Natur och kultur Natur Det man kallar orörd natur är inte påverkad av människan. Sådan finns knappast längre. Till och med vår fjällvärld är i viss mån påverkad av bl. a renskötsel, skidåkare och skotrar. Växtligheten är beroende av tillgång till ljus och vatten, jordarter och näring, väder och vind – allt mer eller mindre påverkat av människor. Växter och djur påverkar varandras livsbetingelser på ett mycket invecklat sätt. Härtill kommer också människans direkta och indirekta påverkan på både växter och djur – och på varandra.
Naturens gång Träd – som inte människor fäller och forslar bort – dör och blir torrakor, där hålbyggande fåglar kan bygga sina bon. Faller träden kallas de lågor. På lågorna börjar det växa mossa, svampar m.m. I det multnande träet börjar det snart nog myllra av alla slags smådjur. När tillräckligt lång tid har gått, har lågan nästan försvunnit. Man ser bara svaga rester av ett träd, som bidragit till den biologiska mångfalden och givit marken näring.
Kultur Under istiden täckte inlandsisen hela Norden. Allteftersom det blev varmare, smälte isen bort. Gräs och lägre växter följde iskanten. Djuren följde efter och betade av den frodiga grönskan. I djurens spår följde människor.
De var samlare, fiskare och jägare och påverkade inte naturen mer än med sina härdar, där de gjorde upp eld samt sina hyddor byggda av flätade grenar, som de tätade med lera. I och med att man började odla/kultivera marken, blev man bunden av det arbete man lagt ner där. Man blev bofast = boende = bonde. Allteftersom tiden gått, har människors påverkan på naturen blivit allt större.
Det livsviktiga vattnet Vi människor, och de flesta djur, består till ca 70 % av vatten. Därför är det livsnödvändigt att bosätta sig intill vatten eller vid en källa som aldrig sinar. På vissa ställen sipprar vattnet upp till ytan från en källåder. Det kallas kallkälla. I källsprång eller springkällor springer vattnet upp som i fontäner. Förr använde man slagruta för att hitta vattenådror. Där den gjorde utslag, grävde man brunnar som man stensatte. Det förekom både att gårdar hade egna brunnar och att gårdarna i en by hade en gemensam brunn.
Vilka behov vi har blir särskilt tydligt när strömmen varit borta några dagar. Då har vi samma behov som stenåldersmänniskorna. Vi behöver vatten, mat, värme och ett avträde. Våra husdjur behöver åtminstone vatten och föda.
Is, kyla och värme Sydsvenska höglandet Den tjocka inlandsisen smälte bort allteftersom det blev varmare. Ut från iskanten bildades grusåsar och längs iskanten ändmoräner. Isen drog fram även över Sydsvenska höglandet och skrapade med sig de största moränblocken på höjderna. Av den smältande isen bildades sjöar och hav – först Yoldiahavet, sedan Ancylussjön, Litorinahavet och Baltiska issjön. De brukar vara avbildade på insidan av pärmarna till skolornas kartböcker. Dessa hav nådde inte över Sydsvenska höglandet, som ligger över högsta kustlinjen. Under högsta kustlinjen svallade all lera och sand bort när vattnet drog sig undan från strandkanterna. Där blev bara den kantiga moränen kvar. Den rådde inte vågorna på. Leran fördes bort med vattnet och lade sig i dalgångar och på de låga slätterna. Den odlingsbara jorden ovanför högsta kustlinjen har inte svallat bort, utan brukas ännu.
Istidskallt - medelhavsvarmt Från att ha varit iskall vargavinter här, blev det allt varmare. Under bronsåldern, ca 1500 - 500 f. Kr. hade vi medelhavsklimat. Dåtidens bönder brukade sina små åkrar intill sina boplatser. De kallas hemåkrar. Dessa hade man omgärdat med en enkel hägnad för att hindra de betande djuren från att beta grödan.
I skogarna växte värmekrävande ädellövträd. Där växte mest ek, bok, lind, ask och alm samt hasselbuskar. Där växte också tallar, men inte en enda gran. I värmen växte gräs och örter året om och djuren kunde beta fritt, utom på hemåkrarna och svedjorna som var uthägnade.
Svedjor Svedjorna var tillfälliga åkrar i skogsmark. Troligen började man med att gräva ett dike runt om, för att förebygga skogsbrand. Sedan högg man ner skogen där inom. Utanför lade man riset från träden som hägnad. Året därpå, när de fällda träden torkat, tände man eld på svedjan. Jorden bearbetade man med träkäppar och stenhackor – senare med årder av trä som drogs av oxar. Man röjde också ihop stenar till röjningsrösen, s.k. hackerör. I den ännu varma askan sådde man bl.a. korn och svedjeråg. Svedjorna gav mångfalt större skördar än hemåkrarna – men bara ett år.
