Timbuktu – Resten av ditt liv Har tänkt på det länge, verkligen tänkt Hur jag skall få dig att förstå hur det känns Hur jag skall närma mig detta, våga berätta Släppa, få hjärtat å lätta Rädd att jag kanske hade läst dig fel Kan jag säga nu med säkerhet Att min första instinkt var korrekt Nu vill jag uttrycka det i klartext Du är helt klart unik och speciell Universum är vigt åt dig själv Från den djupaste platsen mörkaste delen Av min själ vill jag berätta det här Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder Vad som än händer… Jag hoppas att ditt vin blir till vatten Blixtar prickar dig Hälsa till satan, vi hörs Jag hoppas att olika olyckor händer Du vet vad jag känner Jag vet att du hör Jag hoppas du, Du får leva med det resten av ditt liv Att du lever med det i all evig tid Jag hooka’ dig en plats att bo när det var svårt Gav dig min axel när du var full av gråt Låna dig pengar att klara dina knipor Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort Min kamera försvann, du skyllde på min föredetta vän Som du dessutom knulla i min säng Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar Än att nånsin igen känna dina vibbar Du ljög fan bättre än delfinerna simmar Huvudperson i mina sämsta minnen Om du var sist på jorden i elfte timmen Du spela mina nerver ut tills dom brast En cancer i röven vart jag än satt Denna här belöningen blir ditt tack Hoppas att din utförsäkring går snabbt Att dom skriver idiot i ditt pass Att du i ditt nästa liv blir en mask Fan vad jag behövde få detta här sagt Blir två ton lättare än vad jag vart 1
Jag hoppas du, Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny. Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut.. Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha
Veronica Maggio - Välkommen in Du, jag slänger ner en nyckel ifrån fönstret i köket jag bor fyra trappor upp och du är välkommen in Massa skor i hela hallen, folk vid fläkten som röker Det är fest hos mig i kväll och hela världen är min Sång på sång Det ekar över hela staden Nått stort på gång För det är kö från gatan upp till hallen Och grannarna har klagat sedan kvart över tio Nu är alla i mitt kök och jag är alldeles paj Spelar pappas skiva ifrån 69 De sjunger "cosa vuol dir sona una donna ormai O mare nero, o mare nero, o mare ne" Sänker volymen, låter alla sjunga med Kan inte tänka, jag står bara här och ler Det ekar över alla taken Ja, det är kö från gatan upp till hallen Dunkande hjärtan klockan kvart över fem Imma på rutorna men ingen går hem Flackande blickar upp och ner och igen, åh Ingen vet ifall det verkligen hänt Ingen vet ifall det verkligen hänt Imma på rutorna men ingen går hem, åh Dunkande hjärtan klockan kvart över fem Ingen vet ifall det verkligen hänt Det ekar över hela staden För det är kö från gatan upp till hallen
2
Tomas Ledin har gått i land med sitt svåraste projekt Tomas Ledins farfar gick med i demonstrationståget i Ådalen. Nu återvänder han till sina rötter i Höga kusten med sitt nya album. Men när Tomas Ledin debuterade under proggvågen med sina två första album frystes han ut av proggrörelsen. Tomas Ledin ror. Han ror och ror och ror. Problemet är bara att vi inte kommer någonstans. Från ena hållet: havsvinden som gör vågorna större än vi räknat med. Från andra hållet: kraftiga strömmar. Ekan står nästan still mitt ute i viken. Vi befinner oss vid Höga kusten, halvvägs ut till ön där Tomas Ledin tillbringat alla sina somrar. Han har rott den här sträckan tusentals gånger, på somrarna, inte lika ofta så här sent på hösten. Men trots kampen mot vågorna och strömmen släpper han inte sitt leende. Ett leende som Sverige känner igen från konserter som Vi är på gång-leendet. Jag och fotografen Filip Erlind är inte lika övertygade. Vi sneglar oroligt bakåt och framåt och bedömer avstånd. Jag sticker i smyg ned en hand i vattnet. Det är för kallt för att simma. Det finns heller ingen motor i