Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen Chefsåklagaren Lars Persson
SVARSSKRIVELSE
Sida 1 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/3793
Ert datum
Er beteckning
2007-07-02
Ö 3716-06 Rotel 34
Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM
K ./. riksåklagaren ang. tillstånd till prövning i hovrätt av mål om förseelse mot yrkestrafikförordningen Högsta domstolen har förordnat att riksåklagaren ska inkomma med svarsskrivelse såvitt avser åtalspunkt 3. Jag vill anföra följande.
Inställning Jag bestrider Ks yrkande. Det finns enligt min uppfattning inte tillräckliga skäl för att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Bakgrund K åtalades för bl.a. förseelse mot yrkestrafikförordningen. Enligt åtalspunkt 3 hade han i egenskap av företrädare för ett taxiföretag, uppsåtligen eller av oaktsamhet, helt eller delvis underlåtit att förse sina taxiregistrerade fordon med väl synlig prisinformation i föreskriven omfattning när han bedrivit taxitrafik vid fem olika tillfällen i september 2003. Tingsrätten dömde K enligt åtalet i nu relevant avseende. Av tingsrättens dom framgår att det i målet aktuella företaget bedriver bussoch beställningstrafik med bussar och taxiregistrerade bilar. Företaget kör färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter. Det är inte fråga om någon ordinär taxiverksamhet utan körningar utförs efter avrop enligt avtal. Tingsrätten konstaterade att den trafik som är aktuell i målet utförts med taxiregistrerade bilar och är att betrakta som taxitrafik i yrkestrafiklagens mening. Härigenom ska enligt tingsrätten de regler och krav som gäller för taxitrafik även gälla för det i målet aktuella företaget även om det inte kör taxi i vardaglig mening. Endast i de fall dispens erhållits kan vissa skyldigheter för tillståndshavare bortfalla. Någon dispens har inte meddelats. För taxitrafik ställs det krav på prisinformation i bilarna som ska vara synlig såväl utifrån som inne i bilen. Det är enligt tingsrättens mening tillståndshavarens skyldighet att uppfylla detta krav och det ställs höga krav på denne att hålla sig informerad om vilka krav som ställs på de yrkestrafikregistrerade fordonen. Tingsrätten finner att K därför inte kan undgå ansvar för den aktuella bristen på fordonen. Postadress
Gatuadress
Telefon
Box 5553 114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr.
08 - 453 66 00
E-post
Telefax
Webbadress
08 – 453 66 99
www.aklagare.se
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 2 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/0978
Efter att K överklagat tingsrättens dom beslutade hovrätten att inte meddela prövningstillstånd. K har överklagat hovrättens beslut. I överklagandet konstaterar K att företaget inte bedriver taxiverksamhet i traditionell mening utan samtliga köruppdrag är förbeställda och utförs mot ett förutbestämt pris. Enligt Vägverkets föreskrifter om taxitrafik VVFS 1999:177 p. 3.2.3. behöver tariff som genom skriftligt avtal uteslutande används för viss kund eller passagerarkategori inte redovisas. Företaget tillämpar endast sådana tariffer. Enligt K har han därför inte haft att tillse att företagets bilar varit försedda med prisinformation. K hävdar vidare att syftet med reglerna om prisinformation är att tillgodose kundens behov. Eftersom priserna i samtliga fall är förutbestämda finns det enligt K ingen praktisk nytta för kunden med prisinformation. Tingsrätten har genom sin strikta tilllämpning av reglerna dömt i strid med lagens syfte. Med hänsyn härtill har K inte förfarit oaktsamt. När det gäller frågan om prövningstillstånd har K anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att det klargörs hur de aktuella reglerna ska tilllämpas när det inte är fråga om taxiverksamhet i traditionell mening utan endast om beställningstrafik där samtliga relevanta uppgifter, bl.a. priset, är kända på förhand och till och med avtalade.
Grunder Reglerna Enligt 1 kap. 3 § yrkestrafiklagen (1998:490) förstås med taxitrafik sådan yrkesmässig trafik för persontransporter med personbil eller lätt lastbil som inte är linjetrafik. Avregleringen av taxinäringen i slutet av 1980-talet innebar bl.a. att taxesättningen blev fri. I samband med avregleringen och även senare har i lagstiftningssammanhang diskuterats om vissa typer av taxitrafik ska särregleras. Det har främst gällt frågan om ett krav på taxameter ska gälla för den s.k. hyrverkstrafiken men även skolskjutstrafik och sjuktransporter har nämnts. Sålunda uttalades i propositionen 1987/88:50 Trafikpolitiken inför 1990-talet att taxameter inte behövs vid vissa typer av hyrverkstrafik och inte heller vid kontrakterade skolbarnstransporter. Sistnämnda transporter konstaterades i regel ske enligt avtal med angiven kilometerersättning (s. 281). Trots detta har varken hyrverks- eller skolskjutstrafiken undantagits från taxameterkravet. I stället finns det möjlighet att i vissa fall göra undantag från kravet. Denna lagstiftningsmetod valdes utifrån utgångspunkten att minska utrymmet för särregler och förenkla förfarandet (se prop. 1997/98:63, s. 99 f).
