RAPPORT 1997:5
Marginella positioner - Kritisk diskussion om begrepp, teori och empiri Lars Svedberg
Kunskapsunderlag till Social Rapport 1997
1
Det övergripande målet för Socialstyrelsens Epidemiologiska Centrum är att följa, analysera och rapportera om svenska folkets hälsa, sjukdomar, sociala problem och riskfaktorer för sjukdomar och sociala problem. EpC har ansvar för flera stora sjukdomsregister, t ex cancerregistret, medicinskt födelseregister och patientregistret, klassifikationsarbete, den nationella folkhälso- och sociala rapporteringen samt visst FoU-arbete. EpC har en egen styrelse med representanter från Socialstyrelsen, Landstingsförbundet, Folkhälsoinstitutet och forskarvärlden.
Artikelnr 1997-18-005 ISSN 1104-9103 ISBN 91-7201-257-9
2
Förord
I
juni 1997 publicerade Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen Folkhälsorapport 1997 och Social rapport 1997. Folkhälsorapporten, den fjärde i ordningen, beskriver hur svenska folkets hälsa utvecklas samt hur levnadsvanor och faktorer i omgivningen förändras. Social rapport 1997, den andra i ordningen, handlar om befolkningens levnadsförhållanden, de brister och problem som människor erfar i samband med arbete, ekonomi och boende och hur de har utvecklats för olika grupper i samhället. Särskilda kunskapsunderlag har tagits fram inför arbetet med rapporterna. Dessa kunskapsunderlag publiceras som EpC-rapporter: Frykholm Ann-Margret, Allebeck Peter. Hur görs folkhälsorapporter i Europa? Kunskapsunderlag till Folkhälsorapport 1997. EpC-rapport 1997:2. Vågerö Denny. Hur påverkar biologiska och sociala förhållanden tidigt i livet hälsan i vuxen ålder? Kunskapsunderlag till Folkhälsorapport 1997. EpC-rapport 1997:3. Gillström Per. Konsekvenser av ohälsa för sociala kontakter och ekonomiska resurser. Kunskapsunderlag till Folkhälsorapport 1997 och Social rapport 1997. EpC-rapport 1997:4. Svedberg Lars. Marginella positioner - Kritisk diskussion om begrepp, teori och empiri. Kunskapsunderlag till Social rapport 1997. EpC-rapport 1997:5. Wadensjö Eskil. Arbetsmarknaden och välfärdspolitiken. Kunskapsunderlag till Social rapport 1997. EpC-rapport 1997:6.
Stockholm i mars 1998
Claes Örtendahl Generaldirektör
Måns Rosén Direktör EpC
3
4
Innehåll
FÖRORD ................................................................................................................... 3 ATT UNDERSÖKA MARGINALITET ........................................................................ 7 1. EXEMPEL FRÅN DAGENS SVERIGE............................................................... 10 Kris, sysselsättning och tillväxt ................................................................................ 10 Svårigheter i fråga om arbete och privatekonomi.................................................... 15 Polariserings- och marginaliseringstendenser ........................................................ 18 Tillkortakommanden i det svenska välfärdssystemet .............................................. 20 2. MARGINALITETSBEGREPPET - URSPRUNG OCH OLIKA INRIKTNINGAR .. 24 Kulturell klyvning ...................................................................................................... 25 Socialpsykologiskt dilemma .................................................................................... 27 Sociokulturell isolering eller alternativ kultur............................................................ 30 Partiell socioekonomisk delaktighet ........................................................................ 32 Kommentar .............................................................................................................. 34 En exkurs om ideologiska utgångspunkter ............................................................. 35 3. FÖRSLAG TILL MARGINALITETSBEGREPP.................................................... 37 Förankrad, marginaliserad eller utslagen ................................................................ 39 Att sätta in den marginella positionen i ett vidare sammanhang ............................. 40 Försök till bestämning ............................................................................................. 41 4. EMPIRISKA STUDIER ........................................................................................ 43 Nordiska studier av arbetsmarknadsmarginalitet .................................................... 44 Slutsatser om kunskapsläget i de nordiska länderna .............................................. 53 Marginalitet i ett vidare europeiskt perspektiv ......................................................... 54 Sammanfattande kommentar .................................................................................. 57 Diskussionerna om marginalitet och social utestängning inom Europeiska unionen ................................................................................................. 57 Europeiska unionens visionärer och kritiska granskare .......................................... 60 STÄLLNINGSTAGANDEN OCH SLUTSATSER .................................................... 63 LITTERATURFÖRTECKNING ................................................................................ 69
5
Författare: Lars Svedberg, tfn 08-84 51 00 Kontaktperson på EpC: Hannelotte Kindlund, tfn 08-783 32 04, Fax 08-783 33 27 Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, 106 30 Stockholm Internet: www.sos.se/epc
6
Att undersöka marginalitet
F
rån mitten av 1970-talet började det bli uppenbart att vissa grupper i Västeuropa inte fick del av den ekonomiska tillväxten, vare sig i form av arbete eller ekonomiska resurser. Insikten har vuxit om att denna tillväxt varken löser sysselsättnings- eller fattigdomsproblem. Grupper som träffats av denna utveckling har betecknats som: ”... de som den ekonomiska tillväxten glömde.” (Silver 1994/95:533). ”Marginality”, ”social exclusion” och ”new poverty” har kommit att bli de dominerande begreppen för att ringa in och karaktärisera dessa delvis nya och delvis nygamla villkor. I grunden bygger sådana begrepp på en oro att vissa skikt är eller riskerar att bli segregerade eller utestängda från ett fullvärdigt deltagande i samhällslivet. Detta utgör också utgångspunkten för mitt eget skrivande1. Intresset för den här studien är den oklara mellanposition där man varken är förankrad/integrerad eller definitivt utslagen/utestängd. Vissa grupper tycks nu i högre grad än tidigare få en sådan ställning. Jag väljer att kalla en del av dessa positioner för ”marginella” och avser att diskutera innebörden i detta begrepp och hur det kan avgränsas. Fokus ligger på socioekonomiska förhållanden – speciellt ställning i förhållande till arbete – men jag avser också att presentera och i någon mån diskutera kulturella och socialpsykologiska aspekter av att befinna sig i en utsatt mellanställning. Min primära avsikt med denna text är att lyfta fram och diskutera ett socialt fenomen, som under lång tid haft en begränsad omfattning i vårt land men nu växer i omfång. Jag försöker att sätta in de slags positioner som här uppmärksammas i ett vidare samhälleligt och samhällsvetenskapligt sammanhang. I vid mening diskuteras både orsaker till och effekter av en marginell ställning. I första kapitlet antyds några övergripande drag i arbetsmarknadens utveckling som verkar få avgörande betydelse för utsatta grupper. I denna del lyfts också några grupper fram som tycks få större svårigheter än andra i den omvandling som nu pågår. Några av välfärdsstatens tillkortakommanden antyds också. I det andra kapitlet spåras marginalitetsbegreppets idéhistoriska utveckling, några centrala användningsområden uppmärksammas, liksom vik-
1
Jag vill uttrycka ett varmt tack till ett antal personer som givit mig värdefulla synpunkter på tidigare versioner av denna text. De är: Erik Blennberger, Emilia Forssell, Kerstin Isaksson. Asbjörn Johannessen, Hannelotte Kindlund, Tommy Lundström, Staffan Marklund, Maria Roselius, Rolf Stål och Karin Tengvald. Slutligen tackas personalen vid Socialstyrelsens bibliotek för omfattande hjälp med litteratur.
7
tiga ideologiska utgångspunkter. I det tredje kapitlet specificeras tillämpningsområdet och försök till begreppsbestämning görs. I det fjärde kapitlet granskas nordisk och en del annan internationell forskning på området. Där diskuteras också marginalitet och närliggande begrepps tillämpning inom den Europeiska unionen. I avslutningsdelen summeras arbetet och jag gör några ställningstaganden. Den ovissa mellanställning som står i centrum för uppmärksamheten är naturligtvis inget nytt fenomen, däremot är en del av betingelserna nya. Antalet individer med marginell ställning verkar dessutom bli fler, samtidigt som en sådan position möjligen får andra innebörder och betydelser än den tidigare haft. Mingione (1995) har pekat på att de svårigheter som följer i kölvattnet på dessa nya villkor inte är förutsägbara och inte nödvändigtvis kommer att följa tidigare mönster för utsatthet. Kanske finns det en parallell - utan att på något sätt likställa skeendena - med de förändringar som man stod inför vid den industriella revolutionens genombrott. Enligt Himmelfarb (1984) förändrades då hela den moraliska föreställningsvärlden kring utsatthet och detta kom på ett avgörande sätt att innebära en ny syn på fattigdom. De betingelser och livsformer som vi kan ana konturerna av ger upphov till nya föreställningar och begrepp. Å ena sidan har vi beskrivningar av en ny psykologisk, social och kulturell rörlighet som inkluderar en utökad individualism. Dessa beskrivningar verkar oftast utgå från de stora grupper som redan kan eller förväntas kunna dra fördelar av den pågående samhällsomvandlingen. Här talas till exempel om ett framåtblickande samhällsperspektiv, om entreprenörer och entreprenöranda och om ”nomader i nuet” (Björnung-Andersson & Garsten 1995, Lyttkens 1993 och Melucci 1992). Å andra sidan rör samtalet de som redan har blivit eller kan förväntas bli förlorare. I Sverige har det till exempel blivit allt vanligare att tala om 2/3-samhället och om marginaliseringsprocesser - dock utan att precisera innebörden (för kortare diskussion se t ex Tham 1994 och ”Ojämlikhet från vaggan till graven – på väg in i 2/3-samhället?”). Ute i Europa talar man om ”the new poverty”, ”marginality”, ”social exclusion” och i USA om ”the underclass” (för diskussion se Lorentzen 1995; Katz 1989; Room m.fl. 1993; Gans 1993; Silver 1994/95; Halvorsen 1995). Jag återkommer till flera av dessa begrepp. Det finns en tendens att både forskningsvärlden och det offentliga utredningsväsendet kommer på efterkälken när det gäller att fånga upp nya fenomen. De socialt engagerade journalisterna däremot lyckas ibland ringa in något av det som händer. I den del av den ärorika sociala upptäcksresandetraditionen (Svedberg 1994) som är mer renodlat journalistiskt inriktad och konkret, som drivs av upprördhet och där tilltalet är personligt återfinner vi journalisten Majgull Axelsson med sin bok ”... och dom som inte har” från 1996. Hon lyckas fånga något av betingelserna och de effekter dessa verkar få för de som nu blir utsatta. Lågmält diskuterar hon bland annat vad som kallas den växande ”marginalklassen”; det hot den kan utgöra och det avstånd som verkar uppstå till den väletablerade arbetarklassen. Författaren 8
argumenterar också för att Sverige, i en unikt snabb förvandling, är på väg att bli ett mer skiktat samhälle. Vi saknar dock systematiska belägg för en sådan utveckling, dess orsaker och effekter. Trots att marginalitetsbegreppet fått en alltmer omfattande och diffus användning hoppas jag kunna visa hur forskning med inriktning på marginella positioner bidragit med viktig kunskap. Sådana ansatser kan uppmärksamma en typ av sociala betingelser som annars kan förbli dolda och dessutom de mänskliga svårigheter och den sociala oro som följer i spåren på utsatthet.
9
1.
Exempel från dagens Sverige
I
denna första del antyds skissartat aktuella samhällsförändringar som har relevans i detta sammanhang, samt förändringarnas konsekvenser för utsatta grupper. Under 1990-talet har nedskärningar gjorts i välfärdsprogrammen. Många av dessa är inte heller utformade för eller anpassade till de nya typer av betingelser som växer fram. Också detta tar jag kortfattat upp. Fokus i detta kapitel ligger på socioekonomiska förhållanden.
Kris, sysselsättning och tillväxt I spåren av den ekonomiska krisen vid 1990-talets början föll sysselsättningen dramatiskt i Sverige och arbetslösheten närmade sig snabbt 1930talsnivå. Trots stora arbetsmarknadsinsatser steg den öppna arbetslösheten från rekordlåga knappa 2 procent för 1990 till rekordhöga dryga 8 procent för 1993. Därefter har den öppna arbetslösheten sjunkit - inte minst under andra halvan av 1997 - men talen är fortfarande rekordhöga, trots förutsägelser om snabba förbättringar både från politiker och ekonomer (Björklund 1994; Riksdag & Departement 3/1994 sid.7; Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i Norden 1994; Statistisk årsbok 96; AMS-månadsstatistik 1996 och 1997, Regeringens proposition 1997/98:1). Så småningom har alltfler röster, också inom den nuvarande regeringen, pekat på de europeiska erfarenheterna och varnat för en fortsatt hög arbetslöshet, trots högkonjunktur. En beskrivning från regeringskansliet som gjordes redan 1994 hävdar att: ”Återhämtningen på arbetsmarknaden sker dock långsamt och från en extremt låg nivå, och mycket tyder på att arbetsmarknadsläget blir fortsatt kärvt under resten av 1990-talet.” (Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik 1994).
Om vi utgår från de beräkningsgrunder som finns inom EU kan man konstatera att den svenska arbetslösheten vid mitten av 1996 låg just under genomsnittet för medlemsländerna. Arbetslösheten för svenska män ligger något över genomsnittet och för kvinnor klart under genomsnittet. Medan arbetslösheten för svenska män har legat still under en period, har den tenderat att stiga för de svenska kvinnorna (Eurostat statistik 1996; Social rapport 1997). När arbetslösheten nu åter sjunker mot slutet av 1997 har det hittills mest givit utslag i männens sysselsättning (Regeringens proposition 1997/98:1). Om vi till de öppet arbetslösa lägger de undersysselsatta och de latent arbetslösa finner man inte bara att siffrorna blir betydligt högre, utan att den könsmässiga fördelningen också blir omvänd. 17 procent av kvin10
norna och 13 procent av männen hade till exempel sådana betingelser 1995 (t ex SOU 1996:56). Ett antal ”hemmagjorda” faktorer verkar ha samspelat med ett internationellt skeende och med mer långsiktiga förändringar (t ex Björklund a.a. och Stephens 1996). Vad som är effekter av en mer kortsiktig svensk kris och de faktorer som påverkat denna och vilken påverkan som kommer från mer övergripande internationella förändringar och hur alla dessa faktorer i sin tur påverkar varandra verkar ytterst svårbestämt. Det finns dock rapporter som granskar olika aktörer och åtgärder samt diskuterar dessas betydelse för Sveriges del (t ex ”Novemberrevolutionen - om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden 1985”, Ds 1996:31). Från många håll har man pekat på att strukturomvandlingen av det svenska näringslivet under lång tid gick långsamt men att en så kallad anpassning till de nya konkurrensvillkoren nu verkar växa fram. I kölvattnet på denna omvandling har betingelserna på arbetsmarknaden förändrats relativt snabbt och vissa grupper med en svag ställning har fått delvis nya och inte sällan försämrade villkor. Över en halv miljon arbetstillfällen har gått förlorade, varav de flesta inte verkar komma igen. Vad som framförallt verkar ha försvunnit är de relativt välbetalda och stabila jobben inom industrin - främst för männen - och vissa typer av tjänstemannajobb som kontorsarbete främst för kvinnorna. Omstruktureringarna och rationaliseringarna blev snabbt hårdhänta och har fortsatt inom det privata näringslivet men har också tagit fart inom den offentliga sektorns olika delar. Arbetskraftsdeltagandet har minskat, efter att ha varit unikt högt. Från att ha nått upp till 84 procent för 1990, vände det nedåt till knappt 78 procent för 1995 (t ex Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i Norden 1994; Riksdag och Departement 1996:17 sid. 13; SOU 1996:27; Statistisk årsbok 96; Wadensjö 1996; Social rapport 1997). Med de här svårigheterna befinner vi oss i Sverige knappast i någon unik situation. Europeiska unionens kanske största problem är arbetslösheten. 18 miljoner medborgare var enligt officiella beräkningar utan arbete under 1995. Andelen sysselsatta i registrerat lönearbete sjunker sedan lång tid och uppgår vid 1990-talets mitt till knappt 60 procent. Särskilt hårt drabbade synes ungdomar och långtidsarbetslösa vara. För Sveriges del har andelen sysselsatta sjunkit drastiskt under 1990-talet och uppgår vid slutet av 1997 till drygt 70 procent (Employment in Europe 1995; Den europeiska strategin för sysselsättning: nya framsteg och perspektiv 1995; Ds 1995:64 och Regeringens proposition 1997/98:1). Vad som verkar utmärka Sverige i särskilt hög grad tycks vara den mycket snabba omställning vi nu genomgått och fortsätter att genomgå samt den konsekvens med vilken man håller fast vid arbetslinjen i såväl politiska beslut som i politisk retorik. Det har också skett en viktig ideologisk förskjutning. Man understryker nu, i högre grad än tidigare, att arbetslinjen för med sig klara och tydliga skyldigheter för medborgarna. Det har lagts ett ökat 11
ansvar på den enskilde. Dessutom har regeringen i de senaste regeringsdeklarationerna gett uttryck för att socialförsäkringar och bidragssystem skall anpassas till ett förändrat och rörligare arbetsliv, samtidigt som man på ett helt annat sätt än tidigare understryker att: ”Fusk och överutnyttjande av systemen kan aldrig tolereras och skall bekämpas.” (Regeringsförklaringen i riksdagen den 22 mars 1996, återgivet i Riksdag & Departement nr 11 1966 sid. 6. Se också Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik 1994; En nation i arbete 1995; Stephens a.a:48; Kommittédirektiv 1995:92; Social rapport 1997). Med denna inriktning bygger man vidare på vad som ibland kallats en ”produktivistisk” strategi. Björklund (a.a.) till exempel menar att ett karaktäristiskt och positivt särdrag för svensk arbetsmarknadspolitik sedan lång tid är att man ”trakasserat”(författarens citationstecken) de arbetslösa till aktivitet. Stephens (a.a.) anför emellertid, i sin granskning av aktuell svensk socialpolitik, att det finns ett underliggande agerande som pekar mot att den nuvarande regeringen inte tror på att man kan komma tillbaka till så låga arbetslöshetssiffror som vi tidigare haft. Sysselsättningspropositionen från 1995 (Proposition 1995:207) pekade också mot att målet med en halverad arbetslöshet fram till år 2000 i realiteten inte längre stod fast, utan snarare fick ses som en politisk viljeyttring. Men i budgetpropositionen för 1998 sätts den gamla målsättningen åter i centrum. Sverige har emellertid halkat efter ekonomiskt. I jämförelse med andra länder har vår genomsnittsproduktivitet sjunkit. Bruttonationalprodukten per capita har minskat i förhållande till OECD-länderna men också i förhållande till en del länder i Sydostasien. Therborn (1995:348) har pekat på att tillväxten både i Europa och Sverige är fortsatt hög, även om den inte kommer upp i tidigare perioders siffror. Det avgörande bekymret vi verkar stå inför och med en ånyo relativt stark tillväxt är att denna inte längre på något självklart sätt verkar leda till efterfrågan på mer arbetskraft, i varje fall inte outbildad eller lågutbildad. Sambandet mellan tillväxt och efterfrågan på arbetskraft verkar ha brutits (t ex SOU 1996:27). Vad får då denna utveckling för konsekvenser? För det första hävdar man nu - också från offentligt håll - att vissa skikt i befolkningen har svårare att överhuvudtaget komma in i arbete och riskerar därmed att redan från början och permanent att stängas ute från arbetsmarknaden. De empiriska beläggen har tidigare varit mycket svaga för att en sådan utveckling skulle ha varit för handen i Sverige, annat än för starkt avgränsade skikt, som till exempel vissa fysiskt handikappade ungdomar. Dessa tendenser är förvisso starkare i andra EU-länder (t ex Den europeiska strategin för sysselsättning: nya framsteg och perspektiv 1995 ). Det avgörande problemet för grupper med svårigheter i vårt land har inte i första hand varit att komma in, utan att få fotfäste på arbetsmarknaden (t ex Isaksson & Svedberg 1989 och Svedberg 1994). För det andra har vi otvetydigt större grupper än tidigare som har tidsbegränsade anställningar, är deltidsarbetslösa eller långtidsarbetslösa (Arbetskraftsundersökningen 1995 och 1996). Låt mig hänvisa till Furåker (1995:12) som 12
när han granskar förändringarna under början av 1990-talet finner att om man lägger ihop de öppet arbetslösa, de i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, de undersysselsatta och de latent arbetslösa har det: ”... skett en dramatisk förändring - en fördubbling av antalet individer i en på så sätt marginaliserad position.” Det verkar dessutom råda en enstämmig uppfattning bland forskare och politiker att vi står inför en snabbt föränderlig arbetsmarknad, med fler kvalificerade jobb, med fler arbetsbyten för den enskilde, en större rörelse in och ut ur arbete och återkommande utbildningsperioder. Det verkar också finnas tendenser till ökade olikheter bland de förvärvsarbetande, såväl mellan individer som mellan grupper (t ex Aronsson & Sjögren 1994; Szulkin & Tåhlin 1994; Wadensjö a.a. och Regeringsförklaringen i riksdagen den 22/3 1996). Det här antyder en utveckling mot en mycket mer rörlig och flexibel arbetsmarknad med åtskilliga vinnare. Parallellt med detta verkar en utveckling ske där hindren för att överhuvudtaget komma in i arbete men framförallt svårigheterna att komma tillbaka efter att ha blivit arbetslös samt problemen med att få fotfäste tycks öka (t ex Social rapport 1997). De här sannolika långsiktiga utvecklingstendenserna görs ibland om till entydiga förlopp som redan inträffat. I till exempel utredningen ”Hälften vore nog om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad” (SOU 1996:56) skriver man att det finns en rad tecken på en ökad polarisering på arbetsmarknaden efter klass, kön och etniskt ursprung. Tyvärr får vi som läsare ingen insikt i eller empiriska belägg för hur denna polarisering skulle vara utformad. Vi får inte heller någon information om vad innebörderna av ovan nämnda polarisering skulle kunna vara. Man kan konstatera att den mellanställning som jag avser att diskutera har en reell bakgrund i strukturella omständigheter. Vilka skikt är det då som mer bestämt drabbas av arbetslöshet och dåliga villkor? Ofta lyfts ungdomar, de äldre i arbetskraften, invandrare, grupper med handikapp eller dålig hälsa och lågutbildade fram (t ex Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i Norden 1994; Social rapport 1997 ). Dessutom understryks de långtidsarbetslösas stora svårigheter att komma tillbaka i arbete. I olika typer av utredningar och i regeringens beskrivningar och ställningstaganden talar man sällan i klasstermer. Det gör emellertid Furåker (a.a:18) som understryker att det framförallt är arbetare som drabbas av svårigheter av olika slag. I den allmänna debatten beskrivs också de ensamstående mödrarna som en extremt utsatt grupp, såväl ekonomiskt som i arbetsmarknadshänseende. Wadensjö (a.a.) understryker att den här typen av uppräkning lätt leder till den felaktiga slutsatsen att så gott som alla i ovan nämnda grupper har svårigheter. Så är naturligtvis inte fallet. Vad det handlar om är en överrepresentation, som dessutom skiljer sig åt mellan olika grupper och mellan länder. Jag avser att närmare granska betingelserna för några av de ovan nämnda grupperna och se i vilken utsträckning de verkar drabbas av svårigheter i förhållande till arbete och av dålig ekonomi. Låt mig innan jag går in på de enskilda grupperna peka på vad som synes vara en grundläggande faktor. 13
Låg utbildningsnivå utgör ofta en gemensam nämnare för dem som har svårigheter när det gäller arbete. Sverige har haft en unikt hög andel formellt lågutbildade bland de sysselsatta. Skillnaden är särskilt stor mellan svenska lågutbildade kvinnor och lågutbildade kvinnor i andra länder (SOU 1996:56). Det är i den offentliga sociala servicen dessa grupper i mycket hög utsträckning fått arbete. Den totala andelen servicearbeten med låga utbildningskrav är extremt hög i länder som Sverige och Danmark, högre än till exempel i USA (Esping Andersen 1993). Värt att understryka är att det särskilt är lågutbildade män och kvinnor som blivit arbetslösa under 1990-talet och dessutom haft svårare att komma tillbaka i arbete. Bland de långtidsarbetslösa är därför de lågutbildade fler än i förhållande till sin andel av arbetskraften. Drygt 80 procent av de långtidsarbetslösa har endast grundskole- och/eller yrkesskoleutbildning. Förutom att arbetslösheten stiger snabbare bland de lågutbildade vid lågkonjunktur så minskar den långsammare vid konjunkturuppgångar för denna grupp än andra. Under 1994 till exempel minskade arbetslösheten bland dem med gymnasie- och högskoleutbildning medan den fortsatte att öka bland dem med endast grundskoleutbildning (SOU 1996:27). I en intressant studie av lågutbildade (SCB 1996) som man följt från 1970 till 1990 visas att arbetslösheten varit störst i denna grupp under hela perioden. Kombinationen ung och lågutbildad ger de högsta värdena på den relativa arbetslösheten. Denna grupp har dessutom haft den snabbaste och största ökningen av arbetslösheten. I ”Social rapport 1997” beläggs att denna utveckling fortsätter under 1990talet. Wadensjö (a.a.) pekar på att mönstret med att personer med kortare utbildning får stigande problem på arbetsmarknaden är ett internationellt fenomen. Genom de allt större kraven på arbetskraften har lågutbildade redan initialt svårt att få ett fotfäste på arbetsmarknaden. En offentlig utredning konstaterar också att den med internationella mått mätt framgångsrika vuxenutbildningen inte når dem med lägst utbildning (SOU 1995:141). I ytterligare en studie om nya kunskapskrav drar man slutsatsen att utan stora och ambitiösa satsningar på utbildning får vi ”.. grupper som annars riskerar att hamna utanför arbetsmarknaden och marginaliseras i samhället.” (SOU 1996:27 sid. 7). I det ovanstående får vi också en första illustration till hur olika forskare, utredare och debattörer verkar använda marginalitetsbegreppet med olika och oftast icke explicita innebörder. Jag återkommer till hur man kan avgränsa och använda marginalitetsbegreppet och till vilka grupper som har och på något rimligt sätt kan räknas in bland dem med en marginell ställning.
