^>««p^ UNIVERSITY OF TORO^^^O. LffiRARY of the. Laurentian University Library. Presented to the

^

>««p^

Presented to the

LffiRARY of the

UNIVERSITY OF TORO^^^O by Laurentian University Library

TURISTRESOR OCH FORSKNINGSFÄRDER XIV

J.E.ROSBERG

LAPPLYNNE SÖDERSTRÖM

& C:o FÖRLAGSAKTIEBOLAG HELSINGFORS

LAPPLYNNE

J.

E.

ROSBERG

LAPPLYNNE

HELSINGFORS

SÖDERSTRÖM &

C:o

19

FÖRLAGSAKTIEBOLAG 2

2

HELSINGFORS 1922 MERCATORS TRYCKERI AKTIEBOLAG

INNEHÅLL. Sid.

Förord

7

Första intrycket

13

Fridsamhet

25

Klenmod

32

Fysiskt

mod

36

Stormodighet,

list,

hämndlystnad

37

Misstänksamhet

tti

Knipshighet

50

Ohöviskhet

55

Pretentioner

57

Hårdhet Snikenhet Maklighet

58

Slöhet

66

Brist

60 61

på exakthet

6
Materialism

70

Jämlikhet Benägenhet för dryckenskap

72

Benägenhet


74

för frosseri

Sedlighet

83

'

Ärlighet

88

Otacksamhet, dryghet Snygghet

93 95

Nervositet, hysteri

102

Klarseende

109

Påverkan av naturen Medlidsamhet

Hl

Tillgivenhet, laglydnad, lojalitet

Förhållande

till

113

H^

Finkänslighet

bofasta

117 120

26

Religiositet

1

Barnslighet

130

Lekfullhet

132

Naturandakt

135

Vidskepelse

137

INNEHÅLL

G

Nyfikenhet

138

Kiinskapsbegär

140

Läraktighet

14.S

Näsvishet

147

Snarfyndighet

151

Förtal,

öknamn

15;;

Stolthet

155

Självmedvetande

157

Nationalkänsla

159

Hemkärlek

103

Fallenhet för jordbruk, vandringsdrift

KiS

Natursinne

172

Skönhetssinne

1 "(i

Sinne för musik

1

79

Degeneration

1

82

Känslolöshet

185

Resignation

180

Gästvänskap Givmildhet

1

89

1

92

Föräldrakärlek

193

Aktning

197

för föräldrar

Familjelycka

199

Slutord

2()U

F o R o R D. Att skildra ett helt folks psyke hör

överhuvudtaget kan

ställa

eller ett fåtal individers

framför

till

sig.

de svåraste uppgifter

— Redan

karaktär, sådan den göres

man

skildringen av en i

skönlitteraturen,

anses ju vara en svar konst, vari endast mästaren lyckas.

Ju mera följd i

ett folk

blandat blod

av olika näringsgrenar

eller

med andra

folk och ju

mer det

till

utvecklad kultur differentierat sig

kaster, skrån, klasser eller befolkningslager, dess svårare blir upp-

Faran för att döma

giften.

av

alltför individuellt eller att

egen stams fördomar är mycket stor.

sin

individer

man

dömer man

åter efter huru de passa

om denna

sitt

i

den omgivning,

är naturlig för

dem

som kan säga

finnes väl icke den folkpsykolog,

härska

Man dömer

händelsevis lärt känna eller hört något om.

dem, oavsett

träffat

vara bunden

i

efter de

Och dessa vilken

eller icke.

man

— Det

sig fullständigt be-

material.

Naturfolken och de folk, som ännu stå dessa nära, ha naturligtvis att

ken.

uppvisa mindre djupgående lynnesskiftningar än kulturfol-

iMen därvidlag

kommer den omständigheten

oändligt mycket svårare att intränga

i

vars tankegång mera överensstämmer

med

Faran av att man misstar skattas.

sig

i

till

omdömen om

stora politiska olyckor.

i

ett folks,

ens egen.

sin karaktäristik

Orättvisa och oförstående

varit vållande

att det är

till,

deras psyke än

bör icke under-

nationer ha ofta

Den under

världskriget så

gouterade lögnpropagandan opererade, som känt torde vara,

med

medvetna folkpsykologiska vanställningar, och de därigenom upp-

komna snedvridna

föreställningarna ha

ur det allmänna medvetandet.

i

flere

länder ännu icke gått

FÖRORD

8

Att jag, trots

har sin orsak

i

allt

det intresse jag under långvarig beröring

samt

fått för detta folk

Lapparna äro

i

mer

i

eller

— utöver den

deles stort inflytande från liga

till

buds

rik,

ännu

i

med

lappar

detta avse-

för frågans belysande.

visserligen rätt oåtkomliga för en icke-lapp,

ha ä andra sidan levat hållanden och ha

mycket

däri, att en

ende obearbetad litteratur står

mindre inklämda geografiska påverkan,

religiösa

andra

psykologiskt hänseende.

folkens

mig pa en skildring av lapplynnet,

detta, vägat

folk, varför

— icke

men för-

rönt sär-

de äro tämligen enhet-

De ha kvar mycket av de primitiva

osammansatta karaktärer, men ha å andra

sin mottaglighet för andliga impulser,

i

sidan, tack vare

många avseenden avlägsnat

sig från dessas tankevärld.

Liksom det finnes en mångfald dialekter av det lapska språket, vilka

i

vissa fall

kunna vara

så olika, att

finnes det givetvis också differenser

som stammar.

der

urskilja för

dem

i

Men lapparna

sina jojkningar,

icke förstår varandra,

naturellen mellan såväl indivi-

Dessa olikheter äro dock

den utomstående.

och framhäva

i

man

som

i

många

fall

svåra att

veta nogsamt av

dem

ofta äro att betrakta

som

nidvisor.

Jakob Fellman översätter en ganmial nåidjojkning på följande sätt:

»I I

I

Utsjoki bo

avundsamma

nuiddar,

Enare lustiga bröder, Karasjok höghorniga och granna,

I

Aviovarre är skökornas kulle,

1

Outakoski högljudda och skrikhalsar,

I

Koutokeino blodiga knivar,

I

Laxefjorden helt utslitna peskar.»

Vid begagnandet av den rika litteraturen kan icke trygga sig

till

man

en matematisk interpoleringsmetod.

naturligtvis

Det kritiska

sovrandet avser icke blott författarnas iakttagelseförmåga, vederhäftighet och sådant, utan även tidsandan, av vilken de rönt infly-

tande, och

många andra omständigheter.

Och man måste komma

FÖRORD ihåg,

9

Svenska turistföreningen troligen Haft skäl

att

att

utfärda

följande varning:

— Den,

som ärnar

om

om dem.

1600-talet och hade

a.

bl.

man samt

till

Hernösand

i

mannen

till

att nederslå lapparnas

avguda-

den sanna religionen».

i

Lappmarkerna hade inkommit klagomål

i

För att

som

K. M:t visste vad det

över »dedt owäsendet och grofwa afgudadyrckan»

parna bedrevos.

av

Han

trummors brukande».

dyrkan och verka för deras »förkoffring Från några präster

slutet

en lärd och ortodox herre,

höga prästerliga värdigheter.

gjorde, när det satte den

i

vaksamt öga på lapparnas

att hålla ett

argheet, widskepelsse och

var en sträng och petig

sedan steg

han säkert en falsk

eljest får

Mathias Steuchius var superintendent

»afguderie,

ma

seder och bruk hos lapparna,

månad hos dem,

dröja åtminstone en föreställning

skriva

i

grund undersöka saken

mission, bestående av landshövdingen

som ännu av tillsattes

lap-

en kom-

det nordligaste länet och

i

superintendenten, vilken skulle beresa alla lappmarker och anställa

Landshövdingen var en gammal, sjuklig general, Hans

»inquisition».

A. Kruse,

som

helst ville slippa

superintendenten var brinnande

under »stoor

lijfzfahra» från

med

så

resor

litet

som

lappsocken

till

någon vänta

försummade

förefallelöös straff.»

stack sig

i

Mest

regel

med

komma

exempel kan anföras:

till

förhör.

De

»Hwar

skulle

han

men ungdomen måste vaktas.

kristendomens prima

i

okunnighet

»Frågades hwadh

betydligt.

tillstädes,

att renarna

ett strängt förhör

kom mycken

Därvid

kyrkan

och medelålders,

undan och skyllde på

Inkvisitionen började principia.

att

kommo gamla

i

sig

lappsocken.

Denna rannsakan måtte ha uppskrämt lapparna fingo sträng tillsägelse att infinna sig

men

honom med

nitet och släpade

i

möjligt,

i

dagen.

Såsom

ett

Gudh wore? då somblige

swarade honom wara en Röök, andra sigh intet hafwa warit så lärde.»

Den senare

parna ännu regel:

i

Jag är

dag.

satsen är så karakteristisk

som

Gör man dem en mera invecklad

inte så lärd eller: Ingen har lärt

mig

möjligt för lapfråga, svara de

det.

i

FÖRORD

10

Uppfattningen att Gud vore en rök härrör väl av oriktig över-

Han har synbarhgen

sättning från prästens sida.

andedräkt, vilken

i

förväxlat ande och

väder står som en rök ur munnen.

kallt

svenska kyrkan förfasade

Hela

sedan över denna »okunnighet»,

sig

men

tänkte icke på att orsaken därtill sannolikt låg hos en av dess egna tjänare.

Efter det

inkvisitoriska

läsförhöret

insamlingen av de

följde

hedniska instrumenten, c^om tydligen var kommissionens egentliga uppdrag.

»medh

Först

alfvvarlig

uppskrämdes lapparna

förmaningh, dhe

dem

timmeligit och ewigt straff (hwilket och

hwar

medh

nen, däri det berättas, att »een

som stodh

i

kunde hava

till

hands

darrande skolpojkar inför att

»wara

i

sin

ett

man

finna av relatio-

hoopen af

man

De stodo som

De lovade

att »där

honom

wettandes rättare ähn »afståå

ihop 8 trummor,

i

medh

all

någon skulle beträdas

straxt angifwa.»

Därefter skedde insamlandet av trolltrunmiorna. fick

neder och

onda anfächtas.»

sådant ögonblick.

samt

så grof gierningh, wille dhe

mark

föll

barske lärare och undanskyllde sig

det wore lofligit bruka sådana trummor.»

medh

afgu-

som man hade väntat,

af sina förfäder förförde, icke

widskipellsser och afguderij»

trummor och

knappast någon vågade

att

tillgripa de vanliga, illpariga lappfukterna,

att de

under ögonen,

ett så wederstyggeligit lef-

bortswimmade, som dhe pläga giöra hwilka

Lapparna voro tydligen så rädda,

hotades

wore, undwijka

stältes

Att lapparna blevo uppskakade, kan

werne.»

med

dem

uthi det bestodh) lefwerera ifrån sigh sina

dar, och här effter alldeles afståå

och

ytterligare

wille, så kärt

I

Umeå

lapp-

Luleå lappmark första gången

endast »en gammall trumbottn»; andra gången hittade lapparna

redan på

flere

krumbukter

— en

för att beskedligt leverera in den,

hade

tagit

morna

den från honom

lapp hade lagt sin

men

— men de

akjan

en illasinnad lapp från Torneå

the här effter öfwergåfwo Satans Tienst.»

Från en by

i

flesta »lofwade lefwerera

ifrån sigh», varefter de fingo »tillsäijelsse

lapparna mera fogliga.

trumma

fick

1

trum-

på nåder, så frampt

andra byalag visade sig

man

sålunda en

trumma

utan skinn, varjämte tvenne lappar försäkra sig ha förstört sina

FÖRORD trummor

— en av dem hade kastat

annan by

inflöto lo

och en blev

»effter

löften; från de

han enständigt neekade,

man

andra byalagen mest

Kommissionen

sammanträffade

satt

fått tag

löften.

icke

med lapparna

en trumma, satte lapparna efter

i

rop, staffrar och oss»,

att

käppar

i

sine

händer

såsom han anmäler. En lapp anhålla,

i

sitt

värv

När han hade

I

Lycksele hade

t.

om

och

m. fräckheten

o.

tillåtas

bruka sine

stället för Compasser, föregifwandes

i

till

sina kåttar och

Torneå och Kemi lappmarker synes spåtrummorna

redan då tämligen allmänt ha kommit ur bruk, efter

något

skrij

röfwade henne ifrån

Lapparne, utan trummor icke hitta och finna Stafburer.»

Piteå,

i

åt präster-

honom »medh

— och

Lapparne måtte framgeent

»att

trummor och trummespeehl

Två lappar

förwar hoos Befall-

i

Piteå hade prästen dock föga framgång.

I

Från en

ett träsk.

trummor jämte några

två

Torneå och Kemi lappmarker, utan uppdrog skapet.

i

ingen trumma.

wijdare förhöör på Tinget»,

till

Från Jockmock fick

ningzman.»

trunmia

sin

men

leveransanbud

blevo »för mothwilligheet stälte

11

man

icke läser

begagnandet av sådana.

Huruvida

de,

som

sina löften, känner

lovat leverera sina trummor, verkligen höllo

man

nåder blifwa afstraffat

icke,

men

de hade hotet över sig att »uthan

— och den som en sådan syndare icke uppen-

barade, skulle icke heller blifwa förskont.»

Att superintendenten icke var nöjd lyckats förstöra så

många

med

sin resa, trots det

han

spåtrummor, vilka nu hade utgjort ovär-

derliga museiföremål, framgår

av

ett

brev, där han

beklagar sig

över lapparnas känslolöshet: »Afguderij och truldom; tijdelag, blodskam, dråp, horerij förhöltz dem,

men

ingen

mehr Commotion såg man der wid än

af een.

Stock.

— När man tydheligare

repeteradhe

om Gudz

gårdhen, war lijka stor Commotion, allenast 2

Sons pijno

eller 3

Örte-

i

såg iag som då

fälte tårar.»

Kanske ernådde han nösand

större

»Commotion», när Consistorium

ett år senare uttalade sig

på följande sätt:

i

Her-

FÖRORD

12

»Där och någon befunnes medh så meriterar Lijfz Straff, så wore wäll,

och där

in loco

ledhe

emädan Lapparne

ket hielpa wärket,

een Sådan blefwe andragen

androm

Straff

sitt

som

grofft afguderij onigatz

om

till

Sky, hwilket skulle myc-

bäffwandhe

af sig sielfwe äro

och rädde.>) Att jag så vidlyftigt relaterat denne ende mans gärning för utrotandet av djävulens arga

dom

bättre känt än

och inpräntandet av en sann kristen-

list

bland lapparna, har

sin

orsak dels däri, att hans arbete är

mången annan prästmans och även blev

nat, dels däri, att superintendenten var

känner mig

far och jag således

han åstadkonmiit med

ett

bättre belö-

min morfarsfarfarsmorfars-

grad medskyldig

i

den förstörelse

hårdhänta ehuru säkerligen välmenta

sin

aktion.

Visserligen heter det, att fädernas missgärningar straffas

barnen

intill

avkomling dock

ej

tredje och fjärde led, och jag är superintendentens

sjunde

i

led, sä jag

borde rätteligen gå

Men

fri.

jag

vill

krypa undan, utan som penitens ålägga mig skrivandet av

denna bok, som försöker vara en upprättelse

Men kanhända skifta

på

— känner

— man

sig en

att bota för det jag

i

för lapparna.

komma

vet ju icke huru åsikterna

min avkomling

denna bok

i

i

sjunde led

i

sin tur

att

manad

ovetenhet syndat mot forskningens

heliga anda.

Slutligen

»lappverk» fallet,

vill

—

men

i

jag

till

dem, som anse

ordets sämre bemärkelse

att jag

med

flit

sig

konklusionsförmåga. — Kapitlens

av

denna bok endast är

— säga,

med

ett

att så visserligen är

omdö-

aktat mig för möjligen subjektiva

men, där läsaren kan reda

föreskrivits

att

ledning av citaten och egen

ordningsföljd

har

i

viss

citaten. J.

t^-

R-

mån

FÖRSTA INTRYCKET. Vi strävade uppför en slingrande kärra

underligt amfibieland kanaler,

som

blivit

till

sjön Sompiojärvi. Ett

runtomkring, genomkorsat av ågrenar och

grävda av länge sedan hängångna släkten, vilka

här haft sina viktigaste fångstplatser för bäver. frodigt starrgräs, ypperligaste alla

holmar

flögo

upp

mellan

för varje

som dåsade

i

känghö

ågrenarna.

Vattenfåglar,

gång båten svängde

middagsvila

i

in

i

som

snattrande

mark

fick lov och

— Sombio, hade råd

till

Starrgräskärret Kotiaapa vid Sompiojärvi, Mutenia by, Sodankylä.

Foto E. A.

av

en ny krök av ån; fiskar

Vi befunno oss på samefolkets klassiska

som

tät skog

strömmande vattnet.

det svagt

stora lappbyn under medeltiden,

En

bandskor och pjäxor, på

för

Malm

1910.

den att

FÖRSTA INTRYCKET

14

betala skatt

tre

till

Danmark-Norge, Sverige och tsaren

riken:

i

Moskva, byn, vars män voro kända som de flinkaste bäverjägarna, och vilka

om

vårarna, när mycket snö

men

bar skidlöpare

uppåt Suoloselgis

fjäll

och stucko ned

Här funnos ännu långt ett allas land

skatten

till

in

i

jaga och fiska

bestämda

förut

resa sina seidar

och den tunna skaren väl

dem med

skygga djuren

sina spjut.

nya tiden inga riksgränser.

men framför

och ingens land,

man kunde

där

fallit

icke vildrenarna, förföljde de

fritt,

blott

platser, och

allt ett

man tid levererade skinndär man tryggt kunde uppi

på Nattastuoddars sluttningar, ända

och sedeslösa birkarlarna började visa

sig

för första i

gången

i

mitt

samt hårda och oförstå-

till

möta

liv skulle

gissel.

mystik betog mig, då jag nu

att en viss

lappar, livslevande lappar,

Avkomlingar av de män, som levererat bäver-

deras rätta miljö.

skinnsbrämen

till

de snikna

tills

ende präster tvungo lapparna under Herrans stränga Jag kan icke neka

Det var

lapparnas friland,

grynmia

tsarers pälsmantlar eller lockat karelska

härjarskaror på villospår och

i

undergång.

Vi rodde över den grunda fjällfotssjön

med

dess låga stränder och

uppför denna å

med

videbuskar utmed vattenbrynet och sågo framför oss en delvis

för-

konnno

till

Kotaojas mynning, rodde

sumpad mo med

tjälfrusna tuvor och pälsar, emellan

vegetationslösa gölar och

som snärjde

sig kring

all

imponerande

Men vad var

dem

grunda,

mark bevuxen med dvärgbjörk,

fast

vandrarens

torrare och långsamt stiga bröstfjällen,

ett stycke

fötter.

mon

Längre bort syntes

bakgrund.

Lapp-

det för jättemyrstackar vi sågo framför oss?

Och

kåtor tydligen, eftersom rök syntes stiga ur konernas spetsar. vilket

vimmel av små ludna kroppar, som gnodde

torvkulornas dörrskynken!

kryphål

med

gälla röster, och

efter

dem

för att få

i

ut och in

Åldringar, kvinnor och barn

genom

som

Hundarna rusade under

av och an och gnydde och skreko. skall ut ur sina

bli

mot Nattastuoddars, de båda kvinno-

kåtväggarna; kvinnorna hutade

löpte

ursinnigt till

dem

barnen kastade käppar, stenar och torvkokor

dem

att tiga.

Det var en syn, som påminde

iscensättningen av något sagospel

med dvärgar och tomtar

om

eller

FÖRSTA INTRYCKET som bragte

tankarna

i

manträffande

med

Du

Chaillus beskrivning över sitt första sam-

dvärgfolket

barligen ett primitivt

och osmakliga vildar

i

Centralafrikas inre.

bibehöll sig

Mon

hos

i

sina slitna,

oss, tills vi

vid Kotaoja.

I

i

en alldeles

förf.

främmande

värld

med männen och funno,

bakgrunden Nattastuoddar

&

ociviliserade

smutsiga och lusiga sommar-

började samtala

Foto Hult

att dessa alls icke

Det var uppen-

naturfolk vi hade framför oss,

Intrycket av att ha rakat in

peskar.

15

(Nattastunturit).

1890.

voro några vildar, utan talade och tänkte som

annat folk.

De

flesta personer,

backen, ha funnit

som

första

gången mött lappar utom kyrk-

dem motbjudande.

Juhani Aho låter Panu fä följande intryck av lappar: föllo

»De

före-

honom motbjudande, väckte vämjelse som grodor, orena, slemdem man kände sig frestad att sparka, men icke ens ville

niiga kräk,

vidröra

med

kvinnors.

foten, förvridna avbilder

av människor, med röster som

Deras plirande ögon glimmade

de skrattade

— — de

listigt

och bakslugt, fastän

gjorde ett intryck av fridlösa andar, osälla

FÖRSTA INTRYCKET

16

— — De

onda spöken från underjorden.

tiggde

vad de sågo:

allt

hans vapen och prydnaderna på hans dräkt, de hängde sig fast vid

hans skört, ställde

sig

bakpå hans

skidor.»

Vi skola kanske icke gå så långt tillbaka Tacitus, vilken skriver

nadsväckande vildhet och en ohygglig

vända de

vilda örter,

enda hopp sätta de

sina pilar, vilka de

Barnen ha ingen annan

ben.

(=

flätning av grenar

ock de vuxna och här ha de gamla de denna

lott

i

tillflykt

riskåtor enl.

tiden

som

—

torftighet.

dräkt djurhudar,

till

till

i

till

romaren

»Hos fenncrna råder en häp-

sina annaler:

i

Till

föda an-

bädd marken.

till

Sitt

brist

på järn spetsa med

än

skygd av

i

ett slags

Hammarstedt).

Hit återvända

Men

lyckligare finna

sitt tillhåll.

än att gå och pusta vid åkerarbete,

möda

sig

med

hus-

bygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egen-

dom. Obekymrade är svårast att nå,

behov

(allt enligt

i

i

förhållande

sitt

om

möjligen ett tredje folk,

täristik passat

gudarna ha de nått vad som

dem

är något

Hammarstedts översättning).

Det är ju icke bevisat, eller

till

det att icke ens det att åstunda för

Tacitus' »Fenni» varit finnar, lappar

men huru

på lapparna?

också dessa »finnars»

namn

väl skulle icke

Professor O. F.

(fenni)

denna karak-

Hultman

tolkar ju

som forngermanskt och betydande

nomader.

Goten Procopius skrev

c:a

560

e.

Kr.:

»Bland de barbarer, som bebo Thule, är det blott skridfinnarna

som

föra ett vilt

liv,

ty de ha icke kläder, begagna icke skor, dricka

rens kött och kläda sig

i

deras hudar.»

såg han uppenbarligen lapparna Vi skola emellertid hålla oss

i

kommen nu

ifrån

dhen

Med

äta de fångade dju-

dessa »skridfinnar» av-

det nordliga Norge.

nyare källor.

till

Matthias Steuchius skrev efter »Jag är

De

av jorden.

icke vin och inhösta intet

sitt

resa,

besök bland lapparna 1685:

den iag

tillförene icke giordt,

och aldrig mehr önskar mig få giöra, där iag mig till

uthan framptgeent fara i.

sielf

är mächtig:

och hooss dett folck som ingen Gudz fruchta willia wetta

dett yterste mörkret

i

sit

mörker, ».

Men

till

af,

des dhe utan twifwell stadna

en senare superintendent

i

Her-

FÖRSTA INTRYCKET

17

honom

nösand, Dr Kiörning, meddelar 1756, »at han wid the af hållne visitationer, nu

Lappmarken

något så elakt och ostyrigt folk, som

På

med

det var

en

man

wara

tilförenne trodt.»

om sitt första sammanträfkom ett folk, jag visste ej, om

var

konuiien

Jag

blef

denna bättre henne repraesenterade,

att

man

ej

hon

att

tro,

— —

Styx.

frän

rädd

lappska: »Det

qvinna. Jag tror aldrig, att Poeten så nätt afbildat

icke

måste

orsak

utan

gammal

eller

som

en furia,

man

ej

målande språk skriver Linné

sitt

fande

mera funnit Lapparne

i

hennes första

af

åskådande.» Pierre de la Martiniére, vilken

som

165H

kirurg

Köpenhamn

skepp från

Fin-

till

Murniankusten

marken,

ett

handelskompaniets

nordiska

av

med

reste

m.

ni.

skriver:

ont

•>Ils

yeux semblables

les

&

aux cochons,

les

paupiéres fort

retirées vers les temples.

qui

principalement

s'adonnent

quand

å

fort las-

les

fenmies

tous

peuvent

elles

sont

&

stupides, sans civilité, cifs,

Ils

le

en dehors.

.

.

sällskap

som

å Finsgu

la

Murmankusten.

Martiniére.

&

les

de leurs maris:

elles

sont

autres de peaux de Rennes,

är 1799 gjorde en resa

med den svenske

förstahands

från

le

.»

Italienaren Acerbi, i

EnliVt de

venans, faire

vétués. les unes de gros dräp, poil

En lapsk jägare

intryck

genom Lappland

översten Skjöldebrand, beskriver

sitt

av lapparna med följande ord: »Lapparnas

dräkt och hela yttre var det smutsigaste och mest motbjudande

någonsin kan föreställa

sig.

De

höllo de fiskar de åto

och fettet dröp utmed deras armar

in

i

i

man

händerna,

rockärmarna, vilkas lukt

man

kunde känna på 6 stegs avstånd.»

Av

Acerbis skildringar får

Lapplynne

—

2

man

det intryck, att de lappar han

FÖRSTA INTRYCKET

18

träffade föga höjde sig över djurets ståndpunkt: »Sä snart en hade tagit

till

sig så

mycket föda

han började känna

att

sig

han strax, och när han vaknade, började han åter det de andra sovo; sedan vaknade dessa

under det den förste igen

föll

i

sin tur

i

någon regelbundenhet

dem hade

hos

ordning

tills

i

och instinkt voro de enda drivfjädrarna

Den norske byfogden Blom, som

Han

fattning härleder sig

lapparna ännu på denna ställda finska familjer

dem

tid

som

Matlust

eller ett slut.

»Igjennem

reste i

påstår, att lappen

måhända av

de icke mer kunde

deras handlingar.»

till

1827 tror sig aldrig ha anträffat något fulare

tvenne lappgummor.

äta,

dessa människors sätt att leva;

ingenting en bestämd början

sina barn, utan är färdig att sälja

under

Det tycktes icke finnas

mer kunde sova.

e'ler

att spisa,

och begynte

en lätt slummer; på sådant sätt

omväxlade de mellan ätande och sovande, fa ned något och icke

mätt, somnade

människoskepnad än ej

hyser kärlek

norrmän.

till

Lapeland»

till

— Denna upp-

det kända sakförhållandet, att

hade för sed

»fosterbarn»

till

att föra

barn frän nöd-

norrmän.

Alexander Ziegler beskriver (1860) den vedervilja han erfor vid sitt första

som vilja

besök

i

en lappkåta: »Det rådde en lukt, stank och rök,

gjorde det omöjligt för en civiliserad människa att

uthärda därinne

— utan

brunröda lappögon.

Och han

att få

med

bästa

bröstbeklämningar och smala,

»

citerar Heines strof:

»Plattköpfig, breitmäulig Sie

und

klein;

kauern um's Feuer und backen

Sich Fische und quäken und schrein.»

1

ett offentligt

dokument frän

med

lapparna likställda

det adertonde århundradet se vi

»landstrykare, gycklare, hedningar, moria-

ner och lösdrifvare».

Och då den berömde Sven Nilsson övertrons

troll

ville bevisa, att

den folkliga

och dvärgar voro verkliga människor, som hörde

samma stam som

till

lapparna, grundade han sina bevis på den upp-

FÖRSTA INTRYCKET

19

som stämplade dessa sistnämnda som

fattning,

ett fult, bedrägligt,

tjuvaktigt och förkastligt trollfolk.

fegt,

En norsk

författare,

Hagemann,

skriver

i

slutet

av senaste

lapparna av de kringboende omtalas som »falska, opålit-

sekel, att

begivna pä dryckenskap och fulla av

liga,

ännu

all

ondska samt fallna

för

allehanda häxeri och djävulskap.»

Också den försynte

v.

Duben, som ägnade en stor

del

av

sitt liv

som

forskningen rörande lapparna, säger: »Mig ha de förefallit

at

med denna naiva blandning av godhet och

barnsliga vildar,

elakhet,

enfald och knipslughet, känslighet och råhet, maklighet och upp-

brusning,

som

allmänhet utmärka detta mänsklighetens ursprung-

i

liga tillstånd».

Professor Zetterstedt tror,

Lappmarker

i

»Resa genom Sveriges och Norges

sin

1822», att detta folks bröst »aldrig häfvas af de känslor,

som vänskap, kärlek och tacksamhet

ingifva>>, att

de äro »föga bättre

än oskäliga kreatur».

Den ofördelaktiga

miljö,

vilken lapparna leva: de ogästvänliga

i

trakterna, avsaknaden av odlingar eller andra kulturyttringar, kå-

torna eller de usla

jordgammarna ha

från början försätta lapparna

Sa

ex. säger

t.

ej

reser förbi

Varanger Lapparnes torfhögar,

Jag måste också medgiva,

lappgumma

i

Utsjoki,

som

nordfinsk ståndspersonsfamilj.

en femtioårs kvinna, hustru

till

i

Hon hade

sin stuga, sa

i

att jag

att tigga

han

ser

den

brännvin och

under mina resor sällan

vid åsynen av en

\'id

gammal

sinnes-

närmare efterforskning fann jag

dock, att hon endast var halvlapp och

hos sin hjord.

tills

lutande ställning träda ut

som syntes mig höjden av osnygghet och

motbjudande egenskaper.

alla

i

menniskor outtröttliga

känt en sådan fysisk vedervilja slö

i

att

främlingens ögon.

annat tro än att de äro gödselsamlingar,

dem

tobak.»

hög grad bidragit

ett lågt plan

ena svarta menniskan efter den andra ifran^

i

den för lapparna varmt förståelsefulle Jakob Fellman:

»Dä en fremling vintertid kan han

pä

förstås

till

till

Med

härstammade från en

vedervilja erinrar jag

känd

mig också

en renlapp, vilken länge varit borta

en häpnadsväckande grad lyckats rota

man knappast

visste var

man

skulle sätta foten.

FÖRSTA INTRYCKET

20

I

denna omgivning verkade hennes förförelseförsök gentemot mina

karlar

ännu mera motbjudande än de

Jac.

eljest gjort.

Ahrenberg omtalar huru turisterna

Tromsödalen arrange-

i

rade »en grupp af den fulaste, fetaste, smutsigaste, den mest flottiga

lappkäring och den vackraste, finaste, hvitröda engelska miss, en riktigt

blomstrande Afroditefigur med varma, ljusbruna ögon; dessa

tvenne kvinnor fotograferades af

drastisk bild, dessa tvänne kvinnor,

Sjölappar

om

i

Enare

(lijärvi)

amatörer.

ett tiotal

Det var en

hvarandras antipoder

framför sin gamnie.

Foto

förf.

i

fråga

190'

utseende, kunskaper och social ställning, och dock hvardera

kvinnor.

— Hvardera

rikt

prydd med

ringar, broscher, broderier och

brokiga toilettföremal, den enas elegans

kom

den andras frän någon bondsilfverarbetare hennes egen smutsiga

Den skriver:

för

gamme på Lapplands

Kaaressuando och från tundror.»

lapparnas öde så förståelsefulle

»Lappen värkar sannerligen som

Det är som

i

från Tiffany och Pinar,

om

ett

Karl-Erik

äkta vildmarkstroll.

en vidunderlig vålnad ur någon

plötsligt fått kött och blod och

när han går runt

den med vart och

i

rummet ett

är det

Forsslund

gammal

urtidssaga

livslevande stode inför oss.

som han kleve över

av sina mjuka

steg.»

flera

Och

århundra-

FÖRSTA INTRYCKET

21

dam engäng

Konstnären Ossian Elgströni berättar, att en norsk

vände

sig

honom med

till

orden: »Det måtte vara ohyggligt att ha en

sådan befolkning (lappar)

Norrland.»

i

Sådan är uppfattningen mångenstädes

Den kunde

obehaglig relikt från urtiden.

Amund

saklöst försvinna.

Helland finner det dock icke märkvärdigt att resande

dem på

med värdelösa

Ä

Lapparna äro en

värre intryck än det verkligen är» av lapparna, då de oftast

»fått ett

träffat

Norge.

i

handelsplatser, där dryckenskap, tiggeri och handel slöjdalster försiggå.

andra sidan har lappforskaren, fru Demant-Hatt

säga: »Turisterna lida av ingen brist

pa ogrannlaga frågor och utta-

Sin avsky för närmare beröring både

landen.

fullt skäl att

med kåtan och män-

niskorna försöka de icke lägga band på, grimaser av vämjelse och

undgå

förakt är,

när de

De

icke heller lapparnas ögon, och

främmande

talrika

tro

dem vara

misshuggen

vad som särar dem mest

hedningar.»

lappskildringarna föranleder den fram-

i

stående norske lappkännaren Kristian Nissen att säga:

man

turen stöter

»1

pä sådana lättsinniga domar

alltför ofta

littera-

om

domar, som endast äro byggda pa en ofta tämligen ytlig

rasen,

kunskap

om

några enskilda individer.»

Svenska Turistföreningen giver de resande följande icke sa

»Lapparna äro icke

spydiga varning: niskor,

somb

esökt skola; giv

vänligt

bemötande

manger

till

är

att

han

Framför

vildar,

brännvin, ett

dem

för

huru mycket

ni

förolämp-

om

huru mänga renar han har,

skall fråga eder

varken

eller

Försök icke med kompli-

de unga lappflickorna, de kunna taga

allt:

litet

utan hyggliga män-

dem varken tobak

mer välkommet.

ningar, fråga icke lappen vill

hela

ni

icke

har insatt på banken.

raljerande närgångenhet eller förnäm hög-

dragenhet.»

Å

sin sida skatta

turister, särdeles högt.

dem

icke heller lapparna främlingar,

De

icke precis förakta

dem, men

synnerhet

i

nonchalera

totalt.

»Renen är

—

»,

säger Demant-Hatt, »det enda ämne,

och hållet intresserar lapparna.

som

Fränmiande, som de varit

i

helt

bero-

FÖRSTA INTRYCKET

22

ring med,

om

det sa var själva kungen, förblekna alldeles

och bliva obetydligt Turisterna

med

små mot en

parna

förr;

äro,

i

hjorden.

sommarboplatsen

är

lämnad,

de nämnas knappast, när de gått ut ur kåtan.

till

lycka för

Svenska renlappar ofta

annan händelse

minnet

deras pjoskiga frågor och dito väsen äro utslätade

ur lapparnas medvetande så snart

mycket

eller

i

i

Tromsö.

dem

1

själva,

i

allmänhet ganska ensidiga

synnerhet gubben längst

av en skara begabbande pojkar.

ja

Lap-

till

höger åtföljdes

Foto Geografiska exkursionen 1903.

och sunt egoistiska; renhjorden och deras egna släktförhållanden, religiositet

och mystik är det som uppfyller dem.

den är lappen

hemma

och kan utveckla

Ett stort antal resande och

bygderna ha den oseden stora barn.

att

sig.»

turister, ja, tilltala

Pa dessa områ-

även ämbetsmän

i

lapp-

och behandla lapparna som

Detta ironisera lapparna sins emellan över och giva

ofta medvetet naiva svar, vilket

inlägga de försmädliga uddar

i

mycket roar dem

svaret.

själva, eller också

FÖRSTA INTRYCKET

flerstädes för plägsed att göra sig lustiga över

Norrmännen ha T. o. m.

lapparna.

man

igenom, ser

Tromsö, där dock lappar vistas hela sommaren

i

skaror av gatpojkar följa efter de »lusigaste» lapp-

gubbarna och gyckla med de större hamnplatserna

dem öppet

karessera

skarna iakttaga

23

av okväda dem. i

I

Narvik och

som

fred för glopar,

dem förnärmande

göra

eller

detta

i

eller rent

få lappflickor sällan gå

Sven-

förslag.

mera städat uppträdande, ehuru

fall ett

lap-

parna bland nykomlingarna på gruvorterna gärna betraktas som fredlöst vilt.

Finnarna däremot betrakta sällan lapparna som

ett

kuriosum, ehuru rallare mången gång kunna vara rätt brutala mot

dem, utan anse t.

o.

dem vara

ett

någorlunda jämställt släkte och hysa

m. en viss respekt för renlapparna på grund av deras rikedom

dem mycket

och bemöta

aktningsfullt.

Knut Rasnmssen

Visserligen är det riktigt, när

säger, att »lap-

parna taga sig ytterst löjligt ut bland stadsfolk på en gata; de passa så föga in

i

livet, att

gata kliva de på

de verka komiskt;

som om de

ginge

till

i

och

liet

Vart de

djup snö.

komma, omringas de av människor; men de av den uppmärksamhet de väcka.

med på den jämnaste

förefalla icke generade

Det ligger en viss zigenarstolt-

över deras sätt att taga stadsbornas närgångna nyfikenhet.»

Och han

»Givetvis finnes det bland de sockenlappar,

tillfogar:

som växa upp under andra människors självstiftade Till

förakt,

vilkas

åtskilliga,

moral ofta väcker avsky hos de anständiga bönderna».

förklaring härav behöva vi knappast upprepa L. L.

stadius' yttrande:

»Den som är utsatt

för världens förakt blir a sin

sida ofta misantrop och får ett misstroende

mer honom

att

försmå

all

hänsyn

Lae-

till

—

och därav

tal

om

världen,

som kom-

följer sällan

något

gott».

Knud Rasmussen

filosoferar

på

lapparna över huru män-

niskornas brist på förståelse föranleder bristande sympati, när han säger: »Se där ett nät

av inskränkta fördomar, karakteristiskt

det civiliserade och av sedvänjor

naturfolk.

om

vildhet

Man

bundna samhällets syn på

söker aldrig att förstå dem, hör både

och råhet och

fäller

enfaldiga,

likt

för

alla fria

och olikt

kälkborgerliga

domar

FÖRSTA INTRYCKET

24

man kan

utan spar av förutsättningar;

form av mänsklig

godkänna mer än en

icke

och det är den lagpansrade, som är ens

tillvaro,

Att det även utanför densanmia kan födas och utvecklas

egen.

personligheter,

som kunna ha vida som

genomsnittsvarelser,

äro

större

människovärde än de

inregistrerade statsborgare, har

man

aldrig velat förstå.»

ovan uppräknade ogynnsannria förstahands intryck, varav

Alla

ännu

flere

kunde anföras, belysas

till

sitt

värde redan av en enda

omständighet, varom Karl-Erik Forsslund påminner, nämligen att lapparna »ursprungligen

kom

hade nägra onda gudar,

ej

från kulturfolken och kristendomens lära

Kvinnor

i

Spausdalen

klippdalen ha

levat

i

Troms

fylke,

isolerat

och

Foto

W.

Norge.

anses L.

om

I9l.'i.

pa dem

djävulen».

»Havslapparna»

vara efterblivna

Wanhainen

— tron

i

i

den trånga

många avseenden.

|

FRIDSAMHHT

25

FRIDSAM HET. äldsta tillförlitliga uppgifterna vi ha

De

om

lappar. Iiärstaiiima

från Jordanes.

Jordanes'

(=

namn

för

lapparna

i

Norge:

östra

Finni

mitissimi

de mycket stillsamma, späka, godsinta) tolkas av flere forskare,

på Sophus Bugges ket små).

förslag,

som

(= de myc-

felskrivning för minutissimi

Detta är emellertid en helt godtycklig uttolkning (vilket

även framhålles av Fridtjof Nansen), som kan leda forskningen pa Varför får

irrvägar.

man

icke antaga, att Jordanes,

som bygger pa

de uppgifter den romerske senatorn Cassiodorus erhållit från en landsflyktig norsk fylkeskonung, Rodulf, skrivit rätt?

om

Det är tvärt-

troligt, att den norske krigaren särskilt velat framhålla lappar-

nas fridsamma sinnelag.

Av

alla

de talrika författare, vilka sedan dess skrivit

om

lapparna,

har städse det milda sinnelaget, saktmodigheten betonats

framom

andra lynnesdrag. »Godhjärtade, hederliga och

omdöme om

Olaus Magnus' Nils

vinningslystnad» lyder redan

fria frän

lapparna.

Fellman skriver 1751

om

lapparna

»Cuolajerfwi».

i

deras

»I

lefwernc ställa de sig Christeligen, warandes sina lärare lydige, kär-

med hwarannan,

lige,

och trogna

dem

emellan; och

om

så at

man

sällan hördt oenighet

något sådant yppats, pläga the

wänlighet

i

sådant bilägga.»

Och nästan

samma

anda:

århundrade senare uttalar

ett

»Anmärkningsvärd

bland Lappar och

som kanske

till

är

träta och ordvexling

exempel på att

örfil

ning.

åt

Vanligen piskar

till

i

ja

man

sin

och

till

Till

och

förberedelser, förrän

hvarjehanda hotelser, innan

som- rader

halfrusigt tillstånd råka

men den besvaras

aldrig genast, utan efter flera minuter.

timme kunnat gå

i

en del far tillskrifvas deras flegma

med hvarandra,

vankats,

Jacob Fellman

den förliklighet,

och köld. Väl kunna de, ehuru högst sällan, i

sig

sällan,

fälla

gifves det

åtminstone

med har

en qvarts

man konunit

knytnäfve mot trän

man vågar

med

eller

den pä

sin

i

ord-

annat under nästas kind.

26

FRIDSAMHET

1

FRIDSAMHET och därunder glömmer

man ock som

hugget samt förlåter sin trätobroder

27

oftast att besvara det näsvisa

eller

anklagar

honom

hos Prest».

om

Jacob Fellman berättar också följande dråpliga historia mest oförlikliga» han funnit

de

Fellman hade haft

lapparna,

Men

voro

»vilka

fiskarlappar,

dem

till

tvä

bland

förhör och sökt förlika dem.

detta visade sig vara gjort förgäves. »De gingo ganska besked-

dem vara

och jag trodde

ligt ut,

Knappt hade de

förlikta.

likväl

hunnit 10 famnar ifrån dörren, då den ene utfordrade den andre

till

slagsmål.

—

_

förehafvande

lätt blifva

bemärkt

hvarandra blodiga och blåa

ensamme och Och han

samma

i

fortsätter:

af Presten.

Rysk

Först när de gått en god git

den andre, ty här kunde värt

törs icke än här, svarade

Jag

i

verst,

hade de

gjort halt och sla-

ansigtet och begåfvo sig

hem

—

båt».

»Lappen är

Han

görligare än kolonisten.

är

till

sin

natur frommare och med-

mera välmenande och mera

hjälp-

sam, och han hyser större medkänsla för andras olyckor än denne.

Han

mera mottaglig

är ock

sämja.

Med

fogar han,

ett

godt ord är Lappen vanligen försonad.

försök att hämnas.

Guds

och

Men»,

till-

i

»om också Lappen synes tåla kränkningar, sker sådant

vanligen mer af fru.ktan än af likgiltighet.

ligen

frid

för intryck och lefver helst

straff.

Väl hotar han,

—

Lappen

sina jagtfärder ryggar

han

är

i

Han

men han

sådana

fall

gör ofta icke ens

åsyftar dervid vanicke modig.

Men pä

tillbaka för björnens anfall och när

ej

det gäller att tillgodose ett verkligt behof, kan lian trotsa de

varsammaste

faror».

M. A. Castrén, som så djupt och förståelsefuUt inträngde nordiska folks

liv,

Enarelapparna: pet

slägte.

»Till sitt

Man

om

skriver

tadlar

Deremot

flera

i

de så att säga endemiskt utvecklade

lynne äro de ett trögt, tungsint och trum-

dem

för

oförsonlighet, slughet och andra

skaper.

all-

afundsamhet,

missundsamhet,

med dem sammanhängande

prisas de för sitt

fromma

egen-

hjärtelag, sin välvilja,

hjelpsamhet och gästfrihet, sin gudsfruktan och sedliga vandel Ofta citeras nedanstående

omdöme av

Castrén

om

—

».

det lapska

FRIDSAMHET

28

som alltjämt kan anses synnerligen

lynnet,

»Det är att

träffande.

man knappt

likna vid en bäck, hvars bölja flyter fram sa sakta, att

märker,

om

den ens rör

Ställer sig nägot större hinder

sig.

gen

till

målet. Så är ock Lappens lynne,

Frid är hans valspråk;

om

skedshelsning, frid hans

—

omskrives)

frid är

rubbad

icke blifva

i

fredligt eftergifvande.

stilla,

hans första fråga,

frid är

hans

af-

skatt kan väl knappt egas än det frid-

hvaraf Lappen är

fulla lugn,

slutli-

(varvid ett uttryck hos Jacob Fellman

allt

En skönare

bäckens

i

men kommer ändock

väg, sä böjer den sig vackert at sidan,

besittning.

i

gamla

sina

—

Han

sedvanor

fordrar blott, att

eller

på något

sätt

ofredad».

Enligt Fellman är det dock företrädesvis »Enarebon

grad

är

fredsälskande

vördnad

hyser from

och

som

för

i

högsta

öfverheten».

Också den utmärkte iakttagaren Göran Wahlenberg uttalar

samma riktning om män på det högsta

Enarelapparna:

*>de

berömmas

Domaren

för deras dygd.

lingen blott hvartannat ar, hvarvid alldeles falla,

utan domboken är och förblifver

sig

i

af ortens Tjenst-

reser

genom försam-

några tingsmål före-

ej

tom: tvistmål af göra de

alltid

sinsemellan pa sina bya-ting, och brottmål förefalla aldrig.»

Den minutiöse lappforskaren

G. v. Diiben anser, att »deras god-

modighet föranleder, att fiendskap, långvarig nämligen, så sällan eger

rum mellan Lappar» samt

anledningen

till,

Lappen

att

—

slutet

av lOOO-talet

gavmildhed

—

da han var landshövding på Wardföljande

er de fleste aff en aerlig

aerbodig frygt og kjaerlighed,

villig

de dog gjerne

En

vil roses.

»Foruden finnernes

ord:

humor imod og

flitig

i

deres Ovrighed

med

deres slaeb, hvoriniod

begjerlig nation efter nyt at vide,

arbeidsom og derhos haardfor baade

megen

väl».

känna finnmarkslapparna under den

dem med

karakteriserar

()hus,

»godmodigheten säkerligen är

allmänhet behandlar hustrun

i

Lillienskiold, vilken lärde tid

att

i

at fäste

ved läng

tid

som

til

travail og kulde at utstaa.»

Professor K. B.

Wiklund

skriver (»Lapparna

i

Sverige»): »Lap-

parna äro vanligen glada, vänliga och godmodiga människor, och

man

torde från

dem medföra

behagliga minnen av sympatiska

FRIDSAMHET människor, som äro icke så

29

intelligenta och äga sa stora kun-

litet

man gärna kan

skaper och en så klar blick på tingen, som

Detsamma

säger Rode

modiga och medgörliga,

sina »Optegnelser» 1842: »De äro god-

i

allmänhet kan sätta

i

Vi

uppriktiga och ordhålliga, ärliga och

alltid

samma

godtrogna, så att de sätta

man

kunna anföra ännu

Ht

om

Norges lappar: och

»Till

älskvärda,

Äfven de forna lapparna voro

som

ej

denna tog

sig

i

sällan

nas nackdel,

lapparna, rätt att

s.

uttryck

man

får

i

med

tillhjälp

övertygad

om

älskar fred

att de

i

de flesta

man

på grund av att

märke

tagsfall

till,

med nybyggarna att de aldrig

bruka svordomar

största oförrätt drabbat

andas mildhet.

I

eller

eller

i

med

dem.

med andra

men

de skada

trolldom.»

till

lappar-

alla».

För personlig

fall utfallit

så olyckligt för

praktiken förbisett lapparnas

få göra sin talan hörd.

använda hårda råka

godmo-

emellan, Ville

af

—

Sveriges flyttlappar, är av den

Den som sällskapat mera med sameh, har lägga

deras fulla för-

dem

handgripligheter.

om

och.

visar sig förtjänt däraf.

takstförrättningarna vanligen utfalla

k.

emedan »lappen

jämsides

man

visserligen fiendskap

Lundberg, som skrivit

åsikten, att de

del är jag

synner-

Biskop O.

stort sedt ett fridsamt och

hvarandra, skedde det merendels A.

i

misstänksamma,

älskade fejder vare sig sinsemellan

Stundom uppstod

folk.

visserligen

med dem,

väl blifvit bekant

troende och tillgifvenhet, så vidt

för

mot sådana

särskilt

tala deras språk».

Mot främlingar äro de

folk.

men då man

digt folk;

lynnet äro de och

Sverige framhåller, att »lapparna äro ett gladlynt

i

godmodigt

män

Norges reninspektör Kristian

som bjuda dem på något och kunna Bergqvist

andras redlighet, som

par yttranden av vittnesgilla

ett

gemytliga

fjällapparna,

het

till

deras».

till

att yttermera bestyrka det sagda.

Nissen skriver

begära».

i

icke

undgått att

ord, endast

i

besinningslös vrede ens

Själva tonfallet

i

undan-

om

den

det lapska språket

synnerhet hos kvinnor, som ännu ha växande

barn, ha rösterna ofta en mild och musikalisk klangfärg.

Professor Keilhau skriver l
»Språket utmärker sig

i

sin »Reise

i

0st- og West-Finnmarken

genom en utomordentlig rikedom pa

FRIDSAMHET

30

diminutiver.

Dessa bruka lapparna

allt

som

giva uttryck at hövlighet, ömhet och kärlek.

namne!, säger lappen

lilla

Uttse bäivacham!,

han.

fall

sin vän,

d. ä.

än det en lapp engang sade

rade

om

mitt

Gaimacham,

till

solbarn!, säger

lilla

i

modern

till

ord och ton-

en människa vi sågo på långt hall: Nej, det är ingen norr-

med

otorlikneligt tålamod

bliva fotograferade av nästan varje förbifarande främling.

man, det är en same!

Det

Foto

föreföll mig, att icke allenast

karaktärens hela mildhet avspeglade sig

i

i

att

förf. 1908.

den lapska

dessa ord, utan att de

uttryckte hela förhållandet mellan de två nationerna.»

tillika

A.

min

sina medskjutsande, vilka dispute-

Purnuinukka-lapskorna (Sodankylä) finna sig

allt

d. ä.

som bär samma förnamn som

Jag har knappast hört något mildare

barn.

sitt

till

när de vilja

oftast,

W.

