Samtal om Sveriges nation Erik Sandewall
Volibri
Text på bokomslagets baksida Demokratin ifrågasätts i dagens värld genom att auktoritära och fundamentalistiska ideologier av flera slag förs fram som alternativ. De tillämpas i praktiken i ett flertal länder, men de sprids också genom aktiv propaganda. Den här boken utgår från föreställningen att detta utgör en utmaning även för vårt land, och den föreslår framförallt två åtgärder för att möta den utmaningen. Ett förslag är att precisera samhällets demokratiska grundsatser och att komplettera dem med några ytterligare punkter, såsom följande. En princip om assimilationsfrihet formuleras, alltså en rättighet att byta etnisk, religiös eller politisk tillhörighet om man vill, och samtidigt förstås en rättighet att bevara den man har. I boken föreslås utvidgat skydd för dessa rättigheter. Likaså införs begreppet religionism, alltså hävdandet att en viss religion är överlägsen andra och är förutbestämd att ta över, och det föreslås att religionism ska likställas med rasism. Det andra huvudförslaget är att betrakta nationen som bäraren av detta utvidgade demokratibegrepp, men då handlar det om nationen i en annan bemärkelse än vad dagens ‘nationalister’ föreställer sig. Boken anknyter till skillnaden mellan etnisk och samhällelig nationalism (‘civic nationalism’ på engelska). I den förra söker man göra en etnisk grupp till en nation, i den senare ses nationen som fundamentet för staten och samhället, och som den samlande faktorn för alla medborgare som ansluter sig till det demokratiska samhällets principer. Boken hävdar också att en kunskap om Sveriges historia ur politisk och religiös synpunkt är viktig för att kunna relatera till de främmande ideologierna och för att förstå hur vår samhällsmodell förhåller sig till deras. Bokens författare, Erik Sandewall, är professor emeritus i datalogi vid Linköpings universitet.
Samtal om Sveriges nation Erik Sandewall
Volibri
Publicerad 2015 av Volibri Förlag och IT, Linköping. Webbplats: www.volibri.se
Copyright 2015 Erik Sandewall Se även sidan 153 gällande copyright och kopiering
Omslagsbilden är tecknad av Per Lagman
Tryckt i Sverige år 2015 av LiU Tryck vid Linköpings universitet Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-637-9226-7
Förord Det här är en bok om och för fritänkare. Jag vill börja med ett citat: Freethinkers ... understand what history has achieved, what the present is achieving, and have some insight into what the future may yet bring. But it also means that they are aware of their own ignorance. ... Freethinkers are seen as dangerous simply because freethought challenges, or attempts to undermine, the conventional, the orthodox, and the dominant perspectives. ... Ziauddin Sardar Med boken vill jag förfäkta behovet av fritänkare, särskilt vad gäller de frågor i samhället som avser egna och andras ideologier, relationerna mellan kulturer i ett multikulturellt samhälle, och relationen mellan stat och religioner. Jag tycker att diskussionen i sådana frågor har präglats alltför mycket av låsta positioner och brist på dialog. Om den här boken kan bidra till att diskussionen öppnar upp sig för nya tankar och perspektiv så har den fullgjort sitt viktigaste syfte. Ett flertal personer har läst tidigare versioner av boken och givit värdefulla synpunkter. Jag värdesätter särskilt dem som varit kritiska till delar av innehållet, eftersom de har bidragit till att skärpa eller nyansera argumenten för och emot i olika frågor. Mitt särskilda tack för deras synpunkter går till Berith Brännström, Gunnar Carlsson, Margareta, Mats och Örjan Sandewall, Jan Sundin, Börje Svensson, Anna Sågvall-Hein, Anita och Göran Westerström, Anders Wikström och Sten Wästerström, men mitt tack går också till alla andra som på olika sätt bidragit till att denna bok har kommit till stånd och fått sin form. Linköping i augusti 2015 Erik Sandewall
Innehåll 1 Nation, nationalism, och andra ideologier 1.1 Att diskutera samhällssystem – vårt eget och andras 1.2 Nationalismen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Filosofen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Samhällsforskaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.5 Viktor och Sveriges nation . . . . . . . . . . . . . 1.6 Samhällsforskarens perspektiv . . . . . . . . . . .
. . . . . .
3 3 7 9 11 15 17
2 Nationen som grundare av staten 2.1 Nation, stat och samhälle . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Alla ska vara med . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Vad är det som driver dig . . . . . . . . . . . . . . .
19 19 22 24
3 Flera kulturer inom en nation 3.1 Åldermannen . . . . . . . 3.2 Nationalkaraktär, eller inte 3.3 Zlatan . . . . . . . . . . . 3.4 Norrlänningen i Tyskland .
. . . .
28 28 32 33 37
4 Flera religioner inom en nation 4.1 Vem får fira Lucia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Islam och lutheranismen . . . . . . . . . . . . . . .
39 39 42
5 Religion, stat och suveränitet 5.1 Trettioåriga kriget och dess konsekvenser 5.2 Utvecklingen . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Den unga prästen . . . . . . . . . . . . . 5.4 Ett nytt manifest . . . . . . . . . . . . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
46 46 51 52 54
6 Politisk islam och den sekulära staten 6.1 Euroislam . . . . . . . . . . . . . 6.2 Religionen och lagen . . . . . . . 6.3 Sekulär islam . . . . . . . . . . . 6.4 Yussef och Adam . . . . . . . . . 6.5 Islamisten . . . . . . . . . . . . . 6.6 Assimilationsfrihet . . . . . . . .
. . . . . .
. . . . . .
. . . . . .
. . . . . .
. . . . . .
. . . . . .
56 56 57 61 62 64 65
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . . . .
. . . .
. . . . . .
. . . .
. . . . . .
. . . .
. . . . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
6.7 6.8 6.9
Respekt för islam . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Terroristerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Ayaan Hirsi Alis bok . . . . . . . . . . . . . . . . .
68 71 73
7 Auktoritärt tänkande i en sekulär och demokratisk stat 7.1 Rationalitet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Olika slags samtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Den religiösa sfären . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Fritänkaren . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Den stränge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Lutherdomen och det moderna samhället . . . . . . .
76 76 79 80 83 88 90
8 Uppriktig diskussion 92 8.1 Feministen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 92 8.2 Argumentens kraft och verkan . . . . . . . . . . . . 99 8.3 Imamen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 100 9 Den moderna tiden 9.1 Folkrörelserna . . . . 9.2 Sverigedemokraterna 9.3 Toleranspartierna . . 9.4 Docenten . . . . . . 9.5 Förläggaren . . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
105 105 110 113 117 118
10 Sveriges nationella manifest 10.1 Individens rättigheter och skyldigheter 10.2 Etnicitet, assimilering och religion . . 10.3 Definitioner och begrepp . . . . . . . 10.4 Remiss och acceptans . . . . . . . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
. . . .
123 124 125 127 130
. . . . .
132 132 134 138 140 141
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
11 Delegationen för nation och religion 11.1 Bildandet . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Jul, midsommar, och de andra helgerna 11.3 Granskningen . . . . . . . . . . . . . . 11.4 Granskningens rapport gällande islam . 11.5 Den nya reformationen . . . . . . . . . 12 Sverige i världen
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
. . . . .
143
Del I: Utmaningarna Ett antal fiktiva samtal mellan personer med olika perspektiv på möjligheter, svårigheter och lösningar i ett multietniskt samhälle
1
2
1 Nation, nationalism, och andra ideologier 1.1 Att diskutera samhällssystem – vårt eget och andras Jag tycker Sverige har förändrats rätt mycket bara på de senaste fem eller tio åren, och litet äldre personer som jag känner säger att det har förändrats väldigt mycket på tjugo eller trettio år. Det gäller förändringar i de enskilda människornas verklighet, men det gäller också förändringar i det stora hela, som hur vi ser på samhället, och vad vi tror om framtiden. Jag tycker vi måste diskutera vart detta är på väg. Att det blir förändringar beror nog på yttre omständigheter som vi inte kan göra så mycket åt, men vi måste påverka utvecklingen så att den går åt rätt håll. Egentligen är det här något positivt, för det ger oss nya möjligheter. Det är när en bil är i rörelse som man kan styra den, till exempel. Men det är klart att vi har också en hel del utmaningar. Det här är inte något unikt för vårt land, utan det verkar vara likadant på många håll i världen, och vi påverkas förstås av det som sker på andra håll. Men det finns stora skillnader mellan hur olika länder är organiserade. I det här läget tycker jag därför att det är intressant att jämföra hur vårt samhälle fungerar och hur det är i andra länder. Detta av flera skäl: vi påverkas av dem, och vi kanske kan lära något av dem, men inte minst därför att det finns grupper som vill förändra vårt samhälle efter förebilder från andra håll. Då är det viktigt att förstå både vår egen samhällsmodell och de här alternativen. Att det finns alternativ påminns man om gång på gång. Till exempel vid en tågresa nyligen läste jag i en tidning som en annan passagerare lämnat kvar, och där fanns en intressant artikel, en intervju med en viss Vsevolod Chaplin som sades vara the head of church-state relations in Russia. Jag bestämde mig för att ta hem tidningen, men redan på tåget prickade jag för flera avsnitt: Chaplin sees nothing wrong with the church and state speaking together with one voice. “The idea of an inevitable conflict between the church and the state is a peculiarity of Western civilization,” he says. “For the Orthodox civilization and way of life, as well as 3
Islamic civilization, the very idea of the conflict between the religious community and power is something alien.” Och litet längre fram i artikeln: I asked Chaplin if Orthodox civilization, as he conceives it, is compatible with democracy. “The Western type of democracy is not universal, it should be confronted, it should be argued, it should be replaced in most of the societies that don’t see it as something comfortable,” he replies. “The Western political system is just one of many systems that exist and will exist in the world.” Det här var förstås främmande, både hans ifrågasättande av demokratin och av den sekulära samhällsmodellen med åtskillnad mellan stat och religion. Men jag tyckte ändå det var intressant i samband med den här frågan om hur olika länder är organiserade. I tidningarna läser man om länder som inte har någon stark statsmakt och egentligen inte har haft någon, utan där finns olika klaner som kontrollerar var sitt landområde. Jag tänkte också på det man lärt sig om världshistorien i skolan, att det har funnits löst sammanhållna imperier som det osmanska imperiet med bas i Turkiet till exempel. Och för den delen så hade vi ju feodalsystemet under medeltiden i Europa, eller på den europeiska kontinenten rättare sagt. Det vi har i Europa idag brukar kallas det westfaliska systemet, minns jag också. Det består i att vi har självständiga och likvärdiga stater utan någon överordnad auktoritet, som till exempel en kejsare. Vi tar det här med suveränitet som en självklarhet, och det är ju också den modellen som ligger till grund för FN. Men det systemet fungerar inte alltid så bra på andra håll i världen med länder som kommit till under 1900-talet när de europeiska kolonierna och protektoraten avvecklades. I Europa har vi också bara haft det i 300 eller 350 år; den westfaliska freden avslutade det trettioåriga kriget år 1648. Och hur är det med EU, egentligen: kommer eftervärlden att säga att det westfaliska systemet i Europa övergick till ett europeiskt imperium som var EU? Det intressanta med allt det här är att det kanske hänger ihop med vad som är den bästa samhällsmodellen när man har en multietnisk
4
befolkning? Inom ramen för det westfaliska systemet har de europeiska staterna gradvis blivit mer etniskt homogena, fram till nyligen, får jag för mig. Vi har fått nationalstater: varje ’nation’ i bemärkelsen etnisk grupp ska ha sitt eget land, särskilt genom nationalismen på 1800-talet. Och genom flera stora krig. Men om det inte är praktiskt möjligt att ordna det så, hur gör man då? De gamla imperierna var multietniska, kan vi lära något av dem nu när utvecklingen går i riktning mot mer etniskt blandade stater. Vi tycker naturligtvis att vår egen samhällsmodell är alldeles utmärkt, och kanske till och med den allra bästa som är möjlig. Men isåfall är det ju viktigt att vårda den så att den fortsätter att vara riktigt bra. Och det kan man inte göra genom att aldrig ändra på någonting, utan man måste hela tiden ifrågasätta och tänka på hur man kunde göra istället. Om världen stod still och ingenting förändrades så skulle man inte behöva ändra sig själv heller. Men nu är det ju inte så. Den stora förändringen inom vårt eget samhälle är att vi har fått en stor invandring och en mycket större etnisk variation sedan några årtionden. Till det kommer utmaningarna utifrån. Det är de förändringarna som vi måste använda på bästa sätt och vända till allas gemensamma fördel. Vsevolod Chaplin nämnde “den islamiska civilisationen” och islam tolkas mycket olika på olika håll, men sharía som är en mycket ortodox tolkning har ju sitt sätt att integrera stat och religion och att forma samhället. De försöker också få nya anhängare. Och Chaplin sade att demokratin “should be confronted,” det är väl ett av många tecken på att vi har ökande ideologiska motsättningar i världen. I det läget är det alltså det viktigaste att vi själva har en bra förståelse både för vårt eget system och för andra system. Det behövs av två skäl: dels för att vi ska kunna vårda vårt eget system, men också för att vi ska kunna ta debatten med sådana som propagerar för andra alternativ. Eftersom det här är så intressant har jag gjort anteckningar om samtal och händelser som jag varit med om eller hört talas om, och som har med detta att göra. Speciellt har jag tagit med samtal där min vän Viktor Barkengren deltar, eller som handlar om hans idéer, eftersom 5
han har tänkt mycket på de här frågorna. Genom att den bara återger en massa samtal så har boken inte blivit någon sammanhängande berättelse, utan den är mera som ett lapptäcke. Allt som ingår behandlar ändå det gemensamma temat om vårt och andras samhällssystem. En del som har läst manuset till boken har retat sig på det där med lapptäcket. De säger att det är svårt att förstå vart författaren vill komma. Men det som jag tycker har varit intressant med de här samtalen är inte att de har lett fram till en viss slutsats, utan att de har fått mig att fundera på saker och att ifrågasätta föreställningar som jag har haft hittills. Sedan har det också lett till många diskussioner med vänner och bekanta som också har läst boken. Det är alltså därför som jag har ställt samman samtalen och gett ut dem i bokform, för jag tror den sortens omprövning och diskussion verkligen behövs när det gäller de där olika ideologierna som gör sig påminda. Dessutom har jag lärt mig en hel del från samtalen, både om andra ideologier och religioner, och om svensk historia och hur historiska händelser har påverkat vad vi har för samhälle idag. En del av det som har påståtts finns det kanske olika åsikter om, och jag har inte kunnat eller velat gå in och faktagranska allting, men jag tror att det mesta som sagts är någorlunda sant och inte särskilt omtvistat. En del av samtalen är diskussioner om någon principiell fråga, andra är konkreta scenarier som illustrerar något principiellt, men i bägge fallen kan det finnas skäl att diskutera vidare från samtalet i boken. Därför finns det en webbplats för sådan diskussion. Där finns också möjlighet till korrigeringar om det skulle finnas sakfel i något av samtalen. Mer om det i slutet av boken. I en del av samtalen har det också förekommit ord eller omnämnanden som kanske inte är kända för alla läsare. Sådana fall är markerade med en stjärna så här∗ vilket betyder att det finns en förklaring i avsnittet “ordförklaringar” i slutet av boken. Sammanfattningsvis hoppas jag alltså att den här boken kan få läsaren att överväga några nya tankar och tänkesätt, och att det blir en allmän diskussion om dem.
6
1.2 Nationalismen Jag är gymnasielärare, och nyligen var jag på en pedagogisk konferens i en internationell vänorganisation. Där var jag med i en grupp med en tysk, en rysk, och en amerikansk gymnasielärare som gjorde grupparbete. Vi skulle jämföra vad vi brukade säga om nationalism i vår undervisning. Jag börjar med Fichte förstås, sade tysken. Reden an die deutsche Nation, tal till den tyska nationen. Tanken att förena alla tyskar, som ju var uppdelade på många länder på den tiden, så att de kunde bilda ett enda land. Och på samma gång måste han förklara för dem att de verkligen var en enda nation, för det var ju inte alla som insåg. Den tyska nationen började, och sedan spred sig tanken till andra länder och andra nationer i Europa, tanken att varje nation skulle ha sitt eget land. Länder med flera nationer delades upp, nationer spridda på flera länder fick förenas. Det där är ju inte alltid så enkelt, sade amerikanskan. Tänk på Katalonien till exempel. De säger att de är en egen nation, Madrid säger att detta är olagligt för det står i den spanska konstitutionen att Spanien är en enda nation. Vem kan säga vem som har rätt? Duger det inte att de erkänns ha en nationalitet, utan att man använder ordet nation, sade ryssen. Det vill nog varken Madrid eller Barcelona, sade tysken. Hur kan man ha en så konstig lösning? Men så var det ju i Sovjetunionen, sade ryssen. Där var nationalism något dåligt, ungefär som separatism. Det fanns många nationaliteter i USSR: ryssar, ukrainare, kazacker, estländare, judar, alla möjliga, och det var helt naturligt. Det stod i passet vilken nationalitet man hade. Men nationalism, som i Tyskland, det fick inte förekomma, man kunde få långa fängelsestraff för det. Nationalism ansågs som något som skapade osämja mellan folkgrupper. Alla var vi sovjetmedborgare. Det där låter ju bra, sade tysken, men hur bra gick det i praktiken? Georgierna som ingick i det stora riket verkar ju inte vara helt nöjda med erfarenheten. Inte baltländerna heller.
7
Vi är väl heller inte helt nöjda med georgierna, sade ryssen, och balterna är bara otacksamma och missledda. Men det viktiga var att nationalitet var en sak och statsbildning en annan. Vi hade verkligen ett multikulturellt samhälle, som ni försöker ha i Europa också. Inte längre, sade tysken. Angela Merkel sade häromåret att “multikulti” har misslyckats. Vi har försökt ha olika grupper som lever sida vid sida i Tyskland, med tyskar och turkar och flera andra, men det fungerar inte. Efter hon sade det så instämde både Cameron och Sarkozy. Man måste ha enighet inom ett land, man måste ha samma språk, gemensam nyhetsförmedling och debatt. Det håller jag med om, sade ryssen. Sovjetunionen hade ryska som gemensamt språk, vi hade samma nyhetsförmedling och referensram. Debatten var väl litet begränsad en del perioder, men gemensam var den. Men etniskt sett behöll människorna sin identitet. Det är så multi-kulti som ni kallar det måste fungera. Men så är det inte med multi-kulti hos oss, sade tysken. Hos oss betyder det skilda grupper med skarpa gränser mellan dem. Parallella samhällen. Det var det som Angela Merkel underkände härom året. Hos oss har vi ett gemensamt ansvar så att flera lärare kan ta upp nationalism om de vill, sade jag. Nationalromantiken kan komma upp inom litteraturhistorien. Nazismen kommer upp inom 1900-talets historia, och nationalism som en drivkraft i samband med avkolonialiseringen kan eventuellt komma upp inom studiet av tredje världen. De andra verkade tyvärr inte så intresserade av det upplägget, utan amerikanskan fortsatte på det andra spåret. Jag gillar den där sovjetmodellen, faktiskt, sade han. Hör ni, i USA finns irländare och kineser och alla andra etniska grupper, men alla är amerikaner. Att vara amerikan, det är att tro på konstitutionen och det amerikanska politiska systemet och det amerikanska sättet att vara. Det är det som vi kallar nationalism, och den är vi stolta över. Det som ni kallade nationaliteter i Sovjetunionen, det kallar vi etniska grupper, och de är inte åtskilda. USA är en smältdegel, grupperna blandas i nya familjer, och så småningom smälter de samman. Men då blir väl amerikaner en etnisk grupp så småningom, sade
8
tysken. Om människor är amerikaner i första hand och irländare, till exempel, i andra hand så är väl Amerika alltså USA en nation? Jovisst säger vi att vi är en nation, sade amerikanskan. Vår pledge of allegiance låter såhär: I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands: one Nation under God, indivisible... och så vidare. Men det som definierar nationen är samhällsmodellen och tilltron till statsskicket, och inte någon gemensam etnisk historia. Vi är stolta över vår nations historia, men vi definierar den inte genom något historiskt ursprung. Allvarligt talat, fortsatte amerikanskan: är det Fichtes etniska nationalism som är på väg att ta över i Europa nuförtiden? Och är det samma etniska nationalism som vi ser ta plats i Ryssland också? Det finns de som försöker göra Ryssland till ett etniskt definierat land, men det är en omöjlighet, Ryssland är och måste vara multikulturellt, sade ryssen. Vi har många etniska grupper inom den ryska federationen, och inom den ryska världen. Det var ett intressant grupparbete, även om mitt bidrag inte kom med i sammanfattningen.
1.3 Filosofen Min vän filosofen förfäktar några etiska grundsatser och drar konsekvenserna av dem. Han anser framförallt att alla människor har lika värde och lika rättigheter. Det innebär bland annat att alla har lika rättighet att ta del av jordens resurser. Det innebär också att alla har rättighet att bege sig vart de vill på jorden, så långt som deras egen fysiska styrka och ekonomiska resurser medger. Därför avvisar han alla gränshinder; för honom är de ingrepp i individens frihet. Vidare anser han att gemensamma angelägenheter ska skötas på demokratiskt sätt. Egentligen borde det finnas en demokratisk världsregering, enligt honom, men av praktiska skäl kan han acceptera att man har demokratiska regeringar i varje land. Alla som befinner sig i landet på valdagen ska ha rätt att rösta.
9
Kan olika länder ha olika slags demokrati isåfall? undrade jag när vi pratade om det. Alla är väl inte överens om vad som är sann demokrati. Helst inte, sade han då, men han undvek frågan. Vad gäller privat ägande anser han att detta inte är en inneboende rättighet, utan en rättighet som valda församlingar kan och bör besluta om därför att det tjänar det allmänna bästa. Men det betyder förstås också att dessa valda församlingar kan inskränka äganderätten hur och när de så beslutar. Jag försöker prata med honom om vad det skulle leda till om man införde hans principer i praktiken. Vi skulle få en enorm invandring till länder som vårt, försöker jag säga. Sveriges nuvarande befolkning skulle mångdubblas, och vårt samhälle skulle inte klara av den anstormningen. Måste man så kan man, säger filosofen. Det blir förstås en massa problem, men då får det bli det, och så får man lösa dem på något sätt. Jamen vill du verkligen ha alla de förändringar som det då blir, frågar jag. Bostäder kommer inte att räcka till, så vi kommer att få tränga ihop oss. Det kommer inte att finnas jobb för alla dessa med sådana villkor som vi tar för självklara. Vi kommer att få stora skaror utfattiga, och efter ett tag kommer de eller deras barn att rösta igenom att alla ska dela på de resurser som finns, och så blir vi alla fattiga. Samhället som vi känner det kommer inte att kunna fungera. Visst, säger han, det blir stora förändringar, men det är också mer rättvist. Vi får stora konflikter, säger jag. Den tjetjenska maffian kommer att komma hit, och islamiska staten, och de kommer att slåss med shiamuslimerna och med judarna, och Svenskarnas parti tillsammans med MC-gängen kommer att bli stora, och alla kommer de att slåss. Det blir förstås jobbigt, medger han, men det är klart att det har varit krig förr i historien, och man kan inte ta bara det till anledning att tumma på grundläggande etiska principer. Tvärtom, det är om man står fast vid sådana principer som man har auktoritet att motsätta sig 10
ondskan om och när den kommer. Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort, citerar han. Han kritiserar mig för att vara egoistisk. Jag vill bevara mina egna orättvisa förmåner, säger han. Jag sitter här och har det bra, vad gäller bostad och mat och sjukvård och allt annat, och det är bara en liten del av världens befolkning som har det så bra. Ojuste att bevaka förmånerna på det sättet, säger han. Jag borde reflektera över hur skillnaderna har uppkommit. Men mycket av detta kan bara fungera om vi har ett samhälle som vårt, ett samhälle i den industrialiserde västerländska världen, säger jag. Vi har väl fungerande läkemedelsproduktion och läkarutbildning och sjukvård och jordbruk och så vidare, men om vi och alla andra länder hade fri invandring så skulle allt detta sluta att fungera. Det vore inte bra för oss, och inte för någon annan heller. Tja, säger filosofen. Det mesta av detta fungerar i Kina trots att de har mycket lägre medelinkomst. Ja men tänk vilket samhälle de har, säger jag. Det motsvarar inte precis ditt demokratiska idealsamhälle. Vill du verkligen att vi ska lämna över ett samhälle i upplösning och våld till våra barn och barnbarn? Allt som tidigare generationer har byggt upp, ska det få rivas ner? Varför är våra barn och barnbarn viktigare än alla andras barn och barnbarn? frågar filosofen. Alla människor har lika värde och lika rättighet till jordens resurser. På det sättet fortsätter våra samtal, och vi blir inte överens. Jag håller inte med honom, men jag har funderat en hel del på vad det är han har missat. Alla hans grundprinciper låter bra, men det han säger håller ju inte i praktiken.
1.4 Samhällsforskaren I mitt beråd efter alla samtal med filosofen gick jag till min vän samhällsforskaren. Eller vän är kanske för mycket sagt, jag hade träffat
11
honom några gånger och han verkade klok och sympatisk. Nu fick jag tillfälle till ett längre samtal med honom. Vad ska jag svara filosofen? frågade jag. Det vet jag inte, sade forskaren. Men genom det jag har gjort inom mitt forskningsområde så har jag ett annat perspektiv på det där. Berätta, sade jag. Det jag är intresserad av i det stora hela är hur världen kan bli så bra som möjligt att leva i, sade forskaren. För att studera det måste man välja metod. Min metod är att studera hur enstaka länder kan bli så bra som möjligt. Till och med den där filosofen accepterar ju att världen måste organiseras i enheter som vi kallar länder. Men länder kan vara väldigt egoistiska, sade jag. Om ett land gör det så bra som möjligt för sig självt så kan det lätt vara på andra länders bekostnad. Det måste väl vara ett problem för din metod. Länder är som individer på många sätt, sade forskaren. De kan vara egoistiska, de kan vara generösa och altruistiska, de kan agera för det gemensamma bästa. Allt beror på vad de har för ledare och vad för befolkning. Det ger inte något svar på min fråga, sade jag. Nej inte på den frågan, sade forskaren. Och om jag har ett svar till filosofen så är det inte vetenskapens svar, utan bara mina egna funderingar. Jag tänker att mellan människor är det väldigt viktigt att det finns föredömen, eller role models som man säger på engelska, alltså att det finns människor som gör saker rätt och som kan inspirera andra att ta efter. Och på samma sätt behövs det länder som kan vara föredömen. Besserwissrar är sällan populära, sade jag. Ingen kan själv utropa sig till föredöme för andra, sade forskaren, det fungerar bara inte, som du säger. Men nu är det så här att en del människor hamnar i situationer där de blir till föredömen för andra, vare sig de försöker det eller inte. Det kan vara chefer på jobbet, eller lärare, eller idrottsmän eller vad som helst. Och människor som blir
12
till föredömen på det sättet, de ska inte förhäva sig och låta det stiga sig åt huvudet, men samtidigt får de inte glömma att de har blivit föredömen. Det är ett särskilt ansvar att ha rollen som föredöme, för man kan ju vara antingen ett bra eller ett dåligt föredöme. Helt rätt, sade jag, men hur hjälper det mig att svara filosofen? Jag menar, sade samhällsforskaren, att Sverige är ett av de länder som helt enkelt har fått rollen av föredöme, och i huvudsak som ett gott föredöme. Vi har ett väl fungerande samhälle, hög levnadsstandard, hög medellivslängd, jämförelsevis begränsade sociala konflikter, you name it. Och Sverige är också ett land som ofta nämns som ett föredöme, andra tar oss som exempel när de vill argumentera för något. Visst, och det är ju trevligt, sade jag, men vad menar du att vi har för ett ansvar? Det finns många länder i världen som fungerar dåligt, sade forskaren. Länder som har fattigdom, korruption, stora interna konflikter, oförmåga att lösa det egna landets problem. Och så finns det människor där som försöker ändra på sakernas tillstånd, och andra som säger att det inte går, antingen för att de har gett upp, eller för att de själva tjänar på hur det är nu. Och därför är det så viktigt att det finns några länder, några föredömen, som de kämpande människorna kan hänvisa till och inspireras av. Om alla länder i hela världen vore skit så skulle det vara mycket svårare att kämpa för förändring, för det skulle ju uppfattas som hopplöst. Men om det finns föredömen, då går det alltid att säga att om det går att ha ett bra land där så ska det väl gå här också. Så du menar att i Sverige har vi ett historiskt uppdrag att sköta vårt land så att vi fortsätter vara ett föredöme för andra vad gäller samhällsbygge? frågade jag. Så högstämda brukar vi inte vara här uppe i Norden, svarade han. Jag skulle hellre säga att vårt land fyller en viktig nisch i den här planetens politiska ekosystem. Det finns några till som vi, och vi behövs för att helheten ska fungera bra på lång sikt. I kommande generationer.
13
Nja, svarade jag, filosofen säger säkert att det där bara är ett sätt att rationalisera och ursäkta vår egen egoism. Det är klart att det finns egoism hos oss också, sade forskaren, både hos de enskilda människorna och i landet som helhet. Och som i alla andra länder. Men det vore fel att säga att det bara finns egoism, och det är också fel att säga att omsorgen att vårda Sverige som ett bra land bara är till för vår egen skull. Det är bra för helheten, det är till och med vår skyldighet mot helheten att ha omsorg om landet på det sättet. Men filosofen säger ju att det går ut över helheten, sade jag. Ska vi ta mer än vår rättmätiga andel av jordens resurser för att bygga upp ett bättre samhälle för oss själva, men om alla andra gör som vi så räcker jordens resurser inte till? Det vore just ett snyggt föredöme. Om du vill ha en enkel lösning på de här problemen så får du hitta på den själv, sade forskaren, för ingen annan har någon sådan vad jag vet. Det gäller att avväga olika aspekter mot varann, och inte minst att avväga kortsiktiga och långsiktiga effekter av det man själv gör. Men en sak till, fortsatte han. Det där med föredöme kombineras faktiskt med att vi har en roll som föregångare. Det är också en viktig aspekt. Ett egotrippat ord till, sade jag. Nej men allvarligt, sade han, det är inte en fråga om att vara självupptagen, utan om att under det senaste århundradet har vi varit litet som ett laboratorium. Nya idéer har förts fram och realiserats på ett tidigt stadium hos oss, och sedan har de spridit sig till andra länder så småningom. Tänk på allmänna synsätt som Saltsjöbadsöverenskommelse och folkhem, eller tänk på nya regelverk som krav på bilbälte, eller förbud mot barnaga, eller att köp av sexuella tjänster har gjorts straffbart. Många sådana förändringar har börjat hos oss, och när andra har sett att det har fungerat så har de följt efter. Utan självhävdelse menar jag att vi har gått före in på okänd mark, och att vi fyller en viktig funktion när vi gör det. På vad sätt hjälper det mig när jag ska övertyga filosofen? frågade jag. 14
Jo, eftersom det ställs en del speciella krav på ett land för att det ska kunna fungera som före-gångare i den bemärkelsen, sade forskaren. Där måste finnas en öppenhet för förändringar, en gemensam dialog och opinionsbildning där nya idéer förs fram och får acceptans, och en trygghet så att man vågar sig på det som är nytt. De förutsättningarna finns inte överallt. Vi måste se till så att de fortsätter att finnas hos oss. Eller som Olof Palme en gång skrev, avslutade han: Vår förpliktelse mot människorna ute i världen är att visa att vi inte stagnerar i självbelåtenhet utan har förmåga att ständigt gå vidare framåt.
1.5 Viktor och Sveriges nation Min vän Viktor är nationalist. Han anser att den svenska nationen är ett föråldrat begrepp, och han glöder för Sveriges nation. Den svenska nationen, det är ungeför som den tyska nationen i Fichtes tappning, en etniskt definierad nation som är baserad på arv, nostalgi och gemensamma vanor. Glöm det, säger han. Nu är det Sveriges nation som gäller: en nation som omfattar i huvudsak alla som upplever att Sverige är deras hemvist. Där ingår sverigefinnar, sverigegreker, sverigekroater och alla andra sverigenånting. Och de som ofta kallas etniska svenskar, vad kallar du dem, frågar jag. Bara svenskar rätt och slätt, säger han. Och alla som ingår i Sveriges nation, vad får de heta, fortsätter jag. Det borde vi ha en pristävling om, säger han. Sveländare är ett bra förslag, i analogi med finländare, men man kan tänka sig andra ord. En fördel med sveländare är att man kan bilda motsvarande ord för andra länder som har invandrare och minoriteter: tyskländare, ryssländare, turkländare. – Just nu använder han iallafall sveländare. Viktor har hetsiga diskussioner med min vän sverigedemokraten. Han har läst deras partiprogram och speciellt avsnittet om nationalitet. Inskränkt och föråldrat, säger han. De drömmer sig tillbaka till den svenska nationen och vill att alla invandrare ska assimileras. 15
Integreras, menar du väl, säger jag. Nej, skilj på integration och assimilation, säger han. Assimilation, det är när alla invandrare blir svenskar och tappar sitt ursprung. Integration, det är när invandrare blir en naturlig del av Sveriges nation och samtidigt behåller sin särart. Jamen en del invandrare assimileras ju faktiskt, om man använder de orden, säger jag. Och deras barn speciellt. Ska de inte få göra det? Jag gillar inte att man talar om att folk assimileras, säger Viktor, utan hellre att man säger att personer assimilerar sig. De tar till sig en annan grupps vanor och förhållningssätt, men bara bitvis och gradvis. Svenskhet kan aldrig vara ett smörgåsbord, säger sverigedemokraten, som nyss hade kommit in i rummet och hört vad vi pratat om. Antingen är man svensk, eller så är man tysk, eller kurd, eller något. Man måste veta var man hör hemma, och varje nation måste vara tydlig på vilka som ingår och vilka som inte ingår. Varför det, frågar Viktor. För att nationalitet är en fråga om lojalitet, säger sverigedemokraten. De nationer som överlever i det långa loppet, det är de vilkas medborgare är villiga att ställa upp för nationen, och offra livet för den om det behövs. Problemet med er sverigedemokrater, säger Viktor, är att ni fortfarande lever kvar i Fichtes tänkesätt: varje etnisk grupp ska vara en nation och ha sitt eget land. Den modellen är död. Sverige idag är en nation, den nationen innehåller flera etniska grupper, och i huvudsak hör varje människa till en enda nation, men ofta ingår hon i flera etniska grupper. Eller tar mer eller mindre del av flera sådana grupper. Så du påstår att svenskarna är bara en etnisk grupp inom den svenska nationen? frågar sverigedemokraten. Nej, en etnisk grupp inom Sveriges nation, säger Viktor. Den svenska nationen, glöm den, den finns inte längre. Du är inte klok, säger sverigedemokraten.