14
Svårigheter i fråga om arbete och privatekonomi Alltfler talar nu om att vi går mot eller redan har fått stora skillnader i levnadsförhållanden mellan olika grupper och att vi i Sverige - precis som i en del andra länder - är på väg mot en snabbt ökad marginalisering. Mer robusta belägg för en sådan utveckling är emellertid svåra att finna, liksom ambitioner att precisera innebörden av marginalisering. Vi verkar stå inför en delvis motsägelsefull utveckling, där vi å ena sidan långsiktigt och med levnadsnivåundersökningarna kan konstatera att klassklyftorna minskat och levnadsförhållandena totalt sett förbättrats fram till början på 1990-talet (Fritzell & Lundberg 1994). Minskningen av klasskillnaderna skedde emellertid under 1960- och 1970-talet. Därefter verkar skillnaderna ha förblivit oförändrade. Trots att vi fått en påtagligt minskad ofärd totalt sett, så är skillnaderna mellan olika klasser betydande. Till detta kommer ökande skillnader mellan åldersgrupper. Med utgångspunkt i levnadsnivåundersökningarnas material finner å andra sidan till exempel Tham (1994) att det relativt sett skett en försämring – i termer av bestående välfärdsproblem och i förhållande till den övriga befolkningen - för vissa mindre grupper. De grupper han ringar in är: ”okvalificerade yngre ensamstående män”, ”upprepat arbetslösa” och ”invandrare utan svenskt medborgarskap”. Författaren (a.a:232) drar slutsatsen att: ”För vissa mindre grupper är det möjligt att det föreligger en marginaliseringstendens.” Thams både försiktiga och empiriskt grundade hållning har mycket som talar för sig och han avslutar sin granskning med att påpeka att påståenden i dagssituationen om en ökande marginalisering kan framstå som mindre självklara när man anlägger längre och tillbakablickande perspektiv. Samtidigt har levnadsnivådata starka begränsningar när det gäller möjligheterna att uttala sig om marginalitet och marginaliseringsprocesser. Trots dessa invändningar och behov av försiktighet kan det konstateras att rätt stora förändringar skett efter det att 1991 års levnadsnivåundersökning genomfördes. Vi har fått en kraftigt ökad arbetslöshet och vi håller till exempel på att få större inkomstskillnader och realinkomsterna har dessutom minskat för en del grupper (t ex Ensamföräldrarna och den ekonomiska krisen, rapport från Socialdepartementet 1996; Välfärdsbulletinen 3/96; Social rapport 1997). Vissa gruppers hårdnande villkor framstår tydligare än andras. Ensamföräldrarna - det vill säga i avgörande utsträckning ensamstående kvinnor med barn - drabbas speciellt hårt, eftersom de redan i utgångsläget hade sämre betingelser. De har i högre grad blivit arbetslösa, fått sämre reallöner och sänkta bidrag. Arbetslöshet verkar framförallt drabba de yngsta. Den högsta arbetslösheten har ensamföräldrar med invandrarbakgrund. Bland de unga ensamstående mödrarna har etableringssvårigheterna ökat särskilt mycket. En mycket hög andel av ensamföräldrarna har låg utbildning. Detta blir till ett avgörande tillkortakommande och bidrar till etable-
15
ringssvårigheterna (Social rapport 1997 och Ensamföräldrarna och den ekonomiska krisen, rapport från Socialdepartementet 1996). Visserligen verkar alla olika typer av barnfamiljer ha fått sina realinkomster sänkta med mellan 10-15 procent från slutet av 1980-talet fram till mitten av 1990-talet (Ensamföräldrarna och den ekonomiska krisen Rapport från Socialdepartementet 1996). Inkomstklyftan mellan sammanboende föräldrar och ensamföräldrar verkar däremot inte ha ökat men när man ser till ensamföräldrarnas inkomster finner man ändå att 27 procent ligger under den rekommenderade socialbidragsnormen vid mitten av 1990-talet, medan andelen för 1990 endast var hälften så stor. I ovan nämnda studie argumenterar man trots detta för att ensamföräldrarna inte är någon marginaliserad grupp. I ”Social rapport 1997” har man genomfört en analys av vad som kallas ansamling av problem. Man finner att detta är vanligast bland invandrare och ensamstående mödrar, allra vanligast är det bland unga ensamstående mödrar i storstad. Dessa skikt betecknas som ”marginalgrupper”. Berglind, Gullberg & Elofsson (1996) driver utifrån socialbidragsdata tesen att vi har en fortgående polarisering inom gruppen kvinnor i arbetsför ålder på så sätt att en överväldigande majoritet har arbete samtidigt som en växande grupp utestängs från arbetsmarknaden och tvingas att leva på socialbidrag - ett socialbidrag vars värde samtidigt urholkas genom försämringar i normen. Möjligtvis antyder data att en motsvarande polariseringsprocess skulle vara på väg att ske bland de ensamstående kvinnorna med barn och följas av marginalisering för vissa. Vid sidan av ensamföräldrarna nämns ofta de unga medborgarna bland dem med utsatt ställning. Ungdomsstyrelsen har i några aktuella arbeten kartlagt ungdomars livsvillkor. Vad man bland annat understryker är de ökande skillnaderna inom ungdomsgruppen. Från Ungdomsstyrelsens sida tycker man sig till och med kunna tala om en utveckling mot allt starkare marginaliseringsprocesser, men utan att ge några mer precisa empiriska belägg. (Krokig väg till vuxen Del 1, 1996). En mer tillfällig anknytning till arbetsmarknaden har blivit kännetecknande för ungdomars ställning i förhållande till arbete. Man understryker att det är en avgörande skillnad mellan de ungdomar som rör sig mellan utbildning och arbete ”inom ramen för en egen utvecklingsplan och de som riskerar att hamna i en i högsta grad ofrivillig rundgång mellan olika åtgärder och arbetslöshet.” (Krokig väg till vuxen Del 1 a.a: 72). Möjligen skulle man mot bakgrund av ovanstående beskrivning snarare vilja tala om polariserings- än marginaliseringsprocesser. Genom ”Social rapport 1997” förstärks detta intryck. Man har granskat vad som kallas ungdomars etableringsproblem och visar att de som kommer från tjänstemannahem har förbättrat sin position, medan de från arbetarhem har fått en försämrad position. Utöver de unga ensamstående mödrarna är det de yngsta - 20-24-åringarna - och invandrarna som har störst svårigheter. Schröder (1995 och 1996) visar mot bakgrund av tidigare men också aktuella studier att ungdomar har kommit att bli en buffert på arbetsmarknaden, 16
att de i ökande utsträckning får okvalificerade arbeten, att det finns ett samband mellan okvalificerade arbeten och risk att bli arbetslös samt att rörligheten från okvalificerade till kvalificerade arbeten visserligen ökat samtidigt som ett ökat antal okvalificerade arbeten för den enskilde synes ha en negativ effekt på möjligheterna att få ett mer kvalificerat arbete. Aronsson & Sjögren (a.a.) konstaterar att de yngre är mer rörliga på arbetsmarknaden, att de har högre ofrivillig bytesfrekvens och att det är vanligare med korttidsanställningar i denna grupp. Författarna beskriver också att det vuxit fram vad som kallas en ”spotmarket” ”för ungdomar. Den karaktäriseras av korta anställningskontrakt, kort inlärningstid, udda arbetstider och lågkvalificerade arbetsuppgifter. År 1995 till exempel var 16 procent av ungdomarna mellan 20-24 år arbetslösa. Under 1990-talets första år ökade framförallt arbetslösheten bland de unga männen medan den nu verkar öka främst för unga kvinnor. I data från Eurostat (1996) kan vi se att den svenska ungdomsarbetslösheten ligger på en genomsnittlig europeisk nivå. Som ett resultat framförallt av arbetslösheten har också ungdomarnas inkomster minskat under de senaste åren. Besparingar i de olika stödsystemen har ytterligare snävat in villkoren. Inkomstskillnaderna mellan äldre och yngre har också ökat under de senaste decennierna. (Krokig väg till vuxen Del 1, 1996; Social rapport 1997). Den tredje gruppen som kan nämnas i denna inledande översikt är invandrare. Ett antal studier under de senaste åren har visat att invandrarna har fått en allt sämre ställning på arbetsmarknaden och att den framförallt när det gäller flyktingar kan beskrivas som katastrofal (t ex SOU 1995:76, Jonasson & Libietis 1997 ). I Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande visas att flyktingarna som kommit under 1990-talet haft mycket svårt att få arbete men även att åtskilliga äldre invandrare som kommit hit tidigare har blivit arbetslösa under krisen (SOU 1996:55). Ekberg och Gustafsson (1995) visar att vi fram till mitten av 1970-talet i huvudsak hade en arbetskraftsinvandring. Invandrarna var i yrkesaktiv ålder och de arbetade mer än svenskarna. Sedan slutet på 1970-talet har denna typ av invandring försvunnit och ersatts av flyktinginvandring. Författarna understryker att invandrarna är en mycket heterogen grupp. Vissa invandrargrupper har klarat sig bra på arbetsmarknaden, samtidigt som andra har en mycket hög arbetslöshet. Författarna men också Gustafsson (1996) har övertygande belagt att invandrares situation på den svenska arbetsmarknaden successivt har försämrats sedan slutat på 1970-talet. Situationen har ytterligare förvärrats under 1990-talet. Den så kallade infasningen i arbetslivet har gått allt sämre under senare år. Det är framförallt personer från utvecklingsländer och i viss mån de från Sydeuropa som har svårt att få arbete, liksom de nyanlända. Bland invandrade män hade 52 procent arbete under 1995, medan andelen kvinnor bara var 43 procent. I ”Social rapport 1997” visas att de förändrade betingelserna på arbetsmarknaden drabbat de invandrade männen hårt, såtillvida att risken att ha lämnat ”kärnarbetskraften” har varit betydligt större än för både svenska män och invandrade kvinnor. 17
Det är en drastisk försämring som ägt rum under 1990-talet (SOU 1995:76). Invandrare har nu betydligt lägre sysselsättningsgrad. Samtidigt visar Ekberg (1997) att bland andra generationens invandrare med europeiskt ursprung så har man ett jämbördigt arbetskraftsdeltagande och en lika hög sysselsättningsnivå som bland dem med svenska föräldrar. Franzén (1997) visar i en pågående studie av invandrare som kom till Sverige i slutet på 1970-talet att det tar lång tid att bli självförsörjande men att invandrarna inte i högre utsträckning än den inhemska befolkningen uppbar socialbidrag efter 15 år i det nya landet. Författaren visar också att det går långsammare för flyktingar att bli självförsörjande än för andra invandrare men att skillnaderna försvinner över tid. Ekberg och Gustafsson visar också att förvärvsinkomsterna för invandrare och resten av befolkningen håller på att glida isär. Författarna menar att det har uppkommit en ny typ av inkomstklyfta i Sverige. Men: ”Det är inte riktigt att säga att den nya klyftan finns mellan urprungsbefolkningen och de invandrade. Det handlar om en inkomstklyfta till invandrare från vissa länder, främst mindre utvecklade länder.” (a.a:118).
Jonasson och Liebitis (1997) har följt upp de flyktingar som kom till Sverige 1991. En mörk bild tonar fram. Det visar sig att en mycket liten andel har fått ett stabilt fotfäste i arbete och att tre fjärdedelar av gruppen uppbar socialbidrag under 1996. Även här ser vi med andra ord tecken på en polarisering inom en viss grupp. Invandrarpolitiska kommittén menar att som en konsekvens av detta skeende håller nu ett nytt slags klassamhälle med etniska skiljelinjer på att växa fram. Man skriver bland annat att invandrare marginaliseras på arbetsmarknaden, att åtskilliga invandrare nu hänvisas till en tillvaro i samhällets utkanter och att de framväxande skarpa klyftorna kan skapa våldsamma konflikter (Skrivelse till regeringen från Invandrarpolitiska kommittén rörande arbetsmarknadspolitiken 1995; SOU 1996:55).
Polariserings- och marginaliseringstendenser De uppgifter jag här lyft fram visar att vi befinner oss i en för Sveriges delvis ny och ovan situation. Redan hotade och drabbade grupper har en än mer utsatt position än tidigare, vad gäller arbete och i viss mån ekonomisk ställning. Dessa grupper utgör en mindre del av befolkningen men har vuxit och kan inte ses som ett slags restproblem. Välfärdsforskarna har haft en förkärlek för det sistnämnda betraktelsesättet. Andelen i förvärvsaktiv ålder som har en svag ställning på arbetsmarknaden har ökat med omkring 10 procent under 1990-talet och uppgår nu till nästan 30 procent (t ex Social rapport 1997). Det finns därför ett grundläggande behov av att empiriskt, begreppsligt och teoretiskt avgränsa och tydliggöra vad det rör sig om för grupper, vilka betingelser de har och vilka effekterna kan bli av att befinna sig i den
18
här typen av positioner. Naturligtvis är det också angeläget att studera marginaliserings- och utslagningsprocesser. Vad som synes gemensamt för dem vars villkor jag något mer ingående beaktat är att samtidigt som andelen arbetslösa och de utan fast förankring har blivit fler så har åtskilliga av dessa fått försämrade ekonomiska villkor. Dessa grupper framstår som särskilt utsatta också i många andra västeuropeiska länder (t ex Salonen 1996). De här beskrivna grupperna är på intet sätt homogena. Istället antyder de data som presenterats att vissa specifika undergrupper - det verkar inte alldeles klart vilka - genomgår en polariseringsprocess i två led, där framförallt avståndet till befolkningsmajoriteten men möjligen också till andra ungdomar, ensamstående föräldrar och invandrare tycks öka. Att marginaliseringsprocesser löper parallellt med denna utveckling är sannolikt men inte självklart. Genom de studier och data som finns tillgängliga så har jag grovt kunnat ringa in några grupper vars betingelser gör att de i högre grad än andra tycks riskera att komma in i en marginaliseringsprocess eller befinna sig i en marginell position. Tillgängliga svenska data har emellertid inte samlats in med avsikt att specifikt studera marginalitetsproblematik. Med något enstaka undantag har inte heller marginalitetsproblematiken stått i centrum för uppmärksamheten, varken teoretiskt eller empiriskt. De marginalitetsbegrepp som använts i refererade arbeten avser socioekonomiska betingelser men också mer bestämt vad jag i denna skrift kommer att kalla arbetsmarginalitet, ekonomisk marginalitet och social marginalitet. Endast i ett par av texterna har man överhuvudtaget försökt avgränsa begreppet (t ex Tham a.a.) och knappast någonstans har man mer specifikt diskuterat gränsdragningsproblem gentemot förankring respektive utslagning. Än mindre berörs vad som mer specifikt karaktäriserar de personer och de villkor som i allmänna ordalag beskrivs som marginella. Det här låter sig naturligtvis inte heller enkelt göras men låt mig redan här betona vikten av att anlägga ett tidsperspektiv, ett livscykelperspektiv och att kritiskt granska begreppsliga utgångspunkter och empiriska uppgifter. Av ovanstående beskrivningar att döma verkar de med utsatt ställning när det gäller arbete och inkomster inte kunna kompensera sin utsatthet genom ekonomiskt stöd från de offentliga välfärdssystemen. Låt mig därför för ett ögonblick granska dessa systems uppbyggnad och vilket utfall de ger för grupper med en bräcklig ställning i arbetslivet.
19
Tillkortakommanden i det svenska välfärdssystemet Under senare år har vi i Sverige fått ett antal forskare och debattörer som betraktar den svenska arbetsmarknads- och socialpolitiken utifrån helt andra utgångspunkter än de som ovan beskrivits. Ståhl & Wickman (1994 och 1996 ) menar till exempel att vi har skapat en rad incitament som gör att den som har problem med arbete kan välja och ofta väljer att gå in i någon form av arbetslöshet för att sedan bli expert på välfärdsstatens sociala ”rättighetssystem” (författarnas citationstecken 1996:53), liksom att detta ger en relativt hög välfärd (Zetterberg & Ljungberg 1997). Vi har haft vad man brukar kalla en institutionellt omfördelande välfärdsstat (Esping Andersen 1990) där systemet beskrivs som universellt - det skall med andra ord omfatta alla (Therborn a.a.). Vid internationella jämförelser framstår det svenska och de nordiska systemen som väl utbyggda och jämlikhetsskapande (Esping Andersen 1990 och 1996). Det har, hävdar till exempel Stephens (a.a.), varit enastående framgångsrikt, givit både social rättvisa och ekonomisk effektivitet och haft mycket låga eller inga inträdeströsklar. De socialpolitiska programmen har haft en påtaglig dekommodifierande effekt i Esping Andersens mening; det vill säga att inte bara deltagandet på arbetsmarknaden utan också medborgarskapet - med föreställningar om sociala rättigheter - har utgjort basen för stöd från de olika systemen. Samtidigt har emellertid Furåker (1996) på ett elegant sätt visat vilka dubbla roller välfärdssystemen har och att de de facto dels är dekommodifierande, dels kommodifierande och faktiskt samtidigt kan vara både och, beroende på perspektiv. Man kan finna två huvudinriktningar i kritiken av detta institutionellt omfördelande system. Den ena inriktningen har i en högljudd ansats hävdat att de olika omfördelningssystemen blivit kontraproduktiva för tillväxten. Jag vill här hänvisa till exempelvis Gold (1993) för en redovisning av argumenten, samt till Atkinson & Mogensen (1993), Marklund (1996) och Esping Andersen (1996) för en kritisk granskning av hållbarheten i denna ansats. Vi kan dock konstatera att arbetskraftsdeltagandet i Sverige och de andra nordiska länderna är bland de högsta i världen, trots nedgången under 1990-talet. Detta visar, som Sipilä (1996) lakoniskt påpekar, att stödsystemen knappast håller de arbetsföra borta från arbete. I den andra betydligt mer lågmälda men kritiska ansatsen har man visat att trots en stark inriktning på både omfördelning mellan grupper och omfördelning under livscykeln har de olika socialförsäkringssystemen i hög utsträckning varit uppbyggda efter en prestationsmodell eller vad som kallats lönearbetets företräde (Lindqvist 1997). Den enskildes villkor inom till exempel socialförsäkringarna bestäms i stor utsträckning av dennes nuvarande och tidigare arbetsmarknadsprestationer. De svenska och internationella välfärdsforskarna har, med ett par undantag, aldrig befattat sig med det faktum att vissa utsatta grupper alltid ställts utanför eller fått mycket liten del av välfärd och resurser. Till undantagen hör Marklund och Svallfors (1987) 20
som visat att socialförsäkringarna är uppbyggda efter vad de kallar en dual struktur. Skiljelinjen går mellan två grupper. Den ena gruppen utgör en stor kärngrupp av anställda arbetare och tjänstemän som har ett gott skydd och ett ansenligt materiellt utbyte av socialförsäkringarna. Den andra gruppen utgör en så kallad marginalgrupp som får ett betydligt magrare utbyte. Vid författarnas indelning i slutet på 1980-talet kom marginalgruppen att bestå av ungdomar, handikappade av olika slag, människor med sociala problem och hemmafruar. Marklund och Svallfors beskriver villkoren på följande sätt: ”För att få en gynnad position i förhållande till välfärdssystemet måste individen sälja sin arbetskraft, uppnå en minimiinkomst, arbeta heltid .... Avvikelser från denna norm bestraffas med minskad social trygghet när man blir arbetslös, gammal, sjuk eller får barn. Sanktionen kan bli antingen total uteslutning från inkomst- och arbetsrelaterade förmåner eller enbart minskade ersättningar.” (a.a:21, min översättning ).
När författarna granskade de viktigaste socialförsäkringarna fann de att mellan 10-35 procent av den aktuella befolkningsgruppen befann sig i utkanten av systemet eller stod helt utanför. Dessutom verkar det som om ”marginalgruppens” ersättningar, i jämförelse med ”kärngruppens”, tenderade att minska i ett längre perspektiv. Arbetslöshetsförsäkringarna hade de hårdaste kvalifikationskraven för att ersättning skulle utgå. En fjärdedel av alla arbetslösa saknar vid mitten av 1990-talet någon ersättning från arbetslöshetskassor eller KAS. Arbetslöshetsförsäkringen är också den socialförsäkring som täcker in lägst andel av den aktuella befolkningsgruppen. Både Marklund och Svallfors samt Knutsson och Stridsman (1988) har visat att framförallt kvalifikationsreglerna i arbetslöshetsförsäkringen är ovanligt hårda såväl i ett nordiskt som europeiskt perspektiv. Trots detta har nu dessa regler blivit ännu hårdare i flera omgångar (Proposition 1995/96:207 och Proposition 1996/97:107). I en nyligen genomförd komparativ studie av utbetalda ersättningar vid arbetslöshet - såväl från a-kassor som från socialbidragssystem - finner man att det svenska systemet verkar ge en rätt god utdelning för medelinkomstagarna, men en sämre för dem med låga inkomster (Unemployment Benefits and Social Assistance in Seven European Countries 1995). I linje med Esping Andersen (1996:2) kan vi tala om ett socialt skydd som är ”fruset i ett förlegat socioekonomiskt system som inte längre är för handen” och som inte alls är anpassat för den osäkra ställning på arbetsmarknaden som alltfler har. Det här har i sin tur kommit att innebära en allt större påfrestning på socialbidragssystemen med alltfler arbetsföra och arbetslösa socialbidragstagare (t ex Socialstyrelsen 1995 och Salonen 1997). För de senare medför detta i sin tur en helt annan form av ovisshet och ibland godtycke när det gäller att få tillgång till ekonomiska resurser (t ex Hydén, Kyle-Westermark & Stenberg 1995 och Lödemel 1997).
