässighet och förljugenhet”, som ofta präglade flickböckerna. Arrangörerna efterlyste ”realism och litterär kvalitet” och en ungdomslitteratur som främjade ”kärlek till hem och familj samt allvar och ansvarskänsla i förhållande till det motsatta könet”. Ingen ”tendens” fick dock kursiveras så att texten fick ”en pedantisk eller docerande ton”.12 I september 1944 refuserade Bonniers manuskriptet till Pippi Långstrump. På Rabén & Sjögren samlade sig ungefär samtidigt författaren Marika Stiernstedt, barnboksbibliotekarien Elsa Olenius och förläggaren Hans Rabén till en jury som enades om att första priset skulle gå till Stina Lindebergs Ingrid, andra pris till Astrid Lindgrens Britt-Mari lättar sitt hjärta. Astrid Lindgren har senare själv berättat om priset: ”Gladare har jag nog aldrig blivit än när jag fick det beskedet en sen höstkväll 1944.”13 Manuskriptet till debutboken hade skickats in under den sakliga titeln ”Britt-Mari Hagström, 15 år” och den mer känslosamma titel som blev fallet kan antas spegla förlagets kommersiella bedömning.14 Elsa Olenius hade dessutom rekommenderat författaren att komplettera den ursprungliga texten med ett lockande inledningskapitel.15 Innehållsligt följde Britt-Mari lättar sitt hjärta tävlingsanvisningarnas protokoll. I boken för den femtonåriga Britt-Mari Hagström dagbok på sin skrivmaskin och berättar om sitt liv, sina tankar och upplevelser. Familjen Hagström bor i Småstad i Villa Ekeliden och består av mamma, pappa samt fem syskon. I kretsen ingår också familjens allt i allo, Alida. Miljön framstår som intellektuellt frisinnad och lätt bohemisk. Pappan är rektor vid stadens pojkläroverk, mamman översättare. Britt-Mari går i sjätte klass i Småstads flickskola. Bokens förpackning motsvarade Rabén & Sjögrens gängse för de tidiga ungdomsböckerna, en oktav i formatet 12,5 × 19,5 centimeter, trådbindning, linnerygg, ett kolorerat omslag inramat av vita slingor men inga illustrationer i inlagan.16 Brödtexten var satt med liten grad på ett 8
illustrationer till nyutgåvan i fib:s ungdomsböcker.
9
papper av enklare kvalitet. Det genomgående typsnittet växlade i inledningskapitlet med skrivmaskinstypografi, en variation som anknöt till huvudpersonens övningar på skrivmaskinen och som skulle upprepas i senare upplagor av boken. Omslaget med grön bottenplatta upptog ett midjeporträtt av huvudpersonen, baksidestexten introducerade boken för sin tilltänkta läsekrets: ”Britt-Mari lättar sitt hjärta är en mycket rolig bok och man överraskar sig själv under läsningen gång på gång med att skratta högt och önska sig att man vore medlem av den trevliga men ganska slarviga familjen Hagström. Och Britt-Mari är en käck och trevlig flicka, som klarar alla besvärligheter och tidens ryska klassiker. äventyr med rådighet och gott humör.” Omslagstecknarens porträtt av huvudpersonen anknöt delvis till denna presentation. Britt-Mari är placerad vid skrivmaskinen. I fonden syns ett fönster och en ryschig, ljusblå gardin. Till utseendet påminner Britt-Mari om Greta Garbos skönhetstyp. Det blonda, halvlånga hårsvallet förefaller ondulerat, panna