Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen Chefsåklagaren Lars Persson
SVARSSKRIVELSE
Sida 1 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
Ert datum
Er beteckning
2009-05-06
Ö 1613-09 Rotel 22
Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM
V ./. riksåklagaren ang. tillstånd till prövning i hovrätt av mål om dispens från näringsförbud Högsta domstolen har förordnat att riksåklagaren ska inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande.
Inställning Jag bestrider Vs yrkande. Det finns enligt min uppfattning inte skäl att meddela tillstånd till målets prövning i hovrätten.
Bakgrund Näringsförbudsdomen Tingsrätten dömde den 9 april 2008 V och en medtilltalad för bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. V hade i mars 2008 dömts för bedrägeri, försök till bedrägeri, brukande av falsk urkund och dopningsbrott till villkorlig dom och dagsböter. Tingsrätten förordnade att den i mars månad utdömda villkorliga domen även skulle avse den nya brottsligheten. Den villkorliga domen förenades med samhällstjänst i 70 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle straffets längd ha bestämts till två månader. I domen meddelades V näringsförbud under en tid av tre år. Domen avseende bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll avsåg att V och den medtilltalade i egenskap av bolagsmän i ett handelsbolag uppsåtligen åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att underlåta att under år 2005 löpande bokföra uppkomna affärshändelser. Handelsbolagets verksamhet bestod av byggnads- och plåtarbeten. I påföljdsdelen konstaterades att V två gånger tidigare dömts för bokföringsbrott. I mars 2002 dömdes han för gärningar begångna under perioden 1999-2000. V dömdes vidare i november 2003 för gärningar begångna under 2001. När det gäller frågan om näringsförbud uttalade tingsrätten följande.
Postadress
Gatuadress
Telefon
Box 5553 114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr.
08 - 453 66 00
E-post
Telefax
Webbadress
08 - 453 66 99
www.aklagare.se
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 2 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
V döms nu för tredje gången för bokföringsbrott, som inte är ringa. Det får därför anses påkallat att näringsförbud meddelas. Tingsrätten delar uppfattningen att näringsförbudet ska gälla i tre år. V har, enligt egen uppgift, inte bedrivit någon näringsverksamhet de senaste åren. Det saknas därför anledning att förordna om tid för avveckling av näringsverksamhet.
Tingsrättens dom har vunnit laga kraft.
Besluten i frågan om dispens från näringsförbudet V yrkade att tingsrätten skulle bevilja honom dispens från näringsförbudet för att han skulle kunna arbeta som anställd i sin hustrus enskilda firma Plåt o Bygg i S. Tingsrätten beslutade den 4 mars 2009 att lämna Vs dispensansökan utan bifall. Beslutet motiverades enligt följande. Enligt 19 § lagen (1986:436) om näringsförbud får rätten meddela den som har näringsförbud dispens från förbudet att vara anställd i en näringsverksamhet som drivs av närstående. För att dispens från näringsförbud ska få beviljas fordras att det finns särskilda skäl. Med detta avses dels att det föreligger någon sådan omständighet som gör det motiverat att inskränka näringsförbudets verkan i visst hänseende, dels att det föreligger sådana omständigheter i det enskilda fallet som gör att risken för överträdelse av näringsförbudet är liten. Särskilda skäl kan också föreligga om ett undantagslöst förbud på grund av speciella omständigheter skulle framstå som orimligt. Vid prövning av om dispens enligt 19 § har tingsrätten främst att ta ställning till huruvida man kan befara att den som har näringsförbud faktiskt kommer att leda den verksamhet där han vill bli anställd. V har uppgett att han inte kan få någon annan anställning än den hos sin hustru på grund av att många företag inom branschen inte har anställda. Av utredningen i ärendet framgår emellertid att V har arbetat som anställd i det av hustrun ägda företaget sedan år 2006. Det har således inte ens påståtts att han aktivt skulle ha sökt andra anställningar. Brotten, som föranlett näringsförbudet, har ägt rum i samma bransch som den Vs hustru nu driver rörelse i. I ärendet har vidare framkommit att V trots meddelat näringsförbud har arbetat som anställd i närståendes firma. Det går mot bakgrund av detta inte att fastslå att risken för att V återigen skulle bryta mot näringsförbudet som liten eller att förbudet på grund av särskilda skäl skulle framstå som orimligt. Sammantaget anser tingsrätten därför att det saknas förutsättningar att bevilja V dispens från näringsförbudet.
Efter att V överklagat beslutade hovrätten den 30 mars 2009 att inte meddela prövningstillstånd.