21
Det blir mot bakgrund av de ovan redovisade uppgifterna inte förvånande att det är flyktingarnas socialbidragsbehov, ungdomarnas ekonomiska sårbarhet och de ensamstående mödrarnas socialbidragstagande som starkt har bidragit till förändrade socialbidragsmönster under senare år (Salonen 1996). Visserligen har socialbidragstagandet ändrat karaktär till att bli en kortsiktig försörjningskälla för allt fler. Att det totala antalet bidragshushåll ökat för varje år mellan 1990-1994 och att en så stor andel som 10 procent av hushållen i arbetsför ålder erhöll socialbidrag 1994 bör ändå tolkas som ett tecken på ökande svårigheter (Salonen a.a.). Utgifterna för socialbidrag tycks också fortsätta att öka under 1997, i jämförelse med 1996 (Socialstyrelsen Statistik Socialtjänst 1997:12). Esping Andersen (1996) hävdar nu att en ny och avgörande konflikt i alla avancerade välfärdsstater står mellan strävandena efter jämlikhet och den allt större vikt som läggs vid anställning. Stephens (a.a.) drar efter sin genomgång av den svenska modellen slutsatsen att arbetslinjen och därmed en prestationsmodell kommer att få ännu större betydelse än hittills och genom denna inriktning får dekommodifieringstendenserna mindre spelrum. Esping Andersen (a.a.) försäkrar läsarna om att i de skandinaviska välfärdsstaterna försöker vi hantera de nya och större orättvisorna genom att bygga in garantier i välfärdssystemen mot att ojämlikheter skall koncentreras i någon viss befolkningsgrupp eller bli permanenta över livscykeln! Han påstår att till skillnad mot i det kontinentala Europa uppstår i de skandinaviska välfärdsstaterna endast ”... i liten utsträckning social marginalisering, utslagning och ungdomsarbetslöshet.” (a.a:25). Dessa allmänna utsagor görs utan empiriska belägg eller referenser och utan försök till preciseringar. När det gäller ungdomsarbetslösheten har Esping Andersen fel, åtminstone vad Sverige beträffar. Tidigare redovisade data talar för Esping Andersens övergripande beskrivning fram till 1980-talets slut. De flesta välfärdsforskare verkar ha blivit försiktigare i sina uttalanden när det gäller utvecklingen på 1990-talet (t ex Tham a.a.). Sammantaget kan man konstatera att de grupper jag här intresserar mig för har en utsatt ställning i förhållande till förvärvsarbete. Denna ställning verkar i sin tur leda till en avgjort mycket sämre position i socialförsäkringssystemen än vad som gäller för andra och därmed till mycket mindre och osäkrare ersättningar än vad dessa grupper får. Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringssystemen kommer härmed inte att få de kompensatoriska funktioner för utsatta grupper som de har för de stora befolkningsskikten. De olika systemen är inte heller uppbyggda för att stödja varandra. Vilka funktioner hushållen och de informella nätverken kan fylla skall jag återkomma till.
Vi har sett hur man i ett internationellt perspektiv fortfarande vill och möjligen med fog kan fortsätta att hävda att vi har en väl utbyggd välfärdsstat. Detta bidrar emellertid inte till att kasta ljus över situationen och villkoren 22
för de växande grupper som nu har en oviss mellanposition, där man varken är förankrad i eller utestängd från arbetslivet och där välfärdssystemen inte är utformade för dessa typer av betingelser. Det här har kommit att bli de grundläggande och ofrånkomliga - fastän ibland också frivilligt valda - betingelserna för allt fler, framförallt ungdomar och invandrare som inte bara i högre utsträckning drabbats av arbetslöshet utan också kommit att förbli arbetslösa över allt längre tid (t ex Social rapport 1997). Utanförståendet kan sägas få en multiplikativ effekt (Marklund1997). Villkoren är dock ofta sammansatta och kan beskrivas utifrån flera utgångspunkter. Detta illustreras väl i ett dokument från Socialdepartementet. Här visas att de inkomstskillnader som finns mellan ensamstående föräldrar och sammanboende i hög utsträckning fortfarande utjämnas av skatte- och transfereringssystem. Som ett ideologiskt slagträ används också det faktum att vid en skattning av hur stor andel av de ensamstående föräldrarna som har en inkomst under 50 procent av medianvärdet för befolkningen - ett vanligt internationellt fattigdomsmått - finner man att de bara utgör 3,5 procent. Motsvarande siffra för de ensamstående utan barn är däremot 11 procent (”Få ensamföräldrar i Sverige är fattiga enligt internationell norm”, 1995). Vad man emellertid inte låtsas om är att det använda fattigdomsmåttet är snävt och att såväl ensamstående som sammanboende föräldrar fått sämre levnadsstandard. Exemplet visar på hur man utifrån olika utgångspunkter och med olika målsättningar kan komma fram till delvis olika slutsatser. Men det illustrerar också behovet av tydliga utgångspunkter och hög precisionsgrad. I nästa kapitel avser jag att spåra marginalitetsbegreppets historia och möjliga användningsområden. Därmed vidgas perspektivet till att också avse kulturella och socialpsykologiska aspekter på utsatthet. Samtidigt lyfts några centrala, men oftast inte uttalade, föreställningar som är nära förknippade med marginalitet fram.
23
2.
Marginalitetsbegreppet - ursprung och olika inriktningar
D
e nämnda exemplen pekar mot en bredd i användningen av marginalitetsbegreppet men antyder också oklarheter. Användningen har genomgått en tydlig förändring över tid. Jag har i ett annat sammanhang (Svedberg 1994 och 1995) skilt ut fyra centrala inriktningar, som alla har teoretiska implikationer och som i huvudsak avser olika tillämpningsområden. Det är marginalitet som: • • • •
kulturell klyvning socialpsykologiskt dilemma sociokulturell isolering partiell socioekonomisk delaktighet.
Jag kommer att kortfattat presentera och diskutera de tre förstnämnda inriktningarna. Avsikten är dels att antyda ett idémässigt utvecklingsförlopp, dels att betona aspekter och perspektiv som kan ha relevans för grupper med utsatt ställning i dagens Sverige. Störst vikt kommer att läggas vid den fjärde utvecklingslinjen som sammanfaller med det användningsområde som jag kommer att lägga tyngdpunkten på i denna skrift. Begreppet har sitt ursprung i latinets margo som betyder kant eller gräns. I svenska ordböcker och lexikon finner man ringa vägledning vad gäller begreppen marginalitet, marginaliserad, marginell och marginalisering. I ”Från rondell till gräddfil” (1989:158) som behandlar nyare ord i svenska språket anges dock den bildlika betydelsen av marginell vara: utkants-, obetydlig och oväsentlig. Marginalmänniska sägs vara en person som står vid sidan av samhället, en grupp eller liknande. Dessutom har uttrycket marginaliserad dykt upp i 1986-års upplaga av ”Svenska Akademiens ordlista över svenska språket”. Innebörden är: ”förvisad till undanskymd plats till exempel om arbetslösa” (a.a:340). I ”The Oxford English Dictionary” (1989 vol. IX:367.368) finner man att marginell har en mångfald betydelser. De tre viktigaste allmänspråkliga innebörderna sägs vara: • något som befinner sig vid utkanten eller gränsen • något som är skrivet eller tryckt i marginalen på en sida, som en not eller referens • något som är av mindre eller liten betydelse. 24
Här visas vidare att begreppet kommit att få betydelse inom vitt skilda områden som till exempel zoologin, ekonomin och sociologin. Utifrån en omfattande granskning av såväl nordisk som annan internationell litteratur (Svedberg 1995) framkom att begreppet ofta används utan att några tydliga distinktioner och avgränsningar görs, att begreppet tillämpas på olika nivåer, liksom för att beskriva såväl processer som tillstånd. I det första kapitlet gavs också exempel på detta. Inom samhällsvetenskapen finns två olikartade begreppsliga huvudinriktningar. Den ena avser att ringa in en utsatt position i förhållande till ett centrum. Det är inom denna tradition jag i huvudsak avser att uppehålla mig. Den andra att fånga in och beskriva en kluven ställning mellan två poler. Marginalitet är ett empiriskt ontologiskt begrepp som kan användas för att göra begreppsbestämningar, i empiriska syften och i avsikt att utveckla teori. Avsikten i denna skrift är att i någon mån spänna över alla de tre fälten, även om tyngdpunkten ligger vid de två första.
Kulturell klyvning Robert Park var den förste att i sociologiska sammanhang knyta an till begreppet marginalitet. I en artikel från 1928 ”Human Migration and the Marginal Man” lanserade han begreppet den marginella människan. Med detta ville Park karaktärisera en individ som befinner sig i en permanent identitetskonflikt mellan två kulturer. Författaren beskriver den marginella människan som: ”...en kulturell hybrid, en människa som lever i två åtskilda kulturer och traditioner och som inte är villig, inte ens om det är möjligt, att bryta med sitt förflutna och dess traditioner. I det nya samhälle där han nu försöker finna en plats blir han inte helt accepterad på grund av (ras)fördomar. Det är en människa som återfinns i marginalen mellan två kulturer och två samhällen som aldrig helt sammansmält.” (Park 1928:892, min översättning)
Med sin breda erfarenhet som storstadsjournalist kom Park att intressera sig för de nya typer av konflikter som uppstod i kölvattnet på de amerikanska storstädernas snabba befolkningstillväxt. Han var bland annat upptagen av att försöka förstå och begreppsliggöra utsatta gruppers förhållanden till det moderna storstadslivets särdrag. En central utgångspunkt för Park var de färgades orättfärdiga livsvillkor. Park verkade i den smältdegel som de amerikanska storstäderna - i detta fall främst Chicago - utgjorde vid 1900-talets början. Dessa städer karaktäriserades inte bara av en heterogen kultur utan också av ständig förvandling. Park hade en passion för den stora moderna staden. Han såg den som ett socialt laboratorium. Detta var den värld som Park inspirerades av men som han också romantiserade. Mot bakgrund av den stora immigrationen, de sociala förändringarna och de starka urbaniseringsprocesserna tycker sig Park se en ny slags varelse växa fram - den marginella människan. Han blir lyrisk i sin 25
hyllning till denna nya människa som han inte bara ser som frigjord utan också som upplyst. Den marginella människan blir något av en hjälte, där den personliga smärtan är det pris man får betala för den progressiva funktionen. Eftersom den marginelles position blir relativt permanent tenderar detta slags människa att bli ”en personlighetstyp” menar Park (a.a:893). Parks första entydigt positiva beskrivningar av dessa fenomen kom med tiden att ersättas av en mer komplex, reflekterande hållning. Park såg marginaliteten som ett ofrånkomligt resultat av att människor med olika bakgrund och av olika ras kom att leva ihop. Han skrev att den marginella människan är: ”...en effekt av ekonomisk, politisk och kulturell imperialism; en händelse i den process genom vilken civilisationen ... utvecklas på bekostnad av tidigare och enklare kulturer.” (Park 1950:376, min översättning)
Parks texter kring marginalitet lämnar en hel del att önska vad gäller klarhet. På grundval av det han skrivit kan man möjligen ändå göra följande sammanfattande tolkning: a) Den grundläggande ambitionen är att ringa in och explicitgöra samhälleliga betingelser - i det här fallet migration och därmed följande kulturkollisioner som hade fått allt större omfattning. Park vill betona de samhälleliga betingelsernas grundläggande betydelse. I detta sammanhang lägger också författaren på en löslig teoretisk referensram. b) Park menar att en ofrånkomlig konsekvens av ovanstående betingelser blir att individen hamnar i en marginell situation eller ställning. Författaren lägger mycket liten vikt vid detta och är inte intresserad av denna situation i sig. c) Denna situation eller ställning ger i sin tur ofrånkomliga individuella återverkningar, skapar en specifik personlighetstyp - enligt Park. Författaren preciserar inte under vilka bestämda betingelser denna personlighetstyp utvecklas eller hur den mer bestämt utformas. Det är ändå vid denna tredje fas han lägger tonvikten i sin icke explicitgjorda process.
Det är viktigt att understryka att Park i huvudsak är intresserad av den marginella människan på gruppnivå och inte på individnivå. Han betonar samhälleliga betingelsers betydelse för att marginaliteten skall uppstå och anlägger en referensram inom vilken begreppet skall förstås. Park tycks föreställa sig ett mekaniskt och likartat utvecklingsförlopp, oberoende av marginalitetens ursprung, inriktning och omfattning. Detta kan möjligen härledas till en föreställning om en överordnad kulturnivås mekaniska inverkan men kanske framförallt till ett bristande intresse för att olika materiella och samhälleliga betingelser på ett avgörande sätt kan komma att påverka utvecklingsförloppet. Det verkar också finnas ett bristande intresse för att granska den marginella situationens faktiska utformning.
26
Ett annat svårighet med Parks texter är att han likställer en situation med personlighetstyp. Det blir förvirrande. Park särskiljer med andra ord inte en marginell situation från de psykologiska villkor som han menar följer av denna. I den empiriska forskning som så småningom följde kring marginalitet kunde man inte finna några speciella eller ”avvikande” personlighetsdrag hos minoritetsgrupper i allmänhet, eller hos alla dem som befinner sig i en marginell position (Dickie-Clark 1966 och Perlman 1976 för genomgångar). Vad Park skrev kring marginalitet fick stort inflytande, trots att det var knapphändigt. I Sverige och de övriga nordiska länderna fick Parks texter däremot litet genomslag. En del av förklaringen står sannolikt att finna i att de nordiska länderna varit starkt etniskt och kulturellt homogena och att invandring i större skala inte tog fart förrän på 1950- och 1960-talet. Relevansen i Parks utgångspunkter och perspektiv tycks snarare öka än avta i en värld som blir allt rörligare och alltmer kosmopolitisk. Det kan konstateras att Park för samhällsvetenskapens del ringade in ett grundläggande samhälleligt fenomen. Parks insats har dessutom haft betydelse dels som pionjärarbete och dels som en grundläggande förståelseram för hur man kan använda begreppet.
Socialpsykologiskt dilemma Stonequist (1935, 1937 och 1964) fortsatte att utveckla marginalitetsbegreppet. Även om Stonequist kom att ge begreppet större precision och delvis nya element så byggde han vidare på Parks grundläggande principer. Marginalitet kom fortfarande att röra positioner mellan två poler men nu med en mer renodlat socialpsykologisk och psykologisk innebörd. Rasskillnader och skillnader i nationellt ursprung var för Stonequist de viktigaste orsakerna till marginalisering. Författaren beskriver emellertid också hur en marginell personlighet kan uppkomma utan ras- eller nationsåtskillnader genom att en grupp försöker närma sig en annan grupp som äger mer prestige och makt. Den marginella människan definieras av Stonequist som: ”en människa som utifrån en psykologiskt osäker position måste uppnå en balans mellan två världar. I denna människa återfinns det oförenliga och det harmoniserande, det som driver tillbaka och det som attraherar hos båda dessa världar. Och oftast så dominerar den ena världen över den andra” (Stonequist 1937:8, min översättning)
Den marginella individen är med andra ord en person med vad Stonequist kallar dual personlighet och med ett dubbelt medvetande. Författaren betonar för det första marginalitetens dynamiska aspekt och för det andra att marginaliteten kan vara mer eller mindre omfattande, ibland också övergående. Han (a.a:120-138) framhäver processen som för individen kan sägas bestå av tre faser: introduktion i två kulturer, kris och anpassning. Stonequist 27
går i Parks fotspår i den betydelsen att han inte gör någon tydlig distinktion mellan att vara i en marginell situation och att ha ”marginella personlighetsdrag”. Han tillstår visserligen att marginalitetens effekter för vissa inte är av avgörande slag och att den för andra är övergående. Författaren tenderar ändock att starkt betona den marginella ställningens effekt på personligheten, särskilt djupet och varaktigheten. Förklaringen till detta står möjligen att finna i Stonequists syn på personlighetsbegreppet. Med åren kom Stonequist att understryka betydelsen av vissa betingelsers utformning för att rätt förstå vilka ”personlighetsdrag” den marginella människan utvecklar. Dessa betingelser är enligt författaren (1964:329 och 337): • • • •
den faktiska situationens utformning individens erfarenhet av denna specifika situation vilken fas i livscykeln man är i den eventuella betydelsen av mer grundläggande individuella personlighetsdrag.
Fastän Stonequist vidareutvecklade begreppet kvarstår en brist på precision och brist på prövbarhet också Stonequist. Trots drag av psykologisk reduktionism fick ändå Stonequists bidrag bestående värde genom att det ringade in något väsentligt. Författarens arbete kom att utgöra utgångspunkten för många andra forskare. På svensk botten har man till exempel diskuterat så kallade marginalsymptom som (Blomgren 1974): • • • • •
dubbel självuppfattning ambivalens gentemot det ”nya livet” och det ”gamla livet” ökad sårbarhet tendens att isolera sig tendens att söka sig till människor i samma situation.
Green (1947) var den förste att gå till frontalangrepp på Parks och Stonequists sätt att använda begreppet. Det hade, menade han, en oklar vetenskaplig ställning, vilket i sin tur omöjliggjorde både kvantitativa och kvalitativa analyser. Green utgick ifrån att begreppet kunde vara fruktbart men att det hade använts till så mycket och att en så ”… dramatiskt deskriptiv term måste både överdriva och misslyckas med att differentiera.” (a.a:168, min översättning). Den oklara begreppsbildningen ledde till två motsatta utvecklingslinjer. Den ena kom att sträva efter att utvidga begreppet så att det till exempel kom att omfatta alla i ett statusdilemma eller alla som överhuvudtaget var konfunderade över sin sociala identitet. Den andra utvecklingslinjen ledde till att man utifrån empiriska studier sökte precisera och avgränsa framförallt Stonequists begreppsbildning. Inom denna inriktning operationaliserades begreppet. Skalor och systematiska intervjumanualer utvecklades för att försöka 28
mäta eventuell marginalitet. Man kunde beskriva omständigheter och typer av såväl sociala som personliga faktorer som bidrog till marginalitet och sådana som inte gjorde det. Så småningom växte det fram en mer nyanserad bild av marginaliteten och dess många olika innebörder (t ex Kerckhoff McCormick 1955 och Antonovsky 1956). Centrala delar av den kritik som så småningom kom att riktas mot hela Chicago-skolan - där såväl Park (som dess ledare) som Stonequist ingick - är också tillämpbar på Parks och Stonequists sätt att använda marginalitetsbegreppet. Det fanns hos Chicagoskolan, som till exempel Mills (1944) visat, en oförmåga att förstå sociala strukturers avgörande betydelse liksom de övergripande orsakerna bakom dessas utformning. Man hyste dessutom en naiv tillit till en god samhällelig utveckling. Så småningom närmade man sig också ett teoretiskt vakuum (Levine 1959 och Madge 1963). Ett problem med de ovanstående två utvecklingslinjerna är att de, explicit eller implicit, ofta har tagit sin utgångspunkt i den dominerande kulturen och haft den fullständiga assimileringen som mål. Det gäller framförallt, som Harman (1988) och Smith (1988) påpekat, den amerikanska forskning i ämnet som utvecklades i Parks efterföljd. En del av Parks storhet låg emellertid i hans grundläggande syn på konflikter och deras ursprung. Han utgick till exempel från att de amerikanska raskonflikterna bottnade i orättfärdiga materiella betingelser, sociala förändringar och rättmätigt ökade anspråk från de svartas sida. Den inriktning begreppet har i de två här presenterade utvecklingslinjerna att vara i marginalen mellan två kulturer eller att ha en kluven ställning mellan två poler - representerar en av de två dominerande traditionerna, nämligen den inriktning som kallats den marginella människan. Denna tradition knyter, som vi sett, inte direkt an till vad man i vardagsspråket avser med marginalitet och som tidigare redovisats. I linje med ovanstående resonemang men utifrån lite andra utgångspunkter menar Germani (1980) att vi på begreppslig grund måste göra en grundläggande åtskillnad mellan när marginalitet används på personlighetsnivå och för att beskriva en social situation (Johnston 1976). Det förra ses som ett psykosocialt och kulturellt fenomen medan det senare ses som uttryck för historiska och strukturella villkor. Med utgångspunkt i Germanis distinktion kan vi se att betoningen i de hittills granskade inriktningarna legat på personlighetsnivå och att den marginella ställningen i huvudsak betraktats som ett socialpsykologiskt och kulturellt fenomen. Ett ofta underliggande centrum – periferitänkande får så småningom en alltmer framskjuten plats inom forskningen kring marginella positioner. Som vi sett vid den tidigare granskningen av marginalitetsbegreppets innebörder, knyter vardagsspråkets uttryck marginell också an till en utsatt position i förhållande ett centrum.
29
Sociokulturell isolering eller alternativ kultur En tredje teoretisk inriktning är marginalitet som sociokulturell isolering. Ett strukturbaserat centrum - periferitänkande utgör utgångspunkten för inriktningen. Tyngdpunkten och själva kärnan ligger emellertid i att ringa in ett socialpsykologiskt och kulturellt fenomen. Här ses inte individen som kluven mellan två kulturer utan som integrerad i en alternativ kultur. Inom denna inriktning betonas i stor utsträckning de negativa aspekterna av marginalisering. Många beskrivningar av fattiga gruppers villkor har utgått från den här typen av perspektiv. I inriktningen görs, explicit eller implicit, kopplingar mellan vad som kallas fattigdom - marginalitet - fattigkultur (subkultur). Här finns en underliggande flerstegshypotes. Låt mig kortfattat försöka klargöra denna. a) På strukturella och klassmässiga grunder uppstår ett socialt betingat utanförstående. b) Dessa sociala villkor skapar i sin tur en egen subkultur eller fattigkultur med specifika karaktäristika. Fattigkulturen tar sig sociala uttryck i form av till exempel missbruk och våld men framförallt i en mentalitet och hållning som bland annat visar sig i oförmåga att planera och en stark inriktning på det närvarande. c) Denna mentalitet och hållning förs sedan över till nästa generation och utgör ett grundläggande hinder för att bryta upp från fattigkulturen eller tillgodogöra sig förbättringar.
Det ovan beskrivna förloppet antas vara allmängiltigt. Det vetenskapliga bidrag som givit mest tyngd och genomslag åt denna inriktning har varit Lewis socialantropologiska studier av mexikanska och puertoricanska familjer (t ex Lewis 1970a och 1970b). Dessa arbeten kom att ge de ovanstående föreställningarna en vetenskaplig legitimitet. Författarens texter kom också att användas som en socialpolitisk och ideologisk förståelseram. Därtill fick man tillgång till ett spektakulärt begrepp - fattigkultur - som passade för att betona det särskiljande. När Lewis först tog upp fattigkulturbegreppet skrev han: ”Fattigdomen blir en dynamisk faktor som verkar hämmande på delaktigheten i den större nationella kulturen och skapar en egen subkultur. Man kan tala om en de fattigas kultur eftersom den har sina egna modaliteter och distinkta sociala och psykologiska konsekvenser för dess medlemmar. Det förefaller mig som om fattigdomens kultur skär tvärs igenom regionala, landsbygds- och stads- och till och med nationella gränser.” (Lewis 1970a:13)
Det mest kontroversiella och det som kom att ryckas ur sitt sammanhang var tesen att fattigkulturen när den etablerats blev självgenererande. Fattigkulturen drabbar enligt Lewis bara ”trasproletariatet”. Det mest karaktäristiska för fattigkulturen är enligt författaren de ekonomiska kännetecknen som till 30
exempel arbetslöshet, låga löner och att man inte har något sparkapital. Till detta kommer också specifika sociala och psykologiska kännetecken som till exempel missbruk, våld, övergivna mödrar och barn, machismo och en stark inriktning på det närvarande med ringa förmåga att avstå från nöjen och att planera för framtiden (Lewis 1970b). I sin genomgång av marginalitetsbegreppet påpekar Perlman (a.a.) att marginalitet som sociokulturell isolering låter sig relateras till en mycket gammal tradition. En tradition vari den fattige klandras för sin fattigdom. Där läggs stor vikt vid skillnaderna mellan hur den fattige lever och en idealiserad medelklassnorm. Perlman pekar på hur man istället för att söka orsakerna till dessa skillnader koncentrerar sig på de olika symptomen. Låt oss inte underskatta denna inriktnings internationella betydelse. Den sociokulturella isolering som Lewis tyckte sig se och som han begreppsliggjorde med beteckningen fattigkultur (från början använde han beteckningen subculture of poverty) fick en mycket stor genomslagskraft bland beslutsfattare, allmänhet och forskare. Macnicol (1987) har pekat på att sådana här slag av föreställningar har gamla anor. Han visar övertygande att vad som betonas naturligtvis varierar över tiden men att det finns slående likheter. Också Leacock (1971) pekar på att 1800-tals argument återkommit men under en täckmantel av vetenskaplig jargong. Macnicol menar att en av grunderna för dessa likheter är att ”underklasstereotypier” alltid varit en del av västvärldens fattigdomsdiskurs. Den vetenskapliga kritiken mot Lewis fattigkulturbegrepp fick med tiden stor genomslagskraft i den sociala forskningen. Bristerna var alltför uppenbara. Lewis var dessutom vetenskapspolitiskt och socialpolitiskt naiv! Det gjorde honom omedveten om att varje projekt med en inriktning som hans eget potentiellt löper risken att exploateras av specifika socialpolitiska intressen och en tradition som försöker förklara marginalitet och fattigdom med psykopatologiska eller kulturpatologiska argument. Det tycks finnas ett cykliskt återkommande behov av rön som kan ge förnyat ideologiskt och politiskt stöd åt denna tradition. Därför finns en ständig beredskap att snabbt inkorporera marginalitetsbegrepp av den typ jag här beskrivit. De kommer snart att leva sitt eget liv. Och strax omvandlas de till rökridåer bakom vilka gamla ideologiska strider fortsätter att utkämpas. Det är viktigt att kunna beskriva mer stadigvarande sociala särdrag - både konstruktiva och destruktiva - som en marginell ställning eventuellt för med sig (naturligtvis kan sociala särdrag också bidra till att skapa en marginell ställning).