och kindknotor är höga, läpparna röda. Sensualismen är dock kontrollerad; Britt-Marie är klädd i rostbrun, rutig hängselkjol och kortärmad blus, prydligt knäppt till sista knappen. Boken om Britt-Mari var inte självbiografisk men hade vissa drag, som skulle bli typiska för sin upphovsman. Det är småstadsmiljön som gäller, naturen är nära och årstidernas växlingar utgör en klangbotten.17 Vissa inslag i debutbokens yttre miljö anknyter diskret till Astrid Lindgrens biografi. Småstad med sin å, ”som är vänlig nog att slingra sig tvärs igenom vår lilla stad”, påminner om Tranås med Svartån på det småländska höglandet och familjen Hagströms Villa Ekeliden har sannolikt Pensionat Ekeliden i samma stad som förebild.18 Antaganden som dessa styrks av några dokumentära omständigheter; Astrid Lindgrens far och mor brukade varje sommar besöka stadens kuranstalt och efter moderns död turades systrarna Lindgren om att hålla fadern sällskap i Tranås. Under sina vistelser i staden bodde systrarna på pensionat Ekeliden i närheten av kuranstalten.19 Astrid Lindgrens gestaltning av huvudpersonen påverkades av täv10
lingsprotokollet men sannolikt också av egna erfarenheter och värderingar. Det feministiska gry som Britt-Mari ger prov på ligger knappast långt från författarens eget. Britt-Mari utbrister vid ett tillfälle: ”Jag vill kunna något riktigt ordentligt, och jag vill försöka bli en riktig människa, som har lite värde i sig själv och inte bara som bihang till en karl. Jag tänker skaffa mig ett yrke, skriv opp det, så att du inte glömmer det.”20 Skrivmaskinens betydelse i Astrid Lindgrens professionella liv speglas i den episod, där Britt-Mari svarar på en annons om extraarbete och får bevisa sin färdighet vid skrivmaskinen. Skildringen tycks direkt referera till Astrid Lindgrens redogörelse för sin erfarenhet i samband med en ansökan 1927 till sin första kontorsplats som nybliven stenograf och maskinskriverska.21 Författarens sociala patos skymtar vid flera tillfällen. Alida påminner om Astrid Lindgrens erfarenhet av pigorna i sin uppväxtmiljö.22 De bortskämda ungdomarna Stig och Mariann bedöms relativt strängt och BrittMari reagerar särskilt mot den behandling av tjänstefolket, som gäller i Marianns hem. Hon anförtror dagboken: ”[…] vore jag slav här i huset, så tror jag nog, att sinnet rann på mig en vacker morgon och jag störtade in till herrskapet med upprorsfanan i högsta hugg och sjöng Internationalen ett tag.”23 Astrid Lindgrens erfarenheter och värderingar präglar sannolikt även bokens hänvisning till ett judiskt flyktingöde liksom skildringen av romer. Nyutgåvan 1952 Den nya serien FIB:s ungdomsböcker presenterades 1952 i en reklamfolder: ”Spännande – illu strerade – inbundna – med tvättbart omslag – endast 2:75”.24 Nyutgåvan av Britt-Mari lättar sitt hjärta, som inledde serien, trycktes i 50 000 exemplar i ett nätt oktavformat. Bandets och omslagets utseende blev seriens kännetecken: en sandfärgad bottenplatta med inre ram i vitt, en illustration i färg, lågpriset på framträdande plats inom en röd cirkel med gul text nyutgåvan i fib:s ungdomsböcker.
