PROGRAM GRAMMATIK I FOKUS

PROGRAM GRAMMATIK I FOKUS i Lund Torsdagen den 6 och fredagen den 7 februari 2014 Hörsalen, Humanisthuset (SOL-centrum)

Torsdagen 6 februari 1300-1305 SYMPOSIET ÖPPNAS 1305-1335 Magnus Ericsson Thulin: Syntaxen hos relativkonstruktioner i svenskan 1335-1405 Fredrik Heinat & Anna-Lena Wiklund: Knowing men who sell flowers and escaping them. KORT PAUS 1415-1445 Christiane Müller: Swedish relative clause extractions: The Small Clause Hypothesis. 1445-1515 Arthur Holmer: Postnominal relativization in Bunun KAFFEPAUS 1530-1600 Thorstein Fretheim: The relationship between syntax, semantics and pragmatics in an account of how positive and negative Scandinavian response words are distributed and comprehended.. 1600-1630 Verner Egerland & Dianne Jonas: Already. KORT PAUS 1640-1710 Johanna Prytz: Verbsemantiska restriktioner på objektsutelämning i svenska 1710-1740 Hjalmar P. Petersen: Variation i dativ i færøsk. KORT PAUS 1750 -1820 Björn Lundquist & Ida Larsson: Objektplacering vid partikelverb i norska dialekter och äldre svenska. 1820-1850 Elisabet Engdahl: Spetsställda pronomen. 1900—RECEPTION på Institutionen för lingvistik (Humanisthuset, rum Hu 428 B) Fredagen den 7 februari 0900-0930 Björn Lundquist: Cross-linguistic variation in anti-causatives. 0930-1000 Ana Maria Rodríguez-González: Geografisk utbredning av possessiva konstruktioner i den germanska språkfamiljen KAFFEPAUS 1030-1100 Elizabeth Coppock: Quasi-definites in Swedish. 1100-1130 Marit Julien: Hej era små lingonsyltar! Om svenska vokativer. KORT PAUS 1135-1205 Janne Bondi Johannessen: To imperativtyper i alle de nordiske språkene. 1205-1235 Inger Rosengren: Imperativsatsen i ett modulärt perspektiv. Reserv: Ulla Stroh-Wollin: Från gammal man till den gamle mannen

Elizabeth Coppock

Quasi-Definites in Swedish The definite article in Swedish usually co-occurs with a definite suffix on the noun, but there are certain exceptions. We focus here on noun phrases with a definite article and no definite suffix when no relative clause is present, which we call quasi-definites. (1)

De vackra f¨argerna lyser upp den gr˚aaste dag. ‘The beautiful colors light up the grayest day.’

(2)

Stj¨arnan kunde inte iakttas med det starkaste teleskop. ‘The star couldn’t be observed with the strongest telescope.’

Such cases suggest that the definite article and the definite suffix either signal different aspects of definiteness, or (can) relate to different parts of the meaning. We argue for a version of the latter hypothesis, mostly compatible with the hints in Julien 2005: the definite determiner signals uniqueness, but with respect to a property of degrees rather than individuals. This implies that quasi-definites are semantically indefinite at the individual level. However, we also argue that the superlative adjectives involved are inherently emphatic, which explains how quasi-definites differ from ordinary indefinites. We first establish a number of facts that an analysis of quasi-definites should account for: (i) they occur only with superlative adjectives (corpus study); (ii) as pointed out by Teleman et al. (1999), the superlative adjective receives what we call an elative reading, signifying a high degree rather than invoking a comparison class, reflected in their inability to be modified with n¨ast ‘next/second’; (3)

Stj¨arnan kunde inte iakttas med det n¨ast starkaste teleskop-*(et). The star couldn’t be observed with the second strongest telescope-DEF.’

(iii) they can occur in the pivot of presentational constructions; (iv) they have the same anaphoric potential as indefinites (on narrow-scope readings), failing to license anaphora across negation but licensing anaphora from the antecedent of a conditional: (4)

Stj¨arnan kan inte iakttas ens med det starkaste teleskopi . *Deti a¨ r inte tillr¨ackligt stark. ‘The star cannot be observed even with the strongest telescopei . Iti is not strong enough.

(5)

Har du den minsta fr˚agai , st¨all deni h¨ar eller SMS:a till ... ‘If you have the slightest questioni , pose iti here or text to ...’

(v) they have only narrow scope with respect to negation; (vi) some of them are NPIs: (6)

Justitieministern har *(inte) den blekaste aning om hur det a¨ r att sitta i f¨angelse. ‘The minister of justice does *(not) have the faintest idea what it is like to go to prison.’

and (vi) even non-NPIs are sensitive to negation: a variant of (2) without negation would be odd, and a variant of (1) with negation would be odd. So quasi-definites are semantically indefinite, but have some properties that ordinary definites lack. We argue that the definite determiner is not a mere expletive inserted for syntactic reasons before a superlative adjective, on the grounds that indefinite determiners can precede superlatives (e.g. en sista h¨alsning ‘a final greeting’). Rather, inspired by Krasikova’s (2012) analysis of ‘relative’ readings of superlatives as in Gloria sold the most cars, we argue that the definite article can signal uniqueness with respect to a property of degrees or individuals. Combined with an analysis of the elative superlative as the property of being the greatest degree, a standard analysis of gradable adjectives as relations between individuals and degrees, we derive the result that det starkaste teleskop denotes the property of being a telescope of maximum strength. Existential closure then applies to yield an indefinite interpretation. We propose that elative superlatives are inherently emphatic and evoke expression-alternatives involving smaller degrees, and can therefore only be used when the enclosing assertion is the strongest of the alternatives, as Krifka (1995) argues for emphatic NPIs. This accounts for their limited scope possibilities, their occasional status as NPIs, and their general sensitivity to negation.

References Julien, Marit. 2005. Nominal phrases from a Scandinavian perspective, vol. 87 Linguistic Aktuell/Linguistics Today. John Benjamins. Krasikova, Sveta. 2012. Definiteness in superlatives. In Maria Aloni, Vadim Kimmelman, Floris Roelofsen, Galit W. Sassoon, Katrin Schulz & Matthijs Westera (eds.), Logic, language and meaning, vol. 7218/2012, 411–420. Dordrecht: Springer. Krifka, Manfred. 1995. The semantics and pragmatics of polarity items. Linguistic Analysis 25. 209–257. Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Svenska Akademien/Norstedts.

