Kapitel

01-01-07 Kapitel 6

01-01-07 Kapitel 6 Thea sitter för sig själv. Thea – (Det här skiljer sig inte särskilt mycket från festerna i Rom. Det är bara dräkterna och musiken som är annorlunda. Vad gör jag här egentligen?) Thea ser Agrippina som sveper förbi. Hon är lätt att känna igen på hållningen trots sin tjocka drapering och mask. Thea –( Hon har det bra, hon roar sig, hon kan ta vara på det goda. Hon är klok och irriteras inte av vad andra säger eller tycker. Hon bara kör på som en ångvält, om man ändå kunde bli som hon. Istället är man helt orkeslös. Snart fyller jag 20 och har fortfarande ingen aning om vad jag vill, på riktigt innerst inne. Jag vill hela tiden bara glömma, vara någon annanstans och inte där jag är, men tydligen är det sant att man inte kan fly från sig själv).. Hon hör Agrippinas röst bakom sig . Agrippina - Jag har simmat i champagnebassängen hos Margarita, underbart, skynda dig, för de ska fylla det med cognac och det blir nog för starkt för dig, lilla Dido. Thea sveper sig i sin munkkåpa och gör sig så osynlig som möjligt. Thea –(Ingenstans kan man känna sig så ensam som på en jätte fest. Och det här är bara början det ska pågå i två dygn. Vad ska jag hitta på, jag måste hitta på något).Hon strövar planlöst bland glada masker och kommer till sist i ett mindre rum, kockenNPinos privatkontor. Hon tittar förstrött på bokhyllan och bland alla kokböcker hittar en liten tunn volym ”La citta del sole”di fra Tommaso Campanella Hon läser: ” Sorge nell´ ampia campagna un colle, sopra il quale sta la maggior parte della cittá..” (Stadens största del ligger på en kulle som reser sig på den vida slätten...) När Thea har läst ett tag börjar hon på ett brev ”Min ända riktiga vän”… Hon läser och skriver omväxlande och slutar när det är gryning. Dido kommer in. Dido - Sitter du här? Hur är det? -Thea rycker på axlarna - Du ska alltså till Sybaris igen, vad ska du göra där ensam ? Thea - Bättre ensam än med folk som äcklar mig. För övrigt är jag inte alls orolig, tvärtom. Nu vet jag precis vad jag ska göra, vad jag vill göra. - Dido tittar på boken som Thea har framför sig. Dido - Du vet väl att Solstaden är en utopi och att Campanella slutade illa. Thea - De sätter mig knappast i fängelse eller torterar mig eller något i den stilen. Dido - Men Sybaris är ju en håla, minns du inte hur det såg ut? Du blev ju helt chockad och sjuk den gången. Thea - Man får inte ha alltför stora förväntningar. Dido - Det passar dig inte att moralisera, tänk igenom det hela en gång till istället! Tala med Augustinus, om du inte tror mig. Thea - Augustinus är en av Agrippinas män. Förmodligen har han andra uppgifter också och inte bara att förklara innebörden i ” Civitas Dei” och hur den kyrkliga makten kunde förstärka den världsliga. Dido - Vad har det med saken att göra? Han är en underbar människa. Han berättade för mig hur det såg ut i de olika Kartago. På hans tid var det fortfarande en storstad sjudande av kulturliv, konst och teater. Som ung var han med i nöjeslivet, han hade en son fast han inte var gift. Augustinus är en modern människa, han kallas ju för den första moderna människan och samtidigt var han den sista antika kan man säga. Det är väl därför som Agrippina har valt

honom. Han binder samman två världar. Jag vet inte riktigt men mig hjälpte han kolossalt mycket. Du vet väl hur det gick till ? Thea - Ja. Dido – ”Så här får man inte göra, det var en ur alla synpunkter dålig lösning, livet är en gåva den största vi har och ingen få lov att avbryta det på egen hand.” - sade han. Jag tror han har rätt. Men jag hade ingen Augustinus vid min sida den gången. Thea - Du har alltså blivit frälst med andra ord och du ska inte åka till Kartago!. En stad som du har grundat! Roms gamla rival, den som sedan den förstördes och jämnades med marken blev byggd på nytt?! Dido - Nej. Thea - Då tycker jag att du bör bosätta dig på Pantelleria, så du åtminstone kan vinka åt Danaos om han råkar segla förbi någon gång. Dido - Du är inte bra på att vara spydig. Thea - Det är jag inte, jag bara säger som det är. Fast jag vet inte, kanske har du insett att det var inget annat än den berömda illusionen som drabbar oss alla då och då? Dido - Jag har aldrig haft några illusioner. Ja, jag grundade Kartago och vi köpte upp en massa mark och vi började handla med hela världen vana som vi var från Fenicien. Det blomstrade och alla var avundsjuka på oss. Du har ingen aning om hur många och vilka förslag som jag har avvisat, innan Aeneas kom in i mitt liv. Vi var inga barnungar, han hade redan en son och jag hade hunnit att passera det som då var giftasålderns yttersta gräns, dvs. 26. I min ålder var kvinnor matronor och hade tonårsbarn medan jag fortsatte mitt fria liv med jakt och segling. För övrigt är Pantelleria inget dumt förslag, jag tycker om lugna öar. Thea - Det var inte av en slump som Nero valde dig, nej säg inget. Först ville jag åka till Sybaris ensam men nu är jag lite kluven det måste jag erkänna.. Dido - Men du säger ju aldrig något, du har ju inte bett mig att följa med! Thea - Jag var rädd att du skulle säga nej. Dido - Det var rätt, jag skulle ha sagt och säger nej nu också. Men du kunde vara lite mera öppen med mig i alla fall. Och vet du varför jag säger nej? Jo, man måste våga, man måste kunna bli vuxen, ta ansvar och ju snarare desto bättre. Man får rikare liv helt enkelt. Men du tänker inte igenom saker och ting, du sätter inte upp några mål, du styrs för mycket av impulser, du låter slumpen avgöra. Den här fra Campanella, honom kände du ju till förut. Men nu hittar du boken av en slump - av alla ställen - bland Nino Piccolos kokböcker och så vips, ska du bygga upp ”La Citta Del Sole”. Men OK, det är bättre än de lösa tankar som du hade förut - Dido torkar av pannan - Usch, den här festen kan knäcka vem som helst, det är bara Agrippina som orkar. Thea - Nero är uppe och snurrar än. Dido - De är ju faktiskt släkt, så det kanske inte är så konstigt. Nej, jag måste nog vila lite. Thea - Gör så, vi ses senare.