11
och en skyddande folie som svarade mot reklamens löfte om tvättbarhet. Ulla Sundin-Wickmans signerade omslag presenterade huvudper sonen i sittande pose, iklädd gröna långbyxor, rosa jumper och en rosa scarf om sitt lätt bångstyriga hår. Britt-Mari sitter framför sin säng och håller ett dagboksblad i höger hand. I bakgrunden står en säng och ett litet bord med en hyacint i kruka och en skrivmaskin. Baksidestextens lydelse skilde sig från förstaupplagans. Jämte ett längre citat ur bokens effektiva inledning – ”Det började med att jag fick mammas skrivmaskin.” – ingick en jämförelsevis lågmäld presentation av innehållet. Den dagboksskrivande Britt-Mari sägs berätta om ”sin glada och trevliga familj, om skolan och kamraterna, om svärmerier och danser och muntra kostymbaler, om sina framtidsplaner och om hur viktigt det är, att man är lycklig, att man är trofast och hederlig, att man arbetar och att man älskar livet.” Slutklämmen lyder: ”En glad och trivsam bok om familjeliv i en svensk småstad.” Inlagan omfattade ett tjugotal illustrationer, vissa med signaturen ”Ulla”, och upptog omväxlande hela, halva eller tre fjärdedelar av sidan. Papperskvalitén var sämre än originalupplagans men typografin mera läsbar. Britt-Maris skrivmaskin tilldelas en bärande symbolfunktion i de inledande illustrationerna. Titelbladets vinjett visar skrivmaskinen på ett knatterdämpande underlag och en hyacint i kruka. Första kapitlet inleds av en större illustration med ”Britt-Mari Hagström, Villa Ekeliden, Småstad” vid skrivmaskinen, som hon ärvt av sin mor. I bakgrunden syns en bokhylla och intill skrivmaskinen en hyacint. Bokens illustrationer smyger tätt intill berättelsen. I en följande scen öppnar Britt-Maris storasyster dörren till mammans arbetsrum och bildsättningen vittnar om illustratörens intresse för dokumenterande exakthet. Mamman är placerad i en bredsitsig pinnstol, en modell med amerikanska rötter som togs upp av småländska möbelfabrikanter under senare delen av 1800-talet. I en tredje illustration är den skrivande Britt-Mari placerad ”under linden i vår trädgård” och i bakgrunden syns Villa Ekeliden. Runt omkring henne växer ”flox och försenade rosor”. I nästa illustration är familjen på väg till ”lingonplockningsutflykt”, sittande i ”charabang med parhästar”. Det är sen september när Britt-Mari och Bertil, en spirande förälskelse, möts vid hemstadens å, belysta av måne och lyktor. Romantiken växlar till komik i nästa illustration, där Britt-Maris omdöme om den beskedlige Åke som någon man ”gärna vill hålla i hand, när man dör” men inte ”dansa med” under livstiden tar konkret gestalt i en bild 12
sättning, där Åke och Britt-Mari tillsammans trillar omkull under en livlig skoldans.25 Britt-Mari i sängen, läsande Onkel Toms stuga, skildras i den följande illustrationen som ansluter till huvudpersonens redovisning av sina älsklingsböcker. I nästa scen där Britt-Mari möter den bortskämde Stig, som bjudit ut henne på kondis, har illustratören väl fångat Britt-Maris distans till uppvaktningen. En följande illustration tar fasta på Britt-Maris mamma och hennes berättelse om sitt oförmodade möte med sin blivande man på ett tåg på väg mot Oxford. Miljön hon anknyter till – tågkupén inklusive reklamen på väggen och människornas klädsel – är väl studerad och återgiven. Naturens olika stämningsvärden återkommer i text och illustrationer. I en dagboksanteckning från Första advent skildrar Britt-Mari ett besök vid ett ödetorp. Tecknaren har fångat en natur, som tycks svara mot Britt-Maris vemodiga reflektioner över det liv som en gång varit. Träden dominerar motivet, en svag sol lyser på himlen och på marken syns långa skuggor. Alida i sin ”frodiga gestalt” är huvudmotiv i nästa illustration, som skildrar Villa Ekelidens Lucia och hennes stjärngosse. Den 22 december berättar Britt-Mari om sitt förestående julklappshandlande och bildsättningen tar fasta på hennes lustfyllda fantasier kring besök i överfyllda affärer. I en anteckning från nyårsafton skildrar Britt-Mari sitt besök hos ensambarnet Mariann. Ulla Sundin-Wickman tecknar den scen, där Mariann har smugit sig in i Britt-Maris sovrum och börjat tala förtroligt men avviker från textens berättelse om hur Mariann slår sig ner på BrittMaris sängkant genom att i stället placera Mariann i en elegant pose på en stoppad sänggavel. Avvikelsen accentuerar lyxen i Marianns hem och en viss distans mellan de båda flickorna. Scenen är en av