Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen Chefsåklagaren Lars Persson
SVARSSKRIVELSE
Sida 1 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/5151
Ert datum
Er beteckning
2007-09-14
B 3340-07 Rotel 20
Högsta domstolen Box 2066 103 12 STOCKHOLM
M G ./. riksåklagaren ang. medhjälp till grov narkotikasmuggling Högsta domstolen har förordnat att riksåklagaren ska inkomma med svarsskrivelse i målet. Jag vill anföra följande. Jag har inhämtat yttranden från Utvecklingscentrum Stockholm och från handläggande åklagaren, kammaråklagaren Jim Björk. Det sistnämnda yttrandet avser den nya bevisning som åberopas i målet. Yttrandena bifogas.
Inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd i målet.
Bakgrund Utvecklingscentrum Stockholm har i sitt yttrande redogjort för omständigheterna i målet. Jag får i denna del hänvisa till yttrandet.
Grunder Yttrandet från Utvecklingscentrum Stockholm Även när det gäller grunderna för min inställning i målet kan jag till stor del ansluta mig till vad utvecklingscentrum anfört. Jag vill dock tillägga följande och utgår därvid från förutsättningarna för prövningstillstånd. Frågan om åtalstillstånd M G har vidtagit de faktiska medverkansåtgärderna i Tyskland medan den narkotikasmuggling han medverkat till fullbordats i Sverige. I likhet med utvecklingscentrum anser jag att M G´ brott får anses vara begånget både i Tyskland och i Sverige. Eftersom brottet är begånget i Sverige krävs inte åtalstillstånd. Enligt min uppfattning kan ingen tvekan råda om att varje medverkandes brott skall anses begånget såväl där medverkanshandlingen företogs som där det brott till vilket han medverkat blev fullbordat. Detta är en naturlig tolkning utifrån ordalydelsen i 2 kap. 4 § brottsbalken.
Postadress
Gatuadress
Telefon
Box 5553 114 85 STOCKHOLM
Östermalmsgatan 87 C, 3 tr.
08 - 453 66 00
E-post
Telefax
Webbadress
08 – 453 66 99
www.aklagare.se
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 2 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Bestämmelsen i 2 kap. 4 § fördes oförändrad över till brottsbalken från strafflagen. Av förarbetsuttalanden framgår att om flera medverkat till ett brott bör en medverkandes brott anses vara begånget i Sverige, förutom om han befann sig här vid sin medverkan, även om den gärning vartill han medverkat företagits eller fått sin verkan här. Om någon utrikes anstiftar ett brott i Sverige eller ett brott med verkan i Sverige, skall anstiftarens brott anses begånget här lika väl som om han här anstiftat ett brott som begåtts eller fått sin verkan utrikes (se NJA II 1962, s. 64 och NJA II 1948, s. 162). Vidare delar såväl Jareborg som Internationella straffrättsutredningen min ovan redovisade uppfattning (Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 244 och SOU 2002:98, s. 96 f). Rättsläget är således klart varför en prövning av den aktuella frågan skulle sakna värde från prejudikatsynpunkt. Åtalsjusteringen Åklagarens justering av åtalet innebar att M G´ roll i den brottsliga verksamheten inskränktes från gärningsmannaskap till medhjälp. Jag delar utvecklingscentrums uppfattning att åtalsjusteringen måste anses som tillåten. De båda gärningspåståendena avser samma transport och införsel av narkotikapartiet. Det som läggs M G till last i det justerade gärningspåståendet är att han medverkat i att ta emot kuriren i Tyskland för att låta preparera bilen med narkotikan. Det är således fråga om ett led i det händelseförlopp som utmynnar i att narkotikan förs in i Sverige. Såväl handlingsförloppen som brottsresultatet överensstämmer på ett sådant sätt att det rimligen måste anses vara fråga om samma gärning. Om försvarets uppfattning vore riktig skulle det innebära att åklagaren, om han inte hade överklagat tingsrättens dom, hade kunnat väcka ett nytt åtal för medhjälpsgärningen. Detta vore enligt min mening inte rimligt. Efter Högsta domstolens beslut den 7 september 2007 i mål Ö 2544-07 kan det inte råda någon tvekan om att åklagarens åtalsjustering är tillåten. Något behov av ytterligare vägledning finns inte. Skäl för meddelande av prejudikatdispens eller extraordinär dispens saknas därför. Särskilt om uppsåtsfrågan Jag delar utvecklingscentrums uppfattning att det faktum att kuriren inte hörts vid huvudförhandlingen i hovrätten inte innebär ett åsidosättande av bestämmelsen om tilltrosbevisning i 51 kap. 23 § rättegångsbalken. När det gäller uppsåtsfrågan uttalade hovrätten följande.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 3 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Det har inte framkommit att LZ inför resan den 25-26 juli 2001 skulle ha instruerats att ta någon särskild väg till Norge. Tvärtom framgår av hans uppgifter att avsikten var att han den gången skulle utföra transporten helt på egen hand. Den väg som LZ valde och skälen till detta framstår som rimliga. Hans uppdragsgivare och medhjälparna måste ha förstått att de, genom att LZ uppdrogs att utan ytterligare kontakter med dem se till att narkotikan transporterades till Oslo, försatte sig i en situation där de inte hade kontroll över vilken väg han tog. M G kan under dessa förhållanden inte anses ha saknat uppsåt till att narkotikan kom att transporteras via Sverige och smugglas in hit.