båten. Det är bara vi och havet. Och en Tomas Ledin som ror och ror och ror så att svetten kanske inte lackar men droppar tränger fram vid tinningarna. Om vi fryser bilden där – Tomas Ledin i en eka lite för långt från land – får man en bra bild av var han befinner sig både på sitt nya album, som heter just Höga Kusten, och i sin karriär. Med Höga Kusten har han gett sig på ett projekt som det inte var självklart att han skulle ro i land. Med dessa sånger skildrar han sin uppväxt i denna trakt och berättar sin släkts historia. För att spegla det svidande vackra landskapet använder sig Tomas Ledin av en för honom ny ljudbild med folkmusiker och akustiska instrument. Den friska havsvind som just nu biter i våra kinder känns även när man lyssnar på albumet. Det har varit en lång process. Att få det att låta rätt. Låtarna har han arbetat med i åtta år. För tre och ett halvt år sedan spelade han in hela albumet i en studio. Den första som fick höra resultatet var hans närmaste och ärligaste lyssnare, hustrun Marie Ledin, dotter till Stikkan Anderson: ”Marie sa ingenting. Inte ett ord. Efter fem sex låtar reste hon sig bara och gick ut. Jag satt kvar och förstod alldeles för väl. Det sved verkligen. Jag lade hela albumet på is och lyssnade inte på det på ett halvår. Jag var så arg på mig själv.”¨ Den första inspelningen var avskalad, med fokus på Tomas Ledins röst och gitarr, lite i stil med Johnny Cashs sista inspelningar.
3
”När jag vågade lyssna på albumet igen, långt senare, insåg jag att det inte var låtarna det var fel på utan framförandet. Jag började höra en större ljudbild, ett större band. Fortfarande mest akustiskt fast med ståbas, trummor, banjo, mandolin, nyckelharpa. Jag kontaktade Ale Möller, som tipsade om Esbjörn Hazelius. Och när vi testade så klickade plötsligt allt. Vi gjorde om allting från början. Vi har spelat in på Gotland, mycket live i studion, med musikerna sittande i halvcirkel. Det har varit en av de roligaste och mest givande inspelningar jag gjort.” Tomas Ledin ror lika metodiskt och taktfast som i en roddmaskin på gymmet. Vi suckar av lättnad när vi äntligen når ön. Vi har tagit med oss kaffe och bullar. Vi går upp till den höstkalla sommarstugan och vår värd tänder några stearinljus. På andra sidan viken breder byn Lövvik ut sig. Tomas Ledin pekar genom fönstret ut församlingsgården. ”De ringer ibland när de behöver hjälp. Något år har det varit damfotbollslaget som behövde nya dräkter. Senaste gången var det en veranda som behövde renoveras. Då vill de att jag gör en stödspelning.” Och det går du med på? ”Självklart. Man måste ställa upp för sin hembygd. Jag tar med mig gitarren och spelar, de säljer biljetter och får in lite pengar. Det var på gården jag för första gången spelade några av Höga Kusten-låtarna för publik.” Möblerna i stugan är desamma som när han växte upp. Det ser ut som en interiör från en bok om svenska sommarstugor kring 1960. Målningen på öppna spisen har hans pappa gjort. När vi fikat klart går vi runt på ön och Tomas Ledin pekar ut olika viktiga platser från sin barndom. Marken är historisk inte bara för honom. Ett par av de mest igenkännliga och tidlösa låtarna i svensk populärmusikhistoria har kommit till här. ”Det var här jag började skriva Blå, blå känslor. Den handlar om den här platsen. Även Sommaren är kort handlar just om somrarna här. Det finns några textrader där… ’Med en glass i min mun och i sandaler av plast, går jag i solen och tänker på dig’. Det slog mig för några år sedan att det har en exakt betydelse för mig.” Så vem gick du och väntade på? ”Min första flickvän. Jag rodde över viken varje dag, hämtade tidningen, köpte en glass och hoppades på ett brev från henne henne. Låten handlar om stämningen och atmosfären här på sommaren.” Vi går över en liten bro till den lilla stuga som hans farfar byggde. ”Farfar lyckades få två tallar av den sågverksägare han jobbade för. Han jobbade sex dagar i veckan. När han jobbat klart 16.00 på lördagen så åkte han hit, sågade upp tallarna, byggde en egen båt och snickrade sedan ihop sin egen stuga.” Tomas Ledins farfar var sågverksarbetare i Ådalen. ”Farfar var den som kunde få ut mest plank ur en stock. Han var en riktig fena på det och blev eftertraktad på sågarna längs kusten.” Konsten att få ut mest plank ur en stock kan även jämföras med Tomas Ledins sätt att göra låtar. 4