31
Ett subkultur- eller fattigkulturbegrepp riskerar emellertid menar jag att bidra till att man: • överbetonar stabiliteten i utanförståendet • överbetonar de utsattas avskildhet och förstärker det avvikande • överbetonar hur personligheten påverkas och hur attityder och värderingar förändras.
Partiell socioekonomisk delaktighet Denna fjärde inriktning har sitt ursprung i en latinamerikansk materialistisk tradition. Från början hade den en rumslig koppling och en geografisk dimension där marginalitetsbegreppet tillämpades på de kåkstäder som byggdes upp i utkanten på metropolerna (Nickel 1973 och Perlman a.a). Så småningom kom emellertid begreppet att först och främst avse de socioekonomiskt underpriviligierade. Utgångspunkten är att det finns en ständig risk för en större eller mindre grupp att hamna i utkanten av arbetsmarknaden eller ställas helt utanför. Marginalitet som partiell delaktighet i arbetslivet beskriver sådana grupper och deras villkor. Vad som kan sägas karaktärisera denna marginella ställning är att: • man är delaktig - om än under specifika betingelser - i det socioekonomiska systemet • man saknar såväl en formell position som ett reellt fotfäste i den urbana industri- och tjänsteproduktionsprocessen • det förvärvsarbete man ändå utför i huvudsak sker inom service- och tjänstesektorn eller genom komplementära insatser av olika slag. Sammantaget leder detta till en långsiktigt osäker ställning i fråga om arbete, anställning och egen försörjning. Peattie (1976) och Jacob (1980) understryker att de med marginell ställning inte är så isolerade från och ställda utanför det socioekonomiska systemet, som man kan förledas tro. Förespråkare för den föregående utvecklingslinjen - marginalitet som sociokulturell isolering - har här begått ett misstag. De har betraktat individens formella ställning visavi arbete vid en viss tidpunkt. Istället borde de ha iakttagit de mer långsiktiga och reella - om än kanske informella - länkarna till de övergripande socioekonomiska systemen. Det finns menar Jacob tre viktiga länkar till samhällsekonomin: • bidrar indirekt till en kortsiktig kapitalackumulation och industriexpansion de med marginell ställning utför uppgifter direkt för produktionen • de med marginell ställning fungerar som konsumenter av varor i stor skala, precis som de är exploaterad arbetskraft är de exploaterade konsumenter 32
• de med marginell ställning. Detta sker bland annat genom att de i ytterst liten utsträckning erhåller samhälleligt stöd i form av utbildning, socialvård och sjukvård. En grundläggande styrka hos denna inriktning är att ett integrationsperspektiv kombineras med ett konfliktperspektiv. Genom detta konfliktperspektiv betonas samtidigt den exploaterade utsatta delen av marginalitetspositionen. Mer än i någon av de andra inriktningarna explicitgörs här samspelet mellan de med marginell ställning och det omgivande samhället. Lomnitz (a.a) menar vidare att för latinamerikanska förhållanden bidrar marginalitetsbegreppet till att klargöra den permanenta klyvning som uppstått i arbetarklassen mellan de som deltar i industriproduktionen och utgör ett industriproletariat och de som inte gör det. Det blir en växande klyfta mellan detta industriproletariat, med en fast anställning på arbetsmarknaden och som lyckats tillskansa sig vissa sociala förmåner, och de övriga. Samme författare understryker också hur de sociala välfärdssystemen i Västeuropa och Nordamerika utgör ett skyddsnät för dem med en marginell ställning. Lomnitz påminner därefter lite syrligt om att några sådana system tyvärr inte existerar i den tredje världen. Kritiken mot denna fjärde inriktning har haft tre olika utgångspunkter. Den första invändningen är begreppslig. Den kan få illustreras av Lloyd (1976). Han menar att termen marginalitet fått så många men samtidigt oprecisa innebörder att den tappat förmågan att ringa in något klart och avgränsat. Han pekar också på tydliga inkonsistenser. Författaren har vidare uppfattningen att vid empiriska studier av utsatta grupper i Latinamerika så har begreppet för mycket fått bestämma avgränsningar och utfall. Kritiken syns till dels vara berättigad men diskvalificerar inte fruktbarheten i denna fjärde utvecklingslinje. En förutsättning är att begreppet används på ett prövande och restriktivt sätt. I polemik mot Lloyd vill jag hävda att det inte är de många innebörderna i sig som är problemet, utan snarare oklarheten och bristen på precision hos många av dem. Lloyd reser också en andra typ av invändning när han vill ersätta marginalitetsbegreppet med fattiga och fattigdom. Det ena utesluter inte det andra, som jag ser det. Genom att bara använda begreppet fattig kommer betoningen att ligga på effekten. Förlopp och orsakssammanhang hamnar i bakgrunden. I möjligheten att betona processer och orsakssammanhang ligger en del av marginalitetsbegreppets styrka. Med de utgångspunkter jag har och med rötterna i en latinamerikansk tradition blir det inte heller möjligt att sätta likhetstecken mellan att inneha en marginell ställning och att vara fattig. Sambanden måste empiriskt prövas från fall till fall (t ex Söderberg 1978)! Ovanstående argumentation knyter an till en tredje invändning. Denna invändning utgår från ett traditionellt marxistiskt perspektiv. Man menar att det är vilseledande och felaktigt att använda marginalitetsbegreppet och att de skikt som avses redan inringats, bland annat som trasproletärer (t ex Wal33
lentin 1979). Ett avgörande problem med denna invändning är att den traditionella marxistiska teoribildningen fullkomligt kommit till korta vad gällt förmågan att utveckla något djupare intresse eller förståelse för dessa skikt och den ställning de har på arbetsmarknaden. På svensk botten har till exempel historikern Söderberg (a.a.) fört en övertygande argumentation för marginalitetsbegreppets användbarhet inom en materialistisk referensram. Sedan 1970-talet har den här inriktningen - i vid mening - kommit att få en omfattande spridning också i Västeuropa (för genomgång se t ex Bailly & Weiss Altaner 1995). Naturligtvis är det inte oproblematiskt att överföra och tillämpa en inriktning som sprungit ur andra historiska, samhälleliga och kulturella förhållanden än de som är för handen i till exempel Sverige. Trots detta menar jag att ett marginalitetsbegrepp med den inriktning och tolkning som givits i denna fjärde utvecklingslinje har en fruktbar potential när det gäller att klargöra positionerna för svaga grupper. Jag försöker visa detta i följande kapitel. Att denna sistnämnda inriktning vuxit sig stark och fått sådan genomslagskraft skall förstås mot bakgrund av att den fångar upp ett allestädes närvarande fenomen: att vara eller hamna i utkanten på det socioekonomiska systemet. Med produktivkrafternas utveckling har möjligheten att ställa sig utanför den dominerande ekonomiska ordningen - och därmed försörja sig på annat än förvärvsarbete - blivit allt mindre (t ex Johannessen 1996 och Brox 1993). Samtidigt har - paradoxalt nog - risken att hamna i utkanten eller utanför blivit allt större. Genomslagskraften skall också förstås mot bakgrund av den traditionella marxistiska traditionens oförmåga att ringa in och klargöra utsatta gruppers positioner och roller visavi förvärvsarbete samt borgerliga och liberala traditioners ointresse. Inriktningen har därmed kommit att fylla något av ett vakuum.
Kommentar Mot bakgrund av den granskning som gjorts kan vi se att den marginella ställningen i de tre första inriktningarna i huvudsak betraktats utifrån ett kulturellt och socialpsykologiskt perspektiv. Betoningen i de två första inriktningarna har legat på personlighetsnivå medan betoningen i den tredje sociokulturell isolering - har legat både på att beskriva sociala situationer och personlighetsnivå. I den fjärde inriktningen betonas en social situation som i sin tur ses som uttryck för historiska och strukturella villkor. Den tredje och fjärde inriktningen har det gemensamt att de försöker avgränsa och klargöra vissa gruppers perifera ställning i förhållande till ett centrum
Jag har försökt att systematiskt skilja ut, karaktärisera och analytiskt förhålla mig till några områden inom samhällsvetenskapen där marginalitetsbegrep-
34
pet fått en central plats. Marginalitetsbegreppets vittförgrenade användning kan förslagsvis ges följande sammanfattande karaktär: • kulturell marginalitet • psykologisk (socialpsykologisk) marginalitet • socioekonomisk marginalitet.
En exkurs om ideologiska utgångspunkter Jag vill här peka på några centrala men inte så ofta explicit gjorda föreställningar när vi i nutid talar om marginalitet och marginaliseringsprocesser. I ett första slag av ideologisk utgångspunkt står ett politiskt och kulturellt perspektiv i centrum. Man utgår från föreställningen att om de här beskrivna slagen av utsatthet drabbar tillräckligt många människor kan problem följa med den sociala ordningen - ”the social order”- och därigenom påverka många fler än bara de direkt berörda, kanske till och med samhällets grundvalar (t ex Bailly & Weiss Altaner a.a. och Silver a.a.). I den europeiska politiska diskursen - inte minst i EU-sammanhang - återfinner vi allt oftare detta tema (t ex European Social Policy - A Way Forward for the Union a.a.), liksom hos en europeisk integrationsförespråkare som Delors (refererad i EU og socialpolitikken 1994), som varnar för följderna av ett alltför tudelat Europa. Ett sådant här perspektiv finns ofta underförstått men ibland uttalat hos både nordiska och andra europeiska marginalitetsforskare (t ex Möller 1995a; Hadjimichalis & Sadler 1995 och Mingione a.a.). Parentetiskt kan här sägas att Mizruchi (1983) i ett större arbete med funktionalistisk inriktning visat på hur samhällets makthavare under olika epoker och i olika kulturer tagit kontroll över och inordnat grupper som fått marginella positioner och på ett eller annat sätt blivit till ett hot eller ett ”socialt problem”. Dessa ingrepp har ofta föregåtts av socioekonomiska förändringar som lett till framväxt av så kallad överbefolkning. Ett annat slags ideologisk utgångspunkt avser det faktum att marginalitetsperspektivet hämtar kraft från föreställningar som springer ur flerhundraåriga traditioner. Det är traditioner av jämlikhetsträvanden som finns i det europeiska idéarvet sedan upplysningstiden (t ex Therborn 1995) och som accentuerats fram till slutet på 1900-talet. Dessa paras med nyare föreställningar om ”sociala rättigheter” i Marshalls (1950) anda. De senare har vuxit fram och fått en allt viktigare plats vid sidan av de äldre civila (juridiska) och politiska rättigheterna. Med utgångspunkt i medborgarskapet argumenterar Marshall bland annat för rätten till en rimlig nivå av ekonomisk välfärd och ekonomisk trygghet men också för rätten till att få delta i olika samhälleliga aktiviteter. Marshalls argumentation och det genomslag denna uppnått har fått en avgörande betydelse i två led. Dels har lönearbete i till exempel de skandinaviska länderna kommit att betraktas som en ”social rättighet”. Dels skall inte rätten till en rimlig levnadsnivå vara avhängig ens ställning i förhållande till arbete, utan endast baseras på medborgarskapet. Här finns 35
med andra ord både underliggande ideal och drivkrafter samt någonting som marginaliteten och dess effekter kan ställas i förhållande till. Med den senast nämnda traditionen har också följt en seglivad föreställning, som fortfarande röner ett avgörande inflytande inom till exempel svensk socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Jag avser det faktum att vi i den industrialiserade världen länge föreställt oss att med ekonomisk tillväxt skulle sådana här typer av fenomen som marginella positioner - liksom ojämlikhet, fattigdom och så vidare - förhindras och så småningom försvinna. Enstaka insiktsfulla personer som Titmuss (1964) och Tawney (1964) hade aldrig någon tilltro till en sådan här automatik. Marginalitet som samhällsproblem betraktades emellertid länge och av de flesta som ett fenomen som kunde förläggas till historien, framförallt till historien om industrialismens genombrott (för genomgång se t ex Pixley 1993). Elster (1988) har i en elegant argumentation visat på att lönearbete som en (eventuell) ”social rättighet” knappast låter sig omvandlas till en absolut och juridiskt giltig rättighet i våra typer av kapitalistiska samhällen. Det är också med Halvorsen (1995) värt att understryka att det inte bara finns en uppfattning om en normativ rätt till arbete, utan också en plikt i våra slag av samhällen. Mot bakgrund av det som sagts i kapitel 1 finns det idag, i större utsträckning än på länge, anledning att understryka att individens fasta förankring i lönearbete ofta utgör den reella förutsättningen för ett fullvärdigt medborgarskap. Det är värt att upprepa att det inte räcker med att delta i lönearbete, utan man måste delta fullt ut för att uppnå det fullvärdiga medborgarskapet (t ex Salonen-Soulié & Palomeki 1994). Vi har under senare år fått en förnyad och intensifierad diskussion om de ”sociala rättigheternas” starka begränsning och mycket tydliga koppling till ställningen på arbetsmarknaden i våra typer av kapitalistiska samhällen (t ex Twine 1994). Till exempel Mingione (1995) benämner den ställning som vissa med marginell position nu får som ett ”submedborgarskap”. Mot bakgrund av det som sagts i de två första kapitlen avser jag nu diskutera hur man i aktuella sammanhang mer bestämt kan avgränsa och definiera marginella positioner. Denna ansats har ett egenvärde men görs också mot bakgrund av den påtalade bristen på begreppslig stringens och angivna referensramar.
36
3.
Förslag till marginalitetsbegrepp
V
ill man få ökad klarhet och precision i hur marginalitetsbegreppet används i aktuella men skilda sammanhang kan det vara fruktbart att försöka särskilja olika tillämpningsområden och granska hur det artikuleras i olika vetenskapliga-, ideologiska- och nationella diskurser. Jag kommer i detta kapitel att framförallt uppehålla mig vid det vetenskapliga sammanhanget och i första hand inom det fält som benämns arbetsmarginalitet. Stora delar av den specifika diskussionen om arbetsmarginalitet är emellertid tillämpbar, menar jag, för ett mer allmänt samtal om hur marginella positioner kan och bör avgränsas. I detta avsnitts avslutning görs ett försök att tentativt bestämma både ett mer generellt och ett mer specifikt marginalitetsbegrepp. Det är värt att återigen understryka att de bräckliga positioner som uppmärksammas till en del är uttryck för välkända och kontinuerligt verksamma historiska processer (t ex Pixley 1993) men för Sveriges del kanske man med en hänvisning till Mills (1971) kan tala om något som förändrats från att vara personliga bekymmer till att bli allmänna problem. Utifrån en granskning av hur marginalitetsbegreppet kommer till användning i dagens samhällsvetenskapliga och politiska samtal (Svedberg 1995 och Halvorsen 1995) framstår multidimensionaliteten tydligt men också att det är ett i Gallies (1956) mening genuint ”omtvistat begrepp”. Begreppets vittförgrenade användning kan, som jag redan föreslagit, sammanfattas i kulturell-, psykologisk/socialpsykologisk eller socioekonomisk marginalitet. Den sistnämnda inriktningen kan med fördel delas upp i: • • • •
arbetsmarginalitet ekonomisk marginalitet social marginalitet politisk marginalitet
Jag har i föregående kapitel visat på hur marginalitetsbegrepp som kan hänföras till alla de tre huvudinriktningarna har bidragit till att kasta ljus över olika förhållanden. Att försöka särskilja de ovan nämnda delområdena fyller en klargörande funktion, även om dessa åtskillnader knappast strikt går att upprätthålla i ett tillämpningsskede. Det gäller naturligtvis också min egen forskning i ämnet, liksom föreliggande arbete. Samtidigt är det värt att understryka att det naturligtvis finns direkta och indirekta kopplingar mellan och inom olika inriktningar. De skär också in i varandra på olika sätt. När 37
det gäller samband och orsak-verkan förhållanden antar jag att de ser olika ut under olika förhållanden. Jag tar utgångspunkten i den socioekonomiska inriktningen och speciellt i arbetsmarginalitet. Tentativt ses arbetsmarginalitet som överordnad andra former av socioekonomisk marginalitet. Detta ställningstagande görs mot bakgrund av förvärvsarbetets stora betydelse för människors levnadsnivå och tillgång till olika typer av arenor i vår typ av samhälle - detta har belagts i olika nordiska levnadsnivåundersökningar. Halvorsen (a.a.) till exempel utgår från att svårigheterna oftast startar på arbetsmarknaden för att sedan fortplantas till andra områden. Jag vill dock betona att utvecklingsförloppen och orsakssambanden kan följa olika mönster, vilket kan exemplifieras med brister i hälsa och utbildning bland unga. Dessa betingelser kan utgöra utgångspunkten för olika slag av marginaliseringsprocesser, bland annat visavi arbete. Till syvende och sist bör den här typen av grundläggande obelagda antaganden göras till empiriska frågor. Jag vill peka på något som kan tyckas vara en motsägelse mot det jag tidigare skrivit. Med de förändringar och omstruktureringar som nu sker följer möjligen samtidigt ökade möjligheter att få sin grundläggande försörjning ordnad på andra sätt än genom förvärvsarbete, det vill säga en viss - om än begränsad - form av ökad valfrihet. Johannessen (1997) och Halvorsen (a.a.) har till exempel pekat på att även om arbetsetiken står stark i våra typer av samhällen så är den inte entydig och hela tiden sker dessutom värdemässiga förändringar. I denna text uppmärksammas arbetsmarginalitet som ett socialt problem, i den mening att processerna eller tillstånden är oönskade av den det drabbar och/eller av samhället. Det blir i detta sammanhang viktigt att skilja ut en påtvingad marginalitet från en självvald. Den senare lämnas här därhän. Med Halvorsen (1995) menar jag att vi bör skilja ut en tredje form av marginalitet, nämligen den han kallar ”livsfasbestämd marginalisering”. Han åsyftar framförallt en del unga människors marginella ställning, där denna kan ses som en del i en så kallad sökprocess som leder till fast ställning och där det kan finnas element av frivillighet. Samtidigt vill jag understryka att vi står inför en situation då det inte alltid och på något enkelt sätt låter sig avgöras vad som är en självvald eller påtvingad marginell ställning. Med mycket små utsikter att få en fast ställning på arbetsmarknaden kan framförallt unga människor redan från början ”välja” en marginell position. Bland vissa äldre i arbetskraften kan vi återfinna likartade processer men med andra förtecken och ofta med annat slutresultat (t ex Isaksson & Johansson 1997). Jag vill i linje med Halvorsen plädera för en restriktiv och begreppsligt klar syn på tillämpningen av marginalitets- och marginaliseringsbegreppen, samtidigt som det ovanstående exemplet väl illustrerar de uppenbara svårigheter man ofrånkomligen hamnar i när begreppet närmare skall klargöras. I vilken utsträckning till exempel vissa ungdomar med en sorts marginell position 38
kan och bör skiljas ut från andra ungdomar med en annan sorts marginell eller till och med likartad ställning är en angelägen frågeställning med teoretiska-, metodologiska- och empiriska implikationer.
Förankrad, marginaliserad eller utslagen Det är viktigt att betona att en marginell ställning förutsätter en viss form av tillhörighet men där jag har velat betona att det rör sig om en partiell tillhörighet och att denna tillhörighet är bräcklig. I avsikt att illustrera och försöka klargöra utsatta gruppers ställning på arbetsmarknaden utgår jag här från ett kontinuum. För att beskriva positionen vid de båda ytterändarna används begreppen förankrad respektive utslagen. Begreppet förankrad avser den position på ett kontinuum där en grupp eller individ har en säker ställning på arbetsmarknaden. Där befinner sig majoriteten av alla i arbetskraften men vi har samtidigt sett hur denna grupp påtagligt krympt under de senaste åren. Begreppet utslagen avser att ringa in den andra ytteränden på ett kontinuum; där man helt tappat fotfästet på arbetsmarknaden. Jag avser här en varaktig men inte irreversibel ställning. Där befinner sig en relativt sett liten grupp men den har vuxit under 1990-talet. Närmast dessa positioner på ett kontinuum återfinns personer eller grupper på väg mot eller bort från ytterändarna. Vissa av dessa kan ses som marginaliserade. Dessa personer eller grupper befinner sig i rörelse. Denna grupp har vuxit snabbt. På ett kontinuum återfinns, ju närmare mitten man kommer, en kärngrupp med en klarare och mer stadigvarande mellanställning. Denna grupp ses som marginaliserad. Mot bakgrund av ovanstående diskussioner antar jag att också denna grupp är relativt sett liten men i tillväxt. En grundläggande föreställning är också att innehavet av en marginell position visserligen kan fortgå under lång tid men att denna ställning för de flesta på lång sikt leder till att man blir utslagen eller förankrad. Denna förståelseram kan illustreras med följande figur: Förankrad
Marginell
Utslagen
[-------------------- < -- > ----------------------< -- > ------------------- ] Det är viktigt att understryka att marginalitet bör ses som ett relativt snarare än ett absolut begrepp och att diskussionen oftare kommer att röra gradskillnader än artskillnader. Detta leder ofrånkomligen till svårigheter med att sätta klara gränser mellan de tre positionerna. Innebörden blir också att två individer eller grupper kan inneha en marginell ställning men att den ene kan ha en mer marginell ställning än den andre. Målsättningen kan knappast vara att nagla fast bestämda positioner, utan bör snarare vara att göra provisoriska bestämningar som idealt tar hänsyn till flera faktorer och till pågående processer. Med den nya arbetsmarknaden och den ökade rörlighet som följer kommer svårigheterna att göra gränsdragningar och bestämningar att öka. Inte minst viktigt blir att betona att en marginell position inte a priori bör sammankopplas med utestängning/utslagning. Däremot råder det ingen tve39
kan om att en person med marginell ställning är utslagningshotad. Dessvärre verkar marginalitetsbegreppet under de allra senaste åren i allt större utsträckning ha kommit att användas när man egentligen avser en utslagningsprocess och där utanförståendet verkar vara en viktigare komponent än den partiella integrationen och den potentiella rörligheten. Detta är olyckligt och berövar marginalitetsbegreppet en del av dess styrka. Den typ av argumentation jag fört har nära anknytning till den bredare diskussion som förts under senare år ute i Europa om social integration/förankring respektive utestängning/utslagning.
Att sätta in den marginella positionen i ett vidare sammanhang Jag vill - med utgångspunkt från tidigare resonemang - plädera för att man vid studier av marginalitet som empiriskt fenomen utgår från - eller klarlägger - att det finns en viss grad av tillhörighet till ett specifikt område och/eller en viss - om än begränsad - tillgång till vissa angivna resurser. Man antas få en marginell position i en process. En marginaliseringsprocess avser en rörelse bort från förankring och mot en mer osäker ställning. Den marginella ställningen eller positionen ses inte som ett permanent tillstånd utan snarare som ett led i en process, om än en utdragen sådan. En distinktion bör göras mellan marginalisering som process och marginalitet som tillstånd. Positionen bör ha en viss varaktighet och inte vara uttryck för ett kortsiktigt övergångsskede. Jag vill understryka att man redan från början kan inneha en marginell position. Marginalitet betraktas här som både en process och ett mångsidigt tillstånd som tar sin startpunkt i materiella eller andra betingelser och har/får olika slags karaktär som kan ges mer eller mindre ideologiskt betingade förklaringsformer. Jag utgår också ifrån att med en marginell ställning i fråga om arbete följer ofta svårigheter att bli självförsörjande och upprätthålla en autonom ekonomi. Ibland följer också svårigheter att delta i vissa sociala aktiviteter och att göra sin röst hörd. Det finns med andra ord ett grundantagande om multiplikativa effekter, som om marginaliteten varar över tid ofta får negativ karaktär. Både strukturella och individuella faktorer antas styra förloppet. Faktorerna förutsätts också samspela med varandra. Med strukturella faktorer avses inte bara till exempel arbetsmarknaden och dess utformning, utan också socialförsäkringssystem och socialtjänst. Med individuella faktorer avses inte bara objektiva betingelser som till exempel utbildningsnivå, utan också intentioner, värderingar och handlingar respektive icke-handlingar. Det slag av marginalitet som jag med andra ord vill ringa in är sociala positioner och sociala processer som primärt ses som uttryck för historiska och 40
strukturella villkor (Germani a.a.). Utgångspunkten är att det alltid finns men just nu i större utsträckning än på många årtionden - risker för att vissa grupper hamnar i utkanten eller ställs helt utanför. För att kunna göra något säkrare förutsägelser i vilken riktning en marginell position kommer att utvecklas vill jag med Silver (a.a.) peka på vikten av att undersöka den sociala differentieringens bas, till exempel: - om och i så fall i vilken utsträckning positionen är frivilligt vald, - gränsernas genomtränglighet och om det med åtskillnaderna följer sociala fördelar för de välbeställda och väl förankrade. Det här innebär emellertid inte ett pläderande för en mekanisk materialistisk utgångspunkt eller en deterministisk utveckling, utan istället förutsätts strukturella och individuella faktorer samspela med och kunna påverka varandra i de processer som utvecklas. En sådan här position bygger med andra ord på föreställningen om människan som ett handlande och aktivt subjekt. Johannessen (a.a.) knyter an till ovanstående diskussion då han talar för att påståenden om förekomst av marginalitet kan prövas utifrån åtminstone tre aspekter. En kallar han formell bestämning, som när det gäller arbetsmarginalitet till exempel skulle kunna vara anställningsform eller anställningens varaktighet. En annan kallar han allmänt omfattad norm, som exempelvis de tidigare diskuterade ”rättigheterna” att få delta i arbetslivet eller ha tillgång till vissa grundläggande resurser. En tredje utgörs av individuella preferenser som kan avgöra om och i vilken utsträckning positionen är frivilligt vald eller påtvingad.