Det centrala i hovrättens resonemang är således att uppdragsgivarna och medhjälparna inte hade kontroll över vilken väg kuriren tog. Denna bristande kontroll gäller oavsett om kuriren fått instruktioner avseende färdvägen eller inte. Det går att välja olika vägar för att ta sig med bil från Nürnberg till Oslo. Den färdväg kuriren valde är en av dessa. Transporten avsåg en mycket stor mängd heroin. Målet var att narkotikan skulle kunna omsättas efter det att den nått Oslo. M G måste anses ha varit likgiltig till vilken väg narkotikan nådde Oslo och därmed till att narkotikapartiet på vägen smugglades in till Sverige. Han har därför handlat med likgiltighetsuppsåt. Specialitetsprincipen Som tillägg till vad utvecklingscentrum anfört kan nämnas att rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna föranlett införandet av en ny lag – lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Artikel 27 i rambeslutet som behandlar specialitetsprincipen har föranlett bestämmelsen i 6 kap. 8 § (se även p. 3 i övergångsbestämmelserna). I sammanhanget bör också nämnas 17 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Jag delar utvecklingscentrums uppfattning att utlämningsförfarandet i anledning av framställningen till Tjeckien är överspelat i och med att M G efter tingsrättens friande dom försätts på fri fot och lämnar Sverige. Hovrättens handläggning av målet strider därför inte mot specialitetsprincipen. Jag kan inte se att det när det gäller denna fråga finns någon oklarhet som skulle kunna motivera meddelande av prejudikatdispens. Hovrättens bevisvärdering M G kritiserar hovrättens bevisvärdering på ett flertal punkter. Såvitt framgår av domen är hovrättens bevisvärdering noggrant utförd. Jag delar hovrättens bedömning att det är ställt utom rimligt tvivel att M G har medverkat i narkotikahanteringen på det sätt som åklagaren påstått. Bevisfrågor är generellt sett inte lämpade för en prövning av Högsta domstolen. Det finns enligt min uppfattning inte något moment i hovrättens nu aktuella bevisvärdering som gör att en prövning av Högsta domstolen skulle vara av
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 4 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
vikt för ledning av rättstillämpningen. Det finns därför inte skäl att meddela prejudikatdispens beträffande bevisfrågorna. Åberopandet av ny bevisning Hovrättens bevisvärdering Som framgått i det föregående anser jag att hovrätten värderat bevisningen på ett riktigt sätt. Hovrättens bevisvärdering kan kort sammanfattas enligt följande. Förekomsten av M G´ fingeravtryck på ett av de beslagtagna heroinpaketen talar enligt hovrätten med betydande styrka för att han har deltagit i smugglingen. I sammanhanget finner hovrätten att M G´ förklaring till hur hans fingeravtryck hamnat där inte är trovärdig och därför skall lämnas utan avseende. De talrika kontakter som genom telefonsamtal och SMS förekommit mellan kuriren och M G den 8 juli 2001 visar enligt hovrätten att M G haft intressen i att kurirens rekognoseringsresa genomfördes och hur detta skedde. Kuriren har berättat att han inför resan den 25 juli 2001 fick ett SMSmeddelande med ett telefonnummer och instruktionen att åka till Nürnberg samt ringa numret när han var på plats. Det aktuella numret är ett tyskt mobilnummer som M G under förundersökningen vidgått att han använt fram till den 26 juli. I tingsrätten ändrade han sig och hävdade att han inte använt numret efter den 22 juli. Samtalslistan avseende det aktuella telefonnumret visar enligt hovrätten sådan överensstämmelse mellan telefontrafiken före den 22 juli och efter detta datum att det framstår som uteslutet att numret har fått en ny användare på det sätt som M G påstått. Att M G och EW samstämmigt i hovrätten förklarat att en annan person ringt EW i syfte att få kontakt med hennes väninna Renate – en uppgift som inte stämmer överens med dem som M G lämnat under förundersökningen – föranleder inte hovrätten att göra en annan bedömning. Hovrätten anser det alltså styrkt att M G använt numret fram till den 26 juli. Härav följer att M G varit kurirens kontaktman vid dennes ankomst till Nürnberg den 25 juli och att han då befann sig i Tyskland. Med hänsyn till att M G´ fingeravtryck återfunnits på narkotikapartiet finner hovrätten att han också måste ha varit med och hanterat narkotikan i anslutning till att den placerades i bilen på kvällen den 25 juli. Hovrätten finner vidare att det av utredningen framgår att M G deltog på en grillfest i Nürnberg på kvällen den 25 juli samt att han med bil passerade gränsen till Tjeckien runt midnatt. Han bör därför ha lämnat Nürnberg vid 22-tiden. Vid denna tidpunkt hade kuriren ringt upp en medföljande kvinna för att tala om att de kunde fortsätta sin resa till Norge varför lastningen då var avslutad.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 5 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Mot bakgrund av M G´ användning av det tyska mobilnumret och hans roll som kurirens kontaktman samt förekomsten av hans fingeravtryck på ett av paketen med heroin anser hovrätten att det är ställt utom rimligt tvivel att M G har medverkat i kurirens narkotikahantering på det sätt som åklagaren påstått. M G hävdade i tingsrätten att han den 25 juli 2001 på kvällen befann sig tillsammans med flickvännen EW (numera hustrun) i Klodsko i Polen. I tiden mellan tingsrättens dom och huvudförhandlingen i hovrätten kompletterades förundersökningen med bl.a. uppgifter som inhämtats av den polska polisen. Härav framgick att en genomgång av liggarna från det motell i Klodsko där M G och EW påstår sig ha bott visat att det inte fanns någon anteckning om att rum hyrts av personer vid namn M G eller EW. Vidare hade motellchefen uppgett att en person vid namn AK, som anges som delägare till motellet, kunde ha arbetat i motellets reception under juli månad 2001. Tilläggsprotokoll avseende de kompletterande åtgärderna kom in till hovrätten den 22 augusti 2005. Enligt åklagaren i målet tillställdes protokollet M G´ försvarare inför den huvudförhandling som utsatts att hållas den 24 augusti 2005 men inställdes då M G inte infann sig. Av hovrättens dom framgår att M G uppgett att en vän till honom ägde motellet i Polen, att de fick bo billigt där och att det var anledningen till att varken hans eller EW:s namn fanns i liggaren. I hovrätten åberopade M G förhör med EW. Hovrätten anförde i detta sammanhang följande. EW är numera gift med M G och har hörts utan att avlägga ed. Hennes uppgifter om vilka tider M G varit med henne i Polen stämmer inte överens med innehållet i de av åklagaren åberopade samtalslistorna och inte heller helt med de uppgifter som M G lämnat. Det finns därför inte skäl att sätta tilltro till hennes uppgift att M G var med henne i Polen på eftermiddagen och kvällen den 25 juli 2001.