Assistenten - Man har insett att det är nödvändigt med en mera utvärdering. Det hela är ju ett vinstbringande företag och inte någon lek. Nero - Gör som du vill och lämna mig i fred för Guds skull! Några gäster sitter i salongen och samtalar.

Petronius - Säg vad ni vill men de är duktiga. Till det här viktiga symposiet och utvärderingen har de bjudit mig men inte Trimalchio och det tyder på gott omdöme om inte annat. Aristofanes - Varför vore det mindre bra att bjuda Trimalchio? Svetonius - Det var efter Din tid, så det kanske inte är så konstigt att Du undrar. Aristofanes - Jag har läst Cena... Svetonius - I så fall förstår du väl att en nouveau riche är ingenting man kan ha med i ett sällskap som det här. Petronius - Cena är ingen samhällskritisk text eller manifest eller något sådant. Vi lekte och hade roligt när vi totade ihop texten. Sedan hamnade jag faktiskt i Antiokia hos en frigiven slav som blev oanständigt rik på slavhandel, han visste ju allt om detta som ni förstår, och så var det på den vägen. Aristofanes - Satir eller pytt i panna eller vad man vill kalla det, men den är rolig fast poängen är något oklar. Svetonius - Det är inte alltid man kan se poängen på en gång, med tiden omvärderas saker och ting. Plinius - Dock inte allt, särskilt det som har framkallat mycket sorg och förtvivlan, som Pompejis förstörelse t ex. Svetonius - Nåja, idag är Pompeji väl snarare bara en sevärdhet. Aristofanes - Säg inte det, jag har faktiskt lyckats bli av med mitt normalt goda humör utan någon större svårighet när jag såg Pompeji. Hur gick det till egentligen? Petronius - Det var ohyggligt, och ändå bor människor kvar och det är så tättbefolkat som det någonsin kan vara. Svetonius - Vulkanjorden är mycket bördig som bekant och fortsätter man söder ut till Amalfikusten och sedan hela vägen ända ner till Kalabrien så förstår man varför även Cicero hade sina gods i södra Italien. Aristofanes - In Graecia Magna menar du antar jag. Plinius - Om vi har kommit in på de grekiska kolonierna så får vi väl bjuda hit Pytagoras. Han är den ende utöver dig, Aristofanes, som är en grekisk berömdis som är här. Svetonius – Ja, han har stått sig som sin sats. - Pytagoras kommer in. Pytagoras - Försök inte vara rolig, Svetonius, alla vet att du är saklig och tråkig. Aristofanes - Du tillhörde inte till de muntra på våran tid du heller. Svetonius - Jag sa ju det att med tiden omvärderas saker och ting. Petronius - Apropå värdera, vad säger ni om tillställningen, om hela idén? Alla börjar prata i munnen på varandra, Petronius ber om ordning. Petronius - Mina herrar ni kan väl uttala er i tur och ordning, det här kommer förmodligen att stå i annalerna - han tittar på Svetonius. Aristofanes - Får jag vara seriös för en gångs skull? Petronius - Jag tycker att du är alltid seriös, men du får gärna vara allvarlig också, varsågod! Aristofanes - Jag tycker de är modiga, de utmanar, de vågar verkligen även om de är hemskt okunniga. Men vågar man ingenting, lär man sig ingenting heller. Så för min del är det godkänt. Svetonius - Jag är inte säker på att det ska gå till annalerna, men intressant var det, ett nytt grepp, som sagt det är för tidigt att göra någon slutlig utvärdering än. Plinius - Jag fick vara i mina älsklingstrakter och har roat mig kungligt, det räcker för mig. Petronius - Där ser man, jag måste dock reservera mig än så länge, jag känner Nero. Medan detta pågår besökjer Nero och Thea Sybaris igen.. I närheten av Laghi di Sibari samtalar de.

