SVENSK KRIGSDAGBOK 1889 - 2008 Förord Vid arton års ålder, år 1956, mönstrade jag ombord på det norska fartyget MT Mistra som motorgutt. En ung gotlänning och jag var de enda svenskarna ombord. Kamratskapet var bra sånär som på ett undantag. Det fanns en så kallad svenskhatare i besättningen. Det var en norsk matros och han gjorde allt för att terrorisera mig och gotlänningen. Han var mycket hotfull och otrevlig och smockan hängde ständigt i luften. Han svarade inte när vi hälsade men var snabb att ge oss gliringar och demonstrerade sitt ogillande med minspel och kroppsspråk. Jag hade aldrig mött någon som var så konstant otrevlig under så lång tid. Mot sina norska kompisar var han däremot mycket vänlig. En dag fick jag av en äldre norsk maskinist veta att vår plågoande var svensk vilket jag först vägrade att tro på. Sedan fick jag veta att han flyttat till Norge mitt under brinnande krig därför att han skämdes över svenskarnas svek mot Norge under andra världskriget. Han hade lärt sig perfekt norska och bytt till ett norskt namn och hade varit motståndsrörelsen behjälplig. Han hävdade att Sverige deltog i kriget på tyskarnas sida. Man behöver inte skjuta eller bomba för att delta i ett krig. Man kan langa fram vapen och förnödenheter till en av de stridande parterna samt ordna med transporter och kommunikationer, befordra propaganda och hindra motpropaganda. Man kan visa en av de stridande parterna sin goda vilja genom att dekorera dem med medaljer och ordnar och ha ett livligt utbyte i form av delegationer, konstutställningar, mässor och idrottsevenemang. Man kan avvisa flyktingar och utlämna desertörer till en säker pina och död. Man kan göra goda affärer genom att handla med stöldgods som rövats från enskilda och företag. På så sätt kan man gynna den ena parten mer än om man kämpar med bössa och kanon. Om man då väljer att gynna den för tillfället starkare parten kan man klara sitt eget skinn, tjäna stora pengar och när många andra länder sedan ligger i ruiner kan man skryta med att man har världens högsta levnadsstandard. ”Svenskhataren” vilar nu i norsk jord och jag är inte det minsta bitter på honom. Jag förstår honom även om hans antipatier tog sig lite konstiga uttryck då han trakasserade två ynglingar som var i förskoleåldern vid fredsslutet, men frid över hans minne. Bengt Sändh Costa del Sol. September 2008
1
DAGBOK 1889 Svenska Antisemitiska Förbundet bildades i Göteborg av August Skarin som var redaktör för tidningen Den svenske arbetaren. I Sverige bildades Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) Sverige fick en lag med straffbestämmelser för agitation. Många socialdemokratiska tidningar och debattörer åtalades. Sverige var starkt tyskinfluerat medan det franska inflytandet hade minskat markant. Kontakterna med Tyskland omfattade allt från industri, handel, vetenskap och kultur. Tyska var andra språk i skolorna. Antisemitismen var ingen nyhet då det stått att läsa massor av judefientliga artiklar och anekdoter i Aftonbladet så tidigt som 1838. Sverige var i union med Norge sedan 1814 men de båda länderna utvecklades var för sig och sämjan var inte alltid den bästa. Under åren 1859–1873 rasade Ståthållarkrisen. Norge styrdes från Sverige av en ståthållare som representerade kungen då denne var frånvarande. Krisen avslutades med att den norske regeringschefen fick titeln Statsminister. Statsrådskrisen och Vetostriden, 1872-1884, handlade om att de norska statsråden skulle ha rätt att delta i Stortingets förhandlingar. Stortinget fattade beslut om detta 1872 men först 1884 sanktionerade Oscar II beslutet. Flaggfrågan var också en viktig symbolfråga som vållade irritation. Tre gånger röstade man i stortinget, mot kungens veto, om att avlägsna unionsmärket från flaggan. Först 1899 gav Oscar II efter och stadfäste lagen. 16/ 4 1889 Charlie Chaplin föddes i London. Detta nämner jag bara som en kuriositet därför att han under andra världskriget skulle komma att parodiera Adolf Hitler. Det skedde i filmen Diktatorn som inte visades i Sverige under kriget. Det är ju en klar fördel om man är jämngammal med den man skall imitera.
2
20/4 1889 Adolf Hitler föddes i staden Braunau, Österrike. 1890 24/5 1890 Den endast 25 år gamle Sven Hedin ingick, som tolk, i en ambassad på fyra män som fått i uppgift av kung Oscar och Sveriges regering att resa till Persien för att tilldela shah Nasreddin Serafimerorden. Shahen som är så överlastad med 48 väldiga diamanter och så mycket smaragder och annat lull-lull att han knappt kan röra sig fick en orden som kan utdelas till ”utländska furstar av synnerligen framstående förtjänst”. Shah Nasreddin har beskrivits som en gammaldags orientalisk envåldshärskare som var despotisk, kleptokratisk, slug, nyckfull, grym och hänsynslös. Han stal vanemässigt allt han ville ha av sina undersåtar.
Sven Hedin 26/6 1890 Sven Hedin var kvar i Persien där han denna dag ägnade sig åt likskändning. Han hade fått i uppdrag av antropologen och rasbiologen Gustaf Retzius att plocka med sig några skallar av en liten indoeuropeisk folkgrupp som kallas parser. Gustaf var son till skallmätningens fader Anders Retzius och båda ansåg parserna vara intressanta som de mest renblodiga bland arier. 3
Parserna begravde inte sina avlidna utan placerade dem under bar himmel på ett sju meter högt torn som de kallade Stillhetens torn. Det var 40 grader varmt, då Sven med risk för att bli upptäckt och lynchad, klättrade upp i tornet där han fann en stor mängd lik i olika förruttnelsestadier. Med en kniv skar han halsen av ett av dem och jobbade sedan ivrigt med att bryta huvudet från kroppen. Han skakade nogsamt skallen så att hjärnsubstansen rann ut, delvis över honom själv. Han samlade på så sätt ihop några skallar som han lindade in i tidningspapper och placerade i en stor sadelväska med halm. Nästa dag kokade han skallarna under flera timmar i mjölk så de blev vita och fina innan de skickades till skallmätaren i Stockholm. Dessa kranier finns i dag att beskåda på Etnografiska museet i Stockholm. Leve vetenskapen.
Rasbiolog som skall mäta skallen på en same. 1891 Den politiskt konservativa studentföreningen Heimdal bildades i Uppsala. Man ville samla studenter med intresse för allmänna frågor och främja folkbildning. 1899 I Sydafrika bildade 113 nordiska gästarbetare, sjömän och utvandrare en frikår. Av dessa var 45 svenskar. Man organiserades som ett beridet infanteri fast de flesta varken hade soldat-, 4
vapen- eller ridutbildning. Skandinaviska kåren sympatiserade med boernationalismen, saboterade järnvägslinjer och deltog i strider mot britterna. Några svenska kvinnor deltog som sjuksköterskor i ”Skandinaviska ambulansen” som följde kåren. Även på den brittiska sidan fanns ett tiotal svenska soldater. Detta år antogs den s.k. Åkarpslagen med syfte att skydda strejkbrytare. Redaktör Oscar Norén hetsade mot judar i Göteborgs Aftonblad. I skandaltidningen Fäderneslandet fanns en klar antisemitisk tendens. Judeanekdoter var mycket vanliga. 1901 Indelningsverket avvecklades och ersattes med allmän värnplikt. Övningstiden blev 240 dagar för värnpliktiga, 300 dagar för flottan och 365 dagar för specialförbanden. 1902 Frisinnade landsföreningen bildades och blev den organisation i vilken Folkpartiet har sina rötter. Arbetare i Stockholm som demonstrerade för rösträtt slogs ner med stor polisbrutalitet. 1904 17/10 1904 Allmänna valmansförbundet bildades på restaurang Runan i Stockholm. Detta blev föregångaren till Högerpartiet som senare bytte namn till Moderata samlingspartiet. 1905 En svensk förelöpare till nazismen var den s.k. Unghögern som uppstod i Göteborg. Den leddes av fil. dr. Adrian Molin och bland de mer betydelsefulla medlemmarna fanns Vitalis Norström, Oscar Norén, Hjalmar Haralds och professor Rudolf Kjellén. Den sistnämnde, var skaparen av begreppet Nationalsocialism och av den Geopolitiska skolan. Kjellén kom senare att utöva ett starkt inflytande på den tyska nazismens utrikespolitik. Kjelléns lärjunge, professor Karl Haushofer, kom i sin tur att utöva stort inflytande på Adolf Hitler och dennes chefsideolog Alfred Rosenberg. Det var alltså denne svensk som skapade Livsrumsideologin och begreppet Nationalsocialism. 5
Detta år startade Sverige för första gång signalspaning. General- och marinstaberna hade egna signalspanings- och kryptoavdelningar. Man lyckades under första världskriget knäcka den tyska östersjöflottans krypterade trafik. Detta år startades tidningen Upplands-Posten. Redaktör var antisemitismens banbrytare i Sverige, Mauritz Rydgren. Här bedrevs verkligt grov hetspropaganda mot judar under de två år tidningen existerade. Upplands-Postens grundare, greve Eugene von Rosen, var bror till Eric von Rosen som senare skulle bli en av den svenska nazismens främsta tillskyndare.
Eric von Rosen 7/6 1905 Det norska stortinget förklarade unionen med Sverige upplöst med motiveringen att Oscar II hade misslyckats med att fullfölja sina plikter. I Norge hade man krävt att få föra sin egen utrikespolitik och att få ha ett eget konsulatväsende. När kungen vägrade att sanktionera detta hade den norska regeringen svarat med att lämna in sin avskedsansökan som kungen vägrade godkänna. 13/8 1905 I Norge hölls en folkomröstning där 368 208 röstade för och endast 184 emot en upplösning av unionen med Sverige. Norges ensidiga upplösning av unionen ledde till spänningar och militär mobilisering i de båda länderna.
6
26/10 1905 Efter hårda förhandlingar i Karlstad fick unionen en fredlig upplösning. Man enades om villkoren och Sverige erkände Norges självständighet. Sveriges utrikesminister Fredrik Wachtmeister och Norges utrikesminister Jörgen Lövland undertecknade fördraget.
Från förhandlingarna i Karlstad 1907 Regeringen Lindman tillsatte en försvarsberedning som föreslog att flottan skulle rustas upp. Regeringen föreslog riksdagen att man skulle satsa 4 miljoner på att bygga pansarbåtar av Ftyp och riksdagen biföll detta. Även hos den organiserade arbetarrörelsen frodades antisemitismen. Bland annat hos tyskvännen Bengt Lidforss som hyllade den germanska rasen och fördömde rasblandning. Svenska kullager fabriken (SKF) grundades i Göteborg av Sven Wingquist. Det dröjde inte länge innan man hade nya fabriker i Sverige, England, Frankrike och Tyskland. SKF var snart världens största tillverkare av kullager och kontrollerade drygt 80 procent av världens kullagerproduktion. SKF:s produkter skulle komma att få stor betydelse under de båda världskrigen.
7
1908
Logementfartyget Amalthea efter attentatet. 12/7 1908 Amaltheadådet. I Malmö hamn strejkade hamnarbetarna, som ville ha större politisk frihet. De ville själva fördela arbetet i hamnen. Arbetsgivaren kallade in engelska strejkbrytare som man lät bo ombord i logementsfartyget Amalthea som låg på redden. Natten mellan den 12:e och 13:e utförde tre av Hinke Berggrens ungsocialister ett sprängattentat mot fartyget. Man rodde ut och placerade en sprängladdning på fartygets utsida på en plats där de inte trodde att någon skulle skadas ombord. Trots det så dog en engelsman, tre skadades allvarligt och fyra lindrigt. Attentatsmännen Anton Nilsson och Algot Rosenberg dömdes till döden och en tredje fick livstids fängelse. Dödsdomarna verkställdes aldrig. De tre attentatsmännen släptes våren 1917. 1909 Regeringen Lindman drev i riksdagen igenom en lagändring som införde proportionella val med rösträtt för män. Svenska Sällskapet för Rashygien bildades med zoologen Vilhelm Leche som ordförande och den berömde vetenskapsmannen och nobelpristagaren Svante Arrhenius som styrelseledamot.
8
Centralgestalt inom denna rörelse var Herman Lundborg som var docent i psykiatri och neurologi vid Uppsala universitet.
Docent Herman Lundborg 26/6 1909 Den ryske tsaren Nikolaj besökte Stockholm under högtidliga former i två dagar. En ungsocialist som hade för avsikt att skjuta tsaren tog miste och sköt istället en svensk general vid namn Beckman. 4/8 1909 Svenska arbetsgivarföreningen (SAF) hade på grund av den rådande lågkonjunkturen krävt lönesänkningar och lockoutat 80 000 anställda inom textil-, sågverks-, och pappersmasseindustrin för att få igenom sina krav. Detta resulterade i den första stora konflikten mellan SAF och Landsorganisationens (LO) som tog ut 300 000 arbetare strejk i hela landet. Detta kom att kallas Storstrejken men eftersom strejkkassorna var små tvingades LO avbryta konflikten efter en månad. Det ledde i sin tur till att massor av medlemmar lämnade LO och många gick över till den nystartade syndikalistiska fackföreningen SAC. En annan följd av nederlaget blev att utvandringen ökade.
9
1911 Regeringen avgick efter andrakammarvalet och regeringen Staff II trädde till. Denna nya regering som hade lovat väljarna att sänka försvarskostnaderna, beslöt att bygget av F-båten skulle skjutas på framtiden. Till protokollet anförde då Gustaf V att det var fel att skjuta upp verkställandet av ett i riksdagen fattat beslut utan att någonting nytt tillkommit i saken. Högern höll naturligtvis med kungen och menade att uppskjutandet av båtbygget var ett tecken på bristande fosterländskhet. Den persiska regeringen hade bett Sverige att få låna en grupp officerare för att bygga upp ett modernt gendarmeri och Sverige svarade ja. Kapten Harald Hjalmarsson utsågs till chef för styrkan. En orsak till varför Sverige blev tillfrågat var svenska officerares kända motvilja mot Ryssland. Sverige såg å sin sida det hela som en möjlighet att ordna en ny marknad för svenskt näringsliv i Persien samtidigt som de svenska officerarna skulle få krigserfarenhet. Dessa såg också en möjlighet att mer än fördubbla sina inkomster. Det blev sammanlagt ett sextiotal svenskar som for till Persien. Fruar och tekniker medräknade. 22/6 1911 Kungl. Maj:ts förordning angående biografföreställningar instiftades. Där kunde man bl.a. läsa: ”Ej heller bör film eller del av film godkännas, om dess förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt". Uppgiften att övervaka att denna bestämmelse, liksom att biografförordningens övriga bestämmelser inte åsidosattes anförtroddes åt Statens biografbyrå, som upprättades samma år, och hade till uppgift att censurera filmer. Lagen skulle komma att åberopas åtskilliga gånger före och under Andra världskriget. Sverige var först i världen när det gällde att införa filmcensur. 1912 Januari På privat initiativ inleddes en insamling för att man ändå skulle kunna bygga F-båten. Nationalinsamlingen för pansarbåt samlade snabbt in 17 miljoner kronor.
10
Vid samma tid gav Sven Hedin ut en skrift med titeln Ett varningens ord där han påstod att Sverige hotades av Ryssland och om ingenting gjordes skulle snart kosacker dansa segerdanser på Stockholms gator. Han kunde konsten att måla upp ett skräckscenario: ”I de röda stugorna under tallar och björkar äro soldater inkvarterade, och mor måste utan att mucka hålla kaffepannan puttrande dygnet om. Ber hon om pengar för sin möda, så skrattar man henne i synen. På Grand Hotel och Royal bo idel fientliga officerare; i stora matsalen har kommissariatet ordnat sina bord i långa rader och i Bolinderska huset är krigsrätten. Skolorna används till kaserner och barnen får hålla sig hemma”. ”Ett varningens ord” trycktes i över en miljon exemplar. För att få pengar till denna enorma utgåva hade Hedin gått omkring med håven till en lång rad penningaristokrater. De största bidragen fick han från skeppsredaren Axel Ax:son Johnson, snusfabrikören Knut Ljunglöf och änkan till punschkungen Cederlund. Tsaren i Petersburg meddelade via Sveriges ambassadör kung Gustaf V att han var förvånad och ledsen över att Sven Hedin, som alltid rönt så mycket välvilja i Ryssland, kunnat tillskriva hans land krigiska avsikter mot Sverige. Tsaren som sponsrat Hedins expeditioner med stora summor och kosacker meddelade nu att Rysslands portar var stängda för Hedin. Gustaf V hyste antipatier mot statsminister Staaf, både privat och som regeringschef, för dennes liberala radikalism. Kungen och hans närmaste krets, där även Sven Hedin ingick, ville få bort Staaff då de hellre såg Louis De Geer d.y. eller Ernst Trygger som statsminister. Grosshandlaren och riksdagsmannen Per Emanuel Lithander som var en av de främsta inom textilbranschen lät trycka pamfletten ”Svensk minuthandel i fara” där han talar om schackerjudars bedrägliga och förhatliga verksamhet. Lithander var starkt konservativ och protektionistisk. Han kallades riksbyggmästaren då han var den ivrigaste tillskyndaren när det gällde riksbyggnationen på Helgeandsholmen. Han skrev vidare i sin pamflett: ”Judefrågan är icke blott en näringsfråga, det är även en ras- och kulturfråga Judendomen är en av de europeiska folkens största fördärv.”
11
1913 Adolf Hitler flyttade till München En ny av svenskar utbildad trupp, Gendarmerie Gouvernementala (GG-trupperna), deltog i en militärparad i Teheran. För övrigt var deras uppgift att patrullera vägarna och utgöra domstol och exekutionspatrull. Tidningen Times lovordade svenskarnas skicklighet och påstod att de genom sitt arbete förbättrat säkerheten i Persien. Bondeförbundet bildades i Falköping. Det kom senare att byta namn till Centerpartiet. Veckotidningen Vidi startades av globetrottern och krigskorrespondenten Willy A:son Grebst men blev ett riktigt grovt antisemitiskt organ först när den togs över av Barthold Lundén år 1919. Någon sanningslidelse anfäktades man inte av. Bladet var fyllt med vulgär och generaliserande antijudisk propaganda och lögner. Vidi var den första tidning i Sverige som publicerade ”Zions Vises protokoll”. Detta är en av historiens värsta förfalskningar. Det påstås vara ett protokoll från en hemlig judiskt kongress i Basel 1897 där ett antal ledande zionister hade planerat att ta över världen och bilda en världsregering. Denna förfalskning blev sedermera en av nazismens främsta urkunder. Tidningen Vidi upphörde 1931. 21/12 1913 Statsminister Staff höll ett tal i Karlskrona i vilket han ville gå den försvarsvänliga opinionen till mötes. Han var dock delvis bunden av valprogrammet och ville inte ge intryck att vara eftergiven. 1914 Sverige fick sin första byrå för övervakning av rikets säkerhet på muntligt initiativ från dåvarande civilministern. En polisiär enhet inom försvarsmakten övervakade misstänkta personer fram till 1918 då verksamheten övertogs av den ordinarie polismakten. Svenska kullagerfabriken lärde sig konsten att vara ”neutral”. Försäljningen av kullager omsatte nu åtta miljoner kronor men vid krigets slut 58 miljoner. Tyskland var SKF:s största kund.
12
Sverige som haft ett fritt folkutbyte med andra länder skärpte bevakningen av utlänningar i landet. En särskild polisbyrå inrättades för att undersöka spioneribrott. Sverige införde ett förbud för zigenare att invandra och detta förbud kom att gälla fram till 1954. Ett litet fåtal zigenare lyckades, under dessa 40 år, ta sig in i landet trots förbudet. Zigenare som under andra världskriget hade velat fly till Sverige skulle ha stoppats vid gränsen. Om så skedde är inte bekant. 6/2 1914 Konservativa lantmän med proselyter startade en manifestation som kom att kallas Bondetåget där man gick till Stockholm för att visa sitt stöd för kungen och krigsmakten. Kungen höll det s.k. Borggårdstalet där han tog avstånd från regeringens försvarspolitik. Talet hade skrivits av Sven Hedin och krigshistorikern Carl Bennedich. Regeringen Staaff svarade med att avgå därför att kungen hade en annan åsikt och för att han handlat okonstitutionellt.
Bondetåget på väg över Norrbro 28/6 1914 Skotten i Sarajevo. Gavrilo Princip sköt Österrikes kronprins och ärkehertig, Franz Ferdinand, och dennes maka Sophie von Chotek.
13
28/7 1914 Österrike förklarar krig mot Serbien vilket blev inledningen av Första världskriget. Sverige, Norge och Danmark utfärdade likalydande neutralitetsförklaringar. Den tyskvänlige utrikesministern Knut Wallenberg hade lovat Tyskland en välvillig neutralitet. Det fanns i Sverige tyskvänliga krafter som föreslog en krigsallians med det kejserliga Tyskland men dessa hade ingen framgång. Däremot anmälde sig minst sjuttio svenskar, de flesta var officerare, som frivilliga i den tyska krigsmakten. De slogs i Frankrike, Belgien, Ryssland, Italien, Baltikum, Persien, Palestina samt vid Suezkanalen och Bosporen. De protyska fanns mest vid hovet, i överklassen och officerskåren. Sveriges tyskfödda drottning Viktoria hade ett ”eget” regemente på västfronten. Sven Hedin reste till västfronten på reportageresa under hösten och skrev en omfattande bok med titeln Från fronten i väster. Han idylliserade och romantiserade allt tyskt och heroiserade döden för fosterlandet och talade om kriget som en kamp för den germanska kulturens fortbestånd. Den gavs ut i Tyskland 1915 i nästan 60 000 exemplar och senare trycktes 596 000 för de tyska soldaterna. Hedin ville på detta sätt påverka den svenska opinionen i en mer tyskvänlig riktning. Detta resulterade i att man i Frankrike tog tillbaka hederslegionen och att Royal Geographical Society i England tog ifrån Hedin hans hedersmedlemskap. Christian Günther som nu var 28 år slapp att göra värnplikten då han vid mönstringen, enligt familjeberättelserna, simulerade hjärtfel. Han skulle komma att bli Sveriges opolitiske utrikesminister och vårt lands näst mäktigaste man under Andra världskriget. Strax efter krigsutbrottet inkallade vi i Sverige Beväringen och vissa delar av Landstormen till skydd för vår neutralitet. Sverige införde förbud mot export av vapen, ammunition och annan krigsmaterial. Stora sträckor av Östersjön, Öresund och Kattegatt minerades och detta vållade stora skador för svensk sjöfart. 1915 Sveriges Nationella Ungdomsförbund bildades som högerns ungdomsorganisation. Man skulle senare komma att ändra namn till Sveriges Nationella Förbund. 14
Sverige antog en lag mot oönskad invandring. Februari Alla yrkesofficerare som tjänstgjorde i Persien hade beordrats till sina svenska förband. General Hjalmarsson och hans officerare anlände till Sverige och ett halvår senare även reservofficerarna. Juni Den s.k. Aktivistboken gavs ut och dess egentliga titel var ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning”. Författarna var anonyma med motiveringen att ”här framförda åsikter skulle tala för sig själva”. Boken hade två huvudbudskap. Det första var att ”det i rådande läge krävdes en modig uppslutning på Tysklands sida i kriget. Det andra var att Sverige skulle ta den politiska ledningen i Skandinavien. Det väckte stor sensation när det avslöjades vilka författarna var: - Adrian Molin, känd konservativ statsvetare. - Rudolf Kjellén, Konservativ professor i statskunskap. - Otto Järte, fil.dr, och socialdemokrat - Yngve Larsson, fil.dr, socialdemokrat. De två socialdemokraterna uteslöts ur partiet. Det är oklart huruvida drottning Viktoria kunde räknas till aktivisterna men hennes sympatier för sitt födelseland Tyskland var väl kända. Hon hade tunga bundsförvanter i aktivistgrupperna bland framträdande politiker och ämbetsmän. Framför allt riksmarskalken Ludvig Douglas som var tyskfödd och för övrigt nära släkt med drottningen. Han var far till den kanske mest nazianstuckne officeren, Archibald Douglas, som skulle utmärka sig under Andra världskriget. 2/2 1915 Sven Hedin är i Tyskland där han dagligen äter middag med Hindenburg och Ludendorf och dricker öl med dessa båda herrar varje kväll under långa samtal. 2/7 1915 Ryska kryssare jagade och besköt det tyska minfartyget Albatross på svenskt vatten vid Gotland. 15
21/10 1915 Den svenska ubåten Hvalen besköts av en bestyckad tysk trålare på svenskt vatten i närheten av Abbekås udde. Den svenske flaggstyrmannen A M Sellin sårades till döds.
Sårade soldater anländer till Sverige 1916 Rudolf Kjellén gav ut sin mest kända bok Staten som livsform. Den kom att ges ut i fyra upplagor i Tyskland. Svenska företagare och diplomater lät bygga ett svenskt krigssjukhus i London. Herman Lundborg utsågs till docent i rasbiologi och medicinsk ärftlighetsforskning. Sverige utfärdade strängare neutralitetsregler och förbjöd krigförande ubåtar på svenskt vatten. Det var emellertid klent beställt med den svenska neutraliteten. Sydväst om Klagshamn fanns den s.k. Kogrundsrännan som iordningställts som en infart i södra Öresund för att göra det möjligt för svenska och neutrala fartyg att undvika tyska mineringar. Detta år minerades denna farled enligt ett avtal mellan Sverige och Tyskland för att hindra brittiska 16
fartyg att ta sig in i Östersjön. Detta var till stor fördel för Tyskland och ett klart neutralitetsbrott från svensk sida. 27/7 1916 Tyska krigsfartyg uppbringade två engelska ångare, Ambassadör och George Allen på svenskt vatten. 3/8 1916 Tyska krigsfartyg sänkte två svenska fartyg lastade med trä. Sveriges regering framförde allvarliga protester och fick full upprättelse och ersättning. 1917 SKF köpte aktiemajoriteten i ”Hess-Bright Manufacturing Compani” i Philadelphia som hade licensrättigheterna till det tyska Conradpatentet för tillverkning av rull- och kullager i Förenta staterna. I och med det behärskade SKF den amerikanska kullagertillverkningen helt. Transaktionen var i själva verket en kamouflageoperation och den genomfördes av Marcus Wallenberg senior och det finns anledning att tro att han fick hjälp av sin halvbror Knut Wallenberg som var svensk utrikesminister åren 1914-1917.
Från SKF i Göteborg 17
Detta år tecknade Svenska kullagerfabriken det största beloppet i det tyska krigslånet, av alla utländska företag, och visade på så sätt sin tacksamhet mot sin största kund. Socialdemokratiska partiet splittras då en radikal falang bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. I Rysslands många olika konflikter fram till 1922 var 1 500 svenskar inblandade. De stred mest i anti-ryska och anti-bolsjevikiska förband i Finland men även i såväl ryska vita och röda styrkor. Under detta år utbröt en hel del oroligheter på skilda platser i landet till följd av livsmedelsfördelningen. Den sittande statsministern Hjalmar Hammarskjöld fick öknamnet Hungerskjöld. I Stockholm gjorde polisen chock med dragna sablar mot en hungerdemonstration. Vid ett annat tillfälle deltog 5 000 kvinnor i en dyrtidsdemonstration. Hjalmar Hammarskjöld avgick som statsminister. Han hade misslyckats kapitalt med folkhushållningen till följd av sin neutralitetspolitik. I landet rådde hungersnöd och oroligheter. Den nya regeringen bröt mot neutraliteten och upprättade handelsavtal med västmakterna så att importen kom igång. Sverige förmedlade telegram från tyska sändebudet i Buenos Aires till Berlin med uppgifter om hur tyska ubåtar skulle angripa obeväpnade argentinska fartyg på internationellt vatten. Sverige införde pass- och viseringstvång för alla utlänningar över 12 år. 5/3 1917 Samtliga statsråd lämnade in sina avskedsansökningar till följd av att regeringen, i riksdagen, inte fått igenom sina äskanden om anslag till neutralitetsvakten. 14/4 1917 I Västervik ägde den s.k. Potatisrevolutionen rum då 2 000 arbetare lade ner arbetet och skövlade förråden i bondgårdar och livsmedelsbutiker.
18
30/11 1917 Ett provisoriskt lettiskt nationalråd proklamerade Lettlands självständighet. Den 16/1 1918 gjorde man i Litauen samma sak och den 24 januari följde Estlands självständighetsförklaring. Flera hundra svenskar reste till Baltikum för att delta i krig och det fanns planer på att skicka ytterligare 2 000. De svenskar som gick i estnisk krigstjänst fick inget odelat gott rykte. Det var många äventyrare som begick mord och stöld och tilldelade sig själva höga officersgrader. 6/12 1917 Den finska lantdagen proklamerade Finlands självständighet. 1918 4/1 1918 Finländska frihetskriget, som även kom att kallas Inbördeskriget, bröt ut. De militära operationerna ledde till kuvandet av det från rysk sida understödda socialistiska upproret genom vilket landets frigörande från ryskt beroende definitivt bekräftades. I kriget deltog från svensk sida 94 officerare, 24 underofficerare, 440 underbefäl samt 1 100 svenska soldater. Bland de namnkunniga märktes Archibald Douglas, C A Ehrensvärd, Eric Grafström, Henry Peyron, Axel Rappe och Martin Ekström som senare kom att bli ledare för Nationalsocialistiska Blocket samt Harald Hjalmarsson vars son Jarl Hjalmarsson senare skulle bli svensk högerledare. Harald Hjalmarsson var chef för Svenska Brigaden. Kriget leddes av fältmarskalk Mannerheim. I Stockholm öppnades en värvningsbyrå som informerade frivilliga om hur de skulle ta sig till Finland och vart de skulle vända sig. De lämnade även pengar till utrustning. Snart fanns ett antal liknande kontor i landet. Värvning var förbjudet men genom att de frivilliga skrev på kontrakten först när de anlände till Finland kunde man kringgå förbudet. Socialdemokratisk press tog avstånd från värvningen. Regeringen deklarerade att det var förbjudet att värva folk till främmande krigstjänst. Det slutade med att all värvning måste förläggas på utländskt territorium. 2/2 1918 En deputation representerande 7 139 vuxna av Ålands befolkning uppvaktade den svenska regeringen och begärde att de åländska öarna skulle införlivas med Sverige. Av fruktan för våldsamheter från den på Åland förlagda ryska garnisonen begärde ålänningarna svenskt 19
beskydd. Sverige sände transportfartyg eskorterade av pansarbåtar för att hämta hem svenskar och ålänningar till fastlandet. Finland skickade en skyddskår tillhörande Vita gardet till en segerrik strid mot ryssarna som snart fann för gott att utrymma Åland. Sverige sände en bataljon och en kulsprutepluton för att övervaka öriket. Åland kom att tillhöra Finland.
Svensk post vid Haraldsby på Åland 13/4 1918 General Harald Hjalmarsson ledde den ”Svenska brigaden” i Finland som bestod av två skyttekompanier, ett kulsprutekompani, en pionjäravdelning, ett skidlöpardetachement, en sjukvårdsgrupp och en musikkår. Hjalmarsson var svår alkoholmissbrukare men beskrevs som en skicklig officer. När han själv blivit utsatt för ett misslyckat eldöverfall och man tillfångatagit förövarna avrättade han dem personligen och gjorde sig därmed skyldig till krigsförbrytelser. 29/4 1918 Svenska brigaden, under Hjalmarssons ledning, inringade Tammerfors och avskar förbindelserna för de röda trupper som retirerade mot Lahtis vilket tvingade dem att kapitulera. När man senare paraderade i Helsingfors uppgick brigaden till 500 man.
20
30/5 1918 I Stockholms konserthus hölls en ceremoni till firandet av den finska segern. Gustaf V ville närvara men hindrades av regeringen. Dagen därpå hade kungen tänkt dekorera Hjalmarsson med Svärdsorden men detta hindrades efter ett direkt ingripande av Hjalmar Branting. De arbetare som deltagit i Finska inbördeskriget bojkottades på alla arbetsplatser under flera år. General Harald Hjalmarsson begick självmord året därpå.
Gustav V Adolf 11/11 1918 Första världskriget slutade med tyskt nederlag. Under kriget hade 8,5 miljoner soldater stupat. Man räknar med att 13 miljoner civilpersoner avlidit till följd av krigshandlingar. Åtta svenskar hade stupat för centralmakterna, sju i tysk tjänst och en i osmansk. 24 svenskar hade tjänstgjort under fransk fana där de kallade sig för franska volontärkåren. Av dessa stupade sexton. Det har beräknats att runt 20 000 personer födda i Sverige inkallats i USA och till detta kan läggas ca: 30 000 i USA födda svenskättlingar. Av dessa 50 000 stupade runt 1 500 i första världskriget.
21
Kanada och Sydafrika tillhörde det brittiska imperiet och där skapades två skandinaviska kårer som kastades in i kriget. I Sydafrika hade 600 frivilliga anmält sig till the Viking regiment. I Kanada finns uppgifter om att hundratals svenskfödda soldater ingått i ”Vikings of Canada”. I Sverige kunde man konstatera att landet, till följd av kriget, förlorat 179 fartyg om sammanlagt 174 970 bruttoregisterton samt 224 besättningsmän. 1919 Riksdagen fattade beslut om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män samt valbarhet till riksdagens andra kammare. Docent Herman Lundborg gav ut sitt stora verk ”Svenska folktyper”. Boken innehåller flera hundra fotografier där man kan studera de olika folktyperna. Han börjar med Lappar och fortsätter med Norrbottenfinnar, Rena nordiska typer och Svenska blandtyper, Vallonättlingar i Sverige, Svenska judar, Zigenare, Vagabonder, tattare, kriminella och dylika samt Utlänningar. Bland Vagabonder kan man se bilder med titlarna: Starkt rasblandad man. Kriminell. Socialt lågt stående kvinna. Rasblandad kvinna av manlig typ. Starkt rasblandad man med finskt inslag och Tattare med finskt blod. Kriminell. Bland Utlänningar kan man se bilder av följande ”typer”: Rysk handlande, Rasblandad, Kriminell. Rysk akrobat. Rysk jude, Utvisad. Indier, Kriminell. Negermusiker från USA, Utvisad. December 1918 Den 26-årige tyske flygarhjälten från första världskriget och före detta chefen för den berömda Richthofeneskadern, Hermann Göring, landade med sin Fokkermaskin på Malmslätt utanför Linköping. Detta efter att han gjort sig omöjlig i Köpenhamns societet. Han anställdes samma månad som pilot i Lufttrafikbolaget (SLA) vid Lindarängen i Stockholm. 1920 Professor Alfred Petrén motionerade i riksdagen om hur viktigt det var att åtgärder vidtogs mot landets ”inre fiender.” Han ville värna den sunda svenska folkstammen.
22
Ledande svenska politiker som bl.a. Hjalmar Branting och Arvid Lindman undertecknade en riksdagsmotion om att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas i Sverige. Om detta rådde bred parlamentarisk enighet och redan året därpå kom institutet till stånd. Den ledande socialdemokraten Arthur Engberg uttalade sig positivt till eutanasi, den mest radikala formen av rashygien som består i att man helt enkelt avlivar olämpliga individer: ”Det är min övertygelse, att det moderna samhället nog måste principiellt tillerkännas en rätt att släcka liv. Jag antar, mina herrar, att vi en gång, kanske icke i en så avlägsen framtid, inom samhället tvingas att taga under övervägande att släcka sådana liv, som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter och som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse. En sådan utväg får naturligtvis tänkas hållas öppen.” Även andra ledande socialdemokrater som Per Albin Hansson och Torsten Nilsson förordade rashygien. När det gällde invandringen blev arbetsmarknadspolitiska aspekter allt viktigare även om det under kriget var säkerhetsaspekterna som dominerade. Kungliga Socialstyrelsen övertog utredningarna som tidigare skötts av polisen. Vår utlänningspolitik var redan präglad av en antisemitism som inte avspeglades i lagar utan mer som praxis i skrivelser myndigheter emellan. 20/2 1920 Hermann Göring var nu anställd som pilot på Svenska lufttrafikbolaget (SLA) vid Lindarängen i Stockholm. Denna natt fick han i uppdrag att flyga greve Eric von Rosen till dennes slott, Rockelstad i Sörmland. Det var snöstorm och urusel sikt men Göring flög lågt över trädtopparna och följde järnvägen mot Flen och Katrineholm. Göring berättade senare att det var de värsta väderförhållanden han flugit i. Slutligen landade han tillsammans med en knäsvag greve på sjön Båvens is. De båda var blåfrusna. När flygresenärerna värmde sig framför en stor öppen spis ser Göring två smidda ”eldhundar” med von Rosens bomärke, hakkorset. Man kan ibland läsa att det var här som det tyska nazistpartiet fick idén att använda hakkorset som sin symbol men det är omtvistat. Det finns de som påstår att Hitler hade antagit hakkorset två år innan han första gången träffade Hermann Göring. 23
När man satt sig till bords kom en blek men skön grevinna ner för trappan. Hon var svägerska till Erik von Rosen. ”Det sa klick” så fort Carin von Kantzows och Hermann Görings blickar möttes. Carin var född Fock och gift och hade en son med en officer von Kantzow men paret levde inte ihop. Hon skulle komma att bli Görings första fru. Nästa förmiddag när stormen bedarrat lät Göring familjen von Rosen få flyga ett varv över sina ägor. Med på flygturen var Erik och Mary von Rosens elvaårige son Carl Gustaf. Det var nu han bestämde sig för att bli flygare vilket han senare blev och en ganska känd sådan. Han skulle komma att bli ambulansflygare i Etiopien, bygga upp det kejserliga flygvapnet år Haile Selassie, bomba i Sovjetunionen och agera stridsflygare i Biafra.
Carin von Kantzov som blev fru Göring 1921 Adolf Hitler tar ledningen över Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei NSDAP. Kvinnor fick delta i allmänna val för första gången i Sverige.
24
Firma Fried. Krupp i Essen som ägdes av Berta Krupp men styrdes av hennes make, Gustav Krupp von Bohlen und Halbach, bytte patent och licenser mot aktier i Aktiebolaget Bofors. Detta för att kunna producera vapen som Tyskland enligt Versaillesavtalet var förbjudna att tillverka. Han började med en 75 mm bergskanon L/20 och på Bofors experimenterade man fram nya typer av ammunition. Några år senare började de två konkurrenterna Heinkel och Junkers att tillverka flygplan i Sverige. Även detta för att kringgå Versaillesavtalet. En grupp bröt sig ut ur Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti och bildar Sveriges Kommunistiska Parti. Det var valår och av taktiska skäl ville varken Hjalmar Branting eller högerledaren Arvid Lindman bilda regering. Budet gick då till den partipolitiskt obundne landshövdingen i Göteborg Oscar von Sydow som under sin korta tid som statsminister avskaffade dödsstraffet. Tidningen Stockholms Dagblad anordnade en spektakulär skönhetstävling där det gällde att finna en riktigt ”Svensk-Germansk ideal rastyp”. Självaste Herman Lundborg, som året därpå skulle bli chef för ”Rasbiologiska institutet”, satt med som domare och utsåg en stilig cykelreparatör från Skövde till vinnare. 1922 Nere i München satt den store konstnären, Adolf Hitler, med penslar, röd och svart färg och målade den första, i sitt tycke, stiliga hakkorsfanan. 1/1 1922 ”Statens Institut för Rasbiologi” (Rasbiologiska institutet) startade sin verksamhet i Uppsala under ledning av professorn och arvsbiologen Herman Lundborg. Denne hade sin vetenskapssyn fast förankrad i den tidiga rasbiologins typologiska ideal. Han gav ut boken Rasbiologi och rashygien och där kan man läsa i kapitlet Rasblandning och släktgiften ur biologisk synpunkt. ”Om en biologiskt högtstående och kraftfull ras i större utsträckning blandas med en lågtstående, blir resultatet dåligt. Blandrasen når, rasbiologiskt sett, ej upp till samma höjdpunkt, till samma goda kvalité, som den högtstående rasen oblandad företer. Enstaka 25
undantag upphäva ingalunda regeln. Individer och folk, uppkomna genom stark rasblandning, äro i regel mycket disharmoniska. De olika anlagen passa ej synnerligen väl tillsammans. Följden blir icke blott en bristande korrelation mellan de olika organen och organsystemen hos en och samma individ, utan också en alltför stor olikhet mellan individerna sinsemellan, som resulterar i bristande samhörighetskänsla. Det sker, med andra ord sagt, en försämring av arvsmassan hos blandfolket, uppkommen genom ogynnsamma kombinationer av arvsenheter, av vilka en del härstamma från den bättre kvalificerade rasen och en annan del från den sämre. Starkt rasblandade folk förete därför alltid en mer eller mindre utpräglad karaktärslöshet, de äga ingen bestämd nationalkaraktär, de visa brist på jämnvikt. Detta ger sig i uttryck uti en försämrad kultur, sämre styrelsesätt, sämre lagar och författningar, lägre moral o.s.v. Tillämpa vi dessa lärdomar på vårt eget folk, ha vi rätt att antaga, att blandning mellan svenskar å den ena sidan och andra skandinaver, tyskar, holländare, engelsmän o.s.v. å den andra sidan bör kunna vara för framtiden gagnelig. En blandning åter mellan svensk befolkning och exempelvis lappar, som äro alltför olikartade, är avrådlig. Av samma orsak bör vi söka förhindra slaviska folk av undermålig beskaffenhet, vidare ryska judar o.d. att här få fast fot, ty sådana blandningar komma med all säkerhet att sänka det svenska folkets kvalité”. December 1922 Hermann Göring och Carin von Kantzow flyttade in i en villa de köpt i Obermenzing, en förort till München. 1923 Utrikesdepartementet begärde av viseringssökande att de skulle uppge trosbekännelse. Detta var uppenbarligen riktat mot judar. Det var framför allt östeuropeiska judar man inte ville få in i landet. 3/2 1923 Carin hade nu fått skilsmässa och gifte sig med Hermann Göring i Münchens rådhus varefter man firade smekmånad i ett förhyrt hus i Bayrichzell i de tyska alperna. Carin kallades av Hitler för nazistpartiets maskot och blev rikets första dam då führern själv var ogift. Hemma hos paret Göring gjordes planerna upp för den stundande ölstugekuppen. 26
Ur årets upplaga av uppslagsverket Nordisk Familjebok: ”I Österrike har särskilt inom universitetsvärlden den judiska expansionen och sammanrotningen gjort sig obehagligt kännbara. I Tyskland har den framträdande roll ett flertal judar spelat i revolutionära eller bolsjevikiska rörelser samt som innehavare av den politiska makten ytterligare underblåst och skärpt förutvarande judefientliga stämningar. November 1923 Socialstyrelsen, den myndighet som ansvarade för utlänningsfrågor, anförde bevarandet av den svenska rasens renhet som skäl för invandringskontroll. Man fruktade judisk invandring från Tyskland. ”Det är ett statsintresse av största betydelse, att folkets homogenitet i fråga om ras, språk och religion bevarades för framtiden”. 8/11 1923 Ölstugekuppen ägde rum i Bürgerbräukeller, München 9/11 1923 Hitler, Göring och Ludendorff gick i täten för nazistisk demonstration och ”triumfmarsch” i München då de blev beskjutna av reguljära soldater. I den korta skottväxlingen dog tre poliser och 16 nationalsocialister. Göring träffades i ljumsken av en rikoschetterande kula. Han räddades in i ett hus av en judisk möbelhandlare och dennes hustru som försökte stoppa hans svåra blödningar och hjälpte honom till läkare. Läkaren var också jude. Då Göring nu var efterlyst tvingades han och hans hjärtsjuka Carin att under stora strapatser fly till Österrike och vidare till Venedig. Denna flykt varade i ett år. Göring tog morfin mot sina smärtor och detta kom att lägga grunden till hans narkomani. Ovanstående judiske möbelhandlare fick senare problem med nazister men försvarades då av självaste Göring. När man påpekade för Göring att möbelhandlaren var jude fick man till svar: I det här landet är det jag som avgör vem som är jude!
27
1924 Regeringen under ledning av Ernst Trygger la till riksdagen fram en proposition om en ny organisation av försvaret. Denna avslogs. Ministären avgick och en socialdemokratisk regering tillträdde under ledning av Per Albin Hansson som la fram ett nytt förslag till försvarsorganisation som antogs. Det innebar att 14 fredsförband las ner och att 2 000 officerare överfördes till övergångsstat. Detta resulterade i ett stort missnöje inom försvaret.
Statsminister Per Albin Hansson Kring tidningen Vidi samlades en grupp svenska antisemiter och bildade Svenska Antisemitiska Föreningen. Bland styrelsemedlemmarna fanns Sigurd Furugård och här såg man för första gången, i Sverige, hakkorset som föreningsemblem. Sverige hade vid denna tid pansarbåtar som konstruerats för strid med den ryska flottan i Baltikum. Sverige hade en ubåtsflottilj, en torpedbåtsflottilj samt pansarskeppen Gustaf V och Drottning Viktoria som i största trygghet kunde besöka hamnarna i de baltiska staterna då både Ryssland och Tyskland var ruinerade efter kriget. 26/2 1924 Hitler döms till fem års fängelse. 28
20/12 1924 Hitler släpps ut från fängelset. 1925 Professor Fredrik Böök gav, driven av ryss- och kommunistskräck, ut boken Resa till Jerusalem: ”Giv åt den judiska kommunismen ett eget barn, ett eget land, och det blir ingen revolutionär vivisektion mera”. Fredrik Böök var mycket tyskvänlig och ansåg att Tyskland led av nederlaget efter första världskriget samtidigt som man hade ett stort judeproblem. Böök som var antisemit och antimarxist, räknade även socialdemokratin till marxismen. Han förtröstade på Hitler. En broschyr men titeln ”Rasbiologi och Socialism” gavs ut. I den citeras Allan Vougt som var socialdemokratisk riksdagsman, chefredaktör för tidningen Arbetet och efter andra världskriget försvarsminister och landshövding i Malmöhus län. ”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer. …att den nordiska rasen är värdefullare än den negroida har åtskilligt fog för sig. – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina.” Detta års försvarsbeslut skulle senare komma att få skulden för att Sverige stod så dåligt rustat inför andra världskriget. Firma Krupp ägde nu en tredjedel av aktierna i Bofors vilket gav ett kontrollerande inflytande över det svenska företaget. En svensk lag av år 1916 gjorde det omöjligt för utlänningar att utöva rösträtt i svenska företag för mer än 20 procent. Detta kringgick Krupp genom att låta sin svenske vän Axel Wenner-Gren, som bulvan, köpa ytterligare aktier så att Krupp kunde öka sitt inflytande. Vidare lät Krupp placera sina egna aktier i ett svenskt bulvanföretag Boforsintressenter där hans intressen inte kunde spåras. 29
Stockholm fick en motsvarighet till Göteborgs Vidi när man startade tidningen Nationen som samlade en krets av vilka många kom från Antisemitiska föreningen. Man utvidgade sina mål då man ville förinta all arbetarrörelse och demokrati. Redaktör och utgivare var Elof Eriksson, den svenska fascismens grand old man. Senare blev furiren Sven Olov Lindholm medlem och han skulle sedemera bli Sveriges främste nazistledare. 20/3 1925 Carin och Hermann Göring anländer till Stockholm där de flyttar in i en lägenhet på Odengatan 23. Som en kuriositet kan nämnas att Göring i telefonkatalogen kom att hamna omedelbart under en Göransson vilken var den läkare som kom att ha hand om Göring på Långbro mentalsjukhus. En ytterligare kuriositet var att man vid denna tid gav ut ett svartvitt vykort från Gustav Adolfs torg i Stockholm där Herrman och hans Carin, av en ren tillfällighet, kom att figurera i förgrunden. Sommaren Trots sitt morfinbegär lyckas Göring få anställning som pilot på Nordiska flygrederiet. 6/8 1925 Hermann Göring skrevs in för narkomanvård på Aspuddens sjukhus där han krävde att få morfin och Eukodal vilket var ett morfinliknade medel men med längre verkan. Han var under sjukhusvistelsen mycket bråkig och hotfull. Polis och brandmän tvingades ta honom med våld och tvångströja i ambulans till Katarina sjukhus. 12/8 1925 Detta år sände bröderna Furugård ut ett upprop att starta ett svenskt Hitlerparti. I styrelsen ingick provinsialläkare Gunnar Furugård, redaktör Sigurd Furugård, veterinär Birger Furugård samt en rektor, en läroverksadjunkt, en löjtnant, en murare och en bonde. Partiet hette till början Svenska Nationalistiska Frihetsförbundet och deras tidning blev National-Socialisten som pryddes med hakkorset och vasakärven.
30
Birger Furugård 2/9 1925 Kapten Hermann Göring tvångsintas på Långbro mentalsjukhus som ett psykiskt vrak. 7/10 1925 Göring släpps ut från Långbro. En läkare bedömde honom som en ”brutal hysteriker med mycket svag karaktär”. Ur sjukjournalen: ...besvärlig, missmodig, stönar, gråter, ångest, tröttsam gm ständiga önskemål, irriterad, lätt suggererad, olustig, talför, event. utsatt för konspiration från judarna, hätsk mot doktor Eneström för interneringen. Överdriver abstinenssymtomen, hysterisk läggning, egocentrisk, självöverskattande, judehatare, varit Hitlers närmaste man. Syner, röster, självförakt. 1926 Birger Furugård reorganiserade sitt parti och bytte dess namn till Nationalsocialistiska Bonde och Arbetarpartiet.
31
Svenska Antisemitiska Föreningens avdelning i Göteborg gav ut en skrift med en lista på alla judiska firmor, hantverkare och tjänstemän som man ville få folk att bojkotta. 22/5 1926 Hermann Göring var åter intagen på Långbro mentalsjukhus till den 5/6. Denna gång hade han lagt in sig på egen begäran. 3/9 1926 Sveriges Fascistiska Folkparti bildades och deras aktiva medlemmar kallade sig Sveriges Fascistiska Kamp Organisation. Partiledaren hette Konrad Hallgren och året därpå fick man en medlem som senare kom att bli en av Sveriges mesta nazistledare, furiren Sven Olov Lindholm. 23/10 1926 Sveriges Fascistiska Folkparti avslutade sitt samarbete med Nationen och startade sin egen tidning, Spöknippet, i vilken följande upprop stod att läsa: Svenska män och kvinnor! Långsamt men säkert söka Moskva-besoldade demagoger störta vår urgamla kultur i bolsjevismens avgrund. I hat och tvedräkt märka vi ej, att dess lejda folkgunstlingar snart fört oss till moralisk och ekonomisk ruin. Det är endast en tidsfråga när vi skola knytas av ryska analfabeter och nomadiserande utsugare av Juda stam... 1927 Sverige antog sin första sammanhängande utlänningslag som fastställde en praxis från första världskriget. ”Lag om utlänningars rätt att här i riket vistas”. Utlänningar som ville vistas mer än tre månader i Sverige avkrävdes uppehållstillstånd och av utländska arbetssökande krävdes arbetstillstånd. Motiven till denna lag var att skydda den svenska arbetsmarknaden från konkurrens. Rasbiologiska aspekter spelade en viktig roll i denna nya utlänningslag. Länder med blandade folkelement fick stora svårigheter påpekade departementschefen i propositionen. Målet var även att skydda den ”nordiska rasen” från inblandning.
32
”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmälta med vår befolkning”. Våren 1927 Denna vår var Sveriges Fascistiska Kamporganisation väldigt alert. De utgjorde ett militärt garde, beväpnat med gevär, kulsprutor och pistoler. Man var arbetarfientlig och utbildade sig i gatustrider. En av dess ledare förskingrade 23 000 kronor från den egna organisationen. 7/6 1927 Hermann Göring vårdas åter i tre veckor på Långbro mentalsjukhus. 15/11 1927 Birger Furugård kom hem efter en resa till Tyskland där han träffat en rad ledande nazister. Han skrev denna dag ett brev till sin tyske vän Gregor Strasser där han berättade att han var sysselsatt med att göra sin egen ”organisations inre struktur alldeles lik NSDAP:s”. ”Efter och tack vare min Tysklandsfärd kommer organisationen nu att bringas på rätt spår”. 1928 Carl-Ernfrid Carlberg tog initiativet till och bildade den nazistiska organisationen Gymniska förbundet och gav ut tidningen Gymn. Förbundet las ner 1932 men var en föregångare till Samfundet Manhem. 10/2 1928 Per Albin Hansson blev överfallen av en nazist. Våldsverkaren, furir Holmberg, var medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Han var missnöjd med försvarsreformen av år 1925 som resulterat i att hans regemente lagts ner så att han själv blev arbetslös. Några dagar tidigare hade han tagit fel på person och slagit Per Albins bror Sigfrid på käften men upptäckt sitt misstag. Denna gång mötte han verkligen Per Albin som kom i sällskap med sin fru och en riksdagsman. Han passade på och gav Per Albin ett knytnävsslag i ansiktet och började springa. När han mötte en polis saktade han farten varför Per Albin hann i fatt honom och tilldelade furiren ett slag i ansiktet med sin käpp så att dennes näsa sprang i blod. Furiren anhölls av polisen. Vid förhör talade han om att Per Albin berövat honom hans tjänst. Utan 33
tvekan hade tidningen Spöknippet genom sin propaganda påverkat honom. Furiren fälldes och fick böter men även Per Albin fick böta 50 kronor för sitt slag med käppen. Spöknippet tog naturligtvis upp saken och riktade kritiken för det inträffade mot nedrustningen: ”Holmberg hade riktat en handgriplig protest mot fosterlandsförräderiet, personifierat i en av vårt lands värsta skadegörare. Hela det förrådda svenska folket skulle nog i farans stund ge ett äktsvenskt knytnävsslag mot dem som stod bakom nedrustningen.” Vid allmänna valen detta år satte Sveriges Nationella Ungdomsförbund upp massor av s.k. kosackaffischer. Rädslan för kommunismen kombinerades med den gamla rysskräcken och kommunismen och socialdemokratin framställdes som nationellt opålitliga. Socialdemokraterna gick starkt tillbaka i det som efter detta kom att kallas Kosackvalet. Den konservativa studentföreningen Heimdal anslöt sig till Sveriges Nationella ungdomsförbund (SNU) detta år. 1929 Himmler blev chef för SS. Sedan partiledare Konrad Otto Hallgren och furir Lindholm bevistat den nazistiska partidagen i Nürnberg beslöt man att ändra partinamnet till Nationalsocialistiska Folkpartiet. 18/12 1929 Birger Furugård hade under året haft täta kontakter med Heinrich Himmler som var nyutnämnd SS-chef. Himmler sände på begäran NSDAP:s organisationsplan samt erbjöd Furugård att, mot betalning, få låna en nationalsocialistisk propagandafilm. Sveriges Kommunistiska Parti delades i en moskvatrogen grupp under Hugo Sillén och en mot Komintern kritisk grupp under Karl Kilbom. Den senare gruppen tog namnet Sveriges Socialistiska Parti. 1930 Under hela 30-talet och i början av 40-talet ställde det nazistiska Tyskland till olika svenska myndigheter och upplysningsbyråer frågor om svenska personers rasmässiga bakgrund. 34
Förfrågningarna kom från tyska företag, branschorganisationer och privatpersoner. Frågorna ställdes till banker, juridiska byråer, släktforskningsbyråer, upplysningsbyråer och de kyrkliga församlingarna som skötte folkbokföringen. Frågor ställdes också till olika arkiv, mantalskontor och till överståthållarämbetet. Tack vara svenska myndigheters beredvillighet var det inga som helst problem för tyskarna att spåra upp svenska judar. Frågorna gällde ofta svenska företags ariskhet och som exempel kan nämnas att enbart landsarkivet i Uppsala åren 1933-40 utfärdade drygt tusen s.k. arierbevis. Nazityskland hade total kontroll över svenska företag. Styrelse, revisorer och anställda fick inte vara judar i de företag som hade affärer med Tyskland. Tyska svenskättlingar kontrollerades ända tillbaks till år 1800. Fanns det judeblod behandlades de som judar i Tyskland. Svenska jurister blev ”judeangivare” mot betalning. Tyska handelskammaren i Stockholm var spindeln i nätet. Svenska företag tvingades tränga ut judar ur sin ledning. Herman Gustaf Turitz som grundat varuhuskedjan EPA tvingades lämna ledningen i sitt eget företag. En rad svenska företag vände sig till den tyska legationen med förfrågningar om att få ta över agenturer från företag som ariserats i Tyskland. Göteborgs Handels och Sjöfarts-Tidning uppmanade företagare att bara svara ”svensk” när tyskarna ställde frågor om ras. Benito Mussolini dekorerades med Serafimerorden som är Sveriges allra finaste utmärkelse. Vid den stora Stockholmsutställningen hade Statens institut för rashygien en egen avdelning under namnet ”Svea rike”. Nazistiska organisationer förde register över tusentals svenska judar som en förberedelse för en tänkt framtida deportation ur Sverige. Detta fortsatte man med till i början av 50-talet. 19/1 1930 En del medlemmar av Nationalistiska Folkpartiet ute i landet var missnöjda med sin ledare, Hallgren varför de bröt sig ur och bildade Nysvenska Folkförbundet med Stig Bille som ledare. Ett par månader senare började man ge ut tidningen Vår Kamp. 1/4 1930 Furugårdspartiet, SNBA, gick ihop med Hallgrenspartiet, SFKO/SNFP. Till detta nya parti anslöt sig även ett par nazistiska stödorganisationer, Kvinnoförbundet Kristina Gyllenstierna 35
och Folkförbundet Varer Svenske. Birger Furugård blev det nya förbundets ledare och Sven Olof Lindholm blev redaktör för organisationens tidning Nationalsocialisten. En tid därefter anslöt sig även Nysvenska Folkförbundet till det nya partiet vars namn blev Nysvenska Nationalsocialistiska Förbundet. Partiets nya tidning hette Vår Kamp och även här blev Sven Olof Lindholm redaktör. Hösten 1930 Fil. lic. Per Engdahl tog initiativet och bildade föreningen Det Nya Sverige vars ledning bestod av sju akademiska ungdomar. Man vände sig till mer bildade kretsar och betonade att man var en svensk organisation och anklagade sina konkurrenter för osvenskhet och att stå i beroendeställning till Tyskland. Man gav ut månadstidningen Vägen Framåt. Bland medarbetarna fanns Rutger Essén.
Fil. lic Per Engdahl 1/11 1930 Tidningen Vår kamp meddelade att man efter underhandlingar beslutat att slå samman alla nysvenska och nationalistiska organisationer i landet till Nysvenska Nationalistiska Förbundet. Detta var inte sant då Per Engdahl valde att gå sin egen väg. I ledningen märktes Birger Furugård och S O Lindholm, Stig Bille, Dahlberg och riks-SA-ledare löjtnant Sven Hedengren. Vid slutet av året bytte man åter namn och denna gång till Svenska
36
Nationalsocialistiska Partiet. Man startade en omfattande propaganda. Man ville anordna en turné med Adolf Hitler och Josef Goebbels men polisen vägrade ge dem tillstånd. 14/10 1930 Adolf Hitler får 6 409 600 röster i tyska valet. 1931 Detta år skrevs och talades det mycket om den s.k. Munckska kåren. Konrad Hallgren hade berövats partiledarskapet i SFKO av Hedengren och Lindholm och ville hämnas. Han inlämnade tre skrivelser till polisen i Stockholm där han anmälde partiet för olaga vapeninnehav och att man upprättat en olaglig borgerlig skyddskår. Tidningen SocialDemokraten tog upp saken så allmänheten fick ta del av sensationen. Skyddskåren hette Stockholms Luftförsvars Frivilliga Beredskapsförening men var mer känd som Munckska kåren p.g.a. att det stod under ledning av generallöjtnant Bror Munck. Meningen var, som man sa, att stå till polisens hjälp mot samhällsomstörtande element. Kåren räknade runt 200 medlemmar och statsrådet Jakob Pettersson sägs ha känt till den. Alla medlemmar var beväpnade. Dessa medlemmar trodde att de fått vapen och ammunition på licens genom kåren i laga ordning. Den var inte på något sätt lierad med SFKO men hade påverkats av deras rapporter om kommunisternas verksamhet vid sin tillkomst 1927. Enligt Hallgrens anmälan hade SFKO och Munckska kåren, på olaglig väg, fått vapen insmugglade från Tyskland. Munk försvarade sig med att man velat hjälpa polisen med samhällets nödvärnsrätt och sade sig inte känna till någonting om hur vapnen anskaffats. Han hade bara blivit ombedd att vara kårens ledare. Han hade utgått från att en generell licens hade funnits för dessa vapen. Bankir A. W. Högman hade överlämnat 146 pistoler till kåren för förvaring. SFKO undgick straff. Munck fick böta 500 kronor för att han inte deklarerat vapnen. En tysk kapten, Pflugk–Hartung blev utvisad för att han hjälpt till med vapensmugglingen. De olagliga vapnen överlämnades till polisen och Munckska kåren upphörde. Svenska Nationalsocialistiska Partiet ställde upp i valen till stadsfullmäktige i Stockholm men fick endast 282 röster då de flesta medlemmarna ännu inte hade rösträtt.
37
7/2 1931 Revolveröverfall på tidningen Ny Dag. Tre nazistiska ynglingar, Karl Göran Edquist, Wollrath Tham och Johan Olof Bergman uppsökte Ny Dags redaktion på Kungsgatan 84 i Stockholm. Edquist drog revolver mot redaktör Fritiof Lager som hukade sig ner och fick omkull Edquist så skottet gick i taket. Lager expedierade alla tre och sedan fick polisen hämta resterna. Edquist bröt armen och fick forslas till sjukhus. En av kuppmännen, Wollrath Tham, blev senare antagen till officer och slutade sin yrkeskarriär som överstelöjtnant vi A 6 i Jönköping. Officer kan vem som helst bli. 17/2 1931 Polismästaren i Stockholm förbjöd Adolf Hitler och Joseph Goebbels att tala vid ett offentligt nazistmöte. 11/5 1931 Överfall på fredsmöte. Göran Edquist, som brutit armen vid revolverattentatet mot Ny Dag, hade tydligen repat sig tillräckligt för att i sällskap med Wollrath Tham och 25 andra vänner störa ett fredsmöte på Auditorium där bl.a. borgmästare Lindhagen talade. 14/5 1931 Skotten i Ådalen. En militär styrka på 60 man infanteri samt beriden träng öppnade eld mot en demonstration i Lunde, Ådalen. Flera skadades och fem stupade. Bland dem en kvinna på 20 år som bara var åskådare. Militären frikändes i det rättsliga efterspelet men några kommunister fängslades och JK åtalade flera tidningar för att de smädat regeringen. Dagarna efter Ådalskravallerna samlades arbetare i hela landet till omfattande demonstrationer och protestmöten och i bland annat Stockholm utbröt kravaller. Fil. lic. Per Engdahl i föreningen Det Nya Sverige skickade sympatiskrivelser till kapten Masterton vilket var den man som beordrat skotten i Ådalen. 9/10 1931 Hermann och Carin Göring tog in på Grand Hôtel i Stockholm. Då Carin var akut hjärtsjuk tillkallades läkaren, docent Westergren, och sjuksköterskan Märta Magnusson, som fick instruktion att ge patienten sprutor när så behövdes. Hon fick också åka till NK i Görings åttacylindriga Mercedes med silverbeslag, beige och röd saffianklädsel och två 38
hakkorsflaggor framtill. Bilen framfördes av Görings privatchaufför Schultz. Ärendet var att köpa blå druvor till Carin. Göring tvingades efter några dagar resa till Berlin på order av Hitler för att de båda skulle avlägga ett besök hos rikspresident Hindenburg. Denne hade inga höga tankar om Hitler men väl om Göring som var en berömd stridsflygare från första världskriget. Under tiden som Göring var i Berlin bars Carin ut på en bår, bakvägen, via en brant trappa, i Grand Hôtel och flyttades till Falkengrenska sjukhemmet på Rådmansgatan 9. 17/10 1931 Carin Göring avled klockan 4.10. Hon begravdes i den Fockska familjegraven på Lovö kyrkogård. Hermann Göring var åter i Sverige för att djupt nedbruten bevista jordfästningen. 8/12 1931 Stockholmspolisen arresterade den tyske kaptenen Willy Meyer-Donner i full SA-uniform då denne kom hem från ett möte där han inbjudits tala. Han tillhörde tyska NSDAP:s utlandsorganisation och hade även till uppgift att utforska huruvida i Sverige boende tyskar var höger- eller vänstervänliga. Meyer-Donald blev utvisad. Det fanns vid denna tid många tyska agenter i Sverige med uppdrag att infiltrera och spionera på s.k. folktyskar, d.v.s. tyskar med svenskt medborgarskap. 1932 Svenska Nationalsocialistiska Partiet ställde upp i riksdagsvalen och fick 15 167 röster. De tryckfrihetsdömda efter skotten i Ådalen fick amnesti av regeringen. 23/1 1932 Det första offentliga nazistmötet hölls i Stockholm och bevistades av 6 000 personer. Talaren Birger Furugård överröstades av att stora delar av publiken sjöng Internationalen. 1/3 1932 Kreugerkraschen. 24/9 1932
39
Per Albin Hansson bildade sin första ministär som blev en socialdemokratisk minoritetsregering. 15/10 1932 Ett antal nazister under ledning av avdelningsführer Joel Lindkvist gick till aktion mitt under Dramatens föreställning av pjäsen Guds gröna ängar. De bombarderade skådespelarna med stenar, tomater och stinkbomber. Man var missnöjd med pjäsen. En av ligisterna hette Gösta Hallberg-Cuula och blev senare frivillig i Finland där han lät sig värvas till Waffen-SS. 19/10 1932 Föräldrarna till vår nuvarande kung, prins Gustav Adolf och prinsessan Sibylla, gifte sig i staden Koburg i Tyskland. Koburg var den första stad där nazisterna tog makten och det hade skett redan 1929. När bröllopsgästerna anlände vajade hakkorsflaggor över hela staden och i varje gathörn stod en SA-man. Vigselförrättare var borgmästaren Franz Schwede som även stoltserade med titeln Sturmführer i SA. Denne som var en av Hitlers tidigaste anhängare hade skadats i slagsmål med knivbeväpnade marxister och för detta belönats med en utmärkelse. Brudens far var Carl Eduard av Sachsen-Koburg och Gotha. Han var en av dem som banat väg för Adolf Hitler som några månader senare skulle införa diktatur och bli envåldshärskare. Bröllopet var naturligtvis väldig pampigt och på bröllopsbilderna syns hur SA-soldaterna paraderar. Prins Gustav Adolf kom senare ofta att anklagas sin tyskvänlighet och för sina nazistsympatier. 24/12 1932 Den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm befann sig i München för att studera NSDAP:s uppbyggnad och hade på självaste julafton ett långt samtal med Hitler. Av detta blev han så stöddig att han vid hemkomsten uppsade Birger Furugård tro och lydnad i syfte att skapa en egen organisation. 1933 Malte Welin och den tyske tidningsmannen och diplomaten Paul Grassmann bildade föreningen Det Nya Tysklands Vänner med uppgift att garantera ett skolbarnsutbyte mellan Sverige och Tyskland. Året därpå omfattade bytet 400 barn. Judiska barn fick inte delta. Projektet stod under Deutsche Pädagogiche Auslandstelles uppsikt. Meningen med verksamheten var från tysk sida klart uttalat: De hade stor betydelse för ”utlandsopinionen” 40
och skulle vara ett verktyg mot ”den svenska pressens greuelpropaganda och lögnaktiga hetskampanj”. De tyska barnen skulle under sin utlandsvistelse klargöra att Tyskland i det följande tänkte ”inta den plats i världen som riket med fullt fog på grund av sina väldiga prestationer på kulturella och ideella områden” kunde göra anspråk på. Lektorn vid Berlins universitet Vilhelm Scharp utvärderade verksamheten och skrev i en promemoria att ”de svenska ungdomar som deltog i skolbarnsutbytet med Hitlertyskland utsattes för en mycket betydlig opinionspåverkan”. Inför återresan uppvaktades de svenska barnen på Stettiner Bahhofs perrong av Hitlerjugend ”varvid färdledaren försäkrade att alla deltagarna skulle komma att i Sverige verka emot den svensk-judiska pressens antityska skriverier”. Skolbarnsutbytet pågick fram till krigsutbrottet En svensk insamling för landsflyktiga intellektuella drogs igång för att ta emot vetenskapsmän från Tyskland men den mycket restriktiva flyktingpolitiken försvårade verksamheten. Vid sin programrevision tog Bondeförbundet in uttalanden om rasskydd och rasbiologi: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.” En tysk man vid namn Heinrich Bartels bildade en ortsgrupp av det Nationalsocialistiska arbetarpartiet i Stockholm. Gruppen bestod enbart av tyska medborgare. Man hade också organiserat ett halvdussin sido- och stödorganisationer vilka omfattade idrotts- och ungdomsorganisationer samt ett förbund för handelsresande. Pär Lagerkvist reagerade mot den nazistiska våldskulturen med sin roman Bödeln. Januari 1933 Det blev en fullständig brytning då Lindholm anklagade Furugård för olämplighet, oduglighet, moraliska brister och kriminella handlingar innan han själv bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet. Furugård fortsatte som vanligt med det gamla partiet. 41
Malte Welin bildade Nationalsocialistiska förbundet. Det var samme herr Welin som bildade Nationella Oppositionen, Tysklands vänner och Riksfronten. Welin manövrerades snart ut av en man vid namn Frank Dahlberg och i oktober började man ge ut en egen tidning, Landet Fritt. April 1933 Efter att den svenske litteraturprofessorn och ledamoten av Svenska Akademien Fredrik Böök besökt Hitler i rikskansliet prisade han de nazistiska bokbålens renande kraft och gav ut en panegyrisk skrift ”Hitlers Tyskland” där han berättade om sina samtal med führern. 6/1 1933 Tyska legationsrådet Meynen gjorde en ny demarche hos det svenska legationsrådet Fritz Henriksson som svarade att: regeringen redan hade vidtagit åtgärder ägnade att förmå de ifrågavarande tidningarna att iaktta måtta. 10/1 1933 Nazister demonstrerade på Intima Teatern i Stockholm under föreställningen ”Kvinnor i nöd” där man kastade ägg utan bacon. En skådespelerska träffades av tre ägg och en annan fick en nervchock 15/1 1933 Sverige hade två stycken führer men snart skulle de bli fler pretendenter på posten. Lindholm och Furugård tävlade om att stå i gunst hos det tyska nazistpartiet och for båda fram och åter till Berlin. Lindholm tog hem spelet och blev den som kunde påräkna såväl moraliskt som ekonomiskt stöd från Tyskland. 25/1 1933 Lindholm förklarade att Furugård och hans vänner avsatts och utnämnde sig själv till ledare. Det nya partinamnet blev Nationalsocialistiska Arbetarpartiet och deras tidning fick namnet Den Svenske Nationalsocialisten. Man hånade de som talade om en svensk nationalsocialism och erkände att de själva hade sitt idéinnehåll från Tyskland. Man kom att starta en rad tidningar de närmaste åren som Norrvikens-Kuriren, Nationalrekryten, Under hakkorsfanan och ungdomstidningen Stormfacklan.
42
30/1 1933 Adolf Hitler blev rikskansler. 27/2 1933 Det tyska riksdagshuset brinner. Våren 1933 Professor Fredrik Böök reste till Tyskland i tre veckor och vid hemkomsten skrev han boken ”Hitlers Tyskland” Han var mycket positiv till utvecklingen och tyckte att tyskarna såg gladare och hoppfullare ut än tidigare. Böök anfäktades av antimarxism, antisemitism men hade stor tillit till Hitler i vilken han såg Europas räddare. Den bild av Tyskland som han tecknade i sin bok kan i hög grad ha bidragit till nazismens spridning i vår överklass. 1/3 1933 Tyska legationsrådet Meynen överlämnade åter en demarche till svenska regeringen. Anledningen var en ledare i tidningen Social-Demokraten, skriven av chefredaktör Fredrik Ström, med titeln ”En jätteprovokation”. Ström gav i sin ledare uttryck för en misstanke att riksdagsbranden skulle ha varit anlagd av nazisterna för att få en förevändning för ett drastiskt ingripande mot sina motståndare. Han anställde jämförelser mellan Hitlertysklands polis och Tsarrysslands beryktade obrana. Det svenska legationsrådet Fritz Henriksson uttalade sitt beklagande och medgav att särskilt Social-Demokratens ledare inte kunde rättfärdigas och i varje fall utgjorde den en belastning för de vänskapliga förbindelserna mellan de båda länderna. Misstanken att branden anlagts av nazisterna stod den närmaste tiden att läsa även i de socialdemokratiska organen Ny Tid, Arbetet och Skånska Socialdemokraten, i den kommunistiska Ny Dag och i syndikalisternas organ Arbetaren. 3/3 1933 Chefredaktör Torgny Segerstedt skrev i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning: ”Det är faktiskt en förolämpning mot allt vett att pracka på ett stort folk en styresman av denna kaliber. Det är en sak som inte angår bara tyskar. Tyskland är ingen från samfärdsel med den övriga världen enskild liten ö ute i oceanen. Det ligger mitt i Europa. Det har livliga förbindelser med alla andra stater. Och nu skall vi alla tvingas att sysselsätta våra tankar 43
med vad herr Adolf Hitler hittar på. En karl med den uppsynen skall det offras tankekraft på. Det är oförskämt att ställa till det så. Att tvinga världens politik och press att sysselsätta sig med den figuren, det är otillåtligt. Herr Hitler är en förolämpning.”
Chefredaktör Torgny Segerstedt 3/3 1933 Den kände nazisten Rütger Essén håller tal för militärföreningen KHS vid ett möte på Grand Hotell i Stockholm. Han talade över ämnet: ”Vad betyder utvecklingen i Tyskland för Europa?” Det skulle vi snart få veta och Rütgers förutsägelser kom på skam. Nazisterna Per Engdahl och Rütger Essén var ofta anlitade som talare av den svenska försvarsmakten. 6/3 1933 Per Albin Hansson höll tal i Vaxholm och sa bland annat:
44
”…vi svenskar borde lära något om olyckorna i andra länder. Se på Tyskland! För den som för en sådan politik som Hitler kommer den dag då förbittringen kastar undan våldsregementet”. 8/3 1933 Hermann Göring, som talade utmärkt svenska och läste svenska tidningar, protesterade mot Segerstedts artikel genom att skicka ett ilsket telegram till tidningen: ”Som uppriktig vän till Sveriges folk ser jag i dylika smutsiga utlåtanden en allvarlig fara för ett vänskapligt och hjärtligt förhållande de båda folken emellan. Innan vidare åtgärder vidtagas anhåller jag om underrättelse, huruvida er redaktion i framtiden kommer att inskrida mot dylika yttranden.” Torgny Segerstedt svarade i GHT: ”KOMIK OCH ALLVAR” ”På annat ställe i dagens tidning läses av den tyske riksministern Göring till denna tidning ställt telegram. Vi har varit mycket tveksamma huruvida här förelåge ett grovt skämt eller om aktstycket finge betraktas som autentiskt. Förfrågningar på telegrafverket ha mötts med försäkringar att något tvivel på dess äkthet icke äro befogade. Den som läser aktstycket ifråga förstår utan vidare att tvivel kan uppstå beträffande dess äkthet. Vi ha visserligen icke hyst några överdrivna föreställningar om den nuvarande tyska regeringens omdömesförmåga, men den sinnesförfattning varom detta telegram vittnar, hade vi dock icke tilltrott någon dess ledamot. Herr riksminister Göring behagar beteckna sig som en det svenska folkets uppriktige vän. Det finns nog vissa kretsar i Sverige som godtaga denna vänskapsbetygelse. Den alldeles övervägande delen av svenska folket betackar sig däremot för herr Görings vänskap. Den som har ögon till att se med kan icke vara i tvivelsmål om att olyckan är å färde i Tyskland. Ett av två kan inträffa: antingen lyckas det tyska folket befria sig från de styresmän, som nu är i färd med att strypa dess frihet, och det kommer näppeligen att bliva en oblodig affär eller också sättes Europas fred på spel. Det förefaller som om hr Göring trodde att Sverige vore något slags annex till det tyska riket. Det förhåller sig, Gud vare lov, icke så. Den ton hr Göring använder, är utan tvivel den för honom enda naturliga. Det är den på kaserngården rytande sergeantens. Bildade människor tala inte på det viset. 45
Herrman Göring 18/3 1933 Göteborgs Handels och Sjöfarts-Tidning skrev med anledning av ett hetsigt uttalande från Göring: ”Hans nya uttalande styrker det intryck man tidigare haft av honom, nämligen att mannen är förryckt.” Göring är en person ”som påtagligen behöver omhändertagas.” Social-Demokraten gjorde vissa undersökningar och skrev att Göring ”under sin vistelse i Sverige, år 1925, vårdats först å Katarina och sedan å Långbro sinnessjukhus i Stockholm.” Följande dag sade sig tidningen ha bevis för att Göring på grund av sin våldsamhet hade blivit överförd till Långbrosjukhusets stormavdelning; att han ännu inte var fullt återställd syntes framgå av de tal som han på sistone hade hållit. Dessa uttalanden nådde Hitler som blev mycket illa berörd. Führerns reaktion rapporterades inofficiellt till utrikesminister Sandler som sa att han ställde sig främmande inför SocialDemokratens artiklar och att de uppgifter som där gavs inte hade lämnats ut av någon statlig myndighet. 28/3 1933 Göring hade reagerat våldsamt på Social-Demokratens avslöjanden om hans vistelse på svenska sinnessjukhus. Vi en träff med skandinaviska korrespondenter i Berlin gick han till motattack och talde om ”smutskastningen i den socialdemokratiska svenska 46
regeringspressen.” Han sa att han betraktade Sverige som sitt andra hemland och att han frivilligt sökt vård för sina skador från kriget och att detta inte hade någonting med sinnesjukdom att skaffa. Han hade uppträtt mycket stridslystet och hotfullt och sagt att det nu fick vara slut med ärekränkningarna. Per Albin Hansson uttryckte också missnöje med sin tidning. Görings skrämselaktion fick alltså önskad effekt ty denna dag kröp SocialDemokraten till korset och skyllde på att man provocerats av andra tidningar och lovade att inte göra om det. Tidningens ledare hade denna dag rubriken. ”Neutralitet.” 10/5 1933 Det anställdes bokbål i Berlin och i flera andra tyska städer. Sommaren 1933 En avdelning av Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiets Utlandsorganisation bildades i Sverige. 23/6 1933 Hermann Göring gjorde sitt första utlandsbesök efter Hitlers maktövertagande då han besökte familjen von Rosen på Rockelstad för att hedra den näst yngsta dottern Birgitta när hon gifte sig. Han passade även på att besöka sin hustrus grav på Lovö och att hälsa på hos släkten i Stockholm.