Den åberopade nya bevisningen M G åberopar nu vittnesförhör med fyra personer. Han uppger att han tidigare inte haft möjlighet att finna denna bevisning på grund av brådskan med att hålla huvudförhandling i målet eftersom han var häktad. M G uppger att flera personer har intervjuats på hans begäran. Hans försvarare uppger sig ha fått rapport enligt följande. Den tidigare dömde kuriren menar att han aldrig haft någon kontakt med G såvitt avser den ifrågavarande resan. AK äger det värdshus i Klodsko där G skall ha bott de aktuella dagarna, och han vet att så var fallet. KK är en bekant till G som av en tillfällighet träffade denne i Klodsko de aktuella dagarna. Slutligen har RH berättat att MK under aktuell tid var intresserad av henne och sökte kontakt med henne – den uppgiften är pga hovrättens bedömning av mindre intresse.
Med förhören avser M G att styrka att han inte haft något med transporten att göra, att MK mycket väl kan ha disponerat det tyska mobilnumret också under
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 6 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
aktuell tid och därvid försökt komma i kontakt med RH genom att ringa hennes väninna EW och att M G befunnit sig i Klodsko i Polen den 25 juli 2001. Påstådda nya uppgifter från kuriren Kuriren dömdes i mars 2002 till tio års fängelse för grov varusmuggling avseende det aktuella heroinpartiet. I det nu aktuella målet hördes kuriren i tingsrätten som medtilltalad. Av tingsrättens dom framgår att kuriren inte ville yttra sig. Med anledning härav åberopade och föredrog åklagaren delar av vad kuriren uppgett vid polisförhör under förundersökningarna inför åtalet mot honom och inför åtalet mot M G. Åklagaren åberopade även det som tingsrätten antecknat i domen mot kuriren av dennes utsaga. Av hovrättens anteckningar från huvudförhandlingen i målet framgår att M G och åklagaren åberopat föredragning av kurirens berättelse ur tingsrättens dom mot M G. Vidare framgår att åklagaren åberopat föredragning av kurirens berättelse ur tingsrättens dom mot honom och vad han uppgett vid polisförhör under förundersökningarna mot honom respektive M G. Åklagaren i målet konstaterar i sitt yttrande att M G under målets handläggning under långa tidsperioder varit på fri fot eller frihetsberövad utan restriktioner. M G har därmed haft goda möjligheter att påverka redan hörda bevispersoner och eventuella framtida bevispersoner. I yttrandet lämnas också ett konkret exempel på att M G försökt påverka en bevisperson att lämna för honom förmånliga uppgifter till polisen. Inledningsvis bör konstateras att kuriren i målet aldrig påstått att han haft någon kontakt med M G angående den aktuella narkotikatransporten. Hovrättens fällande dom bygger således inte på något sådant utpekande. Kuriren kommer heller inte med några konkreta nya uppgifter om vilka som deltagit vid narkotikahanteringen. För det fall kuriren nu menar att aldrig haft någon kontakt med M G såvitt avser transporten är därför nyhetsvärdet begränsat. Enligt åklagaren i målet är kuriren nu tillbaka i Tjeckien varför det finns starka skäl att misstänka att han varit föremål för påtryckningar. Sammanfattningsvis anser jag att vad kuriren nu skall ha påstått saknar bevisvärde. Vittnet AK AK uppges äga det motell/värdshus där M G påstår sig ha vistats på eftermiddagen och kvällen den 25 juli 2001. M G påstår nu att AK vet att M G bodde på motellet de aktuella dagarna. Som framgått i det föregående har hovrätten funnit utrett att M G befunnit sig i Nürnberg på kvällen den 25 juli. Hovrätten satte inte tilltro till M G´ nuvarande hustrus (EW:s) uppgift att M G var med henne i Polen på eftermiddagen och kvällen den 25 juli 2001. Det vittnesförhör som M G nu åberopar utgör ytterligare alibibevisning på samma tema.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 7 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Värdshusets liggare från juli 2001 har kontrollerats utan att namnen M G eller EW kunnat återfinnas. M G har i hovrätten förklarat att en vän till honom ägde motellet, att de fick bo billigt där och att det är anledningen till att de inte återfanns i liggaren. Det finns således inga noteringar från motellet som stöder M G´ uppgifter om att han och EW bott på hotellet. Vad M G anfört om sin vänskap med hotellets ägare och att de fick bo billigt synes inte heller ha någon självklar koppling till att ingen notering gjorts i liggaren. Om AK är en vän till M G så utgör redan detta faktum i sig en anledning att bedöma hans uppgifter med försiktighet. Därtill kommer att M G, som åklagaren i målet påpekar, haft alla möjligheter att påverka AK att lämna de aktuella uppgifterna. Vidare borde M G, om han är vän med AK och verkligen hade bott på hotellet, ha åberopat förhör med denne långt tidigare. M G berättade för övrigt om sitt påstådda besök i Kladsko när han hördes i tingsrätten. Det har nu förflutit mer än sex år sedan M G´ påstådda besök i Kladsko. Med hänsyn härtill måste AKs möjligheter att i dag minnas när M G besökte motellet vara mycket små. Sammanfattningsvis anser jag att ett vittnesförhör med AK skulle sakna bevisvärde. Vittnet KK KK uppges vara en bekant till M G som denne av en ren tillfällighet träffade i Klodsko de aktuella dagarna. Även detta vittnesförhör utgör ytterligare alibibevisning. Som nämnts utgör det faktum att ett vittne är bekant med en tilltalad i sig en anledning att bedöma hans uppgifter med försiktighet. Därtill kommer att M G, som åklagaren i målet påpekar, haft alla möjligheter att påverka KK att lämna de aktuella uppgifterna. Om M G´ uppgifter är riktiga borde han även i detta fall ha åberopat bevisningen långt tidigare. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan M G´ påstådda besök i Kladsko måste KKs möjligheter att i dag minnas när M G besökte Kladsko vara mycket små. Sammanfattningsvis anser jag att ett vittnesförhör med KK skulle sakna bevisvärde.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 8 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Vittnet RH Enligt M G har RH berättat att MK under den aktuella tiden var intresserad av henne och sökte kontakt med henne. Uppgiften om att MK försökte få ihop det med RH lämnade M G vid huvudförhandlingen i tingsrätten. M G uppgav att RH var en nära vän till hans nuvarande hustru, EW. Även i detta fall är det fråga om person som står i en sådan relation till M G att hennes uppgifter bör bedömas med försiktighet. Därtill kommer att M G, som åklagaren i målet påpekar, haft alla möjligheter att påverka RH att lämna de aktuella uppgifterna. M G´ borde även i detta fall ha kunnat åberopa bevisningen långt tidigare. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan de aktuella händelserna måste RHs möjligheter att i dag minnas vid vilka tillfällen MK kontaktade henne vara mycket små. Sammanfattningsvis anser jag att ett vittnesförhör med RH skulle sakna bevisvärde. En sammantagen bedömning Den ovan redovisade bevisningen i målet när det gäller att M G dels befunnit sig i Nürnberg den 25 juli 2001, dels denna dag använt det tyska mobilnumret är mycket övertygande. Den nu åberopade bevisningens bevisvärde kan enligt min mening under alla förhållanden förutsättas vara sådant att dess förebringande inte skulle ha lett till att hovrätten gjort en annan bedömning vad gäller de aktuella frågorna. Genom den åberopade bevisningen framkommer inte heller några omständigheter som gör att den är ägnad att framkalla tvivelsmål om hovrättens bedömning. Det finns därför inte heller synnerliga skäl för en ny prövning. Påståendena om brister i handläggningen M G hävdar han inför huvudförhandlingen i hovrätten inte delgivits misstanke enligt det justerade åtalet och inte heller fått del av tilläggsprotokollet över de kompletterande utredningsåtgärder som vidtagits i tiden efter tingsrättens dom. Han anser därför att det kan ifrågasättas om rättegången varit rättvis. Av 23 kap. 18 § första stycket rättegångsbalken skall då en förundersökning kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet denne underrättas om misstanken. Vidare har den misstänkte och hans försvarare rätt att fortlöpande, om det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit vid utredningen. Åtal får inte beslutas innan den misstänkte och hans försvarare slutdelgivits utredningen och beretts skäligt rådrum att begära ytterligare utredning eller inkomma med synpunkter.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 9 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
I 23 kap. 21 § fjärde stycket har den misstänkte eller hans försvarare, så snart åtal väckts, rätt att på begäran få en avskrift av förundersökningsprotokollet. Har offentlig försvarare förordnats skall en avskrift av protokollet utan särskild begäran lämna eller sändas till försvararen. Enligt 23 kap. 22 § andra stycket rättegångsbalken får åklagaren utvidga ett väckt åtal utan att förundersökning äger rum. Av 23 kap. 23 § rättegångsbalken framgår att om ytterligare utredning behövs efter det att åtal väckts gäller bestämmelserna i 23 kap. i tillämpliga delar. Sådan utredning kan inhämtas efter beslut av rätten eller av åklagaren på eget initiativ. Enligt förarbetena bör i sådana fall den misstänkte och hans försvarare beredas tillfälle att ta del av det som förekommit vid utredningen innan materialet föreläggs rätten (NJA II 1943, s. 318 f). I sammanhanget bör också nämnas att artikel 6 i Europakonventionen bl.a. innefattar den kontradiktoriska rättsskipningens princip, dvs. att allt material som en part ger in till domstolen skall delges motparten som skall ha tillfälle att bemöta det. En domstol skall inte heller grunda sitt avgörande på annat material än sådant som båda parter haft tillfälle att yttra sig om. Vidare anges att den anklagade har rätt att ofördröjligen och i detalj på ett språk som han förstår bli underrättad om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom. Detta krav gäller även ändringar i den ursprungliga anklagelsen. Den anklagade skall kunna försvara sig mot anklagelsen och får därför inte dömas för något som inte omfattats av anklagelsen. Det aktuella tilläggsprotokollet är daterat den 18 augusti 2005 och har inkommit till hovrätten den 22 augusti 2005. Åklagaren har uppgett att försvararen tillställdes protokollet inför den huvudförhandling som utsatts att hållas den 24 augusti 2005 men inställdes då M G inte infann sig. Försvararen måste rimligtvis i tiden därefter ha haft regelbundna kontakter med M G. Detta synes också framgå av vad försvararen uppgett i inlagor till hovrätten (ab 97, 90 och 102). Försvararen har för övrigt deltagit vid flera av de förhör som redovisas i tilläggsprotokollet. Åtalet justerades i ett yttrande som inkom till hovrätten den 5 januari 2007. Samtidigt yrkades att M G skulle häktas i sin utevaro. Hovrätten beslutade om häktning den 6 februari 2007. M G överlämnades från Tyskland den 20 juni 2007 och hovrätten förklarades honom häktad samma dag. Huvudförhandling hölls sedan under tiden den 9 – 20 juli 2007. Varken av hovrättens dom eller av anteckningarna från huvudförhandlingen i målet framgår att M G framställt några yrkanden avseende de nu aktuella processfrågorna. Detta synes inte heller påstås i överklagandet.