Thea - Jag vill nog stanna här? Nero - Vill du bo här? Thea - Ett tag i alla fall. Nero - Vad är det du säger, vi ska ju till LA! Lyssna här, festen och fantasierna är över, vi ska arbeta nu. Vi ska flyga i övermorgon. Du ska spela huvudrollen i Sybarisfilmen. Har du kanske glömt det riktiga livet under den här sagotiden?! Thea - Det finns massor av unga damer som passar mycket bättre att spela filmroller. Nero -Thea! För helvete! F-n, jag ber dig... Thea - Jag menar vad jag säger, jag stannar här. Jag vill utforska ... För övrigt är det bestämt i förväg, jag vet inte av vem, jo kanske av Ananche. Nero - Du tro väl inte på sådant trams! Thea - Och sitter kanske inte du med kaballalärda och andra visa och horoskop gör ni också, visst vetenskapligt, avancerat, struntprat! Alla vill veta det som inte går att veta! Nero - Det finns en annan historia, den är också bra- Om man ändå är begåvad, varför är man inte riktigt begåvad - vad sägs om den? - Vad är det du inte har sett här? Thea - Ingenting egentligen, bara skrapat på ytan. Nero - Har jag inte gjort allt?! Thea - Jo, du har varit fantastisk och har verkligen gjort ditt bästa, men nu måste jag göra det på mitt sätt. Sybaris finns inte, Rom finns inte men allt kan finnas som fiktion och blåsas upp på en stor skärm. Detta är inget för mig. Jag vill hitta det riktiga livet, Nero! Nero -Thea du yrar, det är för varmt, för kvavt, du är sjuk. Thea - Jag mår alldeles utomordentligt fint, men jag måste... Nero - Du måste följa med mig till LA, förstår du? Du ska spela huvudrollen och du ska öva din sång, har du gjort din engelskläxa förresten? Thea - Jag talar flytande, oane too tree fåår... Nero -Thea, jag be dig, du kan inte svika mig nu! Thea - Jag sviker dig inte, det är för ditt bästa, tala med Agrippina. Nero - Med veem? Thea - Med Agrippina - för att undvika Neros vredesutbrott - OK då, tala med Seneca! Nero - Det är nästan samma sak Thea - Men han är väl snäll och ni har goda relationer. Nero -Thea, du kan inte överge mig nu. Thea - Jag överger dig inte, men om jag inte börjar mitt eget liv nu så överger du mig tämligen snart. Nero - Vem har sagt det? Thea - Det är ingen som har sagt det. Det är jag som säger det, jag vet det. Nero - Jag vet, det är Dido, jag borde aldrig valt henne, f-n! Thea - Nero, jag älskar dig och jag vill att du ska lyckas, men vi kan inte göra det tillsammans, vi är så olika. Nero - Vad tänker du göra istället ? Thea - Jag vet inte riktigt, det är alltid svårt att börja. Jag vill nog köpa ett gammalt gods med oliv - vin - och citrusodlingar, bergamoto och sånt. Sen vill jag öppna en möjlighet för alla som vill lära sig något om Sybaris och Cornucopia att komma hit. Sen får vi se. Men jag måste lära mig mycket mer först, jag tänkte börja med att resa till Serra S. Bruno, jag vet ingenting om de olika klostren här och det finns massor. Sen alla normandiska rester och så det antika förståss, de lärda som var härifrån från Pytagoras till Campanella. Alla folk som har passerat och vad som finns kvar. Nero - Det var inte lite, och du har tydligen inte blivit smittad av Agrippinas futurologi. Thea - Nej, och jag har gott om tid, det är det enda jag har.

Nero - Var ligger godset du vill köpa? Thea - Jag har inte valt något än. Nero - Perfekt, då åker vi och köper det bästa som finns.- Assistenten, sätt igång! Till Thea - Nu återvänder vi till våra gäster. Vi åker landsvägen. Thea - Vem tar hand om “He Thea Tes Talattes-båten”? Nero - Du glömmer hela tiden Assistenten. Thea - Ja, jag har lite svårt att vänja mig. De åker den kortaste vägen och går om bord på C. Bria som ligger i Diamante.

Ett avgörande möte mellan Dido och Thea Thea - Jag vet att det inte är möjligt att få leva som Campanella säger. Men man kan ju alltid försöka. Vad finns det för alternativ? Vi kan ju alltid pröva åtminstone eller hur? För vilka kan bli mer framgångsrika än vi? Dido - Om du lyckas vill säga, men det gör du inte, förstår du inte det? Thea - Jag har bestämt mig, för övrigt finns det andra skäl varför jag vill göra det och bosätta mig i det okända kända. Jag skulle kunna åkt till Salomonöarna eller något annat ännu mera avlägset, Polynesien, de öar som håller på att sjunka , sitta och kolla vilken av de som sjunker först under den stigande havsytan som Atlantis en gång i tiden, den kanske fanns? Men jag är inte road av sådant längre. Jag vill se resultat av vad jag gör och vill förstå sammanhanget. Inga förebilder som finns i dag duger. Du (också Danaos, erkänn) tycker att jag är för ung och bara löjlig, men det är jag inte. Nero var 31 men det var faktiskt jag som fick hålla ihop det hela så att han inte skulle falla sönder helt och hållet. Jag fick lov att bli vuxen på en gång om du förstår vad jag menar. Du kunde fortsätta att leka flera år efter 20 precis som du fick göra när du var ung. Jag fick nästan aldrig leka. Jag var uppfostrad för att kunna samtala, spela instrument kunna lite av varje. Men också konsten att få min man, om jag skulle få en, dit jag ville eller åtminstone trodde mina uppfostrare att det var så. Det gick åt helvete som du vet. Och nu vill jag styra själv. Dido - Thea, det här är vansinnigt allting. Vart, med vem, hur? Du blir ju helt övergiven. Thea - Det är jag redan- Hon reser sig, ger Dido ett kuvert och går. Ett brev. “Min enda riktiga vän, I natt hade jag en märklig upplevelse. Besviken på den stora festen vandrade jag runt och kom till sist in på Ninos lilla kontor. Där började jag bläddra i en bok som plötsligt fångade mitt intresse. Det var Campanellas Solstaden. En del i boken verkade gammaldags (inte så konstigt eftersom den skrevs under de första åren av 1600-talet) och ointressant men annat var jättespännande. Jag läste vidare i flera timmar. Här fann jag idéer om det goda livet som lockade mej mycket mer än tanken på ett återskapat antikt Sybaris. Livet i Solstaden går ut på att människor kan leva ett behagligt liv i fred. De arbetar fyra timmar om dagen för att skapa de nödvändiga förutsättningarna för sitt behagfulla liv. Allt arbete anses lika värdefullt och hedersamt. Det är sättet att utföra arbetet på som är av görande för dess sociala status. I arbetet får därför alla möjlighet att utveckla sina olikartade talanger.