Eric von Rosens slott Rockelstad 47
Hösten 1933 Hermann Göring besökte, för andra gången på kort tid, greve Eric von Rosen på Rockelstad. Han besökte även Oscarsteatern i Stockholm för att se operetten Fullmånen. Utanför teatern stod en 20-årig student som skrek: ”Ned med göringnazisten, ned med arbetarmördaren Göring”. Ynglingen greps, åtalades och dömdes till 100 kronor i böter. Heimdal bröt sig ur Sveriges Nationella Ungdomsförbund på grund av den senare föreningens nyorientering. I oktober bildades i Skåne organisationen Svensk Nationalistisk Samling. I Västerbotten fanns en nazistinfluerad grupp som gav ut tidningen Vår Front med museiintendenten Holger Möllman-Palmgren som redaktör. Per Engdahl byggde ut sin organisation Riksförbundet Det Nya Sverige och gav ut tidningen Vägen Framåt som snart blev mycket uppmärksammad. 22/9 1933 Judar i Tyskland utestängdes från litteratur, media, teater, och konst. 29/9 1933 Överste Thure Grafström höll föredrag i Djursholm där han uttalade sig negativt om demokrati och parlamentarism. Denne överste drev sin organisation Nysvensk Samling från Växjö. Han hade deltagit i Finska inbördeskriget. Vid hemkomsten från Finland blev han major för Södra Skånska Infanteriregementet. 1924 för Norrbottens regemente och 1932 var han chef för Kronobergs regemente i Växjö. Under kriget blev han försvarsområdesbefälhavare i Ystad 1939, i Älmhult 1940 och i Kalmar 1941-1942. Oktober 1933 Den svenska regeringen, åberopade för första gången tryckfrihetsförordningen 3:9 och lät åtala tidningarna Arbetaren och Ny Dag med anledning av några ”Göring-artiklar” I Arbetaren kallades Göring ”sadisten” och ”den nazistiska terrorregimens ruskigaste gestalt” samt ”mannen som i djuriskt vansinne har manat till mord på värnlösa fångar”. 48
Görings personlige vän och släkting, nazistsympatisören Eric von Rosen på Rockelstad slott, hemställde hos justitieministern om rättsliga åtgärder. Åtalet mot Ny dag gällde fyra artiklar i stil med Arbetarens. Båda tidningarna drabbades av fällande domar som fastställdes av Svea Hovrätt. Arbetarens ansvarige utgivare fick tre månaders fängelse och Ny Dags ansvarige utgivare fick fyra månader bakom galler. Innan Arbetarens ansvarige utgivare hunnit in på kåken hemställde tyska legationen om ett nytt åtal mot honom. Anledningen var att då Göring oväntat uppenbarat sig i Stockholm, den 21 oktober, så skrev Arbetaren den 23:e ”Hans ärende var att inspektera Furugårds och Lindholms verksamhet samt tacka Gustaf V för domen mot Arbetaren. Göring betecknades som den ruskigaste av alla blodsbesudlade nazister”. Man uppmanade också den svenska polisen att hålla ögonen på ”den förre Långbro-dåren, en av dessa nerotyper” som under ”sin hemliga nazistverksamhet i vårt land försökte hjälpa sina svenska själsfränder att smida slavbojor åt den svenska arbetarklassen.” Den svenska regeringen fann det inte opportunt att väcka ett nytt åtal mot Arbetaren. 7/10 1933 Tidningen Vår kamp hade en verklig sensation - Furugård avgår! I högstämda ordalag hyllades den avgående ledaren och det hela avslutades med ett ”Hell Furugård!” Furugård förnekade att han avgått och sa sig fortfarande vara ledaren och att det var han som hade uteslutit staben. Därpå han tog med sig ett gäng värmländska nazister till Göteborg för att lägga beslag på partiets handlingar. Där uppstod ett så stort tumult att polisen tvingades ingripa. 23/6 1933 Hermann Göring gjorde sitt första utlandsbesök efter Hitlers maktövertagande då han besökte familjen von Rosen på Rockelstad för att hedra den näst yngsta dottern Birgitta när hon gifte sig. Han passade även på att besöka sin hustrus grav på Lovö och att hälsa på hos släkten i Stockholm. Detta utnyttjades sedan, av nazisympatisörer, som anledning till angrepp på arbetarrörelsen. Det visade sig snart att den skyldige var en nazistisk provokatör vid namn Ola Vinberg. Saken tystades snabbt ner. Hermann Göring använde senare gravskändningen som skäl när han krävde att få flytta sin hustrus stoft till ett mausoleum invid hans Carinhall i Tyskland. 49
Den tyska pressen skrev mycket om saken ty där hade Carin gjorts till kultfigur. Över hela Tyskland hade man bildat nationalsocialistiska kvinnoföreningar under namnet Carin GöringBund. Hermann Göring var rasande och krävde att få flytta Carins stoff till Tyskland. Tyska legationen uppvaktade UD som skickade ansökan till Länsstyrelsen i Stockholm som sände ärendet på remiss till Lovö kyrkoråd och Lovö hälsovårdsnämnd samt länets förste provinsialläkare. Samtliga tillstyrkte på tre dagar vilket måste vara ett oslagbart rekord i snabbhet inom svensk byråkrati. Ett rekord som inte är i fara ens vid Tsunamikatastrofer. December 1933 Ett storståtligt upprop i tidningarna Vår Front, Landet Fritt och Vår Kamp kungör att man bildat Nationalsocialistiska Blocket med den baltiske och finske översten Martin Ekström som ledare och Ejnar Nilsson, Gustav Bjerkander och Sven Hallström i ledningen.. Man hade inte mindre än fyra tidningar redan vid starten, Landet Fritt i Göteborg, Vår Kamp i Göteborg, Vår Front i Umeå och Nasisten i Malmö. Gott stöd hade man av greve Eric von Rosen på Rockelstad slott som senare t.o.m. utpekats som initiativtagare tillsammans med ASEAdirektören Artur Lindén, jägmästare Eric Hallström, överste Archibald Douglas, häradshövding Gustav Lindstedt och överste Eric Grafström. Övriga som stödde det nya partiet var friherrinnan Fanny Villamovitz-Möllendorf som var syster till Mary von Rosen och Carin Göring, grevinnan Marianne Mörner, professor Gösta Häggqvist, major Gunnar Nordström, och ryttmästare C G Schnell. Fanny-Villamovitz Möllendorf hade ofta besökt sin syster Carin i Bayern på 20-talet och det var om henne Göring talade när han sa: ”Den kvinnan är mer nazist än jag”. 6/12 1933 Clartéavdelningen i Stockholm hade anordnat en föreläsning i raslära på Stockholms Högskola med docent Gunnar Dahlberg som fronderade mot antisemitismen. Tio nazister på första bänkraden började sjunga nazistsånger för full hals. Clartéisterna försökte avbryta mötet för att återställa lugnet men nazisterna spärrade utgångarna och gick till angrepp mot föreläsaren. Ett vilt slagsmål uppstod mellan nazister och clartéister. Nazisterna försvann när polis anlände och arresterade deras ledare. Aktionen hade arrangerats av Malmgren, Clifford, Dunér, Wiklund, Norén, Holm, Gronell, Orrenius, Dahlberg, Jacobsson, Thelander och Berghei.
50
1934 Redan detta år gav tidens förlag ut tysken Gerhart Segers bok Koncentrationslägret som handlade om ”skyddshäktet” Oranienburg. Där fanns beskrivningar av tortyr till döds, avrättningar utan rättegång och celler där man varken kunde stå eller ligga. Bokens inledning är ett brev till författaren från Heinrich Mann. Det vanligaste försvaret som svenska politiker och myndighetsutövare åberopar är att man inte visste någonting om nazisternas missgärningar förrän efter kriget. Detta är bara ett av många bevis på att man var väl informerade men valde att spela ovetande. Riksdagen instiftade en lag om att låta tvångssterilisera sådana människor som ”låg samhället till last.” Paret Gunnar och Alva Myrdal gav ut sin bok Kris i befolkningsfrågan, där man bland annat förordade sterilisering som ett led i en strävan att skapa ett nytt samhälle med en sund svensk folkstam. Statistik visade att årets födelsetal var det lägsta som registrerats i landet och dessutom lägst i Europa. Boken gav upphov till het debatt under lång tid. Clartés förlag gav ut en skrift i två exemplar Mänsklighet 1 och Mänsklighet 2. Konstnären Albin Amelin var redaktör. Skriften var en manifestation på deltagarnas avsky mot nazismen. Deltagarna var: Erik Asklund, Erik Blomberg, Carl Emil Englund, Eyvind Johnson, Josef Kellgren, Pär Lagerkvist, Ebbe Linde, Arnold Ljungdal, Artur Lundkvist, Harry och Moa Martinsson, Vilhelm Moberg, Gustav Sandgren, Stellan Arvidson, Ingeborg Björklund, Ivar Lo-Johansson, Ture Nerman, och Margit Palmér. Även en rad konstnärer deltog: Ivar Anderson, Ruben Blomkvist, Sven Erixson, Eric Gnista, Eric Hallström, Bror Hjort, Vera Nilsson, Sven Rapp, Otte Sköld, Sven Storm och Simon Sörman. Ungsvenskarna bytte namn till Högerns ungdomsförbund. Folkpartiet bildades ur Frisinnade landsföreningen. Det av Sovjetunionen oberoende Sveriges kommunistiska parti ombildades till Socialistiska Partiet. Partiledare blev Nils Flyg. Partiet orienterade sig alltmer mot nazismen och dess tidning Folkets Dagblad fick medel från det nazistiska Tyskland. Sverige stödde Sovjetunionens inval i Nationernas Förbund. 51
Det pronazistiska samfundet Manhem började fungera som ett föreläsningsinstitut och skulle komma att göra så under många år. Pressfotografernas klubb och Fotografernas förbund påpekade för Socialstyrelsen faran av judisk invandring. Det kom till brytning mellan Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och Allmänna valmansförbundet. SNU bytte namn till SNF Sveriges Nationella Förbund och antog ett nytt högerextremt program. Senare kom man att orientera sig mot nazismen. Detta år försvann alla journalhandlingar från Långbro mentalsjukhus rörande Herman Göring. Det skedde troligen på order från den f.d. patienten själv. 17/2 1939 Möte med 1 000 studenter i Uppsala där man röstade emot all import av judiska intellektuella. Mot invandringen talade bl.a. Åke Leissner och Arvid Fredborg. Den senare sa också att invandringen var en rasfråga. Med 549 röster mot 349 uttalade sig mötet mot invandringen. Man startade även en petitionsrörelse mot flyktingarna som man ville jaga ur landet. Man lyckades få ihop drygt 25 000 namn och man startade även en studenttidning som var ett organ mot svensk asylrätt. Regeringen var nöjd och belåten och gjorde alls intet för attpåverka opinionen i en mer flyktingvänlig riktning. Januari 1934 Statens biografbyrå förbjöd visning av den Hitlerkritiska filmen ”Världens ära”. Anledningen var att filmen visade ett nödtorftig maskerat Tyskland som förberedde ett anfall på Sovjetunionen med giftgas. Filmbolaget Realfilm anförde besvär hos Kungl. Maj:t som ogillades. 3/1 1934 Fältflygare Gösta Wiklund höll en blöt handduk runt sin arm (för att förhindra krutstänk) och bad sin vän Per Stille att på nära håll avlossa ett skott mot armen så nätt att han fick en liten sårskada. Detta hände på Östermalm. Man ropade på polis och anmälde att man trodde sig veta vilka två kommunister som gjort sig skyldiga till mordförsök. Polisen gjorde husundersökning på Ny Dag och tog in de båda utpekade för förhör. Med anledning av 52
attentatet krävde nazisterna att åtgärder skulle vidtas mot kommunisterna. Under ett möte på Auditorium riktade Furugård våldsamma anklagelser mot polisen för att den inte kunde gripa attentatsmännen. Wiklund uppträdde själv, blek men fattad, med armen i mitella och lät hylla sig som martyr för den nazistiska saken. Den 24 februari tog saken en sensationell vändning när polisen häktade Wiklund för falsk angivelse. Man hade lyckats avslöja att hela affären var arrangerad av Wiklund och hans kamrater. Även Furugård, Clifford och Stille dömdes för smädelse av polisintendent Zetterquist. För Furugårdspartiet var avslöjandet en nesa och ett stort bakslag. Partiet kom härefter att i folkmun kallas för Wiklundarna. 26/1 1934 Nationalsocialistiska Blocket anordnade ett stort möte i Auditorium i Stockholm. Här fanns mest publik från överklassen för nu skulle nazismen göras salongsfähig. Överste Ekström som förklarat att han inte förstod sig på politik bevisade detta med övertydlighet genom att hålla ett tal. Han var lika oduglig talare som organisatör och mötet blev ett jättelikt fiasko. En spänd förväntans upplösning i intet. 28/4 1934 Furugård hade skaffat sig ett nytt garde och började ge ut Nationalsocialistisk Tidning som han drev fram till 1936. Han startade även organisationen Nationalsocialistisk Ungdom. Året därpå döptes föreningen om till Vikingarna en organisation som gav ut tidningen Solkorsfanan. Medlemsåldern var 10–16 år. 1/5 1934 Denna dag invigdes ett ”Deutsch-Nordisches Schriftstellerhaus” i en villa i Travemünde. Tio unga författare från Tyskland, Sverige, Finland, Norge och Danmark skulle inbjudas att vistas där kostnadsfritt i tre månader varje år. Där skulle man skriva, utbyta tankar och umgås med kollegor och SS-män. Ordförande i Sveriges författarförening, Marika Stjärnstedt skickade gratulationstelegram. Bland de svenska diktare som tackade ja till inbjudan kan nämnas Johannes Edfeldt som samma år visade sin otacksamhet genom att i Morgon-Tidningen angripa nationalsocialismen i en artikel ”Aftnar vid Travemünde”. 1935 var Vilhelm Moberg den svenske gästen, 1936 Sven Stolpe och 1937, vilket var det sista året Sverige representerades, reste Gösta Gustaf-Jansson och Einar Malm. Det hela blev en stor besvikelse för Hitler och hans anhängare då alla svenska gäster skrev starkt
53
nazikritiska artiklar eller berättelser i böcker och tidningar. Verksamheten i Travemünde avslutades vid krigsutbrottet. 2/5 1934 Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem gästade Adolf Hitler i Berlin. Hitler hade varit rikskansler i 15 månader och hunnit avskaffa demokratin, han hade öppnat de första koncentrationslägren för sina politiska motståndare och påbörjat förföljelsen av judar. Ärkebiskopens egentliga ärende var att bistå de tyska protestanter som protesterade mot att nazisterna tagit makten i Tyskland och installerat en nazistisk riksbiskop och avskedat all personal som inte var av arisk härkomst. Väl i samtal med führern lyckades Erling Eidem knappt få fram ett ord i judefrågan utan började i stället hylla nationalsocialismen som han ansåg vara ”det tyska folkets räddning ur en kritisk situation”. Den svenske ärkebiskopen uttalade sig endast en gång i judefrågan. I mötet med Hitler ville han vara neutral och han ville inte blanda ihop religion och politik. 6/5 1934 Stockholms prästsällskap protesterade mot utvecklingen inom den tyska kyrkan: ”Kyrkostriden i Tyskland gäller kristendomen själv, dess vara eller icke vara. Vad som i dessa dagar skett i Tyskland är att en ny religion trätt fram grundad på Blut und Boden, på rasidealism och rasegoism. Denna har i lika mån slagit kristna och icke kristna i bojor”. 15/5 1934 Riksdagen antog en lag om sterilisering av sinnessjuka och sinnesslöa. Sommaren 1934 Kejsaren Haile Selassie av Abessinien (nuvarande Etiopien) vände sig till den svenska regeringen med en begäran om att få hjälp av en grupp svenska officerare för att skapa en officersskola. Den svenska regeringen var välvillig och utsåg kapten Viking Tamm som ledare för gruppen och han fick med sig fyra löjtnanter från olika vapenslag. Dessa kom att utgöra Grupp Tamm. De anlände till Addis Abeba i december 1934. Uppdraget varade fram till mitten av 1960-talet med uppehåll mellan 1939 till 1945.
54
30/6 1934 De långa knivarnas natt. Hitler rensade ut. SA-ledaren Ernst Röhm och drygt 1 000 andra avrättades. 19/6 1934 Nu stod Carin Görings mausoleum färdigt så denna ljusa sommarnatt, då solen just hunnit över horisonten, hade en skara män samlats på Lovö kyrkogård, bevakade av poliser, för att gräva upp Carins kista vid kyrkväggen. Den placerades i en specialbeställd kista av tenn, med de Fockska och Göringska släktvapnen. Den fraktades sedan söderut på sin väg mot Carinhall. Utmed hela färdvägen genom Sverige stod svenska nazister med utsträckta armar. Augusti 1934 Ännu ett nazistiskt parti bildades ur resterna av det sjunkande Blocket och det fick namnet Förbundet för Svensk Folkgemenskap. 2/8 1934 Rikspresident Paul von Hindenburg avled och Adolf Hitler blev diktator. December 1934 Sveriges ärkebiskop Erling Eidem skrev i ett brev: ”…att nazismens genombrott betytt mycket för den nationella livskraften och en upprensning av olika dekadenta fenomen. En liknande upprensning hade även behövts i Sverige där det rådde en otrolig slapphet på det moraliska området.” Ur ett annat brev av samme skribent vid denna tid: ”Jag vill emellertid av hela hjärtat förklara för Eder att jag varken intager eller kommer att intaga någon ställning mot den svenska nationalsocialismen såsom politisk riktning.” 1/12 1934 Vår nuvarande drottning Silvias pappa, Walther Sommerlath, blev medlem i nazistpartiets utlandsorganisation med medlemsnummer 3 592 030.
55
1935 Årets försvarskommission, som haft till uppgift att utreda olika lösningar av försvarsfrågan, avlämnade sitt betänkande. Den allt mörkare internationella situationen resulterade i förslag till en försiktig förstärkning av försvaret vilket realiserades med 1936 års försvarsordning. Rasbegreppet diskuterades livligt. Bland eugenikerna fanns nazister men också aktiva antinazister. Det svenska Rasbiologiska institutet avbröt vid denna tid sina kontakter med Tyskland och orienterade sig alltmer bort från den nazistiska rasforskningen. Per Albin Hasson sa i ett tal att: ”…det nazistiska hotet syntes undanröjt och de antidemokratiska stämningarna bara varit en tillfällig förgiftning av atmosfären”. Den svenska filmen ”Pettersson och Bendel” hade premiär i Tyskland och blev en av Goebbels favoritfilmer. Den byggde på en skälmroman, med samma namn, av författaren Waldemar Hammenhög och handlar om en svensk uteliggare som möter en flykting med judiska drag under en presenning i Stadsgården. De båda blev kompanjoner och jobbade sig upp med diverse sluga och fördomsfria skumraskaffärer. Judar som sett filmen demonstrerade utanför biografen vilket gav Goebbels anledning att under flera dagar skicka ut nazister i uniform som misshandlade demonstranterna. Efter dessa händelser tog den tyska judeemigrationen fart men till Sverige var dessa inte välkomna. I mitten av 30-talet kom omfattande protester till stånd mot att Tyskland skulle vara värdland vid Olympiska spelen 1936. Proteströrelser förekom i USA, Storbritannien, Nederländerna, Spanien, Schweiz och Tjeckoslovakien. Anledningen till protesterna var främst förföljelsen av judar i Tyskland. Svensk-sovjetiska vänskapsförbundet bildades. Eric von Rosen höll föredrag i Samfundet Manhem där han skröt med att det var i hans hem, Rockelstad slott, som Göring träffat sin första fru Karin von Kantzow, född Fock vilken var syster till Eric von Rosens hustru Mary. Hermann Göring gick som barn i huset och hälsade
56
ofta på hos von Rosen. I samma föredrag berättade von Rosen om en älgjakt i norra Tyskland där han deltagit tillsammans med Göring och den finske fältmarskalken Mannerheim. Nationalsocialistiska Blocket gav detta år ut ett tryck där man redogjorde för sin syn i judefrågan: - Juden är mänsklighetens fiende. - Vi fordrar judarnas avlägsnande ur svensk bankrörelse, från all politik, från all kontroll över press och radio, från inblandning i kulturella ting. - Vi fordra indragning av de judiska varuhusen, skärpta ockerlagar och förbud för judar att gifta sig med svenskar”. Detta år startades den statliga anstalten Vipeholm utanför Lund som skulle bli ett äktsvenskt koncentrationsläger. Det var en riksanstalt för utvecklingsstörda och handikappade som inte hörde hemma på sinnessjukhus. Man kom tidigt igång med en uppsökande verksamhet då man med hjälp av grannar och distriktssköterskor letade upp gömda utvecklingsstörda. Anläggningen var inhyst i gamla militärförläggningar och in på området fanns ett stickspår så att man, precis som i Treblinka, kunde föra internerna med tåg ända in till anstalten. Redan 1936 tog man in minderåriga och 1937 tillkom en avdelning för kvinnor. Anstalten blev snabbt fylld. De stora avdelningarna hade plats för 40 klienter och de drevs med ett minimum av personal. De minst sjuka internerna delades upp i arbetslag som fick sköta de övriga. De fick även utföra köksarbete, städa och anlägga vägar. Dödstalen var höga. Docent Herman Lundborg avgick med pension från sin post som chef över Statens institut för rasbiologi. Det finns de som hävdar att han tvingades avgå då hans idéer stod alltför nära nazismen. När man skulle utse hans efterträdare uppvaktade Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal statsrådet Östen Undén och övertalade honom att utse Gunnar Dahlberg som tidigare brutit med Herman Lundborg. Dahlberg hade kritiserat rasbiologin och kom mer att inrikta sig på vad man ansåg vara en mer samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan. Dessa tankar hade han hämtat från makarna Alva och Gunnar Myrdals bok ”Kris i befolkningsfrågan”. I linje med dessa idéer propagerade Dahlberg senare i Sveriges Radio om nyttan av att sterilisera utvecklingsstörda. 57
14/2 1935 Polisen genomförde en stor razzia hos Lindholms Nationalsocialistiska arbetarpartiet i Göteborg. Av polisrapporten framgår att partiet bedrev spionage mot tyska flyktingar. Sverige Fritt meddelade att Knut Nilssons i Attarp bondenazistiska organisation Frihetsrörelsen slagits samman med FSF och att den gemensamma organisationen skulle ha namnet Svenska Frihetsrörelsen. 23/2 1935 Denna dag fick de båda socialdemokratiska redaktörerna Z. Höglund och Fredrik Ström varsitt förgiftat brev som avsänts av nazister. Mars 1935 Vid kommunalvalet i Stockholm fick nazisterna tillsammans 6 337 röster. 14/5 1935 Den Svensk-tyska föreningen anordnade ett politiskt evenemang där Hitlers ställföreträdare Rudolf Hess höll tal. Det ägde rum i Grand Hôtel Royals vinterträdgård där de festklädda deltagarna gjorde Hitler-hälsning och sjöng Horst Wessel lied. Hess lät församlingen förstå att han själv och Hitler var frontkämpar från Första världskriget och därför fredsvänner. Han betonade att Tyskland inte ville ha något krig utan den sanna freden. Dagen dessförinnan hade Hess besökt greve von Rosen på Rockelstad. Han togs även emot i audiens hos Gustaf V på slottet. Han gjorde även en visit hos Verner von Heidenstam på Övralid. Heidenstam var förvisso tysklandsvän och mycket populär i Tyskland men han var aldrig nazist trots att man försökte värva honom. Han gjorde sig lustig över att Hess höll ut armen i nazisthälsning även när han talade i telefon. Vid Heidenstams jordfästning arrangerade Görings hysteriska svägerska Fanny Villamovitz-Möllendorf och hennes gelikar så att en krans med hakkors placerades vid kistan vilket var lika pinsamt som missvisande. September 1935 Vid valet till Andra kammaren fick nazisterna tillsammans drygt 20 000 röster varav Lindholms parti 17 000.
58
3/10 1935 Italien anföll Abessinien. Kapten Viking Tamm och tre andra officerare som tjänstgjorde i Etiopien begärde avsked från sina svenska tjänster, satte på sig etiopiska uniformer och gick i etiopisk krigstjänst. Svenska Röda skickade sjukvårdspersonal och fem ambulanser till krigsområdet. En svensk ambulans angreps av 10 italienska flygplan och bombades. En svensk sjukvårdare dödades och en sårades men den senare kunde flygas till Addis Abeba av den svenske flygaren Carl Gustaf von Rosen. Flygattacken väckte stor indignation i Sverige. Kapten Viking Tamm föreslog kejsar Haile Selassie att svenskarna skulle få organisera och utbilda en brigad som skulle vara stridsberedd våren 1936 med 3.700 man, en stab, två infanteridivisioner och underhållsenheter. Kejsaren godtog planen. 1936 Försvarsstaben inrättades och bland dess avdelningar fanns den hemliga underrättelseorganisationen C-Byrån. Regeringen tillsatte en kommitté som i ett betänkande föreslog att man skulle ta hänsyn till sådana som förföljdes på grund av sina politiska åsikters skull. De judiska flyktingar som endast på grund av sin ras ville fly sitt hemland skulle däremot inte kunna åberopa rätten till politisk asyl i Sverige. Ett år senare antog riksdagen en ny utlänningslag enligt dessa riktlinjer. En forskare vid namn Hans Lindberg har i en avhandling 1973 visat att Sverige var ett av de minst gästfria länderna vid denna tid. I Manhems årsbok skrev professor Gösta Häggqvist vid Karolinska Institutet: ”En ras går sällan under genom krig. Oftare förgiftas den och förlorar så småningom sina karaktärer genom blandning med andra raser. Må Gud bevara oss därifrån att en gång i detta land komma att bo människor, som kalla sig svenskar, men förlorat förmågan att tänka den götiska tanken.” Professor Häggqvist var ledamot i styrelsen för Rasbiologiska institutet där ytterligare en medlem från Samfundet Manhem ingick, nämligen professor Hans Nilsson-Ehle. Denne deltog i Steriliseringsutredningen, som lade fram sitt betänkande detta år. Båda professorerna var medlemmar i Vetenskapsakademien. Genom sin ställning som vetenskapsmän kunde de ge legitimitet åt den rasism som odlades i Sällskapet Manhem. 59
Detta år bildades Sveriges Småföretagares Intresseförening som redan från början hade en antisemitisk och främlingsfientlig hållning. Man stödde Bondeförbundet i valet detta år därför att detta parti hade rasismen inskriven i sitt partiprogram. Nils Karlström som var sekreterare till ärkebiskop Erling Eidem skrev: ”Ingen som något känner förhållandena i det förnazistiska Tyskland torde förneka nödvändigheten av att det kom till en reglering av judarnas alltför starka inflytande på statens och folkets liv.” Med anledning av det dåliga resultatet i valet till andra kammaren och efter tyska påtryckningar drar sig Furugård tillbaka och uppmanar sina medlemmar att ansluta sig till Lindholm. Båda undertecknar ett upprop: ”Nationalsocialismen i Sverige står nu samlad under en ledare och ett parti”. En svår överdrift då Blocket och en del andra nazistorganisationer existerade vid sidan av. Arne Holmströms förlag gav, i svensk översättning, ut boken Den gula fläcken. Utrotandet av 500 000 tyska judar. För framsidan svarade konstnären Isaac Grünewald och förordet skrevs av redaktör Herbert Tingsten. I boken redogjordes för undantagslagstiftningen i tredje riket, terrorn mot judarna, koncentrationslägren samt för rasbiologiska experiment. Här återgavs ögonvittnesskildringar av överfall, pogromer och mord. Ur Tingstens förord: ”Judarna är inte de enda förtryckta i de nationalsocialistiska Tyskland. Nazismen har aldrig vunnit en majoritet av folket i ett fritt val. Det allmänna erkännande den möter är en frukt av tvång och våld; samtycket är fött av skräcken. Varje antydan till kritik och opposition är straffbar; alla partier utom det härskande äro förbjudna, alla självständiga föreningar upplösta, fackorganisationerna, som troddes vara ett värn för arbetarklassen, krossade. Det försäkras att frihet råder, men frihet är, enligt partiets teoretiker, detsamma som blind trohet mot ledarna, mot de härskande.” Antalet nazistiska möten i Sverige under 1936 uppgick till 1 127 På grund av internationella rustningar förlängdes grundutbildningen av värnpliktiga till 150 dagar. Försvarsstaben bildades som överbefälhavarens ledningsorgan i fredstid.
60
Den s.k. Haijbyaffären, som kallats 1900-talets största rättsskandal, inleddes detta år då frun till direktör Curt Haijby sökte skilsmässa med motiveringen att hennes make varit otrogen då han haft ett homosexuellt förhållande med kung Gustaf V. För att undvika skandal underrättade rådman Gunnar Junker riksmarskalken O von Sydow om fallet och snart ingrep hovförvaltningen i ärendet. Man gjorde allt för att undvika skandal. Med hot och mutor försökte man få Curt Haijby att utvandra till USA. Svensk polis utvisade honom till Tyskland där han en tid satt fängslad hos Gestapo som undrade om den svenska polisen hade något intresse av att Haijby sattes i koncentrationsläger. Detta vittnar om ett mycket vänskapligt samarbete mellan svensk polis och Gestapo. I dag diskuteras huruvida konungen verkligen haft ett sexuellt förhållande med Haijby. Det finns inga bevis, säger man. Kungens sovrum var ju ingen offentlig lokal. Vad som däremot bevisats är att hovet betalade ut över en miljon (i dagens penningvärde) till Haijby via chefen för Stockholms kriminalpolis Alvar Zetterquist. 1/3 1936 Den svenska primadonnan Zarah Leander påbörjar sin tyska karriär. Hon kom att verka i Tyskland till 1943 där hon medverkade i ett tiotal filmer bland vilka Zu neuen Ufern, La Habanera och Heimat var de mest kända. För dessa tre filmer fick hon 200 000 riksmark av vilka 70 procent utbetalades i svenska kronor. När Zarah reste till Tyskland första gången var hon 29 år. En ung dam vars allt överskuggande intresse var att göra karriär som artist. Hon försvarade sig senare med att hon varit helt okunnig i politiken. Hon gjorde aldrig någon propaganda för nazismen annat än genom sin närvaro. Hon sa också att hon var less på alla stereotypa roller hon fick i Sverige medan hon i Tyskland fick sånger av de allra främsta kompositörerna. Det cirkulerar massor av rykten om att Zarah Leander skulle ha varit sovjetisk spion och även uppgifter om att hon spionerade åt både Hitler och Stalin. Amerikanska arméns underrättelsetjänst kom redan på 50-talet med uppgifter att man misstänkte Sarah som rysk spion. Pavel Sudoplatov, en av de högsta cheferna för sovjetisk underrättelsetjänst berättade, före sin död att Leander värvats som sovjetisk agent redan före kriget samt att hon var hemlig medlem i svenska kommunistpartiet. Själv sa hon: ”Den som kan bevisa att jag varit spion skall få allt jag äger, pengar, gods, pälsar och till och med mina barn.”
61
Många artister framträdde i Tyskland under kriget som exempelvis Signe Hasso, Jussi Björling, Ingrid Bergman, Edit Piaf, Maurice Chevalier för att nämna några. För att inte tala om alla idrottsstjärnor. Men Zarah Leander var den enda som utsågs till syndabock. Zarah fyllde en stor och viktig roll under och efter kriget. Den tyskvänlige kungen som bröt mot grundlagen, spelade under täcket med Hitler och dekorerade Göring undgick kritik då vi hade Zarah att skälla på. Politiker som hjälpte Hitler på alla sätt och avvisade flyktingar till koncentrationslägren slapp schavottera då alla var fullt upptagna av att rådbråka Zarah. Höga militärer som var organiserade nazister, läckte uppgifter till tyskarna och planerade statskupp avancerade efter kriget medan Zarah fick yrkesförbud. Poliser och byråkrater som sände tyska desertörer och flyktingar till Gestapo för omedelbar avrättning gick fria från all kritik då den koncentrerades till Zarah. Affärsmän som tjänade kovan på att gynna tredje riket talade man inte om eftersom man hade Zarah att hacka på. Det är bara på en enda punkt som Sverige gjort upp med andra världskriget och det är när det gäller Zarah Leander. 7/3 1936 Tyska trupper besatte Rehnlandet i strid med Verssaillesfördraget. 2/4 1936 Torgny Segerstedt skrev i sin tidning GHT och hade synpunkter på Sveriges deltagande i olympiska spelen som skulle avhållas några månader senare: IDROTT OCH POLITIK I det meningsbyte om vårt lands deltagande i Berlinolympiaden, som pågår, räknas det för ett axiom att idrott och politik bör hållas isär. Från denna utgångspunkt drages så den slutsatsen att svenskarna böra deltaga i spelen. Att Hitlerismens Tyskland är ett mörkmännens rike med förtryck och gemenheter av alla slag kan man bortse ifrån, mena de som yrka på vårt deltagande i spelen. Att i det Tredje riket pågår en stupid och grym förföljelse mot judar överser man med. Att marxister och pacifister och för övrigt envar, som yppar missnöje misshandlas, föstes intet avseende vid. Det finns ingen, som icke inser att av det axiom som säger att man bör hålla isär idrott och politik, följer slutsatsen att svenskarna icke bör deltaga i Berlinspelen. Varenda en begriper att dessa olympiska spel äro avsedda att bliva reklam för Hitlerismen.
62
10/6 1936 Den socialdemokratiske riksdagsmannen Elof Lindberg tar till orda i riksdagens försvarsdebatt: Hitler är dock en man, som visserligen har större makt över sitt folk men också större ansvar än någon statsman haft i Europa under åtminstone ett århundrade. Han bör kunna göra anspråk på att bli trodd på sitt ord. 19/6 1936 Regeringen Per Albin Hanson avgick sedan riksdagens borgerliga majoritet fattat beslut om förstärkning av försvaret. Den efterträddes av en ren bondeförbundsregering under ledning av Axel Pehrsson-Bramstorp och kom att kallas semesterregeringen. 18/7 1936 Spanska inbördeskriget bröt ut mellan republikaner och Francos fasciststödda monarkister. Sverige vägrade att leverera vapen till den lagliga republikanska sidan och förbjöd svenska män att ta värvning som frivilliga. Detta förbud hörsammades dåligt. Bland svenska frivilliga, var 340 kommunister, tio syndikalister, sju socialdemokrater och åtta från det sovjetkritiska Socialistiska partiet. Dessa kom att tillhöra den internationella brigaden som slogs för republiken. Ungefär 530 svenskar deltog varav 164 stupade. Siffrorna är något osäkra. Det var till största delen kommunisterna som stod för organisationen och ordnade med resor till Spanien. Man hade även ett maskerat värvningskontor på Drottninggatan i Stockolm med filial i Göteborg. Nitton svenskar stred i sovjetiska specialförband i Spanien. Francosidan fick starkt stöd av tyska, italienska och portugiska frivilligkårer samt av åtta svenskar. Över 600 000 människor miste livet under kriget och ännu fler blev sårade. Senare samma år bildades Svenska hjälpkommiten för Spanien (SHfS). Den bildades av ett antal socialdemokrater under ledning av riksdagsmannen och advokaten GeorgBranting. Senare anslöt sig medlemmar av SKP, SP och SAC och snart hade man 431 medlemmar. Svenska experter öppnade ett fältsjukhus i den Alcoy i Spanien. Det var tänkt för 125 personer men fick till slut 650 bäddar. På detta svensk-norska sjukhus utfördes 1 200 operationer under inbördeskriget. 4/8 1936 Olympiaden i Berlin.
63
Sven Hedin höll välkomsttalet på Berlins Olympiastadion inför 100 000 åskådare där han anropade världens ungdom. Sveriges arvprins Gustav Adolf med sin tyskfödda hustru prinsessan Sibylla satt på Hitlers hedersläktare. Under olympiaden gästade de Hermann Göring på Carinhall.
Sveriges arvprins Gustav Adolf, Hitler och Göring vid Olympiaden 1936 September 1936 Socialdemokraterna vann riksdagsvalet då de fick 49,5 procent av rösterna och Per Albin Hansson bildade en ny regering tillsammans med Bondeförbundet. De svenska nazisterna gjorde sitt bästa val och fick tillsammans 0,7 procent av rösterna. Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) upplöstes och medlemmarna uppmanades att gå med i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP/SSS) som stod ensamt kvar sedan Nationalsocialistiska blocket upphört. December 1936 Den tyske pacifisten, journalisten och författaren Carl von Ossietzky tilldelades Nobels fredspris av norska stortinget. Ossietzky som var fånge i ett koncentrationsläger sedan 1933 64
och led av tuberkulos och svagt hjärta fick aldrig ta emot priset. Nazitysklands regering tillät honom inte att lämna landet och två år senare avled han i sviterna av sin lägervistelse. Sven Hedin hade exakt samma uppfattning som Adolf Hitler då han kallade nobelpristagaren för en ”notorisk förrädare”. Führern som avskydde Nobelpriset förbjöd, för all framtid, tyska medborgare att ta emot det. 1937 Axel Wenner-Gren grundade Svenska Aeroplan AB (SAAB) och innehade själv två tredjedelar av aktierna. Den nya fabriken i Trollhättan producerade jakt- och bombplan till tyska Luftwaffe. Wenner-Gren anklagades senare för ”hindrande köp” då han köpte upp krigsmaterial för att förhindra att det såldes till de allierade. 300 musiker gick i en protestdemonstration mot att utländska musiker fått arbetstillstånd. Den svenska Försvarsstaben bildades. Dess avdelning Kryptodetalj IV hade till uppgift att forcera krypton. Riksdagen antog en ny utlänningslag. Den innebar inga lättnader för judar men väl för politiska flyktingar. Av humanitära skäl kunde ”rasflyktingar” tas emot i begränsad omfattning om inte ”risker och olägenheter” uppstod i Sverige. Tyska judar som varit politiskt aktiva mot Hitler kunde betraktas som politiska flyktingar. Det var i första hand politiska ”transmigranter”, som var på väg till annat land som Sverige var villigt att ta emot. Sveriges Småföretagares Intresseförening bytte namn till Svenska Småföretagares Riksförbund. Dess tidning hette Svenske Småföretagaren och redan i det första numret kunde man läsa att småföretagarna den andra juli uppvaktat såväl handelsministern som statsministern. De framhöll då att invandringen var obehövlig och att utlänningarna gjorde intrång på alla områden. Slakt av större djur, utan bedövning, förbjöds. Lagstiftningen var riktad mot den judiska koscherslakten. Antisemitiska argument hade vädrats i slaktlagsdebatten ända sedan 1927. Den danske statsministern Thorvald Stauning avvisar tankar på ett nordiskt försvarsförbund. 65
Programmet Dagens Eko införs av Radiotjänst (Sveriges Radio) efter tysk förebild. Nils Flyg blev partiledare i Sveriges Socialistiska Parti som därmed blev alltmer nazistinfluerat. Partiets tidning hette Folkets Dagblad. Enligt sekretesslagen av detta år var det möjligt att begränsa medborgarnas rättighet att ha fri tillgång till allmänna handlingar som förvarades av statlig eller kommunal myndighet. Varje enskild domstol beslutade om handläggningen i målet skulle vara hemlig. Domstolen kunde bestämma att målet skulle handläggas bakom lykta dörrar och kunde hemligstämpla målet i upp till 70 år. 3/3 1937 Riksdagen utfärdade förbud för svenska medborgare att ta värvning i spanska inbördeskriget. 18/6 1937 Tidningen Vägen Framåt kom ut med sitt sista nummer och Per Engdahl började sin verksamhet som talare för Nationella Förbundet. September 1937 De svenska prästerna tillämpade Nürnberglagarna i sin statliga funktion som vigselförrättare. Svenskar som ville gifta sig med en tysk av arisk börd tvingades underteckna en försäkran att ingen av deras far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen eller religionen. Detta var en följd av en stark uppmaning från Utrikesdepartementets rättsavdelning. 1/9 1937 Det avslöjades att Lindholms parti fått stora penningsummor från Tyskland och denna dag köpte man fastigheten Luntmakargatan 7 i Stockholm där man inredde sitt partikansli med redaktion och tryckeri.
66
December 1937 Riksföreningen Sverige – Tyskland bildades och sände ut sitt första upprop som var undertecknat av 407 stiftare. Här finner man ett stort antal kända namn från krigsmakten, ämbetsmannavärlden, vetenskapen, affärsvärlden och ett antal fria yrken samt partinazister av skilda sekter. Sven Hedin gav ut boken Tyskland och världsfreden. Förordets första rad: ”Nationalsocialismen har räddat Tyskland ur ett tillstånd av politisk och moralisk upplösning.” ”Det nationalsocialistiska Tyskland är en folkstat, ledd av en Führer som, ansvarig inför Gud och sitt samvete, går framför sitt folk; i denna folkstat gällde sedliga principer.” Hedin som var en mycket berömd upptäcktsresande hade grundat sina akademiska studier i Berlin på 1890 talet. Han var mycket tyskorienterad och blev personlig vän med Adolf Hitler. Hedin var den siste som blev adlad i Sverige. Till Hedins försvar skall nämnas att han gjorde kritiska invändningar mot judarnas behandling i Tyskland:
67
”Alla de oskyldiga vilkas familjer hade bott i Tyskland sedan århundraden, bidragit till Tysklands storhet och gjort vetenskapen och handeln tjänster borde ostörda få fullfölja sin verksamhet. Den råa och gemena tidningen Der Stürmer borde inte tillåtas utkomma.” Han avslöjade, mycket effektfullt, att han själv var sextondelsjude. I Tyskland försökte man få Hedin att revidera kapitlet om judarna men denne vägrade. Han ställdes då inför ultimatum att stryka kritiken eller att boken skulle stoppas i Tyskland. Hedin valde det senare. ”Tyskland och världsfreden” kom ut i Sverige och i flera andra länder men inte i Tyskland. 5/12 1937 Svensk-tyska föreningen höll en sammankomst med Tysklands riksinrikesminister Wilhelm Frick som inbjuden talare. Denne talade om de svensk-tyska förbindelserna genom tiderna och fick väldiga applåder när han avslöjade att hans tyska riksregering beslutat att resa ett monument till Gustav II Adolfs ära i Lützen. 1938 En del utlänningsärenden överfördes från utrikesdepartementet till Socialstyrelsen där statsministerns bror, Sigfrid Hansson, var chef. Han lät inrätta en särskild utlänningsbyrå som hade till uppgift att registrera alla flyktingar. Man förde 25 olika register över utlänningar som kom till Sverige. I Sverige visste vi att judehatet eskalerade i Tyskland. Vi kände till Nürnberglagarna som gjorde judarna till fjärde klassens medborgare. Vi visste att man i Österrike tillämpade dessa lagar, att judar miste sina jobb, att judiska barn vägrades skolgång och att judiska familjer fördrevs från sina hem. Svensk och tysk polis påbörjade ett omfattande samarbete. Den formella anledningen var Ernst Wollwebers sabotageorganisation. Detta var en sabotagegrupp ledd av den tyske kommunisten och politikern Ernst Wollweber. Organisationen var representerad i Tyskland, Holland, Belgien och Skandinavien. Under spanska inbördeskriget hade den utfört sabotage mot 21 fartyg från länder som stödde och handlade med Franco. De svenska medlemmarna hade som främsta uppgift att störa malmexporten till den tyska rustnings-industrin.
68
Svensk polis fick stora mängder information om personer som den tyska säkerhetstjänsten betraktade som sovjetagenter. Man fick även en förteckning över de svenska spanienfrivilliga som tagits till fånga av Francos trupper. Sveriges yngre läkarförbund protesterade mot att en världsberömd tysk-judisk gynekolog vid namn Bernhard Zondek skulle få praktisera i Sverige. Fler än tusen läkare skrev på en appell varpå Zondek tog tillbaka sin ansökan. Trots att det rådde brist på tandläkare och farmaceuter protesterade svenska kollegor emot att judar, inom deras yrken, skulle få praktisera i Sverige. Walther Sommerlath, far till vår nuvarande drottning Silvia, flyttade hem till Tyskland där han drev ett företag som tillverkade krigsmaterial. Första delen av året kännetecknades av nazistiska kravallmöten i hela landet. Hetspropagandan kulminerade. Allmänna val detta år resulterade i en kraftig tillbakagång för nazisterna. Sven Hedin gav ut boken ”Fünfzig Jahre Deutschland, Femtio år i Tyskland” både i Tyskland och i Sverige. Där tecknade han porträtt på framstående tyskar han känt och prisade 1938 års gränsdragningar i Centraleuropa. Detta visade att han alltjämt var populär i Nazityskland. Allmänna valmansförbundet bytte namn till Högerns riksorganisation som 1952 skulle bli Högerpartiet och senare Moderaterna. Förhandlingar mellan Sverige och Finland resulterade i ett förslag om gemensamt försvar av Åland. De nordiska staterna kom överens om gemensamma neutralitetsregler. Svenska kullagerfabriken (SKF) exporterade detta år rull- och kullager till Tyskland för 6 914 000 svenska kronor en siffra som ökade till 59 139 000 kronor år 1943. Det var emellertid inte bara kullager man exporterade till nazisterna utan även specialstål för den tyska tillverkningen av kullager och senare även kullagermaskiner. Detta medförde att den amerikanska ambassaden i Stockholm betecknade SKF-ledningen som protysk. 69
Februari 1938 I februari samlades 400 studenter på Östermalmstorg med facklor i händerna för att demonstrera mot judeimporten: ”450 studenter, som samlade i protest mot planerad import av judiska läkare, tandläkare och apotekare, kräva som uttryck för studentopinionen, att åtgärder omedelbart vidtagas för att hindra denna invasion. Vi kräva, att nu och för all framtid dessa yrken förbehållas svenska studenter.” Mars 1938 Den tyska legationen krävde i en demarche att två filmer skulle förbjudas på svenska biografer. Filmerna var dels den belgiska ”Passeur d´hommes” vilken skildrade förhållandena i Belgien under Första världskrigets tyska ockupation. Den andra var en amerikansk film med titeln ”Hitler - the mad dog of Europe” eller ”Never to be forgotten”. Ingen av filmerna kom att visas i Sverige. 12/3 1938 Tyskland tar makten över grannlandet Österrike. Regeringen valde att stänga gränserna för judiska immigranter som inte hade släktingar i Sverige. April Svenska Småföretagares Riksförbund antog en resolution mot den stora invandringen. När ett stort antal österrikiska judar sökte sin tillflykt till Sverige fattade regeringen beslut om en kompletterande lag. Man införde viseringstvång för flyktingar med österrikiska pass. Detta för att deras nationalitet ansågs osäker efter den tyska annekteringen. Riksföreningen Sverige-Tyskland börjar ge ut en tidning med samma namn. 17/6 1938 Sverige införde en ny abortlag som tillät abort på medicinska och rashygieniska indikationer.
70
September 1938 Statsministerns bror, chefen för Socialstyrelsen Sigfrid Hansson, utfärdade hemliga instruktioner till gränspolisen att skicka tillbaka alla judar som försökte komma in i landet. Eftersom det var svårt att urskilja vem som var jude föreslog den svenska regeringen att man i Tyskland skulle införa två slags pass. Ett för judar och ett för icke judar. Ett ambulansflygplan störtade i Norrland. Hermann Göring ville därför skänka Sverige ett nytt ambulansflygplan som skulle bära namnet ”Carin Göring”. Den svenska regeringen avböjde och tackade nej till gåvan - något som sårade Göring. 24/9 1938 Den Svenske Nationalsocialisten skrev att ”spioneri är en fullt tillåtlig sak, bara den riktas mot Tysklands fiender.” 29/9 1938 Münchenkonferensen ägde rum där Hitler, Daladier, Chamberlain och Mussolini beslutade om vilka delar Tjeckoslovakien skulle avstå till Tyskland. 1/10 1938 NSAP med tryckeri och allt flyttar in i större och finare lokaler då de köper fastigheten Markvardsgatan 5 i Stockholm. 21/10 1938 I Stockolm hölls ett stort möte mot judeförföljelserna. 2/11 1938 NSAP bytte namn till Svensk Socialistisk Samling och i stället för hakkorset blev vasakärven partiemblem. 7/11 1938 Per Albin Hanssons bror Sigfrid Hansson som var chef för Socialstyrelsen med ansvar för flyktingpolitiken, klagade i sin dagbok övar att arbetet var ”pressande och enerverande”. Han menade att Sverige hade begränsade resurser och bara kunde ta emot en mindre mängd invandrare. Kontroll och restriktioner var nödvändiga och fick vi in för många judar så skulle
71
vi få problem med ökad antisemitism i landet. Det var helt enkelt inte möjligt att tillmötesgå de stackars judarna. Alla svenska myndigheter utomlands fick instruktioner om att fråga de som sökte visum till Sverige om vilken folkras de tillhörde. I Socialstyrelsen kortregister satte man ett ”M” för dem som hade mosaisk trosbekännelse. Den svenska polisen frågade även efter föräldrarnas religion. 10-11/11 1938 Kristallnatten ägde rum i Tyskland Sverige lättade tillfälligt på invandringsbestämmelserna för judar. I Dagens Nyheter kunde man samma dag läsa om den föregående nattens pogromer. ”Sent natten till torsdagen inträffade svåra antijudiska kravaller i skilda delar av Berlin. Nästan samtliga judiska butiker vid Friedrichstrasse och andra delar av Berlins centrum ha fått sina fönsterrutor inslagna av uppretade människohopar. Från München ingår meddelande om en jättebrand i den judiska synagogan, som sent på kvällen stacks i brand av en ursinnig folkskara.” 11/11 1938 Svenska tidningar var fyllda av detaljerade reportage efter Kristallnatten: ”Svårast har hemsökelsen varit i de stora städerna, där synagogorna stuckits i brand, de judiska butikerna plundrats och formliga klappjakter på judar, som i tusental arresterats och insatts i skyddshäkte. I Berlins affärscentrum utmärktes de judiska affärerna redan för någon vecka sedan på olika sätt av myndigheterna, och dessa igenkänningstecken vägledde under torsdagen demonstranterna vid deras systematiska plundringar.” Under två månader efter Kristallnatten avgjordes 1 748 ansökningar om uppehåll från tyska medborgare, nästan alla judar. Drygt hälften, 909, bifölls medan 839 fick avslag. Samtidigt anlände 400 sudettyska flyktingar från Tjeckoslovakien. Vidare anlände 500 judiska barn inom ramen för den barnkvot som regeringen accepterat efter påtryckningar från svenska judar och flyktingvänner. Detta blev de sista flyktingvågorna före kriget.
72
Några veckor efter Kristallnatten drog svenska nazister igång en kampanj mot judisk invandring med mottot ”Mota Moses i grind.” 11/12 1938 Ett tåg anländer till Stockholms central med 174 spanienfrivilliga. Av dem var led 75 av skador från kriget. De hyllades av 8 000 landsmän som sjöng Internationalen och i SocialDemokraten skrev: ”De har hedrat det svenska namnet, de har hedrat sin klass, arbetarklassen, och de har hedrat demokratin. Vi har hotat dem med fängelsestraff för denna bragd genom en oss utifrån påtvingad lagstiftning för nonintervention”. 1939 Sex förbund, Speceri- och Viktualiehandelns expeditförening, Stockholms Textilhandlarförening, Svenska Småföretagares Riksförbund, Riksförbundet för affärsanställda, Stockholms Kvinnliga Expeditförening och Manufakturistföreningen överlämnade en skrivelse till konungen: Den tyske SS-generalen Reinhardt Heydrich blev på svenskt initiativ utnämnd till ordförande i den internationella polisorganisationen. ”Det är absolut nödvändigt att begränsa invandringen, i synnerhet av judar, till Sverige för att inte öka den redan hårda konkurrensen på respektive område.” Sverige var en av mottagarna som köpte stulet guld från Tyskland. De tyska nazisterna hade särskilda plundringskommandon med uppgift att beslagta guld, diamanter och värdepapper i de ockuperade länderna. Banker rånades under vapenhot och många av de tjeckiska, franska, belgiska och holländska regeringarnas gulddepåer föll i tyskarnas händer. Det var även egendom som stulits från judar som förpassats till koncentrationsläger. Detta köptes upp av centralbankerna men även av privata banker och av den svarta marknaden. På så sätt fick Nazityskland utländsk valuta till sin krigföring. Alla måste ha varit medvetna om att det var frågan om stöldgods. Nyheter från Storbritannien kom ut med sitt första nummer. Den hade dagstidningsformat och trycktes i Västerås. Efter tre år hade den en upplaga på 245 000 ex.
73
Prins Gustav Adolf placerade, i samband med de internationella ryttartävlingarna, en krans på den okände soldatens grav i Berlin. Journalisten Kurt Singer gav ut boken: Göring – Tysklands farligaste man. Här publicerade han bland annat en rad dokument om Görings morfinmissbruk. Boken förbjöds omedelbart av den svenska regeringen. Viseringstvång infördes för alla utomnordiska flyktingar. Ture Nerman startade sin starkt antinazistiska tidning Trots allt.
Ture Nerman med sin tidning Trots Allt.
74
Jacob Wallenberg Utdrag ur Enskilda Bankens årsberättelse för 1938 som signerats av Marcus och Jacob Wallenberg: ”Sedan det tyska riket under målmedveten ledning återtagit sin stormaktsställning, har detta land ansett tiden vara mogen att realisera sitt utrikespolitiska program, vars avsikt i främsta rummet är att med riket införliva områden som huvudsakligen befolkas av tyskar. Tryggat genom förbund med det under Mussolinis kraftfulla ledning upprustade Italien, kunde Tyskland i mars månad utan svärdsslag besätta Österrike och i september de tysktalande delarna av Tjeckoslovakien.” Tidningen Trots Allt kommenterade denna årsberättelse: ”Den ger intryck av en stadigt växande beundran för Adolf Hitlers Tredje rike”. Detta år fanns endast 2 810 flyktingar i Sverige varav 2000 Sveriges statsminister Per Albin Hansson och justitieminister K G Westman gick ut i krig mot den svenska pressen och det fria ordet och började med en rad åtal. Främst gällde detta kommunistpressen där de ansvariga i nio mål dömdes till sammanlagt 34 månaders frihetsstraff, i två fall vardera fem månaders straffarbete. Dessutom dömdes fyra icke-
75
kommunistiska tidningsmän till 3,3,3 och 2 månader på anstalt. Däremot dömdes inte en enda nazist till fängelse, för någon som helst publicering, under åren1939 – 41. Samfundet Nordens Frihet bildades för att bistå Finland och verka för Nordens oberoende. Efter Tysklands ockupation av våra grannländer ville man att Sverige skulle gå in i kriget. Man hade som mest 250 medlemmar och bland dem en lång rad kulturpersonligheter. Samfundet upphörde 1946. SSS tidning bytte namn till Den Svenske Folksocialisten. Från och med detta var ordet ”nationalsocialism” borta inom partiet. Sverige drog tillbaka sitt förslag om gemensamt svenskt-finskt försvar av Åland sedan Sovjetunionen motsatt sig en remilitarisering av ögruppen. 10/1 1939 Dagens Nyheter recenserar Franz Zürchers bok Kreuzzug gegen das Christenthum. (Korståg mot kristendomen) I boken fanns klara besked om de förföljelser av skilda kristna sekter som pågick i Tredje riket: ”Vad boken i fortsättningen trovärdigt berättar om grym misshandel till kropp och själ är något helt enkelt ofattbart. I Tredje rikets koncentrationsläger och tukthus försmäkta 6 000 av dessa trosstarka människor, som i likhet med forna tiders martyrer offra allt: arbete, bröd, frihet och själva livet. Anledningen till att de häktats är för det mesta att de vägrat göra Hitlerhälsning och att de ej deltagit i riksdagsvalen. Men ofta är enda skälet att de varit med vid bibelstunder i den trängsta kretsen.” 16/1 1939 Den oförtröttliga Svensk-tyska föreningen höll möte, denna gång med den tyske ambassadören Frans von Papen som talare. Vid ett möte i Viktoriasalen i Stockholm, arrangerat av Lindholmsnazisternas (SSS) studenter, talade professor Gunnar Biörck. Biörck som var ordförande i Medicinska föreningen var även riksdagsman och senare kungens livmedicus. Biörck åberopade arbetslöshet bland yngre läkare för att säga nej till invandring av judiska läkare. Han ansåg det vidare mindre
76
välbetänkt att sätta främmande folk, utan känsla för svenskt psyke och utan säker kännedom om vårt språk, att ge råd till en allvarligt sjuk människa. Ordföranden i Tandläkarinstitutets studentkår Carl-Erik Mösse ansåg inte att det fanns något behov av utländska tandläkare och ordföranden i Farmaceutiska institutets studentkår var emot invandring av judiska farmaceuter. Huruvida svenska tandläkare hade någonting emot utländska farmaceuter och om svenska farmaceuter ville stoppa utländska tandläkare får vi aldrig veta. Februari 1939 Stockholms-Tidningen gick ut och varnade svenska flickor för att inlåta sig med utlänningar. Flyktingar hade upptäckt att om de hade barn med en svensk kvinna så var det lättare att få stanna i Sverige. Barn utom äktenskapet åberopades för att få uppehållstillstånd men byråchefen Kurt Bergström hade lösningen på problemet. Han hotade i artikeln med att det hela kunde leda till att även kvinnan tvingades lämna landet och följa barnafadern till hans hemland.
Gustav V och Gustav Adolf ger Göring Svärdsorden.
77
På hemresa från sin årliga vistelse på Rivieran, i sällskap med prins Gustav Adolf, dekorerar konung Gustaf V Göring med Storkorset av Svärdsorden med kedja. Huruvida Göring blev vackrare har denne författare ingen uppfattning om. Det officiella skälet till att man gav Göring denna utmärkelse var att man ville blidka Hermann Göring då han tagit illa vid sig av att den svenska regeringen tackat nej när han året innan ville skänka Sverige ett ambulansflygplan med namnet ”Carin Göring”. I verkligheten var det så att överståthållare Torsten Nothin hade övertalat kungen att utdela orden därför att Nothin ville förmå Göring att låta Gestapo ta hand om den till Tyskland utvisade Kurt Haijby och sätta denne i koncentrationsläger. Mycket riktigt greps Haijby två dagar senare och ställdes inför rätta, falskeligen åtalad för otukt med två unga pojkar som tjänat som piccolo på hans hotell. Torsten Nothin som var homofob avskydde Haijby och fruktade skandal om Haijbys förhållande till Gustaf V kom till allmänhetens kännedom. Sveriges regering hade ingen aning om Nothins ränker utan satte sin tilltro till det officiella skälet med ambulansplanet. Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning skildrade hur en grupp på 64 judiska barn anlände som flyktingar till centralstationen i Malmö: ”Det var barn i åldern 5 – 15 år som anlände och det var en ganska beklämmande syn att se dessa egendomligt klädda småttingar som stodo huttrande i kvällskylan eller sutto på sitt bagage. De äldre försökte visserligen se kavata ut men många av de yngre gräto förtvivlat.” Harry Schein var ett av barnen och han var då 14 år. Hans mor som visste vad som väntade Wiens judar sände sin son till Sverige. 17/2 1939 Möte med 1 000 studenter i Uppsala där man röstade emot all import av judiska intellektuella. Mot invandringen talade bl.a. Åke Leissner och Arvid Fredborg. Den senare sa också att invandringen var en rasfråga. Med 549 röster mot 349 uttalade sig mötet mot invandringen. Man startade även en petitionsrörelse mot flyktingarna som man ville jaga ur landet. Man lyckades få ihop drygt 25 000 namn och man startade även en studenttidning som var ett organ mot svensk asylrätt. Regeringen var nöjd och belåten och gjorde alls intet för att påverka opinionen i en mer flyktingvänlig riktning.
78
Affisch inför studentmötet i Uppsala 10-17/2 1939 20 000 utländska medborgare som vistades i Sverige tvingades, under denna vecka, att visa upp sitt pass eller annan legitimation och fylla i en blankett där de bl.a. skulle ange om deras far eller mor var judar. Det framgår av blanketten att det inte rörde sig om religion utan om ras. Tidningen Sverige-Tyskland försvarade i ledaren de tyska judepogromerna i november 1938. 22/2 1939 Riksdagen debatterade flyktingfrågan och Per Albin Hansson inskärpte att det var nödvändigt att behålla restriktiviteten.
79
6/3 1939 Lundastudenterna följde Uppsalastudenternas exempel med ett möte mot invandring av judiska intellektuella. Med röstsiffrorna 724 mot 342 antog mötet en resolution som slutade: ”Vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk är skadlig och inför framtiden oförsvarbar”. 21/3 1939 Försvarsstabschefen framhöll i en föredragning för regeringen ett anfall från Sovjetunionen som det mest troliga i händelse av krig. 1/4 1939 General Francisco Franco utropade sig som segrare i spanska inbördeskriget och satt sedan som diktator till sin död. 1975.
En delegation svenskar gratulerar Adolf Hitler å dennes 50-årsdag.
80
20/4 1939 Svenska officerare, ministern i Berlin Arvid Richert, överbefälhavaren Olof Thörnell, konteramiral C F Tamm och överste Helge Ljung, uppvaktade och gratulerade Adolf Hitler på dennes 50-årsdag i Berlin. Detta kan betraktas som en tjänsteresa då försvarsminister PerEdvin Sköld gett den sitt tillstånd. Generallöjtnant de Champs, överstelöjtnant Fevrell och professor Nilsson-Ehle representerade Riksföreningen Sverige-Tyskland och förärade Adolf Hitler en statyett föreställande Karl XII samt en hyllningsadress med texten: Till ledaren Adolf Hitler den 20 april 1939. Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren och folkkanslern Adolf Hitler se Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande. 17/5 1939 Sverige och övriga Skandinavien avböjde en tysk nonaggressionspakt. April 1939 Den brittiske handelsministern Hudson besökte Sverige tillsammans med Ashton-Gwatkin och förklarade för Gunnar Hägglöf att ”Ett kommande krig kommer att bli ett flyg- och blockadkrig.” Man förstod att Sverige skulle komma att befinna sig i nödläget att leverera järnmalm till Tyskland och att man på svensk sida borde förstå att det för Storbritannien kunde bli nödvändigt att med alla medel förhindra en sådan svensk export. Under ett samtal med Ragnar Kumlin var Ashton-Gwatkin ännu tydligare: ”Jag är rädd för att vi blir tvungna att förstöra era gruvor.” Juni 1939 Statens biografbyrå beslutade förbjuda att Charlie Chaplins film ”The great dictator” visades på svenska biografer. De finns även uppgifter som säger att filmen aldrig blev förbjuden utan att den inte visades på grund av att ingen distributör ville ta på sig ansvaret. I händelse av att det funnits en distributör hade den säkerligen blivit förbjuden att visas.
81
3/7 1939 Enskilda Banken utarbetade ett hemligt avtal med det tyska företaget I G Farben som gjorde det möjligt för detta företag att dölja att de ägde kemiföretag i Storbritannien, Kanada, Indien och Australien. Det var I G Farben som ägde patentet på Cyklon B, den dödsgas som användes i förintelselägren. I mitten av månaden anhölls den tyske köpmannen och nazisten Rolf Pilarski. Han hade fått en tysk gestapoman, Fritz Schultz, att föra över vapen till Trelleborg. Han hade även själv fört in vapen från Tyskland. Vapnen hade han sedan sålt till landsfiskal Gustaf Stålgren i Falkenberg och disponent Carl August Steen i Getinge som var initiativtagare till den nazistiska enighetskonferensen i Göteborg den 14:e september 1941. En del vapen såldes till landstormkaptenen Karl Midby samt till några andra nazister. Hösten 1939 Den svenska underrättelsetjänsten återuppstod till följd av krigsutbrottet och det ryska hotet mot Finland. Under den första tiden kallade man sig G-sektionen. Det huvudsakliga syftet var att: ”…skaffa meddelanden om åtgärder som kunde antas utgöra anfallsförberedelser mot Sverige och söka utröna vad ryssarna tänkte företa sig i Baltikum mot bakgrund av MolotovRibbentroppakten”. På tyska legationens begäran häktades en i Sverige boende tysk emigrant vid namn Fritz Koslowski. Han hölls länge i fängsligt förvar utan rättegång. Svenska slöjdföreningen och Sveriges allmänna exportförening med flera företag deltog i en mässa i Königsberg. 23/8 1939 Molotov-Ribbentroppakten ingicks mellan Sovjetunionen och Tyskland. Den kom att rubba den säkerhetspolitiska balansen i Östersjöområdet. 23/8 1939 Statsminister Per Albin Hansson ansåg så sent som denna dag ”långtgående beredskapsåtgärder opåkallade”. Efter påstötningar av oroliga statsråd förklarade han sig, 82
detta till trots, att följande dag att inkalla semesterlediga ministrar och be Gustav V att återvända till Stockholm från Solliden. 25/8 1939 Den svenske industrimannen Birger Dahlerus skickades av Hitler med flyg från Berlin till London för att träffa lord Halifax och försöka nå samförstånd mellan Storbritannien och Tyskland i den polska frågan. Dahlerus for sedan fram och åter mellan Berlin och London som ”en skottspole”, dygnet runt, tills dess han var nära kollaps. Han var en naiv amatördiplomat som trodde att han på detta sätt skulle lyckas avvärja kriget men hans ansträngningar påverkade på intet sätt det senare skeendet. Storbritannien hade lovat Polen bistånd i händelse av ett tyskt anfall. Dahlerus förstod aldrig att Hitler och Göring använde honom för att förmå britterna att svika sitt löfte till Polen. Dahlerus var en affärsman i kylskåpsbranschen som var ute efter nya marknader och ville förhindra krig mellan britter och tyskar. Polen intresserade honom knappast. Dahlerus var gift med Elisabeth Rabe, en av Tysklands rikaste kvinnor genom vilken han blivit bekant med Göring. Han var chef för det svenska industriföretaget Bolinder. 27/8 1939 Programmet ”Einmal am Rhein, en Rhenfärd på grammofon” hade lyfts ut från radions sändning för att lämna plats för ett inspelat tal av statsminister Per Albin Hansson som han tidigare under dagen hållit på Skansen. Det var i detta tal han fällde de numera klassiska orden ”Sveriges beredskap är god”. Det har sedan dess diskuterats om det var den moraliska, den ekonomiska eller beredskap till eftergifter han syftade på då han näppeligen kunde ha menat den militära. September 1939 Marcus Wallenberg köpte, fram till 1941, tyska obligationer till ett nominellt värde av två miljoner dollar och betalade för detta endast 520 000 dollar.
83
Marcus Wallenberg 1/9 1939 Andra världskriget inleddes med Tysklands anfall mot Polen. Utrikesnämnden sammanträdde klockan 12 och klockan 14 hölls konselj under Gustav V:s ordförandeskap. Kungl. Maj:t beslutade om förstärkt försvarsberedskap och förklarade att Sverige skulle iakta fullständig neutralitet i kriget mellan Tyskland och Polen. Drygt 9 000 svenskar skulle under andra världskriget komma att delta på de allierades sida som soldater eller sjömän och man har beräknat att 200 000 svenskamerikaner deltog. 180 svenska frivilliga slogs i Hitlers Waffen SS och av dem hade minst 25 tyskt påbrå och slogs för sin fars eller mors hemland. Av de 180 deserterade minst 25 på grund av den hårda utbildningen och krigströtthet och ibland av personliga skäl. Dessutom lyckades 15 svenskar bryta sina kontrakt på legal väg innan kontraktsperioden gått ut. Några av de kvarvarande gick i Gestapos tjänst och några kom att spionera mot Sverige. En svensk med namnet Yngve Hellenborg var provokatör åt Sicherheitsdienst (SD) i koncentrationslägret Grini utanför Oslo. Av de 180 svenskarna i tysk uniform kom endast ett hundratal till fronten och av dem stupade 28 stycken. Förutom de 180 SS-svenskarna fanns minst 15 stycken som tjänstgjorde i
84
Wehrmacht och två av dem stupade. Det är i dag med säkerhet fastslaget att svenskar i SS bevittnade och/eller kände till insatsgruppernas massmord och bruket av mobila gasvagnar. När de tyska trupperna intog Polen flydde den svenske ambassadören med den polska regeringen från Warszawa. Diplomaten Sven Grafström visade stort mod genom att stanna kvar och förhandla med tyskarna och vann därigenom mycken internationell beundran. Det fanns vid denna tid 195 militära flygplan i landet varav 150 var i stridbart skick. Sverige köpte senare 216 plan från det fascistiska Italien. De flögs upp genom Tyskland där man vid denna tid inte hade någonting emot att vi stärkte vårt försvar. 84 plan som var av märket Caproni kom att kallas S 16. De var av så undermålig kvalité att de bara i Sverige krävde 41 dödsoffer i 16 haverier. 3/9 1939 Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig. Efter krigsutbrottet infördes i Sverige viseringstvång för folk från alla länder utom de nordiska och under de följande åren även för nordiska medborgare. De dryga 2 000 judar som lyckats ta sig in i Sverige mellan 1933 och 1939, registrerades av Socialstyrelsen i kategori (m) som stod för Mosaiska trosbekännare. Att kategorin mer betecknade ras än religion framgår av det faktum att även kristna judar registrerades med (m). Då det nu var svårare att utvisa utlänningar fick Socialstyrelsen rätt att placera dem i förläggningar. Lägersystemet ökade snabbt från ett fåtal för att 1945 ha ökat till 180 läger. Där placerades i första hand kommunister och judar vilka efterhand ersattes med nazister och kollaboratörer efter det att krigslyckan vänt 1943. 8/9 1939 Radiochefen Carl Anders Dymling sände ut ett cirkulär till de anställda vid Radiotjänst: ”Härmed får jag meddela, att på grund av det allmänna politiska läget hädanefter ingen utsändning, av vad slag det vara må, får förekomma utöver det vanliga radioprogrammet. [...] Jag begagnar samtidigt tillfället erinra om det utomordentliga ansvar, som i dessa tider påvilar Radiotjänst. Det åligger var och en, som på något sätt har att göra med programmens sammansättning, utformning eller utsändning att med yttersta noggrannhet tillse, att
85
ingenting, som på minsta sätt skulle kunna skada Sveriges neutralitet eller goda förhållande till andra makter, förekommer i programmet.” 24/9 1939 Lastångaren Gertrud Bratt torpederades och blev därmed det första svenska fartyg som sänktes under Andra världskriget. Innan månadens slut hade ytterligare tre svenska handelsfartyg sänkts. Oktober 1939 Sverige fick den första tvångsmedelslagen men denna ersattes 1940 av en ny dito. Med tvångsmedel menas att myndigheter ges rätt att inskränka medborgares fri- och rättigheter genom frihetsberövande, häktning, gripande och omhändertagande, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan, brevcensur, telefonavlyssnig och beslagtagande av egendom. 3/10 1939. Gustav V kallade till sig det tyska sändebudet Victor zu Wied och beklagade sig över ”de svårigheter den tyska krigföringen beredde svensk handelssjöfart”. Han varnade för att detta kunde leda till minskad utrikeshandel med återverkningar för järnmalmsexporten till Tyskland. 3/10 1939. Utrikesminister Rickard Sandler föreslog att Finland skulle få besätta Åland med trupper vilket även betydde att Sverige skulle garantera Finlands säkerhet. Ernst Wigforss och några andra ministrar protesterade. Några dagar senare föreslog Sandler att Sverige skulle minera vattnen kring Åland.
86
Utrikesminister Rickard Sandler 12/10 1939 Finansminister Ernst Wigforss och bondeförbundets ledare, jordbruksminister Axel PehrssonBramstorp hotade att avgå om svenska skepp la ut minor utanför Åland. 13/10 1939 Sven Hedin for brådstörtat iväg till Berlin, som han sa, på eget initiativ. Han var ute för att mäkla fred mellan Tyskland och Storbritannien. Han blev mottagen som tyska regeringens gäst och bodde på Hotell Kaiserhof mitt emot det nybyggda rikskansliet. Göring bjöd på lunch och Goebbels lovade att ordna ett möte med Hitler. Innan Hedin träffade Hitler var han inbjuden av Göring till Carinhall. Till Hitler sa Hedin som det var att det var Gustaf V som skickat honom. Kungen agerade på eget initiativ och helt utan regeringens vetskap. Av Göring hade man fått veta att Dahlerus försökt resa till London för att mäkla fred men att britterna inte ville ha med honom att göra. Först hade Hedin en idé om att Hitler skulle flyga till England men insåg snart det orimliga. Därpå kom idén att han själv skulle resa till London för att mäkla fred vilket Hitler förkastade. Slutligen föreslog Hedin att man skulle andordna en fredskonferens i Stockholm. Denna tanke föll inte heller i god jord. Führern uttryckte sin tacksamhet över Gustaf V engagemang men trodde inte att det skulle lyckas. De båda vännerna enades då om att krig var det enda som 87
förestod. Hitler bad Hedin tacka den svenske kungen för hans omtanke. Själv kunde han ingenting göra då Frankrike och England ville ha krig. När Hedin for hem för att avge rapport klev han av tåget redan i Södertälje för att slippa journalister och tog taxi till Stockholm. Bilen fick punktering så Hedin anlände inte till slottet förrän vid midnatt. Gustaf V lyssnade till Hedins rapport och insåg att läget var hopplöst. 18-19/10 1939 De nordiska statscheferna möttes i syfte att visa enighet och neutralitet. Finland begärde ett militärt förbund vilket avslogs. Försvarsminister Per Edvin Sköld hade i samråd med utrikesminister Rickard Sandler lovat finnarna att lägga ut minor norr om Åland. Detta framkallade ett raseriutbrott hos finansminister Ernst Wigfors på ett regeringssammanträde. Sandler påpekade att han såg detta som ett misstroendevotum mot honom som utrikesminister. ”Rätt uppfattat” replikerade Wigforss varpå Sköld och Sandler erbjöd sig att avgå. November 1939 På tyskt regeringshåll yttrade man: ”Schweden ist gewissermassen Exportland Nr 1. In diesem Land keine Versorgungsschwierigkeiten aufkommen lassen”. (Sverige är vårt exportland Nr 1. Inga hinder skulle tillåtas för malmleveranserna från Tysklands främsta importkälla). 10/11 1939 Justitieministern lät beslagta Ture Nermans veckotidning Trots allt och väckte åtal mot Nerman för smädelse mot främmande makt. Nerman dömdes till tre månaders fängelse. Artikeln hade rubriken ”Hitlers helvetesmaskin” och handlade bland annat om hur Tyskland skulle få fred. ”Villkoren borde vara att det nazistiska gangsterväldet utrotas, tyska folket återges sin frihet, judarna sina mänskliga rättigheter, Österrike, Tjeckoslovakien och Polen återupprättas och verkliga garantier ges för ett fredligt Tyskland i framtiden.” 30/11 1939 Sovjetunionen startade krig mot Finland. Sverige förklarade sig vara en icke-krigförande part. 88
En nationalinsamling för Finland startades av Svenska Arbetsgivare Föreningen, Landsorganisationen och Kooperativa Förbundet. Man samlade in pengar och förnödenheter. Svenska staten gav krediter på 300 miljoner och krigsmaterial för 47 miljoner. Näringslivet bidrog med 66 miljoner. Den svenska hjälpen uppgick totalt till 490 miljoner. Sverige satte upp en frivilligkår på 10 000 man. Under kriget tog Sverige emot 70 000 finska krigsbarn. Utrikesminister Rickard Sandler ville ge aktivt stöd med trupper till Finland men han tvingades avgå till följd av oenighet med Per Albin Hansson. Disciplinkompanier infördes i syfte att isolera de som ansågs nationellt opålitliga. Åtgärden drabbade främst kommunister. Armén anlade, på initiativ från generalmajor Archibald Douglas, ett disciplinkompani för oliktänkande till Storsien i Norrbotten. December 1939 Den pensionerade generalen Charles de Champs uppvaktade kungen i regeringsfrågan. Han önskade ingenting hellre än att få bort Per Albin Hansson som regeringsbildare. 2/12 1939 Samfundet Nordens Frihet bildades som en reaktion på Sovjetunionens överfall på Finland. 2/12 1939 Utrikesminister Rickard Sandler och försvarsminister Per Edvin Sköld begärde avsked ur regeringen. 5/12 1939 Svenska regeringen beslöt att genomföra den utlovade mineringen norr om Åland varför försvarsminister Per Edvin Sköld tog tillbaka sin avskedsansökan. Finansminister Ernst Wigforss var för första gången tyst under ett helt regeringssammanträde. 5/12 1939 Kommunistiska tidningar beslagtogs.