Already Verner Egerland & Dianne Jonas In English, the adverbial already can be used in (at least) two ways. The standard usage is illustrated in (1). Already in this context is equivalent to Swedish redan (2). (1) (2)

He has already done his homework. Borde de inte komma snart? – Men de är ju redan här. Han har redan gjort sin läxa.

In spoken American English, there is a second usage of the adverb, as shown in (3), which rather corresponds to Swedish nån gång (4).ALREADY B = Sw. nån gång (3) (4)

Get off the phone already! Lägg på luren nån gång!

This talk is dedicated to the understanding of the properties of this second usage of already, and its relation to the first one. It will be argued that already / nån gång in (3)-(4) are functional elements, linked to the imperative function and rather reminiscent of modal particles as for interpretation and distribution.

Spetsställda pronomen Elisabet Engdahl Göteborg Spetsställning av obetonade objektspronomen förekommer ofta i svenska, t.ex. i svar på frågor, som i (1) och (2) (1) A: Var är cykeln? B: Den ställde jag i garaget. (2) A: Har dialekten här ändrat sig? B: Nej, det tycker jag inte. Anderssen & Bentzen (2012) hävdar att det är en skillnad mellan norska och svenska i detta avseende. Medan det går bra att spetsställa pronomen som syftar på individ-referenter, som cykeln i svenska, fungerar detta mindre bra på norska, se (3). Däremot går det bra att spetsställa ett det som syftar på en proposition, som i (4). (3)

Har du spist bananen din? a. *Nej, den likte jeg ikke. b. Nej, jeg likte den ikke.

(4) a.

Spiste du noe frukt? Nej, det gjorde jeg ikke.

(Anderssen & Bentzen 2012:(29))

(Anderssen & Bentzen 2012:(30))

Enligt Anderssen & Bentzen går det bara att spetsställa pronomen som syftar på individer i norska om pronomenet har kontrastiv betoning, som i (5). (5) a.

Kjøpte du den siste boka til Camilla Läckberg igår? Nej, DEN kjøpte jeg ikke (men jeg kjøpte en annan bok).

(A&B 2012:(31))

I Lindahl & Engdahl (2012) redovisade vi en undersökning av hur yttranden med spetsställda pronomen används i talad danska, norska och svenska i NorDiaCorp. Det visade sig bland annat att en vanlig kontext för spetsställda pronomen är i samband med vänsterdislokering som i (6). (6) INT: du har lest mye i di tid kanskje? hjartdal_ma: å ja slikt noe som naturskildringer dem liker jeg dem ## men e denne politikken den synes jeg ikke noe om I denna kontext behöver pronomenet inte realiseras med kontrastbetoning (jfr Eide 2011). I föredraget diskuterar jag hur såväl samtalskontexten som yttrandets informationsstruktur påverkar pronomenplacering och betoning. -------Anderssen, Merete & Kristine Bentzen (2012) Norwegiana Object Shift as IP-internal Topicalization. Nordlyd 39(1):1–23. Eide, Kristin Melum (2011) Norwegian (non-V2) decluratives, resumptive elements, and the Wackernagel position. Nordic Journal of Linguistics 34:179–213. Lindahl, Filippa & Elisabet Engdahl (2012) Fronted pronouns in the mainland Scandinavian languages. Föredrag vid N’CLAV-mötet på Lysebu, 14 aug 2012. NorDiaCorp

Abstract: Syntaxen hos relativkonstruktioner i svenskan  Magnus Ericsson Thulin    Jag hade tänkt tala om min analys av relativkonstruktioner där den restriktiva satsen står i Spec‐DP  och den icke‐restriktiva satsen adjungeras till DP. Jag kommer att ta upp stöd för denna analys.        En del av argumentationen handlar om att den restriktiva satsen är ett argument och den icke‐ restriktiva satsen en adjungering. Denna slutsats dras mot bakgrund av skillnader i  polaritetslicensering mellan relativkonstruktionerna, samt skillnader rörande semantik och  extraktion.        Jag kommer även precisera den restriktiva satsens position till Spec‐DP. T.ex. använder jag mig av  samordningar för detta syfte. I samordningar  med restriktiv‐ och icke‐restriktiv sats samt restriktivt  attribut kan den välformade linjära följden beskrivas som: PP < Restriktiv CP < Icke‐restriktiv CP; den  cigarr från Nicaragua som min bror importerar från USA, som jag om sanningen ska fram nog inte är  särskilt förtjust i. Detta tyder då på att prepositionsattributet står i N‐komplementet, den restriktiva  relativen  i  Spec‐DP  och  den  icke‐restriktiva  relativen  i  en  adjungerad  position  till  DP.  En  annan  indikation på att den restriktiva satsen står i Spec‐DP har att göra med det starka speciesdraget hos D  i  svenskan.  Om  den  restriktiva  satsen  står  i  N‐komplementet  i  ett  exempel  som  (1)  finns  det  inget  som checkar det starka draget i D i den substantiviska DPn, eftersom artikeln är struken.     (1)          [DP den [AP goda [DP cigarr som vi rökte igår]]]    Om relativsatsen däremot utgör ett argument till D och står i Spec‐DP så kan vi förklara hur det  starka draget kan checkas i substantivets D i exempel (1).       Denna analys kan således förklara varför det är möjligt att stryka den efterställda artikeln i  konstruktioner med restriktiv sats men inte med restriktivt attribut; den restriktiva satsen checkar  det starka speciesdraget vilket attributet inte kan och då är artikeln obligatorisk. 