Man syftar inte till att skapa ett överskott som måste exporteras från Solstaden utan livsföringen är lagom avpassad till den nivå som fyra timmars arbete kan ge underlag för. Det goda livet kan därför fortgå utan att påverkas av förändringar i omvärlden. Kunskap är viktig och alla poster i samhället tillsätts efter meriter och inte på andra grunder. Män och kvinnor har samma rättigheter och är likställda. De har lika rösträtt och båda könen kan väljas till alla offentliga uppdrag. Kvinnorna ägnar sig dock i högre grad än män åt uppgifter som inte kräver fysisk styrka. De får samma utbildning som män både inom praktiska och teoretiska ämnen. Campanellas dröm om det goda samhället byggde också på tanken om gemensamt ägande för att motverka alla tendenser till egoism och girighet. Han var också negativ till tanken att det goda livet är förknippat med materiella tillgångar i stor omfattning. Uppfostran är en gemensam angelägenhet för alla. Kärnfamiljen är inte ensam med bekymren. Kärleken är i princip fri. Alla har tillgång till preventivmedel. Utbildning är en av Solstadens viktigaste frågor. Den är kostnadsfri, obligatorisk och långsiktig. Pedagogiskt bygger utbildning på existensen av en rad permanenta utställningar om astronomi, geografi, zoologi, botanik, mineralogi, mekanik osv. De studerande skall komma i konkret kontakt med autentiska föremål och inte med bilder av verkligheten. Därigenom når de fram till äkta kunskap, inte till någon inlärd läxa. Det är otroligt vackert i Solstaden, allt är utsökt:, byggnader, kläder, mat. Det är fest och glädje och musik ”Dopo mangiare si rendon grazie a Dio con musica, e poi si cantano gesti di eroi cristiani, ebrei, gentili, di tutte nazioni, per spasso e per godere. Si cantano inni d àmore e di sapienza e d ógni virtu. Si piglia ognuno quella che pio ama, e fanno alcuni balli sotto li chiostri, bellissimi.” (Efter maten prisar de Gud med musik och sedan sjunger de gamla ballader om de kristna, hebréer, folk av alla de slag för att roa sig. De sjunger om kärlek och om vetenskap och alla andra dygder. Var och en väljer den som de tycker bäst om och de dansar under de otroligt vackra arkaderna) Något senare. Thea - Ursäkta att jag tjatar. Dido - För all del Thea - Det ska alltså inte vara något tvång. Alla får komma in när de vill och gå därifrån när de vill. Men tanken är att ingen ska behöva vara rädd eller känna ångest. Det finns inga färdiga förebilder men man är inte avskuren från den övriga världen för det. Den som inte trivs i staden kommer inte att tvingas att lämna den. De kommer att lämna staden frivilligt. Dido - Hur då mena du? Om man har tonåringar som spelar musik så att hela huset skakar eller kör runt med vrålande åk etc. och grannarna inte vill tåla det och tonåringar inte vill flytta, vad gör du då? Thea - Tonåringarna är faktiskt människor som alla andra. Jag har själv slutat att bli tonåring för inte så länge sedan, definitionsmässigt alltså. Dido - Har du fyllt 20 utan att tala om för någon! Thea- Ja. Alltså tonåringar är som alla andra,.lite mera osäkra och känsliga kanske. Ofta kritiseras de för att de vet vad de inte vill men inte vet vad de vill. Det är väl inte så konstigt.

Man vill inte ha det som i sin närmaste omgivning men man har inte hittat något bättre och då flyr man till musik och film etc. Dido - All musik och film är inte flykt. Thea - Nej det menar jag inte heller, men tillbaka till staden. När man kommer in ska man börja från början. Man ska själv kanske inte sy men tänka ut sina kläder, sin frisyr, sitt sätt att vara. Man behöver inte ha bråttom, alla ska ha gott om tid. För vi ska inte jaga igenom tråkiga transportsträckor för att vila på fredag eftermiddag, göra något kul på lördag, motionera på söndag och tvinga oss i hårt arbete igen på måndag. Eller sitta jämt kopplade till diverse kommunikationsmedel med eller utan sladd och vänta och låtsas vara jätteupptagna. Nej var och en tar den tid de behöver, för det är ingen tävling. Var och en tävlar bara med sig själv. Dido - Uppskattning då? Om de inte tävlar hur ska de veta vem som är bäst? Thea - Behöver man det? Måste man veta att man är bäst eller näst bäst eller tillhör de tio bästa? Är inte detta en konstruktion för andliga krymplingar? ”Natus ad rependum volare non potest” Dido - Du vet att gudarna straffar hårt för övermod. Thea - Jag tävlar inte med Apollo som Nero gjorde. Det är precis det jag säger man ska inte tävla med de andra utan bara med sig själv. Jag vet vad du tycker, men Alexander den store var 25 när han erövrade den kända världen och kom till Persien och sa att det vad synd att världen var så liten och det inte fanns något mer att erövra, Campanella var 20 när han skulle göra revolution i Italien... Dido - Och Napoleon blev general när han var drygt 24.. Thea -Vem är det? Dido - Det är en som också hade bl a Alexander den store som förebild. Förresten var ska alla dessa solmänniskor bo? Ska de få välja fritt var de ska bo och hur också? Thea - I dag är jag faktiskt ganska okänslig för ironi. Jag är inte dum, jag är medveten om att det alltid finns begränsningar varför skulle de inte finnas i La città del sole? Få jag fortsätta nu? Dido - Visst. Thea - Det ska vara ett liv som inte indelas i semester och arbete utan varje dag... Dido - Är varannan lik, nej jag bara skojar, fortsätt! Thea - Varje dag ska innehålla något viktigt och intressant. Och de människor som är bra på att spela teater gör det, de som är bra på att laga mat ägnar sig åt detta osv. För varje människa är bra på något och alla vill göra någonting vettigt.. Dido - Och om någon är som jag, en världsmästare på att inte vilja eller vara bra på någonting? Men OK vi lämnar mig därhän, men varför är det inte så idag? Thea - För när man är lycklig så är de flesta lyckliga på samma sätt, är man olycklig så är det på olika sätt. Och när man är riktigt svårt olycklig så är det kanske först då som man börjar förstå hur man är. Och därför tvingas man att fundera på varför har det blivit just som det har blivit. Om man är lycklig eller tror sig vara det så ställer man inga frågor utan gör som alla andra. Men man är ju rädd i alla fall, man känner ångest, man är rädd att förlora det man har för allt är väldigt skört. Innerst inne vet alla om det men man låtsas vara oberörd. Dido - Du menar väl inte att moderna människor är alldeles för lyckliga? Thea - Naturligtvis inte, hör du inte vad jag säger? Dido - Kanske menar du att den riktiga styrkan är att våga vara svag? Thea - Fortsätter utan att kommentera - När man kommer in i staden, ju den är omgiven av en mur... Dido - Med vakttorn? Thea - Det är en stadsmur och den finns för det är vackert, och inte för att vi ska försvara oss. För det första vem skulle vilja angripa oss? Och för det andra om någon skulle göra det på riktigt så finns det inga möjligheter att göra något motstånd ändå.