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 3 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/0978
Av 2 kap. 19 § första stycket yrkestrafiklagen framgår att den som har tillstånd för taxitrafik är skyldig att före färden genom lämpliga åtgärder låta passagerarna få kännedom om den taxa som han tillämpar. Enligt bestämmelsens andra stycke ska taxan vara uppbyggd så att priset för transporten dels enkelt kan bedömas före färden, dels med kännedom om körd sträcka och nyttjad tid enkelt kan beräknas efter färden. I propositionen till den nu gällande yrkestrafiklagen uttalas i författningskommentaren avseende 2 kap. 19 § att bestämmelsen i första stycket i stort motsvarar 14 § i 1988 års yrkestrafiklag (se prop. 1997/98:63, s. 126). Av propositionen till sistnämnda lag uttalas i specialmotiveringen till 14 § att det är ett konsumentintresse att taxan är känd före färden och att den inte kan ändras under denna. Vidare uttalas att passageraren lämpligen kan få kännedom om taxan genom att uppgift om denna anslås på ett tydligt sätt i fordonet. Den anges också kunna meddelas på annat lämpligt sätt, t.ex. genom en beställningscentral (se prop. 1987/88:78, s. 52 f). Enligt 8 kap. 1 § yrkestrafiklagen får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från lagen. Enligt 8 kap. 2 § 1 yrkestrafiklagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om taxitrafik såvitt gäller bl.a. prisinformation. Enligt 7 kap. 4 § yrkestrafikförordningen ska vad som sägs om taxans uppbyggnad i yrkestrafiklagen och i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte gälla sådana transporter där avtal om taxitrafik, genom upphandling eller på liknande sätt, ingåtts enligt andra villkor. Av 11 kap. 1 § andra stycket 2 yrkestrafikförordningen (1998:779) framgår att Vägverket får meddela föreskrifter om prisinformation i taxitrafik. Av 11 kap. 5 § första stycket 1 yrkestrafikförordningen framgår att Vägverket, om det finns särskilda skäl, i vissa fall får medge undantag från föreskrifterna i 2 kap. 19 § om prisinformation och om taxans uppbyggnad. Vägverkets föreskrifter om taxitrafik VVFS 1999:177 avsåg bl.a. prisinformation. Dessa föreskrifter ersattes år 2006 av VVFS 2006:85. Bestämmelserna om prisinformation i 2006 års föreskrifter överensstämmer i sak med de bestämmelser i 1999 års föreskrifter som redovisas i det följande. Av VVFS 1999:177 p. 3.1.1 framgick att taxifordon skulle vara försett med väl synlig prisinformation såväl i som utanpå fordonet. Enligt p. 3.2 skulle prisinformationen innehålla ordet ”PRISINFORMATION”, taxiföretagets namn, adress och telefonnummer och redovisning av samtliga nyttjade tariffer. Om
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 4 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/0978
taxiföretaget tillämpade fasta priser fick hänvisning göras till skriftlig information som tillhandahölls av taxiföraren. Vidare framgick att tariff som genom skriftligt avtal uteslutande användes för viss kund eller passagerarkategori inte behövde redovisas. Nämnas bör också att Vägverket enligt p. 5.2 prövade frågor om undantag från föreskrifterna. Straffbestämmelsen återfinns i 9 kap. 5 § yrkestrafikförordningen. Här framgår att tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 11 kap. 1 § 2 döms till penningböter. Min bedömning Färdtjänst, skolskjutsar och sjuktransporter utgör tveklöst taxitrafik i den mening som avses i 1 kap. 3 § yrkestrafiklagen. Det i målet aktuella företaget har således att följa de regler som gäller för taxitrafik. Hit hör bl.a. de i det föregående redovisade reglerna om prisinformation. Av reglerna följer att företagets bilar ska vara försedda med prisinformation. Vad som i reglerna sägs om taxans uppbyggnad gäller dock inte den aktuella typen av avtalsstyrd taxitrafik. K har emellertid invänt att det eftersom priserna alltid är förutbestämda inte finns någon praktisk nytta eller behov för kunden med prisinformation. Att tillämpa reglerna på det sätt tingsrätten gjort skulle därför strida mot lagstiftningens syfte. K hävdar vidare att enligt Vägverkets föreskrifter behöver tariff som genom skriftligt avtal uteslutande används för viss kund eller passagerarkategori inte redovisas. Eftersom företaget endast tillämpar sådana tariffer har företagets bilar inte behövt vara försedda med prisinformation. K anser sig i vart fall inte ha förfarit oaktsamt. Som framgått i det föregående har lagstiftaren valt en enhetlig reglering med få särregler. Regeringen har i 7 kap. 4 § yrkestrafikförordningen föreskrivit undantag från vad som i