Överklagandet till Högsta domstolen V har överklagat hovrättens beslut. I överklagandet hävdar V att det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten kommit till. Vidare uttalas att praxis kring dispensfrågor är mycket sparsam, om alls förekommande, att dispensreglerna är viktiga och att omständigheterna i målet tjänar ut-
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 3 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
märkt för en prövning av överrätt. V anser därför att det även är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen prövar hans överklagande. V uttalar att det inte enligt lagtexten i 19 § näringsförbudslagen krävs särskilda skäl för dispens. Detta krav togs bort på förslag från Lagrådet. Ändringen var av saklig karaktär. Enligt V har han sedan 2006 varit anställd i sin hustrus enskilda firma. Han befattar sig inte längre med det han inte klarar av, pappersarbete. All redovisning och bokföring sköts med hjälp av en skatte- och redovisningskonsult. Firman har inget med hans tidigare verksamhet att göra. V bor med sin hustru och tre barn. Härutöver har han ytterligare några barn. V har därför en avsevärd försörjningsbörda. På grund av den rådande lågkonjunkturen kommer det inom överskådlig tid inte att finnas någon anställning inom bygg- och plåtbranschen som V kan söka. V har i alla fall inte sett att det finns några anställningar att söka. Enligt V finns det fortfarande rätt gott om mindre reparations- och renoveringsarbeten. Det s.k. ROT-avdraget gör att framtidsavsikterna är hyggliga. Branschen domineras dock av småföretagare som inte anställer personal utan vid behov av hjälp anlitar andra småföretagare. Om V inte får dispens kommer han att tvingas ut i arbetslöshet och bidragsberoende. Verkligheten i dag är sådan att näringsförbudet i praktiken innebär ett yrkesförbud för V.
Vs tidigare rörelse Som nämnts avser den dom genom vilken V ålades näringsförbud bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Brotten begicks i ett handelsbolag verksamt inom bygg- och plåtbranschen. Bolaget försattes i konkurs den 12 januari 2007. I förvaltarberättelsen har som dag för konkursansökan noterats den 1 november 2006. Vidare framgår att handelsbolaget haft en heltidsanställd och därutöver anställt snickare och plåtslagare vid behov. Som mest hade bolaget fyra anställda samtidigt. Bolaget lade ned all verksamhet i juni-juli 2006 (tab 6, s. 99 ff). Vid det förhör som hölls med V under förundersökningen i brottmålet uppgav han att det var han som samlade verifikationerna i bolaget och att han till slut anlitade skatte- och redovisningskonsulten AR för att upprätta bolagets bokföring (tingsrättens mål B 1349-07, ab. 6, s. 131 ff).
Vs hustrus enskilda firma Av det registreringsbevis för enskild näringsidkare som V gav in till tingsrätten vid sin ansökan om dispens från näringsförbudet framgår att Vs hustrus enskilda firma registrerades hos Bolagsverket den 6 december 2006. I beviset har
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 4 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
vidare antecknats att verksamheten ska avse plåtslageri och byggbranscharbeten (tingsrättens ärende Ä 5925-08, ab. 5). I protokollet över det förhör som den 5 april 2007 hölls med V under förundersökningen i brottmålet har noterats att han uppgett följande angående hustruns firma (tingsrättens mål B 1349-07, ab. 6, s. 134). Numera har han AR som bokförare i hans hustrus enskilda firma. Han är även kontaktperson till skatt när det gäller skattedeklarationer så att nu skall det fungera. Han är medhjälpande make i sin hustrus firma nu. De har haft den här firman i tre eller fyra månader. Den blev registrerad i november förra året men har inte varit aktiv förrän de senaste månaderna. Hans hustru har vikariat vid sidan om firman. Hon hoppar in som vikarie på olika daghem. Hans hustru J lär sig efterhand i firman. Hon har utbildning från gymnasiet inriktad på lite ekonomi, så hon är intresserad av detta. Hon sköter kundkontakterna i firman och lär sig efter hand att räkna på arbeten. Han lär upp henne och hon lämnar även offerter och sköter alla kontakter med AR så hon sköter allt det kamerala i firman så att Attila själv behöver bara arbeta faktiskt. Han tycker att detta är jätteskönt. Det är så här han vill ha det. Han vill att företaget ska skötas ordentligt.
