NATION ALEKONOMISKA FÖRENINGENS FÖRHANDLINGAR

NATION ALEKONOMISKA FÖRENINGENS FÖRHANDLINGAR 1969

STOCKHOLM HAGLUND & ERICSON BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Stockholm 1970

HAGLUND & ERICSON BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

Ansvarig utgivare: Civilek. Lars Wohlin

Nationalekonomiska föreningens styrelse utgöres för 1968 av bankdirektör Rune Höglund, ordförande professor Assar Lindbeck, vice ordförande, generaldirektör Bertil Olsson, agr. lic. Clas-Erik Odhner, fil. dr Erik Höök, docent Karl-Olof Faxen, laborator Odd Gulbrandsen samt direktör Stig Svensson. Meddelande rörande Nationalekonomiska föreningen torde sändas till föreningens sekreterare Civilek. Lars Wohlin. Föreningens postadress: Box 16067, Stockholm 16. Föreningens postgiro: 5 78 65.

Medlemskap i Nationalekonomiska föreningen vinnes genom inval vid föreningssammanträde. Förslag till inval mottages av sekreteraren. Medlemsavgiften är kronor 20 per år. Den berättigar till kallelse till sammanträdena och erhållande av förhandlingarna. Prenumerationsavgiften för förhandlingarna är kronor 15 per år. Medlemm~r och prenumeranter erhåller dessutom utk0111mande nummer i serien Wickselllectures.

INNEHALL

Sammantradet den 14 januari OverHiggningsamne: ARETS STATSVERKSPROPOSITION. Inledningsforedrag av finansminister Gunnar Strang Anforanden av professor Erik Dahmen (12, 25), ekon.lic. Carl-Johan Bouveng (14) , direktor Helge Berglund (18, 24), finansminister Gunnar Strang (19, 26), direktor Tore Sellberg (22), ekon.dr Lars Nabseth (24).

1

Sammantradet den 27 februari OverHiggningsamne: NORDEK - PROBLEM OCH FORUTSXTTNINGAR. Inledningsforedrag av professor BertH Ohlin 33 Anforanden av docent Staffan Burenstam Linder (48, 59), professor BertH Ohlin (51, 62), direktor Lars Adler (51), ambassador Sven Dahlman (52), fil.kand. Lars Luttropp (55), direktor Holger Nystrom (56), statssekreterare G. von Sydow (59), fil.lic. Nils Lundgren (61). Sammantmdet den 4 november Overlaggningsamne: VAD XR EKONOMISK UTVECKLING? Paneldiskussion om BNP som matt pa viilfarden under ordforandeskap av professor Assar Lindbeck (69, 81, 84, 87, 89, 91, 93) och med deltagande av fil.dr Erik Hook (70, 82, 90, 91, 93), docent BengtChrister Ysander (73, 86, 87, 95), professor Erik Dahmen (77, 88, 93), docent Kurt Samuelsson (78,84,91,94). Sammantradet den 1 december

Overlaggningsamne: PUBLIC ENTERPRISE PRICING. Inledningsforedrag av dr Ralph Turvey 97 Anforanden av dr Ralph Turvey (115, 116, 118, 119, 120), professor Assar Lindbeck (116, 119), ekon.lic. Bengt Fornstad (117, 118). Riittelse." I fj arde haftet av forhandlingarna anges datum for sammantradet med dr Ralph Turvey till den 4 november. Ratt datum ar den 1 december.

NATIONALEI(ONOMISKA FÖRENINGENS sammanträde den 14 januari 1969 Ordförande: Bankdirektör Rune Höglund

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION Ordföranden: Vi är glada att vi kunnat upprätthålla den mycket fina traditionen i Nationalekonomiska Föreningen att inbjuda och plåga vår finansminister med frågor rörande den statsverksproposition han just presenterat. Det är en plåga som den nu sittande finansministern har genomgått 13 gånger tidigare. Om detta är rekord i Föreningens historia har vi inte hunnit undersöka, men få torde göra statsrådet Sträng den sviten stridig. Det är oss en glädje att nu få lyssna till honom och höra om han klarar årets besvärliga budget lika lätt som han klarat tidigare års mycket enkla budgetar. Jag överlämnar ordet till finansminister Gunnar Sträng och hälsar honom varmt välkommen.

Finansminister Gunnar Sträng: Herr ordförande, ärade åhörare! Efter herr ordförandens introduktion förstår ni att det är en mycket lidande man som här står framför er. Men har man hållit på med statsverkspropositioner i 14 år, så tar man även lidandet med en viss vana. Vår bruttonationalprodukt uppskattas i nationalräkenskaperna för 1969 till 147 miljarder kronor. Den nu framlagda statsverkspropositionen balanserar på 42 miljarder, d.v.s. jämt 30 procent av nationalinkomsten. Utifrån denna enkla jämförelse vill jag inleda. mitt anförande med ett lika enkelt konstaterande nämligen det att statsverkspropositionens roll som instrument och styrmedel i det ekonomiska skeendet understrykes med allt starkare effekt för varje år. Den är ett medel som har sin avgörande funktion att fylla i avseende på ekonomisk tillväxttakt, sysselsättning, stabilitet i utveck1ing,en och när det gäller den externa balansen. Bakom tillkomsten av varje statsbudget lig.ger lovvärda ansträngningar att analysera och ställa prognoser för den ekonomiska utveck-

2

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

lingen i den omvärld, som vår ekonomi genom en ofrånkomlig, allt starkare fortlöpande ekonomisk integration blir mer och mer beroen· de av och sammankopplad med. Sedan gäller det att med ledning av dessa prognoser göra den lämpliga avstämningen för vår egen del, så att budgeten innehåller just den rätta dosen av stimulans eller, när så kräves, av återhållsamhet, så att den ekonomiska målsättning som jag här beskrivit oklanderlige~ uppfylles. Det senare tillhör dock utopierna, låt mig genast säga det. Få produkter blir så utsatta för offentligt klander som en statsverksproposition - vilket emellertid inte påverkar den naturens ordning att det kommer en ny efter ytter· ligare ett år, en statsverks.proposition som blir utsatt för samma kritik. Än så länge har dock kritiken denna gång varit mycket moderat - för att här använda ett modernt politiskt uttryck. Men jag försäkrar att det inte kommer att dröja länge förrän vi är inne i den gamla knivkastningen igen. Och om denna kritik är beroende på budgetför. fattarna, eller om diskussionerna beror på knivkastarnas lust att kritisera - och på deras fog för att kritisera! - är en fråga som jag i denna strikt neutrala och objektiva församling skall avstå från att närmare utveckla. I det internationella ekonomiska perspektivet tror jag vi har funnit en märkbar förändring i statsledningarnas sätt att se på den ekonomiska politikens hantering. De senaste årens valutainspirerade kriser har gjort statsledningarna en grad försiktigare i vad gäller expansions· ambitionerna i den egna ekonomin. Här i Nationalekonomiska Föreningen har jag tidigare gjort mig till tolk för att en allmän expansiv ekonomisk politik ger en starkare ekonomisk tillväxt, även om den drar med sig en viss prisstegring, och därför är att föredra framför den tveksamma och försiktiga politik som visserligen kan redovisa ett oförändrat prisläge men som innebär sämre tillväxt, mindre resurser och en ofrånkomlig arbetslöshet. Jag har emellertid samtidigt varit försiktig nog att tillägga, att ingen nation - i varje fall ingen av vårt relativt blygsamma format - med förhållandevis hög utrikeshandel kan isolera sig från ·den påverkan som är en följd av den förhärskande filosofin på området. En isolerad pris. och kostnadsutveckling som skiljer sig från det internationella mönstret straffar sig själv mycket snabbt. Vi har fått många lärorika exempel på det under de senaste åren. I den integrerade ekonomin blir den då och då uppblossande valuta· oron en anledning till strävan hos varje statsledning att skaffa sig reserver i bytesbalans och valutor, någonting som endast kan realiseras om priser, löner och kostnader inte alltför mycket avviker från om·

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

3

världen. När jag säger "inte alltför mycket", ligger däri en reservation med hänsyn till graden av utveckling och effektivitet samt strukturen p-å vederbörande nations näringsliv. Vårt land är faktiskt ett exempel på det. Trots ett löneläge som ligger 25 a 30 procent högre än konkurrentländerna är exporten alltjämt den mest expansiva sektorn i vår ekonomi. Arbetskostnaden per produktenhet - eller enklare uttryckt arbetskostnaden för en viss producerad varukvantitet - har under 1960-talet undergått en mindre ökning här än i praktiskt taget alla våra konkurrentländer. Den konjunkturdämpning som vi avläst internationellt under 1966, 1967 och ett stycke in på 1968 har varit djupare och starkare markerad än som varit nödvändigt, detta på grund av den förhärskande filosofin, vilken har givit en stark preferens åt omvårdnaden av valutauppbyggnad och aktiv handelsbalans. Det är en prisvärd omvårdnad i och för sig, men även goda ting kan gå till överdrift. Ett skolexempel härpå är VästtyskIand, där man 1967 med ett utomordentligt -starkt exportövers.kott tolererade till och med en negativ utveckling i den egna nationalp'rodukten. Det bortfall i den internationella efterfrågan som med hänsyn till VästtyskIands betydelse i allt mellanfolkligt ekonomiskt samarbete blev resultatet accentuerade nedgången onödigt mycket. Det är bättre nu. Jag skall säga några ord härom. För Västtyskland vändes den negativa trenden 1967 till en uppgång 1968. Genom en medveten expansiv finanspolitik skapades en intern efterfrågan, som avsatte sig i en aktivisering av ekonomin, bl. a. i en starkt ökad import. Med hänsyn till landets starka export hade man råd med detta. Man medverkade positivt till en bättre balans i den internationella ekonomin också genom en kraftigt ökad kapitalexport och kom ö,ver på plussidan i den egna ekonomiska tillväxttakten. Prognosen för 1969 är för Västtysklands del en ökning av bruttonationalprodukten med 5 procent och en importökning på 10,5 procent. Beträffande exportökningen stannar prognoserna vid 8 procent. För USA räknas tillväxten 1969 till 3 procent och siffran för importökningen är densamma. Det är en klar nedgång i förhållande till 1968. Med all respekt för källan, OECD:s prognosinstitut, tillåter jag mig dock att ha en något mer optimistisk uppfattning om den amerikanska ekonomin - om man kallar det för optimism eller för pessimism beror givetvis på från vilken sida man ser saken. Takten i den amerikanska ekonomin har under 1968 varit hög. Bland annat ökade importen av varor och tjänster i fjol med inte mindre än 15 procent. Arbetslösheten minskade starkt under fjolåret och är nu lägre

4

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

an någonsin tidigare, bara någon tiondel över 3 procent. Lönehöjningarna, som man under den senaste tidens avtalsrörelser kunnat avläsa, har varit kraftiga. Detsamma gäller om prisstegringen. Amerika redovisar en prisuppgång på 4,5 procent under 1968. J a, under de sista månaderna 1968 var den t.o.m. 7 procent, vilket är något helt sensationellt för USA med den utpräglade stabilitet som rått där under hela 1960-talet. Den i konjunkturdämpande syfte under 1968 insatta skattehöjningen tycks ännu inte ha haft någon effekt, och det skulle förvåna mig om den nye presidenten startar sin bana med någon utpräglad deflationspolitik, trots alla eventuella problem med betalningsbalansen. J ag tror att man har varit för pessimistisk i Paris, när man i OECD:s kanslier bedömt USA:s ekonomiska efterfrågesituation för 1969. Frankrike och Italien står i prognoserna som klara plusvarianter för 1969 med en tillväxttakt för båda om 5 il 5,5 procent. England svarar i prognoserna för den blygsammaste tillväxten, endast 2 procent. Förklaringen härtill är helt enkelt de restriktioner landet tvingas underkasta sig med hänsyn till sina internationella, permanenta betalningssvårigheter. De smärre länderna i Europa följer enligt prognoserna med ungefär i de större ländernas mönster. För Västeuropa som helhet räknar man med en ekonomisk tillväxt på 4 procent under 1969 och en expansion på cirka 7 procent i utrikeshandeln. I detta perspektiv skall vi nu - med alla de reservationer som bör göras - placera in vår ekonomi. Vi har bakom oss ett par år då tillväxttakten varit ganska blygsam. Under 1967 var den 2 procent och under 1968 var den 3,5 procent. Våra investeringar ökade under fjolåret med 1,5 procent, där vi dock för näringslivet noterade en direkt nedgång på 3,5 procent. Däremot var vår utrikeshandel glädjande progressiv med en uppgång på 7 il 8 procent. Vi har bakom oss ett gott år, sett ur konsumtionssynpunkt. Den privata konsumtionen, som ibland brukar kallas medborgarnas levnadsstandard, ökade med inte mindre än 4 procent och den offentliga med 7,5 procent. Ur prisstabiliseringssynpunkt var 1968 bättre än på mycket länge. Prisstegringen höll sig inom 2 procent, vilket vi får gå tillbaka till 1959 för att finna en motsvarighet till. Mot denna bakgrund och med hänsyn tagen till utvecklingen i vår omvärld skall vi nu ställa horoskopet för 1969. Då har vi att räkna med en tillväxt på 4 procent. Det är sålunda en ganska god utvecklingskurva - så länge den varar: 2 procent 1967, 3,5 procent 1968 och 4 procent 1969. Vidare räknar vi med en investeringsökning på

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

5

3,5 procent - mot 1,5 procent 1968. Näringslivets investeringar tror vi kommer att öka med 4 procent, vilket förklaras av att handelns investeringsexpansion beräknas till inte mindre än 12 procent. Industriinvesteringarna ligger kvar på den nivå som etablerades 1967/68. Den är i och för sig hög, men stillaståndet på den punkten inger en viss oro. Vår utrikeshandel på såväl export- som importsidan bör gå upp med 7 procent och blir fortsättningsvis - som under praktiskt taget hela 1960-talet - den mest expansiva faktorn i vår ekonomi. Vi förväntar en fortgående lageruppbyggnad, en privat konsumtionsökning om 3 procent och en offentlig konsumtionsö·kning på dubbelt så mycket. Prisstegringen beräknar vi kunna hålla inom tvåprocentmarginalen. Utrikeshandeln b'ör ge oss ett i förhållande till 1968 mindre överskott i varuutbytet, även om varuutbytet totalt ger underskott. På grund av ett ständigt stigande underskott på turistbalans.en - svenska folket ökar påtagligt sin turism varje år; minussaldot ökar med ungefär 150 miljoner kronor - samt förlust i övriga tjänster och transfereringar, däribland naturligtvis vår ökade u-hjälp slutar vår totala bytesbalans med omvärlden på ett i förhållande till fjolåret något ökat underskott. Det siffermässiga underskottet redovisas till cirka 600 miljoner kronor. Vid en jämförelse mellan underskottet i vår bytesbalans och valutareservens förändringar, två ting som i stort bör korrespondera, har vi velat dra den slutsatsen att bytesbalansens siffermässiga underlag är något ofullständigt. J ag har vid något tillfälle använt uttrycket om det sifferunderlaget att det inte är altartavlans eviga sanningar, och jag kan upprepa det nu. Underskottet motsvaras alltså inte av någon parallell förändring av valutareserven. Min egen slutsats är att utvecklingen av vår utrikeshandel just nu inte ger anledning till oro. Exportprognoserna för olika varuområden kan ha sitt intresse. För trävaror räknar vi med en mindre nedgång under 1969, d.v.s. ungefär 2 procent. Men då är att märka att vår trävaruexport av sågat virke under 1968 förmodligen var vår högsta genom tiderna. Inom metallområdet räknar vi också med en nedgång, men i övrigt är ökningstalen genomgående: för massa 3,5 procent, för papper 6,5, för malm 3, för verkstadsprodukter 8,5, för fartyg 11,5 och för övriga varor 9,5 procent. Totalt räknar vi med en exportökning på 7 procent, som jag sade förut. Detta låter ju på det hela taget ganska betryggande. Det är en jämförelsevis ljus bild - med ett besvärande undantag: de stillastående industriinvesteringarna. Prognosen där bygger på enkäter

6

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

inom industrin. Sådana göres med jämna mellanrum. Vi vet emellertid att företagarna vid sådana förfrågningar är mera försiktiga än vad den kommande utvecklingen visar. Därför brukar vi korrigera siffrorna såpass som erfarenheten motiverar. Vi har gjort det även i år men ligger ändå kvar på oförändrad nivå. Jag tror dock att vi kan räkna med en viss ytterligare förbättring, och jag gör det av följande skäl. Företagens hittills redovisade bokslut för 1968 är klart bättre än 1967. Våra taxeringsundersökningar ger besked om att det kan gälla som allmän regel. Likviditeten hos företagen är alltså bättre. Orderböckerna är bättre fyllda. Från och med l januari 1969 tillämpas den mer investeringsvänliga mervärdeskatten, vilket innebär att den 6-procentiga omsen på investeringsvaror försvinner. Till yttennera visso annonseras i statsverkspropositionen att finansministern kommer att framlägga en proposition till vårriksdagen om förmånligare avskrivningsregler för industribyggnader. Det miljöpolitiska programmet om 250 miljoner kronor i form av ett 25-procentigt statsbidrag till industrins reningsanläggningar under fem år - det är en av de stora frågorna som kan initiera en insats på i runt tall miljard - innebär också ett industristöd vid sidan om den miljöpolitiska och arbetsmarknadspolitiska effekten. Det ser ut som om industrins investeringsaktivitet går i vågor. Bakom denna utveckling ligger naturligtvis de aktuella bedömningarna av konjunktur- och vinstutvecklingen i varje givet ögonblick. Vi hade en sådan våg under våren 1957-1961, då industriinvesteringarna ökade med 60 procent. Det har vi haft stor glädje av under 1960-talet i form av produktionsökning och ökad konkurrenskraft. Efter en tids stagnation fick vi en ny uppgång under 1965-1966, som vi nu profiterar på i en ökad produktion. Jag tror att vi behöver en ny uppgång ganska snart, och vissa stimulanser har som sagt där satts in. Vi följer utvecklingen med största uppmärksamhet. Nu skall alltså budgeten passas in mot bakgrunden av nämnda relevanta faktum, och låt mig då först erinra om att med en statsverksamhet av nuvarande omfattning är marginalen för variationer relativt begränsad. Vi har sedan 15 år introducerat ett av alla accepterat system med årliga standardhöjningar av folkpensionerna i takt med den aktiva befolkningens standardhöjning. Dessutom ökar antalet folkpensionärer med 20 000 årligen. De ekonomiska förutsättningarna för ungdomens utbildning är fastlagda, och i den takt som utbildningsvågen rullar vidare ökar kostnaderna. Försvar och u-hjälp är av riksdagen fastställda i program för de närmaste åren -. för att nu bara nämna några exempel. Arbetsmarknadspolitiken och

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

7

bostadspolitiken är konjunkturvariabla men av vissa skäl: bostadsbristen - som ännu är ett problem - och våra ökade ambitioner i fråga om sysselsättningen begränsat variabla. Budgetens slutsumma på utgiftssidan, 42 miljarder kronor, representerar en ökning på 3 230 miljoner eller 8 procent. Ökningen är sålunda den dubbla i förhållande till den totala tillväxten i vår ekonomi, och den jämförelsen kan ge anledning till en del ibland onyanserade reflexioner. Man kan bibringas den föreställningen att en från medborgarna väsenskild -och anonym stat tar för sig en fÖThållandevis för stor del av kakan på medborgarnas bekostnad. Ibland framföres också det argumentet i den offentliga debatten. Sanningen är emellertid annorlunda. Av de 42 milj.arderna går i runt tal hälften tillbaka direkt till medborgarna i förbättrade folkpensioner, ökat familjestöd, förbättrad vård och ökad undervisning, av våra barn, statsfinansierade högre studier, ersättning vid sjukdom och arbetslöshet, bidrag till skatteutjämning och mycket annat. Stat och medborgare är således inte några skilda storheter i det fallet, utan staten fungerar b'ara som transfereringsinstrument för viss omfördelning av våra resurser mellan olika medborgargrupper. I det så många gånger debatterade fördelningsproblemet kommer vi sanningen närmare om vi bedömer det från den utgångspunkt som nationalräkenskapernas försörjningsbalans ger för 1969. Här ser vi att näringslivet beräknas ta ut sin del på investeringssidan i god överensstämmelse med takten i den totala tillväxten, men att det av staten dirigerade och även kvantitetsbestämda bostadsbyggandet nu ligger i underkant. På den offentliga investeringssektorn får den kommunala expansionen ta för sig inte mindre än 8,5 procent. Det balanseras aven oförändrad nivå, plus minus noll, på den statliga sidan. Den offentliga konsumtionen redovisar en uppgång med 6 procent och den privata med bara hälften. Men i den fysiska verkligheten blir saken genast litet mer komplicerad, då man upplyses om att den offentliga konsumtionen i huvudsak består av löner till anställda vid försvaret och vid undervisnings- och sjukvårdsanstalterna i statlig och kommunal regi. När dessa löner omsättes i konsumtion skiljer sig den inte från den privata konsumtionen i övrigt. Men uppdelningen har sitt intresse utifrån den synpunkten att den redovisar hur mycket av arbetskraft och tjänster den offentliga respektive den privata sektorn tar i anspråk av våra tillgångar på arbetskraft och kapital, även om tjänsterna och kapitalet på den offentliga sektorn i sista hand tjänar oss som privatmänniskor på samma sätt

8

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

som näringslivets ianspråktagande av resurserna tjänar oss s.om privatmänniskor. Och beträffande denna värdering av offentliga kontra privata tjänster och prestationer kan ju även den som principiellt ogillar offentlig expansion någon gång hamna i den situationen att han sätter större värde på sjukvård, undervisning och rent vatten än en hel del av konsumtionssamhällets marginella, på den privata sektorn fallande aktiviteter. Nu tror jag personligen att den offentliga sektorn i den samhällsutveckling vi har att emotse kommer att ta en relativt större del av nationens resurser i anspråk. Det ser jag som ganska ofrånkomligt. Den tekniska utvecklillgens snabba framsteg ger oss inte anledning räkna med någon nämnvärd ökning av anspråken på arbetskraft i den industriella produktionsprocessen, möjligen på utvecklings-, forsknings- och konstruktionsavdelningarna. Däremot torde den offentliga sektorn ha ett naturligt expansionsbehov även när det gäller arbetskraft. Årets budget, som i stort innebär ett fullföljande av tidigare reformbeslut, innebär en personalökning på 4 000 personer varav 2 500 på undenrisningssektorn, gymnasierna, universiteten och högskolorna. Inför denna utveckling kan väl någon kritisk person ibland ställa frågan: Kan vi som nation leva på att vårda och undervisa varandra och tillhandahålla varandra tjänster? På det vill jag svara: Så länge vi kan exportera i tillräcklig utsträckning för att klara bytesbalansen och hålla en tillfredsställande valutareserv är alla farhågor i den vägen överflödiga, även om vårdsektorn och tjänstesektorn sväller i jämförelse med den egentliga produktionssektorn. I sista hand är ju också undervisning och vård en integrerande del av vår internationella konkurrens.förmåga. Det bör också poängteras. Budgetens utgiftssida domineras av utbildnings- och folkpensionskostnader. Utbildning och forskning tar en tredjedel av årets kostnadsökningar. Kostnadstillväxten där är mer än l miljard. Det nya på området är en reform rörande forskarutbildningen. I övrigt är det ingenting allnat än en uppföljning av den utbildningsexplosion som pågår. Folkpensionärerna garanteras en standardökning i takt med den aktiva befolkningens, kanske till och med litet i överkant. Militärt försvar och u-hjälp får de förstärkningar som tidigare riksdagsbeslut fastlagt. Vägbyggnadsanslagen höjs efter att ha legat oförändrade i tre år. Delvis korresponderar höjningen med en inkomstförstärkning till vägbudgeten på cirka 40 miljoner genom att skattesatsen för tyngre släpfordon höjs. I vägbyggnads- och underhållsanslag lägger vi nu ned cirka 2 000 miljoner årligen.

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

9

Arbetsmarknadsanslagen ökar i förhållande till innevarande år med reellt 270 miljoner. Det kan verka något förbryllande mot bakgrunden av det förbättrade konjunkturperspektivet och arbetslöshetens utveckling under senare tid. Arbetslösheten har onekligen gått ned, det visar alla arbetsmarknadsdata. Vi hade som bel(ant 7 000 fler lediga, obesatta platser den 15 december 1968 än för ett år sedan, och den regi. strerade arbetslösheten var något tusen lägre. Här är emellertid att märka att AMS beredskapsarbeten, som i sin nuvarande omfattning kostar 750 miljoner årligen, innevarande år till sin dominerande del är iscensatta för att ge sysselsättning åt äldre och partiellt arbetsföra människor, som har påtagliga svårigheter att klara sig på den öppna arbetsmarknaden och som genom sin ålder är mindre lämpade för omskolning och omflyttning. Hjälpinsatsen till de människorna vill vi med hänsyn till strukturomvandlingen och av andra skäl sätta in som ett av de väsentliga inslagen i arbets.marknadspolitiken. Det förtjänar understrykas att arbetsmarknadspolitiken i denna form har fått ett klart socialpolitiskt vårdinslag, som fört fram ett tidigare ganska anonymt klientel till en positiv samhällelig hjälpform. Rent statsfinansiellt är beredskapsarbeten för handikappade en dyr stödform. I årets budget söker vi oss därför fram i nya former. Bland annat får den s. k. skyddade sysselsättningen såväl i offentlig som enskild regi större möjligheter. Personligen tror jag att det är något att bygga vidare på. Då vi har att räkna med att sysselsättningssvårigheterna också i fortsättningen kommer att vara regionalt koncentrerade - Norrland och skogslänen står alltjämt i förgrunden - får den ekonomiska politiken sin huvudvikt vid de selektiva ingripandena. Det synes vara ännu mer erforderligt att hålla på den principen eftersom den allmänna konjunkturuppgången tycks vara ett faktum. För nästa budgetår är 2 100 miljoner avdelade för arbetsmarknaden och lokaliseringen, och med den ökade satsningen bör vi ha en klar möjlighet att reducera en arbetslöshetsprocent som efter våra ambitioner på full sysselsättning under de senaste åren har varit för hög. Den kommunala s.katteutjämningen uppgår nu till drygt 1,5 miljarder. Den årliga ökningen - som även här är ganska fast och kontinuerlig -ligger under de senaste åren på 150 miljoner. Förklaringen har vi i den starka utflyttningen från skogskommunerna och glesbygderna med en stadig försämring av skatteunderlaget som följd. Genom skatteutjämningen har vi kommit fram till en praktiskt taget standardiserad kommunalskatt. Medelutdebiteringen för landets kommuner beräknas under 1969 ligga på 20 kronor 30 öre. De sämst

10

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

ställda kommunerna, som utan skatteutjämning skulle haft· en helt omöjlig kommunalskatt på 45 - 50 kronor - det finns t.o.m. en kommun i Västerbotten som skulle haft en kommunalskatt på 63 kronor, om vi inte tillämpat systemet med skatteutjämning - slipper nu undan med några kronor över 20. Reformen har en klart inkomstutjämnande funktion i vårt salnhälle. Jag inskränker mig till denna korta kommentar till våra väsentliga utgiftsposter. I här refererade konjunkturperspektiv har vi beräknat att svenska folket under nästa budgetår höjer sina inkomster med 6 procent i förhållande till innevarande år. Statens skatteinkomster är beräknade på detta och på den indirekta skatten på den konsumtionsökning som försörjningsbalansen förutskickar. En ganska intressant erfarenhet har vi gjort i fråga om skatteinkomsterna. Då vi våren 1968 höjde spritbeskattningen sade vi att spriten inte skulle vara relativt billigare än andra varor i den prisutveckling vi har, och vi räknade då med en inkomstförstärkning av spritskatten på 200 miljoner kronor. Det ser ut att bli 30 miljoner. Följaktligen verkar det som om nonnalkonsumenten nu hörjar ifrågasätta om varan verkligen alla gånger är värd sitt pris. På dessa premisser blir den statliga upplåningen siffermässigt preciserad till 2 488 miljoner eller i runt tal 2,5 miljarder. Beloppet är dock beräknat i underkant, eftersom det däri inte finns något täckningsanslag för eventuella höjningar av statstjänarlönerna. Är då denna upplåning någonting som står i god överensstämmelse med den konjunkturbild jag tidigare beskrivit? Det budgetår som slutade 30 juni 1968 innebar en statsupplåning på nära 3 miljarder. Innevarande budgetår beräknas upplåningen uppgå till närmare 3,5 miljarder. Den gångna tiden har präglats aven konjunkturdämpning, som vi nu ser vända till en uppgång. Enligt alla vedertagna finanspolitiska teorier är budgeten som upplåningen nu förutsättes- rimligt konjunkturanpassad, även om man kan ha delade meningar om precisionen i anpassningen. Men jag vågar påstå att de stora linjerna håller. Den andra fråga som anmäler sig är om en upplåning på 2,5 miljarder är väl avstämd med sparandets och kapitalmarknadens möjligheter och prestationsförmåga. Jag utgår ifrån att man i dagens perspektiv inte gärna bör skapa någon störande likviditetsexpansion via affärsbankerna, d.v.s. den korta marknaden. Kapitalmarknadens tillförselkällor domineras nu av AP-fonderna, där ett fortsatt ökat placeringsbehov föreligger. Kreditmarknadskalkylen i nationalbudgeten visar också på en viss utlåningsuppgång - eller möjlighet till utlåningsuppgång - från övriga kreditmarknadsinstitut och ett i stort

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

Il

sett oförändrat sparande hos allmänheten. På efterfrågesidan ökar näringslivet förmodligen sina anspråk på kapitalmarknaden, även om likviditeten är bättre. Kommunerna, som med en viss förskräckelse ser hur kommunalskatten snabbt trappar upp, kan rimligtvis inte fortsätta i den takten under den närmaste tioårsperioden. Investeringarna pressar på, och jag föreställer mig att kommunerna hårdare och mera frenetiskt än tidigare kommer att göra anspråk på kapitalmarknadens resurser. Vidare har vi ett bostadsbyggande där vi under 1969 igångsätter 103 000 lägenheter. Detta är visserligen ett par procent mindre än igångsättningen under 1968 - då vi hade 105 000 - men i fråga om anspråk på kapital och ~rbetskraft kommer 1969 års bostadsbyggande att slå rekord. Där får vi följaktligen en ytterligare ökad efterfrågan på kapitalmarknaden. För närvarande har vi också - vilket bl. a. herr ordföranden är väl underrättad om byggnadskreditiv som ligger och väntar på att växlas om i långa fastighetskrediter, som till sin totala mängd också är större än vad vi tidigare behövt räkna med. I en situation sådan som den föreliggande förutsättes naturligtvis att staten inte breder ut sig alltför mycket - alltså att man stramar åt finanspolitiken med minskad upplåning. Det kommer också att bli så med den framlagda budgeten. Jag kan här redovisa ett allvarligt försök till anpassning till kapitalmarknadens faktiska tillgångar. Naturligtvis blir en kreditmarl<:nadskalkyl som denna ingen exakt vetenskap, men här angiven tendens och fördelning torde i huvudsak besk:riva utvecklingen. En noggrann och ambitiös budgetprövning av utgifterna har slutat med angiven statsupplåning, 2,5 miljarder. Vi räknar med att ekonoII!in skall tåla den upplåningen och att sålunda skattehöjningar av konjunkturpolitiska skäl skall bli obehövliga. Å andra sidan ger finanspolitiken enligt min mening inte utrymme för några skattesänkningar utöver den omnämnda liberaliseringen av avskrivningsreglerna för byggnader. Den statliga upplåningen bör med andra ord inte tillåtas öka ytterligare utöver tidigare nämnda, ofrånkomliga justeringar som följer av den väntade uppgörelsen med statstjänarna. De förhandlingarna bör emellertid kunna föras i en mera avspänd atmosfär efter budgetens offentliggörande. Den omständigheten att budgeten är fri från skattehöjningar gör att vi räknar med att prisutvecklingen under 1969 kommer att hålla sig inom samma lugna latituder som under 1968, d.v.s. inom ramen för 2 procent, och detta bör medverka till en viss pacificering vid de inbördes jämförelserna mellan intresseorganisationerna i de nu

12

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

öppnade avtalsförhandlingarna. Och på de premisserna bör vi - jag har framhållit det tidigare och kan upprepa det nu - ha en rimlig chans att nå en fredlig avtalsuppgörelse inom ramen för vad samhällsekonomin tål, och då bör också 1969 kunna bli ett i ekonomiskt avseende bra år.

Ordföranden: Vi tackar statsrådet Sträng för denna insiktsfulla kommentar till en moderat budget. Ordet är fritt! Professor Erik Dahmen: Herr ordförande! Jag är rädd för att det lilla j ag har att säga kommer att göra både finansministern och andra besvikna. Det är nämligen omöjligt för mig att här anlägga några väse;ntliga, kritiska synpunkter, om jag bedömer hudgeten med hänsyn till den begränsade rörelsefrihet på kort sikt som finansministern i nuvarande läge av allmänekonomiska och i;nternationellt ekonomiska skäl har haft. Från konjunkturpolitisk synpunkt tycker jag att det är en bra budget, och jag delar i allt väsentligt den konjunkturbedömning som finansministern gj ort. Likaså delar j ag de konjunkturpolitiska slutsatser finansministern dragit av den bedömningen. Jag hoppas att det förhållandet att jag delar finansministerns åsikter inte gör honom alltför ängslig. Naturligtvis skulle jag kunna tycka - och gör det också i och för sig - att vissa problem borde, om inte an;nat så i pedagogikens intresse, ha belysts litet mer än vad finansministern gj ort. Jag tänker därvid på de internationella valutaproblemen. De frågorna har finansministern berört med mycket lätt hand. Jag a;ntar att detta beror på - och det skulle j ag i så fall gärna vilja ha en bekräftelse på - att finansministern inte menar att de eventuella följderna av möjliga eller rent av sannolika valutakriser blir särskilt farliga för den svenska konjunkturen, att ha;n med andra ord inte anser att risken för sådana nya valutakriser utlöser en nedåtgående världskonjunktur och/eller en våg av protektionism och nya restriktioner. För min del kan jag ipte säga annat än att det naturligtvis kan föreligga risk för nya valutakriser - eller att de i sj älva verket är sannolika - men att faran för att detta leder till någon depressiv spiral ute i världen är ganska liten. Och då kan jag inte göra så särskilt stort nummer aven sådan kritisk punkt som att fhtansministern inte anslår så stort utrymme åt att utveckla sin syn på de internationella valutaproblemen. Dessutom kan det kanske finnas andra goda skäl för en finansminister att inte yttra sig utförligt om de inter;nationella valutafrågorna. Nej, risken framöver tror jag är mera förknippad med en ny överhettning än med någonting. som liknar en allmän konjunkturnedgång. Vi ;noterar med stor tillfredsställelse att vi har haft stabilt penningvärde under 1968; en tvåprocentig höjning av konsumentprisindex tycker jag näm· ligen är att betrakta som stabilt penni;ngvärde i en dynamisk ekonomi med nya och bättre produkter. Jag har dock svårt att tro att 1969 års ko;nsumentprisindex kommer att öka med endast 2 procent, om den internationella konjunkturen hlir ganska kraftigt uppåtriktad. Jag vidhåller min gamla grundmurade skepsis rörande möjligheterna att förena ett stabilt penningvärde med

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

13

en i det närmaste full sysselsättning. Jag misstänker att vi kommer att få uppleva något liknande som 1959, då vi hade penningvärdestabilitet och många trodde att vi hade löst pennhJ.gvärdeförsämringens problem. Vi kommer troligen att få känna på nya påfrestningar på den fronten. Men jag både hoppas och tror att vår beredskap att möta sådana påfrestningar är betydligt bättre nu ~ den var 1959 och att vi har lärt oss metoder att bättre bekämpa en fortsatt penningvärdeförsämring. Men min optimism därvidlag räcker inte så långt att jag tror att vi verkligen kan hålla stabilt penningvärde på längre sikt. En annan intressant fråga som det hade varit roligt att få litet mera utförligt behandlad i finansplanen är finanspolitikens långsiktiga problem. Om vi står inför nya påfrestningar på penningvärdet, så kan vi väl mot bakgru,nden av tidigare erfarenheter säga att det inte förefaller sannolikt att de finanspolitiska medel vi har är särskilt effektiva - även. om vår vilja att använda dem nu är större - för att med full framgång lösa pe;nningvärdeförsämringens problem. Jag tror inte att det står i finansplanen - som jag dock inte har hunnit läsa noggrant - men j ag noterade med tillfredsställelse att finansminister;n vid sitt framträdande i TV i går ställde sig skeptisk till möjligheterna att möta ett hJ.flationstryck under 1969 med skattehöjningar, ty det skulle påverka ett labilt avtalsläge. Det är en uppfattning som jag har hävdat i många år, alltså att de skattepolitiska vapnen mot inflationen efter hand har blivit allt trubbigare. Det hade därför varit bra om det hade aviserats en mera genomgripande undersökning av de finanspolitiska medlen, särskilt med hänsyn till flexibiliteten i medlens användning. För två år sedan eller mera hade jag här i föreningen en liten utläggnhJ.g om vikten av att ge regeringen större manöverutrymme under löpande budgetår för skattepolitiska och utgiftspolitiska ändringar, så att det inte behövdes riksdagsbeslut för det. J ag vidhåller uppfattningen att en översyn av de finanspolitiska vapne;n borde innefatta möjligheterna att åstadkomma större flexibilitet. Jag begär emellertid inte att finansplanen skulle ha innehållit en sådan översyn av de medle;n och av de finanspolitiska problemen på längre sikt, men det skulle ha varit bra om en undersökning av problemen hade aviserats. Sedan kan man bedöma den prese;nterade finansplanen inte bara från den konjunkturpolitiska synpunkten utan också med hänsyn till verkningarna på resursanvändninge;n i samhället, den s. k. resursallokeringen, samt samhällsekonomins tillväxtförutsättningar. Även där är man dock ganska bunden av den begränsade rörelsefrihet som följer med budgetens uppläggning. Det är därför inte mycket att säga om den saken heller. Det är dock en sak som en och annan åhörare här i salen kanske väntar sig att jag skall ha några synpunkter på, nämligen det förslag som regeringen tänker framlägga rörande stöd åt industrier för anläggande av reningsverk för luft- och vattenvård. Min uppfattning där är att det sett på litet sikt är principiellt felaktigt att staten, d.v.s. skattebetalarna, skall stå för räkningen för de kostnader för miljöskador som åstadkoms av t. ex. industrin. Den räkningen skall avnämarna av denna industris produkter på ett eller annat sätt betala. Om skattebetalarna i gemen skall bestrida de kost;naderna, så är jag övertygad om - och jag tror att man kan bevisa det; i varje fall göra det sannolikt - att det från allmän resurs-

14

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

allokeringssynpunkt skulle ha snedvridande verkningar. Vi skulle vidare inte få samma stimula;ns till teknisk utveckling i miljövänlig och i naturresursbesparande riktning. Vad som nu föreslås är väl ett e;ngångsstöd? Det finns goda skäl för att under en övergångstid ge sådant investeringsstöd som här är aktuellt. Industrierna har ju inte tidigare presenterats den samhällsekonomiska räkningen för de gå;ngna åren, och då skall man inte nu helt abrupt komma springande med den. Man kan ju inte begära att industrin skall ha betalt den samhällsekonomiska räkning miljöskadorna borde givit anledning till, så lä;nge räkningen inte presenterats och så länge industrins konkurrenter inte betalar motsvarande räkningar. Om man nu kommer springande med den räkningen, så kan det för att övervinna omställningssvårigheterna under e;n övergångstid vara motiverat från fördelningspolitiska synpunkter att ge sådant bidrag som föreslagits. Framför allt kan de sysselsättningspolitiska synpunkterna göra det motiverat att ge sådana subve;ntioner under någon tid, eftersom en snabb omställning skulle kunna få stabiliseringspolitiska komplikationer. Jag förmodar att finansministern tänker på det också. Min huvudfråga är alltså om det finns några planer på hur man skall förfara i fortsättningen i miljöpolitiska sammanhang. Tänker man belasta skattebetalarna i gemen och därigenom enligt min mening mipska stimulansen till en teknisk utveckling i förmånlig riktning, eller tänker man gå den väg som jag tycker är riktigare, nämligen att skicka räkningen till de industrier, kommuner eller andra enheter och subjekt som förorsakar skadorna, för vidarebefordran till avnämarna av ifrågavarande industris produkter; alltså inte till skattebetalar;na i gemen? Ekon. lic. Carl-Johan Bouveng: Herr ordförande! Jag instämmer i att det mest karakteristiska för årets finansplan är att man knappast kan göra några kommentarer till den. På flertalet punkter finns argument för och emot, varefter slutbedömningen ligger u;ngefär mittemellan. Förklaringen ligger givetvis i dels de pågående avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden, dels den stora osäkerheten rörande den internationella ko;njunkturen, som ju snabbt och direkt kan påverka utvecklingen i Sverige. Mot den senare bedömningen kan k;nappast någon invändning resas, och följ aktligen kan få synpunkter anläggas på fi;nansplanens bedömning av utrikeshandelns utveckling. Prognosen måste betraktas som realistisk. Det bör dock betonas att en stor del av den svenska exporten går till ett relativt begränsat antal marknader. Ett sämre utfall än som förutsetts på e;n viss marknad kan därför snabbt påverka det totala exportutfallet. Frågan kan t. ex. ställas om finansplanens positiva syn på den nordiska marknadens utveckling är realistisk, och om bidrage;n därifrån till en exportuppgång redan 1969 kan bli så betydande som man räknat med. Mycket stark osäkerhet måste också sägas råda om hur de i Storbritannien och Frankrike vidtagna åtgärderna kommer att inverka. Om man bara betraktar den svenska ekonomin blev 1968 ett relativt gynnsamt år, äve;n om vår tillväxttakt låg under det västeuropeiska genomsnittet. Det mest positiva draget var givetvis den lugna kostnadsutvecklingen, vilken i främsta rummet berodde på treårsavtalets konstruktion men också på en dämpad efterfrågenivå.