yrkestrafiklagen sägs om taxans uppbyggnad. Undantaget är emellertid begränsat till vad som sägs i 2 kap. 19 § andra stycket om taxans uppbyggnad och avser därför inte den grundläggande skyldigheten att lämna prisinformation vilken framgår av första stycket. Om regeringens avsikt varit att undanta sistnämnda skyldighet hade bestämmelsen utformats så att detta tydligt framgått. Det i målet aktuella företaget har haft möjlighet att enligt 11 kap. 5 § första stycket 1 yrkestrafikförordningen hos Vägverket ansöka om undantag från föreskriften i 2 kap. 19 § yrkestrafiklagen om prisinformation. Så har inte skett. Företaget har därför, även om det inte varit fråga om taxitrafik i vardaglig mening, varit skyldigt att lämna prisinformation till sina kunder. Som tingsrätten uttalar måste det ställas höga krav på den som innehar trafiktillstånd när det gäller att hålla sig informerad om vilka krav som ställs på de yrkestrafikregistrerade fordonen. I sammanhanget kan nämnas att vid till-
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 5 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/0978
ståndsprövning ska enligt 2 kap. 8 § första stycket yrkestrafiklagen kravet på yrkeskunnande anses uppfyllt av den som har godkänts vid ett skriftligt prov som anordnats av Vägverket. Enligt andra stycket ska provet avse de kunskaper som en tillståndshavare bör ha i fråga om främst, bl.a., rättsregler. Om en tillståndshavare är osäker om vad som gäller kan denne alltid vända sig till Vägverket för att reda ut begreppen. K måste enligt min mening anses ha handlat med straffbar oaktsamhet.
Frågan om prövningstillstånd Prövningstillstånd i hovrätt Enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken får prövningstillstånd meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, om anledning förekommer till ändring i det beslut tingsrätten kommit till eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet. Ks överklagande aktualiserar frågan om hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd med stöd av regeln om prejudikatdispens. Enligt min uppfattning föreligger inte skäl för meddelande av prejudikatdispens eller extraordinär dispens. I kommentaren till rättegångsbalken konstaterar Fitger att det inte är helt ovanligt att Högsta domstolen – sedan en part överklagat ett beslut av hovrätten genom vilket prövningstillstånd inte meddelats – beslutar om prejudikatdispens. Enligt Fitger förutsätter detta formellt sett att det finns ett prejudikatintresse som hänför sig till själva tillståndsprövningen i hovrätten. Praktiskt sett kan Högsta domstolen emellertid, för att systemet ska fungera, sägas ge ändringsdispens i de fall där den finner att hovrätten bort meddela en prejudikatdispens (se Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 49 kap. 14 §). Som framgått i det föregående anser jag att tingsrättens dom är riktig. Denna bedömning är i och för sig inte självklar. Rättsläget är emellertid enligt min mening inte så osäkert att det i sig motiverar meddelande av prejudikatdispens. Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum i Malmö har ett särskilt ansvar för metodutveckling när det gäller bl.a. brott mot yrkestrafiklagstiftningen. Enligt Utvecklingscentrum Malmö torde den i målet aktuella rättsfrågan sällan aktualiseras. En prövning av Ks överklagande skulle därför vara av begränsad betydelse för domarnas och åklagarnas operativa arbete. Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns tillräckliga skäl för att meddela prövningstillstånd i hovrätten.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 6 (6)
Datum
Dnr
2007-10-12
ÅM 2007/0978
Prövningstillstånd i Högsta domstolen Det finns enligt min uppfattning inte heller skäl för Högsta domstolen att meddela prövningstillstånd när det gäller frågan om tillstånd till prövning av målet i hovrätten.
Övrigt När det gäller bötesbrott framgår av 35 kap. 6 § 1 brottsbalken att påföljd inte får ådömas sedan det förflutit fem år sedan brottet begicks. I brottsbalkskommentaren uttalas att bestämmelserna om absolut preskription också gäller för högre rätt. Om någon har dömts i lägre rätt inom den föreskrivna preskriptionstiden men denna har gått ut när högre rätt meddelar dom ska alltså ansvarsyrkandet lämnas utan bifall (se Brottsbalken – En kommentar på Internet, 35 kap. 6 §). Avslutningsvis noteras att de förseelser som K dömts för är begångna i september 2003 varför absolut preskription inträder i september 2008.
Guntra Åhlund
Lars Persson
Kopia till: Utvecklingscentrum Malmö Åklagarkammaren i Uddevalla (E7-14-385-04)