Grunder Den rättsliga regleringen Prövningstillstånd i hovrätt Den 1 november 2008 trädde en rad ändringar i rättegångsbalken i kraft. Bl.a. ändrades bestämmelsen i 49 kap. 14 § om de förutsättningar som gäller för en hovrätts beslut om prövningstillstånd. Enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken ska prövningstillstånd numera meddelas om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (ändringsdispens), det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens), det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens), eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens). V påstår att hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd med stöd av antingen regeln om ändringsdispens eller regeln om prejudikatdispens. Av förarbetena till 1993 års utvidgning av kravet på prövningstillstånd i hovrätt och avgöranden från Högsta domstolen framgick att det för ändringsdispens inte krävdes att hovrätten var övertygad om att tingsrättens avgörande var oriktigt, utan det var tillräckligt att det fanns utrymme för tvivel om riktigheten av tingsrättens bedömning av rätts- eller bevisfrågorna. Se i detta avseende Fitger, Rättegångsbalken, En kommentar på Internet, 49 kap. 14 §, prop. 1992/93:216,
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 5 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
s. 45 ff samt rättsfallen NJA 1997 s. 41, 2002 s. 35, 2002 s. 133 och 2004 s. 400. Den centrala dispensgrunden, ändringsdispensen, har ändrats per den 1 november 2008. I propositionen uttalades i detta avseende bl.a. följande (prop. 2004/05:131, s. 185). .-.-.- Svea hovrätt har ställt frågan om avsikten endast är att på ett klarare sätt ge uttryck för vad som får anses vara gällande rätt eller om man vill åstadkomma en längre gående förändring. Enligt regeringen innebär förslaget i promemorian en anpassning av lagtexten till den uppfattning om gällande rätt som kom till uttryck vid 1993 års prövningstillståndsreform (se prop. 1992/93:213 s. 45 f., 53 och 57). Med den lydelse av tillståndsgrunden som föreslås i promemorian uppnås en större överensstämmelse med den generösa tillämpning som reglerna enligt regeringens mening bör ha. Det innebär att alla avgöranden som bedöms som tveksamma ska tas upp till fullständig prövning. Med en sådan ändring torde följa att även de mål som i dag omfattas av systemet med prövningstillstånd kommer att beviljas prövningstillstånd i något större utsträckning än nu.
I kommentaren till rättegångsbalken konstaterar Fitger att det inte är helt ovanligt att Högsta domstolen – sedan en part överklagat ett beslut av hovrätten genom vilket prövningstillstånd inte meddelats – beslutar om prejudikatdispens. Enligt Fitger förutsätter detta formellt sett att det finns ett prejudikatintresse som hänför sig till själva tillståndsprövningen i hovrätten. Praktiskt sett kan Högsta domstolen emellertid, för att systemet ska fungera, sägas ge ändringsdispens i de fall där den finner att hovrätten bort meddela en prejudikatdispens (se Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 49 kap. 14 §). Närståendeförbudet Bestämmelsen Enligt 7 § första stycket lagen (1986:436) om näringsförbud får den som är underkastad näringsförbud inte vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående till honom. Av paragrafens andra stycke framgår att den som är underkastad näringsförbud inte heller får vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden. Förarbetena I propositionen till den nu aktuella paragrafen i näringsförbudslagen uttalades bl.a. följande (prop. 1985/86:126, s. 83). Kommittén konstaterar att det ofta har funnits anledning att misstänka att meddelade näringsförbud har överträtts. Åtal har dock på grund av bevissvårigheterna väckts i bara mycket få fall. Av särskild betydelse är enligt kommittén de fall där den person som har fått näringsförbud är verksam i en rörelse som - enligt vad som uppges - leds av en närstående, t.ex. make, sambo eller barn. De undersökningar kommittén har gjort visar att det är mycket vanligt att den som har
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 6 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
meddelats näringsförbud tar anställning hos en närstående. Särskilt vanligt är det att en man med näringsförbud anställs av sin hustru i en verksamhet som i mycket liknar den gamla. Man kan inte undgå misstanken, anför kommittén, att anställningsförhållandet i ett sådant fall ofta är en skenkonstruktion och att mannen, liksom tidigare, leder verksamheten. Kommittén framhåller att en effektivare tillsyn kan vara ett sätt att komma till rätta med problemen. Ett annat sätt är att införa regler som försvårar eller förhindrar överträdelser. Kommittén anser att båda metoderna bör användas. Det är enligt kommittén inte realistiskt att räkna med att en bättre tillsyn är tillräcklig för att lösa problemen. Den föreslår därför att en person som har fått näringsförbud inte skall få vara anställd i ett företag som drivs eller leds av make, sambo, barn, förälder eller syskon.
