Riksåklagarens kansli Rättsavdelningen Byråchefen My Hedström
SVARSSKRIVELSE
Sida 1 (6)
Datum
Dnr
2012-10-08
ÅM 2012/3155
Ert datum
Er beteckning
2012-04-16
Ö 1126-12
Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM
RH ./. riksåklagaren ang. tillstånd till prövning i hovrätt av mål om olovlig körning (Hovrätten för övre Norrland beslut den 9 februari 2012 i mål B 42-12) Högsta domstolen har förelagt riksåklagaren att inkomma med svarsskrivelse i målet. Inför avgivandet av svarsskrivelsen har kopior av ljudfilerna med förhören vid tingsrätten med DH och RH inhämtats och lyssnats igenom. Vidare har förundersökningen kompletterats med förhör med de av RH i Högsta domstolen åberopade vittnena AKÖ och MK samt med ett kompletterande förhör med DH. Tilläggsprotokoll innehållande kompletteringarna m.m. bifogas. Jag vill anföra följande. Min inställning Jag motsätter mig inte att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och tillstånd till målets prövning i hovrätten. Bakgrund Åtalet och tingsrättens dom RH åtalades för olovlig körning bestående i att han den 20 augusti 2011 (åtalspunkten 1) och den 27 augusti 2011 (åtalspunkten 2) fört terrängfordon (s.k. fyrhjuling) på Nolsivägen i Ammarnäs utan att vara berättigad till det. RH förnekade brott under åberopande av att han inte fört fyrhjuling vid de aktuella tillfällena. Utöver utdrag ur körkortsregistret åberopade åklagaren vittnesförhör med DH. Tingsrätten – som dömde RH för olovlig körning under åtalspunkten 2 och bestämde påföljden till dagsböter – uttalar i sina domskäl bl.a. följande.
Bakgrund Postadress
Gatuadress
Telefon
E-post
Box 5553 114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C
010-562 50 00
[email protected]
Telefax
Webbadress
010-562 52 99
www.aklagare.se
Sida 2 (6) Dnr
ÅM 2012/3155
Genom de hörda personernas berättelser och det åberopade utdraget ur körkortsregistret är inledningsvis följande utrett. RH och DH bor båda i Ammarnäs. De känner till varandra sedan tidigare. RH ägde under sommaren en fyrhjuling som han även hade möjlighet att disponera. Vid de för åtalet aktuella tidpunkterna var han inte berättigad att föra en sådan fyrhjuling eftersom hans körkort hade återkallats tidigare under året. DH har berättat hur han vid två tillfällen, den 20 augusti 2011 och den 27 augusti 2011, sett RH köra en fyrhjuling på Nolsivägen i Ammarnäs. Det saknas anledning att tro att DH medvetet skulle lämna oriktiga uppgifter. Frågan i målet blir därför om det finns någon risk för att han kan ha misstagit sig.
Såvitt avsåg åtalspunkten 1 fann tingsrätten att det inte kunde uteslutas att DH misstagit sig om vem det var han såg vid den aktuella tidpunkten, varför åtalet ogillades i den delen. Såvitt avsåg åtalspunkten 2 uttalade tingsrätten bl.a. följande. Har RH fört terrängfordon på Nolsivägen den 27 augusti 2011? RH har förnekat att han skulle ha fört en fyrhjuling på Nolsivägen vid denna tidpunkt. Han har vidare uppgett att det precis som vid det tidigare tillfället fanns flera andra personer som hade tillgång till hans fyrhjuling. DH har berättat att han den 27 augusti 2011 var ute och gick med sin hund längs Nolsivägen då han såg RH köra förbi honom på sin fyrhjuling. Precis som vid den tidigare beskrivna händelsen har det rört sig om ett snabbt händelseförlopp. Föraren av fyrhjulingen ska även ha burit mössa och hörselkåpor samt haft en hund framför sig på sittdynan. DH har dock beskrivit hur han och föraren nickat åt varandra, att avståndet dem emellan då inte var mer än 2-3 meter och att föraren inte heller bar några glasögon som skymde ansiktet. DH har även beskrivit hur han stod stilla då fyrhjulingen passerade och att det vid tillfället rådde fullt dagsljus. Tingsrätten finner att DH, med hänsyn till det korta avståndet, att föraren nickat åt honom samt att föraren ansikte inte skymdes, måste ha haft mycket goda möjligheter att se vem det var som körde fyrhjulingen. Det kan därför uteslutas att DH har misstagit sig om vem föraren var. Det saknas anledning att ifrågasätta DHs uppgifter och dessa ska därför läggas till grund för bedömningen. Genom vad DH berättat och övrig bevisning är det således styrkt att RH fört terrängfordon på Nolsivägen den 27 augusti 2011 utan att vara berättigad till det. RH ska därför dömas till ansvar för olovlig körning i enlighet med åtalspunkten 2.