The relationship between syntax, semantics and pragmatics in an account of how positive and negative Scandinavian response words are distributed and comprehended Thorstein Fretheim, NTNU, Trondheim Holmberg (forthcoming) argues (i) that a solitary response word – in Scandinavian the negative Nej/Nei and the non-negative Ja and Jo – is grammatically in order just in case what would otherwise be an overt follow-up sentence is deletable because it is identical to the propositional topic (TP) expressed in the first speaker’s turn, and (ii) that Ja may be used to affirm the truth of a negative proposition, and does so when certain syntactic conditions are met, as in a response to a Swedish interrogative like Drack du avsiktligt inte upp ditt kaffe?. The present paper criticizes and rejects both points (i) and (ii). Point (i) is untenable because a naked response word does not assign a truth value to a proposition that is uniquely determinable on the basis of the syntax and semantics of the first speaker’s sentence. On my analysis, a response word is a discourse anaphor, regardless of whether it is followed by an explanatory comment or exhausts the speaker’s turn. The linguistic antecedent of this kind of anaphor is the interlocutor’s immediately preceding sentence but the propositional content represented (and communicated) by the response word does not have to be equivalent to the proposition expressed in the hearer’s antecedent. Nei in the Norwegian exchange of (1) below can mean simply that B understands, and possibly empathizes with, A’s negative attitude to Martin’s performance but B may not have been present at the event, or it can mean that B, who was present, felt the same as A, implying that, while A’s utterance is then a predication about A’s reaction to Martin’s piano playing, B’s response is about B’s own reaction to what Martin was doing. In spite of the truth-conditional underdeterminacy of the expression Nei in (1) (potentially resolvable through contextual input), Nei is fully acceptable without a followup utterance, a statement that is intended to justify the negative response: (1) A: Pianoklimpringen til Martin satte meg ikke i noe særlig godt humør. B: Nei. Holmberg’s second point is also untenable, because Norwegian Ja in (2) affirms the thought that B may not tolerate caffeine that late in the day, but Ja in (3) is inappropriate because it sounds as if B has no free will, and Ja in (4) is inappropriate because kanskje is not truth-conditional there, while it permits a truth-conditional interpretation in (2), a declarative whose lack of V2 order reflects the historical origin of kanskje as kan + skje + complement clause. The construction represents a fossilized stage in a grammaticalization process. (2) A: Kanskje du ikke tåler kaffe så seint på dagen? B: Ja. (3) A: Kanskje du ikke vil ha kaffe? B: #Ja. (4) A: Tåler du kanskje ikke kaffe så seint på dagen? B: #Ja. A strictly pragmatic approach is needed to account for the acceptability of Ja in (2) and the weirdness of Ja in (3), while the weirdness of Ja in (4) is due to the fact that kanskje there supplies no ingredient to the proposition that A wants B to confirm or disconfirm. The adverb kanskje in the middle-field position is just an epistemic downtoner. A response word can target kanskje in (2), but in (4) it can only target the negative proposition expressed by A. Reference Holmberg, A., forthcoming. The syntax of answers to negative yes/no questions in English and Swedish. Lingua.

KNOWING MEN WHO SELL FLOWERS AND ESCAPING THEM FREDRIK HEINAT & ANNA-LENA WIKLUND

Since Ross’s discovery of syntactic islands (Ross 1967), extraction from islands has been the topic of intense research in both theoretical linguistics, e.g. Starke (2001); Boeckx (2012), and psycholinguistics, e.g. Hofmeister & Sag (2010); Sprouse & Hornstein (2013). It was early recognized that the Mainland Scandinavian languages (Danish, Norwegian, and Swedish) are peculiar from a cross-linguistic perspective in allowing extraction from relative clauses, exemplified by Swedish in (1). Early references include Erteschik-Shir (1973), Allwood (1975), Engdahl & Ejerhed (1982); Taraldsen (1981), and Maling & Zaenen, (1982). Complex DPs with a relative clause are otherwise considered strong islands (cf. The Complex NP Constraint of Ross 1967); syntactic configurations from which movement is never possible. In this sense, Mainland Scandinavian is peculiar whereas English and other languages are well-behaved, cf. (2). (1)

(2)

[Såna blommor]i känner jag [en man [som säljer ti ]]. such flowers know I a man that sells

(Swe.)

*[Those flowers]i I know [a man [who sells ti ]].

In this talk, we will leave theoretical interpretations of Scandinavian island violations aside and instead scrutinize the restrictions that have been claimed to hold for these extractions, some of which have been used to formulate arguments in analyses of these. We will show that none of these restrictions are specific to relative clause extractions. In fact some of them vanish under closer scrutiny. Given this, any theoretical interpretation of these alleged island violations assuming the existence of such restrictions cannot be on the right track.

Postnominal relativization in Bunun  Arthur Holmer    Bunun  is  an  Austronesian  language  spoken  in  Taiwan.  It  has  clause‐level  word  order  VSO, with subject‐final V‐Agt‐Pat order in non‐Actor voice (which can be described pre‐ theoretically as a passive‐like construction, although "transitive ergative" is probably  a  better  description).  Thus,  clause‐level  word  order  appears  to  be  determined  more  closely by semantic role (perhaps macro‐roles such as Actor, Theme) than by syntactic  relations or case‐roles.    NP level word order in Bunun is traditionally described as Rel‐N (Zeitoun 2000:100),  which  is  highly  unexpected  for  a  verb‐initial  language.  A  possible  historical  account  might  be  that  we are dealing with internally headed relativization  structure  combined  with  an  underlyingly  subject‐final  word  order  (taking  non‐Actor  voice  as  the  basic  transitive construction, cf. Aldridge 2004 for an ergative  analysis of other languages of  the same type). Prenominal relativization would this be a reanalysis of structure in a) to  the structure in b).      a) [ V ‐ Agt ‐ Si ]i    =>    b) [ V ‐ Agt ‐ Øi ]  ‐ NPi    Starting  from  non‐Actor  voice,  this  would  then be  assumed to have  generalized  across  the  whole language,  i.e.  spread to  Actor  voice contexts (which  are VSO) and where the  linear parallels no longer hold. This would suggest that prenominal relativization should  be most robust in non‐Actor voice.    However,  in  an  experimental  setting  a  high  incidence  of  N‐Rel  structures  was  recorded  for  several  speakers  in  Takituduh  Bunun.  This  order  was  found  alternating  with Rel‐N order. Given the above historical account, it is a surprising fact that N‐Rel is  over‐represented and, indeed, almost exclusively found with non‐Actor voice:    Maca tamuhung  a,    haan  qanvang   [ ludaq‐un   binanauaz  dii ].  TOP  hat      TOP,   LOC   buffalo      beat‐PV   woman    DEM  ‘As for the hat, it is on the buffalo which is beaten by a woman.’    The  existence  of  post‐nominal  relativization  in  spoken  Bunun  is  typologically  not  surprising, but does raise a few interesting questions: if is this an innovation, how has it  appeared,  given  that  all  possible  contact  languages  (Mandarin,  Taiwanese,  and,  previously,  Japanese)  have Rel‐N  order?  Why  is  it  mainly  restricted  to non‐Actor  voice  contexts?  It  will  be  suggested  that  the  development  of  this  new  order  is  the  result  of  parsing  considerations  of  complex  structures,  and  if  this  is  the  case,  it  would  be  an  instance  where  we  can  observe  cross‐categorial  harmony  in  the  sense  of  Hawkins  (1983) is operating synchronically on the word order of a living language.    References:  Aldridge,  Edith.  2004.  Ergativity  and  word  order  in  Austronesian  languages.  Ph.D.  diss.  Ithaca, NY: Cornell University.  Hawkins, John. 1983. Word order universals. NY: Academic Press.  Zeitoun,  Elizabeth.  2000.  Bunong  yu  cankao  yufa.   [Reference  grammar  of  Bunun].  Taipei: Yuanliou 