Försök till bestämning Sammanfattningsvis kan sägas att om man kan lägga fast att vissa grupper har en marginell ställning med avseende på förvärvsarbete blir det rimligt att försöka granska vilka effekter/vilken betydelse denna position kan få utifrån ett ekonomiskt-, socialt-, politiskt-, kulturellt- och psykologiskt perspektiv. Här har betonats att ställningen som marginaliserad ofta antas föra med sig bestämda ekonomiska konsekvenser, ibland också sociala och psykologiska. Detsamma gäller för positionen som förankrad eller utslagen, fastän dessa konsekvenser naturligtvis ser annorlunda ut. Samtidigt har jag understrukit att en marginell ställning visavi arbete inte nödvändigtvis innebär att man blir marginaliserad i förhållande till andra livssfärer (Perlman a.a. och Stonequist 1964). Arbetsmarginalitetens förlopp vad gäller såväl materiella betingelser som sociala och psykologiska innebörder förutsätts vidare starkt skilja sig åt; beroende på varaktighet, vid olika livsskeden, under olika samhälleliga betingelser och för olika grupper. Det har också påpekats att individual- och/eller socialpsykologiska betingelser kan leda till en marginell ställning. Marginalitet tillhör som vi sett inte de begrepp som enkelt och entydigt låter sig definieras, tvärtom har vi sett hur det har många kopplingar till olika vetenskapliga och sociala men också socialpolitiska sammanhang. Det kan sägas ha karaktären av ett så kallat ”key-word” i Williams (1988) mening. 41
Begreppet måste därför anknytas kontextuellt och historiskt för att få en mer precis innebörd. Låt mig ändå presentera ett tentativt förslag till en mer allmängiltig begreppsbestämning av marginalitet. Detta sker mot bakgrund av mina försök att i denna skrift klarlägga och klassificera olika traditioner och användningsområden samt utifrån min övertygelse att diskussionerna i detta kapitel har en vidare tillämpning - utöver att snävt gälla bara för arbetsmarginella betingelser. En bredare och mer allmän bestämning av marginalitet kan se ut på följande sätt: Marginalitet är ett oönskat tillstånd av utsatthet, som har viss varaktighet och baseras på ett partiellt deltagande eller ger otillräcklig tillgång till vissa grundläggande resurser, genom vilket den enskilde får ett begränsat inflytande över sina villkor.
Här avgränsas emellertid intresset i första hand till arbetsmarginalitet och i andra hand till en del av dess effekter. För att klargöra hur jag ser på ett begreppsbruk med denna mer specifika inriktning föreslår jag, med utgångspunkt i ovanstående försök till allmän definition, följande bestämning: Arbetsmarginalitet är ett oönskat tillstånd av utsatthet, som har viss varaktighet och baseras på en instabil eller otillräcklig förankring i förvärvsarbete, genom vilket den enskilde får ett begränsat inflytande över sina sociala villkor.
42
4.
Empiriska studier
I
detta kapitel kommer en relativt ingående granskning att ske av hur och till vad man använt ett marginalitetsbegrepp i ett nordiskt men också vidare europeiskt sammanhang. Här presenteras studier med socioekonomisk inriktning och framförallt sådana som avser grupper med utsatt ställning i förhållande till arbete. Jag anknyter både till ett teoretiskt perspektiv och en politisk kontext.
Någon mer omfattande svensk undersökning med specifik inriktning mot arbetsmarginalitet - vid sidan av den studie som jag själv ansvarat för och som finns presenterad i ”Marginalitet Ett socialt dilemma ” från 1995 finns inte. Däremot återfinns ett antal studier både på norsk och dansk botten. Det återspeglar ett större intresse såväl för begreppsbildningen som de sociala fenomen begreppet avser att ringa in, framförallt i Danmark men även i Norge. I Sverige finns emellertid några studier med lite annan inriktning. Det gäller till exempel Salonens (1993) viktiga undersökning av socialbidrag och socialbidragstagande, där han använder vad som här kallas ett ekonomiskt inriktat marginalitetsbegrepp. Författaren kan visa att en inte försumbar del av befolkningen befann sig i vad som kallas en ”manifest marginell position”. I studien görs emellertid en direkt koppling mellan att ha denna ekonomiskt marginella ställning och att få en socialt marginell position i vidare mening, ja till och med att råka ut för vad som kallas ”social exclusion”, utan att några empiriska data presenteras som bestyrker detta. Ytterligare en studie är Thams (a.a.) redan tidigare nämnda undersökning ”Ökar marginaliseringen i Sverige?”. Det är en ur metodologisk synvinkel föredömlig undersökning av några utsatta gruppers förhållande till olika levnadsnivåvariabler. Med utgångspunkt från en kort genomgång av marginalitetsbegreppets användning under senare år och levnadsnivåundersökningarnas uppläggning ställer Tham bland annat frågan om utsatta grupper ökat i omfattning eller huruvida deras levnadsförhållanden försämrats. Författaren försöker finna avgränsbara indikationer på vad som här kallats arbetsmarginalitet, ekonomisk marginalitet, social marginalitet och politisk marginalitet. På detta sätt anknyter Tham till alla delarna i det jag benämnt socioekonomisk inriktning vid marginalitetsstudier. Författaren prövar vad både tvärsnitts- och longitudinella ansatser ger för resultat. Genom levnadsnivåundersökningarnas konstruktion kan han jämföra uppgifterna om de utsatta grupperna med större befolkningsskikts villkor. Tham fördjupar inte diskussionen kring marginalitet och tar inte ställning för något marginalitetsbegrepp
43
utan laborerar istället utifrån tillgången till levnadsnivådata med olika tydligt explicitgjorda och empiriskt prövbara begrepp. Vid sidan av tidigare presenterade data från studien kan här sägas att levnadsförhållandena – mätt i levnadsnivåundersökningarnas termer – verkar ha förbättrats för utsatta grupper, men att detta bara gäller i absoluta termer och inte i relativa termer. Samtidigt har avståndet till den övriga befolkningen ökat för några grupper. Detta pekar på värdet av att göra distinktioner mellan polariserings- och marginaliseringsfenomen, såsom jag pläderat för i kapitel 1. Liksom vid de flesta andra marginalitetsstudier kan man också här konstatera att de data Tham har tillgång till inte insamlats för att studera marginalitetsproblematiker, att det inte finns möjlighet att komma åt avgörande processer, eller att uttala sig om orsak-verkan samband på individnivå. Till sist kan nämnas att Marklund (1990) tagit upp ett marginalitetsbegrepp med ekonomisk inriktning när han i en översiktsartikel diskuterar moderna former av fattigdom.
Nordiska studier av arbetsmarknadsmarginalitet Den ovan nämnda ”Marginalitet - ett socialt dilemma” utgjorde en rapport i ett större forskningsprojekt (Isaksson 1990 och Svedberg 1994) där vi i en longitudinell ansats följde en slumpmässigt utvald grupp av unga storstadsmän som vid en given tidpunkt var socialbidragstagare. I centrum för intresset stod undersökningsgruppens förhållande till arbete och hur det kom att utvecklas över tid. I studien som byggde på en kombination av kvantitativa och kvalitativa data gjordes ett strategiskt urval av enskilda män för att fördjupa insikten i vad olika positioner inom ramen för en marginell ställning i förhållande till arbete kunde ha för betingelser och innebörder. De unga utsatta männens ställning visavi arbete karaktäriserades som: ”i konstant osäkerhet”, ”vid gränsen till utslagning” och ”på väg mot förankring”. Trots särskiljande drag bar männen också på några gemensamma grundläggande karaktäristika: - de kom från arbetarhem av olika slag och hade låg utbildningsnivå, - de lyckades inte under de första åren på arbetsmarknaden få några kvalificerade erfarenheter som kunde förstärka ett svagt utgångsläge, - konjunkturerna verkade ha en direkt och avgörande betydelse för de flesta, medan vissa hade en mellanställning redan från början. De tre särdrag som enligt genomgången i kapitel 2 är karaktäristisk för gruppen med en mellanställning i förhållande till arbete, nämligen: - den partiella delaktigheten i det socioekonomiska systemet, avsaknaden av en formell position och stabilt fotfäste, att förvärvsarbetet sker inom service- eller tjänstesektorn eller genom komplementära insatser - stämde väl in på männen. Detta gällde också svårigheterna att upprätthålla en autonom ekonomi. Männen tvingades utveckla vad som kallas en komplementär försörjningsstrategi. I linje med beskrivningen i kapitel 1 var männen ibland tvungna att 44
vända sig till socialtjänsten när de var utan arbete. Jag kunde visa att detta system fungerade på avsett sätt men att det också medförde vissa inlåsningsoch passificeringsrisker. Genom att förbättra sin ställning i fråga om arbete lyckades männen periodvis ta sig in i och få del av försäkringsförmåner av olika slag. Till skillnad mot vad som förutsatts tycktes inte männens sociala liv och nätverk i någon större utsträckning påverkas av att de innehade en marginell position. Männen verkade istället leva i ett flertal olika sfärer, som inte på något enkelt sätt verkade bestämmas av den aktuella positionen på arbetsmarknaden. Några gemensamma drag som männen visade upp var att de ofta befann sig en utpräglat maktlös position när de hade jobb. Ett drag i den specifika praktik man utvecklade blev att ständigt söka arbete. Tillvaron präglades av oförutsägbarhet och av att man ständigt måste ta ställning till det liv man levde. Perioder av arbete och då man sökte arbete interfolierades med perioder då männen tappade kontakt med arbetsmarknaden. De karaktäriserades som temporära eller mer permanenta sidospår. Dessa förde i sin tur med sig sociala och ekonomiska problem som hotade eller försvårade en förnyad anknytning till arbete. I boken visas att den marginella ställningens innebörder kommer att variera starkt för olika utsatta grupper med en marginell position men att några avgörande dimensioner ändå verkar vara: • vilken fas av livscykeln man är i • individualhistoriska aspekter av olika slag • vilket socialt stöd man har • individens specifika hälsotillstånd och förhållande till droger • personlighetsdrag och värderingar • de offentliga apparaternas medierande funktioner. I studien betonas vikten av att marginaliteten hade så olikartat ursprung bland en grupp utsatta. En följd av detta blir att männen inte verkade ha särskilt mycket gemensamt. Detta utgör en del av förklaringen, hävdar jag, till att de inte bildar någon homogen subkultur. Ytterligare en del av förklaringen är att de med marginell ställning, vid varje tillfälle och totalt sett, är relativt sett få i våra typer av samhällen. Dessutom får de sin försörjning tryggad via socialförsäkringssystem eller socialbidrag när de är utan arbete. Sammantaget leder detta till individuella förhållningssätt, istället för till delade erfarenheter och gemensam kollektiv handling. I kapitel 2 underströks att man riskerar att överbetona stabiliteten och avskildheten i utanförståendet, liksom hur personligheten påverkas och hur attityder och värderingar förändras. I arbetslivsskildringarna fann jag empiriskt stöd för detta. Det är en huvudsaklig tillhörighet till vad antropologerna brukar kalla storsamhället och inte tillhörigheten till någon subkul45
tur/fattigkultur som framträder mest tydligt i arbetslivshistorierna. Att tala om en permanent klyvning mellan till exempel de stora väletablerade samhällsskikten i dagens Sverige och de med marginell ställning tycks inte hålla streck för de här beskrivna männen. Några olika typer av betingelser verkade bidra till möjligheterna att lämna en marginell position och uppnå förankring i arbete för en sådan här utsatt grupp. De var att: • hyggliga eller goda konjunkturer inträffade • det fanns aktiverande insatser från offentliga organ som arbetsförmedling och socialtjänst • de enskilde förbättrade sin utbildningsnivå • den enskilde hade god arbetsförmåga • den enskilde hade god hälsa • den enskilde uppnådde viss personlig mognad • den enskilde erhöll ett visst socialt stöd. I en sådan här longitudinell ansats klargörs föränderligheten i unga människors förhållande till arbete och att förhållandet till arbete och försörjning under lång tid verkar kunna präglas av vad vi (Isaksson & Svedberg 1989) kallat ett liv i permanent tillfällighet utan att det leder till utslagning. I detta arbete förs slutligen en diskussion på grundval av empiriska data om männens totala sociala situation, utifrån begreppen social integration och socialt utanförstående/utestängning. Jag drar slutsatsen att männens liv präglades av partiell integration och/eller partiellt utanförstående eller utestängning men också av konflikt. Detta var till en del en återspegling av männens marginella ställning visavi arbete. Det framgår emellertid också tydligt hur andra dimensioner än de som avser arbete hade betydelse. I detta ingår att männen utvecklade väsentliga livssfärer vid sidan och oberoende av förhållandet till arbete. I ett försök att prognostisera den sociala situationen för männen med en mellanställning växte tre huvudlinjer fram som kunde ges följande karaktäristik: att gå en ständig balansgång mellan integration och utanförstående/utestängning, att leva i en villkorlig och skör integration och slutligen att gå mot en stabil integration. En klar begränsning med detta arbete är att uppgifterna avser en specifik grupp av utsatta män, liksom att data i huvudsak avser 1980-talet. Detta begränsar naturligtvis generaliserbarhet och tillämpbarhet. I ett norskt projekt som drivits av Halvorsen (1995) och Johannessen (1995) har arbetsmarginaliteten i Norge kartlagts. Man har undersökt dess omfång, vilka grupper som är mest utsatta, den marginella positionens påverkan på människors ekonomiska villkor, samt effekterna av offentliga överföringar
46
och andra inkomstkällor. Forskarna har bland annat varit upptagna av samspelet mellan marknad, stat och hushåll. Till gruppen med marginell ställning för man personer som är: • långtidsarbetslösa, • långtidssjukskrivna, • i omskolning, • i skyddat arbete, på praktikplats o.dyl., • och slutligen de som ofrivilligt befinner sig i tillfälligt arbete, säsongsarbete eller påtvingat deltidsarbete. En grundläggande utgångspunkt är att den marginella ställningen skall vara påtvingad och oönskad. Positionen skall också ha viss permanens. Såsom Johannessen påpekar går det relativt lätt att definiera positioner med de innebörder som här angivits men det är ett betydligt större problem att bestämma vilka personer som skall föras till vilka kategorier och därmed få grepp om antalet människor inom de olika positionerna. Forskarna arbetar i detta fall uteslutande med sekundärdata från levnadsnivåundersökningar och arbetsmarknadsstatistik. Detta innebär ofrånkomligen grova skattningar, vilket forskarna själva betonar. Halvorsen kommer ändå fram till att omkring 15 procent av individerna i den norska arbetskraften har en marginell ställning i förhållande till arbete. Forskarna finner vidare att endast drygt 70 procent av befolkningen i arbetsför ålder har vad man kallar ett normalarbetsförhållande. Ungdomar lyfts fram som de mest drabbade. Nästan hälften av alla med marginell ställning är under 30 år. Man pekar bland annat på de allt större svårigheterna för ungdomar att få fotfäste i arbete. Kvinnor har oftare en marginell ställning än män. Det hänger framförallt samman med en högre andel ofrivilligt deltidsarbetande. Invandrare löper större risk än norrmän att få en instabil ställning visavi arbete. Det har att göra med språkproblem, icke godtagna kvalifikationer och ren diskriminering menar författarna. Personer med låg utbildningsnivå, med bräcklig eller svag psykisk hälsa, fysiskt handikappade, ensamstående försörjare och socialbidragstagare utgör andra grupper som Halvorsen och Johannessen pekar ut. Som vi ser ringar forskarna in grupper utifrån helt olika utgångspunkter. De här olika grupperna kan dessutom antas överlappa varandra i betydande utsträckning. En intressant bild växer fram ur projektet, där arbetsmarginalitetens ekonomiska innebörd i avgörande utsträckning verkar vara avhängig av livsfas, hushållstyp och de ekonomiska kompensationsmöjligheter som finns att tillgå. Författarna understryker dessutom att för de flesta är den marginella positionen uttryck för ett övergångsfenomen, där man helt enkelt är på väg från en position till en annan. Halvorsen och Johannessen klargör att det finns vad de kallar en ekonomisk deprivation bland dem med marginell 47
ställning. De visar att gruppen i större utsträckning än andra har små inkomster och ekonomiska svårigheter, är socialbidragstagare och ”fattiga”. Halvorsen skriver: ”Arbetsmarknadens polarisering mellan de i ett normalarbetsförhållande och de arbetsmarginella förs vidare till andra livsområden genom välfärdsstatens dualistiska karaktär.” (a.a:11, min översättning).
Mot bakgrund av de undersökningar som genomförs drar likväl författaren slutsatsen att det offentliga och privata skyddsnätet i slutänden kommer att skydda de flesta i marginell ställning mot att också hamna i ekonomisk utsatthet. Det privata skyddsnätet synes i hög grad täcka upp då välfärdsstatens arrangemang inte räcker till eller inte finns tillhands. Samtidigt lyfts två grupper fram som blir mer sårbara och utsatta än andra, nämligen de ensamstående utan barn och de ensamstående med barn. Halvorsen drar också slutsatsen att arbetsmarginalisering inte hänger samman med vad som kallas svag social integration. Jag menar emellertid att det inte finns redovisat empiriskt underlag för den typ av slutsats om social integration som Halvorsen drar, om än med viss försiktighet. Utan att öppet diskutera problematiken gör författaren en direkt koppling mellan ekonomiska resurser och social integration respektive avsaknad av ekonomiska resurser och bristande social integration. Halvorsen argumenterar i en närliggande studie ”Arbeidslöshet og arbeidsmarginalisering” från 1994 för att sådana kopplingar kan göras. Detta visar på ett avgörande teoretiskt, metodologiskt och empiriskt problem inom forskningsområdet. Såsom framkommit tidigare i denna text menar jag att man måste särskilja de två frågeställningarna, fastän det rimligtvis finns olika starka samband dem emellan i moderna konsumtionssamhällen av vår typ. Denna problematik bör, enligt mitt förmenande, först och främst göras till en empirisk fråga. Trots dessa invändningar framstår forskningsprojektet som mycket förtjänstfullt. Johannessen (1996 och 1997a) har gått vidare och mer specifikt studerat kopplingarna mellan att inneha en marginell ställning på arbetsmarknaden och att ha en svag social förankring - mätt med levnadsnivådata. Han finner varken något samband bland dem med marginell ställning eller bland dem som står helt utanför. Med de uppenbara begränsningar som levnadsnivådata har vill jag ändå för egen del och med författaren understryka det angelägna i att man inte gör förhastade antaganden om direkta eller raka samband mellan att ha svårigheter i förhållande till arbete och till att vara utsatt på andra områden. Författaren drar slutsatsen att det finns en tendens att ”… för starkt fokusera på arbetsmarknaden som integrerande arena, och se bort från andra arenor.” (1996:19, min översättning). I Norge har det under 1990-talet också dykt upp annan forskning som knyter an till marginalitetsproblematik visavi arbete. Halvorsen (1996) har gått vidare och visat att arbetsmarginalitet verkar få avgörande betydelse för långvarigt socialbidragstagande. Hammer (1992) har genomfört en longitudinell 48
studie över fem år av långtidsarbetslösa ungdomar. Författaren likställer marginaliseringsbegreppet med utslagningsprocesser, något som är vanligt ute i Europa. Hammer visar att visserligen ökar långtidsarbetslöshet i unga år risken för fortsatt arbetslöshet men den verkar inte leda till någon snabb marginalisering - i den mening som författaren använder begreppet. De flesta gick istället ut ur och in i arbete, varvat med perioder av arbetslöshet. Vid sidan av strukturella villkor - framförallt konjunkturerna - visar han också att det är nödvändigt att ta hänsyn till individuella betingelser för att förklara hur enskilda ungdomars ställning på arbetsmarknaden utvecklas. Ytterligare en ansats utgörs av Haalands (1993) forskning om utestängnings- och integrationsmekanismer för ungdomar på den norska arbetsmarknaden. Han visar bland annat att ungdomar systematiskt marginaliserats under senare år. Som ett sista exempel kan nämnas att den ovan nämnde Johannessen i ännu ett arbete (odaterad stencil) på några punkter undersökt de arbetsmarginaliserades ”sociala tillhörighet” och ”värdegemenskap”. Författaren finner att de med marginell position i förhållande till arbete till exempel är med i något färre föreningar men att det inte råder några drastiska skillnader i förhållande till dem i ”normalarbetsförhållande”. I Danmark är intresset för den här typen av problem av äldre datum (t ex Jörgensen 1970 och Abrahamson m.fl. 1986). Som Möller (1995a) och Ingerslev & Pedersen (1996) påpekar har det naturligtvis att göra med en betydligt längre tradition av arbetslöshet och svårigheter på den danska arbetsmarknaden, jämfört med till exempel Sverige och Norge. Möller har ringat in och försökt förklara polariserings- och marginaliseringsfenomen på dansk arbetsmarknad (1989, 1995a och 1995b). Han följer en dansk tradition genom att hänföra dem i arbetsför ålder som antingen permanent eller för en längre period står utanför den reguljära arbetsmarknaden till en grupp i ”arbetsmarknadsmarginalitet”. Det avgörande kriteriet för Möller är oförmåga att försörja sig genom egna medel. De grupper i arbetskraften som har en osäker ställning på arbetsmarknaden men försörjer sig själva helt eller periodvis räknas därmed inte in i gruppen. Med denna ansats finner författaren att sammanlagt omkring 25 procent av alla i arbetsför ålder har vad som kallas en marginell ställning. Av dessa är två femtedelar utslagna från arbetsmarknaden medan de resterande tre femtedelarna beräknas vara utan arbete under en längre tid. Möller vill emellertid också lägga fast vad han kallar ”de mer specifika orsakerna till arbetsmarginalitet” (1995 a:21). De antas vara: ett ökat antal aktiva kvinnor i arbetskraften, en förändrad anställningsstrategi från arbetsgivarnas sida, en försvagning av Rehn-Meidner-modellen och brist på arbete. Författaren refererar till allmänna utvecklingstendenser på arbetsmarknaden för att bestyrka sina antaganden. Möller går vidare och diskuterar effekter av en växande arbetsmarginalitet. De sägs vara: växande klassklyftor, växande könsskillnader, växande gettoisering av bostadsområden, växande regionala olikheter, växande generationsklyftor, växande ras- och etniska åtskillnader, växande fattigdom, växande kriminalitet och ett minskat delta49
gande i politiska aktiviteter. Allt detta skulle direkt kunna härledas till den arbetsmarknadsmarginalisering som finns för handen i Danmark. Möller drar slutsatsen att allt detta sammantaget och i samspel medför ett ökat hot mot den rådande sociala ordningen. Arbetsmarginalitet görs här primärt till en fråga om försörjning och inte till en fråga om ställning visavi arbete. Det innebär som vi ser ett annat sätt att ringa in begreppet än vad jag pläderat för i denna text. Möller arbetar uteslutande med sekundärdata som har betydligt större begränsningar än data i den ovan presenterade norska studien av Halvorsen och Johannessen, både vad gäller ändamål och precision. Mer precisa data avseende de ovan utpekade orsakerna och deras koppling till marginella positioner saknas, liksom kopplingen mellan ”arbetsmarknadsmarginalitet” och någon av dess påstådda effekter. Det tycks mig som om Möller knyter an till en i dessa sammanhang vanlig tradition, med rötter både i engelsk och kontinental samhällsvetenskaplig forskning. Vad som karaktäriserar denna tradition är att utgångspunkterna ofta är teoretiskt förankrade. Därpå beskrivs och analyseras samhälleliga utvecklingstendenser och gruppers utsatthet, utan att kopplingar görs till mer precisa eller övertygande empiriska data. Avslutningsvis görs en socialpolitisk analys - inte sällan med domedagsinslag. Andra danska forskare, till exempel Larsen & Andersen (1990), har gjort likartade avgränsningar som Möller vid studier av ”arbetsmarknadsmarginalitet”. Författarna betonar vikten av att också se marginalisering som processer, där man kan komma in i såväl ”goda cirklar” som ”onda cirklar”. Larsen & Andersen arbetar med ett vidare marginalitetsbegrepp, som innehåller både vad jag här kallat arbetsmarginalitet, samt ekonomisk och social marginalitet. Man understryker vidare vikten av att analytiskt särskilja arbetslöshet, marginell ställning och fattigdom från varandra, fastän det naturligtvis finns ett samband mellan dem. En intressant slutsats är att omkring 56 procent av den förvärvsaktiva befolkningen betecknas som både arbetsmarginaliserade och ekonomiskt marginaliserade (”levevilkårsmaessigt). Både Möller och Larsen & Andersen betonar att marginaliseringsprocesser inte är något nytt men menar att omfattningen har blivit större och att detta beror på arbetsmarknadens och välfärdsstatens förändringar. Från slutet av 1980-talet har det i Danmark uppkommit ett starkt ökat intresse för ”marginalgrupper på arbejdmarkedet”. I ett flertal statliga utredningar har man försökt ringa in antalet som har en marginell position och vilken varaktighet denna position verkar få. I en ingående översikt över olika danska studier - såväl av mer utrednings- som forskningskaraktär - visar Ingerslev & Pedersen (a.a.) hur man grupperat befolkningen i förvärvsaktiv ålder på olika sätt och i huvudsak tagit utgångspunkt i arbetslöshetens längd. I alla studier har också en viss varaktighet i den utsatta positionen utgjort förutsättningen för att någon grupp skall klassificeras som marginell. Författarna konstaterar emellertid att studierna uteslutande baseras på kvantitativa data, att det inte råder någon samstämmighet kring avgränsningsproblematiken 50
och att olika författare oftast inte förhåller sig till andras ställningstaganden och mätmetoder. Det finns emellertid en bred enighet om att andelen med utsatt ställning steg från mitten av 1980- till början av 1990-talet. Den andel som beskrivs som marginell varierar med olika mätmetoder men en försiktig tolkning som tar utgångspunkt i min tidigare begreppsbestämning pekar mot att mellan 6 - 10 procent har en marginell position vid början av 1990-talet. I en av utredningarna ”Marginalgrupper på arbejdsmarkedet” (1990) definieras gruppen med marginell ställning med personer som kan och vill arbeta men samtidigt löper en avsevärd risk att förlora anknytningen till arbetsmarknaden eller som har stora svårigheter att uppnå en anknytning. Med denna avgränsning finner man att omkring 10 procent av befolkningen kan sägas ha en marginell ställning visavi arbete. Alla data pekar på att det är personer med låg utbildning som först och främst drabbas, liksom de mellan 18-25 år och att kvinnorna är i majoritet. Ingerslev och Pedersen (a.a.)har också genomfört en egen studie av arbetsmarginaliteten i Danmark under 1990-talet. Denna knyter an till en av de ovan nämnda studierna, vilket ger större jämförbarhet över tid. Författarna konstaterar att antalet med marginell ställning i fråga om arbete har ökat starkt under 1990-talet. Ökningen kan framförallt hänföras till de äldre. Författarna reser frågan om detta kan vara uttryck för en utestängningstendens eller för ett eget initierat tillbakadragande från arbetsmarknaden. Man konstaterar att varken i denna studie eller i någon av de andra finns empiriska underlag för att uttala sig om detta. De unga danskarna verkar ha klarat lågkonjunkturen i början på 1990-talet bättre än de äldre. Man spekulerar i om detta kan hänföras till det faktum att man gjort stora arbetsmarknadspolitiska satsningar på just ungdomar. Även om det fortfarande är de lågutbildade som drabbas hårdast, slår nu risken att hamna i en marginell ställning igenom på alla utbildningsnivåer. Det finns också undergrupper, menar man, som med större eller mindre mått av frivillighet har dragit sig tillbaka från marknaden. Till sist belägger man en rätt hög mobilitet i gruppen. Hälften av de som hade en marginell ställning vid ingången till 1990-talet har lämnat denna position vid mitten av decenniet. Det var emellertid endast en tiondel som hade kommit in i ”kärnarbetskraften” och ytterligare en fjärdedel hade fått en bättre ställning men var fortsatt ”löst anknutna”. Ingerslev & Pedersen visar också att gruppen med marginell position är heterogen, har olikartade levnadsvillkor och mycket olikartade möjligheter på arbetsmarknaden. I dansk forskning har det också funnits ett vidare samhällsvetenskapligt intresse att koppla ihop marginalitetsdiskussioner med frågor om polarisering och social utestängning/utslagning å ena sidan och social integration å den andra (vid sidan av ovan nämnda författare se t ex Mortensen och Olofsson 1995 samt Lind 1995). Det här har dels att göra med den långvarigt höga arbetslösheten i Danmark och dels med Danmarks tidiga medlemskap i EU och alla de diskussioner som förts där om social utestängning respektive integration. Till exempel Hummelgaard (1995) pekar på att den danska ar51
betsmarknaden polariserats i den meningen att den historiskt sett starkt ökande arbetslösheten i huvudsak har fått bäras av ett liten grupp redan utsatta, samtidigt som mycket stora grupper av befolkningen drabbats av arbetslöshet vid enstaka tillfällen - inte minst ungdomar. I linje med många andra pläderar också författaren för att marginaliserings-, polariserings- och utslagningsprocesser får sociokulturell betydelse och kommer att yttra sig i form av ett negativt socialt arv. Någon koppling till empiriska data görs tyvärr inte. I Danmark har man emellertid kunnat genomföra longitudinella studier som i internationella sammanhang är mycket ovanliga. Det har lett till undersökningar av hur individernas ställning på arbetsmarknaden över tid samspelar med andra sociala faktorer och deras utveckling. Detta har kunnat ske genom att forskarna har tillgång till datauppgifter som på riksnivå samlats in under mycket lång tid och för stora grupper av danskar. Nygaard Christoffersen (1996) till exempel har följt två generationer barn och deras föräldrar och han konstaterar att för föräldrarna själva verkar långtidsarbetslöshet i ett långsiktigt perspektiv ha fått tydliga följder vad gäller sjuklighet, skilsmässor och så vidare. Författaren har försökt att konstanthålla inflytandet från andra variabler. För barnen fick också föräldrarnas eventuella långtidsarbetslöshet ett tydligt genomslag, såväl under tiden den varade som långt upp i vuxen ålder. Nygaard Christoffersen sammanfattar: ”Vidare tycks barnens skolgång, yrkesutbildning och eventuellt framtida arbetslöshet ha ett samband med omfattningen på föräldrarnas arbetslöshet. Undersökningen bestyrker misstanken om att arbetslösheten är en faktor som tillsammans med andra faktorer kan bidra till att förklara social belastning i barndomen och som också får betydelse för barnets kommande levnadsvillkor.”(a.a:18, min översättning).