ARETS STATSVERKSPROPOSITION

15

Två svaga punkter i utvecklingen framträder emellertid som väl motiverar finansplanens konstatera;nde att det kräves en bibehållen och i vissa fall förstärkt konkurrenskraft hos det svenska näringslivet. Den första av dessa svaghetspunkter är bytesbalansen, som ju försvagades både på grund aven trendmässig försämring av t j änstebalansen och en något snabbare ökning av importen än av exporten. På exportsidan är det speciellt anmärkningsvärt hur stor del av uppgången som hänför sig till råvaror och olja - knappast några långsiktiga tillväxtkategorier - medan de bearbetade varorna och speciellt verkstadsprodukterna u,nder fjolårets första hälft visade en förvånansvärt svag respons på uppgången i den internationella efterfrågan. I varje fall måste man fråga sig vilka samband som kan finnas mellan den aktuella konkurrenskraften och de;n svenska exportens under senare år svaga reaktioner på internationella efterfrågeuppgångar. Exportkapacitet har ju funnits. Oavsett orsaken blir konklusionen att bytesbalansen måste förstärkas, framför allt genom en ökni;ng av varuexporten och därinom av de bearbetade varorna. Den exportuppgången kräver investeringar i kapacitet, teknologi och nyheter metod- och produktmässigt. Där kommer de stagnerande industriinvesteringarna in som ett svaghetsmoment, vilket också herr Sträpg uttryckte oro för. Innebörden av sådana stagnerande industriinvesteringar får en bättre relief genom den nyligen publicerade s. k. EFO-rapporten från arbetsmarknade;ns organisationer. Man definierar där varaktig konkurrenskraft som stark investeringsbenägenhet i näringslivet. Den be;nägenheten har svikit under senare år. I finansplanen förklaras den låga investeringsbenägenheten främst med det låga kapacitetsutnyttj andet. EFO-rapporten fokuserar i stället uppmärks·amheten på lönsamhetsförväntningarna och den aktuella lönsamheten, som påverkar utrymmet för sj älvfinansiering och konsolidering. Därigenonl kommer kost;nadsutvecklingen att stå i centrum på nytt, inte via de direkta effekterna, eftersom exportindustrin till stor del konkurrerar med andra konkurrensmedel än priser, utan genom effekter på lönsamheten och därigenom på investeringsbenägenheten och konkurre;nskraften. Från den utgångspunkten borde det vara möjligt att formulera vissa mål och medel för den ekonomiska politiken för att höj a investeringsbenägenheten. På den;na punkt för emellertid finansplanen ett något underligt resonemang. För det första ifrågasättes lönsamhetens betydelse överhuvudtaget för investeringsbenägenheten. För det andra konstateras - för säkerhets skull att den ekonomiska politiken knappast ka;n påverka vinstmarginalerna, dvs lönsamheten. För det tredje säges - för ytterligare säkerhets skull -att en inflationistisk politik för att skapa en varaktig vinstkonjunktur av olika skäl inte kan accepteras. Därmed resignerar finanspla;nen. Men vinster kan åstadkommas inte bara genom höjda intäkter utan också genom dämpade kostnader, och det är väl genom inverkan på kostnader;na som den ekonomiska politiken i första hand kan verka. Priserna på de i Sverige producerade varorna och t j änsterna utan internatio;nell konkurrens, t. ex. transporttj änster och elkraft, samt skatterna är några sådana kostnadsslag. Därutöver är enligt EFO-rapporten relationen intern-exter;n finansiering samt den externa finansieringens villkor av vikt för investeringsbenägenheten. Inom de;nna konstellation av lönsamhetspåverkande kostnadsslag och finansierings-

16

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

alternativ borde väl den ekonomiska politiken ha vissa möjligheter att påverka utvecklingen. . Vad föreslås då för att stimulera industriinvesteringarna? Ja, mervärdeskatten nämns samt kreditprioritering, byggnadsreglering och investeri,ngsbidrag för miljövårdsanläggningar. De tre första punkterna innebär inga nyheter och tycks alltså än;nu inte vara tillräckliga för att påverka investeringsbenägenheten. Bidraget till milj övårdsinvesteringar kan i och för sig sägas vara mycket värdefullt; däremot torde det knappast stimulera till någon massiv investeringsuppgång, möjligen leda till ett antal marginalinvesteri;ngar med gynnsam sysselsättnings. och milj övårdseffekt. Det torde knappast bidra till större investeringar som har karaktären att öka konkurrenskrafte;n eller lönsamheten. Kanske kan man också säga att det finns risk för att från allokeringssynpunkt ogynnsamma "pålappningsinvesteringar" göres i gamla anläggningar, där egentligen mera radikala ingrepp skulle behövas. De förebådade bättre avskrivningsmöjligheterna för industrifastigheter ter sig då mer konstruktiva. Vilka ytterligare medel finns då? Jag skall i;nte försöka besvara den frågan - och anser mig inte heller kompetent att göra det - men det vore intressant att höra finansministern redogöra för några alternativ och klargöra dilemmat när det gäller att stimulera eller inte stimulera. Man kan stanna för det nu valda kortsiktiga och säkra alternativet som innebär att man för en stram politik och dämpar expansionen i investeringarna, vilket på längre sikt kan försvaga konkurrenskraften. Å ena sidan är det möjligt att låta den ekonomiska politiken leda till en något snabbare inhemsk expansion, öka kapa. citetsutnyttj andet och lönsamheten och därigenom sätta fart på investeringarna; risken är överhettni;ng och valutautflöde om den internationella konjunkturen blir mera positiv än väntat, men det kan på sikt ge möjligheter till ökad konkurrenskraft. Givetvis är problemet att den internationella osäkerheten och de labila valutamarknaderna försvårar politiken. Detta för över till en annan fråga, nämligen de internationella valutaprobleme;n som också professor Dahmen berörde. Finansministerns kommentarer på den punkten är svaga, vilket är förvånande eftersom Sverige som ett av länderna i De tio gjort icke obetydliga åtaganden för att hjälpa det nuvarande systemet att fungera. Finansministerns tro på det rådande systemet förefaller dock måttligt stark, att döma av följ ande formulering i finansplanen: "Erfarenheterna från det förflutna året visar å andra sidan att i varj e fall akuta svårigheter kan övervinnas genom internationell samverkan i mone· tära frågor". På åtskilliga ställen i fi;nansplanen och nationalbudgeten varnas för de svårigheter som kan uppstå på detta område. Enligt finansplanen kan två erfarenheter dras av fj olårets valutaoro. Den första är att åtgärder måste kunna vidtas i olika länder mot spekulativa kapitalrörelser. Riksbankens vid årsskiftet införda begränsningar av det svenska kapitalets internationella rörelsefrihet får väl ses som ett sådant steg. Frågan måste dock ställas hur mycket av det lättrörliga internationella kapitalet som är rent spekulationskapital - ett begrepp med negativ klang och hur mycket av rörligheten som kan räknas som helt legitima, kommersiella försäkringsoperationer framkallade av uppenbara j ämviktsbrister och behov av kurssäkringar. Det ökade internationella beroendet under efterkrigs-

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

17

tiden har betytt både en handelsexpansion och en expansion av andra inter· nationella förbindelser, som båda bidragit till en stark ökning av de lätt· rörliga skulderna och fordringarpa mellan olika länder. Rörligheten i det kapitalet måste ses som ett led i de kommersiella åtgärderna för att undvika risker, och en begränsning av den rörligheten blir då ett hinder för en fortsatt expansion av de internationella förbindelserpa och även av handeln. Den andra erfarenhet som explicit dras ter sig nästan som en truism. Det sägs att "j ämviktsbrister i tongivande länders betalningar inte får till. låtas bli stora och varaktiga". Botemedlet apges vara en ökad koordinering av olika länders ekonomiska politik. Det botemedlet tycks föruts·ätta att huvud. orsaken till j ämviktsbristerna i betalningarna är kon j unkturella, dvs beror på olika konjukturintensitet, medan möjligheterna att jämviktsbristerna har strukturella orsaker - dvs beror på alltför stora diskrepanser i utvecklingen av kostnader och kopkurrenskraft - inte berörs. Ett stort antal bedömare i olika länder har likväl tyckt sig finna att orsaken är strukturella obalanser, att växelkursförändringar kan behöva äga rum och att det ter sig absurt att inga relativa j usteringar skulle behövas för det prissystem som de internatio. nella valutakurserna utgör, när sådana så ofta kräves i andra prissystem. Alter. nativet till ökad flexibilitet tycks vara återkommande kriser och brandkårs. utryckningar av finansministrar, ekonomiministrar och centralbankschefer. Om nu orsaken är strukturella jämviktsbrister, medan de botemedel som tillgripes är konjunkturellt verkande - dvs anpassning av dep ekonomiska politiken - kan resultatet knappast bli främjande för världshandeln och världsproduktionen. Vad som då skulle krävas är en starkt expansiv inflationistisk politik i överskottsläp.derna, samtidigt som underskottsländerna be· driver en utomordentligt restriktiv politik och sannolikt tvingas tillgripa exportstimulerande och importhämmande åtgärder för att åstadkomma balans. Den politiken skulle behöva föras ända till dess inflationen i överskottsländerna har återställt relationerpa mellan produktionskostnaderna i de olika ländergrupperna till en nivå som är anpassad till de rådande växelkurserna. Det ekonomiska klimatet skulle knappast bli ägnat att främja världsproduktionen och världshandeln men däremot skapa speciella svårigheter för de mindre län. derpa, som är starkt utrikeshandelsbe:r.oende. Valutakriser av samma slag som i höstas skulle sannolikt uppstå - en bedömning som professor Dahmen gjorde med nuvarande läge som utgångspunkt. Om inte annat skulle de uppkomma av det skälet att underskottsländerna av inrikespolitiska orsaker k;nap. past kan driva en inflationistisk politik hur långt som helst. Den främsta orsaken till den expansiva politik som några länder på senare tid bedrivit synes ha varit en alltför låg sysselsättpingsgrad. Det är otvivelaktigt en ganska mörk och kanske också extrem bild jag ritat upp, men jag har gj ort det i hopp om att få höra finansministern diskutera dels i vilken utsträckning reella diskrepanser mellan utvecklingen av kostpader och konkurrenskraft i viktigare länder har blivit valutakrisskapande faktorer, dels efter vilka linjer Sverige som medlem av De tio skulle vilja se en varaktig lösning av de internationella valutaproblemen. De kan ju direkt och konkret påverka den möjliga ekonomiska utvecklingen i Sverige. Givetvis kan det hävdas att detta är en iptemationellt känslig fråga - som också professor Dahmen framhöll - men å andra sidan har ju regeringen i andra internationella frågor visat stor uppriktighet och öppenhj ärtighet.

18

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

Direktör Helge Berglund: Herr ordförande! Jag ber auditoriet o~ ursäkt för att j ag kastar mig in i frågor som är av mera praktisk natur än de som hittills diskuterats här. Den budget som nu. framlagts är väl knappast partipolitiskt diskutabel, eftersom den inte innehåller ;några skattehöjningsförslag. De borgerliga elementen känner sig väl därför ganska lugna, och vad majoriteten av svenska folket beträffar innebär j u budgeten bara ett fullfölj ande av de beslut som tidigare fattats. Även på den kanten är man därför ganska nöjd. Därmed följer att det inte fi;nns så mycket att diskutera i de sammanhangen. Inte heller ur finanspolitisk synpunkt kommer man särskilt långt vid en diskussion av budgeten. Men det kan anläggas en an;nan synpunkt, som för detta auditorium kan vara av intresse. Jag tänker då på målsättningen för Stockholmsregionen. I budgeten strävar man ju efter att begränsa den regio;nens tillväxt. Det är en önskedröm, som man har i alla länder, att begränsa storstadsregionernas tillväxt - och visst kan det anföras en rad skäl för det. Stockholms stad och län har en folkmängd som är ungefär dubbelt så stor som det näst största länets, Malmöhus län. Om jag inte minns fel var folkmängdstillväxten i Stockholms stad och län u;ngefär 20 000, i Malmöhus län 10000 och i hela landet 100000 - om jag rundar av talen. Tillväxten i huvudstadsregionen är sålunda betydande. Men jag vill fråga hur det skall gå till att begränsa den tillväxten, och om det verkligen är till gagn för utvecklinge;n att göra det. Det är en fråga som denna församling kanske kan ha intresse av att något diskutera. I statsverkspropositionen säges att man vill begränsa servicenäringarnas tillväxt. Det låter ju i och för sig förnuftigt. Vi kan helt säkert klara oss utan en och annan bensi;nstation och liknande. Men i begreppet servicenäringar inrymmes också skolor och liknande inrättni;ngar. Som synes av budgeten ökar antalet anställda på den sektorn med 4500, och åtskilliga skolor och institutioner är j u lokaliserade till Stockholm. De anställda som där tillkommer måste därför till stor del hamna här i huvudstaden; alltså torde det inte gå att vidta några begräns;ningar där. Vad kan man då göra? Ja, man kan naturligtvis begränsa bostadsbyggandet i Stockholm, men det skulle innebära en orättvisa mot befolkningen i den regionen, som redan tidigare får brottas med stora svårigheter och har ett kännbart bostadsunderskott - till skillnad från andra regioner där det fin;ns gott om bostäder. Man kan nära nog räkna med bostadspremier, om man vill flytta dit. Inte heller skolgången kan begränsas i huvudstadsregio;nen. Det vore inte rätt mot de,ll nyinflyttade stockholmaren. Men framför allt tror j ag det är galet att gå den vägen ur näringspolitisk synpunkt. När man har arbetslöshet i vissa delar av landet förstår alla att man där vill försöka vidta åtgärder för att råda bot på den, men j ag ställer mig mycket betä;nk. sam mot planer som går ut på att vidta varaktiga åtgärder för att hålla en industri kvar i en avfolkningsbygd. Se bara på hur det är uppe i Mellansel. Vad har det enskilda näringslivet och staten i förening åstadkommit där? Jo, man har rest ett monument över hur näri;ngspolitik inte bör drivas. Jag tycker inte att vi behöver fler sådana monument. Om man förlägger en industri till någon avlägsen plats i landet, så leder det -till att vi minskar vår totala produktion, vilket går ut över oss alla. Visserligen kanske ;några människor sätter värde på att få bo kvar i ödemarken, men att vi alla skall betala

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

19

för det är j u inte rimligt. Därför har j ag en från statsverkspropositionen avvikande uppfattning på den punkten. Jag anser inte att mM målmedvetet skall försöka begränsa storstadslänens tillväxt, t. ex. genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Helhetssituationen är inte sådan att det gagnar landet. Om arbetsmark,nadspolitiska åtgärder skall vidtas, så skall de göras tillfälliga. Man skall inte med olika åtgärder försöka etablera industrier som efter en tid måste läggas ned igen. Det är den synpunkten j ag vill anlägga på den presenterade statsverkspropositionen. Både herr Sträng och jag är ju infödda stockholmare, och jag skulle kanske därför inte föra de;nna diskussion med honom, men j ag antar att han har en del att säga om dessa mina synpunker. Och jag tycker att det j ust på den punkten finns anledning att kritisera den framlagda budgeten. Finansminister Gunnar Sträng: Herr ordförande! På det hela taget tyckte j ag att det var kloka ord som professor Dahmen lät höra från denna talarstol, inte bara därför att han inte framförde någon väsentlig kritik utan också med tanke på vad han verkligen sade. Bakom en diskussion av detta slag. ligger givetvis alltid en bedömning av risken för eventuella valutakriser, och efterkrigstiden har varit ett skol. exempel på hur dessa kriser av och till har drabbat olika länder. Jag note· rade särskilt att här Dahmen förklarade att han i dagsläget mera riskerade en överhettning än dess motsats. Det tycker j ag att vi bör ta ganska allvarligt på. Jag har sagt att överhettningsrisken inte är värre än att vi har möj. ligheter att bemästra tendenserna till uppgång, så att de håller sig inom den ram vi har dragit upp. Vi har nämligen vissa stötdämpare inbyggda i den egna ekonomin. Sålunda har vi onekligen en produktionsreserv som inte är helt ianspråktagen; den fungerar som en sådan stötdämpare. Och om vi ser på den internationella situationen så har kloka män även där byggt upp ett system av värdefulla stötdämpare som är ganska effektivt. En valutasituation där man kommit ur spår är j u sluttampen i en utveck. ling som man haft möj ligheter att observera under läpgre eller kortare tid. Tyvärr har väl statsledningarna i allmänhet en benägenhet att vänta för länge med de ingripanden som är nödvändiga, och därmed utvecklar sig valutakrisen. Ibland kan detta bero på rent politiska förhållanden, alltså på situa· tionen i de politiskt bestämmande församlingarna, som inte ger de praktiska möj ligheterna för erforderliga ingripanden. I vårt broderland i öster kan vi troligen ha en viss utgångspunkt för ett sådant antagande. Men det är ändå litet bättre nu än det var för fem - sex år sedan. Successivt och med en viss framgång håller man nu på att bygga upp stötdämpare även i situationer där ett land har låtit utvecklingen gå för långt i detta avseende. Jag erinrar här om det system med dragningsrätter som industrialiserade länder nu har enat sig om och administrerad av valutafonden. Vidare vill jag påminna om att den allmänna misstänksamheten, som många gånger initierar valutakriser, föranledde att vi fick en mycket stark efterfrågan på guld - i den tron att guldet är det enda som har ett fast och reellt värde - och då tvingades en överenskommelse fram mellan centralbankerna att etablera den dubbla guldprisnivån, vilken onekligen var ett effektfullt drag för att ta ner den spekulationen. . Man kan också utgå från att det kontinuerliga samarbetet på diskussions-

20

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

planet som förs mellan länderna i De tios grupp har utomorde;ntligt. stor betydelse j ust i valutakrisfrågorna för framtide;n. Jag vet inte om jag skall säga att diskussionen i Bonn direkt avsatte spår i den tyska åtgärden att fördyra exporten och förbilliga importen i akt och mening att komma i bättre balans med omvärlden, men naturligtvis sköt Bonn·diskussionen på e;n aktivitet från ministrarna Strauss och Schillers sida, som var ytterst välkommen, nödvändig och riktig i det uppkomna läget. Min personliga uppfattning är att de;n aktiviteten t.o.m. borde ha varit ännu litet kraftigare. Vi har således, och det är summan av det sagda om jag ser på den egna ekonomin, vissa stötdämpare i en ännu inte fullt utnyttjad produktionskapacitet. Likaså har vi internationellt en del stötdämpare, för den händelse utvecklingen ändå går över det magiska kritstrecket. Det är stötdämpare som konstruerats under de senaste åren och som vi alla sätter stort värde på. Sedan talade professor Dahmen också om en ide som förbluffade mig när den föi-des till torgs första gången för ett tiotal år sedan - och j ag brukar ändå inte bli förbluffad i första taget - nämligen att regeringe;n bör ges fullmakt att sköta finanspolitiken utan att först behöva efterhöra riksdagens mening. Bakom den tanken ligger naturligtvis den uppfatt;ningen att det verkställande organet - regeringen - bör ha möjligheter att variera de indirekta skatterna utan att först dra frågorna i riksdagen varje gång,. Därige;nom kan regeringens handlande i konjunkturpolitiken hli snahhare, och vi kan anpassa efterfrågan och köpkrafte;n på ett bättre sätt till den utveckling som pågår, när åtgärder kan hehöva vidtas omedelbart. Jag har i några öppna dehatter i riksdagen känt mig för litet i den frågan, eftersom jag har velat se hur riksdagsmännen regagerar för den tanken - och jag måste säga att professor Dahme;n ligger flera hästlängder före riksdagsmännen i det fallet. Men det heror på att professor Dahmen är fullt realistisk; han är inte alls lika misstänksam mot regeringen som en stor del av ledamöterna i riksdagen. Denna tanke är nu inte alls ny, om jag ser det i;nternationellt. Engelsmännen skaffade sig ett sådant instrument redan på Selwyn Lloyds tid som finans· minister, om jag minns rätt i slutet av 1950-talet. Där har man nu den variationsmöjligheten. Jag skall också allvarligt fundera på denna ide. När jag nu har en eko;nom av facket att hänvisa till är det möjligt att chanserna kan vara större när det gäller att övertyga de tveksamma. Sedan vill jag svara professor Dahmen direkt på frågan om det nya milj öpolitiska stödet. Det är presenterat som ett tidsbestämt program på fem år. Efter den tiden skall frågan omprövas förutsättningslöst - även om j ag av erfarenhet kä;nner till, att om man en gång har introducerat ett stöd, så anses det som något mycket anmärkningsvärt att ta bort det igen. På så sätt kan det få en miljöskadande effekt i miljöpolitiken som jag är helt på det klara med. Men j ag kanske skall motivera varför vi ändå har vågat oss på försöket. Man stöter ibland på industrier för vilka ett ålägga;nde, av här ifrågavarande slag skulle kunna bli det strå som knäcker kamelens rygg. Det föreslagna statsbidraget kan måhända göra att det där sista strået inte behöver läggas på. Åtgärderna har ett miljöpolitiskt intresse, och reningsanläggningarna kan tack vare statsbidraget genomföras och industrin ändå leva vidare. Och hur angelägen man än är om milj övården - jag försäkrar att t.o.m.. docent Palmstierna, om ha;n satt som generaldirektör i naturvårdsverket skulle tänka sig

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

21

för i det fallet - drar man sig nog för ett direkt åläggande, som skulle inne. hära att en fattig bygds kanske enda industri slogs ihj äl. Detta statsbidrag är ett försök att få en smidigare inkörning i det nya miljöpolitiska systemet. Men i pri,ncip delar j ag professor Dahmens uppfattning. Om vi lever och har hälsan, så skall vi ompröva hela frågan förutsättningslöst om fem år. Sedan kan man naturligtvis säga att det är riktigt t princip att skicka räkningen på kostnaderna till konsumep.ten. Där vill j ag dock göra en liten reservation, som jag gissar att professor Dahmen håller med mig om. Kan man inte mobilisera samma milj öpolitiska ambitioner internatiop.ellt, så kan det tänkas att ett åläggande att uppföra reningsanläggningar av detta slag kan bli en pålaga för den renodlade industrin som den har svårt att klara av. Om vi hade i,nternationella överenskommelser i det fallet som drabbade alla lika, så vore problemet ur världen. Men på miljövårdens område är vi nog här i landet mera på bettet än i de flesta andra industriländer, trots att frågan inte har debatterats särskilt länge här hemma heller. Och ute på marknaden skall ju varorna säljas till ett konkurrenspris, d.v.s. samma pris för alla. Jag lyssnade också uppmärksamt på licentiat Bouveng. Det var en intressant analys han gjorde - även om jag hade vissa svårigheter att följa honom i alla delar. Nå, det kan ju ha sin naturliga förklaring. Och det är klart att exportprognosema i likhet med alla andra prognoser måste tillfogas en del reservationer. Det är rimligt. Jag gj orde i mitt inledningsap.förande en snabbredovisning av hur vi ser på de stora länderna. I den mycket enkla och koncentrerade redovisningen gick jag då förbi de smärre länderna och sade att vi räknade med att de i stort sett skulle komma att följa mönstret. Jag tycker ip.te att det finns någonting som talar för att utvecklingen i våra skandinaviska broderländer, som numera via tullavvecklingen insides EFTA har blivit en verkligt stor marknad för vår industri, skall behöva vara sämre än annorstädes. Finnarna lyckades bra med de stabiliseringsåtgärder som alltid måste följa på en devalveringsoperation, och de;n finska ekonomin är nu sundare och i bättre spår än den varit på åtskilliga år. Norrmännen hade kanske litet av inflationsfeber i kroppen för något år sedan men kommer nu ner på en lugnare nivå, och det finns ingenting som talar för att norrmännens chanser behöver vara sämre än de andra skandinaviska ländernas. Och om jag försöker bedöma danskarnas ekonomi, så tycker j ag att dep. i dag är litet mera förhoppningsfull än den var för ett eller två år sedan. Därför - men fortfarande med reservation för alla prognosers riktighet - har j ag svårt att tänka mig att felmarginalerna skulle vara större i de skandinaviska länderna än i Europa i övrigt. Sedan fattade jag licentiat Bouveng så att han ville höra min uppfattni;ng om vilken faktor jag trodde påverkade valutaoron starkast - enkelt uttryck. Är det spekulationsrörelserna, eller är det "luffarkapitalets" benägenhet att fly undan från en nation där man börj ar tala om att det går illa och dra sig till de nationer där vederbörande tror att pe;ngarna ligger säkert? undrade herr Bouveng. Eller är det ett enkelt resultat av att man får en diskrepans mellan den egna nationens resurser och den egna nationens efterfrågan? frågade herr Bouveng ungefär - om j ag uppfattade honom rätt. Och då vill j ag svara att j ag har kommit till den mycket enkla slutsatsen att det alltid hörj ar med en diskrepans mellan den egna nationens resurser och efterfrågan, och när

22

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

den utvecklingen pågått en tid börj ar valutaspekulationerna. Valuta.oron är med andra ord en direkt följ d av de uppkomna diskrepanserna. Men detta är förstås mycket enkelt uttryckt. Jag utgår från att licentiat Bouveng har en mycket mera vetenskaplig förklaring på den fråga han ställde. I så fall får han väl göra om mitt svar på något sätt. Vidare tog licentiat Bouveng upp frågan hur man bedömer utvecklinge;n när det gäller eventuellt föreliggande överhettningsrisker. Låt mig där lika kort svara på detta sätt: En regering måste alltid hålla en beredskap åt båda hållen. Personligen har j ag kommit till den slutsatsen att en såda;n beredskap åt båda håll är riktig, lätt att presentera och lika lätt att förklara. Men kommer utvecklingen på sned, så är det väsentligt svårare att dämpa en konjunktur som börjar gå med för högt varv. Det är mycket lättare att stimulera en konjunktur som går med för lågt varv. Den uppfattpingen delas givetvis inte av den mycket progressive, som anser att man i varje stund skall utnyttja alla möjligheter. Men just mot den skisserade bakgrunden tror jag det är en klok finanspolitik att arbeta med en säkerhetsmarginal mot överh'ett;ning. Det är som jag sade mycket lätt att bota lågkonjunktursjukan med en injektion, d.v.s. med stimulansåtgärder. Licentiat Bouveng tog också upp de internationella valutafrågorna, och där kan jag hänvisa till de kommentarer j ag gav i anledning av professor Dahmens inlägg. Jag skall i;nte trötta med att upprepa dem. Till sist vill jag säga att j ag blev litet fundersam när jag lyssnade till Helge Berglund, som tydligen är litet illa underrättad om mitt urprung. Jag är nämligen inte född i Stockholm utan blev stockholmare vid mycket vuxen ålder; jag tror att jag var omkring 45 år. Hela min ungdom präglades aven tillvaro långt uta;nför storstadens hank och stör. Det kanske också är en av förklaringarna till att jag vågat mig på att skriva under en statsbudget som präglas av ett lokaliseringsinslag, aven vänlighet gentemot avflyttningskommunerna, en politik som innebär att vi inte anser det vara en klok, bra och riktig sträva;n att alltför kraftigt koncentrera alla verksamheter till Stockholm och huvudstadsregionen. Herr Berglunds inlägg innehöll många intressanta uppslag. Jag saknade nästan bara en redovisning av ishockeyresultaten. I övrigt var nära nog allting med. Men j ag hade förstås litet svårt att sätta likhetstecken mellan några av de uppslagen och den nu framlagda statsverkspropositionen. Jag avstår därför från att försöka göra det. Direktör Tore Sellberg: Herr ordförande! Inte heller jag har i princip något att mvända mot den framlagda hudgeten, som ju är mycket sunt förnuftbetonad. Man skulle väl ställa mig utanför alla gångbara sammanhang, om man försökte leverera en bredsida mot en så j ämviktsbetonad och moderat budget. Men jag vill ändå i all blygsamhet ställa ett par frågor. En vanlig medborgare har förmodligen anledning att vara litet extra vak· sam ;när det gäller områden där den politiska samstämmigheten tenderar att bli helt överväldigande. Vi har flera sådana områden, och det är på sätt och vis välgörande, men det kan också leda till bristande belysning och bristande kritisk vaksamhet över utvecklingen. J ag tänker i detta fall på vår arbetsmarknadspolitik och framför allt på lokaliseringspolitiken. Det. rör sig om stora belopp, som kommer att öka ytterligare innan försöksperiode;n gått till ända. Politiskt tror j ag att det i och för sig är försvarbart att i nu-

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

23

varande läge öka de lokaliseringspolitiska anslagen, me;n j ag tycker att det jämsides därmed borde göras en ordentlig undersökning - kalla det gärna forskning - för att finna något så när hållbara kriterier för lokaliseringspoli. tiken. Så som den bedrivits hittills - säkerlige;n under starkt politiskt tvång har ju snart sagt hela landet blivit ett stödområde, och man kan svårligen finna någon riktig princip för lokaliseringspolitiken. Jag har ingen uppfattning om huruvida de lokaliseringspolitiska i;nsatserna skall vara större eller mindre och inte heller om hur långt den politiken skall sträckas, men j ag tror att det är angeläget för oss att veta mer om poli. tikens verkningar. Vi 'borde, menar jag, inrikta en del av de ökade resurserna på att verklige;n undersöka den saken. För den framtida utvecklingen av loka· liseringspolitiken måste vi ha klarare kriterier för vad vi vill åstadkomma lned politiken ifråga. Nu har man hamnat i en situation där man lagar efter läglig. het. Jag vill alltså fråga finansministern om det finns några planer på att litet mera djuplodande analysera lokaliseringspolitiken och försöka få fram krite· rier av något så när hållbart slag för dess handhavande. Jag tror att detsamma gäller också för arbetsmarknadspolitiken. För närvarande företer den säkerligen många fina drag - vilket finansminister;n också var inne på; jag tänker bl. a. på att man nu mer än tidigare beaktar de äldre friställda i samhället och de på ett eller annat sätt handikappade. Det är mycket tacknämligt. Även mycket annat är helt säkert vällovligt och politiskt försvarbart, men vi borde nog ändå ha bättre informationer om vart politiken leder och om hur man till äventyrs skall kunna förfina instrumenten för att nå än,nu bättre resultat. Man får ju inte automatiskt ta de ökade anslagen som ett kriterium på att vi för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Inte heller arbetsmarknadspolitiken vill j ag i och för sig kritisera, men som informationskonsument känner jag mig otillfredsställd på båda här näm;nda områden. J ag ka;n inte få tillräckligt med informationer för att på rätt sätt bedöma resultaten. Sedan vill j ag också ställa en annan fråga, föranledd av finansplanen och finansministerns yttrande här. I sitt inled;ningsanförande sade herr Sträng att han inte kände någon oro inför utvecklingen av betalningsbalansen. Jag a,nser dock att det finns tendenser där som 'borde inge oro. Vi har under senare år trendmässigt försämrat vår t j änstebalans med mellan 300 och 400 miljoner kronor årligen. Förra året hade vi en ganska måttlig tillväxt med rätt mycket friställda produktionsfaktorer och därför en måttlig uppgång i bruttonationalprodukten, men likväl blev det en försämring i bytesbalansen på 470 miljoner, enligt de beräkningar som redovisas i finansplanen. Korrigeringsposten höj des med 300 milj oner kronor, och det tror j ag i och för sig ka;n vara befogat. Det hade kanske t.o.m. varit försvarbart att höja den ännu mer. Men likväl är förfaringssättet onekligen litet godtyckligt. Vi vet ju fak. tiskt inte något bestämt om hur stora de statistiska bristerna är. Om man kan lita på att korrigeringsposten varje år kan höjas med 300 a 400 miljoner, så bortfaller oron, men om inte det är möjligt och om den trendmässiga utvecklingen skall fortsätta på samma sätt som under senare år, är vi snart inne i ett läge där vi kommer att vara tvungna att i stället för det traditionella underskottet i varubalansen skaffa fram ett överskott som ökar med 300 a 400 milj o;ner kronor årligen för att täcka underskottet i tjänste. och transfereringsbalansen.

24

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

Det tycker j ag är ett ganska bistert perspektiv, som borde om inte inge oro så dock stämma till en viss eftertanke. Speciellt det faktwn att vi under ett år då vi legat så lågt i ekonomisk aktivitet som 1968 får en försämring av bytesbalansen på nära 500 milj oner tycker j ag är oroande. Ekon. dr Lars Nabseth: Herr ordförande! När finansministern talade om statsverkspropositionen i TV - j ag tror att det var samma dag som han överlämnade den till riksdagen - sade han sig tro att han /skulle möta den starkaste kritiken på investeringssidan. Där förväntade han sig den livligaste debatten om den framlagda budgeten. Men de första talarna i kväll uppehöll sig mindre vid den sidan av saken än j ag hade väntat. Därför vill j ag beröra de frågorna nu dock inte industriinvesteringarna som finansministern nämnde om - utan snarare den investeringsutveckling vi har haft under de senaste tre åren och den ekonomiska politik vi fört under samma tid som jag tycker har varit en smula eg,endomlig. Vid diskussionerna i långtidsutredningen, alltså den som handlar om perio. den 1965-1970, talades det om att det föreligger stora investeringsbehov i samhället. Man summerade olika planer och menade att vi måste skära ned på vissa håll. Vad som stod i långtidsutredningen var bl. a. att industrihIvesteringarna måste öka med ca 7 procent om året för att möjliggöra en produktionsökning på ungefär 5 procent om året mellan 1965 och 1970. Nu sade finansministern inledningsvis att vi under åren 1966, 1967 och 1968 haft en ovanligt svag investeringsutveckling här i landet, om man ser på volymutveck. lingen och även om man jämför med tidigare perioder. Vi har haft en volymutveckling som under vissa år klart legat under nationalproduktutvecklingen. Och då tycker jag det är underligt att vi samtidigt haft en 25.procentig investe· ringsavgift på handelns investeringar. Har det verkligen varit en rimlig politik? Mig förefaller det som om vi här har begått ett misstag, och j ag tycker att vi bör lära av misstagen för framtiden. Det kan vara bra att i vissa lägen ha en investeringsavgift, men en 25.procentig avgift innebär nära nog att man sätter ett idiotstopp i vissa sektorer. Det kan inte vara rimligt - och nu kommer också problemen som uppstår vid avvecklingen aven så hög avgift. I f j 01 noterade vi en nedgång för handeln; nu blir det en kraftig uppgång. Och samtidigt säger vi att vi hoppas att industriinvesteringarna skall öka. Hade det då inte varit bättre att vi haft handelsinvesteringar under dessa svaga investeringsår, speciellt som vi vet att investeringarna är ganska importsnåla och att alltså en viss volymökning inte hade behövt leda till några större problem på utrikeshandelssidan ? Vidare vet vi att sådana här snabba kastningar i investeringarna inom en del sektorer kan ha allokeringshämmande och rationaliseringshämmande effekter. Konsultfirmor och liknande företag, som har inriktat sig på vissa sektorer, drabbas hårt av sådana kastningar. Jag vill därför ställa den frågan till finansministern, om man inte så här i efterhand måste säga att denna investeringsavgift var alltför kraftigt tilltagen och att det är tveksamt om man bör använda så kraftiga investeringsavgifter på vissa sektorer av näringslivet? Direktör Helge Berglund: Herr ordförande! Vad herr Strängs skolgång beträffar ägde den rum i Hässelby - han gick väl ut skolan före 21 års ålder - och om finansministern inte vill räkna sig som stockholmare upder

ÅRETS STATSVERKSPROPOSITION

25

den tiden så är det ha;ns ensak. Jag vill också säga att jag gärna diskuterar ishockey med herr Sträng. Han brukar ju se på de matcher han gillar. Men nu gäller det lokaliseringspolitiken. Och den lokaliseringspolitik som det talas om i statsverkspropositionen går ut på att man målmedvetet vill för· söka begränsa huvudstadsregionens tillväxt, alltså A. och B·länen. Då kan man först fråga vilka förutsättningarna härför är. Skall vi då begränsa service;näringarna i Stockholmsregionen ? Det är nämligen de som avgör regionens tillväxt just nu - tillsammans med den skolreform som är på gång. Vidare kan jag erinra om att regionens tillväxt trots allt är ganska begränsad, ungefär 1,5 procent per år av hela regionens folkmängd. . Ser vi sedan saken ur ;näringspolitisk synpunkt bör vi också tänka på att om det läggs ned ett pappersbruk eller någon annan industri t. ex. i Värmland, så reser snart sagt hela arbetsmarknadsstyrelse;n dit för att undersöka vad man kan göra åt saken. Men lägger vi ned Tollare pappersbruk här i Stockholm, så är det ett företag som knappast är känt bland befolkningen i regionen. Näringslivet i huvudstadsregionen har, menar jag, en helt annan bärkraft och en helt annan förmåga att dra åt sig människor. Är 1965 behövde man här i Stockholm mer arbetskraft. Samtidigt fanns det i Kramfors omkring l 500 arbetslösa. Genom arbetsmark,nadspolitiska åtgärder skulle det då skapas arbetstillfällen för 200 av dessa, och då gick alla l 500 och väntade på att bli just en av dem som skulle få arbete. Rekryteringen till Stockholm från Kramfors gick därför dåligt. Det är ju, menar j ag, en näringspolitik som inte främjar hela landets totala näringsliv. Därför. tycker jag att det är på sin plats att här ge uttryck för betänksamhet mot sådana pla;ner. Hur vi än vrider och vänder på frågan är det i alla fall bl. a. tack vare Stockholmsregionens goda skatteunderlag som vi kan föra den näringspolitik som förts och föres här i landet. Professor Erik Dahmen: Herr ordförande! Finansministern kom in på milj öpolitiken och industrins konkurrenskraft och sade då, att om våra milj ö· politiska åtgärder riktar sig mot exportindustrin - vilket de i stor utsträckning gjort och kommer att göra - så innebär de en belastning som kan vara svår för industrin att klara av. Detta är alldeles riktigt. Men jag vill i det sammanhanget framhålla att detta i och för sig obestridliga förhållande inte får ses som ett principiellt hinder för oss att välj a en politik som medför en milj öförbättring på bekostnad av konsumtionen. Exporten som såda;n är j u inte sacrosant, och det ligger i och för sig ingenting konstigt i att vi välj er att ta en dämpning i konsum. tionens stegringstakt via den begränsning av importmöjligheterna som följer av att exportindustrins konkurrenskraft nedsättes av de åtgärder vi vidtar. Det är viktigt att hålla detta i minnet, ty det finns e;n konstig benägenhet att betrakta exporten som något särskilt viktigt - vilket logiskt bara betyder att man betraktar importen som något absolut livs;nödvändigt, eftersom vi ju beta· lar importen med inkomsterna från exporten. Nej, problemet skall i stället ses ur två andra synvinklar. Dels är det ett inkomstomfördelningsproblem. Det sammanhänger med vad jag sade nyss, att om ma;n skickar milj övårdsräkningen helt plötsligt till industrin, så drab· bar det aktieägare och anställda i företag som vanligen är oskyldiga. Man kan ju inte kritisera företagen för att de inte har betalt en räkning som de inte

26

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 ] ANUARI 1969

presenterats. Därför bör staten ta hand om kostnaderna för omstäl~ingen det fallet. De åtgärder som nu sättes in i form av subventioner kan också ges en stahiliseringspolitisk motivering. Ty om vi helt abrupt vidtar åtgärder av här aktuellt slag ställer det ökade krav på den stabiliserings. och balansskapande politiken bl. a. vad utrikeshandeln beträffar, krav som i och för sig kan vara svåra att tillmötesgå redan utan de åtgärderna. Jag tror att denna distinktion, alltså att å ena sidan se dessa åtgärder som ett resursanvändningsproblem som påverkar produktionsinriktninge,n, teknik. valet och den tekniska forskningEm på längre sikt och att å andra sidan se dem som ett omställningsproblem med inkomstfördelnings. och stabiliseringspolitiska effekter är viktig. Finansministern sade att det milj öpolitiska stödet är tänkt som en engångs. företeelse; sedan skall hela problemet tas upp igen till förutsättningslös pröv. ning. Det noterade jag med tillfredsställelse. Vi har nämligen problem, som på ett eller annat sätt snabbt måste lösas eftersom det i vissa fall verkligen brinner i knutarna. Då får vi inte dra oss för att tillgripa medel, som kanske inte är de allra bästa. Vi behöver tid på oss för att avgöra vilka medel som är bäst, men medan vi vä,ntar på att få klarhet om det bör vi använda andra, kanske inte fullt lika goda medel. Det bästa bör inte få bli det godas fiende. Finansminister Gunnar Sträng: Herr ordförande! Direktör Sellberg hade vissa kritiska erinringar att göra mot den lokaliseringspolitik som förts - eller rättare sagt han efterlyste kriterierna för den politiken. Han tyckte att de var ofullständiga. J ag är beredd att medge att kriterierna inte har varit så särskilt kristallklara. Därför finns det anledning att efterlysa en bättre precisering på den punkten. Men - och nu vänder jag mig också till Helge Berglund - vi har betraktat den utomordentligt starka urbaniseringen som en process, vilken för med sig många svårigheter därför att den är så snabb, och därför har lokaliseringspolitike;n sitt berättigande. Det är någonting som varj e industrination möter. Fransmännen tillämpade en gång i tiden ett slags negativ klausul; ingen industri fick etablera sig i Paris eller inom ett avstånd runt Paris på cirka 10 mil. Det är ett uttryck för att man där var oroad av de kon. sekvenser som den mycket snabba urbaniseringen förde med sig. Engelsmännen har gj ort enorma satsningar på att bygga upp hela distrikt utanför London, även administrativa och de har gj ort utomordentligt kraftiga ekonomiska insatser för att diversifiera aktiviteten och inte få allting samlat på en plats. Problemet är alltså någon~ing som varje industrination möter, och det gäller att göra den något så när riktiga avvägningen. När jag vänder mig till Helge Berglund är det därför att jag tycker att hans syn på frågan är för onyanserad. Vi vet att storstäderna växer för fort, om vi inte försöker motverka utvecklingen med en aktiv lokaliseringspolitik. Alla problem i det sammanhanget - som Helge Berglund är väl underkunnig om - exempelvis bostadsproblemen och kommunikationsproblemen, där han är speciellt sakkunnig, är något som man aldrig kommer ifrån. Samtidigt sker det en kraftig kapitalförstöring ute i landet om avflyttningen går för snabbt. Vi har saknat fixerade kriterier och letts av den allmänna uppfattningen att urbaniseringsprocessen går för hastigt; vi måste försöka bromsa den. Det är riktigt att göra det i olika avseenden.

lRETS STATSVERKSPROPOSITION

27

Vår medvetna strävan har varit att få ut de etablerade industriernas filialer i stödområdena. Jag tror att det är en hra väg för lokaliseringen - och j ag tror också att det kommer att bli det bestående intrycket av lokaliseringen. Vidare har vi initierat nya företag. En del av dem kommer att klara sig bra, andra kommer att stå på huvudet. Det är j ag helt medvete~ om. Men det spillet får man ta för att få ut den effekt som politiken innebär. Vi får vara inställda på det redan i starten. Nu redovisas det i inrikesministerns huvudtitel till årets riksdag en regionplanering, där varje län är representerat som en karta med riktli~jer för hur. vi tänker oss den framtida utbyggnaden av industrin och den övriga verksamheten. Vi har då kommit dithän att varje län måste satsa på vissa centralorter. Det gamla talet om att skapa ett nät av tätorter över hela landet är och förblir ett romantiskt tal, ingenting annat. Naturligtvis kan argumentet ge en del valpolitiska poänger när man kommer ut i de små bygderna och kommunerna, det bortser jag inte från, men sakligt sett är det en omöjlig politik. Däremot är det naturligtvis ett berättigat kravatt varje län skall kunna överleva. Därför bör man försöka ena sig om vilka områden i lä.net som skall bli uppsamlingspunkter för den mera begränsade urbanisering som sker länsvis. Allting behöver inte inriktas mot storstadsområdena. Vi har drivit denna lokaliseringsverksamhet på fö,rsök under fem år, och med ledning av det försöket sitter nu landshövding Lemne som ordförande i en kommitte som skall försöka utforma de mera distinkta linjerna för en permanent lokaliseringspolitik. Det är sålunda möjligt att vi vid ett senare tillfälle kan tillmötesgå direktör Sellhergs önskemål om mera bestämt preciserade kriterier än de som finns i dag. Sedan ställde samme talare ytterligare en fråga, som löd u,ngefär så här om jag får använda ett något vårdslöst språk: Kan man klara de bekymmersamma riskerna i bytesbalansproblemet genom att med jämna mellanrum justera korrigeringsposten ? Svaret är: Naturligtvis kan man inte det. Så behaglig är inte tillvaron för oss, det försäkrar jag. Även där har vi sagt att vi måste ha ett bättre underlag att stå på. Och nu sitter det ett par väl skolade ekonomer och försöker penetrera hela problemet med den s. k. förskjutningsposten: det är ju ett vedertaget begrepp i detta sammanhang. De skall analysera och genomlysa den och försöka ta reda på var det brister i det statistiska grundmaterialet. För egen del har jag försökt trösta mig med att om vi nu räknar med att det mte finns någon nämnvärd motivering för de kapitalrörelser som förekommer vid sidan av dem som har sin naturliga bakgrund ivarubetalningar, kreditgivningar o.s.v., så bör ändå utvecklingen av valutareserven korrespondera ganska väl med vad som är en riktig utveckling av bytesbalansen. Och på den pup.kten är vi relativt väl ställda. Vi gick ut ur 1968 med en valutareserv som i förhållande .till den l januari samma år var reducerad med 29 milj oner kronor, men den officiella hytesbalansbristen sedan vi korrigerat siffrorna redovisar en brist på 500 miljoner. Dessutom anser jag mig ha anledning tro att man fortfarande underskattar vår exporteffekt, ty de engelska åtstramningsåtgärderna, som innebär att de engelska importörerna skall deponera 50 procent av importsumman i den engelska centralbanken, har säkerlige~ medfört att de flesta exportörer - i varj e fall en stor del av exportörerna i vårt land - har hjälpt de engelska importörerna med avsevärda belopp i den

28

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 14 JANUARI 1969

depositionen. Det kan också ha tagit sig uttryck i en utlunpad valutareserv. Vi har faktiskt haft en nedgång i valutareserven från oktoher månad fram till årsskiftet, som vi kan klart avläsa, och det kan ligga en effekt av de förhållanden jag här nämnt bakom den ;nedgången. Men det är en initialhistoria. När den har gått över skall vi väl åter få ganska god korrespondens mellan bytesbalans och valutareserv. Aret 1968 representerade ur dessa synpunkter inte något dåligt år. Det vill jag säga till direktör Sellberg. Vi hade då en konsumtionsökning om 4 procent på den privata sektorn, vilket föranledde en importökning på 8 proce;nt. Även om 1968 präglades aven viss återhållsamhet var vi sålunda ändå tämligen aktiva på importsidan. Sedan tog också dr Nabseth upp frågan om investeri;ngsutvecklingen. Det var väl riktigt att han gjorde det, ty som jag sade i mitt inledningsanförande är det just den saken som inger oss viss oro. Näringslivets investeringar visade en klar uppgång 1966 i förhållande till året inpan, men sedan låg vi stilla på 1966 års nivå under 1967, noterade en viss nedgång 1968 och räknar nu med att ta tillbaka den under 1969. Man ka;n säga att kurvan över den utvecklingen har varit ganska vågrät. Investeringarna ligger på en hög nivå; det är ökningstakten som stoppat upp, och det är det som oroar oss. Och då vet jag inte om man kan säga, att om vi hade låtit bli att införa investeri;ngsavgiften för handeln, varuhusen och kontorsbyggnaderna, så skulle utvecklingen där ha hlivit bättre. Naturligtvis hade vi fått en bättre utveckling på handelns område, men jag tvivlar på att vi hade fått det när det gäller de;n ~aluta­ skapande industrin som var fri från avgiften. Jag underkänner sj älvfallet inte handelns funktion i det totala samhällsekonomiska mönstret. All rationalisering - som ju är resultatet av företagna investeringar - är bra, var den än sker. Men om vi får ett nytt varuhus för EPA, Ahlen & Holm och TEMPO vid varje torg - som det nu i den fria konkurrensens och de höga ambitionernas tecken tycks utveckla sig till så är det ;naturligtvis en rationalisering av verksamheten, men sett ur synpunkten av vår bytesbalans och våra förhållanden med omvärlden är investeringar där inte av samma exklusiva karaktär som om vi -bygger ut den varuproducerande industrin. Vi hade en helt annan uppfattning, ;när vi införde den 25.procentiga investeringsavgiften. Den lade vi på kontorsbyggnader och varuskrapor - om jag får använda det uttrycket - för att skapa möj ligheter att styra över kapital och arbetsresurser på den exklusivt industriella sektorn. Dr Nabseth och jag kommer därför i detta fall till helt olika slutsatser - och det brukar j u inte vara så ovanligt när ma;n diskuterar ekonomi. Det torde denna församling känna väl till. Vad så beträffar professor Dahmens senaste inlägg har jag inga principiella invändningar att göra. Det är alldeles riktigt, logiskt och konsekvent att säga, att om man belastar en exportindustri med avgifter för uppförande av reningsa;nläggningar föranledda av nedsmutsningen av vatten och luft, så är det klart att dessa industrier i det inledande skedet och i de praktiska avvägningarna får vidkännas ett handikapp gentemot den omvärld som inte är lika ambitiös när det gäller att pålägga sina industrier motsvarande investeringar. (Med hänsy;n till tidsbristen talar jag här med litet grova nyanseringar.) Och då kan man naturligtvis säga: All right, vi tar den konsekvensen! Men då får man också

ARETS STATSVERKSPROPOSITION

29

underkasta sig de begräns;ningar i den privata konsumtionen och på andra håll som ett sådant åläggande innebär. Det måste i det längre perspektivet vara riktigt. Nu tvistar vi kanske här om påvens skägg, eftersom vi båda två är ense om att det är riktigt att inledningsvis förfara på det sättet. Jag skall glädja professor Dahmen med att säga, att j ag är helt enig med honom om, att för den händelse det blir aktuellt att lagstiftningsvägen i,nföra tvång på att varje bil skall förses med obligatorisk avgasrening, så är det någonting som enligt min mening konsumenten får ta på sig kostnaderna för. Vidare är j ag e;nse med professor Dahmen om, att ifall vi beslutar oss för att elda våra bostadsfastigheter med den renare men något dyrare oljan, så är också det en belastning på hyresgästen-konsumenten som det ur miljövårdssynpunkt ankommer på den enskilde att ta på sig, även om det innebär en långsammare uppgång i vår standard. Där har vi alltså inga delade meningar. Den debatt som föranledde mitt förra inlägg gällde det aktuella läget för exportindustrin.

Slutligen, herr ordförande - efter att ha upptagit tiden med tre lå;nga inlägg, och för att det inte skall kvarstå några oklarheter med min kyrkobokföring - vill jag säga till Helge Berglund att jag slutade skolan 1918. Och skolan låg i Järfälla socken, som då lika litet som nu tillhörde Stockholms stad. Men någon gång 1950 eller 1951 blev jag stockholmare i mip egenskap av spångabo. Detta sagt uteslutande för ått protokollet inte skall komma "på tvärs" med kyrkobokföringen.

Ordföranden: Vi tackar statsrådet Sträng för hans inledningsanförande och för de senare inläggen. Jag tackar också övriga talare som deltagit i debatten samt alla som lyssnat på meningsutbytena. Därmed förklarar jag detta sammanträde avslutat.