To imperativtyper i alle de nordiske språkene Janne Bondi Johannessen Litteraturen for de nordiske språkene sier at det er én type imperativ i de fastlandsskanidnaviske språkene, mens det er to i færøysk og islandsk (se Faarlund et al 1997, Postma og van der Wurff 2007, Teleman et al 1999, Thráinsson 2007, Garbacz og Johannessen 2013.) Her vil jeg vise at de fem språkene er mye likere enn det som har vært antatt, og at alle har to imperativer. Jeg vil også vise hvordan de kan analyseres syntaktisk. Ifølge litteraturen er imperativen i norsk og dansk lik formen på stammen: (1)

reise (inf.) –

reis! (imp.)

(norsk og dansk)

På svensk skal imperativens form avhenge av verbklassen. Noen er lik stammen, og andre har –a: (2) a. titta (inf.) – titta (imp.) (svensk) b. släcka (inf.) – släck! (imp.) Imperativer forekommer normalt uten subjekt, men om det er et subjekt, plasseres subjektet etter imperativen: (3)

lägg du den där!

(Swedish, Childes tea20_26.cha)

Neasjon av imperativ skal derimot oppføre seg ulikt i de fem språkene: På norsk er negasjonen foranstilt, mens på svensk og dansk er den etterstilt: (4) a. b.

NEG – IMP (Norwegian) IMP – NEG (Danish and Swedish)

På islandsk og færøysk er det to ulike imperativtyper. En er bøyd og en er infinitt. Den bøyde bruker stammen, (5). I (6) ser vi at de har ulike syntaks. (5)

fara (inf./ imp.) – far! (2.sg.imp) (færøysk og islandsk)

(6)

a. b.

Far ikki Ikki fara ‘Ikke dra hjem’

til til

hús! hús!

(færøysk) (færøysk)

Valg mellom de to imperativtypene i færøysk og islandsk ser ut til å bestemmes av pragmatiske faktorer. Når man ser nøyere på de fastlandsskandinaviske språkene, er vi at det også her er to typer, som er pragmatisk bestemt. Den typen som ikke (eller bare knapt) er nevnt i litteraturen, finnes i språk rettet mot barn: (7)

bare tygge ikke spise

(Childes, norsk)

I foredraget vil jeg både vise eksempler på denne imperativen, beskrive syntaksen, og deretter presentere en analyse baser på Platzack og Rosengren (1998) og Eide (ms).

Marit Julien

Hej era små lingonsyltar! Om svenska vokativer Vokativ definieras ofta som en kasus (se till exempel NE). Om man istället definierar vokativ som ”ett nominalt element som refererar till adressaten för ett yttrande, utan att vara ett syntaktiskt argument”, så blir det klart att också svenskan har vokativer. Dessa är nominalfraser av olika typer, som beskrivit i SAG, och de kan fungera utpekande, karakteriserande, eller som samtalsreglerande signal. Vissa typer av nominalfraser kan bara fungera som argument, medan andra bara kan uppträda som vokativ. Exempel på de senare är unga dam och din idiot. Vi ska se att dessa fraser har en inre syntax som gör dem oanvändbara som argument, men däremot fullt acceptabla som vokativer. I alla vokativer har nominalfrasen utökats med ett vokativt huvud som har ett deiktiskt drag. I vokativtypen unga dam är den svaga formen på adjektivet en konsekvens av närvaron av det vokativa huvudet. I typen din idiot, som inte är någon verklig possessivkonstruktion, men som ändå kan kallas possessiv predikationell vokativ, gömmer det sig ett nominalt predikat med obestämd artikel, som i Han är en idiot. Denna analysen kan förklara den predikativa semantiken, formen på pronomenet, formen på adjektivet, samt det faktum att frasen inte kan fungera som argument.

Objektplacering vid partikelverb i norska dialekter och äldre svenska Björn Lundquist (UiT) & Ida Larsson (SU) Det är välbekant att placeringen av verbpartiklar ser olika ut i de olika nordiska språken (jfr t.ex. Sandøy 1976, Svenonius 1996, 2003, Toivonen 2003, Lundquist 2013). I danskan följer partikeln obligatoriskt ett (pronominellt eller icke-pronominellt) objekt (1), medan partikeln i svenskan å andra sidan obligatoriskt föregår ett (pronominellt eller icke-pronominellt) objekt (2). I isländskan (3) och norskan (4) står ett pronominellt objekt nödvändigtvis före partikeln, medan ett icke-pronominellt objekt antingen kan föregå eller följa partikeln. (Exemplen är från Lundquist 2013, se också Svenonius 1996.)

(1) (2) (3) (4)

Boris skruede {musikken/den} ned {*musikken/*den}. Vi kastade {*hunden/*den} ut {hunden/den} Við hentum {hundinum/honum} út {hundinum/*honum} Vi kastet {hunden/den} ut {hunden/*den}

(Danska) (Svenska) (Isländska) (Norska)