89
5/12 1939 Enskilda banken ställde sig som bulvanägare till 11 stycken Boschfilialer i olika europeiska länder med löfte om att Bosch AG skulle få köpa tillbaka företagen senast två år efter kriget. Detta för att dölja att företagen var tyskägda. För detta fick Wallenbergarna en bonus på 660 000 kronor. 8/12 1939 Sverige får sin första överbefälhavare (ÖB) i general Olof Thörnell. Han var en ståtlig men tråkig officerstyp av preussiskt snitt. Han kallades av sina medarbetare för ”Lustmördaren” då han dödade all arbetslust. Tyskarna blev däremot glada över hans utnämning då han var tyskvän och hade många vänner bland högre tyska officerare.
Sveriges första överbefälhavare (ÖB) Olof Thörnell 12/12 1939 Kommunisterna förklarades i blockad i Stockholms stadsfullmäktige. 13/12 1939 Sex svenska sjömän omkom och elva skadades ombord på pansarskeppet Manligheten. Man höll på med minsvepning utanför Vinga då en mina detonerade. 90
13/12 1939 Sverige fick, under trycket av storkriget, en samlingsregering med alla partier representerade utom kommunisterna: Per Albin Hansson (s) statsminister. Christian Günther (opolitisk) utrikesminister. K G Westman (b) justitieminister. Per Edvin Sköld (s) försvarsminister. Gustav Möller (s) socialminister. Gustaf Andersson (f) kommunikationsminister. Ernst Wigforss (s) finansminister. Gösta Bagge (h) ecklesiastikminister. Axel Persson-Bramstorp (b) jordbruksminister. J F Domö (h) handelsminister. Herman Eriksson (s) folkhushållningsminister. Thorwald Bergquist (f) konsultativt statsråd Nils Quensel (b) konsultativt statsråd.
Samlingsregeringen
91
Sverige fick alltså en opolitisk utrikesminister i Christian Günther och det fanns de som undrade hur en opolitisk utrikespolitik skulle se ut. Günther hade misslyckats med att försörja sig som författare och poet. År 1924 skrev han en fars för Dramaten med Holger Löwenadler och Alf Sjöberg i huvudrollerna men pjäsen gjorde fiasko. Han satsade då på ämbetsmannabanan och blev med tiden vår opolitiske utrikesminister som stod som trea i betydelse efter kungen och statsministern. Han blev kungens förtrogne och rådgjorde ofta med Gustaf V utan att blanda in statsministern. Han var en karriärdiplomat som tidigare också varit Hjalmar Brantings handsekreterare. Han var känd för att vara väldigt lat vilket han gärna erkände. Hans största intressen var att spela bridge samt att spela på hästar varför han, trots sin höga lön, alltid hade dålig ekonomi. Han var god vän till Gustaf V med vilken han spelat bridge under många år trots att han tyckte kungen var en tråkig och långsam spelare. Günther sägs ha fått posten därför att per Albin inte ville ha en bråkig och envis utrikesminister med egna åsikter som Sandler. Han skulle kunna ta smällar och agera syndabock. Han skulle också kunna offras utan att det medförde regeringskris. Han ansågs således perfekt för uppdraget. Mest av allt uppskattades han av tyskarna som hatade Sandler. De uttryckte nu sin tillfredsställelse över att man fått någon som det gick att tala med. Den nye utrikesministern deklarerade att Sverige ”skulle föra en iskallt egoistisk politik”.
Utrikesminister Christian Günther
92
Till UD-personalens irritation mottog Günther oftast utländska sändebud i enrum och Sverker Åström sa: ”Christian Günther gjorde mycket sällan anteckningar efter sina sammanträdanden med främmande sändebud. Han hade heller inte någon tjänsteman med sig vid dessa samtal. Nu för tiden sker sådant aldrig.” Grunden för Günthers utrikespolitik är att han föredrar en tysk seger eftersom han fruktar Sovjetunionen. Han skulle under och efter kriget få bära hundhuvudet för den svenska eftergiftspolitiken för att sedan snabbt glömmas bort. Han skrev ingen dagbok och var noga med att inte lämna någonting skriftligt efter sig. Det enda är A4 ark med oändliga rader med siffror som utgör travnoteringar. Han skötte sitt jobb själv utan att besvära några medarbetare. Utrikespolitiken blev hans privatsak och han rådgjorde hellre med kungen och högerledaren, ecklesiastikminister Gösta Bagge än med Per Albin. 14/12 1939 Försvarsminister Per Edvin Sköld tog upp frågan om svenskt militärflyg till Finland och dagen därpå beslutas att Finland skulle få flygplanen. Det svenska frivilliga flygförbandet i Finland fick namnet F19 och placeras i Kemi den 10 januari. Det rörde sig om omoderna plan som det dubbeldäckade jaktplanet Gloster Gladiator och störtbombplanet Hawker Hart. Det första flygplanet hade emellertid skänkts till Finland av greve Eric von Rosen och kallades för ”Aeropklanet n:r 1 greve von Rosen”. Greven hade dekorerat det med två med sin privata symbol hakkorset och det var så som svastikan kom att bli finska flygvapnets symbol. 18/12 1939 Göteborgs Morgonpost publicerade ett öppet brev med rubriken ”En protest”. Den var undertecknad av några direktörer i konfektionsindustrin, Rickard Berlin, Sven Gulin jr. och Valerius Hansson. Det hela kom att kallas för ”skräddarprotesten” och det man protesterade emot var Torgny Segerstedts fräna kritik av Hitlerregimen. 20/12 1939 Generalmajor Rickman von der Lancken tar initiativet till och bildar 1939 års förvarsförbund som ett par månader senare bytte namn till Försvarsfrämjandet.
93
21/12 1939 De första i den svenska frivilligkåren påbörjar sin resa mot Finland. 21/12 1939 I Göteborgs-Posten kunde man läsa ett upprop under rubriken ”Ett instämmande i protesten”. Här hade 62 professorer, docenter, läkare, fabrikörer och köpmän i Lund undertecknat uppropet och gav därmed ”skräddarprotesten” sitt stöd. 22/12 1939 Ytterligare ett instämmande i skräddarprotesten undertecknades av 34 göteborgsadvokater. 23/12 1939 Sovjetunionens sändebud Alexandra Kollontaj skrev i sin dagbok att ”den där Günther är en ryggradslös drönare, en pultron.” Detta till trots blev de båda senare de bästa vänner och behandlade varandra med respekt. Vintern 1939/40 Storbritannien hade planer på att vinna kriget genom ekonomisk krigföring. Man ville åstadkomma ett totalstopp för järnmalmsexporten från Sverige. Churchill ville erövra Narvik och de svenska malmfälten och minera hamnen i Luleå och låta sabotörer spränga hamnen i Oxelösund och torpedera de tyska lastfartygen. Även fransmännen gillade idén att vinna kriget genom att skaffa sig kontroll över järnmalmen. Churchill hoppades att Hitler skulle anfalla Sverige så att Storbritannien kunde skicka trupper till Sveriges försvar och samtidigt lägga beslag på malmfälten. I slutet av året underrättades det svenska utrikesdepartementet om ”de nya aktiviteterna i den tyska judepolitiken”. Sekreteraren i den svenska beskickningen i Berlin, Eric von Post, slog larm och skickade avskrifter av viktiga dokument som visade den klart försämrade situationen för judar. De visade sig att judar transporterades till okända mål i Polen och att 2 000 judar deporterades från Österrike varje vecka. Den svenska regeringen visade inte minsta reaktion på uppgifterna. Sverige behöll sin gamla inställning: ”att inte lägga sig i.” Att tala om judar och judeutrotning i riksdag och regering var så gott som tabu före och under världskriget.
94
I flera mål vintern 1939-40 utnyttjade åklagaren, i syfte att skrämma juryn, ett uttalande av statsminister Hansson att tryckfrihetsförordningen skulle skärpas. Den första statsmakten blandade sig grundlagsvidrigt i rättsväsendet. I december fattades beslut om att Sverige skulle sända en frivilligkår till Finland. 8 260 svenskar och 727 norrmän kom att kämpa på Finlands sida. Av dessa stupade 33 man. Kostnaderna täcktes av insamlingar och på 13-dagen arbetade 90 000 metallarbetare en dag för Finland och skänkte sin dagslön. Frivilligkåren skulle komma att bestå av svenskar som var upprörda över det ryska anfallet på grannlandet men även av nationalsocialister och andra högerextremister som på detta sätt fick tillfälle att dra ut i korståg mot bolsjevikerna. 1940 Sveriges regering beviljade statsbidrag till svenskt deltagande vid tre stora mässor i Leipzig, Königsberg och Wien. Sverige kom att vara rikligt representerat vid dessa arrangemang åren 1940 till 1942. Viss censur av vykort infördes på grund av kriget. Författaren och företagsdoktorn Bertil Neuman fick av en högt uppsatt diplomat på UD veta att ”diplomatyrket inte passade riktigt bra för en jude”. Den lilla syndikalistiska tidningen Arbetaren beslagtogs för första gången och detta upprepades 21 gånger fram till oktober 1942. Totalt skedde ett fyrtiotal ingrepp mot tidningen och de ansvariga utgivarna turades om att sitta i fängelse. Arbetaren hade i likhet med Ture Nermans tidning Trots allt en viktig roll då de fick fram fakta som uppmärksammades av den övriga pressen. Sverige erkände en dom i tyska Berliner Landesgericht om annullering av ett äktenskap mellan en tysk ”arier” och en svensk kvinna av judisk börd. Hon blev därmed en ogift mor och parets son miste retroaktivt sin äktenskapliga börd. UD saknade behörighet att tolka svensk lag men gav anvisningar som innebar att en nazitysk dom skulle beaktas i Sverige.
95
Sverige hade i enlighet med tysk önskan dragit sig ur umgänget med Polen, Tjeckoslovakien och andra ockuperade stater. En mängd svenska konsulat hade beredvilligt utrymts. Det svenska flygbolaget Aerotransport vägrade att sälja biljetter till 3 000 polacker i Baltikum som via Sverige ville ta sig till Storbritannien. Nästan allt svenskt försvarsmaterial var inköpt i Tyskland. Per Engdahl drog åter igång sin tidning Vägen Framåt som i nummer sju publicerade följande sensationella krav: ”Sverige bör ockupera Finland. Det finska området bör infogas i det svenska riket. En blixtsnabb ockupation av Finland betyder, att de makter, som har intresse av Sveriges samfärdsleder, som drar nytta av det svenska näringslivets fortsatta funktion och som inte önskar några komplikationer i Norden, de får därigenom också intresse av Finlands bevarade neutralitet.” En tragedi utspelade sig i den svenska frivilligkåren vid Pyhäjärvi i Finland. En löjtnant och en menig soldat avled under oklara omständigheter under ett patrulluppdrag. Soldaten hade sårats och lämnats kvar då inga transportmöjligheter fanns men löjtnanten hade då frivilligt stannat hos den skadade. Då ingen räddning fanns för soldaten hade löjtnanten förmodligen kortat hans lidande med ett skott innan han tog sitt eget liv. Senare visade det sig att löjtnanten, mot alla order, fört med sig hemliga handlingar som kommit i ryssarnas händer och som kom att utnyttjas vid artilleribeskjutning av Frivilligkårens ställningar. I början av detta år gjorde tyska UD en demarche om att filmen ”På västfronten intet nytt” skulle upphöra att visas på svenska biografer. Filmen byggde på en roman med samma namn, skriven av författaren Erich Maria Remarque och han var en av de författare vars böcker bränts på bål i nazityskland. Sverige köpte krigsfartyg av det fascistiska Italien, bland annat fyra jagare. De seglades hem av svenska besättningar under befäl av kommendörkapten Torsten Hagman. Fartygen inringades av en brittisk flottstyrka och tvingades in till brittisk hamn som beslagtagna. Det hela löstes på diplomatisk väg och man kunde fortsätta sin färd mot Sverige. Hagman
96
kritiserades hårt av nazivänliga svenskar som menade att han borde ha skjutit sig ur inringningen. Det visade sig senare att Hagman handlat rätt. Hade han sökt skjuta sig loss hade troligen ingen av dessa jagare nått Sverige. En tidigare medarbetare till Hitler var Herman Rauschning. Detta år släpptes hans till svenska översatta bok ”Samtal med Hitler”. Vad Hitler där säger ansågs tydligen av det svenska justitiedepartementet så pinsamt och komprometterande att det kunde störa det vänskapliga förhållandet mellan Sverige och Tyskland varför boken beslagtogs.
Rauschnings i Sverige beslagtagna bok En lag som möjliggjorde upplösandet av politiska partier antogs men den kom aldrig att användas. Tidskriften Judisk krönika avslöjade att judar i det ockuperade Polen fördrevs, misshandlades, och sköts. Regeringen beviljade 23,5 miljoner kronor för byggandet av befästningar längs skånska kusten, den så kallade Per Albinlinjen. Av en ren tillfällighet råkade det vara så att
97
cementkungen Ernst Wehtje som levererade betongen till alla bunkers var svåger till general Helge Ljung. Den tyske journalisten Ludvig Levy stod inför rätta, vid Stockholms rådhusrätt, efter att ha bedrivit underrättelseverksamhet för brittisk räkning mot Tyskland. Enligt åklagaren, Simon Sellén, skulle ett överlämnande av uppgifter till Tysklands fiender ”innebära en ur tysk synpunkt icke önskvärd handling och att ett sådant meddelande, därest det tillåtes i Sverige, skulle skada Sveriges vänskapliga förhållande till Tyskland.” Levy dömdes till åtta månaders fängelse, ovillkorligt. Det var alltså rättsligt relevant att beakta den utrikespolitiska situationen när straff skulle utmätas. Ytterligare ett par domar i liknande fall avgjordes detta år och alla avhandlades bakom stängda dörrar och hemligstämplades i 25 år samtidigt som de förväntades ha en allmänpreventiv effekt. Kunde dessa domar verkligen ha någon avskräckande effekt? Hur skulle spioner och sabotörer kunna avskräckas av någonting de inte kände till? I en del fall offentliggjordes visserligen namnet på den dömde samt straffsatsen, men för att uppnå en allmänpreventiv effekt så krävs ju att man även får veta vilket brott som begåtts. Ett annat problem var att tingsrätterna saknade prejudikat då alla mål hemligstämplades. Januari 1940 General Archibald Douglas kallade upp sin gode vän nazistledaren Per Engdahl till Boden för att tala till trupperna. Några nationalsocialistiskt orienterade riksdagsmän i andra kammaren motionerade om att dödsstraffet skulle återinföras i fredstid. 2/1 1940 Vår frilansande diplomat Birger Dahlerus befann sig hos Göring på Carinhall för att köpa vapen till den svenska krigsmakten. Sedan vi skickat det mesta till Finland stod vi själva dåligt rustade. Nu ville Sverige köpa det stöldgods i form av vapen som tyskarna erövrat i Polen men dessa affärer höll på att gå om intet då Hitler surnat till över artiklar som stått att läsa i svenska tidningar .
98
3/1 1940 Per Albin nås av rykten om planer på att Gustaf V skulle förmås avskeda regeringen och ersätta den med en ministär under ledning av Stockholms borgmästare Nothin. I mars fick Per Albin av säkerhetschefen veta att man i försvarsstaben hyste sådana planer. Han tog alla rykten med upphöjt lugn. Sven Grafström var mycket skeptisk till säkerhetschefen Eric Hallgren som han kallade: ”vår egen något blåögde Himmler”. 8/1 1940 I Sverige infördes en tvångsmedelslag som gav säkerhetstjänsten utökade möjligheter att kontrollera posttrafiken. Här krävdes ingen misstanke om brottslig verksamhet. Här gällde det att ”förhindra och uppdaga brott”. Vi fick en godtycklig censur. Lagen kom att förlängas årligen fram till den 30 juni 1945. Under denna tid kontrollerade säkerhetstjänsten 50 miljoner brev och avlyssnade 11 miljoner telefonsamtal. 12/1 1940 För att blidka tyskarna så att vi skulle få köpa deras stöldgods i form av polska vapen så bjöds Göring och hans hustru Emma på middag på svenska legationen i Berlin. Göring anlände i vit uniform med Svärdsorden som han fått av Gustaf V. Här snålades inte då svenskarna flugit den delikata måltiden och de mycket fina vinerna med Lufthansa från Stockholm. Göring hyllades och höll själv ett ”historiskt och gripande tal” och stannade sedan till midnatt. 16/1 1940 Statsminister Per Albin Hanson förklarade i remissdebatten: ”Vi ämna med alla till buds stående medel möta varje försök att kränka vår neutralitet. Det är då också klart, att allt tal om att vi själva skulle kunna begå oneutrala handlingar, genom att tillåta genommarsch av krigförande trupper eller begagnande av stödjepunkter på svenskt territorium eller på något annat sätt, är fullkomligt gripet ur luften. Något sådant kan icke komma i fråga.” 17/1 1940 1939 års försvarsförbund bytte namn till Försvarsfrämjandet. Dess förste ordförande blev generalmajor Rickman von der Lancken som också var initiativtagare till organisationen. Uppgiften var att ”genom upplysning och opinionsbildning förstärka det svenska försvaret”. Man gav ut tidskriften Folkförsvaret som under kriget utsattes för mycken kritik för sin
99
protyska hållning. Mot krigets slut förbjöd överbefälhavaren, general Helge Ljung, att denna tidskrift spreds på officersmässarna. 20/1 1940 I en debatt med Svenska Författarföreningen och Publicistklubben erkände justitieminister Westman att tyska ministern enträget uppvaktat om åtgärder mot svensk press ”och – ”Vad ska man svara?” Till Sovjet vågade han däremot samma år svara: ”Vi beklagar men svenska folket har tryckfrihet.” 26/1 1940 Statens informationsstyrelse bildades och fick till uppgift att övervaka pressen och övriga medier. Den skulle: upplysa, granska, kartlägga och styra den svenska opinionsbildningen och i viss mån även folkopinionen. Regeringen utfärdade följande instruktion för Statens informationsstyrelse. De skall: ”handhava ledningen av den särskilda informationsverksamhet som är erforderlig vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden, ävensom av den därvid erforderliga övervakningen av alla slags skildringar för allmänheten, såsom tidningar, tidskrifter, böcker, muntliga föredrag, bilder, film, radio, grammofonskivor m.m.” Till ordförande i SIS utsågs historieprofessorn och rektorn vid Stockholms högskola, Sven Tunberg. Till styrelseledamöter utsågs bl.a. chefen för Tidningarnas Telegrambyrå (TT), Gustaf Reuterswärd och radiochefen Carl Anders Dymling. SIS sorterade under Utrikesdepartementet vars representant i styrelsen hette Oscar Thorsing. SIS utövade en mycket sträng radiocensur. 29/1 1940 Sovjetunionen lämnade via sitt sändebud Alexandra Kollontaj ett telegram till Christian Günther där man sa sig vara villiga att förhandla med Finlands regering utan att vilja gå med på några eftergifter. Det var med stolthet den svenske utrikesministern kunde lämna över telegrammet till Finlands sändebud Eljas Erkko. Han hade även via Kollontaj begärt att Sovjetunionen inte skulle bomba Åland och det lovade Molotov att undvika.
100
Februari 1940 Polisen gjorde, på uppdrag av regeringen, razzior mot lokaler och tidningsredaktioner tillhörande kommunisterna. Bakgrunden var de antikommunistiska stämningarna efter Sovjetunionens anfall på Finland. Märkligt nog gjordes aldrig någon razzia mot nazisternas många tidningsredaktioner. Den nyutnämnde tyske legationssekreteraren Kappner infann sig hos byråchefen Thorsing med en lista på nio engelska, franska och amerikanska filmer av propagandistisk typ och anhöll om att de inte skulle få visas i Sverige. Ett par månader senare hände samma sak ytterligare tre filmer. Socialstyrelsen fick rätt att förordna om omhändertagande i förläggning av icke önskvärda utlänningar som exempelvis politiskt aktiva, kriminella, disciplinfall och sådana som stod under observation. Desertörer ansågs ofta böra interneras, under någon tid. Förläggningar där utlänningar internerades kallades slutna förläggningar. Det fanns även öppna förläggningar för flyktingar som inte kunde klara sitt uppehälle. 3/2 1940. Den svenska frivilligkåren går ut i strid för första gången och det sker strax nordost om Rovaniemi i norra Finland. 10/2 1940 Säkerhetstjänsten genomförde, tidigt denna lördagsmorgon, razzior mot kommunister över hela landet på order av socialminister Möller och med justitieminister Westman som tillskyndare. 995 personer och 45 kommunistiska lokaler fingranskades. Det var alltså landets regering som stod för initiativet och inte säkerhetstjänsten. Polisen var måttligt intresserade. Göte Friberg som deltog i razzian har hävdat att det var ”uppenbart att razzian saknade juridisk täckning.” Man fick fast en passförfalskare men den största behållningen var att man fick tillgång till åtskilliga medlemsförteckningar. I en presskommuniké förklarade man vad som orsakat razzian. Det hade år 1934 (!), alltså sex år tidigare, kommit till säkerhetstjänstens kännedom att svenska kommunister tagit emot ekonomiskt stöd från Sovjetunionen. Det gällde att slå till direkt. Efter sju månader var säkerhetstjänsten klar med sin utvärdering och konstaterade lakoniskt att ”aktionen inte gett vad man möjligen väntat sig.” Vad en razzia mot
101
45 nazistiska lokaler och 955 nazister skulle ha avslöjat får vi aldrig veta eftersom man aldrig kom på idén att genomföra en sådan aktion. Vid ovanstående razzia arresterades, i Ängby utanför Stockholm, en 35-årig norrman vid namn Martin Rasmussen Hjelmen. Han var motståndsman tillhörande Wollweberligan i Norge och höll som bäst på att organisera sabotageverksamhet bakom de finska linjerna i Vinterkriget. Den svenska polisen delgav honom inga misstankar om detta utan dömde honom istället till åtta och en halv månads fängelse ”för brukande av falska resehandlingar.” Efter detta utlämnade man honom till sina vänner i Gestapo som skickade honom till Tyskland där han sattes i arbetsläger och torterades i tre år varefter han avrättades genom halshuggning i tukthuset Brandenburg-Görden den 30 maj 1944. 13/2 1940 Propagandaminister Goebbels höll ett tal där han betecknade det som orimligt att neutrala regeringar på respektive håll medgav skarp kritik av det krigförande Tyskland. Detta mycket auktoritativa uttalande, som varierades i många tyska tidningar, gjorde alltför stort intryck på den svenska regeringen. Man införde censur under krig eller krigsfara samt tog sig rätten att förbjuda periodiska skrifter som ansågs ”farliga för rikets fred”. 16/2 1940 Folkets Dagblad avslöjade att Finland flera gånger begärt svensk militär hjälp men fått avslag. Per Albin Hansson och Christian Günther bekräftar att man inte tänkte hjälpa Finland militärt. Nästa dag höll Rickard Sandler och 700 finlandsvänner en konferens i Stockholms konserthus där det hölls ”hetsande tal.” 18/2 1940 Christian Günther besökte Per Albin Hansson i dennes hem i Ålsten och sa att kungen ville hålla ett tal i radio. Troligen var det så att Günther själv hade skrivit talet men bett sin vän Gustaf V att framföra det. I talet gav kungen sitt stöd till Christian Günthers och Per Albin Hanssons hållning. Hansson begav sig till slottet och gjorde som Günther begärt och detta var första gången som inte statsministern hade läget under kontroll. Kungen höll extrakonselj där han körde över alla statsråd som behagade ha invändningar mot radiotalet och han brydde sig heller inte om invändningar från kronprinsen eller arvprinsen Gustav Adolf.
102
Samma kväll höll kungen sitt radiotal. Finlandsaktivisterna med ankaret i högborgerliga och militära kretsar förlorade efter detta all sin kraft. Ordförande Sigurd Curman i det Finlandsaktivistiska förbundet Nordens frihet deklarerade. ”I Sverige brast tron på vår kung”. 19/2 1940 Sven Hedin fyllde 75 år och fick telegram från Adolf Hitler, Hermann Göring, Joseph Goebbels och Joachim von Ribbentrop. Prinsen av Wied överlämnade utmärkelsen, Storkorset av Tyska Örnen. 29/2 1940 Denna dag sköts en svensk frivillig soldat i Finland till döds av sin löjtnant Evald Fock. Vid aftonvisitationen två dagar tidigare hade man saknat två soldater. Nästa dag hölls förhör med de båda förrymda som arresterades klockan 10.15. Den ene vars namn var Knut Svensson, född den 15/6 1914, sattes i en kall bastu som användes som arrestlokal. Där satt han sedan i ett och ett halvt dygn då han börja skrika ut ”hårda ord” mot den allmänt avskydde löjtnanten. Denne tappade besinningen. När löjtnanten hotat Svensson med krigsrätt och arkebusering rusade Svensson på löjtnanten som då sköt honom i bröstet. Därefter gick löjtnanten men återvände strax och sköt den svårt skadade Svensson i huvudet. Sedan gav han order till en soldat att gräva en grav. Det inträffade anmäldes till den finska krigsmakten, graven grävdes upp och Svenssons kvarlevor skickades hem till Sverige i en förseglad kista. Löjtnanten var kvar vid batteriet till den 10 april då han beordrades hem till Sverige där han befordrades till kapten. Han slutade sin militära bana som överstelöjtnant vid Lv 3 i Norrtälje. Mars 1940 I början av denna månad vände sig Frankrikes president Daladier till Gustaf V och begärde att hans trupper skulle få marschera genom Sverige, från Narvik till Finland för att komma finnarna till hjälp. I Sverige förstod man genast att det inte hade med Finland att göra. Alla förstod att om fransmän och britter gavs tillträde till Norrbotten så skulle det vara för att stoppa Sveriges leveranser av järnmalm till Tyskland. Churchill och Hitler visste att kontrollen av den svenska malmen kunde avgöra kriget. Den nystartade ”Utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande”, som bestod av 16 män, genomförde en sex dagars studieresa till Tyskland.
103
Joseph Goebbels talade till Sven Hedin om Torgny Segerstedt: ”Han ansåg det oerhört att en regering var så svag att den för landets säkerhets skull inte kunde kväva ett sådant organ som Segerstedts tidning. Statsministern och utrikesministern borde bringa dessa reptilungar till tystnad. Här får man intrycket att Segerstedt är en tolk för en mycket stark folkstämning. Därför är en dylik mans verksamhet en fara för Sverige och ett oting för förståelsen mellan Sverige och Tyskland.” Att det vid denna tid diskuterades om en ”statskupp” i officerskretsar framgår av Stig H:son Ericssons memoarer: ”Efter en representationsmiddag antecknar jag själv: ”Sedan gästerna gått och endast Rappe, Adlercreutz och jag var kvar lade den förste ut temat regimskifte och frågade mig rent ut, om jag skulle vara med och stödja en sådan aktion. Då han emellertid inte kunde klara ut mål och medel, för att inte tala om förutsättningarna, ville jag inte ta ställning till frågan. Att samtalet var intressant är odisputabelt och att, det inte lämpligen bör kläs i skrivna ord är lika säkert. Rappe återkom till sina funderingar ännu en gång på en tågresa till Norrland, men inte ens min nyfikenhet kunde förmå mig att lyssna på allvar.” Stig H:son Ericsson själv gjorde sig här skyldig till insubordinationsbrott då han inte anmälde Rappes planer. 1/3 1940 En förordning om transportförbud för tidningar antogs av riksdagen. Under debatten framgick med tydlighet att den nya förordningen uppfattades som direkt föranledd av den kommunistiska propagandan. Inte den nazistiska som var betydligt mer omfattande. Förbudet avsåg transport med statliga kommunikationsmedel, främst Statens Järnvägar och Postverket men även transporter med enskild järnväg och enskild motorfordonstrafik. Denna lysande idé kom från justitieminister Westman som klurat ut att det i Tryckfrihetsförordningen (TF) inte fanns någonting som hindrade att man införde transportförbud. Det var alls icke bara kommunistiska tidningar som drabbades av transportförbud utan även Ture Nermans tidning Trots allt och den syndikalistiska Arbetaren.
104
Tidningarna spreds, transportförbudet till trots, över hela landet då det fanns sympatisörer bland SJ-anställda, lokförare och konduktörer samt chaufförer och andra resenärer. Ingen av de många nazistiska publikationerna drabbades någonsin av transportförbud. 3/3 1940 Ett nattligt sprängattentat utfördes mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå. I branden omkom fem människor. Sju personer häktades och dömdes. Det var fänrikarna Hans Borgström och Torsten Nordström, journalisten Gunnar Hedenström, Gösta Krendel, Jim Palmqvist, kapten Uno Svanbom samt stadsfiskal Ebbe Hallberg. De anklagades politiska hemvist klarlades aldrig men Nordström och Palmqvist hade varit organiserade nazister och stadsfiskalen var sedan länge känd för sin tyskvänliga inställning. Samtliga dömdes till anmärkningsvärt korta fängelsestraff. General Archibald Douglas hade stark anknytning till attentatsmännen. Aktionen utgick från den nazismen närstående Norrbottens-Kurirens redaktion.
Attentatet mot Norrskensflamman
4/3 1940 Sven Hedin hade besökt sin vän Adolf Hitler och meddelade svenska UD att Hitler sagt: 105
”En sak måste man i Sverige ha klart för sig, och det är att i det ögonblick engelska eller franska trupper satte sin fot på Sveriges jord, så komme Tyskland ögonblickligen att ingripa”. 8/3 1940 Föreningen Kämpande Demokrati höll ett möte som handlade om nazisternas koncentrationsläger. Gillis Hammar stod som arrangör och mötet hölls i Folkets Hus i Stockholm. Lägg märke till det tidiga datumet när många senare kom att hävda att man ingenting visste om några koncentrationsläger. 13/3 1940 Fred mellan Sovjetunionen och Finland. Stig Cederholm var 36 år och hade anmält sig som frivillig i Finska vinterkriget och nu lät han, som så många andra, värva sig till Waffen-SS. Enligt egen utsago slogs han i de hårda striderna i Ukraina till sommaren 1941. Stig var en notorisk mytoman och det finns de som hävdar att han aldrig satte sin fot i Ukraina. Vad man med säkerhet vet är att han var nazist, att han försörjt sig som sjöman, journalist och jägare. Vidare vet man att han 1927 blivit arresterad för diverse småbrott, blivit sinnesundersökt på Långholmen och suttit inspärrad på S:t Sigfrids sinnessjukhus i Växjö. Efter Ukraina gick han omkring och stoltserade i lånta fjädrar i Oslo då han fått tag på en uniform som visade att han var fänrik i svenska flygets reserv. I augusti häktades han för förskingring och låstes in på Ullevåls sjukhus där han stal pengar. När tyska ockupationsmakten tröttnat på honom satte man in honom på koncentrationslägret Grini där han stal potatis och placerades i ett straffkompani med i huvudsak norska judar. Stig Cederholm släpptes fri från Grini och återvände till Sverige och lades in på Sidsjöns sinnessjukhus. När han kom ut arrangerade han en skyttetävling i Sundsvall men innan den gick av stapeln var Stig Cederholm försvunnen med anmälningsavgifterna och en nystulen skrivmaskin som han pantsatte. Han for till Finland för att återigen låta värva sig till WaffenSS men hamnade som gäst hos tyska officerare i Rovaniemi innan han återvände till Sverige där han lämnade efter sig ett spår av obetalda räkningar innan han åter blev häktad. I september lades han åter in på Sidsjön och det var här han började skriva böckerna om ÅsaNisse. Den första humoresken publicerades i veckotidningen Tidsfördrif. Sammanlagt skrev han 48 böcker om Åsa Nisse vilka i sin tur gav upphov till 20 filmer med John Elfström i huvudrollen. Åren 1955 till 1957 var han gift med en på den tiden mycket känd och produktiv 106
författarinna av herrgårdsromaner vid namn Birgit Th. Sparre. Denna stackars dam fick all anledning att ångra giftermålet då Cederholm förskingrade stora delar av hennes ägodelar och tog lån tills långivarna tog resten av hennes ägodelar och till slut gick hennes arvegods herrgården Åsundsholm på exekutiv auktion. Det tog alltså bara två år för Stig Cederholm att helt ruinera en framgångsrik och välsituerad författarinna Stig Cederholm blev miljökämpe, gav även ut några naturböcker och blev medlem i fascistorganisationen Nysvenska rörelsen. Denne Åsa-Nasse avled den 18 april 1980 i Växjö. Vid kapitulationen fanns 8 700 frivilliga svenskar på finsk mark. 21,5 procent var industriarbetare, 12,2 procent var transportarbetare, 11 procent var byggnads och grovjobbare och 11,7 procent var jordbrukare och bönder. Endast 2 procent var officerare, 7,6 procent utgjordes av underofficerare och manskap, 10,7 procent var studerande. Övriga vet vi ingenting om. Bland offentliga personer kan nämnas författarna Harry Martinsson och Olof Lagercrantz, och bland idrottsmännen fanns tennisspelaren Calle Schröder, simmaren Arne Borg och boxaren Lennart Tancred. De allierade planerade ett anfall mot Narvik för att sätta stopp för den svenska malmexporten till Tyskland. Något sådant anfall kom dock aldrig till stånd. 26/3 1940 Svenska regeringen vägrade fransmän och britter att färdas över svenskt territorium för att komma Finland till hjälp. Per Albin motiverade avslaget med att en sådan genomresa skulle kunna dra in Norden i storkriget. 27/3 1940 Fyra kommunistiska morgontidningar och Ture Nermans tidning Trots allt belades med ett transportförbud som upphävdes först den 27 mars 1943. 1/4 1940 Tidningen Trots allt konfiskeras utan rättegång, likaså Nyheter från Storbritannien. Trots Allt och Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning beslagtogs vardera åtta gånger under kriget. Orsaken till att regeringen beslagtog tidningar utan rättegång var helt enkelt att de inte fick påverka en domstol och domstolen kunde ju ha friat tidningen. Alltså var det säkrast för regeringen att inte gå till domstol. 107
Det förekom dock att regeringen, i strid mot grundlagen, försökte påverka domstolar som senare när det gällde ”Kvarstadsbåtarna”.
Kvarstadsbåten Dicto Den engelske ministern Butler deklarerade sin syn på Sverige: ”Svenskarna är beslutna att till varje pris undvika eld och svärd. De skulle hellre sälja sitt land och sina själar till nazisterna än att slåss för sin övertygelse och sitt oberoende. De skulle hellre inbjuda Tyskland att ockupera landet än att riskera en väpnad invasion.” April 1940 Den svenske amiralen Fabian Tamm togs emot i audiens hos Adolf Hitler som sa: ”Jag har krossat två länder och skall göra likadant med varje land som sätter sig emot mig”. Före krigsutbrottet hade det svenska handelsutbytet västerut gått via Atlanten men nu skars denna handelsväg av nästan helt. Sverige lyckades dock förhandlingsvägen förmå stormakterna att acceptera en viss trafik västerut. Direktiven till förhandlarna var att uppnå en lösning med västmakterna ”utan att komma i konflikt med Tyskland.” Under tiden 1940-1941 kom man överens om att fyra fartyg per månad, till och ifrån Sverige, skulle få passera den i övrigt spärrade sjövägen. Detta som kom att kallas 108
”lejdtrafiken” var förlagd till Göteborg och kom att fortgå under hela kriget med smärre avbrott. Kommendörkapten Forshell var mycket irriterad på journalister och jurister som kritiserade Tyskland. Han föreslog för ÖB att man skulle införa diktatur och skjuta några journalister för att få rättning i ledet och han tyckte sig ha fått gehör för sina idéer. 9/4 1940 Tyskland invaderade Danmark och Norge. En av orsakerna till att Tyskland ville ockupera Danmark och Norge var att man ville säkra transporterna av malm, kullager m.m. från Sverige. Man ville även med detta stänga in Skagerack och Östersjön och få ubåts- och flygbaser i Norge och Danmark för ett anfall mot Storbritannien. Sverige fyllde ingen sådan funktion. Anledningen till att man inte intog Sverige var också att man visste att våra gruvor kunde sprängas innan de hann fram och det skulle göra gruvorna obrukbara för lång tid. En ofta citerad aforism vid denna tid löd: ”Hitler tog Norge på två månader, Danmark på en dag och Sverige tog han med ett telefonsamtal.” Sverige hade trots alla varningar inga som helst militära trupper i södra delen av landet och man var i full färd med att skicka hem de trupper som varit mobiliserade i Norrbotten. Kustflottan låg infrusen i Östersjön, Västkusten och Öresund var helt oskyddade. Från tyskt håll bad man att få använda det svenska telenätet för trafik mellan Norge och Tyskland vilket beviljades. Försvarsstabens avdelning Kryptodetalj IV började omedelbart att avlyssna trafiken vilken oftast var krypterad med kryptomaskinen Geheimfernschreiber. Den ansågs ge olösbara krypton med sina 893 622 318 929 520 960 stycken olika nyckelhjulsinställningar. Matematikprofessorn Arne Beurling löste problemet ensam och endast med hjälp av papper och penna. Under kriget togs 296 000 meddelande i den tyska trafiken.
109
Detta år gick över 300 svenskar in i Norge för att slåss mot tyskarna och över hälften fick göra insatser. Många bar svenska uniformer med finska emblem eftersom de strax innan varit finlandsfrivilliga. De fick pengar till mat och utrustning från SSU, fackföreningar, norska legationen och privatpersoner. Efter krigstjänstgöringen i Norge kom flera av de frivilliga att upprätta och driva kurirlinjer mellan de allierade och motståndsrörelsen i Norge. Bland dem kan nämnas Sten Andersson som senare skulle bli svensk utrikesminister. Många svenskar i Bohuslän, Dalsland och Värmland var kurirtrafiken behjälplig. Även den hemliga militära underrättelsetjänsten C-byrån, hjälpte till och detta trots att den svenska polisen och domstolarna motverkade trafiken. Trots att Sverige hade skriande brist på piloter anslöt sig sju av dem under 1941-42 till det brittiska flygvapnet Royal Air Force. (RAF). De kom att strida som jakt-, attack-, torped-, bomb-, och spaningspiloter på olika fronter. De hade anslutit sig av antinazistiska motiv. I de brittiska landstyrkorna kom 12 svenska soldater att tjänstgöra. I den amerikanska armén, marinen och flygvapnet stred 16 svenska medborgare. Tusentals svenska sjömän var med och fraktade gods, trupper och bränsle för de västallierades räkning, de flesta på norska fartyg. De var totalt över 8 000 under olika flaggor. Det finns inte ett enda känt fall där någon svensk slogs på Quislings sida. Vid den tyska invasionen av Norge råkade ett antal norska handelsfartyg ligga i Göteborgs hamn. Den norska exilregeringen i London gjorde anspråk på fartygen men det gjorde även tyskarna med de norska redarna som ombud. I början av 1941 hade sex av fartygen lyckats slinka ur hamnen och ta sig till Storbritannien. Den svenska regeringen hänsköt saken till domstol men agerade bakom kulisserna till tyskarnas förmån genom att utöva påtryckningar på domstolen för att tyskarna skulle få fartygen. Bråket kring de s.k. kvarstadsbåtarna kom att pågå till krigets slut. Christian Günther liknade de nordiska staterna vid en kronärtskocka och oroade sig att Hitler skulle plocka det ena bladet efter det andra. Detta föranledde Torgny Segerstedt att skriva: Själva har vi krupit undan så långt vi förmått. Vi vågade inte göra gemensam sak med Finland. Vi vågar inte göra gemensam sak med Norge. Vi vågar inte göra något alls för Norge. En kronärtskocksbotten företager sig inte gärna något. Ingen som fallit offer för
110
nervkriget får stanna kvar på en så utsatt post. Där tarvas i dessa dagar kalla hjärnor och fasta nävar. Avgå, herr Günther. Avgå!”. Några dagar efter det att tyskarna anfallit Norge släcktes alla fyrar på den svenska västkusten. Sveriges Envoyé i Berlin Arvid Richert var en stor tyskvän med kronisk skrämselhicka. Huruvida han var nazistsympatisör eller inte blev aldrig klarlagt men han hade en omfattande brevväxling med Sven Hedin. Han hade kommit till Berlin 1937 då han hälsades med en utskällning av Goebbels som sedan kallade honom ”en liten, motbjudande, blek figur”. En del prisade hans duglighet och effektivitet medan andra menade att han saknade såväl mod som handlingskraft. Han var en stor klädsnobb och var alltid väldigt noga med sin frisyr. Naziledningen tyckte inte om honom utan gick omvägar när de ville kontakta svenska myndigheter.
Arvid Richert Richerts sekreterare var spion och höll tyskarna underättade om allt som avhandlades på den svenska beskickningen och om detta skedde med eller emot Richerts goda minne får vi heller aldrig veta. Det Richert skrev denna dag ger en bra bild av svensk diplomati vid denna tid: ”I det nu uppkomna läget synes det mig ur synpunkten av vårt lands förhållande till Tyskland framför allt angeläget att samtidigt härmed en smidig anpassning till det nya lägets 111
krav iakttages i fråga om de svensk-tyska förbindelserna, samt att i sådana offentliga uttalanden i vårt land, vilka avse våra förhållanden till kriget, iakttas lugn och värdighet men samtidigt återhållsamhet, som vida överstiger vad som hittills skett. Jag kan inte nog enträget hemställa, att regeringen i detta sista hänseende vidtager även de mest drastiska åtgärder för att förhindra, att regeringens bemödande att förskona Sverige och det svenska folket från ödeläggelser och lidanden av omätliga dimensioner äventyras genom bortskämda ansvarsoch omdömeslösa skribenter eller talare. Vårt lands värdighet synes mig ej behöva minskas av att i en tid, då det varje ögonblick kan gälla landets vara eller icke vara, det handlas och lides utan åthävor och under tystnad.” Trots att våra grannländer ockuperats underlät Sverige att mobilisera. I ett radiotal, några dagar senare, sa Per Albin Hansson att: ”vi skulle fortsätta att följa den strikta neutralitetens linje. Det är därför oförenligt med neutraliteten att tillåta någon av de krigförande att utnyttja svenskt territorium för sina företag.” Norge begärde svensk hjälp men detta avvisades av den svenska regeringen. När Hitler däremot ville transitera tyska soldater genom svenskt territorium så mötte det, som bekant, inga hinder. Tisdagsklubben bildades och hade, av en slump, sitt första möte samma dag som våra grannländer ockuperades. Initiativtagare var författaren och grevinnan Amelie Posse. Klubben samlade ett stort antal kulturpersonligheter som exempelvis Marika Stjärnstedt, Ture Nerman, Vilhelm Moberg, Ivar Harrie, Jacob de Geer och Nils Ahnlund. Tanken var att åstadkomma en preventiv andlig mobilisering mot nazismen oavsett vad man hade för politiska åsikter i övrigt. Tisdagsklubben var hemlig och inte heller öppen för judar. Detta av taktiska skäl. Ingen skulle kunna säga att verksamheten finansierades med judiskt kapital eller att man talade i egen sak. Bland medlemmarna fanns de som var regeringstrogna och de som var starkt regeringskritiska men alla hade det gemensamt att man var starkt anti-nazistiska. Transiteringen av tyska trupper till och ifrån Norge hölls till en början hemligt. Dagens Nyheter kommenterade detta: ”en olycklig och t.o.m. farlig princip.”
112
Svensk soldat håller vakt vid tyskt ”permitenttåg”. Under resten av kriget fick vi ta emot ett stort antal flyktingar från Norge och Danmark. Det kostade massor för en dansk flykting att få komma med en båt till Sverige och samma sak gällde för norrmän när de ville bli lotsade över gränsen. Det var alltså ingenting att tänka på för en fattig arbetare. Det var mest de välsituerade som lyckades ta sig hit. Det är intressant att jämföra de som hjälpte flyktingar vid denna tid och de som i dag smugglar flyktingar från exempelvis Irak. De sistnämnda ser vi som cyniska, skumma och kriminella som berikar sig på de stackars irakflyktingarna medan de som på 40-talet, mot betalning, hjälpte norrmän och danskar att fly betraktades som hjältar. Kan inte se annat än att detta beror på att vi solidariserar oss med skandinaverna men vill slippa irakierna. 11/4 1940 Sverige började mobilisera i största hemlighet. Norska stortingspresidenten Carl Hambro skulle enligt annonser i pressen tala till sina landsmän i svensk radio men stoppades av utrikesdepartementet på grund av en demarche från tyska beskickningen. I stället tipsade hushållslärarinnan Valborg Tveter om att man kan odla kryddgrönt i köksfönstret. Hambro anklagade, efter kriget, Sverige för att ha samarbetat med tyskarna under dessa dagar. Sverige styrdes i mycket från Berlin. Hambros inspelade tal flögs 113
i stället till London där det sändes av BBC vars sändningar kunde avlyssnas på de flesta norska radioapparater. 12/4 1940 Den 70-årige kung Haakon av Norge var tillsammans med två av sina ministrar på flykt i sitt eget land, jagad av tyskt flyg. Under natten hade han varit nära att träffas av fyra bomber och eld från kulsprutor i det lilla samhället Nybergssund, tre mil från svenska gränsen. Kungen berättade för Svenska Dagbladet: ”Det var en fruktansvärd pärs i Nybergssund i går… Jag är fullkomligt slut av brist på sömn och vila samt dessa nervpåfrestningar. Sedan jag lämnade Oslo i tisdags har jag inte varit ur mina stövlar och har knappast fått en blund. Det synes mig vara slut med all civilisation då något sådant här är möjligt. Ingen plats är längre säker för mig. Mina ministrar kunna besöka Sverige, mina undersåtar kunna evakueras dit. Jag måste stanna i mitt land så länge en tumsbredd därav är norskt.” Vid 7-tiden denna morgon nådde man tullstationen Lilleby på gränsen mot Dalarna och önskade att få vila ut några dagar på svenska sidan om gränsen men kungen tvivlade på att svenskarna då skulle tillåta att han sedan återvände till Norge. Den norske utrikesministern Halvdan Koht ringde sin svenske kollega Christian Günther i saken. Han berättade hur tyskarna försökt döda Haakon och att dennes liv var i fara överallt. Han ställde också frågan om Günther kunde lova att Haakon inte skulle bli internerad om han kom till Sverige. Efter att ha rådgjort med kungen och regeringen i konselj meddelade Günther att Haakon var välkommen till Sverige men att han då måste räkna med risken att bli internerad då trycket från tyskarna kunde bli för hårt. Enligt internationell rätt skall general från krigförande land interneras om han överskrider gränsen till neutralt land så rent formellt handlade svenska regeringen rätt. Kung Haakon som förvisso inte var någon privatperson och den norska regeringen tyckte ändå att svenskarna visade prov på formalism och oginhet. Nu hade flyktingarna fått larm om att tyska bomplan närmade sig. Efter några timmars besök på svenska sidan återvände kung Haakon till Norge där han efter ytterligare strapatser lyckades ta sig med båt över till England. Man kan undra om det var kung Haakon som Per Albin syftade på när han höll tal i radio: ”Det är icke förenligt med strikt neutralitet att tillåta någon krigförande att utnyttja svenskt territorium för sina företag. Skulle sådana anspråk ställas, måste de avvisas.” 114
Per Albin Hansson åberopade neutraliteten när han stoppade en insamling till Norge. Svenska säkerhetstjänsten var i full verksamhet och fick ekonomiska anslag och personal. De lydde direkt under regeringen. Säkerhetschef var Eric Hallgren som på grund av byråns hemliga uppdrag även var underståthållare. Säkerhetstjänsten hade tre byråer: en centralbyrå för övervakning av korrespondens, en spaningsbyrå och en administrativ byrå. Uppgifterna var att avlyssna telefonsamtal, läsa brev och spana efter misstänkta personer. På regeringens uppdrag skulle man även upprätta förteckningar över misstänkta personer som skulle tas i förvar vid krigsfall. En del av säkerhetstjänstens personal var samtidigt anställda på Post- eller Televerket. Byrån hade, drygt 1 000 anställda. 13/4 1940 Per Albin Hansson håller presskonferens där han uppmanar till återhållsamhet i kritiken mot Tyskland. Ur Sven Grafströms anteckningar denna dag: ”Förstår man ännu inte att denna undfallenhet gentemot tyskarna inte hjälper oss ett dyft om det skulle visa sig lämpligt för Hitler att slå till. Har man ingenting lärt av Tjeckoslovakien, av Österrike, har man ingenting förstått av Finlands öde, av Polens. Jag är varken engelskvänlig eller engelskfientlig. Jag vet bara vad den gigantiska kampen gäller för människosläktet. I Norge jagas kung Haakon som ett skadskjutet villebråd av de tyska flygarna. I vårt broderland brinner husen och slaktas fredliga människor men vi får inte visa vad Sverige tänker och känner. Vi förlorar vår själ eller säljer den i hoppet om att därmed rädda våra liv.” 15/4 1940 Sveriges regering sände, på förslag av Göring, en delegation till Berlin för att försäkra den tyska ledningen att Sverige skulle komma att ingripa mot eventuella brittiska gränskränkningar. Delegationen bestod av chefen för marinen, viceamiral Fabian Tamm, utrikesrådet Gunnar Hägglöf, kammarherre Rolf von Heidenstam, professor Sven Tunberg samt Birger Dahlerus. 15/4 1940 På uppdrag av militärledningen hade Säkerhetstjänsten upprättat en lista över de militärer som ingick i krigsorganisationen och som samtidigt förekommer i sjätte rotelns N-register, 115
centralregistret över nazister. Förteckningen upptar personer som tillhörde nationalsocialistiska partier, Samfundet Manhem och Riksföreningen Sverige–Tyskland. Förteckningen upptog bl. a: 1 Amiral, 3 Generallöjtnanter, 1 Konteramiral, 3 Generalmajorer, 23 Majorer, 20 Överstar, 1 Kommendör, 11 Överstelöjtnanter, 1 Kommendörkapten, 62 Kaptener, 27 Löjtnanter, 1 Underlöjtnant och 8 Fänrikar. Gustaf V skrev ett personligt brev till Adolf Hitler där kungen garanterade att Sverige med all kraft skulle slå tillbaka försök även från Englands sida om de försökte överskrida Sveriges gränser. 17/4 1940 I slaget om Narvik hade engelsmännen sänkt ett antal tyska jagare och andra fartyg. 2 500 tyska soldater hade räddat sig i land men var illa rustade både vad gäller kläder och proviant. Krigsmaterielen hade följt med fartygen i djupet. Mer än 20 000 soldater från Frankrike, Storbritannien och Polen samt ett antal främlingslegionärer var på väg mot Narvik. Hitler var förtvivlad och hans generaler undrade vad han höll på med. Läget var katastrofalt för tyskarna. Som tur var, för Hitler, kom de tjänstvilliga svenskarna till Hitlers hjälp och räddade Narvik åt tyskarna. På morgonen denna dag ringde Gunnar Hägglöf från Tyskland och meddelade tyskarnas krav att få skicka några järnvägsvagnar genom Sverige med livsmedel, sjukvårdsmaterial och sjukvårdare. Den svenska regeringen tog snabbt beslutet att låta tyskarna skicka ”några vagnar” för en transport av rent humanitär karaktär. Görings adjutant meddelade då att führern var häpen över svenskarnas inställning. När Per Albin hörde att Hitler var irriterad ändrade han sig snabbt och lät utfärda visum till 40 tyska ”sjukvårdare”. Detta var ”ett sista engångsmedgivande” som skulle komma att följas av många engångsmedgivanden under de närmaste åren. Sven Grafström skickades i hast till Trelleborg för att inspektera tåget och fann att med ”några vagnar” menades 34 godsvagnar och en personvagn. Han larmade regeringen om att det alls icke rörde sig om sjukvårdsmaterial utan om ett helt tåg med proviant och läkemedel till tyska armén i Narvik. Han fick aldrig något svar och tåget påbörjade sin färd. Det tyska flyget som hittills använts till att släppa ner proviant kunde tack vare detta i stället ägna sig åt att släppa ner några hundra fallskärmssoldater för att förstärka trupperna i Narvik. 116
Per Albin Hanson utsattes för mycken kritik men försvarade sig med att han redan protesterat i Berlin mot de stora kvantiteter man sänt genom Sverige. Han försäkrade därpå att Sverige inte skulle medverka till underhållet av tyska trupper men det var exakt vad man kom att göra. 19/4 1940 Svensk polis arresterade engelsmannen Alfred Frederick Rickman och gjorde husransakan i dennes bostad där man fann stora mängder sprängmedel, stubin och tändhattar. Rickman var ledare för Rickmanligan på uppdrag av brittiska Secret Intelligence Service. Ligan hade rekognoserat och spionerat i Oxelösunds hamn och planen var att spränga två kranar för att sabotera den svenska malmexporten till Tyskland från denna hamn. Den brittiska militärattachén i Stockholm, överste Sutton-Pratt, hade redan före arresteringen meddelat att attentatet inte skulle verkställas eftersom planerna kommit till tysk kännedom och tyskarna informerat Gustav V som enligt uppgift skulle ha bett sin engelske kollega Georg VI att avstyra det hela. Den svenske kungens ingripande har inte verifierats. Den 29 juni 1940 dömde Stockholms rådhusrätt Alfred Frederick Rickman till åtta års straffarbete. 19/4 1940 Tysklands storamiral Reader hade fått Hitlers tillstånd att utöva påtryckningar för att få Sverige att tända västkustens fyrar igen. Denna dag tändes de så att tyska fartyg kunde segla säkrare på sin färd mot Norge med trupper och krigsmaterial. Arbetarbladet skrev: ”Man vägrar att tro, att någon legitim anledning kan förefinnas att behandla norrmännen annorlunda än finnarna. Båda dessa våra grannfolk ha fallit offer för mäktiga grannars rovlystnad. Det borde åtminstone vara tillåtet att sympatisera med den ena likaväl som den andra”. En högst rimlig begäran som kom på skam. Sverige förbjöd exempelvis sina medborgare att ta värvning för att kämpa på norrmännens sida. 20/4 1940 Tidningen Trots allt avslöjade att nazisterna hade ett väl utbyggt cellsystem inom den svenska marinen. En grupp kallade sig Brun Marin och höll till på Skeppsholmen men även i Karlskrona, Malmö, Göteborg samt på Gotland.
117
24/4 1940 Följande notis stod att läsa i flera svenska dagstidningar som fått uppgifterna från TT. ”Häromdagen körde tre norska chaufförer sina stora bussar utför en avgrund nära Hönefoss. Alla tre dogo, men med dem också många tyska soldater. I varje buss åkte närmare 60 tyskar, och det fanns inget hopp om räddning”. Notisen kan ses som ett exempel på de många skrönor som uppstod under kriget. Inte förrän 30 år senare framgick det att händelsen aldrig utspelats utan var en s.k. nutida folksägen. Svale Solheim, professor i folkloristik i Oslo, undersökte saken och kunde konstatera att det inte fanns några konkreta bevis, inga uppgifter om bussförarna, inga gravstenar och inget bussbolag som blivit av med någon buss. 25/4 1940 Det tyska ”sanitetståget” anlände till Riksgränsen. De fyrtio ”sjukvårdarna” spände på sig skidor och drog iväg mot Björnfjell på norska sidan där de bytte sina armbindlar med röda kors mot gula dito med ”D.W.” vilket betydde Deutsche Wehrmacht. Man intog stationshuset och detta kostade sex norrmän livet och sexton blev svårt skadade. De döda hämtades av svenska Röda korset och begravdes i Kiruna kyrka. Sverige var en vän som tyskarna kunde lita på och som ställde upp så snart det behövdes. Den svenska militära sjukvården stod till tjänst och krigssjukhuset i Långträsk fylldes i april och maj, i hemlighet, med sårade tyska soldater. De som kunde förflyttas skickades hem till Tyskland med särskilda sjukhuståg varav ett enda rymde 274 patienter. Hitler fick senare Sveriges tillstånd att skicka fler vältränade, solbrända och kraftiga ”sjukvårdare” till Narvik Maj 1940 Tidningen Sverige-Tyskland försvarar på ledarplats den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Svenska myndigheter förtiger tyska överflygningar av svenskt område. Vid denna tid stod ensamma armelottor som staffagefigurer med kikare i sina trätorn utmed våra gränser och spanade efter främmande flygplan. Detta var i sanning en överloppsgärning då tyskt kurirflyg hade tillstånd att flyga fritt över landet, våra skärgårdar genomfors av tyska 118
flottkonvojer och tiotusentals tyska soldater färdades med tåg, fram och åter i Sveriges inland på sin väg Trelleborg-Kornsjö, Trelleborg- Narvik, Oslo-Narvik, Trelleborg-Narvik och senare även Charlottenberg-Haparanda. Men vem vet – det kanske var våra fiender engelsmännen de s.k. ”tornsvalorna” spanade efter. I slutet av månaden samarbetade Tyskland och Sverige med att lägga ut minor i Öresund för att hindra brittiska flottan att ta sig in i Östersjön. Samarbete susen gör men huruvida detta var förenligt med neutralitet behöver inte ens diskuteras. Den svenske amiralen Fabian Tamm kom ensam på besök till Hitler i rikskansliet som öppnade med att säga: ”Ni kommer i en mycket allvarlig tid.” Fabian Tamm förklarade för sin värd att Sverige både kunde och skulle försvara sin neutralitet mot varje tänkbar angripare. På Hitlers fråga om detta även gällde England svarade Tamm ja med mycket bestämd och hög röst. Hitler sa sig vara övertygad om att Sverige kunde försvara sig i norr men frågan var om man ville göra det. Två gånger till fick Tamm försäkra att Sverige tänkte slåss om Churchills trupper sökte sig till de svenska malmfälten. Konungen, regeringen och folket var av samma åsikt bedyrade Tamm. 1/5 1940 Detta år firades inte 1:a maj på traditionellt sätt. I Stockholm fick det formen av ett medborgartåg. Sida vid sida gick företrädare för alla demokratiska partier under mottot ”För Sveriges frihet och oberoende” Per Albin Hansson talade på Gärdet åtföljd av högerledaren Gösta Bagge, LO-ordföranden August Lindberg och förste vice talmannen och folkpartisten Ivar Österström. Det var här som Gösta Bagge liknade Sverige med en igelkott med taggarna åt alla håll. Talen sändes i radio. 3/5 1940 Vid ett opinionsmöte på Medborgarhuset i Stockholm talade författaren Ludvig (Lubbe) Nordström, förbundsordförande Karl Karlsson, Gurli Hertzman-Ericson, Fredrik Ström och redaktör Ture Nerman. Initiativet till mötet kom från Typografiska föreningen och Syndikalisterna. Man antog följande resolution: ”Svenska medborgare av olika meningsriktningar, samlade till möte i Stockholms medborgarhus den 3 maj 1940, uttalar enigt sin fulla förståelse för att man i ett för vårt land ömtåligt läge iakttar återhållsamhet i tal och skrift samt därigenom stöder regeringen i dess strävan att hålla vårt land utanför kriget. Det är mötets förvissning, att undfallenhet för diktaturstaterna däremot ej imponerar på dem eller skyddar oss för deras anfall. 119
Mötet anser vidare att vår nuvarande regering genom sin justitieminister på ett ödesdigert sätt fallit undan för dagens Tyskland. I dess intresse har det fria ordet strypts för den svenska demokratin medan den tyska regimens svenska agenter lämnas så gott som orörda. Därjämte uttalar mötet sin harm och protest mot den utmanande åtals-, kvarstads- och transportförbudspolitik som söker likrikta den svenska pressen under Tyskland och brutalt kränker vår mer än 100 år gamla tryckfrihet. Denna politik innebär ett våldförande av det elementäraste i vår svenska demokrati. Av denna anledning framför mötet krav på att justitieminister Westman – såsom alltför vek att tillvarata den svenska demokratins intressen – avgår och ersättes med en man som även i dessa oroliga tider vågar hävda svensk frihet och demokrati. Vi kräva också upphävande av transportförbudet för Trots allt!”. 4/5 1940 Stalin koncentrerade nu alla krafter på ett anfall från Tyskland och kunde därför inte lägga sig i den skandinaviska situationen. Därför begärde Molotov hos den tyske ambassadören i Moskva att Sveriges neutralitet skulle respekteras. Den sovjetiska nyhetsbyrån TASS gav offentlighet åt denna begäran den 4 maj. 6/5 1940 Hermann Göring krävde att tyskarna skulle få transitera krigsmaterial i obegränsad utsträckning till Narviksområdet. 10/5 1940 Tyskland anfaller Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Frankrike. Churchill blev premiärminister i Storbritannien. 2/5 1940 Arvid Richert hade talat om tyska truppkoncentrationer mot Sverige i trakten av norska Röros. Christian Günther trodde inte att det var någon fara. Han sa att Sverige kan sabotera malmbrytningen i händelse av ett anfall. Ett påbud om allmän mörkläggning trädde i kraft från klockan 18 varje kväll. Tyska plan syntes över Skåne. Det blev en skräckfylld tid och svenska legationen i Berlin rapporterade om tyska truppförflyttningar utmed svenska gränsen i Norge. Det gick ideligen rykten om ett omedelbart förestående tyskt anfall mot Sverige. 120
15/5 1940 Från norsk sida hade man föreslagit en svensk kontroll över Narviksområdet men Per Albin Hansson var negativ. Gösta Bagge och Günther ämnade dock driva på saken. Även Göring blev efter detta så besviken att han drog sig ur sin befattning som Schwedenreferent. 16/5 1940 Ribbentrop krävde, i hotfull ton, via UD att tyskarna skulle få transitera krigsmaterial till Narviksområdet. Framställningen avslogs av regeringen som sedan fruktade att det skulle bli krig. 17/5 1940 I Sverige boende norrmän förbjöds att fira sin nationaldag offentligt då risken fanns att svenskar kunde ansluta sig och göra firandet till en demonstration mot nazityskland. 20/5 1940 Ett tyskt sjöflygplan som flugit vilse dök upp vid Sveriges nordligaste järnvägsstation, Vassijaure, där det svenska pansartåget ”Kiruna” befann sig. Från tåget började svenskarna beskjuta planet med luftvärnskulsprutor. Från planet besvarades elden och en 21 år gammal svensk soldat med namnet Sven Oskar Sjöberg blev den första svenska soldat som tyskarna dödade under kriget. 20/5 1940 Sveriges överbefälhavare Olof Thörnell tog på eget bevåg tåget till Storlien för att där träffa den tyske överbefälhavaren i Norge, general Nikolaus von Falkenhorst. Thörnell var en mycket tyskvänlig general som räknade flera tyska officerare som sina bästa vänner. Han hoppades i det längsta på en tysk seger i kriget. Meningen var att Thörnell ville undvika onödiga konflikter vid gränsen. Man samtalade ombord på tyskarnas tåg och Thörnell lovade att inga frivilliga svenska soldater skulle tillåtas strida på norsk sida. Han protesterade också mot att tyskt flyg vid flera tillfällen kränkt svenskt luftrum. Falkenhorst försäkrade att dessa plan flugit vilse och föreslog fler varningsskott från svensk sida. Efter detta var allt gemytligt och tyskarna bjöd, i sin restaurangvagn, på en delikat lunch bestående av smörgåsbord, snaps, soppa, kött, glass med rhenvin och sekt.
121
23/5 1940 Statens informationsstyrelse skickade till pressen s.k. grå lappar där man talade om vilka nyheter som skulle förtigas. Denna dag hade den grå lappen följande innehåll: ”Till redaktionen På förekommen anledning – senast vissa i pressen synliga uppgifter om tyska övergrepp på norska civilbefolkningen – fästes pressens uppmärksamhet vid det faktum, att varje krigförande stat betraktar alla påståenden om våldsdåd och övergrepp mot de civila som mycket allvarliga beskyllningar för att icke säga en grov förolämpning mot vederbörande krigsmakt. Det är därför av yttersta vikt, att dylika uppgifter icke givas publicitet, då det ju ligger i sakens natur att påståenden av detta slag icke kunna godtagas av den beskyllda parten såsom fullt bevisade. Särskilt i nuvarande läge innebär det en verklig fara för vårt land att återgiva påståenden och uppgifter av denna art. STATENS INFORMATIONSSTYRELSE” 28/5 1940 De allierade intar Narvik och den tyska armén trängs upp mot Riksgränsen. Sommaren 1940 Ryska trupper besatte Estland, Lettland och Litauen. Det kommunistiska partiet blev det enda tillåtna i Baltikum och de tre länderna anslöts till Sovjetunionen. I Sverige var man förunderligt snabb med att erkänna de tre staterna som delar av Sovjetunionen. Baltutlämningen efter kriget var en direkt följd av att Sverige godkänt annekteringen som laglig. Sverige var första land att godkänna att de tre baltstaterna införlivades med Sovjetunionen och på ryssarnas begäran utlämnade Sverige den estländska och litauiska guldreserven, som förvarats i svenska riksbanken, till Sovjetunionen. Detta gjorde den svenska regeringen för att man ville ha goda relationer med Sovjet och kanske även för att de skulle acceptera att Sverige ingick en allians med Finland. När Sovjetunionen ockuperat Baltikum förändrades hotbilden mot Sverige radikalt. Sovjetiska förband fanns nu i Sveriges omedelbara närhet. Sveriges underrättelsetjänst C-byrån upprättade hemliga radioförbindelser med Baltikum i samarbete med det nyinrättade FRA. 122
Försvarets Radio Anstalt. Chef för C-byrån var Carl af Petersén. C-byrån som bildats som en moderns underrättelseorganisation i början av kriget hade knutit till sig ett antal unga akademiker och bland dem lundensaren Thede Palm. Som byråns andre man fungerade Helmuth Ternberg och det var han som byggde upp den illegala verksamheten med agenter i Norge, Danmark, Schweiz, Ungern och Balticum. C-byrån gömde sig i en privat lägenhet på Sibyllegatan 49 på Östermalm. Man försåg de baltiska flyktingorganisationerna med radiosändare och utbildade många av dem till telegrafister. När alltfler balter senare flydde till Gotland och övriga Sverige värvade man bland dem kandidater för spioneri i det ockuperade Baltikum. I C-byrån fanns varken reglementen eller instruktioner och i den mån de funnits, var väl inställningen inom byrån den, att de enbart vore till för att överträdas, om de hindrade eller försvårade arbetet. Här fanns eliten och för eliten gällde inga vanliga regler. Under krigets sista år skulle C-byrån komma att arrangera regelbundna expeditioner till Baltikum. Säkerhetstjänsten, som inte alls hade någonting med C-byrån att skaffa, planlade vilka svenska medborgare som skulle fängslas vid tre olika tänkbara scenarier under krigets fortsatta förlopp, detta för att hindra att dessa skulle kunna stödja en eventuell angripare. Beroende av utvecklingen gjordes listor på nazister, kommunister, syndikalister och englandssympatisörer. Om tyskarna anföll skulle man arrestera alla nazister, om sovjetunionen anföll skulle man arrestera alla kommunister och syndikalister och om Storbritannien anföll skulle man med hjälp av dessa behändiga listor snabbt kunna arrestera alla englandsvänner. Så listig var vår säkerhetstjänst. Det politiska ansvaret för säkerhetstjänsten låg hos socialminister Gustav Möller och hans statssekreterare Tage Erlander som senare kom att skriva i sina memoarer: ”Det är bara det att meddelade föreskrifter lämnade säkerhetstjänsten mycket fria ramar att arbeta inom. Dessutom var kontrollen av dess verksamhet mycket bristfällig.” Detta hade möjliggjort många initiativ som saknat grund i de allmänna direktiven och i stället baserats på den enskilde polischefens inställning, till exempel nazistsympatier.
123
Socialminister Gustav Möller med sin statssekreterare Tage Erlander. 3/6 1940 Günther hade träffat den norske utrikesministern i Luleå och fått veta att Storbritannien drog sig ur Norge samt att Storbritannien godkände den svenska Narviksplanen. Tyskarna var däremot ointresserat av att låta Sverige kontrollera Narviksområdet. Därmed övergavs Narviksplanen för alltid. Major Wilhelm de Geer skrev brev till generalmajoren och chefen för östra militärområdet Rickman von der Lancken: ”Ber att få framföra ett från djupaste hjärta gående tack för Eder artikel att ”Demokraterna ha intet monopol på Sverige”. I Eder utläggning av den tanken fick Ni fram just mina egna tankar – jag kom att andas lättare i denna demokratiskt kväljande självförgudningens tid, då män som förut rivit ner det försvar vi haft, nu anser sig ha fosterlandskärleken på monopol och anse sig vara de som bära vårt försvar på sina skuldror... Bara ordet demokrati verkar såsom ett kräkmedel på mig.”
124
6/6 1940 Denna dag kunde man genom telefonavlyssning konstatera att Torsten Kreuger, ägaren av Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, var ivrigt sysselsatt med att bilda ett parti mot socialdemokratin. 7/6 1940 Striderna upphörde i Norge som nu var ockuperat. Norges kung Haakon och den norska regeringen embarkerade örlogsskeppet HMS Devonshere för att resa till London där man upprättade en exilregering. Läget mellan denna regering och Günther blev spänt då Sverige vägrade godkänna den som Norges enda lagliga.
Svensk nazisttidning 7/6 1940 Premiär för revyn Gullregn där Karl-Gerhard framförde sin allra fränaste kritik av nazismen i form av kupletten Den ökända hästen från Troja. Utrikesminister Günther skickade en byråchef till Karl-Gerhard för att i neutralitetens namn mana till försiktighet. Per Albin
125
Hansson ringde Karl-Gerhard och krävde att kupletten skulle strykas men Karl-Gerhard vägrade. Karl Gerhard frågade: ”Anser excellensen att det är lämpligt att på detta sätt underrätta svenska folket att vi har en tysk regering?” Per Albin svarade: ”Vi har ingen tysk regering.” Karl Gerhard: Men vi har en regering som tar order från Berlin. Det är väl ungefär samma sak. Karl Gerhard blev sedan inbjuden till UD av självaste Günther för ett samtal. En resolution från Poliskammaren låg redan utskriven: ”Med stöd av § 13 i Kungliga Ordningsstadgan för rikets städer av den 24 mars 1868 förbjudes vidare uppförande”. ”Det är ju en mossbelupen munkorgslag” påpekade Karl Gerhard men Günter inskärpte att det inte skulle vara någon idé att överklaga. När revykungen samma kväll anlände till teatern låg ett meddelande från polismyndigheten att Folkan skulle stängas om numret med den anstötliga hästen från Troja framfördes. Följande morgon ringde polisintendent Zetterquist men innan han hann framföra sitt ärende sa Karl Gerhard : ”Är det från Hästapo”. Ett par dagar senare hämnades Karl Gerhard genom att gå fram till rampen och med föredömlig diktion läsa upp ordningsstadgan av år 1868. Han fick den ålderdomliga texten att låta så komisk att publiken vred sig av skratt. Då hejdade han sig och såg upp mot balkongen där polisens övervakare satt och ropade: ”Hör herrarna där uppe ordentligt eller skall jag läsa högre?” Därefter raljerade han över myndigheternas slogan ”En svensk tiger”. Succén var fullständig. Den 30 oktober tog Karl Gerhard upp en parafras på Den ökända hästen som han nu kallade för Den välkända hästen från Troja och där hade han ändrat slutet: ”Men har det snart ej gått upp för de loja, Som tror att folkhemmets chef är en pamp, Att det är den välkända hästen från Troja, Som Per Albin kan kalla för SIN KAMP”.
126
Karl Gerhard Denna sommar gick åtskilliga tyska trupptransportfartyg genom Stockholms skärgård. Svenska präster och teologie studerande deltog livligt i de sommarkurser och seminarier som arrangerades av den nazistiska Lutherakademin. Fakulteterna i Lund och Uppsala utanordnade resestipendier för ändamålet. Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem och teologiprofessorn i Lund, Hugo Odenberg, var ivriga tillskyndare. En andra grupp, från Göteborg, leddes av prosten Ivar Redin som klart deklarerat sitt stöd för Hitler och hans politik. 12/6 1940 Sverige och Tyskland tecknade ett nytt handelsavtal i vilket Tyskland skulle förse Sverige med kol och koks och Tyskland skulle i gengäld få kullager, järnmalm och stål. Det svenska syftet var att trygga energiförsörjningen och exportbegränsningen på tio miljoner ton järnmalm till Tyskland togs bort. 13/6 1940 Justitieminister K G Westman skrev i sin dagbok från kriget: När jag gick med Günther från sammanträdet, klagade han över att justitierådet Santesson gick omkring och bedyrade att han visste, att vi medgivit transitering av krigsmaterial. 127
Santesson hade, menade Günther, förlorat balansen på grund av sitt judiska blod. Günther hade inte förut trott, att blodsbanden betydde så mycket även för blandjudar, men han hade till sin överraskning märkt hur oerhört mycket de betydde. I justitieminister Westmans dagbok från denna tid kunde man läsa följande om redaktör Torgny Segerstedt: ”Hans judiska älskarinna har undanträngt hans själ och ersatt den med en judesjäl.” 14/6 1940 Koncentrationslägret i Auschwitz sattes i drift. 17/6 1940 En svensk man vid namn Kalle Kronberg skall enligt uppgift ha varit med vid den första brittiska sabotageaktionen i Norge då man sprängde en krigsviktig fabrik i Hardanger. Hans namn kan ha varit fingerat men faktum är att ett ungefär 30 svenska medborgare tjänstgjorde som frivilliga i Storbritanniens militärförband åren 1939-45. 18/6 1940 I ett möte, tidigt på morgonen, beslöt Sveriges regering att gå med på de tyska kraven att få transportera trupper och krigsmaterial genom Sverige. Detta utan att ens rådgöra med eller informera riksdagen. Ett par dagar tidigare hade Tysklands utrikesminister Ribbentrop kallat till sig Sveriges sändebud i Berlin, Arvid Richert, och förklarat att eftersom striderna nu upphört i Norge så förelåg inga hinder för materialtransport och soldattransitering genom Sverige. Richert kom under hela kriget att skicka larmrapporter till Sverige om tyskarnas krav och vad som kunde hända om inte Sverige uppfyllde dessa. Senare skulle det visa sig att Richerts sekreterare var tysk spion och att hon lämnade ut massor av korrespondens till sina uppdragsgivare. Tyskarna lärde sig snabbt att det var lätt att få Sveriges regering att falla undan för hotelser. Richert hade varnat för katastrofala följder för vårt land om vi nekade. Förre utrikesministern Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som protesterade mot beslutet. ”Denna dag blev Sverige en enklav i det tyska livsrummet; militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland.” uttryckte sig Gösta Bagge.