Dido - Campanella lade väldig stor möda på just försvaret. Thea - Har du läst boken? Dido - Nej men om den. Mest intressant var det att läsa om hans liv. Men fortsätt. Thea - Alltså när man går in genom stadsporten så ska man känna - här vill jag vara - man ska inte känna ett ständigt behov av att resa eller vara någon annanstans, tycka att det roliga sker på något annat ställe där jag inte är, utan där de andra, de som har kul, befinner sig. Men ingen tvingas stanna i Solstaden förståss om de inte vill. Alltså hela livet ska bestå av inte dagar som bara kommer och går utan varje dag ska leda till någonting som tillhör en helhet. Och festerna de kan vara förlagda som förr till vin- och skördetider eller vadsomhelst, det här är inte avgörande på något sätt, men de ska ingå... Dido - Som i det gamla gulliga bondesamhället i den naturliga cirkeln eller rytmen eller vad det var. Thea - Nu gör du mig ledsen, varför tror du att jag är naiv och inte förstår någonting? Jag har faktiskt tänkt igenom det här, jag vet tom att det kostar pengar! Dido - Och var ska de komma ifrån? Thea - Tjaha , jag tror fortfarande på Nero men även Agrippina har antytt att det inte var omöjligt. Hon tror att det kommer att locka väldigt många faktiskt. För alla vill ju göra något nytt. Och det finns så lite nytt som är kvar. Nu sitter folk uppkopplade till sina datorer och jagar medvetandet eller något som liknar mänskligt liv ute i rymden. Varför gör de det? Vad är det de saknar? Varför har jorden blivit så ointressant? Säg mig det! Dido - Fortsätt. Thea - Sen är det naturligtvis klimatet och omgivningarna och allting. Just nu ser det ut som en urtråkig håla men när det blir fint så precis som med andra vackra städer så kommer folk att dras dit. En del kommer att lämna den, andra kommer att stanna och till sist blir det några kvar, som blir kvar på riktigt alltså. Dido - Jag vet inte, Thea, jag måste fundera lite i lugn och ro - Hon går -

Dido vandrar bland de glada men något trötta gästerna och möter Danaos Danaos - Du ser pigg ut. Dido - Det menar du väl ändå inte, jag har just haft ett långt samtal med Thea och.. Danaos - Jag har förstått att hon inte mådde särskilt bra. Dido - Och du, vad ska du göra när festen och C. Bria jobbet är över? Danaos - Tja , det nya inte är något fullträff men jag slapp att hamna på en valfångare i alla fall. Mitt nästa jobb blir också en “återupplevelse” men som ligger nära i tiden, nämligen på 1920talet. Jag ska på en vacker seglare. Segelyta utgör 500m2, av de vanligare mesansegel, 2 fockar med bonetter.. Dido - Vad är en bonnett? Danaos- Det är ett löstagbart segel som man fäster till underkant av ett annat segel för att öka dess yta. Det var väl enkelt? Dido - Mycket. Danaos - Alltså vidare 5 klyvare av fyra varierande storlekar, 2 ”flying jibs”, 1 balongfock, 1 bredfock, ett toppsegel till storen och ett till mesan samt ett mesanstagsegel. Dido - Och en spinacker? Danaos - Det var just den som inte är med. Dido - Så tråkigt, det var det enda namnet jag kom ihåg för det lät så konstigt. Danaos - Vi kan ta med den om Du följer med. Dido - Det tror jag inte, för övrigt vet jag inte vart ni ska.