I det här föredraget jämför vi dagens svenska, där följden partikel-objekt är den enda möjliga, med tidigare stadier av svenska och olika norska dialekter, där ordföljden är friare. Modern svenska har fått vara utgångspunkt eftersom verbpartiklar där är förhållandevis lätta att identifiera (särskilt genom sin betoning och placering), men vi diskuterar också en del avvikande fall. Genom att dessutom undersöka tidigare stadier av svenska kan vi få en bättre förståelse för utvecklingen från ett system med fri till fast ordföljd. Med utgångspunkt i den nordiska dialektkorpusen (Johannessen et al. 2009) har vi också velat kartlägga den dialektala variationen i norskan och söka trender i utvecklingen i modern norska. De viktigaste resultaten av studien är följande: 1. Den svenska fasta ordföljden uppstod förhållandevis sent, sannolikt i samband med etableringen av det moderna standardspråket från 1700-talet och framåt. 2. Icke-pronominella objekt före verb-partiklar är högst sällsynta i dagens norska, framförallt bland de yngre talarna. 3. I norskan är variationen framför allt knuten till placeringen av pronomen i allmänhet, och inte direkt till partikelsyntax. I de dialekter där pronomen placeras efter partiklar är pronomenskifte över satsadverbial inte obligatoriskt. Också i den äldre svenskan tycks ordföljden i partikelkonstruktioner hänga samman med de varierande placerings-möjligheterna för nominalfraser och pronomen. Referenser Lundquist, Björn. 2013. Verb-particles: active verbs. I: Nordic Atlas of Linguistic Structures (NALS). http://www.tekstlab.uio.no/nals#/chapter/4 http://www.tekstlab.uio.no/nals#/chapter/6. Sandøy, Helge. 1976. Laust samansette verb i vestnordisk: ein samanliknande leddstillingsanalyse for islandsk, færøysk og romsdalsmål. Universitetet i Oslo, Oslo. Svenonius, Peter. 1996. The optionality of particle shift. Working Papers in Scandinavian Syntax 57: 47–75. Svenonius, Peter. 2003. Swedish particles and directional prepositions. I: Lars-Olof Delsing, Cecilia Falk, Gunlög Josefsson, & Halldór Á. Sigurðsson (eds.), Grammar in Focus: Festschrift for Christer Platzack 18 November 2003, vol. II: 343–351. Department of Scandinavian Languages, Lund University, Lund. Toivonen, Ida. 2003. Non-projecting Words: A Case Study of Swedish Particles. Kluwer, Dordrecht.

Cross-linguistic variation in anti-causatives Bj¨orn Lundquist, University of Tromsø This paper investigates cross-linguistic variation in semantic entailment patterns in causative-inchoative alternations. Based on results from a psycholinguistic experiment, we will argue that the causative alternation in the two languages under investigation, Norwegian and English, are qualitatively different in nature. In the experiment, 42 Norwegian and 44 English informants watched short video sequences, in which a causative event was depicted, e.g., a woman rolling a ball across the road. Each video sequence was followed by an “anti-causative” question, e.g. did the ball roll across the road. Response (Y(es) or N(o)) and response time was logged. The experiment contained seven video sequences based on verbs that in Norwegian have form-identical causative and anti-causative forms, e.g. rulle ‘roll’, and seven video sequences based on verbs which require the simple reflexive pronoun seg in the anti-causative frame, i.e. ˚ apne (seg) ‘open’. In English, all the verbs in the experiment alternate without overt marking. The verbs used in the experiment are given in table 1 below: TABLE 1: Verbs used in experiment Unmarked anticausative Marked anticausative roll/rulle open/˚ apne (seg) overturn/velte split/dele (seg) melt/smelte spread/spre (seg) spin/snurre move/flytte (seg) detach/løsne bend/bøye (seg) splash/skvette lock/l˚ ase (seg) balance/balensere turn/snu (seg) In addition, two video sequences were made for each verb: one where the agent acted intentionally and was active throughout the event (context 1), and one where the focus was on the theme rather than the agent (either the agent acted unintentionally or was only involved at the starting point of the event, or the inherent properties of the theme was focused on) (context 2). Each informant saw only one version of each verb. Each informant thus saw 14 video sequences, of which some were from context 1 and some from context 2. The experiment contained 22 filler videos/questions as well. The results from the experiment are shown in table 2 (note that “marked anti-c” only applies to Norwegian, since corresponding verbs are unmarked in English): TABLE 2: Results: percent “yes”-answers Unmarked anti-c Marked anti-c Eng. context 1: 93% 96% Eng. context 2: 89 % 89% Nor. context 1: 90% 58% Nor. context 2: 63% 46% From the table it is clear that the English anti-causative questions in general get an affirmative answer (over 90% of trials). Further, the context has only a very small effect on the English answers. The Norwegian results differ from the English results, most clearly for the seg-marked anti-causatives, which have a much lower percentage of yes-answers in both context 1 and 2. However, also the unmarked anti-causatives have a significantly lower percentage of “yes”-answers in the second contexts. Models in which the anti-causative structure is a subset of the causative structure i.e., the anticausative structure is the causative structure minus the agent or a causative sub-event (Levin and Rappaport-Hovav 1995, Ramchand 2008 etc.) predict that the answer to an anti-causative question should always be affirmative, even if the stimulus is a causative event, since the causative should entail the anti-causative. These models can capture the English results, but not the Norwegian results. We will argue that a reflexive analysis of anti-causatives, in the vein of Chierchia (2004), captures the Norwegian results (both for marked and unmarked verbs), while a more traditional “anti-causative” analysis straightforwardly captures the English results. (1)

a. b.

English: Causative = [Ext.arg][v [V [int. arg]], Anti-causative: [v [V [ int. arg]]] Norwegain: Causative = [Ext.arg][v [V [int. arg]], Anti-causative: [Ext. arg] [v [V [seg]]] 1

Swedish relative clause extractions: The Small Clause Hypothesis Christiane Müller

Swedish and the other Mainland Scandinavian languages allow extractions from relative clauses as exemplified in (i), a phenomenon that is cross-linguistically extremely rare. (i) [De blommorna]i känner jag [en man [som säljer [ ]i ]]. those flowers know I a man who sells These structures pose a challenge for syntactic theories of locality, because they violate island constraints (in particular the Complex NP constraint, introduced by Ross 1967) that are assumed to apply universally. In a recent proposal (Kush et al. 2013), it is suggested that the possibility to extract from relative clauses in some languages is restricted to relative clauses that are embedded under a certain kind of verb. More specifically, the proposal is that only verbs which also can select for small clause complements can select a NP embedding a relative clause from which extraction is possible, because in that case the parser can reconstruct the apparent relative clause as a small clause (from which extraction is not blocked). I have investigated this proposal in a detailed study and scrutinized the predictions generated by the “Small Clause Hypothesis” using empirical data from Swedish, including corpus studies as well as an acceptability judgement experiment. In my talk I will present the results from this investigation. The findings reveal several problems with the proposed small clause analysis of relative clause extractions and therefore cast doubt on the Small Clause Hypothesis as an explanation for the observed extractions in the Mainland Scandinavian languages.

