sekreterare MA TTI HKGGSTRöM:
Livsinkomstresonemanget och dess kritiker sekreterare Matti Häggström, SACO, refererar i denna artikel kortfattat huvudinnehållet i SACO:s nyligen publicerade skrift "Skenbar och verklig inkomst" och bemöter samtidigt den kritik, som från vissa håll riktats mot SACO:s resonemang. Förf. vill vid ett studium av en del kommentarer associera till Ibsens ord i Vildanden att "tar man från en människa livslögnen tar man också samtidigt ifrån henne lyckan".
ökad jämlikhet hör till de mest omhuldade kraven i den politiska debatten för närvarande. Det är inte längre originellt eller ens partiskiljande att säga sig önska mera jämlikhet i samhället. Istället förefaller varje politiker med självaktning - och sådana finns det många av- på fullt allvar mena att utan den vanliga jämlikhetsrefrängen blir varenda tal och artikel ett ofullgånget foster. Denna rörande enighet om mera jämlikhet fanns naturligtvis inte om kravet i och för sig var obefogat. Många är de områden där ökad jämlikhet faktiskt är av nöden. Men när man tar jämlikhetsargumentet som tillhygge för ett diffust och opreciserat krav på inkomstnivellering är man definitivt ute på en is som är såväl hal som tunn. , Det är den av flera skäl men framför· allt ett grundläggande. Man definierar aldrig vad man menar med inkomst. Och man jämställer slentrianmässigt det inkomstbegrepp man använder med reell levnadsstandard. En liten smula eftertanke säger att detta är på tok. Vad är inkomst?
När man talar om "inkomsten" menar man i allmänhet bruttoårsinkomsten. Men inte vilken bruttoårsinkomst som helst. Den väljs ut tendentiöst, så att de jämförelser man gör skall bli så missvisande som möjligt. Några exempel: I höstens valrörelse talade en känd politiker i en TV-debatt om en generaldirektörs contra en postiljons brutto-
515
årsinkomst. Underförstått: dessa numerärt sett stora skillnader ett visst år var liktydiga med motsvarande standardskillnader under ett helt liv. Vissa läkare kommer med tiden upp i 100 000-kronorsinkomster, kanske när de nått 45-årsåldern. Denna lön sätts i relation till en metallarbetares - underförstått också i 45-årsåldern. Däremot faller det knappast dessa debattkonstnärer in att jämföra de bådas inkomster i exempelvis 22-årsåldern. Då "tjänar" den blivande läkaren 1 750 kr per år - dvs. bidragsdelen av studiemedlen - och måste låna åtskilliga tusen kr för att över huvud taget kunna leva och studera. Medan metallarbetarens lön i samma ålder kan ligga på åtskilligt över det tiodubbla! Självfallet är jämförelser som de ovannämnda fullkomligt missvisande om man vill komma åt det man säger sig vara ute efter - de reella standardskillnaderna för olika inkomsttagare, inte bara under vissa valda år utan under ett helt liv. SACO har nu gjort ett allvarligt försök att hyfsa den inkomstpolitiska debatten genom att presentera en ny livsinkomststudie, "Skenbar och verklig inkomst". Organisationen publicerade en sådan utredning redan för fem år sedan; den nya är sålunda till en del en uppföljning. Det finns två metoder att utföra livsinkomstundersökningar. Den ena kallas den historiska och avser att belysa en
viss generations inkomstförhållanden. Beräkningsunderlaget utgörs av uppgifter om de inkomster som olika grupper faktiskt uppburit under sin livstid. Metoden har givetvis sina fördelar, men dessvärre klargör den bara förhållanden under en gången tid. Den säger ingenting om den aktuella inkomstsituationen. Den andra metoden, tvärsnittsmetoden, är i detta avseende mera vältalig. Innebörden är att man gör ett tvärsnitt av inkomstförhållandena under ett visst år. Man undersöker hur stora inkomsterna är i olika åldrar för yrkesgrupperna vid ett bestämt tillfälle och summerar dessa uppgifter till livsinkomster. I SACO-skriften har denna metod använts, och man har undersökt 17 yrkesgrupper med skilda utbildningslängder och inkomstprofiler. Utgångspunkten har varit 1967 års siffror - de är således fortfarande högaktuella. Men inte bara inkomsterna har medtagits i kalkylerna utan även sociala förmåner av generell art - detta för att man så mycket som möjligt skall närma sig det man vill mäta: den faktiska levnadsstandarden. Man har börjat när vederhörande nått 16 års ålder och slutat vid 73 års ålder. Undersökningen ger följande resultat vid handen. Vid 45 års ålder tjänar civilekonomen - som har det högsta löneläget i materialet - nära fyra gånger så mycket som motpolen konduktören och tre gånger så mycket som kuratorn
516