Departementschefen delade kommitténs uppfattning att man i syfte att effektivisera systemet med näringsförbud borde införa bestämmelser som minskar möjligheterna för en person som fått näringsförbud att överträda eller kringgå förbudet. Reglerna borde ta sikte på de fall där den som har näringsförbud är verksam tillsammans med en närstående. Departementschefen uttalade vidare att för att närståendeförbudet ska fylla sitt syfte bör det innebära att den som har fått förbud i princip är förhindrad till varje slag av mera permanent inblandning i en närståendes företag. Han bör således inte få vara anställd i företaget. Han bör inte heller få tjänstgöra som konsult för företaget eller ta emot återkommande uppdrag av något annat slag. Den som har meddelats näringsförbud bör vidare på motsvarande sätt vara förhindrad att vara verksam i det eller de företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosättanden som legat till grund för näringsförbudet. När det gäller närståendeförbudet uttalade departementschefen vidare följande (a. prop., s. 83 f). En regel av det slag som nu är i fråga går längre än att bara gälla näringsförbud i egentlig mening, d.v.s. avse rätten att driva näringsverksamhet. Den innebär att också anställningar i befattningar som inte innebär att vederbörande utövar ledningen av en näringsverksamhet blir förbjudna. Jag anser den ändå motiverad med hänsyn till de starka misstankar som yppats om att det är just genom anställningar av nu berört slag som meddelade näringsförbud främst kringgås. De överträdelser som sker blir sällan beivrade på grund av bevissvårigheterna, något som kan undergräva respekten för näringsförbudet som instrument mot ekonomisk brottslighet. Ett närståendeförbud av det slag som jag nu föreslår kan dock i vissa fall tänkas vara onödigt vittgående. Det får ankomma på domstolen att vid en dispensprövning överväga vilka undantag som kan vara befogade med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. i syfte att förhindra att ett näringsförbud i praktiken kommer att fungera som ett yrkesförbud. Jag återkommer längre fram till hur en dispensregel bör utformas (avsnitt 4.4.7).
I specialmotiveringen till 7 § första stycket näringsförbudslagen konstaterades att den som meddelats förbud inte får vara anställd i exempelvis ett aktiebolag
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 7 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
där en närstående sitter i styrelsen. Ett sådant förbud angavs ibland kunna framstå som alltför strängt, t.ex. om det rör sig om en underordnad ställning i ett stort börsnoterat aktiebolag. I ett sådant fall kan en dispens te sig befogad (a. prop., s. 167). Dispens från näringsförbud Bestämmelsen Enligt 19 § näringsförbudslagen får den som är underkastad näringsförbud medges dispens för att bl.a. driva en näringsverksamhet eller inneha en anställning. Rätten får föreskriva vad den som medges dispens har att iaktta då denna utnyttjas. Förarbetena I propositionen till näringsförbudslagen betonade departementschefen att bakgrunden till näringsförbudet (de grova åsidosättandena) liksom förbudets syften (i första hand att undanröja en skadehärd) måste bilda utgångspunkt för bedömningen av om dispens alls ska beviljas och hur den ska avgränsas. Frågan huruvida i ett visst fall dispens ska ges och vilken omfattning dispensen ska ha angavs ha ett nära samband med förutsättningen för näringsförbud, nämligen att det är påkallat från allmän synpunkt. Dispens ska således inte alls beviljas om det finns skäl att befara att vederbörande kommer att göra sig skyldig till oegentligheter i den verksamhet som dispensen ska avse. Enligt departementschefen bör det därför knappast kunna bli aktuellt att undanta den verksamhet i vilken merparten av de oegentligheter har förekommit som legat till grund för förbudet. Dispens ska heller inte ges om vederbörande har möjlighet att försörja sig även utan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mot en sådan. Om dispens bedöms kunna komma i fråga, kan det ofta finnas skäl att göra denna förhållandevis snäv och preciserad. Departementschefen uttalade att som förutsättning för dispens bör i lagtexten anges att det ska föreligga särskilda skäl (a. prop., s. 95 f). I lagförslaget vid specialmotiveringen till 19 § första stycket angavs att det för att dispens ska få beviljas fordras att det finns särskilda skäl. Detta angavs i första hand avse dels att det föreligger någon omständighet som gör det motiverat att inskränka näringsförbudets verkan i visst hänseende, dels även att det föreligger sådana omständigheter i det individuella fallet som gör att risken för oegentligheter eller överträdelse av näringsförbudet är liten. Särskilda skäl angavs också kunna föreligga om ett undantagslöst förbud på grund av speciella omständigheter skulle framstå som orimligt. Vidare uttalades att när någon söker dispens för att få driva viss näringsverksamhet, eller för att få ha en sådan ställning eller ett sådant aktieinnehav som förbjuds enligt 6 §, bör det normalt krävas att det är fråga om en rörelse där riskerna för nya åsidosättanden är mycket små. Detta angavs kunna vara fallet om de tidigare oegentligheterna har förekommit i en helt annan verksamhet och den rörelse för vilken dispens