Riksåklagarens kansli Brottmålsavdelningen
SVARSSKRIVELSE
Sida 10 (10)
Datum
Dnr
2007-10-03
ÅM 2007/0978
Enligt min mening finns inga brister i åklagarens och domstolens handläggning i nu aktuella avseenden. M G och hans försvarare har fått del av allt utredningsmaterial och har haft alla möjligheter att försvara sig mot det justerade gärningspåståendet.
Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen skulle komma att meddela prövningstillstånd i målet.
Guntra Åhlund
Lars Persson
Kopia till: Utvecklingscentrum Stockholm Internationella åklagarkammaren Göteborg (409A-97-01, =C09-5-97-01)
Sida 1 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
Kammaråklagare Therese Linderoth
Brottmålsavdelningen
Yttrande i ÅM 2007/5151 i anledning av svarsskrivelse i överklagat mål om medhjälp till grov narkotikasmuggling; svensk domsrätt, specialitetsprincipen, tilltrosbevisning m.m. Bakgrund Ett parti om ca 17 kilo heroin påträffades den 26 juli 2006 i ett fordon i Göteborg. Förare var Z. Denne dömdes för narkotikasmuggling. Det framkom att han var kurir och hade fått i uppdrag att transportera narkotikan från Nürnberg till Oslo. Bilen packades med narkotikan den 25 juli och han begav sig sedan mot Oslo. Uppdragsgivaren, kallad Antonio, gav honom instruktioner inför resan. Z företog ungefär två veckor innan smugglingen en resa till Oslo i syfte att rekognosera. Heroinet var förpackat i plast och på en av förpackningarna fann man ett fingeravtryck tillhörande den polske medborgaren G. G utlämnades från Tjeckien, där han bodde, såsom misstänkt för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling i enlighet med 1957 års europeiska konvention om utlämning. Han åtalades för brotten, men frikändes i Göteborgs tingsrätts dom den 18 maj 2004. Tingsrätten ansåg att omständigheterna var synnerligen besvärande för G, men att man inte kunde anse det ställt utom rimligt tvivel att han spelade en så aktiv och betydelsefull roll vid planeringen att han skulle anses som gärningsman. G släpptes fri och lämnade Sverige. Åklagaren överklagade domen, kompletterade utredningen och den 23 januari 2007 häktade Hovrätten för Västra Sverige G, denna gång såsom misstänkt för medhjälp till alternativt anstiftan av grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. Genom en europeisk arresteringsorder överlämnades G ånyo till Sverige från Tyskland med de nya brottsrubriceringarna som grund och hovrätten dömde honom för medhjälp till grov narkotikasmuggling till tio års fängelse. Hovrätten lade honom till last att ha varit kurirens kontaktman vid dennes ankomst till Nürnberg och att han hanterat narkotikan i anslutning till att den placerades i Zs fordon. G har nu överklagat hovrättens dom och yrkar i första hand att Högsta Domstolen ska undanröja Hovrättens dom och avvisa åklagarens talan och i
Postadress
Gatuadress
Telefon
Box 5553 114 85 Stockholm
Östermalmsgatan 87A
08-453 66 00
E-post
Telefax
Webbadress
08-453 37 10
www.aklagare.se
Sida 2 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
andra hand att Högsta Domstolen ska ogilla åtalet. Nedan bemöts de invändningar G har anfört mot Hovrättens handläggning. Utöver detta finns en invändning om att G inte har delgivits utredningen och misstanken på ett korrekt sätt. Då det i skrivande stund saknas information angående detta från den handläggande åklagaren bemöts inte den invändningen i detta yttrande. Svensk domsrätt Enligt gärningsbeskrivningen avseende medhjälp har G begått sin aktiva gärning i Nürnberg och genom det medverkat till att heroinet införts till Sverige. G advokat har angett att den åtalade gärningen endast berör händelser i Nürnberg och inte i Sverige då medhjälpsbrottet fullbordades där, att planerad resrutt inte gick genom Sverige och att något uppsåt till narkotikasmuggling till Sverige inte kan ha funnits. I lagkommentaren till 2 kap 4 § brottsbalken står följande. "För det fallet att flera har medverkat till ett brott ges inga särskilda bestämmelser i lagrummet. Det framgår emellertid av detta att varje medverkandes brott skall anses begånget där hans handling företogs och likaså där det brott till vilket han medverkat blev fullbordat. Det är därför klart att om någon utrikes anstiftar annan att utföra och fullborda ett brott i Sverige, eller om någon utrikes lämnar medhjälp till att annan utför och fullbordar ett brott i Sverige, den medverkande skall anses ha begått brott i riket, och likaledes att så är fallet om den andre visserligen handlar utrikes men brottet kommer till fullbordan i Sverige. Fråga är emellertid om inte reglerna om lokalisering av en medverkanshandling kan utsträckas längre än detta."1 Sedan ges diverse exempel på ytterligare situationer där brott kan anses ha begåtts i Sverige, bland annat att någon i ett annat land sänder information till någon i Sverige och denne använder informationen för att begå ett brott utomlands. Medhjälpshandlingen skall enligt kommentaren anses begången inom riket om den fått verkan inom landet. Vid narkotikastrafflagens tillkomst ville man genom att sätta in överlåtelse i första paragrafens första punkt markera allvaret i den formen av narkotikabrott.2 Man kan se en rangordning av gärningarna i en fallande skala där det svåraste brottet ges i första punkten och det mildaste i den sjätte (innehav för eget bruk m.m.). Vissa former av medverkan av narkotikahandel är reglerad i narkotikastrafflagens första paragrafs femte punkt. Den formen av brott åsyftar handlingar som är ägnade att främja narkotikahandel och tillkom som ett medel att motarbeta den organiserade brottsligheten genom möjligheten att ingripa i själva nätverkandet även om ett konkret brott enligt de fyra första punkterna inte kunde styrkas.3 Om handlingen rent faktiskt har bidragit till ett brott enligt punkterna ett till fyra bör man istället enligt motiven 1