16
1.6 Samhällsforskarens perspektiv Är Viktor riktigt klok? frågade jag min vän samhällsforskaren. Inte annat än vad jag vet, svarade han. Är det något problem? Jag tänker på hans idéer om Sveriges nation, sade jag. De är så – annorlunda. De är ovanliga i Sverige, sade samhällsforskaren, men internationellt och särskilt i USA är det inget konstigt med dem. Man brukar skilja mellan etnisk och samhällelig nationalism, eller “ethnic” och “civic” nationalism på engelska. Etnisk nationalism är den som ser den etniska gruppen som grund för den nationella sammanhållningen och värderingarna, och samhällelig nationalism är när man ser solidariteten med det gemensamma samhället som grund. Det visste jag inte, sade jag. När jag hör talas om nationalism så tänker jag mig den alltid som vad du kallar etnisk nationalism. Och jag förknippar den med fascism och rasism och sånt. Man kan förstås vara etnisk nationalist utan att vara fascist, sade samhällsforskaren, men det är sant att i riktig fascism ingår nog alltid etnisk nationalism som en viktig del. Samhällelig nationalism är mindre emotionell och mer rationell, och vad jag förstår så måste den vara raka motsatsen till fascism. Så du menar att det där med Sveriges nation är inte något som Viktor har hittat på, utan det finns sedan förut? frågade jag. Idéerna är inte nya eftersom samhällelig nationalism är något välkänt, sade samhällsforskaren. Tankarna som sådana började med John Stuart Mill i England och Ernest Renan i Frankrike, under andra halvan av 1800-talet. Ernest Renan författade artikeln “Vad är en nation?” där han förde fram en annan syn på nationen än vad Fichte hade haft i Tyskland. Men det vanliga är att man säger att samhällelig nationalism är något som förekommer i länder som har kommit till genom kolonisation där flera etniska grupper har blandats, som USA och Brasilien. Då säger man alltså att olika länder har olika sorts nationalism, men
17
man lägger inte i någon värdering om det ena eller det andra är bättre? frågade jag. Man är väl mest intresserad av att beskriva och förstå, sade forskaren, det är ju det som forskning går ut på. Men distinktionen mellan ethnic och civic nationalism är bra. I Ryssland till exempel så finns det ju en dragkamp mellan samhällsorienterad nationalism som vill inkludera de olika etniska grupperna i den ryska federationen, och etnisk nationalism som fokuserar på det specifikt ryska. Putin verkar luta mer åt den förra inriktningen, men vad som kommer att hända där är naturligtvis väldigt viktigt. Iallafall, fortsatte forskaren, så tycks Viktors idé vara att eftersom Sverige har förändrats från att vara ett etniskt väldigt homogent land, där etnisk nationalism har varit naturlig, till att vara ett land med mycket invandring, då är det mycket mer lämpligt med samhällelig nationalism. Det finns samhällsforskare som har sagt ungefär detta, men jag vet ingen som driver kampanj för det så som Viktor gör. Varken i Sverige eller någon annanstans. Intressant, sade jag. Då ligger det alltså något i det han säger? Han är i gott sällskap, sade forskaren, men han är speciell i att han gör den där skillnaden i orden mellan den svenska nationen och Sveriges nation. Det är ett nytt grepp vad jag vet, och det är naturligtvis bra när man ska driva en kampanj som han gör. Att bara stå på torget och ropa “låt oss gå över från etnisk till samhällelig nationalism i vårt land” skulle väl inte tända så många. Jo, han brinner ju för vad han gör, sade jag. Men om han ska få med sig folk så måste han ge någon substans åt det där begreppet Sveriges nation, så att det inte bara blir ett nytt ord. Just det, sade samhällsforskaren. Det ska bli intressant att se om han lyckas med det.
18
2 Nationen som grundare av staten Här är några samtal där Viktor förklarar sina idéer om nationen som grundare av staten.
2.1 Nation, stat och samhälle Filosofen hade hört talas om Viktors idéer och tyckte de var litet förvirrade. Nu satt de och pratade om saken. Din idé om Sveriges nation är meningslös, sade filosofen, eftersom den är baserad på något slags samhällsnationalism. Om man företräder etnisk nationalism då hyllar man Nationen med stort N, något som har en historia och en identitet, men om man företräder samhällsnationalism varför ska man då prata om en nation. Nationen finns väl då också, sade Viktor. Så här, sade filosofen. Det finns en stat och ett samhälle. Staten det är riksdag och regering och polis och militär, och allt annat som hör till statsapparaten. Samhället, det är vi alla medborgare, och staten, och frivilligorganisationerna, och familjer och släktband och så vidare. Men vad är nationen? Ibland säger man nation när man menar stat, som när man säger Förenta nationerna till exempel. Och ibland säger man nationen när man menar samhället, typ att nationen står enad. Något annat finns inte. Jag får nog andra associationer när jag hör ordet nation än när jag hör ordet samhälle, sade Viktor. Om du säger “samhället står enat” så känns det helt annorlunda än när du säger “nationen står enad.” Säger man nationen så tänker man kanske mest på medborgarna och mindre på samhällsorganen, sade filosofen. Det är i alla fall bara associationer utan större innehåll. Men jag förstår att du vill använda nationsordet när du diskuterar med sverigedemokraterna. Att kämpa för en nation låter mycket sexigare än att kämpa för ett samhälle... Verkligen? sköt jag in. Många har varit djupt engagerade i kampen för ett bättre samhälle. För folkhemmet och så.
19
Då ja, sade filosofen, men nu verkar det vara nationstanken som ligger i tiden, internationellt i alla fall. Jag kan förstå att Viktor vill sälja in samhällsengagemang genom att kalla det för nationalism, civic nationalism, men det är bara ny etikett på samma burk. När jag säger nation så menar jag inte vare sig stat eller samhälle, sade Viktor, utan jag menar den stora del av befolkningen som utgör grunden för staten. Det där låter misstänkt, sade filosofen. Det måste du förklara. Jag menar så här, sade Viktor. I de flesta västländer finns det en majoritet av befolkningen som har en gemensam syn på hur det egna samhället ska vara organiserat, och som därför har ett slags gemensam identitet i det avseendet. Det är den gruppen som jag kallar en nation. Möjligen kan den omfatta precis hela befolkningen men vanligen finns det särgrupper som inte har samma grundläggande samhällssyn. Genom att nationen är störst och särgrupperna är små så blir det naturligen nationen som kommer att bestämma hur staten ska vara organiserad. Det är vad jag menar med en nation. Förskräckligt, sade filosofen. Vi ska inte har något utanförskap och inte heller några särgrupper. Vi behöver begrepp för att beskriva hur det faktiskt är, och inte bara för hur vi vill att det ska vara, sade Viktor. Men det jag menar med särgrupper är sådana som själva vill organisera samhället på annat sätt. Ungdomar i välbeställda familjer som har tagit till sig en revolutionär ideologi av något slag, de är en särgrupp, men de lever ju knappast i utanförskap. Men däremot, fattiga och arbetslösa i USA om de fortfarande har tilltro till Amerika i bemärkelsen av konstitutionen och rättssystemet, de är inte någon särgrupp. Så om man inte har några särgrupper då är samhälle och nation samma sak? frågade filosofen. Ja, då sammanfaller de, sade Viktor. Men vi lurar oss själva om vi intalar oss att det inte finns några sådana grupper hos oss. Vad menar du att vi har för särgrupper då? fortsatta filosofen. Vit-makt-förespråkare till exempel, sade Viktor. De accepterar inte 20
folkstyret vad jag förstår. Extrema islamister likaså. Andra extremreligiösa grupper till exempel strikt ortodoxa judar. Vänsterrevolutionärer. Jag säger inte att alla medlemmar i de grupperna ställer sig utanför principerna för statsskick och demokrati i Sverige, men gruppernas agenda innehåller sådant. Det är den typen av grupper och agendor som jag menar. Hur ska man veta vilka personer som hör till nationen då och vilka som inte gör det? frågade filosofen. Ska man ha något slags utfrågning? Det är inte det som det går ut på, sade Viktor. Tänk på ett politiskt parti till exempel. Där finns ett partiprogram och andra uttryck för vad partiet står för, och det finns diskussioner om hur partiets ståndpunkt ska förändras. Man förutsätter att de som är medlemmar instämmer i partiets åsikter i stora drag i alla fall, men det är ingen som bekymrar sig över om “fel” person har råkat bli medlem, annat än i väldigt flagranta fall Så att Sveriges nation som du pratar om ska ha ett nationsprogram eller något sådant? undrade filosofen. Vad ska det stå där? Eller har du redan skrivit ett? Jag har väl några idéer, sade Viktor. Men det måste förstås diskuteras en hel del. Det måste ju göras väldigt allmängiltigt om de flesta ska kunna hålla med om det, sade filosofen. Hur vore det att ta den svenska grundlagen? Eller FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna? Det kan ju vara bra att använda något som andra redan har lagt ner mycket möda på att arbeta fram, menar jag. Jag tror inte det räcker att man talar om en massa bra saker som man tror på, som i en rättighetsförklaring, sade Viktor. Ett nationsprogram måste också tala om hur nationen och staten ska fungera. Det kommer att bli väldigt spännande att se vad det blir, sade filosofen.
21
2.2 Alla ska vara med Min vän aktivisten brukar vara snabb i sina omdömen om saker och ting, och särskilt om sådant som hon inte gillar. Hon hade hört talas om Viktors definition av en nation och hon tyckte den var helt oacceptabel. Nu pratade hon med Viktor om det. Några andra var också med och lyssnade, samhällsforskaren till exempel. Du pratar om att man ska ha en stat som styrs av en majoritet som kallar sig nationen, och så ska det finnas minoriteter som står utanför nationen men som ändå bor i samma land och styrs av samma lagar, sade aktivisten till Viktor. Det är ju apartheid. Är du fascist eller. Ska och ska, sade Viktor. De där begreppen är till för att kunna beskriva hur det är på olika håll, och inte bara i Sverige. Men självklart önskar man att den stat som nationen skapar ska vara öppen och generös mot sina särgrupper. Ingen vill väl argumentera för apartheid. Men när vi pratar om Sverige så ska vi väl ha begrepp för det samhälle som vi vill ha, och inte för något som är fel från början, protesterade aktivisten. Ditt tänkesätt legitimerar ju att majoriteten får förtrycka minoriteterna. Det är en annan fråga för det hänger alltid på majoriteten att låta bli det, sade Viktor. Men man kan inte bli av med problem bara genom att välja ett språk där problemen inte kan beskrivas. Men vi har nog faktiskt grupper som inte ingår i nationen, vi också. En del av fri vilja, andra för att de är utstötta tyvärr. Men om du nu menar att vi inte har några särgrupper så är det väl bara att använda min modell och konstatera att antalet särgrupper är noll. Ingen ställer sig utanför samhället av fri vilja, sade aktivisten. Diskriminering är aldrig självvald. Frågan gäller inte diskriminering utan en gemensam syn på statens och samhällets organisation, sade Viktor. Nationen fastställer några grundprinciper, staten realiserar dem, och alla som vill acceptera de grundprinciperna och ha dem som sina egna måste vara välkomna att ingå i nationen. Den intressanta frågan är hur man gör när det finns grupper som inte vill acceptera grundprinciperna.
22
Då får man väl göra dem mer flexibla så att alla kan vara med, sade aktivisten. Ibland är det omöjligt, sade Viktor. Vad händer om en minoritet vill ha apartheid så att samhället är indelat i olika delar, och majoriteten inte vill ha det. Hur ska man hitta en kompromiss om det? Nej, minoriteterna ingår förstås i nationen men de måste acceptera grundprinciperna, sade aktivisten. Man får se till att alla accepterar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och därefter är det fritt fram för alla att vara med. Mitt nationsbegrepp är inte sådant, sade Viktor. Jag tycker det är mer rimligt att säga att de ingår i samhället men inte i nationen. Det är därför vi behöver göra skillnad på stat och samhälle och nation. Nationen skapar staten, men staten måste bland annat ha regler för vad som gäller för särgrupperna. Så är det överallt. I en del länder ger staten väldigt hårda villkor för dem, i andra länder är reglerna generösa, men det måste vara staten som har det sista ordet, och det är nationen som är garant för staten. Men ta ett annat exempel, fortsatte han. Det finns en religiös sekt som heter Plymouthbröderna och som har en liten avläggare i Sverige. Det är en grupp som isolerar sig väldigt mycket från omvärlden. Enligt deras regler får medlemmarna inte läsa tidningar, inte använda radio, teve, eller Internet, och moderna tekniska hjälpmedel är i stort sett förbjudna. De har en strikt intern struktur, männen är överordnade kvinnorna, och så vidare. Missionerar de? frågade aktivisten. Rekryterar de nya medlemmar? Inte vad jag vet, sade Viktor. De är bara för sig själva med sitt mycket annorlunda sätt att leva. Och då menar jag att de är ett exempel på människor som inte ingår i Sveriges nation, även om de bor i Sverige och är svenska medborgare. De gör ingen något förnär, så det är inget ont i dem och vi kan gärna låta dem hållas, men de har ingen öppenhet och de deltar inte i samhället och dess utveckling. Det där går väl bra så länge som det rör sig om små grupper, sade aktivisten. Men vad händer om gruppen blir större och större? Om de får fler medlemmar, eller på sikt om de har många barn, till exempel. 23
Som de ultraortodoxa i Israel, sade samhällsforskaren som hade lyssnat intresserat. Det kommer inte att hända, sade Viktor. Vi måste tro på fördelarna och styrkan i vår egen samhällsmodell och vårt eget sätt att leva. Udda sekter kommer alltid att finnas, men det finns också alltid en nästa generation, och ungdomen brukar göra revolt. Alla stela strukturer ifrågasätts. I stort sett har du rätt, sade samhällsforskaren, men då är det två saker som är viktiga. Det första är att staten ska inte tillåta sekter som stänger inne sina medlemmar så att de förhindras att lämna om de vill. Det är viktigt inte bara för de medlemmar det gäller, utan också för hela samhällets skull. Det andra är att om ungdomen i en sekt kommer att rikta sitt uppror mot världen utanför sekten, istället för mot den egna sektledningen, då kan sekten förhärdas och komma i full konflikt med den nation och den stat där den befinner sig.
2.3 Vad är det som driver dig Varför är det så viktigt det där med Sveriges nation, frågade jag Viktor en dag. Du pratar om det i alla möjliga sammanhang, men varför? Är det bara för att du vill propagera mot Sverigedemokraterna? Det är det så många andra som gör, sade Viktor, och jag vill inte vara med i någon diskussion om deras socialkonservatism eller deras syn på invandringen. Det stora problemet som jag ser är att ideologierna är på väg tillbaka, överallt i världen, och det händer i Sverige också. Det tycker jag är väldigt obehagligt, och jag vill göra något åt det. Vad då för ideologier till exempel? undrade jag. Alla möjliga, sade Viktor. En del av dem är helt galna. Det finns bisarra religiösa rörelser som kommer från USA. Den katolska kyrkan agerar mer och mer på det politiska planet, inom EU till exempel. Sedan finns det religiöst färgad nationalism i Centraleuropa och i Ryssland. Kina för fram sitt statsskick som alternativ till demokrati. Islamister blandar sig med flyktingar och kommer in i landet som
24
asylsökande. Och sen har vi förstås våra egna vit-makt-förespråkare, de som verkligen ska kallas nyfascister. Vad ska vi göra åt det då, frågade jag. Vi kanske ska stänga gränserna, gå ur EU och återinföra statskyrkan. Begränsa TV till två kanaler och skaffa ett eget, separat Internet, som i Nordkorea. Var allvarlig nu, sade Viktor. Problemet är inte de här strömningarna i sig. De är främmande för det svenska samhället allihop och vi borde kunna klara av dem, likaväl som vi klarade av kommunism och nazism, någorlunda iallafall. Men det som oroar mig är att de sprids på nya sätt som vi inte är vana vid. Och frågan är därför om vi som land har den rätta förståelsen och de rätta verktygen för att hantera dem. Varför inte, vad är det som skiljer mot våra tidigare möten med totalitära idéer? frågade jag. Rörligheten, sade Viktor, rörligheten och isolationismen. Den fria rörligheten för människor och för idéer. Den är bra och vi kan inte vara utan den, men den gör att nya idéer kan spridas snabbt och utan att det märks. Tänk till exempel på Anwar al-Awlaki som inspirerade attentatsmännen mot Charlie Hebdo. Han var pionjär på att använda Internet effektivt för att sprida ett extremt islamistiskt budskap. Och så isolationismen, som är rörlighetens motsats trots att IT har skapat både rörlighet och isolationism, fortsatte han. Numera kan en grupp människor leva i sin egen kulturella bubbla, med egna TVkanaler, egna tidningar om de fortfarande läser tidningar, egna bloggar – de kan få hur mycket information som helst som bestyrker deras egna åsikter och inte låter dem se några alternativ. Vi har den kristna högerns självisolering i USA, och vi har det när invandrare i vårt land bara ser på TV från hemlandet och inte får reda på något om det svenska samhället. Är det verkligen så bland invandrarna? frågade jag. Har någon studerat det så att vi har hårda fakta, eller är det bara en rädsla. En av många. Jag menar bara att möjligheten finns, och jag tror att den används, sade Viktor. Men jag sade det bara som ett av exemplen. Men det 25
viktiga är att vi måste bli bättre på att försvara principerna i vårt eget samhällssystem, och på att förklara dem. Det är bra argumenterande som behövs, inte något annat. Och den verkliga skiljelinjen, fortsatte han, är förstås inte för eller emot islam som en del tror nuförtiden, utan för eller emot det auktoritära tänkandet. Det som är gemensamt för de här ideologiska utmaningarna är att de vill att samhället ska vara baserat på något slags auktoritet, som kan vara en bokstavstrogen läsning av Bibeln, eller dito av Koranen, eller påvens ord, eller något annat. Sedan finns förresten nyfascistiska rörelser också för där är det den starke ledaren som ska vara auktoriteten, snarare än en helig skrift. Okej, sade jag. Du vill att vi ska bli bättre på att försvara grundprinciperna för vårt västerländska samhälle gentemot de där olika ideologierna som håller på att krypa in, som du ser det. Men vad är det för fel på det vi redan gör? Det är tillsagt att skolan ska ge eleverna en demokratisk fostran och att det är en av dess allra viktigaste uppgifter. Och Migrationsverkets informationsmaterial för nyanlända gör ett jättebra jobb på att förklara vad som gäller i det svenska samhället och hur det fungerar. Vad behövs mer än det? Det vi har verkar inte räcka till, sade Viktor, så vi behöver mer. Min idé till vad vi mer ska göra är samlade runt tanken på Sveriges nation. Samhällets grundprinciper är inte något som vi har hittat på här och nu, eller vid det senaste riksdagsbeslutet om ny grundlag. Istället är det något som har vuxit fram under lång tid genom ett antal historiska händelser och beslut. För att få en uppslutning om dem så är det viktigt att vi känner till vår historia. Fan tro’t, sade jag. Skulle bättre historieundervisning kunna hjälpa till att mota de totalitära ideologierna i grind? Historieundervisningen i skolan kan vi nog lämna därhän, sade Viktor. Det jag menar är att vi måste föra fram en ’berättelse’, som man brukar säga nuförtiden, om vad Sveriges nation innefattar. Där måste det ingå det grundläggande, som demokrati och allas likhet inför lagen och så vidare. Sedan måste det till kompletteringar, till exempel principer för relationerna mellan olika etniska och religiösa grupper. Men därtill i berättelsen om Sveriges nation måste det också ingå 26
att man förklarar den historiska förankringen för det samhälle vi har idag. Allt detta hänger ihop. Det där var mycket på en gång, sade jag. Det måste du nästan skriva en bok om för att det ska bli begripligt. Jag vet, sade Viktor, men kan inte du hjälpa mig med det, du är bättre på att berätta. Kanske det, sade jag, eller vi kan hjälpas åt. Jag skriver del I och du skriver del II. Vi kan försöka med det, sade Viktor.
27
3 Flera kulturer inom en nation Principen med samhällsnationalism innebär att man har flera etniska grupper inom en viss nation och dess stat. Detta till skillnad från etnisk nationalism där man sätter likhetstecken mellan nation och etnisk grupp, och har flera sådana ‘nationer’ inom en stat. Här är några samtal som illustrerar tänkesättet i samhällsnationalism.
3.1 Åldermannen Det hade kommit en stor grupp flyktingar tillsammans från en och samma plats i mellanöstern. De hörde till samma klan och ingick i en förföljd minoritet, och deras bakgrund var tragisk. Av 600 människor inom denna minoritet i några närbelägna byar hade minst 400 mördats eller omkommit. Bara 160 hade undkommit och nästan alla var i säkerhet i Sverige. Men nu hade det varit ett stort bråk i deras förläggning, bråk mellan dem och ledningen för förläggningen närmare bestämt, polis hade fått kallas in, och det hela hade kommit i tidningarna. För att reda ut problemet skulle gruppens ålderman träffa den avdelningschef på Migrationsverket som hade den här gruppen inom sitt ansvar. Förläggningschefen och den lokala polischefen skulle också vara med, och förstås en tolk. Jag har fått rapporterna från förläggningen och polisen, började avdelningschefen, men jag har ännu inte hört hur ni ser på vad som har hänt och vad problemet är. Så berätta för mig från början. Vi är mycket tacksamma för att vi har fått komma och stanna i Sverige, sade åldermannen. Vi har gått igenom mycket, men här känner vi oss säkra. Vi vill inte skapa några problem och vi vill inte ligga er till last. Vi ska gärna hjälpa till med sådant arbete som vi kan göra. Det är vi mycket glada för, sade avdelningschefen. Klokt nog gick han vidare på det spåret, och man pratade om vad gruppens medlemmar skulle kunna göra, och om hur de hade levt i sina hemtrakter, och något litet om resan till Sverige. Polischefen skruvade på sig för han tyckte inte att det var det man hade kommit för att prata om,
28
men förläggningschefen förstod att man måste börja med att hitta en gemensam plattform, så hon deltog också i samtalet. Så småningom kom man ändå till frågan om bråket och den upphetsade stämningen. Förläggningen låter oss inte behålla våra goda seder, sade åldermannen. På vilket sätt? frågade avdelningschefen. Vi får undervisning i svenska språket och om andra saker, sade åldermannen, och det är ju bra. Men då måste alla sitta tillsammans. För oss är det viktigt att männen sitter för sig och kvinnorna för sig. Kvinnorna sitter baktill i rummet. Men i Sverige gör man inte så, sade avdelningschefen. Vi vill gärna att ni ska vänja er vid hur det är i Sverige redan från början, så att ni kan klara er bättre i vårt samhälle. Vi vill resa hem igen när det blir fred där, sade åldermannen. Medan vi är här i Sverige vill vi behålla våra goda seder. Och det finns problem med skolan också. Våra barn går i er skola, men där är pojkar och flickor tillsammans. Och i undervisningen pratar lärarna om saker som inte är lämpliga. Hur fungerar det för barnen i skolan, frågade avdelningschefen till förläggningschefen. Klarar de sig bra, barnen i den här gruppen? Inga problem alls vad jag har hört, sade förläggningschefen. Barnen trivs utmärkt vad jag vet, och de lär sig snabbt. Men då så, sade avdelningschefen. Då är väl allt bra? Barnen kan väl leva efter svenska vanor i skolan och efter traditionella vanor när de är hemma? Barn har inga svårigheter att lära sig att det fungerar på olika sätt i olika miljöer. Vi vill inte att de ska lära sig svenska vanor, sade åldermannen. Hela vår släkt förlorar respekt om vi låter det ske. Man äger inte sina barn, sade avdelningschefen. Man har dem till låns några år, och sedan har de sitt eget liv.
29
Åldermannen gav honom en skarp blick. Sverige äger inte våra barn, svarade han. Som föräldrar gör vi allt för våra barn, och vi tror att de vill respektera oss och ta vara på oss när vi blir gamla, och inte bara ge sig iväg till det som du kallar sitt eget liv. Det svenska samhället fungerar inte så, sade avdelningschefen. Alla medborgare är lika, och det är meningen att alla ska kunna klara sig själva. Både män och kvinnor ska kunna klara sin egen försörjning. Ingen ska vara beroende av någon annan. Jag har hört talas om det, sade åldermannen. Vi vill inte leva så. Hur tycker ni vi ska göra då? frågade avdelningschefen. Ge oss en egen by att leva i, sade åldermannen. Vi har hört att ni har byar som är helt övergivna för att människorna som levde där har flyttat in till städerna. Låt oss få en sådan by, vi ska kunna klara oss själva om vi bara får litet hjälp i början. Och så kan vi få leva på vårt sätt som vi alltid har gjort. Avdelningschefen skruvade på sig. Husen i sådana byar är oftast skadade, sade han. Det är många problem som måste lösas isåfall, och det skulle kosta en hel del. Vi kan jobba med att göra dem iordning, sade åldermannen. Vi vet hur man gör. Och det måste väl bli mycket billigare att göra så än att ha oss i sådana här förläggningar en lång tid? Det skulle inte bli bra för barnen heller, sade avdelningschefen. De måste få en större miljö med fler lärare och med många andra barn, så att de kan integreras. Annars kan de inte leva i det moderna svenska samhället när de växer upp. För barnens skull kan vi inte göra som ni föreslår. Vi tänker på vad som är det bästa för våra barn, sade åldermannen sakta. Mötet avslutades så småningom utan att man hade fått någon riktig lösning på de problem som hade varit, så man bestämde att ha ett nytt möte två veckor senare. Sedan åldermannen och tolken gått pratade de andra vidare om hur man skulle hantera det här problemet.
30
På kvällen berättade avdelningschefen för sin familj om det som hade sagts vid mötet. Hans två tonårssöner, Anders och Gunnar, tyckte att det var en intressant idé. Men varför kan man inte prova med just den här gruppen, sade Gunnar som var den äldste av sönerna. Jag förstår att det är mot alla regler och principer, men det skulle väl kunna gå som en försöksverksamhet med litet administrativ kreativitet och någon dispens. Jamen tänk framåt, sade avdelningschefen. Om vi öppnar för det så kan det komma den ena gruppen efter den andra som vill göra på det sättet. Snart har de blivit osams och börjar kriga med varann precis som de gör i de länder som de kommer ifrån. De skulle få lov att lova att lämna varann ifred, sade Gunnar. Och att hålla sig i sina tilldelade områden. Jovisst, sade förläggningschefen. Och sedan kommer ett antal hemvändande kämpar från ISIS och ska göra likadant i Sverige som de har gjort därnere. Det blir ett roligt jobb för polisen att hålla ordning då. Men antag att det skulle komma riktigt många flyktingar, sade den andre sonen, Anders. Man hör ju siffor på hur många miljoner flyktingar det finns i världen, och det finns de som säger att vi borde kunna ta hand om många många fler än vi gör idag. Vi är ett rikt land och vi har gott om plats. Om det skulle komma riktigt många på en gång så kanske vi måste dela in dem i grupper och låta varje grupp få en bit land och byggmaterial, och sen får de klara sig själva och leva på sitt sätt. Vi skulle ha flyktingläger alltså, sade avdelningschefen. Tänk dig vilken misär det skulle bli. Jamen vad är alternativet då, sade Anders. Tänk på den misär som de kommer ifrån. Det skulle i alla fall kunna bli bättre för dem här än där. Men krigen i mellanöstern kommer inte att ta slut de närmaste åren, sade avdelningschefen, så de kan inte åka hem så lätt. Efter tio år eller tjugo år har de rotat sig på sina nya platser, barnen växer upp
31
där, hela gruppen blir hemmastadd i Sverige. Då får vi mer folk i glesbygden, sade Anders. Inte så dumt. Frågar är om glesbygdens kommuner har råd att ta emot dem, sade Gunnar. Och i ett längre perspektiv är det ju inte troligt att alla kommer att stanna där. Många kommer att flytta till städerna. Och då har vi kommit i ett läge där vi har olika grupper i landet med väldigt olika samhällssyn. Vill vi det? Jag har pratat med en filosof som säger att det är precis så som vi bör göra, sade Anders. Han har väldigt bra argument för det. Längre än så kom de inte i samtalet.
3.2 Nationalkaraktär, eller inte Du säger att Sveriges nation hålls ihop av en gemensam uppfattning om hur staten ska vara organiserad, sade jag till Viktor. Och så måste det ingå att vi gemensamt har ett land, en plats på jorden, Sveriges nation består av personer med hemvist i Sverige har du sagt. Men borde det inte finnas något mer? Jag föreställer mig att varje nation har en nationalkaraktär, ett sätt att vara. Svenska språket förstås, sade Viktor. Varje nation måste ha ett nationalspråk, eller möjligen att det kan fungera med två. Och så gemensamma källor till stolthet, som medaljer i VM och seger i Melodifestivalen och så. OK bra sade jag, men jag undrar ändå vad du säger om nationalkaraktären. De flesta nationer har nog en bild av sig själva som de kallar nationalkaraktär, sade Viktor, men den behöver inte vara särskilt sann. Forskningen visar att sådana självbilder brukar vara både förenklade och missvisande. Kanske det, sade jag, men det hindrar inte att de kan vara till nytta iallafall för att hålla samman nationen. Kan det finnas för Sveriges nation?
32
Vad skulle den nationalkaraktären vara isåfall, undrade Viktor. Det enda jag kan tänka mig, sade jag, är att det skulle vara en traditionell svensk karaktär som sedan har anammats av generationer av invandrare också. Det borde vara ungefär som en företagskultur: den sitter i väggarna, och vare sig man vill eller inte så är det väldigt svårt att ändra den. Man kan tänka sig att en traditionell svensk nationalkaraktär nu förs vidare som en sveländsk nationalkaraktär, för att nu använda ditt ord. Det kunde väl vara tänkbart, sade Viktor, om det bara inte vore för det att gamla uppfattningar om svensk nationalkaraktär inte stämmer idag. På 1800-talet publicerade C.J.L. Almquist en skrift som hette “Den svenska fattigdomens betydelse” som fick mycket stort gensvar. Han hävdade att svenskarnas karaktär hade formats av att landet är så fattigt. Den som är fattig är oberoende, menade han, därför att den fattige kan bara lita till sig själv för sin överlevnad. Hur intressant är det resonemanget nu när vi har varit ett av jordens rikaste länder i flera generationer? Och när vi har ett socialt skyddsnät så att de som ändå är fattiga inte alls behöver lita enbart till sig själva? Så det finns ingen nationalkaraktär i Sveriges nation? frågade jag. Jag frågar inte efter den, svarade Viktor. Om den finns eller uppstår så lär vi väl märka det, men jag ser det inte som något stort behov. Det är viktigt att vi har en sann och gemensam bild av vad vårt samhälle är och bör vara, och av hur det fungerar. Men de enstaka människorna i Sveriges nation, varför ska de behöva likna varandra och passa in i något slags gemensamt mönster?
3.3 Zlatan Det var en örebroare, en norrlänning, en bleking och en jugoslav. Jugoslaven var serb närmare bestämt, men han kallades bara för juggen. Norrlänningen kom från Boden. Blekingen var sverigedemokrat och det tyckte örebroaren inte om. Nu pratade de om Zlatan. Örebroaren gick an på sverigedemokraten för att han tyckte att Zlatan inte var svensk, och när han sade att
33
det hade han aldrig sagt så sa örebroarn att det var ju vad hans parti tyckte iallafall. Men kunde han hålla med om att Zlatan var svensk då? Det beror väl på hur man ser på det, sade sverigedemokraten. Han är en landsman naturligtvis, men om han är svensk det är svårt att säga. Ta det lugnt, sade juggen. Zlatan är väl kroat. Sverigekroat. Men är det någon som har frågat honom själv förresten? Han borde faktiskt få avgöra det själv. Ingen ska tala om för någon annan vilken identitet han har, har jag hört. Men man måste ju kunna prata om folk utan att först springa och fråga dem vem de är, sade blekingen som var sverigedemokrat. Om det inte stämmer som man trodde så får de väl säga till. Zlatan är sverigekroat, men jag kan inte uppfatta honom som svensk. Hans föräldrar har kommit från Jugoslavien, han har växt upp med dem, han har fått den kulturen. Han blir väl inte svensk bara för att han spelar i landslaget. Tänk på alla andra utlänningar som kommer hit och spelar i olika sporter. Är de svenskar allihop? Det blir de när de är bosatta här, sade örebroaren. I varje fall när de har fast uppehållstillstånd, och det kan ju gå rätt fort. Alla som bor i Sverige är svenskar. Om du åker till Marocko och spelar i deras fotbollslag, blir du arab då? frågade blekingen. Nej, inte arab, men marockan blir jag väl, sade örebroaren. Arab, det är något etniskt, men marockan blir man om man är bosatt i Marocko. Tycker du ska fråga marockanska ambassaden om det, sade blekingen. Jag är svensk, du är svensk, vi har växt upp i Sverige med svenska föräldrar, men fatta att så är det inte med Zlatan. Man ska inte dela in folk på det där sättet, sade örebroaren. Det skapar bara motsättningar, och ingen ska verkligen tala om för någon annan vad han eller hon tillhör för grupp. Eller inte tillhör. Men om du läser Zlatans bok, invände blekingen, så ser du att i de första kapitlen, där han beskriver sin uppväxt i Malmö, där använder han ordet ’svenskarna’ för de etniskt svenska, de som inte var invandrare. Han räknade inte sig själv som svensk, då iallafall. 34
Men det har ju ändrats, sade örebroaren. Nu är han gift med en svenska, och allt han har gjort i fotbollen och på andra sätt, det gör ju att han har blivit svensk. När du sade att han är gift med en svenska, vad menade du då? frågade blekingen. Menade du enbart att hon var bosatt i Sverige? Är hon invandrare? Nej, jag menade förstås en etnisk svenska, eller vad man ska säga, det är inte så lätt att uttrycka, sade örebroaren. Men hurså? Och när Zlatan var i tonåren, då var han väl också bosatt i Sverige? fortsatte blekingen. Var han svensk då också? Ja det är klart, sade örebroaren. Men då tar du dig friheten att säga att han var svensk, trots att för honom så var svenskarna på den tiden, för honom, en grupp som han inte alls ingick i, utan tvärtom blev illa behandlad av ibland. Ingen ska ju tala om för någon annan vad han eller hon tillhör för grupp, tyckte jag du sa nyss. Jo men det berodde ju på att han och de andra invandrarna blev mobbade av svenskarna, eller dem som de kallade svenskarna, sade örebroaren. Och så får det ju inte vara, vi måste kämpa mot all främlingsfientlighet. Men de flesta invandrare upplever sig både som svenskar och att de har kvar sin ursprungliga identitet. Det vet vi ju. Jag känner mig inte som svensk, sade juggen. Förstå mig rätt, inte för att jag har något emot svenskar, jag har det bra här, men jag är ju den jag är. Men du ska inte tänka på vi och dom, sade örebroarn. Tänk inte “de är svenskar och jag är serb,” eller jugoslav, eller något. Det är bättre att säga att vi är alla svenskar, så att vi inte skapar några problem. Jag är väl den jag själv är, sade juggen. När jag säger svenskar så menar jag er som kommer från Sverige. Ni som har svenska föräldrar och beter sig som svenskar. Ni är OK men ni har en del dumma idéer, det är klart, och en dum idé är att alla som kommer hit ska bli svenskar medsamma. Det kan ingen och det vill ingen. Och om
35
ni frågar en invandrare vad han menar med ordet svenskar så kan ni vara säkra på att han menar samma sak som jag. Men tänk på judarna i Sverige då, sade örebroaren. De är både judar och svenskar. Det kan ingen säga något annat. Det kan så vara, men åk till Kiruna eller Jokkmokk och prata med folk på samhället, sade norrlänningen. Fråga de samer du träffar vad de tycker om svenskarna. Där får du se att det är skillnad på same och svensk. I varje fall där uppe. Problemet är att ni använder samma ord i två olika betydelser, försökte jag. Ibland står ordet svensk för den etniska gruppen, och ibland står det för dem som är bosatta i Sverige, eller som har medborgarskap. Om man inte tänker på att det finns de två betydelserna så blir det sådan här diskussion. Och ibland blir det väldigt hetsig diskussion bara på grund av det missförståndet. Så är det, sade juggen. Inte mycket att göra åt. Jomen ändå, fortsatte jag. Vi kunde kanske göra som i Finland, där de skiljer mellan “finne” som är en finsktalande, och “finländare” som är en som är bosatt i Finland. Finlandssvenskarna är finländare men inte finnar. Vad ska vi använda för ord hos oss isåfall, sade örebroaren. Svenskar och svenskländare? Sveländare? Men jag tror inte riktigt på det där med finländare. Man säger ju det finska landslaget till exempel, och den finska statsministern. Man slarvar med orden ibland, sade jag, särskilt i Sverige när man pratar om Finland, men också i Finland självt. Men det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att man har två olika begrepp som har varsitt ord. Har man bara det så förstår man rätt även om någon egentligen använder fel ord. I Jugoslavien var det på det sättet, sade juggen. Vi hade kroater och serber och slovener. Och för den delen albaner och greker och turkar och allt möjligt. Alla var jugoslaver. Sen gick det som det gick. Just det, sade blekingen. Tänk på hur det gick där. Så blir det nog här också om det får gå några årtionden. 36
Det är just för att det inte ska bli så som vi måsta vara helt tydliga på att alla är svenskar, sade örebroaren. Alla som är bofasta i Sverige. Så att vi inte skapar några motsättningar. Hur är det med Zlatan isåfall? frågade blekingen. Han är ju bosatt i Frankrike numera. Och hans fru också för den delen. Har de blivit fransman och fransyska då? Där blev diskussionen litet rörig för alla började prata i mun på varann.