Hovrättens beslut RH yrkade att hovrätten skulle meddela prövningstillstånd och ogilla åtalet. Som grund för prövningstillstånd åberopade han att det förelåg skäl för såväl ändrings- som granskningsdispens i hovrätten. Vidare åberopade han som ny bevisning i hovrätten vittnesförhör med sin sambo ÅJ, att höras om att vittnet DH haft en negativ hållning mot honom samt om hennes iakttagelser av hans klädsel till styrkande av att DHs uppgifter och iakttagelser kan vara påverkade av hans negativa hållning mot honom samt till styrkande av att den klädsel som uppgivits inte stämmer överens med den han har.
Sida 3 (6) Dnr
ÅM 2012/3155
Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd. Överklagandet till Högsta domstolen RH yrkar att Högsta domstolen ska meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten. Som skäl för prövningstillstånd åberopar han dels vad han tidigare åberopat i hovrätten samt att det till följd av ny bevisning finns skäl för resning i målet. RH åberopar därvid förhör med MK och dennes hustru till styrkande av att det i själva verket varit MK som fört fyrhjulingen vid den aktuella tidpunkten. Grunder Bestämmelserna om prövningstillstånd i hovrätt Enligt 49 kap. 12 § rättegångsbalken krävs prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom eller slutliga beslut, om inte annat är föreskrivet. I 49 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken stadgas att för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom i brottmål, såvitt avser annat än enskilt anspråk, krävs inte prövningstillstånd i andra fall än då den tilltalade genom domen som enda påföljd dömts till böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i sex månader. Enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken ska prövningstillstånd meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (ändringsdispens), det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens), det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). Bestämmelsen har en obligatorisk utformning, vilket innebär att prövningstillstånd ska ges på snart någon av dispensgrunderna är uppfylld (se prop. 2004/05:131 s. 184). Prövningstillstånd i Högsta domstolen Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken krävs prövningstillstånd för att Högsta domstolen ska pröva hovrättens dom eller slutliga beslut i mål eller ärende som väcks vid tingsrätt. Enligt 54 kap. 10 § första stycket 1 rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (prejudikatdispens). Prövningstillstånd får enligt 54 kap. 10 § första stycket 2 rättegångsbalken meddelas också om det finns synnerliga skäl för en sådan prövning, såsom att
Sida 4 (6) Dnr
ÅM 2012/3155
det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (extraordinär dispens). I propositionen till den nu aktuella bestämmelsen uttalades att utrymmet för prövningstillstånd vid sidan av prejudikatdispensen bör vara ytterst begränsat. De fall som kan komma i fråga är resningsfallen och därmed jämförbara mycket sällsynta situationer. Vidare angavs att prövningstillstånd bör kunna medges i den utsträckning som de extraordinära rättsmedlen kan tillämpas. Den närmare innebörd som resnings- och domvillogrunderna getts i praxis bör vara vägledande också inom den ordinära fullföljdens ram (se prop. 1971:45 s. 90 f.). Resning på grund av ny bevisning Resning till en tilltalads förmån får enligt huvudregeln i 58 kap 2 § 4 rättegångsbalken beviljas, om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s.k. tilläggsregeln). När det gäller huvudregeln uttalar Lars Welamson/Johan Munck att sannolikhetskravet inte hänför sig till ett visst rättsfaktum utan till en viss bedömning. Vad som skall prövas är vad utgången sannolikt skulle ha blivit om omständigheten eller beviset hade förebragts i rättegången. Welamson/Munck konstaterar att oriktig bevisvärdering i och för sig inte är resningsgrund och att det nya materialet alltså måste ha ett visst bevisvärde. Vidare måste det nya materialet sättas i relation till