dem, som påminner om att det råder ett visst spegelförhållande mellan Britt-Mari och hennes upphovsman, som själv har gett en ledtråd: ”När jag skrev Britt-Mari lät jag henne få alla de goda egenskaper jag skulle ha önskat att jag själv hade haft i tonåren. Hon blev stark, själv var jag ofta rädd och feg.”26 Uttalandet tycks direkt referera till den scen, där Mariann biktar sig för Britt-Mari: ”Vi måste vara vänner – du är så stark, jag skulle vilja vara som du!”27 I en illustration som skildrar familjen Hagströms morgontidiga födelse dagsuppvaktning av Britt-Maris mamma, tar illustratören fasta på de olika familjemedlemmarnas samspel. Nästa tecknade scen ansluter till den skruvade berättelsen om mammans födelsedagsfirande, som skulle utmynna i en kostymbal. Britt-Maris storasyster, utklädd till Marie-Antoinette och 13
med vrickad fot, bärs över hemmets tröskel av en ung man som kommit till hennes undsättning. I nästa scen tecknas Britt-Mari och Bertil i sportkläder, båda just hemkomna från en skidutflykt tillsammans med sina skolkamrater. Ungdomarna har under en rast samtalat om sina förväntningar på en blivande äktenskapspartner. De olika aktörernas karaktärer förtydligas under samtalets gång och den tystlåtne Bertil lyckas allt tydligare besegra sin rival, den cyniske Stig. Illustratören har fångat Britt-Mari och Bertil i den scen, där Bertil bekänner: ”Jag tycker om böcker. Och barn också!” Orden blir bekräftelsen på att hans värderingar överensstämmer tredje upplagan, utan illustrationer. med Britt-Maris. En dagboksanteckning från mars ackompanjeras av en illustration med ett ”zigenarläger”, som lockat Britt-Maris nyfikne lillebror långt bort från familjens hägn. I stället för att återge det tältläger författaren refererar till, har illustratören tecknat husvagnar, som bildar fond till en romsk dansuppvisning, inte heller den omtalad i texten. Bokens avslutande illustration förenar Britt-Mari och Bertil på en parksoffa, försonade sedan hotet Stig undanröjts. Rabén & Sjögren har senare publicerat Britt-Mari lättar sitt hjärta i flera nya upplagor, senast 2003 i förlagsserien Astrid Lindgrens samlingsbibliotek och då med originalupplagans omslag. Illustrationerna i 1952 års utgåva saknades även i en tredje upplaga från 1959, så när som på Ulla Sundin-Wickmans titelvinjett. Samma illustratör hade också fått bidra med ett nytt omslag, en summarisk teckning i grönt, rosa och gult som skulle ha kunnat tjäna som illustration till ett samtida Stil-mönster. Britt-Mari har vid kjol och markerad midja med skärp. Hennes kortärmade, rosa skjortblus är diskret mönstrad. Britt-Mari är blond och kortklippt och placerad på en stol. Framför henne står skrivmaskinen. Hennes uttryck är drömmande och hon lutar sin ena kind mot sina händer. I fonden syns ett fönster ut mot en trädgård och ett fång rosa tulpaner. 14
Kerstin och jag Astrid Lindgrens debutbok inledde ett långt författarskap. Hon kommenterade i mars 1945: ”För övrigt skriver jag på ’Kerstin och jag’ – det är det roligaste jag har just nu.”28 Kerstin och jag utkom bara ett år efter debuten och samma år som Pippi Långstrump. Boken om Barbro och hennes tvillingsyster Kerstin, liksom Britt-Mari flickor med skinn på näsan, kan läsas som en tidig programskrift för Gröna vågen. Huvudtemat är arbetsglädje och huvudpersonens relation till djur och natur liksom arbetet och människorna på gården förefaller starkare än den spirande erotiken: ”Livets högsta lycka”, säger Kerstin, ”[…], är att arbeta, och hör sen!”29 Flickornas mamma har också förmedlat ett ord på vägen: ”Det viktigaste för en flicka är inte att vara omtyckt av pojkar. Det viktigaste är, att hennes eget kön gillar henne.”30 Bokens utseende var det gängse för Rabén & Sjögrens ungdomsböcker. Bakom omslagstecknarens signatur stod Margareta Klingspor, som bland annat illustrerat läseboken Det är roligt att läsa. Motivet visade tvillingarna i full färd med jordbruksarbetet – man ser deras ryggtavlor, då de vackert lockiga och iklädda snickarbyxor räfsar hö ute på fälten. Förlaget presenterade bokens innehåll i en baksidestext: Kerstin och Barbro är ett par tvillingar i tonåren, som genom en ödets eller rättare sagt en faders nyck råkat hamna på en mindre herrgård på landet. Hur den förfallna gården sätts i stånd trots brist på kontanter, om tvillingarnas del i denna återuppbyggnad och hur de skaffar sig var sin manliga beundrare, därom handlar denna glada och skojfriska bok.