3.4 Norrlänningen i Tyskland När det hade lugnat sig så var det norrlänningen som gjorde ett inlägg. Jag har ju bott utomlands en del år, sade han. I Tyskland, och i Italien. Men där var det aldrig tal om att jag skulle kallas för tysk, eller för italienare. Inte andra i min situation heller, inte ens de som hade bott där i många år. Än sen då, sade örebroaren. Vi behöver väl inte göra som de. Och för egen del, fortsatte norrlänningen oberört, för egen del tycker jag nog att det skulle ha varit jobbigt om tyskarna hade sagt att jag var tysk jag också, för det var ju så självklart att jag inte var det. Det skulle bara ha varit ett PK sätt att prata, och utan grund. Och egentligen skulle det nog ha haft motsatt effekt mot vad som var tänkt, för om jag hörde dem säga att jag var tysk och samtidigt både de och jag visste att jag inte är det när det kommer till kritan, då skulle jag ju verkligen känna att jag inte var accepterad. Han tvekade ett ögonblick och sedan fortsatte han. Så därför tycker jag att det är en ganska bra idé det där med sveländare. För på samma sätt om jag hade fått vara svensk och tyskländare i Tyskland, tillsammans med tyskar och turkar och polacker och alla andra tyskländare i det landet, det tror jag skulle ha varit mycket bättre. Då skulle man både bekräfta gemenskapen och respektera identiteten för de olika grupperna.
37
Jamen, det är inte bra att göra skillnad på det sättet, alla ska kallas för svenskar för det är de ju, sade örebroaren. Kan du inte sluta tala om för mig vem jag är, sade juggen.
38
4 Flera religioner inom en nation Liksom samhällsnationalism erkänner flera etniska grupper inom en nation, så erkänner den normalt också flera religioner inom nationen. Men vad händer när en religion är politisk, inte bara ett personligt möte med Gud, och när den innefattar en egen samhällsmodell som är annorlunda än den som nationen företräder? Det är den underliggande frågan för samtalen i det här kapitlet.
4.1 Vem får fira Lucia Det var Beril, Jasmin och Leyla som satt och pratade om dagis. Det var i november och snart skulle det bli Luciafirande där. Kamile ska vara Lucia, sade Beril stolt. (Kamile är hennes dotter, 5 år). Hon är jätteglad att det blev hon. Det kan du ju inte gå med på, invände Jasmin. Caliana och Fatima får stanna hemma den dan. Vi är muslimer, vi ska inte vara med på en kristen fest. Det är en svensk tradition och vi är i Sverige nu, sade Beril. Det är en vacker tradition och alla kan vara med. Det är fel att tacka nej då. Kamile trivs jättebra på dagiset, om hon inte får vara där på Lucia så kommer hon utanför. Isåfall ska inte dagiset ha något Luciafirande, sade Jasmin. De ska inte ta ställning för en viss religion och vi ska inte behöva vara med på kristna fester bara för att vi har barn på dagis. Om de ska ha Lucia på dagis så vill jag ha våra barn på ett muslimskt dagis. Egentligen tycker jag inte att det är så mycket kristendom i Luciafirandet, sade Leyla. Inte så att det stör mig iallafall. De sjunger fina sånger om Staffan stalledräng och så. Lucia var ett kristet helgon, sade Jasmin. Räcker inte det. Vad gör det då, sade Beril. Man ber inte till henne iallafall. Vad betyder det att hon är ett helgon förresten? Är det som en martyr?
39
Kristna martyrer kan bli helgon, men det finns andra också som blir helgon, svarade Jasmin som hade läst på. De kristna tror att helgonen är människor som åker direkt upp till Gud när de dör, och att om man ber till ett helgon så kan hon framföra ens önskningar till Gud. Det förstår man ju att det måste vara emot islam. Om man ber till ett helgon så är det avgudadyrkan. Jamen alla kommer väl till paradiset när de dör, om de har levat rätt, sade Beril. Det behöver man väl inte vara helgon för. Inte i kristendom, sade Jasmin. De tror att man dör och kommer till dödsriket, och sedan blir man levande igen på den yttersta dagen, och får komma till himlen. Men helgonen får åka direkt dit. Det var konstigt, sade Beril. Vi har kristna vänner men det där har jag aldrig hört talas om. Vi frågar Viktor. Hon tog fram mobilen, ringde upp Viktor, och satte på högtalarfunktionen. Är det sant att helgon är människor som åker direkt till Gud när de dör? frågade Beril. Hurså, frågade Viktor, och Beril förklarade vad de hade pratat om. Inte i Sverige, svarade Viktor, inte enligt vår tradition. Katolikerna tror att helgon kommer direkt till Gud, som du säger, men inte vi protestanter. Det augsburgska manifestet säger det tydligt: vi anser att helgon är människor som har varit ett andligt och moraliskt föredöme för andra under sitt liv, så man kan studera deras liv och försöka efterlikna dem. Det är allt. Vad är det där augsburgska manifestet för något, frågade Jasmin. Svenska kyrkan är framförallt baserad på två skrifter, sade Viktor, först Bibeln förstås och sedan det augsburgska manifestet som ses som en sammanfattning och komplettering. Augsburgska bekännelsen heter det egentligen, men bekännelser är ju ett slags manifest och jag föredrar det ordet. Det förklarar hur man ser på religionen och det tar avstånd från påvens krav på överhöghet. Men Svenska kyrkan är ju inte hela Sverige, sade Leyla som suttit tyst fram till nu. Det finns katoliker och muslimer och många andra här. Varför ska det där manifestet ha någon betydelse? 40
Jamen Svenska kyrkan var statskyrka fram till år 2000 ungefär, och kungen måste fortfarande höra till den kyrkan, sade Viktor. Och eftersom Sverige har varit helt och hållet protestantiskt till för hundra år sedan så har sådana där föreställningar blivit en del av kulturen. Så jag skulle hoppas att muslimer som bor i Sverige kan känna att de kan vara med på Luciafirande, och att det inte betyder att de sviker sin egen religion. Bara att de deltar i en svensk tradition där man respekterar en fin människa som levde för länge sedan. Vi ska bara vara med på muslimska högtider, det har imamen sagt, sade Jasmin. Vi får gratulera de kristna på deras högtider, men vi ska inte delta. Vad säger han om nationaldagen då? frågade Viktor. Jo, den får vi vara med på, svarade Jasmin. Alla högtider som inte är religiösa, som nyårsdagen till exempel. Men inte högtider i andra religioner. Då blir det en fråga om vad som är en kristen högtid, sade Leyla eftertänksamt. Om det är en högtid där man ber till den kristna guden, eller går till nattvarden eller så, då är det så klart kristet. Men om man bara sjunger om en person som gjort gott i sitt liv, och den personen var kristen, ska det då räknas som en kristen högtid? Jag tycker vi ska få bestämma själva, sade Beril. Vi kan läsa Koranen, vi kan läsa traditionen, och sedan kan vi tänka själv hur vi ska tillämpa det. Jag behöver ingen imam för att tala om för mig var gränsen går mellan det ena och det andra. Du har övermod, sade Jasmin. Du tror att du själv kan tolka vad Allah har sagt, och du tror att du förstår mer än shejker och imamer. Du måste böja dig för dem som vet bättre. En av grundprinciperna för oss är att varje människa själv ska ta ställning till vad hon tror på, och inte bara lyda auktoriteter, sade Viktor. Det är en viktig del av traditionen i Sverige.
41
4.2 Islam och lutheranismen Beril och Basir hade sökt upp Viktor för att få reda på mer om skillnaderna mellan lutheranism och katolicism. Basir är Berils man. Jasmins man ville inte vara med, sade Basir. Han vill inte prata om kristendomen överhuvudtaget, sade Basir, efter allt som hände under korstågen till exempel. Korstågen var papismens projekt, sade Viktor, de gjordes av den katolska kyrkan under den tid när påven utövade världslig makt. Och de drabbade inte bara muslimer, utan också kristna oliktänkande. Ett av de första korstågen gjordes inom Europa, det var när man tillintetgjorde katarerna i Sydfrankrike. Den spanska stora armadan utropades som ett korståg, och anfallet mot oss lutheraner i nordeuropa var också samma slags krig även om det inte brukar kallas just för korståg. Så du menar att muslimer och lutheraner har katolikerna som gemensam fiende? frågade Beril. Inte katolikerna utan papismen, och inte som fiende idag, sade Viktor, för idag är papismen en obetydlig kraft. Papismen, det var den ideologi som den katolska kyrkan hade när man ansåg att påven skulle ha makt över alla kristna länder. Men visst, vi har haft den krigiska papismen emot oss bägge två. Vi är vana vid att tänka på kristendomen som en enhetlig religion, sade Basir, men nu låter det som att vi borde prata om olika delar av kristendomen var för sig. Om man jämför islam och lutheranism, vad finns det då för likheter och skillnader? Om du menar hur islam är i praktiken och hur lutheranism är i praktiken, då är det väldigt komplicerat, sade Viktor. Men om man går tillbaka till lutheranismens grunddokument, som iallafall har varit normgivande, då kan man säga en hel del. Vad är det grunddokumentet för ett? frågade Basir. Det kallas det augsburgska manifestet, sade Viktor, och berättade litet om dess bakgrund. Så det väsentliga, sade Viktor därpå, var att vårt förhållande till Gud 42
enbart består i att vi får del av Guds nåd. Vi har syndat, vi ska ångra oss, och Gud ger oss nåd, tack vare att Jesus har dött på korset. Detta anser man är det viktigaste i evangeliets budskap, och därför kallar man sig en evangelisk kyrka. Konstigt, sade Basir. Kanske det, sade Viktor. Men av de skälen så gör det augsburgska manifestet rent hus med mycket annat som har med religionsutövningen att göra, och som man avfärdar som “människobud.” Regler om att fasta vid vissa tider är människobud. Regler om att klä sig på visst sätt är människobud. Till och med regeln att man inte får äta blodmat, som står i Nya testamentet, avvisas därför att man säger att den skrev nog apostlarna in för att inte väcka anstöt på den tiden, men den är kulturberoende och behöver inte iakttas nuförtiden. Betyder det att man inte ska göra fasta, enligt det manifestet? frågade Basir. Visst får man fasta, sade Viktor, men det är inte en fråga för religionen och alltså är det inte någon religiös plikt. Men vem var det som bestämde detta? frågade Basir. Kungarna, sade Viktor. Kungarna och furstarna i några länder i norra och mellersta Tyskland enades om detta, och talade om för påven att detta är vad man lär ut i kyrkorna i deras länder. Men hur kunde kungarna ta sig för att bestämma om religionen? frågade Basir vidare. De gjorde det förstås i samråd med kyrkomännen i sina respektive länder, sade Viktor, men genom detta så blev det också furstarna som stod för beslutet om gränserna för religionen. De talade om att vissa saker ingår i religionen som obligatoriska delar, och andra ingår inte. Val av klädsel ingår inte, till exempel. Och det är det som är så viktigt i våra dagar, när vi pratar om religionsfrihet. Vi har avgränsat religionen till att vara en privat relation mellan en människa och hennes Gud, och i utformandet av denna privata relation gäller fullständig frihet. Men det sättet att tänka är helt emot islam, sade Beril. Koranen 43
innehåller så många regler för människans handlingar, regler för vad man får och inte får göra. Koranen och andra skrifter är en lagbok också. De handlar väldigt mycket om människornas relationer till varandra, och inte bara till Gud. Jag vet det, sade Viktor, och där finns en skillnad mellan lutheranism och katolicism. Katolikerna har en gemensam lag, de har jurister som utbildas i den lagen, de har domstolar för den katolska lagen, och så vidare. Har de poliser och fängelser också? undrade Beril. Nej, så långt går det inte, sade Viktor. Man har inte några möjligheter till handgripliga straff. Men det jag menar är att inom lutheranismen finns det inte någon sådan separat lag som är skild från varje lands egna lagar, och det har aldrig funnits det. Islam och katolicism har sina lagsystem, men vi har det inte. Så på ett sätt finns det större likheter mellan islam och katolicism, än mellan islam och lutheranism? frågade Beril. På det sättet ja, sade Viktor. Men å andra sidan förkastar lutheranismen många dogmer som katolicismen har infört, till exempel den om att jungfru Maria har stigit upp till himlen. Andra dogmer har tunnats ut, till exempel tankarna på vad ett helgon är. Så ur den synpunkten är det kanske lutheranismen som är närmare islam. Hur är det med läran om treenighet då? frågade Basir, och läran om att Jesus är Guds son? Inget av det står väl i Bibeln, så det borde väl också räknas som människobud. Det tycker egentligen jag också, sade Viktor, men det hade nog varit omöjligt att gå så långt när de skrev det augsburgska manifestet. Dels ville de inte provocera påven mer än nödvändigt, och dels kunde de inte få med sina egna medborgare på hur stora förändringar som helst. Det var svårt nog ändå med de förändringar som de faktiskt gjorde. När Viktor hade gått fortsatte samtalet mellan Beril och Basir. Det där var jätteintressant, sade Beril. En sådan reformation skulle vi behöva inom islam också. Tänk om vi kunde göra likadant och säga 44
att klädedräkten har inte med religionen att göra, och inte fastetiderna heller. Tyst så ingen hör dig, sade Basir. Vi kan få problem isåfall. Vi stänger dörren, sade Beril, och fortsatte sedan. Det där med kläderna är ju iallafall något som har kommit upp sedan vi kom till Sverige, men när vi var i Irak så brydde vi oss inte om det. Här i Sverige har vi fått höra att allt det där är nödvändigt för att behålla vår heder. Jamen så är det ju också, sade Basir. Och så är det vår tradition. Lätt för dig att prata om traditionen när den betyder att jag och de andra kvinnorna får laga all maten under Ramadan, sade Beril, medan ni män bara sitter och pratar och har det bekvämt. Ta inte upp det nu igen, sade Basir.
45
5 Religion, stat och suveränitet En religion kan utmana nationens samhällsmodell, som vi såg i förra kapitlet, men det omvända är också möjligt. I en viktig etapp i europeisk historia har en kombinerat politisk och religiös kraftmätning faktiskt varit en viktig etapp i framväxandet av det nutida systemet med sekulära och av oberoende stater. Detta har ett särskilt intresse för Sverige eftersom vårt land spelade en avgörande roll i den kraftmätningen.
5.1 Trettioåriga kriget och dess konsekvenser Viktor brukade säga att Sveriges nation måste känna till sin historia, och för honom är det där med historien till och med ett av skälen till att han vill prata om Sveriges nation, och inte bara det svenska samhället. Så här säger han: Sveriges rike är tusen år gammalt, så det finns flera som är mycket äldre, men de flesta stater i Europa är yngre än så. De stora händelserna i rikets historia har bidragit till dess karaktär, och det är viktigt att känna till dem och relatera dem till hur vi är idag. Usch vad trist, sade Viktors syster Gunilla en gång när han lade ut texten om detta. Sveriges historia, det är ju bara en massa om kungar och krig och om landskap långt bort som “vi” har erövrat eller förlorat. Som det står om i kvällstidningarnas bilagor om “Sveriges blodiga historia” till exempel. Jag vill isåfall hellre veta hur människorna levde och hade det förr i tiden. Det är viktigt med både och, sade Viktor. Det augsburgska manifestet och Uppsala möte och trettioåriga kriget var betydelsefulla då, men de har också betytt mycket för hur vårt samhälle ser ut idag. Hurdå, sade Gunilla misstroget. Idag består Europa av suveräna stater som är demokratiska och sekulära, sade Viktor. Suveräniteten betyder att de själva har full beslutanderätt över vad som händer inom deras territorium, och att de är sekulära betyder ju att religionernas företrädare inte ska lägga sig
46
i hur staterna styrs. Så var det inte tidigare i historien, och det första steget mot dagens system var när suveräniteten blev en regel. Den ordningen etablerades i stor utsträckning genom fredsslutet i Westfalen som var slutpunkten för trettioåriga kriget, och många forskare menar att det var just där den avgörande förändringen inträffade. Idag är det systemet närmast en självklarhet i hela vår västerländska kultur, men det krävdes ett hemskt krig innan det accepterades i Europa. Varför måste man kriga om en sådan naturlig sak, undrade Gunilla. Såhär var det, sade Viktor. Fram till 1500-talet var Sverige katolskt, vilket betydde att påven i Rom hade stort inflytande. Påvarna då var inte som dagens påvar, utan de hade stor politisk makt, och den katolska kyrkan hade en hård styrning på vad man fick säga och tycka. Länder och områden som inte fogade sig efter det attackerades militärt och förtrycktes, som i södra delen av nuvarande Frankrike till exempel. Vi brukade använda ordet papismen om den ideologi som den katolska kyrkan hade då. Det fanns många upprorsrörelser mot papismen, fortsatte han, men de flesta slogs ner. Det fanns folkliga väckelser och uppror, och det fanns också en kamp för inflytande mellan tre parter: påvedömet, kejsaren, och de olika kungarna och furstarna. Styrkeförhållandena ändrades fram och tillbaka, men påvedömet i sig ifrågasattes sällan. I början av 1500-talet kom en ny sådan rörelse som startades av Martin Luther i Tyskland, som då bestod av många mindre länder och furstendömen. Den rörelsen ifrågasatte påvens makt och överhöghet rakt av. Många av de tyska länderna anslöt sig till Luthers läror, och det gjorde också de nordiska länderna. Påven och papisterna reagerade snabbt på det, och för att klargöra sin ståndpunkt så formulerade de våra ett slags manifest som brukar kallas den Augsburgska bekännelsen. Hade de gjort något fel alltså som de måste bekänna? frågade Gunilla. Nej, ordet bekänna har två betydelser, sade Viktor. Det kan betyda att man erkänner någonting som man har gjort, men det kan också betyda att man säger sina åsikter eller sin övertygelse klart och tydligt.
47
Men jag säger hellre det augsburgska manifestet för att undvika det missförståndet. Manifestet är utfärdat av furstarna och har två slags innehåll. Dels säger det vilken lära som lärs ut i deras länder, och det argumenterar utförligt mot andra uppfattningar. Dels också markerar furstarna sin rätt att bestämma vilken lära som ska gälla hos dem. Allt detta var utmanande för papisterna. Så då blev det krig, menar du, sade Gunilla. Religionskrig, där den protestantiska sidan leddes av Sverige, och den svenska hären hade dessa stora segrar som vi har läst om. Så dumt, bara för att man tror olika om saker som man ändå inte kan veta något om. Kan man tycka, sade Viktor. Trettioåriga kriget ledde till en enorm förödelse, särskilt i Tyskland, och snart därefter i Polen. Det är klart man måste fundera på om det var värt allt detta lidande. Men hur det än var så blev ändå en av konsekvenserna, av det kriget och av en del annat, att papismens makt bröts i Europa. Och det är tack vara det som vi har sekulära stater som gör skillnad på stat och religion, och där det råder frihet för var och en att utöva sin religion. Så som det står i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Nu kan jag inte tiga längre, sade min vän katoliken som hade lyssnat på samtalet mellan Gunilla och Viktor. Det fanns väl ingen religionsfrihet i Sverige under de första protestantiska århundradena? Alla måste vara lutheraner. Och bytet av religion var minst av allt demokratiskt: det var kungarna och furstarna som bestämde, och allmänheten fick foga sig. I Sverige bland annat blev det ju ordentliga uppror när allmogen protesterade mot förändringen. Visst var det så, sade Viktor, men om vi ska förstå varför vi är som vi är idag, så måste vi se vilka steg som har tagits på vägen hit. Först tog kungarna och furstarna över makten från den katolska kyrkans avdelning i sina respektive länder. Då blev staterna suveräna, men varken demokratiska eller sekulära. Separationen mellan stat och religion började när den franska revolutionen helt förbjöd religionen, även om det inte varade så länge. Demokratin växte sedan fram under 1800- och 1900-talen och betydde att kungens makt så småningom överfördes till folket. Det var en process i flera steg. Men det hade väl kunnat ske direkt istället? frågade Gunilla. Om vi 48
hade haft kvar katolicismen så hade folket kunnat göra uppror mot den för att få både religionsfrihet och demokrati. Och självständighet. Men med mycket mindre chans till framgång, sade Viktor. Det var ju så det hände med katarerna i sydfrankrike, och med husiterna i Tjeckien - de slogs ned på det brutalaste sätt av den katolska kyrkan och av kungar som var i förbund med den. Men genom reformationen och trettioåriga kriget skapades en fristad i nordeuropa dit påvens makt inte räckte, och det var tack vare det, bland annat, som vi så småningom kunde få dagens friheter. Och med på köpet kom tankefrihet, och vetenskaplig utveckling, och ekonomisk utveckling. Men i Frankrike hade de ju revolutionen år 1789, sade jag, där bröts ju den katolska kyrkans makt direkt genom en revolution i landet. Förvisso, sade Viktor, och Frankrike blev och är ett sekulärt land med åtskillnad mellan stat och religion. Men då bidrog det också att katolicismens politiska makt redan hade reducerats. Genom trettioåriga kriget, menar du, frågade Gunilla. Ja, men också genom att England hade frigjort sig, sade Viktor. England förklarade sig ju också oberoende av påvens makt, även om de inte blev just lutheraner. Med välsignelse av påven angrep det ärkekatolska Spanien detta England med en stor armada av krigsfartyg år 1588. Englands flotta lyckades stå emot attacken, England fortsatte att vara obereoende av Rom, och Spanien försvagades. Det korståget, därefter trettioåriga kriget på 1600-talet, och sedan den franska revolutionen år 1789 var de viktigaste etapperna för att besegra papismen i Europa. Så du menar att Sverige spelade en viktig roll för att vi skulle få det fria samhälle som vi har idag? frågade Gunilla, något misstroget. Man kan aldrig veta vad som skulle ha hänt om inte om hade varit, sade Viktor. Visst är det möjligt att det hade funnits andra historiska vägar fram till den samhällsform vi har idag. Men man ska ändå tänka på att de flesta civilisationer som vi känner till har varit totalitära, ibland med kungamakt men ofta med religiös makt. Jag tycker vi har skäl att känna stor respekt för den roll som vårt land har spelat i den 49
här utvecklingen. Och för övrigt, fortsatte han, när vi pratar om Sveriges roll i detta så låt oss komma ihåg att Sverige på 1600-talet omfattade både nutida Sverige, Finland och Estland. Liksom att det var Danmark-Norge som fick ta emot den första stöten mot Norden i det där kriget. Du säger vi ska känna stor respekt, men tänk på alla grymheter som den svenska hären utförde under det trettioåriga kriget, sade katoliken. På vad sätt kan man ha respekt för det? Eller menar du respekt för alla de döda? frågade Gunilla. Som på en kyrkogård? Är det vad du känner när du tänker på det där hemska kriget? Ja, bland annat det, men också en insikt om att med de värderingar och uppfattningar och omständigheter som gällde där och då, så var det nog många människor som gjorde vad de tyckte var rätt och riktigt. Inte alla, för många tvingades in i kriget, men en del av dem. Det måste man respektera dem för, sade Viktor. Vi kanske tycker att de offrade sig för fel sak eller på fel sätt, men de offrade sig faktiskt. Du frågar vad jag känner, fortsatte han innan de andra hann svara, och lät för en gångs skull eftertänksam. Tillsammans med respekt känner jag förstås en sorgsenhet över alla liv och alla livsinnehåll som gick förlorade. Men också ett slags lättnad, något som är en viss tröst, nämligen att det till slut ändå kom något gott ut av denna europeiska katastrof. Jag tänker att det finns något försonande i det som hände som resultat av kriget. Vad gäller grymheterna, fortsatte han med sin vanliga bestämda röst, så var de nog ganska jämnt fördelade, krig gick ofta till så på den tiden. Det är svårt att lägga dagens värderingar på tidigare tiders händelser. Men om man ändå gör det, så kom ihåg att detta var ett krig där det Habsburgska riket med påvens välsignelse anföll de lutheranska staterna för att tillintetgöra den religionsriktning som dessa själva hade valt. Så med dagens mått mätt så var det ett försvarskrig från Sveriges och lutheranernas sida.
50
5.2 Utvecklingen Jag funderade på vad vi pratade om igår, sade Gunilla till Viktor nästa dag. Du säger att vi ska veta vad som hände på 1500-talet och på 1600-talet för att förstå hur vårt samhälle och vårt statsskick är idag. Men det vi hade i slutet av 1600-talet måste ju ha varit fullständigt annorlunda mot det vi har idag. Varför ska vi då bry oss om hur det var då? Därför att det var några viktiga steg i en historisk utveckling, sade Viktor, men utvecklingen stannade ju inte då, självklart inte. Vi måste också veta vad som hände under 1800-talet och under 1900talet, med ökande trosfrihet, med demokratins genombrott, med arbetarklassens politiska styrka, med kvinnornas kamp för frigörelse. Allt det och mycket annat som har lett fram till dagens samhälle. Och dessutom, fortsatte han, om vi tänker på vilka förändringar som vi själva har haft under de senaste 50 och 75 åren, till exempel vad gäller synen på homosexuella, eller på sex utanför äktenskapet, då kanske vi blir litet mer ödmjuka när vi kommenterar andra länder och kulturer som “fortfarande” befinner sig där vi själva var för inte så länge sedan. Varför isåfall prata om det augsburgska manifestet som ingen känner till och bryr sig om, eller trettioåriga kriget som bara var hemskt? frågade Gunilla. Av två skäl, sade Viktor. För det första just eftersom folk vet så litet om det idag, och det faktiskt är viktigt det också för förståelsen. Och för det andra därför att idag har vi en ny utmaning i att få ett bra förhållningssätt till islam, som ju har helt andra traditioner vad gäller relationen mellan stat och religion. Då är det viktigt att förstå hela utvecklingen av vår egen tradition på det området, och särskilt vårt avståndstagande från papismen som faktiskt har en motsvarighet i avståndstagandet från doktrinära former av islam idag. Men vi ska väl för allt i världen inte ha någon konfrontation med muslimerna i Sverige, sade Gunilla. Vi måste jobba för samförstånd. Visst, sade Viktor, men för att få ett fungerande samförstånd måste
51
vi förstå hela bilden, både vår egen och deras, och vår egen historiska utveckling hjälper oss att få bättre perspektiv på vår egen kultur. Vi måste sträva efter ett samförstånd med den stora majoritet av muslimer i Sverige som ansluter sig till det svenska samhällsskicket, och samtidigt ha tydliga och bra svar till den minoritet av dem som inte gör det.
5.3 Den unga prästen Viktor tog varje tillfälle att prata med människor om sina idéer. På en tågresa kom han i samspråk med en nybliven präst. Nu heter det förstås inte lutheranismen utan lutherdomen, sade prästen. Jag vet, sade Viktor, men jag använder det ordet för att göra en viktig skillnad. Huvuddelen av det augsburgska manifestet handlar om trossatserna, till exempel synen på nattvarden och de andra sakramenten. De gäller lutherdomen. Men artikel XXVIII handlar om relationen mellan religiös och världslig makt. Det är där lutheranismen kommer in. Synsätt på hur samhället ska vara organiserat brukar ju ofta heta något som slutar på -ism. Och så finns det förstås också andra delar av Konkordieboken som gäller lutheranism snarare än lutherdom i den här bemärkelsen. (Konkordieboken är en samling av skrifter från den lutherska reformationen där det augsburgska manifestet är den viktigaste. Red. anm.) Men du pratade också om att Augsburgska bekännelsen säger att fastor och klädsel inte har någon betydelse för att uppnå salighet, sade prästen. Det står ju i de tidigare artiklarna. Ja, och det tycker jag också är intressant i dagens läge, sade Viktor. Det betyder att staten agerar i linje med svensk tradition när den bestämmer att sådant faller utanför den religiösa sfären. Men att det inte behövs för att uppnå salighet behöver väl inte betyda att det inte har med religionen att göra, sade prästen. Visst, sade Viktor, och manifestet tar ju heller inte avstånd från sådant, det säger bara att det rör sig om människobud. 52
Det kan man väl hålla med om, sade prästen. Men hur var det nu med lutheranismen? Du säger att den Augsburgska bekännelsen fastställde att staten är överordnad kyrkan, men det står ju där någonstans att “Den andliga och den världsliga makten bör därför inte sammanblandas.” Då är de alltså likställda. Den slutsatsen kan man inte dra, sade Viktor. Manifestet är tydligt på den här punkten, och allra tydligast sägs det i manifestets apologi∗ där det står så här: (han fick fram texten på sin smartphone och läste upp det väsentliga, utan bisatserna): 13) ... Biskopen har sålunda en makt att predika Ordet och förvalta sakramenten. Han har också en myndighet att ur kyrkans gemenskap utesluta dem, som gjort sig skyldiga till uppenbara brott, ... 14) Men de ha icke någon makt att härska laglöst, ej heller ha de någon konungslig makt, d.v.s. en makt, som står över lagen, utan de ha en bestämd befallning och ett bestämt Guds ord, som de ha att predika och enligt vilket de ha att utöva sin domsrätt. Och allt detta i ett dokument som var skrivet på uppdrag av de protestantiska tyska furstarna, avslutade han uppläsningen. Dessa säger alltså tydligt att de har makten över kyrkan inom sitt område och att de avdelar ett visst uppdrag till biskoparna. Och dessutom, lade han till, så anser ju också den romersk-katolska kyrkan att ur kyrkorättslig synpunkt var det den världsliga överheten som i den kristna församlingens namn upphöjde det augsburgska manifestet och de andra reformatoriska bekännelseskrifterna till härskande kyrkolära. Man kan ändå inte skilja de där frågorna åt, sade prästen. Reformationsskrifterna tillbakavisade påvens anspråk på makt och överhöghet, men de gjorde det med religiösa argument. Är det därmed en fråga för lutherdomen eller för lutheranismen? Både och, sade Viktor. Den överhögheten kan man ifrågasätta både på religiösa grunder och med vanligt sunt förnuft. Jag tycker det platsar inom både lutherdom och lutheranism. Men för det moderna västerländska samhället är det ju superviktigt att vi inte accepterar att någon religiös potentat eller någon religiös doktrin har översta
53
beslutanderätt. Det var genom reformationen som den inställningen etablerades, så lutheranismen har varit grundläggande för vårt samhälle. Jag säger inte mer, sade prästen och så återgick hon till att förbereda sin kommande predikan.
5.4 Ett nytt manifest En morgon några dagar efteråt när Viktor vaknade tyckte han att allt plötsligt var väldigt klart. Naturligtvis! tänkte han. När det augsburgska manifestet antogs i Sverige så hade vi en statsreligion, och manifestet preciserade inte bara valet av religion, utan också relationen mellan religion och stat, och detta har varit en grundval för den svenska nationen. Idag har vi religionsfrihet, men för Sveriges nation behöver vi ändå ett manifest som handlar om nationen och religionerna, och om relationen mellan stat och religion. Frampå förmiddagen kom han och berättade om det för mig. Det där kommer du att få mycket kritik för, sade jag. Den allmänna inställningen är att staten inte ska lägga sig i religionerna, de ska få sköta sig själva. Vi har religionsfrihet ju. Jamen det fungerar inte, sade Viktor. Staten ger ju walkover till religionerna isåfall, eller till de extremreligiösa i varje fall. De får själva bestämma vad de tycker ska ingå i religionen, och så hävdar de att de ska ha frihet att göra det eller det eftersom det ingår i deras religiösa övertygelse. Staten måste sätta ner foten och tala om var gränserna går. Jag tror jag förstår vad du menar, sade jag, men när det är problem så behöver det ju inte vara religionen som är problemet. Om du tar hedersmord och hedersvåld till exempel så är det väl egentligen ett kulturellt problem i ett visst område i världen. Det har du rätt i, sade Viktor. Men det betyder bara att manifestet måste behandla nationens syn på etnicitet också, och inte bara på religion. Det är egentligen helt naturligt eftersom det är frågor som hänger samman så nära.