Granit, en av vara bästa lappkännare, skriver: »Framför

annat älskar lappen lugn och

ödemarken. Också hans

ogärna

i

är lågt,

men

tillika

stillhet. tal är

Sa

t.

ex. ropar

lågmält.

han ytterst

Kvinnornas skratt

både innerligt och smittande!» Jag glömmer aldrig

den läxa jag engång fick av en lästadiansk lapp, då jag för att

FRIDSAMHET

31

uppigga mina efter en läng marsch tröttade i
dem

att

stämma upp

att visan var

Han menade,

en uppsluppen visa.

syndig utan även att skrål

i

icke blott

den lugna naturen var

i

hög grad opassande.

Redan

hew

slutet

i

av

170()-talet skriver en engelsk resande,

»Lapparna äro av

Consett:

ett

mycket fridsamt lynne.

Matt-

Kvin-

norna ha så milda och höviska seder, att deras uppträdande snart

den fördom försvinna, som de

låter

Med

främling.

förena

i

början sa

sä milda seder låter icke

lätt

någon

sig.

om

Lappland 1841»

resande, v. Hogguér, berättar

Dessa hade

berättelse.

till

följd

i

om

Jacob Fellmans ovananförda

När han, »som stod

1

hela

i

process

i

flere ar processat

med

familjefadern,

hyddan, blev han väl mottagen av hela familjen, satte sig

med denna slutad,

»Reise nach

av en obetydlig angelägenhet, en

förväxling av renar eller något liknande redan ined varandra.

i

en processangelägenhet mellan fvenne befryn-

dade lappar, som något påminner

in

lust för tygellöshet

—

En annan utländsk

kom

uppväcka hos en

till

den gemensamma måltiden, och

började de tala mitt

liv

har

om jag

först när

denna var

affärer.

sett

ej

två människor avhandla en stridig

angelägenhet sa lugnt:

andra tala

till

de läto var-

punkt och hörde upp-

märksamt pa varandra; de avbröto aldrig varandra,

talade

utan

grälade icke,

bitterhet,

utan

utan minsta

upphetsning; och när det, trots

möda och ling,»

tinmiars underhand-

flere

lyckades missionären att

icke

»beslöto de att fort-

stifta

enighet,

sätta

processen,

icke

all

och berörde sedan

saken med en stavelse.

Gästen

steg upp, skakade sin motståndares

Hans

hand

»

Laiti,

handelsman

Utsjoki. Foto P. Q.

Ekbom

i

1922.

K LEN MOD

;V2

En

större fridsaiiihet

Redan lappens

folk.

kan nian knappast

träffa hos något

om

hälsning, en halv omfamning, är

annat

något ett

fridens tecken.

KLENMOD.

— Lappen är en kruka; han vägar aldrig behandla huru som

jielst,

har jag

slå

honom kan man

till;

en och annan skogsrallare

liört

resonera.

Och

De

i

litteraturen vimlar det av uttalanden

omdömena om

tidigaste

samefolket äro

samma

i

riktning.

detta avseende

i

annat än rosande. Vanligen framställas de som skygga och

man

över deras obenägenhet

ondgöres särskilt

Ärkebiskop Erik Walkendorf till

ligen

kamp

eller

een

samma

i

och

sin

största

finnes

ingen

fasa

och

dragit»,

l()7i:

manlig frimodigheet,

år 1686, att

»Lapparne

Och engelsmannen

Samuel

uthan

som

slutet

i

i

Högström

sysselsätter sig

och skriver härom

tjenst,

är

bl. a.:

nogsamt kunnigt.

i

kan

sin »Berät-

dagar

alla sina

sådant

folk,

Ty hoos

dem

gemeenligem

för-

sero et cero.

jito

i

sin »Relation»

bäffwandhe och rädde».

af sig sielfwe äro

Consett,

i

icke

till

det-

Mathias Steuchius säger

av

170()-talet reste

bland

Lappland äro fega krukor

och att svenskarna därför aldrig använda

fält

dem

varken

Rheen intygar

»Lapparna

lapparna, hade hört, »att infödingarna

i

Lappen

Krigh alldeles oduglige

til

sagde och kleenmodige.»

av

som van-

man

Johannes Tornaeus säger

»Relation» av år

deehlen

ryss)

underjordiska hus, så att

i

fånga dem.»

eller

skräk

som

De bo

av ar U)72: »Til Krigswäsendet hafvver

telse»

ett folk,

{=

en kristen eller en ruten

till

samtal.

till

undersöka

sig

nordnordväst

i

de äro ett okrigiskt folk, ty 15 av

kallas skraelingar;

våga icke närma

fega, och

för krigstjänst.

Nidaros skrev omkring år 1520

i

påven Leo X: »Finmarken har

allt

mycket med

dem som

soldater».

lapparnas användbarhet

»At Lapparna mycket frukta Soldate-

Men

deraf kan

klenmodighet hos dem, emedan wår

man

ej

sluta

til

någon

natur finnes för et sådant stånd

KLENMOD

Om

draga en hemlig räddhoga

sedermera

hopp

ej

gå

feldt

i

.

.

fortsätter:

— »At

tid efter

dem

obehageligit.

fört sig

med

annan

rönt,

tutades

sit

i

låtit leja sig

wärfwa

låtit

sig

Soldater, har

til

ock exempel på dem, som

jemwäl derwid

deras

ordspråk

till

Lapska språket saknar

resande.

för krig, varför

man måste

Martiniére skriver

om

gjort lycka.»

blivna

— horribile »De

Danmark och

Moskva behöva soldater och

v.

Hogguér

äro de för övrigt,

i

patser,

»Jämte

såsom de

regel för fega;

dem

— jag tycker

niskorna.»

han

till

tjänst,

ord

De gå

la i

utan över-

redan berömda gästfrihet

samt lömska.

Man

att deras levnadsart, full

skulle

anser

av

stra-

härda dem, vänja dem vid

att trotsa sådana.»

Lappen Johan Turi förklarar detta flykt är, när

ett

svaga och orättfärdigt behand-

flesta

mödor och umbäranden,

faror och lära

—

skogarna.»

till

sin

lade människor, misstrogna och illistiga

dem

öronen på

i

dictu

vilja icke frivilligt

dem

vilja pressa

säger:

mot

motvilja

Sverige eller storfursten av

giva sina bostäder och taga sin tillflykt

Och

det ståndet

i

kalla det slagsmål eller röveri.

Kolalapparna:

när konungarna av

krig,

Samt

Soldater.»

til

krigstjänst eller feghet, enligt den tidens uppfattning, alla

har han

Fädernesland,

ändock Soldatenamnet warit och är hos

Man wet

distinction op och

Emellertid

blir Soldat,

bo

exempel på dem, som de förflutna

flere

Lapmarker

en del friwilligt

man

at

bidrager därtil, at han icke gerna wil

ej litet

Dock wet man

.

åren nästan från alla

ock Lappen

komme

at någonsin få

hwilken omständighet

33

sä, att

får tillfälle att undfly och

Och på samemötet

folkets undfallenhet och brist

i

på

»Lappens bästa

gömma

sig

till-

undan män-

Arjeplog 1920 fastslås, att »samesjälvtillit alltid

har varit dess sva-

gaste sida».

»Den fredlige lappen strider ogärna», skriver Helms, »och

nagongång

slår

niska skada. giriga

I

till,

gör han det aldrig för att tillfoga en

hedna

tider voro lapparna

om

han

medmän-

däremot ganska hämnd-

och nyttjade ofta av helt ringa anledning yxa och kniv mot

varandra. För närvarande är mord kant.

Emellertid kan

Lapplynne —

3

man

i

många

icke

trakter nästan något obe-

frånkänna lappen mod, men

KLENMOD

34

han hyser motvilja fallet. i

Av

för krigstjänst.

Detta har dock icke

Norden garden som bestodo av lappar.

nämligast

i

Senare finna vi

dem

för-

Finland och Sverige kämpande mot sina fiender, kare-

omnämnas såsom goda bågskyttar. namn genom en av lapparna därstädes

larna; de fått sitt

alltid varit

de gamla sagorna vet man, att år 1000 hade hövdingarna

Byn Sodankylä har tillkämpad seger över

ryssarna, och även minnet av andra drabbningar och segrar över

deras fiender har historien

bevarat.

Utsjokilappar anmäla sig

Foto

vildmarken och de

förf.

strider, de

Ull

Redan deras levnadssätt

i

antropologiska mätningar.

Njorgan 1901.

där bestå

med björnar och

vargar, in-

tyga deras personliga mod.»

Under »den ryska en förmån

som de

rade däröver. sig

till

Då

tiden» voro lapparna befriade från värnplikt,

icke alls uppskattade.

De kände

sig snarast så-

jag fann, att lapparna endast motvilligt infunno

de antropologiska mätningar jag företog på dem, sade jag

engång på skämt:

— och

Har

fyller

ni

inte lust att bli soldater?

måttet tas

till

soldater.

Alla

som

Genast fick jag

låter

mäta

fullt

upp med

sig

KLENMOD unga män, som anmälde

sig villiga att

35

undergå

mätningsprocedu-

Männens kurage smittade kvinnorna.

ren. J.

A.

Friis,

M. A. Castrén, Otto Donner

berättelser,

sånger och sagor

men också

rådighet

och

om

mod

ni.

anföra talrika

fl.

som genom

lapska hjältar,

besegrat sina fiender,

list

mest ryska

tjuder (troligen karelare).

Och

t.

m. Gibbon filosoferar däröver

o.

»Den häftigaste köld har

riska arbete:

Utsjokilappar

i

Njorgan.

Männen

i

sitt

gjort lapparna

förklarade sig redo

skulle fordras.

Foto

berömda

förf.

att

histo-

små av

natu-

gå

om

i

fält

ren och bragt deras själskrafter att stelna, och den

höga nordens

bebyggare äro de enda människobarn, som icke veta något av get och äro liga

obekanta med konsten

okunnighet,

om

att utgjuta

kri-

Lyck-

människoblod.

förnuft och dygd äro bevarare av deras fred.»

Fru Demant-Hatt, som är en av de bästa lappkännare säger:

sä

1901.

vi äga,

»Lapparna äro nästan irriterande fredliga och eftergivande,

de låta sig rent av kujonera av de hårda finnarna» (när de passera dessas gårdar under höstflyttningen från Kattovuoma). sätter hon, »liksom

Ty, fort-

ödemarkens vilda djur har lappen rädsla

i

bio-

FYSISKT MOD

36

den, rädsla för de »niörkklädda människorna»; rädsla för naturens trolldom, ensamhetens rädsla sinne, det

som

— men

Denna skygghet har

han har också djurens

vad ögonblicket

lever och njuter,

dock, enligt

samma

författare, historiska

orsaker: »I Norge voro barnen underligt skygga.

mig en käpp, hette det

dem

träd,

De voro rädda

gräs.

Av denna

skräck för

av niordiska

förelsevis sen tid

gå inte där, det är Dacas

också:

envar de mötte, som icke var lappklädd.

allt

främmande ha både vuxna och barn hos

Denna fruktan

full

jag ville skära

för

lapparna en stor portion, tro.

eller

Om

Dacas (norrmannens)

strax: låt vara! det är

får ni inte röra!

giver.»

lätta

—

mycket mera än många

ja,

allmänhet

i

är dock lätt förståelig; deras historia är

plundringar,

överfall,

röverier.

— Och

till

jäm-

ha pinsamma sammanstötningar med nybyggarna

ägt rum; att dessa vid flere tillfällen ha kostat lapparna livet är en

känd

Alltid har lappen

sak.

måst vika

eller

—

duka under

FYSISKT MOD. Redan Högström

om

talar

att

»feghet» ingalunda sakna fysiskt gifwit sig

til

lapparna

mod.

man

stunder

5 och 6 personer, och det är under at se,

ofta emellan de ej

är

honom

de

ej

sin

ser

til

lif

höga strömråkarna

honom. Det wågar han

tilförene

omskrivna

»Jag har sedt at de

gifwa sig utföre en forss, hwarest ofta ens

och

trots

ej

en båt

huru de drista

kommer an på i

i

et årtag,

wilda forssen på långa

allenast

noga kunnige, utan ock ofta

i

i

de forssar, som

de obekante,

om

äro des större.»

Och Jacob Fellman, den förnämste kännaren av Finlands säger:

»Lappen visar ofta

ett

framrusande vildrenen, som ursinnigt rasande björnen.

ej

lappar,

Achillesmod, icke allenast mot den är att förakta, utan även

Lappen möter dem

mot den

ofta ensam, och seg-

rar.»

»På

sitt

eget gebit

någon fruktan.

känna lapparna», skriver Demant-Hatt,

De människor, som

icke

»ej

skrämmas, när naturen

STORMODIGHET, visar sig

i

allt sitt

skrämmas av

LIST,

HÄMNDLYSTNAD

välde och ohygglighet på högfjället, de

vilda djur och allsköns faror, bliva

som

små och

när de träffa en annorlunda klädd mansperson av

icke

ängsliga,

främmande

ras.»

""^^ml^^FM

m.

Det kräves

mod

och skicklighet

älvens forsar.

STORMODIGHET, Man

37

skall

ingalunda

lappar, trots deras att icke bliva

tro,

att styra

LIST,

att

själv, ty

l:.!. i

nga lappbåtarna utför

Pasvik

älv.

HÄMNDLYSTNAD.

det är särdeles lätt att kujonera

fridsamma sinnelag.

kujonerad

de

Holmefossen

Tvärtom må man akta

som senare

skall framhållas,

ves det icke mycket, innan lappen känner sig

som

sig

behö-

herre och får lust

att visa sin överlägsenhet.

Möjligen beror en viss framfusighet hos

med nordfennoskandiska element, som och högmodiga sinnelag.

Så

t.

dem på blodblandning

äro kända för

sitt

morska

ex. framhåller Granit, att »lappens

eget språk saknar svordomar; trätor äro sällsynta och slagsmål före-

komma knappast

någonsin lappar emellan.

Lapparnas familjeliv är

STORMODIGHET,

38

LIST,

HÄMNDLYSTNAD

gott och fredligt. Ytterst sällan gräla äkta makar, ytterst sällan grå-

Däremot äro halvbloden

ta lappbarn.

Sjögren skriver »lappen

ej

länge inom

med

Men

hvarefter

vi

opålitliga.»

Kemi-lappmark»,

stilla

att

och from, utan

sin granne, så

med

utan afgör saken

sig,

örfilar,

om

men

Har han något emot

flärd och falskhet.

fall

i

allmänhet är ganska enfaldig,

i

lömska och

ofta

sina »Anteckningar

all

bär han det

en ordvexling och

i

värsta

åter är glömdt.»

allt

ha dock exe;npel på

annat sinnelag hos detta polar-

ett

folk.

— Stuorra

»Koutokeino grannar keino».

Dessa voro nämligen

skärare.

Vi behöva icke

i

om

Koutokeino och

vilda

mod med räddade

i

tre berättelser i

1

Kitinen

—

stor sten

älf

en lapp

i

om

fick

sona

sitt

huru lapparna genom olika

i

på försvar med vapen

—

i

hand;

man

list.

berättas hafva fått låtit

en

med

sitt

nanm

däraf,

fiender och byte lastad

räddat sig genom att hoppa

själf

forsen», skriver Aurén.

som även har synonymer

Tell-sagan,

kända som kniv-

landet inträngande karelarnas (Ruosa-

båt förgås mot stenar, sedan han

upp på en

illa

den beryktade Isak Hetta, som

sökte sin tillflykt uteslutande

styrmannen

sina

sammanhang påminna om upproret

Inte en tanke

Tjuder) angrepp.

att

gamla dagar

i

detta

undan de

sig

»Vaijukoski

om

jojka Enareborna

v.

eget blod.

Johan Turi anför finter

s.

Det är liktydigt med »slagskämparna från Kouto-

väster.

i

nijpit» o.

i

Observera likheten med

Västerbotten, enligt Sigrid

Drake.

De lapska sagorna Dock

sina fiender.

förslagenhet Sigrid

tjuderna.

locka

dem

som

mycket om lapparnas

förtälja

är det sällan krigiskt

giva

dem

flere

mot

list

om kampen mot

av dem segra lapparna över sina fiender genom

genom

utför bergbranter,

nedisade bergssluttningar

och

segern,

Drake refererar en massa lapska sagor 1

bedrifter

mod, utan vanligen

eller att

att släppa

att

ned stockar utför

från bakhåll skjuta på

dem med

pilar.

List är

den svages vapen.

I

många

fall

kunde lapparna rädda

sig

STORMOD IGHET, genom

att falla

uppgå

i

stånd. Så järvi skall

Termes

»Uti Tjermas eller

nejden deraf ett så stort slag gått för

simmat

att detta

ofta gällde det vara eller

fordom funnits en stor Lappby, som sedan

efter det uti

i

mördade Lappars

utrotad

blifvit

sig, att

Kuola-

i

armstjocka

Man kan knappast tänka

blod».

blodbad försiggått utan föregående

af ödet förlagts

till

mot

»Ehuru

och kallt luftstreck, fram-

ett rått

bringar det dock kraftiga och modiga män, hvilka ligen värja sig

sig,

Det är sannolikt

strid.

sådana berättelser, som föranlett Olaus Magnus att yttra:

Finnmarken

eller

då tvungos även de fredliga lapparna att göra mot-

ex. berättar Sjögren:

t.

39

som pålades dem,

föga, betala de skatter,

till

den segrande folkstammen. Men

icke vara, och

trän

HÄMNDLYSTNAD

LIST,

krigstider

i

man-

sina fiender».

Även bland lapparna finnas individer med våldsamt och obändigt sinnelag.

I

vad mån dessa måhända varit bastarder är svårt

att

utröna.

Den utmärkte iakttagaren Petrus Laestadius parna förr brukade »öfva

Samme

med

han

slagit

ihjäl

»fäktat

författare beskriver de »saturnaliska scener,

gång

— Man

stulit

möter

en rehn af

en,

med den

en man».

lades på Arieplog-marknad den tiden, då brännvinet

Lappland:

att lap-

sina långa vandrings-

Engång hade en hetlevrad lapp

stafvar af björk». häftighet, att

sig att fakta

skriver,

som man

sig, en, af

hvilken

som

ännu flödade

man

blifvit skylld för tjuf,

haft eller har sak

som man med

ord är ovän med. — Från ord skrides snart

ning.

Man

ett

slåss,

i

misstänker hafva någon

med hvilken man

i

utspe-

afseende på rehnbetesland, en,

såsom fordom hjeltarne vid Tröja; bittra

smädliga ord föregå, åtfölja och efterfölja striden.

En

till

ger-

eller för-

blodig näsa

gör ofta slut på campagnen.»

Den norske

lapp,

hade kunnat

lätt

land,

som

som engång sköt

vålla,

att

ett skott efter

Linné och som

Sverige aldrig blivit botanikens hem-

måtte ha tagit den store mannen för en rymling

som

gick och plockade något så onyttigt

samt ha avlossat

På 1880

sitt

—90-talet

skott

i

eller

en dåre,

gräs och blomm.or,

skrämsel.

levde på Ketomella

i

norra Kittilä en sinnes-

STORMODIGHET,

40

LIST,

HÄMNDLYSTNAD

rubbad lapp, som berättas ha »gått omkring med bössa pa axeln och skjutit

på

folk».

Man ansåg

Ounasjoki, när han var

Om

i

det

t.

o.

m. vådligt att färdas

i

båt pa

rörelse.

en annan, något småfnoskig lapp

i

sannna

trakt,

som dock

redan var en fullständig »lantalainen» (bonde) berättas följande

his-

toria:

Morska

Kittilä-lappar.

Juho Erkki Ketomella och Inkeri Valkeapää. r. Jonasson 1910.

Foto

Mannen, som var känd under binamnet Pöntsö, hade länge känt besvärad av de talrika skogsrallare

sig sig

i

(»jätkiä»),

som uppehöllo

trakten och ofta pockade på husrum och annan gästvänskap

hans gård.

Värre blev det, då en »jätkä» företog

på gården för en längre terade Pöntsö själv

tid,

lade

sig att slå sig

embargo på Pöntsös hustru och

med hugg och

slag,

om han opponerade

i

ned

trak-

sig

och

STORMODIGHET,

HÄMNDLYSTNAD

LIST,

gav husbondeväldet

icke godvilligt

ifrån sig.

41

detta elände

Till allt

kom, att hustrun blev nedsmittad med en elakartad sjukdom. dag tog Pöntsös tålamod gen, gick

emot

han tog

helt lugnt geväret från väg-

honom

rakt för bröstet, så han stalp.

rallaren och sköt

kunde ha hänt nästan var som

Allt detta

följde är

slut;

En

ganska betecknande för lappen

eller

helst,

men vad som

åtminstone för halv-

blodslappen.

Pöntsö fattade, att något borde göras med anledning av händelsen, och satte sig

ned att skriva

ett

brev

som han kände. Det lydde ungefär som dagarna haft

»Vi ha de senaste

ingenting särskilt har inträffat här att rallare flitigt varit

taga livet av

kom

Pöntsö mål,

att

vetande. åt

— Han

i

rörelse.

ligger

i

följer:

— och

ganska vackert väder

En av dem har

vår bod.

jag redan nödgats

Hjärtliga hälsningar»

avgav

o. s. v.

ett så finurligt svaro-

sig

böra frikänna honom såsom mindre

höll sitt

frikännande andragande och tecknade

ansåg

Domaren

kronofogden Sandström*

vår undangömda vrå annat än

förstås inför rätta och

rätten

Pöntsö att han kunde avlägsna

Han bara

vår man.

ett i

till

Men den som

sig.

tummade

stod och

sin

— Vad väntar på, frågade domaren. — Men borde jag inte sådant här ni

i

icke gick var

mössa. Ni är ju frikänd.

ett

fall

få

skottpengar för

skadedjurs utrotande? menade Pöntsö.

Det burdusa salen,

sätt,

hade ingalunda nedslagit hans mod.

efter träffade

kom

på vilket han efter den betan

honom, var han

ut ur tings-

När jag någon

Han

ytterst tujour.

höll

tid där-

på att med

användande av tvenne gamla cykelhjul konstruera en kärra, som skulle bliva något

enastående och så

lätt, »att

den kunde flyta på

kärrmark». Vi läsa också hos den norske lappologen, professor J. A. Friis (»Fra Finmarken»)

och tumlar tar

med

"

om

i

om

ett

marknadsslagsmål

i

Karasjoki.

snödrivorna smidiga som kattor,

tills

»Man

kampen

en blodig näsa, ett blått öga och avrivna hårtestar.

Mördad

i

frihetskriget.

slåss

slu-

Kni-

STORMODIGHET,

V2

ven,

som lappen bär

i

HÄMNDLYSTNAD

LIST,

dock

bältet, nyttjas

aldrig.

han av

Därtill är

naturen för godmodig.»

Lampén

Ernst

honom:

berättar, att Enarelappen Matti Valle skröt för

»Nog kan lapparna också ha ont

Det finns slags-

sinnet.

i

bultar också bland oss.»

Men man

får

akta sig att sätta tro

till

allt

som

nas illgärningar av deras antagonister nybyggarna.

Buch berättar

ex.

t.

om

en lapp,

som

Lyngen, emedan denne hotat med

kommer samme

väl

Lyngen

i

Lyngen».

till

i

191(S inträffade ett

mörkt dåd

Nilsson

J.

skadades en lappdräng svårt.

Jakobsen

ej

såg

med

lapparna proviant

i

gripit

Dock

sak-

mord.

till

Norske

fjällen.

Norge.

i

Vid sprängningen

blida ögon, att Nilsson tillhandahöll de svenska

och

luften,

ha

—

Dådet var en hämndeakt, emedan

stod

i

Jakobsen hade hotat driva bort renhjordar

i

»Lik-

luften en fjällstuga tillhö-

i

Västerfjäll

i

v.

bonde

Varför

fall

sätt.

de svenska

i

lappen N. P. Jakobsen hade sprängt

rande lappen N.

sådant

hämnas på sådant

nas icke exempel på att lappar gjort sig skyldiga

Är

Leopold

skulle slagit ihjäl en

lapp ännu årligen ned

Nej, lappar bruka icke

lappar-

plikt för renbetesskada.

frågas det — skulle icke länsmannen

honom?

om

berättas

vänskapligt eller

förhållande

dem.

till

spränga de svenska lapparnas

emedan han ansåg de svenska lapparna göra

in-

trång på norskt område. Ett par år senare inträffade åter en tragedi en tidningsnotis meddelar: kasjärvi

mördade

genom

att sticka en kniv

•gärningen känner

man

som

helst

gjorde intet sig

i

ett slöhetstillstånd

ej.

Lappmarken, varom

»En lapp Per Esaiasson Tjoggi

Den döda kvinnan

sin 30-åriga hustru.

fades liggande ett stycke utanför kåtan dat henne

i

— Tjoggi,

i

i

snön.

hennes hjärta.

Motivet

till

som anses vara sinnesrubbad,

och talar och svarar att

Juk-

Tjoggi hade dö-

motstånd vid anhållandet.

Det förtjänar ihågkommas,

i

påträf-

nästan

Han

befinner

ej.»

alla

lappar,

som

på

senare tider blivit häktade för grova brott, varit sinnesslöa.

Det är betecknande nog företrädesvis hos äldre finner lapparnas »vilda sinnelag» omtalat.

skriftställare

man

STORMODIGHET,

LIST,

HÄMNDLYSTNAD

43

»

Att lapparna strand

gamla dagar kallades vildmän (jämför Willman-

i

Vildman strand, på finska Lappeenranta) härleder

eller

dem

uppenbarligen av deras ludna dräkt, vilken också gav

sig

ett vilt

utseende.

om

Claudius Clavus talar Reise

Wildlappenland.

Norge ar 1450 omtalas också Wild lapen, och Ärkebiskop

til

Erik Walkendorf skriver omkring år 1520 land,

som

sar

öster

i

(=

kallas Trenes till

Kolahalvön),

gudar och betala skatt

De kläda

Den engelska gesanten

världen, kallas av ryssarna Dikoj Lapary

Härav synes

par).»

nat

i

fjäll- eller

det

(i

tillbedja

som man med vildmän

sig

Giles Flet-

»De lappar, som leva som djur och hedniska

sher skriver 1588:

Gud

De

mycket frän apor.

icke fasta bostäder

skinnet av de fångade djuren.»

utan

»Ett

av täta skogar, grän-

Norges konung, Sveriges konung och

till

De känna

Rvsslands kejsare.

påven Leo X:

till

fullt

bebos av vilda människor, som

Finmarken; det

förnuftets bruk) icke skilja sig

i

Michel Beheims

I

(=

folk,

vilda lap-

företrädesvis beteck-

renlapparna.

som

Petrus Claudius,

citeras

av Scheffer (1673), pastar, att »det

skeer ofte, at de blifua inhyrdes vens, de forgioere huer andre» samt att

'>de

aere hastige, och een sinde folk, liege

hiorne natur».

Och Samuel Rheen

mord aero een part myckit

dem noge

bedrifwa hemligen

tillfogar: »att

begifne, hwarföre det

i

löndom och

af

skieer».

Sådana yttranden ha uppenbarligen rådande

som dhe hadhe een

skräcken

för

de

i

allehanda

sin rot

i

den pa den tiden

trolldomskonster

förfarna

lapparna.

Ofta beror ett sådant yttrande också på en missuppfattning felskrivning.

När

vi

hos prästmännen Henrik Carlenius (1689

och Olof Ulstenius (1693 resor

till

—99)

läsa

om

i

ett

sitt

den kritiske presidenten

Isak Fellman, att detta är ett 60 år senare gjort tillägg

och att

många

skäl tala

ty Lapparne

lif,

hedniskt mörker och ansågo presterna

för förstörare af sin frihet», upplyser oss

telse

—93)

att de gjorde sina vinter-

lapparnas kåtor »med mycken fara för

voro då för tiden ännu

eller

mot

dess trovärdighet.

i

deras berät-

STORMODIGHET,

44

LIST,

HÄMNDLYSTNAD

Boskapsskötande nomader bruka bliva fredliga och även lapparna ha utvecklats

till

»fromma

om

herdar»,

de överhuvudtaget

någonsin varit synnerligen vilda.

Hämndlystnaden dighet

är kanske det enda drag av en tidigare obän-

som ännu

lynnet,

i

sitter

kvar hos dem.

»För omkring hundra år sedan hade», berättar Karl-Erik Forss-

honom och

lund »en norrman stulit varstans, då lapparna togo fast

hade honom en

tid

på en holme utan mat.

Han

och beslöt döda honom.

Han

började skjuta på honom.

Då

nåd.

gick Sjul

jagades ut

Men

man

så överlade

på en udde, och lapparna

om

tog av sig alla knivarna och bad

Tomasson fram och stack

sin

kniv

bröstet

i

på

honom.» Det är dock

rätt

egendomligt att en egenskap, som

skönlitteraturen framställes

som

girigheten, så sällan framhålles

synnerhet

i

nämligen hämnd-

mera vetenskapliga och vederhäf-

Vi kunna därav icke draga någon annan slutsats än att

tiga skrifter.

lapparna

i

specifikt lapsk,

i

varken

äro

mer

mindre hämndlystna än andra

eller

folk.

Märkligt är ock, att det skarpaste

ha

hands härstammar från den

till

omdöme

eljest

vi

detta avseende

i

så lappvänliga

Demant-

Hatt.

»Det är icke ovanligt», skriver hon, »att (försmådde friare)

hämna

sig

på flickan och hennes blivande man genom att dräpa

hennes renar mista

—-hemgiften;

intill

hundra renar kunna på så

livet».

Men medvetandet om

att brottet kräver försoning synes redan

tidigt

ha varit vaket hos lapparna.

mord

eller

wara

förgätit

kunnat

tjufweri,

framt

fad», skriver

med

och förglömt, då de

tilfridställa

wederbörande ej

en begått både hor och

eller

angifware.

an på någon skada

med hwarandra

—

woldswerkan och annat sådant pläga de ej

en tjenlig förlikning

Högström.

dem

allt

en tjenlig wedergälning

målsegare

komma

egodelar, äro de benägne att dölja

dölja, så

»Om

någon annan grof förbrytelse, så mena de det bör

Sådana missgerningar, som

emot

sätt

emellan

i

,

til

men

—

deras här-

ej

så gerna

godo

blir träf-

STORMODIGHET, Att saiiieniannen alltid

man av

krafter finner 1

samma tema han

mera

litar

varierar: en jätte

de flesta

i

fall

till

Sn

list

P. A.

som

får sätta livet

Lindholm

låter narra sig

med

De skockade

öfwersta kullan».

Jagande lappar.

vältrade

man

finnas hos lappen,

skulle twifla,

sa will jag

dock

ej

P.

gammalt

Magnus.

af

hoUen

dem, som

t.

o.

wara

af en

känna honom

lärdt

honom

i

mening

at

Lule- Lappar äfwen fordomi

Luleälf,

är

tal.» »I

Qvickjock är en stor by

Sirkas kallad, hvilken, jämte

läseriet,

ej

före at

en drabbning på en holma

den råaste och mest barbariska

mål samt

högt

en sådan frimodighet kunde blir

egendom. — At

Laestadius berättar:

sagt, stam,

kom

ett

eller

sedan pa bergets krön och

råda någon at hälsa på

med Ryssarna

hollit et

sig

om

som gemenligen

angripa hans hjord och

ock

varigenom

krigslist,

vatten, »at det blef islupit

Enligt Olaus

mycket rädd och klenmodig natur

dags

vilka

ned stockarna på fienden, som försökte storma berget.

»Och ändock

rätt:

i

av en lapp, så att

De samlade en hop timmerstockar på

berg, vars sluttningar de övergöto til

flere sagor,

hava förgjort en skara plundrande kareler

skulle

ryssar (Karjel).

op

sina kropps-

till

till.

Högström omtalar en gammal sägen om en lapparna

45

nästan samtliga sagor, vilka icke äro långods.

bok »Hos Lappbönder» anför

sin

HÄMNDLYSTNAD

LIST,

m. mord hörde och såsom mig

till

Kaitom

Lappmarken.

i

i

eller,

rättare

Gellivare, var

Stölder,

slags-

ordningen för dagen. Äfven

blifvit

berättat,

hit

skola sederna der-

MISSTÄNKSAMHET

IG

efter helt och

haUet hafva förändrat

vara de mest religiösa,

stilla

sig,

sä att Sirkaserna nu skola

och ordentliga Lappar.»

Otaliga andra berättelser kunna anföras,

kristendomen och

det, att

i

1

som bestyrka påståen-

senare tid speciellt lästadianismen för

mildrat sederna och förändrat flere lynnesdrag.

MISSTÄNKSAMHET. En egenskap som man allmänt i

synnerhet

Den

den

i

formen

förädlade

illparige, bedräglige,

lappen är utom

tillskriver

misstänksamhet.

krigslist,

knipsluge lappen

med

list,

sina små, sura, sneda |

lurande ögon, sin grymhet och obarmhärtighet är en känd legen-

som

darisk personage, land. len

Man kunde

icke får saknas

anföra

om

författare,

någon berättelse från Lapp-

många exempel på

som den grymme boven

nerhet

i

spelas

skildringar,

av en lapp. Detta är

Men

författaren aldrig sett en lapp.

som

i

viss

mån

och skadelystna varelser. (också lig

Redan

i

i

som

i

i

verkliga

nande nog, ganska

sed-

hög grad elaka

de halvt mytologiska sagorna

nyare tider skydde

»kristenheten» lapparna och deras trolldom

Men

syn-

i

det finnes också

Kalevala) bära ondskefulla väsen, trollkarlar

i

lapsk hallstämpel, och långt in

vilka rol-

med lapparnas

gjort sig förtrogna

vänjor, vilka icke sky att framställa lapparna

i

fallet

som

o.

man

dyl. tyd-

flerstädes

i

pesten.

lappkännares skildringar finner man, betecksällan

ovanomtalade

epitet,

som

äro så vanliga

i

skönlitteraturen.

Högström, som är en av våra största auktoriteter

i

fråga

lapska seder, bruk m. m. på 1740-talet, yttrar sig nog så skarpt lapparna:

»De regeras på

den de mast wisa lan äro

bär

i

sitt sätt af

ord och åtbörder.

en stark ambition och högfärd,

Hwar

af sker, at de sins emel-

mycket misstänksamme och afundsjuke,

dertil,

mycket hårdsinte.

at de brukat knif och

om om

ja

jämväl, da det

För en ringa orsak har det händt

yxa emot hwarandra.

Dock har man

ej

så

MISSTÄNKSAMHET många exempel

komma

at det koniiint

till

A7

dräp, ändock det ärligen plägar

bort folk.»

Som

tidigare

andra lika

sagts,

tillförlitliga

stämmer

det

uttalandet

sista

kännares skildringar frän

samma

»De äro sä misstrogne», fortsätter Högström, »at då welat köpa sig winterkläder, har

man

wisat dem,

med

ock fatt

om man

— Och

ihjäl,

tid.

man

af

— Sa

hwarmed

dem

de

är det

ej

annan

wet jag exempel på dem, som

under det de ifrån Lappars kojor

ock ihjälslagne, da nöden drifwit

blifwit afwiste; ja,

de andras matbodar».

ligen angripa

med

ens fått se waran, innan

deras skänker och begafningar,

både frysa och swälta

fått

ej

haft af rätta mynt-sorten.

hafwa, än egen winst.

afsikt

man

föga

Åter

ett

dem

yttrande,

at olof-

som

icke

bekräftas av samtida tingsprotokoll.

Och

slutklämmen framkomma de uttryck, som repeterats av

i

otaliga tecknare av »lapskt

som

»Af Nybyggare

liv».

satt sig ned

Lapmarken, Swenskar, Tyskar, Finnar, hafwa en stor

kommit natur;

mera omgås med Lapparna, jemväl

at

emedan

som Lappen, ett

I

jag funnit

et lika

förklaringsgrund

mycket

som medfödt misstroende

till

denna egenskap.

fremmande

til

late

—

».

sökt en naturlig

Linné säger:

»Fjellapparne

lustigare och beskedligare än skogslapparne,

som

äro

Sylvestres, skälmacktige, lärde af borgare etc. bruka swek.»

Jacob Fellman är inne på pen

Lappens

etc.»

honom andra lappkännare ha

Linné och efter

mehr

som

utskottsbetänkande av ar 1762 påpekas också att »Lapp-

almogen hyser

äro

iklädt sig

dem misstänksamme, som Lappen,

som Lappen

snåle

del,

i

är»,

samma

tankegång.

säger han, »af naturen lättrogen och god.

af tre å fyra olika nationer

hafva begagnat

»Den rena Lap-

Hans grannar

sig deraf, hvilket gjort

honom misstänksam.» Detta tema har nöja sig

ha

i

med

likhet

blivit

behandlat av åtskilliga författare.

att endast klandra

med

Mänga

lapparna för denna egenskap, andra

de ovannämnde, sökt få ett mer förståelsefullt grepp

på densamma. Aurén, vilken som lantmätare under en lång följd av ar vistades

MISSTÄNKSAMHET

48

i

finländska Lappland och

i

sina »Anteckningar

ganska

litet

om

i

grund lärde känna dess invånare, yttrar

Utsjoki, Enare och Sodankylä»

känt arbete

—

bl. a.:

man

hvem som

eller

må

i

allmänhet uppträda

däri, att ortens

vara herre-

Detta misstroende har sannolikt sin rot

hälst.

dels däri, att de finska fiskarne under sina färder

hafskusten

tyvärr

ett

»Lappen hyser starkt misstroende

hvarje »Lädlidsch» (finne, slättlandsbo) denne

till

—

tjänstemän

med

och från

is-

rått öfversitteri och dels äfven

forna tider

i

till

tillåtit sig

mindre vackra

handlingar mot befolkningen, hvaraf det hos folket inrotat sig en

V. Mannen Eili

misstänksam

ser

ut,

men

djup afsky för

allt

känd för

hvad »Lädlidsch»

uttalandet af ordet »lädlidsch» I

är

Valle och hennes son Matti Valle

samma

tonart

naturlig frukt av det förtryck

av den, som

hvarför ock lappen vid

som

företrädesvis

lärde

»Misstänksamhet är en mycket

som det lapska

falskheten är en lika naturlig följd av likaså, ty

karl.

Foto V. Auer.

gör en ful grimas.»

Ervasti,

känna lapparna vid Ishavskusten:

vara en redlig

att

Enare.

heter,

alltid

uttalar sig

i

folket alltid fått lida;

samma

fått lida nio oförrätter,

sak;

otacksamheten

kan man icke vänta

tacksamhet för en god gärning.» »I

allmänhet påstås lapparna», säger professor Wiklund, »vara

mycket misstänksamma. kan man

Blir

man

litet

bekant med dem

dock vanligen icke finna några spår av denna egenskap

i

MISSTÄNKSAMHET deras uppförande, utan nian blir bemött

Under

het.

sina vidsträckta färder

slags folk, och de förstå

allt

i

49

med

komma

förtroende och öppen-

de också

i

beröring

med

allmänhet ganska väl att skilja på

människor och människor.»

Demant-Hatt uttalar tydligare motiverat samma

»Ute

åsikt:

i

vildmarken är lappen herre över tillvaron och förhållandena, där är

han den överlägsna och hans självuppskattning växer, andra

— han föraktar dem.

människor bliva obetydliga

Varför skulle han

också känna vänligt för de främmande av annan

senden endast varit hans fiender och gjort själv och

hans egendom.

men denna

är

i

de flesta

sin fina instinkt för

har emellertid

— En fall

låter sig bländas

inför vilken

spela

han

honom

och

står,

livlig

ofta,

han med

av den. Lappen

den undertryckte utvecklat en

hög grad av knipslughet och smidighet, som intelligens gör det lätt för

honom

utrota

så ytlig och nedlåtande, att

att alltid vara

årtu-

i

möter lappen ju

viss vänlighet

människor icke

genom

som

ras,

allt för att

förbindelse

i

avpassa

att

som han

är

sitt

med hans

väsen efter den,

kommer han

lätt att

mera intresserad och älskvärd än det egentligen var meningen,

när det

kommer

till

kritan.

— Han

stam, och varför skulle han göra det

litar .

.?

.

på ingen av främmande

Han har

endast varit ett

skatteobjekt; ingen har varit hans vän, ingen har gett råd och hjälp,

när det knipit.

Prästerna utrotade hans gamla religion på ett hårt

och oförstående sätt, överheten klämde

honom på

skatter, regerin-

gen stiftade lagar och förordningar, vilka inskränkte hans frihet, bön-

derna plundrade och dräpte brår

man lappen

mera av Kristus

honom och hans

för hans misstro. i

sig

Och ändå

— Lapparna

folk,

som skryta med

som

varit förföljt och jagat från alla sidor

måste ha svårt för att hysa

Lapplynne

sin

gamla

ha ännu svårt för att begripa

och tro på det faktum, att de nu har uppriktiga vänner Villebrådet,

före-

Varför skulle han hava så mycket

än kringboende

kristendom och kultur.

renar.

tilltro till

i

i

Sverige.

—

många

år,

vänliga tillnärmelser.»

KNIPSLUGHET

50

KNIPSLUGHET. Lapparnas knepighet

som dock synes ha mera illslughet

i

handel är

av gammalt omtyckt tema,

ett

skäl för sig

än det ideliga tjatet

om

hans

övriga avseenden.

i

Johannes Tornseus ger klaven, da han säger: »Uthi

all

beställning

äro dhe klooka och illsluge, uthi handell bedrägelige.» Samuel Rheen fortsätter

i

samma

anda* »Lapperna aero

i

— Naer the them bedragit hafwa,

gelige.

mykit bedrae-

sin handell

bespotta the them, hwilka

the saaledes bedragit hafwa.»

Däremot

en

skriver

Kemilapparna 1620:

Anonymus

Johannes

till

Messenius

om

»The känn ingen falskheet bruka wthi Köpp-

handhell.» Elers'

I

gamla »Lappmarksbeskrifning» från

»Om

härom:

Lapparne

Skullds betalande skall

synnerligen sig vårda, utan gärna lata sig kräfja

innan betalning

men om

fölljer,

1700-talet i

säges

allmenhet icke flere gånger,

till

de deremot hafva något att fordra,

dröges icke länge utöfver den utsatte betallningsterminen, förr än det utborgade återfordras,

skulldenären skulle bo,

då

sådant

i

fall

med nog

eller vistas,

pa

ett

Sveksamme

besökes.

om

ock

flere mil,

som

stränga påståenden, afstånd

till

handel skola Lapparne

uti

vara, och det icke utan skjäl; ty de sällja alltid sine vahror, indelade

bättre

uti

och sämre

alltid

å hvilcka de sätta ett

sist,

vahran

i

först

någor motto är begärlig,

behof, samt bedraga gerna köparen,

ran

sitt

till

och undangöma de bättre

ganska högt eller

pris,

de förmärka,

till

att

köparen deraf kan vara

om han

värckliga värde uppskatta.

om

ej förstår, att sjelf

i

vah-

Dessutom söka de med myc-

ken illparighet att förmå sälljaren lämna godt

pris,

under åberopande

af deras belägenhet och fattigdom.»

Här driva

se vi åter, att

då

ett litet väl

varstans förekommande sätt att

handel återfinnes hos lapparna, så tadlas dessa därför,

som man hade

lik-

fordrat, att dessa naturbarn varit helt och hållet fria

från denna världens ondska.

Men

alla äro

dock icke sa fordrande.

Leem, som

i

mitten av

KNIPSLUGHET 1700-talet var den förnämste ver:

»Några särskilda

enlighet

laster

51

kännaren av det lapska språket,

och odygder kan jag icke med sannings-

lapparna, undantagande att en del hysa benä-

tillskriva

genhet för dryckenskap, och somliga äro icke de uppriktigaste del

skri-

i

han-

och vandel.»

Ännu mildare

i

sitt

omdöme

är professor Helland,

som

skriver:

H- :#

-v.

ytterst vänlig. Han bar en vadmalskofta svart av smuts och den skulle väckt uppseende bland Neapels lazaroner. Mössans stället för dun». Efter foto av H. Reusch. dyna var stoppad med hö

»Den gamle var så trasig, att

i

»Fjällapparna äro mera styvsinta och självrådiga än havslapparna; de äro icke så tillförlitliga

små knep Detta

i

som havslapparna och bruka då och då

handeln.»

omdöme

terska lapparna

synes hava allmängiltighet.

Så

pa Kolahalvöns sydöstkust av

ryska källor »som fredliga, äro de likväl egensinniga.

ja, t. o.

De

t.

J.

ex. skildras

A.

m. slaviska, men med

de

Friis

efter

allt

detta

visa sig öppenhjärtiga och trovärdiga,

KNIPSLUGHET

52

men

äro likväl alltid färdiga

till

resande är ganska dyrlegd och

giver, att

med

den svenska lappen

Diiben, att han »ehuru välvillig och höflig

åter säger v.

knipslug;

Om

bedrägeri.»

man man

handel och vandel egensinnig och

i

Och även Wiklund med-

lurad af honom».

blir lätt

med

»vid handel

slipade affärsmän att göra,

mot den

lappar ofta får märka, att

som

väl förstå att slå

man

mynt av

kunders oförmåga att bedöma lappmarksvarornas kvalitet». de finländska lapparna ha sanmia rykte, är

»ty»,

till

med höga

alls icke

Redan Göran Wahlenberg

pris».

sina

Även

säger Granit, »lappen

allmänhet en ganska rutinerad affärsman och

i

hugga

har

blyg att

fick

om

de

finländska sjölapparna den uppfattningen, att »de äro så dyre och

prutsamme,

att ej

komma

någon kan

öfverens

med dem».

Alltjämt gäller därför Högströms varning för sådana Lappmarks-

besökande, vilka sakna förmåga och begripa att de äro människor

som

vi

lapparna

att förstå

lust

och känna som

vi:

»I

eller

handel och

vandel äro Lapparne ganska egennyttige, och skal en obekant sig väl före,

om han

Dem som

i

handel

med dem

ej

se

på något sätt skall blifwa

nöd och på något

sätt

behöfwa deras hjelp

kunna de grufweligen twinga.» Men, frågas

det,

var behöves icke en

bedragen.

äro

i

sådan varning?

Genom översattes

att till

berömda kompilationsarbete

Scheffers

flere

språk och för övrigt

allmänt kända latinet, var

den flere

i

original,

lätt tillgänglig för

»Lapponia»

på det då

för tiden

den lärda världen, blev

detta arbete gällande uppfattningen nästan dogmatisk för

i

århundradens föreställningar

Scheffers sats, »att de liga, så att

den,

som

bliva bedragen av ra, att

i

sin

om

hyperboreiska folket.

det

handel äro mycket svekfulla och bedräg-

icke förstår deras ränker

dem»

citeras

av

flere författare, vilka icke

han dock söker en naturlig förklaring

märksamme Högström

knappt kan undgå

därtill.

fäster sig emellertid vid

Den

att

observe-

alltid

upp-

denna motivering

och säger, efter det han ännu engång framhållit, att lapparna äro

»mycket egennyttige och sätta

men mast

efter

wer, wara

om waran mer

som de märka eller

priset

på waran sällan

sin nästa,

som

af

mindre angelägen,

efter

samwetet,

dem sådant

— om

behöf-

deras natur

KNIPSLUGHET om

är sådan eller

genom

som

de,

Schefferus menar, lärt sig bedraga andra

wara bedrägelige emot dem, är

det deras grannar begynt

bägge delar

Och pä

troligit».

ett

som man på måst skicka

53

et

annat

ställe

formulerar han detta sålunda:

narragtigt sätt umgåtts

med dem,

så

»Men

hafwa de ock

sig derefter».

Att lapparna redan vid den första beröringen ined sina grannar gjorde klokt det

man

att iakttaga all möjlig försiktighet,

i

om

läser

fattningen

framgår av

birkarlarnas framfart bland dem.

allt

Vilken upp-

varom lapphandelns bedrivande ännu en mycket senare tid, i

framgår av Gyllengrips relation av år 1734, däri det säges: »Lappall-

mogen

är så beskaffad, att

dem

lockande bör

parna nog svar på gerskapets

i

waran

afkiöpas.» tal

mot

Och

lika

som genom tubbande och

fingo de

tillfälle därtill,

alla beskyllningar,

Torneå klagomål vid tinget

i

gåvo lap-

såsom då de på bor-

Enontekis 1759 över för

dyr renskjuts svarade, att då »Borgerskapet stegrat sine wahror

(som skulle

till

»Juuges fiord»

wanligheten, så wore äfwen

eller

det n. v. Skibotten) långt öfwer

Lapparne å

nödsakade

att

Helms karakteriserar lapparnas handelsmoral med följande

ord:

sin

sida

förhöja Renlegan».

»Fjällapparne äro mycket penningsnåla och visa och gnidighet

som man skulle vi

i

handel, och ådagalägga därvid ofta en illparighet,

dem.

icke skulle ha tilltrott

— De

andra bedraga ju

då göra oss samvete att bedraga dem?

berömde de

sig

mycken egennytta

Och

till

oss,

på köpet

av dylika handlingar.»

Den norske författaren Chr. mig

jag ibland har visat

»När

Gjerloff säger förståelsefullt:

»vänlig»

mot

lappar, så har det hänt, att

jag efteråt har uppdagat, att de ha lurat mig.

Men av vem ha

dessa

lappar lärt sig konsten att lura?»

De föremål, som

i

Tromsö falbjudas

åt turister, äro, enligt

mant-Hatt, som oftast skrala och dåligt förarbetade saker, fall

rena vildskott på lapsk slöjd;

billigt

men

och förstå icke vad de köpa

i

De-

många

»turisterna vilja gärna ha det

eller

ha något slags begrepp

arbetets värde; och när det dåliga arbetet ofta betalas

om

med samma

KNIPSLUGHET

54

pris

som

taren.

det goda, förstår man, att det snabbt demoraliserar arbe-

— Turisternas

köplystnad vet

köpa pärlsnörena av flickans lapphustruns bälte.

— Förebrår

hals,

av någon blygsamhet, de

ej

de köpa silverknapparna från

man dem

att de sälja, svara de, att

det är svårt att undgå de främmandes påflugenhet, och att dessa

— Många av lapparna

ofta betala så bra, att frestelsen blir för stor.

tycka icke

om

detta

kommersande

—

;

det finnes också barn,

som

avvisa de främmandes pengar och sky deras tillnärmelser.»

Vid mitt första besök hos lyngenlapparna utbjödo dessa åt mina o. dyi. Men då vi dem på finska, försvunno försäljarna stund med jämförelsevis ordentligt gjorda

kamrater och mig dåligt arbetade knivar, sydon klandrade varan och tilltalade

och återvände efter en föremål.