Abstrakt  Variation i dativ i færøsk  Hjalmar P. Petersen  Dativ opviser en vis variation i færøsk, hvor en variabel angående brug er ’alder’. Dativ forsvundet i f.eks. theme/patient subjekt af verber som i: eg verði ikki kaldur ‘jeg bliver ikke kold’ med nominativ formen eg ‘jeg’ og ikke dativ mær ‘mig’ som i islandsk mé r verður ekki kalt ‘jeg bliver ikke kold’ (Jónsson, 2009: 206-207). Dativ i færd med at forsvinde i passivsætninger, sml. manninum varð hjálpt og maðurin varð hjálptur, hvor nominativformen som maðurin er blevet det almindelige mønster (Eythórsson, 2010). Og dativ er også i færde med at forsvinde i upersonlige konstruktioner som mær dámar mjólk bogstaveligt ‘mig lider mælk’= ‘jeg kan lide mælk’ (Petersen, 2002; Jónsson & Eythórsson, 2005). Disse eksempler viser, at dativen har eroderet støt i færøsk, og den forskning, som er gjort af dativ i direkte objekter, viser, at verbets semantik er med til at bestemme, om det direkte objekt kan gå fra dativ til akkusativ (Jónsson, 2009). Dativ er bevaret, iflg. Jónsson (2009) efter prototypiske dativ verber, d.e. verber, som ‘denote events in which the object participant is active independt of the action of the subject participant (Jónsson 2009: 204) med henvisning til Blume (1998). Dette er verber som hjálpa ‘hjælpe’, fylgja ‘følge’ og heilsa ‘hilse’. Jeg skal her komme med et bidrag til denne forskning, hvor jeg har kigget på, om substantivets form spiller nogen rolle; d.e. har man mere dat. > akk. i de tilfælde, hvor substantivet er ubestemt, sml. udviklingen i svensk og dansk (Mørck, 2005: 1131; Haugen, 1976: 293). Begge viser, at dativ har eksisteret længst i den bestemte substantivbøjning. Spørgsmålet er, hvorvidt dette også er tilfælde i færøsk. Data bygger på en ”grammaticality judgment test”, som er lavet på Færøerne i 2013, hvor unge på en gymnasieskole og en handelsskole har vurderet diverse sætninger. Desuden præsenteres data om variation efter præpositionen fyri ‘for’ og nyere forskning af ditransitive konstruktioner i færøsk. Angående fyri + dat. eller akk. viser det sig, at alder en variabel, som er afgørende for, om man kan bruge akkusativ for forventet dativ (Jacobsen & Petersen, 2014). Til slut præsenteres data med ditransitive konstruktioner (Fiebig, 2012, Petersen 2010).

Litteratur  Blume, K. 1998. A contrastive analysis of interaction verbs with dative complements. Linguistics 36: 253-280. Eythórsson, Thórhallur. 2010. Varðveisla falla í þolmynd í íslensku og færeysku - ásamt nokkrum samanburði við norsku og ensku. I Frændafundur s. 109-127. Magnús Snædal & Turið Sigurðardóttir (eds.). Hugvísindastofnun: Reykjavík. Fiebig, J. 2012. 2012. At geva fiskimonnum skattalætta. At geva skattalætta til fiskimenn. En undersøkelse av ditransitive konstruktioner i færøysk skriftspråk. MA speciale. ILN. Oslo Universitet. Haugen, Ei. 1976. The Scandinavian Languages. An Introduction to their History. Faber and Faber Limited: London. Jacobsen, J. í Lon & Petersen, H. P. 2041. Avbrigdi af fyrisetingini fyri í føroyskum. (Ms.). Jónsson, J. G. & Eythórsson, Th. 2005.Variation in subject case marking in Insular Scandinavian. Nordic Journal of Linguistics 28: 223-245. Jónsson, J. G. (2009). Verb classes and dative objects in Insular Scandinavian. Studies in Language Companion Series 108, s. 203-224. Role of semantic, pragmatic, and discourse factors in the development of case Workshop. John Benjamins: Amsterdam. Mørch, E. 2005. Morphological developments from Old Nordic to Early Modern Nordic: Inflection and word formation. I The Nordic Langauges. An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, s. 1128-1148. Oscar Bandle o.fl. (eds.). de Gruyter: Berli/New York. Petersen, Hjalmar Páll. (2002). Quircky case in Faroese. Fróðskaparrit 50: 63-76.

Verbsemantiska restriktioner på objektsutelämning i svenska Johanna Prytz, Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet I mitt pågående avhandlingsarbete om objektsutelämning i svenska studerar jag vilka olika semantiska, syntaktiska och pragmatiska restriktioner som finns på utelämning av objekt och hur dessa faktorer samspelar. Möjligheterna för objektsutelämning varierar bland annat med kontexten och med avseende på referensen hos det utelämnade objektet (se t.ex. Fillmore 1986). I detta föredrag behandlar jag restriktioner som kan tänkas hänga samman med verbens semantik (t.ex. aktionsart) utifrån ett antal tester som skiljer verb med obligatoriska objekt från verb med optionella objekt, t.ex. reduplikationstestet i (1) (jfr t.ex. Alexiadou et al 2013) 1 . (1)

a. Ada sopade och sopade och sopade. b. Ada förstörde och förstörde och förstörde. c. *Ada använde och använde och använde. d. *Ada insåg och insåg och insåg.

Jag diskuterar också vilka sådana transitivitetstester som är lämpliga att använda för svenska, och visar hur olika verb kan konstrueras utan objekt i t.ex. pseudosamordningar (Ada gick och sopade), i infinitivfraser som används som subjekt (att sopa är tråkigt) och i huvudsatser där verbet följs av en adverbiell prepositionsfras (Ada sopar med en mjuk borste). Ett resultat utifrån dessa transitivitetstester är att svenska transitiva verb tycks tillåta objektsutelämning i högre grad än vad som brukar anges för engelska transitiva verb. I litteraturen brukar man anta att skillnaden mellan verb som har optionella komplement och verb som är obligatoriskt transitiva har med eventets komplexitet att göra. Verb med en enkel eventstruktur (2a) antas kunna utelämna objekt medan objekt till verb med en komplex eventstruktur (bieventiva verb) (2b) antas vara obligatoriska (Levin & Rappaport 1998; Alexiadou et al. 2013). (2)

a. Leslie swept. b. *Kelly broke.