54
Du kommer att få kritik iallafall, sade jag. Ditt manifest kommer att ifrågasätta människors rätt att känna sig kränkta. Det är inte så populärt i Sverige idag. Ska fundera på saken, sade Viktor. Men först måste jag ta reda på mer om islam. Varför bara islam? undrade jag. Det finns andra religioner också som har extrema tolkningar som kan ge oss problem. Jag vet det och tänker inte glömma det, sade Viktor, men det är framförallt för islam som jag måste komplettera mina kunskaper.
55
6 Politisk islam och den sekulära staten Här återkommer vi till frågan i kapitel 4 om den inneboende konflikten mellan en sekulär stat och en politisk gren av en religion. Frågan är generell men här diskuteras den i samband med islam som är den mest aktuella frågan i sammanhanget, om än inte den enda. Viktor föreslår att införa en princip om assimilationsfrihet för att hantera detta slags konflikt.
6.1 Euroislam Viktor hade fått tidningen där det fanns en intervju med Vsevolod Chaplin, och Viktor berättade att han funderat mycket på den. Chaplin hade sagt något om “the islamic civilization,” vilket leder tankarna både till islams stormaktstid för omkring tusen år sedan, och till dagens situation i muslimska länder. Viktor hade skaffat mer information om Chaplin och hört att han var en kontroversiell person i sitt hemland, men kunde ändå inte släppa tanken på det som stod i intervjun. Eller kanske just därför. Men hur blir det då med muslimer i Sverige och andra västerländska samhällen, undrade Viktor. Han ville sätta sig bättre in i hur islam ser på förhållandet mellan stat och religion. Till att börja med hittade han en bok med titeln Islam och Europa – samlevnad eller konfrontation? på biblioteket. Författaren hette Ingmar Karlsson och boken kom ut 1994. I ett kapitel med titeln “Euroislam eller ghettoislam” läste han: Bara en avpolitiserad och liberal islam kan integreras i Europa, och en sådan integration är endast möjlig om den löper parallellt med en ekonomisk och social integration. ... För att vi skall kunna nå dithän måste de integrationsvilliga känna att de är välkomna och hör hemma här. ... “Euromuslimer” skulle då kunna verka som förebilder genom att föra demokratiskt tänkande och liberala idéer och reformer till sina hemländer. ... Den nödvändiga islamska reformationen skulle då kunna utgå från Västeuropa. ... Ansträngningarna
56
måste därför inriktas på att stärka en reformistisk och modern form av islam bland den första generationens invandrare. ... Viktor hade förstås följt de senaste årens debatt och händelseutveckling, och kunde se att det positiva scenario som Ingmar Karlsson målade upp för tjugo år sedan, visserligen hade realiserats för rätt många invandrare med muslimsk bakgrund, men långt ifrån för alla. Han noterade också att i Ingmar Karlssons resonemang så kombinerades omsorgen om en integrerande utveckling i våra egna länder med en önskan om att exportera vårt sätt att tänka till invandrarnas muslimska ursprungsländer. Detta senare uppfattas väl som mer problematiskt idag än vad man tänkte sig år 1994.
6.2 Religionen och lagen Viktor undrade också varför islam innehåller så stora inslag av världslig lagstiftning. Inom islam finns inte bara regler för hur äktenskap ska ingås och hur de kan upplösas, liksom regler för klädsel och fasta, utan också regler för makarnas ekonomiska mellanhavanden och för arvsskifte, regler för om man kan ångra ett ingånget kontrakt, och mycket annat. Ingen annan religion lägger sig ju i sådana frågor, tänkte han, så varför görs det inom islam? Han gick till docent Maud Ingvarsdotter, religionsforskare, för att få ett svar. Det var ingen liten fråga, sade Maud. En fråga du kan ställa är varför islam fick den utformningen från starten, en annan bra fråga är varför denna utformning visat sig så framgångsrik och livskraftig. Jag vill gärna veta bägge svaren, sade Viktor. Från starten då, sade Maud, så var ju islam en begränsad sekt som först försvarade sig med vapenmakt mot sina rivaler, och som sedan var så framgångsrik att den kunde ta över större och större områden, med mer och mer folk. Den var stat och religion i ett, ungefär som judendomen, och den expanderade på det sättet. Men så fortsatte det väl inte ända fram till vår tid? frågade Viktor.
57
Nej, visst, sade Maud. Religionen spreds utanför dess ursprungliga imperium, och även det bröts sönder och omformades. Efter det första muslimska imperiet kom andra, till exempel det osmanska riket under turkisk ledning, och det muslimska styret i Indien. Så då kommer vi till den andra frågan, fortsatte hon. Vad var det som gjorde att den här kombinationen av religion och lagstiftning var så framgångsrik? En del av svaret är att de stora muslimska imperierna var vanligen inkluderande. Till skillnad från sina kristna motsvarigheter agerade de inte för att hela deras befolkning skulle övergå till statsreligionen, utan de var organiserade så att olika religiösa och etniska grupper kunde och skulle behålla var sin särart. Islam var en av flera religioner i riket, samtidigt som den fungerade som metareligion eller metaideologi. En annan del av förklaringen, som kanske är mer spekulativ, kan vara att islam motsvarade ett behov i samband med den tidens globalisering. Titta på kartan över islams utbredningsområde. Där finns stora öknar och halvöknar, och mycket stora avstånd, men samtidigt innehåller det de stora karavanvägarna i Nordafrika och senare mellan Europa, Indien och Kina. Där fanns en handel av förvånande stor omfattning, men ingen central statsmakt. Eller, när imperier sträckte sig över sådana områden så begränsade de sig till att kontrollera nyckelpunkter och att slå ner eventuella uppror. Det fanns småriken och klaner som behärskade begränsade områden, och karavanerna måste korsa över dessa stora avstånd med sin värdefulla last. Då behövdes det ett gemensamt lagsystem som reglerade handeln, och det lagsystemet kunde inte etableras av någon vanlig makthavare. Återstod att det etablerades av en religion och motiverades som varande Guds vilja, som man inte fick bryta mot. I Europa var situationen helt annorlunda, fortsatte hon. Vi hade det romerska riket som räckte runt hela Medelhavet och långt upp i Europa, och detta rike hade en fast organisation och en väl etablerad lagstiftning. Sedan såg romarriket behovet av en enhetlig statsreligion, och då valde man kristendomen genom kejserligt beslut. Vid valet av statsreligion så hade statsmakten förstås inte något intresse av att välja en religion som ifrågasatte statens rätt att stifta lagar och utöva den dömande makten. Därför passade kristendomen bra. 58
Det är begripligt, sade Viktor, men hur uppkom då papismen och påvens krav på överhöghet? Romarriket föll ju sönder, sade Maud, och speciellt det västromerska riket som hade Rom som huvudstad. Då ansåg påven att han hade övertagit den romerska kejsarens roll. Han lade till och med fram ett dokument som visade hur en av de sista kejsarna överlämnade sin ärvda makt till påvestolen∗ . Det dokumentet visade sig långt senare vara en förfalskning, men det spelade en stor roll inom det som man kan kalla papismen. Det var alltså detta överlämnande som ifrågasattes vid den lutherska reformationen? frågade Viktor. Bland annat, sade Maud. Den ursprungliga rollfördelningen i det romerska riket var att kejsaren hade överhögheten och han bestämde vilken religion man skulle ha. Påven tog över mer eller mindre under många århundraden, ofta i ett slags dragkamp med kejsaren. Reformationen innebar en återgång till den första modellen, men på så sätt att varje kung eller furste bestämde för sig. Samtidigt innebar det också att man gick tillbaka till den situation som gällde i de germanska stammarna i norr, där det var tinget som stiftade och tillämpade lagar. Då förstår jag, sade Viktor. Och denna situation att kungen har överhöghet över religionen och bestämmer dess gränser, det är den som vi har vidareutvecklat till dagens sekulära samhälle? Javisst, sade Maud. Protestantismens grundtankar avgränsade religionen till den privata sfären, och även om de grundtankarna kanske inte alltid tillämpades i praktiken så hade de iallafall ett långsiktigt inflytande. Men vad tror du kommer att hända när övertygade muslimer kommer som invandrare och vill fortsätta att använda sin religion och dess tänkesätt på relationen mellan religion och statsmakt? frågade Viktor. Många muslimska länder är djupt splittrade mellan dem som vill ha en mer eller mindre sekulär stat efter västerländsk förebild, och dem som vill ha en stat där islam är styrande, sade Maud. Många av invandrarna har ju kommit hit just därför att de vill komma bort från 59
den religiösa makten som har tagit över i deras egna länder. För dem bör det ju vara rätt lätt att finna sig till rätta i vår kultur. Men de andra då? undrade Viktor. Då går det inte ihop, såvitt jag kan förstå, sade Maud. Om man vill ha en islam som en del av vårt sekulära samhällssystem, så måste det vara en modern tolkning av islam. Finns den? frågade Viktor. Visst finns den, sade Maud. En av de stora tankeströmningarna eller “skolorna” inom sunni-islam är salafisterna, som startade som modernister och hävdade att islam är helt förenligt med de liberala och demokratiska värdena och det vetenskapliga tänkandet i vår tid. Inom salafismen finns visserligen Muslimska brödraskapet som har gått i riktning mot moderat fundamentalism, men där finns också många andra varianter som istället företräder ett radikalt nytänkande. Och alla fritänkare behöver inte heller ses som salafister. Kan du säga något exempel på en person eller grupp av sådana fritänkare? undrade Viktor. Ta Ziauddin Sardar till exempel, sade Maud. Han hävdar att den ursprungliga islam var öppen och tolerant, och att alla dessa religiösa regler har tillkommit senare. Men du menar i alla fall att det finns en klyfta mellan det sekulära västerländska sättet att organisera en stat, och det traditionella muslimska sättet? frågade Viktor. Nej, så enkelt är det inte, sade Maud, för det som islamisterna förespråkar idag är inte alls i linje med hur muslimska riken har varit organiserade under tidigare århundraden. Traditionellt har de varit styrda av världsliga härskare, och de religiöst utbildade har ibland varit del av statsapparaten, men lika ofta har de varit fristående och kunnat kritisera härskaren. Den islamism som vi ser idag är i stora drag ett nytt historiskt fenomen, om man nu får förenkla. Varför har det blivit så då? undrade Viktor. Vad du frågar, sade Maud. Men islam har ju en ny situation. Tidigare
60
hade man sin egen del av världen, sin umma, där islam dominerade och andra religioner visserligen var respekterade, men ändå underordnade. Nu finner man sig i en situation där islam och muslimer har blivit underordnade i en eller annan bemärkelse, först genom kolonialismen och de stora muslimska rikenas sammanbrott, och sedan genom utvandringen av muslimer till kulturellt kristna länder. Det är väl i den nya situationen som vi har fått de två reaktionerna: assimilering av västerländska tänkesätt, eller formulering av en islamistisk doktrin som är mer extrem än vad man haft tidigare i historien.
6.3 Sekulär islam Viktor hade blivit nyfiken på det som Maud Ingvarsdotter sagt om sekulära tolkningar av islam, och googlade på Ziauddin Sardar. Han hittade snabbt en artikel av Sardar, och läste bland annat följande. The prime example of this thought-control is the notion that sharia law is divinely ordained and must be accepted in its totality without question. In fact, its ordinances were invented in the 9th century CE – about two centuries after the Prophet Mohamed’s death – during the Abbasid rule of the Muslim Empire. The law of apostasy, for example, was formulated to discourage revolt against the imperial state. Apostas, det är väl regeln att den som lämnar islam måste dödas, tänkte Viktor. Europeiska fatwarådet stöder den regeln, visste han. Texten fortsatte: As for state-sanctioned blasphemy laws – now regarded as sacrosanct in Pakistan, Egypt and other Muslim counties – they were actually first introduced by the colonial powers in the 19th century, to keep the peace between the different religious communities that they ruled. In Pakistan, for example, blasphemy became a crime in 1860, when the territory was still part of a greater India. Inherited after partition in 1947, in 1982 the statutes were expanded and their penalties made harsher by the military dictator Muhammad Zia-ul-Haq to bolster support from ultra-conservative religious parties. Now they are seen as divine revelation! Blasfemi, det är att göra karikatyrer av profeten Muhammed, till 61
exempel, tänkte Viktor. Mycket intressant. Det låter ju precis som när det augsburgska manifestet avvisade det de kallade “människobud” med både teologiska argument och enligt sunt förnuft. Artikeln fortsatte med fler liknande exempel, och kom så småningom till följande exempel: And still it goes on, with recent attempts to suppress critical thought verging on the absurd. In September 2011, a Saudi cleric called for astronomy to be banned, and astronomers punished, because it encouraged scepticism about sharia. ... This month, a Saudi cleric issued a fatwa forbidding the building of snowmen because they represented human beings and are therefore forbidden by sharia law. Men Sardar pekade ändå på några ljus i mörkret: Luckily, though, not all. There are still some contemporary thinkers following in the footsteps of the classical intellectuals. The late Nasr Hamid Abu Zayd, an Egyptian who died in July 2010, declared that sharia was “man-made” and that the Koran was deliberately manipulated by religious scholars to justify their unquestionable authority. For wanting a more humanistic and contemporary interpretation of the Koran, he was labelled an apostate, required to divorce his wife and hounded out of his country. Similarly, the 69-year-old Abdolkarim Soroush – who has argued that islam cannot rely on the dogmatic certainties of the past and urgently requires rethinking – has been forced into exile from Iran. Undrar vilket stöd det finns för sådana här tankar bland svenska muslimer, tänkte han. Sådan här information får i varje fall inte någon större publicitet. Man skulle önska att fler kände till den, inte bara bland våra muslimer, utan också alla andra.
6.4 Yussef och Adam Mina goda vänner Yussef och Adam var nere på caféet för att få varsin latte. De är muslimer, utom att Adam är faktiskt exmuslim för han har bestämt sig för utträda ur islam. Men det pratar han inte så mycket om av försiktighet. Tidigare på dagen hade Adam pratat med
62
Viktor och denne hade som vanligt lagt ut texten om Sveriges nation. Nu berättade Adam vad han hade fått höra. Bra sätt att tänka, det där, sade han. Sveriges nation, det är alla i landet utom extremisterna. Rasisterna är inte med, de värsta islamisterna är inte med, inte de fanatiska judarna heller, men alla normala räknas med. Vanliga judar är de med också, sade Yussef. Alla är med som gillar demokrati och att religionen är en privatsak, sade Adam. De som tycker de har rätt att bestämma över andra, de är inte med. Det är inte så bra om det kommer ut att man har blivit medlem, sade Yussef. Islamisterna kan komma och göra problem när de förstår att det här är riktat mot dem. Det finns ingen lista på medlemmar eller så, sade Adam. Alla får tänka efter och bestämma om de tycker de hör till Sveriges nation. Det har ingen annan med att göra egentligen. Men man kan ju prata med goda vänner om det förstås. Men vad ska den där nationen vara bra för, frågade Yussef. Jag förstår det du säger om att det ska vara nationen som bestämmer hur samhället ska vara organiserat, och att sådana minoriteter som tycker något annat de får rätta sig efter vad nationen bestämmer. Då blir det ungefär som i muslimska länder, muslimerna bestämmer reglerna för hela landet, men kristna och judar får ha sina egna regler sålänge de inte strider mot islam. Ja på ett sätt, sade Adam. Men Sveriges nation som Viktor pratar om har ingen religion, den bara talar om hur samhället ska vara organiserat och vad det finns för gränser för religionerna. Därför räknar de med att alla invånare i landet ska vara med utom extremisterna. Så det är ett ateistiskt samhälle som låter det finnas religioner inom sig? frågade Yussef. Inte ateistiskt, bara att nationen inte tar ställning, sade Adam. Den är inte emot någon religion.
63
Men om det bara är nationen som ska bestämma om hur samhället ska vara organiserat, då blir det väl bara medlemmarna i nationen som får rösta när det blir val? frågade Yussef. Nej det ska vara allmän rösträtt, sade Adam. Nationen bestämmer hur staten ska vara, och den har bestämt att alla vuxna ska få rösta. I Sverige i alla fall. Då förstår jag fortfarande inte vad nationen ska ha för funktion, sade Yussef. Som jag förstår så blir den ett slags riktmärke, sade Adam. Man bestämmer sig för att ha en nation, och så bestämmer man att nationen tycker så och så, och sedan kan man diskutera om fler saker där nationen ska ha en åsikt eller en policy. Och man kan prata om att nationen har en historia och att den var på ett visst sätt i tidigare tider, och man kan prata om vad nationen ska ha för uppgift och för mål. Det låter nästan som att nationen är ett levande väsen, sade Yussef. Men är det inte ett påhittat väsen isåfall? För man vet ju inte om den finns på riktigt.
6.5 Islamisten Medan Adam och Yussef satt där så kom min vän islamisten förbi. Jag har känt honom sedan vi gick i skolan, och han är “vanlig svensk” som man säger, men häromåret blev han omvänd till islam och nu är det bara det som gäller för honom. Han är väldigt ideologisk helt enkelt. Han vill gärna ha kontakt med Adam och Yussef men de vill vara försiktiga med honom och undviker honom. Särskilt Adam. Han slog sig ner vid deras bord iallafall, och beställde en latte han också. Pratar ni om Viktor och hans projekt med Sveriges nation, frågade han. Javisst, har du också hört talas om det, sade Adam. Jodå, sade islamisten. Vad tycker du om det då, frågade Adam. Vad tycker du själv, frågade islamisten. 64
Jag tror han har bra avsikter men vi satt just och pratade om vad hans nation ska tjäna för ändamål, sade Adam. Det kan jag tala om, sade islamisten. De vill splittra oss muslimer i Sverige. De förstår att de rättrogna inte kan acceptera principerna för Sveriges nation, eftersom islam är en nation för sig själv, men de hoppas att många muslimer som inte förstår det ska säga att de ingår i Sveriges nation. Och sedan kommer de att komma dragandes med olika idéer som inte är förenliga med islam men som de säger ska gälla i Sveriges nation, och ska ni vara med här så måste ni rätta er efter det. De har en idé som de kallar Euroislam som inte alls är islam utan bara vanligt västerländskt tänkande i en dräkt som ska likna islam. Akta er för de där idéerna, avslutade han. Varken Adam eller Yussef hade någon lust att fortsätta det ämnet, så de gick snabbt över till att prata om andra saker tills islamisten gick vidare.
6.6 Assimilationsfrihet Viktor använde samhällsforskaren som bollplank för sina tankar. Nu hade han sökt upp honom igen. Jag tycker vi bör införa begreppet assimilationsfrihet som en viktig princip i vårt samhälle, sade Viktor. Nytt ord för mig, sade forskaren. Vad menar du med det? Såhär, sade Viktor. I min modell har vi ett antal etniska identiteter i nationen, precis som vi har det i Sverige idag. Nya sådana kommer allteftersom genom invandring, men samtidigt sker det en sammansmältning så småningom genom att människor tar upp idéer och beteenden från sin omgivning, så att skillnaderna blir mindre. I den uppväxande generationen sker detta naturligtvis ändå mer. Det är det vi kallar assimilering, folk assimilerar sig. På det sättet blir det ett slags balans mellan att det kommer in nya idéer, och gradvis sammansmältning av det som redan finns i landet. Det är förstås viktigt att man inte har tvångsvis assimilering, sade forskaren. Som vi hade i Sverige för hundra år sedan. 65
Javisst, sade Viktor. Assimilering är en naturlig process, den ska inte forceras. Men samtidigt tycker jag man ska ha en regel att man inte får förhindra assimilering. Assimilering ska varken framtvingas eller förhindras. Det är det jag menar med assimilationsfrihet. Hur kan man förhindra den då, frågade forskaren. Jomen till exempel om föräldrar eller farföräldrar i en etnisk grupp inom nationen kräver av sina barn att de ska gifta sig inom gruppen, sade Viktor. Eller att de ska bevara de vanor och ritualer som förekommer inom gruppen. Varje människa måste själv få välja vilken eller vilka identiteter hon vill ha. Unga människor brukar vara rätt självständiga, sade forskaren. Det beror på att vi har den syn vi har på barns frihet, sade Viktor. Men arrangerade äktenskap förekommer ju faktiskt också i Sverige, och de är standard i många andra länder. Det är ett sätt att hindra assimilering. Separata skolor som för in barn i en viss etnisk eller religiös identitet är förstås också ett mycket kraftfullt sätt att förhindra frihet vad gäller assimilering. Jag tycker samhället ska säga ifrån att det inte får förekomma. Forskaren tog ett djupt andetag. Inser du att den där principen är väldigt radikal? frågade han. Den skulle ta ifrån föräldrarna rätten att uppfostra sina barn i den kultur och den religion som de själva för med sig. Bara i den mån som denna uppfostran i praktiken är ett tvång, sade Viktor. Att lära sin barn om sina egna vanor och traditioner kan ju aldrig vara annat än bra. Det är när föräldrarna sedan vill förhindra barnen att knyta andra kontakter och att gå vidare, det är då det blir fel. Men kan verkligen en stat ha en sådan regel, sade forskaren. Man kan ju anta att den leder till att etniska identiteter suddas ut ibland. Du har tre nivåer av intressenter, sade Viktor: den enstaka individen, den etniska gruppen, och nationen. Assimilationsfrihet är bra för individen och för nationen. Den är kanske inte bra för den etniska gruppen om den leder till att den gruppen försvagas. Men då tycker jag
66
att individens och nationens intresse måste gå före. Finns det andra länder eller kulturer som har sådana regler? frågade forskaren. Jag kan inte komma på något. Ja och nej, sade Viktor. Det finns ställen där man har regler beträffande assimilering, men helt andra regler. Det finns både i ortodox judendom och i islam. Till exempel den politiska aspekten av islam är ju sådan att det kan finnas flera skilda grupper i samhället, islam ska vara den ledande gruppen, men kristna och judar kan också få ingå. Varje grupp får leva efter sina regler, men islam anger vilka regler som ska gälla för staten som helhet. Då är alltså islam nationen i din modell, och kristna och judar är särgrupper, sade forskaren. Just det, sade Viktor. Och sedan har de regler om att muslimska män får gifta sig med kvinnor i de andra två grupperna, men inte tvärtom, och barnen i sådana äktenskap blir automatiskt muslimer eftersom man ärver faderns religion. Och vidare har de regeln att en som är muslim inte får utträda ur sin religion, det är i princip dödsstraff på det. Sammantaget har de reglerna naturligtvis effekten att efter ett antal generationer så har islam tagit över. Kanske det, sade forskaren, men vart vill du komma? Jomen då menar jag att islam i denna normala form har ju faktiskt ett regelverk för assimilation, men med en annan inriktning, sade Viktor. Islams regelverk har den kortsiktiga effekten att försvåra assimilering, eftersom man håller de religiösa grupperna åtskilda på en del sätt, och den långsiktiga effekten att skapa en förändring till islam och hindra eller försvåra förändring bort från islam. Min regel om assimilationsfrihet innebär frihet för individen, och på längre sikt en utjämning av skillnaderna inom nationen. Får man förmoda. Ja ingenting är ju givet men det får man förmoda, sade forskaren. Det här känns rätt omstörtande, du får nog vara beredd på ganska mycket diskussion om det. Jag tänker i alla fall prata med olika personer om det för att höra vad de tycker om idén, sade Viktor.
67
6.7 Respekt för islam Islamisten och Viktor satt och pratade. Viktor hade berättat om sina tankar på assimilationsfrihet som en viktig princip i samhället. Det där är ett angrepp på islam, sade islamisten. Du har angripit oss flera gånger förut också. Det är inte bra att du angriper vår religion på det sättet. Det är inte alls bra. Jag angriper inte islam, sade Viktor. Det finns en del regler och åsikter inom traditionell islam som jag inte delar, och som är oförenliga med det västerländska samhällets värderingar. Men det är väl samma sak för dig, att det finns en del i det västerländska samhället som du inte gillar för du anser det är mot islam. Det är väl inget problem med att tala klarspråk om det? Nej, men då måste vi ha full respekt för varandras religioner och varandras åsikter, sade islamisten. Absolut, sade Viktor. Jag har full respekt för islam. Jag har aldrig sagt något nedsättande om islam, och jag kommer inte att göra det. Du propagerar för åsikter som går tvärs emot islams lära och islams intressen, sade islamisten. Inte minst det här med assimilationsfrihet som du argumenterar för. Om man ska följa den principen så kan inte muslimska föräldrar uppfostra sina barn till att bli goda muslimer. Det beror på vad du menar med ’uppfostra’, sade Viktor. De kan mycket väl lära sina barn att vara goda muslimer, men de kan inte tvinga dem att vara det. Varje människa måste få göra sina fria val. “Det finns inget tvång i religionen” lär det ju stå i Koranen också. Men om fadern är muslim så blir barnen muslimer, enligt vår religion, sade islamisten. Barnet får väl isåfall räknas som muslim tills det kan välja själv, sade Viktor. Nej är man muslim så får man inte lämna islam, sade islamisten. Alla muslimer tillhör Allah, och man får inte ta ifrån Allah något som tillhör honom.
68
Det är omöjligt för oss att se det så, sade Viktor. Vi har samvetsfrihet, frihet att själv välja sin religion, eller att välja att inte ha någon religion. Men då är det vi som har religionsfrihet och inte ni, sade islamisten. I muslimska länder så får det finnas både muslimer och kristna och judar. Varje grupp får finnas med sina regler. Men här i Västerlandet, och särskilt med dina idéer om Sveriges nation, så finns det regler som är omöjliga att acceptera för en rättrogen muslim. Vi vill inte ha ett samhälle som är uppdelat med sådana vattentäta skott, sade Viktor. All erfarenhet visar att demokrati inte fungerar om man organiserar samhället på det sättet. Det behövs ingen demokrati i er bemärkelse, sade islamisten. Islams lag står över mänskliga lagar eftersom det är Allah som har utfärdat den, men västerländsk demokrati är bara ett resultat av mänsklig lagstiftning. Den har inget gudomligt stöd, och den är oförenlig med sharía. Det är man helt klar på i länder som styrs av islam, som i Saudiarabien till exempel. All makt kommer av folket, hos oss, sade Viktor. När vi säger att Gud är allsmäktig så betyder det att han kan ändra människornas sinnelag. Lagar stiftas av människorna själva. Det är därför vi har nationer. Mänskliga lagar har stiftats av imperiebyggare, sade islamisten. Hammurabi, de romerska kejsarna, Napoleon till exempel. De krävde lydnad och underkastelse, och därför införde de lagarna. Lagarna var ju också till för att samhällena skulle fungera, och inte bara för att få lydnad, sade Viktor. Men hos oss var det i varje fall inte alls på det sättet, och inte i de andra nordiska länderna heller. De skandinaviska lagarna kommer av en egen tradition som är annorlunda än på andra håll. Det började med landskapslagarna som bestämdes av tinget i varje landskap för sig. Sedan slogs de samman till en lag för hela riket, som för Sverige i vårt fall. Den lagen har sedan utvecklats med tiden och genom beslut av riksdagarna. Våra lagar har sitt ursprung i folket och aldrig från någon kejsare. Sådana lagar är bara överenskommelser mellan människorna, sade islamisten. De kan ändras när som helst och de är olika i olika länder. 69
Men sharía gäller för alla folk och alla tider. Det är förstås en del av problemet, sade Viktor. När förhållandena ändras så behöver lagarna ändras. Hur ska man kunna ha samma lagar i det moderna industrisamhället som man hade i Arabien på 700-talet? Om Allah vill att man ska ha det så, så är det så det ska vara, sade islamisten. Västerlandets demokratiska system är korrupt, och västerlandets moraliska förfall medför bara olycka för människorna. Vad då för förfall, frågade Viktor. Kvinnornas frigörelse? Större frihet inom konst, litteratur och film? En friare syn på sexualitet? Allt det och mycket därtill, sade islamisten. Du behöver bara se dig omkring. Men du måste komma ihåg, sade Viktor, att den här frigörelsen av olika slag har inte kommit till genom något slags allmän lössläppthet, utan de som har drivit fram den har motiverats av moraliska skäl. Vårt samhälle har förstått och diskuterat de problem som viktorianismen och den där officiella religionen ledde till. De friheter som du tycker så illa om, de är stora framsteg jämfört med vad vi hade tidigare. Om vi nu skulle överta traditionella muslimska värderingar så skulle det vara ett stort steg tillbaka. Studera islam så kommer du att få se att dess värden och principer är helt överlägsna vad som finns här idag, sade islamisten. Man ska underkasta sig Allah och inte världsliga härskare, och inte sätta sig upp mot Allah, så blir allt bra. Islam betyder underkastelse som du vet. Det där är nog inget för oss, sade Viktor, inte om islam ska tolkas på det sättet. Nyckelordet för vår nation är frihet, och inte underkastelse. De första orden i vår biskop Thomas’ frihetssång från 1400-talet lyder så här: Frihet är det bästa ting, som sökas kan all världen kring för den frihet rätt kan bära. Det betyder alltså frihet från förtryck och frihet under ansvar, inte 70
frihet att göra vad helst man vill. Men islam betyder underkastelse under Guds vilja, invände islamisten, inte under människor, så det är inte något förtryck. Det är för allas bästa. Jag förstår tanken, sade Viktor, men i praktiken innebär det ju underkastelse under människors tolkning av Guds vilja. Nej, var hellre fri än annans träl, står det längre fram i sången, fortsatte han, jag tror inte att underkastelse är något bra nyckelbegrepp för vare sig en ideologi eller en religion. Men studera också historien, fortsatte han, så kommer du att se att ideologier som vill vara för allas bästa och som verkar aldrig så bra i teorin, de kan lätt kan korrumperas i praktiken. Och det gäller särskilt för totalitära ideologier där man tror sig ha förstått den slutliga sanningen och där man tar sig rätten att genomdriva det man tror på mot folkets vilja. Det är de som leder till underkastelse och förtryck. Islam är inte totalitärt, sade islamisten. Och historien får väl visa vem som har rätten på sin sida och som kommer att segra. År 1952 sade vår tidigare statsminister Rickard Sandler så här, sade Viktor och plockade fram texten i sin citatsamling. Men i historiens perspektiv krymper maktens verk. Har väl människovärdets idé fått rotfäste ges ingen återvändo. Den kan i längden icke förlikas med underkastelse. Ur den spirar hoppet om frihet och kraften till frihet. För oss har det alltid varit så att frihet och underkastelse är oförenliga begrepp.
6.8 Terroristerna Viktor satt på tåget från Göteborg till Stockholm och läste Göteborgsposten. Vad säger du om det här då? sade hans medpassagerare som hade samma tidning framför sig. Han pekade på en artikel om Ayyan Hirsi Ali, en somalisk kvinna som först emigrerade till Nederländerna och sedan vidare till USA. Den här har skrivit en bok om att man måste modernisera islam, sade han, men det har hon råkat illa ut för. Hon 71
är mordhotad och får leva på hemlig adress. Och så har hon ständig bevakning förstås. Vad har hon gjort då? frågade Viktor. Vad har hon skrivit i boken? Först har hon sagt att man måste avskaffa islam, men nu har hon ändrat inriktning och hon har ett program för hur man ska modernisera den istället, sade medpassageraren. Hon har fem punkter, så här är de. Han läste högt. Islam måste överge: • Profeten Muhammeds ofelbara status och den bokstavstrogna läsningen av Koranen. • Betoningen av livet efter döden som viktigare än livet före döden. • Sharia, den islamska lagen, som anses vara given av Gud och därför inte får ifrågasättas. • Den svartvita uppdelningen i det rätta (halal) och det orätta (haram). • Jihad, det heliga kriget. Alla de här punkterna är ju egentligen självklara, sade medpassageraren. Vi har ju ett demokratiskt samhälle. Fattar du hur djävligt det här är? Först har du Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten och Lars Vilks rondellhund och Charlie Hebdo och allt det, men då kunde man åtminstone säga att de hade provocerat ganska hårt, och så. Men den här kvinnan har ju bara skrivit en bok och föreslagit ändringar, och så går de på henne också. Ska vi acceptera det? Naturligtvis inte, sade Viktor. Vad säger du att vi ska göra åt det då? frågade medpassageraren. Vi kan ju inte ha det så här. Men att förbjuda tjänar väl ingenting till. Nej, sade Viktor, sånt där är fall för SÄPO när det är i Sverige, och säkerhetstjänsterna i varje land där det kommer upp. Vi måste förutsätta att det rör sig om enstaka galningar. Men det händer ju hela tiden, sade medpassageraren. Jag hörde talas om ett fall i London häromåret. De skulle ha ett seminarium om islam
72
och skapelseberättelsen. Det verkar som att en del inom islam också tror att jorden skapades på sju dar som det står i Bibeln. Nu skulle de diskutera för och emot den idén. Men det fick lov att inställas för det kom en massa hot från islamister, så de fick flytta det till ett annat ställe. Och då kom det inga muslimska studenter alls för de tordes inte, så det blev inte mycket till diskussion. Det är klart att det inte är acceptabelt, sade Viktor, men kom ihåg att det är inte första gången vi har haft problem med extremister i Europa. I England hade de en massa attentat av irländska separatister, och till och med ett stort angrepp mot det hotell där deras premiärminister skulle varit. I Tyskland hade de Röda-armé-fraktionen, Italien har haft sina Röda brigader. Vi får lov att hantera den här vågen på samma sätt som de tidigare. Frågan är om hon inte hade rätt att vi borde förbjuda alltihop, sade medpassageraren. Islam menar jag. Nej vi måste hålla isär det ena och det andra, sade Viktor. Extremisterna är en sak, de är fall för SÄPO. Men det betyder inte att vi ska strunta i all annan islam, för det finns en massa reaktionära åsikter i den vanliga fredliga sorten av islam också. Där måste vi ha diskussion och debatt, men det kan vi ju göra på normalt sätt. Det finns reaktionära strömningar i en del kristna rörelser också, det är samma sak med dem. Låt oss diskutera med dem bara.