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS sammanträde den 27 februari 1969 Ordförande: docent Odd Gulbrandsen

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR Ordföranden: Mina damer och herrar! Drömmen om ett enat Norden firar i våra dagar i stort sett tusenårsjubileum. Under århundradenas lopp har man försökt kitta samman de nordiska länderna med olika slags kitt. Under vikingatiden bestod det kittet av försök att införa ett gemensamt språk, under medeltiden försökte man sig på samma sak genom att gifta samman kungar och drottningar, under renässanstiden försökte man med våldets makt kitta ihop, Nordens länder, under 1800-talet betonade man vår gemensamma kultur och ideologi och nu, under 1900-talet, har vi kommit i den situationen att ekonomin är det kitt som kan tänkas skapa en enhet i Norden. Vi skall i kväll diskutera om detta kitt och om det är starkare än de tidigare använda. Den debatten inledes av professor Bertil Ohlin, som är vår främste och trägnaste tillskyndare aven nordisk, ekonomisk gemenskap. Genom hans ställning i Nordiska rådet är han sällsynt väl skickad att ge oss en bedömning av möjligheterna att skapa en nordisk enhet. Jag vill i sammanhanget också erinra om att professor Ohlin i år firar 50-årsjubileum som medlem av Nationalekonomiska Föreningen. Ävenså firar han ett 30-årsjubileum, eftersom det är 30 år sedan professor Ohlin senast höll föredrag i denna förening. Detta beror naturligtvis på att han under mellantiden i hög grad har sysslat med politiska frågor. Vi gläder oss över att han nu har velat komma tillbaka till vetenskapen, och vi hoppas. att det inte skall dröja lika länge innan vi får lyssna till honom nästa gång. J ag överlämnar ordet till professor Ohlin.

Professor Bertil Ohlin: Herr ordförande, mina damer och herrar! Här i Sverige tycker vi mycket om att utreda olika frågor. Vi gör det länge och omsorgsfullt, även om tiden då rinner ifrån oss. Så gjorde vi från slutet på 1940·

34

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

talet fram till slutet av 1959, då vi utredde frågan om en nordisk tullunion. Utredningen blev färdig sistnämnda år, och då samlades stats-, utrikes- och samarbetsministrarna samt Nordiska rådets, spetsar jämte en del e~perter till en sammankomst i Kungälv. De fyra ledande representanterna för Finlands regering var den gången på väg till Göteborg per flyg, när de fick telegram om att de som först anlänt till Kungälv hade konstaterat att den tullunion som Finlands regering var beredd att skriva under och godkänt bildandet av inte längre var aktuell. Vilka känslor som då behärs'kade Finlands representanter under slutet av flygresan förm.äler inte historien. Orsaken till detta händelseförlopp var emellertid ganska naturlig: EFTA bildades. Man kunde i det läget inte gärna tänka sig att stanna utanför den organisationen. Det ansågs vara självklart att vi skulle bli med där. Och därigenom blev frågan om en nordisk tullunion inaktuell. Vi fick då ett frihandelsområde för bl. a. de nordiska staterna, vilket ledde till en mycket stark ö:1ming av utrikes,handeln här i Norden. Kvantitativt har man sålunda på mindre än tio år noterat en ungefärlig tredubhling av handelsvolymen mellan de nordiska staterna. Farhågorna för att den svenska industrin skulle utkonkurrera industrin i våra grannländer - sådana farhågor hyste man i varje fall i Norge - har visat sig vara ogrundade. Efter bildandet av EFTA fattades inga nya långtgående beslut om nordisk gemenskap. Nordiska rådet bildades och har lagt sten på sten i det tillsammans taget betydelsefulla arbetet på detta område, men inga stora block har fogats till den nordiska byggnad.en. Rådet har tjänstgjort som en påtryckningsgrupp på regeringarna. Någon har vanvördigt uttryckt det så, att rådet sticker en knappnål bakifrån i regeringarna, när man där sysselsatt sig för länge med andra frågor. Och det skall sägas till regeringarnas heder att de inte har opponerat sig mot att rådet bedriver en verksamhet som illustreras på det sättet. Men låt oss inte förbise att föreningarna Norden har spelat en mycket stor roll när det gällt att förbereda marken för det som nu är aktuellt och som kommer att beslutas nästa år, alltså det som kallas för Nordek. Jag har velat nämna det alldeles speciellt därför att den svenska föreningen Norden i morgon firar 50-årsjubileum. Utan att göra särskilt mycket väsen av sig och utan att ådagalägga något mera märkbart PR-sinne har föreningarna Norden verkat opinionsbildande, till fördel för den nordiska sammanhållningen i vida kretsar, inte minst genom sina kontakter med de stora folkrörelserna; låt vara att man mest arbetat indirekt genom att påverka opinions.bildare som i sin tur fört tankarna vidare. Jag tror att denna föreningarna Nordens

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

35

verksamhet och Nordiska rådets arbete tillsammantaget har varit en ganska avgörande förutsättning för uppkomsten av den situation vi haft i fjol och har i år och som har möjliggjort Nordek.problemets resning på det radikala sätt som skedde förra året, närmast genom den danska regeringens inbjudan. Varpå berodde det egentligen att' vi hade ett relativt stillastående på det nordiska fältet under åtskilliga år på 1960-talet? Ja, främst berodde det på att man betraktade EFTA som en temporär sak och avvaktade att det skulle bli aktuellt för de nordiska staterna och även för andra EFTA-stater att i en ganska nära framtid träda in i eller ansluta sig till EEC. Man hoppades att det skulle kunna ske långt före 1960-talets slut. Och då framstod några fasta punkter här uppe i Norden genom åtgärder av typen nordisk tullunion eller liknande såsom något vilket kunde bli ett hinder för anslutningen till EEC. Det skulle, trodde man, kunna minska handlingsfriheten när det gällde en sådan anslutning. Särskilt starkt gjorde sig sådana uppfattningar gällande i Danmark. Det var innan ännu smörbergen på kontinenten hade uppnått de väldiga dimensioner som de har för närvarande. De växer ju för varje år som går. Därför rådde det i början och mitten av 1960-talet en mycket stark optimism i Danmark när det gällde EEC·frågan. Man sade, att om vi bara kommer med, där, så skall vi säkert klara våra jordbrukspolitiska problem. I diskussionerna då hänvisade man till hur viktigt det var att man inte kunde finna några andra köpare av de som mjölkproducenter uttjänta danska kossorna än de tyska korvfabrikerna. Därför var det fåfängt tal att hänvisa till att exportera åt andra håll. Näst efter de indiska kossorna spelar alltså de danska den största rollen på den internationella politiska arenan. År 1967 började emellertid en omsvängning i betraktelsesättet att göra sig gällande, och det gjorde åter ett radikalt grepp på den nor· diska frågan aktuellt. Det var de Gaulles och Frankrikes bestämda nej till Storbritanniens inträde i EEC och, inte att förglömma, Tysk. lands ovilja att ta en konflikt med Frankrike i EEC·frågorna. Därigenom fick Frankrike den vetorätt som man där också har utövat vid flera tillfällen. Då framstod det som så gott som säkert att många år skulle komma att förgå innan EFTA·staterna fick möjlighet att träda in i eller ansluta sig till EEC. Det samarbete mellan EFTA och EEC som ställdes i utsikt i olika planer verkade i fjol vara ganska begränsat. Det var därför inte någon lösning på de stora problemen. Under dessa förutsättningar fann man att en radikalt vidgad nor· disk samverkan genom Nordek skulle vara värdefull och i takt med

36

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

tiden, och det kunde man åstadkomma genom att bilda en större ekonomisk enhet. Men ett villkor uppställdes redan från början, inte bara från danskt utan även från andra håll, nämlig.en att den nya organisationen skulle underlätta ett senare deltagande i en västeuropeisk integration. Nordek skulle alltså inte endast vara en ersättning för den västeuropeiska integrationen, utan den skulle också underlätta anslutningen till EEC. Visserligen var man inte alldeles bergsäker på att denna anslutning om ett antal år till EEC skulle få formen av inträde, men vilken form som än blev aktuell skulle det nordiska arbetet ges en sådan konstruktion att den underlättade Nordens deltagande i den västeuropeiska integrationen. En omständighet som övertygade om den nordiska sammanhållningens nytta var de goda erfarenheter man hade av att de nordiska staterna vid Kennedyrondens slutskede hade en gemensam förhandlare, ambassadör Montan, med tre assistenter samt höga ämbetsmän från de andra staterna. Norden blev därigenom handelspolitis.kt jämställd med de europeiska stormakterna. Montan fick då vara med vid överläggningar, som våra tidigare representanter hade varit utestängda från. iLåt oss alltså inte förbise att även talet om Norden som en handelspolitisk stormakt kanske inverkade, ty den nationella fåfängan kan ju spela en viss roll; i detta fall tror jag att det för en gångs skull var en lycklig roll. Utspelet till bildandet av Nordek var naturligtvis möjligt endast om de politiska förutsättningarna på något sätt hade skapats i samtliga länder. På våren i fjol sammanträdde statsministrarna och andra regeringsledamöter och representanter för Nordiska rådet i Köpenhamn, och där enades regeringarna om direktiv åt en grupp höga ämbetsmän, som skulle utreda frågan om vilka former en radikal nordisk samverkan kunde och borde få. De ämbetsmännen skulle vara färdiga med sitt arbete redan vid årets slut. Jag tycker att det betecknar ingenting mindre än en revolution på utredningsväsendets område att begära att de skulle vara om inte helt så dock i flertalet punkter färdiga med sitt arbete på så kort tid. Man kan ju' jämföra med det tidigare tioåriga arbetet med utredningen om den nordiska tullunionsfrågan. Jag brukar ibland citera vad den belgiske utrikesministern Spaak en gång svarade, när jag frågade hur man kunnat klara av att bilda Benelux efter bara ungefär ett års förberedelser. Vi har hållit på med det nordiska tullunionsarbetet i många år, sade jag, men vi är inte färdiga ännu. Då svarade Spaak: "Nej, det går inte att låta ex· perter utreda en fråga utan föregående politiska beslut. Då finner

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

37

de så många svårigheter. Man måste först fatta beslut om något, sedan får experterna utreda hur det bäst kan göras." Utvecklingen här i Norden passar emellertid inte riktigt för ett så· dant resonemang. Här fattas inget formellt beslut om att något skall ske; tvärtom är frågan alltjämt i princip helt öppen - även om jag hoppas att den i praktiken inte är det till 100 procent. Nå, tjänstemannagruppen klarade sin uppgift på ett sätt som verkligen förtjänar en komplimang för en utomordentligt god prestation. Det gällde nämligen här inte bara en utredning. Man skulle också på ett mycket stort antal punkter - väl inte av den mest avgörande betydelsen och inte av den allra största politiska känsligheten men i alla fall - åstadkomma en kompromiss, som visserligen inte formellt hinder regeringarna men som givetvis blir ganska avgörande för om det fattas en stor principöverenskommelse eller inte och som därför måste tillmätas ganska stor betydelse. Detta förhandlingsinslag i rapporten var enligt min mening mycket betydelsefullt. Vad var då syftet med denna planerade organisation, detta påtänkta samarbete som skulle leda till ett integrerat Norden? Ja, man tänkte sig en ökad ekonomisk tillväxttakt genom en avsevärt större ekonomisk enhet. Man hoppades uppnå fördelar i handelspolitiska och andra internationella förhandlingar och vid en eventuell internationell valuta· och handelskris. Det gällde, menade man, att utnyttja resurserna mera effektivt och därför undvika att konservera inte längre konkurrenskraftiga produktionsformer och strukturer. Man åsyftade ett paket av åtgärder, som tillsammans skulle medföra betydande fördelar men som dessutom skulle ge vart och ett av de nordiska länderna en klart positiv vinst. Vidare skulle man minska handelshindren med omvärlden samt mins·ka konkurrensbegränsningarna inom de olika länderna. Man ville eftersträva en så friktionsfri an·· passning som möjligt i arbetet för ett integrerat Norden. Och sedan skulle man som sagt välja sådana former som kunde förväntas under·· lätta inträdet och insatserna i den västeuropeiska integrationen. Slutligen skulle man tillföra samarbetet i EFTA impulser på områden' där vi i Norden gick längre och därför fick tidigare erfarenheter än man fick i det mindre långtgående samarbetet inom EFTA som en enhet. Vad beträffar riskerna för att mycket stora anpassningssvårigheter skulle uppkomma påpekar ämbetsmännen att de svårigheterna kan förväntas bli långt mindre än den anpassning som näringslivets struktur måste undergå till följd av den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen. Inför den oro man känt och de skräckmålningar man

38

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

gjort på vissa håll tror jag det är viktigt att konstatera, att denna experternas bedömning kan vara att betrakta som en helt riktig observation. När man skall bedöma den rapport som presenterats bör man observera att förhandlarna och utredarna som nyss antytts har uppnått en betydande grad av -enighet. Detta får antas innebära att regeringarna i huvudsak accepterar resultaten på en lång rad punkter - allt under förutsättning att det träffas en stor uppgörelse. Vad det gäller att ytterligare komma överens om är visserligen några av de största och svåraste frågorna, men rent kvantitativt bör en mycket stor del av förhandlingsarbetet vara undangjort. När det gäller de avgörande punkterna, som jag strax skall komma till, måste varje regering vara återhållsam. Man vill givetvis inte försvaga sin förhandlingsposition. I sista hand blir det naturligtvis även här, eftersom det gäller en sak där så många nationella känslor och värderingar spelar in, en kohandel på slutupploppet. Då bjuder varje land vissa saker och de andra säger: Vi kan bara gå med på så och så mycket, om ni går med på det och det. Att räkna med något annat vore orealistiskt. Men detta ger ingen anledning till pessimistiska reflexioner. Man kan också tolka det så, att regeringarnas försiktighet på några av de viktigaste punkterna är betingad av att man vet att där blir det längre fram en förhandlingsposition. Försiktigheten behöver alltså inte vara betingad av att regeringarna är ovilliga att göra några som helst medgivanden på de avgörande punkterna, när det verkligen blir fråga om att nå en upp.görelse. Nå, vilka är då de stora ekonomisk-politiska problemen? Ja, först har vi frågan om en tullharmonisering fÖr industrivaror - och den kan åstadkommas även utan en tullunion. Där reser sig spörsmålet på vilken nivå tullarna då skall ligga. Det sägs att tullpolitiken skall bidra till att utveckla ett konkurrenskraftigt och differentierat industriellt näringsliv, och det låter ju bra. Alla som haft att göra med tulldirektiv anser väl att tullarna bör ha den uppgiften. Men det leder väl inte så långt när det gäller bestämda slutsatser. Redan på 1950talet hade vi utredningar om flertalet tullsatser i de dåvarande tullunionsundersökningama. Nej, det som visat sig leda till de stora problemen är att man särs.kilt på dansk och norsk sida hävdar att tullarna på vissa förädlade råvaror och halvfabrikat bör vara noll som de i stort sett är för närvarande - medan vi i Sverige och i någon mån också i Finland har inte helt oväsentlig,a men inte heller särskilt höga tullar på produkter från järn. och stålindustrin samt några produkter från den kemiska industrin.

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

39

Experternas tullutskott enades ett slag om att föreslå tullar för de känsliga järn- och stålprodukterna, omkring 6 il 7 procent. Till en början kunde man tänka sig litet lägre. I det antydda tullförslaget räknade man med en rätt för de olika länderna att suspendera tullarna en tid, upptill fem år, och att själva bestämma ,.om suspensionen skulle gälla även därefter. Det gällde alltså där inte någon mycket protektionistisk politik. Men för en del varor föreslogs 8 il 9 procent, t. ex. för cisterner, linor, kättingar, bultar, muttrar och skruvar, fjädrar~ värmeledningspannor, spisar för annat än gas etc. Från dansk sida ändrade man emellertid mot slutet ståndpunkt och förklarade att man vidhöll kravet på att det inte skulle vara några tullar på dessa omstridda produkter. Man kan fråga varför dansk industri håller så hårt på detta. I de yttranden som kommit därifrån använder man sig aven vokabulär som inte är vanlig i vare sig danska eller andra remissyttranden. Ja, förklaringen är väl delvis den att man har inriktat sitt näringsliv efter tullfri tillförsel av järn- och stålprodukter men också till stor del den att man i den nordiska handeln uppnår speciella fördelar av att ha billigare tillförsel av vissa råvaror, speciellt järn och stål, än vad den svenska industrin har. De förädlade produkterna får nämligen införas tullfritt från Danmark till Sverige, trots att den svenska industrin har tullar på sina förädlade råvaror och därför i många fall får högre råvarupriser och därigenom högre kostnader. Man har alltså här ett exempel på hur den omständigheten att vissa varor är EFTA· varor - även om de innehåller importerade råvaror, i detta fall till Danmark - gör att man kan exportera till ett land, i detta fall Sverige, och räkna med en något artificiell fördel genom de lägre råvarupriserna. Man får här en tendens till snedvridning av handeln, som EFTA·överenskommelsen talar om som disproportion of trade. Denna fördel tycks man värdera mycket högt inom den danska industrin. Man frågar sig ju om det verkligen i längden är möjligt att vidhålla ett system som ger sådana artificiella favörer åt näringslivet i ett land. För min del tror jag inte det är möjligt. Och då är det inte realistiskt att man på danskt håll räknar med den fördelen och att den skall kunna bli bestående bara man slipper tullharmonisering till tullunionen. De planer som ämbetsmännen gjort uPP' innefattar som alla vet möjligheter att bilda en tullunion, som är en fastare organisation än bara en tullharmonisering. Då skulle man få ett gemensamt uppträdande utåt tryggat. Det hela skulle då bli mera stabilt. Kanske är det den i praktiken enda vägen att verkligen få en tullhannonisering

40

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

att besluta sig för att bilda en tullunion. Om vi inte får en sådan union är det så lätt att säga, att den och den tullen vill vi inte harmonisera. Alla vill då göra undantag. Och då vet man inte vad det blir av det hela. Den andra huvudorsaken till att man vill bilda en tullunion är att den skulle minska riskerna för internationella komplikationer av den ekonomiska samarbetspolitik som här ifrågasättes. Om vi har en tullunion, så kan vi utan allvarlig kritik utifrån ge preferensbehandling åt näriJ;1gslivet inom Norden, vilket knappast är möjligt på samma sätt utan tullunion. Då skulle man nämligen med åberopande av GATT· regler och annat kunna hävda att en hel del av de privilegier och favörer som vi ger åt det nordiska näringslivet i våra inre förhållanden inte är tillåtna. Därför tror jag att verklig handlingsfrihet i samarbetet i mycket hög grad underlättas och ökas, om vi bygger på tullunionens grund. Beträffande det industripolitiska samarbetet är det litet obestämt vad det är för något. Det gäller nämligen offentligt samarbete. Man skall stimulera tekniskt avancerade, ofta nya industribranscher, där det föreligger växande behov. Det kan t. ex. gälla framställning av produkter som behövs inom miljövård, hälsovård, havsforskning, rymdforskning, atomenergi, automation och annan elektronik. En intensifiering åv forskningen där under nordiskt samarbete kan vara en av de grundläggande sakerna. Man tänker sig också officiellt samarbete och utveckling av projekt av olika slag, utbyte av teknisk och ekonomisk information, företagsledarutbildning samt även samarbete beträffande statlig upphandling. En större sak, och en av de känsligaste, är som alla vet hur man skall få en stegvis vidgad handel med jordbruksprodukter. Från dansk sida har man sagt att ett för Danmark tillfredsställande samarbete på längre sikt inte är en fråga om inkomstöverföring från 6vriga nordi~ka länder till Danmark, utan det gäller att ge jordbruket en sådan placering i det nordiska samarbetet att man generellt kan utnyttja produktionsresurserna inom den nordiska jordbrukssektorn, så att en rimlig arbetsfördelning up·pnås. Man kan där med glädje konstatera att denna formulering, även om den syftar ganska långt, dock bibehåller en icke helt ringa grad av obestämdhet. Men danskarna har förklarat att de tar mycket allvarligt på den problematik som hopsummerats på detta sätt. Ämbetsmännen har kommit fram till att på kort sikt bör man kunna få en effektiv preferensbehandling av nordiska jordbruksleveranser - i huvucl..::ak men inte helt danska. Därigenom skulle en ständigt

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

41

växande del av de suppleringsbehov som uppkommer i de olika länderna täckas av produktion från andra nordiska länder; eller annorlunda uttryckt, Danmark skulle få en viss företrädesrätt till en växande andel av det importbehov som uppkommer i Sverige och i någon mån också i de andra nordiska länderna. Från dansk sida vill man emellertid ha litet fastare ordning där, och dessutom vill man slå fast att importen till de andra nordiska länderna inte skall betalas efter världsmarknadspris utan efter hemmamarknadspris. På lång sikt vill man i Finland, Norge och Sverige tänka sig ett organ för övervägande av de problem som anpassningen till en ge· mensam marknad i Norden och nordisk jordbrukspolitik skulle med· föra, och man tänker sig att förslag skall framläggas utan alltför lång tidsutdräkt. Danmark vill att sådana förslag skall föreligga samti· digt med att tullunionen träder i kraft. Man säger där också att det bör ställas medel till förfogande för jordbrukspolitis.ka åtgärder, bl. a. för att minska antalet orationella enheter. Det möter kanske inte så mycket opposition. Men Danmark vill också att det skall avsättas medel för att finansiera prisstabiliserande åtgärder för export av jordbruksprodukter från Norden. Nu är detta med vissa ekonomiska bidrag, som man klart anger men inte särskilt utreder, inte någon ny sak. I EEC finns ju stora jordbruksfonder som användes just för att täcka förluster vid export. Och i Sverige har vi redan nu ett system varigenom danskt jordbruk tillföres 30--40 miljoner årligen; inte så att vi betalar danska produkter bättre än andra importerade varor utan så att vi återbetalar till Danmark ungefär hälften av de importavgifter som vi lägger på de danska produkterna. Danskarna får alltså tillbaka halva skillnaden mellan världsmarknadspriset och det svenska hemmamarknadspriset, och de summor som betalas tillbaka fördelas sedan till det danska jordbruket i andra rännilar än om man skickade pengarna till leverantörerna. Pengarna sprides över det danska jordbruket på ett annat sätt, som är mindre svårgenomskådligt för de kritiker som eventuellt med GATT-regler eller annat till hjälp skulle kunna framföra kritik mot systemet. I stort sett har detta inte mött några häftigare gensagor. Det kan här sägas att det under förhandlingarnas gång säkerligen blir tal om att väsentligt öka de summor som på ett eller annat sätt tillföres det danska jordbruket, oavsett på vad sätt detta sker och om det går prisvägen eller andra vägar. För slutförhandlingarna om Norden blir väl detta ett av de stora spörsmålen. Beträffande fiskeripolitiken har ämbetsmännen kommit mycket långt mot enighet när det gäller både nordisk samhandel av sådana

42

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

produkter och samarbete rörande exporten av fisk till andrä länder. Det är här fråga om en stabilisering av priserna vid förstahandsavsättningen av fisken. Norge begär koordinerade minimipriser för konsumtionsfisk, garantipriser för fisk för industriändamål och medel att finansiera sådana åtgärder dels genom regleringsavgifter, dels genom en gemensam krisfond. De andra staterna säger att där finns det många problem, men i och för sig ställer man sig inte avvisande till fortsatta förhandlingar i den riktningen, och man kan tänka sig överenskommelse om det samtidigt med tullunionen. Kapitalmarknadsfrågorna tillhör också dem som är av den största betydelsen. Även där återstår väsentliga svårigheter att komma till rätta med. Ämbetsmännen utgår från att man skall ha så stor frigörelse i Norden att marknaderna för industriella och andra produkter fungerar tillfredsställande och så att man får de fördelar i form av effektivare resursanvändning som det talas om i flera andra sammanhang. Man förordar därför att direkta investeringar och kommersiella krediter med mindre än åtta års löptid skall frig.es, och man rekommenderar en försiktig liberalisering av nordiska företags emissioner. Vidare anser man inte att portföljinvesteringarna kan frigöras men resolutionerna tillämpas liberalt. Dessutom föreslår man ett nordiskt finansieringsinstitut för att underlätta den ekonomiska omställningen. Det institutet skall omfatta fyra separata organ: en investeringsbank (som får emittera obligationer med viss förmånsställning framför utländska institut), en allmän fond - som jag strax skall återkomma till - samt en fiskeri- och en jordbruksfond. Det skulle föra för långt att här närmare redogöra för dessa organs verksamheter. Låt mig bara konstatera att investeringsbanken skall arbeta enligt vanliga bankmässiga principer och lämna lån och garantier för projekt som är av nordiskt intresse för ett eller flera av de nordiska länderna. Det kan vara regionala utvecklingsprojekt, infra-strukturprojekt eller annat. Den allmänna fonden skall bidra till finansieringen av samma slags projekt, när dessa inte kan finansieras på bankmässiga villkor, samt till forsknings- och undervisningsprojekt. J ordhruks- och fiskefondernas uppgifter är självklara. Från norsk sida fäster man mycket stor vikt vid möjligheterna att erhålla ökad kapitaltillförsel, bl. a. för att utvidga den norska industrin. Hur gynnsam den ekonomiska utvecklingen än har varit i Norge under de senaste fyra åren - vilket vi kan konstatera att den varit - så anser man i Norge ändå att det behövs tillförsel av kapital utifrån för att kunna bygga ut industrin med bevarad norsk kontroll

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

43

över företagsamheten i stort. Det blir alltså en förhandlingsfråga vilka belopp det kommer att röra sig om i dessa fall, inte bara hur institutionerna skall vara konstruerade. De båda sakerna hör ihop. Härefter skall jag helt kort beröra vilket stort område ämbetsmannarapporten täcker. Man diskuterar där ga-nska ingående frågan om enhetliga konkurrensvillkor, nyetablering och leverans av tjänster mellan de nordiska länderna. De danska, finska och svenska representanterna föreslår en successiv likställning för medborgare och företag när det gäller nyetablering och leverans av tjänster, medan man i Norge säger att det ~eror på hur långt samarbetet i övrigt drivs. Experterna diskuterar också en harmonisering av näringslagstiftningen och införande av nordiska patent, lagstiftning om konkurs och mönster, illojal konkurrens och preskription m. m. Likaså tar de upp utbildnings. och forsknings.frågor, som naturligtvis på lång sikt kan bli mycket betydelsefulla, och även samarbete när det gäller bistånd till de mindre ekonomiskt utvecklade länderna. Vad sedan gäller den ekonomisk-politiska samordningen är det hela kanske något mera vagt. Man skall "utbyta konjunkturpolitiska upplysningar och överlägga om ländernas allmänna budgetpolitik samt en i takt med integrationen genomföTd harmonisering, av olika finanspolitiska instrument." Vidare skall man tänka på valutapolitiken och försöka att via nordisk finansiering klara regionala omställ· ningssvårigheter. Vad den skattepolitiska harmoniseringen angår måste det sägas att där tycks omsorgen om varje lands självbestämmanderätt - som har varit så framträdande när Nordiska rådet försökt nå fram till kon· kreta åtgärder - alltjämt vara mycket utpräglad både i Sverige och på andra håll. Beträffande det handelspolitiska samarbetet ligger det i sakens natur vad man där tänker och planerar. Det gäller naturligtvis där inte bara tullar för och förhandlingar med främmande stater utan också arbetet i internationella organisationer, harmonisering av vissa handelsrestriktioner samt enhetligare principer m. m., som väl ger sig självt men som i praktiken ingalunda är så lätt att förverkliga. Bedömningen är givetvis den, att om man går så här långt i en officiell överenskommelse, hur skall då samarbetet kunna leda fram till ett mycket utvidgat samarbete också mellan enskilda företag och näringsorganisationer? Det är en förhoppning som väl får anses vara välgrundad att kunna nå dithän, ehuru det inte åligger de statliga experterna att där gå in på detaljer. Men det är väl bekant att man

44

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

exempelvis i de olika industriförbunden har intresserat sig föt denna problematik, låt vara i skiftande grad. De fördelar som Nordek skulle medföra är emellertid också av helt annat slag än vad jag här antytt. Sålunda finns det större utsikter att undgå en ekonomisk uppsplittring i Norden i framtiden, om Nordek kommer till stånd, än vad man annars möjligen kan behöva räkna med - eller åtminstone inte bortse ifrån. Jag tror inte man skall underskatta risken att något så ödesdigert skulle kunna inträffa, om vi bara sitter med armarna i kors. Då kan det bli en uppsplittring av Norden i två delar. Jag vill erinra om hur man varje vecka kan läsa i pressen om samarbetet med EEC och EFTA-staterna och att det där talas om "De tio". Vilka tio är det som det samarbetet skulle gälla? Ja, det är De sex i EEC samt Storbritannien, Danmark, Norge och Irland. När man frågar varför inte Sverige, Schweiz och Österrike är medtagna får nlan till svar: Ni har ju inte ansökt om medlemskap i EEC, så ni har ju själva valt att inta en särställning. När det gäller er måste vi därför avvakta. J ag föreställer mig, att om det är så att de nordiska länderna om några få år bildar en fast organiserad ekonomisk enhet, så komnler det för varje år som går att framstå som alltmera orimligt att en lösning av det stora västeuropeiska integrationsproblemet skulle kunna innebära att man fångade in halva Norden och lät den andra halvan stanna utanför. Och om så sker måste det framstå som närmast självklart att de former under vilka de nordiska staterna skall delta i den västeuropeiska integrationen blir sådana att Norden kan fortsätta som en ekonomisk, sammanhållen enhet. För Sverige och Finland är detta naturligtvis ett väsentligt intresse, men är det inte det också i nästan samma grad för panmark och Norge? Alla som är intresserade av den nordiska sammanhållningen måste väl även ur denna synpunkt vara intresserade av att Nordek förverkligas utan något långt dröjsmål. De tre stora frågor som återstår för slutförhandlingarna - det finns också andra - är alltså handeln med jordbruksprodukter, kapitalmarknaden och tullarnas höjd. Vad den första frågan beträffar gäller det inte bara en precisering av den långsamt växande import som kan komma till stånd genom en preferensbehandling av särskilt danska jordbruksprodukter utan också de arrangemang som i brist på en mycket stor import i stället kan innebära vissa direkta ekonomiska fördelar. Där gäller det att precisera ett system som fungerar och som inte väcker internationell irritation i onödan men som ger tillräckliga möjligheter för en begynnande arbetsfördelning.

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

45

Vad kapitalmarknaden angår gäller det också former men också, och inte minst, beloppen. J ag träffade för en tid sedan en framstående norrman, som sade ungefär: "Ja, men vi behöver ju inte komplicera det där med kapitalmarknaden så mycket. Vi vet ju ändå vad det gäller. Vi behöver bygga ut den norska industrin, och vi vill inte sälja våra företag till Sverige. Vi vill b'ygga ut industrin och behålla den för oss själva. Och hur mycket vill ni låna oss för att vi skall kunna göra det? Vi har ju mindre intresse av denna nordiska gemensamma marknad och denna tullunion än ni andra." Det uttalandet innebar väl en viss samtalsutforrnad förenkling av en norsk förhandlingsposition, som objektivt sett inte framstår som överraskande eller egendomlig. Men klart är att där uppkommer problem, inte minst i vad mån de nordiska institutionerna kan tillföras kapital utifrån. Den tredje känsliga frågan är den jag nämnde om hur höga tullarna skall vara på vissa förädlade råvaror och halvfabrikat. Dessa utredningar, som det kommer att förhandlas om mer och mer, fortsätter. Regeringarna ger nya direktiv efter hand och följer tydligen arbetet mycket nära, t. o. m. mer än tidigare, verkar det. Klart är att det vållar svårigheter att det danska jordbruket och industrin i Danmark och Norge intar en på många punkter ytterst skeptisk hållning och att det bland jordbrukarna i Sverige, Norge och Finland finns en betydande oro, som kanske dock är större än vad som är sakligt motiverat, eftersom det inte alls är fråga om att skapa en gemensam, fri jordbruksmarknad så länge vi inte är medlemmar av den västeuropeiska integrationen. Då blir det ju en jordbruksmarknad med helt andra förutsättningar äll bara den nordiska, förutsättningar som inte vållar någon särskild ängslan inom det svenska jordbruket. Mycket återstår beträffande de förhandlingar som nu pågår och som väl kommer till ett avgörande stadium först efter det norska septembervalet. Hur hårt de sedan drives under nästa vinter kan man inte nu förutse. Uppenbarligen inställer sig vissa politiska och psykologiska problem. Inte bara i Finland utan även på andra håll kommer man sålunda att få ta hänsyn till synpunkterna i andra länder och ländergrupper utanför Norden. Frågan vilka inrepolitiska aspekter och taktiska hänsyn som för närvarande framträder och vad de innebär är ett ämne som ligger utanför mitt anförande i dag, även om en annan kapacitet - möjligen herr ordföranden - skulle kunna ha anledning att syssla med de' sakerna.

46

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

Det finns emellertid ett drag i ämbetsmannarapporten som måste karakteriseras som inte särskilt uppmuntrande, även om jag. förstår orsakerna härtill. Det är när man kommer till undantagsreglerna. Själva poängen med Nordek är ju att vi skall få en relativt fast organisation. Men när man studerar undantagsreglerna finner man att experterna kan tänka sig en ordning - de har här inte lagt något direkt förslag - som innebär att varje stat har rätt att vidta åtgärder som det landet anser nödvändiga med hänsyn till väsentliga säkerhetsintressen. Dessa bör i regel föregås av konsultationer med övriga medlemsländer, och om konkurrensförhållandena snedvrides skall samarbetsorganet försöka åstadkomma anpassningar, analogt med förhållandena i EFTA. Men det är inte nog med det. I akuta krissituationer, exempelvis vid större arbetskonflikter eller allvarliga valutakriser, kan varje stat inskrida även utan föregående konsultationer. Då skall man i efterhand ta upp saken i samarbetsorganet. En generell konsultationsregel kan innehålla, att om konflikter uppstår i nya lägen mellan ett lands väsentliga intressen och samarbetsbestämmelserna, så skall det tas upp till diskussion i samarbetsorganet. Avtalet bör sedan heller inte ha obegränsad giltighetstid. En uppgift är att underlätta de nordiska ländernas framtida deltagande i en vidgad europeisk marknad. Men man skall ha relativt lång avtalstid. Och om det är fråga om långtgående åtgärder anser man att tio år skulle kunna vara en lämplig tidsperiod. Om avtalet då inte uppsäges är förnyelse möjlig. Därom är väl ingenting att säga. Men sedan tillägges de~ att det inte är uteslutet att den situationen kan uppkomma att de nordiska länderna får olika anslutning till eller olika förbindelser med en europeisk gemenskap av EFTA-typ,. Därför bör man ha i sikte att relationerna kan bli olika. Jag vet emellertid inte riktigt vad det kan innebära att "man skall ha detta i sikte". En konflikt mellan deltagarna i en europeisk ekonomisk gemenskap och det nordiska samarbetet kan uppstå, om ett eller flera länder inträder i gemenskapen. Man bör då försöka lösa problemen genom en revision av det nordiska samarbetsavtalet, sägs det. Lyckas inte detta har det land som inträtt i eller fått anslutning till den europeiska gemenskapen rätt att uppsäga avtalet efter viss, kortare, tid. Man bör söka bevara det mesta möjliga av det nordiska samarbetet, står det. Rätt till uppsägning av avtalet med kort varsel föreligger också i andra lägen, om inte de explicita undantagsbestämmelserna gäller, t. ex. vid krig eller internationella politiska och ekonomiska krissituationer och liknande extraordinära förhållanden. Om medlems-

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

47

staterna får anslutning till eller etablerar samarbete med den euro. peiska gemenskapen kan en revision av reglerna för tullunionen, jordbrukspolitiken och fisket bli nödvändig. Jag kritiserar ingalunda ämbetsmännen för vad de skrivit, efter. som de i hög grad har handlat efter direktiv från regeringarna. Inte lIeiler kritiserar jag regeringarna för att de på detta förhandlingsstadium har ansett sig böra vara försiktiga och inte vill marschera fram i snabbare takt än de tror sig få oppositionell med på. Jag konstaterar bara utan något inslag av kritik att det naturligtvis är en större försiktighet som talar än vad man hade hoppats skulle vara följeslagare till ett så pass friskt grepp som det innebar när regeringarna med statsministrarna i spetsen i fjol våras beslöt sig för en forcerad och energisk utrednings- och förhapdlingspolitik. Vilka gemensamma institutioner experterna tänker sig - och där är meningarna litet olika mellan å ena sidan de danska och å andra sidan de svenska, norska och finska experterna - skall jag här inte diskutera, även om frågan naturligtvis är av betydande intresse. Jag vill bara avslutningsvis säga att Nordek är tänkt som ett led i en större, närmast västeuropeisk integration. De .politiska problem som kan uppkomma om Västeuropa skulle välja en politisk statsfederation kan inte nu överblickas. Det är möjligt att även då de kinesiska askarnas princip eller delvis varandra täckande cirklar kan komma till användning. Man kan tänka sig en större, mera ekonomisk-politisk förening av staterna och inom denna en eller flera även politiskt betonade federationer eller statsgrupper. För alla som önskar en sammanhållning i Norden måste en flexibel organisationsform för det västeuropeiska arbetet tillmätas betydande förtjänster. Detta gäller inte bara ur svensk och finsk synvinkel utan för hela Norden, föreställer jag mig. Jag skulle också tro att det i viss mån gäller för hela Europa, om man vill att alla som är intresserade och kan ge ett bidrag till integrationen skall ha möjlighet att komma med. Inför en sådan ovisshet om den framtida utvecklingen som nu råder framstår Nordek som någonting mycket konstruktivt. Vi måste övertyga de andra nationerna i Europa, både i väst och öst, om att Nordek inte strider mot utan är förenlig med deras intressen. Vi måste visa Nordeks betydelse som en stabiliserande och fredsbevarande faktor - och det har väl också Nordens politik i övrigt i stort sett ansetts vara. Nordek ger oss ökade möjligheter i den vägen. Herr ordförande! På den väg som jag nu skisserat kan Nordek bli inte bara ett viktigt instrument för nordisk samverkan och för standardhöjningen i våra länder utan även en ständig påminnelse ute i -

48

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

världen om att vi vill och kan hålla ihop och att detta inte är en för andra stater ogynnsam nordisk självtillräcklighet utan en väg till större konstruktiva insatser i arbetet på ekonomisk utveckling och stabilisering i Europa.

Ordföranden: Vi tackar professor Ohlin för denna intressanta översikt av ämbetsmannarapporten och för den analys han gjort av de problem som tagits upp i rapporten. Det är givet att vi med stort intresse har försökt läsa ut av professor Ohlins anförande vilken syn han själv har på de pToblemen, och själv fick jag det allmänna intrycket att föredragshållarens uppfattning pendlade mellan viss pessimism och försiktig optimism. Men han ställde en konkret prognos - det var dock i en bisats, och därför vet jag inte om det skedde omedvetet; i så fall var den mycket intressant - nämligen denna: " - - - om vi om några år kan nå fram till ekonomisk enhet i Norden." Det var, menar jag, en intressant prognos. Nu vidtar allmän diskussion med docent Staffan Burenstam Linder som förste talare. Var så god! Docent 'Staffan Burenstam Linder: Herr ordförande! Bertil Ohlin och Tage Erlander har inte på alla områden arbetat för förbrödring, men när det gäller de nordiska frågorna har de båda samarbetat mycket läpge. Vi har all anledning att vara tacksamma för att två av våra mest tongivande politiker har velat satsa så hårt på ett nordiskt samgående. Jag tycker att det finns mycket starka, långsiktiga skäl för oss a.tt söka oss -fram till ett närmare samarbete i Norden än det vi nu har. Det finns ju ett 'slags så att säga animalisk insti,nkt att vilja sluta sig samnlan i en större .gemenskap i tider präglade av oro - och det är ju något som kännetecknar den moderna världen. Jag antar att alla som läst nordisk historia har förståelse för den moraliska ide som ligger i att man i ett hörn av världen kan .gå från tvedräkt till endräkt och -som vi hoppas - till e;nhet. Som herr ordföranden påpekade är det framför allt på de ekonomiska och sociala områdena som vi i detta århundrade ser vad som skall kunna föra länderna samman. Man önskar de långsiktiga vinster som ökad specialisering i näringslivet kan ge. Ge;nom att man får någonting som varje företag och 'varje producerande enhet på ett självklart sätt kan uppfatta som en hemma.marknad uppnås väsentliga fördelar. Man undviker de risker som alltid är förbundna med en rad ad hoc-bestämmelser, vilka kan bryta förutsättningarna för att kunna fullfölj a de uppgifter man vill åta sig. Vidare är det på lång sikt mycket betydelsefullt - vilket professor Ohlin också framhöll - att vi genom ett samgående kan undvika att få en försämring här i Norden, som det utan tvivel skulle bli om några länder kom med i EEC och andra inte. Men om vi ;nu har denna önskan, så har vi också alltsedan vi slutade att läsa historieböckerna i skolan upplevt en hel del besvikelser. Mycket arbete har nedlagts i Föreningen Norden i de olika länderna och även i Nordiska

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

49

rådet, ett ämne som professor Herlitz f. ö. hehandlar i en understreckare i Svenska Dagbladet i dag. Men dock - man k~ kalla denna typ av samarbete för något slags "kantatnordism". De nordiska ansträngningarna har i mycket varit hyllningar till en ide snarare än utpräglade konkretiseringar. När det gäller de konkreta frågorna har de långsiktiga målen i sj älva verket kommit att undanskymmas av kortsiktiga hänsyn till en rad omställningsproblem. Om man vill begagna en liknelse kan man säga, att det är ganska underliga äktenskapsförhandlingar vi med jämna mellanrwn bedriver i Norden. En gång varje decennium framställer vi ett frieri, och som ett led i kantat· nordismen hlir detta frieri då genast resultatrikt så till vida som man snabbt ingår förlovning. Men seda;n bryter oändliga förhandlingar loss, och när de är avslutade har man kommit till den slutsatsen att flyttningskostnaderna från hemmet och mamma är alldeles för höga för att man skulle låta den långsik. tiga kärleken ta överhand. De konkreta resultat vi uppnått har i stället åstadkommits på vad j ag vill kalla för e;n "biproduktnordism". Genom att gå med i EFTA har vi fått det mest långtgående nordiska samarbetet. På 1950-talet förhandlade vi så länge att vi så småningom kom fram till en skiss om ett avtal, som till sin konstruktion var mycket mindre ambitiöst än vad EFTA sedan blev och EE,C var. Det tedde sig då ganska realistiskt att lägga ned förhandlingarna och i stället så att säga på e;n biväg åstadkomma det som vi har för närvarande. När man läser ämbetsmannarapporten grips åtminstone inte jag av någon större optimism. Det är sant att man i den rapporten skisserat ett förslag till tullunion, men som professor Ohlin så riktigt påpekade är det en tullunio;n med ganska kraftiga förhinder i form aven lång rad särbestämmelser, som inskränker det reella i unionen. Vidare föreslår man en investeringsba;nk och en del andra finansieringsinstitut och för ett i långa stycken tyvärr till intet förpliktande tal om såda;nt som man kan tänka sig att etablera ett nordiskt samarbete omkring. Det talet är enligt min mening mycket lösligt, och på vissa punkter tvivlar j ag till och med på att det är ett riktigt tal. Man ordar exempelvis om "det långtgående forskningssamarbete vi har" och som man vill bygga vidare på. Någonstans finns det kanske ett sådant lå,ngtgående samarbete, men om jag ser på det område som professor Ohlin och jag själv ägnar oss åt, så är vi antagligen helt ense om att ;något sådant långtgående samarhete inom natio;nalekonomin inte existerar. Och jag kan tänka mig att det är samma förhållande på en hel rad andra forskningsområden. Därför är de sidor i ämbetsrapporten som talar om den formen av samarbete ganska patetiska. Sedan finns det ju också en lång lista med undantagsregler, som även professor Ohlin såg mycket allvarligt på. De reglerna är ägnade att inge en viss pessimism. Till detta kommer så att det saknas en hel del i ämbetsmannarapporten. När det exempelvis gäller kapitalrörelser är jag för min del beredd att säga, att där saknas ege,l1tligen alla förslag utöver det som vi redan har. Och i heskattningsfrågorna finns det ingenting alls. I varj e fall finns det ingen egen rubrik för detta samarbetets mycket stora område. Ett samarbete på det finanspolitiska området är viktigt i sig. Dessutom spelar skattesystemet en stor roll för hur handelsströmmar;na går mellan de olika länderna. Det är ett ämne som kvällens föredragshållare själv har skrivit teoretiska uppsatser om. För

50

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

närvarande spelar också denna fråga om "border tax adjustmenf' d. v. s. frågan om kompensation vid gränserna för olika indirekta skatter en stor roll. Det är främst amerikanarna som har aktualiserat de problemen. Men de;nna och övriga frågor inom skattepolitiken för man i rapporten inget resonemang om. Något annat som saknas och som jag för min del mycket gärna skulle ha sett omnämnt i rapporten är tanken att i Norden ta tillvara förutsättningarna för att få ett gemensamt nordiskt verkligt u,niversitet. Vi är nu på väg att hamna i något som påminner om den medeltida situationen, då man för att få verklig topputbildning var tvungen att resa från sitt hemland och söka sig till något av de högklassiga universiteten i andra länder. Jag undrar om man inte där på det nordiska området skulle ha en stor uppgift att fylla genom att i samgåen4e bilda ett fint nordiskt universitet. Över huvud taget har man i förhandlingsansträngningar;na lagt i dagen en sj unkande ambitionsgrad, som oroar åtminstone mig. Om man ser på de förslag till direktiv som ursprungligen framfördes, så är de oerhört ambitiösa i jämförelse med vad som står i ämbetsmannarapporten. Ma;n kan ju bara studera de tio punkterna Bau,nsgaard ursprungligen uppställde. Den första handlar om upprättandet aven nordisk tullunion - utan några som helst inskränk;ningar. Vidare skall man ha en gemensam valutapolitik, som senare kan kopplas samman med en myntunion. Man skall också ha en gemensam skatte· och avgiftspolitik. Nå, det är väl inte stor mening med att jag här läser upp alla de tio punkterna, men de tre j ag här angivit räcker för att exemplifiera att här är det fråga om en allvarlig sänkni,ng av ambitionsgraden under det förhandlingsarbete som hittills har ägt rum. Och det är märkvärdigt att det skall hehöva vara så. Vi måste här i Norden ha någon sorts komplex från "Älvsborgska lösen", alltså att man nödvändigt skall betrakta varj e bit aven transaktion med snålt snegla;nde på att man på varj e särskild punkt inte ger ifrån sig för mycket utan att få exakt lika mycket i gengäld. Och detta trots att åtminstone all ekonomisk teori entydigt säger att ett ekonomiskt samarbete i sj älva verket leder till långsiktiga vinster för alla parter. Mot bakgrunden av utrikeshandelsteorin är det förvånande att vi hela tiden hamnar i förha;ndlingar av den typen. Vad som saknas är tydligen en politisk vilja. Man har valt en väg som innebär försyndelser mot Spaaks råd om hur integrationsarbete skall handläggas. Såvitt jag förstår fin;ns det egentligen ingen önskan att förverkliga visionerna om ett enat Norden. För att bilda Nordek fordras det en politisk önskan till samgående en "Nordpol" vid sidan av "Nordek". Det har man helt bortsett från. Och då tror jag det är omöjligt att komma till några resultat. I de stolpar jag skrivit till detta inlägg har jag nu kommit till en anteckning där det står a;ngivet vad jag tror kommer att hända. Det står antecknat som punkt nr 13, och jag är rädd för att det är symptomatiskt. Endera kom· mer väl förhandlingarna att klappa ihop, eller också fortsätter vi att förhandla till dess så mycket hänt i Europa att vi· är på väg in i EEC, varvid alla ytterligare förhandlingar ter sig meningslösa eftersom EEC:s målsättning under all~ förhållanden är mera ambitiös. Och i så fall, herr ordförande, har vi skapat en exakt kopia av vad som hände 1958.