(vilken förutsätts vara utexaminerad ter bärkraft eller också att man vill socionom). Denne ligger i ungefärlig ni- åstadkomma en utjämning av inkomstvå med muraren och träarbetaren, och skillnaderna. A v taxerings- och uppavsevärt under exempelvis banktjänste- bördsskäl använder man sig härvidlag mannen med endast grundskola i for- av årsinkomsten som mått på bärkrafmell utbildning. Ä ven folkbibliotekarien ten, och ingen hänsyn tas till ojämnhar lägre bruttoårsinkomst än banktjäns- heter i inkomstprofilen. Därigenom kan skatteprogressiviteten få de mest förtemannen. skillnaderna krymper betydligt om bluffande och rimligtvis också oavsiktman istället utgår från den adderade liga konsekvenser. bruttolivsinkomsten. Civilekonomens Detta framgår vid en jämförelse melär cirka 3,5 miljoner kr, konduktörens lan folkskolläraren, kuratorn och muomkring 1,2 miljoner, dvs. tre gånger raren. Den sistnämnde har en något mindre nu mot fyra gånger mindre vid större bruttolivsinkomst än folkskollädet tidigare tillfället. Såväl kuratorn raren, som i sin tur tjänar något mer som folkskolläraren har lägre brutto- än kuratorn. skattesystemets utformlivsinkomst än muraren och träarbe- ning medför emellertid att grupperna taren. drabbas i omvänd ordning mot livsinBruttolivsinkomsten är likväl ett syn- komstens storlek. Kuratorn betalar unnerligen grovt mått på den levnads- der livstiden 6 500 kr mer i skatt än standard som inkomsten medger under vad han skulle gjort vid en absolut livet. En mera korrekt bild av den pri- jämnt fördelad livsinkomst. Folkskollävata standarden får man om man re- raren, som har en något större bruttoducerar bruttolivsinkomsten med de di- livsinkomst, klarar sig undan med en rekta skatterna och räknar fram netto- merskatt på 3 900 kr. Muraren slutlilivsinkomsten. gen, som tjänar mest av de tre kategoDenna uppgår för civilekonomen till rierna över livet, gynnas av beskattomkring 2 miljoner kr och för kon- ningens konstruktion och betalar realiduktören till 1 miljon. Jämnt fördelat ter 3 700 kr mindre än vid en jämn förunder perioden 16-73 år blir det delning. Inkomsttagare med ojämn in35 500 kr per år respektive 16 500 kr. komstprofil missgynnas alltså i skatteInkomstskillnaderna har minskat avse- hänseende. värt, vilket naturligtvis beror på den Självfallet kan man inte vid en jämprogressiva skatten, olikheter i antalet förelse som denna bortse från ojämnortsavdrag m.m. heter i tiden. Det måste vara en fördel Som motivering för progressiviteten att få ut en så stor del av livsinkomsten i skattesystemet brukar anföras anting- tidigt under livet. 10 000 kr när en peren att man vill fördela skattebördan ef- son är 20 år är ju inte lika mycket vär-
517
da när han är 40 år. Ränteaspekten måste sålunda beaktas. Därför har även i sammanhanget beaktats den diskonterade livsinkomsten. Utgångspunkten är hur stort kapital en person måste ha vid 16 års ålder för att sedan med hjälp av ränteinkomsterna och kapitalförbrukning kunna leva på exakt den standard som nettoårsinkomsterna inom ett visst yrke medger. Det exakta värdet går givetvis inte att uppskatta. Den i undersökningen valda räntesatsen 5 procent är att betrakta som ett räkneexempel. skillnaderna utjämnas i varje fall ytterligare. Relationerna mellan civilekonomen och konduktören har nu sjunkit från 1,7 till 1. Instämmanden och illusioner Hur har då reaktionerna på SACOskriften blivit? Självfallet har den väckt betydande uppseende. På påfallande många håll och från alla politiska läger har instämmanden kommit. Därigenom vågar man hoppas att den fortsatta inkomstdebatten blir avsevärt mera vederhäftig än tidigare. Men när man studerar vissa kommentarer i pressen kommer man osökt att tänka på Ibsens ord i Vildanden att tar man ifrån en människa livslögnen tar man också samtidigt ifrån henne lyckan. I det nu aktuella fallet är det en del ledarskribenter som plundrats och som - psykologiskt fullt begripligt - också blivit djupt olyckliga och som till varje pris vill bibehålla illu-
15ionen om bruttoårsinkomstens stora användbarhet vid standardjämförelser. Låt oss granska några av invändningarna! En är att man i undersökningen varken medtagit städerskor och textilarbetare å ena sidan eller borgarråd, överläkare och generaldirektörer å den andra. Orsaken härtill är att tillförlitlig statistik inte finns för de ovannämnda låglönegrupperna. När det gäller borgarråd och generaldirektörer fann man inte dessa vara nog många för att vara intressanta, vartill kommer att det inte finns några normalkarriärer för dessa grupper. Överslagsberäkningar av läkarna ger därjämte vid handen att deras nettolivsinkomst inte skiljer sig så mycket från civilekonomens - dennes bruttoårsinkomst är i 45-årsåldern så hög som nästan 90 000 kr. De allra flesta invändningarna går dock ut på att SACO-undersökningen bortsett från icke-monetära faktorer arbetstid, semester, risk för yrkesskador och arbetslöshet, trivsel i arbetet m.m. Det är riktigt. Samtidigt blir man något förvånad över dessa anmärkingar. I regel kommer de från dem som i åratal med maskinmässig monotoni jämställt skillnader i bruttoårsinkomster med skillnader i standard. När SACO nu påvisar det oriktiga i sådana jämförelser förebrår man organisationen för att den inte är ännu mera nyanserad. SACO har aldrig gjort gällande att livsinkomsten säger hela sanningen om levnadsstandarden. Däremot har med em-