6.9 Ayaan Hirsi Alis bok Efter samtalet på tåget hade Viktor skaffat Ayaan Hirsi Alis bok ’Reformera Islam’ och börjat läsa den. Det visade sig att hon hade en helt annan uppfattning än den Viktor hade uttryckt till medpassageraren. Hon hävdade att självmordsbombare och andra dödsföraktande krigare inte alls borde betraktas som enstaka galningar, och hon menade istället att deras handlingar var en direkt konsekvens av hur islam i allmänhet ser på livet och på döden. Nämligen, att för islam är det livet efter detta som är det viktiga, och jordelivet är bara en förberedelse och en prövotid. Att vara ’martyr’ inom islam är därför inte jämförbart med det man kallar martyr inom kristendomen, utan
73
islams martyrer gör ett aktivt val att ta livet av sig själva och några medmänniskor med förväntan att därigenom få komma direkt till paradiset. För Ayaan Hirsi Ali var denna syn på livet och på döden en del av förklaringen till flera förhållanden, inte bara förekomsten av jihadister, utan också prioriteringen av korankunskap framför världslig kunskap, och åsikten att en god muslim måste agera aktivt för att se till att anhöriga och andra i hans eller hennes omgivning följer de religiösa reglerna. Viktor var både intresserad av och skeptisk till den här boken – intresserad därför att den hade ett klart och tydligt budskap och ett konkret program som man kunde diskutera runt, men också skeptisk därför att han kände att budskapet kanske var förenklat. Han ville gärna höra fler åsikter om detta. Men sedan fäste han sig också vid en intressant passus i boken. Författarinnan citerade den distinktion som antropologerna gör mellan skamkulturer och skuldkulturer. I de förra styrs människors beteende genom hedersbegrepp och andra starka sociala normer, men i de senare styrs det istället genom samvete och varje människas egen känsla för vad som är rätt och fel. Hon fortsatte: De flesta västerländska samhällen genomgick en tusenårig omvandling från skam till skuld, en process som sammanföll med den suc˚ cessiva upplösningen av stamstrukturerna [alltså strukturer av klaner och storfamiljer.] Européernas avtribalisering tog lång tid och började med underkastelse under den romerska lagen, fortsatte med omvändelse till kristendomen och införandet av monarkvälde över adelsmakt, och fullbordades med uppkomsten av nationalstater, med deras begrepp om enskilt medborgarskap och likhet inför lagen. Ayaan Hirsi Ali menade att den muslimska världen inte hade genomgått någon motsvarande utveckling, och att islam hade befäst och konserverat skamkulturen som gällde i det klansamhälle där islam uppstod. Intressant, tänkte Viktor om den historieskrivningen. Nog kan det ha gått till så på kontinenten, men här i Norden har vi inte alls haft
74
den utvecklingsgången. Även vårt nutida samhälle är ju i högsta grad ’avtribaliserat’, och det lägger faktiskt ovanligt stor vikt vid individens självständighet i en internationell jämförelse. Men vår historia har varit annorlunda. Vi införde aldrig den romerska lagen, utan våra lagar hade kommit av folket, och det ingick faktiskt i den svenska kungaförsäkran i äldre tid att kungen förband sig att inte införa några främmande lagar i riket. De skandinaviska staterna bildades tidigt och ungefär samtidigt med kristendomens införande hos oss, och vi hade heller aldrig någon adelsmakt av feodalsystemets typ. Med all respekt för alla kulturella bidrag som vi har fått från romarrikets avläggare ska vi ändå inte glömma att vi i de nordiska länderna har haft en annorlunda historia.
75
7 Auktoritärt tänkande i en sekulär och demokratisk stat En av grundstenarna i en demokrati är att där finns en gemensam diskussion om samhällets gemensamma frågor. Hur ska man förhålla sig till auktoritärt tänkande och auktoritära argument i denna gemensamma diskussion? Särskilt när de auktoritära argumenten är baserade på religiösa trossatser.
7.1 Rationalitet Viktor hade sökt upp samhällsforskaren igen för att få honom som bollplank för sina senaste tankar. Jag har ju funderingar på att skriva ett manifest, sade Viktor, och du kan nog gissa vad det gäller. Nu tänker jag på en modellsituation som jag vill prata med dig om. Vadå för modellsituation, sade forskaren. Tänk dig att vi har några hundra människor i ett landskap, ett litet land alltså, sade Viktor. Alla känner alla någorlunda bra, men hittills har de inte någon gemensam organisation. Nu har de samlats för att utropa att de är en nation och för att skapa en stat. Den där idén är inte ny, sade forskaren. Teorin om ett samhällskontrakt som grund för statens legitimitet. Den har funnits sedan 1600talet åtminstone. Jag vet, sade Viktor, men nu ska vi variera konfekten litet grand. I den traditionella modellen enas alla deltagarna om ett gemensamt kontrakt. Men säg nu istället att den här befolkningen är multietnisk och multikulturell, så att det finns olika grupper inom den och de har olika vanor och olika åsikter om det ena och det andra. Då får de väl rösta fram ett kontrakt, och de som inte gillar det får flytta till ett annat landskap, sade forskaren. Men säg att de inte kan det, sade Viktor. I min modell så använder jag de begrepp som jag pratade om förut. En klar majoritet inom 76
befolkningen kommer överens i en viktig fråga, nämligen hur staten ska vara organiserad. De utgör alltså nationen, och så finns det särgrupper som inte håller med i frågan om statens organisation. Det är det ena problemet. Det andra problemet är att också inom nationen finns det olika etniska identiteter, där det inte är statens organisation utan andra frågor som är åtskiljande. Vad menar du med identiteter? frågade forskaren. Jag vill inte säga etniska grupper, för då låter det som att de är skilda åt och varje medborgare hör till bara en grupp, sade Viktor. När jag säger identiteter så menar jag att varje person kan ha flera sådana, mer eller mindre utpräglat. Och hur är det med religionen då? frågade forskaren. De är också identiteter, sade Viktor. Men visst, de flesta religioner anser ju att man inte kan höra till någon annan religion samtidigt med dem, eftersom de ju sitter inne med Sanningen. OK, sade forskaren. Nu har du målat upp ett scenario. Vad ska du ha det till? Jag funderar på vilka regler som det är rimligt att ha i ett sådant samhälle, sade Viktor, och särskilt då om det ska vara ett samhälle i vår västerländska tradition. Det är väl redan rätt genomarbetat, sade forskaren. Magna Charta, den amerikanska Bill of Rights, franska revolutionens slagord, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Alla de där handlar om individernas rättigheter gentemot staten och gentemot varandra, sade Viktor. Jag tror att det behövs något mer, något som handlar om gruppförhållandena i samhället. Det där med assimilationsfrihet som jag pratade om igår är just en sådan fråga. Den handlar om interaktioner och förhållanden mellan grupperna i samhället. Men sedan finns det en annan sak, fortsatte han. Du kanske kommer att tycka att det är en självklarhet, men jag tror att den behöver sägas. Det gäller rationalitet. Staten och därmed nationen finns ju till för att fatta beslut om en massa praktiska frågor. Där finns frågor om vem 77
som ska betala hur mycket i skatt, och vilka barn som ska gå i vilka skolor, och vad de ska lära sig där, och så vidare. Därför behövs hela tiden ett samråd inom nationen och inom hela samhället. Som består av några hundra människor i mitt scenario. Och för det samrådet behövs några enkla regler, sade han vidare. En regel om rationalitet betyder att det bara är sakargument och allmänt etiska argument som anses relevanta. Ett argument där någon hänvisar till att Gud har sagt så eller så, eller att i en viss helig skrift står det så eller så, sådana argument ska anses ogiltiga. Liksom också argumentet att en viss klok gubbe har sagt så eller så. Men det måste väl råda yttrandefrihet, sade forskaren. Jovisst, sade Viktor, men om man har ett samråd så vill man väl att deltagarna ska hålla sig till saken och inte börja prata om sådant som inte har med saken att göra. Vare sig det är småsaker som vad någon åt till frukost, eller stora saker som vad Gud har sagt, så får man prata om det någon annan gång. Jag förstår tanken, sade forskaren. Om ditt scenario ska fånga upp det väsentliga i det moderna västerländska samhället, och om du vill presentera det i enkel och renodlad form, så kan man nog säga så. Men hur gör du då med personer som tycker att religiösa påbud faktiskt ska vara grunden för beslut i samhället? Varje person måste få bedöma själv om han eller hon känner att hon ingår i nationen eller inte, sade Viktor. Man kan inte utesluta folk. Men däremot kan man ju ta ställning till doktriner och opinionsbildare. De som propagerar för synsätt som inte stämmer med rationalitetsprincipen, de ställer sig ju utanför nationen. Kan du ge något exempel? frågade forskaren. Ta Europeiska fatwarådet till exempel, sade Viktor. Det är en organisation som är ett slags europeisk filial till det Muslimska brödraskapet, och de ger ut fatwor som är rekommendationer för hur muslimer i Europa bör förhålla sig till de länder de befinner sig i. Om man läser de här fatworna så ser man att deras rekommendationer, och stödet för rekommendationerna, består av hänvisningar till Koranen och till tidigare muslimska tänkare, särskilt från de första århundradena. Det 78
är oförenligt med rationalitetsprincipen. Så de som följer dessa anvisningar, de kan inte accepteras i landskapet i ditt scenario? frågade forskaren. Ska de förvisas därifrån alltså? Nej, då ser jag dem som en särgrupp, sade Viktor. För om man läser vidare i Fatwarådets rekommendationer så står där tydligt att deras troende ska följa alla lagar och förordningar i de länder där de befinner sig. Eftersom de har blivit väl behandlade där så ska de göra gott tillbaka. De är en särgrupp, de har en annan syn på staten och samhället än majoriteten, men de kan självklart vara medborgare som alla andra. Det du säger är självklart och intressant på en gång, sade forskaren. Fundamentalister finns inte bara inom islam, och det finns ju till exempel kreationister och andra liknande rörelser i USA. De är inte heller förenliga med din rationalitetsprincip. Visst har jag haft dem också i tankarna, sade Viktor.
7.2 Olika slags samtal Det var en sak jag funderade på efter vi hade pratat igår, sade samhällsforskaren. Det började med att du ville ha ett minisamhälle som ett slags modell, men sedan kom vi över på dina principer om rationalitet och assimilationsfrihet. Det var intressant, men vi tappade bort det där med minisamhället. Varför blandade du in det överhuvudtaget? Därför att då blir det så tydligt vilken roll samtalet spelar för att hålla samman nationen, sade Viktor. I den där enkla situationen med några hundra människor förstår man att det behövs samtal både för att bilda nationen och forma staten, och sedan för att hantera de olika problem som uppkommer. Både principiella och praktiska problem faktiskt. Och det är där rationaliteten kommer in: den är ju helt enkelt ett slags spelregel för samtalet. Hur varje människa tänker för sig det är dens ensak. Kanske han eller hon i alla fall tar ställning på grund av Bibeln eller något, men när man sen ska förklara och försvara
79
sin åsikt i samtalet, då räcker det inte med det utan man får lov att komma med sakskäl. Och menar du alltså att samma princip ska gälla i det samtal som sker i nationen? frågade samhällsforskaren. Ja, faktiskt, sade Viktor. Det är väl inte så realistiskt, sade forskaren. Om vi ser till det gemensamma “samtal” som förs i Sverige idag så är det ofta väldigt emotionellt. Inte dogmatiskt kanske, men emotionellt, och det är ju heller inte ett rationellt sätt att argumentera. Så må det vara, sade Viktor. Men det finns en hel del rationella samtal också, och det är dem som vi behöver stärka. Du säger alltså att rationaliteten är en spelregel för samtalet inom nationen? frågade forskaren. Eller inom hela samhället? Inom nationen, sade Viktor. Jag kan tänka mig att det kan vara en sak som skiljer ut en del särgrupper. Men med assimilationsfriheten är det en annan sak, det måste vara en regel som staten etablerar, den måste gälla för hela samhället. Det var just det jag funderade på, sade forskaren. De där två reglerna har olika bäring.
7.3 Den religiösa sfären Förresten finns det en princip till som jag tycker bör ingå när staten konstitueras, sade Viktor. Man bör säga något om religionsfriheten. Låt höra, sade forskaren. Man måste utgå från att olika religioner och religiösa riktningar är olika, sade Viktor. En del talar bara om den enskilda människans relation till sin Gud i enrum. Andra ger anvisningar för hur de trogna ska bete sig på allmän plats. En del uppmanar de trogna att missionera, andra gör det inte. Många ställer ett krav på de trogna att de ska uppfostra sina barn i samma religion. Religionsfrihet innebär väl att var och en ska få göra på sitt sätt, sade forskaren. Men det förstås, all frihet måste begränsas av att man inte
80
får använda den så att man skadar andra. Ja och en sak till, sade Viktor. Man får inte åberopa en frihet för att göra något som begränsar andra människors frihet. Den som säger “jag tvingar honom att göra detta och detta för därigenom räddar jag hans själ till det eviga livet” hon gör det tydligen för att hon anser att det är bra för den andra, men det kan ändå inte accepteras för det är ett intrång i den andres frihet. Ja det är väl rätt uppenbart, sade forskaren. Inte för alla, sade Viktor. Tag till exempel det här citatet från Europeiska fatwarådets samling av fatwor. Frågan som de besvarar är om det är dödsstraff på att utträda ur islam. Executing whoever reverts from islam is the responsibility of the state and is to be decided by Islamic governments alone. Islamic organisations and establishments cannot make such rulings nor can they carry them out. In any case, a considerable number of our predecessors (Salaf) agreed that not all who revert from Islam are to be executed, but rather those who declare their action in public and may cause Fitna by bringing down the name of Allah (swt), His prophet (ppbuh) or the Muslims. The punishment of execution in this case is to protect and preserve the entire nation from the evil that this individual will undoubtedly bring, and is not a case of confiscating his or her rights to expression and belief. Indeed, by committing such an act, the individual has transgressed upon the rights of others as well as the entire state and nation, which come before anyone’s individual rights. Modern legislation uses the term “Grand Treason” for crimes similar to the act of one who reverts from Islam then announces this in public and wages a campaign against Islam and the entire nation. Det de säger där är alltså att om någon använder sin yttrandefrihet till att kritisera islam, och om den använder sin frihet att byta religion, då anser de att den skadar islam och kränker alla muslimer, och att detta motiverar dödsstraff. Sådana åsikter kan ju aldrig försvaras med att vi har religionsfrihet. De måste betraktas som oacceptabla enligt våra värderingar.
81
Det är därför, fortsatte Viktor, som jag menar att vi måste göra en avgränsning av vad vi kan kalla den religiösa sfären, på ett sådant sätt att religionsfrihet är tillämplig vad gäller innehållet i den sfären. Om och när en religion eller dess företrädare hävdar ståndpunkter och vanor som faller utanför den religiösa sfären, då får vi säga att de omfattas inte av religionsfriheten. De kanske omfattas av andra friheter, som yttrandefrihet till exempel, men just religionsfrihet bör vara något särskilt. Och då spelar det ingen roll om de personerna själva anser att det de för fram ingår i deras religion. Religionsfriheten gäller inom den religiösa sfären, och dess gränser avgörs av staten. Vad är det som ska ingå i den religiösa sfären då, undrade forskaren, och vad är det som inte ska ingå. Det blir inte någon lätt avgränsning. I linje med traditionen i vårt land, sade Viktor. Man kan börja med det augsburgska manifestet. Det lägger tonvikt vid hur människan kan vinna salighet. Översätt det till vår situation genom att säga att det som enligt Augsburg inte har någon betydelse för att vinna salighet, det faller utanför den religiösa sfären i våra dagar. Vad är det då, undrade samhällsforskaren. Att klä sig på ett visst sätt, sade Viktor. Eller att ägna sig åt “allehanda fastor” som det står, eller regler för att man inte får äta vissa matvaror. Allt sånt bör vi alltså kunna betrakta som religiöst oviktigt och något som faller utanför den religiösa sfären. Att delta i högmässa eller motsvarande på vissa tider faller också utanför, enligt Augsburg. Men att gå i kyrkan måste väl anses som en religiös handling? sade forskaren. Jovisst, men tanken att gudstjänst eller bön prompt måste ske på vissa tider, det avvisas som irrelevant, sade Viktor. Det kan vara praktiskt att ha högmässa på viss tid så att alla kan samlas då, men det har inte någon religiös betydelse. Man blir inte mindre troende om man inte kan eller vill komma just vid det klockslaget. Du måste väl inse att det här inte kommer att tas så väl upp, sade forskaren.
82
Man får väl prata om saken, sade Viktor. Men helt principiellt tycker jag att vår nation och vår stat måste ha rätt att göra den här sortens avgränsningar. Det behövs förstås ett samråd om vad som ska gälla, men när det är färdigt så får alla olika trosriktningar verka inom de beslutade ramarna.
7.4 Fritänkaren Viktor, fritänkaren och några till satt och pratade. Fritänkaren är en svårplacerad person politiskt sett. Hon är väl mer vänster än höger, gillar Piratpartiet men inte Miljöpartiet, och sedan är hon också Putin-orienterad. Hon tycker om att diskutera med personer som har helt andra åsikter än hon själv. Även om hon inte alls är kommunist, och inte har varit, så säger hon att det ändå fanns en hel del som var bra i Sovjetunionen. Hon säger också att Ryssland och Europa måste samarbeta för att bekämpa USA och islamismen. Och så är hon nästen ateist. Hon tror att det finns något slags Gud, men säger att man kan inte veta någonting om “honom” med säkerhet. Om man frågar vilka politiska partier hon kan tänka sig att rösta på så säger hon “bara mitt eget.” Många av dem han vill diskutera med tycker illa om henne. Hon har ju inte någon rätt kombination av åsikter. De tycker mer illa om henne än om dem som har motsidans hela standardpaket av åsikter. Det låter bra det där med manifestet och rationaliteten och det andra, sade fritänkaren. Men om du menar allvar med det du säger så måste det också finnas klara ställningstaganden vad gäller bokstavstrogna religiösa riktningar. På vad sätt? frågade Viktor. Så här, sade fritänkaren. Det finns folk som tror att en viss bok är helig och att den är given av Gud, och att det som står där är överordnat vad människor säger och vet. Det är vad vi brukar kalla fundamentalister. Men om innehållet i en sådan helig bok går utanför det som du kallar den religiösa sfären, då måste det kunna granskas efter samma måttstock som allt annat som skrivs.
83
Du menar om det skulle falla under hets mot folkgrupp eller något sådant, sade Viktor. Så har det väl alltid varit, eller sedan rätt lång tid i alla fall. I princip ja, sade fritänkaren. Men ofta har man varit mindre strikt just med religiösa skrifter, för man har ursäktat deras övertramp med att man måste respektera religionsfriheten. Vad gäller synen på homosexuella till exempel. Ja, det är väl alltid en avvägning, sade Viktor. Det borde vara tvärtom, sade fritänkaren, man borde vara mer strikt med religiösa skrifter. För om det vore så att alla tog dem för vad de är, alltså något som är skrivet vid en viss tid och av vanliga människor, då vore det OK att de behandlades som allting annat. Men nu finns det ju faktiskt många som tror att Bibeln är Guds sanna och oförfalskade ord, som man ska tro på bokstavligen, och andra som tror att samma sak gäller för Koranen, eller för Mormons bok, eller någon annan bok. Men när det gäller Koranen så är det så, sade Muhammed som är Jasmins man och som var med vid bordet. De andra böckerna är skrivna av människor även om en del av dem har fått gudomlig inspiration, men Koranen är bokstavligen Guds ord. Jag respekterar att det är din övertygelse, sade fritänkaren, men eftersom olika människor tror olika så måste en sekulär stat låta var och en tro på sitt. Men vad var det du sade om att man skulle vara mer strikt med religiösa skrifter än med andra? frågade Viktor. Därför att det som står där får en särskild tyngd och övertalningskraft för de troende i det samfund det gäller, sade fritänkaren. Och för att fundamentalismen alltid finns där som ett hot. Nu tänker jag inte på våldsbejakande fundamentalism, utan på vanlig fredlig fundamentalism som ju finns inom kristendomen likaväl som inom islam. Och jag tänker på det långa tidsperspektivet, över flera generationer. Du menar att det inte är något problem idag, men att det kanske blir ett problem om hundra år? frågade Gunilla litet spetsigt.
84
Ja, egentligen, sade fritänkaren. Problemet består i något vi kan kalla latent fundamentalism, och som går ut på att man säger att egentligen så är den eller den skriften Guds sanna ord, och egentligen så borde vi lyda den till punkt och pricka, men av ett eller annat skäl så kan vi inte göra det nu och här. Det måste väl betyda att man egentligen inte tar den där skriften på allvar? sade Viktor. Det är väl inget nytt. Kristna religiösa ledare har ju sysslat med både det ena och det andra i sitt privata liv. Ibland är det så, sade fritänkaren, och då kommer det antagligen att fortsätta på det viset. Men ibland kan också en religiös rörelse ha regler som säger att man bör göra avsteg från vad deras religion egentligen säger om det behövs för att följa lagarna och konventionerna i det land där man befinner sig. Det tycker jag låter som en bra kompromiss, sade Gunilla. Då kan man behålla sin tro men samtidigt fungerar det ur samhällets synpunkt. Kortsiktigt ja, sade fritänkaren. Man kan säga att egentligen är det tillåtet för en man att ha fyra hustrur, men med den verklighet vi har i Sverige idag så går det inte. Eller egentligen ska man döda den som lämnar sin religion, men den regeln går inte att tillämpa i praktiken därför att ett sådant straff kan bara utdömas av en religiös domstol, och vi har inte några sådana. Men då blir det en fråga till dig Viktor: ska en sådan doktrin betraktas som förenlig med nationens principer och ditt nationella manifest? För egentligen-nivån i deras budskap är ju inte förenligt med de principer du föreslår, men praktiknivån med de praktiska undantagen verkar ju vara förenliga med det. Då får väl praktiknivån gälla, sade Viktor. Egentligen-nivån är ju bara något som de här personerna har i sin egen tro, och det är ju en privatsak. Men vad händer om en sådan rörelse blir större, så att den kan få ett parlamentariskt inflytande, frågade fritänkaren. Genom att de får en vågmästarställning till exempel. Då kan det bli så att egentligennivån plötsligt blir den som gäller. Det är ju den som är Guds sanna ord, och de skäl som man tidigare såg för att inte tillämpa dem har
85
ju nu upphört, eller kan fås att upphöra. Genom ny lagstiftning till exempel. Jag tycker det där låter som en tankekonstruktion, sade Gunilla. Är det verkligen realistiskt det där med att man har en egentligen-nivå och en praktiknivå i sitt religiösa tänkande? Jag tycker du ska titta på uppföljningen av Uppdrag gransknings program om moskéerna, sade fritänkaren. Där finns exemplen. Menar du programmet där några kvinnor gick in till imamerna med dold mikrofon och frågade om råd? frågade Gunilla. Nej, men efter det programmet kom ett program till några månader senare, där deras egen reporter gjorde besök i samma moskéer och intervjuade imamerna öppet, sade fritänkaren. Imamerna gav rätt olika svar, en del var helt moderna, men flera av dem hade just det där tvånivåtänkandet. Hur tycker du man ska göra då? frågade Viktor till fritänkaren. För att vara helt konsekvent borde en strikt sekulär stat ha ett tydligt förbud mot att propagera för att innehållet i en viss skrift är givet av Gud, sade fritänkaren. Där borde man bara inte få säga det, och i skolorna borde man lära ut att varje sådant påstående är falskt. Alla heliga skrifter borde ses som värdefulla, intressanta och moraliskt inspirerande skrifter, men inte mer. Det skulle innebära statligt påbjuden ateism! sade Muhammed. Hur gick det med religionsfriheten. Nej, man må gärna tro att det finns en Gud, sade fritänkaren, men tanken att denna Gud har givit bindande regler som vi ska följa till punkt och pricka, den kan jag för min egen del inte acceptera. Å andra sidan inser jag att det jag sade skulle kräva ett undantag från yttrandefriheten, och en säregen avgränsning av den religiösa sfären. Man får nog fundera på andra lösningar. Och vad har du då i tankarna? frågade Viktor. Jag tycker att i de fall där det finns en fundamentalistisk grupp runt en viss skrift som är helig för dem, då ska man alltid undersöka om det
86
finns delar av innehållet i den skriften som faller utanför den religiösa sfären, sade fritänkaren. Om man nu har definierat en sådan sfär på det sätt som Viktor föreslår. Om de delarna i skriften är oförenliga med gällande lag eller grundläggande värderingar, då kunde man ha en regel att de inte får spridas. Det låter konstigt, sade Viktor. Även om vi har våra lagar så måste man ju ha rätt att yttra sig om dem och att föreslå att de ska ändras, om man har argument för det. Självklart, sade fritänkaren. Men om rationaliteten är en grundprincip så bör sådana förslag föras fram med rationella argument. Man får ju inte använda våld eller hot om våld för att försöka ändra på gällande lag. Jag menar att om det finns en övertygelse att vissa texter är givna av Gud, och om detta används som argument för en lagändring, då är det att jämföra med våld och hot om våld. Intellektuellt våld, som kan leda till fysiskt våld. Vilka religioner är det vi pratar om egentligen, sade Gunilla. Du hade några exempel från islam, är det bara islam du tänker på? Tvärtom, sade fritänkaren. Det här gäller inte någon religion helt och hållet, vad jag vet, men det finns bokstavstrogna inriktningar i flera religioner. I fallet med kristendomen så ser jag föralldel inga problem med Nya testamentet, för det består ju mest av berättelser om Jesu liv och av brev, så ingen borde rimligen kunna hävda att de texterna kommer direkt från Gud. Helt rätt, sade Muhammed. Men jag vet att andra har annan åsikt, forsatte fritänkaren. När det gäller Gamla testamentet så finns det ett problem med såkallat evangeliska kristna som tror att hela dess text är given av Gud och ska tolkas bokstavligt. Det leder dem till ovetenskapliga och antivetenskapliga idéer, till exempel om världens skapelse. Och i en del fall till samhällsfarliga åsikter. Men de rörelserna finns väl inte i Sverige, sade Gunilla. De har nog gjort sina framstötar, sade fritänkaren, och vi får väl se vad som kommer att hända.
87
7.5 Den stränge Fritänkaren installerade sig i sin plats på tåget. Bordsplats, fönster, åker i tågets körriktning, tänkte hon belåtet. I platsen mittemot, där man alltså åker mot körriktningen, satt den stränge och läste en liten skrift. “Frågan om rösträtt för kvinnor på församlingens beslutande möten” stod det på omslaget. Det ser intressant ut, tänkte fritänkaren. Högt sade hon: Förlåt jag frågar, men det du läser gäller det svensk kyrkohistoria? Det verkar intressant. Den stränge gav henne en avvaktande blick. Det är inte historiskt, det är väl snarare tidlöst, svarade han. Relationen mellan man och kvinna är egentligen det viktiga i den här artikeln, och frågan om rösträtt blir bara en konsekvens av detta. Tja, olika kulturer och olika tidsåldrar har väl haft olika syn på den relationen, sade fritänkaren. Så det finns säkert mycket att reda ut. Det finns det, sade den stränge. Och då är det viktigt att man har en fast grund att utgå ifrån. Lyckligtvis finns det en sådan, nämligen Bibeln. Fritänkaren fick blodad tand. Så den här artikeln reder ut vad Bibeln säger om förhållandet mellan män och kvinnor? sade hon. Stämmer det att det står att “kvinnan tige i församlingen” som man har sagt så ofta i diskussionen om kvinnliga präster. Den stränges ansiktsuttryck blev ändå strängare. Det är bara ett av många klara besked i både Gamla och Nya Testamentet, sade han. Gud skapade ju kvinnan för att hon skulle vara en medhjälpare till mannen. Men sedan kom syndafallet, och då blev det så här (han läste högt ur artikeln) Den av synden ännu oskadade människan hade villigt rättat sig efter det förhållande som Gud satt mellan man och kvinna. Nu är det med ovilja hon måste rätta sig efter det Gud från början bestämt, därför säger Gud till Eva: “han skall råda över dig.” Det står i Första Mosebok 3 kolon 16. Adam syndade inte för att han lyssnade till Satan, utan för att han övergav sin roll som huvud för sin hustru. 88
Men allt som står i Gamla Testamentet är väl inte giltigt för kristendomen? frågade fritänkaren. Det är giltigt särskilt om det har stöd i Nya Testamentet, sade den stränge. Och hör nu också vad det står i Första Timoteerbrevet, andra kapitlet, verserna 11 till 15: En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse. Och här talar Paulus inte enbart om kvinnorna i gudstjänsten, utan överallt där kristna finns, avslutade han. Men bara för att Paulus uppenbarligen hade problem i sina relationer till kvinnor så ska det väl inte det spela någon roll idag, sade fritänkaren. Utvecklingen har ju faktiskt gått framåt på dessa 2000 år. Särskilt på de sista hundra dessutom. Bibelns sanningar är eviga, sade den stränge. Jag kommer nog inte längre på det spåret, tänkte fritänkaren, så hon övergick till den intressanta titeln på den lilla skriften. Jag vill läsa mer om det du har sagt, men har det någon betydelse för frågan om rösträtten? frågade hon. Javisst, sade den stränge. Det är det som den här skriften förklarar så väl. Det är ju nämligen så att när man röstar i en församling så tar man ett majoritetsbeslut. Minoriteten blir alltså underordnad majoriteten i den fråga det gäller. Men om det då skulle finnas några kvinnor i majoriteten och några män i minoriteten så har man brutit mot Pauli bud att en kvinna inte får göra sig till herre över en man. Det låter litet långsökt, sade fritänkaren. Om alla har gått med på att man ska ha demokrati i församlingen så har ju alla, män och kvinnor, överlämnat sin individuella beslutanderätt till gemenskapen, och gemenskapen beslutar genom omröstning.
89
Jaha, men männen går inte med på att överlämna sin beslutanderätt till en sådan församling där det även ingår kvinnor, sade den stränge. Det där kommer du ingen vart med. Vilka församlingar gäller det, frågade fritänkaren. Gäller detta bara i en församling i religiös bemärkelse, eller gäller det överallt i samhället? Du hörde ju vad jag läste, sade den stränge. Det Paulus säger gäller överallt där de kristna finns. Så ni är emot den allmänna rösträtten alltså? frågade fritänkaren. Vilka är ni isåfall? Vi är den Lutherska bekännelsekyrkan med högkvarter i Uppsala, sade den stränge. Det är klart att vi rättar oss efter de lagar som finns, så vi accepterar politiskt fattade beslut även om kvinnor har deltagit i valen och som riksdagsmän. Men egentligen tycker vi det är fel. Så om vi kunde få en majoritet av människorna med oss så tror jag säkert att vi skulle rösta igenom en ändring så att rösträtten för kvinnor avskaffas. Det där låter inte alldeles politiskt korrekt, sade fritänkaren. Hur sprider ni ert budskap? Vi gör som alla andra, sade den stränge. Vi använder Internet.
7.6 Lutherdomen och det moderna samhället Viktor, fritänkaren och Gunilla satt och pratade igen, och fritänkaren berättade om sitt samtal med den stränge. Där hör du, sade Gunilla till Viktor, du som vurmar så för lutheranismen eller lutherdomen eller vad du vill kalla den för idag. Du försöker ju få det till att det är den vi har att tacka för att vi har ett demokratiskt och sekulärt samhälle idag. I själva verket har ju mycket av motståndet mot modernismen kommit just från kyrkan, och inte minst från statskyrkan. Visst är det så, sade Viktor, och jag har aldrig sagt något annat om det. Och jag skulle aldrig någonsin önska att vi återvände till de 90
synsätt och värderingar som Svenska Kyrkan hade i äldre tid. Men jag vill varna för tanken att det slags samhälle som vi har idag är det enda självklara och att det aldrig kommer att ifrågasättas. Man kan lätt tro det när man läser FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och... Nu byter du ämne och börjar föreläsa, sade Gunilla. Hur var det med lutherdomen? Nej, jag bytte inte ämne, sade Viktor, det här hänger ihop. Alltså, jag tror snarare att det slags samhälle vi har idag är resultatet av lyckliga tillfälligheter, och att det var ren historisk tur att det har blivit så här. De flesta imperier eller civilisationer har varit religiöst styrda. Och om man gör den bedömningen så blir det intressant att titta på den följd av händelser och mellanstationer som har fört oss hit. Den lutherska ortodoxin på 1600- och 1700-talen var en sådan mellanstation. Inget att återvända till, men viktig för att förstå. Inte bara förstå vad som har hänt, utan också för att förstå ortodoxa inriktningar vare sig de heter Lutherska bekännelsekyrkan eller Muslimska brödraskapet eller något annat. Om den inte var bra i sig så menar du alltså att den förde med sig något bra resultat, sade Gunilla. Vad var det som var så bra? Genom den kom papismens makt att brytas, sade Viktor. Ett antal europeiska länder fick suveränitet även i religiösa frågor. Fritänkandet blev möjligt.
91
8 Uppriktig diskussion I ett fritt och öppet samhälle finns det ett fungerande meningsutbyte mellan människor med olika referensramar, oberoende av religiös och etnisk identitet. Om detta inte fungerar så får vi lätt en fragmenterad stat där olika parallellsamhällen finns sida vid sida utan att förstå varandra. Det är något vi måste undvika. Här följer några samtal med exempel på den här sortens öppna samtal, och med diskussion om formerna för sådana samtal.