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

51

Ordföranden: Professor Ohlin vill göra ett förtydligande med anledning av docent Burenstam Linders sista fråga. Det är möjligt att jag provocerade honom till det med mitt tidigare uttalande om den åsikt som professor Ohlin gav uttryck åt i en bisats i sitt första anförande. Var så god, professor Ohlin! Professor Bertil Ohlin: Herr ordförande! Jag antydde att först efter det norska valet kan slutstadiet för förhandlingarna börj a, och j ag förmodar att de tar åtskilliga månader i anspråk. Därför tror jag att om man kan nå ett positivt resultat - vilket j ag hoppas - bör det kunna dateras till första halvåret 1970, om ingenting oförutsett inträffar. Det yttrande av mig som herr ordföranden fäste uppmärksamheten på avsåg jag att ge följande innehåll - jag är helt på det klara med att den ende som inte vet vad som verkligen sagts är talaren sj älv - när det gäller relationerna till den västeuropeiska integrationen och risken för splittring i Norden: om Nordek kommer till stånd, så kommer organisationen att om några år ha nått sådan styrka att det framstår som alltmera orimligt att tänka sig, att det västeuropeiska integrationsproblemet löses genom att man hugger sönder Norden igen i två delar. Det räcker därför inte, menar jag, att bara skriva under grundprotokollet om Nordek. Jag säger grundprotokollet därför att det kommer att få många efterföljare. Det respekteras inte så mycket i utlandet. Men vi kanske under några år verkligen hunnit börj a genomföra och förverkliga våra planer, och det tror jag i så fall kan få gapska avsevärd betydelse i Västeuropa. I övrigt är jag nog en aning mer optimistisk än min f. d. kollega vid Handelshögskolan och nuvarande kollega i riksdagen som talade senast, men den saken kanske j ag får lov att återkomma till. Direktör Lars Adler: Herr ordförande! Min avsikt var att ta upp just den fråga som docent Burenstam Linder berörde och som professor Ohlin nu delvis har besvarat, alltså den politiska viIj an. Jag ville göra det ur en speciell synpunkt, nämligen den att även om det är 50 år sedan Bertil Ohlin blev medlem av Nationalekonomiska Före;ningen och 30 år sedan han senast höll föredrag här på Handelshögskolan, så är det nästan exakt tio år sedan j ag förra gången lyssnade till honom, när han talade till Handelshögskolans studentkår om den nordiska enhetstanken. Och j ag mi;nns att han även då talade om Spaak och dennes deklaration rörande den politiska viljan, som var av avgörande betydelse bl. a. för Beneluxunionens bildande. Den gången lade emellertid professor Ohlin till att det var mycket enkelt för Benelux-Iänderna när de förhandlade. Man hade redan fattat det politiska beslutet som - mer eller mindre landsförvista partners - i London. Jag uppfattade saken så att Bertil Ohlin för tio år sedan från denna kateder konstaterade att den politiska viIj an saknades för att förverkliga den nordiska enhetstanken. Nu däremot har jag en känsla av att herr Ohlin anser att det finns en starkare politisk viIj a att nå ett positivt resultat. Men eftersom Bertil Ohlin delvis har svarat på den frågan vågar jag väl inte nu pressa honom på ett mera definitivt ställningstagande.

52

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

Jag går vidare med en annan fråga och gör några kommentare.r till tull· harmoniseringen. Det är kanske den sake,n som människorna inom närings. livet först hänger upp sig på. Det nämndes att en tullharmonisering kan åstadkommas även utan en tull· union. I de diskussioner vi haft från vissa företag har vi fått svaret att det går, me,n det innebär att man enligt GATT·bestämmelserna måste gå på minsta gemensamma nämnaren. Det innebär att om man harmoniserar tullarna utan att organisera en tullunion, så "nollar" man praktiskt taget alla viktigare tullar i Norden, ty något av de nordiska lä,nderna har alltid mycket låg tull i varje position. Det är därför en helt omöjlig väg för oss att gå. Norrmän och danskar är mycket intresserade av att få ned ståltullarna, men om man vill tala med norrmännen om hur det är att ha lågtullar på aluminium·halvfabrikat så får man en ,ny inställning. Man skall ha en tul1nivå som ligger ungefär där EEC:s tullnivå befinner sig. Om man ser på vad som hänt i EFTA och märker vilka tendenser som där har gjort sig gällande, så undrar jag om det inte i praktiken och på längre sikt är omöj ligt att ha frihandelsområden, utan att på ett eller annat sätt bryta ;ned ett individuellt lands högre tullskydd. Som exempel kan nämnas aluminiumhalvfabrikat. Där har Sverige i dag en tull på ungefär 3 procent, medan UK har ungefär 12,5 procent. Vad kan då hända på lång sikt? Jo, mycket förenklat skall man, om man verkligen vill tjäna pengar inom aluminiumhalvfabrikatindustrin, sälja sin aluminiumhalvfabrikatproduktion i England till de högre priser man där har. På så sätt har vi indirekt brutit ned det engelska tullskyddet. När prisnivån på den svenska mark,naden ligger på låt oss säga 4 kronor kan vi räkna med att prisnivån i England på grund av det högre tullskyddet ligger på 4 kronor 50 öre. Varför skall inte den svenska industrin då sälj a utan tullar till Eng. land för 4 kronor 50 öre och låta utlänningarna ta den svenska marknaden för 4 kronor? Sådana frågor tror jag kommer att dyka upp mer och mer, sett på längre sikt. En annan kommentar till denna situation är, att man allmänt har talat om hur viktigt det är att vi kommer med i EEC. Vi måste ha en absolut storlek på vår mark,nad, har det sagts. Men jag tror inte att det är först och främst den absoluta storleken på marknaden eller på företagen som är avgörande för utvecklingen av vår ekonomiska tillväxttakt, utan det avgörande är sannolikt den relativa tillväxten av storleken på företag och marknader. Om hemmamarknaden växer frå,n 8 till 20 miljoner, så tror jag att detta i och för sig är ett incitament, som är mer än tillräcklig för de närmaste åren. Efter en sådan anpassning är vi kanske mogna att på ett nytt och bättre sätt tåla de starka vindarna ute i Västeuropa, vindar som ofta är betydligt hårdare än vi här uppe i Norden föreställer oss. Ambassadör Sven Dahlman: Herr ordförande! I slutet av sitt anföra,nde tog Bertil Ohlin upp de olustkänslor som ämhetsmannarapporten inger ho;nom när det gäller undantagsbestämmelserna och resonemanget om de olika ländernas möjligheter eller rättigheter att under vissa förutsättningar bli kvitt de åtagan. den de ikläder sig, om Nordek kommer till stånd. Jag tror emellertid att vi där skall vara mycket försiktiga med att fördela a,nsvaret. Som professor Ohlin nämnde står det i rapporten att man i händelse av krig, krigsfara eller liknande

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

53

skall ha rätt att vidta åtgärder, eventuellt bryta gj orda åtaganden eller ta upp diskussioner om en revision. Men den skrivningen har säkert tillkommit efter önskemål fr~n inte minst svensk sida, ty formuleringen ligger mycket nära de resonemang som den svenska regeringen fört när det varit fråga om anslutning eller medlemskap i EEC. Då har man pekat på den artikel i Romfördraget som talar om att för den händelse staterna vid krig, krigsfara, revolution och en del andra uppräknade kalamiteter vidtar de och de åtgärderna för att skydda sina vitala intressen, så skall det ske efter konsultation med övriga stater så snabht som möjligt, så att minsta möjliga störningar uppstår på den gemensamma marknaden. Det står inte i Romfördraget att man i och för sig har rätt att på det sättet friställas, men indirekt har det på här angivet sätt uppställts som ett kravatt medlemsstater~a skall konsultera. Jag tror att de svenska försöken att argumentera med Bryssel i det sammanhanget har spelat stor roll vid införandet av det skrivna när det gäller Nordek-planerna. Två av de förutsatta parterna tillhör ju dock en militärallians, och jag antar att den svenska regeringen har känt behov av att gardera sig för en situatio~ av denna art. Men troligen har norska och danska önskemål spelat in i ännu högre grad. Professor Ohlin nämnde ju också att man säkerligen har känt behov av att kunna frigöra sig eller friställa sig från förpliktelserna för den händelse man börj ar förhandla om anslutning till en europeisk gemenskap. Därför menar jag att vi måste se sanningen i ögonen, och den är väl att Danmark och Norge aldrig går med i Nordek med mindre det fin~sklart sti· pulerat att medlemsstater har full frihet att förhandla sig till medlemskap i EEC, om och när tillfälle därtill erbj uder sig. Det vore ett illusionstänkande - som j ag bestämt vill varna för - att tro att känslan för det ekonomiska nordiska samarbetet är så starkt befäst i Norge och Danmark att den överskuggar engagemanget i NATO och den därigenom föreligga;nde möjligheten att ta de politiska konsekvenserna av ett medlemskap i EEC. I förrgår hade Norges Industriforbund ett möte med sitt hovedstyre, och där antogs, efter ingående diskussion som har pågått i flera veckor, ett uttalande som jag tycker att vi har anledning att ta kännedom om här i la;ndet. Som vanligt har svensk press inte innehållit mycket om sake;n. Våra tidningar har j u för övrigt haft de knapphändigaste referat av stortingsdebatten om Nordek som ägde rum för några dagar seda~. Det är påfallande att även när det gäller det nordiska samarbetet, ignorerar vår press i så otrolig utsträckning debatten i Norge och Danmark om just detta samarbete. Alltnog. I uttalandet från Norges Industriforbund, som återges i en skrivelse till Det KgI Departement for Handel og Skipsfart den 24 februari står det bl. a.: "Ett område er imidlertid spesielt problematisk, nemlig forholdet til EEC. Årsaken er at de fire nordiske l~d ikke har noen felles politikk vis a vis EEC. De nordiske land har ingen felles europeisk markedspolitikk, og det er heller ingen felles nordisk sikkerhetspolitikk. Det siste spörsmål kan sies å vaere et rent utenrikspolitisk problem, men det henger nöye sammen med hele den europeiske markedsproblematikken - og Europ·a-siktet - så spörsmålet er heller ikke uten ipteresse for industrien." I fortsättningen konstaterar man följande: "Alle de nordiske land har uttrykt interesse for å delta i et utvidet ökonomisk samarbeide i Europa. Danmark og Norge har gått lengst, og har sökt

54

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

om medlemskap, - Sverige har sökt om forhandlinger vedrörende deltagelse i en utvidelse av EEC i en form som er forenlig med la.ndets nöystralitetspolitikk. Finland står i en saerstilling, og har ennå ikke definert sitt forhold til Roma-traktaten. De fire nordiske lands formelle stilling vis a vis EEC og Roma-traktaten innebaerer at mulighetene for å före felles forhandlinger om en tilslutning ikke er tilstede. En felles tilslutningsforhandling med EEC må, såvidt vi kan bedömme, forutsette at de nordiske land söker om samme ,tilslutningsform. Dette må innebaere enten at Norge og Danmark endrer sin holdning i retning av Sveriges, eller at Sverige e;ndrer sin holdning i retning av Danmarks og Norges." Efter att ha diskuterat tullar, etableringsrätt, finansieringsfrågor och andra spörsmål, delvis positivt, delvis negativt slutar Industriforbundet sin skrivelse till norska regeringen med följ ande: "Norges Industriforbund kan ikke innse at det er ;nödvendig å gi det fortsatte nordiske samarbeide en politisk overbygning i form aven tollunion. Vi mener dessuten at en tollunion er uhe;nsiktsmessig og uheldig, så lenge man innenfor Norden ikke har en felles utenriks- og handelspolitisk målsettning. Det er videre på det rene at en tollunio;n vil få uheldige ökonomiske virkninger for en rekke bransjer, og svekke disse bransjers konkurransmessige stilling." Jag tror alltså att vi måste ha klart för oss att för mycket starka opinioner i Norge och Danmark det inte kan bli tal om att ändra på de båda ländernas utrikes- och säkerhetspolitik. Och som j ag nyss framhöll: deras säkerhetspolitiska engagemang gör att de icke behöver rygga tillbaka för att acceptera vad som på EEC-håll betecknas som gemenskapernas politiska målsättning. Jag tror det därför är fel att, som doce;nt Burenstam Linder tycktes göra, försöka frammana en vilja till politisk enighet i Norden. De;n har funnits några gånger tidigare, under skandinavismens glansdagar, på sätt och vis på 1930-talet, när Sandler börj ade verka för en viss försvarspolitisk gemenskap - strävanden som för D'anmarks vidkommande kvävdes av Thorvald Stau;ning i hans berömda tal i Lund 1937. Den politiska enhetstanken föddes på nytt i det svenska förslaget om en skandinavisk försvarsallians 1948-1949 baserad på en gemensam neutralitetspolitik. Men hittills har det inte lyckats oss i Norden att komma fram till ett politiskt enhetsverk. Jag tror att det är farligt om vi svenskar i sammanhang med Nordek vädjar till politiska solidaritetsföreställningar. I Norge och Danmark har ma;n andra värderingar än vi. Det är klokast att hålla sig till de mera praktiska och kanske en smula' triviala ting som kommer fram i ämbetsmannarapporten. Jag tycker inte att man skall underskatta den. Det är i själva verket ganska märkvärdigt att utskottet på tre, fyra månader har kunnat utreda och åtminstone partiellt ange lösningar på så m~ga kvistiga förhandlingsfrågor som har skett. Märk väl, detta är bara en förberedande rapport som på grundval av mandatet från statsministrarnas sammankomst i Köpen.. hamn i april i fjol skrivits samman, efter genomgång av område efter område. Efter Nordiska rådets möte i nästa vecka väntar man nya direktiv, och man hoppas att på deras grundval kunna arbeta så snabbt att någon form av traktattext skall kupna föreligga redan i mitten på j ulL Det kan mycket väl tänkas att åtskilliga av de lösningar som docent Buren..

NORDEK - PROBLEM OCH FöRUTSÄTTNINGAR

55

stam Linder efterlyste då har fästs på papper och en för alla parter acceptabel kompromiss kan skönjas. Fil. kand. Lars Luttropp : Herr ordförande! Kära vänner! Jag skall här inte försöka anföra några ytterligare argument för Nordek. Samtliga i denna sal - möjligen med några undantag - är troligen positivt inställda till bil. dandet av Nordek. Inte heller har jag för avsikt att kommentera tjänstemanna. rapporten utförligare. Jag skall i stället lägga några synpunkter på det dags. aktuella läget, som dessvärre växlar från dag till dag. Man vet nära nog inte· hur det kommer att ändras från det att man går till sängs om kvällen till dess man vaknar nästa morgon. En speciellt anmärkningsvärd sak är att supermakterna nu har börjat upp· märksamma det lilla Norden och på mer eller mindre förtäckta eller officiella kanaler vädjat, hotat och varnat och sagt att ett Nordek innebär vissa säker· hetspolitiska ändringar här i Norden. Vi känner alla till att sådana uttalanden har gjorts av Sovjetunionen men även av USA. Man har sagt att vi med ett Nordek ökar spänningarna och blir en säkerhetspolitisk risk. Såvitt j ag förstår är detta ingenting annat än ett grymt hycklande av super· makterna. Ett ökat samarbete här i Norden kommer tvärtom att innebära att spänningen mellan de nordiska staterna minskar. Kanske är det också så lyck. ligt att detta psykologiska spel kommer att ytterligare svetsa samman de nordiska länderna. Jag hoppas det. I varj e fall tror j ag inte att det går att skrämma de nordiska länderna med sådant tal. Samarbetssträvandena efter andra världskriget kan man väl beteckna som en lång rad misslyckanden. Först misslyckades försvarsunionen. Många beklagar väl än i dag uppriktigt att de nordiska länderna efter att ha genom· levt ett världskrig inte lyckats med försöket att gå samman och värna sin framtida neutralitet. Sedan började man på 1950-talet utreda frågan om en nordisk tullunion. Det höll man på med mycket länge. Men de förhandlingarna ledde inte till någonting. Den gången kom EFTA som en räddande ängel och hjälpte oss. Och nu står vi inför följ ande framtidsutsikter : Såvitt jag och många andra kan bedöma finns det ingen möjlighet för oss att komma in i EEC under de närmaste tio åren. Hela förhandlingsprocessen torde nämligen bli så lång. Och under de tio åren måste något ske här i Norden; vår utveckling går så snabbt. Vi har således satt igång med att utreda - som vanligt. Till att börja med tillsattes nio kommitteer. De har uträttat ett gott arbete, det kan personer i denna sal vittna om. Sedan träffades man på Karlberg och tillsatte ytterligare åtta kommitteer. Det finns nämligen alltid något nytt att utreda. Ja, det finns säkerligen tusentals frågor att utreda, ty man måste vara oerhört försiktig och inte förivra sig. Jag tror f. ö. att Parkinson skulle kunnat skriva en myc· ket rolig bok om utredningsväsendet här i Norden - den boken skulle knap. past bli särskilt munter läsning för oss. Den politiska vilj an saknas sålunda. Och där vill jag svänga på hela problemet och säga, att man inte ens har tillsatt en halv kommitte för att utreda följderna av att inte bilda Nordek. Jag menar, oavsett hurudan framtiden blir under de närmaste tio åren kommer mycket stora skadeverkningar att

56

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

uppstå av att Nordek inte bildas relativt snart. Och jag. undrar, he:rr ordförande, om vi verkligen har råd att inte bilda Nordek. Har vi råd att försitta chansen att stärka vår internationella konkurrenskraft? Har vi råd att gå miste om chanse,n att på hemmaplan strukturrationalisera vårt näringsliv och vårt jordbruk? Har vi råd att hålla oss med mer eller mindre viljesvaga politiker? Våra politiker ser ut att ha hörj at i första klassen i laissez faire-skolan och sedan inte kommit längre. Direktör Holger Nyström: Herr ordförande! Jag vill gärna tillstå att jag hör till dem som har den där nästan animaliska känslan för Norden som docent Burenstam Linder talade om. Me,n trots detta bor det kanske ändå i mig litet för mycket av den förkättrade utredaren för att jag i dag på basis av det material som ligger på bordet helt reservationslöst kan säga j a till det nordiska projektet sådant det framskymtar och så oklart som det ännu i många stycken är. I den tidigare diskussionen här har tagits upp en rad frågor i samband med Nordek, och jag vill nu ta upp ,några till, som jag tycker bör klaras upp innan vi kan ta ställning till frågan om en nordisk ekonomisk union. J ag und. viker med avsikt det förkättrade ordet tullunion så mycket som möj ligt; tullunionen är ju i,nte något sj älvändamål utan endast ett medel att förverkliga en målsättning. Det hänger helt på målsättningen och på hur långt man är beredd att gå i fråga om samarbete, om man skall ha en tullunion eller inte. Den svenska - och i ,någon mån även den övriga nordiska - debatten har blivit något snedvriden genom att man övervärderar begreppet tullunion. Den första frågan kan jag nöja mig med att bara som hastigast snudda vid, eftersom den redan har berörts av flera talare. Det är frågan om undanflyktsklausule,n, som gör det möjligt att på ett enkelt sätt komma ifrån en nordisk uppgörelse. Som ambassadör Dahlman sade är det antagligen nödvändigt - det har danskarna också mycket explicit betonat - att ha sådana bestämmelser. Men då vill jag ställa frågan: Kan Nordek verkligen fylla sitt syfte ur industrins synpunkt, om man godtar så starka reservatio;ner som undanflyktsbestämmelserna innebär? Industrins män säger ju att det skulle inne· bära en säkrare ram för de industriella investeringarna att ha ett Nordek än det mera lösliga EFTA-samarbetet, där man har en liknande klausul. Jag vet att· denna fråga har rests i andra länder. Den danske samarbetsministern har förklarat att han hoppas att det så småni;ngom skall bli mycket svårt att dra sig ur Nordek igen, därför att det n'ordiska samarbetet under tio år blir så fast att man svårligen kan tänka sig 'en upplösning. Å andra sidan har han emellertid fått lov att tillstå att möjligheten måste stå öppen. Där sätter jag sålunda ett stort frågetecken j ust ur den säkrare industriplaneringens synpunkt. En annan fråga som också berörts är att man i Danmark och Norge har svårt att acceptera tullskydd runt Norden för halvfabrikat och insatsvaror som inte produceras i dessa nordiska länder. Man skall komma ihåg, att om vi inte får bukt med det problemet, så följ er därav att vi måste exkludera ur tullunione,n en hel del varor som produceras av dessa halvfabrikat. Där kan uppstå en ur tullskyddssynpunkt mycket svår situation. Statsminister Borten har sa.gt offentligt att det kommer att bli en tullunion med ganska många hål,

NORDEK -

PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

57

men hur stora de blir och vilka verkningar de kan få vet vi i;nte. Och innan vi sett detta vet vi inte riktigt vilket värde tullunionen kan få. En annan synpunkt, som i denna såsom i många andra debatter helt har tappats bort, är de;n stora olikhet som råder i tullpolitiskt avseende mellan Nordens länder. Två av dem driver en ganska utpräglad lågtullpolitik, näm· ligen Sverige och Danmark - även om tullskyddet i Danmark i realiteten blir något högre därför att man där ofta inte har tullar på halvfabrikat medan Finland har ett osedvanligt högt tullskydd och även Norge ganska ofta har höga tullar. Ma;n har icke minst i Finland visserligen gjort aktningsvärda ansträngningar för att i samband med Kennedyronden avveckla en del av detta överdrivet höga tullskydd, som onekligen bereder svårigheter. Men an· givna förhållanden gör ändå att tullnivå;n i Nordek på många punkter kom. mer att bli onödigt hög, högre än i EEC. Många tullfrågor står ännu öppna. Om man säger att det blir nödvändigt med svenska medgivanden på tullom· rådet, så hamnar vi emellertid i ett läge som i många avsee;nden komnler att innebära att Kennedyrondens svenska tullmedgivanden faller bort. Summan härav kommer att i form av ett omfördelat tullskydd läggas på vissa varu· grupper, framför allt på konsumentvaror av olika slag. Det är mycket svårt att göra någon ekonomisk uppskattning aven sådan utveckling, inte minst därför att en del fakta inte föreligger. Dessutom måste man göra beräkningarna med utgå;ngspunkt från många antaganden. En ganska försiktig gissning tror jag dock är att det kan bli fråga om tullhöjningar in· nebärande prishöjningar av storleksordningen 300 milj oner kronor per år, u;nder den troliga förutsättningen att industrin i de nordiska länderna och även i EFTA·länderna kommer att utnyttja det ur svensk synpunkt förhöjda tullskyddet. Det är möjligt att vi bör betala det priset för Nordek. Jag tycker dock man skall ha klart för sig att här möter stora svårigheter. En annan sak som jag tycker att det har varit litet för mycket dunkel omkring är jordbruksfrågorna. Jag tänker då inte på den nordiska jordbruks. marknaden - den har andra talare så vältaligt skildrat - utan på det s. k. kompletteringsbehovet. Om man försöker gå igenom vilka möjligheter man i realiteten har från svensk sida att härvidlag tillmötesgå Danmark - det är möjligt att andra nordiska länder kan göra mera - så tror j ag att en realis· tisk uppskattning ger någonting omkring 30-40 miljo;ner kronor om året. Man kan nämligen inte bara ta den nuvarande tredje.land.importen och säga att den flyttar vi över till de andra nordiska lä;nderna. Det går inte, först och främst av det skälet att det inte är fråga om samma produkter. Det odlas t. ex. inget hårdvete i Danmark. Det finns en hel rad kvalitetsskilInader som gör att. vissa produkter måste tas från andra länder. Vidare vet vi att med de handelspolitiska bekymmer som finns på jordbruksområdet ute i världen skulle det kunna leda till kraftiga repressalier om man försökte strypa vår import från väst eller öst - och inte minst från u.länderna, som spelar en mycket stor roll i det sammanhanget. Därför kan man inte bara sätta sig ned och se på dessa saker som ett rent räkneexempel. I stället måste man se på vad som är möjligt och rimligt. Och då tror jag tyvärr att det kommer att visa sig att i varje fall i förhållandet Sverige-Danmark kommer ganska litet att i realiteten kunna tillåtas. Vad sedan ämbetsmannarapporten angår vill jag gärna tillstå att den är ett mycket gott verk; j ag skall emellertid inte orda om den saken, eftersom

58

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

tiden är långt framskriden. Men rapporten är trots detta mera en förteckning över olika möjligheter än ett förslag till en enhetslösning. När man läser den, kanske man slås av att författarna på många områden har fallit in i det gamla traditionella och mera pragmatiska sättet att nalkas problemen. Man ser det hela successivt och gradvis o. s. v. Jag tycker att det skulle ha varit fördelaktigt om man hade fått en redovisni;ng av de olika i och för sig mycket intressanta - alla delar av rapporten är egentligen intressanta - förslagens beroende av nödvändigheten av att skapa en tullunion, som vi vet att så många i Norge och Danmark inte vill ha och som man här i Sverige tycker har en hel del positiva sidor men också nackdelar. Hur mycket skulle kunna göras utan denna tullunion? Fick vi bara svar på den frågan, så skulle det sedan vara lättare att ta ställning. När j ag nu ställt dessa frågor, tycker Ni kanske att j ag är mycket kritisk och det är måhända riktigt. Jag är kritisk därför att jag har e;n stark känsla av att vi i Nordek kan få en ganska urvattnad kompromissprodukt. Vi kan möjligen få en tullunion - med de många nackdelar den innebär - men vi får kanske inte härutöver så särskilt mycket an;nat än sådant som skulle kunna realiseras utan en tullunion. J ag tycker att man i viss mån tappat bort siktet mot en ekonomisk union, mot en sammansmältning. av ekonomierna. Skattepolitiken näm;ns t. ex. på ett sätt som om man var generad för att nalkas den. Detta att skattegränsen i och för sig hindrar en fri va.ruhandel inom Norden står det ingenting alls om i rapporten. Man viftar bort hela saken och säger att man kanske borde harmonisera momsens nivå eller något sådant. Det är allt. Det finns för litet av vilja att acceptera mera radikala lösningar. Man har tydligen känt sig mycket bunden av att det skall bli en paketlösning som ger alla berörda fördelar och där för- och nackdelar väges på guldvåg, samt att stor hä;nsyn måste tas till inrikespolitiska trosdogmer. Man är angelägen om att bygga in olika nationella bromsar i systemet - som naturligtvis kommer att ha till följ d att de produktivitetsvinster, som obestridligen skulle följ a med ett långt gående nordiskt samarbete, kan bli rätt begränsade. Och därför tror j ag - i viss mån till skillnad från föregående talare, om jag inte missförstod honom - att det är bättre att denna ta;nke får ligga. till sig litet och mogna något mera, än att vi skulle enas om en halvdan kompromisslösning, om det nu inte finns någon vilj a att gå mera radikalt tillväga i fråga om ekonomiskt samarbete. Det är det som j ag tycker är det centrala. Til syvende og sidst skall vi ändå komma ihåg att det kommer att bli fråga om en avvägning. Det kostar milj ardbelopp för det svenska folkhushållet att satsa på det nordiska samarbetet, och då måste det sj älvfallet bli en vägning av för. och nackdelar. Skulle slutprodukten bli mycket kompromissbetonad, urvattnad och ihålig, så skall vi inte ha den - och inte betala för den. Men jag tycker inte att vi skall kasta yxa;n i sjön ännu. Det vore tacknämligt om det vid Nordiska rådets session om någon vecka trädde fram politiker som verkligen lade sig ut för ännu längre gående lösningar. Jag poängterar just behovet av att gå längre på olika områden och att försöka få bukt med den nuvarande natio;nella synen, som kanske är oundviklig men som onekligen förstör en hel del av helhetsbilden.

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

59

Docent Staffan Bure,nstam Linder: Herr ordförande! Den pessimism jag gav uttryck för var resultatet delvis aven ansats till analys men också av min önskan att verkligen utmana någo;n av de talare som tänkte gå upp i debatten att göra insiktsfulla bedömningar om framtiden, så att vår diskussion här inte bara skulle röra sig om ämbetsmannarapporten. Jag noterade därför med tacksamhet att professor Ohlin lovade att i sin slutreplik säga något om bedömni;ngarna och om vad som kan hända med Nordek-planerna. Likaså är jag tacksam för att ambassadör Dahlman delgav oss sin syn på framtiden. Det är också herr Dahlman som föranlett mig att åter ta till orda nu för ett kort inlägg. Jag · har inte förfäktat att det nödvändigtvis nlåste finnas en politisk viI j a att bilda ett försvarsförbund eller liknande här i Norden. Ja.g är medvete;n om att det inte finns några förutsättningar för det. Men j ag sade att en viss politisk viIj a är en förutsättning för att någonting skall komma att hända. Seda;n citerade ambassadör Dahlman ett uttalande som Norges Industriforhund gj ort, och som såvitt j ag förstår är ytterst kritiskt mot en lång rad av ideer som är grundpelare i de nordiska ansatserna. Då trodde j ag att talaren skulle komma fram till en ännu mer pessimistisk ståndpunkt än jag. Därför hlev j ag litet förvånad när ambassadör Dahlman i stället kom fram till vad j ag uppfattade som den omvända slutsatse;n och att man skall ta ämbetsmannarapporten på allvar. Det är klart att jag tar rapporten som sådan på allvar. Det är en utomordentlig produkt, gjord av mycket skickliga ämbetsmän. Men frågan är vilka konsekvenser den får. Och jag ställer mig frågande till huruvida det norska uttalandet ger ;något som helst underlag för tanken att vi någon gång i juli skall få ta del av förslag till meningsfyllda traktattexter. Statssekreterare von Sydow: Herr ordförande! Först vill jag här vända mig till dem som uttalat kritik mot ämbetsmannarapporten och sagt att den inte är visionär etc. Man skall inte glömma att sj älva basen för de;nna rapport j u var statsministrarnas uttalande i april förra året; och såvitt j ag vet föreligger det inte någon sj unkande ambition i rapporten i förhållande till de direktiv som då gavs. Där fanns vissa angiv;na områden som skulle tas upp, och så har också skett. Inte heller skall vi glömma att denna rapport är preliminär. Meningen är att en definitiv rapport skall läggas fram den 15 juli. Och syftet med denna preliminära rapport har ;närmast varit att visa politikerna var man stod efter tre månaders förhandlingar. Märk väl att man inte har förhandlat om dessa ting mer än tre månader. Politikerna skulle på grundval av rapporten bedöma om det förelåg förutsättningar för att gå vidare eller i;nte. Vad sedan den politiska viljan angår - som det dock inte ankommer på mig att uttala någon mening om - så visar väl den debatt vi nu för att den viIj an i dag är mycket starkare än de;n varit vid de flesta andra tillfällen under de senaste 10-20 åren. Vidare har det här talats om att avsnittet om tullunionen är försett med en mängd hål. Det är riktigt. Och' jag kan tillägga att det är ganska avsiktligt. Vi hade nämligen möjligheter att driva förhandlingen vidare före deA l januari, men från svensk sida bedömde vi det som taktiskt olämpligt, därför att vi ville

60

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

ha en uppfattning om vad det kan bli för lösningar på andra områden. Och vi ka;n självfallet inte få alla våra önskemål tillgodosedda på tullområdet. Då ville vi inte i det läget ingå i någon diskussion. Men det skall vi göra nu. Och då bedömer jag inte situationen så pessimistiskt som en del andra talare har gj ort. Det finns redan planer på att man skall finna a;ndra former för övergångs. bestämmelser än de i rapporten angivna suspensionerna. Vi är alla väl med· vetna om att det vore olyckligt om de blev stående kvar. Där kommer vi säker· ligen att nå överenskommelser. Några talare har också sagt att de skulle vilja veta vad tullunionen kan få för ekonomisk betydelse, och vi har naturligtvis funderat mycket över hur vi skall kunna bilda oss en uppfattning om det. Den saken funderade man också på när den nya tulltaxan kom till på 1950-talet. Man tänkte på det i flera år men kom .iJlte .till något resultat. Det är också mycket svårt att göra en sådan utredning, eftersom den blir statisk. Man vet j u inte hur utvecklingen kommer att påverka förhållandena. Men alla erfarenheter från EEC och EFTA visar dock ganska klart att de problem man i dag är så rädd för inte kommer att få någon större betydelse. Till skillnad från direktör Nyström tillhör ja.g dem som bestämt menar att en tullhöjning på konsumtionsvaror kommer att spela jäm. förelsevis liten roll för prissättningen här i landet. Jämfört med andra tullunioner som tillkommit har vi den fördelen att vi samtidigt är medlemmar i EFTA, vilket kommer att innebära att vi får kon· kurrens från Storbritannie;n, Österrike och Schweiz särskilt när det gäller kon. sumtionsvaruområdet. Dessa kommer in på vår marknad tullfritt, och det kom· mer snarast att få till följ d att EFTA-preferensen spelar större roll än den gj ort hittills. De undersökningar som gj orts vid Stockholms högskola och på a;ndra håll visar - även om resultaten ännu är mycket preliminära - att de verk. ningar som dessa tullhöjningar kommer att få blir mycket begränsade. Sedan har det här också gjorts vissa tolkningar i frågan vem som krävt att den eller den bestämmelse;n skulle tas med i ett nordiskt avtal - och de tolk· ningarna saknar givetvis inte intresse. Men vi skall inte glömma att även Finland är med i bilden. Och orsaken till att de ifrågavarande bestämmelserna fått den utformning de har är, eller kan vara, just den att Finland är med. Alla de undantagsbestämmelser som skisserats är ju ba.ra ett första utkast. Jag vill understryka det. De flesta uppsägningsbestämmelserna innefattar ingenting nytt; de finns i en eller annan form i andra fördrag. Och finns de där inte, så anses bestämmelserna ändå gälla i praktiken. Uppenbart är väl att vid krig eller krigsfara är det ingen som följer bestämmelserna, om dessa inte passar landet i fråga. I det fallet spelar bestämmelserna inte någon större roll. Det gör däremot den bestämmelse som tagits med på dansk begäran, att man skall få utträda om man blir medlem i EEC. Vi har naturligtvis inte hälsat den bestämmelsen med någon större glädje, men den är för närvarande politiskt nöd. vändig. Nu tror jag dock inte att den bestämmelsen kommer att bli så farlig i praktiken, ty in;nan det kan bli tal om medlemsförhandlingar med EEC kommer det att dröja fem eller tio år. Bestämmelsen kan kanske ha en viss betydelse de första åren, men efter en längre tid blir det svårt att tillämpa den. Om en stat lämnar den nordiska gemenskapen måste det bli en avräkning, en reglering, och den kan ha en hämmande effekt på statens eventuella önskan att dra sig ur det nordiska samarbetet. Om fem-tio år är situatione;n i

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

61

Europa troligen en helt annan än nu, och därför behöver vi nog inte vara så särskilt rädda för utvecklingen i det fallet. Slutligen talade någon här om Parkinsons lag och undrade om vi har råd att inte strukturrationalisera det svenska jordbruket. Sådant tal tyder verk. ligen på bristande kunskaper om hur hela detta arbete bedrivits. Det har då alls inte varit fråga om någon tillämpning av Parkinsons lag under de gångna vintermånadernas utredningsarbete. En omfatta;nde rationalisering pågår nu inom jordbruket - eller är beslutad - och utvecklingen där kommer därför knappast att påverkas av arbetet med Nordek. Men det är väl ingen som tror .att de svenska j ordbrukarna är beredda att göra ytterligare strukturrationali. seringar bara för att betala hundratals milj oner kro;nor till Danmark, som har de bästa förutsättningarna på detta område? Därmed är inte sagt att vi inte skall försöka finna en lösning på Danmarks jordbruksproblem. Det är en sak som .vi här i landet inte får blunda för. Jord. hruksfrågorna utgör det verkliga problemet i detta stora komplex. Och löser man jordbruksproblemen, så tror jag att man löser de andra problemen också.

Fil. lic. Nils Lundgren: Herr ordförande! En av fördelarna med den före.. gående talarens inlägg var att mitt anförande kan göras betydligt kortare. Det återstår bara för mig att tillägga följ ande. Det är riktigt att jämfört med de ursprungliga danska förslagen ger äm· hetsmannarapporten ett intryck av kompromiss med förslag till ganska bräck. liga arrangemang. Dessutom medför kompromisserna ganska många nackdelar, och det finns mycket litet av statsmannaskap och visionär syn på problemen. Man kan alltså reagera på det sätt som docent Burenstam Linder gj orde, när han menade att vad man här åstadkommit är väl ändå tusan så dåligt; bättre borde man väl kunna klämma till med. Eller så kan man, som direktör Holger Nyström menade, anse att om förslagen blir så där sva.ga är det kanske lika bra att dämpa ned det hela och göra några mindre grejor för att där· efter gå på större ting. Det har man ju tidigare alltid gj ort. Allting har blivit s. k. praktisk nordism. Ambassadör Dahlman ansåg dock att vi måste ta hänsyn till den bristande gemensamma målsätt;ningen här i Norden när det gäller en del viktiga frågor, framför allt säkerhetspolitiken. Ja, där har vi den springande punkten. Men j ag tycker inte att man skall uttrycka det så att vi har så olika uppfattningar i de nordiska länderna eller att vi har svaga politiker som saknar visionär förmåga o. s. v. Den grundläggande problematiken är j u ändå Tysklandsfrågan, Sovjetunionens och Amerikas militära närvaro i Centraleuropa, NATO:s därav följande uppbyggnad, Frankrikes aspirationer o.s. v. Nycklarna till dessa frågor ligger inte i nordiska händer och när vi tidigare valt vissa säkerhets· politiska lösningar kan vi ju inte ändra ståndpunkt från den ena dagen till den andra. Vi sitter fast där vi är. Jag är inte så övertygad om att vare sig vi eller Norges Industriforbund - och inte heller den parlamentariska ma· joriteten i Norge - är särskilt anglofila och ideologiskt NATO.inspirerade. Vi sitter bara där vi sitter för närvarande. När vi nu har ett säkerhetspolitiskt läge som inte kap' påverkas på så kort tid som det rör sig om när det gäller Nordek, så kan man fråga vad som

62

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

är att göra. Ja, vi måste väl tillskapa vad som går att tillskapa. Och integrationsteorin säger j u tydligare och tydligare att det inte så mycket är fråga om tullarnas höjd och struktur - i varje fall inte mellan de industriländer det här gäller - utan mera on1 en allmän ekonomisk heterogenitet i lagstift;ning och lagtillämpning, bristande kunskaper om andra länder och osäkerhet om stabiliteten av olika typer av integrationsarrangemang. Just den sista frågan är mycket viktig i Nordekfallet, därför att vi här i Norden ju har en förhållandevis god homogenitet i de avseenden som är av vikt för det ekonomiska samarbetet. Vi har också en väl spridd kunskap bland dem som fattar beslut i näringslivet, ;när det gäller vad de andra nordiska länderna har för förutsättningar och villkor, t. ex. vad angår försäljning o. s. v. Det som vi framför allt är ute efter att skapa för att vinna frukterna av ett ekonomiskt samarbete är väl just att reducera den större osäkerhet som handeln med Norden fortfarande erbjuder jämfört med handeln inom det egna landet. Integrationsproblemet i Norden är att vi inte kan erbjuda den relativt stora säkerhet som det innebär att säga: Nu har vi fattat ett visionärt beslut. Nu är vi på väg mot en fullständig politisk och ekonomisk union, som har de och de milstolpar;na upptagna i en traktat. Det vore mycket fördelaktigt att kunna göra det, och det skulle säkerligen medföra mycket stora och snabba effekter. Vad vi nu kan göra är att åtminstone formellt skapa en tullunion, olika typer av institutioner för finansiering samt institutionella ramar för exempelvis jordbrukspolitiken. Och det kan vi göra trots att innehållet föt närvarande blir något bräckligt och trots att vi i slutet aven sådan traktat åtminstone formellt måste ta tillbaka en del genom att säga att man måste ta hänsyn till olika lösningar av de säkerhetspolitiska problemen o. s. v. Jag menar alltså att vad man gjort i ämbetsmannarapporten är att man har optimerat under giv;na restriktioner. Det är hopplöst att försöka gå docent Burenstam Linders väg och sträva efter att göra mera utan ett långvarigt politiskt förberedelsearbete. Det vore emellertid dumt att alldeles i onödan avstå från de politiska manifestationer om en vilj a till samarbete, som det trots allt innebär att uppställa institutionella ramar så långt detta är möjligt. De stora vinsterna med Nordek ligger till stor del i en reduktion av osäkerheten om de framtida intranordiska relationerna, eftersom det är denna osäkerhet som nu är det viktigaste hindret för en fullständig integration av de nordiska marknaderna. Slutligen vill jag också göra en kort kommentar till docent Burenstam Linders påstående att alla alltid vinner på ekonomiskt samarbete. Det är mycket tvivelaktigt om det förhåller sig så. Man kan t. ex. se på det intima sam· arbete som befolkningen i Appalacherna hade med USA i övrigt. Där kan man ju tala om katastrof. Och visst kan det tänkas att t. ex. delar av Norge förlorar, om vi inte gör något aktivt för att förhindra det - och det är gi. vetvis något som man oroar sig för i Norge. En seriös debatt om Norden måste ta upp de regionala problem som marknadsekonomien medför och som lätt kan förstoras i en gemensam nordisk marknad liksom i en gemensam europeisk. Professor Bertil Ohlin: Herr ordförande! Jag tackar för den helys,ning av

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

63

frågorna som vi här har fått, och j ag skall nu bara göra några kommentarer på ett par punkter. De som är mycket pessimistiska, t. ex. docent Burenstam Linder, förbiser att den största förhandlingen ännu återstår. Man kan naturligtvis säga att politikerna saknar visionär syn, men de måste ju stödj a sig på opinioner och intressen som inte är så särskilt långsiktiga i de olika länderna. Om det därför inte har preciserats så mycket när det gäller kapitalrörelserna, så har man i alla fall ritat upp ett schema för någonting som klart innebär längre gående åtgärder för kapitalet i Norden. Sedan återstår det att fylla i siffrorna. Men man skall inte läsa det så att det inte skall finnas något att fylla i. Som statssekreterare von Sydow sade är den ämbetsmannarapport som presenterats bara preliminär. Om man kan göra upp på en rad punkter, så är meningen att det skall fyllas i uppgifter där. Jag menar därför att varken mycket stor optimism eller mycket stor pessimism är helt motiverad. Sedan har några talare nämnt den sjunkande ambitionsgraden, om man jämför med utspelet. Men det ligger väl i sakens natur, att även om man tar friska grepp måste man ändå vara försiktig när man sedan skall konkretisera sig på de olika punkterna och börj ar binda sig före sj älva slutförhandlingen. J ag vet inte om det är alldeles riktigt att säga att regeringarna nu har samma målsättning som för ett år sedan, men jag skulle tro att det i stort sett är fallet. Det är inte rimligt att begära att det inte skall bli någon stor slutför.. handling. Det är varken rimligt eller realistiskt. Jag undrar, herr ordförande, om man inte t. ex. under påsken nästa år skulle kunna låsa in statsministrarna - med ytterligare en eller två personer från vardera landet - på något lämpligt ställe, på samma sätt som man gör med kardinalerna när de skall välja påve, och säga: Nu kommer ni inte ut förrän ni gj ort upp om dessa saker! Det vore väl något för en påtryckningsgrupp att gå in för i dessa tider, när det är så moder;nt med olika slags påtryckningar. Lås in Hilmar Baunsgaard och Tage Erlander - om han sitter kvar då - och Borten och Koisto och förklara att de inte slipper ut innan de gj ort upp! Statsministermötet för en månad sedan, med deltagare även från Nordiska rådet och fr~ andra håll, gav ett starkt intryck av försiktighet, betingad av vad j ag tidigare sagt, men också på må;nga håll aven känsla att har man gått så här långt, så vore det en ytterst allvarlig sak att låta det hela sluta i bara en fönsterskyltning, d. v. s. i nästan ingenting. Jag tror faktiskt att den känslan är mycket stark och att de;n är en politisk realitet. Ty ingen vill att vi skall notera ett verkligt bakslag i det nordiska samarbetet, vilket eljest skulle kunna befaras. Som direktör Adler sade kan den nordiska marknaden bli en förberedelse för den västeuropeiska integrationen, och det är ju något som även den norska och danska industrins företrädare är väl medvetna om, fastän man inte ordar så vältaligt om det. Låt oss inte glömma, innan vi tar Norges Industriforbunds uttalande som något skrivet i stenskrift, att där var man tidigare i stort sett stark motståndare till tanken på ett frihandelsområde i Norden - ja, till varje slag av gemensam nordisk marknad. Sedan sade man, att om England kommer med blir det något annat. Om vi undersöker den argumentering som förts från den norska industrins förespråkare, skall vi finna att den skulle gälla nästa;n lika bra även mot EFfA-marknaden. Och det är väl inte för

64

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

mycket att säga att utvecklingen sedan vi fick en nordisk marknad genom EFTA har visat hur överdrivna de farhågor var som en företrädare för den norska industrin hyste och uttalade och som jag tidigare här återgivit. Därför skulle jag tro att man på alla håll i Norge nu är benägen att medge, att det möjligen fi;nns en viss ensidighet och överdrift även i industrimännens uttalande, även den möjligen betingad av tanken på förhandlingspositionen. Detsamma gäller måhända för industrin även i andra länder, utan att jag här behöver i;ngå närmare på den saken. Det har emellertid varit glädjande att konstatera, att man på finskt och svenskt håll har haft en mycket positiv inställning. Jag vet inte om direktör Nyström åsyftade det, men farhågorna för att man på finsk sida skulle kräva speciellt höga tullar för en eventuell tullunion tror j ag inte är sakligt berättigade, även om förha;ndlingar förs om det. Tvärtom har man i Finland för närvarande en känsla av att man har en ganska betydande konkurrenskraft. Detta visar sig också i de senaste måna.. der;nas utrikeshandel. Ambassadör Dahlman gj orde sedan några mycket viktiga och riktiga påpekanden, som emellertid vad mig beträffar i flera avseenden var att slå in öppna dörrar. Den överdrivna försiktighet som jag talade om syftade inte på eventuellt inträde i EEC. Det har redan från början sagts att Nordek skall underlätta, inte försvåra, inträde i eller anslutni;ng till EEC. Men det finns en del andra undantagsbestämmelser som är ganska anmärkningsvärda. Man talar där inte bara om stora arbetskonflikter, utan undantagen gäller även vid "allvarliga valutakriser" och "vid internatio;nella ekonomiska krissituationer" och liknande extraordinära förhållanden. Om man ansett sig tvungen att gå mycket långt i undantagsbestämmelser när det gäller allt som kan tangera EEC.problemet, så gäller detta också när ma;n gått att reda upp allt annat vid sidan om. J ag vet inte om man kan tänka sig längre gående undantagsbestämmelser än de som här anges. Men här är det inte fråga om ett förslag från experterna, det är inget uttryck för att experterna önskar detta, uta;n de har dragit upp riktlinj erna för något som de kan tänka sig, om politikerna skulle finna det nödvändigt att gå så långt i undantagsbestämmelser. Det var därför jag underströk att jag inte framförde någon kritik mot experterna på den pu;nkten. I stället uttryckte j ag förhoppningen att man skulle komma till ett positivt resultat, och att man då försöker att inte fylla i för mycket undantagsbestämmelser. Det skydd som Nordek efter sin tillkomst och efter att ha arbetat några år kan ge oss - alltså skyddet mot att man kommer utifrån och säger: Ni kan hugga det i två delar ;nu och sluta upp med det nordiska - blir svagare om vi fyller avtalet med undantagsbestämmelser. Ty då kan man säga på konti.. nenten: Det där förslaget om Nordek har ni ju inte själva tagit på allvar, när ni kan tänka er att mjuka upp och upplösa under alla möjliga betingelser. Jag är en allmänt liberal anhä,lgare aven mycket fast Nordek.organisa.. tion - ja, t. o. m. aven väl utvecklad byråkrati i Nordeks tjänst. Jag tycker nämligen att det skulle ge en viss stadga och ett visst skydd åt organisationen. Förmodligen skulle det också kunna göra ett visst intryck på en del stater söderut - inga namn nämnda - där man har stor sympati för fasta regler och för en väl utvecklad byråkrati. Och jag menar allvarligt: Låt oss göra Nordek så fast vi kan med nuvarande strävan att behålla den handlingsfrihet som ambassadör Dahlman med all rätt så kraftigt underströk. Liksom han

NORDEK - PROBLEM OCH FÖRUTSÄTTNINGAR

65

tror jag det är en ren illusion att tro något a;nnat än att både Norge och Danmark, i vissa avseenden även Sverige och Finland, kräver handlingsfrihet i vissa lägen. Vad sedan herr Luttropps anförande beträffar överensstämmer det med min egen känslomässiga inställning. J ag tror att det vore ett både politiskt och ekonomiskt misstag att avstå från Nordek. Sedan vill jag också säga att om vi klargör för norska och danska industrimän att man på svensk sida inte är benägen att låta dem behålla de artificiella fördelarna - billigare tillförsel a.v råvaror och vissa halvfabrikat, tullfri försäljning på den svenska marknaden o. s. v. - och om vi påvisar att sådant leder till en snedvridning av handeln, så kommer säkerligen den norska och danska industrin att bli mindre inte;nsiva i sitt motstånd. Det är nämligen de fördelarna man där vill behålla - även om andra synpunkter givetvis också spelar in. Jag har ägnat denna fråga stort intresse och anser att vi kan bemöta deras argument på ett naturligt sätt genom att påpeka att frihandelsområden i vissa avseenden och i längden är en något artificiell konstruktion. Om m~ under en längre tid vill ha bara frihandelsområde, inte tullunion, blir man tvungen att göra modifikationer som får motståndet mot tullunionstanken att bli något svagare. Vidare är det klart att man inte i alla tänkbara teoretiska fall kan konstatera att alla vinner på ett ekonomiskt samarbete i den friare handelns tecken. Det menade inte heller docent Burenstam Linder; jag vill säga det tin herr Lundgren. Men i stort sett kan man konstatera att de kända fallen av tullunion tyder på att vinsterna blir så stora att ma;n med hj älp aven regional ekonomisk politik och med de metoder som vi nu känner till utan större svårigheter bör kunna trygga varj e lands fördelar. Inga erfarenheter talar mot ett sådant påståe;nde. Men resultatet kommer inte helt automatiskt. Det är också, såvitt j ag vet, en politisk utgångspunkt accepterad av alla regeringar här uppe i Norden att inte vissa folkgrupper skall belastas och andra få alla fördelar. Därför måste det ordnas så att även den jordbrukande befolkningen i vart och ett av de nordiska länderna får del av den standardhöjning som vi hoppas kunna uppnå genom samarbetet. Äve;n där har vi instrument till förfogande som gör det lättare att åstadkomma ett sådant resultat. Vad slutligen möjligheterna och utsikterna angår vill jag inte här kommentera vilka tillmötesgåenden som kan tänkas från svensk sida, t. ex. tullarnas höj d och liknande. Eftersom j ag står helt utanför regeringspartiet är det väl olämpligt att jag där ingår på detaljer. Jag vill bara understryka att man inte har slutat förhandlingarna rörande de punkter som den da;nska och norska industrin särskilt fäster sig vid. Deras kritik gäller den position som man anser att Sverige hittills har intagit mer än den eventuellt möjliga kompromissen. Det är väl tänkbart, om svårigheter;na att bilda en tullunion blir betydande, att en sådan union kan införas successivt. Man kan göra en tullharmonisering sektionsvis och vidta olika slag av åtgärder som en fullstänaig tullunion måste i;nnehära, men göra det under loppet aven inte alltför lång tidsperiod. Är man överens om att sikta på en tullunion, av de skäl som förut angivits, så skulle det kanske inte vara någon stor olycka att tillämpa en sådan successiv metod. Säkert är emellertid - som jag tidigare antydde - att om man helt släpper taget, så betyder det inte bara att man avstår från de fördelar som herr

66

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 27 FEBRUARI 1969

Luttropp och andra här har talat om, utan det betyder också ett bakslag för själva tanken på nordisk sammanhållning både ekonomiskt och, i många av· senden, politiskt. Och den sammanhållningen skall inte underskattas därför att Sverige och Finland mte är med i Atlantpakten. Det skulle bli ett bakslag för den sammanhållning som har vuxit fram i Nordens internationella kon. takter, i deltagandet i FN-arbetet och i många andra sammanhang, en sam· manhållni;ng som också förutsätter tro på att det nordiska arbetet är på fram. marsch. Mycket av det skulle då gå förlorat. Om j ag alltså är måttlig optimist, så baserar j ag inte den optimismen så mycket på analyserna av de olika punkterna som på den uppfattningen att praktiskt' taget alla ledande politiker har denna känsla: Vi måste försöka att hindra en såda;n olycka; vi måste uppnå något verkligt positivt! Därför hoppas och tror j ag att de som talat om att politikerna har för litet vision skall finna - inte innan höstlöven faller men innan de faller nästa gång - att Nordens politiker hade mer av visionär sy;n än talarna var benägna tillskriva dem.