128
Vi deltog passivt i kriget på tyskarnas sida genom att tillåta transitering av tyska soldater och krigsmaterial genom Sverige. Per Albin Hansson skrev själv i sin dagbok att ”vi uppgav vår neutralitet”. Inför folket, däremot, bagatelliserade han det hela. Under tre år, från juni 1940 till augusti 1943, passerade 2 140 000 tyska soldater till och ifrån Norge och Finland på svenska järnvägar samt 100 000 vagnslaster med krigsmaterial och andra förnödenheter. Man transporterade även prostituerade kvinnor till fältbordellerna. Det fanns många potentiella faror med denna trafik. Dels kunde de vara mycket effektiva om man i Tyskland skulle få för sig att genomföra en kupp mot Sverige. Vadvardet för mening med att bevaka gränserna om fienden transiteras i tiotusental genom landet. Det var även en stor risk att de allierade skulle se dessa transporter som lämpliga mål för sabotage och bombanfall. Den socialdemokratiske riksdagsmannen och redaktören Allan Vougt gjorde ett av sina många egendomliga uttalanden. Han var dessutom medlem av partistyrelsen och ordförande i riksdagsgruppen: ”Tågen behöver nog inte många irriteras av eftersom de skola gå på nätterna”. Hitler hade upprepat sina försäkringar om att inte dra in Sverige i kriget och angett som sin uppfattning: ”…att Sverige befunne sig i kniptången, och att en militär aktion mot detta land därför vore överflödig och ur ekonomiska och andra synpunkter till direkt skada för tyska intressen. Om man blott icke kränkte Sveriges territorium och nationalstolthet, borde samarbetets väg kunna beträdas”. Man tillät ett s.k. tysktåg varje dag på sträckan Trelleborg – Kornsjö och ett i motsatt riktning. På sträckan Trelleborg - Narvik tillät man ett tåg i veckan och ett i andra riktningen. Man tillät även den s.k. hästskotrafiken, med reguljära trupper i tågen, mellan Storlien och Riksgränsen, en sträcka på 100 mil. Pressen beordrades att tona ner transiteringsbeslutet vilket man också åtlydde med några få undantag. Ett sådant var Z. Höglund som skrev i Socialdemokraten: ”Med undantag för några enstaka tidningar, som ännu ej upprätthåller sin självständighet finns inte längre någon fri press i detta land. I kommunala frågor, teater och sport är ordet ännu fritt. Utrikespolitiken är däremot tabu. Steg för steg har den svenska pressen snöpts och likriktats i detta hänseende. 129
Om Sverige ännu är neutralt är det en neutralitet till förmån för Tyskland och till nackdel för England och tillkommen efter ett allvarligt politiskt tryck utifrån. På annat sätt kan inte beslutet förklaras.” Några dagar efter att artikeln publicerats blev Z. Höglund utbytt som chefredaktör. 25/6 1940 Frankrike kapitulerade. Juli Gunnar Hägglöf, Christian Günther och Staffan Söderblom samtalade över en middag på Operakällaren då Söderblom sa: "Ett dåligt förhållande till Storbritannien är vår största utrikespolitiska tillgång ty då förbättras relationerna mellan Sverige och Tyskland. 1/7 1940 Säkerhetstjänsten förordnade om allmän kontroll av post till och ifrån utlandet. 3/7 1940 Den gravt nazianstrukne generalmajor Archibald Douglas, marinattachè, kommendörkapten Anders Forshell, militäratachén Curt Juhlin-Dannfeldt och flygattachén överste Harald Enell vid svenska beskickningen i Berlin bjöds av den tyske storamiralen på en resa att bese det ockuperade Bryssel, Seebrügge, Ostende, Dunkerque, Calais, Boulogne, Le Havre, Cherbourg och Paris. Forshells reserapport speglade utmärkt väl hans allmänt positiva hållning gentemot Nazityskland. Juhlin-Dannfeldt skrev en 28 sidor lång rapport, på folioformat, där han berömde de tyska trupperna för deras föredömliga uppträdande. 4/7 1940 När det en tid gått rykten om att tyska trupper transporterades genom Sverige blev regeringen till slut tvungen att säga sanningen. Utrikesdepartementet ansåg att: ”... sedan fientligheterna i Norge upphört, har de av kriget betingade inskränkningarna i transitotrafiken till och från Norge bortfallit. Likaledes kommer tillstånd att lämnas till genomresa för personer tillhörande tyska krigsmakten, närmast permitterade soldater, varvid särskilt härför avsedda tåg och vagnar skall begagnas.”
130
Formuleringen ”kommer tillstånd att lämnas” är egendomlig. Tillståndet hade redan lämnats. Norges lagliga regering protesterade och konstaterade att Sverige brutit neutraliteten till Tysklands förmån. 6/7 1940 Torgny Segerstedt på GHT skrev denna dag i sin I Dag spalt: FÖR SENT Sveriges regering har uppgivit landets neutralitet. Det är den verkliga innebörden i den skruvade förklaring, som utrikesdepartementet efter åtta dagars funderande lyckats, eller rättare sagt misslyckats, att få till stånd. Enligt denna kommuniké få alla slags varor fraktas över svenska järnvägar från Tyskland till det av tyskarna ockuperade Norge. ”Alla slags varor” måste innefatta krigsmateriel. Beträffande transport av tyska trupper svävar kommunikén på målet. Där ordas om ”närmast permitterade soldater”. Vad det därutöver är fråga om, förtiges. Herr Günther ursäktar sig med att ”fientligheterna i Norge upphört”. Det är spegelfäkteri. Tyskland ligger alltjämt i krig med England. Det använder Norge som bas för krigsoperationer. Storbritannien gör likaledes Norge till föremål för krigiska företag. Att ”fientligheter i Norge upphört” är ett påstående avsett att avleda uppmärksamheten från sakens kärnpunkt till något densamma ovidkommande. En annan fråga pressas fram av detta tal om fientligheternas upphörande. Det är den: tillätos inga transporter av något slag, icke av livsmedel, icke av något slags personal, förekomma den tid norrmännen ännu kämpade för sitt oberoende? Kan inte frågan besvaras klart och otvetydigt nekande, måste detta tolkas så att den Hansson-Güntherska regeringen underlättade tyskarnas bemödanden att underkuva Norge. 9/7 1940 Storbritannien protesterade mot transiteringen och erinrade om att Sverige nyss vägrat brittiska trupper transitering från Narvik till Finland och att man såg allvarligt på tysktransiteringen. Svensk industri planerade samarbete om tillverkning av flygmotorer till bland annat tyska Luftwaffe.
131
10/7 1940 Tyskland gick till angrepp mot Storbritannien. 20/7 1940 Wallenbergs ställde, mot betalning, upp som bulvanägare för American Bosch Corporation och tog för detta 650 000 dollar i förskott. Man bildade för detta ändamål bulvanföretaget AB Planeten. Man garanterade dessutom att tyska Bosch AG skulle få köpa tillbaka aktierna efter kriget. Detta för att dölja för myndigheterna i USA att American Bosch var tyskägt. Tack vare detta kunde Bosch, under hela kriget, vara verksamt i USA. 27/7 1940 Den framstående socialdemokraten Allan Vougt gjorde i tidningen Arbetet ett uttalande som efter kriget meriterade honom till posten som svensk försvarsminister: ”Vi har ingen rätt att betvivla ärligheten i den tyska ambitionen att skapa ett bättre Europa.” Vad herr Vougt menade med ”bättre” förstod man då. Allan Vougt var en av den mest lealösa politiker som satt sin fot i riksdagshuset. Hösten 1940 Under hösten detta år nåddes Sverige av många rapporter om hur judar behandlades i Polen. Missionstidningen för Israel skrev: ”Om inte förändringar i positiv riktning snarast inträder är det troligt att de polska judarna är dödsdömda.” Utrikesdepartementet fick larmrapporter från journalister, affärsmän och diplomater om läget i Tyskland och de ockuperade länderna. Detta föranledde inte den svenska regeringen till några som helst åtgärder eller överläggningar och i flyktingfrågan var det tyst. Judeutrotningen var mycket sällan föremål för diskussion i riksdag och regering under kriget. Där låtsades man att företeelsen inte existerade eller att man var helt ovetande. Vid denna tid spreds en folksägen som jag genom åren fått mig berättad vid ett flertal tillfällen och på olika platser i Sverige. Den handlar om den danske kong Christian X. En skröna som många även i denna dag sätter tro till: ”I det ockuperade Danmark hade man från nazisternas högkvarter befallt att alla danska judar måste bära en gul armbindel med davidsstjärnan på. Kungen visade stort personligt 132
mod genom att själv bära den gula armbindeln med stjärnan under sina ridturer i Köpenhamn. Nästan alla människor på stadens gator satte på sig samma armbindel som kungen. Tyskarna såg sig då tvingade att upphäva bestämmelsen”. Historien spreds över världen och berättas fortfarande med förtjusning av judar i USA. Där hade bland annat Viktor Borge spridit den. Han handlade säkert i god tro men historien har aldrig ägt rum. En danskfödd, i USA verksam, folklorist vid namn Jens Lund har grundligt undersökt historien och dess bakgrund. Nazisterna drev igenom bruket med davidsstjärnan i många ockuperade länder men aldrig i Danmark. I Holland däremot demonstrerade många icke-judar sin lojalitet med judarna genom att bära ”der Judenstern”. I den tyska staden Rostock hölls svensk-tyskt akademikermöte i gemytlig anda. Sverige exporterade i hemlighet metallskrot till Nazityskland vilket motiverades med att ”vi får andra viktiga varor i stället.” I Sverige konfiskerades en rad ”känsliga böcker” bland annat en som bar namnet ”Varför England är i krig”. I Sverige togs ett första riksdagsbeslut om att avskaffa grundlagens censurförbud. LO planerade att avbryta den 1933 införda köpbojkotten mot tyska varor. Attachén Gösta Brunnström i ett brev från Oslo: ”Jag undrar om man hemma i Sverige egentligen gör sig någon föreställning om vilket hat och vilken bitterhet som här i Norge råder mot oss svenskar. Tyskarna är ju icke direkt älskade men man kan dock säga att de åtminstone i viss mån är respekterade. Men för Sverige har norrmännen endast förakt till övers. Man kan få höra uttryck som att hellre stå vi under tyskt eller ryskt förtryck än under svenskt. Det förekommer att butiker vägrar att expediera svenskar med motiveringen att man ej vi ha med oss att göra… Min S-märkta bil blev nyligen offer för ett nidingsdåd.”
133
1/8 1940 Enligt Per Albin Hanssons dagbok hade han själv och kungen via de svenska kanalerna i Berlin fått veta att Göring hyste vissa idéer om att Gustaf V var den mest lämpade att medla fred mellan Tyskland och Storbritannien. Kungen var entusiastisk och uttalade att ”Om inte regeringen ville sondera i Tyskland skulle han själv göra det.” Denna nyhet togs emot av regeringen ”utan något parlamentarismens pedanteri.” Gustaf V:s hänvändelse till de båda statscheferna mottogs negativt. Det tyska svaret var vänligt medan Storbritanniens var utformat utan minsta spår av förståelse. Churchill hade fått ett verkligt vredesutbrott över ”den föraktlige svenske kungens inblandning” sedan denne övergivit Finland, Norge och Danmark och kommit ”helt i tyskarnas grepp.” Sveriges försök till medling var politiskt misslyckat och moraliskt förkastligt. Det innebar att vi accepterade att den nazityska våldsregimen behärskade Europa och att vi bad Storbritannien att, i likhet med Sverige, inte bekämpa denna våldsregim. Sveriges försök till medling var både obegriplig och oförlåtlig samt ett stort demokratiskt svek. Det är därför man låtit detta falla i glömska så att det aldrig talas eller skrivs om det i dag. 2/8 1940 Tre väldiga tyska krigsfartyg eskorterades genom Stockholms skärgård av ett svenskt örlogsfartyg. ”Den svenska flygkommisionen” bestående av överste Bengt Nordenskiöld, överste af Uhr och kapten Björn Bjugren anträdde en 12 dagars resa till Tyskland, Holland, Belgien och Frankrike på inbjudan av självaste Göring. Syftet var enligt Göring att ”...öka samförståndet mellan Tysklands och Sveriges flygvapen samt mellan länderna.” 6/8 1940 Allan Vougt, ledande socialdemokrat uttalade sig i riksdagens Remissdebatt: ”Nu framträder från tysk sida en mycket stark ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund har kunnat göra, och man måste ju säga att en sådan ambition är tacknämlig varifrån den än kommer.” Säga vad man vill om Allan Vougt men otacksamhet kan han inte beskyllas för.
134
12/8 1940 På inbjudan från det tyska högkvarteret anträdde åtta höga svenska officerare, under ledning av Archibald Douglas, en 16 dagars resa för att studera de nyligen avslutade krigsoperationerna i Frankrike och Belgien. Ur Douglas rapport: ”Den väldisciplinerade truppen, som handlar i tron på sina militära och civila ledare och som behärskas av den nazistiska viljan, är ett helgjutet redskap.”
Svenska nazister på marsch 13/8 1940 Utrikesminister Günther tyckte att den svenska regeringen måsta vara beredd att: "lämna positiv medverkan till en nyordning av Europa." Sverige måste närma sig Tyskland inför framtiden. Svenskarna skall ge Finland sitt stöd mot Sovjetunionen. 27/8 1940 Sveriges försvarsminister Per Edvin Sköld utnämnde den tyske militärattachén B. von Uthmann till kommendör av Kungl. Maj:ts Svärdsorden av första klassen. Sveriges överbefälhavare general Thörnell tilldelades orden Tyska örnen hos den tyske ministern, prinsen av Wied. Torgny Segerstedt dundrade i GHT: 135
”General Thörnell mottager en orden ur dens hand, som låtit sina trupper rycka in i Danmark och sänt dem i härtåg mot Norge. Det är ingenting mindre än en riksolycka.” Torgny Segerstedt kallades efter detta upp till kung Gustaf V för att förmås upphöra med sina tyskfientliga skriverier. Segerstedt vägrade. 28/8 1940 Kungl. maj:t medgav i konselj att överstelöjtnant Sven Erik Alstrin samt professor Rudolf Anderberg skulle få resa till Tyskland för att bedriva psykologiska studier hos tyska Whermacht (Krigsmakten) där en av chefspsykologerna poängterade att det gällde att skapa officerare av ”Herrentyp”. Man skulle även studera arvs- och rasbiologiska test för officerare. September 1940 LO avlyste sin bojkott mot Tyskland. Sverige, Finland och Tyskland deltog i en friidrottslandskamp i Helsingfors arrangerad på order från självaste Adolf Hitler. Den svenska beskickningen i Berlin gjorde en framstöt om svenska ordensdekorationer till tyska officerare. En tysk general inbjöds att närvara vid en militärmanöver i Västergötland. I slutet av månaden gästade den svenske bankmannen Jakob Wallenberg Carinhall på en direkt inbjudan från Hermann Göring. 7/9 1940 Sverige tecknade ett nytt handelsavtal med Sovjetunionen. Det hela ägde rum i Moskva och avslutades med en rejäl fyllfest där svenskarna sjöng "Nu är det jul igen" och där båda parter dansade ringdans. Själva avtalet gav inte så mycket men Sverige blev en aning mindre beroende av Tyskland.
136
12/9 1940 Sju svenska marinofficerare startade en 9 dagars resa till Berlin, Holland, Belgien och Frankrike. Man skrev en fyllig rapport med titeln: ”Allmänna intryck, reflexioner och bedömanden.” I denna rapport sa man bland annat att man var bergfast övertygade om en tysk seger över England. 14/9 1940 Kung Gustaf V tog emot Tysklands sändebud prinsen av Wied i audiens. I sin rapport till tyska utrikesministeriet sa prinsen att han klagat över de förödande verkningar som den svenska pressens hållning hade på de svensk-tyska förbindelserna. Prinsen av Wied skrev också i denna rapport att Gustaf V sagt att han i nödfall ämnade tillgripa författningsstridiga medel för att få en ändring till stånd i pressens hållning. 20/9 1940 Den finske ministern Jarl Wasastjerna föreslog Christian Günther att Sverige och Finland skall inleda ett fördjupat samarbete. Han kunde till och med tänka sig en union. Oktober 1940 Per Albin som var välinformerad skriver i sin dagbok att man inom Manhem höll på att utarbeta en ministerlista till en ny regering där översten Axel Gyllenkrok skulle vara första namn: ”Revolutionen uppifrån skulle åstadkommas genom att presentera kungen listan.” Det är värt att konstatera att varken Stig H:son Ericson, Adlercreutz, eller Forshell anmälde de officerskollegor som planerade en statskupp. 1/10 1940 Tyska legationsrådet Werner Dankwort besökte chefen för UD:s rättsavdelning Gösta Engzell med följande begäran: En SS-bataljon på 1 000 man med gevär skulle få transporteras från Luleå till Narvik. Fartyget var redan på väg från Stettin till Luleå. Med på fartyget fanns även fordon, ammunition och maskingevär. Engzell drog ärendet för Günther som gav följande besked: "Transporten får äga rum under villkor att manskapet färdas som sedvanliga permittenter utan sina gevär och att gevären jämte övrigt gods från fartyget transporteras i särskilda tåg en á två dagar efter manskapet." 137
Historiker som forskat i ovanstående kan inte se att någon annan i regeringen var informerad om denna transport. Här gällde det inte "permittenter" utan en beväpnade SS-bataljon. Fartyget var redan på väg vilket tyder på att tyskarna i förväg visste att transporten skulle godkännas. Detta var inte sista gången som Günther gjorde sig skyldig till dylikt. 4/10 1940 Professorn och ledamoten av Svenska Akademien Fredrik Böök höll tal till studenterna i Lund och uppmanade dem till uppslutning på Tysklands sida: ”Känner vi inte djupare än någonsin, att om vi tror på mänskligheten, så måste vi tro på stormens herre, så måste vi tro, att den världshistoriens stora process, som tänkare kalla kvalfull, också är gudomlig. 9/10 1940 Torgny Segerstedt som var en stor naturälskare skrev följande i GHT: VILDGÄSSEN Vildgässen plöja fram genom den mörka natten. De avteckna sig otydligt mot de sönderrivna molnen. Deras sällsamma skrin skär igenom rymden. Minns ni Arosenius tavla med de tama gässen, vilka när de höra vildgässen skria, lyfta sina huvuden från mattråget, titta upp och säga till varandra: sickna galningar. De voro belåtna över att känna verklighetens mark under sina platta fötter. Galningarna plöjde med starka vingslag sin väg genom den mörknande rymden. De fria fåglarna plöja sig väg genom rymden. Många av dem nå kanske ej sitt fjärran mål. Stor sak i det. De dö fria. De likna icke de där som sträcka hals och kackla vid sitt mattråg och beskärma sig över galningarna. I sinom tid skola dessa sansade gröpätare slaktas och förtäras. Det går så med de tama djuren. De taga inga risker och förlora alla chanser. Det är många folk, som gå mot okända öden. De har föredragit detta framför att som de tama gässen stanna dästa vid mattråget för att till sist dock nödgas gå ifrån det och slaktas”. 18/10 1940 Sexton svenska journalister, från olika tidningar, företog en 13 dagars rundresa på inbjudan av tyska utrikesministeriet. De färdades i bilar från Berlin till Strassburg, följde Maginotlinjen, de for till Paris och vidare till Bryssel och Berlin. Med på resan var våra främsta tidningsmän 138
som Sven Aurén i Nya Dagligt Allehanda, Nils Horney i Social-Demokraten, Gunnar Gunnarsson i Dagens Nyheter och Martin Rogberger i Svenska Dagbladet. Det hela resulterade i en lång rad positiva reseskildringar i svenska tidningar. 24/10 1940 En överlastad färja kantrade på sjön Armasjärvi, 7 km sydost om Övertorneå i Tornedalen. 46 man drunknade i det iskalla vattnet varav 44 var beredskapsmän. Det var den största svenska militära katastrofen under kriget. 1/11 1940 Sveriges regering beslutade att tyska soldater som sökte desertera från tågen genom Sverige och sådana som kom flyende över gränsen skulle skickas tillbaka till Norge där de ställdes inför krigsdomstolar och arkebuserades. 27/11 1940 Joseph Goebbels gjorde oss den äran då han anlände med färjan till Trelleborg eskorterad av två tyska krigsfartyg. Han hade haft en trevlig resa och givande samtal med svenska officerare och han antecknade: ”Sverige fruktar med rätta att man missat möjligheten till anslutning till Tyskland.” Han fortsatte sin färd mot Oslo med ett specialtåg och sov mestadels under resan. Väl framme i Oslo höll han senare ett tal där han förklarade för norrmännen att en arier är högrest, blond och blåögd. Själv var han liten, mörkhårig och brunögd och dessutom halt. Hältan förklarade han med att det var en skada från första världskriget men sanningen var den att han var klumpfot av födseln. Han deltog över huvud taget inte som soldat i något krig. 28/11 1940 Tyska riksbankens dotterföretag Deutsche Golddiskontbank satte in 750 000 dollar på Enskilda Bankens konto i Brown Brothers bank. Vad hade Wallenberg gjort Hitler för tjänster för att få ta emot detta enorma belopp? 5/12 1940 Upptäcktsresande Sven Hedin besökte sin gode vän Adolf Hitler. 11/12 1940 En delegation bestående av en luftskyddsinspektör, en polismästare, en brandmästare, två civilingenjörer samt Riksluftskyddsförbundets sekreterare for på en sex dagars resa till 139
Tyskland för att studera luftskydd. De bjöds på föredrag, orienteringar, demonstrationer och studiebesök. 30/12 1940 Fartyget Gullmaren angjorde som första lejdbåt kajen i Göteborg. 1941 Wallenbergs Enskilda Banken lånade under två år ut 12 700 000 kronor till Norsk Hydro som på så sätt kunde framställa tungt vatten som var en nödvändighet för tysk framställning av atombomber. I november-december lånade man samma företag ytterligare 6 800 000 kronor för tillverkning av aluminium till tysk flygplanstillverkning. Tyskarna blandade även lite aluminium i sina bomber för att på så sätt fördubbla sprängkraften. Bröderna Wallenberg var inte ensamma om att på olika sätt stödja nazitysklands sak. Det gjorde även Axel Wenner-Gren, Axel Ax:son Johnson, Birger Dahlerus från Bolinders samt Sven Wingquist från SKF med flera. Jacob Wallenberg, verkställande direktör i Enskilda banken, utnämndes detta år av Adolf Hitler till Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden. Detta för att han, enligt Hitler: ”hade gjort Tredje riket synnerligen stora tjänster.” Det anordnades tyska bok- och grafikutställningar på Nationalmuseum i Stockholm, Röhsska museet i Göteborg och Malmö museum. Statens informationsstyrelse tillhöll pressen att tiga med nyheten att Tyskland pressat Danmark att lämna ut sina torpedbåtar. Rekordår för tyska filmpremiärer i Sverige. Sverige underlät att skicka någon minister till Norges lagliga regering i London och den svenska regeringen förbjöd frivilliga att kämpa på norska motståndsrörelsens sida. Svensk – tyska idrottsutbytet var intensivare än någonsin. Under året ägde inte mindre än tio landskamper rum i idrotterna handboll, skridsko, ishockey, boxning 2 gånger, bowling 2 gånger, Fäktning, Gång och Fotboll. 140
Sverige tog emot en grupp på 18 tyska chefredaktörer och diplomater. Sveriges Nationella Förbund (SNF) hade denna vår, enligt egen uppgift runt 10 000 medlemmar. Det fanns vid denna tid en nazistorganisation med namnet Bruna Gardet på omkring 600 militärer, poliser och kontorister i Stockholm. Sveriges ärkebiskop Erling Eidem förkunnade: ”Tyvärr förhåller det sig så att en nazistisk inställning (inklusive antisemitism och maktdyrkan) ej är ovanlig bland prästerskapet.” Sveriges handel med Danmark och Norge var vid denna tid egentligen en handel med Tyskland då ockupationsmakten organiserade allt handelsutbyte och tecknade avtalen. Christian Günthers son Bengt fick en pojke tillsammans med sin judiska hustru Malin. Pojken kom att bära namnet Christian som farfar. Denna vår beslutade Hitler att likvidera alla judar på tyska och tyskockuperade områden. Trots Gustaf V:s tidigare misslyckande att medla fred mellan Storbritannien och Tyskland vädjade den tyske tidigare vice rikskanslern Franz von Papen i ett brev till kungen om ett nytt fredsinitiativ. Gustaf V svarade att han ständigt var uppmärksam på möjligheten att ta ett nytt initiativ, ”gärna i samverkan men påven.” Han menade dock att det saknades förutsättningar vid detta tillfälle. 4/1 1941 Deutsche Golddiskontbank satte in 112 632 dollar på Wallenbergs Enskilda banken konto och senare samma dag ytterligare 247 318 dollar. Varför har inte gått att utreda. 7/1 1941 Utrikesminister Günther spekulerade i ett tyskt anfall mot Sovjetunionen, han trodde på krig mellan de två allierade. Han talade om detta med Gösta Bagge. Nästa dag under en promenad 141
med Gunnar Hägglöf och Jacob Wallenberg fick han veta att tyskarna planerade ett anfall mot Sovjet. Jacob hade fått veta detta av Carl Goerdeler under en resa i Tyskland. Goerdeler var en tysk industriman och borgmästare i Leipzig och i hemlighet en stor motståndare till Hitler och nazismen. Ett tyskt - ryskt krig skulle enligt Günther innebära följande fördelar. - Sovjet får inte möjlighet att åter anfalla Finland. - Sverige kommer närmare Tyskland. - Sovjetunionen kommer att förlora och kan därmed inte utgöra ett hot mot Sverige. 14/1 1941 Kommendörkapten Emil Boldt-Christmas lät publicera en artikel i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT): ”Demokratins slutliga seger är säker”. ”Bomber kommer att regna över kontinenten med början i ubåtshamnarna och aerodromerna på kusten mellan Nordkap och Pyrinéerna. En från väster till öster fortskridande söndermalningsprocedur av produktions- och kommunikationsmedel kommer att utföras av bombplan i tiotusental och upprepas dag efter dag, månad efter månad, år efter år, tills kontinenten mognat för att motta en mekaniserad elitarmé.” När tiden gick utan att någonting av detta hände skrev Boldt-Christmas den 22 juni 42 i GHT: ”De allierade har inte börjat slåss ännu.” Februari 1941 Reinhard Heydrich, chef för den tyska säkerhetstjänsten Sicherheitsdienst (SD) inbjöd Stockholms övervakningschef Martin Lundqvist och dennes närmaste medarbetare. Den svenske säkerhetschefen Hallgren och socialministern lämnade klartecken till resan. Under fyra dagar vistades Lundqvist med kommissarie Erik Lönn och överkonstapel Nils Fahlander i Berlin som gäster hos Heydrich. Man fick även äran att träffa Gestapochefen Heinrich Müller samt chefen för Gestapos sabotagebekämpning SS-sturmbahnführer Kopkow. Lönn var chef för Byrå 1 som specialiserat sig på agenter från Sovjet och svenska kommunister. Fahlander var chef för Byrå 3 som övervakade de allierades agenter. Året innan hade Martin Lundqvist varit åklagare i ett mål mot fem personer som dömts för handelsspionage för engelsk räkning. Vid besöket lät man de tyska kollegorna ta del av alla detaljer i detta mål. Gestapo överlämnade till de svenska besökarna två listor på tyska 142
kommunister som man trodde fanns i Sverige och bad besökarna att hjälpa dem att få visshet. Fjorton dagar efter hemkomsten skickade Lundqvist till Gestapo en promemoria med uppgifter i saken men var då förhindrad att nämna några namn men lovade att utröna om inte detta hinder kunde undanröjas. Lundqvist ville även underlätta samarbetet med tyska polisen genom att få en tysk polisattaché placerad i Stockholm. Detta för att främja det gemensamma arbetet. Det mötte lite svårigheter i början men i november anlände de två SS-männen HansHendrik Neumann och Georg Müller till Stockholm. Det officiella skälet var att bistå den svenska polisen i utredningen av Wollweberaffären men Neumann stod även till förfogande i ”andra polisiära angelägenheter.” Snart var de båda tyska SS-cheferna väl hemmastadda i Stockholms polishus. 5/2 1941 Folkberedskapens lokalombud i Hjärtum skrev till Statens informationsstyrelse och påtalade riskerna med handelsutbyte med krigförande makt. Brevskrivaren, ordföranden i upplysningsnämnden i Hjärtum, undrade om det var nödvändigt att krigförande länders fartyg gick ända fram till Vänern: ”Skulle det inte kunna tänka sig – att de varor Tyskland hämtar i Bofors kunde fraktas på svenska fartyg till Göteborg. – för omlastning till tyska fartyg där? Denna sak är jag inte ensam om att undra över i dessa trakter; där ju hela hösten Göta älv dagligen befares av tyska fartyg. En del vittnen kan också tala om huru det filmats från dessa båtar under resan, detta från Ströms slussar till Lilla Edet. Är det inte dålig vakthållning i alla fall?” Ovanstående brev försvann i Landsfogdens i Göteborg hemliga arkiv. 22/2 1941 På biografen Röda kvarn i Stockholm visades den nazistiska propagandafilmen Segern för svenska officerare med utrikesminister Günther på hedersplats vid den tyske ministerns sida. Ledande svenska nazister var också inbjudna av den tyska legationen. Lektor Gösta Montelin som var medlem av filmcensuren hann reservera sig offentligt innan han miste jobbet och återbördades till skolarbetet. Alla antinazistiska filmer var däremot förbjudna. 25/1 1941 Christian Günther fick veta att det var fler tyska soldater som reser genom Sverige till Norge än i andra riktningen. Detta stred mot ekvivalensprincipen. Eftersom det var fråga om 143
permittenttrafik så borde antalet resande vara lika stort i båda riktningarna. Nu ökade antalet tyskar i Norge vilket tydde på en kraftsamling inför Tysklands anfall mot Sovjet över Nordkalotten. Den så kallade Operation Barbarossa. Eller kunde det vara förberedelser inför ett stort anfall mot Storbritannien? Man räknade med att transporterna till Norge hade resulterat i ett överskott på 20 000 tyska soldater. 26/2 1941 Det debatterades om tryckfriheten i Sveriges radio. Universitetskansler Östen Undén var justitieministerns mest välformulerade motståndare. Undén såg tryckfriheten som ett slags gränsskydd av andlig art och sa: ”Om vår allmänna opinion utsättes för inflytelser utifrån genom en kombination av mörkläggning och propaganda, så ökas inte vår motståndskraft genom avväpning av pressen. Genom censuren ökar i stället trycket av inflytelserna utifrån.” 26/2 1941 Amerikanska tidningar publicerade uppgifter om att Sverige, i slutet av 1940, hade exporterat 1 000 ton arsenik till Tyskland för tillverkning av giftgaser. Man hade även lovat att exportera ytterligare 2 000 ton under 1941. 27/2 1941 Rickard Lindström, chefredaktör för Social-Demokraten, skrev efter det att tio norska medborgare dömts till döden vid den tyska krigsrätten i Bergen: ”Social-Demokraten har icke sällan framhållit önskvärdheten av att förhållandena mellan Sverige och Tyskland äro de bästa tänkbara. Vi vilja här ytterligare understryka detta... Icke desto mindre måste vi hävda, att användningen av så hårda metoder, som tillgripits i Norge, på oss måste verka frånstötande.” Mars 1941 Samarbete mellan svensk och tysk säkerhetstjänst återupptas efter tyska påtryckningar. Denna vår diskuterade man hur Sverige skulle ställa sig om det på nytt blev krig mellan Sovjetunionen och Finland. ÖB Thörnell såg gärna att Sverige skulle slåss på finsk/tysk sida mot Sovjet. Det var bästa sättet att hålla kriget borta från svensk mark. Thörnell ville förbereda en svensk armé som kunde strida i norra Finland. På flygstaben arbetade man med 144
att pricka in lämpliga bombmål och senare fick två svenska flygflottiljer pärmar med kartor över bombmål i Sovjetunionen. 6/3 1941 Den brittiske ministern Viktor Mallet krävde av Christian Günther ett stopp för den svenska permittenttrafiken. Britterna ansåg att denna trafik utgjorde förberedelser för ett tyskt anfall mot Storbritannien via Norge. 14/3 1941 Tyskarna meddelade att de ignorerade i ekvivalensprincipen och att de nu ville transportera 76 000 soldater till Norge. Detta uppfattades i Sverige som att man stod inför ett omedelbart storanfall mot England. 15/3 1941 Sverige startade inkallelser av män till det militära. Günther tog kontakt med Karl Ritter vid tyska utrikesdepartementet, Auswärtiges Amt, som var hotfull och sa att det snart skulle krävas tyska truppförstärkningar i Norge och då skulle svenskarna inte mopsa. Ritter sa också att ”Sverige inom en sju á åtta månader skulle kunna ingå politiska överenskommelser med Tyskland, om vars räckvidd vi nu inte kunna drömma”. Günther var av samma mening. Det var Tyskland som var framtiden. 23/3 1941 Försvarsminister Sköld uttalade sig: ”Det utrikespolitiska läget hindrar oss svenskar att ha intresse av någondera av de krigförande ländernas seger i det pågående kriget. Seger och nederlag innebär ökat hat och är grunderna till nya tvister och krig. Ty de stora folken kunna icke utplånas och deras bosättningsområden icke förändras. En uppgörelse utan någons underkastelse ligger därför i vårt intresse. Uppfattningarna om vem som skall segra till slut är mycket delade. Men oavsett detta är hela denna inställning djupare sett mot landets intresse. Ty att ta parti innebär att bli sedd med välvilja från den ena partens sida och med hat och avsky från det andra hållet. Därför kan stundens fördel bli framtidens förbannelse. Ur ingen synpunkt är ett svenskt partitagande till fördel för oss. Den neutrala hållningen är självklar. Neutralitetspolitiken är vår enda linje.”
145
Så resonerade en cynisk politiker vars enda mål var att klara det egna skinnet genom att inte ta ställning mot den makt som börjat angreppskrig mot andra länder. Det var säkrast att inte ta ställning för någon av parterna. 24/3 1941 Tyskarna begärde att få transportera ett järnvägartilleri på svensk järnväg till Narvik. Den svenska regeringen tog upp frågan som efter vissa betänkligheter beviljades. April 1941 Den tyska propagandatidningen Signal kom ut med sitt första nummer. Det var en påkostad tidning med mycket bilder och fyrfärgstryck som trycktes i Berlin och som distribuerades i hela Sverige. Upplagan var runt 50 000 exemplar vilken sjönk i takt med tyskarnas motgångar. Den undgick censur och beslag genom att inte publicera några sanningar. En annan tysk tidskrift hette ”Tyska röster” och gavs ut varje månad i en upplaga om 60 000 exemplar. 6/4 1941 Tyskland invaderade Jugoslavien och Grekland 18/4 1941 Från denna dag och fram till den 6 juni gav Sverige visum till 491 tyska män som skulle till Narvik. Det var en betydande förstärkning av de tyska trupper som höll staden. Enligt den tyske generalen Falkenhorst kom via Sverige 120 specialister på maskingevär. De tyska trupperna i Narvik fick även köpa 10 000 liter alkohol och 20 000 cigarrer från Sverige. 21/4 1941 Kommendörkapten K G Hamilton uppvaktade Tysklands storamiral Raeder. Detta som en avslutning efter det att tre svenska officerare hade studerat utbildningen vid tyska ubåtsvapnet. Raeder uttryckte sin glädje över de fina relationer som rådde mellan svenska och tyska officerare.
146
28/4 1941 Då de tyska styrkorna erövrat Aten och de brittiska styrkorna evakuerats till Kreta hyllade socialdemokraten Allan Vougt ockupationen av Grekland som ”en kraftprestation utan motstycke”. Maj 1941 Herman Göring kallade upp Birger Dahlerus för att utöva starkare påtryckningar mot Sverige. Han uppträdde hotfullt och inskärpte att Hitler inte skulle sky några medel för att slippa ett nederlag i Narvik. Prins Bertil ledde en delegation på fem officerare under en studieresa till tyska marinen. Kungl. Maj:t och utrikesdepartementet gav klartecken till resan. En i ressällskapet var den blivande chefen för marinen Helge Strömbäck.
I mitten prins Bertil med fyra officerare på vänskapligt studiebesök i Tyskland. 5/5 1941 Sveriges statsminister Per Albin Hansson drömde att tyska bombplan drog in över Stockholm. Någon sanndrömmare var han inte.
147
15/5 1941 Överbefälhavaren beordrade att kommunister skulle avskiljas från sina förband och överföras till arbetskompanier. Även vissa syndikalister och radikala socialdemokrater drabbades. 24/5 1940 Christian Günther och Karl Schnurre hade ett långt samtal där Günther sa: ”Om det blir krig mellan Tyskland och Sovjetunionen är Sverige berett till varje understöd till Tyskland”. ”Detta inbegriper även att Sverige är berett att sluta militärfördrag med Tyskland.” ”Sverige önskar en tysk seger i kriget, även om man vill att Storbritannien ska få ha kvar sitt imperium”. ”Sverige hoppas att Finland aldrig skall förlora Tysklands beskydd”. 22/6 1941 Operation Barbarossa. Tyskland gick till anfall mot Sovjetunionen. Svenska diplomater visste att även Finland skulle delta i anfallet men deras insatts var planerad till i början av juli. Sveriges marinattaché i Berlin såg fram emot ett svenskt deltagande på finsk sida: ”Om detta nya krig kommer att tillsammans med Finland och Tyskland att föras till ett segerrikt slut, vilket jag personligen anser bliva fallet inom en kort tid, utan att svensk insatts i någon form göres för att medverka till vår arvfiendes likviderande – då är det också slut med Sveriges militära framtid. Om storkriget, vilket jag tror, vinnes av Tyskland, Europas nyordning kommer till stånd och dess militära struktur skall avgöras, då kommer enligt min övertygelse ett Sverige, som intet positivt gjort under kriget, att sjunka ner till Danmarks status, Finland att tillgodoses på vår bekostnad i norr och vår krigsmakts saga vara all”. Redan på morgonen överlämnade det tyska sändebudet Schnurre en promemoria rörande tyska krav på Sverige. Gunther ville som vanligt inte ha vittnen utan körde ut Staffan Söderblom och nekade Erik Boheman att komma in i rummet på UD där Schnurre mottogs. I dag vet vi ganska lite om vad som avhandlades då Schnurre och Günther var ensamma och då den sistnämnde inte gjorde några anteckningar. Det vi vet är vad Schnurre antecknade. Som första punkt upptogs genomtransport av tyska trupper från trakten av Oslo till Finland. Denna, den mest uppmärksammade transiteringen, kom snart att kallas infanteridivision Engelbrecht efter sin befälhavare generallöjtnant Erwin Engelbrecht. 148
Över 20 svenskar kom att delta på sovjetisk sida under ”det stora fosterländska kriget.” Utrikesminister Günter mottog även följande krav: ”Genomtransport av material och underhåll till Finland på svenska järnvägar och med andra transportmedel.” ”Tillhandahållande av tillgängligt tonnage, särskilt tanktonnage för tyskt-finskt ändamål.” ”Krav om att få använda det svenska telekommunikationsnätet.” ”Tillstånd för överflygning av svenskt territorium.” Günther utfärdade omedelbart order om att utländska flygplan under den 22 och 23 juni såsom ett provisorium endast skulle beskjutas med varningsskott. Tyskarnas alla krav kom att bli upptakten till den så kallade Midsommarkrisen – den allvarligaste svenska kris under kriget. Enligt Schnurre visade Günther stor förståelse för de tyska kraven. Samtalet hade för övrigt handlat om att förse Günther med argument för en uppgörelse inom den svenska regeringen. Günthers motståndare var inte Tyskland utan socialdemokraterna i den egna ministären och man diskuterade hur han skulle komma tillrätta med dem. Günther tänkte praktisera sin gamla taktik genom att använda sig av Gustaf V. Günther besökte kungen klockan 10 samma förmiddag för att få denne att utöva press på Per Albin Hansson som kallades och anlände till slottet en halvtimme senare. Frågan huruvida Gustaf V vid detta tillfälle hotade med att abdikera för att få sin och utrikesministerns vilja fram har diskuterats sedan dess. Günther framhöll att Tysklands inställning till Sverige varit dålig men att en viss förbättring kommit till stånd. Tysklands krav var bara bevis på att Sverige antagit en vänligare hållning. Han talade även om en svensk frivilligrörelse i Finland och betonade vikten av detta. Günthers föregångare Rickard Sandler skulle senare åstadkomma ett hätskt utfall mot sin efterträdare som han misstänkte för att målmedvetet, avsiktligt och planmässigt arbeta för vår anslutning till det tyska livsrummet.
149
Aftonbladet truimferade: ”Det av västmakterna inringade Tyskland har sprängt sina bojor och går nu med fri och ökad styrka till sin europeiska, sin världshistoriska mission att krossa den röda regimen som utgjort ett hot mot själva frihetens princip.” Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning hade en helt annan syn på saken: ”Det allvarsammaste är att själva tågan i vårt folk, själva svenskheten, har givits till spillo. Vårt folks självförtroende, vår självaktning har offrats… Där talet om folkets självständighet och ära visar sig vara ord, ord och ingenting annat än ord, där har folkets livsnerv anfrätts.” Minst 180 svenska män kom att kämpa på tysk sida som soldater i Waffen SS. Andra som forskat i saken säger att det rörde sig om högst 180. En del av dem hade övertalats av värvare medan andra tagit initiativet själva. Några av dem var nazister medan andra, vilka ryckt ut för att kämpa för Finland mot Sovjetunionen, blev mer eller mindre lurade att skriva på för tyska krigsmakten. De sändes sedan till Tyskland för snabbutbildning innan de sattes in på de olika fronterna. Svenska soldater kom att ingå i olika förband i Finland, Ukraina, Ryssland, Polen och Baltikum men även vid Ardenneroffensiven i väst och vid försvaret av Berlin. Gösta Borg var en av de första svenskar som tog värvning i Waffen SS, strax efter Hitlers anfall på Sovjetunionen. Han var född i Estuna utanför Norrtälje den 14:e augusti 1915 som son till en jordbruksarbetare. Han arbetade själv i jordbruk på hemorten innan han tog värvning vid I1 och blev furir. Borg var en mycket aktiv nazist som brukade valtala under SSS valkampanjer. Han var en av ett fyrtiotal svenska underbefäl som rymde från sin svenska förläggning och slogs för Hitler. I Tyskland avancerade han snabbt efter att han fått officersutbildning vid Bad Tölz.
150
Gösta Borg Den svenska regeringen och utrikesnämnden och senare Per Albin Hansson och Christian Günther besökte kungen som var för ett ja till transiteringen då han förklarade att han inte ville ta risken av en konflikt. Han tog då hellre sin ställning under övervägande. Per Albin tog detta som ett hot som han, i sin tur, sedan använde politiskt. Huruvida kungen verkligen hotade med abdikation har diskuterats. Det fanns de som hävdade att det var ett påhitt av Per Albin för att han själv skulle kunna driva igenom sin vilja. Högern och Bondeförbundet var positiva till transiteringen, Socialdemokraterna och Folkpartiet var splittrade och den opolitiske utrikesministern var som vanligt beredd på eftergifter. Försvarsminister Per Edvin Sköld sa däremot: ”Vad vinner vi med en eftergift. Vi vinner, att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd. Därför är det bäst att vi bli ockuperade. Om vi nu säga ja, blir vår militära beredskap meningslös.”
151
Denna gång beslöt man att konsultera sina riksdagsgrupper. Socialdemokraterna röstade om saken och kom fram till ett nej. Per Albin tyckte då att man skulle rösta en gång till men under förutsättning att man var beredd att ta alla konsekvenser av ett nej, det vill säga regeringskris. Då röstade 72 för ett ja till tyskarna, 59 emot och 30 avstod. Wigfors, Sköld och Möller var helt emot transiteringen. På morgonen den 25:e juni lät man inkalla 15 000 soldater för att bevaka de tyska trupptransporterna och detta innan man ens hade fattat beslut om vad man skulle svara tyskarna. Man föll undan för kraven och redan samma kväll gick det första tåget över den norsk-svenska gränsen vid Charlottenberg på sin väg mot Haparanda. Det var 14 712 beväpnade tyska soldater och officerare. Det gick 105 tåg och det hela pågick 17 dygn. Pressen lydde denna gång och ordade inte mycket om saken. I Tyskland var man medveten om att Sovjet hade en slagkraftig flotta i Östersjön och att den tyska flottan därför skulle kunna få allvarliga problem. Vid förhandlingar med Sverige lyckades tyskarna få stora förmåner. Tyska fartyg skulle vid behov kunna fly in på svenskt territorialvatten och lita på att den svenska marinen skulle sätta stopp för sovjetiska förföljare. Ett utländskt fartyg har enligt folkrätten rätt att söka nödhamn i neutralt land och stanna där i 24 timmar. Denna rätt ville tyskarna ha för egen del men krävde att den inte skulle gälla för den sovjetiska flottan. De krävde att eventuella sovjetiska fartyg som sökte nödhamn i Sverige skulle utlämnas till tyska marinen. Utrikesminister Günther utfärdade i stället en bestämmelse att ryska fartyg som sökte nödhamn skulle få internering för besättningen men att fartyget skulle sänkas utanför svenskt territorialvatten. Detta beslut var ett flagrant brott mot såväl neutraliteten som folkrätten eftersom andra och gynnsammare regler gällde för tyskarna. Tyska fartyg skulle vid behov få stanna längre än 24 timmar medan ryska fartyg skulle förhindras att uppsöka svenska vatten. Detta gjorde att svenskt territorialvatten i praktiken fungerade som tyskt basområde. Sverige tillät även att tyska trupper färdades i svenskt territorialvatten med hjälpfartyg bara man hissade handelsflagg. Tyska flottenheter kunde beställa eskort från svenska marinen dygnet runt närhälst de så önskade. Tyska krigsfartyg kränkte ideligen svenska vatten utan att någon motsatte sig detta. Sverige bestämde även att dessa skulle få passera genom Kalmarsund bara de hissade falsk nödflagg. Under detta år eskorterade svenska flottan 93 tyska fartyg i 36 omgångar till och ifrån Finland.
152
21/6 1941 Överbefhälhavaren Thörnell och finansminister Wigforss råkade i häftig dispyt då den förre hävdade att vi i Sverige måste göra oss beredda på att delta i kriget på tysk sida mot Sovjetunionen. Thörnell ansåg att Stalin var ett mycket större hot än Hitler. Wigfors var den regeringsmedlem som starkast motsatte sig transiteringen av division Engelbrecht och han var helt kallsinnig till överbefälhavarens idéer. Wigforss hade också en stor del i ansvaret för att Sveriges motståndskraft var så låg som den var. Inom regeringen fanns olika viljor och detta kom senare att kallas midsommarkrisen. Tage Erlander som senare kom att forska i saken skrev den 13/2 1947: ”Per Albin Hansson ansåg inte att krigsrisk förelåg vid en vägran [att släppa igenom division Engelbrecht]. Hans inställning var alltså nej till de tyska kraven. Denna inställning fick sin första törn vid ett samtal med kungen kl. 11 på morgonen. När regeringens samtliga borgare gick på Ja-linjen blev Per Albins enda stora fråga ´Hur skall jag i detta läge finna en linje som samlar nationen?` Han fann den på Ja-linjen med fastslående av Ja:ets karaktär av engångseftergift. Vårt parti fick han med genom att antyda vilka svårigheter som ett isolerat nej från oss skulle medföra. Hans skildring av riskerna uppfattades av många som hot från konung, militär och byråkrati. Per Albin hade säkert inget emot de missuppfattningar som bidrog till att skapa förståelse för de stora reella riskerna.” 26/6 1940 Torgny Segerstedt skrev i GHT och ondgjorde sig över ”engångsbeslutet” att släppa igenom Engelbrechtdivisionen. Han ansåg att regeringskommunikén bekräftade att Sverige genom att ge efter för Nazitysklands krav definitivt uppgivit sin neutralitet. Han anklagade även samlingsregeringen för att polismyndigheterna tilläts att systematiskt lämna ut uppgifter till tyskarna om flyktingar som begärt politisk asyl. 29/6 1941 Vid en middag hemma hos den tyskfödde industrimannen Kurt Leube i Malmö kom direktör John Weibull med förslaget att man skulle skriva ett öppet brev till statsminister Hansson. Det skulle bygga på tre punkter: ”Kommunismen skall krossas, Finlands sak är vår och Bättre förhållande till Tyskland.” Brevet skulle tjäna till att folk skulle skicka in sina namn och sympatibevis. Weibull hade utarbetat ett förslag tillsammans med Adrian Molin. Namnen man fick skulle bli underlag för en partipolitiskt oberoende organisation med antikommunismen som huvudtema. Denna organisation skulle också enligt Per Engdahl ha kunnat bli en 153
stödorganisation till SNF. Brevet publicerades i Stockholmstidningen och Aftonbladet och var undertecknat av John Weibull, professor Hugo Odeberg, bankir A W Högman och Per Engdahls far, majoren och fabrikören Sven Edvard Engdahl. Man fick in c:a 4 000 namn med sympatibevis. Juli 1941 Kungl. Dramatiska teatern gav två föreställningar av Strindbergs Gustav Vasa på Schillerteatern i Berlin. Dramat hade friserats genom att man ariserat rollfiguren juden Herman Israel. Det tyska sändebudet Schnurre skickade en rapport till Auswärtiges Amt i Berlin där han meddelade att 90 procent av den svenska officerskåren var positiva till att delta i kriget mot Ryssland. Den tyske militärattachén von Uthman berättade detta för ambassadör Gunnar Hägglöf som påstod att detta var helt missvisande. Den svenske ministern i Budapest, Torsten Undén, vilken var bror till Östen Undén, meddelade Christian Günther att man i Ungern diskuterade ”judeproblemets slutliga lösning”. Svenska frivilligbataljonen, bestående av fyra kompanier och 650 man, sattes in i striden om Hangö under befäl av överstelöjtnant Hans Berggren. Från början var nazistledaren Martin Ekström påtänkt som befälhavare men man var rädd att bataljonen skulle få en alltför nazistisk prägel under hans ledning. Antalet nazister bland svenskarna var ganska markant. Från början reste över 100 svenska nazister för att delta i anfallet mot Sovjetunionen. De bildade organisationen Sveaborg och hade tyska Waffen–SS som förebild. 4/7 1941 Så var det dags för Säkerhetstjänsten att göra razzia och sin vana trogen slog man till mot kommunisterna även denna gång. Man misstänkte att funktionärer i svenska kommunistpartiet haft kännedom om Wollweberligans sabotageplaner. Säkerhetstjänsten anhöll 26 personer som man misstänkte tillhöra Wollweberligan eller som var funktionärer i det kommunistiska partiet. Man gjorde nedslag i kommunistiska partilokaler men denna gång hittade man inte ens en passförfalskare. Utrikesminister Günther åt middag med tyska sändebudet Schnurre på restaurang Hasselbacken på Djurgården för att fritt kunna diskutera lite av varje. Tysken frågade om Sverige var intresserat av att skicka svenska officerare till sovjetfronten ”i utbildningssyfte”. 154
Günther tyckte tydligen detta var en bra idé som han senare vidarebefordrade till överbefälhavare Thörnell som genast var beredd att anta inbjudan. Han ville gärna att Sverige tog ställning för Tyskland och Finland och dessutom skulle det vara lärorikt för svenska officerare att få studera tyskarnas krigföring. Tyska tidningar skrev att Finland skulle komma att bli den ledande nationen i Norden efter kriget därför att de ställt upp på tysk sida mot Sovjetunionen. 9/7 1941 Sverige och Tyskland enades om att tyskt kurirflyg skulle få trafikera tre linjer över svenskt territorium. Det gällde två linjer mellan Norge och Finland och en mellan Tyskland och Finland. 10/7 1941 Den finske överbefälhavaren Gustaf Mannerheim utfärdade en dagorder om att finska trupper skulle sluta upp på tysk sida för att ta tillbaka förlorade områden från Sovjetunionen och skapa ett Stor-Finland. 14/7 1941 Efter samråd med den tyska militärattachén i Stockholm, von Uhtman, skickade försvarsstaben ett ”strängt förtroligt” brev till ett antal svenska officerare som man ville se som frivilliga på östfronten. Brevet avslöjades i Expressen 1946 där det trycktes i sin helhet: ”STRÄNGT FÖRTROLIGT Stockholm 14/7 1941. Härmed har jag äran meddela att avsikten är att söka utverka tillstånd för svenska officerare att få tjänstgöra vid tyska frontförband på östfronten. Tjänstgöringen skulle i så fall komma att innebära chefskap för tyskt förband av storlek efter vederbörande officers grad och skulle vara avsedd att börja så snart som möjligt. Villkoren för en sådan tjänstgöring skulle vara avsked ur svensk tjänst och anställning som tysk officer under den tid som kriget mot Ryssland varar, dock högst sex månader. Garanti avses att lämnas att vederbörande efter hemkomsten återtages i svensk tjänst. Rätten till svensk pension (tjänste och familjepension) skulle inte frånträdas med avskedet.
155
Inom arméstaben har i samråd med inspektionerna uppgjorts en förteckning över officerare som skulle kunna komma ifråga för en sådan tjänstgöring. Förteckningen omfattar ett 40-tal varav omkring 10 officerare skulle utväljas bland dem som förklarar sig villiga att motta ett eventuellt erbjudande. Svaret adresseras till Kapten G Holmin, Arméstaben personligen och bör vara inkommet snarast och möjligt senast den 18/7. Innehållet i detta brev får inte delgivas någon annan än närmaste chef. Vidare meddelande är att emotse så snart förhållandena blivit klarlagda. På befallning H Haegermark Tjf. chef arméstaben.” 16/7 1941 I närvaro av Keitel, Göring och Bormann kritiserade Hitler i skarpa ordalag svenskarna för den mycket magra kontingent frivilliga landet bidragit med för kampen mot bolsjevismen och riksmarskalk Göring beskrev svenskarna som dekadenta. 17/7 1941 Regeringen hade givit tyska kurirflygplan tillstånd att flyga över svenskt territorium längs skilda vägar. Vem eller vad som fanns i planen kunde svenska myndigheter inte kontrollera. Flygtrafiken utvecklade sig så till den grad, med felflygningar över viktiga svenska orter, att det ledde till en folkstorm. 17/7 1941 Det första sjukhuståget med sårade tyska soldater avgick från Haparanda till Oslo där de togs emot med blåsorkester. De som inte klarade att resa togs omhand på Garnisionssjukhuset i Boden. Minst 30 000 sårade tyska soldater forslades från Haparanda till Norge. Dessa transporter organiserades av den svenska armén trots att regeringen påstod att det var vanlig humanitär hjälp som anordnades av Röda korset. Prinsessan Sibylla delade ut cigarretter och choklad till de sårade på järnvägsstationen i Krylbo.
156
18/7 1941 Haegermark tvingades skriva ett nytt brev till sina officerare och meddela att det inte blev någonting av med planerna på någon kommendering på östfronten. När tyskarna förstod att det bara skulle komma officerare utan manskap tappade de allt intresse. 19/7 1941 Ett tyskt ammunitionståg exploderade i Krylbo. Stationen förstördes. 25 personer fick allvarliga skador och 55 fastigheter skadades i samhället. Kl:10.30 meddelade TT: ”Tåget hade enbart svensk last.” En timme senare beordrade TT strykning av den satsen. Efter ännu en timme meddelade TT: ”I det exploderande tåget synes ha ingått en del vagnar med tysk last.” Faktum var att hela tåget var lastat med ammunition. Det visade sig senare att det var britter som låg bakom sabotaget och meningen var att tåget skulle ha exploderat först vid ankomsten till Oslo station. Den som fått i uppdrag att aptera bomben var en svensk major Malcolm Munthe och enligt honom var det fel i bombens tidsmekanism.
Järnvägsstationen i Krylbo efter sprängattentatet Det svenska fartyget Venezuela torpederades av ett tyskt fartyg på Atlanten och gick till botten. Pressen kunde ge upprörande detaljer om tysk krigföring mot neutrala. Klockan 17.30 samma kväll fick pressen en anhållan från utrikesdepartementet att inte publicera skildringen. På samma sätt nedtystades de förut omtalade arbetskompanierna och skandalen år 1941 då svenska soldater värvades till tyska Waffen SS.
157
31/7 41. Christian Günther sammanträffade med Karl Schnurre som krävde att få skicka ytterligare en division infanterister till fronten i norr men kungen och regeringen höll fast vid att transporten i juni var en engångsföreteelse. Günther kom då på idén att de i stället kunde få sända sina trupper på svenskt territorialvatten. Det skulle vara mindre uppseendeväckande så regeringen tyckte det var ett bra förslag. Tyskarna var inte riktigt nöjda men Günther förklarade att ett sovjetiskt anfall mot dessa fartyg skulle ses som ett angrepp mot Sverige som också lovade de tyska fartygen eskort av svenska jagare. 31/7 1941 Aftonbladet hade rubriken: ”Massarkebusering av röda och judar i Belgrad.” 31/7 1941 Hermann Göring undertecknade en skriftlig order som gav Heydrich i uppdrag att förbereda en ”total lösning av judefrågan i det tyska inflytelseområdet i Europa”. Hösten 1941 Sverige började tillämpa en mer generös inresepolitik för förföljda judar men nu var det för sent. Förintelsen hade inletts och tyska judar tilläts inte längre att lämna Tyskland eller tyskockuperat område. ”En svensk tiger” introducerades i en kampanj mot spioneri. Lejdtrafiken med neutrala länder i skageracksspärren startade med Tysklands och Storbritanniens godkännande. Det avhölls svensk-tyskt akademikermöte i Lützen. Pressnämnden bildades med officiellt uppdrag att verka för självdisciplin inom svensk press för att på så sätt göra censuren obehövlig. Pressnämndens åtta medlemmar utsågs av regeringen efter förslag av pressens fackliga organisationer. Det pågick en tyskanpassningsdiskussion där Gösta Bagge och KG Westman ville införa censur över uttalanden vid möten. Man talade även om att förbjuda det svenska 158
kommunistpartiet. Det var ett gammalt högerkrav från 1933 och nu krävde högerledaren Bagge offentligt att ett sådant förbud skulle införas. Även kung Gustaf V tyckte det var en strålande idé. Den tyske militärattachén Bruno von Uthmann sa att ett svenskt förbud mot kommunismen skulle vara ett inrikespolitiskt sätt att visa sympati för Tyskland. Günther tyckte att ett förbud skulle minska Tysklands missnöje med Sverige men Per Albin Hansson svarade att man i så fall även måste förbjuda nazistpartierna. Bagge hade inga problem med att även förbjuda det proletära nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling som leddes av Lindholm och Svensk opposition som stod under ledning av Engdahl. Men när Per Albin inkluderade överklassnazisternas Nationella Förbundet, vilka hade starka band till konservatismen, så fick Bagge problem. Hanson hade det inte lätt ty ena dagen hotade Bagge med att avgå om inte kommunismen förbjöds och nästa dag hotade Wigforss att avgå om Per Albin gav vika för Bagges krav. 4/8 1941 Det tyska sändebudet Schnurre besökte Günther med ett tyskt svar på Sveriges nej till trupptransport där tyskarna klagade över att den svenska regeringen inte lämnade sitt bidrag till bekämpandet av bolsjevismen. Den tyska sjötransporten gick genom svenska skärgårdar och på Dalarö och i Furusund siktades nio mindre fartyg med 5 000 man ombord samt ytterligare minst 25 fartyg under svensk eskort. Günther manade pressen till återhållsamhet. 14/8 Aftonbladets rubriker: ”Judisk karavan. Ett ghetto skapas. Självhämndens ohyggligheter.” Artikeln handlade om hur SS mobila dödspatruller mördade sig fram genom Baltikum och att detta oftast skedde med stöd av civilbefolkningen. Här uppgavs att flera tusen judar mördats. Aftonbladets reporter Fritz L. Lönnegren som själv var en protysk antisemit skrev: ”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. Så som situationen var, låg det också i judarnas eget intresse att de samlades för sig. Ghettot fick de inte lämna utan tillstånd. Och ingen fick utan tillåtelse besöka det. Här skapades en sluten judevärld. Det skulle betyda lugn och ordning i staden”.
159
16/8 1941 Allan Vougt skrev i Arbetet: Det säges, att Tyskland är förutbestämt att intaga en ledande ställning i ett enat Europa. Detta är en sanning, som här i Norden icke bestrides av någon upplyst människa. 27/8 1941 GHT avslöjade att Waffen-SS bedrev värvning i Sverige. Detta väckte en enorm uppmärksamhet i den övriga pressen och gav upphov till kommentarer som framkallade harm på tyska utrikesdepartementet. Prinsen av Wied gjorde redan nästa dag, sin vana trogen, en demarche hos svenska UD. Radiotjänst (Sveriges radio) visade prov på alltför stor försiktighet då man avböjde att göra utsändningar från en fest i Stockholms konserthus till förmån för norska barn. 1/9 1941 Tyskland begärde hjälp av svenska Utrikesdepartementet med transporter av svenska trähus till de tyska trupperna på Nordkalotten. September 1941 Per Engdahl startade organisationen Svensk Opposition som inte skulle vara ett politiskt parti utan en samlings- och överorganisation i samarbete med övriga riktningar. Nationella Förbundet, där han själv var förste vise ordförande, förklarade att man inte kunde vara medlem i båda organisationerna. Det blev ett hårt slag för NF då Per Engdahl tog med sig hela kärnan. Hans tidning Vägen framåt kulminerade i judehets och provokationer mot det egna landet. Per Engdahls organisation hade mycket goda relationer till Riksföreningen Sverige-Tyskland och styrelsemedlemmarna var i stort sett desamma. Ordförande här var John Weibull från Landskrona. Snart kunde Engdahl även räkna tidningen Sverige Fritt som sitt organ. Han fick även Rutger Esséns välgångsönskningar när han gick sin egen väg. Prins Carl Bernadotte var på officiellt besök i USA där han begärde av president Roosevelt att få utförselstillstånd för 680 ton toluol, ett aromatiskt kolväte som används vid framställning av sprängämnet trotyl vilket har betydligt större sprängkraft än dynamit. Presidenten gick 160
med på detta. Ett par månader senare visade det sig att prinsen handlat som ombud för ett företag med öppet protysk inställning och som förmodligen opererade för tyska intressen. 1/9 1941 Gösta Borg befann sig med Regemente Westland som sattes in i strid för att utvidga ett brohuvud som skapats över floden Dnjepr. Anfallet misslyckades ”med våra hittills största förluster – 400 i stupade och sårade.” Detta berodde på att ryssarna hade en väldig artilleriöverlägsenhet och det var först efter en tid som Borgs förband upptäckte att ryssarna hade placerat några kanoner på en ö i floden varifrån de lätt kunde skjuta sig in mot brohuvudet. Dagligen deserterade ryska soldater – rekordet var 240 män – över till de ställningar där Borg låg nergrävd och enligt Berlindokumentet tog man inte gärna krigsfångar, oftast ”sköts de på stället.” Borgs kamrat Ragnar Linnér som också var med vid detta tillfälle rapporterade, en månad senare, till den svenske militärattachén i Berlin, om divisionens omfattande massavrättningar av sovjetiska judar och krigsfångar. 5/9 1941 Tyskarna intog Estland. 11/9 1941 Landsorganisationen höll kongress i Stockholms konserthus. Mötet inleddes med att en norsk fana med svart flor bars inpå scenen och ordförande, August Lindberg, tog till orda: ”Vi fingo i går kväll meddelande om, att två av våra kamrater i Norge avrättats. Jag avstår från att ge uttryck för den avsky som vi känna inför detta brott. Jag vill bara säga att vi aldrig, aldrig komma att glömma dessa kamrater. Vi hylla deras minne med en tyst minut”. Kongressen antog ett längre uttalande för publicering där man uttryckte bestörtning över dessa avrättningar av kollegor inom den norska fackföreningsrörelsen. Günther tog kontakt med Per Albin Hansson och sa sig befara en allvarlig tysk reaktion på LO:s uttalande. Günther fann sedan för gott att kalla till sig det tyska sändebudet, prinsen av Wied, och förklarade för denne att händelserna i Norge djupt upprört svenska folket. Prinsen uttryckte förvåning över den ovänliga tonen i LO:s uttalande. Günther förklarade då att varken han
161
själv eller statsministern haft kännedom om uttalandet på förhand och att statsministern ogillat det.
13/9 1941 Gösta Borgs regemente Westland drogs tillbaka från frontlinjen för reorganisering och lindrigare vakttjänst. Borg och hans kamrat Ragnar Linnér som drabbats av dysenteri, hade fått nog av frontstrider och kände sig inte längre hågade för vakttjänst utan begärde avsked. Hemresan gick via staden Zaporozje vid Dnjepr, där de bytte bilen mot varsin plats i ett trupptransporttåg. De nådde Berlin den 25 oktober. 17/9 1941 Den svåraste katastrof som drabbat svenska försvaret i fredstid, ur materiell synpunkt. Tre jagare sprängdes vid örlogsbasen i Hårsfjärden och 33 man omkom. Orsaken har aldrig gått att fastställa. Troligen var det fråga om sabotage. Det cirkulerade rykten att kommunisterna låg bakom då svenska jagare eskorterade tyska krigsfartyg mot Finland. Men det låg även i
162
västmakternas intresse då det även var en lättnad för dem i kampen mot Tyskland. Allt är spekulationer.
Attentatet vi Hårsfjärden 19/9 1941 Tidningen Ny Tid ställde frågan: ”Kan norska arbetare och professorer tituleras tyska permittenter?” Järnvägstjänstemän hade sett norska patrioter föras som fångar, länkade samman i bojor, två och två, till Tyskland över Hälsingborg. 22/9 1941 Efter att tyskarna ryckt fram genom Sovjetunionen och begått fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och efter att förintelsen av polska, baltiska och ryska judar har inletts gav Informationsstyrelsen anvisningar till pressen på grå lapp nummer 35: ”Beskyllningar mot krigförande för våldsdåd och övergrepp mot civila böra icke publiceras.”
163
Korpar med blixtlås i näbben 23/9 1941 Sverige lånade Tyskland 100 miljoner kronor som förskott på framtida kolleveranser. Eskilstuna-Kuriren skrev: ”När och på vilket sätt vi kommer att få tillbaka de pengar, vi nu tillhandahåller Tyskland för dess krigföring, ligger sålunda i vida fältet. Till en tid kommer de hundra miljonerna att förse oss med arbete -, ett arbete som vi emellertid själva betalar icke blott i förskott utan naturligtvis även med en viss del av vår råvarutillgång. Utan att ha några verkligt bindande garantier för vad vi får tillbaka ger vi ut både pengar och varor, betalar till yttermera visso räntorna på våra egna fordringar och utsätter oss slutligen för ökad risk för inflation.” 26/9 1941 Tyska krigsmakten hade enorma lager av proviant och ammunition i stora lagerhus i Luleå för att underhålla sina trupper på Nordkalotten. Sverige ställde 300 lastbilar från Aktiebolaget Svenska Godsbilcentraler (ASG) och Lastbilscentralernas Riksförening UPA (LCR) till tyskarnas förfogande för transporter av trähus, foder till hästar, sjukvårdsmaterial, ammunition och andra militära förnödenheter. Transporterna gick över Haparanda till Petsamo, Salla och Kusamo. Det hela var halvhemligt och det var inte många svenskar som kände till detta samarbete med Tyskland mitt under brinnande krig.
164
Svensk lastbilstransport på väg med förnödenheter till tyska trupper i Rovaniemi. Oktober 1941 Gösta Borg kom hem till Sverige där han fick avtjäna ett symboliskt straff, två veckors vaktarrest, för att han rymt från den svenska militärtjänsten. Sveriges kung Gustaf V fick nu infallet att på nytt försöka medla fred mellan Tyskland och Storbritannien. Han planerade att skriva ett personligt brev till Hitler i en fråga som var av största vikt för honom och hans land. Han ville tacka Hitler för att denne beslutat slå ner den bolsjevikiska pesthärden och gratulera honom till ”den redan uppnådda framgången” på östfronten. Han förklarade också att ”det svenska folket till ojämförligt största delen deltog i gratulationerna.” Brevet stoppades av Per Albin Hansson trots att kungen förklarade att han bara ville ge uttryck för sina personliga känslor. Statsministern svarade: ”Ers majestät är inte någon enskild, utan Sveriges konung.” Då hände något helt häpnadsväckande. Kungen kallade till sig den tyske ministern i Stockholm och bad honom telegrafera innehållet i det stoppade brevet till den tyske utrikesministern för vidare befordran till Hitler. Brevets innehåll befordrades bakom ryggen på statsministern och mot dennes vilja. Resultatet av denna tysta diplomati kan vi se i det långa tackbrev som Hitler skickade till svar några veckor senare. Han tackade kungen för hans ”ytterst välvilliga personliga hållning.” Hitler sade sig också vara förvånad över att man i 165
Sverige inte insåg vilken historisk kamp som pågick och vad som skulle hända om den tyskfinska stridsfronten skulle svikta och att Sverige därmed skulle få ”utkämpa samma kamp på liv och död på sin egen mark.”
Konung Gustav V brev till Hitler.
166
5/10 1941 Fyra holländare som flytt till Sverige överlämnades till tyskarna. Deras öden kan man lätt ana. Vilhelm Moberg gav ut boken ”Rid i natt” som var en förtäckt kritik mot regeringens undfallenhet gentemot tyskarna.
Die Staatsoper Hamburg gav ”Friskytten” av Carl Maria von Weber på Operan i Stockholm. 14/10 1941 Rütger Essén och tre av hans proselyter hävdade i en skrivelse till kungen att landet befann sig i stor fara. Denna kunde avvärjas endast genom en regimförändring och man uppmanade kungen att kalla nationellt sinnade statsråd. 19/10 1941 Klara kyrka i Stockholm uppläts för ett föredrag med skräckskildringar från ryssarnas framfart i Balticum av den estniske prosten Hjalmar Pöhl vilken även föreläste för den nazistiska organisationen Manhem.
167
20/10 1941 En av Himmlers män Meller-Zakomelsky kom till Stockholm för ett två månaders besök. Han träffade Gustaf V, kronprinsparet samt Cristian Günther. Han oroade sig över kungens skröpliga hälsa och skrev i sin rapport till Himmler och Hitler: ”Jag kan inte värja mig mot intrycket av att hans hälsotillstånd har försämrats avsevärt och att den 84-årige kungen framstår som en man som lever i dödens närhet.” Meller-Zakomelsky oroade sig över vad som skulle hända om kungen avled. Då skulle kronan tas över av Gustav VI Adolf som var demokrat ”med boljsevikvänliga tendenser” och vars gemål Louise ”tänker och känner engelskt och har stort inflytande på den svage kronprinsen.” I ett samtal med Gustaf V sa sig Meller Zakomelsky vara förvånad över att de svenska socialdemokraterna inte var mer oroade över den bolsjevikfara som hotade Skandinavien om Tyskland förlorade kriget. Kungen svarade: ”De hatar Hitler mer än de hatar Stalin. Men den som verkligen känner bolsjevismen och nationalsocialismen måste naturligtvis välja det senare. Nazismen betyder uppbyggnad och ordning medan bolsjevismen är som helvetet självt. ” 20/10 1941. Gustav V tog emot Rütger Essén på Drottningholms slott. Kungen förklarade att man inte kunde göra regeringsbyte så länge vi hade samlingsregering. I ett fortsatt samtal sa kungen enligt Esséns anteckningar att: ”Kriget mot Ryssland var en lycka för Sverige”. Han kunde inte förstå dem som menade att ett ryskt välde var bättre än tyskt. Det fanns åtskilligt att kritisera i Tyskland. Militären var dock utmärkt. Gestapo var sämre och Norge bedrövligt. Göring hade gjort Sverige stora tjänster. Hitler var en utomordentligt begåvad man men för känslig med föga sinne för humor som fäster sig vid pressuttalanden. ”Jag har sagt honom flera gånger att sånt skall han ej bry sig om”. 21/10 1941 En tysk Adolf Hitler-skola startades i Stockholm och invigdes under högtidliga former. Här fanns 24 lärare och 180 barn varav en tredjedel var svenska. Sveriges regering hade utsett professor Erik Wellander till inspektor. Vidare celebrerades invigningen av vår tyskfödda arvfurstinna Sibylla och ecklesiastikminister Gösta Bagge. Legationsrådet Dankvart
168
förklarade att skolan skall vara ”ett fäste för det stortyska hemlandet, en främjare av den svensk-tyska vänskapen och en tolk för våra båda länders gemensamma germanska kultur.” I läroplanen fanns ämnen som ”Politisk skolning” och ”Raslära”. Man lade stor vikt vid Hitlers födelsedag och bildade underavdelningar till Hitlerjugend och Deutscher Mädel. 22/10 1941 Det var mindre vanligt att man i svensk press kunde läsa om nazisternas förföljelser av zigenare och tattare men denna dag fanns en notis i nazivänliga Aftonbladet: ”I en regeringsförordning om Belgradsuniversitetets organisation bestämdes att studenterna hädanefter måste besöka föreläsningarna regelbundet. Studenter som tillhöra antinationella och statsfientliga rörelser, skola utestängas från universitetet. Varken judar eller zigenare få bedriva universitetsstudier.” 26/10 1941 Författaren och Sverigekännaren Steven Koblek har berättat att den svenske envoyén i Berlin Arvid Richert denna dag förmedlade en ögonvittnesskildring från en ”absolut sanningsenlig tysk flygofficer” Denne hade i kikare sett hur SS-män sköt mellan tre och fyra tusen judar som föll ner i massgravar. I Malmö invigdes den tyska kolonins ”nya hem” med hakkorsflaggor blandade med blågula fanor i närvaro av ett antal lokala honoratiores. 1/11 1941 Gösta Borg var åter i tjänst på Svea livgarde i Stockholm där han var en mycket populär chef bland rekryterna och noga med den personliga putsen. Borg blev chef för en skidlöpargrupp i Norrland under ett år. Därefter utbildades Borg vid krigsskolan i Karlberg men tvingades sluta sedan tidningar skrivit att det var en skandal att den f.d. nazisoldaten tilläts utbilda sig till officer. Han tog senare åter värvning för Waffen-SS. Under sin tid i Sverige var han hela tiden bevakad av säkerhetspolisen då ”han kunde ha värvats som spion åt nazityskland.” 16/11 1941. Arvid Richert skickade en rapport från Berlin där han sa att om ett förbud mot kommunismen i Sverige samtidig måste innebära ett förbud mot nazismen så var det bättre att inte göra någonting alls. Tyskland skulle ta verkligen illa upp om nazismen förbjöds. Günther drog 169
tillbaka sitt stöd för Bagge i frågan och även Gustaf V backade. Detta blev Bagges största nederlag i samlingsregeringen. 18/11 1941 Konstituerande bolagsstämma för Aktiebolaget Dagsposten som skulle bli SNF:s dagstidning. Till styrelsen utsågs direktör Olof Edman, docent Stig Jägerskiöld, SNF:s ordförande direktör Sven-Erik Sandström, och tidningens chefredaktör Teodor Telander. Suppleanter fil dr Rütger Essén och C E Wilke. Bland aktieägarna fanns ett 30-tal officerare, bl.a. generallöjtnant Henri de Champs, Generalmajor Hugo Ankarcrona, generalmajor Hjalmar Falk, generalmajor Nils Rosenblad, överste Tersmeden, överlöjtnant Alf Meyerhöffer, och överstelöjtnant Hjalmar Ekstedt. Bland övriga ägare märktes Sven Hedin och greve Clarence von Rosen. Tidningen som från början hade dålig ekonomi drevs snart med ekonomiskt stöd från Tyskland till krigets slut. 18/11 1941 Tyskland fortsatte att kräva permittenttrafik till och från Finland och detta blev ett stort problem för Günther. Denna dag skickade utrikesdepartementet en lista till Tyskland där man räknade upp all hjälp som Sverige tillhandahållit Tyskland under kriget. Den distribuerades av Karl Schnurre till många olika tyska instanser: - Från juli 1940 till oktober 1941 har cirka 670 000 tyska soldater transporterats via svenskt territorium. (jämför med 163:e divisionen Engelbrecht, som ”bara” omfattade 14 712 man. - Från 22 juli till 1 november 1941 har 5 000 järnvägsvagnar med militärmaterial fraktats på svenska järnvägar. - 70 tyska fartyg med trupp och krigsmaterial har eskorterats på svenskt vatten. - 60 tyska kurirplan per vecka ska under den kommande vintern få flyga i svenskt luftrum. - En stor transitdepå med livsmedel, foder och olja har lagts upp i Luleå. - 45 000 ton malm skeppas dagligen till Tyskland från Luleå.
170
- Sverige hjälper Finland med spannmål, krediter och krigsmaterial. 25/11 1941 Finland tog ett avgörande steg och närmade sig Tyskland ytterligare då man anslöt sig till Antikominternpakten. Finnarna påstod att detta var ett villkor för spannmålsleveranser. I Sverige steg misstron mot Finland. 29/11 1941 Sveriges militärattaché i Berlin Curt Juhlin-Dannfeldt skickade hem en rapport från en svensk furir som tjänstgjort med SS på östfronten. Han rapporterade hur ryska krigsfångar arkebuserades och hur judar infångades och avrättades. De svenska diplomaterna i Berlin hade tidigare rapporterat om hur mentalsjukhusens patienter avlivades för att ge plats för sårade från östfronten. Sven Grafström meddelade upprört om hur unga och gamla judar massdeporterades med kort varsel österut. December 1941 Denna vinter slutade militären att förvara kommunister i läger då försvarsminister Sköld upptäckt att även socialdemokrater drabbats. Nu hade den tyska ledningen insett att kriget på östfronten skulle fortsätta över vintern så nu bad man Sverige om hjälp med inkvartering och vinterutrustning till sina styrkor på Nordkalotten. Svenskarna vägrade att sälja yllevaror och vinterpälsar med motiveringen att man behövde dessa varor själv. Däremot hjälpte Sverige till med 2 000 armétält med kaminer samtidigt som man levererade monteringsfärdiga träbaracker . Judisk krönika rapporterar om nazisternas massavrättningar av judar. Nationalmuseum i Stockholm prunkade under hakkorsflaggor under en utställning med tysk konst. Sverige och Tyskland slöt ett nytt handelsavtal. Marcus Wallenberg slöt en tilläggsöverenskommelse till 1939 års krigshandelsavtal med Storbritannien. Detta var något fördelaktigare än tidigare. Däremot vägrade London att förhandla om kvarstadsbåtarna. De skulle helt enkelt bara släppas.