— Ni tycks inte vara några vanliga ju halvvägs

skräp,

som

landsmän, när

—

ni talar finska;

sade de, och så är

ni

er vilja vi ej sälja sånt

till

turisterna köpa.

— Men varför söker frågade

turister,

ni

da lura turisterna med den dåliga varan?

vi.

Inte vilja vi lura

dem, svarades, men de köpa

hellre illa gjorda

saker.

Är en sak bättre

gjord,

misstänka

den

att

är

de,

fabriks-

arbete, och så tala de

om

något konst,

som

primitiv vi ej förstå.

Det råder givetvis

någon skillnad på lapp och lapp i

i

detta

som

andra avseenden, be-

roende

till

en

pa

del

hurudana grannar de statt

Emmen

Antti,

kunde önska

lappgubbe man Efter teckning av Ossian

den

»en sig».

fulaste

Elgström.

i

beröring med.

finländska Lappland ex.

säges det, att

I

t.

fol-

OHÖVISKHET ket är bättre

riktning från

i

väster än

i

Klåendet och oginheten

öster.

Muonionniska mot

befolkning där bor.

synnerhet

I

55

norra Kuolajärvi är folket

i

beryktat för opålitlighet, renstölder m.

Känt

ni.

i

den bastard-

bland

Kuolajärvi

tilltaga

illa

är också vilken

framgång den plundrande bolsjevikskaran hade bland befolkningen Eljest äro lapparna eller voro åtminstone

därstädes år 1922.

mycket hängivna den vita saken.

frihetskriget

lappbastarder ha också gjort sig

Man

tjänat.

satte

kända

i

de truppförband, där de

engång en avdelning »kortväxta karlar från Kuu-

samo och Kuolajärvi»

vakta

att

emedan de

samtliga straffas,

illa

under

Dessa småväxta

ett

kronans upplag, men de måste

gjort sig skyldiga

till

stöld.

OHÖVISKHET. Utom

för näsvishet

parna för ohöviskhet,

om nu

varandra.

skiljas från

man

och närgångenhet anklagar

dessa egenskaper överhuvudtaget kunna

Sant är visserligen, att lapparna

man ofta blir besviken, om man mot dem, men obelevenhet ligger eljest icke

påträngande och att familjär

Engelsmannen (slutet

Matthew Consett

av 1700-talet):

fredsställelse

i

skriver

i

även bortom den gränslinje, som

omnejden av Torneå

i

lappens natur.

sin

skiljer

reseberättelse stråle

i

av

till-

lapparna från

— De finländare, som jag

eller

lätt bliva

visar sig alltför

»Men försynen har kastat en

övriga, civiliserade nationer.

gen

ofta lap-

fick se antin-

staden själv, tycktes mig vara av

grövre gestalt och mindre civiliserade

till

sina seder än lapparna.

—

Dessa resa (från Torneå marknad) icke spridda och utan ordning, utan ordnade efter en viss metod.

Även

i

denna karavan härskar en

lagbunden rangordning, och den äldste har äran att fara främst.»

Norrmannen Helland, som begagnar »Optegnelser fra Finmarken» av år 1842

»lapparna

i

sin

landsman Fredr. Rodes

som

källskrift, säger, att

grunden äro hövliga och beskedliga; då de

i

många

fall

synas vara det motsatta, så beror detta ofta av brist på levnadsvett och begrepp

om

det vi anse för hövlighet.

Lappen kan fråga om

OHÖVISKHET

56

allt,

som

kommer honom

icke

rum med smutsiga in

på

sotTi

fötter och utan att

antingen det passar

folk,

halv timme den,

vid, falla folk

med

ett ärende,

in

ett rent

i

knacka på dörren, tränga

eller är olägligt,

som kunde

gå

talet,

i

och uppehålla

väl,

aktningen, skall knappast få ohöviska svar

fred!

God

eller

höra grova och opas-

man möter en lapp, tager han mössan av säregna sätt med den sedvanliga hälsningen: under det finnen

dag!

i

sitt

en

men

utan den vanliga ring-

sande ord; och när niger på sitt

dem

uträttas på fem minuter;

behandlar honom någorlunda

sig

högmod

icke bryr sig

och

sig

Guds

om

att

hälsa på den förbigående.»

Danskan Demant-Hatt, som

som en lapp bland

sa länge levat

lappar, betonar särskilt deras höviska skick.

mjölkades,

där slaktades kalvar och

icke ett hårt ord, och där

samhet. — Estetiska

man

men

hanrenar,

bråk med de halvvilda djuren, hördes icke en råhet,

trots allt detta

äro: att

»Där mjölkades och

kastreracies

kunde

icke

upptäckas något slag av våld-

fordringar, vilka torde likna våra

icke får äta

maten

het, icke

till

en del

smacka, icke äta med orena

händer; icke heller är det passande att spisa för mycket,

man

säger

hånande om den som försyndar häremot:

man

»han äter

far icke äta

i

tills

han

sig

sover»;

en vårdslös

ställ-

ning, icke heller spisa

med mössan pa

huvudet

männen),

för

(gäller

slicka sina fingrar, och

man

icke

bör icke

gå framför den som äter.» Granit,

som

håller

på

att

den

gamla lappkulturen borde studeras, innan den förvanskas

eller

försvin-

»På gammal kultur

ner, säger bl. a.:

tyda lappens lynne, hans stora

tole-

rans och aktning för individen, även för ]•• X, ..,vi f ^ lypisk finländsk lapska, u hemma 1

i

I

Utsjoki. Foto P. G.

1

Ekbom

1922.

ungdomen.

lysten -^

samt

är

Utan

att vara strids-

han djärv och oförvägen ^ •"

dödsföraktande

inför

faran.»

PRETENTIONER Och

slutligen

ha

sina eskimåer bättre än

nöjsamt att

se

huru han under

många

i

som en framstående ett

och behagliga, dessa så

tacksamma

för

deras innersta själsliv, ungefär

i

Han har

finesser.

om

Det är mycket

besök lärde sig första lap-

snabbt kan göra

filolog

lapparna på kornet, och

någon annan.

ett kort

intränga

fall

främmande språks

Knud Rasmussen, han

grönlandsforskaren

vi

som känner parna och

57

sig

hemmastadd med

många stycken

i

lapskorna skriver han:

små lappkvinnor,

alltid

tagit

»De äro söta

leende och glada och

den minsta vänlighet de få röna.»

PRETENTIONER. Liksom andra naturbarn bliva lapparna tentiösa.

Göran Wahlenberg

lätt

bortskämda och pre-

»Således räknade de alltid,

skriver:

då de skjutsade mig, vägen för dubbelt längre än den verkligen var, och det få sin

som

om

ej af

bedräglighet, utan af öfvertygelse, att de aldrig

möda nog

betald.

fisk eller dylikt

vankades så väl

borta, tillsågo de alltid att de själfva först fingosin

sedan något blef

tar, att

get,

När

öfrigt, tillföll det mig.»>

hans lapske följeslagare Salkko,

mycket snart lärde

sig herrfasoner,

bar för diverse sysslor. Så

Salkko vilade

sig,

t.

likt

men Salkko drack

i

hemma del och

Docenten Auer berät-

en annan Jeppe på Ber-

när Auer visade sig använd-

Auer

ex. fick

goda

kunde

alltid

regel

koka

kaffe,

ensam ur den

under det

första pan-

nan och låtsades vara förvånad, när kaffet tog slut och bad Auer

koka

sig en

ny panna.

»Dels sinsemellan, dels

till

embetsmän och präster gåfvo Lap-

parne skänker vid sina besök. baka. försöka

Men

de väntade alltid skänker

Ofta är den gifna skänken, ja hela besöket, blott ett sätt att

komma

åt något efterlängtadt föremål», säger v. Diiben.

P. Laestadius skildrar

på

ett

humoristiskt och målande sätt lap-

parnas slughet och påflugenhet, när det gällde att vin

till-

»på

köpet»

vid

komma över bränn-

byteshandel:

»Borgare, gif mig en sup;

kom

ihog, att jag gifvit dig kokkött!

HÅRDHET

58

—

du vara stinn (njugg) med sma vejsa (diverse kram-

Ja, ja,

varor), du, så jag också vara stinn

med

kokköttet, fick

man

ofta

höra på marknaderna.»

Norrmannen

Gjerloff påstår, att lapparna äro av den uppfatt-

ning, att det under ett föredrag är åhörarna

Får

detta arbete finna de sin lön värt.

timme

för att åhöra ett föredrag, varför

om

bry sig

Denna att

den

i

prestera arbetet, och

man

icke betalning efter

åsikt är ju icke

många

hållare fått

fall

som

Kautokeinolapp,

den konventionella, men nekas kan icke

nog så berättigad.

är

i

lapparna trott föredrags-

omkring och

straff att resa

Då

tala.

vars raid jag en gång följde, länge

min otymplighet vid

sett

att

körsel

med

en

gammal

med

medli-

ren utför fjällbranter och

några gånger hjälpt mig upp, där jag som en efter

man då

världen skulle

all

det.

Det har, inom parentes sagt, hänt,

dande

i

som

viljelös

snöplog släpade

»min snälla ren» vid körremmen, frågade han:

—

Vad har

du, gamle man, gjort att kronan straffat dig

med

denna resa?

HÅRDHET. Mången

med grymhet. ofta

ej

lappen en stor portion hårdhet

tillskriver

»Uti sina arfskiften äro de

förlikas utan

Domarens

tilhjelp.

ja,

till

och

mycket noga, kunnandes

De

äro

i

alla

sådana

fall

undertiden nog hårda mot hvvar andra», skriver Högström. Enligt O. Mallmers »Berättelse» av år 1742 »skola thesse Luhleå

lappmarks Inwänare

i

gemen wara

till

alt sit

groft och ilwiljogt folk, trätgirugo, storsinte

upförande

et

ganska

samt ganska hårda och

obarmhertige emot sina fattiga.»

Helms sanmianfattar gängse sinnelag

i

berättelser

om

lapparnas hårda

följande ord: »Medvetandet att vara sig själva nog,

fjällapparna

i

som

hög grad äga, alstrar ofta känslolöshet mot andra.

I

synnerhet skola de fordom ha varit hårdhjärtade mot fattiga, egen-

HÅRDHET

de med endast

liksom

hjäipbevisningar,

vid

nyttiga

de skänker, de gavo varandra,

egen

iiade

och gengäld

fördel

för ögonen.

Fattiga skola ha vandrat

från dörr

dörr,

dogo

59

till

av

de bokstavligen

tills

hunger;

ävenledes

voro

de

obarmhärtiga mot sina gamla föräldrar och andra ujamla

medlemmar av

De gamla föräldrarna

jen.

fingo ofta,

enligt sägnen, att välja emellan, ville

famil-

om

de

bliva dränkta eller nedstörtade ut-

för klipporna, vilket

sistnämnda gick

till

en släde och

man packade in dem lät densamma åka utför

en hög klippa.

Lapparna själva förneka

på det i

viset, att

detta,

viil

men

fullkomligt sin grund.» att

det oaktat

äger

det

Att märka

Helms är en kompilator, som

är,

Lappkvinna av den hårda själv typen.

om

hade ringa, kanske ingen kännedom

För att

lapparnas seder och bruk.

ovanstående hårda

omdöme

berömma lapparna

för

i

någon män förtaga verkan av

tillfogar han:

deras

»Andra äldre

skriftställare

välgörenhet.»

om huru gamla dräpas är för övrigt en s. k. vandrande som man får läsa flere okritiska berättelser om primitiva ex. om en del indianstammar. Att de gamla dräptes, synnerhet

Historien sägen, folk,

t.

i

i

bland vandrande folk, vilka hade svårt att forsla livnära

dem under

dem med

svältperioder, torde dock vara ett faktum.

detta skedde på ett

mycket ursprungligt stadium, över

parna vid den

här är fråga

Såsom

tid det

ett bevis

sig

om

redan hade höjt

och

Men

vilket lap-

sig.

på huru hårdhjärtade lapparna dock ännu kunna

vara, anför Gjerloff följande berättelse,

som gör

sig bäst

på

original-

språket: »Sine barn er de glade

dyr og,

men

sine

i

og steller godt

for,

det gjor jo de fleste

gamle vorer de ikke for en skiften

skilling.

— Ind

SNIKENHET

60

paa daiiiskibsekspeditionen

kom

Troniso

i

en lap, vagget bort

till

en

op spurte:

liike

— Ka (vad) ta Di for en dauing (död) Balsfjorden? — Ka det for slags dauing? spurte manden luken. te

e

— De — Ka ^

—

1

i

e

far min.

e

det du har han

i?

manden

spurte

i

luken.

en saek, sa lappen.»

Ovanstående häntyder på en anekdot, som berättas

i

Nordnorge

i

man

kretsar, där

rätt

allmänt spridd

icke har större anledning

att rosa lapparna.

Det berättas som

på lapparnas hårdhet,

ett bevis

den svåra spanska sjukan vintern 1919 alla främlingar, friska eller sjuka, ja

genom nästan

t.

—20 stängde

o.

under

att de

sina dörrar för

m. döende, och att de däri-

helt och hållet förskonades från att falla offer för

den hemska epidemien. Emellertid det en söndag legat 200 obegravna att befolkningen

i

denna socken

läste vi

lik

till

i

en tidningsnotis, att

vid Enare kyrka, och vi veta,

stor del utgöres av lappar.

Att

lapparna äro långt ifrån känslolösa för andras lidande framgår

av

flere

berättelser.

Så

t.

ex.

vilsegångna karelare,

som han

Han hade

till

dem

sin

Rese

Sompio engång hade räddat tvenne

(1889) huru Jonni Hetta från

släpat

omtalar pseudonymen Karl

träffat halvt ihjälsvultna

kåta och där pysslat

i

om dem,

fjället. tills

de

återvunno sina krafter. Då de voro rikligen försedda med penningar, erbjödo de lappen en stor belöning, till

vilken

summa han

60 penni,

uppskattade den mat de räddade förtärt.

Grape säger deciderat sedan:

men han mottog endast

om

sina Enontekisbor för vidpass 120 år

»Medlidande och hjälpsamhet träffas ibland Lappar.»

SNIKENHET. Lapparnas snikenhet, som också hör med typen, betonas icke heller så ofta

som man hade

skäl att vänta.

härom än om hämndlystnaden.

Dock

i

den

till

den traditionella

tillförlitliga

litteraturen,

finnas åtskilligt flere uttalanden

MAKLIGHET »Deras

natur

består

omåttlig

girig-

utaf

een

het»),

skriver Joh. Tornae-

us.

Och såsom

Högström

drastiskt

ett

Då

på

anför

snålhet

lapparnas

exempel:

ett bevis

61

en nyssgift

lapp hade drunknat, måste

hans änka giva sin svär-

fader sex renar

sin

i

betalning

han sökte

för att

rätt

Lappgubbe,

ritad av

Ossian Elgström genom

ett nyckelhål.

på

egen sons döda kropp. Att Enarelapparna äro »mycket hushållsaktige och snåle, samt

ej

med

gärna dela något

sig»,

är den uppfattning

Göran Wahlen-

berg erhöll på sin resa.

»Lappen är v.

i

allmänhet sparsam,

Diiben, »rikedomen

måhända

seende;

vill

Wiklunds omdöme

ja, t. o.

m.

snål»,

sammanfattar

bestämmer hos honom rangen och ger an-

han ock vara beredd på den onda dagen.» lyder:

»Lapparna äro

i

allmänhet sparsamma

utan att dock neka sig de njutningar och förströelser som bland

kunna förekomma,

d.

ning, ett par supar

v.

s.

flitigt

dem

ätande, överflödande kaffedrick-

någon gång, makligt inneliggande utan annat

arbete än vedhuggning, samt vidsträckta resor för att hälsa på vänner och bekanta, skifta renar, sälja kött

o. s. v.»

MAKLIGHET. Lappen klandras allmänt

för

maklighet och

lättja.

Han

lever för

dagen och är förnöjd så länge han har tak över huvudet och något att äta.

Mot välstånd och samlande av

jordiska ägodelar är hans

håg icke riktad.

De

flesta författare äro

denna maklighet

i

tämligen ense

kontemplativ läggning.

om

att söka orsaken

till

MAKLIGHET

(32

»Men denna tiden har nerligen Fjäl Lappar,

om

större delen af

han

Lappen

om

de Kreter, att de äro ond-

dagen

ligger hälre hela

wil taga sig något arbete före,

Sjögren talar

Lappen

Van

så högt värderar.

wågar mig säja

för styfwa ryggar, och

komma til rätta.» om »den frihet

kan

eljest

hafwa

dem, som Paulus

djur och late bukar. sofwer, än at

Högström, »märkt dem, besyn-

jag», säger

eller rättare

att

sin

i

koja och

om han

särdeles

som

sagdt maklighet,

med minsta möda hafva

sina få

behof tillfredsställda, lefver han blott för dagen.

Skall

han

honom

ingen högre

snart

skymningen

sig något, så öfverilar

Sent

betydelse.

söker

rörelse

i

nattqvarter

inträffar,

sig icke; tiden

i

han,

bästa

första

har för sa

Lappboning,

han företaga

och

gar den långa aftonen under hvarjehanda glam med

tillbrin-

värd-

sitt

folk.»

Ganska betecknande v.

för samefolkets

möda så

Denna att

måste

lättja är

av dem

vi

genom rundliga

få

vad

löften,

hotelser och våld.

icke

mera hade

att

de kunde betvinga

allting, vi

vad man

ville

hade vanligtvis den

behövde, ehuru

kött, och att vi därför

Mot

samma

städse betalade

vi

att uppfylla våra önskningar

och,

icke annat hjälpte,

vi

vår dåvarande värd,

till

kommo

afton och

i

om

han hade ändrat

betjänt, att vi

måste slakta en av våra renar.

överens

om

med

vilken vi

han skulle slakta

att

lön därför erhålla en viss i

tältet,

mängd

påminde

löftet och sade, att det vore tid att begynna för

bliva färdig före nattens inbrott.

förlägenhet

om

aftonen, då vi alla voro församlade

hans fader honom att

om

En dag anmälde vår

den bästa sämja:

djuret redan

tobak.

vi

genom gåvor

Jag talade genast med sonen i

dock gränslös;

förmå våra värdar

med

levde

och skulle,

Krävde anskaffandet av det erfordrade den ringaste

så rikligt.

möda,

lätt

utan svårighet och rätt snabbt lära

bibringa dem. största

i

»Lapparna äro mycket smidiga, flinka

Hogguérs reseberättelse:

och behändiga, de fatta också sin lättja,

kynne är följande episod

Sonen svarade

åsikt och icke ville slakta renen.

och parlamenterade

förgäves, hans fader,

alla

med den

\'\

sturske

helt

voro

lugnt, i

stor

ynglingen;

missionären, alla vi andra sökte bevisa för

MAKLIGHET iiononi, att

han var förpliktad

bindelsen; det hjälpte icke!

om

ett glas

den formligen ingångna

erbjöd han

den

gen,

plats,

brännvin både före och efter arbe-

där våra djur stodo och frågade

om han nu

honom

tältet

för sista gån-

Då

skrattade han och

nu när jag har

insett, att din vilja

slakta djuret eller inte.

ville

för-

sig att hålla sitt ord,

Jag fattade honom vid kragen, drog honom ut ur

tet. till

honom

jag ville giva

att hälla

Till slut

63

förklarade helt godmodigt:

— Jag

vill

nog gärna göra

det,

är starkare än min.»

Det är visserligen tänkbart, att den utländske resanden icke

måhända hade

förstod de skäl lappen tredska,

men

att anföra

det kan å andra sidan icke nekas

har ändrat åsikt» är ett typiskt lapskt svar, när

om

till till

försvar för sin att svaret »jag

man

icke bryr sig

att fullfölja ett givet löfte.

Fjällappen är »den avundsvärda lotten beskärd att kunna bära allt slags

att

han icke behöver

ningen av sina

små

och bruk

efter

ett

med

vedervärdighet

makligt

tycker icke

eller,

om

någon inskränkning

roligheter och

i

sitt fria

lämnas ostörd

i

blott härför,

behag,

sina

i

njut-

gamla seder

ansträngningen överlämnar han sig gärna åt

såsom han uttrycker

sig,

ett fredligt

Han

liv.

några vittutsvävande planer, icke några spetsfun-

diga beräkningar

någon utåt riktad hjälpverksamhet, utan

eller

lever helst försänkt

angelägenheter,

lida

Han begär

ostört lugn.

stilla

i

grubbel över religiösa

som ha avseende på hans

ämnen och andra

lilla

värld»,

skriver

Helms. »Sker en sak icke

i

dag, så sker den väl

framdeles, det är deras filosofi.

Lapparne, då

man

i

Brådt får

morgon,

man

är beroende af deras biträde.

om

icke då, så

icke hafva ibland

— Men

när en åt-

gärd är påbörjad, så verkställa de den ordentligt, de äro sålunda

ganska ihärdiga, och, så vidt de förstå, utföra de vanligen samvetsgrant hvad de åtagit

»Lappen anstränger

sig»,

konstaterar

sig ej

gärna

v. Diiben.

med

andlig spekulation,

hans själsförmögenheter äro ganska lättrörliga; han en god ledning lätt

till

men

kommer under

det stadium, då frågorna »hvad» och »hvarför»

MAKLIGHET

C4

börja röra sig

under

i

själen.

Han

är ihärdig

sina företag,

i

men dukar

lätt

för andlig ansträngning», framhåller Aurén.

samband med deras

»I

deras maklighet och deras

försiktighet

i

handel och vandel, står

Tiden är för

söl.

dem

intet», fortsätter

v. Diiben.

framhåller Demant-Hatt att »lapparnas kvinnor icke

Däremot ligga

pa latsidan.

sorg

som

De sköta

hus och sina barn

sitt

med samma om-

varje annan samvetsgrann husmoder.»

Skolthustru,

som väver en

råna-

Mau/asjauri.

Foto

S.

Paulaharju.

Auers skildring av en färd tillsammans med några Näkkäläiappar påminner mycket

om

Acerbis.

Sanuiia glupskhet

i

mat och

samma benägenhet för att latas, samma klagan över och samma snuskighet tyckes ännu råda hos dessa lappar som dryck,

och

hettan för ett

ett fjärdedels sekel tillbaka.

»Orsaken

till

Enarelappens ofta sysslolösa

lif

ligger

i

alltför stor

förtröstan på försynens bistånd, bristande beräkning och förkärlek för

gamla vanor», anser Jacob Fellman. »Den,

som besöker

fjällapparna vid kusten en strålande

sommar-

dag, kan lätt få det intrycket, att hela deras tillvaro är ett dolce far niente.

Men

så väl är det

nog

inte

— om

ett dolce far niente

till-

MAKLIGHET stånd överhuvudtaget kan betraktas

65

som något avundsvärt»,

skri-

ver Kristian Nissen. I

en sjölapps koja vid lijärvi sjö fann jag vid ett besök därstädes

sjölappar och renlappar,

som

vilka alla sängkläder blivit

om

lago och drogo sig

sängarna, från

i

När jag frågade,

utburna för att vädras.

de inte hade något för händer dagen lång, svarades, att de bara

lågo och pratade;

på så sätt fördriver man bäst

man

tiden, när

har

ingenting att göra.

»Vad lättjan vidkommer, så är det ovedersägligt,

Overksamma

sjölappar vid

lijärvi,

Enare.

Foto

förf.

älskar bekvämlighet och att enligt hans uppfattning

någon hast; men att också lappen, då det seln,

kan visa

flit,

»Lika verksam fisket»,

t.

lappen

1907.

Gud

icke skop

ex. vid rensköt-

är ogensägligt», medgiver också Ervasti.

som Peisens (Petsamo) lappe

är under tiden för

säger Jacob Fellman, »lika maklig och overksam är han den

öfriga delen af året. sin vinter

—

gäller,

att

lapskt ordspråk.

—

fisket är godt, föredrar

man

att tillbringa

maklighet.»

i

Det är lättast

Lapplynne

Då

5

att

ränna

i

ett

uppgånget skidspår, säger

ett

SLÖHET

6G

SLÖHET.

Om

ock beskyllningen för lättja kan vara nog så träffande, kan

man dock

ingalunda

likhet

i

med

resande beskylla lap-

flere äldre

parna för slöhet. Acerbi rosar icke sina lapska roddare över hövan.

»Dessa svaga,

oskickliga, utfattiga varelser råkade vid den minsta svårighet

mer vad de

yttersta förlägenhet och visste icke

sten syntes

dem vara

Och han

ett berg.»

stånd att av ytans beskaffenhet

fortsätter.

döma om

den

i

skulle göra; varje

»De voro icke

vattendjupet, och

om

i

tva

vägar lågo framför dem, mellan vilka de hade att välja, kunde man

om

vara övertygad

att de valde

den

sämsta och grundaste.

allra

Deras oskicklighet och enfald nödgade oss en stor del av vägen gå

Såg lappen en angelika någon-

fots längs stränderna

till

städes, så löpte

han ögonblickligen

hade händerna

fulla,

båten

låtit

slås

bara växten.

skulle

han

dit för att

hellre

i

hava lämnat draglinan och

sig i

om

på Acerbis

med varandra

några än sa farliga

beråd att förlora

stäl-

tålamodet

såvitt möjligt fördraga deras stupiditet, deras

och deras verkligen djuriska beteende.»

att redan

ivrigt

njutande av sina pipor, att de icke gavo akt

Vi voro varje ögonblick

men nödgades lättja

om han

sönder mot klipporna än han kastat bort den kost-

på båtens färd och icke bekymrade len.

bryta den, och

— Stundom snattrade lapparna så

voro så försjunkna

eller

att

tid nervositet icke

Man märker

av

allt

var okänd bland lärde män.

För att yttermera nedsätta sina lapska roddare rosar Acerbi en

hund, som åtföljde honom: »Detta arma kräk visade

vanden och

i

de medel han använde för att

komma

i

sina föreha-

fram längs stran-

den mycket mera förstånd, förslagenhet och skarpsinne än de mänskliga I

säga,

varelserna

i

samma

gar ett uttalande av v. Hogguér: »Några författare

att

stil

detta

land.»

lapparnas fysionomier äro präglade av stor melankoli,

andra åter att de visa uttryck av munterhet och glättighet, jag däre-

mot

vill

kunnat

påstå, att jag se en prägel

i

regel icke funnit

av apati och

något uttryck

likgiltighet hos

i

dem.

dem, endast

Jag kan

i

SLÖHET

67

sanning säga, att jag endast då sett ett verkligt uttryck av glädje i

en lapps ansikte, när han just var

brännvin; då upplivar ett

i

begrepp att dricka

ett glas

leende för ett ögonblick dessa eljest

stilla

så intetsägande drag, och detta leende, detta uttryck för en lycklig

välgörande känsla räcker vanligtvis endast så länge, som den

eller

åstadkom densamma.»

fysiska njutningen, vilken

Gentemot dessa uttalanden kunna v.

vi ställa

Diiben, Jacob Fellman, Aurén, Ervasti m.

Att lappen är maklig

må

vara sagt:

Varangerbon mera lockande

att,

»Det är för den maklige för att tillverka

stället

i

de ovan citerade av

fl.

ranor,

öfverlämna ullen åt någon Tanalappe att spinnas och väfvas och sjelf

under de långa vinterqvällarne värma

sig vid torfelden,

kropp och från den plocka bort ohyran,

sin

eller

gå

skrapa

grannen för

till

och sladdra», säger Jacob Fellman.

att prata

Att han har en tämligen materialistisk uppfattning står också fast.

»Til wällust

och lättja äro de mycket benägne», säger Högström,

Lappen mår wäl och är

»och så länge

i

näpligen inbilla honom, at någon bättre werld än denna är

har händt, at då de af döden blifwit ansatte, hafwa de

hafwa för

sig

tiden de

Det

til.

låtit

fram-

de bästa matsaker de haft samt sina högtidskläder,

sölfwer och pengar, lilla

man

wälmagt, så kan

sin

at

dermed fägna åtminstone sina ögon den

kunnat hafwa

och hafwa

öfrig;

ej eller

om

något annat

welat tala eller höra talas.»

Och

i

tillfällen

allmänhet är »Lappen angelägen att taga vara pa de få

som bjudas honom

länge, röka väldigt

i

njuta:

äta godt, sofva ofta och

allmänhet njuta så mycket som möj-

denna världens goda; det är hans svaga

ligt af

Lappen att få

tobak och

att

i

är också,

gång,

i

sida.» (v. Diiben).

synnerhet vintertid, ganska sömnig och trög

men man kan knappast

kalla

Fiskarlappen »har en sömngåfva, spadet tyckes förorsaka den,

somnar man ovaggad», förklarar

som

förtär

honom

slö.

är alldeles ovanlig, fisk-

man soppa på

fisk,

så

P. Laestadius.

Att lappen icke låter imponera på sig av något för

honom

oin-

BRIST PÅ EXAKTHET

C8

tressant eller

mande

ovidkom-

kan

ju

icke

betraktas

som

pa slöhet.

Däri liknar

bevis

han engelsmannen. Acerbi förvånar sig

över

den

med

vilken han

oberördhet,

av

togs

bärare

sina

lapska

och vägvisare.

»De lågo ningar

olika ställ-

i

kring

och rostade

kan

mot-

en

eld

fisk;

fick först

flic-

syn pa

oss och visade oss för

männen, Acerbis lapska roddare steka

se

fiskar, så att vi icke blott stego

att de togo

dessa

tycktes icke ha intres-

reseverk.

dem, utan

men

Efter Acerbis

fisk.

i

för

land utan även

om

minsta notis

annat än sina

kommo

oss eller ens sågo

tätt intill

på

oss.»

Här kan också påminnas om Demant-Hatts uppfattning, lapparna äro oändligt

likgiltiga för turisterna

att

och dessas angelägen-

heter.

PÅ

BRIST Men lappen har dock berörda. brist

EXAKTHET.

diverse skötesynder,

Dessa äro framför

som tangera ovan

bristande ordhållighet, en stor

allt

dem

på exakthet, när det gäller för

likgiltiga frågor

samt

bris-

tande sinne för tidens värde.

— Ett De

löfte

lappar,

alltför ofta

gör ingen fattig, säger ett lapskt ordstäv.

som vunnit

sakna fasthet.

inträde

i

något högre läroverk »visa

Ibland visar sig detta

i

sig

en lustig högfärd,

BRIST PÅ EXAKTHET ibland

serna

bristande

i

ibland

flit,

i

i

många

svaghet gentemot de

Erkännas måste

Norrlands kulturcentra.

mänga mycket hedrande undantag

nes

69

frestel-

likväl, att det fin-

men

härifrån,

det är tyvärr

också många, som gå under, då de smaka på det högre vetandet.

Även

De uppgifter

och svar visa lapparna ofta brist på fasthet.

tal

i

man

de lämna och de svar

av dem kunna ofta vara föga

far

pålitliga,

utan att detta beror på någon deras avsikt att bedraga.» (Wiklund).

»Lapparnas förnämsta gärna

vill

man

man

i

kraft

handlingen,

i

förr-

Det

beröring

i

i

hålles jämförelsevis

morgon, nien det göres

annan gäng», om det överhuvudtaget Jag har nägongång gjort den erfaren-

heten att lappar underlåtit att infinna sig vid möten, blivit kallade sitt

— Jag

i

sitt

eget intresse och där de lovat infinna sig.

brydde mig

men

ej

om

berättar:

»I

till

Man

tidsbestämmelser.

renen

som

klockslag

mer än en vecka hette

och bristande ordhällighet

bör likväl icke tadla

Lappen

det hela taget.

är icke sa

Hans

till

I

morgon

dem

med hänsyn

allt för

tid

nogräknad med

tillvaro är icke

bestämd av någon timtabell, en dag

om

det:

Det är detta som

nämligen icke ensam radande, när det gäller

rader.

i

Som

komma.

att

jämnan uppskjutet.

det blev för

kallas lapparnas opålitlighet

detta, de äro

vilka de

till

uteblivande anföra de vanligen:

Demant-Hatt flytta vi,

som

med dem,

att göra det och det

eller »en

någonsin göres» (Wiklund).

ursäkt för

Man

karaktären.

dessa sina förhoppningar.

mycket av lapparna, men det

lovas

övermorgon

i

i

i

uppfattningen,

i

skall taga sig uttryck

icke vara särdeles länge

En lapp lovar

litet.

svaghet

och snabbhet

börjar känna sig besviken

talas och

först

brist är en viss

livlighet

dem. även

ser hos

men man behöver än

den

tro, att

hackad

eller från

gör

i

ej

hårt för

— det är tid eller

bitar eller

så mycket,

det icke just gäller hjorden.»

»Över hövan ordhållig är lappen icke och ofta förebrås han för falskhet.

Jag har dock märkt,

beror på missförstånd

att

denna uppfattning

i

många

fall

och bristande språkkunskap.» (Ervasti).

Lapparna kunna vara ansenligt nonchalanta med namnuppgifter ifall

de tro, att

man

icke förstår sig

på saken. Jag

ville

engång ha

MATERIALISM

70

en uppgift av en

den

gammal lapp och frågade

vid vilken älv den och

tilldragelsen passerat.

— svarade lappen. vet — Var det vid Melkijok (= Mjölkäiven), frågade — Nej, det var vid en älv längre — Vad heter den? — Inte vet skriv nu exempel Siirappajok (Sirapsälven), Inte

jag,

jag.

bort.

jag,

till

ljöd svaret.

Frågar

man dem om längden av

»Hur kan jag veta

ret:

en vägsträcka, får

det, inte har jag

»Lappen saknar också,

i

man

ofta sva-

mätt upp vägen.»

med många andra nomadfolk,

likhet

sinne för tiden och dess värde» (Granit).

MATERIALISM. Lapparnas materialistiska uppfattning kommer

till

synes

ex.

t.

vid äktenskaps ingående.

Tydligen har brudköp förelegat som en gammal form för äktenskap.

Så 1685

t.

ex.

—86:

antecknar Johan Tuderus

»Såsom medh Lappernes

missbruuk, betans wara beskaffat, cera sin dotter, ware karlen så

han förmåhr skienker.

i

Kemi

i

och Gifftermåhl ett stort

det att Lappen intet

godh och ährligh som han

vill

elo-

föran

will,

att skaffa Pijgans Föräldrar och Släktingar ansenlige

med

säger P. Laestadius.

Ett Lapskt

ämnade

frijerij

prostevisitationen

—

»Det är bedröfligt slut»,

om

frieri

går

till

Fjällapparnes äktenskap från början

»Hjertat eger dervid nästan ingen röst. ungefärligen på följande sätt:

friarens föräldrar, släktingar och

stor skara och förse sig

till

vänner samla

med brännvin, hvarmed

Den sig

till-

till

en

de traktera flickans

föräldrar och anförvandter samt under tiden andraga sitt ärende.

Friaren säger vanligen icke ett ord, och sammaledes den blifvande

fästmön.

Det

är,

som saken

alldeles icke

anginge dem, de äro de

MATERIALISM som tyckas vara

ciida,

Också är det

likgiltiga,

någon kärlek,

gärna en så stor

— undantag

med sakens

alldeles enligt

fälle icke visa

fall

i

71

kunna

natur, att de vid detta

och

beramadt

öron.

— Skulle

parti slås upp, så återfordras

med

ful-

Också hafva de

friaregåfvorna.

atergifvas

till-

de hysa den; ty kärleken skyr

mängd forskande ögon och lyssnande

så hända, att ett

—

väl gifvas.

laste

allvar

flesta

den rättskänslan, att de återgifva opåmindt och dessutom ändå

någon skänk såsom betalning för det vid

Äfven när friaren

vinet.

betala

de

att

i

annan handel. lan äkta

frieriet

påkostade bränn-

dock många så genereusa,

friarebrännvinet.»

)>Äktenskapet grunder, och

får afslag, äro

gemenligen av rent världsliga bevekelse-

ingås

de flesta

avgöra föräldrarna saken liksom en

fall

Det oaktat råder vanligen

mel-

ett gott förhållande

makar samt mellan dessa och barnen.» (Helms).

»Den viktigaste faktorn vid lappska giftermålens afslutande är de allra flesta

den större

Kärleken får nöja

sidor.

han

fall

rum

intet

sen alltid

komma

alls.

sig

med andra rummet, och

— Härmed

kväfver hjertats

visserligen sällan,

jag dock

vill

Lapparna yttrade ofta

men de förekomma

till

emellertid och tyckas

Lindholm.

Auer:

sysselsättningar (studium av torvmarker). till

hustru, då

»Man förspörjer nästan öfver

nya lagen stadgar, utan de

till

så onyttiga

Auer erbjöds en

man förmodade

alt

(f.

han var

att

till

dess de fylt den ålder

vilja hålla sig vid det,

befinner ock att theras lefvernes art

rik.

som gammalt

ej

som

varit,

aldeles fordrar det

manspersonerna skola ärnå 21 år ålder innan de kunna träda ächtenskap och inrätta sin hushållning. heten, at en Lappgosse står »Till

hvad

til

om

ö.

hos Lapparne en särdeles obe-

nägenhet att låta deras barn gå ogifta

Man

påstå, att lappgos-

ej

har väl mycket penningar, då du har råd

förlovad) lappflicka

icke sällan får

röst; giftermål af ömsesidig böjelse före-

blifva alltmer allmänna», skriver P. A.

— Du

i

mindre förmögenheten å ömse

eller

Fastmera betygar

i

erfaren-

15 a 16 års ålder ganska väl vet och för-

deras hushåldning hörer», säger

Holmbom

i

sin skrivelse

Direktionen för Lappska Ecklesiastikverket 1743.»

JÄMLIKHET

72

Men även förspörjas:

betraktats

i

detta avseende kan, enligt Wiklund, en förbättring

»Ingående av äktenskap synes förr ha

som en

affär, vilket

nu börjar

bli

mera

till

största delen

sällsynt.»

Bland de mångfaldiga yttranden, som framhålla lapparnas materialism

kunna

ytterligare anföras följande:

mer rikedomen rangen; och

ej

»Bland Lapparne bestäm-

ens den förståndigaste och beskedli-

gaste bibehåller sitt förra anseende sedan han blivit fattig.» (Jacob

Fellman).

Medlemmar

av den stora släkten Aikio.

gaste samt mest matfriska

i

Aikio-släkten anses vara den

Enare och Utsjoki. Foto

förf.

fatti-

1901.

»Hos Lapparne är rikedomen det enda, som afgör den enas

före-

träde framför den andra, ty uniformen afgör icke något; den ena

skinnpelsen är den andra fullkomligt

lik.»

(P. Laestadius).

JÄMLIKHET. Oaktat rikedomen skattas så högt, kan man dock icke påstå, att

någon mera utpräglad klasskillnad utbildat

sig

bland lapparna.

Detta föranledes väl också därav att lapparnas förmögenhet är så prekär. eller

Till

följd

av superi, renpest, vargens härjningar, renstöld

andra ogynnsamma omständigheter har det

inträffat,

att

en

JÄMLIKHET förmögen renägare inom kort fiskarlappens eller

t.

o.

73

tid blivit utfattig

och nedsjunkit

till

m. sockenlappens föraktade ställning.

»Någon klass-skillnad kan man icke upptäcka bland lapparna.

De 1

dem

bland

rike

vilja väl

vara

förmer än de fattiga.

litet

övrigt är deras levnadssätt, uppträdande, bildning och åskådning

Tjänstehjonen betraktas

fullständigt lika. familjen», säger

Pä väg

till

såsom hörande

dock en

icke finnes några olika samhälls-

viss rangskillnad

Enare kyrka.

Renlappar

(till

dem

förf.

riktig mesallians,

ling

om

om

tvärtom», skriver biskop Bergqvist

Utsjoki)

utgör ortens aristokrati

också, ty

han

lappen

»

ser

med

ett visst

— och

höger).

Det betraktas

en förmögen lapp gifter sig

»Lapparnas etnografi, språk och

(till

1903.

nare anse sig sta ett trappsteg högre än de fattiga.

tig lappflicka eller

De förmög-

emellan.

vänster) och sjöiappar

Foto V. V. Olin och

som en

till

Wiklund.

»Men ehuru det bland lapparna klasser, råder

alltid

historia.»

i

med

en fat-

avhand-

sin

»Fjällappen

(i

en stor aristokrat är han

förnämt förakt på

sin broder, fiskare-

(Aurén).

»Förmögenheten är större bland fjällapparna än bland övriga lappar, och de förra visa sig villkor

mer

levande fiskarlapparna.

>>

eller

mindre morska mot de

(Itkonen).

i

trängre

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP

71

De svenska fjällapparna komma under och där i

beröring

i

med norska

sin

Norgesvistelse här

havslappar, vilka gärna göra visiter

lapparnas kåtor för att fä smaka på traktering. Någon större hjärt-

lighet synes

dock

dem

råda

ej

emellan, ehuru havslapparna sällan

renlapparnas uppgift) lura på att få »takst» för renskada

(enligt

Havslapparna skryta gärna med

liksom de norska nybyggarna.

att

de härstamma från fjällappar, men de sistnämda synas icke vara särskilt intresserade

av släktskapen.

Även finländska Lappmarken, där rennomaderna i

äro så fåtaliga,

anses dessa stå på ett högre plan än sjö- och älvlappar. beror detta på deras vanligen större förmögenhet,

mera människovärdiga

friare,

med något av

fiskarlapparna

liv.

Till stor del

men även på

deras

Renlapparna behandla också

aristokratens nedlåtenhet.

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP. Om last fick

lapparnas superi har det skrivits

dock en stor omfattning

vårdad och omhuldad av

först

Denna

otaliga tonarter.

i

sedan den

blivit omsorgsfullt

birkarlarr.a och de krämare,

som

fortsatte

När man omsider begynte predika nykterhet bland

dessas gärning.

som de

förr

hos lapparna är en

last

lapparna, blevo de lika snart hängivna nykterhetens sak blivit drinkare.

Man

ser

härav att

fylleriet

^

av övergående natur. Efter birkarlarnas

»Brennewijn; där

till

theras Predikanter

var denna

tid

last

dock oerhört utbredd.

niedh är thetta slagz folck så benägne, at när

komma

till

Byen, mötta the honom

ther finnas, hafw^andes wissa qwarter för

Claudius Christophori Alanus

i

alle så

hwariom och enom»,

skriver

om Kemi

Lapp-

»Kort Berättelse

:

månge

'

niarkz tilståndh 1639».

År 1743 klagade Henr. Wegelius och visitation »att vister ifrån leri,

till

då Lapparne

Nils

om sommaren

Fellman vid en prostc-

ifrån sine träsk

bönedagar nederkomma, de några dagar

och hem-

förut, en dagsled

Kyrkan möta dem med brännvin, hvarigenom förorsakas slagsmål och annan otillbörlighet.»

i

fyl'

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP En

av högvördiga Consistorium

»Benägenhet

1792 skriver:

och deras lefnadssätt

dem

denna

förståelsefuU uppfattning hyses vid

som

gifwas

Hernösand, som

i

tid (obs!

Belhnans)

sin berättelse

av år

starka drycker lärer sjelfwa Cliniatet

til

dem

skogen disponera

i

i

75

ehuru

til,

flere ibland

hnellertid spörjes

afholla sig ifrån fylleri

til

fägnad, at brännwins supande märkeligen aftagit.» Icke heller

gemen

holler

Högström

nit

en del så nyktre,

en del haft

tiden köpt

i

med

folk sig

som hade

alt

de få

man

sommar-

wid Kyrkorna

sällan

det pä sådana ställen så

mycket

bränwinsmångleri infunno; hwarigenom Lappen,

sit

så godt tilfälle blef lockad at taga sjelf

män

sex lapske

lapparna

til lifs

mer än han borde,

wille.»

när han och hans

litet ängslig,

ensamma med visa, att

har

Jag wet ock exem-

folk.

Förr kunde

med dem, under

Acerbi var först

dock

om

Jultiden qwar af det bränwin, de

til

ej

»I

få något deraf. Men jag har dock fun-

som något annat

undertiden mer, än han

blevo

alltför strängt:

samt blifwa som galne,

at supa,

Norrige.

göra något gagn

ja

komma

bränwin handteras utan at

pel, at

döma

att

man», skriver han, »detta folket för sådant, som

aterhold, när de se

benägen

är

och en

flicka,

tre

reskamrater

men han

beslöt

händelse av överfall skulle finna, att rese-

i

som män».

Först när han iakttog huru

närerna

»ville

rättvist

lapparna fördelade bördorna, fick han en »icke ofördelaktig

tanke

om

försvara sig

dessa

en långsup per

mäns

karaktär».

man med

bördornas fördelning.

löfte

Till

om

en sup

»Men när de

belöning bjöds ät lapparna till,

när de voro färdiga

skulle sätta sig

i

rörelse,

med ford-

rade de ännu ett tredje glas, och fastän vi fruktade att detta tredje glas skulle berusa slag».

dem, vågade

Italienaren hade alltså

vi icke

ännu

(som dock »icke sågo ut att vara bl.

a.

hade en svensk överste

i

uppreta

dem genom

ett av-

rätt stor respekt för dessa

grymma

män

människor»), oaktat han

sitt sällskap.

Våra resande gingo

sedan efter lappkaravanen för att övervaka karlarna, oaktat de ledo

av »den odrägliga stank, som de smutsiga lapparna spredo, när de blevo

varma och begynte

transpirera».

Följderna av det

myckna

brännvinet och av att marschen företogs, när det var hetast pa

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP

7()

dagen, visade sig snart.

med glupskhet över

»Sä ofta vi koninio

den, doppade sina

vattnet och drucko på sä sätt

i

De kastade sig ofta ned för att

fulla vila,

till

en källa, föllo de alla

huvuden som duvor ner

i

drag så mycket de förmådde». »och vi måste länge truga

dem

Acerbi bjuder brännvin åt sina lapska bärare och roddare. Efter Acerbis reseverk.

innan de

alla

stodo pa benen, ty innan en hade rest

redan på marken».

Och när de konuuo

till

sig,

lag den andre

en sjö, vilken överfors

i

två sma, gistna båtar, fingo de resande »med ovilja bevittna, att

de lapska roddarna, trots det

vi

befunno oss

i

ett så farligt

rörde sina åror så vårdslöst, trögt och flegmatiskt

som

läge,

sutto de

i

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP båtarna blott

om

tidsfördriv och icke vore det ringaste angelägna

till

att vi skulle

komma

fram».

man

Efter att ha läst denna berättelse förvånar

våra resenärer icke funno vari orsaken beteende

mänga både

har

till

bara över, att

sig

lapparnas osympatiska

låg.

som

Petrus Laestadius

sett

lapparna pa deras marknadsresor,

om

sorgliga och dråpliga historier att berätta

som bedrevs där

superi

77

i

Den här och där ända

gamla dagar.

det till

senaste tid bibehållna »lapska» seden att pä marknadsresor göra halt vid

k. »suptallar»,

s.

skriver han dock

man

varvid hela ressällskapet tager sig en dram,

»ett

påfund

vänta en sådan

ej

uppa och

tillfredsställes

af tingsherrskapet, ty af

regläritet:

med

hvar

där begärelsen

tall,

till-

Lapparne kan faller

en sup, är för Lappen en sup-tall. Äfven

midt på sjön tar han flaskan ur barmen, sätter den

till

mun

och tar

sig en klunck.>>

»Troligen äro inga nationer

i

Europas

på brännvin, som Ryssar och Svenskar. icke ens

fortsätter han, »så begifna

Lapparne

nämna; ty brännvinsbegäret utmärker

äfven alla andra vilda Personer, gar de fått

eller half-vilda

nationer

vill

jag härvid

icke blott

dem, utan

kyliga luftstreck.»

i

som känna lapparna huvudsakligast

om dem

efter upplysnin-

av tjänstemän och andra ståndspersoner

socknarna, fälla vanligen synnerligen hårda

omdömen om

i

lapp-

deras

brännvinstörst.

»Lappens tillgifvenhet för brännvin är tyvärr

»Utan brännvin uppfyller han

skriver Sjögren.

svårligen och

med synbar

ovilja de pligter, hvilka

säsom sädana; med brännvin kan han känner sällan nägra

till

allmän»,

han

sjelf

allt.

erkänner

Hans begär

fiskarelappen

torde

finna större måttlighet än hos den råare fjällappen: den

Ryske

derefter

man

fäs

gränsor. — Hos

alltför

alldeles icke eller

Lappen är ock långt återhållsammare.') Frän

sin resa

i

Peskajaur berättar

v.

Hogguér: »För

snabb och god bekantskap med lapparna, grepo medel,

till

vi

till

att stifta en

vårt vanliga

en allmän utdelning av brännvin och tobak, och vi för-

felade icke vår avsikt:

ansiktena ljusnade, vördnadsbetygelser kom-

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP

78

nio OSS

del,

till

och snart syntes också misstroendet lägga

åstadkommos genom

dessa storartade verkningar vin!

kunde därvid göra den iakttagelsen,

\'i

kvinnorna

att

mänhet voro mycket lystnare därefter än männen, dock sina

med

glas

en andakt,

med

ett

Alla

sig.

glas bränn-

ett

all :|

i

tömde

alla

uttryck av salighet, som

bevisade huru högt värde de satte på denna njutning.»

Helms sjunger kvinnornas,

i

sanmia tonart:

huvudlast

det

är

»Lapparnes, såväl männens som

omåttliga

brännvinssupandet.

I

några trakter är dock kaffet på god väg att undantränga brännvinet.

En

utbredd vana bland lapparna är tobaksrökandet, varåt de

vitt

flesta

med

hängiva

riktig lidelse

begivna på dryckenskap.

mycket

större

övermått.

avtagit

genom

en

Speciellt

sig.»

»De supa

sällan,

men

betydligt

fylleri,

som rådde

vid hans hus, och lappen skulle förundra sig över

sedan

medvetslös.

om han kom

timmar utanför dörren,

— De

dricka

icke

vid

köpmannen

»Allt fortares hos

från en resa utan att ha legat åtskilliga

och

sa

ökad kaffedrickning.»

de norska handelsmännens gårdar:

skrålande

till

Brännvinssupandet har dock mycket

Leopold von Buch skildrar drastiskt det

eller

havslapparna äro göra det då

först

ostraffat

så

mycket, brännvinet tager aptiten frän dem, de bliva svaga, kraftlösa

och

arbetena. stå

med

magra,

och kunna icke

— Men

brännvinets dragningskraft är för stark.

mera utföra de nödvändigaste

stor förnöjelse över sin ofelbara slutledning, att

innebor lika stor kraft som Påfallande

är, att

i

fälla yttrandet:

lust att öfverlasta sig

på-

brännvinet

bröd, ty det beredes ju av råg.»