Även i Kerstin och jag fanns stoff från författarens egen barndom och erfarenhet. Det gäller bland annat temat arbetsglädje och, framför allt, första upplagan.
15
kärleken till naturen som även i detta fall förefaller vara det nordsmåländska landskap som Astrid Lindgren vuxit upp i och som hennes barndomsvän Carl Fries skildrat med sådan skärpa.31 I slutkapitlet ser Barbro ut över landskapet kring den egna gården, Lillhamra, och sammanfattar den gångna sommaren: Höstregnen skulle skölja ner över Lillhamras lerjordar, snön skulle falla och begrava hela gården i sin vita famn, men den skulle smälta igen, och blåsippor i tusental skulle krypa fram i parken, min gullvive dunge skulle blomma igen, smultronen skulle mogna på pappas smultronställen, och jag skulle vara där och uppleva allt om igen och om igen och om igen.32
När Kerstin och jag 1954 utkom i serien FIB:s ungdomsböcker hade Ulla Sundin-Wickman åter anlitats som illustratör. Nyutgåvan utkom samma år som Astrid Lindgrens två nya titlar Mio, min Mio och Kati i Paris. Omslaget visar tvillingarna i nästan helfigur och riktade mot varandra. Kroppsspråk och mimik är livliga och flickornas utseende i övrigt förenar en viss pojkaktighet med kokett kvinnlighet. Frisyr och klädsel speglar 1950-talets tonårsmode. Tvillingarnas cendréfärgade hår är delvis uppsatt, till sina blå snickarbyxor bär de ärmlösa gul-blårutiga blusar med kort liv och runda, vita kragar med blå rosett. Baksidestexten var ny och efter ett citat från det inledande kapitlet, där tvillingarna och deras inbördes förhållande presenterades, följde ett spänningsförhöjande tillägg: ”Men så hände någonting…”. Inlagan omfattade 19 illustrationer. I centrum stod tvillingarna och jämfört med Ulla SundinWickmans illustrationer till Britt-Mari lättar sitt hjärta är naturskildringen nertonad. Ett tiotal illustrationer upptar dock träd och i tre figurerar lantbrukets husdjur. Trots en massiv satsning blev FIB:s ungdomsböcker aldrig någon kommersiell framgång.33 Utgivningen upphörde och nyutgåvorna av Rabén & Sjögrens böcker lanserades i andra former. Till 1960 års upplaga av Kerstin och jag tecknade Kerstin Thorvall-Falk ett omslag. När samma nyutgåvan i fib:s ungdomsböcker.
