Brandberoende insekter Foto: Lars-Ove Wikars
– respons på tio års naturvårdsbränningar Skogsbränder bekämpas idag effektivt och under 1900-talet har naturliga bränder nästan eliminerats. Ett hundratal av landets arter, främst insekter och svampar, är beroende av skogsbränder. I 20 år har framsynta naturvårdare påtalat behovet av kontrollerade naturvårdsbränningar i skogen. Först 1990 genomfördes landets första naturvårdsbränning. Men hälften av bränningarna är från naturvårdssynpunkt så dåligt utförda att de kan ifrågasättas. Lokaliseringen av naturvårdsbränningar har stor betydelse för resultatet. lars-ove wikars
S
kogsbrand har varit ett genomgripande och återkommande fenomen i större delen av landets skogar. Men idag bekämpas bränder effektivt och under 1900-talet har naturliga bränder därmed nästan eliminerats. Minst 100 av landets arter, främst insekter och svampar, är direkt beroende av skogsbränder, främst ihjälbrända träd och hårt bränd mark. Andra arter är troligen beroende av brandens verkan på sikt. Ett tjugotal arter bedöms idag som hotade eller försvunna pga. av uteblivna bränder, t.ex. brandnäva Geranium lanuginosum, kolticka Gloeophyllum carbonarium och svedjelöpare Sericoda bogemanni. I över 20 år har framsynta naturvårdare påtalat behovet av att återinföra branden i skogen, helst under kontrollerade former. Först 1990 genomfördes landets första naturvårdsbränning i sydvästra Hälsingland av skogsbolaget Stora Enso. Därefter följde allt fler efter, främst där man fortfarande eller tills relativt nyligen bedrivit hyggesbränningar dvs. i norra Svealand och Norrlands inland, men även så långt söderut som i norra Uppland och södra Dalarna. Ett krav när stora delar av
skogsbruket miljöcertifierades 1997 var att bränning efter slutavverkning skulle införas som en regelrätt metod på fem procent av hyggesarealen.Trots att bränning är både dyrt (främst personalkostnader) och riskfyllt (inte så få bränningar slutar i ofrivilliga brandkårsutryckningar) har skogsbruket ställt upp på detta krav. För att utvärdera dessa naturvårdsbränningar jämförde jag deras betydelse med okontrollerade bränder, som trots allt förekommer. Tre frågor jag ställde var: 1) Hur stor areal naturvårdsbränns jämfört med den areal som brinner ändå? 2) Hur skiljer sig brandfält som skapas genom naturvårdsbränningar jämfört med naturliga bränder? 3) Kan man se någon respons hos brandberoende arter till de naturvårdsbränningar som gjorts de senaste åren? Helt klart är att naturvårdsbränder är viktiga om man ser till deras areal jämfört med den areal som drabbas av naturliga bränder, särskilt i norra Sverige (Fig. 1). Norr om Dalälven utgjorde naturvårdsbränningar ca två tredjedelar av den brända arealen. En tydlig ökning i arealen bränd mark kan ses efter att skogsbruket
Wikars, L.-O. 2004. Brandberoende insekter – respons på tio års naturvårdsbränningar. – Fauna och Flora 99 (2): 28–34. [Summary. Insects dependent on fire for their survival.]
28
fauna&flora
Fig. 1. Bränd skogsmark per år mellan 1990 och 2001 i fem olika län uppdelat på naturvårdsbränder och naturliga bränder. Variationen mellan år är stor men har inte angivits i figuren. För naturvårdsbränningar ingår uppgifter från skogsbolagen Holmen, Korsnäs, SCA, Stora Enso m.fl., för naturliga bränder uppgifter från Räddningsverket (enbart 1994-2001). [Forest land burned by natural fires and prescribed fires (NVbrännor) between 1990 and 2001 in five different regions in Sweden (ha per yr).]