171
1/12 1941 Den pronazistiska organisationen Sveriges Nationella Förbund ger ut första numret av tidningen Dagsposten med finansiellt stöd från tyska staten till år 1945. Chefredaktör var Teodor Telander och i redaktionen fanns Rütger Essén som utrikespolitisk redaktör, partiledaren Sven-Erik Sandström, direktörerna Olof Edman och Sven Rosengren och juridikprofessorn Stig Jägerskiöld. 2/12 1941 Per Albin skrev i sin dagbok: ”Westman lämnade i dag ett förslag till förordning rörande bättre kontroll av möten.” 6/12 1941 Storbritannien förklarade krig mot Finland. Vad som är mindre känt är att även den lagliga norska regeringen övervägde att förklara krig mot Finland denna dag. Krigsförklaringen låg färdigformulerad i London. 7/12 1941 Japanskt flyg anföll den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. 10/12 1941 Hitler begärde i ett brev till Gustaf V att få till stånd permittenttrafik till och ifrån Finland med fyra tåg per vecka med vardera 500 permittenter i varje. Günther var med när brevet överlämnades och lovade ta upp saken i regeringen, men trodde inte det skulle beviljas. Gustaf V påpekade den fara en permittenttrafik till Finland skulle utgöra för svensk neutralitet. Ärendet föredrogs av kungen i konselj. Ingen närvarande tyckte att begäran skulle bifallas varpå Sveriges nej överlämnades till det tyska sändebudet Schnurre. 11/12 1941 Tyskland och Italien förklarade USA krig. I samband med denna krigsförklaring höll Adolf Hitler ett tal i tyska riksdagen där han också passade på att kritisera Sverige som han kallade försoffat och borgerligt och för detta inhöstade han stort bifall.
172
14/12 1941 Axel Wenner-Gren svartlistades av de allierade på initiativ av Churchill på grund av sina skumma affärer med Nazityskland. 19/12 1941 Meller-Zakomelsky var inför sin hemresa oroad över de tyskfientliga stämningar han upplevt i Sverige men han tröstades av Günther som sa att: ”Sverige aldrig och inte under några som helst omständigheter kommer att låta sig dras in i ett krig mot Tyskland.” Det var Meller Zakomelskys sista besök men det fanns andra rapportörer med goda kontakter i Sverige. En sådan var baron Waldemar von Oppenheim vid militära underrättelsetjänsten som var god vän med familjen Wallenberg. När han kom hem till Tyskland efter sina besök i Sverige var hans uppdragsgivare mycket intresserade av vad han hade att rapportera. Juletid 1941 Britterna gjorde räder mot norska kusten vilket ledde till att tyskarna förväntade sig en fullskalig invasion och Hitler litade inte på att Sverige skulle förbli neutralt vid ett allierat anfall. Även i Sverige steg oron. Tynga tyska krigsfartyg flyttades till Trondheim. Även Günther oroades över att detta skulle leda till en tysk preventivaktion mot Sverige. Kungen och Günther försäkrade tyskarna att Sverige skulle försvara sin neutralitet även vid anfall från de allierade. Per Albin Hansson skrev en anmärkning i sin dagbok: ”Juldagen ringde Günther och talade om, att en tysk permittent hade rymt från tåget i Halmstad. Vi kom överens om att han skulle ta nästa permittenttåg under föregivande att han genom missöde kommit bort från det första”. Det mest troliga är att denne stackars permittent sedan ”kom bort” för alltid. 31/12 1941 De norska biskoparna skickade ut ett brev med protester mot de missförhållanden som rådde i Norge under ockupationen. När denna nyhet nådde svenska TT, som ansvarade för nyhetsrapporteringen i svensk radio, tog TT kontakt med UD varefter man enades om att detta inte fick tas upp i radions sändningar.
173
1942 I läroplan för svenska folkskolan av detta år införde man under ämnet naturkunskap Ärftlighetslära och Rashygieniska spörsmål. En soldat från tyska armén deserterade och flydde från Norge till Sverige. Han var österrikare och i det civila trädgårdsmästare. Sverige utlämnade honom till Gestapo där han blev arkebuserad. Det hände flera gånger under kriget att Sverige utlämnade tyska desertörer och norska motståndsmän. Den i högsta grad nazianstrukna generalmajor Archibald Douglass inrättade arbetskompanier för opålitliga svenskar. Som sådana räknade han kommunister, syndikalister och pacifister men även några radikala socialdemokrater. Dit räknades dock aldrig nazister. Det var brottsligt att ta emot pengar för annonsering av utländsk propaganda men tyskarna stödannonserade, för sina radioprogram, i alla nazivänliga tidningar. Detta resulterade aldrig i något som helst ingripande av svenska myndigheter. Sverige behandlade i hög grad Quislings Norge som officiellt. Quislings ”Skandinaviska byrå” tilläts arbeta i Sverige. Dess chef nazistledaren Malte Welin som fått sitt pass indraget av Kunglig befallningshavare i Göteborg fick det tillbaka av regeringen. Dramatenchefen Pauline Brunius ville sätta upp John Steinbecks nya pjäs ”Månen har gått ner” men hindras av UD och informationsstyrelsen. Ett år senare gavs pjäsen på Blancheteatern och sedan på Vasateatern men då i ”friserat” skick. Det svenska försvaret förstärktes och flygvapnet byggdes ut. Socialvården avskaffade aga som förebyggande åtgärd. Landsorganisationen LO startade Aftontidningen som en motvikt till den tyskvänliga Aftonbladet. Per Albin Hansson var övertygad om att Adolf Hitler hatade Sverige. Men han fruktade inte, vid denna tid, någon tysk invasion då det skulle krävas över 300 000 soldater för ett sådant
174
företag och de behövdes bättre på öst- och västfronterna. Beträffande den svenska malmen så var den billigare att köpa än att erövra genom en invasion. En bok med titeln Nazisthelvetet kom ut. Den var skriven av överläkaren vid Karolinska institutet och f.d. riksdagsmannen Israel Holmgren som var en välkänd och stridbar antinazist. Här beskrevs hur man i Tyskland och i de tyskockuperade länderna sköt, gasade och hängde judar och i detalj hur detta gick till. Sådant skulle enligt den svenska regeringen hållas hemligt varför boken beslagtogs. Författaren dömdes till fängelsestraff. Regeringen fruktade att han skulle bli martyr och ville därför benåda honom men Holmgren krävde att få avtjäna sitt straff och flyttade in på Långholmen. Informationsstyrelsen gav ut en broschyr med titeln ”Redaktionella anvisningar” för svenska tidningar. Där kunde man bl.a. att läsa: ”Nedsättande uppgifter som kasta skugga på främmande stridskrafters uppträdande, måste, om de ej äro fullt och säkert bestyrkta, omsorgsfullt undvikas. Dit hör bl.a. påståenden om hänsynslös beskjutning av kvinnor och barn, avsiktligt bombardemang av sjukhus, lasarettsfartyg , o.s.v.” SS-Untersturmführer Gösta Borg, i Ukraina, förbannade ledningen för de tyska arméerna för att trupperna inte fått vinteruniformer: ”Den brottsliga underlåtenheten att utrusta östarmén för ett vinterkrig 1941 decimerade särskilt infanteridivisionernas manskapsbestånd på ett katastrofalt sätt. Det fanns ingen som helst vinterutrustning; sommaruniformerna var genomsmutsiga och i trasor – antalet förfrysningar långt större än antalet sårade.” Till skillnad mot Sverige agerade de västallierade snabbt när de fick rapporter om alla de övergrepp mot krigets lagar och mänskliga rättigheter som tyskarna och deras allierade gjorde sig skyldiga till. Företrädare för nio ockuperade stater skrev på en gemensam deklaration med budskapet att de som samarbetade med ockupanterna skulle straffas efter kriget. På brittiskt/amerikanskt initiativ tillsattes en krigsförbrytarkommission som fick namnet United Nations War Crimes Commission. (UNWCC).
175
Statens Informationsstyrelse (SIS), som löd direkt under UD, skickade ut en uppmaning till alla tidningar att vid behandling av utrikesfrågor obetingat undvika: sarkasmer, ironiska och sårande uttryck samt insinuanta vändningar. Politiker får aldrig vara rädda att göra sig löjliga. Stora kampanjer drogs i gång för att rädda finska barn. ”Rädda ett finskt barn” ”Ett finskt barn i varje hem”. I början av året fanns 4 200 finska barn i Sverige en siffra som ökade till 25 000 i juni månad. Först kom barn vars fäder stupat i kriget men efterhand kom allmänt behövande.
Finska flyktingbarn anländer till Sverige Vid det svenska koncentrationslägret Vipeholm, utanför Lund, hade man nu sitt största antal interner och nu ökade dödstalen till hela 232 procent. 203 av de manliga internerna klassades av chefsläkaren som ”biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter” eller ”med visst själsligt liv men obildbara.” I lägrets journaler angavs som dödsorsak i de flesta fall tbc eller lunginflammation. Viktkurvorna visade att alla som dött gått ner i vikt 15-25 kg. På svenska anstalter hade kosten vid denna tid försämrats, på grund av kriget, men det var bara på Vipeholm som detta ledde till så extremt höga dödssiffror. 13/1 1942 Utrikesdepartementet skickade följande telegram till Tidningarnas Telegrambyrå: 176
”Under den närmaste tiden kommer ett antal trähustransporter med i Sverige förhyrda lastbilar, att avgå till Finland över Haparanda.” Detta gällde i Sverige tillverkade baracker för de tyska trupperna på Nordkalotten. 17/1 1942 Sveriges regering överlämnade, via sin ambassadör i Washington, till amerikanska finansdepartementet, en deklaration där man intygade att American Bosch Corporation ”otvetydigt verkligen är svenskt” och att Enskilda Banken var ensam ägare till företaget. Det existerade ”inga inskränkande avtal, garantier eller löften som inkräktade på detta ägarförhållande.” I dag vet vi att detta var lögn. Bröderna Wallenberg kamouflerade företaget mot betalning. 20/1 1942 På en konferens i Wannsee, under ledning av Himmler, fattades beslutet om Den slutliga lösningen på judefrågan. På konferensen godtogs en hemlig plan över hur 11 miljoner europeiska judar skulle förintas. I Östeuropa skulle speciella avlivningsfabriker byggas i Chelmo, Sobibor, Belcez och Treblinka. 24/1 1942 I tidningen Vägen framåt stod att läsa att man börjat med att lägga upp ett register, i organisationen Svensk Opposition, över judiska affärsmän i Sverige. 28/1 1942 Ur Joseph Goebbels dagbok: ”Sverige har gjort mer för den tyska krigföringen än vad man i allmänhet känner till. Framförallt har man gett oss väsentligt stöd i kriget mot Sovjetunionen. Man värnar visserligen om sin neutralitet men mycket till vår fördel. Det råder inget tvivel om att Sverige, om vi satte landet under press, skulle försvara sin neutralitet med vapenmakt. Professor Segerstedt som utgivare av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kan man i Sverige inte få någon ordning på. Tidningen är ytterst obehaglig för den svenska regeringen men man måste låta den fortsätta att skriva på grund av trycket från England. Kungen och kronprinsen står utan tvivel på vår sida. Kungen har redan en gång i en avgörande fråga hotat med sin avgång för den händelse regeringen inte tillstyrkte sitt bistånd för den tysk-finska krigföringen som 177
han önskade. Vi måste alltså, trots den upprörande och oförskämda hållningen i en del av den svenska pressen, nöja oss med detta något torftiga svenska bidrag till den tysk-finska krigföringen och kan inte göra några extraturer. I övrigt pågår f. n. en intensiv kamp om ägandet av pressen i Sverige mellan Kreuger och Bonnier. Kreuger anstränger sig förtvivlat för att behålla den del av den nationella pressen, som till stor del står på vår sida, i sina händer. Juden Bonnier däremot skyr inga medel för att överföra också denna sista del av Sveriges nationella press i judisk det vill säga engelskvänlig ägo.” Februari 1942 Den norske skomakaren Arne Christiansen stod åtalad inför Svea hovrätt för att ha skickat uppgifter om tyska fartyg och befästningar i Svinemünde till norska legationen i Stockholm. Åklagaren, Allan Grauers, menade att dessa brott var ”riktade mot Sverige, därigenom att de kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt.” Grauers framhöll att det ”ur allmänpreventiv synpunkt var synnerligen angeläget att straffet inte utmättes lågt.” Det finns flera liknande fall under kriget då rättegången hemligstämplades samtidigt som straffet skulle ha allmänpreventivt syfte. Hur kan ett straff vara avskräckande om det är hemligt i 70 år? 17/2 1942 Den svenska regeringen beslutar att kalla in 100 000 man till armén samt hela flygvapnet, kustartilleriet och luftvärnet. ÖB Thörnell var ändå pessimist och sa att ”våra utsikter att försvara oss är små.” Finansminister Ernst Wigfors blev förbannad och tyckte att Thörnell skulle få sparken för defaitism. Detta kom senare att kallas februarikrisen och marskrisen. Bakom allt detta låg en helt svenskproducerad hotbild. En svensk affärsman Carl Herslow, verksam i Polen, hade berättat att man på ett tryckeri i Warszawa arbetade i treskift med att framställa kartor över Sverige åt den tyska krigsmakten. Per Albin Hansson trodde inte mycket på hotbilden men gick för säkerhets skull med på höjd beredskap. Regeringen beslutade att mobilisera flygvapnet, luftvärnet och kustartilleriet samt öka armén med 100 000 man. Sverige hade då 300 000 man under vapen och ett par veckor senare höll man en gigantisk fältövning i Jämtland. Gustav V hade skrivit brev till Hitler och försäkrat att Sverige aldrig skulle tillåta en allierad aktion över svenskt område och att vi vore fast beslutet att med vapenmakt motsätta oss
178
någonting sådant, vartill den svenska krigsmakten utan tvivel vore i stånd. Hitler lovade efter detta att Tyskland inte skulle kränka Sveriges neutralitet. Günther hade återigen anmärkt på de tyska permittenttransporterna till och från Norge att fler soldater rest norrut än söderut. Utrikesminister Christian Günther var så orolig för sin sons familj så att han ordnade deras evakuering till sonhustruns släktingar i Dalarna. Sonhustrun och sonsonen var per definition judar. Günther var allvarligt oroad vid denna tid och han insåg att sonens familj var i allvarlig fara vid ett tyskt anfall. 21/2 1942 När den svenska censuren var som mest effektiv fick vi beröm av tyskarna som på en presskonferens förklarade att den svenska pressen räknas till det ”anständiga” Europa. Våren 1942 Västmakterna hade hotat med att strypa lejdbåtsleveranser med olja till Sverige om inte transittrafiken begränsades och även från Sovjet hördes hätska protester. Det hela kulminerade i ett opinionsmöte på Stockholms konserthus där personer inom politik, förvaltning och kulturliv krävde att transporterna skulle stoppas. Den tyske fältmarskalken Wilhelm von List reste med tåg genom hela Sverige efter att ha inspekterat den nordliga delen av östfronten. I Stockholm bjöds han på en middag av överbefälhavare Thörnell där även utrikesminister Günther var med. Den höge gästen var populär och UD rapporterade att han ”gjort ett mycket sympatiskt intryck.” Det avslöjades att tyska militärfordon reparerades i Sverige. En del av dessa bilar var tagna som krigsbyte från engelsmännen och därför saknades reservdelar. Även nya däck lämnades från svenska förråd. Ordföranden i bilreparatörernas klubb Carl Frick hade för GHT påtalat dessa reparationer och framhållit de svenska arbetarnas olust att tvingas hjälpa den ena parten i kriget och att ta emot smutsiga, blodstänkta krigsbilar, odesinficerade. Tyskarna hade även fått svenska omnibussar med nytt gummi. Detta i en tid då varenda svensk scout tvingades att samla in gummiskrot.
179
3/3 1942 Malcolm Liliehöök skrev en artikel i GHT under rubriken: ”Ett svenskt utrikespolitiskt initiativ. Sverige utgör en del av ett större oupplösligt helt: Norden. Den svenska regeringen borde tillämpa sin insikt därom genom att dels erbjuda sig att medla mellan Finland och Ryssland, dels försöka förmå tyskarna att omedelbart utrymma Norge. Sverige borde erbjuda returtransitering av de tyska trupper som håller Norge besatt och därefter ställa en svensk garanti för Norges integritet.” 5/3 1942 Tysklands utrikesminister Ribbentrop uppmanade prinsen av Wied att söka företräde hos utrikesminister Günther. Prinsen borde säga att den svenska pressen saknade anledning att blanda sig i Finlands och Norges angelägenheter; detta så mycket mer som tyska och finska trupper skyddade Sverige mot det ryska hotet, liksom Tyskland i april 1940 hade skyddat Sverige mot Storbritanniens anslag. 6/3 1942 Tidningen Trots allt publicerade en plan över Lindholm-nazisternas militärorganisation som kamouflerades genom ortsgruppen Sveaborg. ”Tydligen en grupp under ledning av krigsvant folk.” 12/3 1942 Denna dag beslagtogs 17 tidningar därför att de skildrat de lidanden som drabbade fångarna i norska koncentrationsläger. Författaren Vilhelm Moberg som deltog i ett protestmöte vid norska gränsen höll upp första sidan av GHT och dundrade: ”Skall det se ut så här i gamla Sverige?” Där kunde man läsa rubriken ”I norska fängelser och koncentrationsläger”. Resten av sidan var vit. Där hade man tvingats lyfta ut en artikel som smugglats ut av en norsk motståndsman och som beskrev fasorna i de norska koncentrationslägren. Materialet var hopsamlat bland 14 norska patrioter som rymt eller frigivits från Gestapos högkvarter Victoria Terrasse, ett tortyrfängelse på Möllergate 19 och koncentrationslägret Grini.
180
Norsk flykting arresteras av svensk militär. Ordföranden i pressnämnden, chefredaktör Harry Hjörne frågade utrikesminister Günther om talet om tortyr i Norge var sant. Svaret löd: ”Tyvärr är det nog riktigt allt som säges, De uppgifter vi ha tyda inte blott därpå utan också på att mycket värre saker än dessa hänt.” ”Uppgifternas sanningshalt kan svårligen kontrolleras” påstod justitieminister K G Westman. På den tomma platsen skulle även ha funnits artiklar om motsättningar mellan tyska Wehrmacht och det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, Terbovens brutaliteter och om Vidkun Quislings ömkliga fjäskande för de tyska herrarna. Christian Günther sa: ”Det är inte önskvärt att en stridande part kan utnyttja svensk tryckfrihet för att sprida tendentiösa skildringar”. Ändå var det just det som hela tiden skedde i den nazivänliga pressen. 12/3 1942 Polska exilregeringen i London skickade ut en sammanställning i vilken framgick att 400 000 polacker hade avrättats under tiden september 1939 till 1942. Något senare kom rapporter att nazisterna mördat 700 000 judar. Detta orsakade ingen reaktion från officiellt svenskt håll.
181
17/3 1942 Gustaf V hade varit sjuk och blivit opererad. Han hade fått brev från Hitler och Ribbentrop med hopp om tillfrisknande. Denna dag sände han sin sonson Gustaf Adolf till Mannerheim för att tilldela denne Sveriges högsta militära utmärkelse – svärdet till Svärdsordens storkors. De finska tidningarna såg detta som att Sverige står på den finsk-tyska sidan mot de allierade. 31/3 1942 Tyskarna hotade med att stoppa lejdtrafiken om de så kallade kvarstadsskeppen gick till Storbritannien. Trots regeringens påtryckningar beslutade domstolen att fartygen var fria att ta sig till Storbritannien. Denna dag löpte tio fartyg under eskort ut till internationellt vatten. Där väntade tyska krigsfartyg som sänkte tre av fartygen. Ytterligare tre fartyg sänktes av den egna besättningen då man ville undvika att de hamnade i tyska händer. Det tyska överfallet resulterade i att 16 sjömän dog och 160 tillfångatogs och skickades till koncentrationsläger där ytterligare 43 av dem avled. Två av skeppen lyckades ta sig till England. De sista två skeppen, Dicto och Lionel, tog sig tillbaka till Göteborg. Det visade sig att de norska fartygen varit beväpnade då det lämnade Göteborgs hamn något som var ytterst besvärande för regeringen. Det var en stor skandal som fick tyskarna att tvivla på Sveriges neutralitet. Det var personal från brittiska legationen i Stockholm som använt bilar från brittiska konsulatet i Göteborg för att smuggla ombord ett antal kulsprutor. Adolf Hitler såg detta som ett bevis på det slappa regemente som fördes i Sverige. I Goebbels dagbok kan man läsa hans kommentar att Sverige genom sitt ryggradslösa beteendehadeförbrukat sin rätt att existera som självständig nation och att landet borde ha ockuperats samtidigt som Norge. Tragedin med kvarstadsbåtarna gjorde norrmännen än mer bittra mot Sverige. De ansåg att svenskarnas långdragna handläggning varit orsak till katastrofen. April 1942 Den mycket roliga och populära kvartetten Syncopen framträdde på Chinateatern i Stockholm. Där gjorde man ett nummer om hur Bellmans visa Gubben Noak skulle låta i olika länders tolkning men censuren ingrep och förbjöd att de sjöng den tyska versionen ”militärt taktfast”. Fy på sig Syncopen!
182
Den judiska församlingen i Stockholm försöker rädda ett antal judar från Tyskland till Sverige. Svenska myndigheter krävde ett garantibelopp och bestämde att dessa flyktingar endast skulle få vistas en kort tid i vårt land. Endast tre judar räddades på detta sätt. Judisk krönika nämnde för första gång koncentrationslägret Oswiecim (Auschwitz) i Polen som en avrättningsplats. I Sverige ökade avskyn mot Finland då detta land lierat sig med Tyskland men i samma takt ökade sympatierna mot Norge. Den radikale socialdemokraten Zeth Höglund talade i Stockholm: ”Hur ska vi kunna föra frihetskampen för vårt eget land om vi mörklägger våra brödrafolks kamp för samma frihet? Hur ska vi kunna påräkna sympati och hjälp från andra länder, om vi kommer i samma fördömelse som Norge, när vi till och med vägrat ge spridning åt sanningen om förhållandena i ett ockuperat land”. I Storbritannien var man allt mindre road av att exportera olja till Sverige då man vet att en stor del av oljan går åt till att eskortera tyska fartyg i svenska skärgårdar. 20/4 1942 Den nazityska organisationen Deutscher Frauenbund hade en sammankomst på Skeppsholmen, somvaren central del av Sveriges försvar och där inte ens en svensk fick komma in utan att visa pass. Mötet ägde rum hos chefen för Ostkustens marindistrikt Claës Lindström. Vår tyskfödda arvfurstinna Sibylla förgyllde sammankomsten. Maj 1942 Storbritanniens flygvapen Royal Air Force anfaller Tyskland med 1 000 bombplan. Det judiska socialistpartiet Bund i Polen meddelade BBC och västvärlden att tyskarna inlett utrotningen av samtliga judar i Polen. Man gav detaljer om massexekutioner och användningen av giftgas i förintelselägret Chelmno och angav att 700 000 redan avrättats. BBC tog upp saken i sina sändningar i början av juni. Den svenska regeringen… 1/5 1942 Polisen förbjöd banderoller och plakat i förstamajdemonstrationerna. I Stockholm förbjöds: ”Syndikalismens seger – fascismens död”, ”Mot krig och fascism” och ”Stöd det norska 183
folkets frihetskamp.” I Karlskrona förbjöds: ”Kamp mot den fosterlandsförädiska propagandan”, ”Bort med nazisterna från försvaret”, ”Kämpa för demokrati”, ”För nationell och social frihet!”, ”Rättvisare fördelning av krisbördorna!”, ”För hjälp åt våra norska bröder.” 23/5 1942 I sin tidning Vägen Framåt gick Per Engdahl till attack mot bolsjevismen och judarna: När vi kalla till kamp mot kommunismen får vi inte glömma bort dem, som skapat kommunismen och som överallt äro dess främsta tillskyndare och bakblåsare – judarna. Det var juden Karl Marx, som skrev kommunistiska manifestet. Det var juden Karl Liebknekt som blev kommunismens fader i Tyskland. Det var juden Leo Trotskij som stod viskande bakom Lenin. Det var juden Olof Aschberg, som finansierade den svenska kommunismen. Och det är juden Lasar Kaganovitj, som i dag håller tyglarna bakom Stalin. 28/5 1942 Det avslöjades i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning samt i Aftontidningen att Sverige i hemlighet säljer fläsk och olja till Tyskland. Sommaren 1942 Det avslöjades att sällskapet Manhem förde register över judar och deras barn och det var man inte ensam om. Efter kriget fann man, i nazisternas arkiv, hemliga register över judar, deras tillgångar, anhöriga och arbetsplatser. Här kan man läsa om journalisten Robert Aschbergs tre farbröder Folke, Ragnar och Sture samt om hans farfar Olof. Här fanns även festprissen Michael Bindefeldts farföräldrar som undkommit förintelsen i Tyskland och vidare fanns anhöriga till rikspolischefen Sten Heckscher, Leif Pagrotsky och chefen för TV4 Jan Scherman. Relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen försämrades avsevärt. Sovjetiska ubåtar opererade i Östersjön där svenska transportfartyg som forslade malm till Tyskland. 12/6 1942 Lantbruksstyrelsen annonserade om att de köpte upp hästar för export till Tyskland. Det var inte lätt att vara hemlig när man var tvungen att annonsera.
184
30/6 1942 Den svenska regeringen beslöt att inrätta Försvarets Radioanstalt. FRA. Den första signalspaningsstationen hade legat i Kryptodetalj IV:s lokaler på Karlaplan i Stockholm och senare i ett antal villor på Lidingö. Nu byggdes ytterligare stationer på olika platser i landet. FRA har varit och är en civil myndighet som lyder under försvarsdepartementet. Det är ett s.k. enrådighetsverk och det innebär att det styrs av en generaldirektör samt en överdirektör och att det inte finns någon styrelse. Huvuduppgifterna är att bedriva signalspaning samt stödja informationssäkerhetsarbetet hos myndigheter och statligt ägda bolag. Kommunikationsspaning inriktas mot både militär och civil telefoni och senare datakommunikation. Teknisk signalspaning riktas primärt mot militära signalkällor, ex vis radar-, navigerings- och vapensystem. Juli 1942 Tyskland krävde att Sverige skulle ge mer stöd till Finland. Augusti 1942 Sveriges regering medgav pass till svenska nazister att resa till en ”ledarskola” i Jessheim i Norge för att där lära sig quislingarnas och tyskarnas metoder mot norska patrioter. Vilhelm Mobergs roman ”Rid i natt” dramatiserades och skulle uppföras på Dramatiska Teatern men detta först sedan censuren sagt sitt vilket innebar att man måste byta ut ordet ”tysk” mot ”främmande”. En utredning som år 1953 behandlade psykologiskt försvar framhöll ”Rid i natt” som ett positivt exempel på litteratur som stärkte motståndsandan hos de enskilda medborgarna under kriget. En annan bok som hade liknande betydelse var Jan Fridegårds ”Torntuppen” som gavs ut 1941. Författaren fick tackbrev från ett antal danskar som suttit i nazistisk fångenskap och som skrev att denna roman varit deras stora tröst under fångenskapen. Hösten 1942 Britterna ansåg att risken för tysk ockupation var över för Sveriges del. Storbritannien och USA dikterade villkor för oljeleveranser till Sverige: ” - Ett tak skulle sättas för all godstransport mellan Norge och Finland via Sverige.
185
- All svensk eskort av tyska fartyg måste upphöra. - Utförlig statistik över den svenska exporten till Tyskland ska lämnas varje månad”. För att kringgå avtalet om hur mycket malm vi fick leverera till Tyskland lät Sverige exportera extra malm till Polen som ju var ockuperat av tyskarna. De som arbetade i kolgruvorna drevs som slavar medan deras barn frös och svalt. Produkten av deras arbete, kolet, gick till Sverige i utbyte mot järnmalm till den tyska rustningsindustrin. 17/8 1942 Gestapo grep sju svenska affärsmän som var verksamma i Warszawa. Det var medarbetare till LM Ericsson och Svenska tändsticksaktiebolaget. Svenskarna hade varit agenter åt polska beskickningen i Stockholm. De hade burit täcknamn och förmedlat pengar och meddelanden till vissa kretsar i Polen. Ända sedan november 1939 hade minst nio svenskar i Warszawa arbetat för den polska motståndsrörelsen. De hade enligt Himmler varit ”den viktigaste kurirvägen mellan polska motståndsrörelsen och den polska exilregeringen i London”. SS lyckades bara avslöja en del av denna verksamhet. Man hade även ägnat sig åt militärunderrättelsetjänst och propaganda. Chefen för ASEA i Warszawa, Sven Norrman, ansåg även att det var viktigt att omvärlden fick kännedom om tyskarnas förbrytelser i Polen. Han lät samla in fotografier och film som visade dessa övergrepp. De fängslade svenskarna fick veta att dessa filmer vistats på biografer i västallierade länder. 22/8 1942 En svensk diplomat vid namn Göran von Otter träffade på en tågresa tysken Kurt Gerstein som var chef för SS desinfektionstjänst och som ansvarade för leveranserna av dödsgasen Cyklon B till förintelselägren. Den 19:e aug gjorde Gerstein ett besök i Belcez och fick se vad giftet användes till. Han fick bevittna hur tusen judar gasades vid ett enda tillfälle. Han skrev: ”Jag står mellan de två gaskamrarna med kommendant Wirth när den nakna dödsdömda folkmassan närmar sig. Så går de uppför den lilla trappan och får se allt. Mödrar med barn vid bröstet, små nakna barn vuxna män och kvinnor, alla nakna – de tvekar ett ögonblick men pressas in i dödskamrarna av dem som tränger på bakifrån eller hetsas av SS-männens läderpiskor. De flesta säger inte ett ord. Men en judinna på omkring fyrtio år nedkallar med flammande blickar det blod som här utgjuts över mördarnas huvuden. Hon får fem eller sex 186
slag i ansiktet av ridpiskan, av kapten Wirth personligen, och försvinner sedan, även hon i gaskammaren.” Dagen efter mötte Kurt Gerstein, av en slump, den svenske diplomaten Göran von Otter under en tågresa. Han berättar för denne allt han sett och varit med om i Belcez. Han vill att världen skall få veta. De samtalar i fem timmar och Kurt Gerstein visar för Göran von Otter bevismaterial som cyanvätebeställningar, identitetskort mm. Han berättar om gasningsförfarandet, transportsystemet och om offrens, den övervakande SS-personalens och de verkställande arbetarnas reaktioner. Per Albin Hansson vägrade att säga vad han tyckte om den nazistiska organisationen Manhems listor över svenska judar. 21/8 1942 Vi fick en kommission som skulle utreda ”ytterlighetsriktningar” inom polis- och officerskåren. Vad den kom fram till har jag inte lyckats få reda på – om den alls var offentlig. 23/8 1942 Göran von Otter rapporterade om mötet med Kurt Gerstein, till den svenska ambassaden i Berlin. Vad som hände med denna rapport är ovisst. Chefen för ambassaden Arvid Richert var rädd att inblandning i den judiska frågan skulle vålla irritation och skada Sveriges relationer med Tyskland och kunde därför ha underlåtit att skicka rapporten vidare till regeringen. Han hade tidigare tystat flera liknande rapporter. September 1942 En sammanställning visade att hittills, under kriget, hade myndigheterna gjort 304 beslag av tidningar och tidskrifter. 87,2 procent av dessa rörde icke nazistiska och 12,8 procent nazistiska trycksaker. Gottfried von Cramm hette en tysk tennisspelare som gripits för homosexualitet och suttit fängslad för detta ”brott”. Han släpptes efter förvånansvärt kort tid men fick inte längre tillhöra det tyska landslaget, Gustaf V tyckte att han skulle komma till Sverige och bli svensk medborgare. Han blev medlem i tennisklubben i Båstad. Nu var han i Stockholm och det engelska diplomaterna såg honom som ett bevis på hur de smarta tyskarna gärna placerade unga vackra män i den svenske kungens närhet. 187
I september uppsökte Göran von Otter chefen för utrikesdepartementets politiska avdelning, Staffan Söderblom, för att rapportera direkt till denne om sitt tågmöte med Kurt Gerstein. Söderblom, som var en verklig pultron, reagerade avvisande och menade att uppgifterna kunde vara osanna och i vilket fall som helst så var de ”alltför riskabla” att föra vidare. Denne Staffan Söderblom var son till Ärkebiskopen Nathan Söderblom och bror till Per Albin Hanssons svärson och handsekreterare Jon Olof Söderblom. Hans starkt antinazistiske diplomatkollega Sven Grafström kallade Staffan ”symbolen inom administrationen för eftergiftspolitiken” Högerledaren Gösta Bagge skrev i sin dagbok att ”han varit ett underbarn men där undret var slut så att bara barnet återstod”. Sveriges ärkebiskop Erling Eidem kände också till Kurt Gersteins rapport men valde att tiga. Eidem fick veta allt i saken av Otto Dibelius när han var i Berlin för att installera en ny kyrkoherde i svenska Viktoriaförsamlingen. Dibelius som var en av den protestantiska kyrkans främsta ledare kände Kurt Gerstein sedan tidigare. De båda hoppades att ärkebiskopen skulle låta världen få veta men han teg lika envist som svenska utrikesdepartementet. Kurt Gerstein fängslades av de allierade 1945 och begick självmord i cellen. Svenske konsuln i Stettin hade i augusti rapporterat att judar utrotades i förintelseläger. Den svenska regeringen höll tyst om vad de visste. När det hela sipprade ut till allmänheten bad svenska judar regeringen att undersöka om ryktena var sanna. Regeringen hänvisade till Richert som sa att det ”inte finns några absoluta bevis”. Richert, utrikesdepartementet och Sveriges regering visste mycket väl vad som pågick men valde att tiga. Regeringens tystnad bidrog till den internationella tystnaden. Dagen Nyheter var först med att använda begreppet ”Förintelsen” då man i sin ledare skrev: ”Förföljelsen av judarna har av tyskarna utsträckts till de besegrade länderna, och av olika tecken att döma har den teknik som därvid använts blivit allt hårdare och hänsynslösare. Slutmålet tycks vara den fysiska förintelsen”. Tidskriften Judisk krönika började publicera månatliga rapporter under rubriken ”Utrotningskriget mot judarna”, skrivna av historikern Hugo Vallentin som också publicerade några av artiklarna i GHT.
188
12/9 1942 Sveriges minister i Helsingfors, K I Westman avvisades. 25/9 1942 En statssekreterare beordrade Socialstyrelsen att verkställa inventering av de tattare och zigenare som fanns i Sverige. Beslutet behandlades i konselj och signerades av socialminister Gustav Möller och hans unge statssekreterare Tage Erlander. En kopia av beslutet skickades till Rasbiologiska institutet. Vad som var avsikten med registreringen framgick inte av regeringsbeslutet. Oktober 1942 Under denna månad drabbades även Skandinavien av Förintelsen. I Trondheim beordrade tyskarna att alla judiska män över 14 år skulle gripas. Aktioner mot judar förekom snart i hela Norge. All judisk egendom skulle beslagtas och tillfalla staten. Man försäkrade från tyskt håll att svenska judar inte skulle omfattas av räderna utan att de skulle få resa hem till Sverige. Svensk press rapporterade om händelserna. SS-Untersturmführer Gösta Borg beskriver hur striderna hårdnar på Östfronten och hur paniken sprider sig: ”Jag har sett förband utan vapen, utan rockar, utan byxor och skor. De hade haft något lugnt frontavsnitt och sedan kastats in i ett modernt fältslag.” Två representanter från tyska underrättelseväsendet, Karl Heinz Krämer och August Fincke, anlände till Sverige. Krämer anställdes som sekreterare vid tyska legationens pressavdelning men hans egentliga uppgift var att sköta spionaget mot England och USA. Fincke kamouflerades som handelsattaché men blev egentligen chef för Tysklands ”politiska spionage i Sverige”. 15/10 1942 Sveriges kabinettsekreterare Boheman besökte Storbritanniens premiärminister Winston Churchill på 10 Downing Street samt på dennes lantställe Chequers. Churchill sa sin oförblommerade mening:
189
”Jag tycker inte om er herr Günther särskilt mycket och Per Albin kan nog vara allright när det gäller inrikespolitik. Men han vet inte mycket om utrikespolitik”. 26/10 1942 Den svenske kabinettssekreteraren Boheman besökte president Roosevelt i USA och visade upp ett introduktionsbrev från Churchill. Presidenten misstrodde Sverige som en stat som låg helt inom den tyska maktsfären. Roosevelt öppnade med repliken: ”Påstå inte att du har kommit hit utan ett specialtillstånd från Hitler. Jag kommer inte att tro dig”. Den giftigheten avslutade Roosevelt med en rejäl spottstråle över axeln. Senare skrev Boheman till utrikesdepartementet att amerikanarna, som villkor för ökade oljekvoter krävde att kvarstadsbåtarna Dicto och Lionel skulle få avsegla till England. November/december 1942 Omkring 900 norska judar flydde till Sverige. Flera tidningar protesterade mot ett förslag om att Sverige skulle ta emot polsk-judiska barn. 1/11 1942. Finnarna hade börjat tvivla på att deras allianspartner Tyskland skulle lyckas besegra Sovjet och därför vände man sig till Sverige med frågan: Kan svenska armén tänkas ersätta de tyska trupperna i norra Finland, om dessa drar sig tillbaka? På den frågan svarade både Per Albin och Günther nej. 3/11 1942 Britterna besegrar tyskar och italienare i slaget vid el Alamein. 6/11 1942 Vid firandet av Svenska flaggans dag i Stockholm bärs den svenska flaggan av en tysk officer, löjtnant C O Vrang. Efter all hjälp vi gett tyskarna var det inte mer än rätt att de hjälpte till med flaggan.
190
7/11 1942 Utrikesminister Christian Günther kändes knappt igen då han blivit betydligt tuffare mot tyskarna. I riksdagen sa han med skärpa att Norden skulle bestå av självständiga länder efter kriget. Han poängterade att Sverige var fast beslutet att behålla sin neutralitet och att möta våld med våld och att ett fritt Norge och fritt Finland var nödvändigt för Sveriges överlevnad som en fri stat. Sverigehadefått ett större militärt förtroende och den danska förebilden är inte längre aktuell. Sveriges konsul i Paris skrev en PM om att omkring 40 000 judar skulle deporteras från de tyskockuperade områdena i Frankrike. Det hade även inkommit rapporter från Vichy att judar samlades i koncentrationsläger och transporterades till de ockuperade områdena. Män kvinnor och barn fraktades i boskapsvagnar under vidriga förhållanden. Günther skickade skrivelsen vidare till statsministern och socialstyrelsen. 13/11 1942 Säkerhetstjänsten genomförde sin tredje stora razzia. Denna gång mot flyktingförläggningen i Långmora där man förvarade utlänningar som omhändertagits enlig utlänningslagen. Anledningen till aktionen var att några interner ”lämnat detaljerade uppgifter om antifascistiska utlänningars förehavanden.” Dessa skulle även ha diskuterat rymnings- och sabotageplaner. Utredningen som föregick aktionen hade gjorts av byråinspektör Robert Paulsson – samme man som två år senare skulle komma att gripas för att ha bedrivit olovlig underrättelseverksamhet för Tyskland. Resultatet av razzian blev som vanligt magert. Av 26 anhållna interner togs 16 i förvar men ingen åtalades. 19/11 1942 I svenska tidningar kunde man läsa att samtliga norska judar uppmanats att anmäla sig till myndigheterna. Stockholms-Tidningen skrev nästa dag att många norska judar begick självmord av rädsla för vad som skulle hända. Andra gömde sig. UD fick ett brev från Arvid Richert där denne berättade att svenska judar som befann sig i Västra Europa skulle komma att deporteras om det inte kunde ordnas så att de fick komma hem till Sverige.
191
20/11 1942 Den svenske nazistledaren S O Lindholm togs emot i audiens hos Gustaf V. Kungen hade glömt att bjuda in syndikalist- och kommunistledarna. Vid en pressträff i slutet av månaden sa Per Albin Hansson: ”Det kan aldrig ifrågakomma, att vi lämpar vår kurs efter krigslyckans växlingar.” Det var alltså en ren slump att Sverige blev vänligare mot de allierade efter El Alamein och Stalingrad samtidigt som vi blev mer kavata mot tyskarna. 26/11 1942 532 norska judar fraktades med fartyget Donau till Stettin och därifrån med godståg till Auschwitz. Åldringar, kvinnor och barn gasades omedelbart medan männen blev slavarbetare. Sammanlagt arresterades 770 norska judar varav 24 överlevde. Dagens Nyheter skrev: ”Ett ohyggligt budskap från Norge. Ett tusental judar, däribland många åldringar, kvinnor och barn, vilkas försörjare redan tidigare utplundrats och arresterats, har utan vidare samlats ihop och skeppats till Tyskland för vidare befordran till Polen. Vad som väntar dem kan med ledning av tidigare beskrivningar rörande tillståndet i ghettona anas i sina huvuddrag, även om det inte låter sig i detalj förutsägas. När vi nu för första gången ser det ske på nära håll överväldigas vi ändå just av självtillräckligheten och förhävelsen, det kompletta föraktet för människovärdet. Oavsett vad svenska UD-tjänstemän hade för inställning till judar så klarade man inte att helt passivt se på. Man kom på ett genialiskt sätt att rädda judar som kom att kallas ”byråkratiskt motstånd”. UD skickade officiella förfrågningar angående judar och den tyska byråkratin trädde i funktion. Ibland resulterade det i att offren i stället skickades till Sverige. Samma taktik kom senare att användas i såväl Danmark som i Budapest. Totalt sett räddade Sverige 7 000 judar men vad var det av 6 miljoner. Christian Günther, som bara en månad tidigare sagt att ”svenskarnahadeen viss benägenhet att känslomässigt taga ståndpunkt i frågor som inte rör det egna landet”, han hade nu börjat rädda judar så till den grad att han fick en hjältegloria. Varför han engagerade sig så hårt i frågan är det ingen som vet. Kan det möjligen vara så att han ville samla pluspoäng hos de allierade? Det mest troliga var kanske ändå att han hade svårt att stå ut med Förintelsen. Han sonhustru Malin som han var mycket fäst vid – var judinna, och han såg hennes oro. 192
Per Albin Hansson sa aldrig ett ord om Tysklands judepolitik men Günther blev den förste utrikesministern som agerade mot förintelsen. Han insåg att UD även måste göra något för de norska judarna. 27/11 1942 Åtskilliga judar skulle komma att stå i tacksamhetsskuld till Gösta Engzell. Han var utrikesråd och chef för UD:s rättsavdelning. Denna dag skickade han listor med namn till de svenska diplomaterna i Norge. De fick i uppdrag att ta reda på vad som hänt med släktingar till svenska judar. 3/12 1942 Arvid Richert gjorde klart för tyskarna att Sverige var ”berett att mottaga i Norge kvarvarande judar för den eventualiteten att även dessa skulle bortsändas från Norge”. Det var första gången en suverän stat erbjöd sig att ta emot judar från de ockuperade länderna. Männen bakom instruktionen var Günther och Engzell med stöd av Per Albin Hansson. 10/12 1942 Prinsen av Wied klagade hos Günther över Sveriges export till Storbritannien men fick svar på tal: ”…det kunde inte förväntas att ett neutralt land skulle intaga en så ensidig hållning som tyskarna nu synes fordra”. 17/12 1942 De allierade bekräftade och fördömde utrotningskampanjen mot judar i tyskockuperade länder. 21/12 1942. En brittisk delegation under ledning av Victor Mallet besökte Christian Günther och krävde att ”båtarna skall ut”. Det rörde sig om de två sista kvarstadsskeppen Dicto och Lionel som låg i Göteborgs hamn och som britterna krävde att de skulle få avsegla till England. Om så inte skedde skulle man stoppa all export till Sverige. Günther svarade: ”Till följd av den bekanta smuggelaffären i våras betraktar regeringen saken som en politisk fråga och vill – for the time being – icke tillåta fartygen utlöpa.
193
Günther hade lovat tyskarna att han inte tänkte låta båtarna löpa ut. Nästa dag meddelade USA att de anslöt sig till kravet att Dicto och Lionel skulle få segla till Storbritannien. 31/12 1942. Himmler skrev i ett brev till Ribbentrop att: ”Tyska underrättelsetjänsten samarbetar bra med sin svenska motsvarighet.” 31/12 1942 Dagens Nyheter publicerade en opinionsundersökning om vilken händelse som gjort störst intryck på svenskarna under det gångna året. Deportationen av norska judar kom på första plats och på andra plats slaget vid Stalingrad. 1943 Den svenska regeringen anfäktades av bekymmer över hur det skulle bli när de allierade segrat. Man var mycket orolig över relationerna till de allierade på grund av sina tidigare eftergifter och hjälp till Hitler. Kabinettssekreterare Erik Boheman fick i uppdrag att leda en expertgrupp som skulle diskutera frågor som rörde den svenska utrikespolitiken inför den kommande freden. I svenska tidningar kunde man läsa att nazisterna mördat två miljoner judar. Churchill instruerade sin utrikesminister lord Halifax att meddela amerikanerna att: ”... kullager är till sådant direkt gagn för den tyska krigsmaskinen, och förorsakar som en konsekvens därav så många amerikanska flygares och soldaters liv, att varje möjlig åtgärd som står till Förenta staternas regerings förfogande måste vidtas för att stoppa denna export.” ”Svenska författare uttala sig” var namnet på en antologi, sammanställd av Daniel Brick. Avsikten var att bemöta den nazistiska propagandan. Följande författare medverkade: Alf Ahlberg, Harry Blomberg, Hans Botwid, Arvid Brenner, Johannes Edfeldt, Anna Lenah Elgström, Emilia Fogelklou-Norlind, Ivar Harrie, Gurli Hertzman-Ericsson, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Bertil Malmberg, Harry Martinsson, Ture Nerman, Ivan Oljelund, Jeanna Otterdahl, Frida Stenhoff, Marika Stjernstedt, Sven Stolpe, Margareta Suber, och Lydia Wahlström. Hjalmar Söderbergs Judehatet hade bifogats. 194
Den liberala tidskriften NU skrev: ”Omvärlden ägnade sig åt flyktingkonferenser i stället för att släppa in de förföljda. Sverige är ett av de länder, som under denna stora världskris har uppträtt minst generöst, minst gästfritt, minst humant mot de tusenden, som kom till oss och bad oss rädda deras liv.” Svenskarna ville nu blidka de allierade men detta till trots nådde den svenska järnmalmsexporten till Tyskland sin höjdpunkt vilket var mycket pinsamt. I USA krävde man att Sverige minskade på denna export men tyskarna var alltmer beroende av järnmalmen och i Sverige gav exporten ett relativt välstånd. I riksdagens flyktingdebatt sa socialdemokraten Erik Brandt: ”Regeringen kunde inte vara okunnig om att man redan år 1940 fullt systematiskt började utrotningskriget mot judarna.” Åke Thulstrup om den svenska opportunismen: ”I dag reagerar många människor mot pogromerna, som var alldeles okänsliga före el Alamein.” Tidskriften Hjälpskolan skrev detta år: ”Enda sättet att komma tillrätta med tattarplågan i dess olika former synes vara att utan skrupler tillämpa gällande steriliseringslagar för att i tid förhindra uppkomsten av en undermålig avkomma. Genom att genealogiskt följa de olika familjernas släktskapsförhållanden och samla uppgifter om de olika släktmedlemmarna beträffande försörjningsförmåga, kriminalitet, alkoholism, undermålighet i intellektuellt avseende m.m. kan det så småningom bli möjligt att förebringa så graverande anmärkningar ur social synpunkt att ett tvångsingripande är möjligt att genomföra.” Medicinalstyrelsens sakkunnige Nils von Hofsten skrev i ett särskilt utlåtande till riksdagen: ”En effektivare tillämpning av steriliseringslagen gentemot tattare är utan tvivel önskvärd och möjlig.” 195
Det kom aldrig till stånd någon systematisk sterilisering av tattare i Sverige men många enskilda individer, som stämplats som tattare och zigenare, steriliserades mellan 1930- och 1950-talet.
Januari 1943 Från ett möte kom ett uttalande från Kämpande Demokrati i Stockholm med en protest mot ”dödsskeppet från Oslo” som fört judar från Norge till koncentrationslägren. 8/1 1943 Christian Günther trotsade tyskarna och beslutade att Dicto och Lionel skulle få lämna Göteborg. 15/1 1943. Tyskarna meddelade att man nu stängt ”Göteborgstrafiken” till följd av att Sverige låtit Dicto och Lionel få segla till England. Sverige var därmed avstängt, av tyska marinen, från import västerifrån. 17/1 1943 På kvällen befann sig Dicto och Lionel på väg ut ur Göteborgs hamn men ute på internationellt vatten väntade åtta tyska krigsfartyg. De båda skeppen bogserades tillbaka till Göteborgs inre hamn där de blev liggande under resten av kriget. Tyskarna meddelade efter detta att lejdtrafiken kunde få komma igång igen om den svenska permittenttrafiken på Norge kan utökades och om Sverige medgav tysk permittenttrafik på Finland. Sveriges regering svarade inte på detta. 22/1 1943 Tyska Auswärtiges Amt meddelade att judar utan tyskt medborgarskap som befann sig på tyskkontrollerat område hade till och med den första april på sig att försvinna. Svenska UD vidtog snabbt åtgärder för att rädda judar. Även om de inte hade svenskt medborgarskap. 2/2 1943 Den tyske generalen von Paulus kapitulerade vid Stalingrad. 196
Efter Stalingrads fall, som blev vändpunkten i andra världskriget, offentliggjorde de västallierade ett nyckeldokument som visade allvaret bakom orden om en rättslig uppgörelse med krigsförbrytarna så snart kriget var över. I takt med de tyska motgångarna blev man i svenska radiosändningar allt mer kavata. Nu hade man dessutom fått en ny radiochef, Yngve Hugo. Denna kväll sändes en radiokabarét av Karl Gerhard där Katie Rolfsen sjöng följande Norgevisa: När allting i världen är ledsamt och ljumt och fegt och erbarmligt, orätt och dumt när statsmän som clowner i sågspån slår volt, finns dock en nation som är trilsken och stolt Vars folk ej har gångjärn i ryggraden sin och ej vänder kappen geschwindt efter vinn. Det är lite malligt och styvsint förståss men det kan behövas när man måste slåss som dom med blotta nävarnas senaste ork och inte har ens träpistoler med kork. Vi gillar dess folk och beundrar dess stam. Ja – vi elsker dette landet var det blickar fram. 9/2 1943. Günther talade med den blivande finske utrikesministern Henrik Ramsay som sa att Finland inte kunde tänka sig en separatfred med de allierade då de inte litade på Sovjet. Möjligen om Sverige kunde garantera freden. Ramsay tog åter upp frågan om en union mellan Finland och Sverige men det förslaget avvisades av Günther. Han avvisade också ett förslag att svensk militär skulle ersätta tysk trupp i Finland. Han ville dra in transporterna av krigsmaterial till finnarna och stoppa permittenttrafiken till Norge. Däremot var han villig att underlätta förbindelserna mellan Finland och USA. Adolf Eichmann ondgjorde sig över att svenskarna försökte sabotera Förintelsen: ”Svenskarna försöker systematiskt sabotera tyska judiska åtgärder genom förhastade naturaliseringar av folk som aldrig varit i Sverige”. 197
Tyskarna i Norge ställde sig frågan varför svenskarna gjorde allt detta för att rädda judar och av en svensk diplomat fick man svaret: ”Generalkonsulatets uppträdande berodde på direktiv från Christian Günther som önskade hjälpa de stackars judarna, som, när allt kommer omkring är människor de också”. 18/2 1943 Tidningen Arbetaren avslöjade att flera svenska varv byggde mellan 40 och 50 båtar på mellan 19 och 29 meters längd till Tyskland. Beställningarna lades ut av AB Båttjänst som var intimt förbundet med Enskilda banken. Båttjänsts direktör M. Stolpe bekräftade för Arbetaren: ”Det äger sin riktighet. Vi bygga många båtar åt Tyskland vid ett flertal varv och ha hållit på därmed länge. Men det får ni inte skriva någonting om, ty vi ha från Informationsstyrelsen fått försäkran om, att av utrikespolitiska skäl får ingen offentlighet ges åt denna sak.” Affären hade gjorts upp på Enskilda bankens kontor. Båtarna kom att användas som minsvepare men även som plattformar för tyska luftvärnskanoner utanför viktiga hamnar. 24/2 1943 Sverige fick besök av Salomon Adler-Rudel som representerade Jewish Agency och Judiska världsrådet i London. Han begärde att Sverige skulle ta emot 20 000 judiska barn från de av Tyskland kontrollerade länderna i Europa. Det visade sig orealistiskt eftersom tyskarna vägrade släppa så många judar. Förhandlingarna sköttes av Gustav Möller och Erik Boheman som trodde sig förbättra relationerna till de västallierade genom att reta Hitler och bästa sättet att reta honom var att rädda judar. Två dagar senare blev Adler-Rudel mottagen av Gustav Möller. Adler-Rudel skrev: ”Ministern var synligt rörd av vad jag berättade för honom om den judiska tragedin men såg inte att han hade någon möjlighet att acceptera mitt förslag. Enligt hans åsikt skulle tyska regeringen vägra acceptera någon diskussion om judarnas öden”. Möller lovade emellertid att ta upp saken i regeringen där han senare framhöll att en avvisande svensk hållning skulle göra ett dåligt intryck i USA. Mars 1943 Relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen hade försämrats till följd av den svenska hjälpen till Finland och Tyskland. Günther försökte förmå västmakterna att öppna en andra 198
front mot Tyskland för att förhindra att Sovjetunionen blev för mäktigt. Han meddelade sina underlydande att utrikespolitiken måste inriktas på en seger för de allierade. Risken för ett tyskt angrepp på Sverige hade minskat då tyskarna nu var fullt upptagna med att rädda sig själva. Visserligen fanns en tysk planering för ett anfall mot Sverige under kodnamnet Polarfuchs (Polarräven). Till detta behövdes 19 divisioner och det var långt mer än tyskarna kunde avvara. Hitler sa själv: ”Svenskarna har fullt klart för sig att jag ej kan göra dem något trots att de sätter alla möjliga krokben för mig”. Torsten Kreuger bytte ut hela redaktionsledningen på Aftonbladet som från och med nu ändrade sin inriktning till de allierades fördel. Efter att ha deserterat från Waffen-SS berättade Obersturmführer Curt Birger Norberg om den judeutrotning som pågick: ”Förföljelserna mot judarna har nu tagit full fart sedan Hitler proklamerat ett de fullständigt skola utrotas. Bakom fronten i Ryssland skjutas alla judar. I Tyskland avrättas de icke arbetsföra medan arbetsdugliga män och kvinnor strängt åtskilda sändas som arbetare till de östra områdena. I februari var en stor utrensning i Berlin.” Fältförbanden i Waffen-SS var delaktiga i krigsförbrytelser och i Förintelsen. 2/3 1943 I ett samtal med den tyske ministern Hans Thomsen talade Gustaf V om: ”vilket fel den norska regeringen hade begått när den gripit till vapen i stället för att följa Danmarks förnuftiga exempel” att underordna sig. 9/3 1943 Den svenska diplomatiska personalen i Vichy instruerades att ge så mycket hjälp som möjligt till judar oavsett deras nationalitet. Ryktet om den svenska hjälpen spred sig över världen och UD meddelade TT att man organiserade räddningsaktioner för judar. 15/3 1943 Günther kallade till sig Tysklands sändebud Hans Thomsen och betonade den djupa ovilja som alltfler svenskar hyste för Tyskland och hur svårt det var att förhindra antityska tidningskampanjer. Han begärde också att få återuppta lejdtrafiken som legat nere sedan debaclet med Dicto och Lionel. 199
April 1943 SS-Untersturmführer och frontsoldaten och f.d. jordbruksarbetaren Gösta Borg skrev följande i nazisttidningen Den Svenske Folksocialisten: ”Trohet mot idé och ledare är partimedlemmens plikt; SS garanterar denna trohet genom sin ed. Så uppstodo det svarta SS, männen som hade hos sig bära, utforma och försvara ”det tjugonde århundradets myt” myten om ”blod och jord”. Det är ingen tillfällighet att riksledaren för SS, Heinrich Himmler, också är lantbrukare liksom de flesta SS-män; hos SS spelar idén om sammanhanget mellan blodet och jorden en särskild roll. Himmler säger härom bl. a: ”Det germanska blodet kan endast förbliva friskt och rent om det är vuxet och fostrat på germansk bondejord”. Och vidare: ”Det tjänar inget till att tala om germansk blod och samtidigt inte hava klart för sig den germanske bondens roll”. Kort sagt; endast hos bondesinnet får folket sin kraft, får det sin förnyelse. SS-männen måste vara goda representanter för sin ras både till det yttre och till inre egenskaper. Långa, blonda och välbyggda män, vilka samtidigt äro fanatiska nationalsocialister, finna sin plats i de svarta SS-leden. I sitt liv skall SS-mannen förverkliga sin tro, hans hustru måste alltså väljas efter rasprinciper, äktenskapet bör vara barnrikt. Äktenskapet hålles i sträng helgd. Det har sagts att SS utan gudstro, är modern hedendom. I femtio frågor och svar till en SS-man heter det: ”Tror på Gud, Allfader!” – ”Vad anser du om en människa som inte tror på Gud?” – ”Jag anser honom vara storhetsvansinnig och dum och icke ägnad för SS!” Efter vissa prov och viss tjänstgöring får SS-mannen sin dolk, tecknet på sin särskilda uppgift, att vaka över idéernas renhet och vara representant.” Christian Günther hade vid denna tid, i yttersta hemlighet, kontakter med den tyska motståndsrörelsen. Dess kanske främsta förgrundsgestalt var den konservative, antinazistiske Carl Goerdeler som var borgmästare i Leipzig. Han var senare med och planerade det sista attentatet mot Hitler och var av motståndsrörelsen tänkt att leda Tyskland efter Hitlers fall. Goerdeler försökte via Günther få kontakt med Churchill för att få denne att avstå från kravet på ovillkorlig kapitulation om motståndsrörelsen lyckades störta Hitler. Günther å sin sida förväntade sig viktiga upplysningar från Goerdeler.
200
Vilhelm Moberg angrep utrikesminister Günther och anklagade honom för att medvetet ljuga om tyskarnas beväpning. De obeväpnade tyska soldaterna visade sig var utrustade med bajonetter och pistoler som de räknade som klädespersedlar. Moberg skrev: ”Jag vet inte, om jag är den ende svensk, som ännu inte har anslutit sig till denna språkliga nyordning. I varje fall framhärdar jag i min mening: Utrikesminister Günther har lämnat riksdagen och svenska folket – osanna uppgifter om de tyska permittenternas beväpning”. 15/4 1943 Den svenska ubåten Ulven sänktes av en drivande tysk mina utanför Marstrand men innanför den svenska territorialvattengränsen. Samtliga 33 besättningsmän omkom. Den svenska ubåten Draken som befann sig i närheten av Ulven blev beskjuten från det tyska handelsfartyget Altkirch. Den svenska protesten till tyskarna blev mycket skarp och det tyska svaret oförskämt. De hänvisade till en svensk order från 1940 enligt vilken svenska ubåtar på västkusten ska undvika dykövningar då tyska fartyg är i närheten. Det svenska svaret inskärpte att ”svenska fartyg på svenskt vatten beter sig som de vill”. Man framhöll även att man vid sökandet efter Ulven funnit förankrade tyska undervattensminor på svenskt vatten, varemot svensk protest framfördes. 19/4 1943 Judarna gjorde uppror i Warszawas getto. 5/5 1943 Ubåten Ulven lokaliserades på 50 meters djup utanför Marstrand och 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen.
201
Karlskrona sörjde Ulvens besättning. 6/5 1943 Tyskland tillät åter lejdtrafiken sedan svenskarna i samråd med britterna lovat att inte kvarstadsskeppen Dicto och Lionel fick avsegla före oktober. Tyskarna hade genom sitt tillmötesgående hoppats på att permittenttrafiken skulle få fortsätta. Sverige förhandlade med de västallierade och tog emot en utredning om vilka frågor i de svensk-tyska förbindelserna som var särskilt belastande ur neutralitetssynpunkt. Det värsta var inte permittenttrafiken utan i stället de lager som tyskarna lagt upp på svenskt område i bland annat Luleå. Günther ansåg efter detta att lagren borde avvecklas för att hindra att de allierade bombade anläggningarna. 17/5 1943 Günther hade ingen aning om att amerikanska Office for Strategic Studies, föregångare till CIA, hade skrivit en spionrapport om honom i syfte att få honom avsatt som utrikesminister. ”Det är denna rapportörs intryck, efter att ha talat med många svenskar, att den svenska allmänheten inte helhjärtat stöder utrikesministern, mr Christian Günther. Extremisterna
202
bland hans kritiker kallar honom helt enkelt för ”definitiv tyskvän”. De mer återhållsamma kritikerna ser honom inte som tyskvän , utan bara som vek och rädd. Det ökande missnöjet med landets eftergifter till Tyskland ger bränsle åt anti-Günther-fraktionen. Bland de mest prominenta i oppositionen mot utrikesministern finns två grupper: Den ena är den rika judiska förläggarfamiljen Bonnier, bokförläggare och ägare av den numera proallierade dagstidningen ´Dagens Nyheter´. Den andra är en organisation kallad ´Kämpande Demokrati´. Denna grupp sponsras definitivt, men inte alltför öppet eller ljudligt av Landsorganisationen”. 18/5 1943 Finland hotade med att utvisa 14 finska judar till Tyskland. Nu skulle de istället räddas till Sverige men Günther invände: ”Det var olämpligt ur svensk synpunkt att ta över för många av dessa judar då det kunde tydas som Sverige vore villigt att vara någon sorts allmän evakueringsplats för judar”. Per Albin gick emot sin utrikesminister och de 14 judarna välkomnades till Sverige. Att Günther uttalade sig som han gjorde kunde möjligen bero på att han ville hålla sig väl med tyskarna inför kommande förhandlingar. Han hade alls ingenting emot att Sverige, vid denna tid, tog emot judiska flyktingar. Sommaren 1943 En legendarisk man inom svenska polisen vid namn Harry Söderman startade ett ”hälsohem” för norska män i trakten av Arlanda, norr om Stockholm. På ”hälsohemmet” utbildades norska polisstyrkor som en del i det svenska stödet till Norge. Sverige erkände den lagliga norska exilregeringen i London och utsåg till minister Johan Beck-Friis som även innehade samma post i Helsingfors. Samtidig evakuerades personalen på den svenska beskickningen i Moskva. Juni 1943. Gunnar Hägglöf var i London för att diskutera handelsavtal. Britterna satte som villkor att Sverige skulle avsluta permittenttrafiken. Günther var ovillig då han fruktade tyskarnas reaktion. Förhandlingarna avslutades och avtalet skulle träda i kraft i juli om det godkändes av den svenska regeringen men då måste permittenttrafiken och andra tyska transporter avslutas 203
den första oktober. Vidare skulle all eskort av tyska fartyg upphöra och dessutom måste Sverige kraftigt minska handeln med Finland. Günther var inte villig att betala detta pris. Vid hemkomsten möttes Hägglöf av sura miner. Han medgav att avtalet var ekonomiskt ofördelaktigt men menade att utan avtal skulle den svenskfientliga propagandan få fritt spelrum i Washington. Med ett avtal så skulle man kunna dra ett streck över de gamla eftergifterna till Tyskland och Sverige skulle få större möjligheter att delta i återuppbyggnadsarbetet efter kriget. Hägglöf fick en utskällning av Günther som sa: ”Vad som är särskilt upprörande är att vi inte utan allierat samtycke skall få exportera livsmedel till Finland”. 8/6 1943 På utrikesdepartementet författades en promemoria om svenska eftergifter till Tyskland och de allierade: ”De till Tyskland gjorda eftergifterna hava skett under ett visst nödtvång och ytterst för att bevara vår frihet och självständighet. I fråga om de nu föreslagna eftergifterna till de allierade föreligger intet dylikt nödtvång, utan de skulle väl närmast göras för att skaffa oss ett gynnsammare faktiskt utgångsläge i framtiden”. 14/6 1943 Nazistledaren Sven Olov Lindholm var vid denna tid en skämtfigur i pressen. Han avhystes med våld från Skansen sedan han och hans gelikar hälsat svenska flaggan på Solliden med uppsträckt högerarm. Senare dömdes han för förargelseväckande beteende till 50 kronor i böter. 1/7 1943 De sju svenska affärsmän som greps av Gestapo i Warszawa den 17/8 – 42, för spioneri, fick sina domar i Berlin. - En dömdes till döden för spioneri för Polens räkning. - Tre dömdes till döden för spioneri för Storbritanniens räkning. - En dömdes till livstids fängelse för spioneri för svensk räkning. - Två frikändes men återfördes till Gestapo. Sedan den svenska regeringen informerats om domarna fick Boheman i uppdrag att tala med pressen. Senare benådades de dödsdömda till livstids fängelse. De två frikända var snart tillbaka till Sverige. Detta var ett resultat av förhandlingar mellan Svenska Tändsticks 204
Aktiebolaget och Himmlers massör Felix Kersten som var estländare. Denne massör blev i krigets slutskede Günthers kontaktman och direktkanal till Himmler. Kersten skulle komma att rädda åtskilliga judar. 28/7 1943 Den norska exilregeringen fick kännedom om att permittenttrafiken skulle upphöra. Tyskarna sänkte två svenska fiskefartyg utanför Danmarks kust. Tolv fiskare dog och Sverige protesterade i Berlin. Tyskarna svarade att de svenska fiskarna gjort sig skyldiga till sabotage på tyska lysbojar och inskärpte att de tyska bevakningsfartygen fått order om att inte se mellan fingrarna. Efter detta ändrade Günther sin attityd till pressen och i stället för att beordra censur drog han igång en presskampanj där det påstods att de tyska uppgifterna om sabotage var fullständigt orimliga. Efter detta valde utrikesministern fortsättningsvis att använda pressen som ett påtryckningsinstrument i utrikespolitiska frågor. 29/7 1943 Sverige sa upp transiteringsavtalet med Tyskland och meddelade att transiteringen skulle upphöra den 15 augusti. En svensk-tysk kommuniké talade om att beslutet tagits i samförstånd. Det fanns de som hävdade att Sverige åter blev neutralt denna dag. Tyskarna meddelade Sveriges beskickning i Berlin att man inte längre skulle acceptera svenska åtgärder för att rädda judar. 1/8 1943 Ubåten Ulven bärgades och samtliga 33 besättningsmän kunde jordfästas. 5/8 1943 Permitenttrafiken och transiteringen av krigsmaterial upphörde på svensk begäran. Samtidigt skärptes beredskapen. 20/8 1943 Denna dag upphörde både permittenttrafiken och hästskotrafiken mellan Trondheim och Narvik och britterna konstaterade att det lönat sig med en hård linje mot Sverige.
205
31/8 1943 Tyskarna hade infört undantagstillstånd i Danmark. Den danska regeringen hade avgått sånär som på statsministern som satt kvar kriget ut. Krigsmakten hade avväpnats och flottan hade förstört sina fartyg för att de inte skulle komma tyskarna till nytta. Samarbetspolitiken var över och man väntade sig att ockupationsmakten skulle slå till mot de danska judarna. Rättschefen på svenska UD, Gösta Engzell gav den svenske ministern i Köpenhamn, Gustaf von Dardel, order om att de danska judarna skulle räddas undan förintelsen. De var välkomna till Sverige. 1/9 1943 Nya teatern i Stockholm hade premiär på Axel Kiellands ockupationspjäs ”Om ett folk vill leva”. Här visades norska motståndsmäns upphöjda sinnelag över tysk brutalitet. Dagen därpå kallades teaterns chef och regissör Per-Axel Branner upp till UD. Han togs emot av en byråchef som ville veta om dramat anspelade på det ockuperade Norge. När Branner sa att så var fallet föreslog byråchefen att pjäsen skulle ”friseras”. När Branner förklarade att detta inte gick för sig fick han följande dag besked om att regeringen hade beslutat att förbjuda visning av dramat. Vidare fick han veta att Stockholms poliskammare hade förbjudit pjäsen med stöd av paragraf 13 i ordningsstadgan för rikets städer. Detta utan att tyska representanter ens hunnit ställa några sådana krav. Allt tyder på att Günther denna gång lät efterhöra på tyska legationen om en protest var att emotse. 27/9 1943 För första gången sedan Hitler kom till makten erbjöd sig ett land att bli en fristat för alla judar på flykt. Sverige välkomnade alla judar oavsett nationalitet. 1/10 1943 Nazisterna började arrestera judar i Danmark. 2/10 1943 Det svenska utrikesdepartementet utfärdade en kommuniké i vilken man erbjöd samtliga danska judar inresetillstånd till Sverige. I slutet av detta år hölls en stor galluppundersökning som visade att 77 procent av svenskarna ville ge de 8 000 danska judarna en fristad i Sverige.
206
Sverige hyllades i världspressen för sin moraliska storhet och New York Times kallade Sverige för ”the only bright spot” och vi fick mycket bättre relationer till USA. Oktober 1943 Militär utbildning av danska och norska poliser godkändes av utrikesnämnden. Sverige började utbilda 7 500 danska och 11 000 norska flyktingar som senare kunde sättas in i sina respektive länder. 7 200 danska judar flydde över Öresund till Sverige i fiskebåtar, roddbåtar och kanoter och en del kom simmande. Världen lät sig imponeras över svensk generositet. Mycket pekade också på att många tyskar sett mellan fingrarna och att en del av dem även varit flyktingarna till hjälp. Den tyska, men av SKF bulvanägda och kamouflerade kullagerfabriken Hess-Bright i Philadelphia exporterade kullager till Argentina. Denna export ombesörjdes av en herre vid namn Hugo von Rosen som var bror till greve Eric von Rosen på Rockelstad. Hugo var, genom giftermål, släkt även med Göring. Hugo ordnade vidare så att de amerikansktillverkade kullagren exporterades vidare från Argentina till Sverige varifrån de smugglades till Tyskland. Med svenskt bistånd kunde alltså Hitler föra krig mot bl.a. USA med hjälp av kullager som tillverkats av amerikanska arbetare. USA och Storbritannien ingick ett avtal med Svenska kullagerfabriken om en reduktion av exporten till Tyskland. Detta avtal kom inte att efterlevas av SKF. 20/10 1943 Socialdemokraten Erik Brandt talade om Förintelsen i riksdagen och avslöjade att nazisterna mördade judar med ”gas i särskilda kamrar eller i speciella tåg.” Det var inte konstigt att de övriga riksdagsmännen teg om saken. De var ju förstummade av häpnad. 27/10 1943 Sverige beslöt att stänga vattnen i Öresund för tysk sjötrafik. Tyskarna hämnades återigen genom att stoppa lejdtrafiken.
207
30/10 1943 I Moskvadeklarationen av detta datum finns några varningens ord, som ständigt kom att upprepas i de allierades propagandasändningar till axelmakterna och de ockuperade länderna: ”Vemhelst som är skyldig till krigsförbrytelser, massmord eller avrättningar, han må vara befäl, soldat eller medlem i det tyska nazistpartiet, kommer de tre allierade att förfölja till jordens minsta skrymsle, och föra honom inför rätta, så att rättvisa kan skipas.” Det skulle visa sig inte stämma. Krigsförbrytarna skulle senare finna ett säkert gömställe i ett av jordens minsta skrymslen – Sverige. November I Judisk Krönika kunde man läsa att nazisterna avrättat 640 000 varav 520 000 judar i Auschwitz. 1/11 1943 Från detta datum fick inga tidningar beslagtas utan föregående rättegång. 18/11 1943 Ett brittiskt plan bombade av misstag Lund. Efter Stalingrad kunde de brittiska nattbombarna flyga, med regeringens goda minne, över Sverige, på sin väg till och ifrån Tyskland. 23/11 1943. Arvid Richerts resident vid Tiergartenstrasse i Berlin 36 bombades liksom de flesta kontorslokaler svenskarna hyrde i området. 24/12 1943 På julafton förhördes före detta SS-Sturmmann Kurt Lundin av polisen i Helsingborg om en småsak. Plötslig började Lundin berätta om hemskheter han varit med om på östfronten två år tidigare. ”Lundin hade vid tillfälle sett en SS-officer taga ett spädbarn från dess moder och hållande barnet i benen, fläkt barnet sönder och därefter kastat barnliket åt modern. Ett ofta förekommande sätt att avliva barn hade varit att hålla barnen i benen och slå huvudet i en vägg.” 25/11 1943 208
Tyskt flyg sköt ner det svenska flygplanet Gripen. 1/12 Denna vinter urartade den tyska ockupationen i Norge. I Oslo universitet var lärare och studenter i konflikt med ockupanter och quislingar. Norsk statspolis och tyska SS-trupper arresterade 3 000 personer varav hälften fördes till i Norge befintliga koncentrationsläger i väntan på deportation till Tyskland. I Sverige var opinionen på kokpunkten. Christian Günther kallade upp den tyske ministern Hans Thomsen och krävde i den svenska regeringens namn att deportationerna skulle inställas ”i de fortsatta svensk-tyska förbindelsernas intresse”. 11/12 1943 Utrikesministern fick besök av en tysk handelsdelegation som begärde ökad export av kullager och järnmalm men denna begäran kom aldrig att uppfyllas. Julen 1943 Sveriges överbefälhavare Olof Thörnell sa sig fortfarande vara övertygad om en tysk seger. 28/12 1943 En artikel av Hugo Valentin i Dagens Nyheter avslöjade: ”Tyskarna bedriver ett systematiskt nedslaktande av judar, dödandet går på löpande band och har nått genomsnittssiffran 100 000 offer per månad.” 1944 Sverige fungerade även som asylland för tyska industrins uppfinningar. Tyska företag hade inregistrerat 6 000 patent i det svenska patentverket. Detta för att rädda så mycket som möjligt om och när det tyska militära motståndet skulle bryta samman. Tage Erlander blev konsultativt statsråd och Bertil Ohlin blev ny handelsminister i samlingsregeringen. En kommission bildades för ekonomisk efterkrigsplanering. Detta gjorde man för att förhindra massarbetslöshet och lågkonjunktur till följd av efterkrigsdepressionen. Till ordförande utsågs Gunnar Myrdal.