Berggren m.fl “Brottsbalken. En kommentar på Internet” Prop 1968:7 s. 107. 3 Prop 1982/83:141 s. 21. 2
Sida 3 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
till narkotikastrafflagen döma för medhjälp till de brotten om förutsättningar finns.4 Med detta synsätt får man utgå ifrån det allvarligaste brottet i brottsplanen när man dömer över övriga gärningar. Det som läggs G till last bör därför inte ses som ett eget isolerat brott, utan en del i smugglings-brottet. Det finns flera omständigheter i detta mål som tyder på att det ligger en välorganiserad och internationellt orienterad organisation bakom brottet: kuriren och dennes bil kom från ett land, narkotikan packades i ett annat och slutdestinationen var i ett tredje, många olika mobiltelefoner användes, kuriren företog en testresa och det rörde sig om ett ovanligt stort parti heroin e.t.c.5 Brottsplanen får anses vara i hög grad internationell. Att transportera ett parti narkotika från ett land till ett annat innebär att man måste begå brottet narkotikasmuggling. Huruvida en medhjälpare till den inledande delen av brottet känner till planerad färdväg och vilka länders gränser som kommer att passeras eller inte bör inte ha betydelse för domsrätten. Åtminstone måste detta vara fallet när det gäller en del av planen som medhjälparen inte har direkt kontroll över. Som medhjälpare till narkotikasmuggling är man en del i den totala brottsplanen att narkotikan kommer att passera landgränser och då måste alla länder vars gränser passeras av narkotikan anses berörda av brottet på så sätt att lagföring av medhjälparen är möjlig i de länderna. Lagkommentarens vida tolkning av när brott kan anses ha begåtts i Sverige ligger väl i linje med rättsväsendets intention att bemöta den globalisering som har skett för kriminell verksamhet. Den ökade rörligheten mellan länder har medfört en vidare geografisk spelplan även för brottslingar. Under de senaste årtiondena har en internationell samverkan mellan länder intensifierats i enlighet med behovet och viljan att effektivisera och samordna insatserna mot brott. Det vore ineffektivt om varje land som påverkas av en brottsplan skulle behöva utreda och lagföra den delen av brottsplanen som direkt berör det landet när många länder omfattas av samma plan. I förevarande fall har narkotikan påträffats i Sverige. Den har genom att transporteras hit från ett annat land obestridligen smugglats hit, även om Sverige inte var planerad slutdestination. För transport från Tyskland till Norge med bil måste man passera andra länders gränser och en logisk färdväg är via Sverige. Utredning har skett på svenska myndigheters initiativ och andra delaktiga i brottsplanen har åtalats och dömts här. Det synes vara minst resurskrävande att samtliga kända inblandade som omfattas av utredningen lagförs här. Med alla omständigheter i beaktande berör brottet Sverige i tillräckligt hög grad för att det ska vara tillåtet att döma G i Sverige enligt svensk lag. 4
A.a. s. 24. Liknande omständigheter nämns som exempel på en gränsöverskridande organisation i BRÅ:s rapport 2005:11 "Narkotikabrottslighetens organisationsmönster", s. 74. 5
Sida 4 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
Den nya gärningsbeskrivningens tillåtlighet Enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken får väckt åtal inte ändras. Om rätten finner det lämpligt kan emellertid åtalet utvidgas till att avse annan gärning. Utvidgning av åtalet får inte ske i högre rätt. Det innebär inte en utvidgning av åtalet om åklagaren gör en åtalsjustering enligt paragrafens tredje stycke, d.v.s. avseende samma gärning inskränker sin talan, åberopar ett annat lagrum eller åberopar en ny omständighet till stöd för åtalet. Åtalsjusteringar får även göras i högre rätt. G hävdar att den ändring som gjordes i gärningsbeskrivningen i hovrätten är en utvidgning av åtalet som inte är tillåten i högre rätt. Gärningsbeskrivningen i tingsrätten ”G har 2001-07-26 i bl.a. Danmark och i Göteborg uppsåtligen och olovligen genom de anlitade medmisstänkta kurirerna Z och D låtit transportera cirka 17 kilo heroin, som är narkotika, undangömt i den av Z. och D. använda personbilen och har samma dag genom de namngivna kurirerna uppsåtligen och olovligen infört angiven mängd heroin på svenskt territorium med avsikt att via Göteborg låta transportera narkotikapartiet vidare till Norge för leverans till mottagarsidan för avyttring. Med hänsyn till mängden narkotika av särskilt farlig art samt att verksamheten utgjort led i en omfattande organiserad brottslighet bedöms gärningarna som grova brott.” Gärningsbeskrivningen i hovrätten (avseende medhjälp) ”G har den 25 juli 2001 i Tyskland uppsåtligen och olovligen tillsammans och i samförstånd med andra medverkat i att ta emot den anlitade, tidigare dömde manlige kuriren Z och dennes personbil i Nürnberg för att låta preparera bilen med cirka 17 kilo heroin, som är narkotika och som skulle transporteras genom Danmark och Sverige till Norge för leverans där. G och andra har härigenom medverkat till denna narkotikatransport och till att angiven mängd heroin införts till riket i Göteborg den 26 juli 2001. Med hänsyn till mängden narkotika av särskilt farlig art samt till att verksamheten utgjort led i en omfattande organiserad brottslighet bedöms gärningarna som grova.” Även om G inte är dömd för medhjälp till grovt narkotikabrott utan för medhjälp till grov narkotikasmuggling kan tillämpningen av narkotikastrafflagen ge vägledning för bedömningen av smugglingsbrottet. Båda lagarna gäller narkotika, har liknande utformning, det finns hänvisningar mellan lagarna och det har tidigare föreslagits i en utredning att narkotikasmugglingsbrotten skulle flyttas till narkotikastrafflagen.6
6
Hoflund ”Narkotikabrotten En straffrättslig studie”, tredje upplagan 1993, Juristförlaget, s. 40.