16
titel kom ut 1970 i den så kallade Popserien stod Pia Samuelsson bakom omslaget. Den femte upplagan från 2003 i Astrid Lindgrens samlingsbibliotek hade originalupplagans omslag. Astrid Lindgren och illustratören Det är sannolikt att Astrid Lindgren i sina första kontakter med Ulla SundinWickman introducerade henne i de miljöer som inspirerat henne och de värderingar, som styrt henne. Illustratörens sätt att angripa uppgiften tyder på en viss spänning mellan litterär lyhördhet, intellektuell medvetenhet och tidstypisk kvinnlighet. Astrid Lindgrens uppfattning om hennes prestation är inte känd nyutgåvan i fib:s ungdomsböcker. och det går knappast heller att dra någon bestämd slutsats av det faktum, att hon efter nyutgåvorna av de två tidiga flickböckerna aldrig återkom till Ulla Sundin-Wickman som illustratör till de egna böckerna. Kanske berodde det på att Astrid Lindgren alltmera övergått till ett självständigt litterärt skapande, som krävde andra kvaliteter hos bildsättaren. Ulla SundinWickmans egenskaper som individ och yrkesperson, pendlandet mellan sträng självkritik och arrogans, kan också ha spelat in.34 Astrid Lindgren höll dock kontakt med Ulla Sundin-Wickman genom åren och gav henne även uppdrag, som gällde illustreringen av andra författares böcker. En glimt av parternas förhållande ger tre bevarade brev.35 I det första från 1966 tackar Ulla Sundin-Wickman i ett brev från Gotland för ett trösterikt telegram och försäkrar mottagaren om att ”det här besvärliga livet” redan börjat ”bättra sig”. Brevskrivarens svårighet att kunna försörja sig som tecknare framgår av beskedet, att hon står i begrepp att börja som kulissmålare på Dramaten för att sedan försöka utbilda sig till dekoratör. I ett tredje, odaterat brev avsänt från Florens och sannolikt från början av 1970-talet, tackar Ulla Sundin-Wickman för ett uppdrag och ett välkommet förskott. Hon vill också försäkra sig om att hennes nyligen utförda arbete varit till förlagets belåtenhet. Hennes egen kommentar 17
till resultatet tyder på att Hans Rabén fortfarande hade ett starkt inflytande på böckernas illustrationer: ”Grabbens hund har en överdriven form – men jag vill ha det så – försök att få dr Rabén att acceptera det.” Ulla Sundin-Wickman berättar, att hon ser fram emot att ta itu med ”nästa jättejobb”, Madame Bovary, och att hon redan studerat den litterära gestaltens miljöer på ort och ställe. En anslutande kommentar tyder på insikt om den egna inbillningskraftens begränsning: ”Strängt taget allt från möbler till miljöer är tagna ur verkligheten. Tur för mej!” Det tredje och sista brevet från 1986 inleds av en personlig och taktfull kondoleans, följd av ett tack för en födelsedagspresent, en grammofonskiva med Louis Armstrong. Ulla Sundin-Wickman kommenterar artisten, som hon ”älskar” och som ”lever och återskänker mig hela min ungdom så länge mina öron kan höra […]”. Orden anknöt till hennes föregående uttryck för deltagande i sorgen och berörde temat liv, död och förgänglighet. Personer som haft nära kontakt med Ulla Sundin-Wickman vittnar om att Astrid Lindgren var en av de få personer, som hon djupt respekterade. En yrkeskollega och vän minns ett yttrande av Astrid Lindgren i början av 1960-talet: ”Ulla finner sig inte i något, hon vill vara bäst, annars lägger hon av.”36 Det är en saklig karaktäristik av en komplicerad konstnärsnatur. noter 1. Ivan W. Fischerström, ”Kring några yngre svenska illustratörer”, Nordisk boktryckarekonst 56 (1955), nr 1, s. 19. 2. Samtal med Marianne Eriksson 2011-02-10 och Claes Bäckström 2011-02-20. 3. Åke Janzon, ”Evert Taube och hans förläggare”, Svenska Dagbladet 1978-01-16. 4. Bror Ejve, Det var på Tiden: Till Tidens förlags 50-årsjubileum i oktober 1962 (Stockholm: Tiden, 1962), s. 143. 5. ”Ung konstnärinna vann Tidens pris”, Dagens Nyheter 1949-06-09. 6. Åke Meyerson, 25 nutida svenska tecknare (1953), redigerad av Åke Meyerson och Ivar Öhman (Stockholm: Folket i Bild, 1953). 7. Ivar Öhman, ”Förord: boken till heders”, Mitt möte med boken: Tjugo svenska författare berättar om sig själva och om böcker, Gunnar Hirdman om Boken och folkrörelserna, redigerad av Ivar Öhman (Stockholm: Folket i Bild, 1943), [opag.]. 8. Marianne Eriksson, ”’En bra bok ska vara bra’”, i Allrakäraste Astrid: En vänbok till Astrid Lindgren (Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001), s. 81. 9. Kerstin Kvint, Astrid i vida världen (Stockholm: Kvint, 1997), s. 18.