blev miljöcertifierat (1997 och framåt). I Kalmar län, som sannolikt är representativt för hela Götaland, skedde inga naturvårdsbränningar under studieperioden. Nästa fråga är om de brandfält som skapas genom naturvårdsbränningar på något sätt skiljer sig från de som skapas genom naturliga bränder? För att besvara detta besökte jag 84 brandfält i Uppsala, Gävleborgs
och Dalarnas län, varav 25 uppstått genom naturliga bränder. Där uppskattade jag bl.a. arealen (minsta areal för undersökta naturliga bränder sattes till 0,5 hektar), brandens intensitet (flamhöjd) och hårdhet (markpåverkan), samt hur mycket träd inom brandområdet som dödats av branden. Nästan samtliga av skogsbrukets bränningar var gjorda i slutavverkade områden, där det ofta ingick oavverkade kanter eller trädgrupper
Fig. 2. Naturvårdsbränningar i skogsbruket sker i nyligen slutavverkade områden. Trädgrupper ute på hygget och beskogade kanter ingår oftast i bränningsområdet. Tyvärr brinner dock dessa ofta dåligt, eftersom man gärna väljer så fuktiga förhållanden att endast själva hyggesytorna med avverkningsavfall brinner. [Prescibed fires takes place in recently logged areas. Living trees in retention groups and at stand edges are usually included in the burned area.] Foto: Lars-Ove Wikars.
årg. 99:2, 2004
29
”jiit jiit jiit jiit jiit (swii-swii) ti-ti-ti-ti-ti-ti”
Fig. 3. En jämförelse av tre variabler som antas vara viktiga för biologisk mångfald mellan naturvårdsbrännor och brandfält uppkomna genom naturliga bränder. Varje variabel är indelad i tre klasser: Intensitet 1 = sothöjd på trädstammar 0-1 m; 2 = 1-5 m; 3 = >5 m. Hårdhet 1 = ingen glödbrand i humus, förna och vegetation delvis kvar; 2 = viss glödbrand, men djuprotad vegetation har överlevt; 3 = riklig förekomst av glödbrand, djuprotad vegetation i allmänhet bortbränd. Branddödade träd 1 = <10 träd per hektar (med stamdiameter >10 cm och som brandskadats); 2 = 11-50 per hektar; 3 = <50 per hektar. [A comparison of fire intensity (intensitet), burning depth in soil (hårdhet) and number of trees killed by fire (branddödade träd), in areas burned by prescribed fires (above) and natural fires (below): 1=low or few, 2=medium, 3=high or many.] (Fig. 2). Drygt hälften av de naturliga bränderna hade skett på hyggen (inklusive ungskog upp till 10 år). I stort var de två olika typerna av brandfält förvånansvärt lika (Fig. 3), endast eldens markpåverkan var större efter naturliga bränder. Detta beror säkerligen på att naturliga bränder lättare uppstår under årets tor-
30
raste perioder, medan naturvårdsbränningar görs under fuktigare förhållanden, främst vår-försommar men även under sensommar-tidig höst. Genom att naturliga bränder alltid snabbt bekämpas hinner sällan styrkan i branden byggas upp, och det är bara när öppna/ halvöppna skogar brinner, som någon större brand-
fauna&flora
Fig. 4. Fruktkroppar av brandskiktdyna Daldinia loculata på en bränd björk. Denna svamp är värd för flera insektsarter (se teckning). Andelen brända björkar med denna svamp används som en indikator på artrikedom av brandberoende insekter. [The ascomycete fungus Daldinia loculata grows on fire-killed deciduous trees, and is the host for several firedependent insects (see illustration). The proportion of birch-trees with fruiting-bodies in burned areas is used as an indicator of species richness of fire-dependent insects.] Foto: Lars-Ove Wikars. Illustration: Martin Holmer. härjad areal uppnås. Slående var hur små de flesta brandfälten är: 95% var mindre än 1 hektar (ofta ner till några tiotals kvadratmeter). Som jämförelse var medelarealen för naturvårdsbrända områden 16 hektar. Slutligen ville jag undersöka brandfältens betydelse för brandberoende arter, och om det går att se någon respons på de senaste årens ökade antal bränningar. För att göra detta inventerade jag i första hand sporsäckssvampen brandskiktdyna Daldinia loculata, som enbart växer på brandskadade lövträd (Fig. 4). Dess fruktkroppar bildas först efter att brandberoende insekter sprider konidiesporer mellan mycel (Johanneson 1998). Tio arter brandberoende insekter lever av brandskiktdynans fruktkroppar, dess konidier under bark (som är väldoftande för att attrahera brandberoende insekter) och dess mycel i veden, bl.a. den rödlistade arten stor plattnosbagge Plathyrhinus resinosus. Andelen lövträd med fruktkroppar har visat sig korrelera väl med antalet arter av brandspecialiserade insekter på brandfält (Wikars 2001).