Ordföranden: Debatten i kväll började litet försiktigt, och en del pessimistiska tankegångar kom till en början till uttryck. Men jag fick ändå det intrycket att pessimismen var' konstruktiv; talarna ville ha ett bättre samarbete än det som man i första omgången av förhand· lingarna syftar till. Detta står också i klar överensstämmelse med den långsiktiga målsättningen. Om vi kan lösa den kortsiktiga målsätt· ningens problem - och där har många av kvällens talare varit ense om att det finns både framkomstvägar och en klar vilja - så har vi kommit ett gott stycke på väg. Jag tackar professor Ohlin för den stimulerande debatt han här har dragit upp med sin inledning och sina senare inlägg. Och så förklarar jag detta sammanträde avslutat.

NATIONALEI{ONOMISKA FÖRENINGENS sammanträde den 4 november 1969 Ordförande: Professor Assar Lindbeck

VAD ÄR EI{ONOMISK UTVECKLING? En paneldiskussion om BNP som mått på välfärden Ordföranden: Vi har idag annonserat ut en paneldiskussion över ämnet "Vad är ekonomisk utveckling?" Inledarna är Erik Dahmen, Erik Höök, Kurt Samuelsson och Bengt-Christer Ysander. Kanske borde jag, innan inledarna släpps in, säga ett par ord för att förklara valet av ämne. Ekonomisk utveckling och ekonomisk tillväxt har under senare år blivit ett uttalat mål för den ekonomiska politiken i de flesta länder. Det finns många rötter till den utvecklingen. En rot är den femårs~ planering som genomfördes i Sovjet under 1920- och 1930-talen. En annan är de ekonomiska långtidsprognoser som de europeiska länderna tvingades göra upp i samband med Marshallplanen strax efter kriget - det var alltså amerikanarna som drev fram långtidsplaneringen i Europa. I de flesta västerländska länderna kom långtidsplaneringen knappast att spela någon avgörande roll under efterkrigstiden, annat än just vid återuppbyggnaden i samband med Marshallplanen. Ett land som mera permanent gick in för långtidsplanering var kanske Frankrike. Övriga länder inriktade sig mer på stabiliseringspolitik, dvs kortsiktig ekonomisk planering, med penning- och finanspolitik, till att börja med också direkta regleringar. Mot slutet av 1950-talet började allt fler länder tala om ekonomisk tillväxt, exempelvis 4 il 5 procent per år, som ett mål för den ekonomiska politiken. Såvitt jag vet var det inte förrän i 1960 års långtidsutredning som tillväxten på detta sätt togs upp som ett mål i Sverige och i EEC-länderna, och ungefär samtidigt kom det också in i den amerikanska debatten, exempelvis genom Kennedy, som ställde upp en 5·procentig ökning av BNP som ett mål. Ytterligare en rot till tillväxtdebatten ligger förstås i u-ländernas utvecklingsförs ök. Där har man också ofta uppställt en ökning med

70

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4, NOVEMBER 1969

4 eller 5 procent per år "av BNP som ett mål. Det har sedan a"ntagits av Förenta Nationerna som ett allmänt mål för världen att den ekonomiska tillväxttakten skall vara 5 procent per år under det s k utvecklingsdecenniet, dvs 60-talet. BNP var alltså den målsatta storheten. Under de senare åren har det emellertid skett en breddning av begreppet ekonomisk utveckling. Man har funnit exempelvis i u-länderna att utvecklingen av bruttonationalprodukt och nationalinkomst ofta är förenad med stora" ojämnheter i utvecklingens fördelning på regioner och samhällsgrupper man har fått en dual ekonomi. Så har frågan om regionala och sektorsmässiga balanser förts in som ett led i försöken att åstadkomma en ekonomisk utveckling. Likaså har inkomst- och förmögenhetsfördelningsfrågorna alltmer uppmärksammats. Det förefaller nu som om man med hög" ekonomisk utveckling menar någonting mer än en snabb ökning av bruttonationalprodukten såsom vi mäter den. Använder vi exempelvis bruttonationalprodukten per capita som ett mått "på hur högt utvecklat ett land är, skulle Kuwait vara det högst utvecklade landet i världen, med Förenta Staterna på andra plats, men "det är knappast en rimlig beskrivning av utvecklingsgraden på olika håll i världen. Utöver dessa fördelningsproblem har det under senare år också kommit in andra aspekter. Man har exempelvis betonat existensen eller frånvaron av ekonomisk trygghet som en del i ett utvecklingsprogram. Kvaliteten och utbudet av offentliga och kollektiva tjänster har beaktats, liksom miljöns utveckling och den ekonomiska och politiska maktfördelningen. Frågan om ekonomisk utveckling, har blivit ett mångdimensionellt problem, medan det för tio år sedan ofta uppfattades som närmast ett endimensionellt problem - man mätte framgångarna med bruttonationalproduktens utveckling. Allt detta bildar bakgrunden till att vi nu frågar vad ekonomisk utveckling egentligen är och i vilken utsträckning bruttonationalprodukten är en relevant variabel när man diskuterar dessa problem. Vi har kommit överens om att Erik Höök s.kall börja, och att han skall anknyta till vad vi har gjort hittills i fråga om ekonomisk utvecklingsplanering i Sverige. Sedan kommer Ysander att ta vid, därefter Erik Dahmen, och sist kommer Kurt Samuelsson. Vi har ansett det lämpligt att inledarna använder tio, femton minuter till sina inledningsanföranden, med rätt att återkomma i debatten. Fil dr. Erik Höök: Det har fallit på min lott att först säga några ord om vad bruttonationalprodukt är och hur begreppet används.

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLlNG?

71

I rubriken för detta samtal talas det ju om ekonomisk utveckling och om bruttonationalprodukten som mått på välfärd. När man lagt upp nationalräkenskapssystemet har syftet närmast varit att därmed på ett systematiskt sätt registrera och redovisa alla de ekonomiska transaktioner som sker inom samhället. Ett begrepp från detta system som kommit i centrum för intresset är bruttonationalprodukten. Med BNP - som man vanligen förkortar det - avser man värdet av alla slutprodukter som produceras inom landet under en viss tid, vanligtvis under ett år. IMed slutprodukter avser man då varor och tjänster som levereras till konsumenter och vidare varor och tjänster som av producerande enheter tas i anspråk för investeringsändamål. Man kan även definiera bruttonationalprodukten som summan av alla utgifter som görs i samhället, eller som summan av alla inkomster i samhället. Man kan alternativt säga att BNP är summan av alla förädlingsvärden inom skilda producerande enheter. Sett från utgiftssidan är BNP summan av de utgifter som företag, hushåll och offentliga myndigheter gör för konsumtion och investering. Till det lägger man sedan importen och drar ifrån exporten. Vi får ·på detta sätt vad man kallar en försörjningsbalans. Försörjningsbalansen avser BNP till marknadspris, dvs de priser till vilka dessa varor och tjänster omsätts i samhället. Alla utgifter motsvaras av inkomster - ger någon ut en viss summa, blir det en intäkt för någon annan person. Därför kan man alternativt summera alla inkomster. Men det finns vissa inkomstposter som går till staten när varor omsätts, nämligen indirekta skatter. Man räknar inte in statens inkomster i dessa summor, utan man drar bort indirekta skatter men lägger å andra sidan till subventioner och får då fram BNP till faktorinkomst. Från BNP till marknadspriser skiljer sig alltså denna genom att indirekta skatter dragits ifrån och subventioner tillagts. När man har konstruerat nationalräkenskapssystemet har man använt en mängd olika l<:onton för olika sektorer och för olika funktioner. Vissa konton avser produktionen, andra avser konsumtionen inom olika delar av ekonomin. När man beräknar summorna grupperar man företag och enheter efter vissa specifika särdrag, exempelvis en uppdelning efter bolag, enskilda individer osv. När detta system ursrungligen lades upp i vårt land, anpassade man i stor utsträckning nationalräkenskapssystemet efter användningssätten. De användningsområden som man främst tog sikte på när man lade upp nationalräkenskapssystemet efter andra världskriget var konjunkturanalys och resultatanalys. Konjunkturanalysen avser de

72

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4r NOVEMBER 1969

förändringar i samhället som uppstår genom yttre inverkan. Man försökte då anpassa nationalräkenskapssystemet efter den modell för analys av konjunkturförloppen som man arbetade med. Vidare har man försökt bedöma förändringarna i samhället med hänsyn till de' produktionsresultat som uppnås genom en viss insats av varor. När jag har nämnt vilka användningsområden man främst tagit sikte på har jag också nämnt på vad sätt vi i allmänhet använder nationalräkenskaperna och BNP-begreppet. I huvudsak kommer de' till användning för konjunkturanalyser och konjunkturbedömningar men också för bedömningar av' förhållanden och relationer mellan olika sektorer och mellan olika funlctioner i vår ekonomi. Nu har begreppen också i stor utsträckning använts för undersökning av vilket resultat olika fördelningar av produktionsfaktorer mellan olika områden och olika ändamål medför. Detta kan exemplifieras med användningell inom långtidsutredningen. Där har man främst använt nationalräkenskaperna för att belysa vilket utrymme som kan komma att stå till förfogande i en framtid. Man beräknar kostnaderna för privatpersoner, företag, offentliga institutioner osv när de tar olika tjänster och varor i anspråk, och mot detta ställer man en beräkningav utrymmet för insatser av olika sorters tillgängliga produktions-o faktorer såsom arbetskraft, kapital osv. Det är alltså företrädesvis för tillgångsberäkningar som man använder nationalräkenskapstermerna, och likaså för att belysa vilka möjligheter det finns att använda tillgångarna på olika sätt och inom olika områden. Däremot har man inte avsett att på detta vis mäta den ekonomiska välfärden. Ordföranden nämnde att man under senare tid har börjat vidga begreppen tillväxt och utveckling och gjort dem mångdimensionella. Han angav också en viss tidpunkt för detta, llämligen under 1960-talet. Redan i 1955 års långtidsutredning fanns· emellertid ett avsnitt där man klart markerade, att man inte kunde använda bruttonationalprodukten som mått på välfärden. Dessutom - oavsett vanskligheten att mäta välfärden i dessa termer - vill jag framhålla vissa svårigheter att använda BNP okritiskt ens för att mäta tillgångar och dessas användning för olika ändamål. Bristerna är kända, och jag skall bara ange dem helt kort. Bruttonationalprodukten omfattar varor som omsätts på en marknad. Därför kommer den produktiva verksamhet som sker inom hushållen inte med i beräkningarna, vare sig det nu gäller tvättning aven bil, bakning eller barntillsyn. Likaså kommer förändringar i fritiden inte med i beräkningarna, och det spelar ju en viss roll när ganska stora generella förändringar i arbetstiden inträffar. Det

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

73

föreligger dessutom svårigheter och brister i mätningen av produk. tionen inom den offentliga sektorn, där man inte kan räkna produk. tiviteten på samma sätt som inom övriga sektorer utan där man får göra en värdering efter de kostnader som är nedlagda i en viss verksamhet, och då främst lönekostnaderna. Jag kan också erinra om svårigheterna att föra in avskrivning av kapital, om det är fråga om en reinvestering eller förbrukning av tillgångar - detta gäller såväl ifråga om materiella som beträffande immateriella kapitalvärden, miljövärden osv.

Docent Bengt-Christer Ysander: Man kan använda BNP-mått antingen för att mäta den utveckling. som redan skett eller för att uppskatta en förväntad eller önskad och planerad framtida utveckling. Frågeställningarna är till stor del likartade. J ag skall här endast diskutera BNP-måttets användning ifråga om en framtida utveckling på längre sikt - på tio eller tjugo års sikt. Anledningen till detta val är att tolknings- och mätningsproblemen på ett speciellt sätt har aktualiserats i samband med våra' ökade ambitioner när det gäller långsiktiga utvecklingsperspektiv och utvecklingsplaner. J ag skall belysa problemet genom två mycket förenklade och tillspetsade exempel. Låt oss anta att jag vänder mig till en yrkesrådgivare för att få veta vad som kommer att hända på längre sikt med den utbildning jag har eller med det yrke jag funderar på att välja. Om denna yrkesrådgivare mot all förmodan skulle nöja sig med ett kort och precist svar, t ex att man i det yrket år 1990 kommer att ha en reallön på 100 000 kronor, skulle jag känna mig både förbryllad och besviken och definitivt inte mycket klokare. Om jag visste vad personer inom andra yrken väntade sig för löner, skulle jag visserligen genom detta svar få en uppfattning om vilken plats på den sociala rangskalan jag kunde vänta mig. Prognosen skulle emellertid antagligen vara -fel, eftersom man kan förutsätta att löneskillnaderna hunnit omprövas åtskilliga gånger dessförinnan. Dessutom är det inte säkert att en löneuppgift i denna enkla form skulle ha något avgörande inflytande på min prioritering. Men den viktigaste invändningen är att en uppgift om lönen så här pass långt fram i tiden är mer eller mindre meningslös. därför att den inte säger någonting om vad jag kan få för pengarna respektive vad jag kan tå förutom pengarna vid den tidpunkten. Vad jag egentligen skulle vilja veta gäller vad vi kan kalla kvalitativa eller struktu-

74,

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

rella faktorer, nämligen just sådana saker som man inte på: något enkelt sätt kan mäta med kortsiktiga marknadspriser och BNP-mått. För det första skulle jag vilja veta om det över huvud taget kommer att finnas något jobb för mig med eller utan omskolning och hur mycket jag kommer att behöva jobba. För det andra vill jag veta var och hur jag kommer att jobba och bo. Hur kommer min boendemiljö och arbetsmiljö att se ut? För det tredje önskar jag få reda på vilka varor och tjänster som kommer att kunna köpas över disken på marknaden respektive via skattsedeln, dvs hur kommer det kvalitativa handelssortimentet att se ut respektive vilken kvalitativ inriktning kommer vi att ha inom utbildning, sjukvård, åldringsvård etc. För det fjärde vill jag veta i vilken utsträckning jag kommer att kunna umgås med arbetskamrater, grannar osv, dvs hur de sociala förändringarna kommer att påverka mitt sätt att leva och möjligheterna att få ut någonting för mina pengar. Det som kanske allra mest skulle förarga mig i det givna svaret är att min framtida lön är en av de saker som jag i dag definitivt inte kan påverka. Som arbetstagare, konsument och väljare tror jag mig däremot om att något lcunna påverka dessa andra faktorer: mina möjligheter att få en viss typ av boendemiljö, att få en tillräckligt flexibel utbildning,? etc. Om nu denne fiktive rådgivare skulle försvara sig med att det inte var fråga om att försöka mäta min välfärd i framtiden utan att hans avsikt bara var att ge ett kapacitetsmått, en uppfattning om min köpkraft och mina resurser, skulle jag med en huvudskakning avvisa en sådan ursäkt. J ag skulle säga att hur man än trollar med index, så kommer faktum att kvarstå, att man för att tolka ett resursmått måste ha en uppfattning om vilka resurser det är fråga om och i vilken miljö de skall fungera. Vi kan nu flytta upp exemplet på nationell nivå och på motsvarande sätt tänka oss att jag som nyfiken samhällsmedborgare går upp till Erik Höök i hans roll av kunglig bevarare av hemligheten om vår ekonomiska framtid och frågar honom hur vår ekonomiska framtid kommer att gestalta sig på litet längre· sikt. Om Erik då mot all förmodan skulle inskränka sig till att bara ge mig en uppgift om BNP 1990, eventuellt uppdelad på investering och konsumtion, så skulle jag liksom i förra fallet känna mig mycket besviken, förbryllad och inte mycket klokare. J ag skulle resa precis samma typ av invändningar som i det förra fallet. Jag skulle säga att en sådan uppgift i bästa fall kan ge en uppfattning

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

75

om hur Sverige kommer att vara placerat i något slags internationell rangskala i konventionell mening - om vi inte dessförinnan hunnit hitta på internationella omfördelningar som gör prognosen missvisande. Dessutom är det tvivelaktigt om svenska prioriteringar nödvändigtvis överensstämmer med dessa internationella konventioner. iMen den viktigaste invändningen skulle även i detta fall vara att en sådan uppgift är ganska innehållslös därför att jag inte vet vad jag kan få för pengarna och vad jag kan få förutom pengarna. Vad jag egentligen är ute efter är återigen kvalitativa eller strukturella förändringar som inte på något enkelt sätt kan mätas eller sammanfattas i termer av kortsiktiga marknadsbestämda priser. Jag skulle egentligen vilja veta följande: l. Hur kommer näringsstruktur, sysselsättningsstruktur, arbetstid osv att utvecklas? 2. Hur kommer den fysiska miljön - arbetsställena och bostädernas lokalisering och utformningen - att vara? 3. Vad kommer jag att kunna köpa på marknaden och via skattsedeln, dvs hur ser det kvalitativa sortimenturvalet, den kvalitativa inriktningen av den offentliga servicen ut? 4. Hur pass socialt välintegrerat kommer samhället att vara? Vilka vård-, anpassnings- och trygghetsproblem kommer att kvarstå respektive ha uppkommit? Vad som även i detta fall skulle förarga mig mest är att BNPsiffran 1990 hör till det som jag med dagens beslut inte har så stor möjlighet att påverka. Vad jag med dagens beslut kan påverka är de strukturella faktorerna, vilken inriktning utbildningen skall ha, vilken inriktning den långsiktiga lokaliseringen skall ha, vilken typ av näringspolitik som bör bedrivas etc. Jag skulle inte heller nu vara till freds om man sökte underbygga svaret genom att framhålla att det inte var fråga om något välfärdsmått utan bara om ett resursrnått. J ag skulle återigen bemöta detta med att säga, att jag för att tolka ett resursrnått måste veta vilken typ av resurser det är fråga om och i vilken miljö de skall fungera. För att jag. efter att ha anfört dessa två exempel inte skall bli beskylld för att slå in öppna dörrar kanske jag bör tillägga följande. Det finns knappast någon yrkesrådgivare som ger den typ av förenklad information som var aktuell i det första exemplet. Men i många länder, inklusive Sverige, försöker man ändå utnyttja en typ av livslöneberäkningar som underlag för långsiktiga lönsamhetsavvägningar mellan olika utbildningslinjer. När det gäller det andra exemplet vill jag erinra om att det är väldigt populärt för 'närvarande i många

76

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

länder - dock ännu inte i Sverige - att göra BNP.framskridningen upp till 20 år framåt i tiden för att sedan söka utnyttja detta som underlag för dagens policybeslut. Om man skall dra några allmänna konklusioner av dessa exempel skulle jag vilja säga att de illustrerar den fara som ligger i att man försöker använda samma typ av mått och samma typ av analysteknik i ett långtidsperspektiv som i en kortsiktig konjunkturanalys. Att det felet begås kan väl åtminstone delvis hänga samman med att man alltför mycket låst sig i en viss uppfattning om vad som är "ekonomiskt vetenskapligt" och vad som är möjligt att mäta. Vi har inom nationalekonomin en gammal vetenskapsmetodisk tradition som vi övertagit från naturvetarna. Dessa har ända sedan Gallileis tid velat dela upp den fysiska verkligheten i primära och sekundära egens.kaper. Primära egenskaper var sådant som volym och vikt i fråga om föremål - allt ifrån stjärnor till atomer - dvs sådant som man på något enkelt, direkt och i någon mening objektivt sätt kunde mäta. Sekundära egenskaper var lukt, smak etc, dvs sådant som man inte på samma enkla eller objektiva sätt kunde mäta och som dessutom ansågs kunna härledas från de primära egens.kaperna. Ekonomerna som en gång i tiden delvis övertog sin metodinriktning från naturvetarna kan sägas ha gjort en motsvarande uppdelning. De primära egenskaperna har för dem varit de marknadsnoterade priser och kvantiteter som på ett enkelt och i viss mening objektivt sätt kan mätas. Såsom "sekundära egenskaper" har man ofta behandlat nyttigheternas kvalitativa egenskaper, deras lokalisering, externa effekter, miljöeffekter osv, dvs sådant som man inte på något enkelt sätt kan mäta, sådant som på kort sikt kunde tas för givet och som dessutom enligt en viss uppfattning borde kunna härledas från de marknadsnoterade uppgifterna. Vad jag försökt belysa med dessa två exempel är att om man går från kort till lång sikt, så blir rollerna mellan sekundära och primära egenskaper ombytta. På lång sikt är det just de strukturella och kvalitativa faktorerna som vi kan påverka, som det är meningsfullt att diskutera och som man också kan försöka mäta, om också inte i jämförbara termer, medan de marlmadsnoterade kvantiteterna och priserna i ett sådant perspektiv närmast får betraktas som härledda egen· skaper som kan diskuteras och skattas först sedan strukturförändringarna hunnit realiseras. Om man inte observerar detta hamnar man lätt i ett slags skenäktenskap som innebär att man tänker bort alla väsentliga strukturella förändringar och därför inte heller i tid aktua-

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

77

liserar och kontrollerar de utvecklingsmöjligheter som står till buds i olika avseenden. Detta var mina inledande synpunkter: en aning kritiskt tillspetsade. Jag hoppas få återkomma senare i debatten. Professor Erik Dahmen: När vi ekonomer talat om ekonomisk utveckling, har vi menat en trendutveckling av positivt slag. Vad vi då ofta tänkt på är en ökning av de resurser som vi har att röra oss med och som kan användas för olika ändamål. Ett sådant ändamål är de konsumtionsmateriella behoven. Ett annat är kultur, utbildning, socialvård osv. Det är en sådan resursökning som vi sett som ett mål. Det är också den resursökningen som vi - låt vara med bristfälliga metoder - försökt fånga genom bruttonationalproduktberäknIngar. Det är skäl att understryka, att det är fråga om resurser, som kan användas för olika ändamål, och inte om någon särskild typ av varor eller tjänster. Jag tror nämligen att många inbillar sig att vad vi mäter med BNP är vad man kan kalla de konsumtionsmateriella slutprodukterna. Men ingen ekonom är mig veterligen så tokig att han i princip bara tänker på konsumtionsmateriella slutprodukter när han talar om ekonomisk utveckling och tillväxt. Det har helt enkelt bara råkat vara så rent historiskt, att det under långa tider förefallit mest angeläget att koncentrera intresset just på konsumtionsmateriella slutprodukter. När större delen av befolkningen - även i de nuvarande industriländerna - svalt, var det naturligt att man i första hand tänkte på det, och det är fortfarande ganska naturligt att i hög grad tänka på det i industriländerna och naturligtvis i ännu högre grad i ett globalt perspektiv. Men det råkar alltså bara vara på det viset, att just de materiella slutprodukterna har kommit i blickfånget trots att vad vi avser med ekonomisk utveckling främst är en tillväxt av resurser, som sedan kan användas för olika ändamål. Efter hand har det emellertid tillkommit någonting ganska intressant vid sidan av resursökningen. Det är vissa saker som man börjat lägga vikt vid, som tidigare av antydda skäl varit i skymundan. Ordföranden nämnde tryggheten. Man kan också peka på frånvaro av jäkt och en hel rad andra liknande faktorer, bl a sådana som har med hälsan att göra. Det är här fråga om nya faktorer i en s k välfärdsfunktion, som vi börjat bli intresserade av. På senare år har till dessa faktorer lagts vad som nu brukar sammanfattas under rubriken "god miljö". Nu anser jag det vara intressant att fråga, huruvida dessa två huvudtyper av mål kan tillgodoses i större utsträckning genom en I

78

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

ekonomisk utveckling i betydelsen av resursökning. Hur långt kan man gå i fråga om tillfredsställande av trygghetsbehovet - som kom ganska tidigt in välfärdsfunktionen som ett mål - och ändå tillgodose målet att öka resurserna? Finns det någon inbyggd motsättning mellan dessa båda mål? Jag har svårt att finna att så är fallet. Varken ökad produktionsinsats eller ökad produktivitet strider mot trygghetsönskemålet. En motsvarande fråga kan ställas när det gäller jäktet. Finns det någon inbyggd motsättning mellan den resursökande aktiviteten och önskemålet om minskat jäkt? Eller är det så att vi kan säga, att vi får större möjligheter att minska jäktet, om vi ökar våra resurser? För min del tror jag inte på att det föreligger någon inbyggd motsättning här heller utan att det i allmänhet är så att ökad produktionsinsats per tidsenhet visserligen kan betyda mera jäkt men samtidigt ge oss bättre möjligheter att lata oss då och då så att jäktet minskar s a s i genomsnitt. Huruvida resursökningen kan komma att strida mot målet att förbättra miljön, d v s det mål som senast tillkommit, är kanske en mera kontroversiell fråga. Den första tanken man får är väl denna: Om vi får större resurser, så får vi också större möjligheter att producera sådant som kan bidra till att förbättra miljön, t ex reningsverk. Men tänker man efter närmare börjar man undra om den tanken alltid är helt realistisk. Det finns kanske ett obönhörligt samband i dag mellan ökningen av resurserna och miljöförsämringen? Detta t o m när resursökningen uppnås genom ökad produktivitet? I så fall undergrävs. logiken i tanken att ju mer vi ökar resurserna desto mer får vi råd att förbättra miljön. Då får vi verkligen en mål!(onflikt mellan ekonomisk utveckling i form av ökade resurser å ena sidan och större hänsynstagande till miljövården å andra sidan. Om det verkligen börjat bli en inbyggd motsättning mellan resursökning och önskemålet att förhindra miljöförsämring, står vi inför ett spännande, hittills icke upplevt perspektiv.

Docent Kurt Samuelsson: Det är väl alldeles riktigt som Dahmen säger att den ekonomiska utvecklingen i grunden icke varit något mål i sig, utan den har varit ett medel för att skapa resurser. När vi diskuterar BNP är det viktigt att vi håller i minnet, att denna i och för sig knappast varit någonting som kunnat förleda folk till målet snabb ekonomisk tillväxt, utan det har varit ett f5rsök att avläsa resultatet av utvecklingen och i någon liten mån - jag betonar det - att planera för att få ut mer för framtiden. Jag tror emellertid

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

79

att denna planering i ett land som vårt varit mer marginell och att det i främsta rummet varit fråga om denna avläsning i efterhand. Men det är naturligtvis också så att medelskapandet har upplevts - det är ganska naturligt med hänsyn till den utgångspunkt som man hade för tjugo, trettio eller fyrtio år sedan - som någonting så väsentligt att det blivit ett mål i sig, något som medfört att man i viss mån glömt bort vad detta mål skulle användas till och även vad det målet kostade i olika avseenden. IMan har alltså fått en rad negativa effekter. Nu tror jag inte att man kan avläsa dessa effekter på det sätt som Dahmen tycktes mena och alltså fråga sig: Är det så att en viss ekonomisk utveckling skapar denna miljöförstöring eller ökat jäkt? Jag tror att man måste spalta upp det hela och säga att det påtagligen har varit så, att den ekonomiska tillväxten i form av stora vinster för stora grupper i vissa avseenden - eller kanske för alla grupper i vissa andra avseenden - samtidigt har inneburit mycket stora nackdelar, påfrestningar och förluster för vissa andra grupper eller i vissa andra avseenden. Det är just detta som jag tror att man i stor utsträckning har kommit att glömma bort när man satt den ekonomiska tillväxten som nära nog ett mål i sig. Man har konstaterat att den gett resurser för vissa av dessa andra mål och därmed att den varit ett bra medel. Men vad man glömt är att tillväxten medfört nackdelar i olika avseenden. Det betyder inte att dessa nackdelar alltid varit ofrånkomliga. Det kan vara så att man fått dessa nackdelar därför att man inte sett upp, d v s att man vid en viss BNP borde ha gjort andra fördelningar för att elimillera dessa nackdelar. Sådana saker skulle man naturligtvis till en viss del kunna bygga in i bruttonationalbegreppet. Om man, som Dahmen sagt, hade prissatt miljön ordentligt och i varje fall delpriserna på miljön hade kommit fram och kunnat avläsas ordentligt, hade man ibland kanske tänkt sig för och sagt sig att man borde vänta med en viss del av tillväxten för att i stället klara av miljöfrågorna. För stunden kan det vara en motsättning, men det är inte säkert att det är en motsättning om tio eller femton år, då man kanske fått fram andra konstruktioner eller andra kemikalier. Men för att ta den andra gruppen, vet vi t ex att vi inte fått den förbättring av inkomstfördelningen - även om det kvalitativt kanske är litet lugnare när alla åkt upp - som vi hade räknat med. Vissa grupper har släpat efter väldigt mycket. Hur skall man värdera att vissa grupper kommit att släpa efter i förhållande till de vinster som andra grupper gjort? Det kommer bort i ett sådant här begrepp,

80

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

men det vore ett rimligt mål att använda dessa res.urser för 'att rätta till, om man finner resultatet felaktigt. Vi har fått en trygghetsökning genom sociala reformer och liknande, men vi har samtidigt fått en mass marginella otryggheter som på det här sättet döljes. Den fulla sysselsättningen är en stor trygghet, men för de grupper för vilka den fulla sysselsättningens. upprätthållande betyder en påtvingad, ständigt pågående rörlighet och ständiga omskolningar, är detta relativt sett en trygghetsminskning som man på något s.ätt borde ta hänsyn till i detta spel. Man kan spetsa till det hela och fråga sig: Hur mycket är den fulla sysselsättningen för stora grupper värd jämförd med otryggheten för några få grupper? En vinst av tillväxten är den större fritiden - trots att Burenstam Linder nu förstört det för oss genom att påvisa att den framtvingat en massa extraknäck o sv. Men på många områden har vi köpt den ökade fritiden till priset aven kraftigt ökad hets på arbetsplatserna. Stämpeluren, ackorden, rationaliseringar, övervakningar och borttagandet av småraster motväger kanske värdet av den ökade fritiden. Man kanske i stället skulle vilja betala denna ökade fritid med en minskad resurstillgång eller man kanske skulle vilja jobba åtta timmar och i stället ha det litet fridfullare i arbetet. Man finner alltså att det är en mängd ting som BNP inte mäter. BNP mäter hyggligt den rent ekonomiska tillväxten, resurstillväxten, och det är bra. BNP mäter denna tillväxt ex post, så att vi alltså ser vad vi lyckats uträtta. I någon mån kan BNP användas för framtidsplanering, i varje fall för vissa ekonomiskt politiska åtgärder. Men det är också väldigt mycket som inte mäts. Behöver vi inte ställa upp något slags social nationalprodukt, något slags social försörjningsbalans, där man kunde finna konventionella värden det måste det naturligtvis bli - som kunde uttrycka förändringar på en del av dessa poster, d v s att man samtidigt som man sätter pluspoäng för att visa att vissa grupper fått förbättringar, sätter minuspoäng för att visa att andra grupper kommit att släpa efter och för att visa miljöförstöringen, i den mån den inte går in i Dahmens kalkyler, etc. Detta är lätt sagt men svårt gjort, ty det är oerhört svårt att kvantifiera dessa värden. Men jag tror att även en rätt schematisk komplettering av detta slag - där man t ex bara satte utropstecken för vissa poster - skulle innebära att man vid en bedömning i efterhand inte lurades så mycket som nu ofta är fallet, utan fick klart för sig vad dessa resurser gett och vad de kostat. Vid en planering framåt skulle man då också kunna se upp på ett annat sätt än vad som nu är fallet. Det betyder helt enkelt att man för-

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

81

vandlar detta som blivit ett självändamål till det medel det borde vara och ser på det som vinster och förluster som man får samtidigt. Jag menar inte att denna sak inte har uppmärksammats. Den har i mycket hög grad uppmärksammats i diskussionen, men man har då sysslat med väldigt stora värden: jämlikhet, trygghet o s v. Vad man borde tvingas till vore att specificera det hela i ett antal delvärden som man tar in på de olika skalorna och därigenom åtminstone resonemangsvis kan avläsa utvecklingstendenserna.

Ordföranden: J ag har ingen ambition att styra den fortsatta diskussionen. ~Men några frågor kan jag kanske ändå få ställa. En fråga till Höök skulle vara, om han kan säga något mer preciserat om vad den svenska långtidsplaneringen egentligen har för syften och vad den har för målvariabler eller indikatorer. y sander betonade kraftigt frågan om den framtida strukturen och kvaliteten på omgivning, produktion och miljö snarare än "resursstorleken" mätt i BNP. Jag antar att Du mellan skål och vägg skulle erkänna att båda sakerna är viktiga. Men eftersom det är strukturen som försummats i debatten antar jag att Du av debattekniska skäl sköt fram denna aspekt så starkt. Men när det gäller resursernas fördelning på olika konsumtionsområden har vi en ganska sofistikerad mekanism för att ta reda på medborgarnas önskemål, nämligen marknadsprisbildningen, genom vilken vi på ett mycket differentierat sätt får signaler från alla hushållskategorier om deras preferenser. När det däremot gäller de långsiktiga strukturfrågorna - vilken miljö vi vill ha om trettio eller fyrtio år - har vi då någon metod? Måste det inte bli en central fråga att söka undersöka genom vilken mekanism vi skall få information om i vilken miljö folk i framtiden vill bo? Kunde Du möjligen något utveckla den frågan? Det är naturligtvis inte så lätt att i dag få några signaler från medborgarna i fråga om den önskade miljön t ex år 1980-90. Dahmen tog upp frågan om målkonflikten mellan miljö och resurstillväxt. Han har naturligtvis rätt i så måtto att det finns faktorer som ger en snabb ökning i BNP men som samtidigt ger miljöskador. Nu uppstår frågan: Är tendenser till resursväxt så stark i förhållande till miljöförstöringen att vi skulle kunna uppnå en miljöförbättring genom att avdela endast en del av resurstillväxten till miljöförbättring'ar? Eller är Du så pessimistisk att Du tror att den av modern produktionsteknik förorsakade miljöförstöringen är så kraftig att resursökningen nätt och jämnt räcker till för att hålla miljön oför-

82

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

ändrad? Det är en empirisk fråga beträffande vilken man för närvarande bara kan ha en personlig tro. Själv tror jag att det inte alls skulle vara så dyrt att åstadkomma en klar förbättring av miljön. Problemet är, såvitt jag förstår, att vi inte använt några styrningsmetoder för att påverka miljön, utan politikerna har nästan helt försummat frågan om de externa effekterna, framför allt därför att de inte "satt något pris på miljön", för att använda Dahmens egen formulering. Tror Du alltså att man genom att sätta "pris på miljön", eller genom att vidta andra åtgärder, skulle kunna förena en förbättrad miljö med en snabb tillväxt av BNP? Personligen är jag .övertygad om att det är möjligt, bara man sätter rimliga priser på miljöförstörande aktiviteter, så att företag och hushåll får incitament att välja miljövänlig produktionsteknik - incitament som i dag i hög grad saknas. Samuelsson ville ha något slags "social indicators". Det håller på att växa fram en riklig litteratur på detta område. Kunde Du kanslee konkretisera hur man skulle kunna tänka sig att få sådana sociala indikatorer, som kan sidoordnas med BNP när vi försöker avgöra vilka alternativ som ur välfärdssynpunkt är de bästa? Vill ni inte besvara just mina frågor, kan ni kanske i stället ställa frågor till varandra!

-/Fil. dr. Erik Böök: Ordföranden frågade vilka målindikatorer vi har i dag i långtidsplaneringen. Det är inte lätt att omedelbart svara på den frågan. Givetvis kommer där den ekonomiska tillväxten in som ett väsentligt och avgörande mål. Nu är definitionen av det begreppet inte helt klart. Jag tror inte att någon politisk: instans uppfattar det som endast en tillväxt av BNP. I den senaste arbetstidskommitten diskuterade man vad det innebär i fråga om standardökning om man tar ut längre fritid. För att få en uppfattning om detta förfar man i betänkandet p'å det sättet att man räknar enligt BNP-systemet. Man uppskattar vad man skulle uppnå om man arbetade med oförändrad arbetstid. På grundval härav försöker man beräkna vad det kostar oss att ta ut en ökad fritid. Fritidsökningens värde mäts alltså genom produktionsbortfallet och man fÖTsöker härigenom belysa valproblematiken hur mycket större inkomst och materiella förnödenheter skulle vi få om vi arbetar oförändrad tid och hur värdesätter vi detta i förhållande till en ökning av fritiden. Helt allmänt kan sägas att problemet med att använda BNP som en indikator i sådana här sammanhang är att reda ut hur mycket

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

83

det täcker av de fenomen man vill studera. Faller vissa förhållanden och aspekter utanför BNP-begreppet söker man finna mått och beräk· ningar som kan komplettera bilden. Om maJ;! säger att ekonomisk tillväxt är det som man i t ex långtidsutredningen främst är intresserad av, innebär det inte att man säger att det målet sättes högst. Man har nämligen en hel del andra mål som man också kan beteckna som första rangens mål: full sysselsättning, stabilitet, inkomstfördelning. Men dessa mål förs då in i analyserna som restriktioner som måste beaktas: vissa villkor i fråga om inkomstfördelningen eller i fråga om stabiliteten måste vara uppfyllda. På samma sätt kan olika andra, mer sekundära mål föras in' i diskussionen i dessa sammanhang. Man kunde ju föreställa sig att det här skulle finnas en konflikt 11är det gäller trygghetsaspekten, men jag upplever det inte riktigt på det sättet. Denna aspekt kan ,nämligen vara införd som en klar restriktion när man skall försöka bestämma vad som är den snabbast möjliga tillväxten. Att man sedan har olika svårigheter att mäta vad som är trygghet i olika avseenden är uppenbart. Det skulle vara mycket intressant att få veta hur Samuelsson skulle vilja mäta graden av trygghet. Här föreligger ett speciellt problem i så måtto att vi måste bestämma graden av trygghet i förhållande till vad vi skulle uppnå under vissa andra generella betingelser. Samuelsson föreställer sig tydligen att vi är oberoende av vår omvärld och själva helt fritt kan sätta upp våra mål. Det skulle naturligtvis vara lyckligt om så vore fallet ty då kunde vi laborera med trygghetsfrågorna som vi ville. Men kan vi välja den tillväxttakt som ger en större eller mindre grad av trygghet? Detta är mycket tveksamt, om vi tänker oss att vi har en klar ambition att hänga med i utvecklingen utomlands och därvid ligga i främsta ledet. Men om vi säger att vi vill skruva ned våra ambitioner och nöja oss med att vara en andra rangens industrination och vidtar åtgärder för att bli mer isolationistiska, t ex genom höjda tullar och olika restriktioner, kan vi skapa en mycket större intern frihet. Men då uppstår en annan form av otrygghet - otryggheten förskjuts till att gälla mindre möjligheter att avhjälpa olika brister här hemma eller att avse förhållandena i t.ex. u-länderna. Skall man göra en meningsfull analys av tryggheten, måste det ske mot bakgrunden av ett alternativ. På samma sätt har det i diskussionen sagts att det föreligger svårigheter när det gäller valet mellan tillväxt och en bättre inkomstfördelning. Det är möjligt att detta problem föreligger, men jag är inte helt säker på det. Man kan påvisa att alla industrinationer som

84

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

ligger i topp i fråga om tillväxten har en bättre inkomstfördelning än de nationer som har en lägre BNP. Jag tror också att vi här i Sverige har fått en allt jämnare inkomstutveckling under 1900-talet - kanske med några få avbrott. Det är, som jag ser det, inte så säkert att det finns ett motsatsförhållande mellan dessa olika mål. I varje fall rör det sig om mer komplicerade samband än att man kan sätta upp balanser där tillväxtfaktorer får ett minustecken i fråga om inkomstfördelning och vice versa.