[ x ACT y ] [[ x ACT ] CAUSE [BECOME y ]]

Den här generaliseringen tycks inte kunna förklara det svenska mönstret i (1) till fullo. Beaktar man dessutom både definita och indefinita utelämnade objekt kan man notera att alla svenska verb med komplex eventstruktur inte är lika flexibla som förstöra i (1b), och att det även bland verb som inte tillåter utelämning av indefinita objekt finns skillnader i flexibilitet mellan olika verb. (3)

a. Ada öppnade och öppnade och öppnade. b. *Ada krossade och krossade och krossade.

Till skillnad från sopa och förstöra kräver öppna en kontext där det utelämnade objektet har unik referens (definit nollobjekt). Verb som krossa och använda tillåter emellertid inte objektsutelämning oavsett referensen hos det utelämnade objektet.

Referenser Alexiadou, Artemis; Schäfer Florian & Giorgos Spathas 2013 (Handout): Delimiting Voice in Germanic: on object drop and naturally reflexive verbs. Comparative Germanic Syntax Workshop 28, University of Leipzig, 03-05/10/2013. Fillmore, Charles 1986: Pragmatically Controlled Zero Anaphora. I: Berkeley Linguistics Society 12. S. 95–107. Lindström, Jan & Per Linell 2007: Roli å roli. X-och-x som samtalspraktik och grammatisk konstruktion. I: Engdahl, Elisabet & Ann-Marie Londen (red.), Interaktion och kontext. Lund: Studentlitteratur. S. 19-89. Levin, Beth och Malka Rappaport Hovav 1998: Building Verb Meanings. I: Butt, Miriam & Wilhelm Geuder (red.): The projection of arguments. Lexical and compositional factors. CSLI Publications, Stanford, California.

1

I detta test upprepas varje verb tre gånger istället för två, bl.a. för att undvika sammanblandning med den reaktiva konstruktionen ”x och x”, vilken används metalingvistiskt. (Se Lindström & Linell 2007).

Geografisk utbredning av possessiva konstruktioner i den germanska språkfamiljen Ana María Rodríguez-González Svenska och flerspråkighet & FoSpråk, Stockholms Universitet [email protected] Syftet med denna presentation är (i) att jämföra den geografiska distributionen av possessiva konstruktioner i den germanska språkfamiljen, (ii) att dra några generaliseringar angående hur de olika varianterna kan ha påverkat varandra, samt (iii) redogöra för de semantiska restriktionerna för ägaren i varje fall. De empiriska data som används är hämtade från litteraturen och tidigare forskningsarbete för att skapa en preliminär korpus att arbeta med. De moderna germanska språken/dialekterna uppvisar stor variation med avseende på possessivkonstruktioner. Man kan identifiera fyra huvudtyper, som är listade nedan: (1) Konstruktioner med genitivkasus: ägaren markeras med en bunden markör a. Haraldar hús b. das Buch des Mannes DEF.NT.SG bok DEF.GEN.SG man.GEN.SG ‘mannens bok’

(emfatisk)

isländska tyska

(2) Konstruktioner med genitiv-s: ägaren markeras med en bunden oböjlig markör grannens katt

svenska

(3) Konstruktioner med länkande pronomen: ett possessivt pronomen länkar ägaren och det ägda. a. æ

mand sin / hans bog man REFL.POSS.SG / POSS.M.SG bok b. de man z’n boek DEF.M.SG man POSS.M.SG bok ‘mannens bok’ c. klänninga hännasj Lina klänning.DEF POSS.F.SG Lina ’Linas klänning’

västjyska

DEF.SG

nederländska

västerbottniska

(4) Konstruktioner med prepositionsfraser: en preposition länkar ägaren och det ägda. bókin bok.DEF.F.SG.NOM ‘Jákups bok’

hjá PREP

Jákupi Jákup.DAT

färöiska

Mångfalden av possessivkonstruktioner inom germanska språk är påfallande i ett större europeiskt perspektiv och en och samma språkvarietet ofta uppvisar flera olika konstruktioner. Dessutom är mångfalden troligen relativt ny eftersom de tidigare germanska språkvarieteterna verkade ha betydligt mer likartade possessiva konstruktioner med genitivkasus. Uppkomsten av de nya konstruktionerna är följaktligen på ett eller annat sätt relaterade till nedgången av kasussystemen i de germanska språkvarieteterna. Den geografiska utbredning av konstruktioner med genitiven-s visar sig vara koncentrerat i ett visst begränsat område medan konstruktioner med länkande pronomen, som är mycket vanliga i de flesta germanska varieteterna, snarare befinner sig i periferin. Dessutom brukar språk som uttrycker possessivkonstruktioner med genitivkasus eller med genitiv-s inte använda konstruktioner med länkande pronomen i någon större utsträckning.