Göran Wahlenberg som

den värsta superiperioden, genomvandrade

Enareborna kunde

i

De

år 1802, alltså under

Kemi lappmark, om

»De äga hvarken

med brännvin, och om

tillfälle

eller

det någon gång mark-

nadstiden skulle hända, så veta de sorgfälligt att dölja det».

Och Aurén, som sig

lärde

kunna konstatera,

nykter.

känna Finlands lappar på

att

»Lappmarkens befolkning är tämligen

Den Laestadianska sekten tillkommer

tjänsten däraf. befolkning,

i

1880-talet, anser

obestridligen för-

Före denna sekts uppträdande var lappmarkens

synnerhet den genuina lappen, ytterst supig,

ej

allenast

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP männen, utan ock kvinnorna. på

brännvin, att en lapp var

i

— Män med

rede och

som mangrant absolut

och nu

allt;

nyktert.»

—

ja,

Enare och Utsjoki, där på Auréns

Ponku Matti med

par voro lästadianer, »folket

med

tid jämförelsevis få

t.

ex.

genuina lap-

sommarkata, gjord av torv och näver.

familj utanför sin

Foto Hult

nu

Och liksom supe-

har nykterheten utbrett sig så att säga epidemiskt, så att

riet i

och kvinnor voro sa begitna

stånd att för en kanna brännvin gifva

bort flere af sina bäste korrenar är folket så godt

79

&

förf.

1890.

undantag var nyktert, sa supigt

få

det ock varit förut.»

Dock

satt

åtrån efter brännvin länge kvar hos de renlappar,

som invandrade från Norge ungefär vid samma tal

om.

sion

i

Då Ragnar Hult och

Saariselkä-fjällen,

hade

vin »för alla eventualiteter». lig.

Den tömdes av våra

Kemiträsk.

mågan

Den

att störa

rest vi

den

varit

sommaren 1890 gjorde en exkur-

jag vi

som ovan

tid,

i

Men

liten

kagge bränn-

dess historia blev

mycket sorg-

vår tross en

forkarlar

hade kvar

till

i

rike renlappen,

hälften redan på vägen

Saariselkä hade

Ponku Mattis

till

emellertid, för-

ro.

Han

tiggde

BENÄGENHET FÖR DRYCKENSKAP

so

oupphörligt brännvin av

in

den

när han engång varseblev, att

ocii

matväskan, förklarade han

i

som vägvisare och halt och

oss,

med den

på en mindre niedicinflaska

vi fyllde

bärare.

korken hade gått ur och

o ve!

Sedan dess uppträdde Matti

Ödet hade annorlunda bestämt än rernas brännvin,

med

sig genast villig att följa

Efter ett par tinmiars marsch gjordes

väskan öppnades, men

brännvinet runnit sin kos.

ädla varan och lade

men hade också

han

att

skulle få

allt

resignerat.

smaka

resenä-

föreskrivit, att vi skulle reda oss

i

utan hans hjälp.

fjället

Biskop Bergqvist, som särskilt sysselsatt sig med sedlighetsspörsmålet bland de svenska lapparna skriver: »Förr ha de haft rykte sig att

vara begifna på starka drycker.

varit.

Numera har

dagars lappar äro

lapparna äro

i

sitt

detta afseende en stor förändring inträdt.

i

allmänhet mycket nyktra.

i

lefverne

om

Detta ha de ock onekligen

sedesamma och

— De

ärliga,

Våra

svenska syd-

men dryckenskaps-

begäret synes vara allmännare utbredt söderut än norrut.»

Och

till

slut

ännu en axplockning omdömen om våra dagars

lappar av några bland våra mest vittnesgilla lappkännare.

»Lapparnas förbrukning av alkohol är

minimal och detta markerna. i

— Spritförbrukningen

hemma

i

mycket

som de nordliga Lappkåtan är

lika

med

noll

de c:a 10 månader jag var hos Jukkasjärvi- och Karesuandohelst,

lapparna vore särskilt lystna efter sprit

»De äro

i

Om man

stora

man

som

skulle tyda på, att

— tvärtom.» (Demant-Hatt).

allmänhet lika nyktra av

befolkningen.

kiga lappar, behöver deles

det dagliga livet

gäller de sydliga såväl

lapparna har jag icke sett något som

fasta

i

sig

som den kringboende

emellertid möter skränande och brå-

ingalunda antaga, att de konsumerat sär-

kvantiteter alkohol;

lapparna äro nämligen vanligen

ytterst känsliga för brännvinets verkningar och redan ett par supar

kunna »I

ofta göra

dem

rätt obehagliga».

Torne lappmark höres det mera

om det sker på medömkan från by till

rusdrycker, och

afsky och

kan hemlighållas.»

(Lundberg).

något

(Wiklund). sällan, att ställe,

någon lapp förtär

sä berättas det

med

by, så framt det icke från början

BESÄGENHET FÖR FROSSERI

81

BENÄGENHET FÖR FROSSERI. Såsom hos andra halvkultiverade lynne en stor portion omåttlighet

dryckenskap utan även

kunna

'>Visserligen

i

folk ligger också

mänga avseenden,

i

dagen,

även

men om

i

de»,

berättar resenären

v.

kunna de hängiva

dem

i

Hogguér, »om de

Utom

sig;

det är också

mer än en gång om

det dagliga livet sällan äta

såsom vid dop, bröllop

tillfälle gives,

högsta grad omättliga.

icke blott

ätande.

nödgas, svälta en och två dagar utan att beklaga sant, att de

lapparnas

i

äro de

o. s. v.

i

deras obegränsade begär efter brännvin,

sig åt ett otroligt frosseri.

Jag har emellanåt

sluka köttportioner, av vilka jag hade haft nog för tre dagar.

sett 1

vår

närvaro äto en gång två lappar under 6 timmar en fullvuxen ren hel Fettet älska de framför

och hållen.

därför är också spadet av

allt,

renkött, vilket vi för dess alltför stora fetthalt och

voro

om

i

stånd att förtära, deras största läckerhet.

pund smör, och om en

en lapp från Wittangi, vilken åt tolv

annan, vilken efter att ha svultit Visserligen talar Linné

»måttlighet

(i

det att de

ej

om

i

att

två dagar förtärde en hel

Men

äta

till

ma

räcken

spricka)

antingen hade han gjort en iakt-

mente

tagelse beträffande en tämligen lokal företeelse eller snarare

han, att lappen så sällan är

tillfälle

i

ren»>.

lapparnas goda hälsa beror av

som bonden

och ringa bruk af rusdrycker».

talgsmak icke

Zetterstedt talar

att

s/isa

omåttlighet.

Men

glupskhet får dock anses vara ett tämligen betecknande drag hos lapparna. »Det är orimliga kvantiteter fisk en (fiskar)lapp är att förtära

i

ett

mål; en lapp skröt, att han

mal

ett

i

i

stånd

100 stycken

ätit

kokta barrar» (Aurén).

En Näkkälälapp, Salkko, som var Auers gång med

sin aptit.

Han hade

Auer och Salkko beslöto

aldrig blivit

att tävla

Salkko var upptagen av

sitt

i

att äta fisk.

han

fick ihop en hel

Salkko redan var färdig Lapplynne

—

G

med

fick tag

massa och ännu sin

andel.

skröt en

Auer passade

förehavande, och lade pä

många av de bortkastade fiskhuvudena han följd, att

vägvisare,

övertrumfad av någon.

höll

i,

sitt

pä, när fat sa

med den

på

att äta,

pä-

dä

Salkko medgav då inför

BENÄGENHET FÖR FRÖS SER I

82

uppenbara fakta mycket nedstämd blivit

liv

besegrad

gången

för första

i

sitt

Men da han sedan upptäckte Auers

ätande.

i

han

att

bedrägeri, blev han storligen glad; alltså fick han fortfarande inne-

ha

sitt

mästerskap.

Demant-Hatt anses dock glupskhet bland mera

Enligt

»Lapparna säga på skämt,

serade lappar vara förkastlig.

som

äter den först gräddade

gräddade

sist

blir

efter fett och fet I

vi

ett

rik;

mat

kakan

blir fattig

slutar

som

underfund med hurusom de

hade

svårt

att

styra

kommo var sin

i

inneboende

förse

föda

eliten

till

nomadens att

— 15)

kommissionens biträde

till

utvalda sex renlapparna, vilka alltså hörde

hemsocken,

är begärlig

rentjuf.»

den norsk-svenska renbeteskommissionen (1914

snart

den

att

och den som äter den

Den som

ordspråk säger:

civili-

när

grundligt,

sig

god

och

begär

engång

föda

j]

fanns att

Jag kommer

tillgå.

ihåg ett

speciellt

tillfälle,

da

lapparna fingo lov att skövla ett

uppdukat

rikligt

bord,

som av någon anledning lämBland an-

nats nästan orört.

nat försvann

en

i

blink

ett

c:a

2 kilos stycke schweizer-

ost

jämte

ter,

som man brukar ha

Norge,

flere

tio

andra ostsor-

lådor

mest innehållande

det

i

konserver, i

olja

in-

lagd fisk, flere flaskor starkt

sockrad

spädas

saft,

med

avsedd att ut-

vatten, samt dess-

utom bröd, smör, varm mat m. m. Lapparna c "if-jj lapska, En välfödd I

1

i^-

X-

I

».

1

•

Kirstin Joonin Marki.

Efter akvarell av Ossian EJgström.

voro

täni-

arbete

listen

odugliga ° '^

efter

denna bastanta maltid.

^

till

allt

i

!

SEDLIGHET

83

En bland ifrågavarande lappar kunde omöjligt behärska

Följden blev också, att han efter

när han säg godsaker.

aptit,

sin

några månaders svalg och frosseri

grund fördärvade

i

sin

mage, som

var inställd

för en sund köttdiet, och måste ersättas med en annan,

som av

församlings ledande personer garanterades vara åter-

sin

hållsam.

om

Otaliga citat kunde anföras

De

drickning.

äro också kända

lapparnas omattlighet

som

denna conditio

pen hellre mister sin hustru än pipan,

Pipan

hans trevnad.

för

följer

kaffe-

i

stora rökare. »Jag tror att Lap-

honom som

sine

qua non

skuggan,» skriver Eng-

ström (på 1830-talet).

SEDLIGHET. Hos

äldre skriftställare finnes

för löshet

man

ofta att lapparna beskyllas

den sexuella moralen.

i

Sålunda skriver Högström:

»Til

hor och lättfärdighet äro de

nog bögde, och det undertiden så häftigt, at en wiss Prestman berättat sig

med alfwarsamt

tiltal

näpligen kunnat hindra

sådan synds verkställande, dä han märkt

Dock blifwa de på många

orter

i

dem

dem

ifrån en

wilja sådant fullborda.

god tukt och ärbarhet bibeholdne,

sa at lönskeläger är sälsynt.»

Detta stämmer emellertid ganska

som

tande,

illa

med Olaus Magnus'

avser förhållandena

visserligen

låta sig förenas ej för att tillfredsställa en

att

knyta

ett

till

andra stoora

ver:

Lapparne, till

laster,

doch

saerdeles

som av nedanstående

»Hoordoms så, att

som de

öfvergående lusta, utan

hedersamt hjonelag».

Samuel Rheen däremot förmenar,

Tornaeus,

utlå-

par århundraden

»och sa mycket större pris förtjänar detta folkslag,

tidigare:

för

ett

last

att

att »the aero och inclinerade till

skioerlefnat».

döma borde

Men

Joh.

varit kännare, skri-

och lönskeläger höres icke heller ofta hoos

många

år förlöpa, att intet oächta barn bars

Christendoom. — Echtenskap

hålla the ährligit och gott,

fram

som

SEDLIGHET

84

andre

rätta

Buraeus

ocii

Ungefär liknande

Cliristne».

om

avgivas av

Olaus Petribland de äldre skriftställarna.

Fransmannen Regnard, som marken upp

omdömen

Torneå

till

år 1681 företog en resa

träsk, sysselsätter sig

erbjudande av kvinnogunst

i

genom Lapp-

mycket med frågan

gästvänskapens namn.

»En av de rikaste och mest ansedda lapparna

i

Torne lappmark

önskade» berättar han, »att hans äkta bädd skulle hedras av hans pastor,

i

det han trodde, att detta vore det bästa medlet att bringa

himlens välsignelse över

sig

och sin familj.

Han bad

därför flere

",

Sjölappar

i

Saanuitjarvi, hnare.

Mannen Foto

förf.

ig

nartnast kåtans skorsten ar halvblod. 1907.

gånger pastorn (Johannes Tornaeus), att han måtte göra honom

denna heder; men denne avslog anbudet av samvetsbetänkligheter och andra grunder och sökte övertyga lappen det rätta sättet att försäkra sig gick alldeles

ej

in

på pastorns

om Guds åsikt,

honom ensam, besvor han honom på var, att t.

o.

om

att detta icke var

välsignelse.

Men

lappen

och när han engång träffade sina

knän

för allt

vad

heligt

han icke längre skulle vägra hans begäran; han lovade honom

m. 6 daler,

om han

ville

nedlåta sig att dela hustruns bädd.

Den gode pastorn funderade ännu

om han kunde

göra detta

gott samvete och beslöt äntligen att uppfylla lappens bön,

ansåg detta klokare än Tornaeus själv söka

vi

att

kränka honom genom

förgäves någon antydan

i

det han

sin vägran.»

om denna

med Hos

händelse.

SEDLIGHET åtnjuta

))Främlingarna

mycket

stort privilegium,

med lapparna.

Om

honom husbonden

om han

riktigt väl,

detta

i

85

land»

så väl

främlingen en person

en lappkoja, så mottager

i

han kan och tror

stånd att räcka

i

»ett

nämligen det att dela bädd och kvinnor

en främling inträder

är

Regnard,

fortsätter

sig

honom

med anseende och

undfägna honom

ett glas

lappen visa

vill

Är

brännvin.

honom

all

möjlig hövlighet, så kallar han efter måltiden sin hustru och sina döttrar och räknar det

som han

som en

själv skulle göra;

svårighet

allt,

om

stor ära,

dem

gästen behandlar

vad kvinnorna beträffar, så

vad främlingen kan önska och anse

tillåta

sig

de utan

därav

lika

hedrade och smickrade som deras män.»

Det förefaller som

om man

historia

mera på författarens

heten.

Man

vore berättigad att skriva ovanstående

galliska fantasis räkning än

jämföre härmed också De

la

uttalande. Det är för övrigt märkligt, att rättelser finner liknande historier

på verklig-

Martiniéres ovan citerade

man

äldre franska resebe-

i

även från andra föga kända trakter.

Skulle en sådan sed verkligen förefunnits bland lapparna, vore

den måhända att anse såsom en reminiscens av något tidigare promiscuitetsförhållande. Visserligen ha vi antecknat ett yttrande av landshövdingen Lillienskiold

Wardöhus

i

i

slutet

natur den mindste gienge.

aere,

at

fogderne

til

fields

»Jalousie haffver ved

av 1600-talet:

deris

Af fordum holdtis det for en stor

vilde aelske finnelensmaendernis åker

(hustrur) oc bleff derved dis baedre beskienchet.

affkom leffver endnu deels finneaet

denna plägsed Erik

i

Aff slige fogdernis

Men, frågas

landet.»

tillskrivas uteslutande bristande

billigt,

kan

moral hos lapparna?

Solem anmärker också med anledning av detta uttalande:

»Detta förhållande synes icke överensstämma

med den aktade

ställ-

ning den gifta kvinnan intager hos fjällapparna.»

Den enda bekräftelsen på jag funnit

i

den mer vederhäftiga litteraturen är

den lappfödde Fjellner

till

sadt gästfria, delande allt

dos å dos

förefintligheten av en sådan plägsed

med

v.

ett

meddelande av

Diiben, »att lapparne förr voro obegrän-

med

gästen;

denne

deras egna hustrur och barn.»

fick ligga

i

deras bädd,

SEDLIGHET

8(5

Redan dåniga

sä tidigt

som 1796 meddelar Johan Wegelius

om

berättelse

»största delen af invånarne äro väl

som de

äro

nader,

slagsmål,

Lappmarks

Kuolajärvi

mera befriade trätor,

inkomna

i

tillstånd

1796, att

christendomen, äfven-

för afvägar, oseder och laster,

processer och

otukt, fylleri,

sin nnder-

i

såsom

tjuf-

rättegångar;

icke heller skulle de veta af excesser och fåfänga tidsfördrif,

såsom

dansande, spel m. m.»

Enarelapskorna se mycket sedesamma

Och språkforskaren Leem lämnar 1707

om

de sedliga förhållandena

tige:

I

Finner,

fadt

et

Finmarken:

förf.

följande

19U8.

upplysningar

»De ere kydske og tug-

de 4 Aar, jeg uvaerdig Missionaire for 2 de Praeste-Gields blev

der

uaegte

betiente Altens et

i

Foto

ut.

benaevnte

iblandt

Barn,

og

i

Praeste-Gields

de 6 Aar,

jeg

Finner icke

uvaerdig som

Praest,

Praeste-Kald, föddes der iblandt Finnerne ikkim

uagte Barn.»

Biskop O. Bergqvist skriver allmänhet

bl.

a.:

ett oklanderligt lefverne.

»I sedligt

Men när

afseende förde de

i

birkarlarna började

SEDLIGHET träda

i

beröring

med dem, slappades

87

deras seder sa småningom,

det

i

kyskheten tog skada och brännvinsbegäret väcktes.»

att

Undantagen bekräfta endast genom regeln.

Petrus Laestadius talar

med

son,

tillnamnet Vuoiidnas

»naturliga vildhet

man kan

och

en lapp vid hiskelig),

namn

honom och

Anders-

Nils

som var känd

och häftiga sinnelag» samt osedligt

hustru rymde slutligen från »ty hos Fjäll

om (=

att de så skarpt framhållas

för sin

Hans

liv.

sökte sin tillflykt hos prästen,

Lapparne har äktenskapsviolen mycket sträfva

om

då icke undra,

väl

den

uti Hiskeligs

ljud,

hus icke gaf

några harmoniska toner.»

Han

om

berättar också

Sjul Pålsson,

en av kateketskolans

»som redan var så pass meriterad,

gång afstraffad med spö

i

Arieplog elever,

att

han

blifvit

en

disciplarne af kvinnokönet

för stöld-

voro exponerade för hans tygellöshet, hvarvid han stundom, som en annan Sextus Tarquinius, hotade

med

knifven.»

Det fanns också vissa trakter där en sådan tygellöshet icke mer var undantag utan regel. stadius verkade.

En sådan var Karesuando, där

Och det var

till

L. L. Lae-

stor del för att nedslå otukten

som

denne uppträdde med sina drastiska predikningar vilka sedermera

Den perverse lapp Knut

framkallade en mäktig religiös väckelse.

Hamsun

berättar

motstycke

i

om

i

sin

roman »Rosa» saknar, mig

Dock

verkligheten.

vill

veterligt,

jag ingalunda påstå, att lap-

parna skulle draga sig för sådana synder mot blodet, som här antydas; det är blott perversiteten jag

en

lapp,

gammal

ungkarl,

berättas ha vänt sig

till

frånkänner dem.

En svensk

vars bekantskap jag gjorde

i

syd-

Norge,

soldaterna på Sätermoens exercisfält

med

följande begäran:

—

Hämta kvinna, vill köpa kvinna! Ännu mitten av det förra seklet matte i

och annat övrigt att önska, ty

ungdomen ligga liga

af

v.

sedligheten lämnat ett

»Umgänget mellan

Dliben säger:

bägge könen är särdeles

fritt

och obesväradt;

husbondfolk, vuxna, barn och tjenare

om

hvarandra.

följderna inträffa ock, ehuru alla författare

bestämdaste neka att Lappen är osedlig.»

i

i

kåtorna

De van-

senare tid pa det

ÄRLIGHET

88

Sa

t.

hade H. A, Widinark meddelat honom att »Lapparne,/

ex.

åtminstone

Norrbottens

i

län, stå

på en ganska hög sedlig stånd-

punkt».

mänga

I

med något mödernet,

trakter har

Kajsas Aslak,

ex.

är knappast,

för sed att uppkalla barnen,

binamn — efter

tillfogat t.

man

Ellis

modern

Annis Ola

eller

—

helst

allmänhet på

i

Anledningen

o. s. v.

såsom man beträffande en liknande sed hos många

naturfolk sökt

påvisa, beroende på ett ursprungligt promiscuitets-

tillstånd och den därav följande osäkerhet, som vidlåder faderska-

utan helt enkelt den, att modern

pet,

dominerande person

sådana

fall

mera

varit en

familjen än fadern.

i

På Jacob Fellmans

tid

Gudsfruktan och sedlighet i

i

överträffade »Enareborna

alla sina

grannar.

—

i

i

moralitet.

utvärtes tukt och

ärbarhet öfverträffas kolonisterne av Lapparne, hos hvilka utsväf-

ningar

i

könsväg äro nästan okända och vida

»I sedligt

färre oäkta barn födas.»

avseende stå de svenska lapparna ganska högt.

barn äro tämligen sällsynta, likaså veneriska sjukdomar. snatteri

som

förekomma

vissa trakter, särskilt längst

i

landsplåga.

deles okända.»

Det är

undantagandes stöld av renar, norr, tidtals varit en formlig

i

Slagsmål höras sällan av.

hända någon gång.

I

ytterst sällan,

— Rättegångar

(Wiklund).

sällsynt, att

Oäkta

Stöld och

Mord och andra grövre

brott

lappar emellan äro numera

»I sedligt

all-

afseende stå lapparna högt.

oäkta barn födas bland dem.»

(O. Bergqvist).

finländska lappmarken torde lapparna sinsemellan vara jäm-

förelsevis sedliga.

Om

kunna skryta med

strövande rallare och en och annan herreman

sina erövringar där, behöver väl ingalunda lap-

parna ensamt tadlas för okyskhet.

ÄRLIGHET. Den omständighet

att renstölder icke äro eller

åtminstone icke

anses vara alltför sällsynta hos lapparna, har föranlett folk att att ärligheten över

huvud taget

emellertid ett misstag,

icke står högt hos

som redan av

dem.

tro.

Detta är

flere författare blivit uppvisat.

ÄRLIGHET

Sii

ce

ÄRLIGHET

<)0

Om

renstölderna har jag redan skrivit ett kapitel

>)Bygd och Obygd», varför jag

Joh. Tornaeus konstaterar:

Lapmarker

Den

känd hos

i

i

somliga

andra hrukes den odygden så

folk.»

prästmannen och skalden Petter Dass

originelle norske

alltför litet

men

Redan

och Tiufwerii draga the een

»Utaf tjufweri höres

säger:

sällan eller aldrig;

som hos annat

tidigt,

»Till stöld

Och Högström

styggelse.»

min bok

i

yidare vidrör denna sak.

ej

oss

— sjunger

härom

—

»Nordlands Trompet»

i

c:a ar 1700:

»Men det

er hos

At ingen

fra

Skov

I

Lappen berommelig

eller alfare

Der bar aldrig nogen

Og

ingen har Laas

For noget

Veier. for

eller

af alt

det,

»Pa tjufnader äro Lapparne

samt

Fellman,

Men

Lapparne.

med

slut

i

»större

hals.

man

det

i

ej

eier.»

sa snart en

Lappe

skriver också Jacob

begifna»,

blifvit tiggarlapp,

då är det ofta

tiggarlapp, kallad Mulfen, var »den mest beryktade

— En

icke

fällas.

Många andra

ogrundad misstanke

men

af brist

på

tjufvar stulo ock nu

om

ett

begånget mord

äfven på honom» berättar P. Laestadius.

detta

sammanhang kan påminnas om

Utsjoki för c:a ett kvartssekel tillbaka.

tvenne beundrare. när de stego

i

En dag

foro de alla tre

i

det föregivna lappmor-

En vacker

flicka

en båt över en

sjö,

hade

men

land, träffades den ena lappen av ett skott ur winches-

tern,

som den andre bar

lade

givetvis

i

handen, så att han avled.

winchesterns ägare, Aslak

Pratet stämp-

Lensman, som mördare.

Denne, som enständigt nekade, kunde dock icke efter

okända bland

nästan

äro

hela socknen, hade flere gånger blivit lagförd,

pa hans

1

han

missgärningar

bindande skäl icke kunnat

lade

Tyvene Frygt, Litkkelse trygt

ärligheten.»

En gammal tjuf

frit,

anden bortstjaeler en Hvidt

fällas,

den betan folkskygg och något konstig samt drog

men

blev

sig tillbaka

ÄRLIGHET med

och sin bibel

renlijord

sin

man träffade honom, endast resonera

till

de ödsligaste

då han går från

Om

föda.

måhända

fjällen,

da han går

våren,

i

till

sitt

om

lemna

icke

uppgöra

som

helst,

(v.

var-

samma

fås säkert

behöfver

anförtro Lappen hvad Diiben).

Sydva-

i

berättar,

Pasvikdalens

om

man kan

han

som länge

Wessel,

ranger,

kontrakt,

utan att han förskingrar det.»

var läkare

hava

i

skriftliga

sin

lemnar han vid

sina skidor m. m. — Tappade saker upphittats de vida markerna. — Man

de

helst

Lapparne. — Lappen

höstviste

fjälls,

derföre, att

höst-viste sin släde, tillbaka,

När

religion.

i

nödvändighet för de vandrande

är en absolut

fjällen.

övrigt var ganska svårt, ville han

vilket för

»Ärlighet är en av de högsta dygder,

måste,

91

att

skolter

födkrok att

til!

hösten insamla pa

fjällen

strövande

och

nar

på

dem

överlämna

re-

vintern till

ägaren mot en avgift

av 2

per ren för

kr.

infångandet och skötseln.

»Det skulle ju

icke

vara

med

synnerlig

dem

för

förenat

att sätta sig

besittning

i

risk

av

alla

de renar, de finna pä ryskt område;

kan

utöva

ingen

kontroll

pa dem. Det verkar ...

r..

bluffande

,

...

pä en att

flyttlappar rasta under vårflyttningen pä Brandmoen, Maalselven. Vintervistet står hela sommaren utan tillsyn. Foto förf. 1914.

Svenska

[ÄRLIGHET

92

vinter

varje

fa

mottaga

egna korrenar antingen

sina

nedsända

vid lägenhet eller överlämnade av upphittaren personligen.

det är icke blott deras ärlighet, otroliga

förmåga

vem

att känna,

Och

som överraskar, men ännu mer deras renen

ty här hjälper det

tillhör;

j

öronmärkena, da en ren kan hava

icke att bara hålla reda på

ägare

många gånger

den

efter det

blivit

skiftat

märkt.»

»Stöld frän lapparnas förvaringsställen sker utomordentligt säl-

för

Jag har också många gånger

säger Deniant-Hatt.

lan»,

tillfället

övergivna lappkåtor,

föremål, såsom husgeråd, kläder tillsyn. lita

man

Det är klart att

på sina grannars

o.

vilka

i

för

trätt in

i

lapparna värdefulla

voro lämnade utan ringaste

dyl.

om man

icke gjorde så,

ej fullt

kunde

ärlighet.

Även biskop Bergqvist De

tan utan undantag.

konstaterar: »Ärliga äro lapparna näs-

renstölder,

som

ske, föröfvas sällan af lap-

par.» 1

motsats

verkar Itkonens uttalande ganska överraskande

härtill

och får kanske tolkas som den fastboendes syn på tingen: »Renstöld idkas nästan överallt; den beror på det betraktelsesätt att renen är ett

villebråd, beträffande vilket

den privata äganderätten icke är

giltig.»

Också den norske författaren Chr.

Gierloff

säger:

räknas bland lapparna icke som någon förbrytelse.

honom,

tar jag en ren från

Jag har en hel sin

ungdom

varit

sommar

i

med

sällskapat

numera

hans hemtrakt.

bedrivits av skolter

1

dag, säga de,

morgon tar han en ren från mig.» en Gellivarelapp,

inbiten rentjuv, nu lästadian.

detta betraktelsesätt

stone

i

1

»Renstöld

är en

Han

som

i

påstod, att

övervunnen ståndpunkt, åtmin-

finländska Lappland ha renstölderna mest

eller bofasta.

under svältperioder tillägna

Om

sig en eller

uppklaras sådana mellanfall vanligen

i

Tana älvlappar någongång

annan av fjällapparnas

renar,

godo.

Arvi Järventaus, som av sin läsekrets betraktas såsom Finlands egentliga lappdiktare, berättar

pen Kuuva, som

i

sina »Tunturikertomuksia»

först stal ett får

pågående lästadianmöte.

om

lap-

och sedan mat ur en skål under

Jag har för min del aldrig hört talas

om

OTACKSAMHET, DRYOHET och historien

att lappar stulit far,

tydligt.

om

Endast mannens oberördhet

93

iiiatstölden skorrar också be-

efter stölden

kunde vara äkta.

i Foto

Utsjokilapskor på kyrkbacken.

P.

G. Ekbom.

OTACKSAMHET, DRYGHET. som ingående studerar samefolkets

Professor J. A. Friis, seder m. m. säger

som

Han

är

men

det är en

»Pra Finmarken»:

i

barn

ett

mörk

i

»Lappen är icke tacksam.

mänga hänseenden,

fläck

i

språk,

lätt rörlig, lätt

påverkad,

hans karaktär, att han har så kort minne

för bevisade välgärningar.»

Dock berättade en norsk sjuksköterska

glömma en

Jämte uttryck Liksom de folk bliva

som de

hjälp at

lapparna

andra på lätt

nere

i

om

svenskbygderna:

ett outvecklat

eller

om

kulturstadium stående

högdragna och övermodiga.

de lappar, vilka tjänstgjorde

som

P.

vallhjon

»Dessa slags menniskor äro ofta de hög-

färdigaste och odrägligaste varelser,

mjukt tigga

uppfattning ger också Anders

bortskämda och kunna då bliva obehagligt

påträngande och oförskämda Laestadius yttrar

Samma

aldrig

romantiserade skildring »Ljusnedals-Jakko».

sin

i

flesta

fatt.

för författaren Nils Collet

tacksamma patienter och

Vogt, att lapparna äro synnerligen

man måste

krusa för dem, öd-

deras tjänst och ända drygt betala.»

OTACKSAMHET, DRYGHET

94

»De taga tillnamn, försvenska småningom

Vidare skriver han: eller hastigt

vidare.

om

vet,

sin klädsel,

blifva

med

söka ibland att krusa

sitt

hår och så

som man

ett ord ett slags mellanvarelser

icke

de skola anses för Svenskar eller Lappar, herrar eller bönder.»

de större hamnstäderna påträffar

I

som

De

nog

lärt sig

man

här och där turistförare,

några fraser på utländska språk och uppträda

De kunna

slags mellanting mellan lapp- och sportdräkt.

Herras-Heikka

står

vara odrägliga.

på en snöbro

Men

å

Malangen, Troms

i

i

något-

några

Foto

fylke.

i

föif.

fall

19lö.

andra sidan har jag träffat en sådan man,

som bar binamnet Herras-Heikka (Herrskaps-Henrik), och var mycket hygglig person. bördades fullständigt P. ligt

till

Han

gifte sig

en

sedan med en lapska och åter-

sin nation.

Laestadius berättar också

om

lappkateketerna att de »mäster-

inhämtat tidhvarfvets skrifvaretaktik och konst

betydande genom phrasers granna och mångfärgade öfver en skröplig verklighet.»

Bl. a. skildrar

att

slöja,

göra sig

utbredd

han en lapsk kateket,

Anders Pehrsson Fjelman, såsom »en ganska

originel

han affecterar mycken lärdom och praktiserar äfven

i

personnage;

medicin

|

SN YGGHET

—

;

nus

han började att tala

—

om Trapa

y;>

Liljeplatia och Astrakalus Alpi-

han känner en mängd droppar, som torde vara Sundhets-

;

Collegium obekanta såsom

Kong Davids och Kong Salomos

Zebedaei och Zebedaei söners troppar

andra läkare

åtskilliga

lik,

o. s. v.

nämligen att han

i

ej lärer

troppar,

ett fall är

änma

han

prestera

chirurgiae examen.»

Järventaus tager pa kornet en sådan person, som han kallar »Herrojen tuttu»

(=

Herrarnas bekanting).

av Lappland», och uppgav

strövade

i

lappdräkt genom

under han en

smäktade

i

.tid

sig

hela

i

man »prin-

vara av birkarlasläkt.

Han

som tog

sig

Europa (aren 1702

uppvaktade vid hovet

ett uselt fängelse

egendomlig

namnet

var äventyraren Nicolaus Andrae Örn, sen

— En

i

—

15),

var-

Versailles, en tid åter för-

Astrahan.

SNYGGHET. Mången anser sig

att lappen är ohjälpligt osnygg, att

ordning och att det är svårt att hålla lapska tjänare

emedan dessa äro

i

detta

fall

sin tjänst,

skära alla över en kam.

Redan Samuel Rheen framhåller i

i

oförbätterligt snuskiga.

Det är dock orätt att

tas

han aldrig lär

att

»ehuruwael the altyd wis-

roekekottor, hålla de sigh liikwael reene, twaettandes siina

haender och ansichten hwar dagh ganska wael».

»Mästendels äro dhe skårfwoga, effter dhe såg scillan

Tornaeus:

twätta och hufwudet intet ryckta

Högström fann också anledning bekänna

Däremot säger

om

detta folket, at

eller borsta.»

att skriva:

»I öfvrigit

måste jag

ehuru deras hus och lefnadssätt

ej

til-

städja

dem

at holla sig sa renlige och snygge, beflita de sig likwäl

äfwen

om

den delen så mycket möjeligit

annat

folk.

är,

ja

mer än mångt

Aldrig någon morgon har jag sedt någon Lapp, antingen

hemma

eller

på resor stadd, då han

händer,

utom

det de jemwäl oftare, besynnerligen då de skola handte--

ra

mat, pläga twå och twätta

sig.»

ej

twagit

sit

ansikte och sine

SNYGGHET

96

Men

som betraktat saken mera

resenärer,

ytligt,

ha vanligen en

annan uppfattning. »Utan

att vilja påstå, att de aldrig tvätta sig

kan jag åtminstone

Ande-

säga, att jag aldrig sett något sådant», skriver v. Hogguér.

om

säger

lin

Utsjoki-lapparna på

»Lappen är

18ö()-talet:

intet

annat avseende så vårdslös som beträffande snyggheten.

Mangen har

icke

kropp sedan dess han badades som

tvagit sin

barn.»

Helms i

fäller följande

hårda dom:

»Orenliga äro lapparna nästan

Matvarorna behandlas på

varje hänseende.

ett

osnyggt sätt och

äro för det mesta fulla av renhår; fat och koppar diskas aldrig, utan slickas rena

De

av hundarna.

själva tvätta sig ganska sällan, äro

av

fulla

av ohyra och

—

orenlighet överträffa fiskarlapparna, såväl vad deras kojor

1

ge,

i

följd

sin orenlighet, en elak lukt ifrån sig.

deras personer angår, fjällapparne;

man kan pä

som

långt håll medelst

lukten upptäcka deras kojor, omkring vilka ligga högar av fiskavfall.»

på lapp och lapp

P. Laestadius gör skillnad »I

i

detta hänseende:

hela sin rustning, så våt han är måste Fjäll-Lappen vräka sig

Det är förmodligen detta, som bannlyst

tan.

Han kammar

klädseln frän honom.

har föga ombyteskläder; ohyran får

Han

mycken snygghet. i

tvänne

Skogs-Lappen och snyggar Linné,

välja quarter både

till

i

kammar

tvättar sig ofta,

i

till

kyrkan, dä

i

hufvud

håret;

qvinnorna

— När

synnerhet putsar han

som var

en grundlig man, nöjde sig icke eller

med

att blott

mindre grad av snygghet, som råder

lapparnas boningar, utan tog reda på deras kroppskultur och

hwita

sig

högeligen

kroppar,

sig

sig.»

konstatera den större

undrade

i

hela sitt väsende

Kärlena tvättas och hållas snygga

flätor.

skall fara

snygghet och ans

icke sitt här, tvättar sig icke,

fritt

Skogs-Lappen deremot iakttager

och kläderna.

fläta det

all

kå-

i

»öfwer

dett

swartansichtade

hwilka wida öfwergingo

övrigt ett nytt bevis

till

alla

folkets

fruentimbers»

i

för-

snö-

—

för

de talrika tidigare, att intet mänskligt var

blomsterkonungen främmande. Det är emellertid som

om

lapparna själva hade medvetande

om

I

SN YGGHEr att icke allt är

En norsk

som det borde.

lunda, att lapparna ofta fråga skilda

rum

komma

—

97

folkskollärare berättar så-

honom, om det norrmän.

för lappar och för

himmelen finnes

i

Frågar

man

da,

huru de

pä en sådan tanke, svara de:

Lapparna ha det

norrmännen

ju smutsigt och

Itkonen har uppenbarligen rätt

man

påstående, att

sitt

i

rent hos sig. »till

lapparnas skuggsidor får lov att räkna lättja, oföretagsamhet,

i

synnerhet märkbara bland nybyggare, vilka ännu icke vant sig vid

den punktlighet, som fordras av fastboende, varjämte ordning och renlighet

Men

i

jag tror att

mången

som yttrade

sjuksköterska,

har laert

ham

till

författaren

mycket bör förundra

om

med den norska

författaren Nils CoUett Vogt: »Jeg

Det

Christian

över

sig

dessa människor,

Gierloff

säger,

komma

ker

som man vanligen

ihåg, att

man

fick se sig väl före

Ludvig den fjortondes Versailles för

i

solkonungens

som

eller

man

att

icke

osnyggheten kring lapparnas påstår,

stenålderns (rättare kanske benålderns) ståndpunkt. han,

ingen,

er jo

bedre.»

Den norske

kojor,

önska».

att

är färdig att förena sig

lappen trods hans skiddenfaerdighet.

liker

sa

lämna mycket övrigt

hushållet

i

ännu

stå på

Vi böra, säger

trädgårdar och par-

att icke slinta

i

något av

hans damers och kavaljerers efterlämnade min-

nen.

Karl-Erik Forsslund bryter en lans försvar.

medge jag

Detta gäller väl

att en prydligare

flere

i

—

huvudsak sydlapparna.

— Jag måste även

människa än en Jockmocklapp, med vilken

veckor kamperat

något lands allmoge.

om

i

de svenska fjällapparnas

till

fjällen,

har jag knappast råkat bland

— »Överhuvud

måste», säger Forsslund, »talet

i

lapparnas osnygghet mestadels anses som skamligt förtal. 1

—

kåtorna har jag sällan sett annat än den största renlighet, pryd-

lighet

och ordning.

lika oklanderligt

gäller

— — Sin -

kropp och

som svensk allmoge,

åtminstone det verkliga

och skogslappar.

7

dräkt sköta de minst

regel bättre,

fjällfolket,

— det

men kanske

ej

senare fiskar-

De begå dagligen minst en grundlig tvagning

av ansikte och händer, ofta Lapplynne —

i

sin

flera.»

SN YGGHET

98

Elgströni

förklaring

resande

ger en

naturlig

den

oordning

på

observerat

ofta

i

lappgårdar: »Lapparna kunna hälla snyggt

omkring

dast då de bo leva

i

flyttande

på

pen

d. v.

sin

I

givna

pörtet känner sig lap-

i

hemma.»

icke

Och när lapparna råder,

s.

fot.

kåtan har varje sak plats;

sig en-

kåtor

flytta

säger Demant-Hatt,

början en vild förvirring,

nan man

får

allt

i

in-

ordning.

i

Åsikten att lapparna icke alls

vårda

sig

om

kroppens

renlighet är alltjämt

Som känt

vanlig.

del

Sydlappen

Amma Ammasson Foto

förf.

Grufvisare.

denna

»Lapparna

—— -

i

Det är icke

icke så litet

ligen

kan man finna renhar

hår är icke smuts, hår skulle,

samma

om

allt

i

dag aret runt, när alltid friska, vilket

kåtan är ventilationen oklander-

sig själva

och

dem

man menar, med sin mat.

heller riktigt, när

pa en ren är rent.»

oss.

till

därför

att lap-

Visser-

maten, men lapparna säga därom: »ren-

sådant funnes

grad som hos

icke

större hälft.

deras luktsinne är därför fint, och dålig lukt generar

parna äro orenliga både med

hälften,

kåta som en lapp bland lappar,

Sovkläderna äro därför

lapparna sätta stort värde på lig;

i

lufta sina sovkläder varje

det icke är oväder

mer än

men lapparna höra

Demant-Hatt, som sålänge bott skriver:

utgör den

av människosläktet, som

aldrig badar,

1915.

mycket

i

Men hundhår

och människo-

maten, uppväcka deras vämjelse

Skall en lappkvinna

tvättar hon alltid först sina händer.»

till

att

knåda en

i

deg,

\

SNYGGHET

99

»Den personliga renligheten är naturligtvis fortsätter hon,

vinter

i

sa

»men

ten och tvål

man

eller

Alla yngre lappar tvätta gärna

flesta tro.

om dagen och alltid med varmt vatallmänhet tvättar man sig mitt pa dagen; när om kvällen, kommer haren och slickar en om natten händer en gång I

.

tvättar sig

om sommaren»,

försummas den varken sommar

för resten

hög grad som de

ansikte, hals och

störst

(den vita haren är för lapparna ett slags symbol på renlighet).

som gå med

den rätt

skjorta, skifta

både

män

mycket

men

detta törs jag dock

av vanlig renlighetshänsyn, det är när-

icke påstå sker uteslutande

mast därför

ofta,

— Lapparna,

inhysingarna bliva alltför generande.

att

De,

och kvinnor, tvätta ofta håret; detta sker dock icke sa

för renlighetens skull

som

för att bättre

kunna kamma inbyg-

Badning spelar också en

garna bort ur det våta håret.

stor roll

vid lapparnas barnavård.»

När

fru

Demant-Hatt och lappbarnen äto den

välling,

vilken en

i

hundvalp ramlat dagen förut, utbrast en lappkvinna:

— Nej,

fy, äter ni

den kan hundarna

få.

den välling valpen har legat

— »Ingen kan föreställa

en lappkåta kan vara lördag afton», slutar logi för

lapparna

i

detta avseende. »Allt

sig

Låt för

i!

huru

Demant-Hatt

fin

all

del

bli,

och trevlig

sin långa apo-

det gamla björkriset bäres ut

och brännes.— Friska björkkvistar hämtas i stora knippen från skogen, och när de äro lagda på jorden därinne, strålar kåtan grön och

Wiklund har kan tala

om

olika trakter

vara detta

avseende.

på

—— Det i

är

rent

omöjligt

Den lapska ungdomen

ett »städat» skick.

till

Om

och

allmänhet sägas

hålla

i

fullständigt

besökaren tycker nog ofta, att

på

börjar dock numera,

med mycket höga

husmodern

vara slarvig, måste hon hålla god ordning

allt

att

i

en kåta, där rök och aska flyger omkring och

söder, uppfylla

och ändå ligger

i

de nordligaste lapparna stå dock mycket lägre

allt. i

avseende på snygghetsgraden

på något olika ståndpunkt, men kan

snyggt och propert

åtminstone

i

något slags geografisk fördelning: »Renligheten står

fullt nöjaktig;

smutsar ned

man

fäst sig vid att

festlig.»

allt ligger

sin rätta plats.»

icke skall få i

kåtan.

huller

om

pretentioner

namn av

att

Den okunnige buller

i

en kåta,

SN Y GG HET

100

Nissen framhåller, att

Kristian

»fjällapparna pläga bada sina späd-

barn dagligen,

kan

Senare och

tycke

det

med

så

Regn och

Och

digt

flyttas,

icke

tid

rykte.

ju

ocksä

som

samla

sig.» tillika

Nässeby,

i

somrar

tvenne

stän-

skräp och snusk

Renlappen Samuel Anti, gårdbrukare

i

mitt

sitt

ett tält,

i

i

si

sopning och

för

får

att

än

skänka

blåst

någon ersättning skurning.

men

renligheten;

bättre

långt

vara

ofta

jn

fjällapparna

äro

stort sett

de äro arsganila.

tills

vilken

med

följde

mig,

var ytterst renlig av sig och tog

under den varma årstiden nästan dagligen

Min

prydlige

Varanger

vän Samuel Anti Foto

förf.

jag

i

1915.

en

kalla

honom

Engång såg

bad.

taga »styrtebad» under

som kom

vattenslöja,

direkte

från en smältande jökel.

En

idé

om

snygghetens geografiska fördelning får

man

också av

följande uttalanden: »Varangerlapparne ådagalägga större osnygg-

het än de Lappar,

får.

tak

som man

— Emedan man

består

ej

snygghet sig

(Jacob Fellman). ei

i

ej

de

snyggaste

herbergerar

hör

till

man

kläder.

— Under

äfven sina kor och

Varangerbons svaga

några redskap för renhållning, öfverträffa Varanger

ej

sidor,

ens qvast.»

Lapparne

i

at forrette

Morgon Andagt,

for de har töet sig.

—

sig

Disse Cere-

Renlighet blandt disse Soefinner.»

Finnmarken 1801

—

snygghet.»

— De ryska lapparna äro vana »beständig at toe

monier havde indfort »Reise

bära

sjelf bor,

»Men de ryska Lapparne

samt

vid elfstränder och insjöar eller äro Ren-

sistnämnda

hvilka

lappar,

samma

som bo

(Rathe,

2»).

»En svår plåga hos lapparna är den

i

många

trakter förekom-

SNYGGHET mande ohyran

(ett slags klädlus; aldrig loppor,

åtminstone icke hos fjäll-lapparna).

som man

är

van

— Den

att finna hos lapparna

övergiva dem, då de, åtminstone mera

De taga med

stuga.

då

vilket

är dålig

i

101

kommer

sig dit sin

att

förhållande

vana

att

i

vägglöss

snygghet och ordning,

deras kåtor, synes skenbart

tillfälligt,

ha

komma

den

i

»Medan

i

med

inne

kunde

ej

sin jagt,

vi höllo

första,

Då man medan

en

stugan

(Wiklund).

som

pä att

som

äta,

ciceron för

försåg sällskapet

knäppte han

barmlapp och dräpte mellan tumnaglarna en myckenhet han fann på den.»

i

kåtan, känns den dåliga lukten från

franska adelsmän besökte en fiskarlapp, färsk forell.

bo

på golvet,

verka skräpigt, och då luftväxlingen till

Petrus Laestadius berättar huru han en gång

med

att

allting liggande

renhudarna och de smorda skinnkläderna mera.»

tre

eller dylikt,

föreställde

honom,

folk åt», förundrade

»att

han

lös sin

löss,

som

han borde hålla

sig storligen,

huru sä naturliga ting kunde vara någon

till

kan man dock tämligen lugnt

i

»han

förar-

gelse.»

Nu

för tiden

slå sig

ned

torna utan att befara »inackorderingar». Värre är det nog

och

i

sådana icke blott hos lappar utan

lika ofta hos

i

lappkå-

gårdarna,

norrmän och

finnar.

Snyggt klädd lappallmoge församlad vid Utsjoki kyrka. Foto Lauri Hannikainen 1913.

NERVOSITET, HYSTERI

102

NERVOSITET, HYSTERI. om lapparnas hysteri, om man så

Trots några resenärers vitsord viss känslosamhet, nervositet,

slöhet

anses en

som

vill,

ett för

samefolket synnerligen betecknande drag. Vi ha åtskilliga berättelser, frän de äldsta

Genom

lapparnas lättrördhet.

många

Ä

nyare

till

tider,

om

inblandning av finskt blod ha de

i

finländska lappsocknar blivit tryggare, mera flegmatiska.

andra sidan förtjänar det att undersökas,

i

vad mån folklynnet

det nordliga Finland, där lappblod faktiskt flyter

i

befolkningens

i

ådror, bevarat något av det känsliga lapplynnet.

Högström, Linné och

Tornaeus,

om den

som

vilda rädsla,

ström skriver:

»En

del

äldre

flere

skriftställare

ibland bemäktigar sig lapparna.

Lappar blifwa

tala

Hög-

skrämde, at de

lätteligen så

swimma eller hafwa sig som om de mistat wettet: hwilket dock är owist, om det kommer af klenmodighet eller någon annan hastigt

egenskap.

Kyrkorne har det

I

ej

sprungit op, samt begynt slå dem,

som

Af det någon hastigt ropat,

et

har jag sedt en del

i

man

allenast skedt, at

hopen afswinmiade, utan det har ock händt,

eller

suttit

eldkol

sina kojor äfwen således

funnit hela

at en del undertiden

på sidorna

om

dem.

oförmodligt sprakat,

hafwa

sig.

Då

de på

detta sättet blifwa skrämde, pläga de likasom hoppa op, och wäja

om

de hafwa knif

eller

yxa

i

händerna, utan hugga

Jag har sedt dem, som gjort

Om

andra göra. eller

sagt

efter alt besynnerligit,

sig

i

om

sedt

och då det warit öfwer-

de burit sig något oanständigt

at,

emedan de

1500-talet ger Olaus Magnus följande rätt träffande karak-

»Detta folk, som har

sitt

Nordens övermåttan kalla klimat, synes, oaktat det bor

som

med vemod. under

om

alt lika:

av lapparnas nervösa läggning:

hemvist så gott

som de

wetat hwad de gjort.»

ej

Redan på teristik

den närmaste.

någon annan wridit munnen, pekat fingren, dansat

annat sådant, hafwa de gjort

ståndet, frågat,

til

ej

i

en ödemark,

— Dansen

ej

sakna glädje,

tråda de

med

liv

om denna

ock är blandad

och lust och sjunga där-

forna hjältar och jättars lysande bragder

i

fäderneärvda

NERVOSITET, HYSTERI rytmer och

visor.

— Men

övergå de

plötsligt

103

att samfällt snyfta

till

och sucka, därpå följa veklagan, tårar och högljudda tjut, och slutligen

om

störta samtliga

varandra

Detsamma göra

marken.

till

även många av de kringstående, för att deras uppträdande i

överensstämmelse med de dansandes.

begiva sig

till

en behaglig måltid, utan att

sånger som mana

huvud

sin

grund

Dans som

Omsider

till

sorgmodighet.

däri, att

de

ej

ens

utföres under veklagan.

i

må

resa de sig

numera

vara

— och några

låta höra

Denna stämning har över

minsta

mån kunna

efterlikna för-

om

Ur Olaus Magnus Historia

de

nordiska folken.

fädernas lysande handlingar eller vinna berömmelse förvärvat

vid

jungfrudygd överordnades

sådana

eller

tillfällen,

det

den som dessa att

gällt

försvara de betryckta för övervåld, enär

oredliga

numera bedrivas

som när

lik

skydda

genom de

efterlåtenhet sådana nedriga skändligheter

eller ostraffat tillåtas.»