-/Ordföranden: Långtidsplaneringen i Sverige liksom i alla andra västländer har framför allt varit "indikativ", såtillvida att man framför allt ställt prognoser genom att samla in planer från de decentraliserade beslutsfattarna. Man har summerat dessa planer och får prognoser. Det har alltså inte varit fråga om en styrande planering annat än på mycket begränsade delar, såsom inom den offentliga sektorn. I övrigt har planerna varit indikativa; man har låtit hushållen och företagen fatta sina egna beslut, framför allt därför att man ansett det vara svårt att finna en bättre koordineringsmekanism än marknaden. y sander tog upp problemen angående den framtida miljön och hävdade att det när det gäller denna finns både större behov och större möjligheter till styrning, eftersom miljöns kvalitet i hög grad blir beroende av de offentligas beslut beträffande fysisk planering i dag. Då uppkommer frågan: Har långtidsutredningarna i Sverige egentligen gjort sig skyldiga till en stark försummelse genom att så starkt koncentrera sin prognosverksamhet för BNP, där i alla fall så liten styrning förekommer. Det är nog sant som Höök säger att inkomstföTdelningen har blivit jämnare och jämnare under det senaste århundradet i praktiskt taget alla länder. Enligt tillgängliga studier skulle denna utveckling emellertid ha stoppat upp sedan slutet av 40-talet. (Det beror väl delvis på att vi mäter inkomstfördelningen på ett felaktigt sätt.) Detta säger emellertid ingenting om inkomstdifferensernas betydelse som incitament.

-/Docent Kurt Samuelsson: Jag skall ta upp något av det som Erik Höök nämnde. Ingen har väl påstått att vi är oberoende av omvärlden. J ag har inte heller i det stora hela riktat mig mot att den ekonomiska

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

85

tillväxten varit ett så pass starkt betonat mål. J ag har bara sagt att det blivit så starkt betonat, att man glömt bort det som Dahmen talade om, nämligen att tillväxten dock är ett medel för en mängd andra saker. Tillväxten har betonats så starkt, att man ibland låtit saker hända som varit till stor nackdel. När detta händer finns det två utvägar. Den ena är att man vid resursfördelningen - alltså sedan man har resultatet - vidtar kompensatoriska åtgärder. Det kan ske på många områden, t ex på socialpolitikens och arbetsmarknadspolitikens område. Man kan på dessa områden mycket snabbt försöka komma till rätta med dessa tråkiga följder, så att de kompenseras och ibland t o m överkompenseras. Men på en hel del områden har vi glömt bort dessa följder. Vissa grupper har i varje fall relativt sett fått stora förändringar eller en hård press på sig, något som man i det allmänna jublet över BNPtillväxten icke har ~bserverat. Man behöver därför få in något slags sociala indikatorer, så att man inte i efterhand står och skryter med allt det förträffliga man har, trots. att det i vissa avseenden inte alls är så förträffligt. Det finns brister som man skulle kunna rätta till, om man uppmärksammade det hela i tid och inte bara skröt så mycket över det förgångna. Om man upptäcker dessa brister, inser man kanske att det behövs åtgärder för att eliminera dem. Detta bör också ske planmässigare än hittills. Nu är det ofta så att man upptäcker att någon grupp har träffats av dessa nackdelar därför att gruppen själv eller någon annan engagerar sig för detta och börjar påtala det. Det vidtas då kanske någon åtgärd till den gruppens förmån, medan andra grupper som kanske ligger mycket sämre till inte blir omhändertagna. Det behövs alltså på något sätt ett indikatorsystem, så att man kan upptäcka dessa problem. Detta har ingenting att göra med detta beroende utåt, om man inte tror att sådana här socialpolitiska kompensatoriska åtgärder i och för sig skadar incitament till ekonomisk tillväxt på andra områden. Om så sker, förstår jag Hööks, problem. Men så länge man inte gjort troligt att det blir f.allet, har man friare händer. Och om det sk:er, kunde man lägga in det som restriktioner på samma sätt som när det gäller stabiliteten och den fulla sysselsättningen. Det yttre beroendet gör inte att man anser sig vara så fullkomligt beroende, att vi accepterar vilken instabilitet och vilken låg sysselsättning som helst, utan vi anser ·att vi har ett visst handlingsutrymme. Inom detta handlingsutrymme kan vi också föra in vissa andra sådana här sociala fall, när det skulle betyda restriktioner för den ekonomiska tillväxten. Nu tror jag att det ofta inte gör det, utan det behövs helt enkelt andra politiska åtgärder för att åstadkomma dessa fördelningar. Jag

86

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

tror att man skulle avstå från eller uppskjuta vissa åtgärder,' även om de kan anses ha en mycket fördelaktig efekt, tills man klarat vissa miljöfrågor och vissa andra olägenheter inom produktionen som på ett visst utvecklingsstadium kan förekomma. Ibland skulle dessa restriktioner säkerligen bli ganska kortsiktiga. Ta exemplet med den hårt drivna effektiviteten i Volvo, som sedan kommer fram i form av produktionssiffror och annat i Hööks räkenskaper. Det är nog mycket tveksamt om några procents större effektivitet i den meningen är en effektivitetsökning. Om man som en restriktion lade in de stressfaktorer och de sociala faktorer som gör sig gällande, skulle man till en del alldeles exakt kunna räkna ut kostnaderna, t.ex. för nyanställning av personal. Det "svinn" på personal som uppstår genom denna effektivitetsökning kostar ju oerhört mycket pengar i form av nyanställning, upplärning etc. Dessa avgångar blir alltså dyra. IMen såvitt jag kan finna räknar man inte med dessa kostnader. Jag tror att detta gäller hela samhället. Detta är kostnader som man inte kalkylerar in. Man kalkylerar t ex inte in vad man får betala för att människor skadas fysiskt och psykiskt. Jag tror alltså inte att man bör förenkla detta problem på det sättet att vi bara talar om vad vi behöver för att klara oss i fö-rhållande till omvärlden. Vi har en marginal att röra oss inom, och den marginalen är tänjbar på det sättet, att en viss restriktion i år ger oss större möjligheter om tre eller fyra år. Men allt detta vet vi mycket litet om, och därför anser jag att det bör sättas upp någon form av sociala indikatorer. Det har skett i internationella sammanhang, men dessa indikatorer har alltid haft det felet att de har gjorts alldeles för generaliserade. Det måste naturligtvis göras en finfördelning, eftersom problematiken i så hög grad är den schizofreni vi har i utvecklingen: att det går så väldigt bra för vissa grupper och t o m för den stora majoriteten, medan det för en del grupper får vissa svåra konsekvenser och vissa grupper får ta nästan alla svåra konsekvenser. Därför behövs det en betydligt större uppspaltning.

-/Docent Bengt-Christer Y sander: Jag skulle vilja ta upp ordförandens fråga gällande möjligheterna till en decentralisering av den långsiktiga planeringen och av långsiktsbesluten. Man kan börja med att konstatera att det här inte finns någon fungerande marknadsmekanism och att vi inte tycks kunna utnyttja någon enkel, välkänd typ

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

87

av decentralisering för den långsiktiga planeringen. Vad vi vet är att det uppenbart krävs någon typ av central samordning parallellt med någon typ av interna förhandlingsmekanismer. Som exempel på hur litet vi ännu vet kan man erinra om våra försök till regional planering där man inte kunnat lösa problemet hur vi skall samordna de olika regionernas planering utan att hamna i en långtgående centralisering. Om man alltså måste medge att även på längre sikt en stor del av planeringen tills vidare måste vara central, så uppkommer frågan hur man åtminstone skall få en bättre information om vad folk tycker. J ag tror inte att det finns några enkla mekaniska lösningar av typen att man utan vidare förberedelse går ut och frågar folk vad de tycker och hur de berörs av olika uppläggningar av utbildningspolitiken, av olika utformningar av trafiklederna i Öresundsregionen, osv. Jag tror att man måste tänka sig att gå den långa vägen och helt enkelt lära sig att formulera och föra ut de olika alternativ man har att välja mellan på ett vettigt och begripligt sätt. J ag tror inte att detta behövde vara omöjligare att föra ut än den i sig själv ganska krångliga typ av stabiliseringspolitiska frågeställningar som vi i dag tror oss ha lärt väljarna att kunna ta ställning till. Det innebär givetvis en lång process av omskolning. Det är en omskolning som också gäller politikerna själva. Det krävs även en omskolning av ekonomerna, som måste lära sig de nya typer av mätproblem och analysproblem som aktualiseras i samband med dessa långsiktiga frågeställningar.

-/Ordföranden: Min första fråga var, hur vi över huvud taget får information innan vi börjar koordinera besluten. En möjlighet när man får information är naturligtvis att teknokraterna sätter i gång och gör någonting som de själva gillar. Om det då kommer starka protester, gör man kanske inte likadant någon annanstans. Men om man inte får protester, fortsätter man på samma sätt som förut, tills man får protester - alltså ett slags trial-and-errormetod. Tyvärr är det emellertid mycket svårt att återställa en sak som man har gjort, t ex när det gäller trafikplaneringen i Stockholm. Om man inte får protester förrän det hela är klart, är det inte mycket att göra.

-/Docent Bengt-Christer Y sander: Min poäng är att jag ifrågasätter det allmänna antagandet att de här långsiktiga problemen nödvän-

88

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

digtvis skall vara mer komplexa att framställa och att föra ut. Jag är inte säker på den saken. Jag tror svårigheterna till stor del beror på att vi är så väldigt ovana att handskas med dessa problem och att formulera dem.

-/Professor Erik Dahmen: När jag sade att det i dag kanske är så, att vi har en inbyggd konflikt mellan å ena sidan ekonomisk utveckling i betydelsen resursökning och å andra sidan önskan att förbättra miljön, så var det just med understrykande av ordet kanske. Det var alltså en fråga. Låt mig nu gå lite mera in på saken och differentiera frågan. Om vi ser på den situationen vi befinner oss i på kort sikt, så föreligger det onekligen på vissa områden en konflikt mellan en resursökning genom ökad produktionsinsats och miljövärdena. Däremot är det svårt att se, att ökad produktivitet, d v s produktion per insats av arbete, skulle kunna strida mot målet att förbättra miljön i efterhand, bota genom att rena och städa upp eft~r oss. Man behöver inte räkna så mycket för att komma fram till att det på sina håll är stora investeringar som vi då måste göra. En intressant fråga är om vi kan göra någonting för att konflikten mellan ökade resurser genom ö,kad produktionsinsats å ena sidan och bättre miljö å andra sidan skall försvinna på litet längre sikt. Det kan tänkas vara så, att om vi börjar bete oss på ett annat sätt, t ex börjar använda andra styrmekanismer så påverkar vi inte bara valet mellan i olika grad miljöstörande teknik i dag, utan vi kan även påverka forskningen och teknik· och produktutvecklingen. J ag tror, att om vi väljer de rätta metoderna i miljöpolitiken - kort uttryckt avgifter på t ex föroreningen i stället för, eller i kombination med regleringar - så kan dagens motsättning' mellan resursökning genom ökad produktionsinsats och miljövärdena försvinna på litet längre sikt. Detta vore naturligtvis bra, eftersom vi nu upplever en konflikt, som beror på att vi accepterat miljöskador i själva produktionen som vi nu försö,ker bota i efterhand, i' stället för att använda en styrmekanism som medför att miljöskadorna över huvud taget inte uppkommer i tillnärmelsevis samma grad som hittills. J ag tror, att sådan styrmekanism hittills har försummats alltför mycket och att vi, om vi ändrar på den saken, så småningom kan få både snabb produktionsökning och miljöförbättring, vilket vi inte kan få just nu. När det gäller att sätta upp mål och att välja styrmekanismer är det väl alldeles klart, att vi måste ha en central planhushållning. Mark.

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

89

nadsmekanismen kommer här inte att fungera av sig själv och det är också svårt att se, att statsmakterna på något sätt kan låta miljöpolitiken i någon högre grad styras av något som kan kallas "folkviljan". Jag vill i detta sammanhang gärna skjuta in en varning för att tro för mycket på den opinionsbildning för miljövård som nu finns. Folksam t ex har gjort undersökningar, i vilka man frågat folk, om de vill ha förbud mot engångsförpackningar o s· v, utan att man talat om för dem vad det skulle kosta. Det är ett skolexempel på meningslösa frågor. Jag är alltså osäker på hur folk verkligen vill ha det. Politikerna måste här komma in med centrala beslut. De är de enda SOITI kan få in de informationer och ta de hänsyn till kommande generationer, som är nödvändiga i detta fall. Men, för att nu återvända till huvudfrågan, så tror jag alltså, att vi bör skilja mellan de kortsiktiga och långsiktiga perspektiven när det gäller att bedöma, huruvida vi har en konflikt mellan den ekonomiska utvecklingen i betydelsen av resursökning genom ökad produktionsinsats och miljövärdena. Om man är optimist kan man tro på möjligheten att påverka forskningen och teknik· och produktutvecklingen så att vi slipper att som nu hela tiden komma i efterhand och bota de miljöskador som vi förorsakar och därmed också på möjligheten att förena snabb produktionsökning med miljöförbättring. Jag är inte säker på att man kan vara lika optimistisk när det gäller naturresursförbrukningen. Det är kanske så, att styrmekanismen är svårare att hantera i det sammanhanget. Detta är emellertid bara en gissning på lös grund.

-JOrdföranden: Jag håller helt med Dahmen om att det i många fall troligen är mycket billigare att undvika miljöskador än att ta bort dem i efterhand. I båda fallen föreligger det emellertid en konflikt i den meningen, att ju bättre miljö vi har desto mindre ökar vår konsumtionsstandard. Men ett exempel på möjligheterna ger frågan om bilavgaserna. Om man exempelvis hade lagt en extra bilskatt på 500 kronor om året på de bilar som inte har effektiva avgasrenare, är jag övertygad om att bilindustrin mycket snart skulle få fram en avgasrenare som kostade mindre än 500 kronor i årskostnad. Just därför att man inte prissatt de externa effekterna får man sådana här perversa incitament som vi i dag har.

-J-

90

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4. NOVEMBER 1969

Fil. dr. Böök: I de exempel som här anförts ser jag inte riktigt några motsatsförhållanden. Det kan naturligtvis finnas målkonflikter, men främst är det väl så, att man fört en eventuell felaktig politik beroende på okunskap om mekanismerna eller bristande förståelse för det hela. Det behöver inte direkt kopplas ihop med frågan om framstegstakten. Sätter man ett bestämt värde på miljön, så skall det automatiskt beaktas i tillväxtkalkylerna. Sedan är frågan huruvida man för en riktig politik för att tillgodose miljöbehoven, dvs om man har en riktig prissättning och en riktig fördelning av resurserna. Något av samma problematik ligger det i det som Samuelsson tar upp. Han sade att det finns en motsättning mellan effektivitet och de sociala följdverkningarna. Han tog Volvo som exempel och pekade på vad t ex en stark omsättning av personal kostar. Men om nettoresultat blir som Samuelsson angav beror detta i så fall på att Volvo har ett felaktigt effektivitetsbegrepp. Det innebär inget angrepp mot effektiviteten som sådan. Genomgående är väl att vi på många områden har felaktiga effektivitetshegrepp, dvs att vi drar dem för snävt eller definierar dem felaktigt. Det är säkerligen många försyndelser som görs privat, inom näringslivet och inom den offentliga sektorn. I detta sammanhang kommer hela frågan in huruvida vi vill ha ett socialt register av Samuelssons typ. Detta behöver inte så mycket motiveras ur tillväxtsynpunkt utan mer ur synpunkten om man t ex för en riktig politik på sjukvårdssidan, på socialsidan osv. Om man nu registrerat, att vissa grupper råkat illa ut, så är frågan, huruvida vi satt in de resurser vi fogar över på den sociala sidan för just de ändamål som bäst stämmer överens med trygghetskravet. Låt oss ta ett exempel från sjukförsäkringens område. Där har vi haft en benägenhet att försäkra oss för små risker som har stor frekvens. Vi har t ex inte någon karensdag. Däremot har vi inte försäkrat oss för stora risker som har en mycket låg frekvens. Ta t ex de personer som invalidiseras genom trafikolyckor och som inte efter låt oss säga ett års sjukdom täcks av samhällsförsäkringen. Dessa personer är få, men det är för dessa grupper som trygghetsproblemet verkligen blir aktuellt. Detta är inte en fråga om standard och tillväxttakt, utan det är mer än fråga om social- och sjukvårdens effektivitet i förhållande till våra värderingar och den ändamålsenlighet vi vill ha. Hela det sociala registret och de sociala indikatorerna kan tjäna som en kontroll av den effektivitet och den ändamålsenlighet vi har i vår politik på dessa olika områden. Men jag kan inte inse att det här finns en målkonflikt. - ./ -

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

91

Ordföranden: När vi talar om målkonflikter menar vi egentligen ingenting annat än att man kan ta ut en standardhöjning på många olika sätt. Det är en konflikt på samma sätt som när vi väljer mellan bilar och bostäder. -j-

Fil. dr. Erik Höök: ,\Men det är en värdering hos dem som bestämmer.

-jOrdföranden: karaktär.

J a, eller olika förmåga att observera problemets -j-

Docent Kurt Samuelsson: Höök och jag började nästan bli ense. Han gör det hela kanske litet väl mycket till ett antingen-eller, ehuru det egentligen är fråga om ett både-och. Det är fråga dels om tekniska brister när det gäller lösningen, dels vad jag kallar kompensatoriska åtgärder. Vi är uppmärksamma på att de existerar möjligen som ett direkt resultat av ett kanske felaktigt effektivitetsbegrepp eller av en strukturomställning som är nödvändig ur tillväxtsynpunkt, etc. Det är här fråga om upptäckter. Men jag tror att dessa upptäckter skulle ha kommit snabbare, om vi haft mer av den typ av specificerade indikatorer jag antytt, därför att man då hade haft uppmärksamheten riktad på dem. Vi skall ändå inte glömma bort att vi i dag har en diskussion, som visserligen innehåller alla möjliga vanvettigheter men som det ändå ligger så mycket i, att vi måste säga oss, när vi ser tillbaka, att vi under 40-, 50- och 60-talen trott att vi med de ökade resurserna skulle få färre och färre problem och att vi därmed täckte in den fullständiga välfärdsstaten. Och så upptäcker vi mer och mer- att så inte skett på en hel del områden. I den mån den upptäckten "bara" innebär att man skulle kunna fördela litet annorlunda och kunna kompensera bättre, då håller jag fullständigt med Höök att det hela är mycket enkelt. Men i den mån en del av dessa svårigheter direkt är knutna till snabbheten i den ekonomiska tillväxten eller det sätt på vilket snabbheten plockas fram, kan de kanske till en del kompenseras, dock inte alltid. Då står vi inför frågan: Kommer denna snabbhet att öka och skapa ännu mer av nackdelar för eftersläpande grupper? Vid ett visst omfång måste vi ändå fråga oss, om vi kan ha så och så mycket av dessa nackdelar och ändå bedöma det hela

92

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 196t

som mycket bra. Därför tror jag att det i viss mån är så att -vi kan säga, att det kanske är nö-dvändiga saker som vi måste ta på grund av vårt beroende utåt etc, men att vi då -måste kompensera dem mycket kraftigare. I andra fall kanske vi kan säga oss, att vi kan göra denna tillväxt på ett annat sätt i vissa avseenden eller kanske t.o.m. pruta aven aning. Ta som konkret exempel urbaniseringen, omflyttningen av folk, som jag i och för sig anser vara nödvändig men beträffande vilken jag ändå kan undra, om det är riktigt bra att den sker så snabbt, att man på vissa orter endast får kvar ett antal på döden väntande människor. Vad kostar det om man skall klara detta med olika kompensatoriska åtgärder - som ändå aldrig kan bli fullständiga, eftersom hela deras miljö ändå är fördärvad - jämfört med två eller tre andra utflyttningstakter. Jag är inte säker på att man kan behärska detta. Men- man borde åtminstone ha problemet litet klarare för sig. J ag tror inte att man bör avvisa detta problem, med hänvisning till att det är så väldigt svårt att få politisk uppmärksamhet om man inte kan tala i kvantifierade termer, även om det är falska kvantifieringar. Det är mycket väsentligt att dessa saker tränger fram vid sidan om BNP. Det innebär inte att den behöver minska, utan det innebär framför allt att man fråga sig, hur man använder dessa resurser och hur man uppnått denna tillväxt. Till sist en sak till Dahmen. Keynes påpekade en gång, att på lång sikt är vi alla döda. Det är nog en tröst. Jag är också optimist när det gäller miljöfrågorna i och för sig - på lång sikt kanske man klarar upp dem, såvida man inte hittar på nya rackartyg, som först efter fem år visar sig vara fördärvliga; vi har risken för en repetition av dessa felsteg. Det sitter inte långt härifrån kemister och fysiker som inte ·gör annat än hittar på saker om vilkas effekter de ingenting vet men som de är väldigt pigga på att släppa ut och som industrierna är mycket pigga på att ta hand om. Men anta att man bemästrar den saken. Då kanske man på lång sikt kan klara detta problem delvis genom "avgifter; man kan dels göra investeringar som botar och renar, dels få fram alternativa produktioner som förstör mindre eller inte förstör alls. Men i vissa fall förekommer det förstörelse, där det är mycket svårt att vidta sådana åtgärder, därför att de medel som kan åstadkomma en förbättring ligger tio eller femton år framåt i tiden. Man ·kan visserligen ta ut skatter för att främja forskning som kan åstadkomma bot mot framtida eventuell miljöfö-rstöring. Men problemet är naturligtvis allvarligt och egentligen bara ett exempel på vad jag sagt om att man behöver larmsignaler på detta område liksom på de mer socialt betonade områdena. BNP är naturligtvis bra, men den är dels

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

93

för liten som mått för att täcka in det hela, dels nästan för allvarlig för att handhas av ekonomerna allena.

-/Ordföranden: Den tid vi beräknat hålla på är nu i det närmaste slut, men vi ger diskussionsdeltagarna var sin kort slutreplik.

-JProfessor Erik Dahmen: Får jag då konkretisera hela min frågeställning med ett enda exempel: I vad mån kommer vi, om vi satsar på en viss ekonomisk utveckling i betydelsen av resursökning, att kunna göra det lättare än annars att lösa det som jag uppfattar som ett av våra allra största problem i industriländerna, nämligen omhändertagandet av de gamla tätortsregionerna? Vi talar mycket om de redan gamla, som nu blir kvar i glesbygderna. Men de dör snart och det problemet är alltså övergående på relativt kort tid. Men hur blir det med" alla dem som nu är i medelåldern och som flyttat in i tätortsregioner, vilka om ett par decennier kommer att vara överbefolkade av gamla människor? De gamla kommer inte bara att vara många utan de kommer att bo i tätorter, som kommer att vara mycket "åldringsovänliga", om man får döma av vad vi hittills gjort och av de utvecklingstendenser som nu finns. Detta framför allt kommunikationsmässigt. Vad hjälper det, om vi under 1970·talet ökar produk. tionsresurserna, om de ökade resurserna i så hög grad används till att bygga dessa tätorter på det sätt som vi nu gör och till att ordna allting främst för de bilkörande, när de som på grund av ålder inte kan köra bil blir så många flera än nu och kommer att bo långt ute i tätorternas sovstadsperiferi? Är det bäst att så hårt satsa på ekonomisk utveckling i betydelsen av resursökning, om det betyder, att vi inte ger utvecklingen ett sådant innehåll att det här sistnämnda problemet, som har med "miljön" i vid mening att göra, löses? När våra intellektuella resurser och arbetskrafttillgångar är så knappa, borde vi kanske nu mera sätta in dem på att lösa detta problem än på att öka resurserna?

-/Fil. dr. Erik Böök: Jag har en likartad fråga. Det talas här om problem och konflikter som man skulle vilja lösa i stället för att satsa på en högre tillväxt. lMånga gånger skulle man kunna vända på det

94

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4. NOVEMBER 1969

och säga att trygghetskravet och olika sorters garantier för det ena och det andra har en mycket hög inkomstelasticitet. Pretentionerna i dessa avseenden skulle sålunda växa mycket kraftigt när nationalprodukten och standarden stiger. Många av de grupper som vi i dag anser släpar efter har dock fått en mycket kraftig förbättring av sin situation jämfört med förhållandena för tio eller tjugo år sedan. Men med de stegrade inkomsterna har efterfrågan på trygghet och social omvårdnad stigit än kraftigare - vi strävar efter större försäkringar mot mindre och mindre risker. På samma sätt förhåller det sig möjligen med hela trygghetsdiskussionen och hela delaktighetsproblematiken. Man kan alltså vända på det hela och säga, att ekonomisk tillväxt skapar högre efterfrågan på alla dessa element. Jag kan därför inte se att vi behöver avstå från tillväxten, men givetvis måste då insatserna för att mäta dessa krav intensifieras.

-jDocent Kurt Samuelsson: Jag vet inte riktigt vem Höök polemiserar mot; jag har inte för ett ögonblick hävdat att vi skall avstå från tillväxten. Jag accepterar i stort sett den tillväxt vi haft och har bara sagt att vi måste vara uppmärksamma på en del av de problem som är inbyggda i själva tillväxttakten. För det första kan det råda tveksamhet om huruvida man på vissa nivåer uppnår endast ett ökat missnöje med vissa förbättringar. I så fall måste man på något sätt se upp. För det andra behöver vi, för att ta upp Dahmens fråga, större resurser för att klara dessa åldringar. Men om vi köper de större resurserna till ett pris som gör att vi slår ut dessa åldringar och slår ut folk, så att de produktionsmässigt sett blir åldringar redan i 60årsåldern, då är det något systematiskt fel i det hela. Det kan alltså tänkas att vi klarar dessa åldringar mycket fint med 15 eller 10 procent mer. Men det kan tänkas att de har väldigt bråttom och vill ta ut dessa 10 eller 15 procent ett eller två år snabbare. Det kan då komma att ske delvis på bekostnad av att vi glömmer bort dem. Det är alltså inte så enkelt att man kan säga: tillväxt - alltså ökade resurser, alltså klarar vi av allt detta. Man måste också fråga på vilket sätt och i vilken takt den tillväxten skall ske. Det beror på vad uppnåendet av den sista procenten kostar i sådana här avseenden. Det är alldeles meningslöst att föra en diskussion genast för eller

VAD ÄR EKONOMISK UTVECKLING?

95

emot. Det är mycket mer meningsfyllt att ta sig an de enskilda problem och faktorer som uppstår och fråga: Vilka av dessa problem kan man klara utan skada? Vilka är så skadliga att man t o ffi vill klara dem med en viss skada i något annat avseende? Det är det sättet att se på det hela som jag, under allt accepterande och allt hyllande av den ekonomiska tillväxt vi haft, tycker att vi har missat och som jag har en liten känsla av att det finns risker för att man missar även i framtiden, om man rör sig så renodlat med tillväxtmodeller och så litet som fallet är för in de sociala och andra synpunkterna i diskusSIonen.

-jDocent Bengt-Christer Y sander: Jag har ingen avslutningsreplik och har egentligen suttit och funderat på om det finns någon riktigt kontroversiell punkt mellan Erik Höök och mig. J ag har svårt att finna någon sådan, troligen beroende på att vi lyckats undvika att prata om samma sak. J ag tycker emellertid att han låtit litet väl nöjd, att det verkar som om han suttit trygg i förvissningen att så länge man har ett någorlunda kort perspektiv, vilket man ju har i kanslihuset, så kommer balansproblemen att dominera till den grad att man inte behöver komma in på job·bigare, mer långsiktiga frågeställningar, där det krävs en annan typ av tankemöda och av analysmetoder. Det kan därför kanske avslutningsvis vara lämpligt att erinra om det nödvändiga sambandet mellan kortsiktiga och långsiktiga policybeslut. Startar man t ex med att studera hur arbetskraftsbalansen utvecklar sig på kort sikt exempelvis inom sjukvård - ett alltid lika aktuellt som skrämmande exempel - så inser man snabbt att enda sättet att undvika en kronisk fortsättning av dessa balansproblem är att t änka långsiktigt och att ta med i bilden helt nya former för exempelvis sjukvård och åldringsvård. Även om man skulle vilja syssla enbart med kortsiktiga problem tvingas man med andra ord förr eller senare tilllångsiktstänkande.

-j-

NATIONALEI(ONOMISI(A FÖRENINGENS sammanträde den 4 november 1969

Ordförande: Bankdirektör Rune Höglund

Public Enterprise Pricing Ordföranden: J ag skall be att få hälsa dr Ralph Turvey välkommen till dagens sammanträde. Bland många goda kvaliteter han har är en av dem att han är Uppsala-ekonom. från slutet av 40-talet och sedan dess talar en helt häpnadsväckande god svenska. Den diskussion som följer efter föredraget, som sannolikt kommer att hållas på engelska, kan därför föras på antingen engelska eller svenska. Dr Turvey är dessutom - och det är en kvalitet av högre dignitet den ekonom som kanske mest ingående av alla satt sig in i de ytterst viktiga problem som har att göra med prissättning på tjänster presterade av offentligt ägda företag eller andra institutioner. Professor Turvey är ställföreträdande chef för National Board for Prices and Incomes i England. I den funktionen har han lett en rad ytterst intressanta undersökningar och studier inom det ämnesområde som han har valt att tala kring i kväll. Jag ser också till min stora glädje att vår förre järnvägsgeneral finns i auditoriet. Han representerar en offentlig sektor som under de senaste månaderna varit i blickpunkten för det ämne som dagens diskussion skall handla om. It is indeed, a privilege for Nationalekonomiska Föreningen to have you here to-night, dr Turvey, and I now pass the word to you. Dr Ralph Turvey: Tack skall Ni ha. När man frågade mig om jag skulle föreläsa på svenska eller engelska så sade jag att jag föredrog engelsk:a, men eftersom jag skall börja med att tala litet om konsumentsuveränitet tycker jag att det är befogat att fråga Er alla om ni vill välja själva i stället för att låta mig välja. Vill därför de som föredrar att höra engelska talas här höja ena handen? Right. I am going to talk about the principles of public enterprise pricing. To talk about principles means to talk theory, and -in order to do this I shall have to use a little mathematics. It will not be advanced mathe-

98

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

matics for a very good reason, namely that I cannot do advanced mathematics. Anyway, I shall in each case explain my conclusions in English even if I derive them in mathematics and I shall try to illustrate same of my points with practical examples. I want to start by getting rid of half of the problem. I want to consider four assumptions which, taken jointly, mean that market demand, the willingness to pay of consumers, can be taken as an expressian of the social benefit of the service or product provided by the public enterprise. First assume that consumers are free to decide how much they buy, that is to say that there is no rationing. Second assume that we respect their choices. We do not always do this; we do not respect the choice of a 12 year old who wants to buy a bottie of snaps, but I am assuming that we are dealing with goods where we do; that is, where consumers know what is good for them. Thirdly, let us assume that the consumption of the customers affects only themselves, that is to say that there are no external economies. or diseconomies in consumptian. Fourthly, let us assume one of two things, it does not really matter which. Let us either assume that the distribution of income between the public enterprise's customers is a good distribution which we approve of, or let us altematively assume that it is not our business whether or not it is a good distribution so that from the point of view of public enterprise we behave as if it were a good distribution because it is the function of somebody else (the Ministry of Finance, if you like) to put it right. It is, in any event, not the function of our public enterprise to redistribute income. If you make all those four assumptions then the total social benefit of the output of the public enterprise is measured by the willingness to pay of its customers. To put it more technically, the total social benefit is tl1e area under the demand curve of the public enterprise's product. It follows from this that the derivative of total social benefit with respect to output is measured by market price, i.e. the increment of total social benefit from one more unit of output is measured by the market price of the product. Of course in many cases, perhaps in most, one cannot accept these four assumptions and I am not pretend. ing for aminute that they are realistic. The point is, however, that one can say very little in general terms about what should be done when one or other of them is not accepted. Since I ,.vant to talk in fairly general terms let us merely nate that with many public enterprises one or more of these assumptions is not accepted and then something must be done about it: some kind of rationing, some kind of subsidy, or something. I am going to leave this on one side in order to

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

99

talk about other aspects where it is possible to say something more general, so I ask you to accept these assumptions so that we can con· centrate on other aspects of the problem. Given these assumptions then, it is widely understood among economists that optimal resource allocation requires that prices shall equal marginal cost everywhere. From that it follows that prices should equal marginal cost in the case of public enterprises and it therefore seems that we have a rule for price determination by public enterprises. As to the derivation of this standard result I won't go into it, it is in the textbooks and follows from a set of rigorous assumptions under a set of simplifying assumptions. The question is what we do when these assumptions are not fulfilled ? What do we do for instance about the question of quaIity? The rule tells us how to determine the quantity of output that should be produced by a public enterprise, namely that quantity at which price equals marginal cost, hut it does not tell ns anything about the quaIity of output which the enterprise should provide. Furthermore, it means that if the public enterprise sells many products to many customers it should sell each producttoeach customer at the marginal cost of supplying that particular customer. In practice such extensive price differentiation is often impractical or just too expensive, so we have the further question: how do we fix price when we have in some sense to average over a large number of marginal costs? But of course, one must not take it as externally determined whether there should be one price for many products or many prices for many products, somehow we must decide what is most appropriate. There is another problem. One of the assumptions of the simple analysis is that prices in the private sector equal marginal costs in the private sector so we have to ask what difference it makes to the optimal priee of the public enterprise when privately produced goods are not sold at marginal cast. Then we have to take inta account eomplications which are left out, what happens with joint costs for instance? These are not mentioned in a simple theory. What happens about peak and off-peak prieing where demand fluctuates from day till night or summer till winter? Finally, how does one bring time into the analysis and get away from the simple assumptions of timelessness in the standard eeonomic theory. These are the complications I am going to discuss tonight. I start with my assumption that market demand is what counts and from the basic proposition that in a very simple world where everything is all right everywhere else the public enterprise shonld price at marginal cost, and I am going to take the varions complications I mentioned

100

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

one at a time and analyse them in order to derive some principles for price fixing. I am not going to build these complications on top of one another and make a hig complicated muddle. I am going to take one complication, look at it and put it back, take another complication, look at it, and thus proceed in separate steps one at a time. My purpose is not to provide answers for any particular type of public enterprise hut rather to suggest a method of analysis what should lie behind the analysis of the really complicated problems which are faced in reality. Everything I say, I think, has some practical applica. tion but that is not to say that the way in which I express it is the way in which one is able to measure the relevant factors in practice. Sometimes for the sake of argunlent I have to suppose that we know more than we do know and therefore talk as if we could lise measures of various quantities where in practice we can only lise guesses. Let us start off with the quality problem. As I say, we have a simple rule for determining the quantity the public enterprise should produce or, what is the s·ame thing, since we are aiming to meet market demand, the price we should fix. But the point is that the output could be hetter or worse; it eould be a higher or lower quaIity and correspond. ingly its marginal eost could be higher or lower. How then should a public enterprise determine the optimal quaIity? If we stick with the very simple case where the public enterprise produces only kind of output then we can immediately see that where as the market gives guidance as to how much should be produced (since the market price measures the benefit of extra output) it gives no guidance as to what quality the output should have. The reason in theoretical terms is this. If we produce one extra unit then the addition to social benefit, the marginal social benefit from that extra unit, is under our assump· tions measured by price. In other words, there is one customer who ,,,,,iII get that extra unit, that extra unit to him is worth the market price that he has freely chosen to buy it at and the problem is simple. But if, instead of increasing the quantity by one unit, we increase quality by one unit, then all the customers benefit. The gain in total social benefit is then the sum of the incremental benefits to all the separate consumers. The demand curve which we have for determining quantity is the horizontal sum of the individual demand curves, and its intersection with the marginal east schedule determines the optimal price and quantity. In the case of optimal quaIity what matters is the vertical sunl of the separate demand curves where these are demand curves for quality and the marginal cost curve is a marginal cost curve of quality. The trouble is of course that we have no means of

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

101

estimating these demand curves and therefore no means in the case of a single product of determining the optimal quaIity. Let us take a few examples of the nature of the problem. Take the electricity industry. One aspect to the quaIity of electricity supply is the probability of failure. This is related to the size of the margin of capacity over expected demalld. Electricity authorities normally plan to have more capacity available than expected peak demand to be and the reason for this is to provide for emergencies and for errors in forecasting. Clearly the higher this margin is, the less is the risk that demand will in fact exceed capacity. Hence the higher the margin the higher is the quality of electricity, the likelihood of failure of supply being an element of this quality.. So the electricity industry has to choose between high costs, high prices, high margins and high quality on the one hand and lower costs, lower prices, lower margins and lower quaIity on the other. Similarly in the case of the telephone system. There are times when the telephone system becomes congested and therefore the quaIity of service is low. If the reserve of exchange capacity were higher this would happen less often but the costs would then be higher too. Or take the buses in the streets of Stockholm. They are pretty clean, but they could be dirtieI' and if they were, costs would be lower and the fares could be lower. How can the enterprise choose the right combination of fare leve1 and dirtiness.? Now in all these cases there is no obvious way in which the market will give the enterprise information about the optimal choice. But when the enterprise can produce more than one quality and it can sell a high quaIity at a higher price and a low quaiity at a lower price, then the market's preference for quaIity versus price will be revealed in market choices. For example, both in Britain and in France there has been recently introduced a change in postal tariffs. There is. now in Britain what is called a first and a second class postal service for letters, thus a first-class letter currently costs Sd, a second-class one currently costs 4d. The difference is that the first-class post is given priority whenever a queue forms, and queues do form in the postal system for a very simple reason. We tend to post our letters towards the end of the day, there is a tremendous peak in the late afternoon of the posting of letters and, of course, we want our letters delivered in the morning so there is a tremendous peak in delivery in the morning. But you cannot have a peak in the labour force. If you hire a postman to work 8 h.ours a day you have got him for 8 hours, you cannot have two of him for 4 hours or eight of him for l hour. So an uneven flow of the incoming mail and of the mail to be delivered

102

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

has to be translated into an even flow of work in the sorting' offices and this clearly requires that some letters. are given priority. They are now separated according to whether people have paid more or less. The result is both that the average time taken to deliver a second· class letter is longer than that taken to deliver a first-class letter and the variation in the time taken to deliver a second-class letter is greater than in that taken to deliver a first-class letter. So there the post office has introduced two price leveIs, two qualities of service, and by its choices whether it uses 4d or Sd stamps, the public can express its preference for quality of service. A rather more fantastic example, which I have in fact proposed to a committee investigating the problem of taxi cabs in London, might be worth mentioning. At present, entry into the taxi trade is free. Anyone who can pass the driving test and has a motor car which passes the mechanical test is allowed to run a taxi. The only regulation is of the fares which may be charged. Currently only one fare scale is laid down. If that fare scale were higher, taxis would tend to be more profitable and there would be more of them. If there were more of them, the percentage of their time which they spend looking for customers would be higher and the quaIity of service would be higher. So we 11ave to choose between low fares and low availability of taxis ' and high fares and high availability. How then can the authorities choose that fare level which will give the combination of availability and price which the public wants? Once again, the problem will be solved if we manage to create two qualities of taxi service and have two prices, then leaving the public free to ehoose. We could do it quite easily as follows: The public authority should lay down two alternative fare scales for taxis, a high and a low one. Any taxi owner would then be free to choose which fare level he charged, subject to only one restriction. If he chooses the higher level he must paint his taxi purple and if he charges the low fare level he must paint his taxi yellow. In equilibrium, since people can paint their taxis in whichever colour they choose, the average eamings per day of a yellow taxi would equal the average earnings per day of a purple taxi. The yellow taxi would have more customers per day at a lower fare per customer, and the other way round with the purple taxi. So that if the public's pre· ference shifted, if the public began to want higher quaIity (higher availability) the demand for purple taxis would rise, it would become profitable for the o,vners of some yellow taxis to paint them purple and charge the higher fare. Of course, from the point of view of the man wanting a taxi, the probability of an empty purple taxi appearing

~UBLIC

103

ENTERPRISE PRICING

before an empty yellow taxi would be fairly high, and he would therefore be able to express his preferences either by getting the purple one that came first, paying the higher fare, or by waiting for a yellow one and paying less. The point is that the mobility of taxis between yellow and purple would enable the mix of quaIity and price to follow changes in market demand giving people what they wanted. However, there are SOlne cases where it is simply impossible and other cases where it is too expensive to have many prices. Quite clearly the marginal cost of sending letters between Stockholm and Malmö is a lot lower than the marginal cost of sending them between Stockholm and some place in Norrland. There are several reasons why nonetheIess we have a uniform postal rate. One is, of course, a wish to benefit the inhabitants of Norrland and the desire of the Government to maintain a cheap communications system but that is a demand argument which I have excluded so let us leave that on one side. There is also the purely technical cost argument that to require different postage rates for the different sets of letters would be enormously complicated both for the public and for the post office. For this reason alone it would be too expensive and bothersorne to charge different prices for letters to different destinations, so there is. a uniform price, although marginal costs are different. This raises the question: if we have many marginal costs and only one price how are we to fix that one price in relation to the many marginal costs ? WeIl, you will say, it is simple: just make price equal to a weighted average of marginal costs. Yes, but the question is, ,vhat are the weights? That is the question which I now propose to answer. Let us answer it in terms of a maximization analysis. Our aim is to maximize the excess of the total social benefits, TSB, over the total social costs, TSC, of the public enterprise in question which produces at many marginal costs.

Max

TSB - TSC dTSB

reCluires

ClX

i.e.

price

dTSC

(I)

= dX = marginal

east

By assumption we have got rid of all c,omplications on the demand side for the sake of argument, taking the demand curves actually in the market to represent social benefit. Similarly we will have no

104

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

complications on the cost side hut let the cost structure of the enterprise be the same whether it is looked at from its own point of view or the social point of view. Now to solve this little problem let us look at eq. 11:1---11:6. P. = P.(x.) 11].

Benefit =

J

P.~ (x.]. )d.x.J.

~

=l

.•. n

(11:1 )

1

=l

••• n

(II :2) (II :3)

Total Cost = C(X ••• x ) 1 n

i=n

Maximis e

l:

(subject to p.=p) ]. dx

1 P dP l

i

(xi)dx

i

- C(x1 •••• xn ) (11:4)

i=l dx dC + p-E:. • dP dPn - dx

• dP +

dC dxn -ax-dp·dP

n

Jp

=0

dx l

dP

l

• dP -

l

(II :5a)

n

(II :5b)

(11:6 )

There are n consumers, anyone of them being called the i :th con· sumer. Eq. 11:1 is the inverse demand curve. The price the i:th consumer is willing to pay is a function of the quantity he consumes, Xi The henefit to the i:th consumer is the area under the demand curve (eq. 11:2), (the integral sign means the area under his demand curve) .