Danaos - Jag har ju sagt, världen runt på två år, vi ska följa samma väg som de här herrarna gjorde för ca 80 år sedan. Dido - Ska ni ha samma kläder, der var tjusiga kläder då. Danaos - Det tror jag, men jag har inte fått hela programmet i detalj än. Det är en ketch (båten alltså som är en tvåmastad yacht, vars aktra mast är mindre än den förliga samt placerad för om rodret, 32m) och en sådan brukar ha 16 mans besättning, vi ska däremot bli 11 som de på 20 talet. 3 matroser, 5 sjöofficerare, en kunnig amatörseglare, en kock och en stewart. Men det är en rejält byggt båt. Riggen är mycket grov och stark. Stormasten av amerikansk furu är 23m från foten till toppen. Mesanmasten är 18,5. Omkretsen på stormasten vid brösthöjd är 135cm. En storbom som kom från England (där båten en gång byggdes) är 11 m lång. Toppstången är 15m lång. De båtar som tillhör ketchen är en motorbåt, en slup och en joll. Slupen är försedd med vattentäta skott och har centerbord. Den är smäcker, vacker och välseglande liten båt. Jollen är försedd med en utombordsmotor. Sedan två bogankare... Dido - Det var väldigt intressant... Danaos - Jag vet - han fortsätter utan att reagera på Didos ironi - alltså två bogankare om vardera 200kg, ett pliktankare om 250kg. Till vart och ett av dessa hör en 11,5m lång kätting. Ett mindre varpankare förvaras i babords storröst (röst är en på sidan anbragt utbyggnad). Se inte så förskräckt ut. Jag var faktiskt tvungen att läsa på allt det där. Dido - Jag är inte det minsta förskräckt. Danaos - Och säg inte att du är uttråkad, för då blir jag verkligen ledsen. Dido - Kan du det? -Danaos fortsätter att läsa. Danaos - Ketchen kan framdrivas även med en 60 hästkrafts, 4-cylindrisk Kelvinmotor (det får de allt visa mig att den kan) vilken kan ge henne en fart av 5 knop. Fullt fotogenförråd (du milde, ska man leka brandsoldater också) är 1200 liter. Den drar ca 18 l per timme. Den kan alltså gå i 67 timmar eller en distans av vid pass 333 minuter. En del av fotogenförrådet ska gå åt till belysningen och primusköken. För den elektriska belysningen finns en explosionsmotor på 1,5 hkr, ett batteri av 65amp-tim och 12 volts spänning. Elektrisk belysning används inte till vardags, då man får nöja sig med stearinljus eller fotogenlampor. Kronometrar placerades i britsen och akterkant i salongen. Vidare två sextanter, skeppsur, loggar, lod, passare, transportörer mm. Sjökort - engelska amiralitets seglingsbeskrivningar över alla de hav vi ska ut på. Amerikanska “pilot charts” från samma tid. Dido - men ni kan väl köpa moderna sjökort när ni kommer i de större hamnstäderna? Danaos - Har du också läst på? Så står det faktiskt i boken men vi får inte göra det eftersom just det, i dag kan man köpa moderna sjökort och då bryter man mot själva grundidén. Dido - Det här är ju vansinnigt alltsammans. Fotogen! Luktar det inte förfärligt? Danaos - Det vet jag inte riktigt, det är väl någon annan soppa man blandar till i dag, för övrigt är inte lukten det värsta. Dido - Säg inte det, man kan utveckla helt obotlig luktallergi och då... Danaos - Visst, men det är så mycket som kan hända en innan dess så... Dido - Du måste förhandla med dem. Du kan inte ställa upp på sådana villkor. Ni hade ju moderna motorer och all annan utrustning även på C. Bria. Danaos - Med C. Bria är allting annorlunda. Raka motsatsen kan man säga. Allt skulle bli så overkligt som möjligt, mer Hollywood än Hollywood. I det här fallet ska sk vanliga män vana vid hög västerländsk standard klara bedrifter på de villkor och den standard som överklassen en gång gjorde, förstår Du? Dido - Jag förstår vad du säger, men det är vansinnigt i alla fall. Varför måste du ha sådana utmaningar hela tiden? Har du problem med adrenalinet? Danaos - Det är inte så farligt som det låter, de bogserades flera gånger bl a över Röda havet. Dido - Vad var det för rutt de hade?

Danaos - Vill Du verkligen veta det? Du tiger, ska jag tolka det som ja? - Han visar henne kartan.

Kommentatorns version Kommentatorn har under skildringen av de olika festerna i kapitel 5 avstått från att anlägga några synpunkter. Det förklaras av att kommentatorn är mån om att bevara sitt förnuft intakt. Deltagande i mer eller mindre orgiastiska fester bidrar knappast att göra tankarna klara och logiken säker. Berättelsen i kapitel 5 får alltså tala för sig själv. Den livliga skildringen av de tre festerna övergår nu - för att också bereda läsaren en vilopaus - i ett lugnare avsnitt, där Thea får tid att reflektera. Hon gör först en jämförelse med festerna i det antika Rom. Hon tycker att det bara är kläderna och musiken som skiljer. Nu var ju en av de tre festerna ombord en omtagning av en antik festmiddag. Där var det inte fråga om någon skillnad alls. I de båda andra fallen kan man nog peka på flera olikheter. Under antiken förekom just ingen pardans t ex. Dansade gjorde professionella danserskor till åskådarnas förnöjelse. Sen kunde det hända att någon överförfriskad person tog några danssteg. Cicero skriver på ett ställa att ”ingen dansar nykter” eller på latin: nemo saltat sobrius. Thea försjunker snart i funderingar över sin existentiella problematik. Hon avundas Agrippina som tycks slippa allt sådant. Själv upprepar hon den av antike romerske skalden Horatius ofta förkunnade sanningen att ingen kan någonsin fly från sig själv. Fylld av denna kloka insikt faller Thea inte för Agrippinas lockelser att hon åter skall kasta sig ut i nöjesvirvlarna. Att hon då gömmer sig i sin för dagen anlagda munkkåpa skall man nog inte tolka alltför symboliskt. I sin känsla av ensamhet och övergivenhet strövar hon omkring och gör då ett fynd i form av en bok. Boken som är en välkänd text från tidigt 1600-tal författad av en man från Kalabrien som heter Tommaso Campanella. Läsningen av boken, som på svenska kallas Solstaden och är en berömd skildring av ett utopiskt samhälle, utlöser hos henne en rad aktiva handlingar. Hon inte bara slukar bokens innehåll utan hon börjar skriva på ett brev som läsaren också skall få ta del av småningom. Detta pågår ända fram till gryningen. Då kommer Dido in i rummet och konstaterar inledningsvis att Thea bestämt sig för att åter bege sig till Sybaris men utan Neros sällskap. När hon får se boken som Thea läser, varnar hon henne för dess innehåll (”Solstaden är en utopi”!) och erinrar om att författaren råkade illa ut på sin tid. Dido anar att Thea nu fått en idé som hon trots alla motgångar vill realisera i Sybaris. Dido vill då att Thea skall uppsöka Augustinus för att komma på andra tankar. Själv har Dido tagit intryck av honom och då inte bara för att han kan berätta om det Kartago som en gång varit Didos huvudstad men som i Augustinus fall varit en världslig romersk storstad uppbyggd på ruinerna av Didos Kartago. Där hade han njutit både av kulturliv och nöjesliv, något