Jag vill påminna läsaren om att författaren här uttalar sig om långtidsarbetslöshet och en del av dess följder, liksom att till exempel skilsmässa eller att vara barn till en tonårsmamma båda verkade vara likvärdigt negativa faktorer för att prognostisera barnens framtida eventuella arbetslöshet. Direkta studier av ovan nämnda typ verkar mycket få i Finland. SalonenSoulié & Palomäki (1994 och 1996) har i ett utvecklingsarbete gjort en omfattande genomgång av marginalitetsbegreppet och närliggande begrepp och granskat hur de använts i ett nordiskt sammanhang. Under arbetet med att finna relevanta utgångspunkter för ett projekt med avsikten att utveckla alternativa arbetsmarknader och alternativ sysselsättning kommer författarna fram till att det inte längre är meningsfullt att använda marginalisering i förhållande till lönearbete: ”... då mellan 10-25 procent av befolkningen i ett land är arbetslösa.” (1994:173). De menar istället att begreppet måste vidgas och ses i relation till individens möjligheter att sysselsätta sig överhuvudtaget.
52
Nätti (1993) har utifrån aggregerade data granskat deltidsarbetena och de tillfälliga jobben i Norden. Han finner att deltidsarbetena är vanligare än i resten av Europa och att detta kan förklaras med kvinnornas plats på arbetsmarknaden. De tillfälliga jobben däremot utförs ofta av de unga. Både deltidsarbetena och de tillfälliga jobben förekommer påfallande ofta inom den offentliga sektorn. Författaren skriver att deltidsarbete i de nordiska länderna inte med någon som helst automatik lett till en marginell position. De tillfälliga jobben däremot verkar oftare leda över i arbetslöshet men att det inte heller här har funnits någon automatik. Nätti menar att vi nu kanske står inför ett nytt skede då de här typerna av sysselsättning i mindre grad än tidigare är frivilligt valda och att vi därför riskerar att få en ny slags polarisering bland grupper med sådana här anställningar.
Slutsatser om kunskapsläget i de nordiska länderna Låt mig, på basis av de nordiska data som presenterats, försöka göra några sammanfattande kommentarer när det gäller arbetsmarginalitetens omfång och varaktighet, dess orsaker samt eventuella effekter. Sammantaget kan man konstatera att tillämpningen av ett marginalitetsbegrepp som berör individens ställning i förhållande till arbete skiftar mellan olika undersökningar i våra nordiska grannländer. Om hänsyn tas till detta synes ändå en viss samstämmighet råda vad gäller några grundläggande resultat. När man tillämpar ett marginalitetsbegrepp som någorlunda ligger i linje med det jag här pläderar för verkar mellan 10-15 procent av de arbetsföra inneha en marginell ställning visavi arbete, åtminstone i Norge och Danmark. Bara det faktum att en så stor andel av den vuxna befolkningen i våra nordiska grannländer har sådana betingelser, talar för att denna grupp analytiskt bör särskiljas från dem som är permanent utslagna från arbetsmarknaden. Ytterligare mellan 10-15 procent verkar befinna sig helt utanför arbetskraften. Sammantaget utgör dessa två grupper en ansenlig del av befolkningen i arbetsför ålder. Vi återfinner endast en studie med en sådan här typ av ambition på svensk botten och det är den tidigare refererade ”Social rapport 1997” - till vilken ju denna rapport utgjort ett kunskapsunderlag. Där kommer man fram till anmärkningsvärt likartade uppgifter som för Norge och Danmark vad gäller den sammantagna andelen av den vuxna befolkningen som verkar stå utanför eller ha en svag anknytning till arbetsmarknaden. När det gäller varaktigheten har vi sett att uppgifterna är mer osäkra och oprecisa. För en stor grupp verkar det dock handla om ett övergångsfenomen, framförallt bland de yngre på väg mot förankring men också bland de äldre på väg att lämna arbetsmarknaden. För andra synes det vara en mer stadigvarande situation. När det gäller orsakerna till att olika grupper och individer hamnar i en marginell position förblir de oklara. De typer av data som har använts och som finns tillgängliga räcker inte eller är inte alls lämpade för att få svar på mer 53
precisa frågeställningar om orsakssammanhang eller effekter av arbetsmarginalitet. De ovanstående studierna pekar vidare på att det finns ett visst samband mellan arbetsmarginalitet och ekonomisk marginalitet men att det är svagare än man kanske kunde förvänta sig. Detta synes kunna förklaras dels med de ekonomiska transfereringarnas och dels de privata skyddsnätens stora kompensatoriska betydelse. En slutsats som tycks vara möjlig att dra är att endast en mindre del av de med marginell ställning verkar bli ekonomiskt marginaliserade, i mer strikt bemärkelse. De data som här presenterats pekar inte heller på att någon enkel mekanisk social marginalisering skulle följa av att man har en marginell ställning i förhållande till arbete. Samtidigt som det inte finns anledning att bagatellisera de svårigheter som följer med marginella betingelser av olika slag, finns det återigen anledning att varna för ett enkelt mekaniskt sekvenstänkande där socioekonomisk marginalitet av något slag skulle få ett omedelbart och avgörande genomslag inom andra områden eller på andra nivåer. Varaktigheten, de utsattas ålder och livsfas, familjekonstellationer och social förankring, socioekonomiska betingelser bland annat plats i socialförsäkringssystemen - får antagligen avgörande betydelse. Jag har nu presenterat och i viss mån kommenterat några nordiska studier om arbetsmarginalitet. Här skall understrykas att endast studier som explicit undersökt marginaliserings-, utslagnings- och polariseringsfenomen har studerats. Jag har till exempel inte granskat studier av ungdomskulturer som skulle kunna bidra med insikter för området. De anförda undersökningarna illustrerar väl avgränsnings-, operationaliserings- och metodproblemen man ställs inför vid studier av den här typen av fenomen. Hur beskrivs och betraktas då dessa slag av svårigheter i ett vidare europeiskt sammanhang?
Marginalitet i ett vidare europeiskt perspektiv Mingione (1995) har pekat på några grundläggande teoretiska och metodologiska komplikationer vid undersökningar av marginalitet i Europa. En komplikation är att de moderniseringsprocesser vi nu genomgår medför en utökad individualism och en utökad möjlighet till individuellt handlande och ansvarstagande, samtidigt som individernas handlingar fortsätter att försiggå i starkt olikartade sociala kontexter. En annan komplikation är att marginaliteten värderas utifrån parametrar som är historiskt och socialt relativa. Ytterligare en är att marginalitetsfenomenet är starkt kopplat till sociala mobilitetsprocesser över långa tidsspann. Det här medför stora svårigheter vid jämförande och longitudinella studier. I ett översiktsarbete om marginalitet (Hadjimichalis & Sadler red. 1995) pekar man på några gemensamma utvecklingstendenser i Europa. Det sker drastiska förändringar på arbetsmarknaden, genom den snabba minskningen 54
av anställda i tillverknings- och industriarbete och genom expansionen av servicenäringar. Dessa näringsområden är samtidigt starkt differentierade och ger mycket olika anställningsvillkor. I fotspåren på denna utveckling har många arbetstillfällen gått förlorade. Det har blivit svårt för unga och kvinnor att få fotfäste i arbete. Samtidigt är ett ökande antal individer sysselsatta under otillfredsställande arbetsvillkor och med lågbetalda arbeten som det är svårt att försörja sig på och att ha som grund för att utveckla rimliga livsstrategier. Förändringarna beskrivs som en ”fragmentariserad polarisering” mellan de med välbetalda arbeten och de med olika former av låginkomstjobb. Men också med en mer utvecklad segmentering bland de sämst ställda. Det finns också ett utvecklingsmönster i Västeuropa där de långtidsarbetslösa tenderar att gå in och ut i olika former av tillfälliga eller arrangerade jobb. Samtidigt med detta får invandrare, framförallt från tredje världen, de sämsta och lägst betalda servicejobben. Med en sådan utveckling kan man, menar författarna, dra upp konturerna till en tredelad arbetskraft som skulle bestå av: - de med stabil ställning, - de arbetslösa med goda eller hyggliga ersättningar tillsammans med dem med instabil ställning - samt slutligen de mest utsatta, varav många är invandrare, som måste ta de sämsta jobben. De europeiska välfärdssystemen som trots sin mycket olikartade utformning givit stöd åt människor i marginella positioner står nu inför stora svårigheter, både på grund av bristande resurser men också på grund av de starkt differentierade och alltmer komplexa behov som medborgarna har. Detta visar sig bland annat i systemens oförmåga att handskas med den mångfald av nya och nygamla marginella positioner som nu framträder. Inte mindre viktigt är att de informella nätverken med familj, släkt och grannskap möjligen löses upp och blir mer heterogena. (t ex Esping Andersen 1996; Mingione 1991 och1995). Enligt Mingione (1995) håller därmed grundvalarna för de visserligen olikartade men relativt framgångsrika europeiska strategierna för att handskas med marginaliseringsprocesser i det som numera brukar kallas ett fordistiskt produktionssystem på att rämna. Samtidigt understryker författaren att de nya försörjnings- och sociala strategierna också ger möjligheter till social integration. Marginella positioner visavi arbete leder därför inte på något enkelt sätt till social marginalisering. För att ange något av den forskning som utvecklats kring marginaliseringsprocesser under senare år och utanför Norden vill jag antyda hur traditionen ser ut i några EU-länder. Först kan nämnas några undersökningar som gjorts i Frankrike, framförallt av unga andragenerationsinvandrare i förortsområden. I dessa studier betonas att en marginell ställning eller utslagning från arbetsmarknaden i samspel med svaga familjestrukturer och en frånvarande välfärdsstat leder till social utestängning (t ex Jacquier 1992; Jazouli 1992). Bourdieu m.fl. (1993) har genomfört en omfattande studie som ligger lite vid sidan av marginalitetsforskningstraditionen men som ändå avhandlar såväl marginaliserings- som utestängningsprocesser. Dessa och andra undersökningar har lett till omfattande politiska diskussioner i Frankrike. 55
I Italien har alltsedan 1970-talet en intensiv vetenskaplig och politisk diskussion pågått om marginaliserade grupper och marginaliseringsprocesser (t ex Bailly & Weiss-Altaner a.a. och Mingione 1991). Intresset har först och främst rört det jag här kallat för social marginalisering och har inneslutit ett brett spektrum av sociala problem och dess följder. Mingione & Morlicchio (1993) visar att riskerna för social marginalitet och urban fattigdom i fotspåren på ovan nämnda utveckling verkar skilja sig starkt åt mellan Norditalien och Syditalien. I Norditalien fångas de utsatta upp av de informella nätverken och i alternativa och nya sysselsättningsmöjligheter medan så inte är fallet i Syditalien. I Tyskland däremot har marginalitetsforskning inte haft någon framträdande plats. Det finns en del arbeten kring det som kallas ”randgruppen”. Här kan emellertid ett arbete som rör långtidsarbetslösa och som författats av Kronauer, Vogel & Gerlach (1993) lyftas fram. I en longitudinell kvalitativ studie får vi detaljrika insikter om alla möjliga slags komplementära försörjningkällor, om vardagslivets utformning och olika gruppers specifika kortoch långsiktiga överlevnadsstrategier. Denna ansats kombineras med noggranna studier av de specifika strukturella betingelser som undersökningsgruppen har att möta. Både ett marginalitets- och ett utestängningsperspektiv står i centrum för uppmärksamheten. Forskarna slår fast att kombinationen av strukturella analyser tillsammans med kunskap om individuella betingelser utgör en nödvändig grund för att kunna förklara att olika grupper bland de långtidsarbetslösa går helt olika utveckling till mötes. I Storbritannien pågår kontinuerlig forskning om olika utsatta gruppers betingelser på den brittiska arbetsmarknaden. Här vill jag bara peka på ett par exempel och antyda några teman i denna forskning. Ett sådant tema rör utsatta ungdomar, som till exempel Chapman & Cooks (1988) studier av samhällsinsatser för ungdomar med marginell ställning i förhållande till arbete. Forskarna visar att ungdomarnas ställning endast förbättras i liten grad. Detta fann för övrigt också Schröder (1991) och Pedersen (1993) i motsvarande nordiska studier. Författarna för också en välutvecklad teoretisk diskussion om marginalitet och pläderar för ett öppet begrepp som inte avgränsas alltför hårt men som ändå vilar på några antaganden. De med marginell ställning befinner sig i samhällslivets periferi där de har lågstatusroller och begränsad tillgång till konsumtionsvaror och service av olika slag. Dessa grupper påminns ständigt om sitt beroende och sin underordnade ställning genom det liv som de måste utforma i vardagen. Har man marginell status får man dessutom ofta utstå ett bemötande som förstärker dålig självkänsla och i kontakter med myndigheter ställs man ofta inför ett byråkratiskt godtycke. Vidare menar Chapman & Cook att marginalitet är ett multidimensionellt tillstånd som genereras ur ekonomiska, politiska, kulturella, rasmässiga med fler källor. Ett annat tema utgörs av de brittiska forskare som undersöker hur villkoren ser ut för dem som får de nya typerna av servicearbeten. Allen & Henry (1995) har till exempel granskat de servicejobb som vuxit fram i kölvattnet 56
på ekonomiskt framgångsrika regioner. Ny engelsk lagstiftning har medfört möjligheter för arbetsgivarna att anställa arbetskraft som utför dessa slag av jobb mot mycket låg lön. Författarna drar slutsatsen att vissa grupper som outbildade äldre, ensamstående mödrar och invandrare blir inlåsta i dessa arbeten på grund av den nya politiken och ”marknadsanpassade” lagstiftning som följt i dess spår. Ungdomar och studenter däremot utnyttjar jobben som mellanstation eller språngbräda för att komma i bättre positioner. En tredje mer arbetsmarknadspolitisk forskningsinriktning utgår från de som kallas ”den marginella arbetskraften” - det vill säga de som hamnar längst ner på inkomstskalan och har deltidsjobb, tillfälliga påhugg samt försörjer sig på egenverksamhet. Hakim (1992) visar till exempel att dessa grupper endast utför en liten del av allt svartjobb och att man skulle kunna säkra bättre villkor för dem med ganska enkla medel, bland annat genom lagstiftning.
Sammanfattande kommentar De studier jag hänvisat till är mycket heterogena både till uppläggning och genomförande samt i sin användning av marginalitetsbegreppet. Vissa har begränsade anspråk men stark empirisk förankring. Andra har övergripande anspråk på att klargöra internationella utvecklingstendenser och socialpolitiska dilemman men saknar empiriska belägg. Påfallande ofta saknas begreppspreciseringar, empiri i allmänhet och empiriska belägg avseende samband mellan marginella positioner, social förvittring och utestängning. Det finns till exempel bara enstaka studier som på empirisk grundval kan visa upp vad som synes vara direkta kopplingar mellan arbetsmarginalitet och social marginalitet eller social utestängning. Det rör sig då om kopplingar för klart avgränsade grupper med ackumulerade svårigheter som till exempel andra generationens invandrare i tydligt segregerade samhällen. Utrymmet för metodologiska komplikationer och vetenskapliga nyanser verkar inte heller så stort. Inom det område jag här tittat lite närmare på finns en tendens att den socialt engagerade samhällsvetenskapen i sin iver att belysa - och upplysa om - utsatta gruppers villkor inte låter sig hejdas av osäkerhet och tvetydigheter. Vidare finns en tendens till att oproblematiserat teckna helhetsbilder och driva svagt belagda orsak-verkan-teser där det ofta bara verkar bli sämre och där det inte tycks finnas utrymme för motstrategier av olika slag.