värdet av den tidigare förebragta bevisningen. Ju mera övertygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större krav måste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga (se Welamson/Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, Upplaga 4, 2011, s. 201). Syftet med tilläggsregeln var enligt förarbetena att, särskilt i grova brottmål, resning i enstaka fall skulle kunna beviljas ”även då de nya omständigheterna eller bevisen icke äro av den styrka att de sannolikt skulle ha lett till annan utgång i skuldfrågan men de likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om domens riktighet i detta avseende” (se Welamson/Munck, a.a., s. 203). Högsta domstolen har i flera resningsärenden uttalat, att mot bakgrund av det uppställda kravet på synnerliga skäl och med beaktande av att resning är ett extraordinärt rättsmedel, bör tilläggsregeln ges en restriktiv tillämpning och
Sida 5 (6) Dnr
ÅM 2012/3155
användas endast om de nya bevisen till följd av särskilda omständigheter är ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades skuld till brottet (se t.ex. NJA 1992 s. 625 och NJA 2007 N 32). Min bedömning RH har i Högsta domstolen åberopat förhör med MK och AKÖ som inte tidigare hörts i målet till styrkande av att det inte var han utan i själva verket MK som förde fyrhjulingen vid det aktuella tillfället. Förundersökningen har kompletterats med förhör med nyss nämnda personer och även med ett nytt förhör med DH. DH har i anmälan och förhör uppgett att han sett RH föra sin fyrhjuling omkring kl. 9.30 den 27 augusti 2011. MK har i förhör och i kompletterande skrift uppgett att han den 27 augusti 2011 lånat RHs fyrhjuling och att han disponerat denna mellan kl. 8-14 eller 15 den aktuella dagen. Han minns att det var just den dagen eftersom det var samma dag som det hölls en potatisfestival i Ammarnäs. DH har i kompletterande förhör uppgett att han vet vem MK är och hur denne ser ut och att han är helt säker på att det var RH och inte MK han såg vid det aktuella tillfället. Tingsrätten har vid sin prövning funnit att DHs uppgift om att det var RH som förde fyrhjulingen vid det aktuella tillfället är såväl trovärdig som tillförlitlig. Av utredningen framgår dock att det rört sig om ett snabbt händelseförlopp, att DH samtidigt som fyrhjulingen passerade honom måst ha särskild uppsikt över sin hund samt att den person som förde fyrhjulingen enligt DH hade både mössa och hörselkåpor på sig. Det kan heller inte uteslutas att DH först känt igen fyrhjulingen som RHs och därefter tagit för givet att det var han som förde den, vilket i sin tur kan ha påverkat tillförlitligheten av hans iakttagelser. Sammantaget går det därför inte att bortse ifrån möjligheten av att tingsrätten hade värderat tillförlitligheten av DHs uppgifter med större försiktighet om den bevisning som nu åberopas hade förebringats vid tingsrättens förhandling. Eftersom DHs uppgifter har varit helt avgörande för den fällande domen mot RH torde en mer försiktig bedömning av tillförlitligheten av hans uppgifter ha kunnat medföra att RH frikänts. Det ska här också påpekas att DH, enligt vad som angetts i tingsrättens anteckningar, hörts per telefon vid huvudförhandlingen vid tingsrätten. Då DHs uppgifter har varit helt avgörande för den fällande domen mot RH, kan lämpligheten av att höra DH per telefon sättas ifråga (jfr Högsta domstolens beslut den 18 april 2012 i mål Ö 1443-11 där telefonförhör vid tingsrätten med vittnen vars uppgifter varit av avgörande betydelse i målet ansetts innefatta ett sådant rättegångsfel att synnerliga skäl för att överklagandet skulle prövas av hovrätten förelåg).
Sida 6 (6) Dnr
ÅM 2012/3155
Mot bakgrund av ovanstående motsätter jag mig inte att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd och tillstånd till målets prövning i hovrätten. Bevisning Jag åberopar inte någon bevisning i Högsta domstolen
Kerstin Skarp My Hedström
Kopia till Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Umeå (AM-177372-11)