Precis som sin farfar har han blivit mästare på ett hantverk som framstår som enkelt och självklart när man hör slutresultatet, men som i själva verket kräver tusentals arbetstimmar för att bemästra. När hantverkaren har gjort grovjobbet, tagit bort allt onödigt, kan mottagaren bara ta emot. Bark, grenar, flisor blir liggande kvar på golvet i skrivrummet och replokalen. Det svåra är inte att få det att se svårt ut. Det svåra är att få det att se enkelt ut. ”Jag vill att en låt ska vara så här”, säger Tomas Ledin och knäpper sina händer så att fingrarna flätas samman. ”Jag skriver nästan alltid text och musik samtidigt. Det måste sitta ihop. Visst, man kan absolut uppmärksamma melodin eller texten, men en sång är en sång. En text är ingenting utan sin melodi. Det är ett uttryck, en upplevelse.” Tomas Ledin är på flera sätt präglad av sin farfar. Årsringarna från stockarna i sågverket finns där inuti även honom själv och hans låtar. Farfadern gick med i demonstrationståget i Ådalen 1931 när fem personer sköts ihjäl av militär. På vägen till stugan åker vi förbi monumentet i Lunde. Det regnar lite. Vatten rinner ned över inskriptionen på monumentet: Här stupade fem unga arbetare för kulor från kommenderad militär 14/5 1931. ”När man tittar på bilderna från demonstrationståget ser man hur uppklädda de var. Det var ett högtidstillfälle för dem, att få gå ut och demonstrera för sina rättigheter och drägligare villkor.” På den kanske mest berömda bilden från Ådalen 1931, tagen några kilometer innan skotten avlossades, ser man några nyfikna barn som i fotografiets nederkant står och tittar på arbetarna och deras röda flaggor. Två av barnen i förgrunden är Tomas Ledins pappa och hans faster. På en av låtarna på sitt nya album sjunger han om den dagen. Låttiteln upprepas om och om igen: Min farfar gick i tåget. Som barn blev Tomas Ledins farfar bortauktionerad. ”Det var vad man gjorde med föräldralösa barn på den tiden. Den som bjöd minst fick ta honom som hjälpreda.” På nya albumet finns två låtar med ångermanländska titlar. Hammarn under bönniga handlar om hans farfars hammare. Tomas Ledin böjer sig ned framför huset och visar exakt var under bönniga (boningen, huset) hans farfar lade hammaren och ofta bad lille Tomas att hämta den. Ä lu oäten betyder ”är du hungrig?”. ”Det är farmors uttryck. Ibland fanns det inte så mycket att äta, även om det inte var något man talade om. Låten handlar om henne. Farmor har en nyckelroll i min släkt. Det var hon som såg till att barnen – min pappa och hans syster – fick en utbildning.” Vi går runt farfars och farmors lilla hus. Det är svamp överallt. Sommarens sista badboll blåser omkring mellan tallarna. Det börjar bli dags att Vintra upp, en annan låttitel på albumet. ”Farmor hade fått höra att barn som var duktiga i skolan kunde få hjälp av sågverket med utbildning. Så hon gick upp till disponenten. Men han tittade bara på henne: ’Men de är ju sågarbetarbarn! Det var bara att glömma. De 5