Följande livliga skildring hos Castrén citeras ofta som exempel pa lapparnas plötsligt

nervösa läggning:

fram

tillsammans. slog och

till

en af lappqvinnorna och smällde sina händer hårdt

Straxt rusade qvinnan på

honom som

misshandlade honom förskräckligt.

fortsatt en stund föll

hon åter

»En rysk köpman trädde hastigt och

kom

till

fläktade plötsligt

sig,

en furie,

Sedan hon härmed

hon omkull och hade nu en svår

— en

dermed

ref,

pärs, innan

annan köpman tog fram en näsduk och för

hennes ansigte,

men sprang

i

det-

NERVOSITET, HYSTERI

104

samma

ut ur stugan.

kastade en

andra

slet

i

Helms

Nu

rasade qvinnan från den ena

håret

dem,

i

mycket med denna

Så

litet lig

barn

dräkt,

i

bli

förskräckta, kan urarta ända

engång en lapphustru, som

skall

»En egendom-

fråga:

synnerhet vad kvinnorna beträffar, är deras ner-

vösa retlighet, som när de sinne.

den andra,

o. s. v.»

sysselsätter sig

lighet hos

till

marken, slog en annan, slungade några mot väggen,

till

satt

i

till

van-

en bat och höll ett

famnen, genom den plötsliga anblicken av en något ovan-

som en

ryss bar, blivit så förskräckt, att

En annan gång

sutto några terskiska lappar

net över bord

i

tillsammans

en koja, då plötsligt ett slag

i

vattnet.

hon kastade bar-

som av

en

hammare mot

Lapske Schamaner på 1600-talet. Den ene siar på trolltrumman, den andre ligger på marken hypnotiskt medvetslöshetstillstånd. i

Efter Scheffers Lapponia.

Väggen

lät

höra

sig,

och samtliga lappar störtade

— De svenska skogslapparna

döda.

mer dem,

så rädda, att de

när

bli lätt,

vanmäktiga

falla

man

omkull

golvet säsoni

till

plötsligt eller

skräm-

bära sig

åt,

som om de vore från sina sinnen. — När man pekar på en lappkvinna

med att

fingret eller förnärmar henne, så är

hon

tills

blir vild

hon

blir trött.

tade

i

fall

Utan

ringaste yttre orsak bli

om

dagen.»

sitt

sista

raseri

komma

och bröt sönder sina skidor, fram.

En

kvin-

berättar flere

fattig

kvinna kas-

mjölförråd efter en fridstörare, och en

annan uppskrämdes så av en uppflygande i

många lapska

Thauwon

från Akkala på Kolahalvön.

skrämsel

städse utsatt för faran

och rusar på samt utan uppehåll slår och knuffar en,

nor vanmäktiga flere gånger liknande

man

tjäder, att

vilka

hon råkade

hon behövde

för att

NERVOSITET, HYSTERI

om

mitt arbete »Anteckningar

I

från Enare omtalat några

Den

fall,

lapparna

Og

sig flad

falder slet hen

Foruden

hos lapparna

beskrives

»Nordlands Trompet»:

i

»Han kaster

Finland» har jag även

liknande de ovan anförda.

schamanistiska självsuggestionen

målande av Petter Dass

i

105

i

oppaa Jorden udstrakt Besvimels-Afmagt

rorendes Aande;

al

Men naar han

til

Fortaeller han,

hvor han vidt-vaerendes hen

Har vanket

Livet opkvaegnes igjen,

fremmende Lande.»

i

Dr. Appelgren-Kivalo förmenar, enligt muntligt

meddelande

till

författaren, att lapparnas nervösa läggning vore en utvecklingspro-

dukt av den under århundraden bedrivna schamanistiska kulten.

Dock synes den

icke

förekomma

— hos Asiens schamanistiska

dad

Enligt

Thauwon och

— åtminstone

ej

lika starkt utbil-

folk.

Granit skulle »lappskräcken» vara vanligare

bland de ryska än bland lapparna.

finländska

de

»Rop

och

buller

irritera

ofta

lappkvinnorna

hän,

att

som

där-

uppföra

de

galna.

I

sig

synnerhet

tyckas de ryska lapskorna

vara hysteriskt anlagda.»

Mapparnas lynne finnes något

som

påminner

vildbäckarna

i

deras

om fjäll.

Under fjällflodstid äro dessa obändiga och skummande, senare på

sommaren

bliva

de späka och loja.

Redan över lapparnas flyttningar

är

det,

som

Skoltflickori Madzasjäuri. Foto S. Paulaharju.

NERVOSITET, HYSTERI

1U6

Deniant-Hatt

påpekar,

alltid

något

nervöst.

—

skrikandet visar sig lapparnas nervösa läggning. gläfsa

dem

eller

De

uppstår vanligen

till

hojtandet

I

Så

som

äro också ofta underbart skygga liksom vildrenarna på fjällen.

Nära krönet

nordliga Norge.

i

till

är på färde.

Jag hade en gång tillsammans med några norrmän fjäll

hundarna

fort

Alla huta

ett förskräckligt oljud.

rusa ut för att se vad

och

kring adertonårig lappflicka, tydligen stadd

Jag har sällan

renar.

anlete än

i

Hon

sökande

skrämsel målad

sett större

hennes, då hon fick syn på de

troll)-liknande karlarna.

i

löpte

bestigit ett

oförmodat på en om-

stötte vi

efter förlupna

en människas

i

främmande

stallo (jätte,

väg som en vildrensvaja och

i

skaffade sig märkvärdigt hastigt betäckning av markens ojämnheter.

Laestadius kände bättre än någon annan den lapska natu-

L. L.

ren och visste på vilka strängar han skulle spela för att få deras själar

våld.

sitt

i

Tyvärr använde han

kraftig dosis, så att

i

sina predikningar en alltför

han blev den andliga upphovsmannen

sorgligt ryktbara Koutokeino-upploppet,

män

och lika

mänga lappar

Koutokeino-upploppet

även ha

sin

som kostade

ett

livet.

visar, att lagarna för

tillämpning pa lapparna.

massans psykologi

Ehuru jämförelsevis klenmo-

diga och föga blodtörstiga av naturen kunna de dock sig djärvt och

pa lämpligt

grymt som svultna

skandinavien

ulvar, när de blivit hypnotiserade

eller

säger,

hihhuliternas »fröjd» eller

»liikutuksia»,

på

lapska

gifva ifrån sig högljudda rop samt

halsen

har

läst

om

i

Nordbestår

extas och falla hvar-

flere författare.

»Jag

»liikutuksia», skriver Karl-Erik Forsslund, »och ändå

denna

alldeles otroligt.

fridfulla,

Dessa lugna, glada varelser

mycket jordiska

en infernalisk orgie. Jag hör den dö bort som krog.

i

o. s. v.»

mig det hela

helt förbytta,

råka

hoppa och dansa och

Beskrivningar på »liikutuksia» finnas hos

förefaller

som man

»likkatusak»,

däri, säger biskop Bergqvist, att »ordets åhörare

om

massa bete

i

sätt.

Lästadianernas

andra

det

till

par norr-

Ett rus är det ju också.

Men

idyll

förvandlad

till

ett oredigt sorl från en

sällsamt är och blir det, att just

NERVOSITET, HYSTERI

l(i7

dessa arktiska frilufts- och vandringsfolk ha denna utpräglat ner-

som

vösa och hysteriska konstitution,

nu

detta samfällda,

i

förr bröt ut

i

nåjdernas extas,

med tungomålstalande nära besläktade

reli-

som

Fin-

giösa rus.»

En svensk

biskop,

marken, skildrar sålunda

Då som

klagorop,

de

»Då predikan

väckelsemöte:

ett

hållit

börjat,

på en stund, bröto de äldre kvinnorna ut

som en hund. Då

sträckte fram sin hals och skällde

i

En kvinna

hemskhet övergingo räv- och ulvatjut.

i

till

konfirmationsungdomen de sedvanliga ropen:

hördes först bland Hih! Huh!

en visitationsresa

1(S77 företog

jag sedan före-

brådde dem, att de höllo sina sammankomster som de onda andarna i

sprungo kvinnorna upp med vredesblixtrande ögon och

helvetet,

störtade ut på kyrkogården,- där de

upphävde om möjligt ännu

mera hjärtslitande nödrop.»

De »väckta» måste, menar Knud Rasmussen, om de känna en synder, nödvändigt ge sina hjärtan luft

plötslig sorg över sina

under det att de jämrande och skrikande kasta

skrik och gråt,

i

sig

framstupa på golvet.

Hos samefolket är »gränsen mellan det medvetna och det under-

medvetna svag.

Därför råka de så

väckta yttrar sig att de förlora

De

sönmen.

lätt

i

Det,

extas.

som hos våra

gråt och knäfall, det överväldigar lapparna, så

i

jämvikten och

bli

som människor,

vilka gå och tala

styras då icke längre av viljan utan av känslan.»

i

(Jens

Otterbeck).

Den norske skribenten Welle-Strand, som övervar dikanten

Sä

blir

»En lapp kastar han

stilla igen.

och fradgan står vit

mot varandra.

—

Den

Juniala? sött

store

Nej,

om

sig

ned på golvet och

Det rycker

i

Jumala har ni

kan sill.

stigit in

inte se

rullar runt

i

mig.

i

vild

kroppen som av kramp,

De gula tandstumparna

hans mun.

Det är som han tuggade sten

brännvin och

dör.»

av pre-

Kolehmainens väckelsemöten, skildrar sina intryck pa

följande sätt: extas.

ett

eller

gnissla

grus mellan dem.

Ser ni då inte den store

honom. Ni tänker

Ni gar rakt, käpprätt

in

inte i

den

på annat än på eld,

som

aldrig

NERVOSITET, HYSTERI

108

»Denna heten

våldsamhet

Gud var

åt

hängiven-

i

något,

som

väl

stämde överens med lapparnas hela Dessa förfuskade naturbarn

naturell.

kände behov osmälta

ge luft åt hela

att

religiositet,

som här

sin

och den vildhet,

rent av fordrades, ha de säkert

känt som en välkonmien fortsättning på

gamla förbjudna hedendom,

sin

under

vilken

nåjdernas

trollkonster

hade framkallat dylika obehärskade En

lästadiansk

Enliat

lapp.

Att

något för lappnaturen

tillfälligt,

Knud

skriver

extaser»,

E Welle-Strand.

sådan

en

Rasmussen.

nervositet

icke

utan tvärtom synes ligga

i

är

blodet,

bevisas av flere yttranden hos lappforskarna. Enligt Friis (»Fra Finmarken») ägde redan på 1770-talet en

nande

»Man

av »liikutuksia», rum

religiös väckelse, åtföljd

i

lik-

Koutokeino.

kallade», säger han, »sådana predikanter Tschjuorvok, d.

ropare,

emedan de drogo omkring och ropade fordrade folk

Att

kunna

Elgström nästan

om

bot och bättring.»

över

i

säger,

varenda

anfall

vansinne att

är känt.

varje

»i

ofta

lappgamme

eller

finnes,

lappen är bosatt och lever vid

havet s.

högljutt upp-

nervösa

dessa sia

eller

till

k.

eller

sjön,

en vansinnig, den

gammedåren».

Många lappar skov enligt

eller

lida

epileptiska

anfall,

kommer pa dem

i

som till

syn-

nerhet då de bliva skrämda.

Welle-Strand.

Enligt

E,

Ännu på mycket hos

sig

Linnés

,

f

av vanmakts-

en Gellevarelapps utsago

författaren

Lästadianska lappar.

fl

ä.

tid

hade

de

av vildens rädsla för

KLARSEENDE allting

främmande,

några ritningar

i

gåtfullt, trolskt.

min bok. Han

ned hufvudet och darrade

med munnen, liksom beledsagade i

viste», säger han, »en

»Jag

mössan, neg, lutade

blef rädd, tog af

med händren mot

lapp

bröstet,

mumlade

litet

af största veneration, viljat dånat.»

Aurén omtalar frän

gubben ut

109

18G7 en halvlapp,

sin resa

honom pä färden utför Ivalo gråt, men om orsaken till

känsloutbrott förblefvo

vi

okunnighet.

i

tanken pa att han ansåg oss för

»I valö

Erik»,

som

»Vid afskedet brast

älv.

detta för oss oförklarliga

Måhända upprörde honom då

alltid förlorade,

vi

envisades att

fullborda vår äventyrliga färd.»

KLARSEENDE. /I

Finmarken

finnas», skriver ärkebiskop

Walkendorf, som

jan av IfiOO-talet reste där, »mycket folk, både

som

säga, att de, också

inför

mot

dem återuppståndna.

sin vilja, se

män

i

bör-

och kvinnor,

syner och se döda visa sig

Ett troligt (probabile) tecken på san-

ningen härav är det, att när de se slika ting, så rinna tårarna plötsligt

med

från deras ögon och de skakas (afficiuntur)

Underligt att säga, se de människor,

het.

en plötslig blek-

som ha drunknat

i

havet

långt borta från deras bostad eller blivit dräpta eller döda på annat sätt, visa sig

för

liksom levande för deras åsyn, förrän deras död är känd

någon annan dödlig, och (vad som kunde styrka tron på en så

tvivelaktig sak) åtskilliga människor av detta slag avvika icke

enda punkt löndom.

—

»

sin berättelse,

i

»Deras fantasi, som

botten, kan plötsligt försättas brista deras

en

om

en samt

i

våldsamma svängningar, och då

i

i

i

orgierna.

De kunna

suggere-

den grad, att de icke sky någon-

till

som vanvettiga på

tvingas in

plötsliga

dem

vardagslag är som en uttorkad flod-

i

viljelöst in

av en lekmannapredikant

ting och tjuta vilja

utfrågar

en

svaga moraliska fördämningar,» skriver Welle-Strand.

»De reagera icke utan glida ras

man

när

i

ett

möte.

De

äro

som

barn, vilkas

bestämda banor. Det är naturen där uppe med dess

övergång från polarnatt

naturbarns egendomliga karaktär.

till

midnattssol,

— Deras

som danat dessa

blick bär fågelskyttens

KLARSEENDE

110

men

skärpa,

är pa

samma gång

som om de gingo och

stirrade in

av en

prasslet

fot eller ett blads rasslande ljud.

vänta, att något skall

humbug.

som

vi

i

ett

I

De

stå och

vädra och

L

'

ett

andra reagera mot och stämpla som

—

Gamla Maria Bigga kommer

samma

fortsätter

— »Du

en dag och säger

ex.

t.

till

mig»,

författare.

skall skriva

din syster

till

i

dag. Det blir det sista brev

får från dig.

—

Jag småler,

— Du

Slidder, sladder Maria.

skall skriva

din syster.

till

Jag går nedåt älven för

Men Maria

—

Du

Och jag

mig.

min

att fiska.

I

följer efter.

skall skriva

sätter

kommer

din syster,

till

Hennes uppträdande är

så sällsamt, att det

mig ned och skriver

ett

det nästan hotande. sist

gör intryck på

mycket

alldagligt brev

till

syster.

Det blev det det

se in

hända. — De äro framsynta människorna här

slags trådlös telegrafi,

till

stanna och

Det är liksom kontakt mellan dem och en annan värld,

uppe.

hon

plötsligt

se

Deras vakna sinnen ha uppfångat något,

skogsdunkel.

eller

Det är

Och de

obestämt fjärran.

ett

i

De kunna

mer än andra människor. snår

inåtvänd och drömmande.

sista

hon

fick från mig.

Hon dog dagen

efter det

kommit fram.» Jonas Lies »Den framsynte», som härstammade från en nord-

ländsk släkt sinne, bar

Hans

med lappblod

på

ett sprött

visioner

kommo

i

ådrorna och ärvtligt belastad

nervsystem utan att egentligen vara

på honom under mer

vösa anfall, som kunde resultera chocker.

Ofta bestod varslet

kvinnovålnad, visade

sig,

men

kor visade sig den döde för

sedan hittades. inre blick

eller

att familjens

i

t.

ex.

honom

mindre starka ner-

vanmaktskov

i

i

just

sjuklig.

eller

anspöke,

svåra nerven sorgsen

händelse av drunkningsolyc-

sådan denne såg

ut,

när han

Fjärrskådare se »som ett slags luftspegling för sin

vad som

lägsna platser.

med van-

just

i

De kunna

detta ögonblick försiggår på de mest avsitta

i

ett glatt lag

och så

med

ens bliva

PÅVERKAN AV NATUREN bleka och frånvarande stirra ut

dem

slipper

111

Stundom und-

luften framför sig.

i

utrop som: nu brinner det där och där, nu drunknar

den och den, nu begraves den och den.» Karl-Erik Forsslund hörde talas »förevis»

— lappojke,

»som pa pricken

gömt, vilka vägar det skulle ta och

därom

i

om

drömmen, såg

allt

en framsynt och långsynt

var

visste,

som

allt slikt,

uppenbarelser

Det

tydligt och aldrig tvekade.»

säger han, alldeles säkert vissa människor,

låg

ett villebråd

fick

—

finns,

som ha denna förmåga;

därom äro lapparna ense.

PÅVERKAN AV NATUREN. Lapparna ha haft svårare än många andra från ett naturfolks instinkter,

emedan de

folk att lösgöra sig

hög grad ännu äro

så

i

Det nyck-

barn av den natur som omger dem, miljöpåverkade. fulla, gåtfulla

hos

dem

skulle bero av, att de

ännu äro

så

avhängiga

av naturens lagar.

Engström säger att »lapparna

i

sin

»Resa genom Norrland och Lappland 1834»

äro mörka, knotiga och kantiga, kanske derför att

deras omgifning är sådan, ty huru i

mycket beror

icke derpa, särdeles

psykologiskt hänseende, och af den inre menniskan är den yttre

oftast en skuggbild».

Lapparne,

i

Och, fortsätter han pa

smått, äro bilder,

mig vara

land, det synes

men

tydligt.

De

de sofva gerna, göra helst ingenting;

som fordrar ansträngning.

kärlekens sällhet.»

— de

»Det friska,

ja,

till

och

med

de nästan afsky

Hvad entusiasm

i

sitt allt

fjell-

lynne: arbete,

är det begripa de

finnes», säger Forsslund,

äro ett folk

ej.

med

»samklang med om-

stil.»

omväxlande och energikrävande

nomaden mera

hans umgänge

karrikatyr-bilder, af sitt

äro det

som »Att

ställe:

—

»Hos fjällapparna

ger

annat

dem ha något begrepp om den högre och sublimare

och blott fa af

givningen

ett

ruff

och vidsynthet, vilket

med främmande»,

livet

kommer

skriver Itkonen.

på till

fjället

synes

i

112

PÅVERKAN AV NATUREN

Ren väktare

i

de norska

fjällen.

Foto

förf.

1915.

MEDLfDSAMHET

113

MEDLIDSAMHET. Lapparnas känslosamhet står måhända

i

som

renplageri bland lapparna

Däremot har lappen

Dock

niskan, nämligen

bekymmer

lidande och

mot de

sina hus och

om

Jag vet icke känsla

i

Han hade

Antti.

bland nordfinnarna.

honom däremot

som utan

medmän-

Främlingars

föga.

trifs,

det så

Ja, det gifves

sälja ofta

Ren-Lappar.

mata de dem

på kredit.»

mycket är medlidande som samhörighetsatt

understödja fattiga släktingar.

början av seklet en fattig älvlapp, kallad Menes en stor barnskara

men

intet att sätta

Varje höst överfölls han av lust att skjuta någon

eller

grytan.

i

några av ren-

lapparnas feta renar, som strövade på de närliggande fjällen. regelbundet råkade han fast för fängelse.

Under den

utblottad.

Men

hand just

om

tid

sitt

med

och

fel att

vilka

Acerbi,

Menes Antti

Kittilä totalt

icke hans lapska grannar togo

rosar lapparna, fann under

»ett bevis för att

medkänslan icke

kvinna återsåg

i

henne

till

även

nordliga regio-

i

helt och hållet saknas.»

en av Acerbis roddare en man,

varit frisk och sund,

vilket rörde

stulit renarna.

som ingalunda

ner den sanna

som

tårar;

—

8

En

lapp-

senast hon såg

men nu hade drabbats av

ett slaganfall,

och rörelsen smittade våra resenärer.

>När likkistorna lyfts upp på risslan för att föras ut Lapplynne

i

barnen under mannens vilotid pa »Kittiläs fästning», ofta

besök bland havslapparna

honom

tjuvskytte och fick sitta

Lika

han »kvittrade» där var familjen

det slog aldrig

desamma, från

Till

ett

gif-

gifva åt fattiga fiskare 12 å

betalning, utomdess

lemna det de

som förmår lapparna

Enare levde

1

han icke

sällan ett så bru-

det egna samefolket.

då deras renhjord väl

årligen,

i

man

känsligt hjärta för

fattiga Fiskar-Lapparne.

15 slagtrenar så godt

veckotal

liör till

rör

ex.

t.

ser

om

Jacob Fellman äro »Utsjokis Ren-Lappar mycket

Enligt

som

om hon

som

ömt och

ett

Det är som

vid körsel.

förstode att också djuren ha nerver.

niilda

dock inga-

visar sig

dJLirvänlighet, lappen plågar tvärtom tanklöst sin ren såväl

vid slakt och kastrering

talt

överensstämmelse med

Denna känslosamhet

deras nervösa läggning.

lunda

i

till

kyrko-

MEDLIDSAMHET

114

garden, kastade sig hela klungor av sörjande lappar tvärs över kis-

En gammal kvinna var

torna under höga, förtvivlade skrän.

måste släpa bort henne

redlös av sorg, att hennes son

i

skärpet

så

—

berättar Elgström.

Th.

v.

Westen berättar (1723) om en lapp som

renen efter den andra

till

gudarna

för att

Men då

ning av sin sons livsfarliga sjukdom. beslöt

han

gamla

i

föll

i

den ena

detta icke hjälpte,

Genast när detta beslut var

offra sig själv.

sonen bättre, medan fadern

Redan

offrat

beveka dem med anled-

fattat, blev

en dödlig sjukdom.

exempel på storartad självuppoffring

tider givas

för andras skull.

Isak Fellman anför följande ling:

En

»Äter befrågades

dölia

sitt

foster,

Ingri

honom

Ingri,

anter förr

eller

om

Ifwar rådde henne

effter födzletijden;

Ivar,

till

att

då befrijade

derföre aldeles och togh den saken på sigh allena.»

Lapparna bära

icke sorgdräkt.

icke var inrättat att

Familjen

gammal domstolshand-

Både hon och barnafadern, hennes kusin

bekände.

alldeles

ur en

Ingebor Hans dotter» anklagades för

lappflicka »Pijgan

lönnlagt foster.

fall

Högman

i

hava

»Det är som sorg, och

Kuoschnajärvi, känd för

Foto V. Tanner.

om

detta folk

dock går sorgen dem

sitt kristliga

sinnelag.

FINKÄNSLIGHET djupt

om döden

är, att

demonstrera

vilja

»Lugna,

Fellman:

— högst

flere

i

år,

tager den de mest hålla av.» (Demant-Hatt),

En annan sak ogärna

kunna de vara sinnesförvirrade

hjärtat; ofta

till

115

de

med

stoiskt

mod

Sä

sin sorg för andra.

man kunde

bära prövningen och t.

ex. skriver

Jacob

säga kalla, synas Enare Lapparne

sällan har jag sett barn gråta vid sina föräldrars eller för-

äldrar vid sina barns graf.»

En norsk gosse på

präst och författaren anträffade en gäng en sjuk lapp-

Vi fingo ett bud

fjället.

till

buren sorg än

sett en värdigare

Jag har aldrig

innan gossen dog.

hans fader, som anlände dagen

den gamle fjällappens.

FINKÄNSLIGHET. Demant-Hatt

Fru

finner

nog entusiastiska ord

icke

bort tillägga:

i

det

fall att

man som hon

att

Hon hade dock

lapparnas hjälpsamhet och finkänslighet.

prisa

för

gjort sig

omtyckt bland

dem. »Alltid

om

kan man hos lapparna vara säker på

som

t.

o.

m.

om

de egentligen icke ha

liv

till

Och på

och egendom än

få ställen

i

— de

en fjällapps kåta ute

ha så gott

man i

rörelser

till

ödemarken.

i

allt

från deras stillfärdiga väl

fina konst, utan banalitet och

kunna de med lugn humor

alltid träffa

de riktiga.

Deras

het och intelligens göra nästan alltid ett längre uppehåll till

i

många livlig-

en lapp-

en festlig upplevelse.»

Något mer reserverad är Rode: liga

mera

lugna avbalancerade sinnesjämvikt.

deras

Dessutom förstå de samtalets

kåta

sig

möter man en sådan verklig belevenhet och finhet

umgänget, där finnes harmoni

avpassade

tid

Ingenstädes känner

aldrig överflöd på arbetskraft.

trygg

ord

besked

vägen, och de hjälpa en att finna vägen, när de se att det är

nödvändigt,

i

att fa riktigt

och anspråkslösa, ty då de vid

»Lapparna äro

många

tillfällen

i

grunden höv-

synas vara just

motsatsen, sker detta icke av brist på välvilja, utan av brist på lev-

FINKÄNSLIGHET

116

nadsvett och det

vi

angår honom, att

falla folk

anse för hövlighet. talet, att

i

om

Att fråga

gå

allt

med smutsiga

som

på

fötter

rent golv, att tränga sig på folk och uppehålla dem,

till

icke ett

sådana

oskickligheter gör sig lappen varje dag skyldig.»

»Men», påpekar Demant-Hatt, »trots lapparnas utpräglade sinne för det humoristiska,

man

behöver

aldrig ängslas för att bliva ut-

om man kommer att på ett komiskt sätt försynda sig mot kåtaskick. Jag kommer hela mitt liv att minnas den reprimande jag fick av Sara, då jag engång kom att skratta åt en herremans totala skrattad,

på färdighet att röra

brist

sig

i

kåtan:

— Du

som

främling, vad skall han tänka, han

skratta åt en

får icke

ju icke förstår vårt språk.

Detta är kultur, lapparnas egen kultur.» Ett gott betyg för belevenhet och god ton är också följande

yttrande av

maten,

samma

om han

författare:

»En lapp griper

aldrig så länge har varit utan föda,

lugna balance, äter långsamt och

han

helig och

aldrig begärligt efter

otillgänglig

konversation av någon

.

art,

.

.

i

tysthet, och

han bevarar

medan han

han plågas varken med frågor

även

om han

sitter inne

med

sin

äter är eller

aldrig så

intressanta upplysningar och de närvarande pinas av nyfikenhet.»

Ernst folket».

Lampén A.

Aspelin beskriver sin

naturen ovanligt

lapska tjänarinna

nästan förnäm varelse».

fin, ja

»Kommer Nu skall du

skriver:

—

karakteriserar lapparna såsom »det finkänsliga

jag in eller ni

till

lappar

eller

rätt tid,

men

vill

av

Pastor Stockfleth

mig och jag

säger:

ännu mera aktningsfulla än

Emellanåt förstå de icke att avlägsna

jag behöver då blott säga:

jag sova, nu

vill

till

»en

vara skolmästare och jag skall vara skol-

barn, då småle och skratta de och äro förr och tacka, när de gå.

dessa

som

— Nu

sig

i

är jag trött, eller nu

jag spisa, så skynda de strax ut

med

synbarlig

ängslan över att ha plågat mig för länge.»

Jacob Fellman fäste sina

gamla sånger

för

sig vid, att

honom,

»alltid

dan han fann dem vara så syndiga,

en av de lappar, som »jojkade»

utelemnade förbannelser, emeatt

han icke velat

ehuru han,» som Fellman trodde, »det oaktadt hade väl förvarade.»

lära sig

dem

i

dem

minnet

TILLGIVENHET, LAGLYDNAD, LOJALITET Anders Jämte omtalar, att en svensk sydlapp, som töcknat efteråt

tillstånd

lekmannapredikant

en

stört

med posten sände honom

med ovan hand

117

i

något om-

under

predikan,

par fina lappskor, samt ett

ett

skrivet brev:

— Förlåt att jag störde

ditt föredrag!

TILLGIVENHET, LAGLYDNAD, LOJALITET. om Kemilapparna:

Alanus skriver är UK}9

myket hedersampt emot

sina lärare; när the

möta dhe dem wäll pä sex

hws

ifrån sina

»Thetta folcket är och

wänta

sina Predikanter,

Mijl ifrån Byen, liggia och offta

Skogen

i

Otta dagars tijdh them förwäntandes hafwa sam-

i

mastädes Eldh för sigh.»

Nästan två hundra ar senare ger Jacob

samma

Fellman

»Jag känner ingen befolkning

trakt följande vitsord:

den, hvilken jag så högaktar för dess rena seder,

förenar en sann Gudsfruktan och laglydnad nästan, regering och fosterland.

afund och

illvilja

ej

»Man kan

Förmän och Lärare

sine

Jag har

flere resor

som Enarebon. Han

med

kärlek

till

Gud,

Det är en befolkning, hos hvilken »

Fellmans, högst berömliga vitsord

i

om dem,

annat säga

ej all

i

Nor-

i

äro kända, än mindre vunnit burskap.

Högström instämmer hörsamhet:

lapparna

skyldig lydno och undergifwenhet

förmärkt, at då

man

om

än att de bewisa

welat rådgöra

—

med dem om

några nya anstalter och inrättningar hos dem, hafwa de beropat sig

på de äldsta

omdöme om

alt,

i

sit folk,

och

som de

hollit

hollit före

wara skickelige

at fälla

oanständigt at tala förr än de.»

»De hysa mycken högaktning och kärlek för de Svenske och för Svenska

Regeringen»,

säger

Göran Wahlenberg.

»Konung och

fädernesland äro de varmt tillgifna» skriver biskop Bergqvist.

kan tala des

i

om

överheten

med

större

vördnad än lapparna.

hela Finland hade kejsar Nikolai

II

mera

tillitsfulla

Ingen

Ingenstä-

och under-

dåniga undersåtar än bland dessa lappar.

Vid Unionsbrottet 1905 reste jag tillsammans

med några

lands-

TILLGIVENHET, LAGLYDNAD, LOJALITET

118

män

över Riksgränsen station

sommaren uppehöllo sig litet

oss,

människor och kunde göra

de svenska lapparna, vilka under

norska kusten.

sig vid

misstrogna mot

till

men då

vi

början förhöllo de

1

behandlade dem som likvärda

oss förstadda

språkligt avseende, fat-

i

bekymmer

tade de snart förtroende för oss samt uttalade sina

»norrmännens

— Hjälper — Ser männen, vi få

mot Norge? frågade

ni finländare oss, "om det blir krig

äro inga soldater,

sa skola vi

men om kungen

nog tjänstgöra som bärare och vägvisare, blott

förtroende

man

norske prästen

i

de flesta

Detta skulle

och havslapparna.»

fjäll-

svenska lapparna.

gälla de

W.

A. Wexels,

som verkade

muntert och, när man vet

att taga det

gemyt, som visserligen ofta

fyndighet sig icke

i

tal

i

slår

särskild grad

över

i

för c:a hun-

Det har

ett lätt,

sättet, ett böjligt

lättsinne

och ostadighet,

synnerhet hos fjällapparna, är förenat

med

en viss

och handling; av naturen förnöjsamt, bekymrar det

medan

sinne öppet för undervisning,

meddelanden kan

naturligt

kan

lappfolket finnes en

på rätta

mycket om den kommande dagen;

sin ära, vet det

i

Finmarken

i

»Hos

blandning av mannens och barnets egenskaper.

dock,

fall

En något annan uppfattning synes den

dra år sedan, ha hyst, ty han skriver:

men som

samma

De äro även uppriktigare, pålitligare och vida älsk-

deras.

till

mildare yttre än

ett

icke dessas självständiga karaktär, sätta

andras rättskaffenhet, som

till

värdare än

som ha

att »fiskarlapparna,

men

fjällapparna,

ett

de.

straffa norr-

vill

vara med.

Helms menar,

sätta

mot den gode och huldrike konungen».

fräckhet

ni vi

över

slå

dock

över

till

ofta, att

religiöst

dess mottaglighet för andras

lättrogenhet;

inom

sinnelag,

lätt tillgängligt står dess

i

hög grad månt om

sig dölja sårad stolthet.

som

i

synnerhet utmärker

Det har fjällfin-

nen med hans djupare känslor och mera tänkande ande.»

Det är emellertid icke ställa högst, ty

lätt att få

han skriver på

äro gladare och livligare

till

ett

reda på, vilka lappar Helms

annat

slutligen,

som

i

lätt

vill

att »havslapparna

karaktären än övriga lappar;

öppna och omisstänksamma och fatta Aurén

ställe,

vänskap

de äro

för andra».

en läng följd av år arbetade

i

Finlands

TILLGIVENHET, LAGLYDNAD, LOJALITET lappmark med lapska hantlangare, kom »Vinner

man

till

119

följande

erfarenhet:

lappens förtroende, hviiket vinnes framför

de mest högsinnade uppoffringar för en. stor

människokännare

skygghet;

man

och

man måste

skall

nets fullaste

mest finna, att han sluter

i

punkter

vi

komma

Solem

skriver:

sig

till

en

med

tillika

det goda bar-

ihåg, att samefolket föga förstår sig sig efter.

folkmedvetandet lever rättsföreställningar, som skilja sig från

den

Den norske

»En djupare gående undersökning

officiella rätten.

uppfattningar inrättar lappen eller

men

vara

honom med öppen godhet

på de lagar och förordningar de skola rätta

att det

ej

till

tillit.»

Och dock skola

juristen Erik

villig

— — Man behöfver

för att finna hos lappen barnslighet

därför behandla

genom

allt

ådagalagd rättrådighet och vänligt bemötande, sa är han

sig;

Och

i

avgörande

efter dessa rätts-

han frågar icke

efter

de lärda säga.»

Utsjoki-släkten Hellander är känd för sin laglydnad.

Foto H. Rancken.

visar,

vad lagen

FÖRHÅLLANDE

120

TILL BOFASTA

FÖRHÅLLANDE TILL BOFASTA. Detta är

dessutom olika i

i

lund

som

ett bevis

dem emellan än Wik-

på närmare frändskap

gnisslar det betydligt, i

ömsesidig trevnad, vilket kanske kunde fa

till

Men

låta oss tro på.

vill

och de

Bäst gå, synes det mig, finnarnas och lap-

och vid kusten.

fjället

volym.

hel

de fyra riken, inom vilka lappar bo, och

i

nord och syd, olika hos de skilda stammarna, olika

parnas lynnen ihop tolkas

varom man kunde skriva en

kapitel,

ett

Förhållandet är olika

Norge,

i

synnerhet

i

synnerhet

i

i

Troms

fylke

förhållandet mellan lapparna

i

dalarna inflyttade sydnorska bönderna,

medan den »sedan

Arilds tid» här bosatta norska kustbefolkningen bättre synes för-

dem.

stå lapparna och de

Laestadius karakteriserar pa sin

P.

lappmarken sålunda: någorlunda på lika andra;

men

blir

Arieplog

»I

fot,

umgås

väl

och den ena anser

det fråga

om

förhållandet

tid

i

Svenska

Lappar och Svenskar

sig just ej

formera än den

giftermål, då är det en helt

annan

Det är alldeles omöjligt, att en Lapp, sa länge han förblifver

sak.

Lapp, kan fa en Svensk gare, sa håller det

och äfven

flicka,

om han

Folkstammarne synas

nog hardt ända.

skarpt atskiljda, att det

till

med

och

nybyg-

blir

tyckes vara motbjudande att förena

sig.»

Anders Jämtes »Kulturskildring från Härjedalen» ansågs på tid

och

synnerligen väl måla den för i

'M)

begagnade

i

den utomeuropeiska kolonisationens

fullt

dem

rande intresse,

en lägre stående

men som

i

samma till

rik-

med medvetet ras,

man med

historia.

trakter pa

föl-

de bofasta är gott,

som jämlikar av dessa

de icke behandla lapparna i

tillstånd

»Även då lapparnas förhallande

betraktas de likväl aldrig

ständigt

Ett

rådde då mellan svenskar och lappar, och de förra

Wiklund beskriver nu rådande sätt:

sin

sedan där uppe radande

av likadana metoder mot lapparna, som

sig

om

fasa läst

om

iO år

tidningspressen mycket omskrivna »kulturkampen».

tigt krigstillstånd

jande

—

så

den physiska naturen

för

senare.

Även

förakt, se de dock

som nog uppväcker deras und-

icke så ofta inger

dem några

känslor

FÖRHÅLLANDE

TILL BOFASTA

av högaktning och erkännande.

I

121

aUmänhet pläga dock lapparna

mötas med vänskap och förtroende av de bönder, som bo vid deras

Lapparna

flyttningsvägar.

a sin sida hysa vanligen allt annat än

högaktning för bönderna, så vida de icke rönt några särskilda bevis på vänskap från deras sida; på

sä

i

fall

sin erkänsla

och annat sätt.»

ett

inom Norge ha förhållandena och

dock gärna

visa de

varit avsevärt olika

i

Troms

fylke

Finmarken, beroende på att en myckenhet främmande lappar

i

om sommaren

uppehållit sig

i

den förstnämnda trakten, medan den

senare sett nästan uteslutande egna lappar inom sina landamären.

Under min

vistelse

i

Troms

fylke åren 1914

hållandena mellan lappar och bofasta

Min verksamhet

liska.

mycket

om

1.')

fann jag, att för-

allmänhet icke voro idea-

båda hållen

gjorde att jag från

fick

— ty lappen är frimodig, om det så vore själva — norrmännen, på närvaro så åtminstone skygga

icke precis rädda

kungens

höra

Lapparna voro,

ord än vanliga resande.

uppriktiga

fler

i

—

i

för

grund av de städse lurande farorna för

s.

takst eller böter för ren-

k.

betning på de betesmarker bönderna efter det de koloniserat en dal

som

börjat betrakta

lapparna

desvis sådana

som på grund av

ifall

en

annan ren förlöpte

eller

till

några enskilda bofasta stodo

o.

sig in

sågo

dyl.

Som

fattning

av

lapparnas

Den

dalbefolkningen.

sedan urminnes där.

Den senare

dalen och par,

tid

i

rättigheter

bott

i

fall

i

ment, som

sin

till

stor del var

fördriva.

sitt

hemma

upp-

som norrmän

land igen

i

Österlap-

De sågo ned på

lap-

eller rent

(sic!)

nere

om

barndom knappast hört

man gärna kunde till

i

nordlandet och således hade hemortsrätt

önskvärt

resa

synner-

1

de hårda och

den norska kust- och

mellan

ett lägre, icke

— jMå de

fingrarna,

sagt rådde betydlig differens

hyllade satsen Norge för norrmännen.

parna som på

mycket

förra visste, att lappar likaväl

åter, vilken

många

genom

på olovligt område.

het de lapska barnen fruktade synbarligen

stränga norska bönderna.

Dessa voro företrä-

diverse förmaner, såsom lapphan-

arrenden

direkta

turistbesök,

del,

Endast

sina.

mera vänskapligt förhållande.

ett

i

av

talas

fientligt folkele-

hörde jag engång yttras.

FÖRHALLANDE

122

Särskilt

hätska visade

Det

lärare.

föreföll

TILL BOFASTA

några »söndenifra» komne folkskol-

sig

nästan att föreligga en

mot lapparna, ty da man tog mig allmänhet skarpare än då

Även mot

Havslappar

i

vissa

man

upparbetad stämning

norrman, voro omdömena

i

tog mig för en främling.

av de bofasta lapparna hyste flyttlapparna

Lyngen, vilkas intressen renlapparnas.

De voro

misstroende.

för

i

Foto

avseenden

llere

icke att lita på

slå

i

strid

med

1915.

förf.

i

nationella spörsmål och

tjuvsköto ofta flyttlapparnas renar.

Huruvida förhållandena lagen

trätt

i

kraft,

blivit bättre efter det

känner jag

icke,

men

den nya renbetes-

fruktar att så ingalunda

är fallet. I

Finmarken råder

lan de

ett

betydligt

hjärtligare

förhållande

mel-

båda nationaliteterna, som draga nytta av varandra. Där

uppträder också som förmedlande element en

talrik

kvänsk (=finsk)

FÖRHALLANDE TILL BOFASTA Bkuid finniarksnorriiiännen

hefolkning.

finnas'

123

och ha

langa tider

i

funnits utpräglade lappvänner, särskilt bland prästerskapet.

den

är, att

het

för

Följ-

lapparna där merendels hysa aktning och visa tillgiven-

norrmännen.

intuitiv

förmåga

känslor

mot honom

— Lappen

har nämligen, liksom

ögonblickligen

att

eller

se,

om man

Dock ingalunda

motsatsen.

barnet,

hyser

en

vänliga

så att förstå att

han särdeles skulle uppskatta den jolmiga lappvänlighet som kom-

mer

till

synes på flere svenska turistorter.

Jag vet icke huru starkt vetenskapligt grundad den

som

Jonas Lie uttalar

släkt det

att

som

denna

i

»Den fremsynte»,

är,

en infödd nordländsk

»i

droppar lappblod», men jag tror

oftast finnes några

lära har rätt

att

teori

många bekännare bland de andligen

högt-

stående nordländingarna.

Jonas Lie söker stöd för

om

sin åsikt

i

följande: »När det

sagan heter

i

de förnämsta bondesläkterna på Helgeland, att de härstamma

från halvtroll eller bergkungar, betecknar detta blott lapsk här-

Våra kungaätter hade lapsk härkomst, och Fin var

stamning.

välklingande förnanm buret av landets bästa män,

— Harald Hårfager och Erik Blodyxa — Den mystiska, sinnligt dragande makt,

nesen

gifte

den

in

i

föga anar, att

till-

norrmannen och den snabbtänkte,

mången norrmans

i

dag står på skidor och sjunger

som

sinne,

han har samband med detta

sin

i

mande

folk,

skap

regel tala en begriplig finska.

emedan de

såväl inom landet

rasförnämhet nu

folk.»

Inom Finlands landamären betraktas lapparna

i

man

av naturmystik uppfyllde men karaktärssvagare, under-

tryckte lappen, vars natur ännu

molltoner

med Lapp-

tiderna mellan dessa två olikartade folkelement,

sinnet större och lugnare

i

fantasirike,

sig

ett

Fin Ar-

allmän national-

skrivit dessa, var blott det erotiska uttrycket för en

genom

ex.

som

flickor.

förbindelse

t.

som

i

icke

som

ett

främ-

dess närmaste grann-

Men härigenom

är å andra

sidan faran för att lapparna helt och hållet skola denationaliseras större

i

Finland än

i

övriga länder, där lappar bo.

märkes redan en tydlig förskjutning

i

På

flere orter

språkligt avseende

kans förmån och på lapskans bekostnad.

fins-

till

Lapparna hysa

i

all-

FÖRHALLANDE

124

mänhet förtroende

om

säga

för de

TILL BOFASTA

bofasta finnarna, vilket

man

icke

kan

deras känslor gentemot de lösa, finska arbetarskarorna.

»Suomen jätkä» (= en spydigheter sägas

finsk rallare) är ett gängse

om

rallarna,

öknamn.

men också många

bittra

Många uttryck

fällas.

—

»Suomen jätkä»

väg rakt fram och

Skolter

i

i

är lik fjällänuneln,

sin

dumdristighet kastar

Mazasjäyri

i

södra Petsamo.

— »Suomen jätkä» har blott vin,

mal

tre

i

sig fast

i

sin

forsen, eller:

Foto H. Roivainen.

livet:

att

konmia

at

brämi-

tobak och våra döttrar.

Många

i

Lappland bosatta herremän ha däremot varit mycket

omtyckta av lapparna. En svärson Niila vid

namn

något upplivad

Kitti

Hannu

sig

till

den tidigare omtalade Salkko

Pikku Hannu försökte engång

eller

truga en

med hans

vara bra att ha en ämbetsman ett

till

sinnesförfattning

jägmästare att gifta

pa

som övermodigt går

i

mycket populär

dotter, ty, sade han, det skulle

måg: »skriver du sedan några ord

papper åt mig, får jag vad jag

förhindra de bofasta att trakassera

tade renbetningsskador.

ung,

vill»,

honom

därmed åsyftande

att

för alla möjliga uppdik-

FÖRHÅLLANDE

TILL BOFASTA

125

På Kolahalvön spela skoltlapparna en gansl
man måste

fördraga.

I

fjället

i

roll

som en

kusttrakterna,

och

relikt,

däremot är skolten ännu

herre,

där han icke undanträngts av de först för ett par decennier sedan

invandrade syrjänerna. sin nationalitet går

Utan

att

ha den ringaste uppfattning

hans diktan och traktan ut på att sköta

sig

Malangslappar samlade vid Balsijordens strand väntan på lägenhet till förlovade sommarbetesland, varifrån de numera äro utestängda. Foto förf. 1915. i

sitt

i

fred och att

ackommodera

sig efter

»höga överheten»

lappen är skygg och ödmjuk», säger pastor F. E. Trots olikheten råder inom Sverige

och deras behov. kvinnor,

som

sitt

»skolt-

Lilja.

ras och läggning mellan svenskar och lappar,

i

i

allmänhet en sund uppfattning

Detta tack vare

satt sig in

i

ett

välmenande

nit att

om

antal behjärtade

lappfrågan och

densamma. Men där finnes också mycket cerat ehuru

—

om och

med

män

och

kraft uttalat sig

»lappgråteri»

omvända lappar

lapparna

till

i

med malpla-

olika religiösa

RELIGIOSITET

126

Man

sekter, politiska fraktioner o. dyl.

med

lapparna vara

att anse

envisas ännu här och där

Hedendomen

hälften hedningar.

till

skulle passa de skinnklädda så väl.

RELIGIOSITET. I

samband med lapparnas känslosamhet Det är

ning.

propaganda

alldeles felaktigt, när folk

för religiös

i

verksamhet bland dem utmålar lapparna

som okunniga hedningar. Tvärtom finna

slutet

vi, att

mot det

äldsta tider hade en utpräglad håg

— Sägnen

står deras religiösa lägg-

akt och mening att driva

berättar, att en lappkvinna,

av 1300-talet och hört något

om

Margareta, som levde

kristendomen, begett

munk, som kunde predika

vandring för att söka en kristen

Sverige och halva Norge» fann hon den lämplige

Han

henne upp

följde

till

kyrkan och

bommade

i

Torneä

P. J.

arma

folcket!

folck,

kommo

mannen

till

munken

i

mitt under det

Pipping skriver 1745 »Herren

hwilket för sin goda

domen, och gudaktige lefwerne, nu nerligit

för hen-

för dörrar och gluggar, tände eld

om Kemilapparna:

Malmerfeldt

hielp thet

på

på

den kristne prästen och lapparna brinna inne.»

lät

Borgmästaren O.

sig

i

Arvidsjaur. Där byggdes sedan en

kyrka vid Kasker, »men birkarlarna gudstjänsten pågick,

i

Efter att ha vandrat »genom hela

nes samebröder och -systrar.

Toste.

samefolket redan

översinnliga.

och uppå thet,

sielfwa Skrifften säger, at

till

lagman

Then Alsmäcktige

Kunskap

utj Christen-

för tiden bör hållas för et besyn-

med godt samwete

Gudz ande

förtydes,

hwad

skal hwila utj Norden.»

Men att också en annan åsikt var företrädd pä denna tid finner »desse invånare man av följande yttrande av Carl Sadelin 1740: (fiäl

Laparne) tyckes merendels mindre wara grundade

m.en och följackteligen

mäckta obelefwade,

til

i

Christendo-

större delen, hwilken

Egenskap förökas, igenom öfwerflödigt bränewins supande, marknadztiderne,

om

wintern,

som swårligen hemmas kan, på

wanligt warit, hos et så flycktigt Folkslag.»

sätt

som

RELIGIOSITET Wegelius

Heiir.

reste

säger

om

här, måste

Kemi-lappar det

dem man

vackra och berömliga seder, samblingar

Om

efterletar.

andra odygder hör

berättelse

sin

i

tjufveri,

man ganska

127

av år 1751:

fåfängt

som

»alle

många

at de hafva

tillstå,

de masta landsför-

i

hordom,

och

lättfärdighet

sällan; de äro flitige och hålla sina

böner morgon och afton: när de äro

i

skogen vid sina djur och

fisk-

fängen, hafva de mästedels sina Psalmböcker, Catecheser och andra

med

anderika betrachtelser

och informera där sina barn;

sig,

i

den offentliga gudstjänsten äro de mycket andächtige, under Guds

Och

ords predikande stå de mästedels. lättare; att bibehålla

exempel

af

goda

dem

skulle

vid deras goda seder,

man hafva mycket om icke deras onda

höga och lägre gjorde så kraftigt förhinder emot det

»

Med anledning av Berättelse,

G. Tuderus' år 1773 utgivna skrift:

genom hvad

tillfälle

Kittka och Maanselkä Lappars

i

»En kort

Sodankylä, Sombio, Kuolajerfvi,

Kiemi Lappmark, Afgudadyrkan,

Vidskeppelse och skrymtaktige Gudstjenst, och hvaruti den består, är vorden uppenbar, och huru de äro sedermera

»Kan man då med

vordne», skriver Isak Fellman: att

de människor,

ort

önskade

om

till

Gud omvände

verkligt fog påstå,

hvilka sådana vitsord gåfvos och

som

sin

till

få egen präst och egen kyrka, voro sina präster förföl-

jande vilda hedningar?»

För att höra utländska resenärers

mannen Matthew Consetts gionen angår, så tror jag lära;

dock märker man

i

skrift

i

visst, att

omdöme

citera vi ur engels-

av 1700-talet:

slutet

»Vad

reli-

lapparna ännu hava mycket att

detta avseende spår av framsteg.

De

s.

k.

fjällapparna hava ännu icke glömt sina gamla hedniska tänkesätt,

huru mycket än svenskarne bemödat bland

dem

sig att

införa kristendomen

.»

Visserligen skriver den ständigt gnatande Acerbi: aldrig det ringaste tecken

dem,

vi sågo

dem

till

upp.»

religiöst intresse eller gudstjänst

aldrig förrätta en bön,

spisa eller när de lade sig

Före lästadianismens

»Vi upptäckte

till

tid

ro eller

hos

varken då de satte sig att

om

morgonen, när de stodo

var helt säkert religiositeten ganska

RELIGIOSITET

128

grund hos detta

men

folk,

sä alldeles pä australnegrernas

ståndpunkt

stodo de väl ända icke.

mycket senare än Acerbi

Icke särdeles

skapsman, som

särskilt blivit prisad för sina vederhäftiga uppgifter,

Om folket

nämligen Göran Wahlenberg. de sällan

se sin Pastor, äro

i

Enare skriver han: »Ehuru

de dock mycket gudfruktige; och samlas

hvar Söndag mangrant på vissa ställen

dem

annan veten-

reste här en

socknen, der någon ibland

i

ansedd person förrättar bönen.»