årg. 99:2, 2004
Frekvensen av brandskiktdyna skiljde sig inte mellan naturvårdsbrända områden och brandfält uppkomna genom naturliga bränder. Detta förvånar knappast, eftersom de inte skiljde sig åt i brandintensitet eller mängd brända träd. Däremot skiljde sig förekomsten av brandskiktdyna mellan olika regioner, och i två regioner kan man se en ökning under 1990-talet (Fig. 5). De undersökta regionerna i figur 5 skiljer sig när det gäller både då- och nutida brandhistorik, och avspeglar även en klimatgradient från norr till söder. I Orsa-Norra Rättvik har bränningar i skogsbruket skett oavbrutet från 1950-talet och fram till idag, framför allt utförda av Orsa Besparingsskog. Här har frekvensen brandskiktdyna inte förändrats över tiden. Förekomsten varierar kraftigt, vilket beror på olika kvalitet på bränningarna (Wikars 2001). De båda skalbaggsarterna stor plattnosbagge och slät tallkapuschongbagge fanns båda under hela perioden (stor plattnosbagge hittades dessutom på tre brandfält äldre än 1990).
31
Fig. 5. Frekvens av brandskiktdyna Daldinia loculata under 1990-talet i fyra regioner i Mellansverige där man bedrivit naturvårdsbränningar. Dessutom anges förekomst av två brandberoende skalbaggar som är lätta att inventera några år efter branden, stor plattnosbagge Plathyrhinus resinosus och slät tallkapuschongbagge Stephanopachys linearis. [Proportion of birch-trees with the fungus Daldinia loculata during the 1990-ies in four regions in central Sweden. The occurrences of two red-listed beetle species are also shown.] Skalbaggsillustrationer: Martin Holmer. I nästa region ”Falun” som även omfattar angränsande delar i Gävleborgs län, har en signifikant ökning skett av frekvensen brandskiktdyna. I detta område gjordes landets första uttalade naturvårdsbränning och flera högkvalitativa naturvårdsbränningar har utförts där under 1990-talet (i medeltal 28 hektar per år). Dessa har bl.a. resulterat i för landet unika fynd av brandberoende insekter (rökdansflugan Hormopeza copulifera och brandsvampflugan Microsania straeleni). Ändå hittades inte de två skalbaggsarter som specialinventerades
32
under hela den undersökta perioden. Detta i sin tur tyder på att dessa två skalbaggsarter har begränsad spridningsförmåga, eftersom de inte lyckats kolonisera från omgivande regioner. I Hedemora-Hofors har den naturvårdsbrända arealen varit lägre (i medeltal 8 hektar/år) och huvudsakligen bestått av extremt lågintensiva bränder. Här ses ingen ökning i frekvensen av sporsäckssvampen brandskiktdyna.Trots detta hittades de båda inventerade skalbaggsarterna. Den släta tallkapuschongbaggen dök upp
fauna&flora
på samtliga av de fyra senaste bränningarna. Före dessa oväntade fynd var den sydligaste kända förekomsten Orsa Finnmark, 25 mil norrut (efter att arten varit utbredd söderut till Småland för 100 år sedan). Det enda sätt jag kan tolka dessa fynd på är att den släta tallkapuschongbaggen hållit sig kvar i en liten och helt isolerad population i denna region. Förklaringen är troligen att en av landets brantaste järnvägssträckningar går genom norra delen av området (Ryggen, mellan Falun och Gävle). När tåget bromsar i utförsbackar bildas ibland gnistor som antänder angränsande skog. Går man längs järnvägen kan man hitta invallade brandskador i levande tallar (flera på samma träd, vilket tyder på upprepade bränder). Invallade brandskador är annars ytterst ovanliga så långt söderut i landet. Bränningen 1996 gjordes i direkt anslutning till järnvägssträckningen vilket