209
Inför Sovjetunionens besättande av de baltiska staterna flydde 35 000 balter till Sverige. Det kom även andra flyktingar från östra Europa. Från socialdemokratiskt håll höjdes röster för att upplösa samlingsregeringen då den spelat ut sin roll och blivit en ideologisk belastning. I samband med de tyska truppernas reträtt från norra Finland flydde 55 000 personer till Sverige. Redan under detta års partikongress gick Per Albin Hansson och hans bundsförvanter till frontalangrepp mot de socialdemokrater som haft fräckheten att kritisera samlingsregeringen. Här fanns hotet om uteslutning ur partiet. Man brännmärkte sina kritiker och manade till lojalitet med partiledningen. I andra länder gjorde man upp med vad som hänt under kriget men av detta märktes ingenting i Sverige. Regeringen styrde stenhårt de granskningar som sattes igång. Ture Nerman gav ut sin bok ”1940 års män” med såväl lustiga som olustiga citat hämtade från de fyra socialdemokratiska koryféerna Rickard Lindström, Allan Vougt, Harald Åkerberg och Ivar Österström. Några exempel: ”Hur det nu är ha idéernas omutliga förkämpar en väldig makt.” Rickard Lindström 4/1 1940. ”Å andra sidan ha vi ingen rätt att betvivla ärligheten i den tyska ambitionen att skapa ett bättre Europa.” Allan Vougt 27/7 1940. ”Det gäller att hålla tungan rätt i mun om man skall kunna överleva.” Harald Åkerberg 16/7 1940. ”Oss skall man inte behöva sakna, när det nya skall formas.” Ivar Österström. Det är sådana citat som övertygat mig om att politiken är alldeles för viktig för att anförtros åt politiker. 210
Israel Holmgren gav på nytt ut sin bok Nazisthelvetet efter att han denna gång bytt namnet mot den ironiska titeln Nazistparadiset. Denna gång blev boken inte beslagtagen trots att den innehöll exakt samma, av regeringen hemligstämplade uppgifter om mord på tre miljoner judar. Att den gick fri denna gång berodde på att regeringen efter Stalingrad börjat tvivla på tyskarnas seger och därför börjat kappvändningen till förmån för de allierade. Chefen för säkerhetstjänsten i Stockholm, Martin Lundqvist, påtalade för sekretessutredningen att handlingar i spionerimål stämplades ”med ordet hemlig redan hos polisen.” Han framhöll att ”mål om olovlig underrättelseverksamhet anses vara hemliga därför att den främmande maktens verksamhet icke bör blottas.” Homosexuella förbindelser mellan vuxna avkriminaliserades. 10/1 1944 Det svensk-tyska handelsavtalet var klart. Det innebar att järnmalmsexporten minskade med 30 procent och kullagerleveranserna med 50 procent. Å andra sidan fick tyskarna fler kullagermaskiner och kullagerstål. Günther hävdade att exporten minskats men de allierade var inte nöjda. Tyskarna öppnade åter för den svenska lejdbåtstrafiken. 19/1 1944 En svensk äventyrerska vid namn Jane Horney sänktes, insvept i en presenning och en kätting, på svenskt vatten utanför Höganäs av danska motståndsmän som också mördat henne. Hon var då fyllda 27 år. Man vet att hon varit danska motståndsrörelsen behjälplig som kurir mellan Sverige och Danmark men senare gick envisa rykten inom rörelsen att hon spionerade för den tyska ockupationsmakten. Fallet har aldrig gått att utreda. Man vet inte om hon verkligen var spion. Man vet inte heller om hon mördades på land eller ombord på det lilla svenska fiskefartyget. Man vet inte vem som sköt henne. Tage Erlander försökte få klarhet men danskarna vägrade att tala om saken. I de danska arkiven är utredningen hemligstämplad till år 2015. Saken är infekterad än i dag och det råder delade meningar om det mesta. Det har gjorts en långfilm om fallet. 25/1 1944
211
Gösta Borg var med vid Narva som blev det blodigaste slaget i Baltikum. Ändå var detta bara förspelet till blodbadet i Lettland där 50 000 tyskar ställdes mot 300 000 ryssar. När SSsvenskarna knappt hunnit gräva ner sig, vid Rogowitzky, briserade en granat med en fullträff på Borgs kamrat, SS-Oberscharführer Valter Nilsson, så att han bara kunde identifieras med en flisa av pistolen där licensnumret stod. Februari 1944 Försörjningsläget för det svenska folket var bättre än man någonsin kunnat hoppas. På grund av bristande lagerutrymmen tvingades Sverige tacka nej till 6 000 ton danskt fläsk. 22/2 1944 Sovjetiska plan fällde, av misstag, bomber på Södermalm i Stockholm samt i Södertälje och Strängnäs. Mars 1944 USA:s utrikesminister Cordell Hull varnade Sverige för att hjälpa tyskarna genom att ”fortsätta sända Tyskland de väsentliga ingredienserna i det stål som dödar våra soldater.” Personalen på svenska ambassaden i Budapest började hjälpa ungerska judar. 17/3 1944 Alexandra Kollontaj sa att det svenska arbetet för fred mellan Sovjetunionen och Finland innebar en vändpunkt i de svensk-sovjetiska förbindelserna. Hon visade stor tacksamhet mot Gustaf V, Boheman, Günther och den svenska regeringen. 19/3 1944 Tyska trupper invaderade Ungern som försökt avsluta alliansen med Tyskland. Per Albin Hansson blev rädd när han såg att tyskarna fortfarande hade denna initiativkraft. Herman Eriksson kommenterade: ”… det är bedrövligt att vår kära statsminister ännu i dag låter sig regeras av denna vettlösa skrämsel för tyskarna”.
212
20/3 1944 Svenska legationen i Budapest översvämmades av judar och polacker som sökte asyl, eller dokument som visade att de stod under svenskt beskydd, då de utsattes för en fullständigt hänsynslös jakt av Gestapoagenter och SS-förband. En vecka senare kom nya direktiv till legationen som sa att tillfälliga pass fick utfärdas till samtliga judar som behövde hjälp. Trots att judarna hade små möjligheter att ta sig till Sverige så gav i alla fall passen ett visst skydd. 29/3 1944 I fredsförhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen krävde ryssarna Petsamoområdet från Finland och de övriga kraven löd: - Finland måste bryta med Tyskland, både militärt och politiskt. De tyska trupperna ska avlägsnas inom april månad, alternativt interneras. - Finlands stridskrafter ska dra sig tillbaka till 1940 års gräns inom april månad. - Finland ska betala ett skadestånd på 600 miljoner USA-dollar under fem år. - Om samtliga villkor godtas får Finland behålla Hangö. 1/4 1944 Sveriges Överbefälhavare general Olof Thörnell avgår och ersätts med general Helge Jung. 13/4 1944 USA:s minister Johnson krävde att Sverige helt skulle upphöra med exporten av kullager, specialstål för kullager och kullagermaskiner till Tyskland. Om vi gick med på detta skulle Sverige hållas ekonomiskt skadelöst av USA samtidigt som den svenska importen av livsviktiga varor skulle säkras. Vidare skulle Sverige få importera 200 brittiska jaktplan av märket Spitfire. Om Sverige vägrade gå med på detta så kunde SKF i Göteborg bombas av misstag. En amerikansk tidningskampanj mot Sverige hävdade att den svenska exporten bidrog till amerikanska bombflygares död. Detta bombhot var ett stort misstag av USA då det gjorde att den svenska västvänliga opinionen svalnade avsevärt.
213
14/4 1944 Den svenska tullen fann ett drygt ton generalstabskartor över Sverige i en tysk postkurirvagn. Fyndet tydde på en tysk militär planläggning mot Sverige. 17/4 1944 Som en följd av kartfyndet i den tyska kurirvagnen meddelade Günther tyskarna att de tyska post- och kurirvagnarna inte längre tilläts att passera genom Sverige. Några dagar senare avvisade utrikesdepartementet det amerikanska kravet på stopp av kullagerexporten då kartfyndet visade på att Sverige riskerade ett tyskt anfall. 23/4 1944 Finland svarade definitivt nej till de ryska fredsvillkoren och fortsatte kriget på tysk sida. 1/5 1944 Det tyska sändebudet Thomsen uppsökte Günther och hävdade att kartförsändelsen var en rent rutinmässig generalstabsåtgärd. Om de allierade anföll Sverige så måste de tyska styrkorna ha kartor över svenskt territorium. Günther avvisade resonemanget och ilsknade till: ”Räknades inte Sverige? Trodde man inte Sverige skulle försvara sig själv mot angrepp? 20/5 1944 Ture Nerman och hans tidning Trots allt kritiserades på den socialdemokratiska partikongressen och beskylldes för att ha skapat osämja i partiet. Den starkt antinazistiske Zeth Höglund fick sparken ur partistyrelsens verkställande utskott. Han ersattes med Tage Erlander.
214
Tage Erlander Juni 1944 Svenska Dagbladet fick ett telegram från USA där familjen Wallenberg anklagades för att hjälpa tyskarna. Tidningens chefredaktör Ivar Andersson startade en brevväxling med Jacob Wallenberg som avlutades av Andersson med: ”Naturligtvis kommer denna information inte att publiceras.” På Enskilda banken förstördes flera viktiga dokument rörande Bosch-affären. Den tyska kurirflygtrafiken upphörde, över svenskt territorium, till och ifrån Norge och Finland. 1/6 1944 Ivan Danielsson på svenska legationen i Budapest rapporterade att samtliga ungerska judar skulle deporteras till Tyskland och Polen så när som på 50 000 som förvisades till ett getto i staden. Danielsson föreslog att Sverige tillsammans med andra stater skulle sätta igång en räddningsaktion för barn och gamla. Finansieringen var klar då president Roosevelt låtit skapa organisationen War Refugee Board. (WRB). USA hade först nu börjat engagera sig mot Förintelsen. WRB hade också börjat tillämpa metoden att utfärda utländska pass för att skydda judar. Man försökte få regeringarna i Sverige, Schweiz, Turkiet, Portugal och Spanien att öka sin representation i Ungern. En tid senare skickade Sverige en yngling vid namn Raoul Wallenberg till Ungern. Det var inte i första hand av humanitära skäl som Wallenberg
215
skickades till Ungern vilket man ofta velat påskina efter kriget. Hans huvudsakliga uppgift var att rapportera om läget. Att rädda liv gjorde han i huvudsak på eget initiativ. 6/6 1944 Dagen D och operation Overlord. De allierade invaderade Normandie. I Dagens eko gav radions militära kommentatorer översikter över händelserna. Man sände även tal av general Eisenhower, kung Haakon samt avsnitt ur tal med engelske kung George VI och Frankrikes general de Gaulle. I Sverige firade vi svenska flaggans dag och Günther höll tal i Östersund där han sa, bland annat, följande: ”Nu finns det inom vårt folk några, för vilka tanken på att Sverige kunnat bevara freden icke är ett glädjeämne utan tvärtom en källa till olust och självförebråelser. De anse att vi uppnått detta genom en alltför passiv och undfallande hållning, medan andra folk, däribland våra nordiska grannar, måst strida och lida även för vår skull. Jag skall naturligtvis inte här bemöta denna uppfattning – därtill lämpar sig inte detta tillfälle. Men jag vill varna för att lyssna till detta häcklande av det egna landet, som i vissa kretsar slagit över i ett sjukligt självplågeri”. 7/6 1944. Sverige skar ner på kullagerleveranserna till Tyskland med 60 procent. 13/6 1944 Hitler hade ett nytt hemligt vapen som hette V-2. Det var en raket med vilken han tänkt pulverisera London men styrsystemet fungerade inte alltid så denna dag damp en V-2 ner i det fridfulla lilla småländska samhället Bäckebo. Naturligtvis passade Günther på att använda intermezzot till att förbättra relationerna med de västallierade. Günther skickade på begäran skrothögen till Skottland för dissektion. Tack vare detta fick han en bra förhandlingsposition när det blev dags för köp av stridsflygplan och ett närmare militärt samarbete som bland annat resulterade i en brittisk avlyssningsstation på Öland.
216
26/6 1944 Finlands utrikesminister Henrik Ramsay kallade upp det svenska sändebudet Hans Beck-Friis och meddelade att den finska regeringen inte tänkte sluta fred med ryssarna utan samförstånd med Tyskland. Den enda i den svenska regeringen som gladdes åt detta var bondeförbundaren och konsultativa statsrådet Axel Rubbestad. Han förklarade sig tro på Tyskland och önskade dessutom att finnarna skulle slå ihjäl så många ryssar som möjligt. Juli 1944 Slagordet ”Finlands sak är vår” hördes sällan vi denna tid. Det låg närmare till att säga att Finlands sak är svår. Den svenska inställningen till Finland var närmast negativ sedan finnarna lierat sig med tyskarna och slogs på deras sida mot Sovjetunionen. Större delen av den svenska pressen var också starkt kritisk till Finland varför finnarna vägrade införsel av svenska tidningar. Den finske presidenten Risto Ryti hade gett tyskarna ett personligt löfte att inte sluta separatfred med Sovjetunionen. Den finska opinionen ville däremot ha fred även om villkoren skulle bli hårda. Per Albin Hansson hoppades på en finsk fred. Günther fruktade att ryssen skulle ta Helsingfors, ockupera hela det finska fastlandet och Åland vilket skulle resultera i att Sverige fick Sovjetunionen som närmsta granne i öster. Günther stod inte främmande för en ovanlig lösning som exempelvis en statskupp där Finland räddades undan sina egna envisa politiker. Han fraterniserade i största hemlighet med Alexandra Kollontaj och med Gustaf Mannerheim som förklarat sig villig att stå till förfogande som Finlands president. I början av månaden fick UD ett meddelande från Per Anger vid svenska legationen i Budapest. Han skrev att hoppet var litet att någon ungersk jude skulle överleva kriget. Gösta Borg var med vid Radzymin öster om Warszawa där division Viking och ytterligare en pansargrenadiärdivision hade 30 ryska divisioner emot sig. Borg skrev: ”Redan väster om Modlin hörs en oavbruten åska, den ökar med varje kilometer, snart skakar husen. Vid övergången av Bug är dånet redan allmänt, det har slagit in över terrängen; bilens sidor skakar, man måste tala högt. Luftvärn sprutar gråsvarta sprängmoln mot den blå himlen, det blänker av aluminium när målet går över vingen – den skrällande brisadserien sliter till i öronen. Dånet stegras, flodbanken ligger bakom oss. Bilen rusar vidare, passerar ammunitionsfordon som enskilt och med stark fart kör in under eldkupan, möter andra, översprutade med tumstjockt dammlager; ofta dinglar ett par ben över kanten. 217
Ambulanser, sönderskjutna stridsvagnar. Framför oss stockning, trafikpolis och – det tjuter in över oss, nej – framför oss, händerna griper tag, in med huvudet, jorden stönar, träd skärs av, hetta, damm – och redan brakar det på nytt, men i en husgrupp utåt väster.” 9/7 1944 Raoul Wallenberg anlände till Budapest. Legationen behövde förstärkning då Ivan Danielsson och Per Anger var helt utarbetade. Deras hjälteinsatser var redan enorma men Raoul Wallenberg skulle senare komma att få hela äran av de ungerska räddningsaktionerna. Raoul var förvisso en hjälte men hans roll har överdrivits mycket beroende på att han hamnade i rysk fångenskap. Det fanns åtskilliga UD-tjänstemän som gjorde större insatser men som sedan hamnade i skuggan av Raoul och vars insatser i dag är helt glömda. Wallenberg fick anställning som legationssekreterare på den svenska beskickningen trots att hans egentliga uppdragsgivare var amerikanska War Refugee Board (WRB). Han hade begränsade möjligheter då han inte talade ungerska, var oerfaren och saknade kontakter. Däremot hade han stora ekonomiska resurser till sitt förfogande. Under hösten ledde han två stora räddningsaktioner som finns dokumenterade. Hösten 1944. Det avslöjades att byråchef Robert Paulsson i utlänningskommissionen lämnat uppgifter om flyktingar till en tysk agent vid namn John Lönnegren. De båda dömdes för olovlig underrättelseverksamhet och Paulsson avsattes. Det hela blev mycket penibelt för regeringen. Den amerikanska legationen i Stockholm avslöjade att Paulsson över femhundra gånger detaljerat besvarat tyska legationens frågor om flyktingar i Sverige. Paulsson förklarade att han handlat på regeringens uppdrag och att utrikesministern fått kopior på allt som gått till Tyskland. Efter kriget begravdes skandalen i Sandlerkommissionens utredning under flera år. Tage Erlander som tillsammans med sin chef Gustav Möller hade haft hand om säkerhetstjänsten under kriget skrev själv i direktiven till Sandlerkommissionen att det politiska ansvaret inte skulle granskas. 1/8 1944 Risto Ryti avgick som Finlands president och ersattes av Gustaf Mannerheim som inte var bunden av några personliga löften till tyskarna om att inte sluta separatfred med ryssarna.
218
Waffen SS svenskarna Gösta Borg, Patrik Mineur och Arne Johansson strider vid upproret i Warszawa där den antikommunistiska gerillan rest sig mot de tyska inkräktarna. Borg beskriver de mest hänsynslösa och vidriga strider som rasade i staden: ”Meter för meter kämpade sig anfallstrupperna fram mot Teaterplatsen, varifrån en rad gator kunde behärskas. Salvor av raketgranater och artillerield, vrålande störtbombmaskiner, direktskjutande pjäser och stridsvagnar. Bensin pumpades in i husen, man kämpade från rum till rum, sprängde underifrån, från sidorna och uppifrån. Man sköt varandra i ansiktet och dog i ett rasande famntag. Man sprutade eld ner i de packade källarna och man vadade i kloakernas slam för att överrumpla motståndare. De döda på gatorna kunde inte bärgas – de åtos upp av flugorna eller skötos sönder av automatvapen. Allt blåstes, ströddes, kastades omkring – sedelbuntar, underkläder, smycken, livsmedel och rester av människor.” Den andra oktober tvingades upprorsmakarna att kapitulera. Mer än 250 000, låg döda i huvudstaden som förvandlats till en ruinhög. 18/8 1944 Den tyske diplomaten Günther Pioch avslöjas som spion men han åtnjöt diplomatisk immunitet varför han frigavs och lämnade landet efter begäran från Utrikesdepartementet. Detta var första gången någonting sådant skedde trots att Säkerhetstjänsten känt till många liknande fall från början av kriget. Det var med all sannolikhet så att immunitetsreglerna användes som förevändning att inte ingripa så länge Tyskland var framgångsrikt i kriget? 24/8 1944 De västallierade krävde i en démarche av Christian Günther att Sverige skulle avbryta alla handelsförbindelser med Tyskland. Senare samma dag krävde Sovjetunionen formellt samma sak via Alexandra Kollontaj. Günther anade att Sovjetunionen spelade dubbelt och att man där inte ville se några vänskapliga förhållanden mellan Sverige och västmakterna då det kalla kriget redan tagit sin början. Fem dagar senare avslog Günther démarchen. Winston Churchill sa att ”neutrala länder som har spelat en självisk roll borde få lida i den efterkrigstida världen”. Sverige hade agerat själviskt både under första och andra världskrigen och Sverige var inte längre så beroende av tyskt kol att man var beroende av handelsutbytet. Inför vintern fanns ett helt års behov eller fem miljoner ton i de svenska lagren.
219
September 1944 Under två månader flydde nära 50 000 människor med 30 000 kor och hästar, från norra Finland, över Torne älv, till uppsamlingsläger på den svenska sidan. Churchill uppmanade sin utrikesminister Anthony Eden att sätta tryck på svenskarna att hjälpa till att få bort tyskarna från Norge. Eden skulle varna Sverige för att de neutrala nationer som bara tänkte på sig själva skulle få sitt straff efter kriget. 4/9 1944 Fred mellan Sovjetunionen och Finland. I och med fredengjordesig Sverige berett att leverera livsmedel till och ta emot flyktingar från Finland. 23/9 1944 Günther kallade till sig tyska sändebudet Thomsen och meddelade att Sverige skulle komma att förbjuda all utländsk sjöfart på ostkusten sedan Finland dragit sig ur kriget. Han förvarnar också om svenska åtgärder mot Tyskland på grund av den tyska terrorn i Danmark och Norge. 25/9 1944 Nu hade man på Radiotjänst samlat mod så till den milda grad att man vågade sända ett program med rubriken: ”Oslo just nu. En resenär berättar”. Det skulle senare under hösten följas av ”Minnen från fredsvisiter i Norge” och ”Framför en stängd dörr”. ”Svenskar frågar och norrmän svarar”. Svensk radio ställde upp med regelbundna sändningar till de ockuperade nordiska grannfolken. Dessa sändningar hade stor betydelse mot slutet av kriget genom att kodade meddelanden till motståndsrörelsen kunde blandas med nyheterna. Sven Hedin besökte sin vän Gustaf V för att ge honom ett exemplar av sin nya bok. Vid denna tid fanns det krafter som tyckte att Sverige skulle gå in i kriget på de allierades sida. Hedin var förtvivlad och sa: - Det finns galningar här i Sverige som vill dra in oss i kriget. - Ja, men det betyder intet. Jag håller emot alla sådana försök, svarade kungen. Sven Hedin skrev efter mötet i sin dagbok: ”Kungen var förbittrad på Tyskland och fann deras grymhet vara rent barbari. Han ansåg dem också dumma men trodde inte att Hitler hade en aning om Gestapos framfart mot 220
studenter, professorer, poliser och andra. Detta berövar Tyskland hela världens sympatier. Han fann det underligt att jag ännu kunde tro på en tysk seger och trodde att Tysklands öde snart skulle vara beseglat. `Jag har i det längsta trott och hållit på Tyskland men nu kan jag inte det längre´.” 23/10 1944 Det brittiska ministeriet för ekonomisk krigföring telegraferade till legationen i Stockholm att: ” ...information som mottagits från SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force) visar att export av kullager från Sverige i hemlighet organiseras i stor skala av tyskarna.” SKF smugglade kullager i stor skala. Fiskelag sattes upp i flera svenska kuststäder, och deras båtar gick ut och mötte tyska fiskebåtar på öppet vatten där lasten fördes över. Vidare hade London underrättat sin legation i Stockholm om att två tyska fartyg, S/S Apollo och S/S Doris, lämnat Göteborg för att gå till Bremen och Lübeck. Apollo hade 200 lådor kullager ombord och Doris 13 lådor. I båda fallen hade namnet SKF hyvlats bort. 27/10 1944 Sverige erkänner Frankrikes första efterkrigsregering under Charles de Gaulle. November Nu inleddes aktioner mot de tyskvänliga svenska officerarna och försvarsstabschefen Ehrensvärd var den som höll i yxan. Det värsta var enligt honom de militärer som vänt med krigsvindarna. De som ”i ett tidigare skede intagit en knäböjande ställning söderut men som nu gör det österut”. Diplomaten Staffan Söderblom som tidigare fjäskat för tyskarna var nu minst lika servil mot Sovjetunionen. Sven Grafström skrev i sin dagbok: ”Staffan Söderblom är skolexemplet. Hans rapporter från Sovjetunionen är skrämmande. Den servilitet och svansviftning han nu synes ådagalägga inför Kremls män hava helt enkelt endast en motsvarighet – hans eget uppträdande, då tyskarna voro ´top dogs´. Han har helt enkelt glömt bort hur han själv bar sig åt under 1940 och 1941. Han är helt gripen av en messiastanke beträffande Sovjet. För vem som vill höra på predikar han Rysslands lov. Jag tror han kommer att bli livsfarlig den dag då våra relationer med ryssarna kräver ett fast handlag – och den dagen kommer”. 221
1/11 1944 Norske utrikesministern Tryggve Lie besökte sin svenske kollega Christian Günther och Per Albin Hansson i Stockholm. Lie sa sig tro att Sverige kände till de tyska anfallsplanerna mot Norge före den 9/4 1940. Günther svarade att det gjorde ju Norge också och det var sant. De båda utrikesministrarna gick tillsammans igenom Sveriges utrikespolitik sedan 1940 och Lie fick studera UD:s arkiv. Günther medgav att 3 000 norrmän, som i Sverige utbildats till poliser, skulle få överföras till de befriade områdena i Nordnorge. De skulle till och med få hämtas av amerikanskt flyg på svensk mark. Per Albin tog upp frågan om svenska frivilliga och Lie svarade att alla som ville ansluta sig i kampen mot tyskarna var välkomna. Lie frågade även om reguljär svensk trupp kan gå in i Norge och Per Albin svarade att i så fall måste initiativet komma från Norge. Det skulle aldrig komma att bli någon ordning på de svenska frivilliginsatserna i Norge vid kriget slut. 18/11 1944 USA:s tredje arme gick över gränsen till Tyskland. 24/11 1944 Gotlandsbolagets färja Hansa torpederades av en sovjetisk ubåt tidigt på morgonen. Av 86 ombordvarande kunde endast 2 räddas. Befälhavarna på de sovjetiska ubåtarna hade fått order att sänka allt som kunde vara flyktingfartyg. Hansa hade inga flyktingar ombord. 16/12 1944 Christian Günther nåddes av rapporter om att Heinrich Himmler önskade svensk medverkan till en uppgörelse med västmakterna. Günther utnyttjade tillfället och via Himmlers massör, Felix Kersten, lyckades han få ut de återstående spiondömda svenska affärsmännen ur tyska fängelser. Han fick även, via samma kontakt, Himmler att frige 50 norska studenter och 50 danska poliser.
222
Felix Kersten. Himmlers massör. Julen 1944 Militärattachén Curt Juhlin-Dannfeldt skrev i sina minnesanteckningar om ett samtal han haft med Sveriges ÖB Olof Thörnell vid denna helg: ”Han nästan grät över Tysklands olycka och jag kunde inte trösta honom med några förhoppningar om ett skapligt slut på kriget.” 29/12 1944 Dagens Nyheter gjorde någonting så ovanligt som att man hyllade UD. Man talade om de svenska diplomaternas svåra arbete i Budapest. Man skildrade Per Anger, Ivan Danielson och Raoul Wallenbergs hjältemodiga arbete med att rädda judar. 31/12 1944 Det stod nu helt klart att Sverige inte tilläts att handla med Tyskland under 1945. Krigshandeln mellan Sverige ochTyskland hade upphört. Tyskarna svarade med att sätta stopp för lejdtrafiken men Günther var måttligt upprörd över detta. Tysklands nederlag var nära och de svenska lagren var överfyllda. Kontakterna med tyska diplomater hade upphört. De första norska polistrupperna försågs med tunga vapen och överfördes till Nordnorge och Sverige blev militärt basområde. 223
1945 När Axel Wenner-Gren insåg att Tyskland skulle förlora kriget ställde han sig till förfogande för amerikanska förhör. Detta gjorde han för att få sitt namn struket från svarta listan. Han invecklade sig i ett virrvarr av lögner och motsägelser om sina affärsmässiga och politiska förbindelser med nazisterna, sin medverkan till kapitalflykt från Tyskland till Sydamerika och neutrala länder och ägarförhållandena i sina egna företag. Hans sekreterare Elof Östman skulle senare avslöja att Wenner-Gren för Hermann Görings räkning fört ut fyra miljoner dollar till Sydamerika. I krigets slutskede flydde 2 700 tyska soldater från östfronten till Sverige. Bland dessa fanns 167 värvade balter. Denna vår gällde det för Sveriges regering att stärka Sveriges ställning hos krigets segrare. Medan man envisades med att kalla sig neutrala lät man amerikanska plan basera sig på Luleå flygplats och i Malmö hade britterna en flygledarstation för att underlätta sina bombanfall mot Tyskland. I en källare under rikskansliet i Berlin satt den svenske SS-Obersturmführer Gösta Persson från Karlskrona i regelbundna överläggningar med SS-Brigadeführer Wilhelm Mohncke som i sin tur tog order direkt från Hitler. Gösta Persson hade tidigare tillhört Hitlers livregemente ”Leibstandarte Adolf Hitler.” Regeringskansliet kom att försvaras av en blandning SSsoldater från Danmark, Norge och Lettland under ledning av svensken Gösta Persson. Gösta Borg arbetade vid propagandaradion Deutscher Europasender i Oslo men blev bortkopplad från tjänsten och sattes under ”viss uppsikt” i en månad. Någon hade tipsat Gestapo om att Borg kunde vara en av Sverige utsänd storspion. Misstankarna las ner efter en grundlig undersökning och Borg kunde återvända till sitt uppdrag på radiostationen, där han läste upp egna artiklar där han bland annat talade om risken för ett tredje världskrig. Under detta år reste 18 268 finska barn tillbaka till Finland. Vid årets slut fanns 19 752 finska barn kvar i Sverige varav många stannade för alltid. Många tragedier utspelades när svenska fosterföräldrar och finska barn skulle skiljas åt. Detta år åtalades överste Rolf H Laurell, Rütger Essén, Teodor Telander, Edward Gernandt och direktör Peter Johann Heinrich Jakob Koux för att Dagsposten ”emottagit ekonomiskt 224
understöd i syfte att här i riket genom spridning av nämnda tidning söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick, eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse.” Enligt rättegångsprotokollen hade Laurell av Koux tagit emot drygt 200 000 kronor. Vidare hade Gernandt, som var Dagspostens korrespondent i Tyskland, fått sin lön och sina telefonkostnader betalade av tyskarna vilket uppgick till ca 40 000 kronor. Vilhelm Moberg krävde att de två nazianstrukna medlemmarna Fredrik Böök och Sven Hedin skulle uteslutas ur Svenska Akademien. Allan Vougt utnämndes till försvarsminister och det var i högsta grad kontroversiellt då det torde vara en av de mest sanslösa utnämningarna i svensk historia. Selander på EskilstunaKuriren ansåg, helt riktigt, att Vougt skulle vara en av de första att ställas till svars för sina många rasistiska och protyska uttalanden före och under kriget. Överbefälhavaren Helge Ljung drog genast igång en kampanj mot försvarsministern och han hade många proselyter. Ljung ville rensa ut en del nazianstrukna officerare och främst bland dem generalen Nils Rosenblad som haft aktier i nazistblaskan Dagsposten och nu var militärbefälhavare i Övre Norrland. Snart skulle det visa sig att några hundra värnpliktiga vägrade att tjänstgöra under Rosenblads befäl. Den handfallne Vougt försökte kompromissa med de militära myndigheterna med påföljd att han fick den övriga regeringen emot sig som kritiserade hans brist på taktiskt handlag. Flera såväl civila som militära ämbetsmän var inblandade i kampanjer mot försvarsministern. Tage Erlander skrev i sina dagböcker att Vougt med sin osäkerhet och olyckliga kärlek till politiken var fel man som försvarsminister och 1951 gjorde han sig av med honom. Allan Vougt blev landshövding i Malmöhus län och dog på denna post två år senare. Den gamle rasisten har i dag fått ge namn åt Allan Vougts gata i det mångkulturella Rosengård. Tala om hån. Rätten att rösta i allmänna val utsträcktes till att gälla även för de som levde av fattigvård (Socialbidrag) eller befann sig i konkurstillstånd. 15/1 1945 Diplomaten Raul Wallenberg arresterades av sovjetiska trupper under deras intåg i Budapest. Tillsammans med personalen på svenska ambassaden hade han skyddat tusentals judar genom att förse dem med svenska skyddspass och genom att inrätta skyddade hus. Wallenberg fördes till Lubjankafängelset i Moskva där han senare mördades. Svenska UD hade bara fått veta att Raoul Wallenberg ”skyddades” av sovjetiska trupper. 225
Raul Wallenberg 17/1 1945 Warszawa befriades av sovjetiska trupper. Februari 1945 En stor konferens ägde rum i Jalta med Churchill, Roosevelt och Stalin närvarande. Det viktigaste för Sverige var att man i England inte förväntade sig något ingripande från svensk sida i Norge och att man inte heller ville veta av någon svensk medverkan. Beträffande krigsfångar bestämdes att dessa efter kriget skulle lämnas ut till respektive hemland. Eftersom Sverige erkänt den sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland och Litauen så skulle baltiska flyktingar utlämnas till Sovjetunionen. Det blev en grannlaga uppgift för Günther. Det visade sig att krigsförbrytare fanns bland flyktingarna. Ett hundratal flyktingar var icke önskvärda av politiska skäl och ett 30-tal var vaneförbrytare. Vad som hände med dessa går inte att klargöra då Invandrarverket förstörde alla handlingar på 70-talet. Många baltiska flyktingar fick stanna då de befanns ovärderliga för underrättelsetjänsten. Sverige anställde med andra ord krigsförbrytare och för detta fick Sverige kritik från bland annat Simon Wiesenthal.
226
Günther kallade upp tyska sändebudet Thomsen och meddelade att en hel rad tyskar här, legationstjänstemän såväl som andra, skulle kastas ut ur Sverige. Flera var misstänkta för spioneri och för att tillhöra Gestapo. 16/2 1945 Folke Bernadotte avreste till Berlin för att inleda förhandlingar med Himmler om frisläppande av skandinaviska lägerfångar. 5/3 1945 Gösta Borg skrev ett brev hem till sin pappa Johan i Norrtälje. Han höll skenet uppe, trots att kriget var förlorat och han sa sig tro på en slutlig seger för Tyskland: ”Men jag tror alltjämt att vi skall ses ännu en gång – ännu är det liv och hopp! Någon adress kan jag inte ge men just nu går det ingen nöd på mig! Och Hitler har sagt att vändpunkten skall komma och jag tror tills motsatsen är klar! Som sagt jag tror att jag ännu få återse Er och till dess visa inte packet vad ni känner”. 9/3 1945 Röda Korsets vita bussar startade sin färd mot kontinenten. Himmlers massör Felix Kersten hade med risk för eget liv förmått Himmler att frige 8 000 kvinnliga fångar i koncentrationslägret Ravensbrück så att dessa kunde räddas med dansk hjälp. Svenska Röda korset sände en konvoj med vita bussar under ledning av Folke Bernadotte och i maj återvände dessa till Sverige med de första överlevande från koncentrations- och förintelselägren. Initiativtagare var Röda Korset och Norges exilregerings representant i Sverige Niels Christian Ditleff, från World Jewish Congress. Felix Kersten ansökte efter kriget om uppehållssillstånd i Sverige vilket han nekades. Risken var alltför stor att han skulle ha tagit en del av hjälteglorian från Folke Bernadotte och Sverige Vid krigsslutet hade man räddat 20 937 fångar ur koncentrationslägren. 8 000 danskar och norrmän, 5 911 polacker, 2 929 fransmän, 1 615 statslösa judar, 1 124 tyskar, 632 belgare, 387 holländare, 290 ungrare, 191 balter, 79 luxemburgare, 28 slovaker, 14 britter, 9 amerikaner, 6 rumäner, 5 finnar, 4 italienare, 3 spanjorer och 9 övriga. En antaglig siffra är att det bland dessa fanns ca: 6 500 judar. Senare uppgifter säger att endast 17 000 och ännu senare 15 000 fångar räddades i aktionen.
227
10/3 1945 Både Norge och Danmark hade frågat om Sverige hade möjlighet att hjälpa dem genom att gå in med trupper. Per Albin Hansson tillämpade sin vanliga fördröjningstaktik i hopp om att problemet skulle lösa sig av sig själv men denna gång gick det inte. Han tvingades svara norrmännen att Sverige tillät vapentransporter till Norge från Storbritannien via Sverige. Vapnen skulle då vara under svensk kontroll då de befann sig på svenskt territorium. Norge och Danmark upprepade frågan om Sverige kunde tänka sig att gå in med trupper för att driva ut tyskarna. Detta skulle kräva en insats på cirka 100 000 man, flyg och flotta. Günther beslöt att avvakta och hoppades att en separatfred mellan Tyskland och västmakterna skulle innebära att tyska trupper därmed lämnade Norden utan svensk insats. Han gav norrmännen ett mycket dumt svar och sa att den svenska regeringen ansåg sig bättre kunna kontrollera läget än den norska exilregeringen i London. Försöken att, i krigets slutskede, förbättra relationerna mellan Sverige och Norge var därmed spolierade. 15/3 1945 Torgny Segerstedts sista artikel stod införd i GHT. Här i landet ha vi ibland skrattat åt tyskarnas fäaktiga lydnad mot de nazistiska herdarna. Tyskens troskyldiga glädje över att själv slippa tänka – Hitler denkt für uns – har förhånats, icke utan skäl. Men hur är det, äro vi i detta land alldeles fria från liknande fämentalitet? I en morgonavisa stöter man på ett citat ur en annan dito, vilket anföres som ett rätt sanningens ord. Det gäller regeringens eftergifter åt Tyskland. Det heter i citatet: ”De i regering och riksdag samverkande partierna har varit eniga om den politik, som förts, såväl vad det gällt utrikespolitiken som vissa av densamma betingade inrikespolitiska frågor. Detta har dock icke hindrat, att de folkpartistiska tidningarna uppträtt som om folkpartiet inte varit ansvarigt för vad som skett”. Enligt denne politiske tänkares mening är den ståndpunkt en partiledare intagit normerande för partiet och dess tidningar. Fåren höra sin herres röst och lystra till den. ”Hitler denkt für uns.” Att en tidnings utgivare bör bilda sig en egen uppfattning, i de frågor som han behandlar i spalterna, är för den, vars ord anförts, en otänkt tanke. Mannen anser sig kanske oförmögen att tänka själv och detta visar, att han behjärtat inskriften över templet i Delphi: ”Känn dig själv.” Här skall icke bestridas , att mannen kan ha riktigt bedömt sina kvalifikationer. Det torde kunna sättas i fråga, om han i så fall är rätte mannen att vägleda
228
sina läsare i konsten att bilda sig ett självständigt omdöme. En tondöv människa är ingen god vägledare till förstånd på musik. Nu är det riktigt att riksdagspartierna, med undantag av några få individer, lydigt rättat sig efter de signaler deras partiledare i ministären givit. Riksdagen har på detta sätt förlorat inflytande på rikets styrelse. Detta har undergrävt allmänhetens tilltro till demokrati och parlamentarism. Riskdagens roll har inskränkts till ja-sägeri. Dess självständiga prövningsrätt har visat sig obefintlig. Allt flera rycka på axlarna åt den parlamentarism, som nu blommar i Sverige. ”Bluff” är deras omdöme om den. I själva verket är det onödigt att hålla detta stora maskineri i gång bara för att uppehålla skenet av folkstyre. Regeringen avgör ju alla frågor och riksdagen säger sitt ja till alltsammans. Riksdagsmännen kunde ju lika gärna stanna hemma på roten och sköta sina sysslor. Den citerade politiske skribenten är belåten med detta sakernas tillstånd. Partimedlemmarna skola rätta sig efter partiledarnas order. Han är icke lika nöjd med tidningarna. Ja, det vill säga, han har ingenting att anmärka mot socialdemokraternas eller högerns tidningar. De jama snällt med. Folkpartiets tidningar har däremot burit sig illa åt. Rättvisan borde fordra, att mannen gåve dem det erkännandet, att de med få undantag voro ”lojala” ända till dess roddsporten blev populär i landet. Nu är den figur, som fattat det goda citatet i pennan, icke den ende, som klistrar partietikett på varje tidning. Det är ett axiom för partifolk, att varje tidning hör in i en partikätte. När andra avisor skola svinga sitt tuktoris över denna tidning, försumma de sällan att sätta fp, det är uttytt folkpartiet, inom parentes. Vi ha oss veterligt intet gemensamt med partiet, även om en medlem av redaktionen sitter som partiets representant i riksdagen. Detta är ofattbart för dem vilkas hela tankeliv- uttrycket är kanske oegentligt- snurrar i partibanor. I och för sig är det glädjande att tidningar, vilka rubriceras som sorterande under folkpartiet , bevarat så mycket av liberalism , att de hålla på sin oavhängighet. Det ha både Eskilstuna-Kuriren och Vestmanlands Läns Tidning gjort. Det bör ihågkommas, när nu roddarna väsnas och ro. Den mentalitet som kommer till synes i indignationen över att vissa tidningar icke rätta sina meningar efter partiledarens order, är ganska skrämmande. Den är samma andas barn som hitlerismen med dess krav på underkastelse under ”ledarens” befallningar. Kollektivismen upphöjes på individernas bekostnad. Ingen skall hävda en åsikt, därför att han finner den sann och riktig, utan anamma den mening, som ledningen bestämmer, och som han skall ha ihop med alla i sitt fårahus. Hitlerismen, kommunismen, socialdemokratien, katolska kyrkan,
229
alla hylla de denna samfälldhet, och se i personlighetens självhävdelse en fiende, som måste till det yttersta bekämpas. Striden mellan de två, personligheten och hjordinstinkten, kommer att fortgå till tidernas ände. 16/3 1945 När 125 000 svenska metallarbetare gick ut i strejk beslöt säkerhetschefen att endast ledande nazister och kommunister skulle registreras. 31/3 1945 Huvudredaktören i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning, Torgny Segerstedt, avled. April 1945 Untersturmführer Gösta Borg skrev från Berlin: ”Åsynen av egna döda civila är ofta skakande. Män har fallit i hejdlös gråt, fått uppkastningar eller raseriutbrott. Då skakas disciplinen i sina grundvalar, den skakas av en urdrift, mannens rasande strid för sin kvinna. Men just nu måste disciplinen hållas ty annars upphör förbanden att finnas till. Efter en sådan upplevelse finns inte längre något tillbaka – endast förbittrad kamp till slutet.” I denna månad förlovade sig Gösta Borg med en tyska och återvände till Sverige där han startade ett tryckeri på Södermalm i Stockholm. Felix Kersten, Norbert Masur och senare Folke Bernadotte träffade Himmler för att diskutera den svenska räddningsaktionen. April Himmler bad Folke Bernadotte, som befann sig i Berlin, att vara beredd på att resa till Eisenhower för att diskutera en kapitulation på västfronten. Folke Bernadotte sa sig vara villig att tillmötesgå Himmlers önskemål och detta trots att Christian Günther tyckte att dessa försök till separatfred var meningslösa.
230
12/4 1945 USA:s president Roosevelt drabbades av en hjärnblödning och avled och Günther anordnade snabbt en minnesgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm. 17/4 1945 Dagens Eko sände inspelningar som gjorts i en dansk illegal radiostudio och som handlade om dansk sabotageverksamhet. 22/4 1945 Dagens Eko handlade uteslutande om slutstriderna i Berlin. Günther bearbetade Himmler, via Felix Kersten, för att åstadkomma en tysk evakuering av Norge och Danmark. Himmler lovade jobba på saken då han träffade Folke Bernadotte i Lübeck. Som gentjänst ville han att svenskarna skulle framföra budskapet till de allierade att Tyskland var villigt att kapitulera på västfronten. Den publicitetshungrande prinsen hamnade nu på löpsedlarna och kreerade rollen som hjälte. De allierade svarade omedelbart nej till Himmlers fredstrevare. 25/4 1945. Berlin var helt omringat av Röda armén. 30/4 1945 Adolf Hitler begick självmord. En svensk kapten i Waffen-SS, Yngve Nordborg, kom till svenska legationen i Berlin och talade med legationspastor Myrgren. Han berättade att han besökt bunkern dagen innan och att han där blivit vittne till vigseln mellan Adolf Hitler och Eva Braun. Han hade också i sällskap med Martin Bormann passerat en granatgrop där Hitler och Eva Brauns brända kvarlevor låg. Hitlers kropp hade skrumpnat av elden medan Eva Braun hade rest sig då äggvitan i kroppsmuskulaturen koagulerat i hettan och fått musklerna att dra ihop sig. På så sätt fick Sverige, kanske som första land i världen, veta att Hitler var död. Fem månader senare förhörs pastor Myrgren av poliserna S O Strömberg och J. Degerstedt som genast hemligstämplade de sensationella uppgifterna. Förhöret är fortfarande hemligstämplat hos SÄPO men författaren Bosse Schön har fått tillfälle att se dem. 231
Ovanstående stycke är omdiskuterat. Det finns debattörer som anser sig kunna bevisa att Nordborg inte var närvarande vid vigseln, att han såg granatgropen och att det var han som meddelade självmordet till pastor Myrgren. Orsaken till tvister av detta slag uppstår är helt enkelt av att handlingarna helt i onödan förvaras hemligstämplade i SÄPO:s arkiv. Vem som vill borde i dag få ta del av förhöret utan dröjsmål. Samma dag som Hitler tog sitt liv beslöt den handlingskraftige utrikesministern Christian Günther att Sverige skulle gå in i kriget och helt oförskräckt valde han att gå in på de allierades sida. Maj 1945 Överlevande från koncentrations- och förintelseläger anlände till Sverige. 4/5 1945 Tyskarna kapitulerade i Danmark. En ny dansk regering bildades och de i Sverige utbildade danska polistrupperna började skeppas över från Helsingborg. Walter Schellenberg meddelade svenska UD att han hade fullmakt från Hitlers efterträdare Karl Dönitz att förhandla om tysk kapitulation i Norge. Han anlände nästa dag till Stockholm och flyttade in hos sin vän Folke Bernadotte. Där bodde han sedan med ett antal andra tyska nazister och deras flickvänner tills det blev pinsamt för Folke som bad sin vän ryttmästare Victor Ankarcrona, som var medlem i den pronazistiska Riksföreningen Sverige–Tyskland, att ta hand om gästerna. De inhystes i en villa i Saltsjöbaden. Himmlers närmaste man Walter Schellenberg och Folke Bernadotte ägnade den närmast tiden till att tillsammans skriva sina minnesböcker från kriget och det var viktigt för Folke som tidigare vägrats publicitet av Günther. Trots att Günther och Felix Kersten var de som förberett expeditionen med de vita bussarna så nämndes de inte med ett ord i Folke Bernadottes texter. 7/5 1945 Fullständig tysk kapitulation. Sven Grafströms skrev i sin dagbok: ”Nyheten blev bekant i Stockholm omkring klockan två på eftermiddagen, och snart hade staden förvandlats till en sjudande kittel av människor i vildaste glädjeyra. Jag har aldrig 232
upplevt Stockholm i en karnevalsstämning liknande denna. Välsignade dag! Vilken lättnad, att dessa mardrömmens år för Europa och mänskligheten är förbi”. Vid krigsslutet fanns drygt 142 000 flyktingar i Sverige. Det var 18 000 danska, 43 000 norska, 69 000 finska samt 12 000 andra utlänningar. Personal som övervakat post, telegraf och telefon började avskedas. Samlingsregeringen avgick och ersattes med en rent socialdemokratisk ministär med Per Albin Hansson som statsminister och Östen Undén som utrikesminister och den av nazismen så fascinerade Allan Vought blev försvarsminister. Informationsstyrelsen upphörde med sin verksamhet. Censurlagstiftningen avskaffades. Mia Leche-Löfgren som kämpat för flyktingarna från Nazityskland sedan 1930-talet varnade för en självgodhetens historieskrivning. Hon befarade att svenskarna snabbt skulle glömma sin priviligierade ställning utanför kriget, och sin halvhjärtade hållning gentemot de förtryckta. Hon avslutade: ”Efter det här kriget anstår det oss bäst att med en smula självkritik se tillbaka på vår egen halvhet och svaghet.” Juni/juli 1945 Ytterligare 10 000 lägerfångar anlände till Sverige varav de flesta var judar. När nu kontinentens koncentrationsläger öppnats och nazisternas ohyggliga medicinska experiment med fångar avslöjats så startade man i Sverige experiment på hjälplösa interner på den statliga riksanstalten Vipeholm utanför Lund. Vid denna tid led 99,9 procent av den svenska populationen av karies som var vår största folksjukdom. Därför infördes lyxskatt på socker och sötsaker. Medicinalstyrelsen startade av denna anledning ett tioårigt försök med framkallande av tandröta hos hundratals ”obildbara sinnesslöa”. Försöken sponsrades av Svenska Choklad och Konfektyrfabrikantföreningen och Svenska Sockerfabriks AB (SSA). De två sistnämnda var intresserade av ett resultat som skulle visa att lyxskatten var felaktig men de skulle komma att bli grundligt besvikna. De arma internerna som inte förstod 233
experimentets syfte eller ens att de var utsatta för experiment, proppades fulla med degigt sött vetebröd och sötsaker tills deras tänder ruttnade. Ett forskarlag, från flera vetenskaper, hade uppdraget att ta reda på hur karies uppstod. Politiker och forskare i samråd med näringslivet förstörde med uppsåt tänderna på vårt samhälles allra svagaste medborgare. Experimentet på Vipeholm resulterade i en doktorsavhandling med titeln ”Sockerförsöket” som las fram av Elin Bommenel vid Linköpings universitet. Det är ett skakande dokument. Den brittiska underrättelsetjänsten MI6 använde Gotland som bas för att sända agenter till Baltikum mellan 1945 till 1949. De skeppade över folk ungefär varannan månad och detta med Sveriges goda minne. Möjligen skedde detta i samarbete med C-byrån och senare Tkontoret där britterna stod för operationen och svenskarna för utgångsbas och säkerhet. Juli 1945 I Sverige fanns vid denna tid enligt Sandlerkommissionen, sju interneringsläger med 1 600 krigsförbrytare. Lägren upplöstes under detta år och internerna slussades ut i det svenska skamhället. Endast en av dem skulle komma att ställas inför rätta. De övriga skingrades. 2/6 1945 Sovjetunionen begärde, i en not, att alla soldater från öst skulle utlämnas. Man hänvisade till de principer som hade överenskommits mellan de allierade. 15/6 1945 Den svenska regeringen beslöt, efter att ha hört utrikesnämnden, att tillmötesgå den sovjetiska framställningen och utlämna de tyskar och balter som flytt från östfronten. Det fanns ingen önskan att låta denna fråga bli en belastning i de svensk-sovjetiska relationerna. Detta beslut skulle visa sig vara fatalt. Det beslutades av samlingsregeringen men det blev den rent socialdemokratiska regeringen, som tillträdde 45 dagar senare, som skulle drabbas av konsekvenserna. Någon ”baltfråga” existerade ännu inte då samlingsregeringen fattade sitt beslut. Utrikesminister Günther hade visserligen i utrikesnämnden sagt att det bland dessa flyktingar fanns ”ett mindre antal letter” men detta såg ingen som något problem. Allmänheten var naturligtvis inte heller denna gång informerad om regeringens beslut. Ryssarna hade även gjort framstötar om att de 30 000 civila balter som flytt till Sverige skulle skickas tillbaka men där sa den svenska regeringen bestämt nej. Ingen civil baltisk flykting skulle utlämnas mot sin vilja. 234
Hösten 1945 Charlie Chaplins hitlerparodiska film Diktatorn kunde äntligen visas på svenska biografer. Stig Dagerman debuterade med romanen Ormen som är en skildring av ångesten under beredskapen. 17/8 1945 Stockholms tingsrätt tog upp två mål mot nazisympatiserande dagstidningar som verkat i Sverige med ekonomiskt stöd från Tyskland. I fallet Folkets Dagblad dömdes tre ansvariga till straffarbete för olagligt mottagande av utländskt understöd. I fallet Dagsposten fälldes endast en av fem tilltalade för olovligt mottagande av utländskt understöd. Rådhusrätten biföll inte heller åklagarens talan mot tidningens chefredaktör Olof Telander, dess politiske redaktör Rütger Essén eller tidningens Berlinreporter Edward Gernandt. Man kunde inte mot deras nekande bevisa att de kände till understödet. Statens informationsstyrelse (SIS) fick hård kritik för dessa båda tidningshistorier och anklagades för undfallenhet och protysk hållning. Kritikerna undrade varför Informationsstyrelsen inte agerat tidigare mot de båda tidningarna. Denna undran kan också riktas mot svenskt rättsväsende och justitieminister Westman med sin kända konfiskationsiver. Hur kunde dessa båda nazisttidningar verka ostört under större delen av kriget? Man hade blundat för att inte störa de ”vänskapliga relationerna” med det nazistiska Tyskland? 2/9 1945 Andra världskriget slutar formellt med att Japan undertecknar sin kapitulation. 20/10 1945 Folke Bernadotte använde Röda korset som sitt eget privata företag när han avdelade en chaufför och en bil, med svensk flagga framtill, för att köra en f. d. ministers dotter från Hamburg till Bayern. Svenska UD och försvarsstaben var mycket kritiska över tilltaget. 24/10 1945 Förenta Nationerna bildades.
235
7/11 1945 Morgon-Tidningen hade en artikel om en lärarinna Lilly Palmblad i Bladåker utanför Uppsala. Hon propagerade livligt för nazismen inför sina små elever. Sedan lät hon eleverna skriva uppsats om sin politiska uppfattning. Resultatet blev antisemitiska artiklar med hat mot såväl kommunister som socialdemokrater. Alla elever hoppades på nazisternas framgång. 22/11 1945 De baltiska internerna inledde en hungerstrejk och hotade med att hellre dö än att återföras till Sovjetunionen. På så sätt kom ”Baltutlämningen” till den svenska allmänhetens kännedom och reaktionen blev våldsam i hela landet. Man bildade en baltisk kommitté, landets biskopar uppvaktade regeringen, petitioner och protester strömmade in till myndigheterna. Pressen rapporterade flitigt och uttömmande från flyktinglägren. Allmänhetens engagemang avsåg endast de 167 baltiska internerna. Att de 2 500 tyska soldaterna hade rätt till asyl försvarades endast av Göteborgs Handels och Sjöfartstidning. 26/11 1945 ”Baltutlämningen” hade nu fått sådana dimensioner att regeringen började vackla. I konseljen meddelade justitieminister Herman Zetterberg att han reserverade sig mot utlämningen men han fick endast stöd av två konsultativa statsråd. 28/11 1945 Regeringen beslöt att skjuta upp utlämningen av de baltiska internerna och att i stället överföra dem till ett sjukhus då de var för svaga att sändas iväg. 4/12 1945 Regeringen beslutade om transport av de tyska internerade soldaterna vilka också inlett en hungerstrejk. De skulle skickas iväg ”så fort de bleve friska.” De tyska soldaterna hade inte allmänhetens stöd då det vid denna tid rådde en hatstämning mot allt tyskt. 1946 Tyska företag hade vid denna tid engagemang i Sverige för 105 miljoner dollar. Ett nätverk av socialdemokratiska arbetsplatsombud bildas för att övervaka de svenska kommunisterna. 236
Kommendörkapten Emil Boldt-Christmas åstadkom mycket rabalder genom att ge ut sin bok Voro vi neutrala. I boken anklagade han flottans ledning för att före och under andra världskriget haft klara nazistsympatier och att man även hoppats på en tysk seger i kriget. Boldt-Christmas som var Englandsvän trodde aldrig på en tysk seger. Han hade redan 1941 i en artikel i GHT förutspått hur de allierade skulle segra. Han hade vid en resa i Främre Orienten 1935 träffat en diplomat som sade sig veta att man i ryska kretsar oroat sig över det stora samförstånd som rådde mellan svenska och tyska officerare. Ett stort antal svenska officerare hade fått sin utbildning i Tyskland och tyska officerare hade fått utbildning i Sverige. Kommendör Gustav Lindström hade hållit ett tal till tyska officerare med en: ” ...förhoppning om, att det nya tyska undervattensbåtvapnet måtte få fullfölja sina ärorika traditioner från det stora kriget och vara Tyskland behjälpligt att lyfta fram det till den ledarställning , vartill tysk vetenskap, kultur och humanism berättigade det”. Det känns, minst sagt, förbryllande att höra nazianstuckna högre militärer tala om vetenskap, kultur och humanism. Kommendör Simonsson hade inte bara uttryckt sympati för den tyska saken utan också för den nationalsocialistiska ideologin. Tre officerare, Tamm, Lindström och Simonsson stod jämte två andra i ledningen för flottan när kriget bröt ut. De hade enligt Boldt-Christmas gjort sådana uttalanden att deras sympatier för den tyska saken stod höjda över alla tvivel. Antinazisten och Englandsvännen Boldt-Cristmas många avslöjanden ledde till att flottans högsta ledning och försvarsminister Allan Vougt slöt sig samman. Boldt-Christmas misstänkliggjordes, hotades med rättegång och tvingades sluta sin tjänst medan hans nazianstuckna kollegor befordrades. Fyra mycket höga officerare med klara nazistsympatier blev aldrig utredda. Archibald Douglas blev generallöjtnant och arméchef, Alf Meyerhöffer blev överste och infanteriinspektör, Sven Hedengren blev major i arméstaben och Anders Forshell blev kommendör. Vår nye ÖB, Helge Ljung, hade av Försvarets Radioanstalt (FRA) fått reda på att där fanns en hel pärm med svenska officerares rapporter till Berlin under kriget. Det rörde sig om mycket märkliga meddelanden som visade hur svensk militär fraterniserat med tyska kollegor. Helge Ljung föreslog att Per Albin Hansson skulle ta initiativet att flytta bort dessa olämpliga officerare innan de allierade upptäckte saken i de tyska dokument man lagt beslag på. 237
Statsministern reagerade med ilska och ville alls inte röra i saken. Han och de andra ministrarna var mycket väl medvetna om att de inte kunde utsätta dessa officerare för kritik utan att det skulle spilla över på dem själva. Sverige fann bland 150 000 flyktingar en enda krigsförbrytare och honom utvisade vi. Det gällde den estniske polischefen Evald Mikson, som var misstänkt för åtskilliga mord på både judar och kommunister. Stockholms rådhusrätt ansåg, på goda grunder, att Mikson kunde misstänkas för krigsförbrytelser och att han därför skulle utvisas. Inte till det av Sovjet ockuperade Estland där brotten begåtts och där straff väntade, utan till det land han själv valt – Venezuela. Han fick skjuts till norska gränsen och fick sedan klara sig själv. Eftersom han riskerade dödsstraff kunde han enligt svensk lag inte utlämnas till Sovjetunionen.. Det Panamaregistrerade fartyget Rosita, som skulle föra Mikson till Venezuela, förliste utanför Islands kust. Mikson blev kvar på Island, träffade en isländska och blev med tiden en respekterad medborgare. Simon Wiesenthal Center spårade upp honom 45 år senare och anklagade honom för mord på ett stort antal judar i Tallin. Den isländska åklagarmyndigheten inledde 1993 en förundersökning men under tiden dog Evald Mikson en oförtjänt naturlig död. Amiral Lindströms styvson von Herder som varit tysk officer i Norge, anklagades för spioneri mot Sverige, men frikändes av Högsta domstolen eftersom han bara gjort sin plikt som tysk officer. Med en sådan motivering skulle alla utom Hitler ha kunnat frikännas. I en proposition av detta år framgick att det tyska spionagenätet i Sverige hade etablerats före krigsutbrottet. ”Man kan, med den kännedom som numera förvärvats rörande exempelvis den tyska spioneriorganisationens engagerande av tyska affärsmän, turister och andra resenärer härstädes i spioneri- och underrättelseverksamhet, med ganska stor bestämdhet göra gällande, att en omfattande dylik verksamhet förekommit här i landet under tiden närmast före andra världskrigets utbrott”. Engelska blev första främmande språk i alla svenska skolor.
238
Juni 1946 Relationerna med Sovjetunionen hade förbättrats till följd av Sveriges tillmötesgående vid baltutlämningen. Vår ambassadör i Moskva, Staffan Söderblom, kunde meddela att såväl Stalin som Molotov uttryckt sig positivt om relationen. 11/1 1946 En svensk nazist vid namn Karl-Göran Edquist dömdes till två års straffarbete för att ha bedrivit verksamhet för tysk räkning. Han hade haft hjälp av den tyska Berta Patzelt som var gift med sekreteraren Herbert Patzelt vid tyska konsulatet och vars huvudsakliga uppgift var underrättelseverksamhet. Det var han som hade förmedlat uppgifterna till Tyskland. För åklagaren Gerhard von Sydow uppstod problem huruvida Herbert Patzelt skulle åtalas eller ej med tanke på immunitetsreglerna. Detta framkom av en skrivelse till JK. ”Jag ställer mig synnerligen tveksam härtill särskilt som kungl. UD i tidigare fall av dylik beskaffenhet som sin åsikt uttalat, att konsulattjänstemän åtnjöte exterritorialrätt. Numera synes emellertid Departementet hysa motsatt uppfattning, vilket framgår av bilagda skrivelse från Chefen för rättsavdelningen till Statspolisintendent Thulin. Då det synes mig föga tilltalande att ”likartade brott vid olika tidpunkter skall bedömas olika” får jag vördsamt underställa åtalsfrågan Justitiekanslerämbetets bedömande”. JK gjorde i detta fall bedömningen att något åtal inte skulle anställas. Patzelt gick fri, troligen till följd av von Sydows skrivelse. Av skrivelsen framgick också att åtalsimmuniteten för diplomater skulle upphöra och man kan fråga sig varför inte detta skedde långt tidigare. Säkerhetstjänsten hade, sedan länge, känt till att beskickningspersonal ägnade sig åt spioneri. Det hade då varit möjligt att långt tidigare väcka åtal mot personer som hotade rikets säkerhet. Men att före Stalingrad väcka åtal mot tyska diplomater skulle ha skadat de ”vänskapliga förbindelserna” med Tyskland. Nu var man inte lika mån om den vänskapen. 25/1 1946 Balt- och tyskutlämningen. Under mycket dramatiska former lastades 380 internerade soldater ombord på det ryska lasarettsfartyget Belostrov i Trelleborgs hamn. De flesta var tyskar men 146 män var baltiska flyktingar som varit enrollerade i den tyska krigsmakten. Under resan tog en av balterna sitt liv genom att sticka sig i halsen med en kniv. Han blev den sjunde som begick självmord i samband med denna kollektiva utlämning. Varför den svenska regeringen tillmötesgick ryssarnas krav på utlämning diskuteras än i dag. Regeringens motiv var att den ville hålla sig väl med Sovjetunionen, när man nu inte hade 239
någon Hitler att vänslas med. Diplomaten Gunnar Hägglöf återger i sina memoarer ett yttrande av statsministern våren 1946 i samband med sin utnämning till minister i Moskva: ”Per Albin uppmanade mig att i Moskva söka skapa ej blott hyggliga utan verkligt förtroendefulla förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen... Ryssarna måste känna att de i Sverige hade en verklig vän.” Rövslickeriet är beständigt men rövarna växlar. Sveriges överbefälhavare Helge Jung avslöjade att somliga högt uppsatta svenska officerare varit frikostiga med information till Tyskland under kriget vilket framgått av telegram från tyska legationen i Stockholm till Berlin som Försvarets Radio Anstalt lyckats läsa. 25/3 1946 Statsminister Per Albin Hansson var emot en utrensning av nazister i försvaret och förvaltningen vilket framgår av ett tal han höll i Skövde och som refererades i tidningen Arbetet följande dag. Att man ställt dessa krav trodde Per Albin berodde på att det pågick utrensningar i andra länder och inte på ett allmänt känt behov hos oss själva. Han ansåg att en svensk kunde ha sympatier i alla väderstreck men samtidigt vara svensk. En utrensning skulle kunna skapa problem då många av föremålen uppbar samhällsviktiga funktioner. De skulle helt enkelt bli svåra att ersätta. De satt dessutom i sådana positioner att de kunde skydda varandra. Det gick heller inte att dra en skarp gräns mellan nazister och andra. Det var lättare att under kriget flytta eller internera en antinazistisk SJ-anställd, på låg nivå, än att efter kriget flytta på generaler, byråkrater, diplomater, prostar, professorer och byrådirektörer. Senare blev det kalla kriget en bidragande orsak till de uteblivna utrensningarna. Då blev det viktigare att jaga kommunister. Gamla nazister hävdade att det var deras klarsynta antikommunism som gjort att de dragits till nazismen och att de var de första som insett den kommunistiska faran. Socialdemokraterna ville ensamma ha makten över fackföreningsrörelsen för att i lugn och ro säkra välståndsutvecklingen. Kommunistjakten startades alltså av inrikespolitiska skäl. Våren 1946 Sverige förhandlade med Sovjetunionen som begärt en kredit på en miljard kronor för att kunna köpa varor från svenska företag. Detta kom att kallas ”Rysskrediten” och om den rådde stor enighet bland politikerna men lika stor oenighet i pressen. Herbert Tingsten i Dagens nyheter var en absolut motståndare till rysskrediten som likväl kom till stånd.
240
Den svenske piloten Carl Gustaf von Rosen började bygga upp det kejserliga flygvapnet åt sin gamle vän kejsar Haile Selassie i Etiopien. von Rosen blev senare dödad vid ett gerillaanfall. Den svenska underrättelsetjänsten C-byrån lades ned. Organisationens chef , Carl af Petersén, hade förlorat stora pengar under Kreugerkraschen på 30-talet och ägnat sig åt privata affärer i företaget Skandiastål som sålt vapen till danska och norska motståndsrörelserna. Det hade lett till interna gräl på försvarsstaben och en stämning från en tysk vapenhandlare som känt sig lurad. Petersén framstod alltmer som en sjaskig skojare och fick löpa gatlopp i pressen. Veckojournalen skrev: ”Det är skillnad på hemlighetsfullhet och hemlighetsmakeri. Den första egenskapen är en nödvändig förutsättning för ett delikat och svårt militärt arbete. Den andra däremot en täckmantel för egennytta, narraktighet och inkompetens, och C-byråns livsluft var hemlighetsmakeri.” C-Byrån upplöstes som sagt och ersattes av T-kontoret med Thede Palm som högste chef. Han lyckades manövrera så att han utnämndes av regeringen och inte av försvarsledningen vilket gav honom en starkare ställning och ett oberoende av försvarsmakten. Han samarbetade med Danmark, Norge, Storbritannien, USA och Tyskland. Målområdet var Baltikum och Finland. I Baltikum hade T-kontoret fått fram sådana kontakter inom motståndsrörelsen att svenskarna skulle bli varnade om ryssarna gjorde några militära förberedelser för att gå över Östersjön. Militära chefer la sig av princip inte i Palms operationer och fick aldrig veta varifrån Palm fått sina informationer. Regeringen som var mycket mån om ett vänskapligt förhållande till Sovjetunionen ville inte veta någonting om T-kontorets göranden. En av cheferna vid namn Curt Andreasson värvade baltiska flyktingar, gav dem nödtorftig utbildning och skickade dem som underrättelsemän, via Gotland till Baltikum. De fick sovjetisk valuta, identitetshandlingar och spionutrustning och landsattes sedan på baltiska kusten där ett flertal blev skjutna medan de flesta togs till fånga, förhördes och skickades till Sibirien. Deras uppgift hade varit att ta kontakt med den baltiska motståndsrörelsen för att telegrafera till T-kontoret om ryssarna hade planer på att gå över Östersjön. Sverige var nu officiellt neutralt och alliansfritt och skulle skydda sig lika mot väst som mot öst. I verkligheten stod Sverige på västsidan och hade ett dolt samarbete med västmakterna. Sverige var inte neutralt utan bara alliansfritt och detta för att hålla landet utanför ett krig. Om det, detta till trots, ändå blev krig skulle landet vara försäkrat om stöd västerifrån. Utrikesminister Östen Undén som kallats ”Neutralitetens store ideolog” undrade om inte 241
Sverige ändå skulle ha en plan för försvar även västerut. Det fanns ingen sådan planläggning. Försvarsminister Torsten Nilsson var av en annan mening och sa ”Jag kan knappast tänka mig att ge min stab en sådan arbetsuppgift.” Försvarsstabschef Nils Swedlund hade planer på att upplåta baser för amerikanskt jaktflyg och skydda dessa med svenskt flyg. Sverige hjälper. En solig dag parkerade en stor lastbil på gården till Kålltorpsskolan i Göteborgs västra utkant. Vi fick veta att vi skulle hjälpa till att samla in kläder till barnen i Holland. Chauffören delade ut säckar och vi spred oss i stadsdelen. Jag var förutseende nog att springa en kilometer bort för att inte gå i samma portar som alla andra. Så kom det sig då att jag ett par timmar senare stod på en trottoar med en säck så fylld med skor och kläder att jag bara orkade bära den några meter i taget. Det slutade med att jag släpade min börda efter mig den sista biten tillbaka till skolgården där den stora starka chauffören tog den i ena näven och slängde den långt upp på lasset. Min belöning fick jag 24 år senare då jag på spanska solkusten träffade en fryntlig holländsk gentleman som blev överlycklig när han hörde att jag var svensk och uttryckte sin tacksamhet över allt som vi svenskar gjort för Holland efter kriget. Varje gång vi möttes skrek han Schweden! Schweden! När han på så sätt påkallat min uppmärksamhet envisades han med att bjuda på öl och groggar. Maj 1946 Regeringen tillsatte en bedömningsnämnd för att granska personer som skulle befordras eller erhålla statlig tjänst. Där framhölls att så länge en tjänsteman icke omsätter sina privata åsikter i brottslig handling eller i straffbar konspiration mot landet bör vederbörande i allmänhet inte diskvalificeras som tjänsteman. Ordförande i kommittén blev Arthur Lindhagen och till ledamöter utsågs Ture Nerman samt Torgny Segerstedt (dy). Ture Nerman skrev senare i sina memoarer: ” ...ett viktigt försök misslyckades jag med i nämnden. Jag ville få fram polisdossiéerna om ledande nazister, de liksom vi brev- och telefonavlyssnade. Det gick inte. Lindhagen och de andra satte sig emot det av juridiska, kanske i någon mån politiska skäl. Regeringen ville säkert inte heller låta det komma till någon mera vidlyftig naziupprensning.”
242
Sommaren 1946 Arvid Richerts före detta kanslibiträde i Berlin, Elsa Bartel erkände att hon varit tysk spion . Richert fick beskedet från Sven Grafström: ”Hans kanske mest betrodda maskinskriverska under Berlintiden, fru Bartel har vid förhör inför polisen erkänt, att hon under kriget till tyskarnas Gestapo utlämnat inte bara en stor mängd militärattachétapporter utan också åtskilliga av Richerts egna skrivelser till UD”. Fru Bartel hade bland annat haft till uppgift att skriva ut svenske militärattachéns rapporter och hade då sparat karbonpapperen som hon överlämnade till tyska underrättelsetjänsten. Tyskarna hade hotat med att sända hennes österrikiske make till östfronten om hon inte samarbetade. Elsa Bartel dömdes efter kriget till fyra års fängelse i Sverige men frigav tidigare p.g.a. gott uppförande. Hon fick följande omdömen: ”Arbetsam, stillsam och försynt samt ger överhuvudtaget ett gott intryck.” 3/6 1946 Expressen avslöjade att några svenska officerare, i en skrivelse, år 1941 föreslagit att svenska officerare skulle låta sig värvas till tyska förband på östfronten. Överbefälhavaren Helge Ljung hade också nämnt saken i sin dagbok. Detta år avslöjades att den svenska säkerhetspolisen, under andra världskriget haft goda förbindelser med den nazityska säkerhetspolisen Gestapo. Ingenting av denna kritik kom att drabba Tage Erlander som varit säkerhetspolisens högste chef under kriget. Den kände svenske brottmålsadvokaten Hugo Lindberg fick som en av de sista sammanträffa med Hermann Göring i häktet i Nürnberg. Lindberg rapporterade: ”Jag frågade Göring om Sverige inte vid något tillfälle under dessa år löpt fara att anfallas av Tyskland och om anfall diskuterats eller någon annan anfallsplan utarbetats. Göring replikerade omedelbart och med viss skärpa, att Tyskland aldrig haft avsikt att angripa eller ockupera Sverige. Han ville dock icke förneka, att Sverige befunnit sig i ett farligt läge 1940 i samband med invasionen av Danmark och Norge. Göring hade vid denna tidpunkt haft flera överläggningar med Hitler, varvid han med den kännedom han hade om svenskarna och Sveriges konung garanterade, att Sverige under alla förhållanden skulle förbli neutralt. Han hade tagit löfte av Hitler, att inga åtgärder mot Sverige skulle företagas eller Sveriges 243
förhållanden överhuvud diskuteras utan att han vore närvarande. Hitler hade lovat detta och givit sin hand därpå. Det löftet hade han också hållit. Därmed var dock icke under alla förhållanden uteslutet, fortsatte Göring, att Sverige skulle undgå att dras in i kriget, ty om exempelvis tyskarnas förbindelse med Jylland och Norge blivit avbruten eller om de allierade lyckats avskära exporten av järn från norra Sverige eller företagit ett anfall mot Sverige och Sverige nöjt sig med blott formell protest, hade frågan blivit aktuell om åtgärder mot Sverige. Men så länge Sverige vore neutralt, hade det inte behövt befara angrepp från Tysklands sida. Någon anfallsplan existerade icke och hade aldrig diskuterats.” 1/10 1946 Domstolen i Nürnberg dömde Hermann Göring till döden genom hängning men denne valde att i stället svälja en insmugglad cyanidkapsel. 9/10 1946 Den starkt antinazistiske J A Selander skrev i Eskilstuna-Kuriren: ”Det är en fullständigt otrolig syn att se statsrådet Allan Vougt sitta och ta emot resultat, som den av regeringen tillsatta granskningsnämnden kommit till. Han borde själv vara den förste, som skulle inställas för denna regerings speciella nazidomstol. Under krigets tidigare skede var han en av de främsta anpasslingarna i detta land. Som socialdemokratisk ledare i andra kammaren drog han sig inte för att uttala sin tacksamhet för nazismens och Hitlers starka ´ambition att organisera Europa bättre än vad de demokratiska staterna och Nationernas Förbund kunnat göra´. Hos en officer eller tjänsteman i staten skulle en dylik inställning ha varit komprometterande. Vederbörande skulle ha ställts inför granskningsnämnden och alldeles säkert inte blivit friad som pålitlig.” 6/11 1946 Per Albin Hansson föll till marken i en hjärtattack, efter att ha stigit av en spårvagn på Ålstens torg, klockan 01.02. Vittnen tillkallade radiopolis och ambulans men vid ankomsten till S:t Görans sjukhus var statsministern död. Tage Erlander tog över som statminister och partiledare för Socialdemokraterna.
244
1947 Hjalmar Brantings son, Georg Branting, som var socialdemokrat och ledamot av första kammaren sa att den svenska säkerhetstjänsten under kriget haft ett organiserat samarbete med Gestapo som inte bara berodde på polisiära hänsyn utan även på det politiska läget. Han fortsatte: ”Enligt min mening borde antingen nu eller vid något annat tillfälle en närmare förklaring ges beträffande de politiska omständigheter, som ansåg oss berättigade till det sålunda inledda samröret med den förbrytarorganisation som Gestapo verkligen utgjorde”. 26/1 1947 Prins Gustav Adolf omkom i ett flygplan av märket DC 3 på Köpenhamns flygplats Kastrup på väg från Amsterdam till Stockholm. Vid mellanlandningen på Kastrup blåste det kraftigt varför man låste planets höjdroder under markuppehållet med ett yttre roderlås. När man sedan skulle starta glömde man låsa upp rodret varför planet inte gick att manövrera. Det gick brant uppåt, överstegrade och for i backen där det omedelbart fattade eld. Förutom prinsen dog ytterligare 21 personer. 7/12 1947 Martin Ekström som varit ledare för Nationalsocialistiska Blocket fyllde denna dag 60 år. Hans vänner generallöjtnant Archibald Douglas samt högerriksdagsmannen och kammarherren James Dickson drog igång en penninginsamling till jubilaren. Dickson och Douglas var två av dem som i april 1938 undertecknat ett upprop för bildandet av Riksföreningen Sverige-Tyskland. 1948 En parlamentarisk kommission tillsattes under ledning av Richard Sandler för att undersöka Säkerhetstjänstens förehavanden samt Sveriges flyktingärenden under kriget. Här ingick även Georg Branting, Gunnar Hedlund, Gustaf Mosesson och Ivar Sefve. Kommissionen riktade kritik mot Säkerhetstjänsten samt redogjorde för klagomål mot dess agerande. Bland annat menade kritiker att nazister inte bedömts utgöra ett hot i samma utsträckning som kommunister något som kommissionen delvis tillbakavisade, fastän de menade att syndikalister registrerats utan grund. Kommissionen kritiserade regeringen för att verksamheten varit hemlig och att detta varit ett hot mot rättssäkerheten. Kommissionen
245
hyllade de svenska hjälpaktionerna, men betecknade ändå den svenska hjälpen som för liten och för sen. Det var Tage Erlander som skrev direktiven till Sandlerkommissionens utvärdering av den allmänna säkerhetstjänsten under kriget. Där stod det att granskningen inte skulle omfatta det politiska ansvaret. Detta är i högsta grad anmärkningsvärt då det var Erlander själv som i egenskap av statssekreterare under Gustav Möller hade haft det politiska ansvaret för säkerhetstjänsten. Varför ville inte Tage Erlander bli granskad? Minst 16 svenskar deltar i kriget för Israel. Regeringen betonade Sveriges alliansfrihet och förde fram fredlig samexistens och samarbete inom Förenta Nationerna (FN) som metod för avspänning. Samtidigt förde man fram kritik mot diktatur och totalitära åskådningar. Det hade man aldrig vågat fem år tidigare. I vårt grannskap finns en liten hund som vågar ge skall först när vi passerat och hunnit på betryggande avstånd. Registreringen av kommunister återupptogs. 1949 Tryckfrihetsförordningen av år 1812 ersattes av en ny förordning som ännu är i kraft. Dess tillkomst var resultatet av brytningarna kring tryckfrihetspolitiken under andra världskriget. Flera principer är desamma som 1766: grundlagsreglering i detalj, censurförbud, etableringsfrihet och offentlighetsprincipen. Pressens skydd mot statliga ingripanden stärktes. Detta år hade den första filmen med Åsa-Nisse premiär. Boken på vilken den byggde var skriven av den gamle Waffen-SS soldaten Stig Cederholm och en samma andas man stod för filmmusiken, nämligen Johnny Bode. Johnny Bodes levnadshistoria är bland de allra mest äventyrliga och brokiga man kan läsa. Han var född 1912 och gjorde skivdebut vid 17 årsålder och sjöng in hundratals stenkakor. Han skrev schlagern ”En herre i frack” till Gösta Ekman d.ä. hos vilken han gick som son i huset tills man upptäckte att han försökte pantsätta värdens silverservis. Han levde hela sitt liv långt över sina tillgångar på bl. a. krogen där han alltid lyckades smita innan notan kom in. Liksom Cederholm var han en notorisk mytoman. Han gjorde sig skyldig till massor av småbrott och bedrägerier.