Alla näringsämnen tycks ha utlösts på en gång. Andra året kunde man kanske odla rovor och sedan tog det många år innan svedjan hade samlat på sig ny näring och det växt upp ny skog på den. Varje år fick man svedja på ett nytt ställe.
Värmetid - fimbulvinter Den goda värmen höll inte i sig. Århundradena omkring Kristi födelse blev det allt kallare och regnigare. Den kalla tiden kallas fimbulvinter och den är vi kvar i ännu.
Århundraderna efter Kristi födelse vandrade granen in från nordöst. Den tål både kyla och skugga. Det blev så kallt att det inte längre växte på vintern. För att husdjuren skulle ha något att äta året om, måste man börja spara vinterfoder. Bönderna delade in all sin mark med tanke på vinterfoder från inägomark och sommarfoder i utmark. I inägomarken ingick åker och äng. Den låg i anslutning till boplatsen. Utmarken låg längre bort på magrare mark. Där betade djuren fritt.
Denna indelning av marken genomfördes i övergången mellan äldre och yngre järnålder, några århundraden e. Kr. f. Den upphörde i och med laga skiftet under mitten av 1800-talet.
Stensträngar Det räckte inte längre med att bara hägna åkrarna, man måste också freda ängsmarken från betande djur. Som hägnader började man bygga stensträngar. De ska inte förväxlas med de senaste århundradenas stenmurar. Stensträngarnas stenar låg direkt på marken. De största lade man nederst och ovanpå dessa ett par lager mindre stenar. Överst kunde man lägga ris, som avskräckte betesdjuren från att hoppa över för att komma åt att beta gräs och grödor. Stensträngar räknas i dag som fornlämningar.
Nedflyttning Fimbulvintern gav järnet I vatten började det under Fimbulvintern, att bildas järn – rödjord, myrmalm och sjömalm – genom inverkan av järnbakterier. Sedan tidigare visste man att brons (koppar + tenn) blev mjuk och formbar om den upphettades och att den t.o.m. kunde gjutas. Denna kunskap tillämpade man också på järnmalmen. Man byggde sig små järnugnar i markytan och lyckades upphetta malmen, så att den blev till ett trögflytande och formbart järn. Järnet var segare än sten och hårdare än trä.
Storflytt Man kunde sko årdret med järn och därmed kunde det skära igenom grässvål. På Sydsvenska höglandet behövde man inte längre bo uppe på de lättbearbetade jordarna. Istället flyttade man ner till lägre liggande och mindre stenrika marker. De platser man då bosatte sig på har varit bebodda sedan dess. Somliga boplatser blev ensamgårdar och de flesta utvecklades till byar. Före kristnandet av Sverige – omkring 1 000 år efter Kristi födelse – hade de sina egna ättebackar/gravfält. Efter kristnandet byggde varje socken sin kyrka och begravde sina döda innanför den för ändamålet invigda kyrkomuren.
Vid laga skiftet under 1800-talet, flyttade en del gårdar ut från de gamla byarna.
Bondens byggnader Byggnadernas behov
För att hitta en lämplig boplats räckte det inte med att finna en strand, ett vattendrag eller en källa som aldrig sinade. Man måste också finna torra lägen för sina byggnader på höjder, avsatser eller andra platser med självavrinning. Denna plats behövde också omges av förhållandevis bördig mark.
Landskapets byggnader Byggnaderna visar både att landskapet är bebott och hur det använts. Byggnaderna på tomten visar behovet av husrum för folk och fä samt behovet av förråd för mat, foder, redskap m.m. Brygghus visar att man bryggt en gång och hur man ordnat med tvätt och kanske också med slakt av julgrisen. Utanför tomten lade man byggnader som var brandfarliga, t.ex. smedjor och bastur. Smedjor visar att man tillverkat och lagat redskap och basturna att man torkat lin och kanske rökt kött. Traktorgarage byggdes till de första traktorerna, som saknade gnistsläckare. Ängslador/”ängalaer”/”maalaer” visar tidigare markanvändning. I ängsladorna förvarade man hö som vinterfoder åt husdjuren. Sentida silor visar på hur foderförvaringen förändrats genom jordbrukets modernisering. I dag byggs mest hallar för betesdjur och maskiner. Text och teckningar: Astrid Eriksson Kulturvetare telefon: 036-39 50 31 astrid
[email protected]