Jacob Fellman, som måhända

just

hade

mänhet en djup känsla I

med

de av

»Lapparna hafva

Acerbi klandrade lapparnas barn skriver:

fallne.

att göra

all-

i

För svordomar äro de

för religionen.

ej

brukas »Kumpi» (varg), »paha hägga» (ond ande),

stället

»päna» (hund)

och

gudsfruktan är

ett

de ock utmärka

»huodno»

religiositet

och

framstående drag hos Enarelapparne, hvarföre

genom

sig

»Svårligen torde

Varm

(usling).,

i

kärlek för ordning och rena seder.»

verlden ett bättre normadfolk finnas än detta»,

skriver den utmärkte kännaren av de svenska lapparna P. Laesta-

»Deras okonstlade välvillja

dius:

i

nomadens vanliga

gästfrihet och

deras religiösa väsende har gjort på mig det djupaste intryck

Under färden pa båtarna sutto några och

medan de andra

rodde.

ingen öfverlastad

med

läste eller sjöngo psalmer,

Under hela den långa högtiden såg jag

starka drycker, då deremot fjell-Lappen vid

högtiderna nästan aldrig är att träffa nykter.» Enligt

nämnde

författare hade vite utsatts för förfallolöst ute-

blivande från bönedagsgudstjänsten »den ena

ombud. tillfälle

ej

sällan leger

Den legande

den andra

i

Arieplog.

att fara

är då vanligen en rik

Därav

såsom

sitt

man, som

gerna har

»Religiös är lappen

förefaller Granits uttalande:

snarare motsatsen, och än mindre är han vidskeplig.

ämne yårt läger var alltid mar och deras vidskepelse.» i

denne författare i

bönedags-

att fara ifrån sin rehnhjord.»

Egendomligt

gått

ej

följde, att

folkskola.

eller

med man ej

lapparnas skämt

Kanske

ville

ej,

Ett stående

finnarnas drömblotta sig inför

också dömer han efter utsago av pojkar som

RELIGIOSITET

kommer

Elgströiii

sanningen

kanske

mast

»Lapparna

när-

yttrande:

sitt

i

129

äro

alltid

mest religiösa de första

dagarna efter

ett

böne-

Att de emellertid

möte.

kunna släppa Barrabam fick jag veta

lös

konstnär,

som berättade,

att lappar fest>>

hos

på en

»atelje-

honom

jojkat,

gjort konster

och

av en

i

högljutt

en trapets förklarat,

voro rädda för

att de ej

Lapparna

någonting.

äro barn, jag är säker på

Niiko Kuhmunen, »en sympatisk och

uppförande

deras

att

mal lapp».

gam-

fin

Enligt teckning av Ossian

Elgström.

rättar sig efter omgiv-

ning och inflytande.»

Knappast karakteristisk

som

skulle

ha skonat

låter Järventaus' berättelse

sin ärkefiende vargen,

om

en lapp

ihågkommande

skrif-

tens ord, att ulvar skola beta bland fåren.

Demant-Hatt har under följande

uppfattning:

varandra

med

sin

vistelse bland

»De äro djupt

en finhet och hjälpsamhet,

fund;

men

Ha de

fattige inga dragrenar, låna de

delar den

religiösa

som

lappar

kommit

och de umgås

icke finnes

i

till

med

vårt sam-

någotslags känslopjunk känna de naturligtvis icke

förmögnare

sin

kåta

av de

rika,

med dem, och

till.

ha de ingen kåta,

det händer aldrig, att

deickekunnaförlikas. Sladderom familjemedlemmarnaföraktasdjupt och förekommer därför icke. skrift

»Ropande

röster

i

— Kyrkoherden

Edqvist berättar

om

rentjuv,

ödemarken»

väckt och började betala tillbaka blev utfattig. Frågade Lapplynne

—

9

allt

en

gammal

vad han

stulit, tills

man honom, huru han hade

det,

i

sin

som blev han själv

svarade han:

BARNSLIGHET

130

—

Nu ha min

med Gud och

hustru och jag fred

vete; det är bättre än alla renar

i

sam-

ett gott

världen.

BARNSLIGHET. Såsom redan Högström, den milde Stockfleth och

»Som en allmän karaktäristik

många kännare av lapparna synas vara

man kan

gärna säga både

i

nog det kan

tror jag

religionen; där

till

sinnelag.

vad

gälla,

ense om, att de

mycket,

i

gott och ont, stå på barnets ståndpunkt.

minst deras förhål-

Detta gäller beträffande de rena lapparna icke lande

andra

flere

påpekat, finnes hos lapparna mycket av barnets lättrörda

känslomomentet hos dem är dominerande,

över det intellektuella och det etiska», skriver Kr. Nissen, vilken

innan han blev reninspektör, länge verkade som sogneprest

Karas-

i

jok.

Länsman Moberg oordnat

till

Utsjoki berättade mig, att det går mycket

i

vid lapparnas kommunalstämmor. Alla prata cch skrika

på en gång samt byta ideligen att följa

med

förhandlingarna.

Han fann

platser.

Men

det

själva äro de belåtna

som

ningen och tyckas få ett samlat intryck av det

En ganska

— En åt

vägen

i

ett

ligen

föredrag 1917.

lappkvinna hade förlorat en silkesduk och lovade 2 mark

gått,

till

ord-

i

den som fann den.

kvinnan

med

förhandlats.

stor barnslighet hos lapparna röjer sig också följande

Auer

berättelse av

mycket svårt

Auer och lappen Salkko

skulle gå

och beslöto att spana efter duken.

Auer:

Ifall

du finner duken, dela

samma väg

Salkko sade under

vi väl belöningen.

Slut-

upptäckte Auer duken på långt avstånd. Han föreslog Salkko

att söka

den

ligen fann

sporde

i

i

den riktning där han visste att duken fanns, och

Salkko det förlorade föremålet.

detsamma med

kunde utpeka riktningen

mörknad min: för

Han

mig? Först då Auer försäkrade

kunde

men

— Inte såg du duken, då du

bara anade att den låg åt ifrågavarande från förskräckelsen och

blev överlycklig,

slut-

håll,

hämtade

fullt njuta sin lycka.

sig

att

han

Salkko

BARNSLIGHET

131

Acerbi omtalar, att en av hans lapska följeslagare länge var

När han återfanns be-

försvunnen under en vandring över

ett fjäll.

rättade han, »att han hade

utomordentligt vackert moln pa

något avstånd och gått tigt

noga få veta vad

i

riktning

ett

Så stor naivitet kan

sett ett

mot detsamma

moln egentligen var

man dock knappast

engäng

för slag.

tillskriva dessa

rik-

»

i

naturen

uppfattningen måste uppen-

hemmastadda människor;

synnerligen

för att

barligen bero på något missförstånd från vår resenärs sida.

Enontekis-lappar, (Förf.

Däremot

sorglösa och glada oaktat ständig fara hotar renhjordarna.

som

måttstock).

som

är det riktigt

strax förstår är för

Foto E.

honom

v.

W. Suomalainen

1905.

»Det lappen icke

Diiben säger:

Sannoliktgifva äfven de

ett under.

stora och ödsliga naturomgifningarna en mystisk stämning.»

Många anteckningar ha naturfolk.

Högström, sig sjelf;

»I

gjorts

om

en naiv uppfattning hos detta

Lule-Lapmark har jag funnit en

»att de welat inbilla

utan när han

blir

mig det

gammal,

slår

Ty, huru skal den kunna dö, säja de,

del så kloka», skriver

aldrig

någon häst dör utaf

Swenska

som Gud

folket ihjäl ej

honom.

har skapat?»

132

Auer berättar

— .

LEKFULLHET

'

Känner du

Då han

dåligt att

—

Är

människor

alla

Helsingfors?

i

honom och menade

nekade, sågo de ned på

ej

mycket naiva.

att deras frågor voro

känna

folket

att det var

egen by,

i

som

det tusen människor,

blivit

dräpta

i

kriget? spörjer

lappkvinnan Maria Bigga en dag Welle-Strand, då hon ånyo bragt världskriget på

— Mer än stilla.

tal.

— Tre miljoner, — Det är

—

Nu

Hennes förstånd

tre miljoner, Maria, svarar förf.

Den gamla hjärnan kan

fler

ljuger

huru många är det? undrar hon.

människor än det finns du

hela Norge.

i

mig, svarar hon harmsen och går

för

»Nog kan man ibland tycka

lapparna äro

att

kroppsligen småväxt folk, dessa fjälldvärgar

med

vidder omkring

men

sig,

väldiga stämningen omkring

och så förefalla de

står

icke fatta ett så högt tal.

ej

inom

ej

sig,

i

sin

makt

eller

liksom

tomtedräkt

—

Känna de något av den

sig.

så tycks det vara

ha behov

att

sin väg.

ett andligen

mindre medvetet,

att ge det uttryck»,

skriver Karl-Erik Forsslund.

»Men om man stundom finner dem en smula trånga och krympta», fortsätter han, pietismens skuld

— och

beundran och tycker

Denna

hållning,

»så är det väl

till

stor del barnatrons och

man

sig

minst lika ofta fylld av

sa

sig

känner

ha kommit

denna säkerhet

i

härravälde över muskler och sinnen

näma ligt

ett

till

alla

rentav kungligt

rörelser

— denna

vetat och

—

allt visar,

ej vill

att de

känna

sig

som

folk.

och detta smidiga

skarpa blick och

min, som kan vara tveksam och spörjande,

skygg

för-

men

för-

sällan värk-

ett fritt folk,

som

ej

veta av några herrar.»

LEKFULLHET. Lappens

lekfullhet

kommer

ofta

till

synes.

Redan Leem, som förnekar dansens förekomst hos fornlapparna, omtalar »kortspel, brottningar, bollspel och käppkastning» hos dem.

LEKFULLHET Rode sig

på

»Lapparna visa munter

skriver:

ett

sätt,

i

19-de århundradets ingång var kyrkoherde

i

munnen

Grape, som vid

om

Enontekis, talar

löpa.»

ofta

lättsinnighet.»

till

med

ihogkommer,

att

pratsamma

dessa vildar ha högst

man

kan

så

icke

»man har

Acerbi, pastär, att

verat, att lapparna äro jordens mest

ting,

som

sina sockenbors »muntra pratsamhet,

Skiöldebrand, som reste

och

och denna yttrar

livlighet,

mycket stojande och stundom något besvärande

det de ideligen lata

öfvergår

133

folk;

ringa begrepp

vad

begripa,

obser-

man

och då

om

saker

kunna sladdra

de

om.»

»Lappens temperament

Detta har dock Jacob Fellman begripit;

Lappens glam och munterhet äro

säger han »sangviniskt

är»,

förenade

med

dock

lättsinne,

bereder Lappen ingen ledsnad.

Långt

sina grannar.

skämt, som dock,

efter

om man

är sällskaplig och besöker ofta

midnatt fortfar

stannar

Sysslolösheten

osedlighet

ej

Han

i

kåtan, sker

man med prat med låg röst.

och

Utsjoki Lapparne äro ett stillsamt och fredligt folk, tillfredsställt

med

Hos Tanaelfslapparne äro glädje och munterhet

sin lott.

De

ingalunda sällsynta.

äro lifligare än Enareboarne och

dessa fallne för att besöka hvarandra. äldre

med glam och tomt

och brottas. så

Till

pratsamma och

mera än

Tiden fördrifves då af de

prat, af de yngre

med

att springa, klifva

sinnelag äro Enarelapparne lugna och ej

sitt

lifliga

som Finnmarkens Lappar, hvilka

ofta

skratta åt ingenting och derföre beles af Enarebon.»

Och äfven gladt

P. Laestadius har förstått

samqväm

faller ofta

utgjuter hvar och en sina känslor

den andra

om

af sorg eller glädje, eller

— »Intet

Lappar kring elden sin

i

i

sång.

halsen, så hålla de hvarandra

ofta länge, tala och svara

oförborgad.»

dem, dä han säger: »Vid

ett

Den ena

omfamnade

hvarandra med sång, gråta understundom,

båda blandade:

menniskan framlyser

helt

kafferep kan vara mera högljudt än någre

en käta, da de nyss träffats.

Till följd af

munterhet äro Lapparnas större samqväm, bjudningar och kalas

glada äfven utan bränvinets bruk, och

man

förlustår sig vid

dem

LEKFULLHET

134

med

sång, spel och dans,

med kapp- och kämpalekar»,

skriver v.

Diiben.

»De skämta och munhuggas såsom lapparna så gärna göra, när ingen vidare olägenhet är ä färde», säger Anders Jämte.

Ur

P.

A.

Lindholms berättelser låna

började bröllopsglädjen på

fullt allvar;

vi

man

följande

bit:

— »Nu

drack och dansade och

»Mauklappar» sitt sommartält nära Maukfjället. När renvaktarna äro utsända sin familjelycka och ägna sin tid åt och »Gud är nådig» kan man uppgå prat och skämt. Foto förf. 1914. i

i

hoppade och skrek och skrålade

så, att

ingen derom kan bilda sig en

föreställning.»

Demant-Hatt var

i

full

skildrar livligt en båtfärd

med kapprodd: »Kurtisen

gång, och den tager sig kraftiga uttryck hos lapparna. Flic-

kornas styrman blev halad från

dem

över

i

den andra båten, de rodde

varandra så nära, att endast det yttersta årparet kunde användas, och där togs livtag över relingen, där kämpades med åror och vatten, så stänket stod högt.»

NATURANDAKT När de

sitta

tungorna löpa

Paus

i

135

lugn och ro kring elden vid sin kaffepanna låta de

i

ett.

og Veltalenhed findes udi

»Svatsighet

skriver:

hvor 2 Finner

en hey

Discoursen

samlade, skal

Grad hos Finnerne;

thi

vare fra Morgen

Aftenen, uden at der nogonsinde manglerMate-

til

er

og anseer Finnerne denne Egenskab som en stor Dyd; hvorfor,

rie,

da en Find engangblevtillspurt, hvad han syntes

han ham megen Ros, og deriblant sagde,

tillagde

lende

om

som en

Och

sin

at

nye Biskop,

han var velta-

Find.»

några lappkännare avsluta denna bevis-

slutligen låta vi

kedja:

»Det är egen festlighet över lapparna, när de rasta kring ett stort bål, och det sparas icke

(Demant-Hatt).

heter.»

tjänstvillig.

I

motsats

sinne för humor.

lat

—

till

På

mänga tillsammans

på skämt och kvick-

lynnet är lappen glad, artig och

»Till

nordfinnen har han ett ganska väl utveck-

skämta lapparna

eget språk

sitt

den resandes egenheter och svaga sidor.» (Granit). skiften är lappen glad.

han

Om

först en stund över

t.

sitt

ex.

—

»I

ofta över alla livets

hans seltyg gå sönder, så skrattar Först sedan han skrattat sig

missöde.

mätt, börjar han reparera skadan» (Andelin).

NATURANDAKT. »När

fjällfolk färdas, äro

höras höga rop

eller livligt

»Fjellapparnes vistelse för

i

de

alltid

tämligen tysta, nästan aldrig

samtal», skriver Demant-Hatt.

den ensliga vildmarken alstrar en böjelse

tystlåtenhet och slutenhet; dock

kunna de även vara muntra

och glada», säger också Helms.

Seidarna voro utsikt,

i

de flesta

fall

uppförda på ställen med storartad

där naturen självmant inbjöd

På sådana

platser får

man

icke

till

andakt.

skämta och glamma.

Jag minnes en episod från en färd

i

de skyhöga fjällen

heten av Lyngenfjord. Vi befunno oss tämligen högt

i

till fjälls.

när-

Det

1

NATURANDAKT

36

Sameätnam

(Lappland).

huvud

i

var en ohyggligt

stilla

Inför

andakt.

kall natt,

naturens majestät böjer Efter en

målning av

F.

samemannen Hoving

och blåsten ven kring vårt magra

vilket vi sutto huttrande och frysande, ehuru insvepta

peskar.

kring

Vara korta backskidor stodo nedstuckna

som

ett pallisadverk.

Men

rande molnen och nejden tedde fjäll

torna sig

borta,

bakom

där nere,

lik

värld, sågo vi Ishavet.

fjäll,

sä bröt morgonsolen sig

i

tidig

Då mina

till

i

bål, vid

renskinns-

snön runtom-

genom de

hind-

morgonbelysning. Vi sågo

dal söka sig ned

bottenplanen

i

sitt

mot

dal och långt där

en ännu oskapad ny, undre

följeslagare, vilka studerat

i

Upsala

VIDSKEPELSE

157

uppmanade

och Kristiania, visade sig ganska medtagna, att

stämma upp någon

morgonsång», som

i

lustig

dem

jag

och föreslog »Hottentotternas

låt

alla land visat sig

kunna

den studentikosa

tilltala

Sången gick så det rungade och hade åsyftad, upplivande

känslan.

verkan.

Sedan den tystnat vände

sig en

av de lapske vägvisarna

till

mig

och sade på finska:

—

Huru kan

terna

du,

som

själv torde vara lärare,

uppmana kamra-

sjunga sådana ogudaktiga visor?

att

— Jag — Men

ville

bara pigga upp pojkarna.

du då

ser

inte,

att naturen håller sin

morgonandakt?

VIDSKEPELSE. Alltför

mycket har

med frågan om

om

skrivits

lapparnas vidskepelse,

deras forna religiösa föreställningar.

men som

uppehålla mig vid denna punkt,

samband

i

Jag

icke

vill

belägg mot Granits åsikt

några uttalanden:

citera

»Han (lappen) har

men

m. m.,

väl sina fördomar, tror på spöken och gastar

dessa fördomar äro dock vida mindre än den,

icke tror, att det finnes något

handen, och att

allt

gan, skriver:

platt

annat än hvad han kan gripa

med

det öfriga endast är hjernspöken», skriver P.

med

Och biskop Bergqvist, som

Laestadius.

som

»De hedniska lapparna voro

Denna vidskepelse hade

sin

rot

i

i

intresse studerat frå-

hög grad vidskepliga.

deras afstängda vistelse

i

skogens och fjällens ensamhet, där de fingo rik näring för sin fantasi. I

somliga trakter äro de icke så

trolldom har väl numera så godt lefvor af

gammal hednisk

»Lapparna

man drömt tager

man

tro

illa,

som

litet

vidskepliga.

Deras gamla

alldeles försvunnit,

men kvar-

öfvertro påträffas nog här och där.»

mycket på drömmar», säger Demant-Hatt.

skall

man

strax

kraften av det onda.

tydare; liksom de själva

mycket

drömmar symboliska

dem.»

för

om morgonen En tala

omtala drömmen, så

del lappar äro riktiga i

»Har

liknelser,

dröm-

sålunda äro också

NYFIKENHET

138

»Men», Säger Wiklund, »särskilt det uppväxande släktet är nu-

mera de i

allra flesta trakter så gott

som

fritt

En

frän vidskepelse.

del

ganska skrockfulla plägseder bibehåller man väl ännu, men endast

av vanans makt, och

man

skänker

åt de

gamla sagorna

om

vanligen endast ett förundrat

trollkarlar och dylikt

löje.»

NYFIKENHET. Lappen

men

för

är nyfiken på

allt

som

rör sig

inom hans egen

främmande människors inbördes bråk och

värld,

kiv kan han icke

hysa något

intresse.

men kan

andra sidan någon gång bliva verklig vetgirighet.

å

Nyfikenheten kan

lätt

urarta

till

frägvishet,

»Därföre mins jag mig ock hafwa träffat före sådana, för hwilka

måst beskrifwa, huru dessa djuren (hästar)

jag, efter deras begäran,

se ut,

emedan de

äro

mycket förwetne och frågwise, då de

några djur och foglar nämnas, som de

ej

förr

få höra

wetat

utaf», skriver

allt,

som möjligen

Högström.

Liksom barn

lappar gärna smaka på

vilja

kunde vara njutbart, treva sig fram

kanske snarare

eller

en uppfattning

till

om

Fellman omtalar några karakteristiska stark vinterköld

smaksinnet

främmande ämnet. Jacob

fall.

En

gosse ville engång

smaka på hans yxa, varvid tungan fastnade

det kalla järnet och blev flere

det

medelst

illa

skadad. Kyrkobetjänten

i

i

vid

Utsjoki hade

gånger druckit icke blott ur prästens sirapsbutelj utan även ur

hans bläckflaska,

angenäm

engång med god smak

ja,

påföljd tömt en halvbutelj

om

också icke med

— bittervatten.

»Lapparna äro mycket barnsliga och naiva, ehuru de

sakna

intelligens.

kenhet,

de på

se

Med

förvåning och undran, blandad

allt

nytt,

som möter dem»,

i

med

nyfi-

skriver Bergqvist.

»Sakan (nyheter) är en courant vara och är nästan

men, som

visst icke

lika

välkom-

bättre kretsar en skön musikalisk talent eller en eljest

intressant sällskapsmänniska

samhet och. gapar,

i

man

hör

med

en otrolig uppmärk-

ordets egentliga bemärkelse.

Allt slags syssel-

NYFIKENHET Man kan

sättning afstadnar.

man

håller

fingret

på

att slicka tråget eller

kan stadna midt på vägen

tända pipan åter få slockna

andra brinner

i

Renlappar

i

Enare.

till

med

När främlingar

eller

oväntadt.

par, rehnar och vargar»

skildrar

i

sitt

(P.

om

färdas, får förf.

Kan man

slags nyheter,

man

alltid

i

interfolierar

är),

höra!

utan

höra något

om

nytt.

1903.

De vanligaste nyheterna Laestadius.)

Även

C. A.

röra Lap-

Pettersson folk», 1866,

enahanda ordalag. »Med gapande munnar

och otrolig uppmärksamhet åhör

le!

alla

den

i

Lä (det

få höra ett:

vackra arbete »Lappland, dess natur och

lapparnas nyhetshunger

kunna och

det slickande

munnen, och den halfpå-

det svenska:

Foto V. V. Olin och

något ovanligt

göra halt, niidt under det

ena handen, under det stickan

naturligtvis icke just

gäller

med

tända på pipan:

Då och då kan man

ut.

hvilket ungefär är liktydigt

Det

och

till

139

med

man

det budbäraren har att för-

ett lä! eller te! (jaså) eller

också

te, te,

(så, så, så!)».

— Vad

nytt? är den första frågan, som möter en vid inträdet

i

KUNSKAPSBEGÄR

140

om

Sedan frågar man vanligen något

en kåta.

politiken.

T. ex.

i

denna form:

— Förljudes det vara fred motsatsen mot krig

ligen icke

ter

i

landet?

i

närmaste grannskap

eller örlig,

Sedan

följa

Är du

far?

mera närgångna

gift?

Vad

fred

det

det råder tvisfråga

de trakter du färdats

i

är:

i?

frågor:

Huru gammal

heter du?

du? Vad är din

är

rik?

antingen de ha ärende dit

betänka

dem

sig.

Lapparna måste emel-

eller icke.

som upptar dem.

——

Hon

i

långa drag njuta av

Jag träffade en gäng», skriver Knud

Rasmussen, »en lappkvinna, som uppleva något.

skola de besöka,

Först vilja de njuta avspänningen och nöjet att

och lapparna förstå konsten att

pruta

om

utan

»Butikerna äro lapparnas älsklingstillhåll;

lertid

menas dock van-

En annan vanlig

icke.

eller

— Har du hört något om vargar — Är du

Med

fördrev tiden

rest

över på ångbåt bara för att

med

att gå ur hus

i

hus.

Hennes

ansikte strålade av glädje över äventyret.»

KUNSKAPSBEGÄR. »Lapparna utmärka

sig

genom

vanligen

ett

ganska stort kun-

skapsbegär och en snabb uppfattning jämte, särskilt hos ungdo-

men, stor yttre

livlighet.

vara benägen för att sätta befolkningen

»Lappen

i

I

dessa avseenden skulle

dem framför

man

nästan vilja

en hel del av den fastboende

många lappmarker» (Wiklund).

förefaller vid första

bekantskapen

sömnaktig och misstänksam, men bland bekanta vänlig, nästan livlig.

trumpen,

att vara blir

han språksam,

Alla nyheter avlyssnas begärligt och även de

obetydligaste tilldragelser relateras mycket brett. Det skrattas hjärtligt åt alla

maste.

komiska poänger och små missöden, som

träffat de när-

Begåvningen är större än man skulle vänta, ty

där lapska skolbarn finnas, har

och uppfattning någorlunda stå

i

man nivå

överallt,

observerat, att deras minne

med andra

folks.»

(Itkonen.)

KUNSKAPSBEGÄR Den norske författaren Chr. beslutat lägga av 10 kr.

som

rätta

— en lapsk högskola

Gierloff berättar

aret envar för att

i

Med den

ett penninglotteri.

111

om

några lappar,

därmed köpa

namn och med

De känna

mången

som

äro,

ha egna

åtskilliga stjärnor, för vilka de

vilkas tillhjälp de vägleda sig under vinternätterna;

de äro särdeles förtrogna rare än

i

Karasjok.

i

Lapparnas insikter inom naturvetenskap och medicin känt, icke ringa:

lotter

eventuella vinsten skulle de sedan upp-

med väderleksläran och kunna

kommande

lärd meteorolog, förutspå

egna djurvärlden och dess vanor är

dem

ofta, säk-

väderlek; den

väl bekant; de skilja

ex.

t.

mellan olika lavarter, veta vilka som äro nyttiga för renarna, vilka ej,

och känna de flesta fanerogamer, särskilt

om

de också långt ifrån ha

namn

reflektera över

kens

geografiens område.

Juhani Jompan föreställningar.

Händelsen gjorde, att

om

geofysi-

till

Som en yttring av vetgirighet, icke blott vanlig kan man rubricera den »forskningsexpedition», som utrustade för att

halvgräs,

ha reda på olika berg-

många fenomen, som höra

arter och eller

för alla; de

gräs och

nyfikenhet,

renlappen

studera skoltlapparnas religiösa vi

kommo

engång

att tala

lappstammarna, och då förtaide

olikheterna mellan de skilda

han mig följande:

— Jag hade ungefär lika

hört att det borta pä Kolahalvön bodde lappar, av

samma stam som

vi,

vilka väl trodde på Kristus,

dyrkade avgudar, som de uppsatt

framför vilka de ständigt brände

ljus.

vrårna

i

De

i

men

till-

sina kåtor, och

tillbådo också dessa av-

gudar med nästan likadana knäfall och bugningar, som våra förfäder

ägnade sina stenbeläten.

—

Min

lust att

närmare taga reda på dessa lappars andliga

blev mig övermäktig.

Jag vidtalade en sjölapp från Enare,

liv

som

hade drivit handel med skolterna och någorlunda behärskade deras språk, att vara

kostnader.

— Men

Och när

mig

följaktig.

Jag erbjöd mig

att betala

hans rese-

så drogo vi åstad. vi

kommo

dessa voro riktiga lappar,

fram

till

skolterna, så visade det

som togo emot

oss

som

sig, att

sina same-bröder

KUNSKAPSBEGÄR

142

och som trodde på vår Gud, fast de hade satt upp en avbild av Kristus

kåtan för att ständigt ha honom framför ögonen.

i

inga biblar, vilket de själva

dem, ty dessa

sig läsa

i

som de

själva.

— Glad var jag

i

beklagade, och de trodde icke,

livligt

att deras präster skulle tillåta

dem

ville icke,

Men de ägde

att skaffa sig

sådana och

att lapparna skulle

bli lika

nu visste

alla fall att resan blev av, ty

lära

kloka

jag,

att

inga lappar äro hedningar längre. —

Familjen på Jomppala (Utsjoki), mycket intresserad av lägenheter. Foto förf. 1901.

Att lapparna ha

underkastat för

dem.

(som var

livlig

Medan

hemma

diskussion t.

konstaterat,

lätt att lära är

ex.

om lärdomen kan

kyrkoherden

på Öland) skrev:

i

kommunens

men

ange-

det har varit

anses vara hälsosam

Karesuando, Vitalis Karnell

»När lapparne börja tillegna

med dem som lappar man gärna kan tänka

sig folkhögskolebildning, så är det totalt slut

och då blifva de de eländigaste människor

Lapp

sig.

son

i

skall lapp vara», så säger folkskollärare O. P. Petters-

Tärneby, som enligt prof. Wiklunds utsago är Västerbottens

förnämsta lappkännare,

att

»det

skulle

lända

lappallmogen

till

LÄRAKTIGHET om

verkligt gagn,

i

största möjliga utsträckning

som

»Generationers vand-

»Vi äro vetgiriga», skriva Arjeplog-sameh.

och

i

teore-

praktiska.»

ringsliv har satt sitt spår stor,

komma

kunde

att få deltaga uti allmänbildande lärokurser, såväl

tillfälle

tiska

den

\A'i

våra sinnen

i

—

vi veta, att

världen är

längta efter att se och erfara huru stor den är.»

vi

LÄRAKTIGHET. De

utom Acerbi

resande,

flesta

parnas fyndighet och snabba uppfattning. lära sig språk, och

än ett språk.

I

om

berättat

förvåna sig över lap-

förstås,

Dessa ha också

lätt att

den lapp finnes knappast, som icke kan tala mer

mina »Anteckningar om lapparna

i

Finland» har jag

Yrjänä Sarre, som talade fyra språk och därutöver

redde sig på ett par andra.

En

gästgivare

Seida (dock endast

i

halvlapp) talade fyra språk, och ett stort antal lappar slå sig väl

Lapparna

fram på tre språk, snarast lapska, finska och norska.

skämta ofta med finnarnas omöjlighet Också sådana, vilka

om

tala

stått

i

att lära

främmande språk.

med

långvarig beröring

lapparna,

deras läraktighet. Vi kunde lätt citera en hel del för lapparnas

intelligens

förmånliga yttranden redan från de äldsta tider.

om Kemi Lappmark» av

»Berättelse

I

år 1639 skriver Cl. Chr. Alanus:

»meste deelen kunde wackert läsa sina Christendoms stycken,

Morgonböner, på det finska språket och hade

•afton- och

emillan Nijtälskan at uprätta

någon feelade

i

läsandhe».

ståndet äro dhe godha, qwinfolk,

som

ifrån

till

sin

hwar annan på

sitt

sielf sins

Egit sprack när

Ar 1672 skriver Joh. Tornaeus:

Och han

minnet starka».

medh

»af för-

tillfogar;

norrska lappar igenom giftermål

»det

hitkomma

(ehuru de norrske äro mera grobianer än desse) lärer snart det finska språket

man

om

icke

Catechismi förstånd.

Men

med klubban mera wett

dem kan men kunna

det gamlaste folk,

slå in

i

skallen

dock saliga warda.» I

sin berättelse

om

visitationen 1685

— 86

yttrar prosten Johan

-

144

Tuderus

LÄRAKTIGHET bl.

a:

»Examinerades Cuola

tendoms stycken, hwilka de Simpliciter

domen som

Sombio by) gaf

(vti

fremmande

ingen

qwicka ingenia

ett

troo

informera

Lappar

dhem

lära och förstå kunde.

sådant önskeligit beskiedh ifrån sigh

kan, der läthå the sigh öfwermåttan

Vng

nijtälskande karl stoor lust hafwa

förhördes Sodankylä

in artibus Literatibus

medh

dem

stoor frögdh och glädie hos

tijden förnötte.

Holt en Lappe Peder Matzon Mårgonbönen, han reciterade 16

böner medh synnerlig andächtigheet, (i

Ung-

deras Christendoms stycken, de gofwo ett sådant swar ifrån

i

sigh, att iMan

—

deras Chris-

i

af gassar och fhckor, sa att der tilfället och lägen-

heeten medgåfwo skuHe een till

Lappar

lerfwi

Kittilä by)

woro

icke så färdige

i

sin

.Lapparne

uthantill

alt

Christendoms stycken, som

dem

vti Sombio och Sådenkylä, doch kunde the Simpliciter

någre kunde och läsa

Omkring 220 understöd lappar,

för

i

år senare läste jag

sol

icke funnit

våra tidningar

i

missionsverksamheten

som ännu trevade

ningens

ännu

läsa,

Book, hwilka informera the andra.»

i

i

Enare

ett

bland

upprop

om

därboende

hedniskt mörker, och för vilka upplys-

icke uppgått (eller något

numret så jag kunde

citera,

men

i

den

det var

i

stilen;

jag har

alla fall så starkt

påsmetat, att några lapska tjänstemän funno sig tvungna att

liv-

h"gt protestera).

Landshövdingen Gotthard Srich säger velse

till

Kgl Maij:tt

om

i

underdåniga »Skri-

sin

Torneå och Kiemi Lappmarker» 1690:

»Desse lappar hafwa aflagt sine förra widskieppelsser och spåtruni-

mor; af naturen synas de wara skickelige

till

all

godh underwijs-

något civiliceratfolckwijstades ibland dem Hwadh deras civile och allmänne lefwerne widkommer, så ähro hoos dem Laster och odygder mera obekante, än at de efter dygd och ning, der allenast

ähra kräfwa skulle, hwilket Twifells uthan skier efter de icke rätt blifwa opfostrade,

som iblandh

alla

menniskor är de

principalaste

och nödigaste». Ungefär

dem

ett

dumma

ett

halvt sekel senare (före år 1746) giver Högström

liknande

vitsord:

och enfaldige, som

»At

man

de af naturen

hollit

ej

äro så

aldeles

dem, har man nogsamt

rönt.

LÄRAKTIGHET Men, emedan

man på

med dem, hafwa de Men när man förnuftigt wis

narraktigt sätt omgåtts

haft nödigt at skicka sig så tilbaka.

omgås med dem, at

utom goda

Men då de

får

man

skäl och

ock höra förstånd hos dem, och är fåfängt

grund påbörda dem något at

tro eller lita på.

få höra riktigt tal och raisoner, äro de lätteligen

sak öfwertygade, sällan lapparna

145

Elias

förr.»

Lagus skriver

om

en

om Kuusamo-

»De äro ingalunda dumme, utan förståndige och

1772:

Lappbarn

eftertänksamme

sina

i

i

Utsjoki.

Foto H. Rancken.

göromål och

hafva de tilräckelig färdighet.

sin

— Där

hushållning.

I

räknande

emot äro de mycket okun-

nige uti Läkare-konsten».

För en nyare tids vidkommande kunna redan framhållits

i

denna

yttranden. Granit skriver

sak, inskränka oss

om

självständigt under sina färder

—

10

till

Finlands lappar:

Han

är lappen individuellt anlagd.

Lapplynne

vi,

i

»I

utöver det som att anföra ett par

motsats

till

finnen

är van att tänka och handla

ödemarkerna, och detta har stärkt

146

LÄRAKTIGHET

be

« -Q

•

.

U

&| t: o .^ o

er:

u-

NÄSVISHET hans

Han

självlit.

ej

Huru

främmande

han än

lär sig

ingående lära känna

ungdom

är

i

om

Kr.

språk, har han svårt att ut-

Nissen,

i

som

varit

Norges fjällappar, skriver:

tillfälle

i

men har

regel livlig och vetgirig,

Lapsk

ingen starkare lust att

som meddelas

detta hänseende synas nu tecken

i

folkskolan.

Antalet

förändring.

till

av de lappar, som ha gått universitetsvägen, är mycket

litet.

Många

lappar ha ju blivit lärare och fått diverse förtroendeuppdrag,

av lappar som ämbetsmän har

man

att

»Det är icke något

än deras intelligens är tämligen ensidig.

skaffa sig en skolutbildning utöver den

Men

intelligens är be-

uppfattas av främlingen.

alltid

trycka abstrakta begrepp.»

ointelligent folk,

Hans

är icke social

undransvärd, ehuru den lätt

147

men

vårt land blott ett exempel,

i

namn Anders Porsanger.» präster med lapskt blod eller av rent

nämligen på 1700-talet en präst vid Sverige ha funnits flere

1

lapsk härstamning.

En sådan var Olaus Stephani Graan, som

des av lapska föräldrar, blev pastor

»Lapplands Beskrifning Fjellner

en

stor

i

i

mängd

Piteå och år 1672 författade en

En annan var pastor A.

20 Capitel».

uti

Sorsele, född lapp år 1795.

föd-

Denne har meddelat

vederhäftiga upplysningar.

v,

Diiben

En Sorsele-same var

även bibelöversättaren Lars Ringius. Nils Sundelin, från vilken den

kända prästsläkten med samma namn härstammar, var

hemma

i

Jockmock. Finlands förste bildade lapp av rent lapsk härkomst var Aslak Laiti,

om

om

vilken jag meddelat ett och annat

lapparna

i

Finland».

Han åhörde på

Helsingfors universitet och slutade

i

mina »Anteckningar

1870-talet föreläsningar vid

som kanaluppsyningsman

i

Vär-

kans.

NÄSVISHET. Mången ämbetsman ofta

nog

eller

rätt näsvisa svar

på

resenär har ondgjorts över lapparnas tilltal,

andra,

dant, ha fägnat sig åt de fyndiga och

som

haft sinne för så-

mången gång

rätt satiriska

NÄSV/ShlET

148

repliker

som

avgivas.

lyckats stuka

till

Utan

att vilja såra, ha lappar icke så sällan

en och annan tanklös frågeställare. Har denne velat

sätta sig på sina höga hästar, är dock

udden

i

svaret icke alltid oav-

siktlig.

Från äldre tider finnas

genom

allsköns finter sökte bli fria från att inleverera sina spå-

trummor, sända barnen för ett

exempel bevarade pa att lapparna

flere

i

skola eller överhuvud underkasta sig de

nomadfolk odrägliga fordringar prästerna

fritt

om

visa nit och sin ovetenhet

väl-

sitt

i

lapparnas sinnelag ställde på dem.

En på 1600-talet mycket omtalad tredskare var Olof Sjulson, som vållade prästen, landshövdingen besvär.

själva majestätet rätt

ja,

mycket

Han

Och han var dock en förtroendeman bland lapparna.

höll styvt

på deras urgamla rättigheter. Av följande framgår vilken

förbittring

några av hans

»Kongl. Maij:tt lärer aldranådigst förmärkia,

Kruse skriver 1688:

hwad Lappen

Landshövding

förslag väckte.

illvilliga

attWapstbyys

Oloff Siuhlsson för een karl är,

Lappar äro uthi heela Lappmarken dhe wärsta, och ibland dem Olof Siuhlsson den argeste, att

komma

dhee,

till

rätta, ty ingen

som med dem omgåås och hafwa

såsom »Compasser Baron Kruse 1688:

emoth

i

fiällen».

detta barbariske folcket

kan tänkia huru elake dhe

anledning av en supplik från lapparna

twert

med

swårt hafwa

Härom

»att Oluf Siulson

att beställa.»

om

äro,

uthan

— Detta

att få behålla sina

skriver också Lars

med

trummor

Grubb

till

och någre andre Wapst-Lappar

Gudz och wärdzligh Lagh

uthi underdånigheet

sökia och anhålla, att få wijdare fortfara uthi theras hedniska blind-

heet

och wijdskeppelse

hemställes, huru och på

hwadh

sätt,

sådanne onda och förhärdade menniskior, besynnerliga Oluf Siuhlson måtte Exemplariter, androm uthrootas

—

att inge

till

skyy och warnagell

afstraffas och

Denne förhärdadh Oluf Siuhlson söker och intenderar Lappebarn måtte hädan

effter,

tvingas

till

någon Schola

i

Lycksehle, endels för den owanliga spijsen skull, deels och, att han

wähl wore Capabel

att informera

kringliggiande Lappefolk och

barn.»

Pastor Olaus Stephani Graan visade sig vara en riktig renegat,

NÄSVISHET från

lapsk synpunkt, sett, då han

149

ovannämnde landshövding

till

avgav följande yttrande med anledning av

Ländzmannen Olof Siuhisons ogudachtige ansökiande,

t.

f.

11.

Lappedieknens och

d.

»f.

Lapparne

framgeent

måtte

Trummespeehl

tillåtas,

bruka

trummor och

sine

Compasser, föregifwandes

för

stället

i

utan trummor, icke hitta och finna

till

Lapparne,

sina kåttar och Stafburer

när iagh för tre åhr sädan å Embetes wägnar frågade

etc

han

(Olof Siuhlson), hwarföre

egen hustru, bemöttes iag af

att

eij giort sig

honom medh

flijt,

löije

att

mehra

honom

lära sin

och Skamblig åth-

twifwels utan hafwer han (O. S.) så wäll den (trumman)

bördh

som och söckt dee andra Lapparne der

afskickat,

råda och så-

till

lunda det slemma afguderijet uppenbarat.» Isak Fellman anför följande karakteristiska utdrag ur ett protokoll vid tinget

i

Teno och Utsjoki 1733: »Uttalade lappallmogen

sin

liksom tillförene köpa sig brännvin

till

önskan vara, att de måtte

få

husbehof »eftersom de dessutom supa och dricka vatten hela året

De förklarade

igenom».

sig

nödvändigt behöfva

sjuka eller deras hustrur falla

i

tilläggande härvid, att den

styrko;

Guds gåfvor och

icke

till

Liknande svar afgåfvos

i

det,

när de blifva

barnsäng och ibland äfven

till

sin

som annorlunda brukar sådana

medicin, han

må

billigt skylla sig sjelf.

Enare, Sompio, Kemikylä, Kuolajärvi och

Kuusamo.»

Denna

inlaga

kunde man nästan tänka

sig

inlämnad

i

våra dagar

Socialstyrelsens nykterhetsavdelning.

till

Pastor Mallmer är mycket förbittrad och beklagar sig velse

av år 1742 över

hwarken

wårdat

eller

sådant

som

giordt

doms

första

at

sig

minnet

glänts

underwisning.

riernes c.

på

att »en del af

och

—

åhöra

dem ock så illa hwad Prästen ja

lagt;

apespel Och»,

af

en skri-

är artade, at the för

them

sagt,

sådana hafwa ock funnits, all

fortsätter

ankombst, hafwa en

i

del

lärdom han,

och

Christen-

»wid

Missiona-

lappmän emottagit

a. b.

böcker och begynt at lära läsa utur bok, samt merendels på en

dag

lärt

»et tal

känna

alla

bokstäfwerne

ibland Lapparna

upkom:

i

alphabetet»

men

då

at så snart the hunnit lära sig läsa.

150

Sjölappar

i

som

Enare, folk

icke låter sig förbluffa.

Foto Skydd sskogskom mission en 1908.

the tagas

skulle

til

Soldater

bågar: och tå återgåfwo the

böcker med

gå emot

at

Ryssen

med

sine Stål-

Prästerne the af them undfångne

til

utlåtande at the hade så swaga hufwuden, at the icke

tålde läsa.»

En qvist

stor

skälm var också den gamle lapp, som för biskop Bergdet heliga landet inte lydde

beklagade, »att

livligt

under

svenska kronan, något som han ansåg bort vara helt naturligt.» Att lapparna trodde, att Acerbi och hans reskamrater voro karlar, när dessa tände sina

förvånar icke, lika så tillspordes vi

om

sin

litet

tobakspipor med

som

att de

egen kunnighet

i

tillhjälp

av

troll-

ett solglas,

gåvo undvikande svar, när de

trolldom.

»Bland annat frågade

dem», skriver Acerbi, »om de trodde att det fanns trollkarlar

landet. gaste,

De svarade

om

nej och att det icke

det fanns sådana eller

teristiskt, ett

liknande kunde

halvt inkvisitorisk fråga. sätter Acerbi,

»med största

ej.»

bekymrade dem det

i

rin-

Detta svar är verkligen karak-

man ännu

när som helst få på en sådan

»Alla våra frågor besvarade de», fortlikgiltighet och

pa

ett sätt,

som om de

SNARFYNDIGHET

som våra dagars

'alldeles

huru många renar lapparna hade,

ex. sporde

t.

Undra pä

de funno samtalet överflödigt».

ville lata oss första, att

det, när resenärerna

151

Vad kunde

turister ha för sed.

en

italie-

nare ha för intresse av deras renhjordars storlek?

De svenska lapparna

ha, liksom för övrigt också andra lappar, för

»immån

plägsed att svara pa nyfikna och närgångna frågor: teh» (-= jag vet

ej).

man

finländska Lappland är

vanligen

litet ar-

»Själv vet du bättre».

tigare och svarar:

Då

I

tie-

Demant-Hatt av konventionell anspråkslöshet bad om

fru

att få sin mat, när det bäst passade familjen, svarade lappkvinnan:

»Huru

skall jag veta, när

du är hungrig och vad du har

»Oåtspord yttrar lappen

honom

vecka, intresserar det trodd.»

lust att äta».

gerna sin åsikt. Går ni vilse fast en

ej

ej,

om han

har

ej

sig

ledningen anför-

(Granit).

Som

ett

bevis

på lapparnas

lust

att

öfver

ironisera

enligt

deras tanke onödiga frågor kan ock gälla det svar Högström fick, när han frågade

dem, »om de

viste ifrån

hvad

ort deras förfäder

kommit, och huru wida de woro med annat folk förbundne». Lap»Det de gamle wetat säja, at Lappar och Swenskar

parna svarade: warit

i

Men

början

och deras stamfäder woro kötslige Syskon.

et folk,

det hände sig, at då et häftigt stormväder opwäxte, blef den

ena förskräckt och sökte at förgöma sig under

efterkommande blefwo Swenskar, och Gud wandlas

til

et hus.

Men den

andra,

lät

et bräde.

Af hans

detta brädet för-

som war frimodigare och

söka någon undanflykt, blef stamför för Lappar, hwilka än

wille

dag hafva

sit tilhold

så godt

ej i

som under bar himmel.»

SNARFYNDIGHET. »Lappen gifver godt besked, svar på rist,

Kyrkoherden

vardsungdomens svar

tal.

Han

är

humo-

ger gerna gensvar, qvicka och skarpa» (v. Diiben).

i

Vitalis Karnall har

lektioner,

slingerbukter, och

kanske sina intryck från natt-

då han yttrar:

man

»I

vanliga

fall

gå en lapps

har svårt leta ut sanningen».

SNARFYNDIGHET

152

Fru Deniant-Hatt, vilken mig veterligt är den enda som mera

in-

gående studerat den lapska kvinnan och hennes psyke, skriver:

»Kvinnorna äro kvicka inbördes, humör och rappa svar ha de likaså barnen;

däremot äro de mera

tysta, när

männen

alla,

äro tillstä-

des.»

Den

matematikern, professor Meldercreutz, som

originelle

ten av 1700-talet reste

i

Lappland, samlade

i

mit-

ivrigt bergartsstuffer,

Sodankylä-renlappar staka sin båt uppför en av Kitinens forsar. och snarfyndiga gossar! Foto L. Björkman 1906.

Snarrådiga

dock utan att etikettera dem. En lapp, som bar säcken med stenarna,

tömma den var morgon, efter det de satt den med andra stenar efter framkomsten till

hittade då på att rörelse och fylla lägret.

Slutligen

sig

i

natt-

märkte Meldercreutz bedrägeriet och förtörna-

des storligen.

—

Hå, svarade lappen, jag trodde, att det även skulle finnas

komma

stenar där vi

En lapp

i

att ligga

i

natt.

(Efter J. E. Forsström 1800).

Abisko skulle förfärdiga bandskor

man, som gjorde exkursioner

i

till

en vetenskaps-

de närliggande fjällen.

Lappen tog

FÖRTAL,

ÖKNAMN

15»

längdmåttet av foten tvä gånger mellan sin lillfinger,

med lantmätarlarvens mätningsmetod.

stil

i

tumme och

hands

liHa

— Nu vara färdigt. — Men du icke taga mått av fotens bredd? — Ten vara förstås hälften. te

skall

Laestadius skildrar konversationen

P.

skämtades mycket och gavs bestämda och träffande uttryckte sig

man

kade

i

säga:

Som

bilder och figurliga talesätt.

Ryssen

»från

över berget Ryssen,

tills

till

Hunden»

Där

ett lappsällskap.

i

Man

repliker.

ett

tidsmått bru-

d. v. s. från

det solen stod

den stod över berget Hunden.

FORTAL, ÖKNAMN. Samuel Rheen, vilken ondgöres över lapparnas »Widskiepellser» och »grofwa Wildfarelser» skriver också

om

deras giftiga tunga:

sin nästes förtahl äro the

mykit begifne, så

komma

ej

tahla

samman,

till

the

folk af

så the

»Till

at när tvvå eller tree

annat än förtahla.

andra nationer, gifwandes

Serdeles för-

dhäm öknampn

eller

nampn».

till

»I

deras

sammankomster och samkväm hafwa de

genomhäkla annat

folk,

hafwandes dock undertiden en del sina qwicka

hwarigenom de söka benägne

at sätta

at

göra sig behagelige.

öknamn på

folk,

warande

infälien

få Lappar,

ingen ting, äro de nog begifne:

ock,

om

pläga wara

som

ej

har et

löje, ofta

öfwer

det bär på ondska,

mycken swordom och banskap

jämwäl swärja, ändock

dem

kunna

Til

så gängse och brukeligt,

tal;

och bons möts,

— — De

sådant namn, det de andre gifwit honom.

hos

ofta för sed at

samt bruka mycket annat fåfängt

som hos många andra

är ej

folkslag».

(Högström).

Om för

lapparnas binamn skriver Petrus Laestadius:

någon utmärkande egenskap

samma, utan vanligen mer ond

eller

eller

god betydelse samt

eller

mindre infama, ofta ej

»Dessa gifvas

gerning och äro sällan hederlikväl

hvarken af

sällan afkortningar eller modifika-

ÖKNAMN

FÖRTAL,

154

tioner af det rätta namnet.»

med

yvigt, ruggigt

framstående hund,

tänder,

Slafrek

gräsanden) för späd, pipande

nen vid

ett tillfälle

här.

(sloken)

Kallok

(hunden),

Huljo

(lik ett

krusigt

eller

sådant bo)

slagit.

personer

(bäver) för stora

stora

öron som på en

för

(låppskon),

Snattja

Kimmun

(yxan),

röst.

allt

(ankan

sig ut

genom

ett fönster,

sömn

i

som

eller

emedan man-

begagnade yxan som stridsvapen, Glasok

öknamn

»Dessa

—

Vadnem

mätaren), emedan lappen en gång antingen

bada delarna, vräkte

Pärok (peruk),

Exempelvis anföras:

Parrak (ekorrbo, skatbo), Parri

(glas-

eller fylla, eller

således blev sönder-

blifva också ofta vid ting och

i

jordeboken

autoriserade såsom rätta tillnamn.» '>Lappen gifver ofta åt

och

förtal; ty

äro bland

så vanliga, att nästan hvarje

ett förstånd

(v.