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

105

Total east, eq. 11:3, is a function of all the n outputs: the marginal eost of Xl is different from the marginal east of X2 which is different from the marginal east of Xs. The problem then is to maximize the difference between the sum of all the areas under the demand curves of all eonsumers (Le. the difference between total benefit and total costs,) subject to the conditian that the price charged to each of them must be the same (Pi == P). We ,vill tackle this with a little calculus. It is a property of the optimal price that a tiny little marginal change in it will alter total benefit and total east equally, and we therefore set out (in eq. II:5a) what is called "the first order condition" by mathematicians· and "the marginal condition" byeconomists. Take a little change in the uniform price dP and multiply that by dXl/dPl, which is the slope of customer no. l's demand curve and we get the change in his eonsumptian. The value to him of the change in his consumption is that change in consumption times the market price (P). Similarly for all the other consumers, so these terms for l to n added up represent the total change in gross benefits from a tiny little change dP in the uniform price. Then we have to subtract from that the effect on costs, which is the little change in price times the slope of the demand eurve (which gives us, as hefore, the ehange in the amount (bought by customer no. l) multiplied by dCjdxl which is the marginal eost of supplying customer no. l-and so on for all the other customers up to customer no. n. Then the marginal conditian is that the sum of the gains minus the sum of the costs shall equal zero, in other words, that we shall be indifferent to the small change in the uniform price. Then we divide through both sides. by dp, put the east terms over on the right-hand side, divide through by the term in hraekets and get the answer (eq. II :6). This is P l (the uniform price which maximizes social benefit minus social gain). This looks horrible hut it is not really. We've got all the dx's hy dp's hoth on the top and the bottom so they are the weights. We have got all these dC's by dx's on the top, and they are the marginal east. So this tells us that price must equal a weighted average of marginal costs where the weights are the slopes of the individual demand curves. So there is our answer. If those consumers who have a particularly low marginal eost are also those consumers who have a particularly high elasticity of demand, then we get a rather low uniform price as the optimal one. If on the other hand those COl1sumers who have a particularly high marginal cost are those who are particularly sensitive to price changes,

106

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

then we get a high answer. This makes intuitive sense. Suppose that this relates to railways which compete with lorries in the South but have a monopoly in the North and suppose we had a political decision that railway tariffs per kilometre are to be the same everywhere. Under these conditions it is obvious that the elasticity of demand in the South will be much higher than in the North because in the South there are competitors and in the North there are not. It probably also is true that, since the South is more poulated, the marginal costs are lower per ton/km than in the North. Under these circumstances it is obviously costs in the South which ought to dominate the uniform pric~ per km. Note that we really have an interesting case for a monopoly. It has often puzzled me why people assume so happily that the post office ought to have a monopoly, but we can now get a bit of an answer. You see if we say that we have to have a uniform price and we fix it according to these principles quite a lot of the customers will be served at a cost considerably above marginal cost. Now if in those cases private enterprise can compete and can produce at the same cost as the public enterprise, these customers where the uniform price is above marg.inal costs will find private enterprise coming in and undereutting the public enterprise. This is known as "skimming the cream of the traffic" and there used to be a great fuss about it before we got a monopoly in London Transport. The big bus companies had a fairly uniform fare scale for the whole of London and it reflected average costs, so some routes were particularly profitable and other routes were unprofitable. Private enterprises (they were called "pirates" because they were disapproved of) came in on the routes where costs were low in relation to price and took them away from the big undertaking. The point is that once private enterprises come in and take away some of the customers with the lowest marginal eost then we have got to calculate the formula again, for some of the customers 11ave disappeared from it. We get a higher answer than before. A new group of customers will now be served at above margin. al costs and so a new group of pirates will come in and take away their traffic; and so on until the public enterprise almost disappears, except for that part of its work which is totally unrenumerative! So here we have a case which seems to me more intellectually respectable than most which are put forward for monopoly of bus service or of the postal service where there are good reasons for having a uniform price. But we cannot use this as a general argument because it rests on special assumptions and I better remind you of three furtheI' points

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

107

which must be investigated before one can use this as a general argument. The first is, of course, the assumption that private enterprise can come in and provide the service at the same cost as the public enterprise. The second is that I have conducted the argument as though the choice lay between having only one price and n prices, i.e. one uniform price or a price corresponding to every different marginal cost, but that is not the real choice. There is also the possibility of having two prices or three.For instance, English postal charges for parcels vary with their weight but for a parcel of any given weight the postage is 6d less for those parcels which are delivered in the area where they are posted. So England, instead of having one uniform price for parcels of any given weight, has two, a local price and a long-distance price. In America it is more complicated. The country is divided into zones and the cost of posting a parcel between any pair of zones depends on how far apart they are. But there too, the numher of prices, though larger than in Britain, is still far less than the possible number of different marginal costs. Thus one has to look into the question whether some small number of different prices is not better than both just one "enhetlig taxa" and having hundreds and hundreds. Lastly, of course, by talking about the post office we have been talking about a case where it is generally accepted that it is a good thing to have letters delivered and collected in every part of the country, even the remote districts. But in other cases we must not assume that it is a good thing to have the service provided everywhere in the country. We must enquire and decide. These matters are frequently decided on political grounds and it is rather pathetic to see some underdeveloped countries spending a lot of money to supply electricity everywhere in the country at a uniform price when they would do better to provide electricity only in the urban areas much more cheaply and not accept any obligation to provide it in the country-side. The resources thlis saved could be used far more productively in the rural areas in other ways than by giving them electricity. I have said that sometimes many prices are impossible, sometimes many prices are possible hut cost too much, and sometimes they cost nothing so you can have them. Obviously there is a border-line question here. How do we actually weigh up the cost versus the henefits of having a simple tariff or a complicated tariff? How, for instance, should you decide whether there should be a different rate for posting parcels to Norrland from posting parcels to the rest of Swe-

108

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

den? How do you weigh, on the one hand, the extra costs of having the more complicated tariff against, on the other hand, the increased efficiency in resource allocation which would result, still assuming that market demand measures social demand ? I recognize of course, that in a case like this there are other complications but I am not talking about them now. Let me take a case which is relevant in Britain now, the choice of an electricity tariff. Let us consider that the electricity supply company wants to decide on grounds of the social interest between a very simple tariff where the price for a kW/h electricity is uniform throughout the year. P a for every kW jh whenever taken, and a more complicated tariff where there is a low summer price P s, and a high winter price p w'. This requires a more complicated meter which has. two dials and a time switch to change from the one dial to the other when winter changes to summer and back again when summer changes to winter, so that consumption is charged up at the relevant rate. How do we decide whether the extra costs of this more complicated tariff are worth it or not? I propose once again to derive an answer by seeing which gives us the biggest excess of total social benefit over total social cost, still with the assumptions that monetary demand measures benefit and that money cost measures social cost. P +p

bS

a

2

s

P +P

+ liW w a 2

\

·m s - liW W - C >0

- tiS ·m

J

\.

v

)

(III)

~

willingness to payof

ehange in

extra

consumer for change

generating

meter

in his consumptian

east

east

We will consider going over from the simple tariff to the eom· plicated tariff and say that it is worth doing for an individual con· sumer if the gain to him (the value to him of the resulting change in his electricity consumption) minus the extra cost is positive, for the social benefit from the change then exceeds the social cost. He was paying P a (a stands for average) for each kW/h of eleetricity throughout the year. In the summer he is now paying P s'. Before the marginal unit was worth P a' IIOW the marginal unit is worth P 8. On average therefore, the value to him of each extra summer kW/h he

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

109

buys or each kW/h he gives up is the average of those two (Pa Ps) /2. Now let AS be the change in his summer consumptian. Similarly with the change in winter AW resulting from the tariff change times the average of the new winter price and the old average price. From this we must now subtract the change in cost. The change in summer costs is the marginal cost of supplying electricity in summer times the amount of change in the summer electricity consumptian. L1W is the amount of change in winter consumption, which we multiply by the marginal cost of winter supply to get the change in winter costs. Finally, we subtract the excess of the cost of the more complicated tariff over that of the simple tariff, C, i.e. the extra cost of the more complicated meter. We have now got the total change in benefit minus cost. If that is positive, then the complicated tariff is better than the simple tariff. Now, you may accept this criterium but ask how we can measure these things? Well, it is quite simple and although few economists know how to find out any natural scientist knows. how to. You conduct an experiment. The experiment currently being undertaken in England along these lines relates not just to one more complicated tariff but to three alternative more complicated tariffs than the current one. What has happened is that three stratified samples, each of 840 electricity consumers, have been invited to join in the experiment of trying out a new electricity tariff. One of these three groups is on this tariff and the others are on two other tariffs which I will not describe. Instead of paying P a throughout the year they are now paying a winter and a summer price, the winter price being a lot higher than P a and the summer price being a lot lower. Of course theyasked how they knew they would not lose. "Simple", we said, "We will give you x pounds a year for cooperating in this experiment and we ,are sure that x pounds a year will be quite enough to cover any possible increase in expenses you have." Now the point is that although x pounds a year was· enough to prevent them losing on the deal, it is sufficiently small to have no income effect worth bothering about, so that the effect of the experiment on their electricity consumption is an ordinary demand effect. Electricity consumption is of course a funetion of the ownership of electrical appliances and the purchase of an electrieal appliance is an investment decision, made for a long time period. We had to duplicate real-world conditions, so we said, firs.t, "This experiment shalllast 5 years." Second, we said, "If you the consumer at the end of 5 years wish to continue on this tariff that you have got used to, you can go on for another 5 years making it 10." And thirdly, we said,

+

110

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

"When you give Up, when the experiment is over, and you come back to the pre.existing tariffs, if you have spent money in buying electrical appliances which are suitable to the experimental tariff and not suitable to the old one, we will buy them back from you at a very generous second·hand price." So the consumer is guaranteed not to lose hy adapting the structure of his demand to the new tariff structure and in addition, he is subjected to the sort of propaganda he would be subjected to if this tariff were universal, being told about appliances which are particularly suitable for the tariff. All we have to do is observe the electrical behaviour of these people in the sample. We are not really interested in their behaviour in year one. We are interested in their behaviour in year 5 when they have had time to adapt. In order to calculate we should really like to know how their electrical behaviour varies from hour to hour, so tape recorders are used on 1/3 of the sample, which record their electricity consumption half.hourly for all of the 48 half-hours in the day, for all of the days. in the week, for 12 weeks at a time. And, of course, the same kind recorder is used for studying a controi group of consumers on the old tariff. So this is one of the biggest experiments ever done in the history of economics; good, practical stuff. Now, let us get on to the next problem. So far, we have looked at public enterprise in isolation. Let us now ask, what complications arise from demand and cost interrelationships with other industries. Let us tal(e a textbook example for the benefit of those of you who are academics. Let us just pretend that Sweden has a nationalized butter industry, that the demand for butter measures the social benefit of butter, and that the money cost of producing butter represents the social cost of producing butter. I know in fact, that like everybody else you have an agriculturai policy which is crazy, but let us just forget that for a minute. The nationalized butter industry is trying to maximize social benefit minus social cost, and of course, its butter is competing with margarine which we will suppose is supplied to Sweden exclusively by Unilever at a price very much in excess of marginal cost! What difference does that make to the optimal price that the butter monopoly ought to charge in order to maximize benefit minus cost? If we think of a little change in butter price, it will have an effect both upon butter and margarine as that they are closely related in demand, so in order to choose the optimal price for butter we must take into account not only the effect of butter price on butter consumption, but also, the effect of butter price on margarine consumption. Our optimal price ,vill be such that any small change in

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

111

it would lead to no net gain in welfare, in benefit minus cost. The effect on benefits is all effect on butter benefits and an effect on margarine benefits, and the effect on costs is an effect on butter cost and an effect on margarine cost. So let us put up another first order optimality condition (eq. IV:1-IV:3) :

(IV:1)

where Cb and Cm are the (independent) marginal costs

i.e.

(IV:2)

so

(IV:3)

>0


>0

Now, take a little change in the price of butter, dPb • Multiply by the slope of the butter demand curve ( öXb/öPb ) and we get the resulting change in the quantity of butter consumed. Each extra kilo of hutter that is consumed resulting from the price change is worth to the butter eonsumers P h, the price of butter, and eosts for the monopoly Cb" the marginal cost of butter. So far as butter is con· cerned the effect upon benefit minus eost of the change in butter price is the resulting change in butter quantity times the excess of the price of hutter over the marginal eost of butter. But change in the price of butter will affect the quantity of margarine, ( ÖXm / Ö Pb ). The small charge in the price of butter, times this cross-demand effect, gives us the change in the consumption of margarine. To the consumers of margarine this change is worth the price of margarine times the change in quantity consumed. And each change in the output of margarine involves a marginal social

112

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

cost of C m. The optimality condition is that the left side of equation

IV:1 should equal zero. So we perform the manipulation shown and end up with eq. IV:3: the optimal price of butter should equal the marginal cost of butter minus the second expression on the righthand side. Now, does this expression come out plus or a minus? We will take it term by term. Unilever is charging a price for margarine way in excess of its marginal cost, so the last term is. positive. The effect of a change in butter price on butter quantity is negative as demand curves slope downwards. Finally, the effect of a change in butter price on margarine consumption, the effect of Ph on X:m , is positive beeause they are substitutes. Thus, we have, from left to right, (left side of eq. IV:3) minus - plus, minus - plus, which comes out as a plus, so the answer is that the price of butter should equal the marginal cost of butter plus all this (second term on the leIt side of eq. IV:3). In other words, the optimal price of butter exceeds the marginal cost of butter when the price of margarine exceeds the marginal cost of margarine, and the optimal excess of price over marginal cost that the butter monopoly ought to charge to maximize benefit minus cost will be greater (a) the higher is the excess of price over marginal eost charged by Unilever, (b) the greater is the elasticity of demand for butter and (c) the greater is the crosselasticity of margarine with respect to butter, which all makes sense. Similarly, if margarine was being sold at less than marginal cost then we ought to have the price of butter less than its marginal cost. On the other hand, if butter and margarine were complements, not substitutes, (in other words if they were like cups and saucers or toothbrushes and toothpaste), then it would come out the other way round. This is of course merely a theoretical example but there are plenty of practical examples, where, however, you cannot measure these things, hut just have to guess: them. NonetheIess, it is· better to make a rough guess and take account of. it than to ignore it. After all, human life consists of taking lousy decisions on the basis of imperfect information but at least it is sensible to use what imperfect information we have rather than to ignore it! So what are the examples of this ? WeIl, take public transport, the underground, railway or buses. They compete with private cars. The cost to the individual of driving his car in the rush hour is less than the marginal cost to society. When I drive my ear in the rush hour I slow down a lot of other cars and impose congestion cost on other people. So, in the case of pricing public transport, we ought, other

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

113

things being equal, to have the fares eharged by bus· less than the marginal east by bus beeause the priee I pay for driving my ear is just my petroI and my tyres, whieh is a lot less than the cost to society. Estimating how big a bus-car price differenee will lead me to shift from ear to bus or bus to car is a matter of guess work, bllt it is better to guess than to ignore it. A similar kjnd of argument applies on the east side. In Britain it is reekoned that some of the coal miners, if they stopped being eoal miners could not get and could not find other work. The marginal cost to society of employing these coal miners is therefore zero because what society saerifiees by using them as eoal miners. is nothing. But the marginal east to the National Coal Board of those miners is 30 pounds a week. So we have a case where the marginal cost to the public enterprise is much greater than marginal cost to society. Therefore the price, everything else equal, whieh the National Coal Board should charge for coal is one which reflects the marginal cost with some labour reckoned at nought, not one whieh reflects the marginal eost with all labour reekoned at 30 pounds. So again, this is pretty important in practice and this kind of thing applies both on the demand and east side. What you have to do in practice is for the public enterprise to ask what are the main elose substitutes for its produet? What are the most important divergencies between their prices and marginal costs? How shall we eorrect our priee to allow for that? Then you turn to the east side and say, what are our most important inputs, what are the most important divergencies bet,veen their prices and their marginal costs, how shall we correct for that? What is important is a matter of judgement. Take an extreme case. Suppose you think there is a frightful monopoly in electrie razors and they are sold at 5 times InarginaI eost (which I must say I suspect sometimes! ). Now, electric razors are complementary with electricity. The pure theorist would therefore say, eleetricity must be sold below marginal east to make up for the fact that electric razors are sold above marginal eost. Obviously that is just theoretical. One merely looks at competition with gas, coal, and oil and possibly at the prices of electric appliances on the demand side, if you are thinking. about optimal prieing for electricity. On the eost side, if you look at the eost of new generating stations and at the cost of fuel and make adjustments because of any divergencies between price and marginal cost on those you will have done enough.

114

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

Dr Turvey then spoke about the theory of joint costs and of peak pricing. This part of his talk was based on a forthcoming paper by S. Littlechild to be published in the Economic Journal and is therefore omitted here. In this part of his talk Dr Turvey made some comments on peak-pricing in the Swedish telephone system. We think these comments might be of interest to many readers and have therefore included them separated from their right context. (Ed)

If we are running a telephone system, a traffic system, or an electricity system, which have peak problems, but where all the other simplifying assumptions hold, then we are wasting resources if we do not have an off-peak price naturally considerably lower than the peak price. You in Sweden talk about u·länderna, I think one also ought to talk about ö·länderna. You see, the "underutvecklade länderna" are those who do not know any better. The "ö-länder" are those who are "överutvecklade och har råd att strunta i dessa problem." In Sweden for instance you are so rich that you consider yourself weIl enough off to have sub-optimal pricing in your telephone system. Clearly, the marginal social cost of extra telephone calls after 7 o'clock at night is pretty weIl zero and yet you insist on discouraging Swedes from telephoning each other after 7 o'clock at night by as high a price as you need to discourage them from telephoning one another too much during the day-time. Now, of COllrse, to charge people in the daytime is sensible because it is the daytime traffic that determines the size of your telephone network and hence determines your capacity costs. If you were to lower the price off.peak, you would get more traffic, more telephone calls at night or at weekellds. The extra social cost of this would be pretty weIl zero because you have an automatic system which will function perfectly weIl at night and take a lot more calls. All the extra people who would use the telephone more to ring up their fiances or their aged mothers at night for long telephone calls would clearly gain. So nobody would lose and somebody would gain. And yet you do not do it. WeIl, that is what I call wealth! When the National Board for Prices and Incomes investigated the pricing policy of the British telephone system, we found they already had a difference between the day prices on the one hand and evening and weekend prices on another. We made them increase it and we also made them introduce an intermediate price for Saturdays,

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

115

so in that respect we are ahead of you. The point is that we were able to do it without quantifying all these things, because although we could not fix the fight price for day-time traffic without knowing an awful lot ahout the marginal costs of extending the telephone system network, we did know that marginal cost off-peak was pretty weIl zero, hence any tariff which was much above zero was wrong. We were able to recommend a ,videlling of the gap between the peak and off-peak pricing as a direct consequence of this.

Now, I could go on but I dare say you are getting a little tired of listening and would like to do some talking, so I am quite happy to answer questions either on what I have said or rather more generally on how I would approach particular problems of public enterprise pricing along the lines I have explailled. I must emphasize that I think everything I have said has practical application though one cannot always actually measure all the things I have talked about. I simply assert that in all those cases where market demand does measure total social benefit (or for those cases where it does not and we have made the necessary adjustments) then if public enterprises are to follow a pricing policy which is· in the social interest, it is necessary to go through this kind of thinking. So I am open to any questions you like.

Ordföranden: J ag tackar Dr Turvey för denna föreläsning som i hög grad har handlat om praktiska problem men i vilken också de algebraiska övningarna har givit oss en teoretisk belysning, som varit ytterst värdefull för auditoriet. Ni är välkomna med frågor, synpunkter och kommentarer. Fråga: Har ni fått några resultat från experimentet med olika avgiftsstrukturer för förbrukarna av elektricitet? Kan verkligen dessa för konsumentens totala konsumtion betydelselösa kostnadsskillnader få någon effekt på sättet att använda elektricitet? Dr Ralph Turvey: International comparisons show that differences in tariff structures can have a very big influence on the consumption pattern. If you go from England to Norway where they have a "loadrate"tariff, you can see quite different patterns of electrical behaviour on the part of the consumers because they have for many years had

116

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

tariffs of a different structure. (I think you can find the "load-rate" tariff in parts of Sweden too.) They do not have thermostats in Norway nearly as much as on American or English electrical appliances and a different kind of electrical heating is used. Mind you, this is only a change in tariff structure, not a change in tariff leve!. An essential part of the experiment was that the weighted average should be the same under the different tariff forms. All these international observations do definitely suggest that in the long mn consumer behaviour is quite sensitive to changes in these patterns. The experiment is related only to domestic tariffs; it is even more obvious that industrialists are sensitive, but we know that anyway, so there is no problem.

Professor Assar Lindbeck: I would like to ask some questions about pricing in the traffic system. You started with the assumption that the price charged for ear traffic is lower than its- social costs and you reached the conclusion that we should subsidy collective transportation. Dr Ralph Turvey: No, the conclusion was that you should charge a price for collective transportation less than its marginal cost. But to price less thaIl marginal economists cost does not necessarily involve price less than average aCCOllntants cost, which is what people usually calculate when tlley decide whether or not you are getting a subsidy.

Professor Assar Lindbeck:IMy question is if it would not be possible to raise the price for cars rather than lower the price for collective transportation. Thus i wonder if you have an idea of how you in practice would go about charging higher prices for using cars in order to reach a better optimum situation in the traffic system? Dr Ralph Turvey: Ideally we want to charge private cars for the use of cro"\vded city streets, a price which varies according to the amount of congestion, that is, we want the price charged to the private car owner to be -higher when he drives in the rush hours than when he drives it in the middle of the day, and to be nought when he drives it through the city at 5 o'clock ill the morning. There are two ways in which this can be done, one is to put a little meter on the car which is triggered off by impulses generated by passing over a wire buried in the road so that it clocks off impulses at a rate dependent partly on how much it uses these roads and partly upon whether the 'rVires are set to trigger off at a high, medium, or zero rate. The other one,

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

117

whieh is rather really preferable, but is a little like science fiction, is that instead of wires under the road triggering off a meter on the ear, the car passing over the wire under the road triggers off an observation in a central eomputer. This would just store how many points had accumulated and issue a bill once a quarter for the use ofcelltral streets regulated according to whether they were used at rush hours or at other times. A valuable by-produet of this would be traffic control information ,vhich could be integrated with a eomputer controlIed traffic light system. It would be quite an interesting cost benefit excercise to evaluate this. Development work on these black boxes is going 011 in England at present. A simpler device without any of this information generating potentialities is something like a taxi-meter. You stick it up in your front ,vindow and if you are driving in the rush hours, it has got to be showing a red light; at other hours it has to be showing a green light. If you are driving in the country -or in the middle of the night it does not have to show a light. This is powered by a sort of battery which has a given amount of charge in it. 111 other words that battery will give YOU' x hours of red light or alarger number of hours of green light and you just 11ave to buy ne,v batteries when your present one is exhausted. So you pay by buying these batteries and plugging them into this little device that fits on the wind-screen. Work is going ahead on that too. Meanwhile, the authorities are simply introducing a very tight parking control in London. Experience shows that a combination of this· together with traffic engineering has considerably reduced congestion in the London streets, though it is rather amusing to note that one transport economist wrote an article saying that the introduction of all these oneway streets had increased traffic speed by x percent but had increased average travelling distances by more than x percent! Ekon lic Bengt Fornstad: The concept of "marginal cost pricing" has been given different interpretations in different contexts. The discussion of tariff structure is, generally speaking, based on short run marginal cost in the conceptual framework of conventionaI priee theory. When ,ve discuss whether the prices of a specific public enterprise in the economy around tig are set at a level consistent with a reasonable rescource allocation we use a marginal cost concept which, somehow, must be defined under conditions of lumpy investments, uncertainty, obsolesence etc. - Are you advocating the use of the first or the second variety of nlarginal cost pricing-or both?

118

NATIONALEKONOMISKA FÖRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4. NOVEMBER 1969

Dr Ralph Turvey : Yes, weIl, what you want to use it for must clearly depend upon the public enterprise. Take Postverket, the main service it sells is the transmission of letters and the transmission of parcels. If_ one is asked to investigate optimal pricing for Postverket the first thing to do is to ask what are the constraints? The politicians will tell you, quite rightly, that it is a political judgement that letters shall be able to be sent from anywhere in Sweden to anywhere in Sweden, so the first constraint is to provide a service like that. The second constraint is perhaps that, at least in "tätorterna", one must provide one delivery a day. And a third constraint may be that you must have uniform pricing unless you can produce enormausly strong arguments ill favour of differentiation. Then you proceed to see hat pricing and investment arrangements will maximize social benefit minus social cost subject to those constraints. The end.product is rules for investment decision making in Postverket and prices which will hear same relation to marginal costs. Because of these constraints that relation will not be one of equality, but at least you will have to know marginal cost as part of the answer. To know marginal costs you must undertake a systems allalysis of how the Post Office expands to meet growing demand, or contracts to meet contracting demand, and how it would adjust its operations to changes in the structure of demand as between letters and parcels of different types. I doubt whether it or any other post office' in the world has. actually done such a systems analysis., hut we are now trying to push the British post office inta it and if you like we will have a race and see whic'h of us. wins. It is like one of those games where you race snails on the beach. I have got my snail. It will be very interesting if you chase your snail and we will see who wins. Ekon lic Bengt Fornstad: When there are economies of scale marginal cost prices do not cover average eost. Lemer and other have maintained that the need to cover average cost is peculiar to capitaIism and that full east pricing has no place in the regulated sector of a mixed economy. We can, however, relax the assumption ill price theory that the input of the factors of production are at the efficient level. We can also assume that the factors of production tend to be used more efficiently in a competitive than in a noncompetitive setting and that the need to cover average cost is a central feature of competition. We could then maintain that full cost pricing in certain cases may provide an incentive to a more efficient use of the factors of produc-

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

119

tion. We could also argue that this increase in efficiency may be more important than the efficiency gain pertaining to the implementation of marginal cost pricing. Would you accept this argument, Dr Turvey? Dr Ralph Turvey: I can give a whole lecture on that and I was going to, but thought I had better stop because time was getting on. Can I give a technical answer quickly? I am prepared to accept that the net cash flow between the public enterprise and the government is a matter of concern for the government alld may therefore legitimately set a constraint upon the magnitude of that into cash flow. If this constraint is operative it will result, ceteris paribus, in prices higher than marginal costs; the excess of price over marginal cost will depend upon the magnitude of the constraint and the dual of that constraint can be taken in principle to be the excess burden of taxation if the government is optimizing. Certainly I accept that in practice it is sensible for a government to say that the cash drain upon it of the public enterprise must be limited. One way of putting this is to say that since the government gets revenue from taxing private products tllere is no reason at all why it should not also get revenue from taxing public products but it does not have to be called a tax, it can simply be a cash-flow target. I have not once asserted whether public enterprises ought to ron at a loss or ought always to cover their costs. In terms of accounting costs, I will not answer the question since accounting costs do not mean anything, but if it is in terms of cash flow then I fully accept that a Ministry of Finance rightly impose constraints.

Professor Assar Lindbeck: There was an article by H Leibenstein some years ago in the American Economic Review called "The Allocative Efficiency VS X-Efficiency" and the question was the following: How large is the loss in GNP or in welfare due to mOl1opoly prieing and he referred to some studies indicating that normally in the private industry in America where they have less than perfect competetion prices were may be about 10 percent ahove marginal eost. And when he made reasonable assumptions about demand elasticities he wound up with the figure that the loss in eonsumer surpluses was of the magnitude 0.18 percent of GNP. His eonelusion was that eeonomie losses due to "monopoly priees", aceording to statie equilibrium theoryare very small. He argued that eeonomic loss due to monopoly was a dynamie one: that a monopoly was not pressed, i.e. had not enough ineentives, to reduee eost as mueh as in a eom-

120

NATIONALEKONOMISKA FöRENINGENS SAMMANTRÄDE DEN 4 NOVEMBER 1969

petitive market and to develop new products- according to consumer preferences. Do these aspects have any importance in evaluating marginal cost pricing in the public sector? What about the incentive implications of various pricing systems in the public sector? Dr Ralph Turvey: There are several interesting points there. First of all, I have been talking comparative statics but the marginal cost concept I expound in a paper in the E.J. for June 1969 and want to use is, in Samuelson's terms, a "historical dynamic" concept of marginal cost. It is pretty important to get ones marginal cost concepts right. What I was talking about at the seminar this afternoon was almost a historical dynamie concept. Going back to the measurement of the welfare loss due to monopoly which is mainly Harberger's work, (we define a "Harberger" as a man who will estimate anything, I admire the Harberger's propensity to estimate), it really left out a frightfullot. He estimated the welfare losses due to monopoly exploitation of the kind you mentioned, but did not say anything about quaIity, did not say anything about advertising, and if Bell Telephone has got it wrong like you have with your system that does not come into the sum either. In other words, he missed out a number of resource misallocations and only took one. But I am dead certain that the potential benefit which would be secured by an omniscient dietator from improving efficiency is vastly greater than that one could secure by improving allocative efficiency. However, we are not omniscient and the actual costs of increasing efficiency are really pretty big. You have to kick people around, you have to stir them up, you have to hire consultants, you have to stand around the factory floor with a stop watch in your hand and all sorts of nasty things- which upset people. On the other hand, to improve allocative efficiency you just need a few economists and they, relatively speaking are cheap, at least from a social cost point of view because their opportunity of earning outsicle the economics profession normally is very low! So while it is true that in one sense efficiency is far more important than alIocative efficiency it does not necessarily follow that the rate of return on human nvestment to increase efficiency is higher than the rate of return on the tiny little human investment in economists to improve allocative efficiency. Now, lastly, your incentive point. What you really want to know' is what incentives animate the clirector of a State enterprise. WeII, we have got one here at the meeting, so you can ask him afterwards,

PUBLIC ENTERPRISE PRICING

121

hut if I take the English ones of my acquaintance, firstly they have vague ideas that a rapid rate of growth in turnover redounds to a greater glory of their industry and therefore of themselves. Secondly, they all hate making an accounting loss. This is because once they do so the Central Government steps in and starts pushing them around and they do not like this. It is not a loss per se which they dislike, it is being bullied by central government; whereas if they make a healthy though meaningless accounting profit they get left alone to pursue their own interests. Subject to these two points I think what really gets those people is the esteem of their fellow professionals so if you take, say, London Transport Underground system, the biggest incentive they have is to be liked and admired by the directors of the Paris Metro, the T-balla, the Toronto Subway, and so on. Therefore, the relevant substitute for price competition when you have these IlationaI monopolies is continuous. international comparison. I think this is enormously important. One great advantage which is not fully exploited that the English gas and electricity nationalized industries are each divided inta 12 bits regionally. If I were running either of those industries I would spend quite a lot of nly time saying to the chief engineer of, say, the North-west: "They have got a much better distribution trallsformer in the North-east than you have" and of saying to the Chief accountant who is responsible for collecting the money of the London Eleetricity Bord: "Why is your east per account 50 percent higher than the cost per account somewhere else?" That is to get efficiency in a nationalized industry. The pecuniary incentives are of importance onlyas boundary conditions for keeping the civil servants' fingers out of the pie. Ordföranden: On behalf of the audience I ,vant to thank Dr Ralph Turvey ever so much for a first class lecture and for answers and comments that were full of knowledge, wit and brilliance.

NATIONALEKONOMISKA FORENINGENS LEDAMOTER DEN 1/11969

Beskyddare:

HANS MAJ:T KONUNGEN Forste hedersledamot:

HANS KUNGL. HOGHET HERTIGEN AV HALLAND

Foreningens styrelse: Ordforande: Vice ordforande: Ovriga ledanl0ter:

HOGLUND, RUNE, bankdirektor LINDBECK, ASSAR, professor OLSSON, BERTIL, generaldirektor ODHNER, CLAS-ERIK, agr. licentiat HOOK, ERIK, fiI. doktor FAXEN, KARL-OLOF, docent GULBRANDSEN, ODD, laborator SVENSSON, STIG, direktor

Sekreterare :

WOHLIN, LARS, civilekonom

Foreningens postadress: Box 16067, 103 22 Stockholm 16

LEDAMOTSFoRTECKNING

ADIN, BO, avdelningsdirektor. ADLER, LARS, ekon. licentiat, Vasteras. ADLER·KARLSSON, GUNNAR, jure doktor, Grotta Ferrata, Italien. ADSTEDT, ROLAND, direktor, Uppsala. AFRELL, UNO, direktor, stiindig ledamot. AGNELL·RADHE, ANNA-LISA, byradirektor. AGRENIUS, GOSTA, borgarrad. AHLBERG, BENGT, civilekonom, Solna, .stiindig ledamot. AHLENIUS, INGA·BRITT, civilekonom, Danderyd. AHLENIUS, KARL, civilekonom, Danderyd. AHLSTROM, IWAN, direktor. AHNMARKER, KARL, kamrer. ALBINSSON, Goran, fiI. licentiate ALEXANDERSSON GUNNAR, professor. ALFORT, AXEL, direktor. ALMQUIST, J. C., direktor, Stocksund, stiindig ledamot. AL~fQVI-ST, HARALD, herr, Enebyberg. AMNEUS, HENRIK, kanslisekreterare. ANDERBERG, CARL, jure kandidat. ANDERSSON, DAVID, bankdirektor, Djursholm. ANDERSSON, GUNNAR, Hinsarbetsdirektor, Lulea. ANDERSON, KNUT, jure kandidat, direktor. ANDERSSON, KNUT, rederitjansteman. ANDERSSON, SVEN, statsrAd, Sundbyberg. ANDERSSON, STIG W., bankdirektor, Goteborg. ANDERSSON, TORSTEN, direktor. ANDERSSON, YNGVE, pol. magister, Uppsala. ANDERSSON, AKE, direktor. ANDERSON, AKE, lantbruksdirektor, Uppsala. ANDREN, STIG, byradirektor. ANDREN, ULF, pol. magister. ANER, JOSEF, direktor. ANGEBY, LENNART, civilekonom, Huddinge. ANGER, FILIP, forste aktuarie.

3

ANKARCRONA, CLAES, civilekonom, stiindig ledamot. ANKARCRONA, JAN, civilekonom, stiindig ledamot. ANKARCRONA, STEN S:SON, advokat. ANNERGREN, ERIK, direktor, Djursholm, stiindvg ledamot. ANSHELM, BENGT V. E., kopman, Goteborg. APELQVIST, SEVED, forsakringsdirektor. ARPI, GUNNAR, professor, Uppsala. ASKELAND, MARGARETA, fiI. kandidat. ASP, ULF, pol. magister, Danderyd. ASPLING, SVEN, statsrad, Sundbyberg. AXLING, MARIANNE, amanuens. BACK, KLAS, direktor. BACKE, PER M., direktor, Brevik, Norge. BACKELIN, TORKEL, civilekonom, stiindig ledamot. BACKLUND, LEIF, fiI. kandidat, KaHhall. BACKLUND, SVEN, generalkonsul, Berlin, stiindig ledamot. BAGGE ERLAND, bankdirektor, Djursholm. BAGGER-SJOBACK, BERTIL, fiI. kandidat, kanslichef. BARKMAN, NILS, kapten. BARLACH, BRUNO, direktor, stiindig ledamot. BARNHOLDT, HARALD, bankdirektor. BECK.FRIIS, EBBE, friherre, civilingenjor. BECK·FRIIS, HANS, friherre, jure kandidat, stiindig ledamot. BECKMAN, RUNE, kanslirad, KaHhall. BECKMAN, SVEN-WILHELM, jure kandidat, socialattache, BrysseI. BENDZ, ERIK, direktor, Djursholm. BENGTSON, BENGT H., civilekonom, riksdagsman, Solna. BENGTSON, SVEN F., sekreterare, Skiilby. BENGTSSON, YNGVE, direktor. BENKTANDER, GUNNAR, direktor, Zurich, stiindig ledamot.

4

LEDAMOTSFORTECKNING

BENTZEL, RAGNAR, professor, Uppsala. BERG, ARNE, pol. magister. BERG, BENGT AKE, civilekonom. BERG, HELGE, ekon. licentiat, Saltsjobaden. BERG, NILS, jure kandidat. BERGH, OSKAR, aktuarie. BERGGREN, ALI, byrachef, Jonkoping. BERGGREN, YNGVE, pol. magister. BERGLUN~ ARN~ d~~ili~

stiindig ledamot. BERGLUND, ERIK, pol. magister. BERGLUND, HELGE, borgarrad. BERGMAN, CARL.GORAN, jure kandidat, direktor, Goteborg. BERGMAN, CHRISTER, jure kandidat, byradirektor. BERGMAN, DICK, advokat. BERGMAN, THURE, bankdirektor, Uppsala. BERGSTROM, BO, pol. magister, stiindig ledamot. BERGSTROM, VILLY, poL magister, Uppsala. BERGVALL, HANS, pol. magister, Solna. BERNSTROM, HARALD, direktor, Saltsjobaden. BERNUNGER, STEN, direktor, Lidingo. BERTHOLD, HARALD, direktor. BEXELIUS, BO H:SON, revisor. BJUKE, N. ROB., civilingenjor. BJORCK, IVAR, direktor, Tiby. BJORCK, OLLE, direktor, Lidingo. BJORFORS, GOSTA, byrachef, stiindig ledamot. BJORK, LEIF, £iI. licentiate BJORKLUND, ARNE, direktor, stiindig ledamot. BJORKMAN, THURE, professor. BJORKSTEN, GUSTAF, direktor. BLANCK, IVAR, advokat. BLENNOW, INGEMAR, bankdirektor, Goteborg. BLIX, EVA, byrad~ektor. BLIXBERG, LARS, civilekonom, TreIle· borg. BLOIVl, LENNART, direktor.

BLOM, MATS, direktor, Norrkoping, stiindig ledamot. BLOMBERG, NILS W., direktor. BLOMEN, GERT, civilekonom, Lidingo. BLOMQVIST, CONNY, direktor. BLOMQVIST, COSTA, direktor. BLXCKBERG, SVEN, jure kandidat, bankdirektor, Halsingborg. BODSTROM, LENNART, fil. licentiat, Sollentuna. BOHLIN, HOLGER, direktor, Solna. BOHLIN, OSTEN, sekreterare. BOHMAN, GOSTA, direktor. BOMAN, PER·OLOV, fiI. kandidat, Enebyberg. BONDE, PEDER, greve, bankdirektor, Goteborg, stiindig ledamot. BONNIER, DAVID, redaktor. BONNIER, KAJ, bokforlaggare. BONNIER, TOR, hokforlaggare. BONOW, MAURITZ, fil. licentiate BORG, KURT, sekreterare. BORG, STEN, forskningssekreterare. BORGENHARD, JAN, bergsingenjor. BOSE, CURT, direktor. BOUVENG, CARL·JOHAN, ekon. licentiat, Tiiby. BRANDT, ERIK, direktor. BRANGMO, WALTER, direktor, Solna. BRATT, LENNART, direktor. BRETSCHNEIDER, ALFRED, civilekonom. BRIEDIS, OSVALDS, HERBERTS, civilekonom. BROBERG, ROLF, generaldirektor. BRODD, ARNE, civilekonom, Lidingo. BROMAN, SVEN, jure kandidat, l\tlalmo. BROSTROM, DAN·AXEL, skeppsredare, Goteborg. BROWALDH, ERNFRID, bankdirektor, stiindilg ledamot. BROWALDH, TORE, bankdirektor, stiindig ledamot. BRUNDELL, ARNE, ombudsman. BRUNNER, HARRY, direktor, Djursholnl. BRUNNER, JOHN, studerande. BRUSEWITZ, SVEN, direktor, Djursholm. BRANDSTROM, EDVARD, bankdirektor.

LEDAMOTSFORTECKNING

BRO~1S, JAN, poL magister, Upplands

Vasby. BYSTEDT, BRITT.MARIE, pol. magister. BYTTNER, ANDERS, redaktor, stiindig ledamot. BYTTNER, GUNNAR, fiI. kandidat, Tiiby. BACKLANDER, RUNE, direktor. BACKSTROM, BO, civilingenjor. BORJESSON, MARGARETA, civilekonom, Karlshamn. BOOK, SVEN AKE, pol. magister. CALLANS, ARNE, bankdirektor, Solna. CANARP, CURT, byrachef. CARBELL, ERLAND, byrachef. CARLSSON, ARNE, lanshostadsdirektor. CARLSON, BJORN, civilekonom, Tyreso. CARLSON, GUNNAR, forbunds. ordforande. CARLSON, JOEL, direktor, stiindig ledamot. CARLSSON, MAGNUS, jure kandidat. CARLSSON, ROLF H., civilekonom. CARLSON, SUNE, professor, Uppsala. CARLSSON, TORSTEN, bankdirektor. CARLSON, TORSTEN B., byradirektor. CAVALLI.BJORKMAN, NILS, civilekonom, Lidingo. CEDERBERG, NIKLAS, direktor, Lidingo. CEDERCRANTZ, BROR, direktor. CEDERLUND, LARS·JOHAN, civilekonom. CEDERSCHIOLD, OLLE, direktor. CEDERWALL, GUSTAV, landshovding, Vasteras, stiindig ledamot. CERVIN, GUSTAF, pol. magister, Orebro. CERVIN, TAGE, bankir. CLAESSON, GORAN, pol. magister. COLLIANDER, HANS, ambassadrad. CRAFOORD, HOLGER, direktor, Lund, stiindig ledamot. CRONA, STAFFAN, jure kandidat, civilekonom. CRONEBORG, RUTGER, hyradirektor, Lidingo. CRONER, FRITZ, professor. CURTMAN, C. W., overdirektor.

5

DAHL, SVEN, professor, Gotehorg, stiindig ledamot. DAHLBACK, HELMER, direktor. DAHLERUS, JAN, ekonornichef, Lidingo. DAHLGREN, LARS, fiI. licentiat, direktor. DAHLGREN, MARIE·LOUISE, pol. magister. DAHLIN, ELlS, hiiradshovding, Djursholm. DAHLKVIST, HARRY, departements. sekreterare, Saltsjobaden. DAHLLOF, AKE, civilekonom. DAHLMAN, CARL·JOHAN, pol. magister. DAHLMAN,CARL L., byradirektor. DAHLMAN, SVEN, ambassador. DAHLSTROM, GOSTA, sekreterare. DAHLSTROM, KJELL-AKE, civil· ingenjor, Sollentuna. DAHMEN, ERIK, professor, SaltsjoDuvnas. DALGARD, INGEMAR, civilekonom, Urnea. DAMBERG, BO, jura kandidat. DANGRELL, ERIC, civilingenjor, Tumba. DANIELSSON, GEORG, fiI. kandidat, standig ledamot. DANIELSSON, AKE, direktor. DAVIDSSON, SUNE, pol. magister, Uppsala. DE GEER, CARL, friherre, bankdirektor, Upplands Vasby. DEINOFF, ROLF, direktor, Jonkoping. DE LAVAL, GUSTAF, kammarrattsrad, stiindig ledamot. DELIN, GORAN, ingenjor, Lidingo. DE ~1ARE, ERNST, bankdirektor, Goteborg. DETTER, JARL, herr, Luzern. DICKSON, HARALD, professor, Goteborg. DINGERTZ, SVEN, civilekonorn, Orebro. DINKELSPIEL, CLAES, civilekonom, stiindig ledamot. DINKELSPIEL, ULF, attache. DOCK, BENGT, direktor. DOUGLAS, G. A., greve, direktor, stiindig ledamot.

6

LEDAMOTSFORTECKNING

DRIBE, CARL.AXEL, bankdirektor, t 1969. DU RIETZ, GUNNAR, civilekonom, Saltsjobaden. DU RIETZ, GUNNAR, direktor, Saltsjobaden, stiindig ledamot. DYRSSEN, WILHELM, revisor.

EBERSTEIN, CHRISTIAN, direktor. EDGREN, GOSTA, sekreterare, Huddinge. EDSHAMMAR, LARS, forsakrings. direktor, stiindig ledamot. EHNBORG, JAN, revisor. EISLER, HANS, civilekonom. EJERMARK, Gosta, direktor. EJNAR, BERTIL, bankdirektor. EK, L. RUNE, pol. magister, Lidingo. EKENGREN, HJALMAR, bankdirektor. EKETORP, BERTIL, byradirektor, Djursholm. EKLUND, PER, assessor. EKLUND, SVEN, civilingenjor, Solna. EKSTROM, BERT, fiI. magister. EKSTROM, TORD, fiI. kandidat, Soder· talje. EKWALL, N. J., forsakringsdirektor, Djursholm. ELIAESON, JAN·HENRIK., civilekonom. ELIASSON, ERIK, agr. licentiat, Uppsala. ELIASSON, GUNNAR, fiI. licentiat, KaHhall, stiindig ledamot. ELIASSON, LARS, riksdagsman, Sundborn. ELIASSON, NILS, civilekonom. ELISON, Magnus, byrachef. ELLHAMMAR, GOSTA, direktor, Malmo. ELMFELDT, BERTIL, direktor, Djursholm. ELSHULT, BO, direktor. EMTELL, HARALD, direktor, Sollentuna. ENDREDI, GUSTAV, diplomekonom, Lidingo. ENGFORS, GOTE, bankdirektor. ENGSTRAND, HANS·LENNART, direk· tor, Addis Abeba, stiindig ledamot. ENGSTROM, KARL·GORAN, fiI. kandidat, Uppsala.

ENGSTROM, MARTIN, hyrachef. ENGWALL, LARS, pol. magister, stiindig ledamot. ENGVALL, PER-ERIC, direktor. ENGVALL, RUBEN, disponent, Solna. ENeZELL, GORAN, direktorsas~istent. ENNERFELT, GoRAN, civilekonom, Nacka. ENSTROM, AXEL, direktor, Sundsvall, standig ledamot. ERBOM, KAI, byradirektor. ERICSON, FILIP, L., byrachef, Lidingo. ERICSSON, G. M., direktor. ERICSSON, SUNE, direktor. ERICSSON, YNGVE, kanslichef. ERIKSSON, GoRAN, fiI. kandidat. ERIKSSON, HANS IVAR, civilekonom, Sandviken. ERIKSSON, KURT, civilekonom, byggnadsingenjor. ERIKSSON, LENNART, generaldirektor. ERIKSSON, PER R., redaktor, Huddinge. ERIKSSON, SUNE, forbundsordforande. ERLANDER, LILLEMOR, ciyilekonom. ERLANDER, TAGE, statsminister. ERONN, LARS, redaktor. ERSMAN, SVEN, jur. kandidat, direktor. ESCH, BJORN VON DER, pol. magister, Vasterljung, stiindig ledamot. ESKILSSON, STURE, pol. magister, Tumba. ESSCHER, KARL, forsakringsdirektor. ESSEN, CHRISTER von, friherre, civilingenjor, stiindig ledamot. ESSEN, JAN OLOF von, friherre, hank.. direktor, Solna, standig ledamot. ESTONIUS, DAG, forste aktuarie. ETZLER, GUNNAR, studierektor. EWERLOF, KNUT, direktor. FAGERBERG, KARL·AXEL, jure kandi· dat, direktor, Djursholm. FAGERSTROM, MATS, redaktor, Jakobsberg. FAGRING, OLLE, fiI. kandidat, Goteborg, stiindig ledamot. FAHLANDER, VIDAR, generaltulldirektor.

LEDAMOT$FORTECKNlNG

FAHLSTROM, JAN MAGNUS, fil. licentiate FAJERSON, HANS MAGNUS, pol. magister. FALBRINK, KURT, revisor. FALK, MARGARETHA, fiI. magister, Huddinge. FALK, SVEN, revisor. , , FARAGO, GABOR, fiI. licentiat, Sollentuna. FASTBOM, LENNART, fiI. licentiate FASTMAN, BERTIL, forste revisor. FAXEN, KARL-OLOF, docent, Lidingo, medlem av styrelsen. FELDT, KJELL-OLOF, statssekreterare. FERNHOLM, RAGNAR, revisor. FINNEY, FRANK, file kandidat, sekreterare. FISCHERSTROM, SVEN, direktor, Djnrsholm. FITGER, PETER, fiI. doktor, Solna. FJELKNER, A.' W., direktor. FJELLANDER, NILS, expeditionschef. FLODIN, TORE, advokat. FLOOD, HARRY, riksbankskamrerare. FLOREN, CARL-GUSTAF, prokurist, Lidingo. FLYGARE, BERTIL, direktor. FOGELKLOU, LARS, bankdirektor. FOLKESSON, LARS, agr. licentiat, Uppsala. FORSGREN, MATS, pol. magister, Uppsala. FORSS,' STIG, herr. FORSSE, ANDERS, herr, Barkarby. FORSSMAN, ERIK, forsakringsdirektor, Halmstad. FOYER,' LARS, fil. licentiat, stiindig ledamot. FRANCKE, . ANITA, fila kandidat. FRANCKE, NILS, ryttmastare, Bettna. FRANZEN, GOSTA, bankdirektor. FREDBORG, ARVID, fila doktor, Triesenberg, Liechtenstein. FREDEN, KlELL, direktor, Saltsjo-Boo. FRICK, ANDERS, direktor.

7

FRIDEN, LENNART, civilekonom, Lidingo. FRISK, NILS-AXEL, direktor. FRITZ, LENNART, pol. magister, Tilby. FRITZ, .AKE, kamrer, stiindig ledamot. F&OSTENSON, GEORG, fila doktor, Sollentuna. GADD, ARNE, fiI. licentiat, byrachef, Uppsala. GADD, STAFFAN, bankdirektor, Lidingo. GADDE, CARL-FREDRIK, direktor. GAHN, GUNNAR, jure kandidat. GALFVE, CARL HENRIK, direktor. GAWELL, JONAS, direktor. GEIJER, ARNE, ordforande i Landsorganisationen. GEIJER, LENNART, statsrad. GERENTZ, SVEN, direktor. GERHARD, INGEMAR, docent, Goteborg. GERNANDT, STIG, disponent. GIESECKE, CURT-STEFFAN, direktor, stiindig ledamot. GILtBERG; GUNNAR, civilekonom, Lidingo. GILLBERG, JAN, sekreterare, Lidingo. GILLBERG, JOHN, direktor. GILLBERG, K. E., direktor. GODIN, VICTOR, kontorschef, Solna. GRAFSTROM, ERIK, generaldire~tor, Stocksund. GRAFSTROM, LENNART, civilekonom. GRAFSTROM, THURE, jur. kandidat, direktor. GRAHN, F. TURE, civilingenjor, Jakobsberg. GRAHN, KJELL, direktor. GRANQVIST, BJORN, byraingenjor. GREFELT, ESKIL, lansbostadsdirektor, Nykoping. GRENHOL~1, AKE, fil. doktor. GRETTVE, ANDERS, civilekonom, Ronni-nge. GRoNDAL, ERNST, bankdirektor. GRoNDAL, LARS, direktor. GUINCHARD, PIERRE, fil. licentiate GULBRANDSEN, ODD, laborator, Knivsta, medlem av styre[sen.

8

LEDAMOTSFORTECKNING

GULLANDER, STAFFAN, bergsingenjor, Saltsj 0-Duvnas. GUSTAFSSON, ARVID, bankkamrer, Malmo. GUSTAFSSON, KJELL, direktor. GUSTAFSSON, OLOF, direktor. GUSTAFSSON, SIV, civilekonom, Jakohsberg. GUSTAFSSON, SVEN, pol. magister. GUSTAVSSON, JUST, hyrachef, Taby. GUSTAVSSON, Marianne, byradirektor. GYLLING, BERTIL, direktor, Djursholm, stiindig ledamot. GARDSTEDT, BIRGER, skolrad, Eneby. berg. GORANSON, BO, herr, Sollentuna. GOTDAHL, HANS, direktor, Uppsala, stiindig ledamot.