Sida 5 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
Högsta domstolen har den 7 september 2007 i mål Ö 2544-07 angående litispendens och res judicata tagit ställning i frågan om hur man ska se på olika hanteringar av samma narkotika. En man hade först åtalats och dömts för att den 20-24 oktober 2006 ha mottagit, förpackat och förvarat ca 200 gram amfetamin. Han åtalades sedan i ett nytt mål för grovt narkotikabrott bestående i att han under slutet av september till och med den 24 oktober 2006 mottagit och förvarat ca 7 900 tabletter ecstasy och ca 3 200 gram amfetamin, varav 200 gram utgjorde det han dömdes för i det första målet. Övrig narkotika hade han enligt åtalet dessutom förpackat och transporterat till en gömma. Åtalen resulterade i två olika tingsrättsdomar. Hovrätten undanröjde den andra tingsrättsdomen i fråga om skuld, påföljd, utvisning och avgift till brottsofferfonden och avvisade åtalet. Man konstaterade att all narkotika gällde samma leverans, som den åtalade mottagit vid samma tillfälle. I hovrätten försökte åklagaren justera åtalet till att även innefatta överlåtelse av narkotikan. Detta tillät inte hovrätten då man ansåg att detta var att anse som en självständig gärning och tillägget därför innebar en utvidgning av åtalet, vilket inte är tillåtet i högre rätt. Riksåklagaren sökte ändring. Högsta domstolen framhöll att narkotikan mottagits vid samma tillfälle och menade att den efterföljande hanteringen måste anses utgöra samma gärning. Överklagandet avslogs. Även i praxis i övrigt har det framkommit ett synsätt där överlåtelser av narkotika särskiljs och betraktas som egna brott, medan handlingar som ryms under 1 § 1 st. 3 och 4 p. narkotikastrafflagen med ett och samma parti narkotika är att betrakta som en och samma gärning.7 Uppräkningen av verb i första paragrafens brottskatalog ger snarare uttryck för lagstiftarens intention att möjliggöra lagföring av alla personer i ledet av narkotikahantering än att vara en uppräkning av vilka brott samma person begår genom olika hanteringar av samma narkotika. Det var inte heller lagstiftarens mening att man i domslutet ska ange vilken punkt i paragrafens första stycke som den tilltalade har brutit mot.8 Utrymmet för att betrakta olika handlingar med narkotika som samma gärning kan sammantaget anses som stort. Att narkotikasmuggling inte förefaller kunna ådömas i brottskonkurrens med narkotikabrott om inte ytterligare kvalificerade handlingar företas med narkotikan efter att man har passerat en landsgräns9 borde indikera att även smugglingshandlingen omfattas av det synsättet. I förevarande fall är det fråga om i princip samma tidpunkt (brottstiden har utökats med dagen innan tidigare angiven), samma narkotikaparti och samma syfte med handlingen som läggs G till last i de två gärningsbeskrivningarna. Den enda skillnaden är att Gs betydelse i den brottsliga gärningen i det nya gärningspåståendet har inskränkts till att vara en medhjälpare eller en 7
Se bl.a. NJA 1971 s. 396, NJA 1989 s. 837, NJA 2003 s. 435. Prop. 1982/83:141 s. 32 f. 9 Hoflund a.a. s. 143 f med där refererade rättsfall. 8
Sida 6 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
anstiftare. Hans roll i relation till övriga misstänkta har förändrats, men egentligen är större delen av det aktiva handlandet i de olika gärningsbeskrivningarna detsamma. De båda gärningsbeskrivningarna måste därför anses gälla samma gärning och ändringen är därför en åtalsjustering som är tillåten i högre rätt. Specialitetsprincipen Enligt specialitetsprincipen får lagföring inte ske för annan gärning än sådan för vilken utlämning beviljats. Principen är i Sverige lagstadgad vad gäller utlämning från Sverige i paragraferna 12 och 24 i lagen (1957:668) om utlämning för brott. För det fall en åklagare vill vidga ett åtal till att omfatta gärningar som inte underställts den utlämnande staten skall han efterfråga den statens medgivande. Specialitetsprincipen återges även i artikel 14 i den europeiska utlämningskonventionen från 1957 samt i artikel 27 i Europeiska unionens råds rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Sverige, Tjeckien och Tyskland har ratificerat överenskommelserna. G har anfört att specialitetsprincipen har åsidosatts i målets handläggning. Högsta domstolen fastslog i NJA 1983 s. 441 att det ”vid tillämpning av specialitetsprincipen bör krävas en väsentligt högre grad av identitet mellan den gärningsbeskrivning som ligger till grund för utlämningsbeslutet och den som åtalet grundar sig på än vad som kan krävas vid bedömningen huruvida en åtalsjustering är tillåten enligt 45 kap 5 § RB.” De hårdare reglerna krävdes enligt Högsta domstolen för att inte riskera att den misstänkte dömdes för ett brott som inte var straffbart i utlämningslandet och att det utlämnande landet skulle ha en möjlighet att ta ställning till relevanta bevis. I rättsfallet ansåg Högsta domstolen att förutom den i häktningsyrkandet framställda brottsmisstanken ska även den information som åklagaren gett i sin utveckling av talan, vilken tillförts protokollet från häktningsförhandlingen och sedan bifogats framställan om utlämnandet, anses ha underställts det utlämnande landet vid dess prövning. Statens medgivande kan även bero på annan utredning än en dom eller ett häktningsbeslut.10 Enligt 2 kap 8 § 2 st brottsbalken ska villkor som uppställts vid överlämnande eller utlämning från en annan stat till Sverige gälla här. I NJA 2007 s. 80 konstaterade Högsta domstolen att specialitetsprincipen får anses vara ett villkor för utlämningen och beviljade resning för hovrättens beslut att förverka en sedan tidigare villkorligt medgiven frihet. Däremot ansåg man inte att specialitetsprincipen omfattade hovrättens hänsynstagande till straffskärpningsreglerna. Ingen av dessa omständigheter hade nämnts i framställan om överlämnande. Sammanfattningsvis kan konstateras att det 10