Diskussionerna om marginalitet och social utestängning inom Europeiska unionen Under 1990-talet har frågeställningar om marginalitet och social utestängning - och de sociala problem som utgjort en del av grunden för dessa positioner - fått allt större uppmärksamhet i EU. Detta utgör en radikal förändring för en gemenskap som mycket länge inriktade sig nästan uteslutande på 57
ekonomiska frågor. EU:s sociala dimension var länge närmast synonym med ansträngningar att få bort hinder för arbetskraften att verka och röra sig fritt i EU. Fram till mitten av 1980-talet var EU:s påverkan på de nationella socialpolitiska programmen också mycket liten. Tidigare hade strävandena inskränkt sig till ett engagemang för speciellt utsatta grupper som handikappade, ungdomar och gamla. Så småningom kom också kvinnor och invandrare att omfattas av specifika satsningar. Sammanfattningsvis kan man säga att de integrativa strävandena fram till 1992 handlade om att etablera den inre marknaden (t ex EU og socialpolitikken 1994; Kvist 1995 och Kosonen 1994). De förändringar som inträffat vad gäller EU:s engagemang i socialpolitik i allmänhet och frågor om marginalitet och social utestängning i synnerhet har i sin tur att göra med flera samverkande faktorer. En viktig faktor är förverkligandet av den inre marknaden och Maastricht-traktatens sociala protokoll. I det senare talas om ett utökat samarbete och ansvar när det gäller att få in grupper i arbete som förlorat fotfästet på arbetsmarknaden. Detta bidrog till att samtalen om EU:s så kallade sociala dimension sköt fart. Man kan säga att det stegrade intresset för gemensamma socialpolitiska insatser - som i sin tur ligger i linje med och delvis är en utlöpare av allmänna integrationstendenser - har samspelat med en insikt om och oro över de ökande klyftorna inom EU. Vid ingången till 1980-talet började EU uppmärksamma och initiera studier om den ”nya fattigdomen”. En omfattande forsknings- utrednings- och aktionsinriktad verksamhet växte fram (t ex Room 1990, 1991 och 1993). Livliga och fruktbara begrepps- och definitionsdiskussioner uppstod under samma tid, både i anslutning till EU:s aktiviteter och till annan forskning. Man var i huvudsak upptagen med att inringa, beräkna och i viss mån försöka vidta åtgärder mot ekonomisk utsatthet. Till bakgrunden hörde de allt större svårigheterna för allt fler att få fotfäste på arbetsmarknaden. Fattigdomsbegreppet - och de sociala realiteter som dolde sig bakom detta i medlemsländerna - blev på ett helt annat sätt än tidigare uppmärksammat såväl inom som utom unionen. Det kom, skulle man kunna säga, att så småningom bli ett samtalstema inom EU. I rapporter från början av 1990-talet tydliggjordes starkt oroande utvecklingstendenser inom EU, vad gällde både fattigdom och långtidsarbetslöshet. Där visades också att klyftan mellan rika och fattiga ökat, liksom mellan rika och fattiga regioner inom unionen. Redan mot slutet av 1980-talet började man inom EU att koppla ihop den ”nya fattigdomen” med betingelser som benämndes social utestängning och marginalisering (Room 1990). Vad som hänt under 1990-talet är också att samtalen om fattigdom - och fattigdomsbegreppet i sig själv - kommit i skymundan för å ena sidan diskussioner som tagit sina utgångspunkter i begreppen social utestängning och marginalisering och å andra sidan social integration, social sammanhållning och sociala rättigheter. Under de senaste 58
åren har också frågan om den ”sociala ordningen” dykt upp, på det sätt som jag tidigare visat att den brukar göra. I en rapport från till exempel Europakommissionen (1994) konstateras att svårigheterna naturligtvis först och främst drabbar de utsatta men att i förlängningen utgör också sociala utestängningsfenomen ett hot mot samhället i sin helhet. Så länge som de socialt utestängdas behov inte åtgärdas, förblir fundamenten för ett långsiktigt stabilt Europa osäkert menar man. Låt mig göra en utvikning om begreppen ”social integration” och ”social exclusion” som nu kommer till flitig användning. Om ”social integration” kan kort sägas att begreppet integration har gamla rötter inom en sociologisk/samhällsvetenskaplig tradition. Integration springer ur det latinska ”integer” som betyder hel, fullständig och väsentlig. I sociologisk mening avses dels de möten och mötesplatser som gör deltagarna till delar av en helhet, dels detta tillstånd av helhet (Österberg 1980). Integration avser även samverkan och relationer men ger också mening och förankring i tillvaron (Durkheim 1968, original 1912; Collins 1994). I en klargörande artikel diskuterar Mortensen (1995) den sentida vetenskapliga diskussionen kring integration och speciellt den distinktion som gjorts mellan ”systemintegration” och ”social integration”. Det förstnämnda avser makro-strukturella principer och hur dessa relaterar till varandra medan ”social integration” fokuserar på välfungerande eller konfliktfyllda relationer mellan olika aktörer. I en sådan ansats betonas processer men social integration kan - liksom marginalitet - också betraktas som ett tillstånd. Jag vill också betona att konflikter (t ex Simmels berömda kapitel Kamp i Soziologie från 1908) kan få integrativa funktioner. ”Social exclusion” är ett relativt nytt begrepp i den samhällsvetenskapliga begreppsfloran. Det har sitt ursprung i det latinska begreppet ”excludere” som betyder utestängning. I sin nutida samhällsvetenskapliga tillämpning har det sina rötter i Frankrike, där man på 1960-talet började tala om de fattiga som ”les exclus”. L´exclusion eller social exclusion har därefter fått en vag och vid tillämpning men kan ändå sägas avse en extremsituation: - där man är utestängd från ett flertal arenor (till exempel arbetsmarknaden), - där man inte får tillgång till grundläggande resurser och - där man inte lyckas tillvarata sina sociala rättigheter (Silver a.a.; Johannessen 1996). I en noggrann genomgång visar Abrahamson (1995) att social utestängning kommit att användas synonymt med fattigdomsbegreppet. Författaren går igenom olika förklaringar till utestängningsbegreppets nya popularitet. Han pekar till exempel på de icke-önskvärda kopplingar som finns till fattigdomsbegreppet, inte minst i länder som säger sig vara välfärdsstater (se också Lorentzen 1995). Social utestängning skulle då vara ett mindre hotfullt och mer individrelaterat begrepp. Ytterligare ett skäl kan vara att fattigdom uttrycker ett tillstånd medan man med social utestängning betonar en process där man utestängs från befintliga integrationsmöjligheter. Abrahamson talar för användningen av ett socialt utestängningsbegrepp om man med 59
detta betonar vad författaren menar vara ett nytt socialt fenomen i våra typer av samhällen; nämligen det definitiva artskilda utanförståendet. Det kommer då att drabba de allra mest utsatta. Den här typen av distinktion knyter an till vad jag argumenterat för i denna skrift. Tyvärr särskiljer Abrahamson inte social utestängning från marginaliseringsprocesser, utan tvärtom likställer han dem. Till skillnad mot social integration och marginalitet som kan ses både som processer och tillstånd bör, menar jag, begreppet social utestängning avse ett mer varaktigt tillstånd som emellertid inte är irreversibelt. EU har fäst allt större uppmärksamhet på den här typen av frågor och två dokument som klart uttrycker detta var först den så kallade grönboken ”European Social Policy Option for the Union” från 1993 - om EU:s framtida social- och arbetsmarknadspolitik och sedan den så kallade vitboken ”European Social Policy - A Way Forward for the Union ” - från 1994. I den sistnämnda skriver man: ”Med de över 50 miljoner människor som för närvarande lever under fattigdomsstrecket i EU så är social utestängning ett permanent problem som kommer ur de stora strukturella förändringar som påverkar både ekonomi och samhällen och som i sin tur hotar sammanhållningen såväl i var och en av medlemsstaterna som i unionen i sin helhet.” (a.a:37, min översättning).
Man talar också om att den marginalisering av större grupper som nu sker är en utmaning för den sociala sammanhållningen och vad som behövs är en mobilisering av olika krafter och en förstärkning av medborgarnas sociala rättigheter. Det här en tydlig framflyttning av EU:s socialpolitiska positioner. I en annan vitbok från samma år - ”Growth, Competitiveness, Employment The Challenges and Ways Forward Into the 21st Century” - fortsätter man på den inslagna vägen och talar om riskerna för social utestängning och en tudelad union. Här skall nämnas att Paugam (refererad i Johannessen 1997b) genomfört en studie i sju EU-länder av hur kopplingen mellan individens anknytning till arbetsmarknad och graden av social integration ser ut. Han finner att de med marginell ställning - här avses de arbetslösa och de med osäker anknytning till arbete - i Frankrike, Storbritannien och Tyskland verkar vara svagare integrerade än de som har vad som kallas ett normalarbetsförhållande. I Danmark och Holland finner Paugam emellertid inga skillnader och i Italien och Spanien verkar de med marginell ställning vara starkare socialt integrerade än de som är förankrade i arbete. Dessa data antyder nationella skillnader i linje med vad som tidigare sagts men det understryker kanske framförallt hur komplexa sambanden verkar vara.
Europeiska unionens visionärer och kritiska granskare Rapporten ”För ett Europa med medborgerliga och sociala rättigheter” från 1996. är ett välartikulerat uttryck för den dubbelhet som tycks prägla dem 60
som gör sig till talesmän för mer offensiva socialpolitiska satsningar från EU:s sida. Samtidigt som författarna är helt lojala med den överordnade ekonomiska och politiska integration och utveckling som nu pågår driver man med emfas att en europeisk social union måste komma till stånd och att de sociala rättigheterna där måste få en central ställning. Man argumenterar för detta utifrån två ståndpunkter; att det handlar om allas rätt till ett värdigt liv men att det dessutom är effektivt för unionen i sin helhet. Författarna skriver: ”Kort sagt har den kompromiss som Europa ingått med medlemsstaterna angående marknaden och ett minimum av sociala program varit framgångsrik, men otillräcklig. Just genom framgångarna står Europa idag inför många nya utmaningar. Dessa är inte bara av institutionell, ekonomisk eller monetär natur, utan också mer än man kan tro av social och medborgarrättslig art. Det sociala och medborgerliga området får inte stå tillbaka för andra strävanden, eftersom svagheter härvidlag ständigt riskerar att göra byggnaden bräckligare och där ifrågavarande satsningar tvärtom bör och kan vara en källa till framsteg och utveckling.” (a.a:25)
Detta är en målmedveten ansats som tycks bygga på en stark förvissning, både om politikens räckvidd i allmänhet och om socialpolitiska åtgärders genomslagskraft i synnerhet. Ovanstående ställningstagande skall också ses mot bakgrund av en relativt pessimistisk uppfattning av de nuvarande villkoren. Man menar till exempel att risken för utestängning är överhängande för de unga utan erfarenhet och kvalificerad utbildning, för handikappade och för äldre. Författarna skriver dessutom att de sociala banden tenderar att upplösas när det gäller familjen och i förhållande till andra. De informella skyddsnäten kan därmed inte spela samma roll som tidigare. Tillväxtens avkastning blir också mindre väl fördelad än tidigare, med en ökad ojämlikhet som följd. Svaret på detta är inte, som hittills, en generell politik med passivt understöd till de som är utsatta, utan istället målinriktade insatser av ett flertal olika slag. Det här är ett ovanligt socialpolitiskt aktstycke från EU på flera sätt, inte minst för att man mer bestämt försöker ringa in vad som avses med social utestängning. Författarna skriver att det är då enskilda individer vid bestämda tidpunkter ”...inte längre har del i det sociala och ekonomiska utbytet eller i den kollektiva uppbyggnaden av samhället och ser att deras sociala medborgarskap har minskat.” (a.a:32). Innebörden i det sociala marginaliseringsbegrepp som man också nyttjar sig av explicitgörs däremot inte men det synes användas närmast synonymt med det sociala utestängnings/utslagningsbegreppet. Hadjimichalis och Sadler (a.a.) pekar på det till synes motsägelsefulla att man inom EU för närvarande är mycket upptagna av att tala om och tänka i termer av integration och harmonisering, samtidigt som de marginaliseringsoch utestängningsprocesser som pågår är strukturellt kopplade till de faktiska integrationsprocesser som äger rum. Författarna hävdar att i fotspåren på 61
det nya Europa följer en intensifierad reproduktion av ojämlikhet och differentiering. Denna ser författarna som ett vad man kallar ofrånkomligt konstitutivt element i den kapitalistiska produktionsordning som för tillfället råder. Hadjimichalis och Sadler menar också att samtidigt som det sker en intensifierad marginalisering så är den också uttryck för kontinuitet. I den europeiska traditionen har man, skriver författarna, regelbundet ställt människor och grupper åt sidan. I diskussionen inom EU har det, menar jag, under de allra senaste åren funnits en fruktbar ansats i lanserandet av begreppen ”social integration” och ”social exclusion” med den inriktning som här redovisats. I kombination med ett socioekonomiskt marginalitetsbegrepp kan dessa tre begrepp, om de distinkt särskiljs, utgöra en startpunkt för grundläggande distinktioner, för att klassificera grupper med olika positioner och för att påbörja en diskussion om marginaliserings- och utestängningsprocesser.
62
Ställningstaganden och slutsatser
M
ed utgångspunkt i den begreppsliga och teoretiska diskussion som förts och den empiriska forskning som redovisats vill jag plädera för att en bred diskussion om utsatthetsproblematik kan föras inom ramen för ett kontinuum. Detta kan bidra till att skapa lite större begreppslig klarhet och till en mer nyanserad och precis debatt om arten och graden av olika slags utsatthet. Tankegången kan illustreras med följande enkla figur: Integration
Marginalitet
Utestängning
[----------------------- < -- > --------------------------< -- > --------------------------- ] Vid den ena utkanten på detta kontinuum appliceras begreppen integration eller förankring - som innefattar såväl processer som tillstånd. Vid ett svåravgränsat mellanområde kommer begreppen marginalitet eller marginella positioner till användning. Man antas få en marginell ställning genom en process. Den marginella positionen är sällan ett permanent tillstånd utan snarare ett led i en process, om än en utdragen sådan. Vid den andra utkanten appliceras till sist begreppen utestängning eller utslagning. De positioner som kan knytas till utestängning eller utslagning skall ses som kvalitativt åtskilda från den marginella ställningen. Ställningen som socialt utestängd eller utslagen föregås ofta av eller är slutpunkten på en marginaliseringsprocess som tar sig uttryck i ett mer definitivt - men därför inte irreversibelt - utanförstående. Jag utgår också från att personer med en marginell ställning är utestängnings- eller utslagningshotade. Vi har kunnat se hur man i forskningssammanhang och politiska sammanhang oftast inte brytt sig om att särskilja en marginell position och marginella betingelser från att vara utestängd eller utslagen. Jag har med viss frenesi pläderat för att man bör göra det, åtminstone i en nordisk kontext, bland annat därför att marginalitetsbegreppet ger möjlighet att samtidigt betona och beakta att det finns ett mellanläge och ett övergångskede mellan integration och utestängning. I centrum för intresset i denna skrift har varit de slag av mellanställning som inte är tillfälliga eller uttryck för kortvarigare inträdes- eller utträdesprocesser. Jag utgår från att de med en mellanställning som kan kallas marginell har en position med andra villkor och effekter än vad som gäller för dem som blir socialt utestängda eller utslagna, liksom för dem som är socialt integrerade eller förankrade. Man bör därför skilja ut denna mellanställning begreppsligt från vad som gäller för den som är förankrad respektive utslagen. I vilken utsträckning det rör sig om grad63
och/eller artskillnader bör däremot förbli en öppen empirisk fråga. Jag har vidare argumenterat för att såväl ett integrationsperspektiv som konfliktperspektiv kan bidra till att klargöra samspelet mellan de utsatta och omvärlden. En del av marginalitetsbegreppets styrka ligger i att det både kan ringa in tillstånd och processer. Det sistnämnda har i mycket liten utsträckning tagits till vara i den empiriska forskningen. Vi har sett att detta bland annat haft att göra med metodologiska svårigheter och brist på tillgängliga data. Det är emellertid också uttryck för bristande intresse av longitudinella ansatser där processer för enskilda individer och grupper på ett naturligt sätt kan ställas i centrum för uppmärksamheten. Det kan också vara uttryck för brist på intresse för kvalitativa ansatser - som på ett helt annat sätt än kvantitativa data kan göra utvecklingsförlopp plausibla och fånga in en del av den komplexitet som bestämmer människors och gruppers livsförlopp. Det finns en närmast total avsaknad av försök till mer bestämda begreppsdefinitioner inom marginalitetsforskningsområdet och inom de tillämpningsområden där begreppet kommit att användas. Utifrån en ingående diskussion har jag föreslagit att ett antal dimensioner bör beaktas om man vill försöka ge förslag till begreppsbestämning. De är: grad av valfrihet, varaktighet, deltagande, tillgång till resurser samt inflytande över de egna villkoren. Med utgångspunkt i dessa dimensioner föreslås ett allmänt begrepp med följande innebörd: Marginalitet är ett oönskat tillstånd av utsatthet, som har viss varaktighet och baseras på ett partiellt deltagande eller ger otillräcklig tillgång till vissa grundläggande resurser, genom vilket den enskilde får ett begränsat inflytande över sina villkor.
Vad som dessutom framstår som tydligt i den genomgång som gjorts är att det funnits ett allmänt ointresse och ovilja att analytiskt skilja ut olika typer av marginalitet. Istället har man ofta samlat upp olika aspekter under den allmänna beteckningen ”marginalitet” eller möjligen ”social marginalitet”. Dessa beteckningar har därefter kommit att användas som etikett på vitt skilda betingelser och förhållanden. Utifrån den forskning och de tillämpningsområden där marginalitet kommit till användning har jag givit begreppets vittförgrenade användning följande sammanfattande karaktär: - kulturell marginalitet, - psykologisk (socialpsykologisk) marginalitet och socioekonomisk marginalitet. För att öka precisionsgraden ytterligare har jag föreslagit att den socioekonomiska utvecklingslinjen kan indelas i: arbetsmarginalitet, ekonomisk marginalitet, social marginalitet och politisk marginalitet. I denna skrift har jag försökt att redovisa och granska en del av kunskapsproduktionen inom alla de tre huvudinriktningarna med betoning på socioekonomisk marginalitet och speciellt området arbetsmarginalitet. Med utgångspunkt i ovanstående allmänna begreppsbestämning har jag givit följande förslag på arbetsmarginalitet: 64
Ett oönskat tillstånd av utsatthet, som har viss varaktighet och baseras på en instabil eller otillräcklig förankring i förvärvsarbete, genom vilket den enskilde får ett begränsat inflytande över sina sociala villkor.
I det första kapitlet var min avsikt att mot bakgrund av tillgängliga uppgifter granska i vilken utsträckning och vilka grupper av människor i vårt land som tenderar att komma i utkanten av eller vara på väg att tappa fotfästet på arbetsmarknaden. Att det finns sådana grupper och att de har blivit avsevärt mycket större under senare år står utom allt tvivel. De uppgifter jag presenterat för Sverige ger för övrigt anledning att tro att ungefär lika stora skikt står utanför eller har en osäker ställning som i till exempel Danmark och Norge och att dessa grupper inte längre kan beskrivas som små. Att denna omvandling slår hårdare mot vissa grupper än andra framstår också tydligt. Att ha låg utbildning, vara ung, invandrare eller ensamstående - med eller utan barn - verkar öka riskerna att hamna i en oviss mellanställning. Vad som karaktäriserar dem som får mer varaktiga och omfattande svårigheter och vad som skiljer dessa från dem med likartade grundläggande betingelser men som inte råkar så illa ut - de sistnämnda utgör majoriteten - vet vi däremot inte särskilt mycket om. De data jag presenterat pekar mot en polariseringsprocess i två led. Specifika undergrupper verkar få försämrade levnadsvillkor, både i relation till andra grupper med likartade betingelser och till befolkningsmajoriteten. För svensk del fattas det såväl mer gedigna empiriska data som teori- och begreppsbildningar för de här typerna av frågeställningar. Att försöka ringa in hur många och vilka som till exempel har en oklar mellanställning i förhållande till arbete har ett grundläggande värde, liksom beskrivningar av dessa gruppers betingelser och eventuella effekter av att befinna sig i sådana positioner. Där kan marginalitets- och utslagningsbegreppen fylla viktiga funktioner för att synliggöra nya och nygamla sociala problem men sådana ansatser ger inga svar på orsaksfrågorna. Det finns, som vi sett, till exempel en uppsjö av angivna strukturella betingelser som antas vara av avgörande betydelse för att marginella positioner skall uppstå. Tyvärr är dessa betingelser oftast alltför ospecifikt eller allmänt angivna för att de direkta kopplingarna tydligt skall framstå. Begreppsbildningen om marginalitet blir, menar jag, tämligen snabbt tom på innehåll - utöver den grundläggande klassificeringskapaciteten - om den inte sätts in i en vidare ram där den tillsammans med andra hjälpbegrepp också knyts an till både strukturinriktade-, socialvetenskapliga och socialpsykologiska teoribildningar. I någon mån har jag genom att presentera och diskutera marginalitetsforskning med olika inriktning och avseende olika nivåer visat på sådana möjligheter. Vid den ingående granskning som genomförts av nordisk forskning avseende marginella positioner på arbetsmarknaden visade det sig finnas ett samband mellan arbetsmarginalitet och ekonomisk marginalitet men att det var 65
svagare än man kunde förvänta sig. Detta verkar kunna förklaras dels med de ekonomiska transfereringssystemens och dels de privata skyddsnätens stora kompensatoriska betydelse. En slutsats var att endast en mindre del av dem med marginell ställning visavi arbete verkar bli ekonomiskt marginaliserade i mer strikt bemärkelse. Data pekar inte heller mot att någon enkel mekanisk social marginalisering skulle följa av att man har en marginell ställning visavi arbete. Utifrån detta menar jag att man åtminstone i de nordiska länderna bör vara försiktig med att dra alltför snabba slutsatser om hur och i vilken utsträckning en mellanställning i förhållande till arbete påverkar andra livsvillkor. Varaktigheten, de utsattas ålder, familjekonstellationer och social förankring samt socioekonomiska betingelser - bland annat plats i socialförsäkringssystemen - verkar få avgörande betydelse. Vad som är slående såväl när det gäller nordisk som annan internationell forskning om marginella positioner är att den ofta präglas av ett enkelt mekaniskt sekvenstänkande i flera led. Explicit eller implicit knyter detta tänkande an till en marginalitetsinriktning som gavs namnet ”marginalitet som sociokulturell isolering”. Inom denna tradition har man tenderat att underskatta den partiella tillhörighet som ändå är för handen samtidigt som man överbetonat stabiliteten i utanförståendet, - överbetonat de utsattas avskildhet samt överbetonat hur personligheten påverkas och hur attityder och värderingar förändras. Vid en utblick mot den vidare europeiska forskningsfronten återfanns inte heller där annat än enstaka studier som på empirisk grundval kunde visa upp vad som synes vara direkta och starka kopplingar mellan en marginell ställning i förhållande till arbete och en vidare social marginalitet eller ”social utestängning”. Det verkar då röra sig om kopplingar för klart avgränsade grupper med ackumulerade svårigheter som till exempel andra generationens invandrare i tydligt segregerade samhällen. För övrigt synes data vara motsägelsefulla och sambanden mycket komplexa. En sammantagen slutsats blev att det i den nyare och socioekonomiskt inriktade marginalitetsforskningen i mycket stor utsträckning saknas empiriskt baserade data om de mer specifika orsakerna till och effekterna av att befinna sig i marginella positioner, liksom om de mer bestämda betingelserna för att inneha en sådan ställning. Dessutom verkar utrymmet för metodologiska komplikationer och vetenskapliga nyanser inte vara särskilt stort. Det tycks istället finnas en relativt stark tendens att den socialt engagerade samhällsvetenskapen i sin iver att belysa utsatta gruppers villkor inte låter sig hejdas av osäkerhet och tvetydigheter. Vidare finns en tendens till att oproblematiskt teckna helhetsbilder och driva svagt belagda orsak-verkan-teser där det ofta bara verkar bli sämre och där det inte finns utrymme för motstrategier av olika slag. Jag har i huvudsak ägnat mig åt att granska hur marginalitetsbegreppet artikuleras i olika vetenskapliga diskussioner men också beaktat att begreppsanvändningen avsiktligt eller oavsiktligt haft kopplingar till olika politiska 66
ideologier och ställningstaganden. Genom att relativt ingående presentera några av de ideologiska föreställningar som kopplas till begreppsbildningen och kombinera detta med ett flertal exempel, inte minst tillämpningen av begreppet i EU-sammanhang, har jag kunnat illustrera en del av marginalitetsbegreppets ideologiska sammanhang. Däremot har knappast alls de olikartade nationella förutsättningarna för begreppsbildningen lyfts fram. Med utgångspunkt i den granskning som genomförts kan man ana konturerna av en särpräglad svensk samhällsvetenskaplig diskurs där man i liten utsträckning uppmärksammat de här slagen av fenomen och utvecklingstendenser. Detta skiljer som vi sett ut oss från såväl flera av våra nordiska grannländer som från det övriga Europa - möjligen med undantag av Tyskland. En av förklaringarna står sannolikt att finna i att den dominerande typen av välfärdsforskning har avgörande tillkortakommanden när det gäller att fånga in och karaktärisera de typer av betingelser och processer som står i centrum för intresset i denna skrift. Men det har också haft med ideologiska ställningstaganden bland de svenska forskarna att göra och en övertygelse att vad jag här diskuterat bara är ”restproblem” som på sikt får en lösning. Grupper med sådana här slag av villkor har helt enkelt tenderat att komma bort, både av metodologiska orsaker och genom brist på intresse. Att sätta den partiella tillhörigheten i centrum för intresset kräver möjligen både andra utgångspunkter och perspektiv. Kanske finns det en parallell till den polemik som uppstod då svenska och nordiska forskare visade på en växande utslagning från arbetsmarknaden. Till en början förbisågs dessa typer av data av de etablerade välfärdsforskarna, därpå bemöttes forskningen på området med starka invändningar och först så småningom kom forskningsrön som visade på en fortgående utslagning att accepteras. Jag inledde med att visa hur en seriös socialjournalistik i sådana här skeden kan gå före och visa på nya former av utsatthet. Å andra sidan har det, som redan antytts, under senare år funnits en relativt högljudd men ganska lättviktig journalistik som strött dåligt belagda domedagsbeskrivningar och profetior omkring sig, både om gruppers definitiva utestängning och våra välfärdssystems kollaps. Ett annat svenskt fenomen har illustrerats med de statliga utredningar och andra undersökningar som under de senaste åren etiketterat än den ena och än den andra belagda eller obelagda utvecklingstendensen med begrepp som marginalitet och polarisering, utan att bry sig om vare sig begreppsprecisering eller belägg i data. Det framstår ändå tydligt att de tre sistnämnda inriktningarna bidragit till att vissa nya typer av utsatthet - till exempel marginella positioner - kommit att få en viss uppmärksamhet. Sammanfattningsvis kan man säga att en del av marginalitetsbegreppets fortsatta aktualitet ligger i att det hämtar kraft från grundläggande föreställningar om vissa sociala rättigheter - som jag diskuterat i denna skrift - liksom i en ökad medvetenhet om att dessa rättigheter ibland inte tillgodoses. Kombinationen av dessa två strömningar tillsammans med accentuerande förändringsprocesser, inte minst det starkt rörliga och föränderliga storstads67
och arbetslivet utgör grogrunden för marginalitetsbegreppets fortsatta relevans.