troligen gjorde det möjligt för arten att öka. Trots att de områden som brändes senare ligger 10-15 km därifrån har arten lyckats kolonisera samtliga av dessa. Förutom den helt unika populationen av slät tallkapuschongbagge i regionen gjordes Sveriges andra fynd (av totalt tre) av svart barkskinnbagge Aradus aterrimus i Hofors 1944, något som troligen även det hänger samman med den unika brandkontinuiteten skapad av gnistor från passerande tåg. I Norduppland (Tierps, Älvkarlebys och Östhammars kommuner innanför kusten) har man bränt ca 25 hektar per år, och flera av bränningarna har haft hög kvalitet. Detta syns även i frekvensen av brandskiktdyna, som ökar signifikant med tiden. Dessutom, från att helt ha saknats, dyker stor plattnosbagge upp på allt fler brandfält. Kolonisation kan ha skett från t.ex. Uppsalatrakten där arten funnits under hela 1990talet. Slutsatser. Naturvårdsbränder skapar huvuddelen av den brända arealen skog i landet. Deras betydelse är dock olika stor i olika landsändar. I norr utförs de flesta bränningarna till följd av mer miljöcertifierad skogsmark och en, ibland oavbruten, tradition av hyggesbränningar. I söder skapar naturliga bränder majoriteten av den brända arealen. Här är även bränderna fler pga. större folktäthet (de flesta antänds av människan), fler blixtantändningar och torrare klimat.
årg. 99:2, 2004
Skillnaderna mellan naturliga bränder och naturvårdsbränder är förvånansvärt små. Båda sker främst i trädfattiga områden, och båda har i allmänhet låg intensitet.Till fördel för naturliga bränder talar den större markpåverkan dessa bränder orsakar.Variationen mellan enskilda brandfält är mycket stor. Huvudintrycket är dock att de flesta av bränderna, både naturvårdsbränder och naturliga bränder, inte är optimala för att skapa livsmiljöer för brandberoende arter. Trots detta kan en tydlig positiv respons till de senaste årens naturvårdsbränningar ses (Fig. 5). I två av de fyra undersökta regionerna har frekvensen av brandskiktdyna ökat signifikant. Eftersom denna sporsäckssvamp indikerar förekomst av brandberoende insekter bör även dessa ha svarat positivt. Den ökade förekomsten av slät tallkapuschongbagge i Hedemora-Hofors och av stor plattnosbagge i Norduppland styrker detta. Dessa brandberoende insekter har begränsad utbredning, och enbart när bränder har utförts tillräckligt nära existerande populationer gynnas de. Ett effektivt framtida naturvårdsarbete kräver att kvaliteten ökar vid kontrollerad bränning. Uppemot hälften av bränningarna är från naturvårdssynpunkt så dåligt utförda att man bör ifrågasätta meningen med dessa, åtminstone ställt i relation till kostnaderna. Ett sätt att ändra på detta är att definiera målsättningen med bränningarna och att aktörerna följer upp att denna verkligen uppnås. Enligt miljöcertifieringen är nu målet att en viss areal skogsmark ska brännas, oavsett hur det brinner eller vad som brinner (syftet i förlängningen är förstås att gynna brandberoende arter, men detta bör uttalas bl.a. eftersom olika arter gynnas av olika typer av brand). Dagens strategi att fokusera på areal är kontraproduktivt då stora ansträngningar måste göras även när kala hyggen bränns under blöta förhållanden. Skapas ingen konsensus kring önskvärt resultat kommer säkerligen inblandade parter att undra över om det är meningsfullt att utföra naturvårdsbränningar, och i förlängningen förlora intresset att utföra dessa. Den varierade responsen hos brandberoende insekter på naturvårdsbränningar i olika områden (Fig. 5), som till stor del beror på områdenas tidigare brandhistorik, pekar på att lokaliseringen av naturvårds-