som han efter sin omvändelse till kristendomen bittert ångrat. Dido hade också fäst sig vid hur modern Augustinus framstår trots sin uppväxt i det sena romarriket. Thea låter sig inte påverka. Hon ser Augustinus som stående under Agrippinas inflytande. Hon föreställer sig också att han fortfarande i första hand är en kyrkopolitiker som uppfattar tillvaron på det sätt som han beskrivit i sin Om Gudsstaten. Här utvecklar han sin tanke på att det på jorden kommer att pågå en kamp mellan Gudsstaten och Djävulsstaten fram till den Yttersta Domens dag. Dido kan inte släppa tanken på vad Augustinus sa till henne om människans plikt att undvika självmord som lösning på livsproblemen. Dido hade ju i sin förtvivlan över att Aeneas övergivit henne begått självmord så som Vergilius beskriver det: ..dixit, et os impressa toro ’moriemur inultae, sed moriamur´ait. `Sic, sic iuvat ire sub umbras. hauriat hunc oculis ignem crudelis ab alto Dardanus, et nostrae secum ferat omnia mortis. Dixerat, atque illam media inter talia ferro compalsam aspiciunt comites, ensemque cruore spumantem sparsasque manus. It clamor ad alta atria; concussam bacchatur Fama per urbem. lamentis gemituque et femineo ululata tecta fremunt resonat magnis plangoribus aeter, non aliter quam si immissis ruat hostibus omnis Kartago aut antiqua Tyros, flamaeque furentes culmina perque hominum volvantur perque deorum. Eller på 1700-talssvenska: ............................”Ohämnad måste jag dö? - men dock må jag dö! Så, så är det ljuvt att gå i det tysta. Måtte mitt brinnande bål snart slå den grymme trojanens öga! Följe min död hans färd med sorgelig aning!” Knappt så hade hon talt, när de vaktande kvinnorna skåda huru för järnets udd hon dignar, och skåda hur klingan sköljes av fraggande blod, och händerna stänkas. Palatset fylles av jämmerskrin, och staden skakas av ryktet. Suckar och klagan och skrän av kvinnor i ryslig förvirring skalla i husen; förtvivlade rop uppstiga till etern; liksom fiendens våld förvandlat hela Kartago eller det åldriga Tyrus i grus och härjande lågor blossade opp från de dödligas tak och gudarnas tempel. Thea tycker att Dido sviker när hon bestämmer sig för att inte åka till Kartago, den stad som hon har grundlagt och en gång regerat över som drottning, bara för att få behålla sin sinnesro. Thea kan uppenbarligen sin romerska historia och vet att det s k puniska Kartago slutgiltigt förstördes år 146 f Kr. Då hade en romersk senator gjord sig känd för att avsluta samtliga sina

inlägg i senaten med yrkandet att Kartago skulle förstöras (”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”). Skälet var den gamla fiendskapen mellan Rom och Kartago och deras inbördes rivalitet om inflytandet i den västra delen av Medelhavet. Förstörelsen utfördes med stor noggrannhet: sten lämnandes inte på sten och över åkerjorden spreds salt i syfte att förhindra framtida skördar. Att romarna sedan byggt upp ett nytt Kartago, där bl a Augustinus bott som ung var en helt annan sak. Dido skulle känna sig som en främling i resterna av den staden. Thea är alltså besviken på Dido och föreslår att hon i stället ska bosätta sig på Pantelleria, en ö mitt ute i Medelhavet som en lämplig uppehållsort, där Dido tillfälligtvis kan få träffa sin senaste manlige vän. Uttalandet tyder inte på stor takt, även om det samtidigt vittnar om hennes skarpsynthet. Dido värjer sig under hänvisning till sin förmåga att se världen som den är utan att falla för dess illusioner. Thea vänder då genast och röjer sin egen osäkerhet om hon egentligen vill bege sig ensam till sitt mål, Sybaris, eller om hon hellre ville ha med Dido. Dido avvisar tanken och låter en stund som en modern feminist, när hon ”stöttar” Thea i dennas föresats att nu börja bygga sitt eget liv. Samtidigt kritiserar hon Thea för bristande förmåga att sätta upp medvetna mål och söka efter medel att förverkliga dessa mål. Hon låter slumpen spela för stor roll i sitt liv. Så blir det en oväntad scenväxling. Assistenten har samlat några prominenta personer för att utvärdera den stora festen. I kretsen återfinns Petronius, den romerske författaren till romanen Trimalchios Gästabud, Aristofanes, gammal grekisk komediförfattare med världsrykte, tråkmånsen Svetonius, som skrivit en skvallerkrönika om de romerska kejsarna samt Plinius, mest känd för att han givit en ögonvittnesskildring av Vesuvius utbrott år 79 som ödelade städerna Pompeiji och Herkulaneum. Petronius öppnar samtalet med att uttrycka sin glädje över att värdfolket inte bjudit Trimalchio själv, en uppkomling av värsta sort. Aristofanes blir eller låtsas bli förvånad. Själv uppfattar han Petronius´ roman som en satir i antik mening. Ordet ’satir’ syftade till en början på en antik maträtt som påminde om vår ”pytt i panna” men kom sedan att beteckna en text som handlade om lite av varje. Plinius för då över samtalet på det han själv skrivit om: Pompeijis undergång. Den ytlige Suetonius vill slå bort saken men Aristofanes känner sig redan illa berörd av tanken på den ohyggliga katastrofen. Petronius uttrycker sin förvåning över att folk bosätter sig på ett så farligt ställe. Samtalet förs då in på den (till följd av vulkanerna) rika jorden i Syditalien som lockat så många inte bara till trakterna av Vesuvius utan också att bli jordägare och kolonister i det som förr kallades ”Storgrekland”. En var dem var matematikern Pytagoras. Denne gör då plötsligt entré och blandar sig i samtalet. Till sist lyckas Petronius föra in samtalet på utvärderingen av festen, skälet till herrarnas sammankomst. Han själv, Aristofanes och Plinius uttalar sitt gillande av festen, medan Suetonius och Petronius vill vänta med sina omdömen.