Se NJA 2000 s. 363
Sida 7 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
ställs höga krav på tydlighet och precisering i den framställan om utlämning som ges till en stat. I förevarande mål har G utlämnats vid två tillfällen efter framställan från Sverige. Vid det första tillfället överlämnades han från Tjeckien i anledning av gärningsmannaskap avseende narkotikapartiet. Efter tingsrättens friande dom försattes han på fri fot och lämnade Sverige. I och med det torde utlämningsförfarandet i anledning av framställan till Tjeckien vara över och en ansökan om tillåtelse att utvidga åtalet inte vara möjlig. Grunden för det tidigare utlämningsbeslutet förelåg ju inte längre sedan tingsrätten hade meddelat en frikännande dom.11 Sedan G häktats i sin frånvaro av hovrätten förelåg emellertid nya grunder för begäran om utlämnande. Vid detta utlämnande användes istället en europeisk arresteringsorder som framställan om utlämning, som denna gång skedde från Tyskland. Gärningspåståendet avseende medhjälp är ordagrant detsamma i häktningsframställan, den europeiska arresteringsordern, åklagarens yrkande vid huvudförhandlingen i hovrätten och den gärning vilken G fälldes för. Mot bakgrund av tingsrättens dom måste förfarandet med en ny begäran om utlämning ha varit korrekt. Med hänsyn till de krav som specialitetsprincipen medför på den information som ges vid begäran om utlämnande kan det diskuteras huruvida inte ett tidigare utlämningsförfarande i samma mål bör anges särskilt i den nya ansökan. Detta har emellertid inte ifrågasatts i överklagandet och frågan lämnas därför med denna notering.12
Tilltrosbevisning I huvudförhandlingen i tingsrätten ville inte kuriren Z uttala sig i mer än ett fåtal frågor. Han vidgick emellertid att de uppgifter som antecknats från bland annat hans utsaga i rättegången där han själv varit åtalad stämde. Han hördes inte på nytt i hovrätten. G har anfört att de uppgifter Z har gett har utgjort tilltrosbevisning och att hovrätten därför har varit förhindrad att ändra tingsrättens dom utan att Z har hörts på nytt. Hovrätten förefaller inte ha fäst uppmärksamhet vid Zs utsaga mer än i två avseenden; att färdvägen till Oslo inte var bestämd och att uppdragsgivare och medhjälpare inte har haft kontroll över denna samt att han fick instruktion om att åka till Nürnberg genom ett SMS den 25 juli.13 51 kap. 23 § rättegångs11
Ett liknande synsätt har hovrätten över Skåne och Blekinge uttalat, men då var förutsättningarna att en person som eftersöktes i Sverige redan hade lagförts och verkställt straff när begäran om utvidgning behandlades, mål Ö 1470-05 beslut meddelat 050704. 12 Uppgiften finns ej med i den europeiska arresteringsordern, men kan ha tillförts genom exempelvis att häktningsprotokollet bifogats utan att detta framgår. 13 Det föreligger en diskrepans i tingsrättens redovisning av Zs uppgifter. På ett ställe står det att Antonio (av Z uppgiven som uppdragsgivare) bestämde resrutten vid båda resorna och ett
Sida 8 (9) Åklagarmyndigheten Utvecklingscentrum i Stockholm
Datum
Dnr
2007-09-24
ÅM 2007/5151
balken, där tilltrosregeln finns, gäller inte omedelbart en tilltalads uppgifter. Däremot krävs det enligt vad Högsta domstolen uttalade i NJA 1988 s. 607 mycket starka skäl för att till nackdel för en tilltalad frångå tingsrättens värdering av uppgifter som en medtilltalad har lämnat när denne har vägrat yttra sig i hovrätten. Motsvarande borde gälla i förevarande mål. Det går emellertid inte att säga att hovrätten har gjort någon annan bedömning av Zs uppgifter än vad tingsrätten har gjort. Skiljaktigheterna i domslut förefaller vara en direkt följd av den justerade gärningsbeskrivningen och inte en följd av diskrepanser i bevisvärderingen. Inte heller har avgörandet i hovrätten berott på tilltron till Zs uppgifter. Avgörande bevisning synes istället ha varit G egna uppgifter (även sådant han uppgett innan hovrättsförhandlingen), hans fingeravtryck på narkotikaemballaget samt inhämtade telefonlistor. Vid sådant förhållande kan inte Zs frånvaro vid huvudförhandlingen i tingsrätten ha stridit mot 51 kap. 23 § rättegångsbalken. Utvecklingscentrums ståndpunkt Då hovrättens handläggning i fråga om svensk domsrätt, specialitetsprincipen och tilltrosreglerna enligt Utvecklingscentrums mening har varit korrekt kan inte målet avvisas med hänsyn till dessa frågor. Huruvida det finns fog för invändningen om att G inte har delgetts misstanke om brott och utredningen på ett korrekt sätt kan Utvecklingscentrum inte uttala sig om då information om detta förväntas komma i ett yttrande från den handläggande åklagaren. Vad gäller bevisvärderingen kan följande sägas. Det torde vara svårt för Högsta domstolen att ge en generell vägledning om ett fingeravtrycks betydelse och detta särskilt i ett fall där fingeravtrycket inte är den enda bevisningen av betydelse i målet. Hovrättens bedömning är logisk och domslutet välmotiverat. Det har vid genomgången inte framkommit någonting som borde föranleda prövningstillstånd.
Gunnar Stetler Överåklagare
Therese Linderoth
annat att han själv fick bestämma resrutten (se sid 5 st 1 rad 19 och sid 6 st 2 rad 15). Jag tolkar det som att han fick bestämma resrutten mellan hållpunkterna Nürnberg och Oslo. Den handläggande åklagaren kan behöva klargöra det.