18
10. Lorenz Larson, ”Astrid Lindgren”, Barn och kultur 16 (1970), nr 6, s. 281. 11. Kerstin Kvint, ”Astrid – världens bästa arbetsgivare”, i Allrakäraste Astrid: En vänbok till Astrid Lindgren (Stockholm: Rabén & Sjögren, 2001), s. 121. 12. ”Inbjudan till pristävlan om flickböcker för åldern 10–15 år”, citerad efter Hans Rabén, Rabén & Sjögren 1942–1967: En tjugofemårskrönika (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967), s. 12. 13. Astrid Lindgren, ”Astrid Lindgren berättar om sig själv”, En bok om Astrid Lindgren, redigerad av Mary Ørvig, med en bibliografi av Lena Törnqvist, Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet, 3 (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1977), s. 12. – Se även Astrid Lindgren, ”’I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden’: glimtar ur ett liv med Rabén & Sjögren”, i Rabén, Sjögren och alla vi andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), s. 35–44. 14. Lena Törnqvist, ”Från vindslåda till världsminne: Astrid Lindgrens arkiv i Kungl. biblioteket”, Biblis, nr 33 (2006), s. 46. 15. Lindgren, Astrid, ”’I förhoppning att ni inte alarmerar barnavårdsnämnden’: Glimtar ur ett liv med Rabén & Sjögren”, Rabén, Sjögren och alla vi
andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1992), s. 37f. 16. Första upplagan utkom i faksimil 1992 och gällde då som fjärde upplaga. 17. Astrid Lindgren har vittnat om betydelsen av barndomens landskap. Se bland annat Astrid Lindgren, Margareta Strömstedt och Jan-Hugo Norman, Mitt Småland (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1987), s. [20]. 18. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 24. 19. Stina Hergin, Det var en gång en gård: Stina i Bullerbyn berättar (Huskvarna: Boa i Näs, 2001), s. 39. För hänvisningen till denna källa tackar jag Magnus Grehn, Tranås stadsbibliotek. – Se även Hans Lindell, Tranås kuranstalt 100 år: Minnesskrift 1899–1999 (Tranås: Kuranstalten, 1998), s. 109. 20. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 39. 21. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 44f. Intervju med Astrid Lindgren i Dagens Nyheter 1953-12-14. 22. Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 131. 23. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 82. 24. Folket i Bild förlag, Nu kommer FIB:s ungdomsböcker (Stockholm: Folket i Bild, 1952).
25. Lindgren, Astrid, Britt-Mari lättar sitt hjärta, [Ny utgåva] (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1952), s. 37f. 26. Citat efter Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 192. 27. Astrid Lindgren, Britt-Mari lättar sitt hjärta, [Ny utgåva] (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1952), s. 95. 28. Citat efter Margareta Strömstedt, Astrid Lindgren: En levnadsteckning, 3. uppl. (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1999), s. 243. 29. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 68. 30. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 67. 31. I ett brev till Carl Fries tackar Astrid Lindgren för hans förmåga att skildra deras gemensamma barndomslandskap. Se Carl Fries arkiv, Uppsala universitetsbibliotek. 32. Astrid Lindgren, Kerstin och jag (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1945), s. 155. 33. Per A. Sjögren, ”Ett stort folkrörelseförlag”, i Rabén, Sjögren och alla vi andra: Femtio års förlagshistoria, red. Kjell Bohlund m.fl. (Stockholm, Rabén & Sjögren, 1992), s. 68. 34. Samtal med Marianne Eriksson 2011-02-10. 35. Kungliga biblioteket, Astrid Lindgrens arkiv, L 230: 1. 36. Samtal med Claes Bäckström 2011-02-20.
astrid lindgrens arkiv, l230:4 :1:1.
19