Inger Rosengren Stockholm Imperativsatsen i ett modulärt perspektiv Abstract Imperativsatsen har fått mycket uppmärksamhet i forskningen de senaste åren. Vi tror oss nog alla känna igen den när vi ser/hör den: Hör av dig! Försvinn! Lägg boken där! Gå om du måste! Forskningen har pekat på skillnaderna mellan deklarativsats och frågesatser å ena sidan och imperativsats å den andra: (a) den imperativiska verbformen tycks varken vara finit eller infinit, (b) imperativsatsen kräver inte något synligt subjekt, (c) den uppträder i normalfallet endast oinbäddad, (d) men framför allt (se Platzack/Rosengren (1998)): med en imperativsats kan man aldrig referera till en adressat som man kan med en deklarativ- och interrogativsats. Det handlar om skillnaden mellan talk TO vs. talk ABOUT. Trots dessa skillnader försöker man ofta att pressa in imperativsatsen i beskrivningsmodeller som utveklats för att kunna beskriva de finita satstyperna. Jag tror att det är fel metod. Jag ser imperativsatsen som en klart avvikande satstyp jämfört med de andra satstyperna. Den kräver därför en analys och beskrivning som tar hänsyn till dess specifika egenskaper. Min utgångspunkt är ett modulärt perspektiv. De i sammanhanget viktiga modulerna är lexikonet, syntaxen, semantiken och illokutionssystemet. Dessa moduler är autonoma (består av specifika principer, enheter och regler) och interdependenta (är beroende av varandra för sin realisering). De skiljs åt av gränssnitt som överför ett resultat från en modul till ett resultat i en annan. Jag kommer att följa imperativen och imperativsatsen vid alla dessa gränssnitt. Jag börjar med imperativverbets paradigm. Det skiljer sig från alla andra verbala (sub)paradigm genom att uppbära ett drag som är identiskt med satstypdraget [imp]. Det kan ju se ut som en stipulation men det är det inte, ty de imperativiska verbformerna inom imperativparadigmet är just imperativiska även när de är identiska med motsvarande former i presensparadigmet. Det finns nämligen bara tre imperativformer i paradigmet, 2 pers. sing., 2 pers. plur. och 1 pers. plur. Därmed skiljer de sig från varandra formellt. Denna särställning för imperativparadigmet har lett till att man i traditionella framställningar ofta har problem med inordningen av imperativen. Är den att likställa med indikativ och konjunktiv, dvs. en modus, eller med infinitiv, particip och gerundium etc., dvs en infinit verbform? Den är varken-eller och samtidigt både-och. Den är imperativisk. Syntaktiskt använder jag mig av det minimalistiska programmet utbyggt med Rizzis split CP (utförligt i Platzack/Rosengren (1998)). Imperativsatsen har [imp] som satstypdrag i ForceP. När det gäller subjektet kommer jag att argumentera för att satsen inte har något subjekt. Det kan den inte ha på grund av sitt icke finita verb som har till följd att den inte har FinP. Det pronomen som ibland förekommer i en imperativsats är adjungerat och används i pragmatiskt syfte. Det ligger väldigt nära vokativen utan att därför vara en vokativ. Jag kommer vidare att argumentera för att imperativsatsen inte kan bäddas in som sats. Däremot kan en verbal projektion av det imperativiska verbet under vissa omständigheter bäddas in i en redan inbäddad sats (jfr Platzack (2007)). Semantiskt kommer jag i första hand att titta på hela satsen vid gränssnittet till LF. Dess satstypmarkör [imp] kommer vid gränssnittet mot LF att avbildas på en deontisk operator som tar skopus över resten av satsbetydelsen. Därvid skiljer sig imperativsatsen från t.ex. deklarativsatsen, vars satstypmarkör kommer att avbildas på existensoperatorn. Imperativsatsen har därmed inget sanningsvärde. Jag kommer att beskriva och illustrera det illokutiva systemet och dess relation till det grammatiska systemet (syntax och LF). Här finns inget 1:1-förhållande mellan satstyp och illokutionstyp. Först här blir det tydligt att imperativsatsen redan från början haft en specifik kommunikativ uppgift, nämligen att användas för att tala direkt TILL mottagaren (adressaten) utan att tala OM honom/henne. Jag bygger min argumentation på empirisk evidens framför allt från svenskan, tyskan, holländskan, isländskan bland de germanska och italienskan bland de romanska språken men kommer också att ta hänsyn till andra språk.  

Grammatik i fokus Lund, 6–7 februari 2014 Ulla Stroh-Wollin Inst. för nordiska språk Uppsala universitet [email protected]

Från gammal man till den gamle mannen Uppsatsen Konstruktionstyperna den gamle man, den gamle mannen och gamle mannen i fornsvenskan (1996) av Ilkka Hirvonen mynnar ut i en diskussion om uppkomsten av s.k. dubbel bestämdhet i svenska definita nominalfraser med adjektivattribut, dvs. som i den gamle mannen där bestämd form på substantivet kombineras med framförställd bestämd artikel. I diskussionen polemiserar Hirvonen mot Karl Larms förslag (Den bestämda artikeln i äldre fornsvenska, 1936) att dubbel bestämdhet uppstått genom en kombination av konstruktionerna den gamle man och gamle mannen. Hirvonen menar att man måste tillmäta konstruktionen den gamle man mycket större betydelse än vad Larm gör, som menar att typen är ovanlig utanför poesin och i första hand ett resultat av utländskt inflytande. Hirvonen stöder sig i kritiken också på Erik Lundebys undersökning av det norröna språket i Overbestemt substantiv i norsk (1965). Elias Wessén (Svensk språkhistoria 3, 1965) är snarast inne på att såväl þæn gamli man som gamli mannin är utvecklade parallellt ur typen gamli man, medan þæn gamli mannin är en vidareutveckling av þæn gamli man. Häremot invänder Hirvonen att fraser av typen gamli man har en utpräglad ”individualiserande” betydelse (vilket också Wessén hävdar) och knappast varit ursprunget till de neutrala varianterna þæn gamli man och þæn gamli mannen, däremot säkert till gamli mannen. När det gäller de förra varianterna får man, menar Hirvonen, tänka sig utvecklingen gammal man (dvs. formellt omarkerad fras)  þæn gamli man  þæn gamli mannen. Nu finns det en del att invända även mot Hirvonens framställning. Att döma av Codex Bureanus av Fornsvenska legendariet är samtliga här aktualiserade konstruktioner utom den helt omarkerade mycket ovanliga i svenskan i början av 1300-talet. Om man, som jag har gjort, startar med att försöka identifiera de semantiskt definita nominalfraserna med adjektivattribut – oavsett formell utformning – i denna text visar det sig att gammal man är den absolut vanligaste varianten att uttrycka ’den gamle mannen’ – trots att semantiskt definita nominalfraser utan framförställda attribut oftast har substantivet i bestämd form. Vid sidan av typen gammal man förekommer även fraser utan huvudord, som þæn gamle. Däremot är alltså fraser med þæn + adjektiv + huvudord ovanliga, utom i fasta fraser som den heliga skrift, den helige ande etc. Senare blir både konstruktionerna gamle mannen och þæn gamle mannen allt vanligare. Inte minst är typen gamli mannen mycket vanlig i en del texter från slutet av 1300-talet och framåt (– enligt Hirvonen ett manér vid översättning av religiösa texter från latin, något som möjligen inte är hela sanningen). Jag tror inte att det går att förstå uppkomsten av dubbel definithet genom en rent konstruktionsgrammatisk analys av den typ som ovan refererade författare använt. Min analys innebär att definithet uttrycks morfo-syntaktiskt genom två samverkande abstrakta särdrag, där möjligheten att kombinera olika ”definita” konstituenter i nominalfrasen beror på om dessa är bärare av tolkbara eller icke tolkbara varianter av särdragen.

Recommend Documents