246
Under kriget fascinerades han av nazismen och reste till Finland för att låta sig värvas för nazisterna. Den lille tjocke mytomanen gjorde sig omöjlig även där varför han skickades hem med en underbefälsgrad som tröst. Vid hemkomsten 1943 gick han på Karl-Gerhards nazikritiska revy ”Tingel-Tangel” iförd uniform och hakkorsmärke. Han gjorde sig raskt omöjlig i svenskt kulturliv. Bode for till Norge och skrev en revy åt Quisling-regimen och fortsatte att leva lyxliv i Oslo. Han söp, lurade, stal och bedrog tills han greps av Gestapo och sattes i koncentrationslägret Grini för att sedan utvisas till Sverige. Trots att han var bannlyst i svenskt kulturliv lyckades han en tid hanka sig fram under olika pseudonymer. Han skrev bl.a. religiösa sånger till LappLisa (frälsningskapten Anna-Lisa Öst). Så bar det av till Österrike där han kallade sig för Juan Delgada. Han tog Wien med storm och skrev raskt de två operetterna ”Nette Leute” och Keine Zeit für Liebe som gjorde stor succé över världen under många år. Han skröt över att han utnämnts till Kammersänger (hovsångare) av självaste Goebbels. Han levde ett allt vildare liv tills verkligheten hann i fatt honom så att han tvingades lämna Österrike. Åter hemma i Stockholm försörjde han sig på diverse bedrägerier och småkriminalitet tills han drabbades av en psykos, klädde sig i en stulen päls och kjol och kallade sig ”fröken Florence Stephen på Huseby” vilken var en känd och rik dam i Småland. Han greps i Köpenhamn och fick diagnosen fem-femma, en beteckning som vid denna tid användes om icke tillräkneliga personer. Hemma i Sverige gjorde han åter stor succé med den pornografiska LP-skivan ”Bordellmammas visor” som han gav ut 1968. Han gav ut ytterligare tre skivor och två böcker och gjorde raskt av med inkomsterna. Han åldrades snabbt och levde sina sista år i fattigdom och dog i Malmö 1983. 4/4 1949 Förhandlingar om ett skandinaviskt försvarsförbund gick i stöpet. Danmark och Norge ville inte ge upp sina fina kontakter med västmakterna . Sverige valde neutralitet medan Norge och Danmark gick med i NATO. I och med detta hamnade Sverige i ett geopolitiskt läge som inte var önskvärt. Vi befann oss nu mellan å ena sidan NATO-länderna Danmark-Norge och å andra sidan Finland-Sovjetunionen som var säkerhetspolitiskt förenade genom VSBfördraget. Detta var ett fördrag om Vänskap, Samarbete och ömsesidigt Bistånd som nyligen slutits. Gentemot Sovjet kom Sverige att använda avskräckning som strategi. Om Sovjet reagerade negativt på någon svensk åtgärd skulle den svenska opinionen kräva en tydligare västorientering och eventuellt ett medlemskap i NATO. 247
September 1949 Ett svenskt plan gjorde en hemlig spaningsflygning över norra Finland. Finnarna som upptäckt planet ställde en underhandsfråga om Sverige kände till någonting om detta vilket förnekades. Sedan uppgifterna nått Tage Erlander kallades försvarsstabschefen Swedlund upp till försvarsminister Allan Vougt för att förklara vad som var å färde. Regeringen godkände i efterhand flygäventyret och gav därmed grönt ljus för fortsatta spionflygningar. Vougt sa också att beträffande samarbetet med USA:s underrättelsetjänst skulle försiktighet iakttagas men det skulle inte avbrytas. Försvarsministern godkände spionflygningar över andra länder och ville veta när det skedde och han godkände samarbetet med den amerikanska underrättelsetjänsten. Det var samme Vougt som under kriget sagt sig tro att Hitler skulle åstadkomma en bättre ordning i Europa. 1950 Sverige var med och antog FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige medverkade till att Europarådet antog den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Organisationen Svensk Socialistisk Samling (SSS), som fört en tynade tillvaro efter kriget, upphörde nu helt. Den pronazistiska tidningen Dagsposten, ombildades till tidskriften Fria Ord. 7/7 1950 Regeringen gav statspolisintendenten i uppdrag att utreda möjligheterna att utöka övervakningen av misstänkta spioner. 1951 Sverige skriver i juli under Genévekonventionen om flyktingars rättigheter. Carin Göring begravdes detta år för femte gången och för andra gången i den Fockska familjegraven på Lovö kyrkogård och historien är minst sagt makaber. År 1945, innan man sprängde Carinhall och Carins mausoleum, tog man Carins kropp ur tennkistan och grävde ner den på en plats i skogen som bara några få kände till. När segermakterna anlände 248
finkammade de Carinhall och terrängen i jakt på Görings skatter. Soldaterna fann kroppen som de skändade och lät den sedan ligga. En skogvaktare fann den och grävde ner den på en annan plats. En novemberdag 1951 fick kyrkoherden på Svenska kyrkan, Heribert Jansson, besök av en tysk dam som berättade att Carin Görings skändade kropp fanns nergrävd på en plats i skogen i närheten av Carinhall. Detta hade hon fått veta av skogvaktmästaren. Samme skogvaktmästare la senare Carins kropp i en säck som han placerade i framsätet på sin lilla bil och körde den till ett skjul väster om Berlin. Kyrkoherden ombads per telefon att komma och titta på liket. Han ordnade så att krematoriet i Wilmersdorf tog hand om kroppen och brände den men detta skedde under falskt namn. Hade man uppgivit namnet Göring hade man fått problem. I stället uppgav man namnet på Carins mor Hulda Axeline von Fock som var död sedan 20 år. Skogvaktaren presenterade kyrkoherden en räkning på 800 D-mark för gummihandskar, en presenning, konjak och cigaretter. Det sista hade han behövt för att stå ut med stanken. Räkningen kom att betalas av Carins syster Fanny i Stockholm. Kyrkoherden reste efter en tid till Sverige och tog då med sig urnan. Efter en övernattning i Hamburg fann han att han haft inbrott i bilen men att urnan fanns kvar varför han fortsatte färden till sin mor i Borås som var måttligt förtjust i att förvara urnan tills nästa gång sonen kom hem. Denna nästa gång tog kyrkoherden urnan med sig till Stockholm där det hölls en liten minneshögtid hemma hos Carins syster Fanny Wilamowitz-Möllendorf på Östermalm. Sedan kunde då slutligen urnan gravsättas i den Fockska familjegraven vid Lovö kyrka. Gösta Borg gav ut sin bok Det röda massanfallet. Det rådde kallt krig i Europa och i Asien rasade Koreakriget. Världen fruktade ett nytt storkrig, kanske med kärnvapen. Borg som slagits mot ryssarna visste vilken fruktansvärd fiende detta var. Han ville stärka Sveriges försvar inför en invasion och gav i boken mängder av taktiska förslag. För att ge tyngd åt sin framställning talade han om att han hade stridserfarenhet men inte att det var som soldat i Waffen-SS. I boken berättade Borg att Röda armén ändrat taktik under andra världskriget så att i stället för att skicka fram stora trupper vräkte man på med masseld från granatkastare och artilleri. Han målade upp ett skräckscenario om vad som skulle hända oss vid en rysk invasion och i boken fanns bilder på våldtagna kvinnor. Det röda massanfallet blev ingen storsäljare men den uppskattades livligt av svenska artilleriofficerare.
249
Nazistiska soldater från kriget och deras andliga arvtagare, nynazisterna, började ett flitigt umgänge. Hitlers f.d. politiska elitsoldater från det tyska nazipartiets egen armé Waffen-SS samlades till det första hemliga veteranmötet på tysk mark. Sverige accepterade efter påtryckningar från USA, Frankrike och Storbritannien i hemlighet Coordinating Committe for Multilateral Export Controls (COCOM), riktlinjer för export av strategiska varor, särskilt kullager, till östländer. COCOM var västmakternas organ för exportkontroll under kalla kriget. Sverige hade deltagit i förhandlingarna som ledde till bildandet av organisationen 1949 men avböjde medlemskap med hänvisning till neutralitetspolitiken. 25/9 1951 Marinspionen Ernst Hilding Andersson dömdes till livstids fängelse för att ha lämnat ut uppgifter till Sovjetunionen om hemliga försvarsanläggningar vid örlogsbasen i Karlskrona. Han spionerade näppeligen av ekonomiska skäl då han efter två år endast fått summa 4 500 kronor som inte ens täckte inköp av kamera, objektiv och spionutrustning. Han hade uteslutande handlat enligt sin kommunistiska övertygelse och ångrade således aldrig sitt spionerande. Han frigavs under 1960-talet och levde sedan under nytt namn. 1952 De två spionerna Fritiof Enbom och Hugo Gjerswold fick livstids straffarbete sedan de, till Sovjet, lämnat ut uppgifter om militära förhållanden i övre Norrland. Det har aldrig klarlagts om Enbom, som arbetade på den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, var spion trots att han erkänt att han lämnat ut uppgifter. Frågan om hans skuld har aldrig klarlagts och det har hävdats att han var mytoman. Han förstod inte hur radiosändaren fungerade och att den i själva verket var obrukbar. Han gick fri 1963 och avled 1974. Högerns riksorganisation bytte namn till Högerpartiet. Sverige slöt ett avtal med USA, som gav Sverige samma gynnade ställning som NATOländerna vad gällde inköp och leveranser av amerikansk, modern och högteknologisk krigsmaterial. Vi hade också ingått samarbete med USA där vi bytte signalspaningsdata mot amerikansk militär utrustning. Detta var mycket hemligt vilket inte hindrade att man i Sovjetunionen ägde full vetskap. 250
21/5 1952 Tvångsmedlen från 1940 års fullmaktslag återinfördes. 13/6 1952 En svensk flygplan av modell DC-3:a sköts ner över sovjetiskt luftrum, öster om Gotska sandön, då den var ute på hemligt spionuppdrag för västmakterna. 16/6 1952 Ett svenskt sjöflygplan av typ Catalina sköts ner av sovjetiskt flyg då den i sökandet efter den svenska DC-3:an kom in i sovjetiskt luftrum. Senare under året kritiserade Östen Undén nedskjutningarna av de båda planen i FN:s generalförsamling. 1953 Detta år hette nobelpristagaren i litteratur Vinston Churchill. Det hade spekulerats om saken redan 1949 men då hade det knappast varit möjligt eftersom Sven Hedin satt i Svenska Akademien. Churchill fick priset för sina böcker om andra världskriget och förmodligen för att Sverige nu gjorde allt för att ställa sig in sig hos västmakterna. Nu var Gustaf V borta så pristagarens hustru slapp ta emot priset av den man som hennes make kallat ”den föraktlige kungen av Sverige.” 16/2 1953 Svea hovrätt tog upp målet mot Kurt Haijby som nu hade den mycket unge advokaten Henning Sjöström som försvarare och rättegången varade i sex dagar. Haijby som haft ett homosexuellt förhållande med kung Gustaf V anklagades för att han skulle ha pressat pengar av kungen. Detta trots att man inte kunde påvisa att han uttalat ett hot mot vare sig kungen eller hovet. De som anklagat Haijby var Stockholms överståthållare, homofoben Torsten Nothin och polismästare Ros. Dessa herrar hade under kriget lyckats utvisa Haijby till Tyskland och hade gjort allt för att han skulle tas om hand om av Gestapo för att på så sätt försvinna. När en hög tysk officer krävt mutor på motsvarande 50.000 kronor som Nothin och Ros vägrade betala släpptes Haijby och kom på så sätt tillbaka till Sverige. Kurt Haijby hade då suttit oskyldigt inspärrad hos Gestapo under en längre tid på den falska anklagelsen att han tafsat på två hotellpojkar. Haijby skulle nu dömas på anklagelser från Nothin och Ros som hade gjort en omfattande och partisk utredning och dessutom lyckats få statsminister Tage Erlander att gå med på att 251
hela utredningen skulle hemligstämplas hos JK i 70 år. Varken den åtalade eller dennes advokat fick ta del av den hemliga utredning på vilken den svarande skulle dömas. 14/3 1953 Kurt Haijby dömdes av Svea hovrätt till sex års straffarbete. Både kung Gustaf VI Adolf och statsminister Tage Erlander hade vid ett informellt möte 1952 deltagit i beslutet att Haijby skulle åtalas för utpressning. Att statsministern tillstyrkte åtal och gick med på att allt skulle hemligstämplas berodde på att han inte ville desavouera den gamle partikämpen Nothin och att han inte offentligt ville diskutera Gustaf V homosexualitet. Både Gustav VI och Erlander avslog Haijbys nådeansökan och fattade då ett beslut som de hade egna intressen i. Curt Haijby som var sjuklig och halvblind avtjänade sitt straff och tog sitt liv strax efter frigivningen. 31/3 1953 Svensken Dag Hammarskjöld väljs till generalsekreterare i Förenta Nationerna (FN). 30/12 1953 Den förre soldaten i Waffen-SS Gösta Borg skiljde sig från sin hustru. 1954 I en utredning om zigenare fastslogs de svenska romernas utsatta sociala situation. Förordningen av 1914 som förbjöd all romsk invandring avskaffades. Sedan 1914 hade endast tre romer lyckat ta sig till Sverige. När vi talar om judeutrotningen får vi aldrig glömma att samma sak drabbade romer. Närmare hälften av Europas romer utrotades under nazismen. Juni 1954 Sveriges utrikesminister Östen Undén besökte Sovjetunionen. 1955 Göran Assar Oredsson som fått i uppdrag av Manne Bergh att starta en ny nationalsocialistisk rörelse anordnade sitt första offentliga möte på S:t Knuts Torg i Malmö. Dessförinnan hade de båda delat ut flygblad i staden. Manne hade lovat Göran att backa upp honom i den tidning han själv gav ut och som hette Kretsnytt vilken tidigare varit organ för det avsomnade Sveriges Nationella Frihetsrörelse. Carlberg fick efter mötet av Oredsson en lista på 252
ungdomar i Stockholm vilka han lovade att stödja men i stället lyckades han få dem att överge Oredsson för att gå med i en grupp som Carlberg startat och som han gav namnet Vikingarna. Tage Erlander som, tillsammans med sin chef Gustav Möller, haft ansvaret för Allmänna säkerhetstjänsten under kriget var nu statsminister. Säpo såg nu till att avlägsna alla handlingar rörande Torgny Segerstedt ur sina register. Erlander var mycket nöjd med säkerhetschefen Eric Hallgren som han ansåg vara en skicklig och lojal ämbetsman. Warszawapakten bildades som östblockets svar på NATO. Sverige var i samma stund inklämt mellan två stormaktsblock. 3/1 1955. Sven Grafström avled på en resa från Italien till Paris då han föll ut från ett tåg. Hur detta gick till har jag inte lyckats röna ut. Grafström var en mycket rakryggad och modig diplomat och en sträng kritiker av nazityskland, svenska eftergiftspolitiker och diplomater. Han var så kontroversiell att svenska UD såg sig nödsakad att stjäla hans ”anteckningar i dagboksform” från änkan och låsa in dem i 34 år. Man ville förhindra att sanningen om eftergiftspolitiken och våra ynkryggar till diplomater, militärer och politiker skulle nå ut. Man ville helt enkelt ha monopol på historieskrivningen om andra världskriget. Utrikesministern Östen Undén hade placerat Grafström i Mexiko, en befattning som Grafström själv kom att kalla ”Det mexikanska silkessnöret.” Maj 1955 Sovjetunionens vice utrikesminister Andrej Gromyko besökte Sverige. 1956 En instrumentmakare vid L M Ericsson greps efter att han spionerat för sovjetisk räkning. Han dömdes till 12 års fängelse. 29/3 1956 Sveriges statsminister Tage Erlander var på statsbesök i Moskva tillsammans med Bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund och utrikesminister Östen Undén. Den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov förklarade att han fäste ”mycket stor betydelse vid Sveriges neutralitet och alliansfria politik”. 253
Våren 1956 Göran Assar Oredsson grundade organisationen Sveriges Nationalsocialistiska Kampförbund med tidningen Nordisk Kamp. Oredssons enda hjälp var Knut Andersson i Vellinge som gav honom en lista med namnen på 50 gamla SSS-medlemmar. Oktober 1956 Vänskapen med Sovjet bröts under Ungernrevolten då Sverige framförde en skarp protest: ”Sovjetunionen följer en högre politisk lag genom att med våld undertrycka varje försök att ändra en bestående kommunistisk regim”. 1957 Vid försvarsstabens sektion II/inrikesavdelningen inrättades en enhet för säkerhetsfrågor . Den kom att kallas B-kontoret och stod under ledning av Birger Elmer. Bondeförbundet bytte namn till Centerpartiet. Sovjetunionen avslöjade att de mycket väl kände till det svenska spionaget mot Baltikum. Officeren Carl-Ernfrid Carlberg som redan under kriget finansierat nazistisk verksamhet och propaganda donerade detta år en större summa pengar och instiftade Carlbergska stiftelsen vars uppgift skulle vara att donera pengar till Sveriges Nationella Förbund. 5/3 1957 Den svenske ambassadören i Moskva, Rolf Sohlman, tog emot en not där Sovjetunionen protesterade mot den agentverksamhet som Sverige bedrev i Baltikum. I den sovjetiska noten stod: ”Vederbörande sovjetiska myndigheter förfoga över trovärdiga uppgifter om att Sveriges underrättelseorgan under senare år bedrivit subversiv verksamhet mot Sovjetunionen.” Man nämnde namnen på 14 agenter som man tillfångatagit. ”Hos de gripna spionerna ha påträffats radiostationer, chiffer, koder, vapen, falska sovjetdokument och annan spionutrustning, som tillverkats i Sverige, en stor summa sovjetiska pengar, värdeföremål avsedda att avyttras i Sovjetunionen.” 254
Man förväntade sig att denna verksamhet omedelbart skulle upphöra. Den svenska regeringen förnekade allt . Ett par veckor senare upprepade Sovjet sin protest. Det har senare visat sig att Sverige stod bakom agentverksamheten i Baltikum och att detta sköttes av Försvarsstabens Tkontor. Den svenska regeringen sa sig inte ha varit informerade. Vad var det Relling sa? Det är möjligt att regeringen ingenting visste om allt detta då man i instruktionerna till T-kontoret sagt att man ingenting ville veta. Den svenska pressen förklarade enhälligt att ryssarna ljög. ”Vettlöst” skrev Dagens Nyheter: ”Grotesk beskyllning” skrev Stockholms-Tidningen. ”Vanvettigt” skrev Expressen. Moskvatidskriften Ogonjok publicerade en stor serie reportage om det svenska spionaget. Mars Dag Hammarskjöldblevomvald som generalsekreterare i Förenta Nationerna. (FN). 14/4 1957 Nordiska Rikspartiet höll sitt första större möte i Stockholm på 15-årsdagen av Gösta Hallberg-Cuulas dödsdag. Denne var en av de ca: 180 svenskar som tagit värvning i WaffenSS under andra världskriget. 1958 Socialdemokrater, folkpartister, centerpartister och högerpartister gjorde en försvarsöverenskommelse som innebär en kraftig upprustning. Alfried Krupp som i Nürnberg dömts till 12 års fängelse men slapp undan med tre år stod nu åter som ensam ägare av världens största firma. Alla kolgruvor och stålverk hade han tvingats att sälja för att han inte skulle kunna starta en rustningsindustri igen. En av kolgruvorna hade sålts till Bochumer Verein für Gusstahlfabrikation A-G. Samtidigt som gruvan tvångsförsåldes började ett av Axel Wenner-Grens holdingbolag att köpa upp aktier i Bochumer verein. Wennergren sålde i sin tur dessa aktier till Krupp med påföljd att Firma Krupp blev större än någonsin. Nordiska Rikspartiet ”slog igenom” i pressen sedan man givit ut boken: ”Är ett nytt världskrig oundvikligt”. Den handlade om den internationella judendomen och är till stor del ett uppkok på förfalskningen Zions Vises protokoll. Författare var en medlem från Malmö vid namn Sture Palmqvist. 255
1959 Rasbiologiska institutet i Uppsala, som existerat sedan 1922, upphörde formellt. Statsminister Tage Erlander deklarerade: ”Förberedelse och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” Detta uttalande var klart vilseledande då Sverige hade kontakter med Danmark, Norge Storbritannien och USA om militär samverkan och mottagande av bistånd i krig. 19/7 1959 Nikita Chrusjtjov inställer ett planerat besök i Sverige då planerna på besöket kritiserats av Högerpartiets ledare Jarl Hjalmarsson och Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Detta resulterade i den s.k. ”Hjalmarssonaffären” den 27 juli då regeringen meddelade att den inte godtog Hjalmarsson som svensk FN-delegat. 1960 USA hade utan Sveriges vetskap stationerat ubåtar beväpnade med medeldistanskärnmissilen Polaris alldeles utanför den svenska västkusten i syfte att kunna nå Moskva. Vid ett eventuellt sovjetiskt anfall skulle Sverige bistås med militära medel. Amerikanska experter hjälpte också SAAB med utvecklingen av stridsflygplanet Viggen. I Förenta staterna var man mycket ivriga att förstärka det svenska flygvapnet som ett skydd och en sköld mot Sovjetunionen. Skändningen av en synagoga i Köln blev startskottet för antisemitiskt klotter över hela världen. Det målades hakkors överallt och de var inte alltid rättvända. I Sverige rapporterades om antisemitisk graffiti i Stockholm, Malmö, Hällaryd, Eksjö, Karlskrona, Göteborg, Strömstad, Eskilstuna, Sundsvall samt på Gotland. Oredssons organisation ”Sveriges Nationella Frihetsrörelse” bytte namn till ”Nordiska Rikspartiet.”
256
1961 18/9 1961 Utrikesminister Östen Undén lanserade ”Undénplanen” som handlade om att kärnvapenfria länder skulle skapa regionala kärnvapenfria zoner vilket skulle underlätta för kärnvapenmakterna att komma överens om provstoppsavtal. Planen antogs. 18/9 1961 FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygkrasch i Ndola i nuvarande Zambia. Det har spekulerats mycket om mord och sabotage men vid den utredning som svenska Utrikesdepartementet gjorde 1990 kom man fram till att det sannolikt var en olycka och att piloten, strax efter starten, missbedömt flyghöjden och kraschat i skogen. 1962 En stensilerad politisk tidskrift med namnet Wärendsbladet började utges i Moheda med Nils Rydström som redaktör. Den hade en radikalt nationell eller t.o.m. nazistisk inriktning och verkade för den sällsamme Are Waerlands egendomliga hälsobudskap från mellankrigstiden. Man blandar samman två rårivna morötter med två rårivna palsternackor och två rårivna kålrötter osv. 1963 20/6 1963 Sveriges genom tidernas störste spion överste Stig Wennerström greps. Han hade av ekonomiska skäl sålt sitt land då han spionerat för Sovjetunionen. Brottsutredningen pågick i elva månader. Wennerström hade varit en viktig person för Sovjetunionen då han som flygattaché i Washington haft insyn i förhandlingarna mellan Sverige och USA rörande kärnvapen. Han sålde praktiskt taget ut hela flygvapnets stridsledningssystem till Sovjet och fick bra betalt. Han dömdes till livstids fängelse 1964 och skulle dessutom betala 490 000 kronor i vederlag. Straffet omvandlades 1972 och han frigavs villkorligt den 18 september 1974. 1964 Partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS) bildades.
257
1965 Sverige började mer aktivt att kritisera USA varför relationerna allvarligt försämrades. Sverige försökte genom operation Aspen att verka som medlare mellan USA och Nordvietnam. Två svenska soldater stred i amerikanska marinkåren vid USA:s intervention i Vietnam. Detta år slog man ihop B-kontoret och T-kontoret med Birger Elmer som chef. Namnet blev IB en förkortning som tolkats som Informationsbyrån och ibland som Inhämtning Birger. Någon officiell förklaring till förkortningen har aldrig lämnats. I början var det tänkt att B-kontoret skulle bearbeta information om de svenska vänstergrupper som inhämtats från säkerhetspolisen. När säkerhetspolisen inte hade lust att överlämna denna information började man i stället att begagna sig av det socialdemokratiska nätverket på arbetsplatserna. IB började, på 50-talet, förbereda en organisation som kunde organisera väpnat motstånd om Sverige skulle bli ockuperat. Man hade också verksamhet i utlandet där man bytte uppgifter med andra länders säkerhetsorganisationer. Vid denna tid rådde en kamp mellan socialdemokrater och kommunister om makten inom fackföreningarna och IB kom att användas av socialdemokraterna för åsiktsregistrering på arbetsplatserna. Juli 1965 Polisen i Stockholm grep tre personer som demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. De dömdes till höga böter. Detta blev startskottet för Vietnamrörelsen i Sverige. Olof Palme uttalade sig mot USA:s krig i Vietnam. 1966 5/3 1966. Den under kriget opolitiske svenske utrikesministern Christian Günther dog. Han hade cancer i blåsan och hade fått tid för operation. Han gick hem från sjukhuset, städade undan alla papper så att ingenting skulle finnas kvar och valde sedan att själv förkorta sina lidanden.
258
1967 Utrikesminister Torsten Nilsson syftade på Vietnamkriget när han förklarade i FN: ”Detta tappra folk, som vid det här laget har upplevt krigets fasor i mer än ett kvartssekel, måste äntligen få leva ett liv i fred och värdighet utan utländsk inblandning. Detta måste vara alla vietnamesers dröm, en dröm som vi alla väl förstår.” Sverige var under de följande åren väldigt kritisk mot USA:s krig i Vietnam. Den svenska regeringen beslutade att bryta med COCOM och att inte längre följa deras exportlistor vilket man tidigare gjort i hemlighet. Sveriges kommunistiska parti bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. (VPK) Oktober 1967 Stora demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam hölls på 30 platser i landet med sammanlagt 12 000 deltagare. December 1967 En ”olaglig” demonstration mot Vietnamkriget slutade i kravaller p.g.a. polisens ingripande. Russeltribunalen mot USA:s krig i Vietnam hölls i Stockholm. Tribunalen hade grundats av filosofen Bertrand Russel 1966. 1968 Efter att man diskuterat frågan om svenska kärnvapen sedan 1950-talet avfördes den helt i och med att Sverige undertecknade ickespridningsavtalet. Februari 1968 Sveriges utbildningsminister Olof Palme gick tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör i ett demonstrationståg mot USA:s krig i Vietnam. Han gjorde vidare följande uttalande: ”Skall man tala om demokrati i Vietnam är det uppenbart att den i betydligt högre grad representeras av FNL än av Förenta staterna och dess allierade juntor.”
259
Den amerikanska regering blev upprörd över Palmes demonstrationstågande tillsammans med Nordvietnams moskvaambassadör och över hans starka uttalande varför man kallade hem sin egen ambassadör. Man var också starkt kritisk till att Sverige gav skydd åt amerikanska desertörer. Sverige protesterade emot att Sovjetunionen invaderade Tjeckoslovakien i samband med den s.k. Pragvåren. Ockupationen beskrevs som ett ”tragiskt politiskt misstag lika väl som ett brott mot rättsliga och moraliska principer.” 24/5 1968 Radikala studenter i Stockholm protesterade mot omläggningen av utbildningssystemet genom att ockupera sitt kårhus. 1969 Regeringen beslutade genom Personalkontrollkungörelsen att SÄPO inte fick registrera någon enbart på grundval av dennes politiska uppfattning. Rikspolisstyrelsen chef Carl Persson ogillade att IB kom undan och övertalade regeringen att besluta att SÄPO endast fick syssla med inrikesspionage. Misstron mellan SÄPO och IB var stor. SÄPO fick tillstånd att placera två poliser på försvarsstaben för att kontrollera vad IB sysslade med. En av dem blev senare dömd som spion och bar namnet Stig Bergling. Det fanns inga regler över vad IB fick och inte fick syssla med. IB kom att användas som verktyg för maktkamper inom den socialdemokratiska regeringen där det ena statsrådet använde IB för att spionera på sina kollegor för att få hållhakar i den inre maktkampen. IB fortsatte sin verksamhet i mindre omfattning fram till 1978. Januari 1969 Sverige blev det första västland som erkände Nordvietnam och utrikesminister Torsten Nilsson förklarade att Sverige skulle bistå Nordvietnam med 200 miljoner kronor under tre år. 24/1 1969 Regeringen beslutade att avskaffa SÄPO:s åsiktsregister. 7/10 1969 Den store antinazisten, publicisten och poeten Ture Nerman avled. 260
Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. 1970 6/5 1970 I Stockholm gick 7 000 deltagare med i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam. 1971 En del av Nordiska Rikspartiet utgjorde en underorganisation som kallades Riksaktionsgrupp vilken var tänkt att agera stormavdelning ifall partiet skulle få tillräckligt med sympatisörer. Den dök upp vid enstaka tillfällen under 70- och 80-talen i Stockholm och Göteborg. Den är i dag, i likhet med moderorganisationen, en vilande sammanslutning som ersatts av yngre organisationer. Två jugoslaviska män, Blago Mikulic och Ivan Vujicevic, med kopplingar till den politiska organisationen Ustasja trängde sig in på Jugoslavien konsulat i Göteborg. Under pistolhot band de personalen som de sedan hotade med kniv och pistoler samt en pennpistol. De krävde att en i Jugoslavien häktad man skulle friges inom 24 timmar. De stannade på konsulatet i ungefär ett dygn varefter de gavupp och greps av polis. 7/4 1971 Två kroater, Miro Baresic och Andjelko Brajkovic, med kopplingar till Ustasja, tog sig in på Jugoslaviens ambassad på strandvägen i Stockholm. De trängde sig in till ambassadör Vladimir Rolovic med dragna pistoler och blockerade dörren. Två skott avlossades inne i rummet och ett tredje som gick genom dörren träffade en ambassadsekreterare. Därefter avlossades ytterligare skott. De hade bundit ambassadören till armar och ben och avlossat skott mot hans kropp och huvud och dragit ett skärp runt hans hals så att han skulle kvävas av sitt blod. En tjänsteman skadades av glassplitter när han hoppade ut genom ett fönster. Polisen stormade snabbt ambassaden och grep gärningsmännen som sjöng kroatiska nationalistsånger från andra världskriget medan de bortfördes. Värt att notera är att Kroatien under andra världskriget var en nazistisk stat som lydde under Nazi-Tyskland och Mussolinis Italien. Ambassadör Rolovic avled av sina skador den 15 april. Efter detta drama tillsattes en kommission för ”förebyggande av politiska våldsdåd.”
261
1972 Statsminister Olof Palme kritiserade USA:s upptrappade bombkrig i Vietnam, de s.k. julbombningarna, i mycket hårda ordalag. Han liknade bombningen av Hanoi med bland annat nazisternas utrotningsläger. USA protesterade skarpt och sa att Sveriges ambassadör i Washington, Yngve Möller, inte var välkommen. Kontakterna var därefter djupfrysta. 15/9 1972 Sveriges första och hittills enda flygkapning ägde rum på Malmös flygplats Bulltofta. SASplanet, DC-9:an, Gunder Viking var på väg från Göteborg till Stockholm när tre beväpnade kroater, med anknytning till Ustasja, under ledning av Tomislav Rebrina, meddelade besättningsmännen och de 86 passagerarna att planet var kapat. Männen hotade med att de hade en bomb ombord och att den skulle sprängas om inte alla lydde. Kaparna beordrade kursändring och klockan 17,14 landade man på Bulltofta. Passagerare och besättning hölls som gisslan och kaparna krävde att sju i Sverige fängslade kroater skulle friges för att man skulle släppa gisslan. Dessa sju kroater var dömda för mordet på jugoslaviske ambassadören Vladimir Rolovic i Sverige den 7 april 1971 och ockupationen av Jugoslaviens konsulat i Göteborg, februari 1971. Justitieminister Lennart Geijer utsågs till förhandlare och efter några timmar fördes de sju kroatiska internerna till Bulltofta men en av dem vägrade gå ombord på planet. Kaparna krävde även en miljon kronor vilket sänktes till en halv miljon. Efter sexton timmars fångenskap kunde passagerarna lämna planet klockan 8 på morgonen den 16 september. Besättningen behöll man som gisslan och de tvingades att lyfta klockan 8.54 för att föra kaparna och de fritagna till Madrid. I Spanien begärde kaparna och fångarna politisk asyl. Sverige krävde att de skulle utlämnas men Spanien vägrade. De skulle istället ställas inför rätta i spansk domstol. Franco frigav en av ambassadör Rolovics mördare till Paraguay, där han försörjde sig som livvakt i vilken egenskap han reste till USA där han arresterades och utlämnades till Sverige 1979. Författaren till denna bok råkade befinna sig på första parkett där jag kunde bevittna dramat på Bulltofta. Jag och min sambo Naomi Lindh hade flugit till Malmö där vi landade ett par timmar före det kapade planet. Vi for in till Malmö där jag några timmar senare skulle göra ett artistframträdande på en restaurang. När vi anlände dit var restauranglokalen tom då både gäster och personal stod ute i baren och tittade på teve. Vi fick då veta att ett plan blivit kapat och att det var direktsändning från Bulltofta.
262
Nästa morgon kunde vi på teve se att kapardramat fortgick varför vi ringde till Bulltofta för att höra om det gick att flyga hem till Stockholm och fick svaret att om vi bara hade biljetter så skulle det gå bra. I taxin på väg till flygplatsen kunde vi konstatera att de flesta poliser från södra Sverige var utkommenderade och att en stor del av Malmös befolkning också sökte sig mot Bulltofta. Två gånger, längs vägen, stoppades vi av polis och fick visa våra biljetter. Här mötte vi SVT:s reporter Gary Engman som jag kände och som var rasande över att han inte blivit avlöst då han varit på plats i 15 timmar. Det kryllade av poliser i och omkring terminalen och naturligtvis genomsöktes vi och vårt bagage mycket grundligt. Dagen innan hade vi varit på Butteriks i Malmö och köpt en skämtpresent till min 7-årige son Tomas. Det var en burk peanuts och när man öppnade den for en tygbeklädd fjäder med jordnötsmotiv upp med ett tjut. Vi tänkte inte på det och hann inte hejda den vakt som öppnade burken varför alla poliser i lokalen snabbt for med händerna mot pistolhölstren. De var mer spända än fjädern. Då pekade min sambo och förklarade att ”kaparna är där ute!” De enda mänskliga liv som fick gå ut på flygplatsen var vi som skulle borda planet till Stockholm. Vårt plan stod nära terminalbyggnaden och när vi satt oss tillrätta kunde vi se det kapade planet på c:a 100 meters avstånd där det stod på taxiplattan. Vår start blev uppskjuten gång på gång på grund av det som hände i kapardramat och förhandlingarna. Det var hälsovådligt hett i kabinen och ventilationen fungerade inte då motorerna stod still. Vi såg när man körde ut en liten kärra med pengarna och hur en av kaparna tog emot den och strax efter passerade gisslan under vår vänstra vinge. Några var lättade och några grät. Vi fick vänta ytterligare en stund för nu skulle det kapade planet starta först och när vi såg det lyfta grät en av våra flygvärdinnor och undrade hur det skulle gå för en av hennes väninnor som var flygvärdinna på det plan vi såg försvinna. 1973 I Sverige avskaffades dödsstraff för brott i krigstid. I ett antal artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt att Sverige hade en hemlig underrättelsetjänst IB. Guillou och Bratt avslöjade: Att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige. Att inte ens riksdagen kände till byråns existens. Att denna hade åsiktsregistrerat vänstersympatisörer. Att denna även hade spioner utomlands. 263
Att denna hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm. Att denna samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA. Avslöjandet byggde till största delen på uppgifter som lämnats av den tidigare IB-anställde Håkan Isacsson. Försvarsminister Sven Andersson förnekade naturligtvis att Sverige hade spioner utomlands och att IB ägnade sig åt åsiktsregistrering eller gjorde inbrott. ”IB-affären” kom som en stor nyhet för allmänheten, pressen och för de allra flesta politiker. 6/4 1973. Riksdagen antog en ett förslag om en temporär terroristlag . Lagen väckte starkt motstånd från liberaler och vpk. Terroristlagen motiverades även med mordet på den jugoslaviske ambassadören och av hot från palestinska grupper som ”Svarta september” och Japanska röda armén. Carl Lidbom var lagens främste tillskyndare och blev för detta mordhotad och fick personskydd av Säpo. 1974 4/1 1974 Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till ett års fängelse vardera för spioneri då de avslöjat Informationsbyrån (IB). 1975 1/1 1975 En ny regeringsform trädde i kraft. Sverige fick enkammarriksdag och kungens makt blev symbolisk. Regeringsformen (RF) kom att omfatta 13 kapitel med grundläggande bestämmelser om svenskt statsskick. Det var de tre lagrummen: Successionsordningen (SO), Tryckfrihetsförordningen (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Det slogs fast att all makt utgår från folket, att folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt och att alla människor är lika inför lagen. 24/4 1975 Ambassaddrama i Stockholm. Sex stycken västtyska terrorister tillhörande Röda armefraktionen (RAF) trängde sig på förmiddagen in på Västtyska ambassaden i Stockholm. Bland dem Karl Heinz Dellwo, Sigfrid Hausner och Hanna Krabbe som ledare för ledare för ”Kommando Holger Meins”. Målet med ockupationen var att få västtyska regeringen att släppa 26 RAF-medlemmar ur fängelse, bland dem Andreas Bader, Gudrun Enslin och Ulrike 264
Meinhof. Efter tolv timmars ockupation briserade av misstag den bomb terroristerna fört med sig. Två ambassadtjänstemän och en terrorist dog. De svenska poliser som bröstat sig framför pressuppbådet i 12 timmar flydde hals över huvud. De fem överlevande terroristerna utlämnades till Västtyskland där Sigfried Hausner strax dog av sina brännskador medan de övriga dömdes till långa fängelsestraff. Det svenska statsrådet Anna-Greta Leijon var den politiskt ansvarige för utlämningen. 1976 Maj 1976 13 000 personer demonstrerade när USA:s utrikesminister Henry Kissinger besökte Sverige och detta trots att Vietnamkriget avslutats ett år tidigare. 1977 I ett vindsutrymme på Odengatan i Stockholm hittades ett arkiv från Carlbergska stiftelsen och dess föregångare Samfundet Manhem med bl.a. en kartläggning av svenska judar under krigsåren. Dessa register överlämnades till Arbetarrörelsens arkiv. 31/3 1977 När Norbert Kröscher klockan 22.56 lämnade restaurang Gyllene Prag på Mosebacke torg i Stockholm hade han plötsligt två av säkerhetspolisens pistoler riktade, från varsin sida mot sitt huvud, samtidigt som en tredje polis siktade på honom rakt framifrån. Körscher hade bott några år i Sverige och hade haft ett kärleksförhållande med Anna Karin Lindgren, en korrekturläsare på Dagens Nyheter. De hade även gjort ett bankrån mot Handelsbankens kontor i Bandhagen ett par år tidigare. Körscher identifierade sig med Röda armefraktionen och anfäktades av revolutionsromantik. Det var Anna Karin Lindgren som först kommit på idén att man skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon för att pressa Sveriges regering att betala en lösensumma på 20 miljoner och för att förmå Västtyskland att släppa åttafängslade terrorister. Där fanns de som deltagit i aktionen mot Västtyska ambassaden i Stockholm två år tidigare. Från början hade det varit meningen att kidnappningen skulle äga rum den 1976 men man hade skjutit upp det med motiveringen att Anna-Greta Leijon då var gravid. Nu hade Anna-Karin Lindgren gjort slut med Norbert Körscher men han hade skaffat sig ett antal proselyter bland unga vänstersympatisörer i Stockholm. Vidare hade han snickrat ihop en trälåda i vilken Anna-Greta Leijon skulle bortföras. Meningen var att man skulle preja 265
hennes bil en morgon när hon var på väg till sitt arbete. Det hela kom till säkerhetspolisen kännedom varför Körscher arresterades. Två dagar senare arresterades även Anna Klara Lindgren. Polisen gjorde en våldsam aktion mot både skyldiga och oskyldiga vänsteraktivister i Stockholmstrakten och hittade även lådan. Körscher utlämnades till Västtyskland där han dömdes till 11,5 års fängelse. Anna Karin Lindgren dömdes till två års fängelse i Sverige för bankkuppen. I övrigt dömdes 15 svenska vänsteraktivister till kortare fängelsestraff. 1978 Kollektivanslutning till politiskt parti förklarades av riksdagen strida mot grundlagen. 1979 Spionen Stig Bergling greps av den israeliska säkerhetstjänsten och dömdes samma år till livstids fängelse. Han hade till Sovjetunionen lämnat ut hemliga dokument om försvarsanläggningar och krigsplacering. Han hade börjat sin spionageverksamhet 1973 då han var stationerad som FN-militär på Cypern och han hade fortsatt verksamheten under tiden han avancerade i den militära karriären. Han lyckades rymma och höll sig gömd i Sovjetunionen och i Libanon tills han frivilligt återvände till Sverige 1994. Han frigavs i juli 1997 och har sedan dess bytt namn flera gånger. Professor Gunnar Adler-Karlsson skrev i Dagens Nyheter en artikel under rubriken ”Sverige, neutraliteten och Sovjetembargot”. Bröderna Wallenberg hade efter kriget stora tillgångar frysta i amerikanska banker till följd av sitt tidigare samröre med Hitler. För att få loss sina tillgångar i USA ställde de upp på Sovjetembargot bland annat genom att sabotera den kredit på en miljard kronor som Sverige beviljat Sovjetunionen. Adler-Karlsson fick stöd för sin teori hos forskarna Gerard Aalders och Cees Wiebers vilka skrev boken ”Affärer till varje pris”. Först detta år avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. 1980 Rumäniens diktator Nicolae Ceausescu tilldelades Serafimerorden och hamnade därmed i samma förnäma sällskap som Mussolini. Serafimerorden är Sveriges finaste utmärkelse.
266
En ubåtsjakthelikopter och en svensk ubåt övade, utanför Utö i Stockholms skärgård, i konsten att hitta främmande ubåtar där sådana inte fanns. Denna dag trodde man sig ha upptäckt en och fällde flera sjunkbomber utan synligt resultat. Marinen meddelade att den obefintliga ubåten var av Whiskey-typ från Sovjet eller Polen. Undervattensfotografier visade senare att man bombat ett stenkummel och ett gammalt skeppsvrak. Pressen var inte sen att piska upp en formlig ubåtspanik hos den svenska allmogen. 1981 Man bildade Miljöpartiet de Gröna. 27/10 1981 Denna dag gick en verklig sovjetisk ubåt av Whiskeytyp och med beteckningen U 137 på grund i Blekinge skärgård, närmare bestämt i Gåsefjärden. Man höll förhör med befälhavaren innan regeringen Fälldin gav inkräktarna tillåtelse att lämna svenskt vatten. Vid samma tid råkade denne författare besöka Kolmårdens djurpark bara för att konstatera att delfinerna var mycket intelligenta djur i jämförelse med fälldinerna. 1982 1-13/10. 1982 I Hårsfjärden pågick ”Operation notvarp” vilket innebar att man under stort hemlighetsmakeri försökte fånga främmande ubåtar i en ubåtsfälla. Den första oktober gjordes de första ”säkra” observationerna. Sedan man trott sig ha spärrat in ubåten sprängde Marinen 44 sjunkbomber och 4 minor utan resultat. Regeringen Palme fann sig föranlåten att efter detta tillsätta den s.k. ”Ubåtsskyddskommissionen” under ledning av försvarsministern Sven Andersson. 1983 Överstelöjtnant Bertil Ströberg greps på huvudpostkontoret på Vasagatan i Stockholm. Han hade då i handen ett brev adresserat till polska ambassaden där han erbjöd dem att köpa hemlig information om det svenska flygvapnet. Han dömdes mot sitt nekande till sex års fängelse för grovt spioneri. Han hävdade att han inte skrivit brevet. I brist på bevis dömdes han på indicier. Ströberg hade varit chef för flygvapnets sambandscentral och hade tillgång till information om hela det militära kommunikationssystemet.
267
April Ubåtsskyddskommissionen rapporterade och konstaterade med stöd av bottenspår att en sovjetisk ubåt kränkt svenskt territorium. Man såg detta som en del av en större operation mot Stockholms mellersta och södra skärgård med tre konventionella och tre miniubåtar. Regeringen överlämnade därför en skarp protestnot till Sovjetunionen. 4/5 1983 Den svenska Marinen försökte att, med hjälp av minor, spränga en misstänkt främmande ubåt i Törefjärden norr om Luleå. Man fortsatte att jaga denna ubåt under sommaren. Augusti 1983 Den svenska Marinen jagade en misstänkt sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård och sprängde sjunkbomber i Karlskrona hamnbassäng. 8/11 1983 Två nynazister från Nordiska Rikspartiet (NRP) misshandlade en 37-årig man till döds och skar in ett hakkors i hans bröst. Händelsen utspelades i Stockholm. 1984 9-29/2 1984 Marinen sprängde 22 sjunkbomber mot en misstänkt inkräktande ubåt i Karlskrona.
29/10 1984 Två nynazister från Nordiska Rikspartiet (NRP) torterade en 67-årig man till döds i Göteborg. 1985 Den tyske forskaren Hans Werner Neulen gav ut sin bok An deutscher Seite, Internationale Freiwillige von Wehrmacht und Waffen-SS. Här konstaterade han att den svenska polisen var totalt ointresserade av att följa upp även erkännanden om krigsförbrytelser. Några svenskar ur Waffen-SS hade dömts för spioneri mot Sverige men ingen hade ställts inför rätta för krigsförbrytelser. Några fick smärre arreststraff för att de rymt från svenska förläggningar och slarvat bort uniformspersedlar. De enda länderna som inte kriminaliserat
268
SS-tjänstgöringen var Sverige, Finland, Island, och Irland. Flera svenska soldater som tjänstgjort i Waffen-SS fick kvalificerade befattningar i förvaltning eller näringsliv. Många före detta SS-svenskar kom att försvara sig med att de bara slagits för att försvara västerlandet mot kommunismen. Mot detta talar att de redan långt före kriget ingått i nazistiska organisationer som protesterat mot den svenska demokratin och demokrati över huvud taget. 1986 En medlem av Nordiska Rikspartiet (NRP) vid namn Anders Klarström dömdes för olaga vapeninnehav och dödshot mot den västsvenske revykungen Hagge Geigert. Klarström blev senare partiledare för Sverigedemokraterna och konverterade sedan till Socialdemokratin. En tulljakt hade sett ett misstänkt föremål dyka ner i vattnet i Klintehamnsviken på Gotland. Botten undersöktes och där fann man ett drygt kilometerlångt dubbelspår från en undervattensfarkost. Att spåren var från en ubåt och att ubåten var från Sovjet rådde det ingen som helst tvekan om. En man vid namn Ronny Landin ingrep när fem skinnskallar, i Nynäshamn, misshandlade invandrare med påföljd att han själv blev ihjälslagen. 28/2 1986 Sveriges statsminister Olof Palme skjuts ner i hörnet Tunnelgatan/Sveavägen i Stockholm. Även hans hustru Lisbet träffades men skadades bara lindrigt. Paret var på väg hem efter ett biobesök då en revolverman väntade in dem i korsningen. Denne försvann sedan springande från platsen. Palme fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han dödförklarades klockan 00.06. En man vid namn Christer Pettersson dömdes för mordet men friades senare i högre rätt. Stockholmspolisen drog igång världens genom tiderna mest omfattande och dyraste mordutredning som alltjämt pågår. 1/4 1986 Efter det att de svensk-sovjetiska relationerna varit dåliga under första halvan av 80-talet gjorde statsminister Ingvar Carlsson ett besök i Moskva. 1987 269
Sveriges statsminister Ingvar Carlsson ignorerade listor, från Simon Wiesenthal Center, över krigsförbrytare som misstänktes gömma sig i Sverige. Regeringen tänkte inte vidta några åtgärder då brotten, enligt svensk lag, var preskriberade Gösta Borg höll ett föredrag för frivilliga befäl där han talade om sina erfarenheter från Ardenneroffensiven. Denna gång titulerades han inte SS-Untersturmführer utan författare. Kollektivanslutning av LO-anslutna fackförbund till Socialdemokraterna avskaffades. Ett förbud mot diskriminering av homosexuella infördes. Efter utbrottet av den palestinska intifadan kritiserade Sverige Israel: ”Solidaritet med det palestinska folket kräver också att vi kraftigt fördömer den israeliska ockupationspolitiken och dess metoder. Denna politik strider emot folkrättsliga och humanitära principer och kan aldrig rättfärdigas.” Sverige kritiserade även USA: ”Det är absurt att påstå att arbetarna, bönderna, studenterna, och medelklassen rest sig i Nicaragua, El Salvador och Guatemala därför att någon utländsk makt bett dem göra det. Däremot är det uppenbart att en utländsk makt, Förenta staterna, spelar en avgörande roll när det gäller att hålla vacklande diktaturer under armarna.” Juni 1987 Återigen bedrevs ubåtsjakt i Töreviken utanför Luleå med samma klena resultat som tidigare. 1988 Denna gång befann sig den misstänkta främmande ubåten i Hävringebukten utanför Oxelösund. Sverigedemokraterna (SD) bildades och blev ett nytt politiskt parti. Det hade sin bakgrund i Sverigepartiet och organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Sverigedemokraterna ville begränsa invandringen och var ett nationalistiskt parti. Tidningen hette SD-Kuriren och den interna medlemstidningen SD Bulletinen. Man hade även en radiostation med namnet Radio SD och ett bloggprojekt som hette SD-Blogg.
270
Sovjetunionens premiärminister Ruzjkov besökte Stockholm. Sverige och Sovjet träffade vid detta tillfälle en överenskommelse om gränsdragningen i Östersjön. 3/2 1988 Statsminister Ingvar Carlsson uppmanade, i en debattartikel i Aftonbladet, den amerikanska kongressen att rösta nej till president Ronald Reagans begäran om ytterligare anslag till Contrasgerillan i Nicaragua. 1989 Historikern Heléne Lööw intervjuade en anonym gammelnazist som var partikamrat till Gösta Borg. Denne sa: ”Det är klart vi visste att judarna utrotades, det vore rent löjligt att påstå något annat. Det förstod väl varenda människa, även demokraterna. Men det betyder ju inte att vi hade något emot detta faktum. Den judiska hydran är och förblir nationalsocialisternas huvudfiende. Det totala kriget som Führern talade om det var ju kriget mot judarna. – totalt krig mot den pest som hotar att förgöra allt mänskligt. Om du inte förstår det, lilla vän, förstår du inte vad nationalsocialismen är... Att röka, gasa och bränna ut den pesthärd de judiska ghettona utgjorde var krigets huvudsakliga mål, den ariska rasens och Führerns historiska uppgift – det begriper du nog, eller hur?” 1990 Vänsterpartiet Kommunisterna byter namn till Vänsterpartiet. Vid denna tid verkade i Sverige ett nazistiskt nätverk med namnet Vitt Ariskt Motstånd (VAM). De gjorde sig skyldiga till ett stort antal grova brott vilket man på VAM nekade till. Flera av medlemmarna avtjänade långa fängelsestraff. Christopher Range var en av ledarna. Organisationen lades ner 1993. Dessförinnan hade man inspirerat ett antal ungdomar i Karlskrona att starta organisationen Nationalsocialistisk Front. Vid en uppmärksammad rättegång detta år dömdes Radio Islam:s ansvarige utgivare Ahmed Rami till sex månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Kanalens sändningstillstånd drogs in under ett år. Ahmed Rami hade anmälts till justitiekanslern av Svenska kommittén mot antisemitism. Radio Islam var en närradiokanal och webbplats som var officiellt tillägnad ”det palestinska folkets frihetskamp”. Man ägnade sig till största delen åt argumentation för 271
konspirationsteorier riktade mot judar och man hävdade att Förintelsen aldrig ägt rum. Man grundade sig på klassisk antisemitisk retorik och hävdade att judar styr världens massmedia och USA:s regering. 20/1 1990 Ett gäng rasister misshandlade en marockansk turist till döds i Lund. 12/8 1990 Två skinnskallar knivmördade en 35-årig man i Göteborg. De två förövarna anslöt sig till den nynazistiska organisationen Svarta Orden efter avtjänat straff. 1/5 1990 Två flyktingbostäder i Kimstad utsattes för mordbrand. 1991 15/6 1991 En assyrisk flykting misshandlades till döds av tre rasister i Uddevalla. 8/11 1991 En 34-årig iransk student Jimmy Rajnbar sköts till döds av ”Lasermannen” John Ausonius. Ausonius gjorde sig skyldig till tio mordförsök mellan augusti 1991 och januari 1992. Åtta av offren skadades, fyra för livet. 30/12 1991 En bomb exploderade på Stockholms central. Förövarna krävde frigivning av VAM-ledaren Klas Lund. 1992 Justitieminister Gun Hellsvik ignorerade listor, från Simon Wiesenthal Center, över krigsförbrytare som misstänktes gömma sig i Sverige. Regeringen tänkte inte vidta några åtgärder då brotten, enligt svensk lag, var preskriberade.
272
Våren 1992 Föreningen Sveriges Framtid bytte namn till Riksfronten som en markering att man anslutit sig till Nysvenska Rörelsen där man skulle utgöra en egen sektion och ge ut tidningen Rikslarm. Riksfronten tynade bort helt inom några få år. 1/7 1992 Skinnskallar omringar en bil på Sveavägen i Stockholm. Tre turkiska män i bilen misshandlas och måste föras till sjukhus. 14/8 1992 I Linköping misshandlas en man till döds av en skinnskalle och dennes kamrat. 30/11 1992 En mycket kraftig bomb anträffas i Kungsträdgården i Stockholm under en antirasistisk demonstration. 1993 Organisationen Antifascistisk Aktion (AFA) bildades som en reaktion på en allt hårdare rasism, mot bildandet av Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och mot Ny Demokratis inval i den svenska riksdagen men även till följd av ökade sammandrabbningar mellan nazister å ena sidan och antifascister och oskyldiga invandrare å den andra. Det gällde ofta sammandrabbningar under Karl XII- firande i början av 90-talet. AFA arbetar enligt principen om direkt aktion och har ingen central styrelse. Nätverkets huvudsakliga syfte är att utbyta information, samla erfarenheter och samordna aktiviteter mellan lokalgrupperna. AFA verkar oparlamentariskt och anpassar sina aktioner efter situationen även om det strider mot lagen. Organisationen betecknar sig som militant. Man ägnar sig åt opinionsbildning genom affischering, åt demonstrationer, sabotage och misshandel. Man anser att visst våld är ofrånkomligt i kampen mot nazism och kapitalism. Dessa metoder har även lett till konfrontation med polisen. Hos SÄPO klassas AFA under: ”Sådan verksamhet som syftar att med våld, hot eller otillbörligt tvång ändra det svenska statsskicket och hindra medborgare att utöva sina grundlagsfästa fri och rättigheter”.
273
Under demonstrationerna mot EU-toppmötet i Göteborg 2001 deltog AFA som en av organisatörerna. AFA har enligt polisen gjort sig skyldiga till attacker mot enskilda samt ryktesspridning och förtal på Internet. Den svenska nynazistiska tidningen Nordland grundades som en efterföljare till Blod och ära. Tidningens innehåll handlar mest om Vit makt-musik och den kom att läggas ner 1999. Det nazistiska skivbolaget Ragnarrock grundades i Helsingborg. Man distribuerade Vit maktmusik och samarbetade med Blood and Honour. Den nye ansvarige utgivaren för Radio Islam, David Janzon, dömdes för hets mot folkgrupp. 30/4 1993 En 28-årig man misshandlades till döds av tre skinnskallar i Nödinge. 1/5 1993 Ordföranden i Sverigedemokratisk Ungdom greps tillsammans med en rasist vilken bar en skarpladdad handgranat i ryggsäcken. Detta hände under Vänsterpartiets första maj-möte i Stockholm endast några meter från den plats där partiledaren Gudrun Schyman befann sig. 1/7 1993 Fyra skinnskallar misshandlade en 24-årig somalier i Trollhättan, så svårt att denne låg medvetslös i en vecka. 1/8 1993 Tre unga Sverigedemokrater anlade mordbrand mot moskén i Trollhättan. 1994 Tidskriften Storm som varit organ för VAM med sina första 10 nummer blev nu organ för Stockholms Unga Nationalsocialister (SUNS) med Tommy Rydén som redaktör. Som ansvarig utgivare angavs i tidskriften den fiktive ”löjtnant Erik Storm”. När personerna bakom tidskriften började drömma om väpnad kamp åkte flertalet fast och utgivningen upphörde.
274
En medlem i arbetarförbundet Offensiv fick sig tillsänt en videobomb som dock upptäcktes innan han hann sätta in den i sin videobandspelare. 1995 På ett möte hos den danska nazistorganisationen DSNB i Danmark, deltog folk från den norska nazisttidningen Fritt Forum, Combat 18, svenska VAM och Riksfronten. Man enades om att samarbeta över gränserna och den gemensamma postboxen blev nazisternas postbox i Göteborg. Den samlande organisationen kallade sig Anti-AFA. Detta inspirerade Göteborgsnazisterna att dra igång en våldsvåg under sommaren och deras främsta fiender blev systematiskt angripna. Målet för aktionerna var mest antirasister som blev misshandlade och utsattes för bombattentat. Tidningen Expo grundades av Tobias Hübinette som också var dess förste chefredaktör. I skrivande stund heter hans efterträdare Daniel Pohl. Expo drivs genom donationer från en lång rad föreningar och privatpersoner. Man bedriver forskning och värnar om demokrati och yttrandefrihet och verkar mot rasistiska, antisemitiska, högerextrema och totalitära tendenser i samhället. Regeringen under Ingvar Carlsson tillsatte en ny oberoende ubåtskommission som bekräftade bilden av kontinuerliga kränkningar av främmande ubåtar i minst åtta fall. Kommissionen ansåg att kränkningen i Gåsefjärden hade varit avsiktlig. Man efterlyste en bredare utrikesoch säkerhetspolitisk granskning av nationalitetsfrågan. Göteborgsnazisterna började ge ut tidningen Wehrwolf som innehöll namn och adresser på antirasister, bombrecept, och uppmaningar att attackera de namngivna personerna. Tidningen spreds bl.a. på Vit makt-konserter. Werwolf polisanmäldes men polisen kunde ingenting göra då publikationen saknade ansvarig utgivare. Detta år startades tidskriften Info 14 som i maj 2000 blev en webbtidning. Redaktör blev den tidigare Sverigedemokraten och ordföranden i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) Robert Vesterlund. Tidskriften startades som en sammanhållande faktor inom SUNS som står för Stockholms Unga Nationalsocialister.
275
Vid denna tid gjorde en organisation vid namn Svarta Orden ett kort gästspel på den svenska arenan. Svarta Orden var en högerextrem organisation med religiösa förtecken. Man hade låtit sig inspireras av 1920-talets tyska Thuleorden och försökte förena Nazism och Satanism. Medlemmen Daniel Karlsson var dömd för två mord på homosexuella män. 11/3 1995 Ishockeyspelaren Peter Karlsson knivmördades i Västerås av en medlem i nazistorganisationen Westra Aros. 1/4 1995 Den libanesiska familjen Labadi misshandlades av ett rasistiskt ungdomsgäng i Vålberg. Föräldrarna slogs ner med en kratta och ett järnrör. 13/5 1995 En 17-årig yngling, knivmördades av en främlingsfientlig 15-åring i Avesta. 29/4 1995 Rasister sköt ihjäl Tony Touhe Boija i Borlänge. 3/6 1995 Sven-Peter Pettersson, 19 år, knivmördades av en 24-åring i kretsen kring nazisttidningen Storm. Händelsen utspelade sig i Malmö. 17/8 1995 Fyra nynazister misshandlade 14-årigen John Hron i Kode. 9/9 1995 Patrik Nadji från Elfenbenskusten, knivdödades av två unga nynazister i Klippan. 1996 Kristen Demokratisk Samling (KDS) bytte namn till Kristdemokraterna (KD). Organisationen SUNS bytte namn till Nationella Alliansen och tidskriften Info14 startade en sabotagekampanj mot den antirasistiska tidningen Expo. Nationella Alliansen upphörde sedan 276
Christopher Range lämnat sin post och sedan de blivit vräkta från sina lokaler men Robert Vesterlund fortsatte att ge ut Info 14 som en oberoende tidning. Nätverket kring Info 14 var initiativtagare till Salemfonden som arrangerar Salemmarschen. Juni 1996 Den svenska justitieministern Laila Freivalds uttryckte i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag att för svensk delhadesäkerhetstjänsten granskats färdigt. Statsminister Göran Persson hade tidigare hävdat detsamma. En av de svenska utredningar Freivalds syftade på var Sandlerkommisionen som synade säkerhetstjänstens agerande under Andra världskriget och avgav tre betänkanden under 1946 och 1948. Sandlerkommisionen hade dock haft begränsade mandat. I direktiven framgick att de politiskt ansvariga inte skulle granskas. Den som skrivit direktiven var Tage Erlander som var statssekreterare under socialminister Gustav Möller och de var de båda som haft det politiska ansvaret för andra världskrigets svenska säkerhetstjänst. I ett försök att skapa en gemensam organisation för nazismen i Sverige bildade man Nationella Alliansen med tidskriften Info 14 som grund och med Christopher Rangne som ledare. Det gick inte så bra trots att SUNS gick med på ett tidigt stadium. 1997 Den nazistiska organisationen Svenska Motståndsrörelsen började detta år ge ut sin tidskrift Folktribunen med Klas Lund som redaktör. Tidningen som trycktes i tabloidformat innehöll nyheter och ideologiska artiklar. Tonen var hätsk mot invandrare och politiker varför tidningen drog på sig många anmälningar för hets mot folkgrupp. Sista numret utkom år 2002. Regeringen tog initiativet till att ge ut boken Om detta må ni berätta vilken delades ut gratis till svenska medborgare. Det är en bok om Förintelsen i Europa 1933-1945. Trots att den skiljde sig diametralt till Mein kampf så har de båda böckerna det gemensamt att de fanns i snart sagt alla hem medan ytterst få har läst dem. Utrikesdepartementet ansåg det överväldigande sannolikt att Sovjetunionen bar ansvaret för alla ubåtskränkningar. Anti-AFA flyttar sitt högkvarter från Göteborg till Ale kommun och bytte ledningsgrupp. Detta efter att den en tid gästspelat i Säffle där det hela sköttes av en VAM-aktivist. 277
En nazistorganisation med namnet Blood and Honour Scandinavia bildas i Helsingborg. Man fokuserade på ”nationella konserter” samt aggressivt och kriminellt gatuvåld. Manhadenära kontakt med Info 14. Man ligger bakom musikföretaget Ragnarrök och ger ut tidningen Route 88. Man samarbetar med Nationalsocialistisk Front, Nationell Ungdom och Nationaldemokraterna inom ramen för Salemfonden. Föreningen Nationell Ungdom (NU) var Svenska motståndsrörelsens ungdomsförbund. NU bildades 1997 under namnet Oberoende Nationell Ungdom som en parallellorganisation till Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) i stockholmsområdet. Snart bröt sig Oberoende Nationell Ungdom ut ur SDU och antog namnet Nationell Ungdom och bytte ut sin ledare Erik Hägglund mot Klas Lund. ”Nationell Ungdom är en kamporganisation. Endast de som är villiga att aktivt kämpa för att befria vårt land från främlingsväldet accepteras som medlemmar”. SÄPO ansåg att NU hade kopplingar till ”vit makt-ideologi” och anklagade dem för att sprida stora mängder rasistisk och främlingsfientlig propaganda. Under åren 2001-2002 förlorade man många medlemmar till Nationaldemokraterna. Tidningen Expo klassade NU som en nazistorganisation. Bland de ideologier som hyllas finns rumänen och fascisten Corneliu Codreanu. Sedan 2005 ligger verksamheten nere och aktivisterna är nu anslutna till Svenska Motståndsrörelsen. 12/9 1997 En grekisk invandrare; Kyriakos Lalos, misshandlades och knivskars med bl.a. punkterat lunga och spräckt skalle till följd. Detta hände i Ytterby och sex skinnskallar dömdes för grov misshandel. December 1997 En ny nazistisk organisation, Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades av medarbetare på Folktribunen och Nationell Ungdom. Den kom senare att ge ut tidningen Nationellt Motstånd. SMR är aktiv inom Salemfonden. Rörelsen är representerad på olika platser i landet. Ledaren heter Klas Lund. På medlemmarna ställs kravet att de aktivt skall delta i olika kampövningar och för medlemskap krävs att man klarar olika test. ”Endast de mest offervilliga och välmotiverade patrioterna är välkomna”. SMR har ofta kopplats till grova våldsbrott. 21/12 1997 Nazister misshandlade två invandrare i Gustavsberg och spelade in misshandeln på video. 278
1998 Forskare som hade studerat Folke Bernadottes expeditioner för att få hem danska och norska medborgare från koncentrationslägren i krigets slutskede har fått hjälteglorian att blekna betydligt. Journalisten Bosse Lindquist gjorde ett radioprogram med titeln: ”Ta judarna sist.” Historikern Ingrid Lomfors gav ut boken ”Blind fläck” och den ger också en helt annan bild av hjälpaktionen med ”De vita bussarna.” 3/1 1998 Nynazister arrangerade en stor rockkonsert i Brottby med deltagare och publik från många länder. Polisen slog till mot konserten och grep flera misstänkta för hets mot folkgrupp. Det hela fick mycket stor uppmärksamhet i pressen. 13/1 1998 En journalist på Aftonbladet skapade ”ett scoop” genom att arrangera och publicera bilder där aningslösa och med attrapper beväpnade nazister poserade utanför polisen Claes Cassel och journalisten Alexandra Pascalidous hem i Stockholm. 28/4 1998 Sveriges führer och svar på Adolf Hitler, Sven Olov Lindholm, avlider efter att ha levt ett anonymt liv sina sista år. Dödsannonsen publiceras först efter jordfästningen för att de anhöriga vill slippa nynazister och Hitlerhälsningar vid graven. Hans bortgång uppmärksammas endast i nazisttidningarna. 24/8 1998 Nynazister anlade mordbrand mot en fritidslokal för Kosovoalbaner i Rosengård, Malmö. 27/9 1998 Två unga nazister stal vapen från regementet P10 i Strängnäs. Vid husrannsakan hos tjuvarna hittade polisen dödslistor och sprängämnen. Åtta automatkarbiner kom aldrig tillrätta. 1999 En ny Anti-AFA-grupp bildades i Stockholm. Den bestod av medlemmar från bl.a. Nationalsocialistisk Front, NS i Stockholm och Nationell Ungdom. Man sysselsatte sig med 279
en grundlig kartläggning av de personer man registrerat. Man hade täta kontakter med liknade grupper i Göteborg och Helsingborg och hade efter ett år cirka 1 300 personer i sina register. De mest uppmärksammade offren var det journalistpar som drabbades av en bilbomb och syndikalisten Björn Söderberg som senare mördades utanför sitt hem. 27/1 1990 Denna dag arrangerades för första gången ”Förintelsens Minnesdag” till minne av den dag då koncentrations- och förintelselägret Auschwitz befriades år 1945. Sedan dess har denna nationella minnesdag arrangerats varje år. FN antog minnesdagen år 2005. Minnesdagen uppmärksammas årligen på olika platser i landet av skolor, föreningar och myndigheter med manifestationer av olika slag. 30/3 1999 Rasister anlade mordbrand mot syrianernas församlingshem i Västerås. 12/6 1999 Sex medlemmar av Nationalsocialistisk Front (NSF) bröt sig in hos en sovande barnfamilj i Borlänge och knivskar en mor och hennes 14-årige son. 28/6 1999 Journalisten Peter Karlsson och hans femårige son skadades av en kraftig bilbomb i Nacka. Peter Karlsson hade skrivit om nazismen i Sverige. Brottet är ouppklarat. 23/7 1999 Under detta år kulminerade det nynazistiska våldet. Den judiske dirigenten Ilya Stupel misshandlades inför sin 14-åriga dotter i Vellinge. En turkisk invandrare knivhöggs till döds på nyårsafton medan ett antal invandrare misshandlades. Antirasister mordhotades och flera kommunalpolitiker utsattes för hot om våld. 1/8 1999 Ett gäng skinnskallar trakasserade Pridefestivalen i Tantolunden i Stockholm. Två män misshandlades.
280
20/8 1999 Mordbrand i Gula villan i Haninge. Utanför hittades en bensindunk med texten ”Krossa AFA” och ”Krossa kommunismen”. En vecka tidigare hade ett 20-tal skinnskallar gått till attack mot en antirasistisk konsert i villan. 25/9 1999 Polisen spärrade in antirasisten Linus Ljunggren och tre nazister i samma cell i Nybro. Ljunggren misshandlas svårt. Finns det inga som helst minimikrav på poliser – eller vad har de sina sympatier? 12/10 1999 Den syndikalistiske fackföreningsarbetaren Björn Söderberg mördades utanför sitt hem i Sätra, utanför Stockholm, av de två nynazisterna Hampus Hellekant och Björn Lindberg kopplade till organisationen Nationell ungdom. Motivet var att Björn Söderberg avslöjat att nazisten Robert Vesterlund satt på en förtroendepost inom facket med påföljd att denne fick sparken från sin post. 16/10 1999 Rasister anlade mordbrand mot Syrianska IF:s klubbstuga i Västerås. Samtidigt pågick, i grannskapet, en fest för nynazistiska ungdomar. 31/12 1999 Tre nazister knivmördade den 19-årige idrottsledaren Salih Uzel i Skogås. 2000 26 – 28/1 2000 Regeringen Persson tog initiativet till och arrangerade en Förintelsekonferens i Stockholm. Inledande talare var Elie Wiesel. Vetenskapsrådet fick i uppdrag av regeringen att ta fram ett forskningsprogram: ”… som kunde tillgodose såväl regeringens kunskapsintresse som forskarsamhällets krav på vetenskaplig relevans och önskemål om en bredare grundval för forskningen kring Sveriges förhållande till Nazismen, Nazityskland och Förintelsen”. Resultaten skulle redovisas 2005 men har försenats mest på grund av byråkratiska rutiner när det gäller för forskare att få tillgång till handlingar ur de olika arkiven. Ett litet antal delresultat kan man dock ta del av i skrivande stund. 281
1/6 2000 Säpo påbörjade en förundersökning mot tre medlemmar i Anti-AFA vilka misstänktes för brott mot Personuppgiftslagen PUL. 28/11 2000 Förre soldaten från Waffen-SS Gösta Borg avled i Högalids församling i Stockholm. 9/12 2000 Den 17-årige västmanlänningen Daniel Wretström, på besök i Stockholmstrakten, misshandlades till döds av ett gäng där ungdomar med invandrarbakgrund ingick. Wretström blev efter det martyr för Vit makt-grupper och nazister eftersom Wretström var skinnskalle med högerextrema och nationalsocialistiska sympatier och då huvudgärningsmannen var en arab som dömdes till rättspsykiatrisk vård i stället för fängelse vilket nazisterna tyckte var alldeles för lindrigt. Nationalsocialister som alltid varit svaga för martyrer, traditioner och ritualer arrangerar sedan dess varje år ”Salemmarschen” till minnet av den mördade Wretström. Deltagande organisationer har varit Nationaldemokraterna, Nationell Ungdom, Info 14, Nationalsocialistisk Front samt Blood and Honour Scandinavia. Vid den första marschen år 2000 deltog även Sverigedemokraterna (SD). 2001 Vetenskapsrådet fick 20 miljoner kronor i öronmärkta anslag med uppdrag att forska om Sveriges och enskilda svenskars förhållande till Nazismen, Nazityskland och Förintelsen. Resultatet från forskningsprogrammet Sweden´s relations with Nazism, Nazi Germany and the Holocaust (SweNaz) skulle redovisas för svenska folket år 2005. Forskningen har i det närmaste omöjliggjorts då vissa register inte alls avhemligats och andra är enormt omständiga att få ut handlingar från. Detta år inregistrerades åter tidningen Den Svenske Nationalsocialisten, (DSNS) men denna gång som huvudorgan för organisationen Nationalsocialistisk Front (NSF) vars tidigare tidning hetat Den Sanne Nationalsocialisten. Till början gavs DSNS ut i tabloidformat men är numera en gratistidning i A4-format som även kan laddas ner från nätet.
282
18/12 2001 På begäran av amerikanska CIA levererade den svenska polisen de två asylsökande egyptierna Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza till Bromma flygplats utanför Stockholm. De svenska säkerhetspoliserna fick bevittna hur maskerade amerikanska säkerhetspoliser utsatte fångarna för psykiskt våld som bestod i att man klippte och slet av dem deras kläder, förde upp stolpiller i deras ändtarmar, satte på dem blöjor och handfängsel samt säckar över deras huvuden innan de fördes bort till Egypten där de högst troligen kom att torteras. Det påstås att USA hotat Sverige med handelsbojkott om vi nekade att låta dem föra bort de två egyptierna. När saken togs upp, efter Anna Lindhs död i september 2003, skyllde statsminister Göran Persson och justiteminister Thomas Bodström på Anna Lindh som man påstod ensam hade fattat beslutet och att de själva inte visste om saken förrän efter jul. Anna Lindhs sekreterare och nära vän Eva Franchell gav i januari 2009 ut en bok där hon hävdade att beslutet togs av Persson och Bodström och att de utsåg Anna Lindh som syndabock efter hennes död. Saken är i skrivande stund anmäld till KU. 2002 9/12 2002 Salemmarschen arrangeras till minnet av den året innan ihjälslagne skinnskallen Daniel Wretström. 2 000 personer marscherar från Rönninge station till Salem. Nätverket Mot Rasism organiserar varje år motdemonstrationer och dehadesom huvudsakligt mål att hålla nazisterna borta från Rönninge torg vilket man till viss del också lyckas med. 2003 Först detta år gjordes en statlig utredning om fallet Raoul Wallenberg och den drabbade i första hand Christian Günther vars agerande varit ”anmärkningsvärt” likgiltigt då det rörde sig om en svensk legationssekreterare med diplomatisk immunitet. Man ansåg även att Günther gjort sig skyldig till rent slarv i hanteringen av fallet Wallenberg. Den svenske diplomaten och vindflöjeln Staffan Söderblom som var verksam i Moskva vid tiden för Wallenbergs försvinnande hade endast i förbigående berört saken i sina kontakter med ryssarna. Nu skrev kommissionen: ”Söderbloms fortsatta handläggning av Raoul Wallenberg-ärendet präglas av en närmast konsekvent strävan att avlägsna ärendet från Moskva-legationens agenda”. 283
Då alltmer av den för Försvarets radioanstalt (FRA) intressanta kommunikationen övergått från radio till att bli trådbunden tog man detta år upp frågan om att ge FRA möjlighet att spana även mot trådbunden information. Folkets Nyheter var en högerextrem och Nationaldemokraterna närstående tidning vars utgivning startade detta år i samma bolag som Nordiska Förlaget och Nordiska Förbundet. Den innehöll recensioner och referat från evenemang inom Vit makt-rörelsen men även funderingar och åsikter kring rasbiologi, mångetnicitet och mångkultur. Lennart Berg är chefredaktör och han var tidigare skribent vid Folktribunen. Jonas de Geer var en av krönikörerna. Folkets nyheter ville bevara den nordiska etniciteten, värderingarna och dygderna samt den andlighet, som man ansåg har minskat, bland de nordiska folken. En del skribenter ville tydligen förbli anonyma då de skrev under pseudonymer som ex:vis Birger Jarl och Viking. I grundlagen infördes förbud mot hets mot folkgrupp på grund av gruppens sexuella läggning. 1/6 2003 Sverige fick en ny myndighet med namnet Forum för levande historia. Meningen med detta var att stärka demokrati och tolerans med utgångspunkt i Förintelsen och andra folkmord. Man hade från början en årsbudget på 40 miljoner kronor. Ursprunget till myndigheten var informationsinsatsen Levande historia som initierades av regeringen Persson 1997. Myndighetens överintendent var från början Heléne Lööw som år 2007 efterträddes av Eskil Frank. 2/8 2003 Nationaldemokratisk Ungdom angrep åter Pridefestivalen i Stockholm. 10/9 2003 Sveriges utrikesminister Anna Lindh mördas av en knivbeväpnad man på varuhuset NK i Stockholm.
284
9/12 2003 Salemmarschen arrangerades mellan Rönninge station och Salem med 2000 deltagare och hade nu blivit en av de största manifestationerna för Vit makt i Europa. 2004 Detta år bildades Nordiska Förbundet vilka sa sig ha som mål att arbeta utomparlamentariskt eftersom ”demokratin aldrig kan rädda svenska folket från etnisk undergång”. Förbundets talare och skribent Henrik Johansson hade i sin bok Sista steget målat upp en framtidsplan för den svenska nationalismen som förbundet arbetade för. 9/2 2004 Stort rabalder i media med protester sedan kung Carl XVI Gustaf dekorerat diktatorn i Brunei, Sultan Haji Hassanal Bolkia, med Serafimerorden. Denne sultan och envåldshärskare hade bland annat stämts av ett antal kvinnor för sexuella övergrepp. Nu hade han fått samma fina orden som tidigare förärats Mussolini, Göring och Ceausescu. 8/10 2004 Svenska freds- och skiljedomsföreningen protesterade emot att kung Gustaf XVI Gustaf och Sveriges regering dekorerat Sergei Stepasjin med Nordstierneorden. Sergei Stepasjin hade i mitten av 1990-talet varit chef för ryska säkerheten och var som sådan en av de ytterst ansvariga för kriget mot Tjetjenien. Man ansåg att denna dekoration var ”en skymf mot alla som dödats, sårats eller på andra sätt drabbats av det grymma kriget”. 9/12 2004 Salemmarschen detta år hade minskat till 1 500 deltagare då bland annat Nationaldemokraterna uteblev till följd av interna konflikter. Motdemonstranterna valde att hålla till inne i Stockholm och samlade där ca: 2 500 deltagare. 2005 2/4 2005 I Göteborg misshandlades fyra personer av medlemmar i Nationell Ungdom och Göteborgs Fria Nationalsocialister. (GFN).