Ny scenväxling: Nero och Thea befinner sig plötsligt i trakten nära Sybaris. De har nått en avgörande punkt i sitt gemensamma liv. Nero vill locka Thea med till Hollywood för att där spela en huvudroll i den film som han planerar, medan Thea nu verkar ha bestämt sig för att ensam realisera sin dröm om ett återuppbyggt Sybaris. Hon ger samtidigt uttryck för tanken att det är ett slags öde eller nödvändighet, personifierat av den grekiska gudinnan Ananke, som styr hennes liv. När Nero hånar henne för detta, kontrar hon med att hänvisa till hans intresse för astrologi och kaballa. För egen del hävdar hon att hon nu äntligen vill leva det riktiga livet genom att fatta egna beslut. Samtidigt antyder hon att hon också handlar som hon gör för Neros egen skull. När Nero vill veta hur det hänger ihop, hänvisar hon - till Neros häpnad och förargelse - först till hans mor och sedan till Seneca, hans gamle lärare. Thea avslöjar sedan något om sina konkreta planer för Sybaris. Hon vill köpa ett gammalt gods och skapa en miljö, dit människor kan komma för att lära känna det goda livet i det överflödande rika landskapet som hon kallar ”Ymnighetshornet” (Cornucopia). Själv vill hon också utforska de rester av antikens och medeltidens kultur som finns i trakten/Kalabrien och besöka det berömda klostret ”Serra San Bruno”. De återvänder till det stora fartyget, där nästa avgörande möte äger rum, denna gång mellan Thea och Dido. Thea tvingas inför Dido redovisa djupet av de skäl som nu kommit henne att bestämma sig för att våga något nytt i livet. Hon erkänner alla utopiers bräcklighet men föredrar att pröva sina krafter i ett kreativt sammanhang som syftar till att forma något för framtiden. Det är viktigare för henne än att bara bli en kylig iakttagare. Som en sådan skulle hon t ex kunna bosätta sig på någon av de öar som först kommer att drabbas av en stigande havsyta som en följd av den förhöjda klimathuseffekt som vållas av människors förbränning av olja och kol. Hon vill förstå sammanhang men samtidigt åstadkomma resultat i sitt liv trots att det inte längre finns några givna förebilder för hur man bör leva. Thea värjer sig också mot tanken att hon är för ung för att fatta sådana beslut. Däremot menar hon att hon aldrig fått vara kreativ i lekens form. I stället fick hon alltför tidigt leva ett vuxenliv och ta ansvar. Nu utgör denna oförlösta kreativitet en positiv tillgång i hennes personlighet. När Dido varnar henne för den ensamhet som hon kommer att drabbas av, svarar hon kort att hon redan känner sig övergiven. Och sedan lämnar hon Dido ett brev. I brevet beskriver Thea, hur hon - inspirerad av Campanellas bok om ”Solstaden” - föreställer sig ”det goda livet” realiserat i ett återuppståndet Sybaris på Kalabriens östkust. Hon filosoferar kring arbetets roll och inslag i vardagslivet, kring det nya samhällets självförsörjning, kring jämställdhet mellan män och kvinnor, kring ägoförhållanden och kärleksliv. Det handlar om utbildningens centrala roll i det nya samhället, om estetikens dominerande betydelse och om ett umgängesliv präglat av fester. Oförmedlat kommer Thea - efter Didos läsning av brevet - att fortsätta att utveckla sina tankar kring den nya solstaden förverkligad i Sybaris. Hon betonar människors valfrihet, deras tolerans inför tonåringars växtvärk, som tar sig uttryck i bullersamma nöjen, och - sist men inte minst - frånvaron av stress och jäkt. Människor skall i det Nya Sybaris förmås att enbart ta upp tävlan med sig själva aldrig tävla inbördes.

Thea övergår sedan något motsägelsefullt till att nämna personer i historien som varit framgångsrika redan vid unga år. Syftar hon här på sig själv och sin egen drömda framgång med att skapa ett nytt Sybaris? Under samtalet har hon ju just avslöjat för Dido att hon nyligen lämnat tonåren och fyllt 20 år och strax därefter nämnt att Campanella också var bara 20, när han ville göra revolution i dåtidens Italien. Oförtrutet fortsätter Thea att måla ut sitt utopiska Sybaris för Dido. Hon menar att varje vardag skall innehålla något som fyller livet med mening. Trots Didos skeptiska frågor verkar Thea tro på vad hon säger. Hon vågar sig t o m på att definiera vad som är lycka. Det är när man kan säga: ”Här vill jag vara nu!” Detta är vad hon förväntar sig att människor skall känna och säga, när de träder in innanför de vackra murar, som skall omge solstaden det Nya Sybaris. Didos skepsis mot hela idén tycks dock hela tiden obruten men Thea menar sig ha grund för sin optimistiska idé. Den grunden utgörs av - vad hon tolkar som - människors leda vid sin moderna tillvaro, där allt är banalt och uttjatat. Somliga ägnar sig därför åt att lyssna efter signaler från rymden i hopp om att kunna få uppleva något helt nytt. I stället handlar det enligt Thea om att fullt ut leva här och nu. Hon tror därför att människor kommer att strömma i stora skaror till hennes Nya Sybaris, många för att bara besöka staden men åtskilliga kommer för att stanna och utgöra den nya befolkningen. Dido har inte hjärta att fortsätta med sina skeptiska frågor och kommentarer utan drar sig ur samtalet med ursäkten att hon måste fundera på allt som Thea sagt. Hon stöter då ihop med den manligt attraktive Danaos. Efter ett par likgiltiga repliker om Thea, börjar de båda tala om Danaos’ nya uppdrag som skeppare. Det visar sig att han fått till uppgift att återskapa en seglats i 20-tals stil. Danaos övergår strax att för Dido utförligt beskriva fartygets alla detaljer. Dido försöker till en början visa ett visst intresse för hans redogörelse men ger snart upp inför Danaos´ oväntade ordflöde, där det kryllar av ord som bonett, jibb, ketch, bogankare, sextanter och loggar. Dido erbjuds möjlighet att följa med - hon är både attraherad och förskräckt. Särskilt fasar hon inför möjligheten att konfronteras med illaluktande fotogen - allt för tidstrohetens skull. Kapitlet slutar med ett frågetecken - skall Dido lockas att följa med på det vådliga experimentet tillsammans med den man som hon uppenbarligen känner sig fysiskt dragen till?