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 8 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
söks inte alls har varit berörd. Det bör däremot knappast komma i fråga att ge någon dispens från förbudet i 6 § kombinerad med en dispens från förbudet i 7 § för verksamhet i en rörelse där vederbörande tidigare har gjort sig skyldig till betydande oegentligheter. Vidare uttalades följande (a. prop. s. 180 f). Ibland kan det å andra sidan vara särskilt motiverat med dispens, nämligen om ett näringsförbud annars i praktiken skulle komma att innebära ett yrkesförbud. Detta blir effekten om den som är underkastad näringsförbud inte har någon möjlighet att fortsätta att utöva sitt yrke som anställd. En sådan risk kan föreligga bl.a. när det gäller jordbrukare liksom vissa av de s.k. fria yrkesutövarna (musiker, konstnärer, tandläkare m.fl.). Om någon söker dispens enbart från närståendeförbudet eller från förbudet att vara verksam i den tidigare rörelsen i 7 § får bedömningen bli en delvis annan, eftersom en sådan dispens inte i sig ger vederbörande rätt att driva näringsverksamhet eller inneha en sådan befattning m.m. som anges i 6 §. Av intresse vid prövningen bör därför inte i första hand bli i vad mån man kan befara åsidosättanden av sådant slag som anges i 1 och 2 §§, utan i stället om man kan befara att förbudet kommer att överträdas eller ej, alltså om det kan antas att den som har näringsförbud faktiskt kommer att leda den verksamhet där han vill bli anställd. När dispens beviljas från förbudet att ta anställning hos närstående eller i den tidigare rörelsen, kan det vara lämpligt att den verksamhet för vilken dispensen gäller preciseras närmare. Någon generell dispens från förbudet enligt 7 § bör inte komma i fråga. Om en dispens bara avser närståendeförbudet eller förbudet att vara verksam i den tidigare rörelsen, synes det också lämpligt att det i domen anges att dispensen inte innebär något undantag från förbudet att leda näringsverksamhet.
Lagrådet konstaterade att dispensreglerna har en viktig plats i lagförslaget eftersom de öppnar möjligheter att korrigera onödigt hårda konsekvenser av reglerna i 6 och 7 §§ om verkan av näringsförbud. Vidare uttalades att det i vissa av de situationer som kan komma i fråga lär bli något oegentligt att tala om att det finns ”särskilda skäl” för ett undantag. Realiteten blir snarast att ett visst uppdrag, t.ex. ledamot i en bostadsrättsförening, framstår som alltför bagatellartat för att behöva uteslutas. Lagrådet förordade därför att den inledande bisatsen i 19 § skulle utgå (a. prop., s. 198 f). Vid anmälan av Lagrådets yttrande uttalade föredragande departementschefen, utan ytterligare kommentarer, att han kunde ansluta sig till vad Lagrådet hade anfört om utformningen av 19 § näringsförbudslagen. Regeringen anslöt sig till föredragandens överväganden och beslutade att genom proposition föreslå Riksdagen att anta de förslag som föredraganden hade lagt fram (a. prop., s. 208 och 210). Doktrinen I kommentaren till näringsförbudslagen konstaterar Bo Svensson att även om dispens från näringsförbud kan meddelas utan särskilda skäl, ligger det i sakens natur att något skäl måste föreligga för dispens. De synpunkter som lämnas i
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 9 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
lagrådsremissen borde därför vara giltiga även sedan lagtexten modifierats (Svensson, Bo, Näringsförbud – Kommentar till lagen om näringsförbud, 1986, s. 99 f). Praxis I RH 2008:63 dömde hovrätten den tilltalade för grovt skattebrott, bokföringsbrott, grovt brott, och försvårande av skattekontroll, grovt brott, till tio månaders fängelse. Brotten var begångna i ett handelsbolag, i vilket den tilltalade var bolagsman, som drev restaurangrörelse. Samtidigt förordnades om näringsförbud för en tid av tre år. Hovrätten medgav den tilltalade dispens från näringsförbudet på så sätt att han tilläts att arbeta som anställd i handelsbolaget; dock inte med bolagets ledning och ekonomiska skötsel. Dispensbeslutet motiverades på följande sätt. Det ligger naturligtvis i sakens natur att en dispens inte bör underminera själva syftet med näringsförbudet. Av ovan nämnda förarbeten framgår att avgörande synes vara, vid fall av dispens från närståendeförbudet, huruvida den som har näringsförbud faktiskt kommer att leda den verksamhet där han vill bli anställd. Av utredningen i målet framgår att Z.H.J. inte har arbetat i handelsbolaget, som numera ägs av hustrun och en son, sedan tingsrättens dom. Han har uppgett sig inte må väl av att inte arbeta, särskilt som hustrun har problem med hälsan. Uppenbarligen har han inte lyckats skaffa sig arbete på annat håll. Mot denna bakgrund framstår näringsförbudet som opåkallat strängt. Z.H.J. bör således beredas tillfälle att som anställd arbeta i handelsbolaget - t.ex. som kock - förutsatt att han inte leder det eller på annat sätt deltar i den ekonomiska skötseln.