285
7/7 2005 Tre tunnelbanetåg och en buss sprängdes av terrorister i centrala London mitt i morgonrusningen. En vecka senare lade folkpartiets vice ordförande Jan Björklund fram ett förslag . Han och hans parti tyckte att lärarna i landets gymnasieskolor borde involveras i jakten på morgondagens självmordsbombare. Lärarna skulle kartlägga sina elevers inställning till religion och rapportera detta till SÄPO för att öka chanserna att upptäcka religiösa fanatiker i tid. Justitieminister Thomas Bodström ville av samma anledning ge polisen möjlighet att avlyssna telefoner, använda dolda kameror, läsa privatpost samt att göra hemlig husrannsakan i svenska medborgares hem. Han ville även tillåta buggning. 9/5 2005 Statsminister Göran Persson blev intervjuad i riksradiokanalen P1: Reportern: Hur ser du på det faktum att Sverige inte bidrog särskilt mycket till att bekämpa nazismen? Göran Persson: Vi stod utanför kriget och jag hade aldrig någonsin i det sammanhanget känt någon skuld eller osäkerhet beroende på detta. Vi gjorde rimligen vad vi skulle göra också i olika internationella sammanhang för att trycka på. Men vi var inte med i kriget och det har jag aldrig skämts för. Reportern: Så det är med rak rygg som du står där tillsammans med de andra ledarna vars länder har offrat miljontals unga människor i kriget? Göran Persson: Ja och den utrikespolitik som Sverige drev var inriktad på att inte gå med i krig, att inte hamna i krig. Och så var det också under första världskriget och så var det också under 1800-talet. Det är vår tradition och vår historia och över den fredsinriktade utrikespolitiken har jag aldrig någonsin känt något annat än stolthet. Sedan andra länder räddat Europa och offrat miljoner soldater och andra människoliv så hade Sverige förlängt kriget genom att förse nazityskland med malm, kullager och många andra krigsförnödenheter samt tjänat storkovan på världsbranden. Är inte detta det mest ofattbara att en svensk statsminister några decennier senare kan vara stolt över sitt lands agerande under kriget.
286
17/5 2005 Norges före detta statsminister Kåre Willoch intervjuades i svensk radio där han berättade att ”Sverige var påfallande eftergivet för de tyska kraven. Värst var de så kallade sanitetstågen som i verkligheten försörjde de tyska trupperna.” 28/9 2005 Rektorn på en skola i Vålberg misshandlades av två nynazister. 27/10 2005. Sveriges regering antog ett lagförslag om att Säpo skulle ha tillgång till alla patientjournaler rörande potentiella attentatsmän som kunde tänkas utgöra hot mot kungafamiljen, regeringen och framstående politiker. November 2005 Landvetters flygplats utanför Göteborg fick tillstånd att testa en ny sorts övervakningskamera som kunde se rakt igenom kläderna på dem som passerade säkerhetskontrollen. 17/11 2005 Ett antal personer i Järna misshandlades under en period på några veckor av nynazister. 9/12 2005 Salemmarschen lockade endast 1 300 deltagare. Inne i Stockholm samlade nätverket mot rasism ett tusental deltagare. December 2005 AFA tog på sig branden i Tråvads spinneri i Vara kommun vilket var ett välkänt tillhåll för nazister. Aktionen rubricerades som mordbrand.
287
2006 12/3 2006 I Vimmerby attackerade ett tiotal nazister en studiecirkel som hölls av ungdomar från Socialistiska Partiet i ABF:s lokaler. Kursdeltagarna misshandlades med påkar. Tre av de attackerade måste föras till sjukhus. 8/3 2006 En forskare vid Stockholms universitet, Mats Deland klagade i en skrivelse att regeringen inte gjort någonting för att underlätta för de forskare som vill ”kartlägga svenska myndigheters hantering av misstänkta krigsförbrytare under och efter andra världskriget”. Riksdagen hade i lag SFS 2002: 1124 avhemligat handlingar hos säkerhetspolisen, skapade innan 1949. ”Problemet med långa, tidvis extremt långa väntetider kvarstår. Likaså kvarstår problemet att SÄPO, med några få undantag, inte tillhandahåller arkivförteckningar. De militära arkiven har inte alls avhemligats. Det sänker drastiskt kvaliteten på resultatet – ingående studier är omöjliga att bedriva…”. 12/4 2006 Denna dag ställde folkpartisten Erik Ullenhag i riksdagen en interpellation till statsminister Göran Persson: ”Infria löftena från Förintelsekonferensen” ”I slutdeklarationen från Förintelsekonferensen i Stockholm år 2000 lovade de deltagande staterna att vidta alla nödvändiga åtgärder för att underlätta öppnandet av alla arkiv för att säkerställa att alla dokument som har samband med Förintelsen görs tillgängliga för forskare. Trots att det var Göran Persson som stod värd för konferensen har Sverige ännu inte infriat löftet. Nu är det dags att se till att öppna arkiven så att forskare kan gå till botten med det svenska agerandet under kriget. Initiativet från Göran Persson med Förintelsekonferensen och projektet Levande historia var lovvärda. Men samtidigt har den senaste tidens forskningsresultat visat att vi inte klarar att göra upp med vårt eget medlöperi till nazismen. Ett första steg är att låta forskare söka kunskap och därför måste arkiven öppnas.
288
Vi är vana vid att Göran Persson trendkänsligt ägnar politiskt intresse åt en fråga ett par månader åt gången. Men frågan om Sveriges agerande under kriget är alltför viktig för att statsministern skall tillåtas smita från löftet han gav under Förintelsekonferensen”. 20/5 2006 Några knivbeväpnade nazister tog sig in på RFSL:s fest i Kristianstad. I bråket skadades ett antal personer. Bland de gripna fanns nazistiska NSF:s länsledare, som häktades för misshandel. September 2006 Sverigedemokraterna (SD) hade framgång i valet där man passerade 2,5 procentspärren för statligt partistöd. Man hade även framgångar i kommunalvalen och fick mandat i 145 kommuner. Man lyckades inte besätta alla mandat med partiföreträdare. 9/12 2006 Salemmarschen avlöpte lugnt som fackeltåg med ca: 1 000 deltagare. 2007 5/3 2007 Den franske förintelseförnekaren Robert Faurisson gästade Sverige för en hemlig föredragsturné. Bakom arrangemanget står Nationalsocialistisk front och bland publiken på mötet i Stockholm märktes Jan Bernhoff och Ahmed Rami. 29/9 2007 Karl XVI Gustav och Norges stortingspresident Jageland avtäckte ett monument som skall få oss att minnas de vita bussarna i andra världskrigets slutskede då 15 000 fångar från olika koncentrationsläger kördes till Sverige av Röda korset. När de vita bussarna förs på tal är det så gott som alltid Folke Bernadotte som får hela äran. Det nämns sällan att initiativtagaren var Norges exilregerings representant i Sverige Niels Christian Ditleff, från World Jewish Congress. Man nämner heller aldrig Himmlers estniske massör Felix Kersten vilken var den man som med risk för sitt eget liv förmådde Himmler att släppa de flesta fångarna. I Sverige gjorde man allt för att råda bot mot sitt skamfilade rykte i krigets slutskede. Man ökade biståndet till inte bara de nordiska länderna utan även till krigsdrabbade länder på kontinenten. Man skickade hundratals ton med mat och kläder och andra förnödenheter man ökade flyktingmottagningen och som kronan på verket sände man iväg en prins med ett antal 289
vita bussar för att rädda fångar från koncentrations- och dödsläger. År 1998 sände Sveriges Radio ett reportage av journalisten Bosse Lindquist under rubriken: ”Ta judarna sist” och historikern Ingrid Lomfors har också bidragit till att Folke Bernadottes gloria förlorat mycket av sin glans. Att Günther valde just Folke Bernadotte till ledare för busskaravanen berodde på att han kände Hitler svaghet för de svenska kungligheterna. Prinsen hade att förhandla med Himmler och dennes medarbetare Walter Schellenberg men kontakterna togs lika ofta med Himmlers estniske massör doktor Felix Kersten. Väl framme i Tyskland fick man tillåtelse att samla skandinaviska fångar i det nordtyska koncentrationslägret Neuengamme och där ge dem mat, läkemedel och vård men villkoret var att man med de vita bussarna först tömde lägret på de ursprungliga fångarna. De vita bussarna kom att agera fångtransport i tysk tjänst när de transporterade 2 000 utmärglade och dödsjuka fångar till andra läger i Braunschwig och Hannover. Fångarna i Neuengamme var ryssar, fransmän och polacker och de var i så dåligt skick att många av dem inte klarade resan. När de togs ombord på de vita bussarna trodde de att de skulle bli räddade och några dog av ren glädje. Vid framkomsten till de nya lägren hade en del redan avlidit. En chaufför vid namn Sten Olsson vittnade om detta: ”Så som dessa människor behandlades är det inte tillåtet att behandla djur hemma i Sverige. Jag såg med egna ögon hur en vakt slog en fånge i huvudet med gevärskolven så han segnade ner. Denne fånge avled senare på natten i en buss. Jag var personligen med och bar ut två döda”. Det finns många uppgifter om hur man selekterade genom att ta skandinaver först, hur man valde ut icke judar framför judar och fångar från västra Europa före polacker och slaver. Forskaren Ingrid Lomfors kommentar löd att: ”handlingen inte sker i enlighet med den opartiska humanitet som Röda korset skall stå för”. Oktober 2007 Enligt en dokumentär i TV-programmet ”Uppdrag granskning” var Sovjetunionen endast ansvarig för grundstötningen av ubåten U 137 vid Gåsefjärden. Det mesta tyder på att det varit NATO-ubåtar som kränkt svenskt territorialvatten. 1/11 2007 Två 16-åriga pojkar dömdes för brutalt mord på en 55-årig rullstolsbunden man i dennes hem i Upplands - Väsby den 18 juni. De fick tre respektive två och ett halvt års sluten ungdomsvård. En tredje pojke på 15 år dömdes till 110 timmars ungdomstjänst då han bara 290
varit med vid det första av tre tillfällen. Mannen misshandlades vid tre tillfällen med början eftermiddagen till följande morgon. Mannen fick ta emot sparkar och slag med basebollträ och när han var döende fick han ett flertal knivhugg. De filmade misshandeln med mobilkamera samtidigt som man gjorde upprepade Hitlerhälsningar. Pojkarna sägs vara medlemmar i Nationalsocialistisk Front och i deras datorer fann polisen mängder med nazistiskt material och filmer av autentiska mord och misshandelsfall. 7/11 2007 Högsta domstolen friade de två männen Leif Liljestrand och Göran Jonsson från misstankar om hets mot folkgrupp. Liljestrand stod som ansvarig utgivare för internetsidan Bibeltemplet där man kunde läsa att ”homosexuella skulle hängas på pålar på stadens torg” Man krävde även dödstraff för homosexualitet. Texten fick ligga kvar på hemsidan. Göran Jonsson som stod bakom Nationalsocialistisk fronts nättidning där det argumenterats för att de som stödjer människors rätt till homosexuella relationer i förlängningen också stödjer pedofili, incest, nekrofili och tidelag. Man hade också citerat ett gammalt lexikon som hävdat att zigenare i huvudsak livnär sig på stöld och tiggeri. Att zigenare är av en ”utpräglad parasitkaraktär” med ”en naturlig obenägenhet för hårt eller regelbundet arbete”. Vad skall till för att någonting skall kallas ”hets mot folkgrupp” och är inte detta lagrum någonting helt överflödigt i svensk lagstiftning efter detta. November 2007 Expertis inom det militära var eniga om att de ljudupptagningar man gjort i samband med ubåtsjakterna på 80-talet inte kom från ubåtar utan snarare från ett avlägset ytfartyg. 2008 6/3 2008 Polisen slog till mot nazister i en fastighet i Stockholm, Västerort, där man fann så mycket lätta och tunga vapen samt sprängmedel att man tvingades utrymma fastigheten. I samband med tillslaget arresterades tre medlemmar av organisationen Svenska Motstånds Rörelsen(SMR) och på andra adresser i Stockholm arresterades ytterligare personer. 18/6 2008 Sveriges Riksdag antog proposition 2006/07:63 och gav därmed Försvarets radioanstalt (FRA) befogenhet att avlyssna trafik i kablar som passerar rikets gränser. Lagen träder i kraft 291
den 1 januari 2009 och för att välja ut intressant information används sökbegrepp. Massor av experter och en stor folkopinion protesterade genom demonstrationer, bloggar och websidor.
Epilog Någon har sagt: ”Det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss någonting av historien”. I skrifter om andra världskriget och på inskriptioner vid olika koncentrationsläger finner vi ofta devisen: ”Låt det inte hända igen!” För att råda bot mot det sjuka så krävs det först och främst att patienten har sjukdomsinsikt och vill bli botad. Det stämmer inte så bra in på Sverige. I samband med en förintelsekonferens där statsminister Göran Persson blev intervjuad i TV sa han: ”Sverige har ingenting att skämmas över när det gäller det andra världskriget”. Jag häpnade. ”Är karl´n helt historielös? Hörde jag rätt?” Jag såg nyheterna två timmar senare och han sa samma sak då. Jag hade hört rätt. En tid senare uttryckte han saken sålunda: ”Jag är stolt över Sveriges politik under andra världskriget.” När Sveriges roll i Andra världskriget kommer på tal så finns det två läger. En del menar att den svenska regeringen räddade oss undan kriget genom att föra en klok eftergiftspolitik. Det är helt fel. Det var inte vår regering som räddade oss. Det var ryssar, britter, amerikaner och soldater från 39 andra länder. När detta krig kommer på tal skall vi svenskar ikläda oss en passande rodnad, inte bara på kinderna utan över hela kroppen. ”Hade inte vi försett nazityskland med järnmalm och kullager och tillåtit transitotrafiken hade Hitler ockuperat oss” tycks vara den allmänna meningen. Det finns ingenting som tyder på att det är sant. Han ockuperade våra grannländer Danmark och Norge för att spärra in Skagerack och Östersjön för de allierade. Hans andra skäl var att han ville anlägga U-båtsoch flygbaser i dessa länder för planerade anfall mot Storbritannien. Det tredje skälet var att han ville skydda malmtransporterna. Hitler hade ingen nytta av att ockupera Sverige. Han sa själv i ett uttalande sommaren 1940: ”…att Sverige befunne sig i kniptången, och att en militär aktion mot detta land därför vore överflödig och ur ekonomiska och andra synpunkter till direkt skada för tyska intressen.” I händelse av ett tyskt anfall kunde vi lätt göra gruvorna obrukbara för åratal framåt. Samma sak kan gälla kullagerfabrikerna. När de tyska arkiven öppnades av de allierade efter kriget 292
kunde man inte finna minsta lilla antydan till anfallsplaner mot Sverige och när advokat Hugo Lindberg intervjuade Hermann Göring i Nürnberg, några dagar före dennes självmord, förnekade Göring att det någonsin funnits några anfallsplaner mot vårt land och han hade, i det läget, ingen anledning att ljuga. Även om det hade funnits en reell fara för ett tyskt anfall – hade vi då moralisk rätt att rädda vårt eget skinn genom att förlänga kriget för övriga världen med cirka två år? Tyskland fick drygt 90 procent av järnmalmen till sin rustningsindustri från Sverige. När den svenska regeringen träffat ett avtal med de allierade om hur mycket malm vi fick leverera till Tyskland kringgick vi denna överenskommelse genom att leverera malm till Polen som ju var ockuperat av tyskarna. De polska arbetarna drevs som slavar i gruvorna och medan deras egna barn frös och svalt gick resultatet av deras arbete till Sverige i utbyte mot järnmalm till den tyska krigsmaskinen. På grund av Wallenbergs agerande och med den svenska regeringens goda minne fick amerikanska arbetare mitt under brinnande krig tillverka kullager till Hitlers Wehrmacht. När Sveriges roll diskuteras är det oftast transiteringen som kommer på tal. I andra hand kommer exporten av järnmalm och kullager men detta är bara en liten del av allt vårt fjäsk. Vi hängde ordnar och medaljer på tyska koryféer, och lät vår ÖB ta emot en tysk orden. En av vår två främsta finansmän, Jacob Wallenberg, utnämndes av Hitler till ”Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden” för att han gjort Tredje riket ”synnerligen stora tjänster”. Vi hjälpte tyska myndigheter med registrering av judar. Vi försåg de tyska nazisterna med många tusen arierintyg. Vår polis hade ett nära samarbete med sina kollegor i Gestapo. Vi skickade vänskapliga delegationer från armén, flottan, flyget, pressen och kyrkan. Vi bjöd in tyska officerare till militärmanöver. Vi levererade trähus som vi körde upp till norra Finland med hundratals svenska lastbilar. Vi försåg tyskarna med båtar, hästar, kött och reparerade deras militärfordon mm. Vi utlämnade nazimotståndare, flyktingar och desertörer till dödsläger, tortyr och avrättning. Vår regering trotsade grundlagen och ströp det fria ordet och yttrandefriheten då man beslagtog tidningar och satte dess redaktörer i fängelse för att de berättat sanningen om naziregimens förbrytelser. Samtidigt lät vi den nazistiska propagandan flöda fritt. Vi hade sträng censur av allt som kunde tänkas stöta den tyska regimen när det gällde litteratur, teater, revyer, film och andra kulturyttringar. Vi hade ett rikligt utbyte med nazityskland med idrottsevenemang, konstutställningar, film, teater, mässor och olika utställningar. Vi hade till och med en ”Hitlerskola” för barn i Stockholm och ett organiserat utbyte av sommarbarn. Våra banker och juvelerare m.fl. gjorde fina affärer i tyskt stöldgods. Vi satte vår egen demokrati ur funktion med beslag av tidningar, transport- och 293
skingringsförbud, döljande av fakta, telefonavlyssning, brevcensur, arbetsläger för oliktänkande, hus och kroppsvisitationer. Ledande nazister höll tal till svensk trupp. Listan kan göra längre. Vid krigsslutet sökte sig tusentals krigsförbrytare till Sverige som en säker tillflyktsort. Vi rannsakade dem aldrig. De hölls en kort tid i läger och släpptes sedan. Waffen-SS stämplades i Nürnbergrättegången som en krigsförbrytarorganisation men de svenska soldater som tjänstgjort där blev aldrig ens förhörda i saken. Svenska officerare som var med och startade nazistiska organisationer och grupper, även inom försvaret, lämnade uppgifter till Nazityskland och planerade en statskupp blev aldrig ens förhörda utan sparkades snett uppåt. Flera befordrades. Samma sak gäller höga polischefer och byråkrater. Det går aldrig att uppskatta hur många tusen flyktingar som pinades ihjäl i koncentrationsoch dödsläger efter att ha vägrats asyl i vårt land. I riksdagens flyktingdebatt sa socialdemokraten Erik Brandt: ”Regeringen kunde inte vara okunnig om att man redan år 1940 fullt systematiskt började utrotningskriget mot judarna”. Den liberala tidskriften NU 1942: ”Omvärlden ägnade sig åt flyktingkonferenser i stället för att släppa in de förföljda. Sverige är ett av de länder, som under denna stora världskris har uppträtt minst generöst, minst gästfritt, minst humant mot de tusenden, som kom till oss och bad oss rädda deras liv”. Östen Undén: ”Om vår allmänna opinion utsättes för inflytelser utifrån genom en kombination av mörkläggning och propaganda, så ökas inte vår motståndskraft genom avväpning av pressen. Genom censuren ökar i stället trycket av inflytelserna utifrån”. Ur GHT: ”Det allvarsammaste är att själva tågan i vårt folk, själva svenskheten, har givits till spillo. Vårt folks självförtroende, vår självaktning har offrats… Där talet om folkets självständighet och ära visar sig vara ord, ord och ingenting annat än ord, där har folkets livsnerv anfrätts”. 294
Inför transiteringen sa vår försvarsminister Per Edvin Sköld: ”Vad vinner vi med en eftergift. Vi vinner, att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd. Därför är det bäst att vi bli ockuperade. Om vi nu säga ja, blir vår militära beredskap meningslös”. Högerledaren Gösta Bagge: ”Denna dag blev Sverige en enklav i det tyska livsrummet; militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland”. Den lagliga norska stortingspresidenten , Carl Hambro, sa efter kriget att Sverige samarbetade med nazityskland före och under ockupationen av hans land. Det är mycket möjligt att vår regering överdrev krigsriskerna för att med dem som förevändning kunna föra en politik som gynnade vår lönsamma handel med Nazityskland. Ture Nerman uttryckte saken så här: ”Sveriges tjänsteställning till Tyskland beror inte bara på feghet. Den beror på stora affärer; främst malmen som hjälper tyskarna att förlänga kriget”. Efter El Alamein och slaget vid Stalingrad insåg vår blandregering att tyskarna skulle förlora kriget. Nu gällde det att snabbt vända på kappan och rädda vårt skamfilade anseende. Vi stoppade transiteringen och lättade på censuren. Man oroades över hur ekonomin skulle utvecklas efter kriget och tillsatte en kommission. Vi utbildade tusentals norska och danska flyktingar till poliser. Våra skolbarn fick samla in kläder till olika europeiska länder. Vi öppnade gränserna för flyktingar och satte igång enorma hjälpprojekt. Det hela kröntes med ”De vita bussarna” där vi satte en prins som galjonsfigur för att på så sätt skapa ny goodwill åt vårt land. Vad menar jag då med att vi ingenting lärt? Jo, vi fortsätter att fjäska för den starke som i dag heter USA. Vi anklagade, med all rätt, Sovjetunionen för att man där endast hade ett parti att rösta på vid allmänna val. I USA har man två partier som inte nämnvärt skiljer sig från 295
varandra. För att bli president krävs det att man är multimiljonär och dessutom kan få mångmiljonbelopp från de största företagen, som sedan förväntar sig gentjänster. Vem av två presidentkandidater som vinner är totalt likgiltigt för de fattiga som lever ett hopplöst liv, med droger och kriminalitet, i sina getton. Därav det rekordlåga valdeltagandet. I Sovjetunionen rådde diktatur men USA kallas för demokrati. Där har man kommit på att man i stället kan hjärntvätta hela folket att tycka som de styrande. En handfull enorma mediakonglomerat med tidningar, film, radio och teve, sköter all opinionsbildning med hjälp av tusentals reaktionära frikyrkopastorer. Folket får lära sig att de bor i ”Världens ledande demokrati som fått i uppgift av Gud att styra världen.” Detta trots att man bara hyser fem procent av jordens befolkning. Man har under efterkrigstiden tillsatt och stöttat en massa diktatorer runt om i världen och lagt sig i allt man inte haft med att göra. I en stor gallupp bland EU-medborgare ansåg de flesta att USA utgör den största faran för världsfreden. Sverige är jordens mest amerikaniserade land – på andra plats kommer USA. Om man bortser från vår egen blygsamma produktion av film och teveprogram så ser vi nästan uteslutande undermåligt amerikanskt strunt. En man som förvandlas till en grön hulk, en apa som är större än en skyskrapa osv. osv. Stolt visar man upp sin enorma kriminalitet med pangpang och enfaldiga biljakter. Tyskland är i dag det land med vilket vi har det största handelsutbytet men det gäller inte kulturen. Under ett år visas i svensk television över 1 200 amerikanska program men endast 53 tyska. Vi lyssnar nästan bara till amerikansk skräpmusik och vår inhemska produktion är mestadels bara försök till efterapning. Jag har ofta frågat mig om det inte görs några filmer i Frankrike, Tyskland, Spanien eller i övriga EU-länder eller i övriga världen? Samma sak gäller musiken. Skrivs det inte någon skräpmusik utanför USA och Sverige? Svaret är enkelt: Föder man upp en liten gosse på fiskpinnar och blodpudding så kommer han att äcklas av all annan föda som vuxen. Någon har sagt att ”Sverige är neurotikernas och dilettanternas liberalkapitalistiska lilla turland vars ungdom vulgärkulturens Amerika våldtar flera timmar om dagen”. Varför gick vi egentligen med i EU då vi undviker så gott som allt kulturellt utbyte med de övriga medlemsstaterna. Med dagens snabba kommunikationer betyder de geografiska avstånden ingenting så varför ansökte vi inte i stället om att få bli USA:s femtioandra delstat. Efter den harangen får jag förmodligen höra att jag skall vara tacksam mot USA som besegrade Tredje riket och räddade Europa under Andra världskriget. Den som uttrycker sig så visar bara att han är ett offer för världshistoriens fläskigaste propagandalögn. I USA hade man ingen som helst tanke på att rädda Europa. Där agiterade man tvärtom emot att amerikanska män skulle offras på Europas slagfält. En stark organisation bildades som kallade 296
sig Isolationisterna och där var den svenskättade atlantflygaren Charles Lindberg en av förgrundsgestalterna. Det var först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour som åtföljdes av en tysk krigsförklaring som USA gick med i kriget. Varenda fältherre i världshistorien har förstått att det är bättre att möta fienden på utländskt territorium än att få in kriget i det egna landet. Det var uteslutande därför som USA sände trupper till Europa. Den 6:e juni 1994 firades 50-årsminnet av de allierades invasion av stranden utanför Caen i Normandie. Vi kunde följa detta firande med dess pompa och ståt, veteraner, musik, parader och högtidstal. Där kunde vi se och höra att det var de amerikanska trupperna som besegrade Hitler. Det framgick inte alls att det var ett 40-tal länder som kämpade mot Nazityskland. Att Hitler var besegrad före dagen D och Operation Overlord framgick inte alls. Det avgörande slaget stod i Stalingrad kring nyåret 1943 när 284 000 tyska soldater inringades i strängaste vinterkyla. Tyskarnas nederlag fullbordades i världshistorien största fältslag, det gigantiska slaget vid Kursk då 3 000 ryska pansarvagnar besegrade lika många tyska. I juni 1944 stod Röda armen vid Warszawa. 28 tyska divisioner med 350 000 man gick förlorade på östfronten mellan den 23 juni och 27 augusti 1944. 70 procent av den tyska försvarsmakten hade satts in på Östfronten. Vid tiden för Operation Overlord hade tyskarna 228 divisioner i öster. I väster hade de endast 58 divisioner varav endast 15 kunde sättas in i Normandie. Där bestod de tyska manskapet till stor del av gamla gubbar och småpojkar. Engelsmännen firar årligen sin seger i slaget vid el-Alamein i Nordafrika. Där hade tyskarna tre divisioner. Sådana fältslag förekom i hundratal i Ryssland. Sovjetunionen förlorade 27 miljoner medborgare under kriget. Det var alltså Sovjetunionen som besegrade Hitlers arméer före invasionen av Normandie fast det återstod mycket jobb på flera fronter. Kriget var inte bara ett slag mellan demokrati och diktatur det var till största delen ett slag mellan två diktaturer. Det är förvisso sant att ryssarna fick en hel del material som skeppades över från USA men först sedan slaget om Atlanten vunnits av västmakterna i maj 1943. Då var det avgörande tyska nederlaget i Stalingrad redan ett faktum. Sedan fick man amerikanska lastbilar, jeepar och lok vilket var nödvändigt för snabbheten i krigets slutskede men ryssarna hade själv världens största krigsproduktion. Huvuddelen av Röda armens vapen var under hela kriget av inhemsk tillverkning. Detta med USA som den store segraren i Andra världskriget stämmer alltså inte alls. Det är bara en produkt av decennier med massiv propaganda och många hundra Hollywoodfilmer som visar hur en handfull tvålfagra amerikanska elitsoldater besegrar hela divisioner med korkade tyskar. 297
Jag försvarar på intet sätt attentatet mot World Trade Center men jag förstår att det var en följd av USA:s politik i mellanöstern. I attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 dog sammanlagt 2 986 människor vilket var en fruktansvärd tragedi. I Sverige utlystes en tyst minut för dödsoffren. Det krig och den ockupation som USA och deras allierade, i strid mot FN, bedriver i Irak har, enligt tidningen The Lancet, lett till en överdödlighet på 655 000 irakier. Om araber ansetts ha samma människovärde som amerikaner skulle vi följdriktigt behövt utlysa 219 tysta minuter. När Sveriges statsminister, Göran Persson, en tid efter Irakkriget kommer hem efter att ha besökt presidenten har han upptäckt att ”Buch är en rejäl karl”. Trots att vi bestämt oss för att inte exportera vapen till krigförande länder säljer vi så mycket vi kan till USA som ständigt befinner sig i krig, ofta utan FN:s godkännande. Vi upprätthåller goda förbindelser med det land som efter eget godtycke arresterar människor runt vår jord, fängslar och torterar dem utan att de ens får reda på vad de anklagas för och utan rättegångar. Finns det någon som tror att exempelvis ett land som Belgien skulle kunna skicka agenter till Sverige för att hämta två män och föra dem till Egypten för internering och tortyr? Sådana eftergifter gör Sverige bara för den starkaste, precis som under andra världskriget. I valrörelsen 1968 reste jag som artist med den socialdemokratiska valturnén genom Norrland. Vi artister och musiker spelade och sjöng varefter Olof Palme och andra statsråd höll valtal. Detta år kände rörelsen ett behov av en martyr och dammade av den svenskättade fackföreningsmannen Joe Hill som falskeligen beskylldes för mord och avrättades i statsfängelset i Utah år 1915. En man på LO skrev ett scennummer för Monica Nielsen om Joe Hill. Att denne inte var Socialdemokrat utan syndikalist framgick inte. Ingen vet hur många mandat Joe Hill fixade åt partiet 1968. Jag nämner detta som en parallell till den taktik samma parti bedrev omkring år 2 000. Kring millennieskiftet ville den trendkänslige Göran Persson bättra på partiets goodwill och denna gång valde han att låta Tage G. Pettersson leda en stor delegation till Auschwitz för att där lägga ner en stor krans. Han lät ge ut boken ”…om detta må ni berätta…”. Han ordnade en förintelsekonferens i Stockholm. Han instiftade institutionen Levande Historia och lovade att nu skulle alla arkiv öppnas för forskning kring Sveriges roll i Andra världskriget. Själv stod statsministern i teve med tre små stenar som han plockat i Auschwits och sa: ”Tänk om dessa stenar kunnat tala”. Då fick jag kväljningar. Cynismen firar triumfer när man använder
298
förintelsen som valpropaganda och då eftergiftspolitikens Sverige, utan att ha gjort upp med sitt förflutna, försöker knipa poänger som världssamvete. Levande historia är bra men hur det gick med öppnandet av arkiven vet vi nu. De övriga ceremonierna och Sveriges stora behov av att kreera rollen som världssamvete blir inte trovärdigt förrän vi gjort upp med vårt eget agerande under kriget. Jag är inte naiv nog att tro att detta någonsin kommer att ske.
Personförteckning Adlercreutz, Carlos. 1940 okt. Adler-Karlsson, Gunnar. 1979. Adler-Rudel, Salomon. 1943 24/2. 1943 mars. Agiza, Ahmed. 2001 18/12. Ahlberg, Alf. 1943. Ahnlund, Nils. 1940 9/4 Aalders, Gerard. 1979. Alstrin, Sven Erik. 1940 28/8. Al Zery, Mohammed. 2001 18/12. Amelin, Albin. 1934. Anderberg, Rudolf. 1940 28/8. Anderson, Ivar. 1934.1944 juni. Andersson, Gustaf. 1939 13/12. Andersson, Ernst Hilding. 1951. 25/9. Andersson, Sten. 1940. Andersson. Sven. 1973. 1982 1-3/10. Andreasson, Curt. 1946 våren. Anger, Per. 1944 juli. 1944 9/7. Ankarcrona, Hugo. 1941 18/2. Arrhenius, Svante. 1909. Arvidsson, Stellan. 1934. Ashton-Gwatkin. 1939 apr. Aschberg, Robert. 1942 sommaren. Asklund, Erik. 1934. 299
Aurén, Sven. 1940 18/10. Ausonius, John. 1991 8/11. Ax:son Johnson, Axel. 1941. Bader, Andreas. 1975 24/4. Bagge, Gösta. 1939 13/12. 1940 1/5. 1940 18/6. 1941 7/1. 1941 hösten.1941 21/10. 1941 16/11. 42 sept. Baresic, Miro. 1971 7/4. Bartel, Elsa. 1946 sommaren. Bartels, Heinrich. 1933. Beck-Friis, Johan. 1943 sommaren. Bennedich, Carl. 1914 6/2. Berg, Lennart.2003. Berg, Manne. 1055. Berggren, Hans. 1941 juli. Berggren, Hinke. 1908 12/7. Berghei. 1933 6/12 Bergling, Stig. 1969. 1979. Bergman, Johan Olof. 1931 7/2. Bergström, Kurt. 1939. Bergquist, Thorwald. 1939 13/12. Berlin, Rickard. 1939 18/12. Bernadotte, Folke. 1945 16/2. 1945 april. 1945 22/4. 1945 4/5. 1945 20/10. 1998. Bernhoff, Jan. 2007 5/3. Bertil, prins. 1941 maj. Bille, Stig. 1930 19/1. 1930 1/11. Bindefeldt, Michael. 1942 sommaren. Biörck, Gunnar. 1939 16/1. Bjerkander, Gustav. 1933 dec. Bjugren, Björn. 1040 2/8. Björklund, Ingeborg. 1934. Björklund, Jan. 2005 7/7. Blomberg, Erik. 1934. Blomberg, Harry. 1943. 300
Blomkvist, Ruben. 1934. Bode, Johnny. 1949. Bodström, Thomas. 2005 7/7. Boheman, Erik. 1942 15/10. 1942 26/10. 1943. 1943 24/2. 1944 17/8. Boija, Tony Touhe. 1995 29/4. Boldt-Christmas, Emil. 1941 14/1. 1946. Bolkiah, Haji Hassanal. 2004 9/2. Bommenel, Elin. 1945 jun/jul. Bonnier. 1942 28/1. Borg, Arne. 1940 13/3. 1943 apr. Borg, Gösta. 1941 22/6. 1941 1/9. 1941 13/9. 1941 okt. 1941 1/11. 1942. 1942 okt. 1944 25/1. 1944 juli. 1944 1/8. 1945. 1945 5/3. 1945 apr. 1951. 1987. Borgström, Hans. 1940 3/3. Bormann, Martin. 1941 16/7. Botwid, Hans. 1943. Brajkovic, Andjelko. 1971 7/4. Brandt, Erik. 1943. 1943 okt. 1943 20/10. Branner, Per-Axel. 1943 1/9. Branting, Georg. 1947. 1948. Branting, Hjalmar. 1918 39/5. 1920. 1921. 1939 13/12. Bratt, Peter. 1973. 1974 4/1. Braun, Eva. 1945 30/4. Brenner, Arvid. 1943. Brick, Daniel. 1943. Brunius, Pauline. 1942. Böök, Fredrik. 1925. 1933 våren. 1933 april. 1944 4/10. 1945. Carl XVI Gustaf. 2004 9/2. 2004 8/10. Carlberg, Carl-Ernfrid. 1928. 1955. 1957. Carl Eduard. 1932 19/10. Carl, prins. 1941 sept. Carlsson, Ingvar. 1987. 1995. 1986. Cassel, Claes. 1998 13/1. Ceausescu, Nicolae. 1980. 2004 9/2. 301
Cederholm, Stig. 1940 13/3. 1942 25/5. 1949. Chamberlain, Neville. 1938 29/9. Champs, Charles de. 1939 dec. Champs, Henri de. 1939 20/4. 1941 18/11. Chaplin, Charlie. 1889 16/4. 1939 jun. 1945 höst. Christiansen, Arne. 1942 feb. Chrusjtjev, Nikita. 1959 19/7. Churchill, Vinston. 1939 vintern. 1940 mars.1940 10/5. 1940 1/8. 1941 15/10. 1942 26/10. 1943. 1944 sept. 1945 feb. Chotek, Sophie von. 1914 28/6. Clifford. 1933 6/12. 1934 3/1. Codreanu, Corneliu. 1997. Cramm, Gottfried von. 1942 sept. Curman, Sigurd. 1940 18/2. Dagerman, Stig. 1945 höst. Dahlberg, Frank. 1933 jan. Dahlberg, Gunnar. 1933 6/12. 1933 6/12. 1935. Dahlerus, Birger. 1939 25/8. 1939 13/10. 1940 2/1. 1940 15/4. 1941. 1941 maj. Daladier, Édouard. 1938 29/9. 1040 mars. Danielsson; Ivan. 1944 1/6. 1944 9/7. Dankwort, Werner. 1940 1/10. Dardel, Gustaf von. 1943 31/8. Degerstedt, J. 1945 30/4. Deland, Mats. 2006 8/3. Dellwo, Karl Heinz. 1975 24/4. Dibelius, Otto. 1942 sept. Dickson, J A. 1947 7/12. Ditleff, Niels Christian. 1945 9/3. Domö, J F. 1939 13/12. Douglas, Archibald. 1915 juni. 1918 jan. 1933 dec. 1939 30/11. 1940 jan. 1940 3/3. 1940 3/7. 1940 12/8. 1942. 1946. 1947 7/12. Douglas, Ludvig. 1915 juni. Dunér. 1933 6/12. 302
Dymling, Carl Anders. 1939 8/9. 1940 feb. Eden, Anthony. 1944 sept. Edfeldt, Johannes. 1934 1/5. 1943. Edman, Olof. 1941 18/11. Edquist, Karl Göran. 1931 7/2. 1931 11/5. 1946 11/1. Ehrensvärd, Carl August. 1918 jan. 1944 nov. Eichmann, Adolf. 1943 9/2. Eidem, Erling. 1934 2/5. 1934 dec. 1940 7/6. 1941. 1942 sept.1944 2/5. Eisenhower, Dwight. 1944 6/6. 1945 april. Ekman d.ä. Gösta. 1949. Ekstedt, Hjalmar. 1941 18/11. Ekström, Martin. 1918 jan. 1933 dec. 1934 26/1. 1941 juli. 1947 7/12. Elgström, Anna Lenah. 1943. Elmer, Birger. 1965. Enbom, Fritiof. 1952. Enell, Harald. 1940 3/7. Engberg, Athur. 1920. Engdahl, Per. 1930 hösten. 1939 1/11. 1931 14/5. 1933 3/3. 1933 höst. 1937 18/6. 1940. 1941 sept. 1942 23/5. Engdahl, Sven Edvard. 1941 22/6. Engelbrecht, Erwin. 1941 22/6. Englund, Carl Emil. 1934. Engman, Gary. 1972 15/9. Engzell, Gösta. 1040 1/10. 1942 3/12. 1943 31/8. Enslin, Gudrun. 1975 24/4. Eriksson, Elof. 1925. Eriksson, Herman. 1939 13/12. 1944 19/3. Erixon, Sven. 1934. Erkko, Eljas. 1940 29/1. Erlander, Tage. 1940 sommar. 1941 21/4. 1942 25/9. 1944. 1944 19/1. 1944 20/5 1944 hösten. 1946 6/11. 1948. 1949 sept. 1953 16/2. 1953 14/3. 1955. 1956 29/3. 1959. 1996 jun. Essén, Rutger. 1930 höst. 1933 3/3. 1941 sept. 1941 14/10. 1941 20/10. 1941 18/11. 1941 1/12. 1945. 1945 17/8. 303
Fahlander, Nils. 1941 feb. Falk, Hjalmar. 1941 18/11. Falkenhorst, Nikolaus. 1940 20/5. 1941 18/4. Faurisson, Robert. 2007 5/3. Fevrell, Emil. 1939 20/4. Fincke, August. 1942 okt. Flyg, Nils. 1934. 1937. Fogeklou-Norlind, Emilia. 1943. Forshell, Anders. 1940 april.1940 okt. 1946. Franco, Francisco. 1972 15/9. Frank, Eskil. 2003 1/6. Franz Ferdinand, kronprins. 1914 28/6. Fredborg, Arvid. 1939 17/2. Freivalds, Lajla. 1996 jun. Frick, Carl. 1942 vår. Frick, Wilhelm. 1937 5/12. Fridegård, Jan. 1942 22/8. Furugård, Birger. 1925 12/8. 1926. 1927 15/11. 1929 18/12. 1930 1/4. 1930 1/11. 1931 23/1. 1932 24/12. 1933 jan. 1933 15/1. 1933 25/1. 1933 7/10. 1934 3/1. 1934 28/4. 1936. Furugård, Gunnar. 1925 12/8. Furugård, Sigurd. 1924. 1925 12/8. Fock. Evald. 1940 29/2. Forshell, Anders. 1941 22/6. Fälldin, Torbjörn. 1981 27/10. Gaulle, Charles de. 1944 6/6. 1944 27/10. Geer, Jacob de. 1940 9/4. Geer, Jona de. 2003. Geer, Lousie de. 1912 jan. Geer, Wilhelm de. 1940 3/6. Geigert, Hagge. 1986. Geijer, Lennart. 1972 15/9. Gernandt, Edward, 1945. 1945 17/8. George VI. 1940 19/4. 1944 6/6. 304
Gerstein, Kurt. 1942 22/8. 1942 23/8. 1942 sept. Gjerswold, Hugo. 1952. Gnista, Eric. 1934. Goebbels, Joseph. 1930 1/11. 1931 17/2. 1935. 1939 13/10. 1940 13/2. 1940 19/2. 1040 mars. 1940 27/11. 1942 28/1. 1942 31/3. Goerdeler, Carl. 1941 7/1. 1943 april. Grafström, Eric. 1918 jan. 1933 dec. Grafström, Sven. 1940 3/1. 1940 13/4. 1941 21/10. 1941 29/11. 1942 sept. 1944 nov. 1946 sommaren. Grafström, Thure överste. 1933 29/9. Grassman, Paul. 1933. Grauers, Allan. 1942 feb. Grebst, Willy A:son. 1913. Gromyko, Andrej. 1955 maj. Gronell. 1933 6/12. Grünewald, Isaak. 1936. Guillou, Jan. 1973. 1974 4/1. Gulin, Sven. 1939 18/12. Gunnarsson, Gunnar. 1940 18/10. Gustav Adolf, prins. 1932 19/10. 1936 4/6. 1939. 1939 feb. Gustaf V. 1911. 1912 jan. 1914 6/2. 1918 30/5. 1935 14/5. 1936. 1939 feb. 1939 23/8. 1939 3/10. 1939 13/12. 1940 18/2. 1940 13/4. 1940 19/4. 1940 1/8. 1940 14/9. 1941 31/7. 1941 hösten. 1941 aug. 1941 okt. 1941 20/10. 1941 16/11. 1941 10/12. 1941 juletid. 1942 17/2. 1942 17/3.1942 sept. 1944 17/3. 1944 25/9. 1953 16/2. 1953 14/3. Gustav VI Adolf. 1953 16/2. 1953 14/3. Gustaf-Jansson, Gösta. 1934 1/5. Gyllenkrok, Axel. 1940 okt. Günther, Christian. 1914 28/1. 1939 13/12. 1939 22/12. 1939 23/12. 1940 29/1. 1940 18/2. 1940 12/4. 1940 12/5. 1940 15/5. 1940 3/6. 1940 6/7.1940 7/6. 1940 juli. 1940 13/8. 1940 20/9. 1940 1/10. 1941 7/1. 1941 25/1. 1941 15/3. 1941 20/10. 1941 22/2. 1941 6/3. 1941 25/4. 1941 22/6. 1941 22/6. 1941 4/7. 1941 31/7. 1941 hösten. 1941 4/8. 1941 11/9. 1941 16/11. 1941 18/11. 1941 19/12. 1941 juletid. 1942 17/2. 1942 våren. 1942 5/3. 1942 12/3. 1942 1/11. 1942 7/11. 1942 26/11. 1942 3/12. 1942 10/12. 1942 21/12. 1943 jan. 1943 8/1. 1943 9/2. 1943 15/3. 1943 6/5. 1943 April. 1943 14/5. 1943 18/5. 1943 sommaren. 1943 juni. 1943 305
1/7. 1943 28/7. 1944 17/3. 1944 6/6. 1944 13/6. 1944 juli. 1944 23/9. 1944 1/11. 1944 1945 feb. 1945 april. 1945 12/4. 1945 22/4.1945 4/5. 2003. 16/12. 2007 29/9. Göring, Carin. 1925 20/3. 1931 9/10. 1931 17/10. 1933 8/11. 1933 dec. 1934 19/6. 1951. Göring, Hermann 1905. 1919 dec. 1920 20/2. 1922 dec. 1923 3/2. 1923 9/11. 1925 20/3. 1925 sommar. 1925 5/8. 1925 2/9. 1925 7/10. 1926 22/5. 1927 7/6. 1931 9/10. 1933 3/3. 1933 18/3. 1933 28/3. 1933 23/6. 1933 höst. 1933 okt. 1933 8/11. 1934. 1935. 1936 4/8. 1939 feb. 1939 25/8. 1939 13/10. 1940 2/1. 1940 12/1. 1940 16/2. 1940 19/2. 1940 15/4. 1940 6/5. 1940 15/5. 1940 1/8. 1940 2/8. 1940 sept. 1941 maj. 1941 16/7. 1941 31/7. 1943 okt. 1945. 1946 3/6. 2004 9/2. Haakon VII. 1940 12/4. 1944 6/6. 1940 7/6, Haegermark, H. 1941 14/7. 1941 18/7. Hagman, Torsten. 1940. Haijby, Curt. 1936. 1939 febr. 1953 16/2. 1953 14/3. Halifax E F. 1939 25/8. 1943. Hallberg-Cuula, Gösta. 1932 15/10. 1957 14/4. Hallberg, Ebbe. 1940 3/3. Hallgren, Eric. 1940 12/4. 1955. Hallgren, Konrad Otto. 1926 3/9. 1929. 1930 19/1. 1931. Hallström, Eric. 1933 dec. 1934. Hallström, Sven. 1933 dec. Hambro, Carl. 1940 11/4. Hamilton, K G. 1941 21/4. Hammar, Gillis. 1940 8/3. Hammarskjöld, Dag. 1953 31/3. 1957 mars.1961 18/9. Hammarskjöld, Hjalmar. 1917. Hammenhög, Waldemar. 1935. Hansson, Sigfrid. 1928 10/2. 1938. 1938 7/11.1938 sept. Hansson, Per Albin. 1924.1928 10/2. 1931 24/9. 1933 28/3. 1936 19/6. 1936 sept. 1939. 1939 22/2. 1939 27/8. 1939 30/11. 1939 13/12. 1939 dec. 1939 22/12. 1940 3/1. 1940 16/1. 1040 16/2. 1940 18/2. 1940 26/3. 1940 15/5. 1940 6/7. 1940 1/8. 1940 9/4. 1940 12/4. 1940 13/4. 1940 1/5. 1940 18/6. 1940 okt. 1941 5/5. 1941 21/4. 1941 22/6. 1941 31/7. 1941 hösten. 1941 11/9. 1941 okt. 1941 2/12. 1941 juletid. 1942. 1942 17/2. 1942 21/8. 1942 sept. 1942 1/11.
306
1942 20/11. 1942 3/12. 1944. 1944 19/3. 1944 juli. 1944 1/11. 1945 10/3. 1945 7/5. 1946 25/3. 1946. 1946 6/11. Hansson, Valerius. 1939 18/12. Haralds, Hjalmar. 1905. Harrie, Ivar. 1940 9/4. 1943. Haushofer, Karl. 1905. Heckscher, Sten. 1942 sommaren. Hedengren, Sven. 1930 1/11. 1931. 1946. Hedenström, Gunnar. 1940 3/3. Hedin, Sven. 1890 24/5. 1890 26/6. 1912 jan. 1914 6/2. 1915 2/2. 1936 4/8. 1936 dec.1937 dec. 1938. 1939 13/10. 1940 19/2. 1940 mars. 1940 4/3. 1940 5/12. 1941 18/11. 1944 25/9. Hedlund, Gunnar. 1948. 1956 29/3. Heidenstam, Rolf von. 1940 15/4. Heidenstam, Verner von. 1935 14/2. Hellenborg, Yngve. 1939 1/9. Hellsvik, Gun. 1992. Henriksson, Fritz. 1933 1/3. Herder von. 1946 Herslow, Carl. 1942 17/2. Hertzman-Ericson, Gurli. 1940 3/5. 1943. Hess, Rudolf. 1935 14/5. Heydrich, Reinardt. 1939. 1941 feb. 1941 31/7. Himmler, Heinrich. 1929. 1929 18/12. 1942 20/1. 1942 31/12. 1943 1/7. 1944 16/12. 1945 9/3. 1945 22/4. 1945 4/5. Hindenburg, Paul von. 1931 9/10. 1934 2/8. Hitler, Adolf. 1889. 1905. 1913. 1922. 1923 3/2. 1923 9/11. 1925 26/2. 1925 20/12. 1930 1/11. 1930 14/10. 1931 17/2. 1932 24/10. 1933 30/1. 1933 18/3. 1933 2/3. 1934 2/5. 1934 3/6. 1934 2/8. 1936.dec.1938 29/9. 1939 20/4. 1939 25/8. 1939 13/10. 1940. 1940 mars.1940 19/2. 1040 4/3. 1940 apr. 1940 maj. 1940 18/6. 1940 5/12. 1941. 1941 16/7. 1941 juletid. 1942. 1942 17/2. 1942 17/3. 1942 31/3. 1943 24/2. 1943 Mars. 1945. 1945 30/4. Hjalmarsson, Harald. 1911. 1918 jan. 1918 feb. 1918 13/4. 1918 29/4. 1918 30/5. Hjalmarsson, Jarl. 1918 jan. 1959 19/7. Hjort, Bror. 1934. Hjörne, Harry. 1942 12/3. 307
Hofsten, Nils von. 1943. Holm. 1933 6/12. Holmin, G. 1941 14/7. Holmberg, Olle. 1943. Holmgren, Israel. 1942. 1944. Holmström, Arne. 1936. Horney, Jane. 1944 19/1. Horney, Nils. 1940 18/10. H:son Ericsson, Stig. 1940 mars. 1940 okt. Hron, John. 1995 17/8. Hugo, Yngve. 1943 2/2. Hull, Cordell. 1944 mars. Hübinette, Tobias. 1995. Hudson. Brittisk handelsminister. 1939 apr. Hägglöf, Gunnar. 1939 apr. 15/4 1940. 1940 juli. 1941 7/1. 1946 25/1. 1931 juli. 1943 juni. Häggqvist, Gösta. 1933 dec. 1936. Höglund, Zeth. 1935 23/2. 1940 18/6. 1942 april. 1944 20/5. Högman, A W. 1931. 1941 22/6. Isacsson, Håkan. 1973. Jacobsson. 1933 6/12. Jageland, Stortingspresident. 2007 29/9. Jansson, Heribert. 1951. Jonsson, Göran. 2007 7/11. Janzon, David. 1993. Johansson, Arne. 1944 1/8. Johansson, Henrik. 2004. Johansson, Ivar Lo. 1934 Johnson, Eyvind. 1934. 1943. Juhlin-Dannfeldt, Curt. 1940 3/7. 1941 29/11. 1944 julen. Jung, Helge. 1939 8/12. 1946 25/1. 1944 1/4. Junker, Gunnar. 1936. Jägerskiöld, Stig. 1941 18/11. 308
Järte, Otto. 1915 juni. Kantzow, Carin von. 1905. 1920 20/2. 1922 dec. 1923 3/2. 1935. Karl XVI Gustav. 2007 29/9. Karl-Gerhard. 1940 7/6. 1943 2/2. 1949. Karlsson,Daniel. 1995. Karlsson, Karl 1940 3/5. Karlsson, Peter. 1995 11/3. Karlsson, Peter. 1999 28/6. Karlström, Nils: 1936. Keitel, Wilhelm. 1941 16/7. Kellgren, Josef. 1934. Kersten, Felix. 1943 1/7. 1944 16/12 1945 9/3. 1945 apr. 1945 22/4. Kielland, Axel. 1943 1/9. Kilbom, Karl. 1929 18/12. Kissinger, Henry. 1976 maj. Kjellén, Rudolf. 1905. 1915 juni. 1916. Klarström, Anders. 1986. Koblek, Steven. 1941 26/10. Kollontaj, Alexandra. 1939 23/12. 1940 29/1. 1944 17/3. 1944 juli. 1944 24/8. Koslowski, Fritz. 1939 höst. Koht, Halvdan. 1940 12/4. Koux, Peter. 1945. Krabbe, Hanna. 1975 24/4. Krendel, Gösta. 1940 3/3. Kreuger, Torsten. 1940 6/6. 1942 28/1. 1943 Mars. Kronberg, Kalle. 1940 16/6. Krupp, Alfried. 1958. Krupp, Gustav. 1921. Krämer, Karl Heinz. 1942 okt. Kumlin, Ragnar. 1939 apr. Körscher, Norbert. 1977 31/3. Labadi, familjen. 1995. 1/4. 309
Lager, Fritioff. 1931 7/2. Lagercrantz, Olof. 1940 13/3. Lagerkvist, Per. 1933. 1934. Lalos, Kyriakos. 1997 12/9, Lancken, Rickman von der. 1939 20/12. 1940 17/1. 1940 3/6. Landin, Ronny. 1986. Larsson, Ynve. 1915 juni. Laurell, Rolf H. 1945. Leander, Zarah. 1936 1/3. Leche-Löfgren, Mia. 1945 7/5. Leche, Vilhelm. 1909. Leijon, Anna-Greta. 1975 24/4. 1977 31/3. Leissner, Åke. 1939 17/2. Leube, Kurt. 1941 22/6. Levy, Ludvig. 1940. Lidbom, Carl. 1973 6/4. Lidfors, Bengt. 1907. Lie, Tryggve. 1944 1/11. Liliehöök, Malcolm. 1942 3/3. Liljestrand, Leif. 2007 7/11. Lindh, Anna. 2001 18/12. Lindh, Naomi. 1972 15/9. Lindberg, August. 1940 1/5. 1941 11/9. Lindberg, Elof. 1936 10/6. Lindberg, Hugo. 1946 3/6. Linde, Ebbe. 1934. Lindén Artur. 1933 dec. Lindgren, Anna Karin. 1977 31/3. Lindhagen, Arthur. 1946 maj. Lindholm, Sven Olov. 1925. 1926 3/9. 1929. 1930 1/4. 1930 1/11. 1931. 1931 24/12. 1933 jan. 1933 15/1. 1933 25/1. 1935 14/2. 1935 sept. 1937 1/9. 1942 6/3. 1942 20/11. 1943 14/6. 1998 28/4. Lindkvist, Folke. 1998. Lindkvist, Joel. 1932 15/10. 310
Lindman, Arvid. 1907. 1920. 1921. Lindstedt, Gustav. 1933 dec. Lindström, Gustav. 1946. Lindström, Rickard. 1941 27/2. 1944. Lindquist, Bosse. 2007 29/9. Linnér, Ragnar. 1941 1/9, 1941 13/9. List, Wilhelm von. 1942 våren. Ljung, Helge. 1939 20/4. 1940. 1940 17/1. 1946. 1946 3/6. Lithander, Per Emanuel. 1912 jan. Ljungdal, Arnold. 1934. Ljunggren, Linus. 1999 25/9. Lo-Johansson, Ivar. 1934. Lomfors, Ingrid. 1998. 2007 29/9. Louise, prinsessa. 1941 20/10. Ludendorf, Erich. 1923 9/11. Lund, Klas. 1991 10/12. 1997. 1997 dec. Lundborg, Herman. 1909. 1916. 1919. 1922 1/1. 1935. Lundén, Barthold. 1913. Lundin, Kurt. 1943 24/12. Lundkvist, Artur. 1934. Lundqvist, Martin. 1941. feb. 1944. Lönn, Erik. 1941 feb. Lönnegren, Fritz L. 1941 14/8. Lönnegren, John. 1944 hösten. Löwenadler, Holger. 1939 13/12. Lövland, Jörgen. 1905 26/10. Lööw, Helene. 1989. 2003 1/6. Magnusson, Märta. 1931 9/10. Mallet, Viktor. 1941 6/3. 1942 21/12. Malm, Einar. 1934 1/5. Malmberg, Bertil. 1943. Malmgren. 1933 6/12. Mann, Heinrich. 1934. 311
Mannerheim, Gustav. 1918 jan. 1935. 1944 juli. 1944 1/8. Martinsson, Harry. 1934. 1940 13/3. 1943. Martinsson, Moa. 1934. Masterton, kapten. 1931 14/5. Masur, Norbert. 1945 apr. Meinhof, Ulrike. 1975 14/4. Meller Zakomelsky. 1941 20/10. 1941 19/12. Meyer-Donner, Willy. 1931 8/12. Meyerhöffer, Alf. 1941 18/11. 1946. Meynen, legationsråd. 1933 6/1. 1933 1/3. Miculic, Blago. 1971. Midby, Karl. 1939 3/7. Mikson, Evald. 1946. Mineur, Patrik. 1944 1/8. Moberg, Vilhelm. 1934. 1934 1/5. 1940 9/4. 1941 5/10. 1942 13/3. 1942 aug. 1943 April. 1945. Mohncke, Wilhelm. 1945. Molin, Adrian. 1905. 1915 juni. Molotov, Vjatjeslav. 1939 23/8. 1940 29/1. 1940 9/4. 1946 juni. 1956 23/9. Montelin, Gösta. 1941 22/2. Moseson, Gustaf. 1948. Munck, Bror. 1931. Munthe, Malcolm. 1941 19/7. Mussolini, Benito. 1930. 1938 29/9. 2004 9/2. Müller, Heinrich. 1941 feb. Myrdal, Alva. 1934. 1935. Myrdal, Gunnar. 1934. 1935. Myrgren, Legationspastor. 1945 30/4. Möller, Gustav. 1939 13/12. 1940 10/2. 1940 sommar. 1941. 1942 25/9. 1944 hösten.1948 22/6. 1955. Möllman-Palmgren, Holger. 1933 höst. Mörner, Marianne. 1933 dec. Mösse, Carl-Erik. 1939 16/1.
312
Nadji, Patrik. 1995 9/9. Nerman, Ture. 1934. 1939. 1939 10/11. 1940 27/3. 1940 9/4. 1940 3/5. 1943. 1944. 1944 20/5. 1946 maj. 1969 7/10. Neulen, Hans Werner. 1985. Neuman, Bertel. 1940. Nilsson, Anton. 1908 12/7. Nilsson-Ehle, Herman. 1936. 1939 20/4. Nilsson, Knut. 1935 14/2. Nilsson, Torsten. 1945 juni/juli. 1967. 1969. Nilsson, Valter. 1944 25/1. Nilsson, Vera. 1934. Norberg, Curt Birger. 1943 mars. Nordborg, Yngve. 1945 30/4. Nordenskiöld, Bengt. 1940 2/8. Nordström, Gunnar. 1933 dec. Nordström, Ludvig (Lubbe). 1940 3/5. Nordström, Torsten. 1940 3/3. Norén. 1933 6/12. Norén, Oscar. Slutet av 1800-talet. 1905. Norström, Vitalis. 1905. Norrman, Sven. 1942 17/8. Nothin, Torsten. 1939 febr. 1953 16/2. 1953 14/3. Odeberg, Hugo. 1940 7/6. 1941 22/6. Ohlin, Bertil. 1944. 1959 19/7. Oljelund, Ivan. 1943. Oppenheim, Waldemar von. 41 19/12. Oredsson, Göran Assar. 1955. 1956. 1960. Orrenius. 1933 6/12. Oscar II. 1889. 1890 24/5. 1905 7/6. Ossietzky, Carl von. 1936 dec. Otter, Göran von. 1942 22/8. 1942 23/8. 1942 sept. Otterdahl, Jeanna. 1943. 313
Pagrotsky, Leif. 1942 sommaren. Palm, Thede. 1940 sommaren. 1945 juni/juli. Palme Lisbet. 1986 28/2. Palme, Olof. 1965 jul. 1968 feb. 1972. 1982 1-13/11. 1968. 1972. 1986 28/2. Palmblad, Lilly. 1945 17/8. Palmér. Margit. 1934. Palmqvist, Jim. 1940. 1940 3/3. Papen, Frans von. 1939 16/1. 1941 aug. Pascalidous, Alexandra. 1998 13/1. Patzelt, Berta. 1946 11/1. 1946 11/1. Patzelt, Herbert. 1946 11/1. Paulsson, Robert. 1942 13/11. 1944 hösten. Paulus, Friedrich. 1943 2/2. Pehrsson-Bramstorp, Axel. 1936 19/6. 1939 12/10. 1939 13/12. Persson, Göran. 1996 jun. 2003 1/6. 2005 9/5. 2006 12/4. Persson, Gösta. 1945. Persson, Carl. 1969. Petersén, Carl. 1940 sommaren. Petrén, Alfred. 1920. Pettersson, Sven-Peter. 1995 3/6. Peyron, Henry. 1918 jan. Pflug-Hartung. 1931. Pilarski, Rolf. 1939 3/7. Pioch, Günther. 1944 18/8. Pohl, Daniel. 1995. Posse, Amelie. 1940 9/4. Post, Eric von. 1939 22/12 Princip, Gavrilo. 1914 28/6. Pöhl, Hjalmar. 1941 19/10. Quensel, Nils. 1939 13/12. Quisling, Vidkun. 1942 13/3. 1949.
314
Rabe, Elisabeth. 1939 25/8. Rainbar, Jimmy. 1991 8/11. Rami, Ahmed. 1990. 2007 5/3. Ramsay, Henrik. 1943 9/2. 1944 26/6. Range, Christopher. 1990. 1996. Rapp, Sven. 1934. Rappe, Axel. 1918 jan. Rasmussen Hjelmen, Martin. 1040 10/2. Rauschning, Hermann. 1940. Reagan, Ronald. 1988 3/2. Rebrina, Tomislav. 1972 15/9. Redin, Ivar. 1940 7/6. Remarque, Erich Maria. 1940. Reuterswärd, Gustaf. 1940 feb. Ribbentrop, Joachim von. 1939 23/8. 1940 19/2. 1940 16/5. 1940 18/6. 1942 5/3. 1942 17/3. 1942 31/12. Richert, Arvid. 1939 20/4. 1940 9/4. 1940 12/5. 1940 18/6. 1941 26/10. 1941 16/11. 1942 23/8. 1943 23/11. 1946 sommaren. Rickman, Alfred Fredrik. 1940 19/4. Rogberger, Martin. 1940 18/10. Rolfsen, Katie. 1943 2/2. Rolovic, Vladimir. 1971 7/4. 1972 15/9. Roosevelt, Franklin D. 1942 26/10. 1945 feb. Ros Eric. 1953 16/2. 1953 14/3. Rosen, Clarence. 1941 18/11. Rosen, Carl Gustaf von. 1920 20/2. 1935 3/10. 1946 våren. Rosen, Eric von. 1905. 1920 20/2. 1933 höst. 1933 okt. 1933 dec. 1935. 1939 14/12. Rosen, Eugene von. 1905. Rosen, Hugo. 1943 okt. Rosen, Mary von. 1933 dec. Rosenberg, Alfred. 1905. Rosenberg, Algot. 1908 12/7. Rosenblad, Nils. 1941 18/11. Rubbestad, Axel. 1944 26/6. 315
Russel, Bertrand. 1967 dec. Rydén, Tommy. 1994. Rydgren, Mauritz. 1905. Ryti, Risto. 1944 juli. 1944 1/8. Röhm, Ernst. 1934 30/6. Sandgren, Gustav. 1934. Sandler, Rickard. 1939 3/10. 1939 12/10. 1939 18/10.1939 30/11. 1939 2/12. 1939 13/12. 1940 16/2. 1940 18/6. 1948. Sandström, Sven-Erik. 1941 18/11. Scharp, Vilhelm. 1933. Schein, Harry. 1939 feb. Schellenberg, Walter. 1945 4/5. 2007 20/9. 2007 29/9. Schnell, C G. 1933 dec. Schnurre, Karl 1941 25/4. 1941 22/6. 1941 juli.1941 4/7. 1941 31/7. 1941 4/8. 1941 18/11. 1941 10/12. Schröder, Calle. 1940 13/3. Schultz, Fritz. 1939 3/7. Schultz, chaufför. 1931 9/10. Schwede, Franz. 1932 19/10. Schyman, Gudrun. 1993 1/5. Schön, Bosse. 1936 1/3. 1945 30/4. Sefve, Ivar. 1948. Seger, Gerhart. 1934. Segerstedt, Torgny. 1933 2/3. 1939 18/12. 1940 mars. 1940 13/6. 1940 26/6. 1940 6/7. 1940 27/8. 1942 28/1. 15/3 1945. 1945 31/3. 1955. Segerstedt, Torgny dy. 1946 maj. Sellander, S A. 1946 9/10. Selassie Haile. 1934 sommaren. 1935 3/10. 1946 våren. Sellén, Simon. 1940. Sellin, A M. 1915 21/10. Scherman, Jan. 1942 sommaren. Sibylla, kronprinsessa. 1932 19/10. 1936 1/8. 1936 4/8. 1941 17/7. 1941 21/10. 1942 20/4. Sillén, Hugo. 1929 18/12. 316
Simonsson, kommendör. 1946. Singer, Kurt. 1939. Sjöberg, Alf. 1939 13/12. Sjöberg, Sven Oskar. 1940 20/5. Sjöström, Henning. 1953 16/2. Skarin, August. 1889. Sköld, Otte. 1934. Sköld, Per Edvin. 1939. 1939 18/10. 1939 2/12. 1939 5/12. 1939 13/12. 1939 14/12. 1940 27/8. 1941 23/3. 1941 22/6. Sohlman, Rolf. 1957 5/3. Sommerlath, Walther. 1934 1/12. 1938. Staff, Karl. 1911. 1912 jan. 1913 21/12. Stalin, Josef. 1940 9/4. 1940 4/5. 1945 feb. 1946 juni. Staunning, Thorvald. 1937. Steen, Carl August. 1939 3/7. Stenhoff, Frida. 1943. Stepasjin, Sergei. 2004 8/10. Steinbeck, John. 1942. Stille, Per. 1934 3/1. Stjärnstedt, Marika. !934 1/5. 1940 9/4. 1943. Stolpe, M. 1943 18/2. Stolpe, Sven. 1934 1/5. 1943. Storm, Erik. 1994. Storm, Sven. 1934. Stupel, Ilya. 1999 23/7. Strasser, Gregor. 1927 15/11. Ströberg, Bertil. 1983. Ström, Fredrik. 1933 1/3. 1935 23/2. 1940 3/5. Strömberg, S O. 1945 30/4. Strömbäck, Helge. 1941 maj. Stålgren, Gustaf. 1939 3/7. Suber, Margareta. 1943. Sutton Pratt. Överste. 1940 19/4. Svanbom, Uno. 1940 3/3. 317
Swedlund, Nils. 1945 juni/juli. 1949 sept. Svensson, Knut. 1940 29/2. Sydow, Gerhard von. 1946 11/1. Sydow, Oscar von. 1921. 1936. Sudoplatov, Pavel. 1936 1/3. Söderberg, Björn. 1999. 1999. 12/10. Söderberg, Hjalmar. 1943. Söderblom, John Olof. 1942 sept. Söderblom, Nathan. 1942 sept. Söderblom, Staffan. 1940 juli. 1941 22/6. 1942 sept. 1944 nov. 1946 juni. 2003. Söderman, Harry. 1943 sommaren. Sörman, Simon. 1934. Tamm, C F. 1939 20/2. 1940 apr. 15/4 1940. Tamm, Viking. 1934 sommaren. 1935 3/10. Tancred, Lennart. 1940 13/3. Telander, Teodor. 1933 6/12. 1941 18/11. 1941 1/12. 1945. 1945 17/8. Terboven, Josef. 1942 13/3. Ternberg, Helmuth. 1940 sommaren. Tersmeden. 1941 18/11. Tamm, Fabian. 1940 maj. 1946. Tham, Wollrath. 1931 7/2. Thulstrup, Åke. 1943. Thomsen, Hans. 1943/15/3. 1944 23/9. Thorsing, Oscar. 1940 feb. Thörnell, Olof. 1939 20/2. 1940 20/5. 1940 27/8. 1941 mars.1941 21/4. 1941 4/7. 1941 14/7. 1942 17/2. 1942 våren. 1944 1/4. 1944 julen. Tingsten, Herbert. 1935. 1936. 1946 våren. Trygger, Ernst. 1912 jan. 1924. Tunberg, Sven. 1940 feb. 1940 15/4. Turitz, Herman Gustaf. 1930. Uhr, P R. 1940 2/8. Ullenhag, Erik. 2005 12/4. 318
Undén, Östen. 1935. 1940 18/6. 1941 26/2. 1945 juni/juli.1945 7/5. 1952. 16/6. 1954 juni. 1956 29/3. 1061 18/9. Uthman, von. 1941 juli. 1941 14/7. 1941 hösten. Uzel, Salih. 1999 31/12. Wachtmeister, Fredrik. 1905 26/10. Waerland, Are. 1962. Wahlström, Lydia. 1943. Wallenberg, Knut. 1917. Wallenberg, Jacob. 1939. 1939 5/12. 1940 20/7. 1940 sept. 1941. 1941 7/1. 1944 juni. Wallenberg, Marcus. 1917. 1939. 1939 sept. 1939 5/12. 1940 20/7. 1941 Dec. Wallenberg, Raoul. 1944 1/6. 1944 9/7. 1945 15/1. 2003. Wallenbergs. 1940 28/11. 1941. 1941 4/1. 1941 19/12. 1942 17/1. 1979. Vallentin, Hugo. 1942 sept. 1943 28/12. Wasatjerna, Jarl. 1940 20/9. Wehtje, Ernst. 1940. Weibull, John. 1941 22/6. 1941 sept. Welin, Malte. 1933. 1933 jan. 1942. Wellander, Erik. 1941 21/10. Wenner-Gren, Axel. 1937. 1941. 1941 14/12. 1945. 1958. Wennerström, Stig. 1963 29/6. Westergren, läkare. 1931 9/10. Vesterlund, Robert. 1995. 1996. 1999 12/10. Westman, K G. 1939. 1939 13/12. 1940 20/1. 1940 10/2. 1940 1/3. 1940 13/6. 1941 hösten. 1941 2/12. 1942 12/3. 1945 17/8. Westman, KI. 1942 12/9. Wiebers, Cees. 1979. Wied, Victor zu. Prins. 1939 3/10. 1940 19/2. 1940 27/8. 1940 14/9. 1941 27/8. 1941 11/9. 1942 5/3. 1942 10/12. Wigforss, Ernst. 1939 3/10, 1939 12/10. 1939 18/10. 1939 5/12. 1939 13/12. 1941 21/4. 1941 hösten. 1942 17/2. Wiklund, Gösta. 1933 6/12. 1934 3/1. Viktoria, drottning. 1914 28/7. 1915 juni. 319
Villamovitz-Möllendorf Fanny. 1933 dec. 1951. Willoch, Kåre. 2005 17/5. Wilke, C E. 1941 18/11. Vinberg, Ola. 1933 8/11. Wingquist, Sven. 1907. 1941. Wigfors, Ernst. 1941 26/2. Wollweber, Ernst. 1938. 1941 4/7. Vougt, Allan. 1925. 1949 18/6. 1940 27/7. 1940 6/8. 1941 28/4. 1941 16/8. 1944. 1945 7/5 1949 sept. Vrang, C O. 1942 6/11. Wretström, Daniel. 2000 9/12. 2002 9/12. Vujicevic, Ivan. 1971. Zetterberg, Herman. 1945 26/11. Zetterquist, Alvar. 1936. Zondek, Bernhard. 1938 Zürcher, Franz. 1939 10/1. Åkerberg, Harald. 1944. Åström, Sverker. 1939 13/12. Öst, Anna-Lisa. (Lapp-Lisa) 1949. Östman, Elof. 1945. Österström, Ivar. 1940 1/5. 1944.
Litteraturförteckning. Aalders, Gerhard & Wiebes Cees. Affärer Till Varje Pris. Wahlströms1989. Andersson L M. Kvist Geverts Karin. En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar 1920-1950. Opuscula Historica Uppsaliensis. 2008 Arnstad, Henrik. Spelaren Christian Günther. Wahlström & Widstrand 2006. Björklund, Eric. Tysktrafiken. Åkeriförlaget 1984. Blomberg, Göran. Mota moses i grind. Hillelförlaget 2003. 320
Boëthius, Maria-Pia. Heder och samvete. Norstedts 1991. Bokholm, Rune. Tisdagsklubben. Atlantis 2001. Bolin, Sture. Världskriget och Versaillefreden. Aldus 1964. Bruchfeld, Stefani & Levine, Paul. Om detta må ni berätta. Levande historia. Carlsson, Eric. Gustav V och andra världskriget. Historiska media 2007. Carlsson, Holger. Nazismen i Sverige. Trots allt!:s förlag 1942. Dahlberg, Hans. I Sverige under 2:a världskriget. Bonnier Fakta 1986. Ebervall, Lena & Samuelson, Per E. Ers majestäts olycklige Kurt. Pocketförlaget 2009. Fant, Kenne. Torgny Segerstedt. Atlantis 2007. Flyghed, Janne. Rättsstat i kris. Federativs förlag 1992. Fontander, Björn. Göring och Sverige. Raben & Sjögren 1984. Fontander, Björn. Carin Göring skriver hem. Carlssons Förlag 1990. Gjelsvik, Tore. Hjemmefronten. LiberFörlag 1979. Gullers, KW & Nycop, CA. Då. Våra beredskapsår. KW Gullers förlag 1974. Gyllenhaal, Lars & Gebhardt, James E. Slaget om Nordkalotten. Historiska Media 2001. Gyllenhaal, Lars & Westberg, Lennart. Svenskar i krig. Historiska Media 2008. Gunnartz, Kristoffer. Välkommen till övervakningssamhället. Månpocket 2007. Hadenius, Stig. Gustaf V. En biografi. Historiska Media 2007. Hautamäki, Erkki. Finland i stormens öga. CKM Media. 2003. Hägglöf, Gunnar. Möte med Europa. Norstedts 1971. Hägglöf, Gunnar. Det kringrända Sverige. Norstedts 1983. Hägglöf, Gunnar. Samtida vittne. Norstedts 1972 Jakobson, Max. Vinterkrigets diplomati 1939-1940. Norstedts 1961. Johansen, Harald K. Den norska tragedien. Federativs förlag 1943. Johansson, Alf W. Per Albin och kriget. Tidens Förlag 1984. Johansson, Alf W. Den nazistiska utmaningen. Tidens förlag 1988. Josefsson,Dan. Dramafabriken. Ordfront 2002. Kadhammar, Peter. De sammansvurna. Fischer & Co 1999. Klintberg, Bengt af. Råttan i pizzan. Norstedts förlag. 1986. Lindal, Kurt. Självcensur i stövelns skugga. Carlsson Förlag 1998. Linder, Jan. Andra världskriget och Sverige. Infomanager Förlag 1997. Lundborg, Herrman. Svenska folktyper. Hasse W Tullbergs förlag 1919. Mancheter, William. Krupp. En vapendynasti. 1587-1968. Wahlström & Widstrand 1969. Manvell, Roger & Fraenkel, Heinrich. Herman Göring. Wahlström & Widstrand 1962. 321
Moberg, Vilhelm. I det ofria ordets tid. Carlssons Förlag 1996. Myrdal, Alva och Gunnar. Kris i befolkningsfrågan. Bonniers 1935. Nerman,Ture. Sverige i beredskap. Trots allt!s förlag 1942. Nerman, Ture. 1940 års män Trots allt!:s förlag 1944. Nilsson, Karl N.A. Svensk överklassnazism. Carlssons Bokförlag 1996 Odelberg, Axel. Äventyr på riktigt. Om Sven Hedin. Norstedts Förlag 2008. Olsson, Jan Olof (Jolo). Någonstans i Sverige. Bonniers 1974. Ofstad, Harald. Vårt förakt för svaghet. Prisma Magnum 1990. Richardson, Gunnar. Beundran och fruktan. Carlssons Förlag 1996. Schön, Bosse. Svenskarna som stred för Hitler. Bokförlaget DN 1999. Schön Bosse. Där järnkorsen växer. Bokförlaget DN 2001. Schön, Bosse. Hitlers svenska soldater. Bokförlaget DN 2004. Schön, Bosse. Sanningen om Zarah Leander. Anderson Pocket 2008. Seger, Gerhart. Koncentrationslägret. Tidens förlag 1934. Segerstedt, Wiberg, Ingrid. När Sverige teg. Norstedt 1991. Segerstedt, Torgny. I dag. Artikelsamling. Johan Grundt Tanum förlag. Oslo 1945. Svanberg, Ingvar och Tyden, Mattias. Sverige och Förintelsen. Bokförlaget Arena 1997. Thorsell, Staffan. Mein lieber Reichskanzler. Bonniers 2006. Thulstrup, Åke. Med lock och pock. Bonniers 1962. Wahlbäck Krister och Boberg, Göran. Sveriges sak är vår. Bokförlaget Prisma 1967. Wärenstam, Eric. Fascismen och nazismen i Sverige 1940-1942. Almqvist &Wiksell 1970. Vidare har jag under arbetets gång hämtat uppgifter ur olika lexika, dokumentära teve- och radioprogram, tidningsartiklar samt via internet i hemsidor som Levande historia och SweNaz m.fl.
322