8.1 Feministen Du pratar så mycket om att vi måste formulera en berättelse om vårt eget samhälle och vår egen nation, Sveriges nation, sade Gunilla till sin bror Viktor. Men vad är det för problem egentligen? Vi har ju det samhälle vi har, och om någon vill ändra på det så får vi väl höra deras argument, och om vi inte gillar dem så säger vi tack men nej tack. På vad sätt behöver vi något slags beredskap? Jag tycker du ska gå och prata med min vän feministen, sade Viktor, jag tror du kommer att tycka att det är intressant. Den feministen som Viktor menade är starkt kritisk mot doktrinär islam, och hon försöker debattera med dess företrädare. Mest genom att skriva artiklar, men också genom diskussioner i en debattförening. Hon tar särskilt gärna upp skillnaderna gentemot vårt samhälle vad gäller familjefrågor och kvinnornas ställning. Varför är det så angeläget att kritisera islam och att debattera med dem? frågade Gunilla feministen när de träffades. Det verkar ju finnas så många olika åsikter inom islam, precis som inom kristendomen. Hur kan man då diskutera för och emot islam, till exempel när det gäller synen på kvinnornas ställning? Är det inte bättre att diskutera sakfrågorna istället, utan att bry sig om vilken religion som gäller för de olika deltagarna i diskussionen? Jo på ett sätt kanske, sade feministen, och därför väljer jag att ta debatten med konkreta diskussionsinlägg av och om islam, och inte
92
med islam som sådant. Jag försöker hitta välkända uttalanden som har gjorts av muslimska företrädare och där de säger något om vad islam står för. Då finns det något att diskutera. Sedan kanske någon annan företrädare kommer och säger något helt annat, då får man ta den diskussionen också. Det verkar ju rimligt, sade Gunilla. Men tycker du lika som Viktor att det då måste finnas en färdig berättelse om vårt eget samhälle och dess historia och karaktär för att du ska kunna föra den debatten? Hon berättade om sitt samtal med Viktor och att han hade rekommenderat henne att ta kontakt. Ja, rätt ofta, sade feministen. Här har jag ett exempel. Hon tog fram en liten bok med titeln Women in Islam. Jag håller på med den just nu, sade hon. Gunilla hajade till, och förklarade att den boken hade hon sett förut. Hon hade fått den gratis vid ett besök i en moské i Kuala Lumpur, som ju är huvudstad i Malaysia. Det är ett muslimskt land, och på en resa dit hade hon besökt en stor moské där för att få deras bild av vad islam går ut på. Jo, den är rätt spridd, sade feministen. Den delas ut på olika sätt, och hela texten finns upplagd på flera ställen på Internet. Och den innehåller rätt mycket propaganda, fortsatte hon. Hur menar du, frågade Gunilla. Här är några ställen i texten som jag har prickat för, sade feministen, och läste högt: Islam should be viewed as a religion that had immensely improved the status of women and had granted them many rights that the modern world has recognized only this century. och Islam, since the seventh century C.E., has granted married women the independent personality which the Judaeo-Christian West had deprived them until very recently. Det stämmer ju inte med den bild vi har fått av islam, sade Gunilla, men är det något att bry sig om? Religiösa propagandaskrifter finns ju både här och där. 93
Skillnaden är bara att det här budskapet upprepas så ofta och från så många håll, sade feministen, och det görs inte bara med den här boken. På webbplatsen för Sveriges unga muslimer finns till exempel en lång artikel med liknande innehåll, men den refererar inte till Women in Islam utan går tillbaka på två skrifter av en viss Jamal Badawi, den första från 1971. Men också där finns det samma tongångar, hör här: Mitt i det mörker som omslöt världen under 600-talet, ekade gudomlig uppenbarelse i Arabiens vida öken med ett friskt, ädelt och universellt budskap till mänskligheten. Och...? sade Gunilla. Och det betyder att vi har att göra med ett konsekvent budskap som upprepas på många sätt, och som tjänar till att legitimera islam som sådant, sade feministen. Till exempel slutklämmen på den svenska artikeln låter så här: Om det ligger någonting i detta, torde det bevisa Koranens gudomliga ursprung och sanningen i islams budskap, som till skillnad från mänskliga filosofier och ideologier inte utvecklades ur sin mänskliga omgivning. ...När allt kommer omkring är det här budskapet från den Allvise och Allvetande Guden vars visdom och kunskap går långt utöver det “yttersta” i mänsklig tanke och utveckling. Allt det här är ju samma tongångar som i kristna väckelseskrifter, sade Gunilla. Varför stör det dig? Till att börja med därför att de som tror på det där gudomliga ursprunget inte blir så mottagliga för sakliga argument som ifrågasätter deras övertygelse, sade feministen. Men sedan också för att det där missionerandet kombineras med en så missvisande beskrivning av kvinnornas ställning i vår egen tidigare historia. Visserligen har den väl inte alltid har varit perfekt med våra mått mätt, men så illa som de här författarna skriver har det inte varit. Tag till exempel det här citatet: I romersk lag var en kvinna helt och hållet beroende. Om hon var gift övergick hon och hennes ägodelar till mannen och han fick makten att kontrollera dem ...Kvinnan var mannens köpta egendom och, 94
liksom en slav, förvärvad bara till hans nytta. Så var det ju bara inte, det är nonsens. Och vad gäller kvinnornas ställning i äldre tid i Europa så står det så här i Women in Islam: Under Canon and civil law a married woman in Christian Europe and America had lost her property rights until late nineteenth and early twentieth centuries. For example, women’s rights under English law were compiled and published in 1632. These ’rights’ included: “That which the husband hath is his own. That which the wife hath is the husband’s.” The wife not only lost her property upon marriage, she lost her personality as well. No act of her was of legal value. Jag vet inte om detta stämmer vad gäller England, fortsatte hon, men i Sverige och de andra nordiska länderna var det definitivt inte så. Vi har ju vår egen lagtradition. De europeiska kontinenten har en, England en annan, och de nordiska länderna en egen. Man kanske inte ska begära att de här författarna kände till det, sade Gunilla, som gärna ville hitta ursäkter för saker och ting. De har några separata formuleringar om Skandinavien men det blir missvisande, sade feministen. Så här ligger det till. Enligt de här skrifterna så har islam ett system där man och hustru har helt skilda ekonomier som de disponerar över var för sig, och utöver det har mannen ett försörjningsansvar för hustrun och deras gemensamma barn. Men de inkomster som kvinnan kan skaffa sig, de får hon behålla för sig själv. Det låter ju i och för sig rätt förmånligt för kvinnorna, sade Gunilla. Det kan verka så, men tänk litet längre, sade feministen. I Sverige på medeltiden hade vi systemet att äktenskapet var som ett bolag. Mannen och hustrun hade separat ägande av en del saker, mark framför allt, och till det hade de gemensamt ägande av hushållet, eller “boet” som det kallades. De här muslimska skrifterna har för det första missat att kvinnorna hade sitt separata ägande, som de kunnat få genom arv, och för det andra så framstår det för dem som att systemet med gemensamt ägande av boet var till kvinnans nackdel, eftersom hon inte disponerade sin del själv. 95
Det som vi hade på medeltiden isåfall är väl ungefär som det fungerar idag också, sade Gunilla. Utom att det där med separat ägande av mark och sådant kräver äktenskapsförord idag. Men varför tycker du att det systemet är bättre än det som islam har? Tänk efter, sade feministen. Om kvinnan har som huvudansvar att sköta barn och hushåll, hur stora möjligheter har hon då att skaffa extra inkomster? Hon får ju knappt gå utanför hemmet om hon inte har en manlig släkting med sig, i de strikta tolkningarna av religionen. Hon får alltså hushållskostnaderna av mannen, men allt som inte går åt till hushållet får han behålla. Vad händer sedan, till exempel vid en skilsmässa, då behåller han ju allt som är hans enligt den logiken, det vill säga allting. Eller om mannen dör före hustrun, då skiftas ju hans ägodelar ut till de olika arvingarna. Det är ju precis den sortens ojämlikhet som vi protesterar mot i Sverige, bara det att med deras system så blir det ändå mycket värre. Det här kan ju bli komplicerat, sade Gunilla. Men i det svenska systemet, även om det var gemensamt ägande av hushållets tillgångar så kanske det blev mannen som bestämde över allting i praktiken? I slutänden måste allting ha berott på vilken relation de två hade, sade feministen, men principen var ändå att det var hustrun som ’ägde nycklarna’ till boet, vilket ju måste antas innebära en rätt stor dispositionsrätt. Sedan får man också misstänka att det där islamiska systemet hänger samman med att de tillåter månggifte. Vår modell med gemensamt ägande av ’boet’ skulle ju bryta samman om en man fick ha flera hustrur. Och sedan finns det en massa andra felaktigheter eller missvisningar i de här texterna, fortsatte hon, till exempel när de får det att verka som att kvinnorna inte hade arvsrätt hos oss i äldre tid. Det hade de visst. Vi hade ju skilda lagar för städerna och landsbygden, och på landsbygden ärvde döttrar hälften mot söner, i städerna ärvde de lika mycket. Och så förbigår de en del viktiga saker, fortsatte hon, till exempel villkoren för änkor. Inom islam gäller ju att alla kvinnor måste ha en manlig företrädare, oberoende av civilstånd, men hos oss var regeln att änkor automatiskt blev helt självständiga. De fick “råda sig och 96
sin egendom själva,” som det stod i lagen. Hur kan det komma sig att du vet så mycket om de här gamla lagarna? frågade Gunilla. Kunde du det förut, eller har du tagit reda på det nu på slutet för att kunna debattera med muslimerna? Mest det senare, sade feministen. Jag måste ju lära mig för att kunna svara ordentligt. Men varför bryr du dig om det? fortsatte Gunilla. Det här är ju alldeles oviktigt för oss. Är det inte bättre att föra diskussionen på vår planhalva, så att säga. Prata om det som är viktigt för oss, även om det där historiska verkar vara viktigt för dem. Jag tror faktiskt det är viktigt för oss svenska kvinnor att rätta till de här uppfattningarna, sade feministen. Eftersom den här berättelsen om kvinnans ställning förut hos oss är så spridd så kan man väl förmoda att den också ingår i imamernas budskap när de talar vid bönetimmarna. Och vad får deras åhörare då för uppfattning om svenska och europeiska kvinnors karaktär, om de tror att de har varit slavinnor och egendomslösa tills helt nyligen? Sådana här texter är inte bara förtal av Sverige, det är också förtal av svenska kvinnor. Du är den första feminist som jag har hört prata i sådana ord, sade Gunilla. Visst, men fler borde göra det, fick hon till svar. Men kan vi inte ta den diskussionen utan att blanda in medeltidens historia, fortsatte Gunilla. Du vet hur det brukar låta på partiledardebatterna i teve? sade feministen. De olika politikerna står där och kör sina egna argument, men de lyssnar inte på varandra och svarar inte på varandras argument. Det är den situationen som jag inte vill ha. Om vi ska kunna få en konstruktiv dialog med muslimerna, eller någon annan grupp heller för den delen, då räcker det inte med att vi för fram våra egna synpunkter. Vi måste också ta del av deras idéer och argument och sätt att tänka, och gå i svaromål på det. Inte säga ja och amen till allting, men ha en ordentlig diskussion även när den sker på deras planhalva, som du säger. Kanske det, sade Gunilla. Det var väl det som Viktor menade när han tyckte jag skulle prata med dig, efter att jag hade frågat varför 97
vi måste känna till vår egen historia och ha en egen berättelse. Men är det verkligen så att det här historiska perspektivet är viktigt inom islam? Absolut, sade feministen. Jag tycker jag möter det gång på gång. De pratar om islams historiska utbredning, om den islamska civilisationen i al-Andalus alltså i Spanien på medeltiden, om korstågen, och förstås om hur deras lärobyggnad kom till under islams första århundraden. Och jag har ett favoritcitat, hör här: ... if there is to emerge a more liberal political theory that can appeal to Muslims, it too will draw selectively on a new reading of the Muslim past. Only with past and present both in view are we able to speculate on what approaches such new readings may take. Det är ett citat från boken “Religion and State” av professor Carl Brown vid Princeton-universitetet. Det jag vill visa är att om vi ska kunna ha en dialog med islams företrädare idag så måste också vi ha ett historiskt perspektiv på både deras och vår egen utveckling. Men vart vill du egentligen komma med diskussionen, frågade Gunilla då. Vill du bekämpa deras idéer, eller vill du arbeta för ömesidig förståelse mellan dem och oss? Egentligen både och, sade feministen. Deras missionerande skrifter innehåller en felaktig bild av vårt samhälle, och av dess historia också. Jag vet inte om de verkligen tror på det de för fram, eller om de själva vet att det är propaganda, men i vilket fall tycker jag att den vrångbilden måste korrigeras. Den bidrar ju säkert till att bibehålla konservativa och patriarkala föreställningar inom de grupperna, och sådana föreställningar är det vår huvuduppgift som feminister att bekämpa. Men i det arbetet är det också viktigt att kunna både ge och ta, fortsatte hon. Vi måste kunna kritisera deras system, gärna utgående från hur de själva beskriver det, men vi måste också kunna lyssna på deras kritik av vårt system. I en sådan ärlig diskussion har både de och vi något att lära.
98
8.2 Argumentens kraft och verkan Det var ett intressant besök hos feministen, sade Gunilla till Viktor när de träffades nästa gång. Men jag undrar hur stor verkan det blir av hennes ansträngningar. Hon vill förstås verka för feministiska idéer inom islam, men får hon någon som lyssnar på sig när hon inte själv är muslim? Hon kan väl få verkan på flera sätt, sade Viktor, men det viktigaste resultatet av ett arbete som hennes är att motverka den tendens som vi ser till att det uppkommer parallella samhällen, alltså olika grupper inom landet som har sin egen sociala och ideologiska sfär, och som bara får information och åsikter inom sin egen bubbla. Hon vill ju både bryta felaktiga föreställningar om majoritetssamhället och propagera för sitt eget feministiska synsätt, och det är klart att det kan finnas en viss konflikt mellan de två rollerna. Men bägge är viktiga, inte minst för integrationen. Sedan kan det ju finnas processer i flera steg, fortsatte han. Det finns många som säger att attitydförändringar inom en grupp bara kan åstadkommas av medlemmar i den gruppen själv, och det ligger väl något i det, men samtidigt så kan ju sådana personer inom gruppen få både inspiration och stöd och argument av det de hör utifrån. Så jag tror inte några icke-muslimer ska komma med upprop av typen “det behövs en Luther och en reformation inom islam,” sådana initiativ är bara slag i luften. Däremot är det ju intressant när personer inom islam för fram sådana synpunkter, och då måste det vara viktigt att sprida vår uppfattning om Luther och om vad den protestantiska reformationen ledde till, och att motverka de missuppfattningar som kan finnas om det också. För det ändamålet måste det väl vara bäst att jobba med direkta kontakter med sådana nytänkare, sade Gunilla. Men sen skriver hon artiklar också. Vad kan hon vänta sig för resultat av det? Det är inte sagt att särskilt många muslimer ändrar åsikt eller lämnar islam på grund av hennes argument, sade Viktor, men hon kanske kan bidra till att många börjar tänka mer fritt om idéer som de tagit för givna. Det var det jag menade med att motverka tendensen till
99
parallella samhällen. Och när det gäller felaktiga beskrivningar av det svenska samhället och svensk historia så kan nog hennes dementier och diskussionsinlägg bidra till att sådana beskrivningar inte längre används i opinionsbildningen.
8.3 Imamen Viktor hade besökt den stora moskén för att få mer information om dess verksamhet och om islam i allmänhet. Han kom först att prata med ett slags reception, men när den ledande imamen hörde talas om att Viktor var där då så bad han honom komma in till sig för ett uppriktigt samtal. Jag har hört talas om din verksamhet, sade imamen, och jag förstår att du drivs av god vilja och stor övertygelse. Vi har olika åsikter i mycket, men det är inte därför jag bad dig komma hit, utan det är för att få prata om alla trakasserier som vi muslimer utsätts för. Diskriminering och trakasserier. Det är det stora problemet för oss, och jag tycker det är mycket viktigare än att diskutera ideologier och doktriner. Jag trodde trosfrågorna var absolut de mest viktiga? undrade Viktor. De är viktigast, men jag ser inte att vi behöver diskutera dem, sade imamen. Låt varje grupp ha sin tro, varför ska vi fastna i diskussion om det. Men trakasserierna är ett verkligt problem. På Viktors fråga fortsatte han med att beskriva olika exempel på vad som hade hänt, både vandalisering i och kring moskén, och problem som olika medlemmar i hans moské hade utsatts för. Vandalisering och grova påhopp är i princip en fråga för rättsväsendet, sade Viktor, men i praktiken verkar de inte kunna göra så mycket åt saken. Procenten uppklarade fall lär vara väldigt låg även när det har gjorts en polisanmälan. Precis så är det, instämde imamen. Finns det inget annat som det svenska samhället kan göra för att det här ska upphöra. Vad gör ni själva för att bemöta problemet? frågade Viktor.
100
Vi försöker hålla vakter vid moskén, och vi uppmanar våra medlemmar att vara försiktiga när de rör sig ute, sade imamen. Att inte provocera, att inte svara hårt på trakasserier, utan att undvika konfrontation. Men det är ju egentligen inte vi som ska välja åtgärderna, man ska inte kräva av offren att lösa problemen, utan det måste vara ett ansvar för samhället som helhet. Jag vet bara en väg för att lösa det problemet, sade Viktor, och den är svår. Vilken väg menar du? sade imamen. Uppriktiga samtal, sade Viktor. Vi måste ta reda på de grupper där förövarna finns, de som trakasserar och diskriminerar, och vi måste ta reda på vilka som är ledare och därför styr attityderna i de grupperna. Och så försöka få till stånd bra möten mellan dem och lämpliga representanter för de grupper som de ger sig på, som er i det här fallet. Möten som kan bidra till att aggressionerna minskar. Och samma sak gäller förresten för andra grupper som har liknande problem, som judar och romer framförallt. Vad ska det vara för slags samtal, menar du, undrade imamen. Samtal där fördomarna kommer fram och vädras ut, sade Viktor. Och rädslorna. Det duger inte med snälla samtal där var och en berättar om sig själv, och att man sedan dricker kaffe och säger att nu ska man vara vänner. Efter samtalsledarens uppmaning. Nej, egentligen tror jag att samtalen bör ledas av en professionell familjerådgivare, och en viktig del bör vara att varje part berättar om hur han eller hon uppfattar den andra parten och vad han tror om den. Det är nog inte så vi gör familjerådgivning hos oss, sade imamen. Okay då, sade Viktor, men här tror jag det är något sådant som behövs. Vi vet ett tillfälle när man försökte något sådant, sade imamen. Det blev inte alls bra. Vad hände? undrade Viktor. De våra sade till exempel att de tyckte att vanliga svenska tonåringar
101
var omoraliska eftersom de har sex före äktenskapet, sade imamen. Och inte bara med en partner heller, utan hit och dit. Av de andra var det några som höll med, men de andra blev arga och sade att vi moraliserade och att vi inte hade med deras privatliv att göra, sade imamen. Då hade ni fel folk som motparter, sade Viktor. Bara instämmande har ni inget intresse av, och inte den där andra reaktionen heller förstås. Det som man skulle önska det vore att där funnits en ledande person på motpartens sida som kunnat förklara den utveckling som vi har haft, och vilka skälen har varit. Det har ju varit mycket diskussion under 1900-talet om de här samlevnadsfrågorna, och det har funnits goda skäl för de förändringar som har skett hos oss och när vi så småningom kom fram till det synsätt som vi har idag. Vi får kanske försöka igen, sade imamen. Men hur ska vi hitta rätt personer att prata med? Det gäller väl att hitta både de där opinionsbildarna som man vill påverka, och dem som kan leda samtalet i konstruktiv riktning som du beskriver. Det behövs en organisation för det, sade Viktor. En grupp av människor från flera sidor som är beredda att organisera sådana här diskussioner. Och den organisationen måste vara rätt stark, för den måste bland annat vara kapabel att avvisa dem som vill komma och störa, alltså dem som inte vill att sådana samtal ska ske. Sådana finns på flera håll, efter vad jag förstår. Det låter bra i princip med sådana uppriktiga samtal, sade imamen, men hur ska de kunna få någon verkan? Det är svårt att påverka en opinion, och det tar tid. Så är det, sade Viktor, och det får väl ta den tid det måste ta. Men det finns också en del man kan göra för att få mer resultat snabbare. Framförallt att deltagarna får hemläxor mellan mötena, så att de ska läsa och lära sig en del om den andra sidans kultur och vanor och historia. Det är en bra idé. Vi har ett bra studiematerial om islam, sade imamen. Vi delar gärna med oss av det. Jag vet, sade Viktor, och jag har läst en del av det. Och med all 102
respekt så måste jag säga att det inte räcker. Det är tillrättalagt för att vinna nya anhängare, och vi bör läsa det för att få en inblick i hur ni ser på er själva, men jag tror att det måste kompletteras med berättelser som är skrivna av andra, som har ett utifrånperspektiv. Kanske det, sade imamen. Samtalen får väl rätta till de missförstånd som kan uppstå isåfall. Sedan finns det en sak till som man borde pröva, sade Viktor. Varför inte ordna så att vardera sidan får säga några saker som de gärna vill se att den andra sidan ska ändra på. Den andra sidan i diskussionsgruppen, eller den andra sidan överhuvudtaget. Vad skulle det kunna vara? undrade imamen. Det måste förstås vara ömsesidigt, sade Viktor, men jag ska bara ge ett exempel på något som jag tror att ni muslimer borde göra för att minska den misstänksamhet som finns, nämligen att visa mer öppenhet. Tag till exempel de fatwor som utfärdas av Europeiska fatwarådet. Jag vet att de är viktiga för er. Hurså? undrade imamen. Jamen till exempel nu inför ramadan så innehåller ju Islamiska förbundets webbplats stort uppslagna anvisningar från fatwarådet om exakt när fastan ska börja, sade Viktor. Men nu är det ju så att på fatwarådets webbplats finns det en massa fatwor upplagda, men hela webbplatsen är på arabiska, och bara på arabiska, och det gäller ju fatworna också. Jag tycker det skulle vara väldigt bra om de åtminstone lades upp på engelska, och helst på svenska också förstås, så att vi alla kan läsa vad där står. Hur vet du det, kan du arabiska, frågade imamen. Nej, men det går att få fram en hel del med Google translate, sade Viktor. Inte hela innehållet, men tillräckligt för att förstå vad det rör sig om. Men det där är ju interna dokument, sade imamen. Och du måste vara ett undantag som har tagit reda på detta, så alla andra som inte känner till dem behöver ju inte undra.
103
Knappast interna om de ligger utlagda på Internet, sade Viktor. Men det jag menar är att ju mer öppenhet som ni kan ha vad gäller era egna regler och tänkesätt, desto bättre är det. Era företrädare har ju flera gånger upprepat att “vi har inte någon dold agenda,” som svar på dem som har påstått att det finns en sådan, men då är maximal öppenhet mycket effektivare än allmänna försäkringar. Jag ska föra fram idén, sade imamen kort. Det var inte min mening att lägga fram det som ett förslag här och nu, sade Viktor, utan jag tog det som ett exempel på ett önskemål som den ena sidan i en sådan där uppriktig diskussionsgrupp kunde framföra till den andra sidan. Jag tycker du är alldeles fel ute, sade imamen. Vi började med frågan om hur vi ska få slut på diskriminering och trakasserier, och nu har du fått det till att vi på vår sida ska ändra på oss och göra en massa saker. Det är ju alldeles bakvänt. Jag sade ju att det jag föreslår är en jobbig väg, och att det är den enda jag kan komma på, sade Viktor. Men jag sade ju också att det man gör i en sådan diskussionsgrupp måste vara både uppriktigt och ömsesidigt. Då blir det jobbigt för alla deltagare, men vad är alternativen? Och jag sade ju att vi har olika åsikter det mesta, men att jag förstår att du är uppriktig och har goda avsikter, sade imamen. Det är i alla fall en början.
104
9 Den moderna tiden Det här kapitlet beskriver några samtal där Viktor förklarade och försvarade sina idéer för företrädare för några olika politiska inriktningar med mera i Sverige.
9.1 Folkrörelserna Viktor hade besökt Folkrörelsens årsmöte och satt och pratade med en politiker som hade hört talas om hans tankar och ville veta mer. Två “gräsrötter” hade också kommit förbi och börjat lyssna på samtalet: en lokalföreningsordförande från Västmanland och en sjuksköterska från Göteborg. Jag tycker du gör en konstlad uppdelning, sade politikern. Du pratar om att Sveriges nation karakteriseras av en uppslutning kring nationens principer, och att sedan finns det alla etniska och för den delen religiösa identiteter inom nationen. Men hur är det med de politiska identiteterna? Här finns socialdemokrater och moderater och miljöpartister och alla de andra, och en hel del åsiktsskillnader inom partierna. Var placerar du dem? De ingår självklart alla i Sveriges nation, sade Viktor, eftersom alla ju sluter upp runt de demokratiska principerna. Så du menar att när du formulerar ett principprogram för Sveriges nation, eller när någon annan gör det, så kommer du att kunna formulera det så att alla riksdagspartier utom SD kommer att hålla med? frågade politikern. Jag tror nog att SD också kommer att kunna hålla med, om de bara vill lämna sin etniska syn på nationen och acceptera att nationen består av alla som har hemvist i landet och accepterar nationens principer, sade Viktor. Men självklart alla de andra till att börja med. Men problemet är, sade politikern, att när du pratar om nationens principer så verkar det ingå mer än bara det fastställda statsskicket med riksdagsval och parlamentarism. Du lägger till några saker till.
105
Stämmer, sade Viktor. Rationalitet, och assimilationsfrihet, och den religiösa sfären till att börja med. Just det, till att börja med, sade politikern. Och vad kommer sedan? Min poäng är att våra politiska partier skiljer sig en hel del i synen på hur samhället ska vara organiserat. Närmare bestämt så är det det som är själva vitsen med att ha politiska partier. De ska inte reduceras till några valmaskiner eller intresseorganisationer; politiska partier måste vara baserade på en ideologi för att fungera i längden. Och just därför, fortsatte han, så går det inte att skriva en politisk plattform som är gemensam för alla våra partier. Då måste man nämligen ta ställning till vad slags samhälle vi ska ha, ska vi acceptera diskriminering, vad ska vi konkret göra för att motverka diskriminering, ska vi ha friskolor och isåfall på vilka villkor... Allt detta och mycket annat är politiska frågor och de handlar om hur samhället ska vara organiserat. Inget av det du talar om hör hemma i nationens principer i min bemärkelse, sade Viktor. Det är väldigt viktiga frågor, men de hör hemma i det politiska livet i Sverige, det är frågor som vi alla engagerar oss i och som för landets utveckling framåt. Men vad är det då som du vill lägga till utöver det som vi redan har, nämligen en stat och demokratiska samrådsformer och beslutsformer inom denna stat? frågade politikern. Ett genomtänkt synsätt på hur vi relaterar till etniska och religiösa grupper som har helt annorlunda syn än vår på hur staten och samhället ska vara organiserade, svarade han. Jag tycker inte vi har det idag. Och här räcker det inte med sådant som man kan lagstifta om, utan det här principprogrammet bör också vara ett slags kompass. Det bör ange vad som ingår i våra grundläggande värderingar, och vad som inte gör det, särskilt när det gäller relationerna mellan olika grupper i samhället. Men det är väl typiska politiska frågor det också? sade politikern. Nej, jag tycker inte det, sade Viktor. Det är politiska metafrågor på samma sätt som frågor om hur riksdag och regering fungerar. Vi har många etniska grupper i landet, i mycket större utsträckning än vad 106
vi har haft någon gång tidigare, och om det vore så att alla redan var vana vid ett samhälle som liknar vårt så vore det inget att diskutera. Men nu är det inte så. Idag förekommer det två motsatta inställningar till den situationen. En är att bara hänvisa till att så och så är det hos oss, och så kommer det att fortsätta att vara. Den andra är att säga om de nya grupperna att om de vill ha saker och ting på sitt eget sätt så är det klart att det måste de få göra. Blandningen av de två approacherna leder till en enda röra, och det finns ingen policy för att hantera det. På vad sätt hjälper dina idéer då, frågade politikern. Med begrepp som ger oss alla en klar bild av situationen, sade Viktor. Definiera vad nationen står för och vad en särgrupp är, och låt varje människa eller sammanhängande grupp ta ställning till vad de identifierar sig med. Låt dem som inte gillar Sveriges nations principer teckna ner sina egna, och respektera dem som personer ändå. Var tydliga på principen om assimilationsfrihet för alla medborgare, inte bara dem som identifierar sig med nationen. Och så vidare. Det är helt oacceptabelt att stöta ut några människor och kalla dem en särgrupp, sade politikern. Tag de högerextrema vit-makt-grupperna, sade Viktor, eller enstaka personer såsom Anders Behring Breivik. För mig är de typexempel på en särgrupp eftersom de inte accepterar vårt politiska system och vill ändra det i grunden. Tycker du det är fel att markera mot dem? Tycker du vi ska ha med dem i det gemensamma samtalet om landets och nationens utveckling? Må vara, sade politikern, men dem kan vi väl hantera ändå som fall av grov brottslighet och terrorism. Så länge en person inte har begått något brott så är den en medborgare som alla vi andra, sade Viktor, men de som säger sig omfatta den ideologin måste betraktas som en särgrupp. De organiserar sig som en ideologi och måste bemötas som sådan. Och sedan finns det andra grupper, extrema islamister till exempel, och extrema grupper på vänsterkanten. Jag kan inte begripa varför det är så fel att använda ordet särgrupp på alla sådana när vi diskuterar deras ideologier.
107
Jag tror inte vi kommer vidare, sade politikern, vi får nog enas om att vi inte är eniga. Nu måste jag gå till mitt nästa sammanträde. Har du tid en stund till så vill jag gärna ta upp en annan sak, sade ordföranden i lokalföreningen, som hade lyssnat fram till nu. Du pratar om att vi ska känna till vår historia för att förstå hur dagens svenska samhälle fungerar, men du pratar mest bara om 1500-talet och 1600-talet. Det är inte det viktigaste, utan det som verkligen har varit viktigt är ju tiden sedan mitten av 1800-talet, när vi har haft folkrörelserna och demokratins framväxt, och alla de andra förändringarna. Det har inte gått av sig självt, utan det har varit en kamp i varje steg. Frikyrkorna fick kämpa mot statskyrkan för att få finnas till, arbetarrörelsen fick kämpa mot kapitalisterna och direktörerna, liberaler och socialdemokrater fick kämpa för allmän rösträtt, och så vidare. Sedan har vi haft kampen mot nazismen, och därefter fortsatta steg i kvinnornas frigörelse, och solidariteten med tredje världen, och så förstås hela HBTQ-rörelsen. Det är väl det som framförallt är viktigt för att förstå dagens samhälle? Jo visst är det viktigt, sade Viktor, och visst ska vi alla vara tacksamma mot dem som har utkämpat de striderna och tagit oss dit vi är idag. Men mitt bekymmer är att de kategorier som vi har ärvt från den utvecklingen kanske inte är de viktigaste i dagens situation. Vi är vana vid sådant som klasskamp, solidaritet, konsensus, ifrågasätta auktoriteterna, göra åtskillnad på stat och religion, proletariat i klassisk marxistisk bemärkelse, jämlikhet, så kan man fortsätta. Alla de är viktiga och bra begrepp, men frågan är bara om de räcker för att beskriva och förstå vår situation idag, med större etniska skillnader i samhället, större kulturell splittring kopplat till större ekonomiska skillnader, och minskade möjligheter till spontan assimilation. Otillräckliga begrepp kan skada genom att inte ge tillräcklig vägledning, eller genom att leda fel. Den där teorin tror jag inte på, sade ordföranden. Kan du ge något exempel på det du säger? Det mest uppenbara exemplet är ju hur den svenska vänstern vill förklara allt islamistiskt religiöst förtryck genom att hänvisa till ekonomiska och sociala förhållanden, såsom utanförskap, sade Viktor.
108
Därigenom ursäktar man det och blundar för det. Men vänstern om något borde väl förstå att ideologier har en kraft i sig själva. I alla fall, det är just av det här skälet, fortsatte han, som de traditionella politiska partierna har så svårt att hantera dagens situation. Vi behöver relatera till islam i dess olika grenar och varianter, och vi behöver hantera Sverigedemokraterna som – låt oss inte glömma det – har haft rädslan för islam som en av sina huvudpunkter under den tid som de har vuxit. Då är det faktiskt på sin plats att se tillbaka till tidigare tider när frågor om religion i politiken har varit viktiga i vårt land. Jag tycker att vårt samhälle fungerar bra och gör vad det ska, svarade ordföranden. Vi har vår ordning i samhället, vi har våra lagar och våra principer. Kan du ge något enda exempel på när det inte har fungerat bra? Hur menar du då? frågade Viktor henne. Jomen, kan du säga något speciellt ärende som har behandlats korrekt enligt gällande regler, och där resultatet ändå har blivit stötande och felaktigt ur moralisk synpunkt eller principiell synpunkt? sade ordföranden. Det är inte det som är frågan, sade Viktor. Om vi har en situation där en brandbil blir utsatt för stenkastning när den ska köra fram till en anlagd brand, då räcker det inte att fråga om samhällets åtgärder efter den incidenten har varit som de ska. Utan vi måste ju framförallt diskutera det faktum att sådant får hända gång på gång, och se till att det inte fortsätter och blir värre. Jovisst, och då måste vi förbättra de sociala förhållandena i de områden där det händer, sade ordföranden. Det också, men inte bara det, sade Viktor. Vi har en utveckling mot att det bildas parallellsamhällen som inte har kontakt med varandra, och visst kan det vara så att ojämlikhet och diskriminering bidrar till det, men det finns också en stor ideologisk komponent i den här utvecklingen. Det är det som är det nya i situationen. Ungefär där anslöt några andra personer till gruppen och samtalet fortsatte i annan riktning. 109
9.2 Sverigedemokraterna Viktor hade blivit inbjuden till ett möte med Sverigedemokraternas programkommitté för att diskutera frågorna om nation och nationalitet med utgångspunkt från kapitel 4 och 5 i deras Principprogram 2011. De kapitlen handlar om nationalismen respektive nationen. Samhällsforskaren och filosofen var intresserade och hade bett att få komma med. Tanken med mötet är att vi ska jämföra och diskutera våra ståndpunkter, sade programkommitténs ordförande när han hälsade välkommen. Vi kan väl börja med hur vi ser på nationen, eftersom den svenska nationen är viktig för oss sverigedemokrater, medan du Viktor föredrar att prata om Sveriges nation som tydligen är något annat. Vart vill du komma med det? Jag vill föra fram ett synsätt som ska kunna fungera samlande och inte splittrande, sade Viktor. Men låt mig först peka på att det finns vissa likheter i våra grundläggande definitioner, och särskilt då att både ni och jag gör skillnad mellan nation och stat. Nationens medlemmar och statens medborgare är ungefär samma personer, och bör vara det, men det är inte samma sak. Det håller vi med om, sade ordföranden. Likaså tycks vi vara ense om att det behövs en värdegemenskap och en intern kommunikation i nationen för att den ska kunna fungera bra, eller hur, sade Viktor. Jag kunde ha sagt det själv, sade ordföranden. Men varför pratar ni om nationen, föll filosofen in. Ska det inte finnas värdegemenskap och kommunikation inom staten som helhet, om det nu är skilda saker? Visst är det önskvärt, sade Viktor, men värdegemenskap är viktig för att få bra kommunikation. Om vi befinner oss i den situationen att det inte finns någon värdegemenskap mellan precis alla medborgare vad gäller hur staten ska organiseras och styras, då är det väl naturligt att ha ett ord för det flertal som har den gemenskapen, för det är där som kommunikationen kan ske i praktiken. 110
För dig är det alltså den gemensamma synen på statsskicket som är det som håller samman nationen, sade Veronica som kom från partidistriktet i Skåne. Vi tycker inte att det räcker, men framförallt tycker vi att du bortser från den stora kraft som finns i den nationella gemenskapen. Vi har ju skrivit så här i partiprogrammet: Den nationella samhörigheten binder samman nationens medlemmar över tid och rum och skapar band mellan de döda, levande och ofödda generationerna liksom mellan unga och gamla, olika samhällsklasser, politiska läger och geografiska regioner. Det kan du väl inte ersätta med en uppslutning kring statsskicket? Det där var väl tillämpligt i Sverige för 100 år sedan, svarade Viktor. Med den texten så blir nationalitet i princip något som man ärver från sina föräldrar, och då är det två problem. För det första så stämmer det inte med verkligheten längre, eftersom det finns så många samhörigheter mellan svenskar och invandrare. Och för det andra så är det splittrande eftersom invandrare ställs utanför nationen, eller blir något slags andra klassens medlemmar. Men vi skriver ju också att man kan få tillhörighet i den svenska nationen genom att man har tillägnat sig svensk etnicitet, sade Veronica. Vi stänger inte alls ute någon, vi vill bara att nationen ska bevara sin tydliga karaktär. Men det hjälps inte, den där formuleringen om band mellan döda, levande och ofödda generationer är väldigt framträdande, sade Viktor. Sedan är det faktiskt ett annat problem också, nämligen att med ert resonemang så kan man bara vara medlem i en enda nation. Då skapar men en konstlad uppdelning i grupper. Hur tycker du man ska göra då? frågade ordföranden. Som jag har sagt tidigare: skilj mellan nation och etnicitet, sade Viktor. Hänskjut allt det där med tidigare generationer till frågan om etnicitet, tillsammans med folkdräkter och matvanor och dans kring midsommarstången och semester i den röda torpstugan. Begränsa frågan om nationalitet till att man har en uppslutning kring nationens principer och att man har hemvist i Sverige. Och acceptera att man kan blanda etniciteter, så att man då hellre kan kalla dem för identiteter. 111
Vad är nationens principer isåfall? frågade Jesper, som var programkommitténs sekreterare. Framförallt de vanliga demokratiska värderingarna förstås, sade Viktor, med allmänna val, riksdagens makt, och allas likhet inför lagen. Sedan en del om vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för varje medborgare. Vi pratar ofta om rättigheter, men där finns ju också skyldigheter som till exempel att ställa upp för säkerheten och försvaret av riket. Och för det tredje bör det finnas utsagt vad vi har för principer för samlevnaden mellan de etniska grupperna i samhället, som identifieringen av svenska språket som gemensamt nationalspråk, och en regel om assimilationsfrihet till exempel. Vad är assimilationsfrihet, frågade ordföranden, och Viktor fick förklara vad han menade med det: Inom nationen finns flera etniska grupper och identiteter, och varje person har full frihet att skapa sin personliga karaktär med bidrag från flera av dem. Ingen ska pressas att byta identitet, men ingen får heller hindras från att ta till sig hela eller delar av en annan identitet. Vi tycker att staten ska vara proaktiv på den punkten, sade ordföranden. Vi vill ta bort stöd till hemspråksundervisning till exempel, och vi ser den svenska identiteten som den primära. Det bör finnas konkreta åtgärder som bidrar till att invandrare övergår till att bli svenskar så snart som möjligt, och i varje fall att deras barn gör det helt och fullt. Varför? frågade Viktor. Därför att det är bättre för landet, sade ordföranden. Både demokratin och samhället i stort fungerar bättre ju mer etniskt homogent landet är. Där har jag motsatt åsikt, sade Viktor. Jag tror landet fungerar bättre med mångfald i väldigt många av de avseenden som ingår i etniciteten. Däremot tycker jag också att det är viktigt med en samsyn vad gäller nationens principer som jag pratade om nyss. Men om inte staten är proaktiv så kommer det så småningom att bli stora etniska skillnader i landet, och då kommer samsynen om nationens principer att gå förlorade, sade Veronica.