68
Litteraturförteckning
Abrahamson P. m.fl. (1986). Unemployment and Poverty in the Contemporary Welfare States. Acta Sociologica, 29, (1), 51-60. Abrahamson P. (1995). Social Exclusion in Europe: Old Wine in New Bottles? I Druzboslovne razprave, 11, (19-20), 119-136. Allen H. & Henry N. (1995). Growth at the Margins: Contract Labour in a Core Region. I C. Hadjimichalis & D. Sadler (red.) Europe at the Margins: ?ew Mosaics of Inequality. London, John Wiley & Sons Limited. Antonovsky A. (1956). Toward a Refinement of the ”Marginal Man” Concept. I Social Forces, 35, 57-62. Arbetskraftsundersökningen 1995 och 1996. Stockholm, Statistiska Centralbyrån. Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik i ?orden 1994 Tema?ord 1995:602. (1995). Köpenhamn, Nordiska ministerrådet. Arbetmarknadsstyrelsens månadsstatistik 1996 och 1997. Stockholm, Arbetsmarknadsstyrelsen. Aronsson G. & Sjögren A. (1994). Samhällsomvandling och arbetsliv. Solna, Arbetsmiljöinstitutet. Atkinson A. & Mogensen G. (1993). Welfare and Work Incentives. Oxford, Clarendon Press. Axelsson M. (1996). ... och dom som inte har. Stockholm, Tiden Athena. Bailly A. & Weiss-Altaner E. (1995). Thinking about the Edge: the Concept of Marginality. I C. Hadjimichalis & D. Sadler (red.) Europe at the Margins: ?ew Mosaics of Inequality. London, John Wiley & Sons Ltd. Berglind H., Gullberg A. & Elofsson S. (1996). Work or welfare - a dilemma in the declining Swedish welfare state. I Scandinavian Journal of Social Welfare, 5, (3), 148-153. Björklund A. (1994). Otur och oskicklighet bakom vår höga arbetslöshet. I Forskning och framsteg, 29, (2), 10-12. Björnung-Andersson M. & Garsten C. (1995). Vad händer i den dolda världen? Rapport från en serie djupintervjuer med arbetslösa och deras omgivning. Stockholm, SIFO. Blomgren P. (1974). Marginalkonflikt vid behandling av narkotikamissbrukare. Rapport nr 3, Narkomanvårdsenheten Långbro Sjukhus, Stockholms läns landsting. Bourdieu P. m.fl. (1993). La misère du monde. Paris, Seuil.
69
Brox O. (1993). På vei mot 2/3-samfunnet? Marginaliseringens utfordringer. I Plan og Arbeid, (5-6), 62-68. Chapman T. & Cook J. (1988). Marginality, youth and government policy in the 1980s. I Critical Social Policy,. Issue 22, Summer, 41-64. Collins R. (1994). Four Sociological Traditions. Oxford, Oxford University Press. Commission of the European Communities (1991). ?ational policies to combat exclusion. First Annual Report. G. Room (red.), Bryssel, Directorate General for Employment. Social Affairs and Industrial relations. Commisssion of the European Communities (1993). Combating Social Exclusion. A Challenge for the 1990s. Copenhagen 3-4 June. Commission of the European Communities (1993). European Social Policy Option for the Union. Luxembourg. Commission of the European Communities (1994). European Social Policy - A Way Forward for the Union. COM(94) 333 final. Commission of the European Communities (1994). Growth, Competitiveness, Employment The Challenges and Ways Forward Into the 21st Century. Commission of the European Communities (1995). European strategy for employment. Com 95-465. Commission of the European Communities (1995). Commission initiatives, actions and programmes on social exclusion and social integration issues. Directorate general XII, The research unit. Commission of the European Communities (1995). Employment in Europe 1995. COM(95) 396 final. Council of Europe (1994). In or Out? Strasbourg. Dickie-Clark H. (1966). The Marginal Situation. London, Routledge & Kegan Paul. Ds 1995:64. Arbete i Europa. Ds 1995:68. Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter. Ds 1996:3. Novemberrevolutionen - om rationalitet och makt i beslutet att avreglera kreditmarknaden 1985. Durkheim E. (1964). The Elementary Forms of the Religious Life. London: Allen & Unwin. Original 1912. Ekberg J. (1997). Hur är arbetsmarknaden för den andra generationens invandrare? I Arbetsmarknad och arbetsliv, 3, (1), 5-16. Ekberg J. & Gustafsson B. (1995). Invandrare på arbetsmarknaden. Stockholm, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Elster J. (1988). Is There (or Should There Be) a Right to Work? I A. Gutman (red.) Democracy and the Welfare State. Princeton, Princeton University Press.
70
Esping - Andersen G. (1990). The Three Worlds of Welfare Capitalism. Cambrigde, Polity Press. Esping - Andersen G. (1993). Changing Classes. London, Sage Publications. Esping-Andersen G. (red.) (1996). Welfare States in Transition. London, Sage Publications. Eu og socialpolitikken (1994). Köpenhamn, Forlaget Kommuneinformation. European Foundation for the Improvement of Living and Working Conditions (1996). For citizens and against exclusion. Europeiska Gemenskapernas Kommission (1995). Den europeiska strategin för sysselsättning: nya framsteg och perspektiv. KOM(95) 465 slutlig. Europeiska kommissionen (1996). För ett Europa med medborgerliga och sociala rättigheter. Generaldirektoratet för sysselsättning, arbetsmarknad och socialpolitik. Bryssel 1996. Eurostat statistik 1996. FKF Fakta (1996). Ojämlikhet från vaggan till graven - på väg in i 2/3-samhället? Franzén E. (1997). Socialbidrag och invandrare. I Socialvetenskaplig tidskrift, 4, (3), 279-304. Fritzell J. & Lundberg O. (1994). Välfärdsförändringar 1968-1991. I J. Fritzell & O. Lundberg (red.) Vardagens villkor. Stockholm, Brombergs. Från rondell till gräddfil (1989). Svenska språknämnden. Stockholm, Esselte Studium. Furåker B. (1995). Vad händer på arbetsmarknaden ? I FKF Fakta: I marginalen att ställas utanför. Furåker B. (1996). Vara eller icke vara - om arbetskraftens varukaraktär i välfärdskapitalismen. I G. Andersson (red.) Egensinne och mångfald Från 19 sociologer till Bengt Gesser. Lund, Arkiv Förlag. Gallie W. B. (1956). Essentially contested concepts. I Aristotelian Society Proceedings, Oxford. Gans H. (1993). From ”Underclass” to ”Undercaste”: Some Observations about the Future of the Postindustrial Economy and its Major Victims. I International Journal of Urban and Regional Research, 17, (3), 327-335. Germani G. (1980). Marginality. New Brunswick, Transaction Books. Gold A. (1993). Captalist welfare systems: a comparison of Japan, Britain and Sweden. London, Longmans. Green A. (1948). A Re-Examination of the Marginal Man Concept. I Social Forces, 26, 167-171. Gustafsson B. (1996). Invandrarnas infasning i arbetslivet. I Socialvetenskaplig tidskrift, 3, (1-2), 81-90.
71
Haaland T. (1993). Utestengning og integration i arbeidsmarkedet. I Regionale Trender, (2), 20-25. Hadjimichalis C. & Sadler D. (1995). Integration, Marginality and the New Europe. I C. Hadjimichalis & D. Sadler (red.) Europe at the Margins: ?ew Mosaics of Inequality. London, John Wiley & Sons Ltd. Hakim C. (1992). Unemployment, marginal work and the black economy. I E. McLaughlin (red.): Understanding Unemployment. London, Routledge. Halvorsen K. (1994). Arbeidslöshet og arbeidsmarginalisering - levekår og mestring. Oslo, Universitetsforlaget. Halvorsen K. (1995). Virker velferdsstaten? Högskolan i Oslo, ÖKS-rapport nr 95:5. Halvorsen K. (1996). Utsatt posisjon i arbeidsmarkedet – en hovedvej til bidragsavhengighet. I K. Halvorsen (red.) Mestring av marginalitet. Oslo, Cappelen Akademisk Forlag. Hammer T. (1992). Arbeidslöshet og marginalisering blant unge. I Tidskrift for samfunnsforskning, 33, (6), 513-528. Harman L. (1988). The Modern Stranger. Berlin, Mouton de Gruyter. Himmelfarb G. (1984). The Idea of Poverty: England in the Early Industrial Age. New York, Alfred A. Knopf. Hummelgaard H. (1995). Polarisering av velfärdssamfundet. I Social forskning, temanummer augusti 1995, 55-60. Hydén L.-C., Kyle-Westermark P. & Stenberg S.-Å.(1995). Att besluta om socialbidrag En studie i elva svenska kommuner. Socialstyrelsen, CUS-rapportserie nr 1. Ingerslev O. & Pedersen L. (1996). Marginalisering 1990-1994. Socialforskningsinstituttets rapport 96:19. Köpenhamn, Socialforskningsinstituttet. Isaksson K. & Svedberg L. (1989). Permanent tillfällighet - om arbete och socialbidragstagande i en klientgrupp. Rapport i socialt arbete nr 33, Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Isaksson K. & Johansson G. (1997). Avtalspension med vinst och förlust. Stockholm, Rådet för arbetslivsforskning/Folksam. Jacob J. (1980). Urban Poverty, Children and the Consumption of Popular Culture: A Perspective on Marginality Theses from a Latin American Squatter Settlement. I Human Organization, 39, 233-241. Jacquier C. (1992). Le développement social urban. I Les Temps Modernes, (545546), 165-179. Jazouli A. (1992). Les années banlieus. Paris, Seuil. Johannessen A. (1995). Arbeidsmarginalisering og levekår. Högskolen i Oslo, ÖKS-rapport nr 95:4. Johannessen A. (1996). Det sosiale felleskapet – opplösning eller integrasjon? HiO-notat 1996 nr 13, Högskolen i Oslo.
72
Johannessen A. (1997a). Marginalisering og ekskludering – samme eller forskjellige fenomener. HiO-notat 1997 nr 6, Högskolen i Oslo. Johannessen A. (1997b). Arbeidsmarginalisering, udelukkelse fra arbeidsmarket og sosial integrasjon. Paper till nordisk konferens om arbetslöshet, marginalisering och välfärd i Oslo, 5/6-6/6 1997. Johannessen A. Marginalisering, sosial tilhörighet og verdifelleskap. Odaterad stencil, Avdeling for ekonomi, kommunal- og sosialfag, Högskolen i Oslo. Johnston R. (1976). The Concept of the Marginal Man: A Refinement of the Term. I The Australian and ?ew Zealand Journal of Sociology, 12, 145-147. Jonasson I. & Libietis V. (1997). Att få bidra eller bidrag? Uppföljning av 1991 års kommunplacerade flyktingar. Svenska Kommunförbundet. Jörgensen E. (1969). Arbejdsmarkedets marginalgrupper. Publikation 39, Socialforskningsinstituttet, Köpenhamn. Katz M. (1989). The Undeserving Poor. New York, Pantheon Books. Kerckhoff C. & McCormick T. (1955). Marginal Status and Marginal Personality. I Social Forces, 34, 48-55. Knutsson G. & Stridsman K. (1988). Fattiga i Sverige. Stockholm, Allmänna förlaget. Kommissionens meddelande och förslag till rådets beslut om kommissionens verksamheter i samband med analys, forskning, samarbete och åtgärder inom sysselsättningsområdet (1995). COM 1995:250 Final. Kommittédirektiv 1995:92. Kosonen P. (1994). European Integration: A Welfare State Perspective. Sociology of Law Series no. 8, Helsingfors universitet. Kronauer M., Vogel B. & Gerlach F. (1993). Im Schatten der Arbeitsgesellschaft. Frankfurt, Campus Verlag. Kvist J. (1996). EU og socialpolitik. I Social Forskning, temanummer augusti 1995, 23-33. Larsen J. E. & Andersen J. (1990). Arbejdslöshed og offentlig forsörgelse i Danmark.Köpenhamn, Forlaget Sociologi. Leacock E. (red.) (1971). The Culture of Poverty. New York, Simon and Schuster. Levine D. (1959). The Structure of Simmels Social Thought. I K. Wolf (red.) Georg Simmel 1858-1918. Columbus, The Ohio State University Press. Lewis O. (1970a). Fem familjer. Stockholm, Rabén & Sjögren. Original 1959. Lewis O. (1970b). Sanchez och hans barn. Stockholm, Rabén & Sjögren. Original 1961. Lindquist A.-L. (1975). Utslagning på arbetsmarknaden - en begreppsdiskussion. I Sociologisk forskning, 12, (4), 83-88.
73
Lindqvist R. (1997). Arbetsrehabilitering av utsatta grupper – samverkan mellan olika aktörer. I Socialmedicinsk tidskrift, (10), 471-476. Lloyd P. (1976). Marginalty: Euphemism or Concept. IDS Bulletin, no 8, University of Sussex. Lomnitz L. (1977). ?etworks and Marginality. New York, Academic Press. Lorentzen H. (1995). Integration og utstöting i sivilsamfunnet. Opublicerad stencil. Oslo, Institutt for Samfunnsforskning,. Lyttkens L. (1993). Mellan lust och nytta. Stockholm, Akademeja. Lödemel I. (1997). The Welfare Paradox. Oslo, Scandinavian University Press. Macnicol J. (1987). In Pursuit of the Underclass. I Journal of Social Policy, 16, 293-318. Madge J. (1963). The Origins of Scientific Sociology. London, Tavistock Publications. Marginalgrupper på arbejdsmarkedet (1990). Arbejdsministeriet m.fl. Köpenhamn. Marklund S. & Svallfors S. (1987). Dual Welfare. Research Reports no 84, Sociologiska institutionen, Umeå universitet. Marklund S. (1990). Structures of Modern Poverty. I Acta Sociologica, (3), 125140. Marklund S. (1996). Must the welfare state diminish to survive? I Scandinavian Journal of Social Welfare, 5, (3), 135-142. Marklund S. (1997). Från 1980-tal till 1990-tal: de sociala förändringarnas mönster och konsekvenser. I Social rapport 1997. Marshall T.H. (1950). Citizenship and Social Class and Other Essays. Cambridge, Cambridge at the University Press. Melucci A. (1992). ?omader i nuet. Göteborg, Daidalos. Mills C. W. (1944). The Professional Ideology of Social Pathologists. I The American Journal of Sociology, 49, 165-180. Mills C. W. (1971). Den sociologiska visionen. Stockholm, Prisma. Original 1949. Mingione E. (1991). Fragmented Societies: a Sociology of Economic Life Beyond the Market Paradigm. Oxford, Basil Blackwell. Mingione E. (1995). New Aspects of Marginality in Europe. I C. Hadjimichalis & D. Sadler (red.) Europe at the Margins: ?ew Mosaics of Inequality. London, John Wiley & Sons Ltd. Mingione E. & Morlicchio E. (1993). New Forms of Urban Poverty in Italy. I International Journal of Urban and Regional Research, 17, (3), 413-427. Mizruchi E. (1983). Regulating Society: Marginality and the Social Control in Historical Perspective. New York, The Free Press.
74
Mortensen N. (1995). Mapping System Integration and Social Integration. I N. Mortensen (red.): Social Integration and Marginalisation. Frederiksberg, Samfundslitteratur. Mortensen N. & Olofsson G. (1995). Introduction: Context and Perspectives for Contemporary Research on Differentiation and Integration. I N. Mortensen (red.): Social Integration and Marginalisation. Frederiksberg, Samfundslitteratur. Möller I. H. (1989). Samfundet polariseres Det begynder på arbejdsmarkedet, fortsätter i socialpolitikken og slutter i det civile samfund. Arbejdsnotat nr 1/89, Institut for Ökonomi, Politik og forvaltning, Aalborg Universitetscenter. Möller I. H. (1995a). Labour Market Marginality in ?orth West Europe - some Causes and Consequences. CID- Studies no 6, Köpenhamn. Möller I H. (1995b). Some Empirical and Theoretical Perspectives on Labour Market Marginalisation. I N. Mortensen (red.) Social Integration and Marginalisation. Köpenhamn. Nickel H. (1973). Unterentwicklung als Marginalität in Lateinamerika. Munchen, Weltforum Verlag. Nygaard Christoffersen M. (1996). Opvekst med arbejdslöshed. Socialforskningsinstituttet 96:14. Köpenhamn, Socialforskningsinstituttet. Nätti J. (1993). Atypical Employment in the Nordic Countries: Toward Marginalisation or Normalisation. I T. P. Boje & S. E. Olsson Hort (red.): Scandinavia in a ?ew Europe. Oslo, Scandinavian University Press. Park R. (1928). Human Migration and the Marginal Man. I The American Journal of Sociology, 33, 881-893. Park R. (1950). Race and Culture. New York, The Free Press. Först utgiven som volym 1 i E. Hughes (red.), The Collected Papers of Robert Ezra Park. Peattie L. (1976). The Uses of Kinship. I Reviews in Anthropology, (3), 142-151. Pedersen J.-T. (1993). Arbeid eller tvangsarbeid. Oslo, Universitetsforlaget. Perlman J. (1976). The Myth of Marginality. Berkley, University of California Press. Pixley J. (1993). Citizenship and Employment. Melbourne, Cambridge University press. Proposition 1995/96:96, 1995/96:207, 1996/97:107 och 1997/98:1. Regeringsförklaringen i riksdagen den 22 mars 1996. Återgiven i Riksdag och Departement nr 11 1996. Riksdag & Departement nr 3 1994, nr 11 1996 och nr 17 1996. Room G. (1990) ”?ew Poverty” in the European Community. Basingstoke, Macmillan Press. Room G. (red.) (1991). Towards a European Welfare State. London, Sage Publications.
75
Room G. m.fl. (1993). Anti-Poverty Action Research in Europe. Bristol, School for Advanced Urban Studies. Salonen T. (1993). Margins of Welfare. Torna Hällestad, Hällestad Press. Salonen T. (1996). Övervältringar inom socialsektorn - effekter av statliga nedskärningar på socialbidragshushåll. Stockholm, Svenska Kommunförbundet. Salonen T. (1997). Socialbidraget – mellan personliga bekymmer och systembrister. I SoS-rapport 1997:5, 11 röster om socialbidrag En antologi, Socialstyrelsen. Salonen-Soulié U. & Palomäki A.-L. (1994). Till kamp mot marginalisering. Altenativ arbetsmarknad för marginalgrupper i ?orden. Stencil, Nordiska ministerrådet/ NOPUS, Vasa. Salonen-Soulié U. & Palomäki A-L. (1996). På väg mot nya lokala arenor? Projekt mellan arbetslinje och alternativt aktivitetstänkande. Tema ?ord 1996:542. Nordiska ministerrådet, Köpenhamn. Schröder L. (1991). Springpojkar och språngbrädor. Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet. Schröder L. (1995). Ungdomars etablering på arbetsmarknaden. Rapport nr 38, EFA, Arbetsmarknadsdepartementet. Schröder L. (1996). Förändrade vägar till arbete. I Ungdomsstyrelsens Krokig väg till vuxen Fyra forskare om fritid, massmedia, skola och arbete. Silver H. (1994/95) Social Exclusion and social solidarity: Three paradigms. I International Labour Review, 133, (5-6), 531-578. Simmel G. (1908). Soziologie. Leipzig, von Duncker & Humblot. Sipilä J. (1996). Are scandinavians lazy or hard-working? I Scandinavian Journal of Social Welfare, 5, (3), 143-147. Skrivelse till regeringen från Invandrarpolitiska kommittén rörande arbetsmarknadspolitiken 1995. Smith D. (1988). The Chicago School. London, Macmillan Education. Socialdepartementet (1995). Få ensamföräldrar i Sverige är fattiga enligt internationell norm. PM Socialdepartementet (1996). Ensamföräldrarna och den ekonomiska krisen, rapport från Socialdepartementet. Social rapport 1997. SoS-rapport 1997:14. Socialstyrelsen (1995). Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling. Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1995:4. Socialstyrelsen (1997). Statistik Socialtjänst 1997:12. SOU 1994:148. Förtidspension - en arbetsmarknadspolitisk ventil. SOU: 1995:76. Arbete till invandrare. SOU 1995:141. Folkbildning och vuxenstudier.
76
SOU 1996:27. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. SOU 1996:55. Sverige framtiden och mångfalden. SOU:1996:56. Hälften vore nog - om kvinnor och män på 90-talets arbetsmarknad. Statistisk årsbok `96. Stockholm, Statistiska Centralbyrån. Statistiska centralbyrån (1996). Efter 20 år på arbetsmarknaden. Information om utbildning och arbetsmarknad 1996:2. Statsrådsberedningen (1995). En nation i arbete Regeringens handlingsprogram mot arbetslösheten. Stephens J. (1996). The Scandinavian Welfare States: Achievements, Crisis and Prospects. I G. Esping - Andersen (red.) Welfare States in Transition. Thousand Oaks, Sage Publications. Stonequist E. (1935). The Problem of the Marginal Man. The American Journal of Sociology, 40, (1), 1-12. Stonequist E. (1937). The Marginal Man. New York, Charles Schribners Sons. Stonequist E. (1964). The Marginal Man: A Study in Personality and Culture Conflict. I E. Burgess & D. Bogue (red.) Contributions to Urban Sociology. Chicago, The University of Chicago Press. Ståhl I. & Wickman K. (1996). En miljon utan jobb. Stockholm, Timbro. Sullivan T. (1978). Marginal Workers Marginal Jobs. Austin, University of Texas Press. Svedberg L. (1994). On Marginality A client group`s relationship to work. Stockholm Studies in Social Work 8. Stockholm, Almqvist & Wiksell International. Svedberg L. (1995). Marginalitet Ett socialt dilemma. Lund, Studentlitteratur. Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (1986). Stockholm, Norstedts förlag. Szulkin R. & Tåhlin M. (1994). Arbetets utveckling. I J. Fritzell & O. Lundberg (red.) Vardagens villkor. Stockholm, Brombergs. Söderberg J. (1978). Agrar fattigdom i Sydsverige under 1800-talet. Stockholm, Almqvist & Wiksell International. Tawney R.H. (1964). Equality. London, George Allen and Unwin Ltd. Original 1931. Tham H. (1994). Ökar marginaliseringen i Sverige? i J. Fritzell & O. Lundberg (red.) Vardagens villkor. Stockholm, Brombergs. The Oxford English Dictionary Volume IX (1989). Oxford, Clarendon Press. Therborn G. (1995). European Modernity and Beyond. London, Sage. Titmuss R. (1964). Introduction. I R. Tawney Eguality. London, George Allen and Unwin Ltd.
77
Twine F. (1994). Citizenship and Social Rights The Interpependence of Self and Society. London, Sage Publications. Unemployment Benefits and Social Assistance in Seven European Countries. (1995). Ministerie van Sociale Saken en Werkgelegenheid, Haag. Ungdomsstyrelsen (1996). Ungdomsrapporten 1996 del 1. Krokig väg till vuxen En kartläggning av ungdomars livsvillkor. Ungdomsstyrelsen (1996). Ungdomsrapporten 1996 del 2. Krokig väg till vuxen Fyra forskare om fritid, massmedia, skola och arbete. Välfärdsbulletinen nr 3, 1996. Wadensjö E. (1996). Arbetsmarknaden och välfärdspolitiken. Institutet för Social Forskning, Stockholms universitet. EpC-rapport 1997:6. Wallentin H. (1979). Recension av Johan Söderbergs avhandling. I Meddelanden från arkivet för folkets historia, 7, (4), 34-39. Williams R. (1985). Keywords. New York, Oxford University Press. Zetterberg H. & Ljungberg C. J. (1997). Vårt land - den svenska socialstaten. Stockholm, City University Press. Österberg D. (1980). Sociologins nyckelbegrepp. Göteborg, Korpen
78