Dliben).

»De ge

som grönländarna, och desamma

och gott minne» (Helms).

häcklar icke blott varandra utan även och kanske

ännu högre grad

Sjölappen

öknamn

kvicka, liksom lappen överhuvud av naturen är

äro ofta ganska

Men man

alldeles

•

Lapp har sådant, van-

annat än hedrande beskaffenhet»

varandra gärna öknamn,

begåvad med

samtal en vändning af bitande tadel

han är misstänksam och något afundsjuk,

dem

ligen af allt

sitt

ti jas

sina

Paltto

ämbetsmän och

präster,

(= gallbäver) med tam

ren.

om

i

dessa ha något

Foto V. Tanner 1902.

STOLTHET karrikerbart

i

Här och där förekommer hundnam-

sätt och väsen.

net Purnian (^Burman).

Vid förfrågan påstods att det härledde

sig från en »orättrådig fogde

som

levat förr

fogden Jacob Burman, som levde blivit

i

början av 1600-talet, vars minne

kunna hedras med binamn.

i

mindre

eller

tillfälliga

Författaren var länge känd

Utsjoki under namnet »fjällmänniskan»,

1903 och 1907 strövade

Är det möjligen

tiden».

Också mer

på sådant sätt förevigat?

resenärer

155

emedan

i

jag somrarna 1901,

därstädes.

fjället

STOLTHET. Lappen,

inom

het

synnerhet den

i

Han

sig.

föraktar

han endast,

om

Jordbrukaren,

i

ja,

denne är

t.

o.

i

under

han själv står

rik eller

sin

i

skuld

herrars och

träl

man som

till

honom.

gammalt ord men

ett

dess finska bemärkelse, gödselman

mammon — en

anletes svett

till

m, heder, och köpmannen uppskattar

under mödan, tjänstemannen en

han förlorar

sitt

i

ringa förtroende

lantalainen — ursprungligen

nuförtiden tänkt

träl

bär en stor portion stolt-

sinne den

sitt stilla

Han hyser

trälande jordarbetaren.

tjänstemäns välvilja,

frie fjällappen,

— är

en träl

under kronan, köpmannen en gråter och beklagar

egendom, vilket aldrig skulle

falla

sig,

om

en friboren lapp

in.

man, huru ringa lapparna

T. ex. av nedanstående historia finner

redan

äldsta tider skattade sina präster och dessas förmaningar,

i

trots att dödsstraff och

vad värre var:

frihetsstraff

om

Lapprästen Petrus Norraeus berättar 1686 vilka återtogo en av prästen,

trumma: käppar sällar,

i

De sine

sade

händer

till

med

fl.

min trumma

tre

Umeålappar,

bortrövad

sådane ötwerdådige

på Gudz och Kongl,

achtar det inthet.

fylla

troll-

och rop, staffrar och

iag går

Eskillsson

Han swarade: Jag

wähl Rijk: iag har wähl rådh att

iag nogot Exorbiterar,

skrij

iag blef förskräckt för

Erich

Maijs:ts vägnar är

länsmannen m.

»strächte effter oss

hotade dem.

Ty

iag

Konungens pungan (om)

skall tu lefwerera ifrån tig, eller

STOLTHET

156

Lapparna togo sedan trumman »och foro sina

det blifwer annat af.»

med mange försmädelige

färde,

kring sprida

Lappmarken

i

sig

När prästen förebrådde Erich

bekymber och åhoga

Om

han

om

will skälla

wårt afgudrij, han

i

öhronen att han

öfwergifwa, så länge han lefwer, fader sådant brukade

kom

han

det

tahl

i

sin

och

igenom

aldrig det (avguderiet)

will

effter

hans faderfader, och hans

och mådde wähl

lijfztijd,

hellwetis, där

till

sätt, detta hölt

säger Noraeus:

och obotelig, hwilken och är så försmädelig att han

sig

säger prästen mitt

Fader

hafwe alidrig

»wij

prästens predikan utlät

må weta att wij det alidrig öfwergifwa, wår förfäders och Amund Thorson med honom.» Om den senare »Han wijsar

—

hafwer tu icke

»hwij

Eskillsson:

för din siäl», svarade han:

»det är under att

sig:

han nu om-

beröm, att han ingen achtar.»

wår myckne boskap.»

tijd att läsa för

han

skiälsord, detta låter

till

att plägas,

— om

kan och

min

iag tåhla

Prästen föreslog, att dessa lappar icke

lijder.»

skulle »få lefwa».

En

lapp,

men sedan bålet.

I

som

med

avgivit löfte att upphöra

överbevisades

om

avfall

till

avgudatjänst

sin

dömd

sin forna tro, blev

till

»med

protokollet över exekutionen står, att han besteg bålet

stor frimodighet».

Den gamla lappstoltheten

eller

ännu kvar på Jacob Fellmans

om man

styvsinnet,

så

vill,

levde

»Hvarken med höflighet

tid.

eller

hot kunna de förmås att gå ifrån sina åsigter och fattade beslut.

De

äro

med

ej

vilja blifva

bemötta

uppmärksamhet, utan att dock synas eftersträfva sådan.

bemödande

visa icke minsta af

De

utan sin stolthet och egenkärlek.

underdånighet

att göra sig bemärkta,

mot annan än öfverheten.

men

Lappar, röjer en öfvervägande stolthet.

alla

Hans

christendomskunskap, bokläsning,

i

de veta e|

Enare-lappen,

ehuru den fattigaste af stora öfvervigt

De

sedlighet

och värdigt uppförande gör att han äfven vid sjelfva hälsandet icke inlåter sig

i

så platta samtal

som de andra Lapparne.

De

fordra städse af en hvar ett anständigt och värdigt yttre upp-

trädande.

Lappen brukar

vara aldrig så fattig.»

icke

tigga

i

sitt

hemland, han

må

SJÄLVMEDVETANDE »En särdeles vacker sida

den lappska barnuppfostran

i

»De tusende gånger jag

de icke få tigga», skriver Aurén.

ken spisat

i

157

—

att

lappmar-

i

barns åsyn, kan jag icke påminna mig ett enda

barn skulle tiggt mat;

är,

fall,

där

sanning en beundransvärd själsstyrka

i

hos ett hungrande barn!»

Också Helnis erkänner denna karaktärsegenskap, dock med en

»Av fjällapparnas

viss reservation:

som

självständighetskänsla,

liv

i

bergen födes en frihets- och

emellertid ofta urartar

råhet och

till

våldsamhet.»

i

SJÄLVMEDVETANDE. Lapparna ha aldrig

Också under de hårda birkarlarnas

lidna oförrätter.

med

besvär

mot fogden

uthan

sielf

Oravain 1595, vari säges: laagh

icke

är,

äre holdne befråget sigh

barn,

om

hafwer Nilss swarett

hoop medh horungar

.

.

.

oächte barn

them

Och han

sedde

i

må

effter

ia,

om

sig sjelf

fortsätter:

hög grad:

i

att göra sig

jemlikar, och veta

ken med höflighet gar och beslut,

kända

ej

eller

dem

i

fortsätter

för

skelmer

ärfwe

han

like

sielf

som ächte hafuer een

Torneå och råkade Krono-

alltid

med

och

af

de orden:

dem

I

Embets-

tillika, blef det:

Vi

»Högmod, egenkärlek och egen-

de vilja af en främmande blifva an-

med uppmärksamhet och högaktning;

mödande

sittie»,

Byalänsmannen Johan

»då

att

han dem

och då han talade

Embetsmän».

Då

.»

.

der, tilltalade

sinnighet äga de

them någen

wederfares

heller

Andersson Morotaja från Enare var

bröder!

klagomål

ett

i

Så hafwe the vthi någre tingh som

Göran Wahlenberg berättar,

länsmännen

ex.

och skalle them

lappekhonner

tiufwer och alt thet the wele.

t.

hördes ofta

tid

»thet the aldrigh få höre

gör han (Oravain) öret ...

»hans

klagomålet,

Så

anmärkningar.

rätt spydiga

Nils

hvad som Sverigis rätt,

varit sena att besvära sig vid tingen över

eller

visa icke minsta be-

söka förtroende, anse

någon undergifvenhet; kunna

alla

såsom

icke hvar-

hot förmås att gå ifrån sina fattade menin-

de anse riktigare än någon annans.»

SJÄL V MED VETANDE

158

En

finsk dräng tjänade, berättar

Auer, hos en familj giljade

dottern

till

ovanligt ful

nens

frieri

i

Näi
gården,

i

lappflicka.

blev

en

Men man-

självfallet

flickans mening) avslaget,

(enligt

då hon

ju

var en »gårdsdotter» och han endast en fattig dräng.

På en

som

fotografi,

Auer tog av den sköna, ombads han skriva under bilden först nam-

att

net och sedan »gårdsdotter», ty sade lion,

världen

kades

om

Inger Maria Näk-

säkerligen blott en

En förmögen renlapp hade

i

förtjusande

en

vilken en ung tjänsteman förälskade

i

i

som

är gårdsdotter».

kylä dotter,

som heta

men

kälä,

Renlapskan Elli Jomppanen, född Somppi. Foto V. Auer 1918.

kan finnas många här

»det

sig.

Då

Sodanvacker

det glun-

äktenskap mellan de två, frågade jagengång flickans

far,

om han icke vore stolt över att kanhända få en herreman till måg. Hm! svarade han, du tycker att jag borde vara stolt, men jag tycker, att han kunde vara stoltare, om han verkligen finge en av

—

Lapplands rikaste och vackraste

flickor,

det inte av, så länge jag råder här gifta sig

med

en lapp,

i

men

si

något giftermål blir

kåtan, för en lappflicka skall

— vilket ock sedermera skedde.

Jag erinrar mig en norsk renägande men bofast lapp, som stod

mycket

väl

kade få en

med kaptenen ombord på

dram

nere

Det var en fröjd

i

en norsk »lokalbåt» och bru-

kaptenens »lugar» var

att se

gång han kom ombord.

hans överjordiskt stolta hållning, när han

blev nedkallad och passerade mellan av snålhet och avund gapande fiskare och »jassar»,

Många lappar traktas

som

som stodo uppradade på däcket.

plågas synbarligen av att de flerstädes ännu be-

en lägre stående ras.

Därav

följer

också att de mången-

städes känna sig »otrygga och värnlösa där, var de och deras släkt

NATIONALKÄNSLA hade

förr

komma

»När

på

som vore

oss,

vi

Mandalen

Lapparna yttrade

>>

till

Tromsö,

i

skall

du

Demaiit-

fru

till

fä se

huru

de ropa också efter oss;

vi vilddjur;

om

de skulle tänka, I

hemma.

varit

Hatt:

159

man

glor

vad månne

gjorde likadant.»

vi

Lyngen socken träffade jag en gång en havslapp-

gumma, som ännu bar den mössa, som hörde

den nu avlagda

till

nationaldräkten. När jag påpekade denna konservatism hos henne,

svarade hon:

— Ser

du, jag är född lapp och

som andra

efter att

inte

Lapskan

dö som lapp, och jag strävar

norrmännen.

efterlikna

Karin Stenberg

kvinna och är

vill

Arvidsjaur skriver:

i

»Jag är same-

över att vara det».

stolt

NATIONALKÄNSLA. Lapparnas självmedvetenhet sträcker utan även

hela nationen.

till

tidigare sökt framhålla,

med

het icke förknippat

av

Valdemar

(»En vädjan

mera

om

illa

till

personen

lappar

till

nedan,

är

ännu endast en känslofråga och nationalistiska

Lindholm

i

lap-

den första

Stenberg

säger

sig

drömmar

publicerade

eller

i

allmän-

pretentioner.

Arjeplog-protokollet

nationen från samefolket»), varom

den svenska

urkunden med nationalistisk

lapska

anstrykning och har säkerligen

Karin

sig icke blott

bör icke tala

Detta nationalmedvetande är emellertid, som jag

pars närvaro.

Det

Man

rönt

ha

tagit

inverkan av tidsandan, fast initiativet och

åtager

sig

ansvaret.

Professor Turis

Wiklund framhåller

kända bok,

att

i

en anmälan av lappen Johan

»den hos lapparna vanliga nationalkänslan

äfven återfinnes och finner kraftiga uttryck sättningen

mot norrmännen och mot de

hålles skarpt.

sidan kan

man

Sitt eget folks

icke

(i

finska

denna bok).

framtid ser han svart

undgå

att

märka en nog

Mot-

nybyggarna frami

svart.

A

andra

sa förklarlig under-

ström af stolthet öfver att lapparna dock kunna uthärda och exis-

NATIONALKÄNSLA

16(1

Ännu

tera under sådana mödor.

klarare springer detta

dagen, då

i

han omtalar, huruledes Laestadius icke hade den helige Ande, än han fick den

som

planta,

Det är

af en lappflicka.

Norge synes vara på god väg

i

ett litet frö

växa

att

och betydelsefull för de politiska förhållandena

men som hos

oss lyckligtvis icke har

någon som

sig

förr-

till

den

både stark

höga Norden,

i

helst

jordmån»

(sic!

Observera Arjeplog-protokollet!).

Lapparna ha svårt in

att begripa, att folk,

som senare

på deras område, uppträda som herrar där och

dem

skola gälla både för

punkt

sett

ha

alla

stifta lagar,

som

Ur lapparnas syn-

själva och lapparna.

de talrika renbetes- och gränsregleringskommis-

sionernas arbete endast

mantel höljda

trängt sig

rofferier,

utgjort

lika

som de med

många

i

en lätt laglighets-

resignation måst underkasta

sig.

— Renen urminnes

förstår sig icke på edra gränser, och lappen är sedan

tid fri att ströva

var som helst på sina egna

fjäll,

är en

ofta uttalad tanke.

'>Lapparna hålla begripligtvis», skriver norrmannen Kr. Nissen, »fast vid

den uppfattningen, att de utgöra urbefolkningen

navien, vilken uppfattning ju

deras krav på tillgång

till

till

renbete

ligen

erkända gamla lapptrakter.»

»icke

utan

ett visst nöje»

i

i

landsdelar,

—

»Om

v.

Buch hörde

deras land.

i

Östersund 1918 formulerades lapparnas egen Kgl. M:tet mottog en depu-

av fyra lapska ombudsmän, och lapparnas önskepress.

Nordsvenska Dagbladet skrev

en konferens av de tre nordiska rikena

och de skilda ländernas ett

icke äro offent-

huru en lapp med »komisk nationalstolthet»

mål fingo över huvud en god bl. a.:

som

Redan Leopold

nationella uppfattning för första gången. tation, bestående

Skandi-

en viss grad har tjänat att stödja

beklagade sig över att kväner inträngde

Vid landsmötet

i

ombud möttes

i

komme

till

ärlig sträfvan att

stånd

uppnå

godt resultat, skulle dessa frågors lösning icke blott blifva lapfördel och välsignelse utan äfven ett lysande

föredöme

parna

till

för

världen af mellanfolkligt förtroende och tillmötesgående för

all

att betrygga de svagares och hjälplösas rätt.»

NATIONALKÄNSLA Senare samlades representanter för tens

och fjällsameh(-lappar)

skogs-

1920), där en eller

mängd

161

alla

till

resolutioner fattades,

Norrbot-

Väster- och

möte

i

som gå

mindre än fullständig nationell autonomi.

Arjeplog (3 okt. ut pä varken

mer

De lapska kraven

framträda tydligen som en reflex av det allmänna uppvaknandet till

medvetande om småfolkens

rättigheter.

Mötets teser publiceras

Samefolkets deputation

till Kgl. M:tet och regeringen 1918. flygelmännen äro studenter.

av Valdemar Lindholm på svenska

i

ett

arbete

med

De båda

titeln

»Dat

läh mijen situd» (det är vår vilja).

som våra

»Vi vilja, vi

naturliga Bl. a.

liv,

men

yrkas

självt vald

s.

i

k.

vårt

fäder»,

heter det där,

liv vilja vi rikta

denna

skrift

»i

fred leva vårt

framåt och uppåt.»

på tillsättandet av en av samefolket

same-styresman med befogenhet att

sätta lappfogdar, lapptillsyningsmän och ordningsmän. ock, när frågor, Lapplynne

—-11

som

till-

och av-

Han

skall

röra samefolkets speciella livsintressen och ange-

NATIONALKÄNSLA

162

lägenheter,

taga

förekomma

i

riksdagen, ha rätt att

som sakkunnig

dessa ärendens utskottsbehandling samt

i

del-

utskottet äga en

i

röst.

—

»Vi vilja leva», slutar protokollet,

»i

våra fäders land som

sameh.

— Vi

på vårt folks framtid och utveckling

tro

en lika kulti-

till

verad nation som någon annan.

—

Vi anse, att Sameland tillhör sameh

med urminnes hävde-

rätt.»

Ervasti,

som

1882 reste bland lapparna vid

år

är en av de få skildrare,

Ishavskusten,

kanhända den ende, som förutsätter

natio-

nalistiska bevekelsegrunder hos nordlapparna.

»Lappen

Han

strid.

Han

älskar»,

säger han, »frid och endräkt, hatar kiv och

nog eftergivande, men han böjer

är

älskar otvivelaktigt frid och lampor högt,

sig icke

vika

förefaller

som om man

ur

allt.

—

men månne

detta

som

und-

sker endast av naturlig benägenhet att pä vad sätt strid? — Mig

i

helst

lapparnas historia

osökt kunde finna en

annan orsak till denna storartade fridsamhet

än

blott

och

naturlig

bart

fallenhet.

Knappast någon annan

lika

stam torde så

mycken

som den

fått utstå

fientlighet

Vad

lapska.

motstånd här

skulle

ha

svag folk-

lönat

Det

sig?

hade varit rena galenskapen.

förvåna _

...

ramiljen

,..,,.

.

Kitti

i

.

,.

..

Angeli, vid

en urgammal lappsläkt.

_

Tana Foto

...

^.,,,

..

,

alv, tilmoraiide förf.

1901.

— Är det att sig,

om

lap-

pen slutligen såg ^ o o

sin

enda

att

räddning

i

HEMKÄRLEK

i

och för sig

si
pen, tror. jag icke

markens folket

i

Men

undvika strid?

möjligt

så vitt

163

Utan fruktan

säga.

björnen, järven, vargen;

gelser visa, att lappen ingalunda tvekar att

Då

förföljer

han öde-

fortfarande bevarar

minne de gamla hjältesagorna; och enskilda

kärt

som

Ervasti

ett

nödfall gripa

i

till

exempel anför lästadianupproret

keino 1851, och antyder, att detta

som bakgrund

han

slags nationell frihetslängtan, far

tilldra-

vapen.»

Kouto-

i

skulle haft något

På den tiden

storligen vilse.

hade den nationella tanken icke ens vaknat bland menige Finland, mycket mindre då i

dag som dag

i

»1

för

den ena

trätobrodern kunna vara en lika värdefull bundsförvant

med

Lars Levi Laestadius voro

stolthet,

till

att

bröderna

lapparna

Västerbotten

på

i

ovannämnda

skrivelse,

Petrus och

förre

de sina.

till

är

den

Likaså

landshövdingen

att

Gerhardsson

Johan

1670-talet,

Den

hälften lappar.

ende svenske man. som sydlapparna räkna

påpeka

som en

den andre.»

till

Lapparna framhålla

i

den eventuella kamp-

Finmarkens lappar otvivelaktigt

energisk motståndare

man

Lappland, där den knappast vaknat

Ervasti fortsätter:

är.

handlingen skulle

strid,

vara något fulli
man kan

villebråd:

motstånd,

att fysisi
Gran,

var

i

»av

samisk börd».

HEMKÄRLEK. Högström en Lapp,

»Jag har

förtäljer oss:

som

i

låtit

mig

i

sanning berätta at

Konung Gustav Adolphs

högstsal.

krigstjenst, och efter utwista

nogsamma

prof af

het, blifwit, efter de tiders bruk, efter des förtjenst

at

han

föll

fick

honom

avancera i

til

sinnet at

Ryttmästare;

som

hastigast bese

wid hemkomsten begynte tänka på sig åter at aldeles blifwa

Daniel

Thordson

Men då

sit

sit

tid gifwit sig

mod

i

och tapper-

ihogkommen,så,

det efter en rund tid

fädernesland, och han

gamla lefnads

sätt, gaf

han

Lapp, som hans fäder och anhörige.»

Hjort

(den

av Wecksell besjungne »Daniel

HEMKARLEK

164

kommissarie, hade under sin resa

lX:s

Karl

Hjort»),

samlat 16 lappgossar, vilka skulle tagas ned

sjuk

marken» och

i

länsmansgården

i

i

Lappland

»Uppsala skole-

till

Av

stuga» för att erhålla något slags uppfostran.

i

dessa »blef en strax

Helsingland »hwurffuo 2 de

Varken sällskapet med den celebre mannen

störste sin kos».

de lysande utsikterna synas ha

dem

tilltalat

»Presidenten Vevrette ifrån Dijon

eller

över hövan.

Frankrike förde» enligt Jacob

i

Hon

Fellman, »med sig dit en Lappflicka ifrån Jukkasjärvi år 1792». blev

med

gift

en förmögen hantverkare

död realiserade hon ken.

J.

A. Frlis berättar

Men

liknande historia. vid

namn

i

detta

i

fall

men

Paris,

i

reste tillbaka

sina »Skildringer fra

som hade

Ella Eira,

människor och

En

egendom och

sin

utackorderad hos främmande

god uppfostran hos köpmannen Lind

fått en

Frankrike

sin forna

som om

med

änkan

duell, flyttade

sin fru.

tillbaka

lekkamrat, en son vi

Lappmar-

rör det en föräldralös lappflicka

blivit

förhållanden, lät viga sig vid henne till

till

Finmarken 1891» en

fransk botanist gjorde hennes bekantskap

ned

mannens

efter

till

till

hade att göra med

Alten.

under romantiska

Enontekis och flyttade sedan

i

Men

i

efter det

mannen stupat

Finmarken och

gifte sig

där

i

en

med

hennes uppfostrare. Det förefaller

samma

motiv, varav flere varie-

rande berättelser utspunnits under tidernas lopp. I

norra Lappland fortlever en berättelse

närmare

bestämt

Louis-Philippe,

hertig

om

»en fransk prins»,

av Orleans, sedermera

Finmarken och

fin-

ländska Lappland omkring år 1795 skulle haft en långvarig

för-

Frankrikes konung,

bindelse

med

som under

sin

vistelse

i

en lappflicka, varav följden blev

flere barn, vilka fin-

go tillnamnet Kolström (släkten fortlever ännu där uppe, trädesvis såsom bofasta »kväner»).

Då

men

före-

prinsen år 1796 reste

till

Amerika, skulle hans lapska väninna vägrat lämna sin fädernetrakt.

»Engelsmannen Bullock köpte renar år 1815 och förde dem acklimatiseras på de Skottska fjellen.

medtog han äfven Lappar befunno

ett

För vården af dessa renar

man och hustru. men återvände till

ungt par Lappar,

sig väl

i

England

att

Dessa Norrige

HEMKÄRLEK och stadnade sig ned.»

ej

över

uppnatt sina kära

förr än de

fjell,

der de återslogo

(Jacob Fellman.)

De lapska renvaktare, resa

16S

till

Amerika

vilka under senare ar låtit förmå sig att för

på

att

Labrador,

Alaska

i

och

på

Canadas vida lavtundror tjänstgöra som herdar för den från norra importerade

Skandinavien

Svenska renlappar, överflyttade

renstammen, som där med framgång

acklimatiserats,

samt som

aner, eskimåer eller vita, icke trivts väl och

i

Finland,

till

längtan.

Foto

lärare

som

de flesta

i

förf.

som pästodo

sig lida av

renskötselns svara konst för indi-

skola inhämta yrket, ha fall

hem-

1901.

i

allmänhet-

återvänt, så fort deras kontrakt

medgivit. »Tillfreds

med

sitt

ödsliga fädernesland,

eländiga, enformiga liv

den,

som

med

sitt

mödosamma,

känna och söka de ingen annan lycka än

deras nomadliv skänker dem», säger v. Hogguér, vartill

HEMKÄRLEK

166

bör tilläggas:

i

händelse lapparna fa utöva detta nomadliv

sitt

i

eget

hemland.

»Den polske fursten Jablonowski, som bereste en

Lappmarken, tog en lappflicka av 13

Han

burg.

lät

— 14

års ålder

med

uppfostra henne, hon fick undervisning

musik, kvinliga handarbeten och blev

till

i

språk,

i

för att

lätt

snabba framsteg, tycktes också skänka både

fatta, gjorde

Peters-

varje hänseende väl behand-

i

Undervisningen var icke förgäves, flickan hade

lad.

av ryska

del sig

sin väl-

görare och en äldre fru, åt vilken han anförtrott henne, kärlek och tillgivenhet,

räckte två

och var helt lycklig

Vid denna

år.

ken ägde stora gods strax

Då

nya förhållanden.

sina

närheten av Petersburg,

i

Detta

hade en förmögen rysk adelsman,

tid

som vaktades av en

renhjord,

i

låtit

hämta en

lappfamilj, för att uppliva sin park.

det var vinter och lapparna på adelsmannens särskilda anhål-

lan hade medtagit sina tält, slädar, skidor

deras

hjord

föremål

Petersburg för

för

ett

besök:

t.

o.

i

nog

oförsiktigt

London

ett

allt

möjligt försöktes för att

hava

i

skaror från

sett lappfamil-

kallar quite thefashion.

sin skyddsling,

flickan dit för att göra henne en glädje.

hon

drog ut

m. det kejserliga hovet

korteligen, att

man

jen var under tre veckor vad

Också fursten förde

dem,

så blevo de och

o. s. v.,

man

nyfikenhet;

betrakta

att

dem med

hedrade

den unga lapp-

Från detta ögonblick hade

förändrat väsen; hon blev sorgsen, melankolisk och sjuklig;

tillstånd

uppmuntra henne,

förgäves, hennes

försämrades dag från dag. En morgon var hon försvunnen,

och enligt de efterforskningar fursten genast anställde visade det att

vil-

hon vänt åter

till

sin familj,

där hon också blev.»-

»För några år sedan tog en tysk ett par lappar kulation och hämtade dem, enligt vad jag vet,

till

(v.

med

Hogguér.) sig

»Ty», säger

han, »lapparnas

förkärlek

sök

mödosamma liv är som man tidigare gjort

ett

åkerbruk drivande folk ha strandat, de

diga och

De lappar

från

hos

dem

till

samme

detta elän-

så djupt inrotad, att alla för-

och ännu gör, att förvandla

Enare och

på spe-

England, varest

de båda efter några månader dogo av hemlängtan», berättar författare.

sig,

Kittilä,

vilja icke

dem

till

höra därpå.»

som under Juhani Jomp-

HEMKÄRLEK panens ledning förevisade

sig

och sina husgeråd

beck invid Hamburg, påstodo

Måhända

men

i

sig

som

sätt bereda sina impressarier

De hos Hagenbeck

ett

den historia

Hamburg

i

sig

komma över rymma eller på

ekonomisk

sträng

i

för att

rusdrycker,

något annat

förlust.

Foto

F.

Jonasson luU).

bevis på lapparnas obändiga frihetskärlek kan- tjäna

om

fördes fängslad fjord en båt,

i

Första gången

Vardöhus.

till

vilken han

gen vid Nässeby,

ämnade taga

sin fintlighet

blev snart åter gripen.

Men han häktades

i

rymde mannen, då han

sig över

olyckligtvis tapp, varför

men hade

finnes omtalad

Han fann på stranden av Waranger-

stycke av sin skjorta för att täppa

Genom

som

en Utsjokibos tre rymningar,

Men båten saknade

hem.

hos Hagen-

utom en trång inhägnad,

»utställda» lapparna.

en finsk tidning från 1859.

klor.

ni.

det officiellt hette, måtte

själva verket för att de icke skulle

Som

ni.

ha hdit mycket av hemlängtan.

stegrades denna känsla därigenom att de höllos

fångenskap och icke fingo röra de icke,

167

till

den breda fjorden.

han nödgades riva

hålet.

Han landade

oturen att råka rakt

räddade han

sig

i

ett-

slutli-

länsmannens

dock denna gång, men

Dock lyckades han rymma och kom ända åter en

annan gång och belades med järn

FALLENHET FÖR JORDBRUK.

168

i

Det oaktat lyckades han rymma.

Tana.

arbetade han sig

med

stor

möda upp på

där fick han händerna och ena foten

som han

tillgripit,

ett halvt

dygn,

tills

Karasjok.

i

klen borr,

med

det lyckades

Trots sina tunga fjättrar

ett

av de höga strandfjällen; från bojorna.

fri

han nådde hemmet.

Ännu

vilken han borrade tätt

honom

ett så stort hål, att

skidor,

Till

råga på svårigheterna

en tredje gång råkade han

det rum, där han satt fängslad,

I

På

färdades han sedan en 7 mils sträcka på ett och

hade han brutit av ena skidan. fast

VANDRINGSDRIFT

sparka ut en

bit

han kunde krypa

ut.

att

med

kom han

fina hål

i

över en

väggen,

tills

av denna, och åstadkomma

FALLENHET FÖR JORDBRUK. VANDRINGSDRIFT. Oaktat lapparna hänga säger ett ordspråk

vila,

andra näringar, icke ens

i

,

nomadlivet

— färd

är bättre än

äro de dock bevisligen icke omöjliga

åkerbruk, fast motsatsen ofta

med

i

efter-

är att de därvid vanligen gå miste

egenartade nomadlynne och småningom bliva »allmogen

sitt

lik».

—

En annan sak

tryck blivit betonad.

om

fast vid

Att en sådan omkastning

i

levnadsart och därmed även

tankeriktningen varit påkostande är dock otvivelaktigt.

—

i

hela

Stilla-

stående vatten har dålig grund, säger ett annat ordspråk.

Då

fru

Demant-Hatt frågade en gammal lappkvinna, som

om

ned hos bofasta,

git sig

det icke var ledsamt att upphöra

sla-

med

nomadlivet, svarade hon: »Jo, de första åren

icke sova bi

om

i

synnerhet var det påkostande, jag kunde

natten, och vår och höst, när lapparna flyttade här för-

Vi lappar ha ju

var det rent galet

när det

blir vår,

längta vi

vintern, längta vi att

För övrigt

äro

mot

komma

åsikterna

ned

mening därom.

»Månge

af nationella

natur som renen,

i

mot

skogen.»

angående lapparnas duglighet som

jordbrukare ingalunda stadgade. olika

samma

högfjällen, och när det lider

Redan

i

äldre tider var

Medan Henrik Wegelius

år 1730

man

av

kan säga:

Lappar, hvilka långt för detta begynt bruka

FALLENHET FÖR JORDBRUK. jordar och föda boskap, varit

men

flitige;

livad

må

VANDRINGSDRIFT

\m

föga verre än Nybyggarne, hälst de

Lapparna vidkommer,

blotta

som

så är deras

fattigdom och uselhet större, än hon kan beskrifvas», påstår åter

Salomon Tornberg hafwer budit

wida här

Lapskor

eij

i

till

år 1751

finnes

til

Vuodsu, (mest

till

i

sin »Berättelse

förmå Lapparne kjöpa

at

salu,

blivit

the fördelachtigaste platserne

med renarne på

t.

i

m

o.

Foto

förlapskad.

den finska förf.

flickan

1907.

deras land, och der skjöta åker-

bruk, hwartill en del torde hafwa folch låta gå

»Man

Enontekis»:

kor ifrån Nårige, sa

och sätta sig neder som nybyggarne pa

gott lappsällskap har

I

höger)

om

sig

tillfälle,

fjellen;

men

och the öfrige af

the

mena

sig

sitt

derigenom

mera tappa än winna».

Hos yngre gen,

att

författare

lappen

gen av nödtvång

blir

gå åsikterna

i

allmänhet

en medelmåttig jordbrukare,

eller

i

den riktnin-

om han

av bekvämlighetsskäl överger det

antin-

fria

men

FALLENHET FÖR JORDBRUK.

170

VANDRINGSDRIFT

mycket mödosamma nomadlivet, samt

tidvis

hindra

att samhället borde

om

åtminstone icke locka lapparna att byta

eller

närings-

fång med ty åtföljande denationalisering och degeneration. Karl-Erik Forsslund frågade bofasta lappar, »om de

De svara

:gång längta efter fjällen och vandringslivet.

säga endast, att det

blir för osäkert, rätt

där utan renar,

men har man

beståndande.»

En

som

skollärare

man

stå

något fast och

Tärna yttrade engång

i

direkt,

ej

det är kan

man

en gård, så har

någon

ej

till

honom,

att »flyttlapparna hastigt själva gripas av den föreställningen, att

som renskötare

deras tillvaro

förr dess bättre överge

är omöjlig och att de sålunda böra ju

denna näringsgren och övergå

nybyggar-

till

liv».

Medan

A. Lundberg säger:

lapp, hvilkens renar

»Möjligt kan vara, att en och annan

genom olyckor

gått förlorade, slagit sig ned

som nybyggare», påstår Demant-Hatt:

som

»det är lusten

smak på bondens makligare och dock mera ansedda sats

mot fjällappens ansträngande och föraktade

gå icke mera

till

fjälls,

till

fjällivet,

(under skolgången); de unga ha

alltför ofta försvunnit

utan hälla

till

nere

i

tillvaro liv,

i

fått

mot-

och m.ånga

landet levande av

till-

fälligt arbete.»

Enligt P. Laestadius voro de första nybyggarna par,

»Om

tering och

en Lapp från barndomen blifvit vand lefnadssätt, så

svenskas helt och börjar

komma

till

hållet;

han

blir

men

åren, det

vill ej

protokollet från Arjeplog säges.

av de ursprungliga nybyggarna helmina socken äro grundade mellersta Lappland,

numera

ja,

helt och hållet

t.

o.

för-

sedan han är fullvext

eller

låta sig göra,»

»I

Sorsele

af

I

det

större delen

Flera byar

sameh, och öfverallt det nordligaste, kan

i

ovannämnda

härstammar

från sameh.

m.

med svensk hand-

nybyggare och

lätteligen

att gå öfver

Arjeplog lap-

i

svenska byar, som har

sitt

i

inom

Vil-

södra och

man peka

på

ursprung från

sameh.»

Då

Granit framhåller, att »lappen är fullkomligt ointresserad

för jordbruksnäringen arbetet», säger Kr, Nissen:

och

i

själ

och hjärta avskyr jordbruks-

»Det påståendet, som

man

ofta får höra,

FALLENHET FÖR JORDBRUK. att

lapparna icke skulle duga

Ganska skall

bruka

å

visst är det

si

och så

till

VANDRINGSDRIFT

171

jordbrukare, är något förhastat.

med lapparnas

Men man

jordbruk.

andra sidan kunna finna många exempel på att lappar och ställa sin boskap

sin jord

i

varje

fall

som

lika väl

sina

norska, svenska eller finska grannar.» 1

Tennaes vid

Balsfjorden såg jag en präktig gärd,

Enarelappar.

hades av en jordbrukande lapp. bäst hävdade

i

W.

inne-

Granit.

Den ansågs allmänt som en av de

trakten.

vittnesbörd

Enligt

Mestervik,

Foto A.

som

Malangen,

av postmästaren och ångbåtsexpeditören bli

lapparna där inom

jordbrukare som »vilken norsk

man som

kort

helst».

lika

i

kunniga

Han rekommen-

derade också, att norska kronan skulle giva flyttlapparna jord för att få de

av bönderna (fastän med ringa skäl) så fruktade renflytt-

ningarna att upphöra. Enligt

min uppfattning äro lapparna inom Troms fylke bättre

jordbrukare så länge de bo inne bland norrmän

eller

finska kväner;

NATURSINNE

172

men

få

dalen

i

lapparna majoritet

en bygd, säsom fallet är

i

Lyngen, så är deras jordbruk under

ex.

t.

Man-

i

all kritik.

NATURSINNE. Lapparnas av gammalt väl kända, starkt utpräglade lokalsinne

ävensom deras samhörighet med naturen äro

mera fram-

givetvis

trädande egenskaper hos de rena nomaderna än hos fiskarlappar

av olika slag

eller

skogslappar.

Mången naturvetenskapsman kunde avundas dem iakttagelseförmåga.

P.

Laestadius

som

intresse för att iakttaga allting

Genom

deras

mjuka,

och betrakta, andra,

bli

som mera

tysta

berättar

deras skarpa

om

åtskilligt

rör sig ute

i

deras

skog och mark.

och tålmodighet att stanna

rörelser

djuren liksom mindre skygga för lappar än för brutalt bryta in

ord, lapparna verka

Med

naturens helgedom.

i

mindre störande

i

ett

miljön än de bofasta.

»Det är ensamt och villsamt där uppe, där lappen lever», skriver

Demant-Hatt, »och endast han hittar fram, därför arv fick kännedom

om

allt

vad

fjällen

tillhör.

arnas gång och djurens läten och de röster,

Hans öga kan'

och från luften.

se det ingen

förnimma det andra människor älska skönhet och förstå den.

icke

att

han

som komma annan kan

se,

han kan

Lapparna

egen stämma är vild och berusande, när han arbetar

Hans

fall.

med

sin ren-

glammande och djurens jäktande eggar och upp-

hetsar hans röst och väsende

som hans

sky-

är naturens röster, vin-

dens sus över ödemarken, bergens eko och älvarnas tunga

hjord; hundarnas

släkt-

från jorden

ha aning om.

Hans musik

i

Han känner

till

en extas likaså vild och urskön

berg.»

Den förtrogenhet med naturen som samemannen vunnit att

han är

ett

med densamma,

alltid finner sig

mer än en gång

till

skrämmes av

dess krafter och

rätta däri. »På beskrifning af

Lappar har jag

aldrig

gått, der jag förut aldrig varit,

hittat fram, dit jag

gör

ämnat. De beskrifva berg,

men ganska

sjöar, kärr o.

s.

väl

v. så

NATURSINNE väl, att

man

lätteligen igenkänner

17.3

dem» skriver

man då kommer ihåg hela den instruction

man

P. Laestadius. fått

»När

— att gå venster

det eller det berget, midt öfver eller österom ett annat, norr

om det

eller

o. s.

det kärret eller sjön, vada öfver den eller den

— sa går man

v.

')En likhet

men

icke villse,

i

i

hos alla lappar är att gå

Purnumukka.

i

kurvor, icke i

han ock med förbundna ögon. i

Gången

förhållande

steg gör kroppen en sväng

i

god fotgängare, att

uthållig,

lika raskt

linje

till

är nägot vajande och ser

hans korta ben; vid hvarje

det framförda benets riktning» (Aurén).

krumbente lappen, kanske mest

backe ned,

rak

skog och mark, ginge

Det är en glidande gångart, liknande björnens.

fortlöpande och

i

Lappbarnen få tidigt göra bekantskap med naturen. Foto L. Björkman 1906.

släpig ut, stegen långa

icke ens för en

strömmen

klart väder nämligen.»

det oaktadt hittar han säkert målet

Gossar

om

över

följa

i

lätt,

den kortbente och ofta något

därför, att hans

det går

Det är icke

samma

mo som mvr.

gång är så jämnt

takt backe

upp och

174

NATURSINNE

.

»Lapparna ha

utomordentligt utvecklat lokalsinne», skriver

ett

också Demant-Hatt, »och det är mycket sällsynt att någon går

men

vilse,

i

dimma och snöyra kan

tät

parna säga själva, att

men

dimma händer

i

kunna

det nog inträffa.

mörker kunna de nog

i

Lap-

hålla sig orienterade,

som de

det, att de gå vilse, något

själva icke

förstå eller förklara».

säger

Eljest

»Lappen har kompass

ordstäv:

ett

— »Hans iakttagelseförmäga,

lokalsinne och

huvudet».

i

minne äro

ofta rent

av

fenomenala» (Granit).

Under min

som

vistelse

förvillat sig

i

i

Utsjoki 1901 talades mycket

fjällen norr

om

Utsjoki älv och

livnärde sig av hjortron och blåbär,

Men

en gård.

tills

om

ett barn,

två veckors tid

i

det omsider

kom fram

till

det bör tilläggas, att detta barn var ett älvlappsbarn,

och de bofasta lapparna ha redan förlorat åtskilligt av nomadernas instinkter.

»Skolgången fördärvar bara lapparnas barn, de få nog god

dom, men de

lära

mycket onyttigt och

få så

lär-

mycket bondnatur, och

de äro borta från lapparna under sin bästa lärotid, och så lära de blott bondliv, och lappliv lära de icke, alldeles icke.

Och naturen

kommer

förändras också, lappnaturen försvinner, och bondnaturen i

stället»,

skriver

Johan

»När lappen kommer

Turi.

in

i

ett slutet

rum, förstår han icke synnerligen mycket, då vinden icke kan blåsa

honom

i

näsan. Hans tankar kunna

väggar och är täckt över huvudet

höga berg, så har han

nits

men

i

ovannämnda

sitt

»Vi ha en innerlig förståelse för naturen.

genom generationer med

skarpa iakttagelseförmåga. let se

,

flyta,

tillhjälp

när det finnes

när lappen är på

ett särdeles klart förstånd.»

Samefolket sammanfattar sålunda:

ej

(Turi.)

protokoll

saken

Denna har vun-

av vår snabba uppfattning och

En sameh hinner

i

skogen och på

fjäl-

dubbelt så mycket som en svensk och han hinner dra sina för

svensken rentutav obegripliga slutsatser, innan svensken hunnit ens se vad det är frågan om.

Samefolkets gamla rykte

kunnighet härledde

— sameh

krafter,

sig härifrån

han var snabb

att handla,

snabb

om

troll-

kände naturen och dess i

att uppfatta orsak och

NATURSINNE verkan.

Och

för

den mera sävlige och trögtänkte svensken blevo

många fenomen, som företeelser,

175

för

oförklarliga.

sameh voro de enklaste och

Och

så

var lappens

alldagligaste

trolldomskunskap

konstituerad.»

Däremot ga de säga tvärtom:

icke

»Från

med på

Turis ovanciterade uttalande utan

och barnhem, som haft sig

alla missionsskolor

anförtrodda nomadbarns undervisning och fostran, betygas det en-

stämmigt och

kraftigt, att dessa

nomadiserande föräldrar och

barn med glädje vänt åter

blivit

Norsk skeppare av lapsk härkomst förf.

sina

duktiga och skötsamma noma-

der.»

Foto

till

i

1914.

Skarvdalen, Lyngen.

SKONhETSSINNE

176

SKÖNHETSSINNE. Det är

rätt svart att bilda sig

lapparnas estetiska sinne.

En symfonikonsert

vårt.

man

en

gammal holländsk

tavla skulle

ett väl

utbildat sinne

ex. för

t.

också finner av deras enkla teckningar

papper.

eller

Renens dansande lopp är

Han »känner

hag.

arten av

Synbarligen är det rätt avvikande från eller

Däremot ha de

däri.

rörelsens skönhet, vilket

på horn

om

lämna lappar oberörda, även om man försökte påvisa

helt säkert

skönheten

något säkert omciöriie

ett slags

ver Demant-Hatt.

för lappen

höjden av skönhet och be-

berusning vid åsynen av renhjorden», skri-

Det finnes

i

själva verket ingenting

som

så kan

hänrycka en lapp som åsynen av en passerande renhjord kondition, eller ännu bättre, en renhjord

mjölkningen skett lavhedsmattor.

i

klar höstdag efter det

känslan av att vara befriad

Även många icke-lappar ha

»Enligt vad jag trodde

pen

som en

ilar

praktfulla

tjusats av den synen.

i

midnattssolens

yttrade lapparna ofta, att »de voro så fula

man kunde kalla dem vackra (mutjis). Kåtafolket med vacker och vidsträckt utsikt. Det Mig

branta

(fastis), att

slår oftast läger

på

trånga, instängda

veterligt finnas blott tvenne skriftställare av lapsk extrak-

Matti Aikio och Johan Turi.

t.

lap-

fjällviddernas barn.»

Den

är starkt påverkad av norsk litteratur,

dock,

Om

land.

platser

tion:

fjällets

mig iakttaga», skriver Granit, »njuter

färgskiftningarna

fjällraviner

ej

uppför

mycket som kulturmänniskan av vackra landskap och de

lika

älska

god

i

ex.

nomadlivet.

i

boken

»I

förre skriver

men

hos

på norska och

honom

återfinnes

Dyreskind», mycket av lapparnas syn på

Johan Turi är knappast påverkad av någon annan bok

än bibeln.

Hans

tänkesätt.

För att

stil

är individuell och särdeles typisk för lapskt

taga

ett

exempel:

Koutokeinoförvillelsen år 18.52 är gjord

Skildringen av den

med

den bredd, som vanligen vidlåder primitiva Att främmande iakttagare kommit

till

episk kraft,

s.

k.

men utan

skriftställare.

mycket

olika

resultat

beträffande lapparnas estetiska läggning beror väl närmast därpå.

SKÖNHETSSINNE dessa

att

intränga

allmänhet

i

Tysken (och

skrev om)

kom

världsåskådning,

själsliv.

som studerat

Passarge,

1881

år

lyckats

icke

lapparnas intimare

i

177

lapparnas

den upp-

till

fattningen, att »lapparnas konstnär-

på någon hög stånd-

lighet icke står

punkt,

men

det

att

barnsliga^ frid-

färdiga sinnet talar ur deras konst. \'i

kunna

utan deltagande be-

icke

trakta den lapska fantasiens

som minna om en

liga prestationer,

^

*

otymp-

'

övervunnen världsåskådning.»

„

som sågo

tiska idealet

i

det

„..

Högman

pietis-

»Lappen älskar pråliga och

dystra däkter och miner.

i

om

och att

djävulens horn». är angelägen

om

att visa att det

färgsinne och sin glädje över

Men

mar.

dock finnes en

läggning hos lapparna: »Lapparna häruppe ha beva-

viss konstnärlig sitt

fult

kyrkan med den klädsamma »hornmössan», emedan »den

Demant-Hatt

rat

mellan

Mångenstädes förbjödos kvinnorna

vackert», skriver Andelin.

påminde

.,,.

,

,

i

d^" ^a ur bruk komma »hornmössan >. Foto förf.

granna kläder och vet icke just göra skillnad

visa sig

.

Jomppala (UtsHusirun bär den re-

joki) 1901.

färgstarka dräkterna stötte flerstädes prästerskapet,

.

Paret

— De

allt

det

som

de sätta icke värde på blommor.»

strålar och glim-

Måhända

går hon

dock för långt, då hon påstår, att lapparna icke gärna använda snöglasögon, 1

med

likhet

Kristian

eller

lapparna

i

—

till

12

i

Nissen:

den

tecknen på lappens höga ursprung-

alltid

harmoniska sommardräkten,

Ȁnnu har

konstnärliga

finnas

synnerhet

Lapplynne

som

icke

någon lapsk musiker,

bildhuggare framträtt och bevisat, att också bland

som anse dem

de,

är

Granit,

ex. visar sig

t.

uttalar sig

målare

det skulle stöta deras skönhetssinne.

hänför hans utvecklade färgsinne och hans goda smak»,

liga »kultur

sådan den

emedan

i

anlag,

men

trots

detta

otvivelaktigt vara konstnärligt begåvade

finnas

— Det

sinnet för form och färg lapparnas skönhetsträng-

SKÖNHETSSINNE

178

tan och -glädje giva sig tillkänna.» »Deras skönhetssinne är mycket

form-

och färgsinne är

och säkert; männen

utvecklat,

deras

äro födda

konstnärer vad form och ornamentering angår, när de

arbeta

horn och

i

de sy sina

trä,

i

huvor,

och kvinnornas smak är lika säker, när

Barnen ha skönhetssinnet

och annat.

bälten

medfött; engång, då jag gick tillsammans

då

vi

fingo förbi

pulkan är

faslig!

en pulka, 1

som en

själva verket

luftens

med

finne hade gjort:

vad den

i

även hos norrmannen Chr.

ofta eleganta snittet ligt

fy,

förstår sig på skönhet rörelser och färger hos och vattnets invånare. Foto V. Tanner.

form och var oproportionerlig» (Demant-Hatt). sesätt finna vi

anmärkte hon,

Ella,

hade pulkan icke någon elegant

Lappen

Enarelappar.

fint

Samma

Gierloff:

på lapparnas dräkter tyder på

betraktel-

»Det

ett visst

stiliga,

natur-

formsinne. Deras färgglädje och färgval tyda på ett visst färg-

sinne,

om

också naivt och tämligen stereotypt, så dock smakfullt

och icke utan individualitet.

som vuxna,

väl barn

i

demien

i

äro ofta riktiga mästare, så-

att klippa silhuetter

Dessa äro ofta verkligen

— En lapska

De

överraskande

av djur och människor.

fint

och elegant gjorda.»

eller »halv-lapska» har också nyligen besökt konstaka-

Helsingfors.

Och det kan

icke

nog starkt betonas,

att »sitt skönhetssinne och

SINNE FÖR MUSIK natursinne ha lapparna icke lärt av

sitt

samma

De

oss.

älska naturen på

älska sol och luft och den jord de suga

som växterna

sätt

179

näring av. Lapparna placera alltid sina kåtor på de vackraste platserna

trakten och detta ha de gjort ända från den grå forntid».

i

Vanligen

(Demant-Hatt).

ändmoräner

eller

uppställas

kåtorna

på

rullstensåsar,

andra höglänta, torra och soliga platser.

SINNE FÖR MUSIK. Man

har sysselsatt sig mycket

med frågan om lapparnas musika-

ävensom värdet av deras musik, enkannerligen den

liska anlag

Armas

jojkningen.

Lappmarken,

Launis,

den

ställer

andra uppskatta den föga,

som studerat jojkningen högt

jämförelsevis

k.

finländska

i

som konstprodukt,

det finnes personer,

ja,

s.

som betrakta

En

ningen endast som enformiga, djuriska läten.

jojk-

axplock-

liten

ning skall visa huru olika lapparnas musikaliska begåvning bedömts.

Bland utländska resande uttalar 1700-talet på följande sätt:

man behöver

och

De

få

om

som

icke bedja

deras smak,

dem

av naturen.

>

deras

von Hogguér åter

om man

länge,

utan en verklig produkt

idéer,

»Jag vet icke

skriver:

Larsson förklarade

till

— som

än

ett

mänskligt

läte,

eller

samma

de föga

stil

ävensom

kort-

och

om

det allt-

Musik och ord

att det var en sång

fanns

i

till

den icke ett

hund-

och under det de sjöngo förblevo lapparnas

fortsätter Helms:

eller alls icke;

det var

vållade det,

harmoni, den liknade mera

ansikten lika uttryckslösa, lika likgiltiga I

oss,

om

lapparna, eller

sig själv förskräcklig, det

vare sig av takt

ett spår

tjut

i

höra den.

vill

nationalsmak nämligen,

nog, för första gången hörde vi lapparna sjunga.