hjälpte bara dem som arbetade på kontor. Vad farmor då gjorde var att betala för barnens utbildning genom att pantsätta sin pension. Och pappa utbildade sig till folkskollärare.” Ordet klassresa har i dag fått en negativ klang, närmast som ett svek. Vad ordet ursprungligen stod för var en möjlighet. Social rörlighet som en möjlighet för individer och familjer att genom utbildning påverka sitt liv. ”Pappa och mamma fick utbilda sig och började båda jobba som lärare i början av 1950-talet. De skulle ut och bygga folkhemmet. Uppdraget var uttalat att bilda svenska folket. Min pappa blev till slut rektor. Det var enormt stort här uppe, något alla i släkten och trakten firade i flera år.” Men när Tomas Ledin debuterade under proggvågen med sina två första album – Restless mind från 1972 och Hjärtats rytm från 1973 (albumet med låten Blå, blå känslor) – frystes han ut av proggrörelsen. Som son till en rektor och utan partipolitiska texter stämplades han som en kommersiell artist och därmed en fiende till arbetarrörelsen. ”Jag låg ju på RCA, ett imperialistiskt skivbolag.” Att han var långhårig, pacifist och totalvägrade lumpen spelade ingen roll. Inte heller att han som amerikansk utbytesstudent nästan blivit utvisad för att han gick i demonstrationståg mot Vietnamkriget. Eller att hans farmor alltid gick fram och klappade på tv:n när C-H Hermansson var med. ”Hon tyckte också att han var lite snygg.” Bestämt var bestämt. De som hade makten i proggens Sverige – många ironiskt nog från övre medelklass och överklass – förklarade Tomas Ledin icke önskvärd. ”Jag funderade allvarligt talat på att lägga av. Det fanns ju ingenstans jag kunde spela. Jag var portad på alla musikforum runt om i landet.” Bokstavligen portad? ”Bokstavligen, ja. Det fanns väldigt få alternativ där man kunde nå ut som ny artist om man inte var godkänd av proggvågen. Kommersiell radio fanns inte. Det fanns bara två tv-kanaler, där också progg dominerade. Så om man inte var progg fanns det egentligen bara två utrymmen kvar: Svensktoppen och Melodifestivalen. Och det bidrog till att jag till slut hamnade i Melodifestivalen. Det var ett fönster där man åtminstone kunde få visa upp sig för svenska folket.” Musiken på nya albumet har kopplingar till den musik som han debuterade med och spelade på Visfestivalen i Västervik. Skillnaden är att den folkmusik som hans släkt i Ådalen spelade för honom på albumet har fått sällskap av folkmusik från andra länder. Det låter både country och lite irländskt. Texten till titelspåret Höga Kusten är en så exakt färdbeskrivning av vägen till Lövvik att man kan använda den som gps: Stora ödsliga skogar han ser en sjö blänka till sitter tyst bakom ratten i egna tankar, mil efter mil han följer E4:an norrut det flyter fint, passerar Härnösand 6
där på avstånd syns pylonerna på den bro som bär ditt namn Bästa tiden i livet Vi kör över den majestätiska bron, tittar upp på pylonerna som håller bron uppe och ser ut över landskapet. Det kustområde i Ångermanland, Västernorrlands län, som har namnet Höga kusten/Kvarken räknas i dag som ett av FN:s världsarv. Tomas Ledin ringer upp sin pappa. ”Hej pappa, vet du var jag är? Jag är här i Härnösand.” Hans pappa är 87, hans mamma 86. De har alltid bott här uppe på somrarna. Deras son har fyllt 61 år. ”Det är en bra ålder, en bra tid. En känsla av att tiden är utmätt, fast på ett bra sätt. Samtidigt som man har alla dessa värdefulla erfarenheter finns det fortfarande ett par dar kvar.” Han tittar ut genom fönstret. ”Har du läst Castaneda? Don Juan säger någonstans att han har döden med sig ’två steg bakom på vänster sida’. Precis så känns det. Att tiden är utmätt gör att jag är noggrann med min tid. Tänker igenom vad jag verkligen vill göra. Den här tiden av mitt liv känns som den bästa.” Han lyckas spilla kaffe över sig och vi måste svänga in i Härnösand och köpa en ny vit T-tröja. Vi går in på H&M. Expediterna lyckas i cirka 90 sekunder spela oberörda av att Tomas Ledin just klivit in i butiken. Sedan kommer den första frågan om autograf. ”Jag har under hela min karriär varit lycklig lottad med att snygga tjejer kommit fram och velat ha autografer”, säger Tomas Ledin. ”Men för kanske 20 år sedan kom en vändpunkt. Det är fortfarande snygga tjejer som kommer fram, men skillnaden är att de inte ber om autograf till sig själva utan till sina mammor, haha. Det är fint det också.”
7