518
fas fastslagits att livsinkomsterna är ett mycket bättre m~tt p~ standard än det hittills använda, nämligen tendentiöst utvalda brutto~rsinkomster. (Träarbetarnas ordförande Yngve Persson har förstås sagt att varken livsinkomster eller bruttoårslöner är bra om man skall mäta standarden. Istället bör man använda sig av timlönen. Det var samme Yngve Persson som för någon månad sedan krävde lönestopp för samtliga med inkomster överstigande 40 000 kr. Var den siffran en timlön, hr Persson?) Förenklingar
När kritikerna hötter med de ickemonetära faktorerna gör de sig i flera fall skyldiga till förenklingar. Det heter att LO-grupperna som regel har längre veckaarbetstid än akademikerna. Man bortser då från den faktiska diskrepans som ofta råder mellan en akademikers formella och reella arbetstid. För att ta läkaromr~det: en för ett år sedan företagen undersökning, utförd av landstingsförbundet och läkarförbundet avslöjade att det fanns underläkargrupper med en veckaarbetstid på över 80 timmar . .Aven för viss personal i statlig förvaltning är arbetstiderna uppseendeväckande höga. Då är dessutom att märka att de offentliganställda i lönegrad A 19 och däröver inte erhåller någon övertidsersättning. Det heter att risken för yrkesskador är störst i manuella yrken. Sådan risk finns likväl överallt, även om skadorna
kan vara av olika karaktär. En stressad försäljningschefs mags~r är lika mycket en yrkesskada som ett olycksfall på ett bygge. De högre tjänstemännens ofta tunga ansvar medför hjärtinfarkter och liknande sjukdomar av yrkesskadekaraktär. Någon tillförlitlig statistik p~ var yrkesskadorna är vanligast finns dock inte. Det heter att risken för arbetslöshet är större bland LO-grupperna än bland andra. Tidigare var det otvivelaktigt s~. De allra senaste åren har förhållandena dock delvis utjämnats. Nu är hotet om arbetslöshet en realitet också för akademikerna. Därtill kommer att en metallarbetare eller murare har avsevärt bättre möjligheter att i dag f~ ekonomiskt stöd under en arbetslöshetsperiod än en arbetslös nyexaminerad akademiker. Vrångbild av akademiker
Det heter att akademikerna till skillnad från andra yrkestagare har det så väldigt trevligt och stimulerande under utbildningstiden, och därefter f~r s~ trivsamma arbeten. Denna kanderade bild av de universitets- och högskolestuderande och de yrkesverksamma akademikernas vardag är knappast korrekt. Varför avlägger exempelvis endast 50 procent av de studerande vid de fria fakulteterna examen? Och har inte en läroverksadjunkt med disciplinproblem ett lika stort helvete som vilken annan yrkestagare som helst som hamnat fel? Trivseln är i stor utsträckning n~got
r 519
subjektivt. Vad som passar den ene passar inte den andre. Någon gemensam värdeskala existerar inte. Det heter att det är bättre att ha en stigande lönekurva än en tidigt sjunkande. Psykologiskt är detta troligen riktigt för ganska många. Omvänt kan andra finna det vara en belastning att skuldsätta sig till åtskilliga tiotusentals kronor i unga år. Ekonomiskt måste det dock - som tidigare framhållits - under alla omständigheter vara en fördel att få ut mycket av livsinkomsten tidigt under livet. Det heter slutligen att SACO bortsett från att samhället lägger ner en massa pengar på att betala akademikernas studier och undervisning. Som om de inte i sinom tid betalade tillbaka det med ränta på skattsedeln! Andra argument på samma nivå må förtigas av hänsyn till dem som fabricerat dem. Alla dessa detaljinvändningar har emellertid lancerats av främst ett skäl. Man vill söka undanskymma det
väsentligaste i SACO-undersökningen, nämligen att livsinkomsten ger en avsevärt bättre bild av standarden än den hittills nästan alltid använda bruttoårsinkomsten! Ingen har kunnat förneka detta. Och ingen har heller kunnat komma ifrån vad som också slås fast i SACO-undersökningen: att de verkliga inkomstskillnaderna är åtskilligt mindre än de skenbara differenser som årsinkomsterna anger. SACO diskuterar inte i undersökningen huruvida existerande inkomstolikheter är motiverade. Avsikten har endast varit att klarlägga vilka dessa är. Och vill man då utifrån inkomstuppgifter belysa skillnaderna i levnadsstandard mellan olika grupper bör man för det första räkna med livsinkomster och inte årsinkomster, för det andra använda netto- och inte bruttosiffror och för det tredje korrigera för ojämnheter i den tidsmässiga fördelningen. Först om man iakttar dessa villkor, kan en debatt om inkomst- och standardförhållanden bli meningsfull och realistisk.