Sången var

av

giva oss icke något dåligt

var glädjen över att hava ändrat bostad

vår ära.

slutet

vi ha,

några glas brännvin, som vi läto räcka

voro improviserade,

i

verkliga

främmande

är fördärvad av

ej

Matthew Consett

»De hava mycken håg för tonkonsten,

prov av lapsk diktkonst, som

begrepp

sig

som

»Smak

men däremot tycka sällskapsspel.

vanligt.»

eller

de

anlag för musik ha

om

kroppsövningar^

SINNE FOR MUSIK

180

Egendomligt är flitig

beröring

Fellman

fattats

med

bruk

i

med

tidigt varit hos

dem om

och sang har sedan urminnestid hos

stort

Ehuruväl sången afstannat

intresse.

Lappen dock

veckling, sjunger

flitigt.

1

framlyser merändels förtvivlan och dystert sorg och nöd.

Medan Jacob

lapparna, uppfatta deras anlag.

»Musik och sång hafva väl redan

skriver:

Lapparne

huru olika två personer, som båda haft

att se

De afmåla

ett mjeltsjukt

Tre jojkande Utsjoki-yiiglingar.

fram äfven minnet

Blom kunna säga

Lapparnes gamla sånger

bekymmer och

F.

Jonasson 1922.

af en lyckligare tid», anser sig

(1827):

»Lapparna sakna

lidanden,

då och då skymtar

lif

Foto

sin ut-

i

allt

norrmannen G.

P.

sinne för rytm, ton

och överhuvud för musik.»

Också Aurén instämmer pen

icke, ty

mänhet

man

i

detta yttrande:

hör aldrig någon sång

»Musikalisk är lap-

med någon musik

är det icke så lätt att fa lapparna att jojka,

därom, åtminstone har det sällan lyckats mig. ofta höra

na

sig ute

Yngre

dem i

om

om man

ber

1

all-

dem

Däremot kan man

»småjojka», då de tro sig vara utan lyssnare och befin-

naturen. författare,

som

i

allmänhet bemöda

mera förstående gentemot lapparna än de eniga

uti».

att dessas

sig

om

att

äldre, äro också de

vara

ganska

musik icke kan värdesättas synnerligen högt.

SINNE FOR MUSIK »Dans och lekar förekomnio icke

annat litet

instrument».

—

kåtorna.

i

Härvidlag skola

vi

sig

allmänhet

på

som en

dock icke glömma,

den lästadianska bekännelsen,

dem och

lapparna.

sig

der, ty de åhöras

men

Demant-Hatt

enformigt

honom, så jag icke,

om

likheten

tonfall och sätt att tala

med

stor

är betydligt

men

Då

väl

sitt

språk,

avvägda

perio-

i

mer intresserad av lappmusiken än

en lapp blåste på en

vatten som rinner och

om i

flöjt

av angelikarör

inom kort hade musiken

uttrycksfullt,

den liknar vindens sus

skri

i

uppmärksamhet.

i

gripit

Vad han drömde, som avsked

Lapparnas jojkning ljuder som

som korpars

dessa

Vid resor bland de

Båda ha en musikalisk klang

den kan också vara rå och våldsam

om

till

vet

och

sol

den vore inlärd av

den

visset gräs och buskar,

insekters surrande

uttrycket

som storm

;

i

men

en skog,

och oväders dån.»

Slutligen ha vi några tämligen tungt

kända, svenska konstnärer

i

vägande yttranden av

tre

olika branscher.

Målaren Karl Tirén skriver: att

i

de melankoliska tonerna Ijödo

naturen själv;

i

Tian-Schan och närmaste trakter har

i

han icke märkte omgivningen.

att

men

sommar.

minner

själva utöva de sällan

accentuerat och förmodligen

föregående författare. »ljöd det

för

Visserligen synas de

för lapparne.

ej

mången gång frapperats av

båda uttrycka

likgiltighet

en del har sin grund

tur och ordning rätt långa repliker.»

nomadiska karå-kirgiserna

mellan

denna

att till

Vid samspråk sinsemellan tala lapparne som på

sköna konster,

jag

(Wiklund).

styggelse»

vilken en stor del av Sveriges

till

njuta både av sång och musik,

i

ha ganska

Granit träffar kanske det rätta då han säger:

»Sång, musik och dans ligga

teatern,

lapparna

och äfven dragspel och dylikt äro tämligen

Vissling anses

sig.

dragspel eller något

fiol,

tyckas

»världsliga sysselsättningar» åtminstone

nordlappar räkna

Wcke

Bergqvist.

Några musikinstrument av egen konstruk-

sinne för musik.

tion ha de aldrig haft,

sällsynta

»I

skriver

alls»,

någon musik vare

heller öfva de

IXI

»Lapparnas bundna form och sätt

uttrycka sin lyriska känsla utgöres av melodiös skandering».

Kompositören och den stränge kritikern

Peterson-Berger anser.

DEGEN ER AT lON

182

att »den

mest egenartade och ålderdomliga lappmusiken är att söka

inom Sveriges brister:

»Här

berättas

om

gränser»,

musik

ligger flera

och författaren i

skickliga

Karl- Erik

Forsslund

luften (Svenska lappmarken).

ut-

— Det

spelmän bland lapparna kring sjön»

(Björkvattnet),

Härav

lära vi, att

håg

för

musik

på att inmänga

håller

sig hos

lapparna och att de ingalunda äro oemottagliga för denna konstart.

DEGENERATION. Vi ha mycket lätt att förstå, att lappens fattiga

ker

många glädjeämnen

dikta om. djur,

återkommande

med ett med den

mänga lyckostunder

Förföljelser från de bofastas sida,

som decimera

Taavon

att besjunga och

Pieti, riktigt

hjorden,

armod och

skän-

liv icke

sjukdomar

svält äro för

att

eller rov-

honom

ofta

upplevelser.

»en liten gubbe, krokig viidsnår av hår kring

som en

sitt

lappkniv, nästan blind, och

gula, hoptorkade ansikte»,

jämförelsevis kortväxte Ossian Elgström.

i

bredd

Efter foto av A. Elgström.

DEGEN ER AT lON Enligt

gamla uppgifter måtte ofta en förfärande hungersnöd

härjat bland lapparna,

på furubark, blandad

man

183

i

mycket

så

hava kunde, var

tilläventyrs

spis och är så tidvis

ännu den dag

Men

dag.

i

månader deras dagliga

flere

i

är

man

icke lärt sig att

använda

i

tyvärr, tallen,

på

ej

fjällen,

fattigdomen ningen

med

»i

t.

Synnerhet

hushållet, vilket kanske icke

Lapp socknar har jag

desse

det med egna ögon nu sedt. at besöria

Sombio by:

at det

aldrig

omwända och

at behålla de

än jag

tro, för

»om det

är nödigt

Lapparnes omwendelse, så tycks, oförgripel. sagt,

mindre angelägit

om

wore så på uphel-

kunnat

Ty», fortsätter han,

Bely-

av år 1749

ex. A, Hellants berättelse

i

som

och ren-

någon försummelse, ty dess näringsvärde är omtvistat.

sande för förhållandena är

som

renfett eller mjöl,

fisk,

levererar huvudbeståndsdelen barken, växer lav har

En soppa

synnerhet bland fiskarlapparna.

med

ei

wara

christna Lapparna wid

föda och näring; annars är at befrukta, at både Folcket och Christen-

domen på en gång

svvälta ihiel.»

Under sådana förhållanden var det lappar hemföllo åt tiggeri. i

Men då

egen socken, gåvo de sig ned

till

om många

icke underligt,

stoltheten förbjöd

dem

att tigga

grannsocknarna och blevo

s.

k.

sockenlappar (»fattiglappar»). Att de icke voro särdeles välkomna på sina nya vistelseorter

framgår ur landshövdingen Johan Graans skrivelse

»Om Lappmar-

kernas population» av år 1670: »Thet är mera än kunnigt, huruledes

Lapperne, och uthi

synnerhet de som hafwa haftt theras heniwister

i

Uhmeå, och Pitheå Lappmarker,

owanan, och begifwit sigh

ickie allenast

närmaste Provincierne, uthan flycht

är detta fölgdt,

att

hijt

äro

söder på

theras

tiggerij

af

Ed:rs

Lättia

Kongl.

uthi

den stora

till

uti

de

Sädan, af deras

de hafwa slaget sigh

förty Lapparne giöra sigh på sådandt sätt

strykare, betagne

kombne

neder på landzbygden

till

tiggerij

Vaganter och Landz-'

draga the landet omkringh, och Maij:tz undersåtare

medh

skräma och be-

swära.» Enligt del

idoga

P.

Laestadius däremot äro sockenlapparna

människor och händiga

i

synnerhet

till

»till

en stor

korgarbeten af

DEGENERATION

184

tågor.

Men

Vallhjonen blifva vanligen

med

tiden tiggare och fattighjon.

tiggare och fattighjon blifva äfven af de

när de genom olyckor rehnhjord.»

eller

nomadiska Lapparne,

egen slösaktighet och

Man kan knappast

fylleri förlorat sin

någon mera motbjudande

träffa

typ av människosläktet än de »fattiglappar», som leva av att tigga

av turisterna

i

Tromsö.

De

förfölja en

interiör av lappbostad

Foto

W.

L.

i

Spansdalen, Troms

Wanhainen

vishet och närgångenhet, vilket verkar så

som de vanligen kunde

komma

med den mest

utsökta näs-

fylke.

1915.

mycket mer avskräckande,

äro synbart nedlusade och klädda

i

lumpor, som

en koling att blekna av blygsel.

Enligt Karl- Erik Forsslund förete en del norska havslappar en tydlig degenerationstyp:

»De norska lapparna (vid Ofoten) äro van-

ligen ej renliga och leva osunt, förtära särskilt vansinniga kaffe, äta aldrig ett regel brännvin, när

mål mat utan

kaffe.

En norsk lapp

han kommer på besök, säga några.

mängder tigger

— En

i

lapp

K ÄNSLOLOSHE T kan vara skyldig hundra

komma

kr.

och bikta, att han

ånger återlämna

eller

för 60

stulit

småningom också

och

öre och under djup

Kort sagt, de ha

att urarta, det är ett

och äro skapade L.

Wanhainen, som godhetsfullt

författarens

all-

and-

många

släktled

för». ställt

ett antal

fotografier från den av höga fjäll isolerade Spansdalen till

i

därför att de

materiellt förfall

nomadlivet, som de anpassats för under

övergivit

W.

— 70

betala tjuvgodset.

85

men kan

och låtsas aldrig därom,

mänhet ingen god karaktär, äro på väg ligt

1

förfogande,

beskriver

hög grad efterblivna och förkomna.

,

dessa

i

belysande

Troms

fylke

havslappar såsom

i

Svåra ekonomiska förhållan-

den, ingifte, härjande epidemiska farsoter och det avskilda läget ha alla

i

sin

mån

bidragit därtill.

KÄNSLOLÖSHET. I

allmänhet anser

särdeles

man

att lappen ej

känner fattigdomens lidande

djupt.

»Om någon

lapp blir alldeles utfattig, så synes han esomoftast

icke reflektera synnerligen djupt över sin olycka, utan

Lappkvinnor

i

Jiikkasjärvi.

Efter foto

i

han sätter

Rosa Fitinghoffs »Lapplandsresa».

RESIGNATION

186

ned på någon Sjöstrand och fiskar

sig

derna och vallar deras kor

känna

att

Men

sig särdeles

niska» finner

man av

Turi:

eller

följande

också häri ligger

bön-

utan

förnedrad därav» (Wiklund).

sin enkelhet

all

i

då de

»

att leva

till

förmår känna och tänka »som en annan män-

utan att föröka

ett lidande,

gripande hjärtesuck

det icke kan leva flera lappar,

se, att

när de icke på annat håll kunna finna

nödsakade

ro eller ger sig

eller ger sig slutligen ut att tigga

förödmjukad

att också lappen

av lappen

godan

i

sitt

livsuppehälle, så bliva de

men

och utan barn;

sig, ogifta

när kroppens krav skola undertryckas,

och hjärtats kärlek tillintetgöras

——

->

RESIGNATION. Storartad är lappens förmåga att resignera hållanden.

Jag finner

han som villebrådet »trycker»

medan den hårda

eller

har han

dvala

på

sig

lärt

slita

hotande

fara;

konsten att under eller själens kraf-

inför

tiden varar, är antingen en naturlig instinkt

den ute

i

naturen.

Resignation, i

ladorna utan genom att träna sig

genom

icke

försakelse.

i

man kunde Han har

olyckan.

kunna möta den onda dagen,

att

än att

varken på kroppens

livskravet, är hans passiva värn

i

de mest vidriga för-

intet bättre uttryck för detta tillstånd

sådana omständigheter ter,

i

att

säga

ställt in

samla

i

hvad som

»Allt

öfverstiger det nödvändiga, är föga lockande för Lappen», säger

Jacob Fellman. »Ty Lappens sträfvan är och han är

heller

ej

brist uppstår, är

annan

om

angelägen

språk säger:

i

av

allt,

att befordra

att

andra

till

välmåga,

Då

dertill.

sjelf eller

söka afhjelpa den.

hungern tvingar Lappen

Vi erinra oss åter Tacitus ord: rast

komma

han aldrig hopplös; och råkar han

nöd, är han outtröttlig

i

ej att

någon

Ett ord-

att jaga.»

»De ha uppnått vad som är svå-

nämligen att icke en gång ha något att önska.»

»Också äro de av den övertygelsen, att det är långt tryggare

dö än

att leva:

veklagan,

Magnus.

men

därför fira de för det mesta ett barns födelse likbegängelser

med

festliga sången,,

att

med

skriver Olaus

RESIGNATION »Man kan

med huru

icke

dermed

enka

skulle

undra nog», berättar Jacob Fellinan, »da man ser

Lappen kan åtnöja

litet

klaga. — En

hon

i

för

dagen mätta sina 6 barn.

icke fallna för stöld, slagsmål

dem

utan att misströsta

sig

Enare hade icke annat än bark

Tuloma Lappar

godt mod.

is?

äro goda och medgörliga grannar,

annan

eller

klaga öfver sina medmenniskor

qvinnorna,

Aldrig hörde jag

olat.

hysa afund mot dem.

eller

Tuloma Lapparne

Lappar. — Lika overksamma som karlarna

än större än hos andra äfven

grytan, och

i

Likväl var hon vid

Lättjan, håglösheten och overksamheten äro hos

äro

och lika snuskiga och pjaltiga som dessa

jemväl barnen, hvilka de öfverhölja med smutsiga trasor. fortsätter Fellman, »ehuru

mager, ehuru

Tuloma Lappen

civilisationens

lif

är rå, overksam, usel och

inflytande,

vild eller fallen för lagstridiga handlingar.

med ohyran. Med

Han dör utan

att

är

Han

användt

resignation fyller han sin

sin tid

till

hemma De

annat än

till

hördes icke

svält,

mage med

bark.

hafva känt smärta af sina lidanden, ty hela hans

kande näringsbehof och

dogo av

han dock hvarken

delar förnöjd sin usla

någon

är ett slags dvala, och jag har icke funnit

skulle

Men»,

hans eländiga bostad grytan är nära nog det enda,

i

som häntyder på bostad

eller

hvila.»

till

dem, som

af

afhjelpande af de mest tryc-

— »År

1906, då tusentals renar

många glada

Kvinnorna sutto

ord.

hos barnen och gräto, renvakterna voro tysta och dystra. ledo icke blott

genom

att se sin

ekonomiska ställning ho-

tad, det var nästan värre att se deras stolthet och glädje, renhjor-

den pinas så gruvligt» (Demant-Hatt).

År 1920, då spanska sjukan härjade svårt

i

norra Finland och

även bland lapparna, åtminstone bland de bofasta, blev deras modighet satt på

ett hårt prov.

där hela befolkningen dog

kvarlevande

in

Ingen klagan stilla,

i

ut.

kom fram

Enare,

hade dock de ännu

och uttalades knappast

undergiven vandring mot

om

Synbarligen

i

det sista skött sina dagliga sysslor och läst sin bibel.

Icke underligt, gäller detta

Det fanns gårdar uppe

tål-

heller.

Blott en

slutet.

menar Helms, om de

»i

några trakter

de finländska fiskarlapparna

— ofta

lida

— särdeles

av svårmod

RESIGNATION

1-88

och

De ryska fiskarlapparna äro däremot,

nijältsjuka.»

samma

författares

Nöden har

lärt

förmenande »ganska

enligt

och spräksamma».

livliga

lapparna undergivenhetens svåra konst.

Olaglig-

heterna, utpressningarna och föraktet ha gjutit bitterhet

deras

i

sinnen.

Då

Styltgängare att

Deniant-Hatt förebrådde lapparna

fru

i

Emedan

Spansdalen.

gå över älven.

gift

huru det går

en lapp:

»Vi äro

men kungen »De

sitta

oss».

Efter en

klagade,

Foto

W.

Wanhainen

L.

på själva flyttningsvägen, så

1915.

att de

»Vad skulle det nytta, vem bryr

miste flere hundar, svarade de:

om

ej

bro saknas, är det blott på styltor möjligt

Barnen bäras på ryggen.

när bönderna hade utlagt

de

att

s.

k.

takstförrättning

i

sig

Norge yttrade

som en främmande hund, som man sparkar

bort,

vet väl icke av huru vi behandlas». så underligt

vuxna, unga och gamla

i

som om de vore gripna av

handfallna på sängkanterna, barn och

nästan

alla

gammar, där

en stor matthet och

vi

gå

in.

De

sitta,

som om de grundade

GÄSTVÄNSKAP Över

sitt livs

öppna munnen

iddes

undergång», härjningar

Finmarken.

»När hjärtat är

se ut

som om de knappt

Detta folk är vigt

matade.

för att bliva

säger Chr.

i

Många av dem

förtappelse.

189

av sorg, hjälper utvärtes glädje

fyllt

till

med anledning av tuberkulosens

Gierloff

intet», säger

ordspråk.

ett lapskt

GÄSTVÄNSKAP. Huru

arm lappen än må

fattig och

genom

hans sinne hårdnat

vänskapen är en

Redan

mz

och skiutzsa

Renar

theres

de

allt

med den mat, som där Och

skrivelse

— »Emot

och gärna upplåta de

1671.

nijiå

(9)

främmande

vad

i

the

eller

Yngre författare ex. v. Diiben,

som

vilja

hwad

alt

»De äro

gästfriheten

kända, bjudas de

blyg för att

rum sjelf

objudne gästen.»

må hända på

i

I

utmed andra (pårråt paldan),

med

sig,

Även Wiklund

är hos

the

sin Relation »Till att

dem

av ar

undfå

eller

myckit bewågne, och

deras förmogenheet finnes.» i

gästvänskapen.

Sä

dock hufvudsakligen tak,

om

med

Äro de (gästerna)

.

vatten:

d. ä.

äta

illa

»man

i

Lappen

utan att dela

härtill säger P.

Lapparne

intygar, att

i

till

en kopp kaffe, eljest få de nöja sig

sin familj spisa

motsats

mijll,

(10)

mycket benägne,

allmänhet mycket gästfria och

i

gäller

vid kåtans eld och

med

tijiå

om Kemimz gåfwor,

resande äro the myckit benägna och

bädd och värme, ty annat ha de ondt

något

Rehn

ha fram differenser

säger:

umgängsamma

ett litet

ej

gäst-

att

deras förmåga finnes, spisande

fremmande äro

gerna meddehla och aflåta,

med

eller

äro de ock

är bruklig», säger

främmande

Emot

williga

t.

Johannes Messenius

till

Tornaeus skriver ungefär samtidigt:

befordra dhe

om

icke,

och förföljelser,

orättvisor

»The beledhsagha från sigh gesterna

lapparna heter det:

andhra byyn».

glömmer han

helig lag.

Anonymus'

i

vara,

i

med

är alls icke sig

Laestadius:

till

den

»Att äta

andras närvaro, utan att ge

ansedt säsoni högst regeln blir emottagen

illiberalt.»

med

stor

GÄSTVÄNSKAP

190

som huset

gästfrihet hos lapparna och bHr bjuden pä det hlla,

mår. Att icke gästfriheten kan utsträckas

som numera

har

Senare

ett bevis

närmare bekantskap

med dem,

stele,

ger

—

till

:

de

modifierat

mänga andra

tämligen

lapparna vinna

att

»Gästfriheten gäller företrädesvis indi-

och

kalle

förlåta.»

första,

sitt

Mot främlingar äro de vanligen,

vider af egen stam.

åtminstone,

något

Diiben

v.

sträva yttrande — vid

man dock

somliga trakter plåga dem, måste

i

för-

de otaliga turister,

alla

till

man dem små

tyste. — — Men

gåfvor

till

en början

kan man spraka

•

eller visar

man dem

ganska vänlige och pa

tinar kölden vanligen upp, de blifva

litet

vänlighet, sitt sätt

gästfrie».

Jägmästare E.

v.

Sydow

lappkåta på Lyngenhalvön.

Jag talade surt.

först

norska

Sedan slog jag

berättar:

Jag kom en dag

in

en

i

Gubben och gumman voro hemma.

med dem.

om

—

Bemötandet var tämligen Genast

och talade finska.

för

sin

till

lapska:

vara

samspråk

gumma Vad ma det

sade gubben

pa

gladare!

litet

stunds

en

Efter

sött-

en

karl

den där?

Kanske man måste bjuda ho-

nom

på kaffe. Nej tack! sva-

rade

gunmian,

man

kaffe

Jag

försökte

all

bjuder

då uppbjuda

min älskvärdhet; jag

kade känna nas

icke

åt alla strykare.

flere

rå-

av lappar-

släktingar och släktens

släkt.

De

blevo

intresserade.

mer

allt

Efter en stund

sade gubben igen :Nej, nu får

Skoltlapparna skruda ^

^'på det bästa

sisf

j den besökande etnografen. Foto S. Paulaharju. ..,

_,

,

inför

du lov

att

kaffe.

Må

gunmian, ^

bjuda honom pa sa vara, svarade p,

efter

,

han

känna våra bekanta

^

i

_

tyckes •'

sa väl.

GÄSTVÄNbKAP

191

Jag förstod hela tiden samtalet och hade svårt

mig

att hålla

allvar-

sam. Visade mig så belevad att jag tackade redan för första kop-

pen kaffe, vilket renderade en kopp

Helms har tydligen

öst ur

till

någon grumlig

källa,

då han skriver:

»Mot främlingar hysa de (fjällapparna) en icke ringa misstänksamhet.

En främlings ankomst framkallar

fördenskull, särdeles

trakter, en panisk förskräckelse, och resande

då de oväntade kommit

för livsfara (sic!),

lappar.

Men när

gästfria».

till

i

litteraturen.

vari lappar

mig

veterligt ingenstädes bestyrkt

Måhända har Helms kunna

oförmodat träder

ensliga

ensamhet levande

deras misstroende först blivit undanröjt äro de

Att någon skulle utsatt sig för livsfara

lappar finnes

i

ha stundom utsatt sig

råka, in

i

om

hört talas

de bliva

om

genom i

att

besöka

den rika lapp-

de hysteriska utbrott,

uppskrämda,

t.

ex.

i

fall

någon

kåtan.

Att lapparna äro föga intresserade av främmande, som icke tillhöra deras egen

ras, fingo

min kamrat och jag engång höra ur barnamun.

Utsjoki-lappar hälsa gästen välkommen.

Foto Lauri Hannikainen 1913.

GIVMILDHET

192

— Koska lannat (--lantalaiset) lähtevät (när skola bönderna rättare gödselmännen, sig i

i

väg)? frågade de

i

säck innan det

kom

förkortat

till

eller

spillningen, ge

och det yttrandet hade säkerligen varit

oss, i

mun

barnens

påse.

Bäst synes mig Helland ha karakteriserat lapparna, åtminstone

Finmarken och Utsjoki:

»De prisas

har väl aldrig hänt, att någon

ung

rik,

men

eller

gästfria

— skulle gått hungrig — bord. Gästfri är han mot

— vare

överflöd, och

som han därför

hos

resande,

också, när i

undantagande mot

han förutsätter penningar

vilka

Att lapparna

tar efter förmåga».

sig fattig eller

frän lappens tarvliga,

alla,

och

tid

lappdistrikten; och det

gannnal

utlänningar

den

i

Ostfmmarken

i

Knappast

för sin gästfrihet.

någon människa torde ha dött av svält

erbjuder

tillfälle

Enare,

i

som

sig,

i

beskat-

det berättas, under

spanska sjukan härjade där uppe, stängde sina dörrar för ut-

svultna smittobärare, var endast självförsvar inför livshot, osympa-

men

tiskt låt vara,

långt när krävde så

renlapparna)

resulterande

många

i

att

den hemska farsoten icke på

offer bland lapparna

som bland de

(i

synnerhet bland

inflyttade finska nybyggarna.

GIVMILDHET. Att gästvänskapen icke är någon tung plikt för lappen, finner

man av

att

han även annars har

ett givmilt sinnelag.

Härom

säger

Joh. Tornaeus, vilken över huvud taget bedömer lapparna mycket strängt:

»Dhe

fattige

hysa dhe gerna, och dem hoos

sig

heelt, hälft,

i

fiärdendels åhr, meera eller och mindre efter förrådet och lägenheeten

uppehålla, och sedan

mädh egna

erkänner Samuel Rheen:

»Emoot the

myckit warkundsam, saa att aeger,

tree,

kotnmer tijo

till

eller

om

till

een annan föra».

Likaså

fattiga ärre somblige aff

een fattig Lapp,

them

som ingen Reenar

the rijka och formogne Lapper, och begaerer twå,

tiugu rhenar, eller wsijor

sommaren, waerder honom Scheffers citat).

reenar

sellan af

till

laens at

molke efwer

them rijkom forwaegrat»

(enl.

FÖRÄLDRAKÄRLEK Också Högström

skriver:

193

Lapparna undertiden sina slägtingar samt andra hafwa råd at de

Piga

at skaffa sig sjelfwa alla

som

ej

nödiga husgerådssaker, dock

så,

gemenligen på något sätt hafwa gagn utaf

Dräng,

eller

blifvit sjuk), så

någon annan

eller

jemwäl

»Uti sina kojor och hus hysa

af

fattige,

dem

är det en

mindre angelägenhet (som

lemna de hos honom allenast wed och mat, då han

undertiden får ligga halfwa månaden, innan någon besöker honom>>.

Det sistnämnda skulle vara

ovan

talats.

ett bevis

Det är visserligen

på lapparnas hårdhet, varom

fallet,

att lappen betraktar

döden

utan sentimentalitet, och att han låter den dödsmärkte avsluta sina dagar utan att få höra

person är

i

mycket beklagande, men

fara att förolyckas, tvekar

han icke

liksom han gärna hjälper den som råkat

i

att

om

en frisk

söka rädda honom,

annan timlig nöd.

Jag

har suttit vid en ung lapps dödsläger och bevittnat de anhöriga

männens beteende.

Inga tårar fälldes,

men

nian såg dock, att de

voro djupt gripna.

Jacob Fellman som så bor,

skriver:

i

grund och botten kände sina församlings-

»Enarelapparne vårda sig

ej

blott

om

sina

ålder-

stigna föräldrar och anförvandter, utan slägtingar, faddrar eller andra

goda menniskor åtaga Lappars barn.

sig ofta att kostnadsfritt underhålla fattiga

Den, hvilken har helst något utöfver det som

erfordras för tillgodoseendet af de att

dermed understödja

små egna behofven,

sina fattiga slägtingar.

tefolk delar sin ringa årslön

med

Till

är

och

ej

njugg

med

i

tjens-

sina behöfvande föräldrar.»

FÖRÄLDRAKÄRLEK. För den, som önskade arbeta för nationell väckelse bland lapparna, förtjänar deras utbildade stamkänsla att annoteras.

vänskapens lag är

stammen

helig, så vitt det rör

står familjen, och över gästvänskap och givmildhet

stamförvanter står kärleken

Hos Lapplynne

Gäst-

den egna stammen. Men över

till

den egna familjen.

få folk torde familjebanden vara så starka

—

13

mot

som hos

lap-

FÖRÄLDRAKÄRLEK

194

Ett sådant förliallande är också absolut nödvändigt,

parna.

ket skall ha utsikt att stå sig

De

Anonymus'

lycka.

»Eenn

Eechta

quinfålck;

ovannämnda

hustrw

haffwa

skåda mycken familje-

ej

av år 1620 läsa

Skrivelse

Skörachtigha

och

the,

mz

hoor Karlar och Tieffvvar straffas

när presten och Lappfoughten them besöker.

»The wptuchta

nw

theres barn

lande hos Högström:

»Hwad

at de

De begynna ock wid allehanda hos

Foto

L.

mage

få

Björkman 1906.

barnen så goda som de äro sielfwe

straxt, så snart de börja

dem

man

torde tilfoga

ej

wäxa,

at

wänja dem

Förnämsta orsaken,

brukeligit arbete.

wara deras klemmighet, emedan de

utom lenma

boott uthi Tinget,

Men», tillfogar han,

deras barna-upfostring beträffar, så är

hwarföre de äro obenägne at sätta sina barn

ögon, af fruktan,

somligha

mitten av 1700-talet belysas av följande utta-

i

deras bekymmer,

vi:

Christeligh Religion».

i

Piirumukka-lappar, Sodankylä.

Förhållandena

fol-

den hårda kampen för tillvaron.

i

äldsta skildringarna lata oss dock 1

om

Scholan torde snarast

i

nännas släppa dem

dem något

ondt.

sina barn ganska stort sjelfswold,

Som

ifrån sina

de ock dess-

ändock de

få det

i

åldren merendels dyrt omgälda, då de af sina barn blifwa nog föraktligt

holdne

och

bemötte.»

FÖRÄLDRAKÄRLEK

195

Hernösands Consistorii berättelse av ar

1

\l\)'l

Lapparne tyckas hafwa en större naturlig kärlek andra

gerna kunna fördraga at längre

ej

Och hos Helms

långt afstånd ifrån sig skilde».

samheten bland lapparna kan icke

sa sker det för det

hafwa dem pa »Frukt-

läsa vi:

mycket

större är

Barnen ha mycken

dem

nägon gång av föräldrarna,

mesta med mycket oförstand.

men

lapparna sina barn,

måhända på den »slavhandel» lapparna som av dem fördes över till Norge. min skildring »Finnarna

i

Härom

av vår närvaro störas

litet läto sig

hämtade vatten

mer

rörde vid blev

om

förvåning

han »vid

eller

fruktan

De

sina förehavanden.

i

en älv och göto det över våra skor och vårt res-

i

Vad de kunde komma

sig så litet

191.").

träffade Acerbi några lappbarn, »vilka», skriver, till

finska

har jag talat när-

Tromsö amt», »Terra»

var ankomst icke visade minsta tecken och lika

med

tiden bedrivit

i

Engång

förra tider sålde

Detta senare yttrande häntyder

».

barn,

i

I

det göra de icke mer, tvärtom skilja de

dem

högst ogärna från

gods.

tid

och uppfostran går gemenligen blott ut pa att utbilda

för deras blivande levnadskall, ägas de

mare

för sina barn än

kallas stor; så

den glädje de erfara vid ett barns födelse. frihet,

»at

a.

bl.

allmänhet hafwa, sa at da de sjelfwe wäl förmä at föda och

i

kläda dem, de

sig

säges

eller

åt,

bragte de

i

oordning, och

allt

vad de

mindre fördärvat; men lapparna bekymrade

som hade de

sina barns uppförande

alls

icke existerat.

Barnen tycktes här vara oinskränkta härskare, och lapparna sade inte ett ord

till

dem, de fingo göra vad de

uppfostra barnen bestod skriver

fessor

Friis

många

barn.

bort

dem

i

i

»Fra

dem

Deras enda sätt att

att de alls inte uppfostrade dem».

så gott

sig väl, att

som

i

alla

de

i

hög grad skämma

stycken ha sin fulla frihet.

Det är nästan okänt, att föräldrar någonsin handgripligt sina

Det

barn.

än omvänt.

bortskämda

Ȁnnu

i

är

snarare

Det är därför eller

Pro-

»Fjällapparna ha sällan

Finmarken»;

Härav kommer det

eller låta

ville.

tukta

barnen som kommendera föräldrarna märkvärdigt

vanartade än förhållandet

våra dagar ha barnen

i

att

de icke bliva

mera

är».

det hela taget stora rättigheter

och obegränsad frihet och få så gott som ingen direkt uppfostran Lapplynne

—-14

—

FÖRÄLDRAKÄRLEK

19()

—

Lapparna äro därför obenägna överlåta sina barn

att

främ-

till

mande påverkan under de skrivna skolåren.

före-

Både föräldrar

och barn känna det som en stor (rätt och sorg, när de måste skiljas, för

det att skolan fordrar det.

Sa snart de äro sä stora att de någorlunda kunna reda

sig

på egen

liand, frågar ingen vart de

vad de företaga

sig;

nog driva dem

till

tid»

kåtan

eller

skall rätt

i

(Demant-Hatt).

-1

.

gå

hungern

sanuna

stil

uttala sig flere

andra nu levande lappkännare: I

»Lapparna

taget

En

gärna

snäll lappflicka.

medan

dessa äro- små:

till

hela

små

skämma

Vanligen

till

eller

de

uppfost-

den härda verklig-

Förhallandet mellan makar och

heten att senare ombesörja.

miljelivet

det

fostran övergivna

någon tuktan

ran är det icke talan om, det överläiiina de

mellan föräldrar och barn är

i

mycket om barn och upptaga

stackare.

bort sina barn,

tycka

i

regeln kärleksfullt» (Wiklund).

»1 fa-

råder endräkt; barnen äro påfallande lydiga och behöva

sällan ägas» (Itkonen).

Ungefär

samma

vilka jag bott. städat.

Jag

1

erinrar

erfarenhet har jag frän alla de lappfamiljer, hos

allmänhet ha lappbarnen uppfört

mig

inte att jag

någongång behövt

sig

mycket

tillrättavisa

lappbarn, ehuru de ofta skockat sig kring mig, när jag arbetat karta,

kamera

eller

dagbok

Jag har icke sett något annat folk använda så mycken tid leka och jollra

med de små, som

och ömt uttryck

om

lapparna

i

i

med

dragen.

Finland».)

till

att

lapparna. Dessa ha därvid ett blitt

(Jämför även mitt arbete »Anteckningar

AKTNING FÖR FÖRÄLDRAR

Gossarna

få

tid

i

lära sig

lappmannens sysslor

U»7

Foto

L.

Björkman

I9(i(i.

AKTNING FÖR FÖRÄLDRAR. Hos

äldre skriftställare far

man

om

ofta läsa

missaktning, ja hårdhet mot sina föräldrar

Måhända förefunnos också hos de

personer.

för naturfolk lösa

i

»Sina gamla Föräldrar måste de för

sker det af kärlek.

af

som

eller

mot

ålderstigna

primitiva lapparna de

allmänhet karakteristiska omilda känslorna mot orkes-

och således onyttiga individer.

år 1743,

lapparnas förmenta

Ja, jag

Sålunda skriver

skam

wet exempel,

skull at

Högström:

underhoUa, sällan

da en gammal gubbe

gick emellan Lapparnas byar och tigde, hade måst

magtlöshet och köld blifwa liggande död pä wägen, kunde

öfvvertala

hans son, at uphämta

låna Renar ät dem,

måste ock

tilstå, at

som utbudo

sin

Faders döda lekamen,

sig wilja det

samma

man

ej

Man

göra.

då de blifwa gamle och sängliggande, äro de

sina barn nog beswärlige,

som idka

et så flyktigt lefnadssätt».

ej

ensat

för

Däremot

säger Tornaeus: »Föräldrarna hållas uthi tillbörlig wördning och ära, ja sa,at till

när the åldriga warda,låta

dem barnen aldrigwårdslösa,uthan

dödedasarna medd största åhåea underhålla och

skiöta».

AKTNING FÖR FÖRÄLDRAR

198

Resenären värde:

v.

Hogguérs

kunna

uttalande

vi

tillägga

mindre

'»För övrigt är fosterlandskärleken den enda djupa, livliga

känsla, vilken jag anser

dem vara mäktig

av; ty

vad deras

tillgiven-

het för barn och föräldrar vidkommer, sä synes mig denna snarare vara en verkan

av en animalisk instinkt än följden av en verklig

inre känsla, en hjärteangelägenhet;

säsom hos djuren

ser

man

här

huru föräldrarna fodra och straffa sina barn så länge de äro snia och svaga, och

som hos djuren

ser

man

här de stora och fullväxta bar-

nen försumma och tyrannisera sina föräldrar som svaga.»

Helms anför en legendarisk åskådning,

blivit

gamla och

helt säkert överförd

ur någon tidigare skildring av ett annat primitivt eller halvkulti-

»Fordom

verat folk:

läto

barnen sina gamla och sjuka föräldrar

svälta ihjäl eller skilde sig pa annat sätt frän dem;

äger icke nu mera rum».

Men

vetsgranne lappforskaren

Friis skriver

marken»: barn.

»I

Skam

Familjelycka.

ingen rök utan

eld.

men även

detta

Även den sam-

sina »Skildringer fra

Fin-

regeln äro lapparna utomordentligt snälla

mot

sina

äro icke barnen alltid snälla

mot

sina

att säga,

sa

Interiör av lappkåta

i

i

Jukkasjärvi.

Efter

målning av John Bauer.

FAMILJELYCKA föräldrar, när dessa

kunna göra någon

bliva sa

lyy

gamla och skröpiga,

att

de

icke

mera

Det händer icke sällan, att föräldrar bliva

nytta.

vanvårdade.»

FAMILJELYCKA. En

fjällapp berättade för Castrén att

äktenskap aldrig växlat talat

(min

ett

med

ont ord

han under sin

sitt

trettioåriga

hustru och aldrig

till-

henne annorlunda än med det vackra ordet »loddascham» lilla

»Lappen kallar nästan

fågel).

namn, och

han

när

om

alltid sin

hustru vid smek-

aftonen återvänder frän sin hjord

från en resa, kysser och smeker han henne och sina barn»

då han

hemkommit kyssa och smeka

barn med

innerlig

sin hustru

och sina

(Helms).

om

»Själf har jag», säger Castrén, »sett Fjäll-Lappen,

eller

aftonen

en varm,

ömhet»

Häri instänuner Jacob Fellman, som sa väl känner sina lappar: »Famiijelifvet

har

Lappfamilj

i

hos

Utsjoki.

honom

inplantat

Mannen av Foto

förf.

pligtkänslan,

och

halvblod, hustrun hellapp.

1901.

med

SLUTORD

200

modersmjölken har han insupit ömhet det att hos Lapparne

i

för sina föräldrar».

allmänhet råder

ett

godt förhållande mellan

makarna, äro de hvar andra trogna: äktenskapet sträng helgd»

Att het,

(v.

k.

s.

— »Jämte dem

hålles af

i

Diiben).

sydländsk kärlek icke är helt och hållet okänd bland

dessa hyperboréer, bestyrkes av nägra exempel. Engström omtalar sin

i

»Resa genom Norrland och Lappland» hurusom en fattig ung

lapp frän Qvickjock blev vansinnig,

emedan hans fästmö av

föräldrar tvangs att äkta en rik man.

Likaså berättar Alfhild Agrell,

visserligen

kärlek kastade sie

Som

i

en ung lapp,

som av

ett generellt slutvitsord

om

lapparnas karaktär kunna

Jacob Fellman, som han

gjort

bekantskap med detta

grannar vid kusten såväl het, de

hafva

ett

i

öster

het och tålamod erfordras». flere

i

»De öfverträffa sina redlighet och

trofast-

arbetsförmåga, der större kraft,

Nästan

i

samma

icke,

till

huru

men

de

ihållig-

tonart uttalar sig Itko-

förmån

för de senare.

män sådana som Rode,

i

Om

icke så vore, för-

Stockfleth och Friis,

men

lärt

grund, ha kunnat icke blott fästa sig så starkt vid

dem

vilka tillhöra ett för lapparna alldeles

känna dem

i

gent emot lappens dåliga sidor sätter hans goda, sjun-

ker vågskålen säkert

man

folk:

vester

andra med honom.

»Om man stode

i

efter

eller

godt naturligt förstånd och äro läraktiga,

äro Finnarne underlägsna

nen och

som

vi

fällde efter

grundligare än kanske någon annan icke-lapp före

honom ha

olycklig

en älv.

citera följande uttalande hos att

om

romantiserad form.

i

sina

främmande

folk,

utan rent av beundra dem» (Ervasti).

SLUTORD. Ovan har

jag endast

i

huvuddrag sökt framlägga de mer

i

ögo-

nen fallande karaktärsdragen hos samefolket utan att taga hänsyn till

finare

Ivnnesskiftningar,

vilka

kunna tolkas endast av den,

SLUTORD som en

må

längre tid levat bland lappar och levat såsom lapp.

själv draga facit

Att såsom den

gemensam

för bägge

som

nen,

min tanke

finnar,

Lappen

lynnet

finnar, påverkas icke blott star-

synnerhet där också fysisk blandning äger rum.

All-

samt

känneliga spår

Om

själv säger, att

på Kolahalvön »det Lappska skap-

Ryska

den i

national-karakteren

intryckt

omiss-

det Lappska lynnet».

något folk vinner vid närmare bekantskap, är det lapparna.

Vid ens första beröring med dem verka de ociviliserade,

med frånstötande och motbjudande, men man mer av deras angenäma egenskaper och Så har det gått

mänga lappkännare och

Jag kan icke undgå

att

slutar

ja, till

och

intages snart allt-

med

att bli lappvän.

så har det gått författaren.

känna en varm våg

i

bröstet, när jag

mig mina vänner bland sameh, när deras milda, mjuka

erinrar

hälsningsord genljuda

stunder icke

lynne som

mycket genom invånarenas beblandning med Ryske

lidit

Karelare

till

Fin-

enligt

småningom även läggningen av den

som Castrén

deles

är individuell såväl

Men där han bor bland

seder och tänkesätt utan i

säga, att »själsverksamheten är

att

Lappen vara Finnens svagare broder», är

icke träffande.

kare rasen,

så framstående skildraren Castrén, vilja

men hos Lappen mera dvärgartad än hos

skulle

verksamhet.

Läsaren

av det sagda.

eljest

och

lappar

jämställa

i

201

i

kåtor

eller

i

mina öron, när jag tänker på stämningsfulla

vid lägereldar, då hjärtana öppnades och vi

mera voro representanter

för två vitt olika raser, utan stodo

människa emot människa.

Huru mycket har människan

i

sin

icke

syndats mot lapparna,

självtillräcklighet

andra som hon känner inom

förutsätter

bara för det

samma

själsliv

Prästerna förstodo icke lap-

sig själv!

parnas religion och deras trängtan efter högre, goda makter.

bjödo

dem

stodo

icke

helvetesläran och djävulen

hos

i

ersättning.

Knektarna

De för-

lapparnas motvilja mot att dräpa, och lagkarlarna ha

kanske minst av

alla förstått det

lapska kynnet.

Uppvisa en enda

202

SLUTORD

•

lag eller förordning, där

dem misstänk-

gjort

till

Lundbohm

oss för lapparnas vänner!

»Man

»Muittalus Samid Birra»:

honom boklärd och

sera lappen, att göra

mödosamma

lifvet

i

ställde

man

högre än nomadkulturen, och sa försökte

härda och

landets ur-

till

listiga.

Och Gud bevare företalet

samt

lapparnas trevnad

genstädes förstört och

främst tagit hänsyn

Vränga lagar och partiska domare ha mån-

sprungliga bebyggare!

samma

man

skriver

bondkulturen

att höja, att civili-

att befria

honom

Kunde han

vildmarken.

i

från det icke av-

passa sig efter de nya förhållandena, så finge han vika för den fram-

trängande bonden, det var hans eget derna.

drog

— Men

och han fick

fel

lappen kunde icke, och ändå

upp

och

själf ta följ-

han

ville

dö.

ej

ännu närmare

Han

till

naturen;

hans smidighet endast ökades af svårigheterna och hans

lifskraft

sig längre

i

fjällen

slöt sig

växte».

Lundbohm har

varit den förnämste

förkämpen

för strävandet att

återgiva lapparna åt naturen.

Vi inrätta naturparker för att skydda

växter och djur. Varför kunde

vi icke

skydda människorna?

— japa-

nerna ha gjort början genom att »fridlysa» ainofolket på nordliga Jesso och Kurilerna. dit

—

Icke för att här

nyfikna turister kunde

komma

uppe ha

fjäll.

Naturen har påtryckt dem

mening en högst sympatisk Vi

skola

icke

av de

fria

i

Skansen,

utan för att lap-

för att titta,

parna ha rätt att fordra att få leva ostört sina egna

ett större

sina fäders land, bland

sin prägel, enligt

mångens

prägel; den skola vi icke förvanska.

fjällnomaderna skapa

s,

sockenlap-

k.

par, fattiglappar, vidriga tiggarlappar.

För

ungefär

halvtannat

decennium

samlades

tillbaka

lappvänner och för Lappland intresserade personer till

ett

aftonsamkväm

efter ett föredrag

på

ej

mera

Jag

erinrar mig,

vars innehåll var ungefär följande:

— lidit

Helsingfors

av fru Demant-Hatt.

hade där ett andragande, vars ordalydelse jag

men

i

några

Den

tid

skall

komma, när även

lapparna, vilka så länge

under nationellt förtryck, skola vakna.

sin förlösare.

Även lapparna måste

följa

Tills

vidare vänta de

med

sin tid,

även de

SLUTORD måste fä en bildning lämpad

203

efter tidens krav, ty

man kan

icke

begära, att ett intelligent folk för evigt skall stanna på halvkultu-

Bibringas denna bildning

rens ståndpunkt. sätt,

borde den icke leda

dem

dem på

ett förnuftigt

från deras fäderneärvda vanor, tänke-

och levnadssätt.

Fru Demant-Hatt svarade icke utan skärpa, att det var en lig

Lapparna borde bearbetas så

och förkastlig lära jag predikade.

litet

som

far-

möjligt; de borde alltjämt bibehållas

såsom enkla nomader

och förskonas från den nutida kulturen.

Att miljön upptäckt.

i

flere

avseenden påverkat lapparna är ingalunda min

Därom har mycket redan

skrivits.

Det har kanske bäst

observerats av en del skönlitterära författare.

andra sidan icke neka

att ej

till

Men man kan

lapparna inverka på det högnor-

En bland de vackraste

diska landskapets utseende.

å

bilder från

Lappland, som ännu efter många års förlopp står kopierad på min näthinna, är ett Tanalandskap

klar och frostig septemberbelysning.

i

Genom den med

gråvita lavhedar beklädda halvslätten, ovan

ken här och där

ett fjäll

sig,

eller ett

Där

drog Tanadalen som en djup, svagt slingrande ränna.

nere syntes flodens silverband mellan grönskande stränder:

skog på de lägre sluttningarna, aspskog högre upp horisontalt

ris,

mossor, lavar, var art

som

i

med

engång

plöjt sig

väg

i

En

vitt,

fram på dalbottnen,

med två

Männen

den branta sluttningen. färg och deras bårder

fler

blått,

i

lappar, iklädda sina färgstarka

lade

än

i

land

och stego upp

till

sommaross

för

Vi sågo nu tydligare dräkternas högblå rött

och gult kring hals, ärmar och

färgglad, harmonisk bild!

Ju

vi-

där det forsade över stenblock och klipptrösklar,

syntes en liten båt högtidskläder.

såväl

ås,

den gamla, tertiära dalen.

På älvens vatten, som här uppifrån än syntes vackert fradgande

björk-

dungar på terrasserna,

sin färgton.

vertikalt buktande, drog

sande att en jökel

En

vil-

söndervittrat stenskravel höjde

sådana hågkomster

Ett lapskt landskap

man gömmer

i

fållar.

sino prydno!

på, ju djupare

man

SLUTORD

204

satt sig in

mer känner man ansvar

detta folks själsliv, dess

i

för

folkets öde och dess mer — blyges man för den behandling som kom-

mit lapparna

till

del från de högre kultiverade folkens sida.

Skola lapparna gå under nationellt,

engång ske också bland dem? halvt begravna folk

lapparna

som önskade

till

en uppryckning

politiken så fordrar, stampas

åter ur jorden för att för en tid marschera

på det historiska schackbrädets polarvälde,

När

eller skall

rutor.

Men här uppe

finnes intet

förena de inom fyra skilda riken bosatta

ett.

På den yttersta dagen, skriver den norske författaren när folken skola dömas, vänder sig vår Herre för Norge,

som armbågat

sig långt fram,

med

till

Gierloff,

representanten

frågan var

man

i

hans land gjort av lapparna.

Norrmannen försvarar advokater.

— Du

Då mulnar Herrans

norrmännen äro födda

anlete:

har utplånat detta folk ur tillvaron, dess livskraft, dess det gick under mellan dina valna händer,

språk, dess egenart,

medan du hade öst.

sig storordigt, ty

med

brått

att

förkunna friheten både

i

syd och

Det var dock det främmande folket som var dig anförtrott

att styra, ställt

under din uppsyn. Så mycket värre för dig att

ket var så

och så

litet

lätt

bänken!

6 3 5 2-'/ ^^(^

medgörligt.

— Sätt

fol-

dig på den bakersta

D/

TURISTRESOR OCH FORSKNINGSFÄRDER I.

III.

KAI DONNER:

Bland Samojeder

ERNST LAMPÉN:

Till

lands

i

Sibirien. 60:

och sjöss

—

IV.

—

V.

VII. VIII.

IX.

/. E.

G.

ROSBERG: Bygd

LANDTMAN:

/. G.

GRANÖ:

/. E.

och obygd

Nya Guinea

XII.

.

.

inb.

,

ROSBERG:

fjärran.

.

Utrike och utrikare.

KARSTEN:

.

—

GRANÖ: Altai II LUDV. MUNSTERHJELM: ROSBERG:

inb.

35: 60:

Bland indianer. Två

—

Lapplynne

delar. inb.

...100:—

/. G.

/. E.

45:

60:

Färder

i

75:

inb. 120:

fjärran östern.

— 60: —

70:

XIV.

—

40:

När och

å 60:

XIII.

80:

30:

färden

Altai I

ERNST LAMPÉN:

X— XI. RAFAEL

inb.

Härs och tvärs genom Finland.

»

25:-

VI.

,

Finland.

i

25:

—

— —

.

inb.

90:

—

,

inb.

80:

—