112
Det tror jag inte, sade Viktor. Har man bara assimilationsfrihet så tror jag det löser sig själv, och den ser jag som en självklar del av individens frihet. Diskussionen fortsatte en lång stund till, men när mötet avslutades så konstaterade man att frågan om assimilationspolicy varit den springande punkten. Båda parter ansåg att det behövs en sådan policy, men man hade klart olika åsikt om hur den borde utformas. Dessutom fanns förstås frågan om man skulle koppla ihop etnicitet och nation, som Sverigedemokraterna vill, eller om man skulle skilja på det vilket är den linje som Viktor driver.
9.3 Toleranspartierna Viktor hade tagit kontakt med vart och ett riksdagspartierna för att få diskutera sina idéer med deras företrädare. Det resulterade i en inbjudan till ett möte med Toleranspartierna, som var ett nybildat forum för samråd mellan flertalet riksdagspartier. Välkommen till Toleranspartiernas arbetsutskott, sade ordföranden till Viktor när han öppnade mötet. Som du nog vet så är vi ju inte ett riktigt parti, utan Toleranspartierna är en benämning på denna samrådsgrupp mellan partierna. Vi behandlar frågor som vi har enighet om, särskilt vad gäller kampen mot våld, rasism och främlingsfientlighet i samhället. Den gemensamma nämnaren för oss är att vi tror på alla människors lika värde. Det följde en stunds allmän information om varandra, där det visade sig att arbetsutskottet var ganska väl förtroget med Viktors tankar och idéer. Viktor hade också informerat sig före mötet, och var på det klara med att Sverigedemokraterna var det enda riksdagsparti som inte ingick i gruppen. Så småningom kom man in på sakfrågorna. Vi förstår att du föreslår att man ska formulera ett manifest som innehåller en beskrivning av vår samhällsform på ett sätt som vi kan vara ense om, sade ordföranden. Flera av oss ifrågasätter vad det ska tjäna till, men innan vi går in på det kan vi väl diskutera några av de punkter som du vill ha med där.
113
Bra, sade Viktor. Vad vill ni börja med? Det där med rationalitet, sade ordföranden. Du föreslår att besluten i samhället ska tas helt och hållet baserat på rationalitet. Men det går ju inte, för politiska beslut är ju baserade på värderingar. En del värderingar är gemensamma för våra partier, men i andra avseenden har vi helt skilda värderingar. Det är därför vi behöver partier, och politik. Hur kan du vilja ta bort det? Det vill jag självklart inte, sade Viktor. Det jag menar är att besluten, och diskussionerna som leder fram till besluten, bör vara baserade på fakta, på allmänna etiska principer, och på följdriktigt tänkande. Det är rationalitet för mig. Vad finns det då som inte är rationellt tänkande? frågade ordföranden. Till exempel, om någon hävdar att man måste ta ett visst beslut för att Gud har sagt så, sade Viktor. Eller om någon hyllar en “stark man” som en general till exempel, och säger i riksdagen att vi måste följa hans anvisningar. Inte så troligt det där med en stark man, sade ordföranden. Men när det gäller vad Gud har sagt, var drar man gränsen mellan det och de allmänna etiska principerna som du nämnde? Skillnaden ligger i om man ser till principernas konsekvenser, och om man är beredd att ompröva dem, sade Viktor. För oss är det ju så att om vi har en viss etisk princip, och sedan vid någon punkt inser att när den principen tillämpas i praktiken så leder det till konsekvenser som bryter mot andra av våra etiska principer, då kan vi välja bort eller ändra på den första principen. Det gör man däremot inte om man är helt bokstavstrogen gentemot en religiös doktrin, utan då säger man att Gud är allvis och han har säkert menat att det ska bli på det sätt det blev, även om vi inte kan förstå varför. Både när det gäller sådan ortodox religion och när det gäller den där starke mannen så är det alltså fråga om blind lydnad, fortsatte Viktor. Och rationalitet är motsatsen till detta. OK, sade ordföranden. Vår andra fråga gäller ditt förslag om assimilationsfrihet. Vi tycker visserligen att det är en bra princip, men vi
114
undrar verkligen varför det ska behöva sägas. Du föreslår att man ska göra en stor affär av det, men det är ju en självklarhet att var och en ska kunna ta till sig andra gruppers vanor, eller välja att inte göra det. Om någon försöker hindra en person från detta så är det ett lagbrott. I princip ja, men det ska mycket till innan det verkligen beivras, sade Viktor. Och det gäller inte bara sedvänjor, utan det gäller också sådant som att det ska vara tillåtet att byta religion och att gifta sig med vem man vill. Och att ingen ska kunna hindra en att besöka ett möte, politiskt möte eller religiöst möte, om man själv vill och om man är välkommen att komma in. Nej det får man inte göra, förstås, sade ordföranden. Men vi har ju lagar som täcker allt sådant. Ändå händer det, sade Viktor. Det händer, och jag är inte säker på att de lagar vi har täcker tillräckligt mycket i det där avseendet. Under alla förhållanden vore det bra att etablera assimilationsfrihet som en princip och att informera om den. Och att tala om att den är viktig. För de allra flesta är det här självklarheter, sade ordföranden. Och vad gäller de övriga så får vi arbeta med information på vanligt sätt. I den mån det är invandrare och flyktingar som behöver informeras om det så sker det ju redan genom den vanliga informationen som Migrationsverket har ansvar för. Problemet är att detta är inte enbart en fråga om information till enstaka individer, sade Viktor, utan det är också en fråga om att möta en motsatt uppfattning som det propageras för. Vi har en ideologisk motsättning där principer som är allmänt erkända i vårt land ställs mot sin motsats. Vilka är det som för en sådan propaganda då, anser du? frågade ordföranden. I dagens läge är det främst islamiska organisationer, sade Viktor. Men vid horisonten ser vi också motsvarande från evangelisk-kristna organisationer som har sin bas i USA. Där kom det! utropade en av deltagarna i mötet, representant för Miljöpartiet. Islamofobi. Man kunde ju förstå det redan från början, men
115
nu kom det upp till ytan. Jag är inte islamofob, sade Viktor, på intet sätt. Men det vi ser idag är ju att det finns organisationer som propagerar för en “moderat” islam, en som inte alls är våldsbenägen i den meningen att den ställer till med attentat eller så, men som för fram andra värderingar än våra. Det måste de väl få göra, sade miljöpartisten. Vi har ju yttrandefrihet. Det har vi, sade Viktor, men vi har också både rättighet och anledning att formulera och försvara våra egna ideologiska principer när de ifrågasätts. Vilka ifrågasätter, och vad ifrågasätter de? frågade ordföranden. Det finns många schatteringar av islam, sade Viktor, men framförallt måste vi inse att det här gäller inte att ta ställning mot muslimer i allmänhet. Vad jag förstår håller många eller kanske de flesta av dem en rätt god distans till doktrinära förespråkare av islam, men det är dessa som vi behöver konfrontera. Inte med förbud, inte med våld, men med tydliga ställningstaganden och en tydlig debatt. Vilka doktrinära förespråkare tänker du på då? frågade ordföranden vidare. I första hand Muslimska brödraskapet och deras europeiska underorganisation, sade Viktor. De har också stort inflytande på Islamiska förbundet i Sverige. Det där är hjärnspöken, sade miljöpartisten. Ständigt denna islamofobi. Ständigt denna islamofobifobi, sade Viktor. Så snart man säger något som är kritiskt mot någon gren av islam så blir det utryckning. Vid den punkten blev diskussionen i mötet väldigt livlig, och ordföranden hade stora svårigheter att hålla ordning. Efter en stunds upprört samtal kom man överens om att inte vara överens i frågan om huruvida det fanns något behov av att knäsätta assimilationsfrihet som en viktig princip. Därför blev det också så att ledamöterna i Toleranspartiernas arbetsutskott inte hade blivit övertygade om Viktors idéer i allmänhet, eller om behovet av ett nationellt manifest.
116
9.4 Docenten Folkpartiets lokalavdelning hade bjudit in Viktor för att få höra om hans idéer. När han hade talat färdigt var det docent Stramberg som först begärde ordet. Som historiker blir jag både glad och bekymrad, sade han. Glad därför att du lägger sådan vikt vid att vi ska känna till vår historia, vilket ju har eftersatts både i skolan och eljest i samhället. Men också bekymrad eftersom det du säger om Sveriges historia både före och efter reformationen är så förenklat och ibland på gränsen till felaktigt. När det gäller Sveriges deltagande i Trettioåriga kriget, till exempel, så måste det också ses i ljuset av Gustav II Adolfs maktpolitiska ambitioner, vilka han redan tidigare hade visat genom expansionen i Fjärrkarelen och Ingermanland som han utförde i sin fars fotspår. Försvaret av rikets religiösa självständighet var inte det enda som drev honom. Och för övrigt får du det att låta som att påven hade oomtvistad makt under medeltiden, fortsatte han. Så var det ju inte. Påven och kejsaren var ömsesidigt beroende men också inbegripna i kamp om makten. Och både under reformationen och under det trettioåriga kriget var ju kejsaren i högsta grad en aktör. Det där kan jag inte säga emot, sade Viktor, men när jag pratar om Sveriges nation måste jag fokusera på det väsentliga. Frågorna om relationen mellan stat och religion, och religionens plats i samhället, är mycket aktuella idag. Utvidgning av riket för att inkorporera nya provinser hör till en förgången tid, det har inte varit aktuellt sedan tvåhundra år. Och vad gäller den Augsburgska bekännelsen, fortsatte docenten, så har du bara plockat ut några delar som passar ditt budskap. Men där finns ju så mycket annat. Samma sak där, sade Viktor. Jag är alltid tydlig på att göra skillnad mellan två delar i det manifestet: dels den inomreligiösa delen som handlar om trosuppfattningarna, dels den religionspolitiska delen som handlar om religionens relation till staten och samhället. Det är alltså skillnaden mellan lutherdom och lutheranism. 117
Men också inom den lutheranistiska delen, som du kallar det, finns det ju en hel del som är anmärkningsvärt, sade docenten. Ta till exempel den punkt som säger att berättelserna om kung David i Gamla Testamentet utgör en uppmaning att gå i krig med ’Turkiet’, varmed man väl egentligen menar att gå i krig mot islam. Kom ihåg att manifestet skrevs i Tyskland och omkring 1530, sade Viktor, och det man uppmanar till är att “gå i krig och utdriva turken ur fäderneslandet.” Där och då var Turkiet inne på tyskt område, nämligen vid Wien. Men även det saknar ju betydelse för oss idag så därför tar jag inte upp det. Jag måste koncentrera på det väsentliga. Föralldel, sade docenten. Men min allvarligaste kritik är att du tycks hävda att vårt nutida samhälles karaktär har sina rötter i hur det var på 1200-talet och på 1500-talet. Men det håller ju inte, vi har tagit emot så många impulser utifrån, även från katolicismen när den var som starkast på 1400-talet, men också från andra källor. En 1200-tals människa skulle knappast känna igen sig i dagens samhälle. Det vore förstås intressant att testa det, sade Viktor, och fortsatte: Jag tror ändå att där finns en röd tråd i den utveckling som har varit, och att det är viktigt att identifiera den. Den är också något som man kan ta lärdom av och inspireras av. Om man utgår från den så kan man bredda perspektivet i många riktingar. Nåja, sade docenten. Isåfall skulle jag nog ändå önska att du lade litet mer vikt vid den där breddningen av perspektivet. OK, sade Viktor, men det jag isåfall kommer att göra är nog att tala om för mina läsare att det jag säger utgör ett urval av fakta, och att de inte ska nöja sig med detta utan istället gå vidare och studera historia på egen hand. Ansvaret för att bredda perspektivet får ligga på dem själva.
9.5 Förläggaren Min gode vän förläggaren, som hjälper mig med att publicera den här boken, hade förstås en del kritiska synpunkter på innehållet.
118
Jag funderar på den där docentens kritik, sade han. Har du verkligen torrt på fötterna vad gäller det historiska innehållet. Det här är inte en lärobok i svensk historia, sade jag, det är political fiction. Meningen är att den ska så tankefrön, och att den ska stimulera till debatt. Tänk till exempel om den kunde användas i skolorna, så att eleverna fick läsa den och diskutera om innehållet. Det finns massvis med saker i den som man kan diskutera. Jomen det måste ju vara korrekt det som står där i alla fall, sade förläggaren. Se den som litteratur, sade jag. Boken återger samtal mellan ett antal olika personer som ofta har olika åsikter. En del är naturligtvis provocerande, andra är bara litet lagom vinklade. Meningen är att läsarna ska haja till och tänka själva. Det bästa är om de blir så intresserade att de själva kollar upp påståendena i boken. Det är en idéskrift och inte en lärobok som sagt. Över huvud taget låter det litet gammalmodigt det där med att skriva om Sveriges historia, sade förläggaren. Visst finns det ett intresse för historiska romaner, men det är väl ingen som tycker att vår tidigare historia har någon relevans för dagens samhälle, ur politisk synpunkt eller så? Jag tror pendeln kommer att slå tillbaka på den punkten, sade jag. Se till exempel på hur man i USA diskuterar de stora visselblåsarnas avslöjanden, hotet mot integriteten, och allt det. Hela tiden hänvisar man till vad USA:s grundlagsfäder har skrivit och sagt. Man ser det som grundläggande för den egna nationen. Vi kommer nog att behöva en del av den inställningen hos oss också.
119
120
Del II: Åtgärderna Ett osannolikt scenario för hur staten skulle kunna agera för att vårt multietniska samhälle ska bli ännu bättre
121
122
10 Sveriges nationella manifest Viktor Barkengrens budskap hade skapat stor debatt och så småningom fick det fler och fler anhängare. De politiska partierna tog intryck av detta, samtidigt som flera händelser på det internationella planet aktualiserade frågorna om Sveriges identitet och om dess roll i världen. Samma frågor kom också upp i många andra europeiska länder. Allt detta ledde till att riksdagen tillsatte en kommission som skulle utreda behovet av ett nationellt manifest som kunde klargöra principerna för samhällsskicket i ett land som vårt med ökande inslag av medborgare från andra länder och kulturer. Det var en självklar utgångspunkt att kommissionen skulle ha en allsidig sammansättning. Kommissionens kärna utgjordes av erkända forskare inom statskunskap och samhällsvetenskap, erkända jurister, och företrädare för flera myndigheter. Vidare ingick företrädare för politiska partier och etniska och religiösa grupper. Det blev en del diskussion om Sverigedemokraterna skulle få ingå, men beslutet blev att medge detta. Likaså blev det en hel del diskussion om vilken eller vilka organisationer som skulle företräda muslimerna i Sverige. Beslutet blev att Islamiska förbundet fick utse en medlem i gruppen, trots att en del sekulära muslimer hade protesterat mot deras nominering. För att uppväga det ordnades att föreningen Humanisterna sände en exmuslim som sin företrädare. Ingen företrädare för sekulär islam hade kunnat utses. Kommissionen arbetade snabbt och lade fram ett konkret förslag där det nationella manifestet var indelat i följande avsnitt. 1. Inledning, beskrivning av uppdraget 2. Historisk och internationell överblick 3. Definitioner av ord och begrepp 4. Öppenhet och rationalitet som grund för samhällsskicket 5. Rättsstatens principer 6. Statsskickets principer
123
7. Individens rättigheter och skyldigheter 8. Nationalspråk och minoritetsspråk 9. Etnicitet och assimilering 10. Den religiösa sfären 11. Migration och integration 12. Avvikare Som det gemensamma begreppet för allt detta valde kommissionen att införa ordet samhällsskicket. Inom avsnitt 4, 5, 6 och 8 noterades inga större åsiktsskillnader. Här återfanns principen om allas likhet inför lagen, obundenhet av religiösa doktriner och auktoriteter, principerna för riksdagsval och parlamentarism, och så vidare. Flera av avsnitten innehåller material som redan är fastställt genom lagar och andra bindande beslut. Kommissionen noterade det men menade ändå att det fanns ett värde i att göra en koncis och för alla begriplig sammanfattning av samhällsskicket som kunde användas till exempel i skolundervisningen, och även för information till invandrare.
10.1 Individens rättigheter och skyldigheter Avsnittet om individens rättigheter och skyldigheter ledde till en hel del diskussion. Där ingick bland annat principer för yttrandefrihet och församlingsfrihet, men också frågor om hantering av bildmaterial som uppfattas som kränkande av många. Det framlagda förslaget lade vikt vid principen om yttrandefrihet, och identiferade sedan två typer av begränsningar. Å ena sidan finns regler om vad som alls inte får tryckas eller spridas, till exempel anstiftan till uppror eller hets mot folkgrupp. Sådana regler måste användas med precision: inte för mycket och inte för litet. Å andra sidan bör det också finnas regler om att material - särskilt bilder - som kan väcka anstöt hos många, inte ska uppvisas offentligt. Det kan till exempel lösas genom att tidskriftsnummer med stötande bilder på omslaget kan vara förpackade i ett brunt kuvert när de ligger framme till försäljning.
124
Kommissionen hävdade alltså att grupper som blir kränkta av vissa typer av bilder kan ha en legitim rätt att slippa se dessa, men att omständigheten att de känner sig kränkta aldrig kan ge dem rätt att kräva att bilderna inte alls publiceras. Kommissionen föreslog att gällande lagstiftning skulle ses över i linje med dessa principer, och därigenom också göras tydligare. Men samtidigt föreslog kommissionen att lagstiftningen borde kompletteras med ett uttalande gällande sådan satir som är både kränkande och poänglös, alltså satir där man inte rimligen kan utläsa vad det är som satiren ironiserar över och driver med. Ofta kan det då gälla material där provokationen har blivit ett ändamål i sig, enbart för att upphovsmannen vill påvisa att han kan och får - eller inte får provocera. Kommissionen menade att även kränkande, poänglösa provokationer måste vara tillåtna inom yttrandefrihetens generella gränser, men att det nationella manifestet borde deklarera att sådana provokationer inte är förenliga med nationens värdegrund. Denna deklaration skulle göra det möjligt för nationens företrädare att ta ställning på ett balanserat sätt till konkreta fall där sådana provokationer förekommer. De kunde alltså både bekräfta att yttrandefriheten gäller, och samtidigt uttala sitt avståndstagande från provokationer som de anser bryter mot värdegrunden. Kommissionen poängterade också att denna aspekt av värdegrunden är tillämplig både i det stora och i det lilla. Den är tillämplig om en nationell symbol eller en religiös auktoritet kränks på ett poänglöst sätt, men den är också tillämplig till exempel om en tonåring uttalar sig kränkande om en kamrats far eller mor.
10.2 Etnicitet, assimilering och religion Avsnitten om etnicitet och assimilering och om religion visade sig inte vara särskilt kontroversiella. Principen om assimilationsfrihet fastställdes under stor enighet i kommissionen. En intressant punkt i kommissionsrapporten gällde frågan om vad som skulle innefattas i ordet rasism.∗ Kommissionen konstaterade 125
att ordets ursprungliga betydelse gällde uppfattningen att en grupp av människor med vissa genetiska särdrag skulle vara överlägsen andra sådana grupper. Sedan har betydelsen breddats så att ordet också används på uppfattningen att en etnisk grupp skulle vara överlägsen andra grupper. Kommissionen noterade den förändringen med ett visst beklagande, eftersom den kan göra det svårare att reagera mot rasism i den ursprungliga bemärkelsen, men ansåg att det inte gick att göra något åt detta språkbruk. Men kommissionen gick också vidare och påpekade att det finns religiösa grupper och riktningar som anser att deras religion är överlägsen andra religioner, och att den så småningom måste ta över de andra. Likaså förekommer åsikten att den egna religionens utövare är moraliskt överlägsna andra religioners utövare. Kommissionen uttalade att sådan “religionism” är väl så destruktiv som de olika formerna av rasism, och att man kanske skulle överväga att inkludera den också i det breda rasismbegreppet. Under alla förhållanden ville man vara tydlig på att religionism måste motarbetas på samma sätt som man motarbetar olika former av rasism. Kommissionen noterade vidare att i samband med etnicitet och religion uppkommer ofta behov av samlevnadsregler och andra riktlinjer för hur olika grupper i samhället ska kunna fungera smärtfritt tillsammans. Sådana riktlinjer behövs till exempel för att ta ställning till diskrimineringsärenden. Idag är detta frågor som behandlas på myndighetsnivå inom flera myndigheter. Migrationsverket hanterar sådana frågor i samband med mottagningen av flyktingar och andra invandrare, och utformningen av informationen till dessa. En del av de ärenden som når Diskrimineringsombudsmannen gäller också avvägningar mellan olika rättigheter liksom avgränsning av vad som ska betraktas som kränkning. Även skolundervisningens innehåll och skolans inre arbete har samband med dessa frågor. Kommissionen uttalade sitt fulla förtroende för de berörda myndigheternas arbete, men ansåg att hithörande frågor borde lyftas för att kunna behandlas på ett mer principiellt plan. Dels kunde detta ge större konsekvens och enhetlighet i tillämpningen, dels kunde det synliggöra för den breda allmänheten vilka principer som gäller och tillämpas. Kommissionen föreslog därför inrättande av en Delegation för nation 126
och religion som kunde överta och utvidga de policybetonade aspekterna av DO:s arbete i de fall när de avsåg diskriminering på grund av nationalitet, etnicitet eller religion. Delegationen skulle också ge visst underlag för Migrationsverkets arbete med information till nyanlända invandrare och flyktingar. På grund av den vikt som kommissionen lade vid principen om assimilationsfrihet föreslog den också inrättande av ett särskilt lagrum gällande hets mot religions- och assimilationsfrihet, efter mönster för vad som gäller för hets mot folkgrupp. Enligt det nya lagrummet skulle det vara förbjudet för en organisation att hävda eller förorda regler som inskränker dessa friheter. Som ett konkret exempel nämnde man förbud mot att påstå att barn ärver sin fars religion och inte har rätt att utträda ur denna.
10.3 Definitioner och begrepp Avsnitt 3 i manifestet ägnades åt definitioner och begrepp. Kommissionen utgick från det nationsbegrepp som Viktor Barkengren fört fram. Sverigedemokraterna vidhöll istället sin traditionella åsikt att Sverige innehåller flera nationer och att man bara kan vara medlem i en nation åt gången, men de fick ge med sig och kommissionen beslutade med stor majoritet för det synsätt som Viktor Barkengren fört fram. Därvid accepterade kommissionen också hans nationsbegrepp där man ser nationen som den majoritet av medborgarna vilka utformar samhällsskicket, och där olika etniska grupper och identiteter ingår i nationen på likaberättigad basis. Kommissionen hade behandlat frågan om rekommenderad användning av ordet ’svensk’ mot bakgrund av den diskussion som förts. Dess förslag var att skilja mellan ordets användning för organisationer och för personer. Manifestet rekommenderade att medborgare i Sverige alltid skulle omnämnas som ’sveländare’ i offentliga sammanhang, till exempel vid rapportering om några medborgare som råkat ut för en olycka i utlandet eller som begått ett brott. Det rekommenderade också att använda ordet ’etnisk svensk’ när man speciellt ville ange den etniska tillhörigheten, och att undvika att enbart säga
127
’svensk’ om personer, eftersom betydelsen då skulle vara oklar och det lätt kunde uppstå missförstånd. Däremot rekommenderade kommissionen att genomgående använda ordet ’svensk’ för samhällsorgan och andra organisationer, till exempel ’den svenska riksdagen’ eller ’de svenska dagstidningarna’. Möjligheterna till missförstånd är ju närmast obefintliga i de fallen. Av samma skäl rekommenderade den också att använda uttryck såsom ’svensk medborgare’, ’svensk representant’, och så vidare, eftersom huvudordet där gjorde det tydligt att det inte var etniciteten som avsågs. Kommissionen poängterade att dessa rekommendationer bara avsåg ordbruket i offentliga sammanhang, och att den självklart inte ville försöka styra språket i övrigt. Beträffande ordbruket i dagstidningarna har ju dessa egna samrådsformer för att behandla sådana frågor. Slutligen påpekade kommissionen som en självklarhet att varje människa själv måste ha sista ordet i frågan om vilken eller vilka etniciteter som han eller hon tillhör. Kommissionen menade vidare att det var viktigt att själva nationsbegreppet fick en tydlig och exakt definition. Manifestet fastställde därför att begreppet Sveriges nation skulle ha en betydelse med två aspekter. För det första innefattar nationen merparten av de personer som har svenskt medborgarskap, och dessa personer sägs ingå i nationen. Normalfallet är att varje medborgare ingår i nationen, och undantagen utgörs av personer som själva valt att ställa sig utanför nationen, och av sådana som blivit uteslutna därför att de aktivt propagerat för en ideologi som starkt skiljer sig från nationens, i de avseenden som definieras i det nationella manifestet. Kommissionen valde att inte använda uttrycket “medlem” i nationen, eftersom man då kunde hävda att nationen var en sammanslutning och det kunde uppkomma frågor om församlingsfrihet och om automatisk anslutning. Den andra aspekten av begreppet Sveriges nation angavs vara att det omfattar ett antal politiska, religiösa och etniska organisationer, nämligen sådana organisationer som tagit ställning för det nationella
128
manifestet. Avsikten och målsättningen är att så många organisationer som möjligt ska ta ställning för manifestet. För grupper som valt att inte ta ställning för manifestet hade Viktor använt ordet särgrupper. Det avser alltså sådana grupper som företräder helt annan syn på vad man bör ha för samhällsskick, även om de kanske motvilligt accepterar att leva med det som beslutats. Kommissionen gillade inte det ordet, eftersom det kunde tolkas som att ganska stora grupper av medborgare kunde komma att betraktas som särgrupper. Den påminde om att det man här avser är ju renodlade fascister, extremortodoxa islamister, och andra uttalat ickedemokratiska inriktningar, vilka rimligen inte kan ha någon röst i nationens interna samråd om sina förhållanden och sin väg framåt. Den införde därför begreppen avvikare och avvikargrupper för sådana inriktningar, personer och smågrupper. Kommissionens rapport diskuterade kort frågan vad som ska hända om en organisation tar ställning för det nationella manifestet genom ett formellt beslut, men sedan tillämpar helt andra värderingar när de för ut sitt budskap, och i praktiska handlingar. Kommissionen menade att det borde finnas en granskning och en beslutsordning som gör det möjligt att deklarera sådana organisationer som avvikare. Kommissionen föreslog också en vidare utredning i frågan om det skulle finnas särskilda begränsningar för avvikargrupper, till exempel vad gäller rätten att fritt propagera för sina åsikter, rätten att inrätta och driva friskolor, eller möjligheterna att få statsbidrag för ungdomsverksamhet. Kommissionen gjorde bedömningen att alla de politiska partier som är representerade i riksdagen skulle komma att ta ställning för manifestet, men hade ändå några synpunkter på vad som bör gälla om något avvikarparti skulle komma in i riksdagen någon gång i framtiden. Det skulle isåfall vara ett litet parti, får man förmoda, men det kunde ju tänkas få en vågmästarställning. Kommissionen menade att avvikarpartier självklart måste få verka och även ha riksdagsrepresentation om de samlar tillräckligt antal röster, men rekommenderade också att de inte borde kunna ingå i en regering, och att det borde finnas samverkansformer mellan de nationella partierna,
129
alltså de som omfattas av nationen, för att förhindra att avvikarpartier skulle kunna få ett inflytande i särskilt centrala frågor. I detta avseende pekade kommissionen speciellt på överenskommelsen mellan Toleranspartierna i december 2014 som en utmärkt modell för hur man i framtiden skulle kunna utesluta avvikande åskådningar från reellt inflytande.
10.4 Remiss och acceptans Kommissionens förslag sändes på remiss på sedvanligt sätt, i första hand till de organisationer som varit företrädda i kommissionens arbete, men även till andra. Det visade sig vara väl förankrat, och det fastställdes raskt av Sveriges Riksdag med några enkla ändringar av vissa formuleringar. Därefter ombads alla politiska partier och etniska och religiösa organisationer att ta ställning till om de ville ta ställning för det nationella manifestet, dess principer och värderingar. Uppslutningen var stor från många håll, men inte helt problemfri. Bland de politiska partierna kom instämmanden från flertalet, men med vissa reservationer från Sverigedemokraterna. Dessa framförde den invändningen att man fortfarande tyckte det var fel användning av ordet nation, men att man var beredd att leva med det. Folkpartiet hade egentligen velat skärpa formuleringarna i avsnittet om nationalspråket, men accepterade ändå majoritetens formulering. Hos flera av de religiösa samfunden blev det en diskussion beträffande manifestets skrivningar om assimilationsfrihet. Både katoliker, judar och ortodoxa kristna poängterade att om en medlem i deras respektive samfund vill gifta sig med en person som inte också är medlem där så är detta ett särskilt problem. Den katolska kyrkan hänvisade till sin stora katekes, där det sägs: Enligt gällande rätt i den latinska kyrkan behöver ett blandäktenskap (äktenskap mellan en katolik och en döpt från annat samfund) uttrycklig tillåtelse av den kyrkliga myndigheten. När det gäller religionsskillnad (äktenskap som planeras mellan en katolik och en ickedöpt) krävs en uttrycklig dispens från detta hinder för äktenskapets giltighet. 130
Andra samfund gjorde andra reservationer. Kommissionen blev tillfrågad och menade att assimilationsfrihetsvillkoret måste anses vara uppfyllt i samtliga dessa fall. Emellertid fanns det också en strikt ortodox judisk grupp som meddelade att man inte kunde ställa sig bakom manifestet, bland annat på grund av denna aspekt av assimilationsfriheten. Bland muslimerna utbröt en långdragen diskussion eftersom flera inflytelserika ledare bland dem ansåg att man inte kunde frångå de traditionella reglerna, som bland annat innebär att en muslimsk man kan gifta sig med en kristen kvinna, men inte tvärtom. Efter lång tvekan anslöt sig emellertid Islamiska förbundet till samma position som några av de andra religiösa grupperna hade intagit, nämligen att om en av parterna inte tillhörde samfundet så var religiös vigsel inte möjlig, men man hade ingenting emot att en borgerlig vigsel företogs. Efter detta hade alla de tillfrågade organisationerna beslutat att ställa sig bakom det nationella manifestet.
131
11 Delegationen för nation och religion I enlighet med Kommissionens förslag beslutade alltså Riksdagen att inrätta en Delegation för nation och religion. Detta kapitel beskriver några händelser i denna delegations arbete.