HAEGGSTROM, G·ORA.N Z., direktor, Uppsala. HAGBARTH, RUNE, direktor. HAGLUND, MATS, civilekonom. HAGMAN, RAGNAR, direktor. HAGNELL, HANS, fit licentiate HAGSTROM, SVEN, revisor. HAGSTROMER, ANNA-LISA, revisor. HAGSTROME~ LENNAR~

jur. kandidat. HAGARD, BIRGER, universitetslektor, Borghamn. HALDEN, FOLKE, direktor, Lidingo. HALLBERG, ANNAGRETA, fiI. licentiate HALLENCREUTZ, FREDRIK, disponent, Visteras. HALLNXS, SVEN, forste ombudsman, Stocksund. HALVARSSON, IVAR, generalsekreterare. HAMMARLIN, NILS, ombudsman, Ekero. HAMMARSKIOLD, LENNART, direktor, Djursholm. HAMMARSKIoLD, STIG, direktor. HAMMARSKJOLD, MICHAEL, bankdirektor, Stocksund. HAMMARSTEDT, BERTIL, redaktor, Handen.

HAl\fl\lARSTRAND, E. RUDOLF, kamrer. HAMMARSTROM, ANN-!\1ARGRET, fiI. magister. HANER, HENRY, direktor, Goteborg. HANSSON, KJELL, fiI. licentiat, direktor. HANSSON, LARS, bankdirektor, Goteborg. HANSSON, LARS, hankokommissarie, Upplands Vasby, stiindig ledamot. HANSSON, SVEN, civilekonom, Tiby. HANSTROM, TORSTEN, bankinspektor. HAWOR, OLLE, byradirektor. HEDBERG, ANDERS, direktor. HEDBERG, AXEL, forbundsordforande. HEDE, MATS, civilingenjor, direktor. HEDELIN, GUNNAR, direktor, Boras. I-IEDELIN, LEIF, civilekonom, Boras, stiindig ledamot. HEDELL, BENGT, civilekonom. HEDIN, BERNT, forste hyrasekreterare. HEDLUND, CARL ERIK, direktor, Upplands Visby. HEDMAN, LENNART, civilekonom. HEFFLER, GOTTFRID, byradirektor. HEGELAND, HUGO, professor, Vmea. HEIl\1BURGER, HANS, hyrachef. HELAND, BJORN von, byradirektor. :HELAND, HANS von, direktor. HELANDER, SVEN, professor. HELLBERG, RUNE, fiI. kandidat, Geneve. HELLMAN-HJORTH, RAGNHILD, fru. HELLNER, AKE, professor, Lidingo. HELLQUIST, HANS, revisor, Ektorp. lIELLSTEDT, FOLKE, direktor, stiindig ledantot. HELLSTEDT, SVANTE, legationsrad. HELLSTROM, BIRGER, direktorsassistent. HELLSTROM, GUNNAR, fiI. licentiat. HELLSTRO~1, LARS, civilekonom, London. HEMMINGSSON, STEN S., civilekonom. HENNING, GERO, civilekonom, Solna. HENRIKSON, ARNE, direktor, Danderyd.

LEDAMOTSFoRTECKNING

HERLIN, CLAS C., civilingenjor, Stocksund, stiindig ledamot. HERNELIUS, ALLAN, chefredaktor. HERZ, ULRICH, fiI. licentiat, Sollentuna. HERZOG, HELGE, pol. magister, stiindig ledalnot. HEYl\1AN, GUSTAF, direktor. HILDER1\fAN, ERIK, direktor, Stocksund. HILDING, ARNE, direktor. HJALMARSON, JARL, landshovding, Gavle. HJALMARSON, YNGVE, fiI. kandidat, Miirsta. HJELM, LARS ERIK, civilekonom, Lidingo. HJELMAEUS, HELGE, byradirektor, Solna. HJORT, KARL·GUSTAF, f. d. generaldjrektor. HJARPE, KURT, direktor. HOEVEN, WILLEM, van der, forskningssekreterare, Lidingo. HOFSTEN, ERLAND, von, byrachef, Sundhyberg. HOLGER,SON, NILS, direktor. I-IOLGERSSON, STEN E., disponent, Hyltebruk, standig ledamot. HOLl\1, HERMAN, direktor, Ziirich. HOLM, PER, fiI. licentiate HOLMBERG, BENGT A., ekon. licentiate HOL~fBERG, HARRY, direktor. HOL11BERG, KLAS, direktor. HOLMBERG, PER, sekreterare. HOLMBERG, YNGVE, jure kandidat. HOLMGREN, KURT, regeringsrad. HOLMGREN, ROLAND, civilekonom. HOL~ILUND, ERLAND, fiI. licentiat, Uppsala. HOLMSTEDT, IGOR, direktor, Lidingo. HOLMSTR01\1, HANS, civilekonom. HOLMSTROM, SVEN, agr. licentiate HOLTER, MARGARETA, fiI. kandidat, Tiiby. HORN, CARL FREDRIK von, kanslirAd. HORN, KNUT von, overintendent, Stora Mellosa. HULT, INGVAR, bankdirektor.

9

HULTHEN, MARGARETA, direktorsassistent. HULTSTROM, LEIF, overdirektor. HUMMERHIELM, LARS A., kanslisekreterare. RUSS, ERIK, direktor. HYDEN, SVEN, direktor. HAKANSSON, HANS, avdelningschef. HAKANSSON, J. HARALD V., direktor. HAKANSSON, P. HARALD, direktor. HAGER, BROR, civilingenjor, Djursholm. HAGERSTEDT, SVEN, bankdirektor, Lidingo. HXVERMARK, GUNNAR, byrachef. HOGBERG, EMAN., skeppsredare. HOGBERG, GUNNAR, pol. magister, Sollentuna. HOGBERG, MATS, ekonomidirektor. HOGFELDT, M., direktor. HOGLUND, BENGT, fiI. licentiat, Lund. HOGLUND, RUNE, bankdirektor, stiindig ledamot, foreningens ordforande. HoGVALL, GUNNAR, pol. magister, Eskilstuna. HOJEBERG, OLOF, revisor. HOJER, ERIK W., generaldirektor, Djursholm. HOK, HANS, fiI. kandidat, Lidingo. HORUP, CHRISTIAN, fiI. licentiat~ direktor, Danderyd. HOOK, ERIK, fiI. doktor, Lidingo, medlem av styrelsen.

IHRE, THOMAS, direktor, Djursholm. INGELAND, BENGT, pol. magister, direktor, Danderyd. ISAKS,ON, TORE, revisor. IVARSSON, SVEN·IVAR, direktor. IVEROTH, AXEL, direktor, stiindig ledamot. IVESTEDT, RAGNAR, bankdirektor, Stocksund. IVRE, KARL D., sekreterare.

J ACKERT, STURE, disponent. JACOBSSON, LARS, file licentiate

10

LEDAMOTSFoRTECKNING

JACO~Y, ERICH, doktor, stiindig ledamot.

JAKOBSON, BJORN, pol. magister, Danderyd. JALAKAS, RUDOLF, hankdirektor, Sollentuna. JANSON, ARNE, jure kandidat, stiindig ledamot. JANSON, GUSTAF, direktor, Madrid, stiindig ledamot. JANSSON, JAN OWEN, civilekonom. JARDER, INGRID, hyradirektor. JELF, OSCAR, revisor. , JEURLING, LARS, civilekonom'. JOGE, SVEN, vice rikshanksche£, Kungsangen. JOHANSSON, BENGT K. A.., sekreterare. JOHANSSON, ERIK, byggnadsingenjor. JOHANSON, ERIC H., bankdirektor, stiindig ledamot. JOHANSSON, GOTE, forbundsdirektor. JOHANSSON, KNUT, forbundsordforande. JOHANSSON, LENNART, civilingenjor. JOHANSSON, SVEN, ombudsman. JOHANSSON, SVEN-ERIK, professor. JOHANSSON, OSTEN, fiI. licentiat, Upplands Vasby. JOHNSON, BO AX:SON, direktor. JOHNSSON, INGEMAR, pol. Inagister. JOHNSSON, JAN G., hovrattsassessor~ Malmo. JOHNSON, JOHN A., fiI. kandidat. JONASSON, INGE, bankdirektor, Karlskrona. JONSSON, BENNY, fiI. magister, Nacka. JONSSON, STIG, civilekonom. JOSEPHSON, MARTIN, hankkamrer. JOSEPHSON, WILHELM, grosshandlare. JUCKER-FLEETWOOD, ERIN E., dr. es sciences pol., London, stiindig ledamot. JARV, JAAK, bankdirektor. JONHAGEN, SVEN, file licentiat, avdelningsdirektor. JONSSON, KARL W., ombudsman, Halmstad. JoRNSTEDT, ARNE, byrachef, Norrkoping.

KAHLIN, TAGE, direktor. KAHM, BERTIL, direktor. stiindig ledamot. KALDEREN, GUNNAR, direktor, SaltsjoDuvnas. KALDEREN, LARS, byrachef, SaltsjoDuvnas. KALDEREN, RUDOLF, direktor. KALLERMAN, NILS, direktor. KALLING, ULF, greve, bergsingenjor. KARLANDER, STIG, fiI. kandidat, aktuarie. KARLEBY, OLLE, f. d. generaldirektor. KARLSON, BENGT, direktor, Goteborg. KARLSSON, BENGT OLOF, civilekonom, Grand Laney, Schweiz. KARLSSON, ERIK, bankokommissarie, Huddinge. KARLSSON, JAN 0., departementssekreterare. KARLSSON, KARL-FREDRIK KM., fiI. licentiat, Klinten. KARLSSON, WEINE, civilekonom, Jakobsberg. KELLGREN, NILS, byrasekreterare. KESSLER, ANNA-MARIA, civilekonom, stiindig ledamot. KIELLAND, JAN, civilekonom, Solna. KIERKEGAARD, CHRISTIAN, civilekonom, Lidingo. KIHLBERG, ULF, jure kandidat. KILLANDER, AKE, direktor. KINDBLOM, ROLAND, direktorsassistent. KJELLEN, BERTIL, direktor, Solna, stiindig ledamot. KJELLMAN, NILS-GUSTAF, direktor, Stocksund. KJELLQVIST, KAJ; civilingenjor, civilekonom. KJELLSTROM, WILHELM, advokat. KLACKENBERG, LENNART, departementsrad, Saltsjobaden. KLEEN, ERLAND, amhassador. KLEMAN, CARL, civilingenjor. KLEVMARKEN, ANDERS, fiI.· licentiate KLING, HERMAN, statsrad. KLINGBERG, CARL-OLOF, fiL·kandidat. KLINGBERG, WILHELM, ditektor.

LEDAMOTSFORTECKNINC

KLINr, JOHAN ai, civilekonom, stiindig ledamot. KLOCKARE, SIGURD, redaktor. KOCH, OSBORN, forste byrasekreterare. KOCK, KARIN, professor, stiindig ledamot. KOLLBERG, GUSTAF, direktor, stiindig ledamot. KOLM, LENNART, bankdirektor. KRAGH, BORJE, professor, Huddinge. KRISTENSON, ARNE, byradirektor. KRISTENSSON, BENGT, civilekonom, kamrer, Segeltorp. KRISTENSSON, FOLKE, professor. KRISTERSSON, HELGE, fiI. doktor. KROGH, LEIF V. von, civilingenjor, Gustavsberg. KRUG, KARLHEINZ, konsul, Helsingfors. KULL, IVAR, direktor. KULLING, ERNST, direktor. KYHLBERG, OLOF, bankdirektor. KXLLQVIST, OLA, bankdirektor. KALLSTROM, VIKING, fiI. licentiat, forste aktuarie. KORDEL, EINAR, direktor. LAGERBJELKE, ERIK, greve. LAGERCRANTZ, BENGT, bruksdisponent, Virsbo, stiindig ledamot. LAGERCRANTZ, GUSTAF, bankdirektor, Djursholm. LAGERGREN, HELGE, aktuarie. LAGERKVIST, ERNST, sparbanksinspek. tor, Saltsjobaden. LAGERSTROM, BENGT, byradirektor. LAGERSTROM, NILS, aktuarie. LAMBERTH, CARL, byradirektor. LANDBERG, EWERT, direktor. LANDIN, PALLE, sekreterare. LANGE, GUNNAR, fiI. licentiat, statsrad. LANGE, COSTA, notarie, Stocksund. LANGENDORF, K. BORJE, direktor, Puerto de la Cruz, Tenerife, Spanien, stiindig ledamot. LANGENSKIOLD, CARL GUSTAF, friherre, direktor, Djursholm. LANTZ, AKE, redaktor. LARNER, PER, bankdirektor, Goteborg.

11

L.ARSSON, ELVY, fiI. kandidat, Solna. LARSSON, GUNNAR, direktor. LARSSON, GOSTA, aktuarie. LARSSON, GOSTA, poL magister, Solna. LARSSON, HANS, civilekonom, Tiiby. LARSSON, HARJE, ombudsman. LARSSON, MATTS BERGOM, direktor. LARSSON, ROBERT, civilekonom, Rockleigh, U.S.A. LARSSON, RUNE, civilekonom, Solna. LARSSON, SVEN, kanslirad, TyresO. LARSSON, TAGE, med. doktor, fiI. licentiat, direktor. LAUREN, STURE, bankdirektor. LEFFLER, OLOF, direktor. LEFFLER, S.-H., revisor. LEIJONHUFVUD, ERIK, friherre, bank, direktor. LEIN~IARK, JOHN, jure kandidat, Knivsta. LEISSNER, CARL, byradirektor, Lidingo. LEMNE, ANDERS, bankokomnlissarie. LEMNE, LARS, fiI. doktor, Tiiby. LEWANDER, STIG, kontorschef, Brottby. LEWENHAGEN, C. J., direktor, Sodertalje. LEWENHAUPT, CARL, direktor. LIDEN, LARS, civilekonom. LIDMALM, GUNNAR, civilekonom, byradirektor. LIDSTROM, SUNE, direktor, Orehro. LIEDSTRAND, EMIL, fil. licentiat, aktuarie, Tiiby. LILIEDAHL, SIMON, civilekononl, Djursholm. LILJEFORS, AKE 0., direktor, Vasteras. LIUEQVIST, BERTIL, civilingenjor, direktor, Lidingo. LINCK, WALTER, grosshandlare, Djursholm. LIND, BENGT, redaktor. LINDH, RUDOLF, hovauditor. LINDH, STEN, ambassador, Malmo. LINDH, AKE, andre forbundsordforande. LINDAHL, ALF, advokat, Djursholm. LINDAHL, BENGT, direktor, Djursholm. LINDAHL, GUSTAF, revisor~ stiindig ledamot.

12

LEDAMOTSF6RTECKNING

LINDAHL, OLOF, lon,edirektor. LINDAHL, STEN, fiI. kandidat, sekreterare, Sollentuna. LINDBECK, ASSAR, professor, jorening'ens vice ordforande. LINDBERG, FOLKE, direktor. LINDBERG, KNUT, direktor. LINDBERG, PER, direktor, Vasteras. LINDBERG, VALENTIN, disponent, Jonkoping. LINDBERGER, LARS, fiI. doktor. LINDBLAD, PER, jur. kandidat. LINDBLAD, SVEN, hankdirektor. LINDBLOM, SVEN.GUNNAR, fiI. licentiat, Lidingo. LINDBLOM, TORSTEN, civilekonom, Eskilstuna, stiindig ledamot. LINDBORG, MARTA, civilekonom, Lidingo. LINDE, ANDERS, civilekonom, Lidingo, stiindig ledamot. LINDEBERG, IVAR, direktor. LINDEGREN, KA.RL, fiI. licentiat, Solna. LINDENCRONA, ALVAR, direktor. LINDENCRONA, GUSTAF, civilekonom, jure kandidat, stiindig ledamot. LINDER, STAFFAN BURENSTAM, docent, Djursholm, stiindig ledamot. LINDEROTH, ARVID, hitriidande finans· sekreterare. LINDEROTH, HANS G., ingenjor, civil· ekonom, Paris, stiindig ledamot. LINDGREN, BENGT, hankdirektor, Saltsjobaden. LINDGREN, BROR·JOHAN, direktor. LINDGREN, GUNNAR, fiI. licentiat, Orehro, stiindig ledamo~ LINDGREN, HUGO, bankdirektor, Djursholm. LINDGREN, THORLEIF, forste revisor, Ekero. LINDMARK, BIRGER, direktor, Orehro. LINDMARK, CARL FREDRIK, pol. stu· derande, Orehro. LINDMARK, SAM, avdelningsdirektor, Solna. LINDQUIST, CARL-GUSTAF, bankkamrer.

LINDQUIST, GUNNAR, disponent, stiindig ledamot. LINDQVIST, OLLE, kommerserAd. LINDSKOG, CARL, direktor, Viken. LINDSKOG, STEN, advokat. LINDSTEDT, HANS, jure kandidat, direktor. LINDSTROM, BERT, ekon. licentiat, bankdirektor, Gotehorg. LINDSTROM, BERTIL, civilekonom, Uppsala. LINDSTROM, GUNNAR, direktor. LINDSTROM, INGVAR, agronOID. LINDSTROM, SUNE, professor. LINDSTROl\f, ULLA, f. d. statsrad. LINDA, ARNE, hankokommissarie, Sollentuna. LITZELL, INGEMAR, direktor, SoIlentuna, stiindig ledamot. LJUNG, WALDEMAR, direktor. LJUNGDAHL, GUNNAR, jure och fiI. kandidat, Solna. LJUNGQVIST, KRISTER, fiI. kandidat, Solna. LJUNGSTROM, GoSTA P., intendent. LOCKMAN, CARL JOHAN, overingenjor, Solna. LODIN, SVEN·OLOF, jure licentiat, stiindig ledamot. LOOSTROM, BIRGER, kanslirad. LUND, GUNNAR, direktor. LUND, HARALD, pol. magister, Sodertiilje. LUNDBERG, ARNE, envoye. LUNDBERG, ERIK, professor, stiind£g ledamot. LUNDBERG, MARTIN, pol. magister. LUNDBERG, ROLAND, riksdagsman, direktor. LUNDGREN, JAN-CHRISTEN, fiI. licentiate LUNDGREN, AKE, bankdirektor. LUNDSTROM, ARVID, redaktor. LUNDSTRO~I, HANS, statssekreterare, Saltsjobaden. LUNDSTROM, NILS, bankdirektor. LUNDVALL, LEIF, pol. magister~. stiindig ledamot.

LEDAMOTSFoRTECKNING

LYBECK, JOHAN, civilekonom, stiindig ledamot. LYBERG, BENGT, direktor, Ornskoldsvik. LtrCKANDER, GORAN, civilekonom, Uppsala. LUTJOHANN, HARRY, file licentiate LOF, BERNDT, civilekonom, Sundsvall. LOFBERG, HENRIK, byradirektor. LOFGRE~ GUNNA~ d~~ili~

LOFGREN, HANS, pol. magister, Lidingo. LOFSTROM, GUNNAR, jure kandidat, bankdirektor, Tiiby. LONNFORS, PER-ERIK, kulturattache. LONNQUIST, BIRGER C:SON, bankdirektor. LONNQVIST, SVEN, bankdirektor, Karlstad. LONNQVIST, ULF, departementssekreterare, Tyreso. LOWEGREN, GUNNAR H., bankdirektor, Nykoping. LOWENTHAL, BENGT-GORAN, civilekonoln, Djursholm.

MAGNUSSON, FINN, civilekonom, Vastra Frolunda. l\1AGNUSON, G. SIGURD, civilingenjor, Solna, stiindig ledamot. MAGNUSSON, HARALD, bankdirektor, Tiiby. MALMJEUS, CARL, civilekonom. MAL~1BERG, SVEN, bankdirektor. MALl\1FORS, NILS, generaldirektor. MALMKVIST, ERIK W., f. d. byrachef. MALMQlJIST, STEN, professor. MALMSTROM, ANDERS, direktor, Djursholm. MALMSTR01\1, STEN, civilekonom. MARKLAND, WALTER, bankdirektor. MARMOLIN, LARS, civilingenjor. MARTENIUS, AKE, hovriittsrad. MARTENS, LARS ERIK, jagmastare, Saffle. MATTHIESSEN, LARS, cando polit., Retebro. MATTON-SJOBERG, PER, overingenjor, Lulea.

13

MATTSON, BO W., civilekonom, Vendelso. MATTSON, GoRAN, civilekonom, Danderyd. MATTSSON, HILGERT, sekreterare. !\1ATTSSON, PER, civilekonom. MATTSSON, PER ERIC, civilekonom, Sodertalje. MAURIN, BERTIL, herr. MEIDNER, RUDOLF, fil. doktor, Lidingo. MELIN, HILDING, bankdirektor. MELLANDER, OLLE, fiI. kandidat, Uppsala. METELIUS, BENGT, docent. MILLQVIST, ROLF, ekonomidirektor. l\fJOBERG, LARS G., civilingenjor. MOBERG, SVEN, fil. doktor, statsrad. MODALEN, ERIK, civiljagmastare, Enebyberg. MODIG, JAN-OTTO, direktor. MOKS, LEO, pol. magister, Tiiby. l\10LEN, HARRY, direktor. MONTG01\1ERY, ARTHUR, professor. MOOR, ERIK, bankdirektor, stiindig ledamot. MOSSBERG, THOMAS, ekon. studerande. !\'IURRAY, CARL, kanslidirektor. 1\1UTEN, LEIF, professor, Uppsala, stiindig ledamot. MYRDAL GUNNAR, professor. MYRSTEN, CARL B., direktor, stiindig ledamot. MARTENS, HARALD, direktor. MXHLER, KARL-GORAN, fil. kandidat. l\iOLLER, BORJE, ekonomidirektor, stiindig ledamot. MOLLER, INGVAR, civilekonom. MOLLER, KUNO, direktor. MORCH, JAN, direktor, Sollentuna. MORNER, GORAN, jure kandidat.

N ABSETH, LARS, ekon. doktor. NACHMANSON, H., bankdirektor. NEILD, ROBERT, direktor. NILSSON, BENGT, civilekonom, Eskilstuna. NILSSON, GOSTA, direktor, Norrtalje. NILSON, HJALMAR R., direktor, Aled.

14

LEDAMOTSFORTECKNING

NILSSON, KARL.GUNNAR, kommerserad. NILSSON, OLOF, direktor, Rotebro. NILSSON, STURE, direktor, Eskilstuna. NILSSON, STIG V., fiI. lieentiat, aktuarie. NILSSON·HIORT, ERIK, bankdirektor. NILSTEIN, ARNE H., file lieentiat, direktor. NIPSTAD, JAN, pol. magister. NORDBERG, ANDERS, direktor. NORDENSKJoLD, TORE, direktor, Malmo. NORDENSON, HARALD, file doktor, standig ledamot. NORDENSON, JONAS, fit lieentiat, Saltsjobaden. NORDHOLM, GUNNAR, direktor, stiindig ledamot. NORDLANDER, CARL·HENRIK, bankdirektor. NORDLANDER, AKE, direktor. NORDLING, CARL 0., arkitekt, Lidingo. NORDLING, DANNE, fiI. kandidat, Lidingo. NORDMARK, CARL, direktor, Djursholm, standig ledamot. NORDMARK, HENRIK, direktor. NORDMARK, SVEN, byraehef. NORDSTROI\I, BERTHEL, disponent, Segeltorp. NORDSTROl\1, LARS G., bankdirektor, Djursholm. NORGREN, HUGO, eivilekonom, Barkarby. NORHAl\1MAR, GUNNAR, revisor, Lidingo. NORLIN, KARL.ARVID, bankdirektor, standig ledamot. NORLIN, MALCOLM, ekon. studerande. NORLING, NILS G., bankdirektor, Marsta. NORMAN, ULF, direktor. NORSTEDT, GUDRUN, pol. magister. NORSTROM, GORAN, ekon. lieentiat. NYBERG, BENGT, bankdirektor. NYBERG, BRUNO, kamrer. NYKVIST, LENNART, file kandidat, sekreterare.

NYLANDER, GERT, arkivarie. NYLEN, JOHN, bankdirektor, Linkoping. NYMAN, CLAES HJ., bankdirektor. NYREN, LARS, fiI. kandidat, Solna. NYSTRoM, HOLGER, direktor. NASLUND, BERTIL, professor. NAVERFELT, ARNE, aktuarie. ODEEN, BENGT, direktor. ODELFELT, BERTIL, bankdirektor, stiinditg ledamot. ODEN, BERTIL, pol. magister. ODHNER, CLAS.ERIK, agr. lieentiat, Danderyd, medlem av styrelsen. ODHNOFF, WALDEMAR, file licentiat, direktor. OHLIN, BERTIL, professor. OHLIN, GORAN, fiI. doktor, Saltsjo. Duvnas, standig ledamot. OHLIN, HELLEN, file kandidat. OHLSON, BJORN I., pol. magister, Sollentuna. OHLSON, EINAR, direktor. OHLSSON, INGVAR, generaldirektor. OHLSSON, INGVAR, pol. magister, SOdertalje. OHLSSON, KNUT BORJE, agronom, Vendelso. OLDIN, LEIF, eivilekonom. OLOFSSON, GOSTA, inkopsehef, Karlskoga. OLOFSSON, TORD, pol. magister. OLSSON, AXEL, direktor, Soderkoping. OLSSON, BERTIL, fiI. kandidat. OLSSON, BERTIL, generaldirektor, medleln av styrelsen. OLSSON, EMIL, civilekonom, Sundhyherg. OLSSON, GUNNAR, riksbanksdirektor, Malmo. OLSON, GOSTA, hankdirektor~ OLSSON, LENNART, pol. magister, Uppsala. OLSSON, NILS, revisor. OLSSON, STIG, bankdirektor. ORTMARK, AKE, redaktor, Lidingo. OSVALD, G. STEFAN, pol. magister,

LEDAMOTSFoRTECKNING

Upplands Vashy. OTTERBECK, BJORN, fiI. kandidat. pALMSTIERNA, JACOB, friherre, bankdirektor. PAUES, WILHELM, direktor. PAUL, BENGT, dr rer. pol. PAULSSON, NILS, fiI. licentiate PAULSSON, VALFRID, overdirektor, Upplands Vashy. PAULSON, AKE, civilekonom, Sodertiilje.. PEPPLER, WILHELM, direktor, CollongeBellerive, Schweiz, stiindig ledamot. PERNELL, G. ARNE, direktor. PERSSON, JOEL, direktor. PERSSON, LENNART, kamrer, Sollentuna. PERSSON, YNGVE, forhundsordforande. PETERSON, IVAR, redaktor, Danderyd. PETERSSON, OLOF, kanslirad. PETREN, TORE, fill kandidat. PETRI, BENGT, landshovding, Kristianstad. PETRI, GUNNAR, jure och fiI. kandidat. PETRI, RAGNAR, amhassadrad, Madrid. PETTERSSON, BENGT, hyrachef, Sollentuna. PETTERSSON, BERTIL, forhundssekreterare. PETTERSSON, ERIC, civilekonom, Skalby. PETZXLL, INGVAR A., pol. magister. PHIUPSON, CARL, fil. doktor. PIHLSTEDT, E. EINAR, forste intendent. PONTIN, MAGNUS, direktor. PRANDER, JOZSEF, bankdirektor. PRYDZ, JAN, fill studerande, Saltsjobaden. PRYDZ, PER, direktor, Saltsjobaden. RAAB, SVEN, friherre, hankdirektor, Goteborg. RADHE, STIG, kanslichef. RA~1EN, GUNILLA, civilekononl. RAMM-ERICSON, NILS, pol. magister, Bangkok.

15

RAl\1STEDT, HERBERT, direktor, Chicago. RANDERZ, LENNART, direktor. RAUSING, HANS, direktor, Lund. RAUSING, RUBEN, direktor, Lund. REHN, GOSTA, fiI. lieentiat, Solna. REICH, OLAF P. R., civilekonom. REIMER, TORSTEN, revisor, Falun. RENBORG, ULF, agr. doktor, Uppsala. RENLUND, GOSTA, hankdirektor. RENNERFELT, BERTEL, bankdirektor. RENNERFELT, STAFFAN, civilekonom. RENSTROM, KARL-ERIK, byrachef. RICHARD, KLAS, civilekonom. RICKARD, BENGT 0., sjofartsrad. RILTON, RALPH D., direktor, Lidingo, standig ledamot. RINDLOW, LEIF, pol. studerande, Uppsala. RINGSTROM, GEORG, riksgaldsdirektor. RISBERG, CARL GORAN, advokat, Djursholm. RITZLER, AXEL, direktor. RODLING, EJNAR, disponent. RONGE, KNUT, direktor. ROOS, GOSTA, forste revisor. ROOTH, IVAR, f. d. riksbankschef, Lidingo. ROSENBERG, ARNE, civilekonom. ROSENBLAD, CARL, jure kandidat, civilekonom, Tiiby. ROTHSTEIN, ALBERT J. T., direktor. ROTHSTEIN, BENGT, civilekonom, Djursholm. RUBEN, CLAS OTTO, direktor. RUDBERG, HANS, fiI. doktor, bruksdisponent, Hiilleforsnas. RUIST, ERIK, professor. RUNE, GUNNAR, direktor, Lidingo. RUNEBORG, BJORN, civilekonom, Sodertiilje. RUNGARD, ANDERS, civilekonom, Lidingo. RYDBECK, GOSTA, civilingenjor, Danderyd. RYDBERG, KARL.EVERT, avdelningsdirektor, Saltsj 0- Duvniis. RYDE, KURT, direktor.

16

LEDAMOTSFORTECKNING

RYDEN, BENGT, civilekonom. RYDEN, HAKAN, agronom, KaHhall. RYDIN, BO, direktor. RYDORFF, STIG, file licentiat, Djursholm. RYTTERBRANT, OLLE, chefredaktor, Solna. RONNE, PAUL, civilekonom.

SACHS, RAGNAR, direktor. SAHLIN, BERTIL, civilekonom, Lillan. SAHLIN, ERIC, civilekonom, byradirek. tor, Vendelso. SAHLIN, GUSTAF, direktor. SAHLIN, OLOF, direktor. SAHLIN, AKE, direktor. SALAJ, BRANKO, direktor, Lidingo, stiindig ledamot. SALEN, SVEN, generalkonsul, skeppsredare. SALOMONSSON, LEIF, fiI. kandidat. SAMBERGS, AKE, fil. licentiate SAMUELSSON, KARL·OLOV, aktuarie, Klinten. SAMUELSSON, PER AKE, civilekonom, ekonomichef. SAMUELSSON, STERNER, ombudsman. SAND, ERIK, direktor. SANDBERG, BIRGER, lonedirektor. SANDBERG, SVEN, ombudsman. SANDEBORG, G.,kammarrattsrad. SANDELS, CLAES, f. d. advokat. SANDIN, JAN, civilekonom, Saltsjobaden. SANDSTROM, CURT, direktor, Danderyd. SANDSTROM, THORE, jure kandidat. SANELL, AKE, kanslirad. SANNERSTAM, RAGNAR, direktor. SANTOFT, ANDREAS, aktuarie, Lidingo. SARMAN, ARTHUR, fiI. licentiate SCHALLING, KURT, direktor. SCHNEIDLER, EDVARD, kapten, Lidingo, stiindig ledamot. SCHONMEYR, RICHARD, jure kandidat, direktor. SCHOTT, AXEL, avdelningsdirektor. SEGELBERG, INGA, fiI. kandidat.

SEGER, AKE, civilekonom, Tahy. SEGERDAHL, CARL·OTTO, fil. doktor, Stocksund. SELANDER, PEBBE, pol. magister, Uppsala. SELLBERG, TORE, hankdirektor. SELMER, HANS, direktor. SEREGARD, INGVAR, forhandlingschef, stiindig ledamot. SETTERGREN, GUSTAF, direktor, Lidingo. SETTERWALL, CARL, direktor. SETTERWALL, ERIK, civilingenjor, standig ledamot. SEVERIN, ERIK, direktor. SEVERIN, FRANS, chefredaktor. SIBIRZEFF, TOIVO, redaktor. SILENSTAM, PER, pol. magister, Uppsala. SILFVERSTOLPE, GUDMUND, direktor, Lidingo. SILJESTROM, GORAN, jure kandidat, Nacka. SILJESTROM, STEN, jur. kandidat, VasteraS. SIMONSSON, STURE, sekreterare. SIVEN, CLA£S·HENRIC, fil. kandidat, Trangsund. SJOBECK, CHRISTIAN, direktor. SJOBERG, ARNE, fiI. licentiat, ekonomi. direktor. SJOBERG, GUSTAF, bankdirektor. SJOBERG, GoRAN, civilekonom. SJOBLOM, LARS, byradirektor, Tiby. SJOGREN, BENGT I:SON, jure kandidat, direktor, Stocksund. SJOGREN, IWAR, forsikringsdirektor, Stocksund. SJOLUND, BENGT, direktor. SJoNANDER, BO JONAS, budgetchef. SJoWALL, JOCHUM, f. d. justitierad. SKl\.AR, NILS, kommendorkapten. SKARBY, ARNE, direktor. SKILLNER, ROLF, pol. magister. SKIoLD, AKE, advokat. SKOGH, SVEN, byrachef. SKOGLUND, OLOF, byradirektor. SKOGLoSA, HOLGER, agronom, UUran.

LEDAMOTSFORTECKNING

SKYTT, SVEN, ombudsman. SKAR, JOHN, lie. oeeon., Sollentuna. SLoJDARE, ERIK, forste byrasekreterare. SMIDS, AKE, eivilekonom. SMITH, RICHARD J., second secretary, stiindig ledamot. SOHLMAN, RAGNAR, forste kanslisekreterare, Sundbyberg. SOHLMAN, STAFFAN, fiI. kandidat. SOMMAR, CARL OLOV, direktor. SONESSON, BIRGER, revisor, Lidingo. SPENDRUP, AKSEL, byradirektor, Sollentuna. SPANT, ROLAND, pol. magister, Uppsala. STAAFF, CARL, bankdirektor. STEIN, MARCEL, direktor. STENBECK, HUGO, advokat. STENBERG, JAN, direktor, Lidingo. STENBOM, KARL·GOSTA, eivilingenjor. STERNER, MATTS, ekonomidirektor, Sollentuna. STERNER, RICHARD, fiI. doktor, generaldirektor. STERVANDER, WALTER, fiI. lieentiat, Uppsala. STIER, TORSTEN, pol. magister. STOHNE, BERTIL, direktor. STREYFFERT, THORSTEN, professor, Djursholnl. STRANG, GUNNAR, statsrad. STRANGlI, LARS, direktor. STROM, CARL, direktor, Stoeksund. STROMBERG, BIRGER, pol. l11agister, Lidingo. STROMBERG, DOROTHEA, diplonlekonom. STAHL, INGEMAR, docent, Lund. STAHL, INGOLF, ekon. licentiate STAHL, NILS, kamrer, Upplands Vasby. STAHLE, NILS, envoye. SUNDBERG, ERIK, dratseldirektor. SUNDBERG, GUN, pol. magister, Uppsala. SUNDBERG, HAKAN, disponent, Saltsjobaden, stiindig ledamot. SUNDBLAD, JAN E., fiI. kandidat, ehefredaktor, Ramdala. SUNDEN, OLOF, eivilingenjor, Lidingo.

17

SUNDEN, RAGNAR, direktor, Saltsjobaden. SUNDIN, ARVID, eivilekonom. SUNDQUIST, AKE, naringsfrihetsombudsman, Lidingo. SUNDSTROM, HANS R., pol. magister. SUNDSTROM, OLOF, ombudsman, Skiilby. SWAHN, HANS, pol. magister. SWARTLING, CARL, advokat. SWARTLING, ERIK, generaldirektor.. SWARTZ, CARL, pol. magister, Lidingo. SWEDBERG, HANS, bankdirektor. SWEDBORG, ERIK, direktor. SVENNILSON, INGVAR, professor, Drottningholm. SWENNINGER, LENNART, pol. magister, Saltsj0-Duvnas. SVENSSON, ERIK, forbundsordforande. SVENSSON, HJ., ombudsman. SVENSSON, J. E. PER, pol. magister, jure kandidat, Lidingo. SVENSSON, LARS ERIK, £iI. kandidat, Sfax, Tunisien. SVENSSON, LENNART, amanuens. SVENSSON, NILS ALLAN, direktor. SVENSSON, NILS·ERIK, bankdirektor. SVENSSON, OLLE, ehefredaktor, Eskilstuna. SVENSSON, STIG, direktor, medlem av styrelsen. SVENSSON, SYLVE, pol. magister. SWERUP, STIG, civilingenjor, Nacka. SYLVAN·JOHNSON, MARGARETA, pol. magister, Saltsjobaden. SXKK, KARL, £iI. licentiat, byradirektor. SXVE·SODERBERGH, BENGT, eivilekonom, forste byrasekreterare. SODERBAUM, PETER, £iI. lieentiat, Uppsala. SODERBERG, ERIK, direktor, Uppsala. SODERBERG, HANS, redaktor, Ronninge. SODERBERG, KURT, direktor. SODERBERG, RAGNAR, generalkonsul, stiindig ledamot. SODERLUND, C. G., direktor. SODERLUND, ERNST, professor. SODERLUND, GUSTAF, bankdirektor.

18

LEDAMOTSFORTECKNING

SODERLUND, HANS, sekreterare, l\Ialmo, stiindig ledalnot. SODERMAN, H. W., direktor, Uppsala. SODERMAN, JAN-HENRIK, godsagare, Rasho, stiindig ledamot. SODERSTROM, EMANUEL, direktor. SODERSTROM, NILS, hankdirektor. SODERSTROM, OLOF, generaldirektor.

T ALLROTH,

BORJE, fil. kandidat, Uppsala. TENFXLT, UNO, redaktor, Rotehro. THAM, KARL, hankdirektor, Djursholm. THEANDER, BO, forsakringstjansteman. THEDIN, NILS, direktor, Djursholm. THIMERDAL, ARNE, direktor, Viixjo. THOME, BO E., hankdirektor, Lidingo, stiindig ledamot. THOMSON, A., f. d. universitetskansler, Lund. THORBURN, RALF, civilingenjor, Vasteras. THORBURN, THOMAS, professor, Tumha. THORNELL, STINA, pol. magister. THORSON, TORE, byrachef, Lidingo. THRONE-HOLST, HENNING, direktor. Djursholm. THRONE-HOLST, JOHAN, direktor, Djursholm, stiindig ledamot. THUNANDER, MATS, lektor, Handen. THUNHOLM, LARS-ERIK, bankdirektor. TIBERG, LENNART, agronom, KaHhall. TIDALA, SVEN, agronom, TyresO. TIGER, LARS, bankdirektor. TILERT, REIDAR, pol. magister, Huddinge. TINGNELL, WILLARD, direktor. TOBISSON, LARS F., file kandidat, stiindig ledamot. TOLF, ROBERT, direktor, Vasteras. TROEDSSON, TRYGGVR pro~~o~ GriHhy, stiindig ledamot. TROLLE, ULF af, professor, Askim. TRONfT, BERTIL, direktor. TRYGGER, CARL, direktor.

TRYGGVESON, FRITZ, direktor, Lidingo. TULLSTEN, LENNART, jur. kandidat, direktor, Vallentuna. TUNHAMMAR, ELAM, direktor, Malmo. TYRBJORN, PAUL, direktor.

UGGLA, BENGT B:SON, ekon. licentiat, hankdirektor, Gotehorg. UGGLAS, BERTIL af, civilekonom. UGGLAS, eLAS af, £riherre, civiljagmastare, Kungsangen, stiindi~ ledamot. ULFSPARRE, SIXTEN, direktor, Solna. ULFSSON, ULF-ERIK, byrasekreterare. ULLMAN, SVEN, kamrer. ULVSKOG, STURE, bankdirektor. UPMARK, ERIK, generaldirektor. URELL, T., direktor, Uppsala. UTTERSTROM, GUSTAF, professor, Umea.

W ADELL,

BENGT, pol. magister, Osterbyhruk. WADELL, TORD, civiljagmastare. WADSTEIN, G., riksgaldskommissarie. WAERN, LENNART, bankdirektor, Gotehorg. VAHLBERG, GUSTAV, generaldirektor. WAHLFISK, KARL-OLOF, expeditionschef. WAHLQUIST, STAFFAN, forste ambassadsekreterare, Bonn. WALDAU, GORAN, jure kandidat, Tihy. WALDENSTROM, ERLAND, direktor. WALDENSTROM, LARS, direktor, Lidingo. WALL, SVENNING, yrkesvalsUirare, Djursholm. WALLANDER, JAN, fit doktor, bankdirektor, Sundsvall. WALLEN, THORD, rektor. WALLEN, TORSTEN, sekreterare. WALLENBERG, JACOB, hankdirektor. WALLENBERG, MARCUS, tekn. doktor, stiindig ledamot. WALLENBERG JR, MARC, bankdirektor, stiindig ledamot.

LEDAMOTS"FORTECKNING

WALLENBORG, EBBE, bankdirektor, Saltsjobaden. WALLGREN, GOSTA, direktor. WALLGREN, LENNART, pol. magister. WALLIN, GEORG, civilekonom, bankkamrer, Lidingo. WALLIN, OSCAR, lektor, stiindig ledamot. WANDEN, CARL, pol. magister, stiindig ledamot. WANDEN, STIG, fil. licentiate WEDBERG, JAN, ombudsman, Lidingo. WEDBERG, MAGNUS, kanlrer. WELIN·BERGER, GUY, civilingenjor, Nacka. WELINDER, CARSTEN, professor, Lund. WENNERBERG, FOLKE, envoye. WENNERGREN, T., bankdirektor, Goteborg. WENNERSTEN, P. G., kommerserad~ WENNMAN, AKE, pol. magister. WERIN, LARS, docent. VERNERSON, SVEN-GEORG, bankinspektor. WESTERBERG, GUNNAR, direktor~ stiindig ledamot. WESTERBERG, STEN, pol. magister, kanslisekreterare, standig l"edamot. WESTERLIND, ERIK, landshovding, Kalmar, stiindig ledamot. WESTERLIND, OSCAR, jure kandidat, direktor, Saltsjobaden. WESTERLUND, NANA, ~ru, Tyreso. WESTIN, JAN, bankdirektor. WESTLING, HARALD, jure kandidat, direktor~ standig ledamot. WESTLUND, TORD, direktor. WETTERGREN, GUSTAF, civilekonom. WIBBLE, ANNE, civilekonom. WIBERG, ANDERS, jure kandidat, standig ledamot. WIBERG, CARL-ERIK, civilekonom, Trangsund. WIBERG, LENNART, jure kandidat, direktor. WICKMAN, BORJE, bankdirektor. WICKMAN, KRISTER, statsrad. WICKMAN, OVE, advokat, Malmo.

19

WIDEMAR, SVEN; direktor. WIDENBORG, INGEMAR, redaktor. WIDLUND, STEN, f. d. riksg~ldsdirektor, stiindig ledamot. WIEDESHEIM-PAUL, GOSTA, byrachef. WIGFORSS, ERNST, f. d. statsrad, Vejbystrand. WIHLBORG, HANS, direktor. WIJKANDER, ANDERS, bankdirektor, stiindig ledamot. WIJKANDER, RUTGER, disponent. WIJKMARK, BO, pol. magister. WIKANDER, STEN, direktor. VIKBLADH, INGE, bankdirektor. WIKSTROM, ANDO, bankdirektor, Djursholm. WIKSTROM, FRED, ingenjor. WIKSTROM, HARRY, generaldirektor. ' WIKSTROM, PER,' pol. magister, stiindig ledamot. WILKENS, MARTIN, civilekonom. WILLNERS, H~RRY, bergsingenjor, direktor, Lidingo. WIMAN, HANS, jure kandida't, direktor. WINBERG, HENRIK, generaJdirektor., WINBERG, PETER; file kandidat, stiindig ledamot. VINDE, PIE~RE, jure kandidat, kaI.lslirad. VINEL~, LARS G., civilekonom. VINELL, "TORSTEN, envoye. WINQVIST, CARL-BERTIL, bankdirektor. WINQWIST, CARL-HENRIK, sekreterare, Djursholm. . WINROTH, GUNNEL, jure kandidat, bankdirektor. WIRSTROM, LARS, direktor, Skovde. WISTRAND, JERKER, ekon. licentiat, Goteborg. WITTROCK, JAN, pol. magister. WOHLGEMUTH, LENNART, civileko· nom, Sollentuna, standig ledamot. WOHLIN, LARS, civilekonom, Osterskiir, standig ledamot, foreningens sekreterare. WOLD, HERMAN, professor, Uppsala. WRANGMARK, BORJE, pol. magister, Saltsjobaden.

20

LEDAMOTSFORTECKNING

WRIGSTAD, STAFFAN, civilekonom. WULFF, K., generaldirektor. WXRNSUND, SVEN-OLOF, pol. magister.

ySANDER, BENGT CHRISTER, kanslirad, Sollentuna.

iJURIKE, MADIS, pol. magister, Sollentuna.

ZACHRISON, STEN, agronom, Skara. ZENKER, ROLF, eivilekonom, Tiiby, stiind~g ledamot.

ABERG, CARL JOHAN, byrachef, Saltsjo.Boo. ABERG, KAJ, direktor. ABERG, YNGVE, docent. AHLEN, RAGNAR, direktor. AKERLUND, HENRIK, fil. ,doktor, Lidingo. AKERMALM, GUNNAR, bankdirektor, Sollentuna. AKERMAN, CURT, bankdirektor. AKERMAN, JAN, studerande. AKERMAN, JOHAN, ekon. lieentiat, direktor, Oxelosund, ,stiindig ledamot. AKERMAN, LARS, direktor. AMAN, VALTER, landshovding, Orebro. ASBRINK, SVEN H., direktor. ~~SELL, BoRJE, byraehef, Lidingo.

ASTRAND, HALVDAN, file lieentiat, direktor, Solna, stiindig ledamot. ASTRAND, LARS, civilingenjor, Hokasen. ASTRAND, SVEN'·GUSTAV, jur. kandidat.

ODMARK, STIG, bankdirektor. oH, TAGE, sekreterare. OHMAN, BERNDT, fiI. magister, Uppsala, stiindig ledamot. OHMAN, CARL·IVAR, forste ambassad· sekreterare. OHMAN, SOREN, byradirektor, J akobsberg. 6IJER, GUSTAF, bankdirektor. OJEMAN, ULF, direktor, Vendelso. OJERMARK, ALBERT, eivilekonom, Vallentuna. oNNESJO, KARL ERIK, disponent, Norrkoping. OSTBERG, PER·JOHAN, eivilekonom, Viisteras. oSTERBERG, GUNNAR R., pol. magister, Linkoping. OSTERBERG, S. E., kommerserad, stiindig ledamo.t. OSTERGREN, BERTIL, fiI. magister, direktor. OSTERLIND, AKE, direktor. oSTLIND, ANDERS, professor, Stocksund. OSTRAND,DAYID, f. d. generaldirektor, Stocksund.