33
bränningar har stor betydelse för resultatet. En långsiktigt optimal strategi från både naturvårds- och ekonomisk synpunkt är troligen att i större utsträckning koncentrera bränningsinsatser, gärna till landskap med maximal brandkontinuitet, och att utföra dessa bränningar med hög kvalitet. Summary. Insects dependent on fire for their survival. Fires have been a profound and recurrent phenomena on most of Swedish forest land. Today, natural fires are efficiently suppressed. About 100 species, mostly fungi and insects depend on freshly burned forest, of which many are threatened today.The last decade an increasing number of prescribed fires have been done to favour such species. My aim was to evaluate this conservation measure, and to compare prescribed with natural fires. Statistics over the forest area burned by prescribed and natural fires between 1990 and 2001 were compiled for five regions in Sweden. Prescribed fires make up the majority of burned land in Sweden, but great geographical differences could be found. In the north 60-70% of the burned area was caused by prescribed fires, whereas natural fires dominated in the south. Differences between the two types of burned areas were surprisingly small (usually, both types of fires affect areas with few trees and have low intensity). However, the burning depth was significantly larger after natural fires, indicating that these take place during drier conditions than prescribed fires.The fungus Daldinia loculata, whose fruit-body production depend on the activity of firefavoured insects, has successively increased its occurrence in two out of four studied regions during the studied period. Two fire-dependent beetle species had responded positively, but only locally, which indicate that they have a limited dispersal capacity. ■
Engström, A. 2000. En spatial och temporal analys av skogsbränder i Mellannorrland under 1990-talet. Examensarbete vid Skoglig vegetationsekologi, SLU, Umeå. Johannesson, H. 2000. Ecology of Daldinia spp. with special emphasis on Daldinia loculata. Doctoral thesis, Swedish University of Agricultural Sciences, Uppsala, Silvestria 168. Granström, A. 1993. Spatial and temporal variation in lightning ignitions in Sweden. – J.Veg. Sci. 4:737744. Granström, A. 2001. Fire management for biodiversity in the European boreal forest. – Scandinavian J. Forest research Suppl. No. 3:62-69. Niklasson, M. & Drakenberg, B. 2001. A 600-year tree-ring fire history from Norra Kvills National Park, southern Sweden: implications for conservation strategies in the hemiboreal zone. – Biol. Cons. 101:63-71. Niklasson, M. and Granström, A. 2000. Numbers and sizes of fires: long-term spatially explicit fire history in a Swedish boreal landscape. – Ecology 81:1484-1499. Zackrisson, O. 1977. Influence of forest fires on the North Swedish boreal forest. – Oikos 29:22-32. Wikars, L.-O. 1997. Brandinsekter i Orsa Finnmark. Utbredning, biologi och naturvårdsproblem. – Ent. Tidskr. 118:155-169. Wikars, L.-O. 2001. The wood-decaying fungus Daldinia loculata (Xyleariacae) as an indicator of firedependent insects. – Ecol. Bull. 49:263-268.
Foto: Rolf Lundqvist.
Lars-Ove Wikars Entomologiska institutionen, SLU, Uppsala. E-post:
[email protected] Litteratur Aspegren, S. 2001. Det brinner i skogen – uppföljning av mål med naturvårdsbränning. Skogsforsk, Uppsala, Arbetsrapport 475.
34
fauna&flora