I Karnov, Elektroniska versionen, hänvisas under 19 § näringsförbudslagen, not 47, till ett icke refererat hovrättsavgörande. Hovrätten dömde den tilltalade för bl.a. grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i två år sex månader. I samband härmed ålades den tilltalade näringsförbud för en tid av fem år. Den tilltalade yrkade att han skulle beviljas dispens från näringsförbudet för att kunna anställas i sin hustrus aktiebolag som drev solarierörelse. Hovrätten fann inte skäl att medge dispens och motiverade sitt beslut enligt följande (Hovrättens över Skåne och Blekinge, avd. 1, dom den 6 juli 1998 i mål B 79-98). P har genom hovrättens dom den 16 februari 1996 dömts för omfattande och allvarlig ekonomisk brottslighet till fängelse två år och sex månader och i samband därmed ålagts näringsförbud under maximal tid enligt då tillämplig lagstiftning. Han har också år 1992 dömts till ett års fängelse för grovt skattebedrägeri. Brotten, som föranlett näringsförbudet, har ägt rum i samma slags bransch som den P:s hustru nu driver rörelse i om än i blygsam omfattning och utan anställda. Med hänsyn till P:s tidigare erfarenheter och stora branschvana kan en anställning i hustruns rörelse därför antas leda till att han blir den som i praktiken får den ledande ställningen i verksamheten. Under alla förhållanden är svårigheterna att kontrollera att detta inte blir fallet eller att dispensvillkor om begränsade arbetsuppgifter efterlevs så stora att dispens för anställning i hustruns företag inte kan medges.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 10 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
Min bedömning Ändringsdispens Tingsrätten uttalar att det för att dispens från näringsförbud ska få beviljas fordras att det finns särskilda skäl. Därefter redovisas kort, med utgångspunkt i vad som uttalas i propositionen, vad som bör krävas för att dispens ska beviljas. På inrådan av Lagrådet kom emellertid kravet på särskilda skäl att utgå i den slutliga utformningen av 19 § första stycket näringsförbudslagen. Trots detta utgår departementschefens resonemang i såväl propositionens allmänna motivering som i specialmotiveringen från ett krav på särskilda skäl. I likhet med vad Bo Svensson uttalar i kommentaren till näringsförbudslagen anser jag att de uttalanden som görs i propositionen om tillämpningen av dispensbestämmelsen bör vara giltiga även efter att lagtexten modifierats. Så som lagtexten kom att utformas uttalas inte mer än att dispens får medges. Som Bo Svensson uttalar ligger det i sakens natur att något skäl måste föreligga för dispens. Självfallet kan tillämpningen inte bygga på en helt godtycklig bedömning utan utgångspunkt får tas i de skäl som nämns i propositionen. Lagrådet vänder sig för övrigt inte mot några av de uttalanden som görs i lagrådsremissen utan mot att det i vissa av de situationer som avses omfattas kan bli något oegentligt att tala om att det finns ”särskilda skäl” för ett undantag. Mot bakgrund av det sagda anser jag att det, förutom när det gäller kravet på särskilda skäl, inte finns något att invända mot tingsrättens redovisning av vad som bör krävas för att dispens från närståendeförbudet ska beviljas. Av intresse vid prövningen är i första hand om man kan befara att den som har näringsförbud faktiskt kommer att leda den verksamhet där han vill bli anställd. Närståendeförbudet i 7 § första stycket näringsförbudslagen tillkom som en samhällets reaktion på de starka misstankar som yppats om att det var just genom anställningar i närståendes rörelse som meddelade näringsförbud främst kringgicks. Överträdelserna blev sällan beivrade på grund av bevissvårigheterna, vilket kunde undergräva respekten för näringsförbudet som ett instrument mot ekonomisk brottslighet. I propositionen betonades också att bedömningen av om dispens ska beviljas ska ske med utgångspunkt i bakgrunden till förbudet och dess syften. Enligt propositionen ska dispens inte ges om den tilltalade har möjlighet att försörja sig även utan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mot en sådan. Dispens angavs kunna komma i fråga om ett näringsförbud i praktiken skulle komma att innebära ett yrkesförbud. Detta kan vara fallet bl.a. när det gäller jordbrukare liksom vissa av de s.k. fria yrkesutövarna (musiker, konstnärer, tandläkare m.fl.).