11.1 Bildandet Viktor Barkengren hade blivit rekryterad som sekreterare i den nybildade Delegationen för nation och religion, DNR, och Gunnar Stenholm hade utsetts till dess ordförande. Stenholm är en erfaren ambassadör och förhandlare. Delegationen hade redan tillsatt ett antal arbetsgrupper som skulle utarbeta förslag till policy i olika frågor. Med anledning av delegationens uppdrag att ange riktlinjer för Diskrimineringsombudsmannens arbete hade DO efterlyst ett ställningstagande från DNR beträffande principer för bön på arbetstid. Frågan hade aktualiserats av ett konkret ärende där en ortodox judisk man hävdade att han hade en religiös plikt att bedja vid vissa tider på dygnet, där tre av dessa inföll på arbetstid. Arbetsgivaren hade medgivit att han skulle få ta paus för detta ändamål vid två av de tre tiderna inom ramen för flextidssystemet, så att han skulle arbeta in den tiden senare eller få ut mindre lön. Vid det tredje bönetillfället kunde man inte medge paus av säkerhetsskäl. Arbetstagaren hade anmält sin situation till DO som ett brott mot religionsfriheten. Delegationen skulle naturligtvis inte säga något om det konkreta fallet, men detta och flera andra liknande fall användes som exempel i delegationens utredning. Följande är några observationer och rekommendationer som gjordes i utredningen. Till att börja med noterades att religionerna i vår kultursfär visserligen har regler för de egna troendes religiösa liv, men de ger också möjlighet till undantag från reglerna när det finns tvingande anledning. Utredningen ansåg att samhället bör ta fasta på detta och inte tveka, om det är skäligt, att fastställa regler som behövs för samhällets skull. Dessa regler kan då uppfattas som tvingande skäl av respektive religion, om man där väljer att se det så. Därigenom kan 132
de troende med gott samvete göra undantag från de religiösa reglerna och följa statens regler, eftersom det ju fanns tvingande skäl. Samhället ska kunna sätta emot, och inte bara säga ja och amen till allt som olika religioner och deras företrädare kan föra fram. Det hindrar naturligtvis inte att man ska vara öppen och generös för att ge möjlighet till vanor och beteenden som människor själva förknippar med sin religion, fortsatte utredningen, men då är det en fråga om sunt förnuft och inte om religionsfrihetens absoluta krav. Dessa synpunkter fick fullt stöd när utredningen diskuterades i delegationen, och det framfördes speciellt att om en religiös rörelse eller grupp inte ville acceptera dessa principer så måste man anse att de ställt sig utanför Sveriges nation, eftersom de inte accepterar Sveriges samhälleliga värderingar. När det sedan gällde den aktuella frågeställningen om paus eller tjänstledighet för bön, så skrev utredningen att frågan borde breddas till att också avse tjänstledighet på grund av fasta och vallfart, med mera. Den ansåg principiellt sett att detta borde behandlas som varje annan tjänstledighet, där det ju ändå finns rutiner och praxis. Till exempel, skrev utredningen, anser väl en stor andel av befolkningen att det är mycket angeläget att kunna få tjänstledigt när en egen familjemedlem ligger för döden, men det är ju inte någon religiös plikt. Då finns det ingen anledning att särbehandla just sådana starka önskemål som upplevs ha religiös grund. Genomgående för alla sådana frågor är ju också, skrev utredningen, att de kan få göras på obetald tid, och att det inte kan vara någon generell skyldighet för en arbetsgivare att ge betalt för sådan tid. Utredningen underströk dock att om detta kommer upp som en facklig fråga så är förstås parterna fria att göra vilken överenskommelse de vill. Utredningens resonemang och rekommendationer mötte inga invändningar i delegationen, utan de godkändes utan någon längre diskussion.
133
11.2 Jul, midsommar, och de andra helgerna Delegationen för nation och religion fick en mer komplicerad fråga på sitt bord några månader senare; det gällde hur man skulle se på religionernas roll i samband med årets högtider. Vid den förberedande diskussionen tog man som vanligt upp några fall som exempel för att konkretisera problemet. Bland annat använde man ett ärende där en ateist hade klagat till DO över att hennes barn på dagis hade fått delta i ett gemensamt projekt att göra en julkrubba, med Josef, Maria, Jesusbarn och allt annat som hör till. Ateisten menade att detta var en religiös indoktrinering och därför ett utslag av religiöst utövat tvång. DO hade i sitt yttrande hävdat att julberättelsen är en del av den västerländska kulturella traditionen, och att varje medborgare bör känna till den, vare sig man är kristen eller inte. DO menade vidare att leken med julkrubbans figurer var en legitim pedagogisk metod för att konkretisera berättelsen. Samtidigt erinrade DO om att då leken med julkrubban förutsattes ha en pedagogisk funktion, och då all undervisning på alla stadier ska utformas på vetenskaplig grund, så måste man förutsätta att dagispersonalen förklarade för barnen att berättelsen är en legend (det vill säga en saga), och att den inte har inträffat “på riktigt.” I och med detta kunde man avskriva farhågorna om otillbörlig religiös indoktrinering. Den klagande ateisten hade avvisat dessa argument, och hävdade som en princip att religiösa symboler inte borde få förekomma på ett dagis. Frågan var ännu inte slutgiltigt avgjord. – De andra exemplen gällde några andra högtider. Jag tycker vi ska börja med att bestämma vilka högtider som är religiösa och vilka som är nationella, sade humanisten. Hon företrädde alltså organisationen Humanisterna, som verkar för en religionsfri kultur. Isåfall finns det bara en nationell högtid, nämligen nationaldagen, sade ärkebiskopen, som ju ingick i delegationen. Och så nyår förstås, lade han till. Alla andra högtider i almanackan är kristna högtider. Ånej, sade humanisten upprört. Jul är en förkristen tradition som har 134
uråldriga rötter i Norden, och... Det heter ju Christmas på engelska och Weihnachten (den heliga natten) på tyska, så det visar väl att det är kristet, avbröt ärkebiskopen. Det heter jul i Sverige och de andra nordiska länderna, och det betyder bara fest från början, fortsatte humanisten. Och gå ut och titta på hur folk i allmänhet firar jul, hur mycket religion finns det i julfirandet egentligen? Nej, julen har avkristnats tyvärr, sade ärkebiskopen, och det är ledsamt. Men i grunden är det en kristen helg. Kristendomen tog över den från tidigare religioner, både i det romerska riket och här i Norden, så nu kan vi gott och väl göra om den igen från en kristen högtid om den nu var det, till en nationell högtid, sade humanisten. Jag tror det är bra att säga att julen är nationell högtid, sade imamen, för det är svårt för barnen i våra familjer när deras kamrater får julklappar och de själva inte får det. Men då måste man också ta bort det speciellt kristna från firandet. Det är OK för oss att man firar att en profet har blivit född, för vi ser Jesus som en profet, men man ska inte säga att han är Guds son. Då kan vi inte vara med. Isåfall måste vi ta bort en del psalmverser, sade ärkebiskopen, det vore en stor förlust. Andra versen i “Det är en ros utsprungen,” till exempel, för där står det “sann Gud och mänska sann,” det vore smärtsamt att behöva ta bort den vackra versen. Ni har redan tagit bort “Fädernas kyrka i Sveriges land” för några år sedan, det var rena övergreppet, så då ska ni väl kunna klara det här, sade sverigedemokraten som ju också ingick i delegationen. Han borde egentligen ha stött den kristna ståndpunkten, men han var arg på ärkebiskopen för dennes avståndstagande från SD, och så var han fortfarande upprörd för att “Fädernas kyrka” hade tagits bort. Jag har ett förslag, sade Viktor, sekreteraren. Man skulle kunna bredda begreppet jul och säga att hela perioden från den 24 december till den 1 januari kallas för jul, så att nyåret också ingår i julen. Det kunde vara en nationell helg som alla kan delta i. Sedan skulle det kristna
135
firandet av Jesu födelse kunna få ett annat namn, som helganatt till exempel, och firas med midnattsmässa och julotta. Den skulle då firas av de kristna inom ramen för julveckan. Julen varar ju till tjugondag Knut den trettonde januari, det vet väl varenda svensk, sade sverigedemokraten. På tjugondag Knut raskas julen ut. Både ärkebiskopen och imamen gick med på förslaget att definiera jul som en nationell långhelg, och efter lång diskussion fastställdes den 13 januari som slutdatum. Delegationen gick vidare till att diskutera de andra helgerna i almanackan. Påsken, det är iallafall en religiös kristen högtid, sade ärkebiskopen. Till att börja med är det en judisk högtid, glöm inte det, sade rabbinen. Glöm inte de ortodoxa kristna heller, de har en annan kalender så de firar påsk på andra datum, sade humanisten. I alla fall är det väl helt klart att påsken är religös och inte nationell, sade ordföranden. Jamen skärtorsdagen måste i alla fall vara nationell, med påskhäxor och allt, sade representanten från Feministiskt initiativ. Det firandet måste alla kunna vara med på. Inte kan vi fira häxor protesterade imamen. Nu går det verkligen för långt. Häxor är ogudaktiga, sådant firande måste förbjudas så gott det går. Häxorna var starka kvinnor och därför blev de förföljda, svarade feministen. Alla de andra helgerna representerar partiarkatets värderingar, skärtorsdagen är den enda feministiska helgdagen. Vi har ju Jungfru Marie bebådelsedag, sade ärkebiskopen. Jungfru Maria, fnös feministen, det där jungfruidealet har vi haft nog av under tidernas lopp. Egentligen borde vi försöka få kristendomen att erkänna det uppenbara, nämligen att Jesus kom till på normalt sätt. Men det är väl för mycket begärt av den patriarkaliska religionen. 136
Låt oss komma tillbaka till ordningen, sade ordföranden, vi har fler helger att ta ställning till. Midsommar, vad säger ni om den. Inte är den religiös för oss iallafall, sade imamen, och jag tycker inte att det firandet verkar vara särskilt religiöst över huvud taget. Snarare tvärtom. Nej tyvärr, sade ärkebiskopen. Från början var det ju Johannes Döparens dag, men numera är midsommar och Johannes Döparens dag två olika dagar i princip. Jag tror inte det är aktuellt med midsommar som religiös högtid. Låt oss kalla den en nationell högtid. Nej stopp, föll sverigedemokraten in. Midsommar är en ursvensk högtid. Vi kan inte bara skilja på nationella och religiösa högtider, vi måste kunna ha etniska högtider också. Midsommar tillhör svenskarna. Den är lika svensk som Saint Patrick’s day är irländsk. Och den firas både i Sverige, och av finlandssvenskar, och av svenskar i USA och så. Han fick med sig delegationen på den punkten, och i samma sammanhang lade man till samernas nationaldag som en ytterligare etnisk högtid. Diskussionen gick vidare. Kristi himmelsfärds dag (nästan bortglömd) och pingst blev kristna högtider. Valborgsmässoafton och första maj slogs ihop till en nationell högtid som fick heta Valborgsmäss, och där den första maj är Valborgsmässodagen. De socialistiska partiernas företrädare hade först mycket starka invändningar mot förslaget vad gäller första maj, men så småningom insåg mötet att man hade talat förbi varandra. Det var “första maj” i bemärkelsen “den första i femte” som skulle heta Valborgsmässodagen, medan “Första maj” i bemärkelsen av den internationella arbetarrörelsens dag självklart kunde fortsätta att firas inom ramen för Valborgsmäss, ungefär som helganatt inom ramen för julen. För Alla helgons dag blev diskussionen svårare än man hade väntat, eftersom humanisten inte ville släppa den som enbart en religiös helgdag. Även ateister kan vilja hedra sin föräldrars och släktingars gravar, sade han, och han ville att den skulle göras till nationell helgdag men med ett annat namn. Flera andra ledamöter hävdade att även ateister borde respektera helgonen ur alla religioner. Mötet fastnade
137
ändå för att döpa om den helgen till Minnenas dag och göra den till en nationell och därmed sekulär högtid. När diskussionen kom fram till Lucia var deltagarna trötta och klockan gick mot fem, så den punkten hänsköts till utredningen, vilken tillsattes med den sammansättning som ordföranden hade föreslagit redan från början.
11.3 Granskningen Alla stora politiska organisationer och religiösa samfund hade ställt sig bakom det nationella manifestet, men så småningom kom det fram kritik, särskilt mot en del av de religiösa samfunden, där man hävdade att dessa fortfarande hade doktriner som var oförenliga med manifestet. Delegationen för nation och religion tillsatte därför en kommitté som skulle studera samfundens faktiska doktriner och åsikter i det avseendet. Kommittén samlade in tillgängligt skrivet material, formulerade sina kritiska frågor, och kallade företrädare för respektive samfund till en offentlig hearing där man en gång för alla kunde klargöra hur samfundet ifråga förhåll sig till manifestets principer. Dessa hearingar sändes i TV och tilldrog sig stort intresse, inte bara i Sverige utan också på andra håll i Europa. Insamlingen av underlag avgränsades till sådana texter och tal som kunde anses ha normerande roll inom samfundet ifråga. Därvid ingick dess bekännelseskrifter och sammanställningar av doktriner och tolkningar, till exempel de katekeser som används i olika kristna inriktningar. Vidare ingick ett urval av viktiga uttalanden, predikningar och så vidare. Utredningen tog tidigt ett principbeslut på att man bara kunde använda offentligt publicerat material, och främst sådant som respektive samfund eller organisation själv publicerat. Publicerat material från andra källor kunde tas upp om det tydligt visade på avvikelser mellan hur samfundet beskrivit sig självt och hur det faktiskt agerat. Däremot såg utredningen ingen anledning eller möjlighet att ta upp påståenden om att den ena eller andra organisationen skulle ha en hemlig agenda som skilde sig från deras officiella program. Sådana
138
problem fick andra isåfall ta hand om, deklarerade man. Utrymmet tillåter oss inte att här referera alla de frågor som kom upp i kommitténs arbete, men vi nämner följande frågor som kom att behandlas: • Samfundets syn på vetenskaplighet och på bokstavstrohet vad gäller de egna religiösa skrifterna. • Beträffande kristna samfund ställdes frågor om hur man såg på påbuden om etnisk rensning i Gamla Testamentet. Motsvarande även för judiska samfund. • Frågan om samfundet fullt ut respekterar principen om jämlikhet mellan kvinnor och män. • Frågor om hur samfundets doktrin i HBTQ-frågor förhåller sig till skrivningarna i det nationella manifestet. • Frågan huruvida omskärelse av nyfödda pojkar ska anses ingå i den religiösa sfären. • Frågan huruvida åsikten att livet börjar vid befruktningen ska anses ingå i den religiösa sfären. • Frågor huruvida samfundet i fråga fullt ut respekterar reglerna om assimilationsfrihet. • Frågan huruvida rätt till vapenfri tjänst eller befrielse från värnplikt ska anses ingå i den religiösa sfären. Kommitténs arbete resulterade i en rapport där man pekade ut de punkter där man ansåg att respektive samfunds doktrin var oförenlig med manifestet. I några fall ledde detta till att samfundet ändrade sin doktrin, i andra fall vidhöll samfundet den ifrågasatta doktrinen. Inte i något fall ansågs avvikelserna ändå så stora att samfundet kom att hänföras till kategorin av avvikare i manifestets mening. Beträffande Islamiska förbundet fanns dock några återstående obesvarade frågor som beskrivs i nästa avsnitt. Även om manifestets principer inte accepterades fullt ut så ansåg delegationen ändå att kommitténs arbete hade varit till stor nytta för
139
att fästa nationens uppmärksamhet på vilken betydelse som manifestets principer har för samhället som helhet, och även för att långsiktigt påverka opinionen inom samfundens respektive ledningar.
11.4 Granskningens rapport gällande islam Granskningskommitténs rapport innehöll ett kapitel gällande islam i Sverige, och detta kapitel motsågs med stort intresse i alla läger. Kommittén konstaterade inledningsvis att den inte hade kunnat finna något väl förankrat dokument, vare sig från Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) eller från någon annan motsvarande källa, som kunde ge tillräckligt tydliga och detaljerade svar på de frågor som delegationen velat ställa. Vad gäller Islamiska förbundet utsägs det dock i dess stadgar att Förbundet är en grundande medlem i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), och följer dess allmänna riktlinjer. Kommittén gick därför vidare till denna organisation och identifierade två dokument som bedömdes vara relevanta för granskningen. Det första var “Europas muslimers fördrag” vilket är framtaget av en kommitté inom FIOE. Enligt texten i detta dokument hade det underskrivits av 28 organisationer i Europa. Listan på signatärer var inte tillgänglig, men kommittén hade fått besked om att IFiS var en av dem. Det andra relevanta dokumentet var en samling av fatwor från det Europeiska fatwarådet, “European Council on Fatwa and Research” (ECFR), vilket enligt vad det sägs i fatwasamlingen även det är en underorganisation till FIOE. Detta dokument är betydligt mer omfattande och specifikt än det nämnda fördraget. Granskningskommitténs slutsatser vid analys av dessa dokument och annan relaterad information som man inhämtat, var att Europas muslimers fördrag var helt i överensstämmelse med det nationella manifestet, medan däremot ECFR:s fatwasamling avvek på ett antal viktiga punkter och inte kunde anses förenlig med manifestet. Kommittén noterade och beklagade att relationer och förhållanden
140
i de nämnda organisationerna inte alltid fanns allmänt tillgängliga. Källor från tredje part säger med bestämdhet att FIOE är det Muslimska brödraskapets europeiska gren, men varken FIOE:s webbsida eller IFiS’ webbsida ger någon information som kan bestyrka eller bestrida detta. Detsamma gäller för den påstådda kopplingen mellan FIOE och ECFR. Kommittén drog därför slutsatsen att man inte kunde göra något uttalande om IFiS förhållande till det nationella manifestet, utan att man hoppades att IFiS skulle kunna komma med ett klargörande på de återstående punkterna.
11.5 Den nya reformationen Viktor var andfådd när han kom in till ambassadör Stenholm. En stor förändring, sade han snabbt. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det som har hänt är att Islamiska förbundet har splittrats. Ojdå, sade ambassadören. Vad har hänt? Efter de svar som Islamiska gav vid hearingen i TV så verkar de ha fått backning av Europeiska fatwarådet, fortsatte Viktor. Fatwarådet kunde inte acceptera att vi säger att staten har överhöghet över religionerna och kan bestämma deras gränser. De anser att islam är en nation i sig, med egen lagstiftning och egen domsrätt och så. Sharia, jag vet, sade ambassadören. Men det vill de väl inte tillämpa i praktiken, här i Europa iallafall? Nej, njaa, det är väl en fråga om teori och praktik, sade Viktor. Ungefär som när socialdemokraterna säger att de vill avskaffa monarkin. Men det de tyckte allra mest illa om var ändå principen om assimilationsfrihet. De vill förstås behålla full kontroll över “sina egna” som de ser det. Så Fatwarådet tyckte inte om att Islamiska ställde sig bakom det nationella manifestet på den punkten, i TV och allt. Betyder det att vi har fått ett klargörande i frågan om det är Europas muslimers fördrag eller Fatwarådets utlåtanden som vi ska utgå ifrån i vår slutliga rapport, undrade ambassadören. Det verkar så, genom att de som stöder det ena och det andra går skilda vägar, så vi måste fortsätta att behandla bägge dokumenten, 141
sade Viktor. En stor del av ledningen har lämnat Islamiska och bildat Euroislamiska förbundet, och resten som är kvar säger att de tar avstånd från manifestet som helhet. Uppenbarligen lyssnar de till sina ledare i Dublin och Istanbul. Istanbul? frågade ambassadören. Ja, sade Viktor, Europeiska fatwarådet har ju säte i Dublin, men i den här frågan har de tydligen fått instruktioner från Muslimska brödraskapets högkvarter som nu har flyttat till Istanbul. Efter det att de inte får verka i Egypten. Jaha, sade ambassadören, innan vi bestämmer vad vi ska göra så måste vi veta mer. Framförallt när det gäller det där Euroislamiska förbundet. Vilka ingår där, och vad har de sagt om sin inriktning? De säger att de företräder en modern, sekulär form av islam, som den uttrycks i Europeiska muslimers fördrag, sade Viktor. De säger vidare att den är helt i linje både med Koranens ursprungliga budskap och avsikter, och med den västerländska samhällsformen. Vidare säger de att en del av de konkreta reglerna i Koranen är tidsbundna och inte behöver gälla i vår tid, och de vill ompröva alla regler och påbud som har kommit till under historiens lopp. På det sättet kan man jämföra dem med den lutherska reformationen. På ett annat plan kan man jämföra den här splittringen med vad som hände när socialismen delades upp i kommunister och socialdemokrater. För hundra år sedan ungefär. Mycket intressant, sade ambassadören. Tror du att det här Euroislamiska förbundet kommer att kunna fungera, och hur kommer det att gå när de två förbunden ska konkurrera om själarna? De kommer nog att betraktas som avfällingar av en del, sade Viktor, särskilt som de accepterar våra principer om rationalitet och assimilationsfrihet. Därför kommer de att kunna utsättas för en del hot och trakasserier, antar jag. Men då kommer det ju att vara viktigt att hela vårt samhälle står upp för att försvara dem.
142
12 Sverige i världen Tankegångarna runt Sveriges nation och inrättandet av Delegationen för nation och religion hade väckt uppmärksamhet på flera håll i Europa, och både delegationen och Svenska institutet fick många förfrågningar om vad som höll på att hända. Därför ordnade Svenska institutet en pressträff för internationell press för att informera och svara på frågor. Ambassadör Stenholm inledde i egenskap av delegationens ordförande, hälsade välkommen, och gav en kort översikt över vad som hade hänt. Sedan lämnade han ordet till Viktor Barkengren som gav en mer detaljerad information. Därefter övergick man till frågor från besökarna. Innebär detta att Sverige har tagit ställning mot multi-kulti, frågade en journalist från tyska Der Spiegel. Det beror på vad man menar med multi-kulti, sade ambassadören. Om man med det menar ett system där olika etniska eller religiösa grupper lever åtskilda men i samma land, då är svaret ja, det har vi tagit ställning mot. Särskilt vår princip om assimilationsfrihet är ett uttryck för det. Har Sverige med detta blivit en del av en europeisk nationalistisk rörelse? frågade journalisten från The Guardian i Storbritannien. Tvärtom, det här är ett svar på den rörelsen, sade ambassadören. Det ni hänsyftar på, om jag förstår er rätt, är rörelser som hävdar etnisk nationalism för majoritetsbefolkningens räkning i ett antal länder. Det vi för fram i Sverige och i vår delegation är tvärtom en inkluderande och samhällsorienterad nationalism. Det har sagts att Sverige har blivit islamofobt, är det sant, sade journalisten från Le Monde i Paris. Ingalunda, sade ambassadören. Tvärtom är en av avsikterna med våra reformer under det senaste året att få upp alla kort på bordet och göra alla etniska och religiösa relationer så klara som möjligt. Staten definierar omfattningen av den religiösa sfären, och det är den
143
sfär där begreppet religionsfrihet är relevant. Självklart omfattar den muslimer liksom alla andra. Men många muslimer anser att denna sfär utesluter mycket som är viktigt inom islam, inklusive dess kärna, fortsatte journalisten från Le Monde. Och många andra muslimer anser tvärtom att det är mycket bra med denna tydliga avgränsning, sade ambassadören. Jag tror att de kommer att känna sig som naturliga medlemmar i Sveriges nation. De som inte accepterar den religiösa sfären som begrepp kommer också att finnas i landet; vi ser dem som en avvikargrupp. Vi har inget problem med dem så länge som de accepterar de lagar som stiftas. Men glöm inte, lade han till, att den allmänna skolan har som uppdrag att fostra ungdomen till demokratiska värderingar, och där ingår numera också Sveriges nations principer. Skolan ska även informera om avvikargruppernas åsikter och värderingar, men den ska hålla en distans till dem. Det känns ändå som att ni skärper tonen mot muslimerna, sade en av de kanadensiska journalisterna. Är det så? Det beror på vad vi menar med muslimer, sade ambassadören. Precis som vad gäller de kristna i våra länder så finns där hela skalan, från de mest passiva till de mest aktiva och ideologiska. Även exmuslimer, alltså de som kommer från muslimska länder och har muslimska föräldrar men själva har lämnat islam kallas ibland för muslimer. Vi tror och hoppas att de flesta muslimer i Sverige, i denna breda betydelse av ordet, ska uppskatta de sekulära principerna för Sveriges nation och känna sig som likvärdiga medlemmar där. Vi förutsätter också att alla andra medlemmar i nationen alltid ska se dem så. Sedan finns det nog en del muslimer i Sverige som inte håller med om de principerna men som ändå accepterar gällande lagar och regler. De får ses som avvikargrupper, som jag redan nämnt, och vi har inget otalt med dem, vår princip är “live and let live.” Men slutligen finns det också extremister som trakasserar de sekulära muslimerna och vill tvinga dem till en dogmatisk inställning. Sådant beteende kan vi inte acceptera; vi står för samvetsfrihet och religionsfrihet.
144
Hur ser ni isåfall på samvetsfriheten när det gäller livets okränkbarhet? frågade en journalist från Irland. När det gäller abort till exempel, eller för pacifister. Det är en viktig fråga, sade ambassadören. Vi anser att livet är okränkbart men med de vanliga undantagen, som för självförsvar och i krig till exempel. Vad gäller pacifism pågår en ny utredning. Vad gäller abort så gäller att det är staten som bestämmer när under havandeskapet som fostret ska anses ha liv och alltså i princip vara okränkbart. Men livet börjar ju vid befruktningen, avbröt honom journalisten i skarp ton. Det är ju en åsikt, sade ambassadören. Den nuvarande svenska lagstiftningen är implicit baserad på en annan åsikt, även om den inte sägs uttryckligen. Notera för övrigt att varken Bibeln eller Koranen säger något om exakt när livet börjar. Om någon hävdar som en religiös sanning att livet börjar vid befruktningen så är det bara ett människobud. Anser ni att islam försöker erövra Europa? frågade en nederländsk journalist. Det finns en islamisk aktivism i världen, svarade ambassadören, med en retorik där man ofta karakteriserar västerlandet och särskilt Europa som trött, svagt och depraverat, och där man förutskickar att islam kommer att ta över. De flesta muslimer i Sverige ställer sig främmande till sådana tankegångar, efter vad vi har kunnat utröna, men retoriken och aktivismen finns där på internationell nivå. Liknande tankar finns för övrigt också på andra håll när man tar avstånd från demokrati i västerländsk tappning och argumenterar för en “multipolär” värld. Det må vara hur det vill med realismen i sådana berättelser, fortsatte han, men i den mån man tar dem på allvar så kan man se vår modell med Sveriges nation som ett slags svar. Vår referensram återspeglar vårt eget politiska system, men den gör det också möjligt att relatera till andra system när och där de förekommer. Vi påstår inte att vårt system är det enda som kan vara bra för människorna,
145
men vi vill formulera det som en genomtänkt, progressiv, och öppen och generös samhällsmodell där de västerländska värderingarna ligger till grund. Modellen erkänner både ett rikt utbud av identiteter inom nationen och en tydlig relation till avvikargrupper som ställer sig utanför nationen men accepterar staten. Den är också en utgångspunkt för konstruktiv dialog med andra nationer, även sådana som vill organisera sin stat på annat sätt än vårt. Utvärderingen av om olika religiösa samfund är förenliga med ert nationella manifest har kritiserats för att vara en statlig censur av religiösa trosuppfattningar, vad svarar ni på det, frågade journalisten från italienska Corriere della sera. Manifestet är inte någon lag och vi hindrar inte någon att hävda andra uppfattningar än dem som uttrycks i manifestet, så länge det är inom lagens gränser, sade ambassadören. Granskningen ledde ju till att vi pekade ut en del doktriner på olika håll som i viss mån skiljer sig från manifestet, men inte så allvarligt att de blev klassificerade som avvikande. Men vad gäller åtskillnaden mellan stat och religion, som väl ligger bakom denna fråga, fortsatte han, så är det ju så att den ökande religiösa aktiviteten under senare år har lett till att olika religiösa riktningar har fört fram önskemål och krav på särbehandling som ska passa deras trosuppfattning. I det läget är det viktigt att nationen har gjort en klar formulering av vad som gäller i Sverige. Om ett samfund har doktriner som strider mot detta så kan de självklart inte påräkna att få gehör för sina önskemål. Vad blir konsekvenserna om en religiös grupp blir stämplad som avvikande? fortsatte den italienska journalisten. Det ska krävas rätt mycket för att kategoriseras så, sade ambassadören. Om det går så långt så får de inte ordna öppna möten för att sprida sina åsikter och värva medlemmar. Troligen kan de inte påräkna statsbidrag för sin verksamhet, även om det är ett separat beslut. Allt detta är en naturlig utvidgning av de regler som redan finns och tillämpas i samband med antidemokratiska organisationer. Varför ger den svenska staten ekonomiska bidrag till religiösa
146
organisationer, om ni nu har ett sekulärt samhälle, frågade journalisten från Neue Zürcher Zeitung i Schweiz. Genomförandet av åskillnad mellan staten och Svenska kyrkan tar lång tid, sade ambassadören. Kommer det här att bli ännu en “svensk modell” som många andra länder kommer att ta efter, tror ni, frågade journalisten från Le Monde. Varför inte, sade ambassadören. I grund och botten är ju detta det sekulära, moderna västerländska statsskicket, som vi bara har utvidgat och förtydligat på ett antal punkter. Varje land har sina förhållanden och sina traditioner, så man kan inte överföra modellen rakt av, men jag tror att den kan inspirera andra till en del liknande förändringar.
147
148
Referenser Dialoger och annat material i denna skrift är naturligtvis fiktiva, men citat som presenteras i kursivtext är tagna från andra publikationer enligt följande. Längre webbadresser är uppdelade på flera rader. Inledningen, om fritänkare. Citatet är från följande artikel: Ziauddin Sardar, The circumference of Freethought, Publicerad i nummer 12 av Critical Muslim, utgiven av Hurst Publishers. Avsnitt 1.1, Vi behöver diskutera samhällssystem. Citatet är från Slate Magazine vilket är en daglig tidning som enbart publiceras på nätet, och som har funnits sedan 1996. Den aktuella artikeln kan återfinnas på http://www.slate.com/articles/news_and_politics/ foreigners/2014/11/russia_orthodox_church_will_ vladimir_putin_eradicate_all_boundaries_between.html
Uppgiften om att V. Chaplin är “head of church-state relations in Russia” är ett direktcitat ur artikeln, men det kan påpekas att han alltså har sin tjänst inom den ryska kyrkan och inte inom ryska staten. Avsnitt 1.2, Pledge of Allegiance. Se till exempel https://sv.wikipedia.org/wiki/Pledge_of_Allegiance
Avsnitt 1.3, Vad våldet må skapa... Citatet kommer från Esaias Tegnérs dikt Det eviga från 1808, som bland annat var nyårsdikt i radio under många år. Texten finns bland annat på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2031& artikel=458973
Avsnitt 1.4, Vår förpliktelse mot människorna ute i världen... Citatet är från: Olof Palme: Vi och utlänningarna. Radioanförande den 25 december 1965. Publicerat i boken Politik är att vilja av samme författare, Bokförlaget Prisma, 1969. Avsnitt 6.1, Euroislam. Citatet är från: Ingmar Karlsson: Islam och Europa – samlevnad eller konfrontation?. Wahlström & Widstrand, Stockholm 1994.
149
Avsnitt 6.3, Sekulär islam. Citatet är från följande artikel: Ziauddin Sardar: Islamic history is full of free thinkers – but recent attempts to suppress critical thought are verging on the absurd. Publicerad bl.a. på webbplatsen för The Muslim Institute och med följande webbadress: http://www.musliminstitute.org/blogs/freethinkers/ islamic-history-full-free-thinkers-recent-attemptssuppress-critical-thought-are-
Se även ovannämnda längre artikel av Sardar i Critical Muslim. Avsnitt 6.7, Frihet är det bästa ting... Citatet är från de sista stroferna i Frihetsvisan eller Engelbrektsvisan, som hyllar Engelbrekt och dennes nationella befrielsekamp, samt den nationella friheten och självbestämmanderätten. Se vidare t.ex. https://sv.wikipedia.org/wiki/Biskop_Thomas_frihetsvisa
Avsnitt 6.7, I historiens perspektiv krymper maktens verk... Citatet är från ett tal av Rickard Sandler vid Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds kongressfest år 1952, såsom återgivet i Olof Palmes tal Politik är att vilja, publicerat i boken med samma namn. Se referensen för avsnitt 1.4. Avsnitt 6.8, Islam måste överge... Citatet är från en artikel i Göteborgsposten den 27 april 2015, tillgänglig på: http://www.gp.se/kulturnoje/1.2697990-ayaan-hirsi-alivill-tamja-islam
Avsnitt 6.9, De flesta västerländska samhällen ... Citerat från: Ayyan Hirsi Ali: Reformera Islam, sid. 102. Albert Bonniers förlag, 2015. Avsnitt 7.3, Den religiösa sfären. Citatet utgör hela svarstexten i fatwa nummer 4 i följande dokument: European Council on Fatwa and Research. First collection of fatwas. Translated by Anas Osama Altikriti. Publicerad på följande webbadress. http://www.e-cfr.org/data/cat30072008113814.doc
Publicerad av Islamic Cultural Centre in Ireland, enligt förordet i dokumentet. Innehållet på den webbadressen är sedermera borttaget
150
men kan uppsökas på annat sätt. Avsnitt 7.5, En kvinna skall i stillhet... Citatet är från: Stefan Sjöqvist: Frågan om rösträtt för kvinnor på församlingens beslutande möten. Manuskript daterat 2008, publicerat på http://logosmappen.net/wp-content/uploads/2014/11/ kvinnan_och_rostratt.pdf
Avsnitt 8.1, Women in Islam. Hänvisningen avser Sherif Abdel Azeem: Women in Islam versus Women in the JudeoChristian Tradition: the Myth and the Reality. Publicerad av the Conveying Islamic Message Society, http://www.islamic-message.net/
Avsnitt 8.1, Religion and State. Citatet är från: L. Carl Brown: Religion and State. The Muslim Approach to Politics. Columbia University Press, New York, 2000.
151
Ordförklaringar och kommentarer Augsburgska bekännelsens apologi: En kompletterande text som förklarar bekännelsens bakgrund och gör vissa kompletteringar till den. ... ett dokument som visade ... Härmed avses den såkallade Konstantinska donationen. Närmare uppgifter om den kan sökas t.ex. på Wikipedia. Rasism. Kommissionens uttalande om den “ursprungliga betydelsen” av detta ord var baserat på en genetisk tolkning av ordet “ras.” Denna tolkning är dock inte den enda förekommande. Ytterligare ordförklaringar och kommentarer kommer att finnas tillgängliga på bokens webbplats enligt nedan.
Webbplats för information och kommentarer Följande webbplats används för information om denna bok http://www.volibri.se/sverigesnation/ Där ingår bland annat en undersida med referenser till ytterligare information som ansluter till de olika avsnitten i boken, och en möjlighet att föra in länkar till diskussionsinlägg.
152
Villkor för kopiering och spridning Mitt intresse som författare är i första hand att bokens innehåll ska spridas så mycket som möjligt, men förstås på villkor att texten inte förvanskas. Därför gäller följande. Boken finns gratis tillgänglig på ovannämnda webbplats, och finns också till försäljning i tryckt form för den som föredrar att läsa en traditionell bok. Både elektronisk och tryckt version får skrivas ut eller kopieras och lämnas vidare i enstaka exemplar, om detta inte utgör eller ingår i en kommersiell verksamhet, och på följande villkor. I elektronisk form måste hela dokumentet vara med utan att delar tagits bort eller ändrats. Om hela boken eller en följd av sidor kopieras på papper måste åtminstone de inledande sidorna (framsidor och innehållsförteckning) och de avslutande fem textsidorna (inklusive denna sida) vara med, tillsammans med de sidor man har valt ut. Innehållet i dessa sidor får förstås inte ändras eller förvanskas. Jag reserverar mig för att ovanstående medgivande kan komma att återkallas eller revideras vid ett senare tillfälle. Se bokens webbplats för aktuell information om vad som gäller. Om webbplatsen någon gång försvinner så gäller ovanstående. Förlaget innehar copyrighten till omslagsbilden. Framställning och kommersiell distribution av texten i bokform, all användning av omslagsbilden, samt framställning och distribution av ändrad text eller översättningar till andra språk är inte tillåtet utan författarens eller förlagets tillstånd.
153
154