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 11 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
V har före den dom genom vilken han ådömts näringsförbud vid två tillfällen, åren 2002 respektive 2003, dömts för bokföringsbrott. Genom den nu aktuella domen dömdes han således för tredje gången för bokföringsbrott, som inte är ringa. Bokföringsbrottet begicks i ett handelsbolag som bedrev verksamhet inom plåtslageri- och byggbranschen och bestod i att ingen löpande bokföring upprättades under hela år 2005. Bolaget försattes i konkurs efter ansökan som inkom den 1 november 2006. Det var V som enligt egen uppgift hanterade bolagets verifikationer och hade kontakt med olika redovisningskonsulter. Vs hustrus enskilda firma registrerades hos Bolagsverket den 6 december 2006. Firman ska driva verksamhet inom samma bransch som handelsbolaget. V har vid förhör berättat att hans hustru har vikariat vid sidan om firman. Hon hoppar in som vikarie på olika daghem. Han har vidare berättat att hon lär sig efterhand i firman. Enligt V sköter hustrun kundkontakterna i firman och lär sig efter hand att räkna på arbeten. Det är han som lär upp henne. V uppger att den bokförare som till slut anlitades i handelsbolaget nu har anlitats som bokförare i hustruns enskilda firma. Enligt vad som framgår av utredningen saknar Vs hustru erfarenhet av plåtslageri- och byggbranschen. Hon synes vidare sakna erfarenhet av att driva företag i allmänhet och av redovisning i synnerhet. Firman registreras strax efter det att konkursansökan gjorts i det handelsbolag i vilket V, som tidigare dömts för bokföringsbrott, under lång tid helt åsidosatt bokföringsskyldigheten. Firman synes inte ha några andra anställda. Mot bakgrund av de redovisade omständigheterna anser jag att det kan befaras att det i själva verket är V som leder verksamheten i den rörelse som utgör hans hustrus enskilda firma. V hävdar också att verkligheten i dag är sådan att näringsförbudet i praktiken innebär ett yrkesförbud för V. Plåtslagare och övriga som arbetar inom byggbranschen hör emellertid inte till de fria yrkesutövare eller andra yrkesgrupper som av olika skäl inte har möjlighet att fortsätta att utöva sitt yrke som anställd. V uppger själv att det, trots lågkonjunkturen, fortfarande finns rätt gott om mindre reparations- och renoveringsarbeten och att det s.k. ROT-avdraget gör att framtidsavsikterna är hyggliga. Som framgått i det föregående har V i samband med att handelsbolaget gick i konkurs direkt börjat sin anställning i hustruns firma. Som tingsrätten påpekat har han inte ens påstått att han aktivt skulle ha sökt andra anställningar. Enligt min uppfattning kan ingen tvekan råda om att det finns både större och mindre företag som anställer byggnadsplåtslagare. I handelsbolagets förvaltarberättelse har konkursförvaltaren för övrigt noterat att bolaget haft en heltidsanställd och därutöver anställt snickare och plåtslagare vid behov. Här kan också nämnas att i en artikel i tidningen Norra Skåne från den 3 mars i år uttalas att plåtslageribranschen ännu inte märker av låg-
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 12 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
konjunkturen. Det påstås till och med vara brist på plåtslagare på vissa håll i landet. Alla byggplåtselever på Wendesgymnasiet i Kristianstad uppges få lärlingsjobb efter utbildningen, vilket oftast leder till riktiga anställningar. Mot bakgrund av det sagda bör det finnas möjlighet för V att fortsätta att utöva sitt yrke som anställd hos annan än hans hustru. Vid en samlad bedömning anser jag, i likhet med tingsrätten, att V inte bör beviljas dispens från det meddelade näringsförbudet. Tingsrättens avgörande kan enligt min mening inte anses som tveksamt. Skäl för meddelande av ändringsdispens saknas därför. Prejudikatdispens Frågan om det för meddelande av dispens enligt 19 § första stycket näringsförbudslagen skulle krävas särskilda skäl har onekligen behandlats på ett något säreget sätt i propositionen. Trots detta anser jag att det inte kan råda någon tvekan om att de uttalanden som görs i propositionen ska vara vägledande för bedömningen av under vilka förutsättningar dispens får meddelas. Det aktuella förhållandet bör därför inte kunna motivera meddelande av prejudikatdispens. Omständigheterna avseende Vs anställning i hustruns firma är enligt min uppfattning sådana att de i det föregående redovisade uttalandena från förarbetena inte lämnar något egentligt utrymme för en annan tolkning än att Vs ansökan om dispens från det meddelade näringsförbudet ska lämnas utan bifall. Jag anser således att det inte finns någon sådan osäkerhet som skulle kunna motivera meddelande av prejudikatdispens. I mitten av 1990-talet tillkallades en särskild utredare i syfte att genomföra en utvärdering av tillämpningen av näringsförbudslagen. Resultatet redovisades i Näringsförbudsutredningens betänkande Ett renodlat näringsförbud, SOU 1995:1. I betänkandet konstateras att utredningen endast funnit tre domar eller beslut där dispens medgivits antingen i första eller andra instans. Det fanns enligt utredningen anledning att anta att domstolarna intagit en restriktiv hållning i frågan. Vidare verkade det som om den mot vilken förbudstalan riktats i mycket ringa utsträckning begärde dispens. Detta angavs i många fall kunna sammanhänga med att förbudsfrågan prövas så sent att den det berör redan har ordnat anställning uppdrag eller liknande (s. 84 f). Från Bolagsverket har inhämtats att av samtliga de näringsförbud som pågick den 18 maj 2009, har i elva fall dispens meddelats någon gång under förbudets giltighetstid. Dispensbesluten har beslutats under åren 2005 – 2009. I endast ett av dessa fall synes beslutet om dispens ha fattats av hovrätt. Det dispensbeslutet har refererats i det ovan redovisade rättsfallet RH 2008:63. Enligt 4 § förordningen (2007:972) med instruktion för Ekobrottsmyndigheten ska myndigheten utveckla metoder för att effektivisera bekämpningen av den
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 13 (13)
Datum
Dnr
2009-05-26
ÅM 2009/2731
ekonomiska brottsligheten. Vidare ska Ekobrottsmyndigheten särskilt följa och analysera utvecklingen av den ekonomiska brottsligheten, följa rättstillämpningen och utarbeta förslag till åtgärder. Som ett led i denna verksamhet ska sedan några år tillbaka landets samtliga åklagarmyndigheter tillställa Ekobrottsmyndigheten alla domar i mål angående ekonomisk brottslighet. Domarna gås igenom och analyseras fortlöpande i syfte att urskilja och fånga upp intressanta rättsfrågor. Enligt uppgift från Ekobrottsmyndigheten synes frågan om dispens från näringsförbud sällan komma under domstols prövning. Det finns inte heller i övrigt något som tyder på att det finns ett behov av att till Högsta domstolen fullfölja ett mål som gäller frågan om dispens från näringsförbud. Som framgått i det föregående är praxis begränsad när det gäller frågan om dispens från näringsförbud. Detta torde emellertid främst bero på att dispens från näringsförbud begärs i ett förhållandevis litet antal fall. En prövning av Vs överklagande i högre rätt skulle därför vara av begränsad betydelse för domarnas och åklagarnas operativa arbete. Slutligen bör nämnas att vid bedömningen av en dispensfråga av nu aktuellt slag ska samtliga relevanta omständigheter vägas in. De omständigheter som i enskilda fall påverkar bedömningen kan av naturliga skäl vara av mycket varierande slag. Jag är även av denna anledning tveksam till om en prövning av dispensfrågan i högre rätt skulle tillföra något av betydelse med räckvidd utanför det nu aktuella målet. Sammanfattningsvis anser jag att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i hovrätten. Prövningstillstånd i Högsta domstolen Det finns enligt min uppfattning inte heller skäl för Högsta domstolen att meddela prövningstillstånd när det gäller frågan om tillstånd till prövning av målet i hovrätten.
Agneta Blidberg Lars Persson Bilaga: Skrivelse från Bolagsverket 2009-05-18 Kopia till: Ekobrottsmyndigheten, Generaldirektörens kansli, Rätts- och utvecklingsenheten Ekobrottsmyndigheten, 1:a ekobrottskammaren i Malmö (EB-4297-08)
