KAPITEL 4. GÖTEBORGS ENTRÉ. 2
3
E
gentligen borde området från Centralstationen upp mot Odinsgatan och Friggagatan kunna fungera som ett paradexempel på modern stadsomvandling. Under 1900-talet blev området runt Stampen dominerat av verksamheter i industrioch transportsektorn, men från och med 1960-talet förflyttade sig de flesta av de
Generalpoststyrelsen hade letat mark länge innan man köpte in fattighuset Brackas tomt år 1915. Här var det nära till tågen, vilket blev avgörande för lokaliseringen av jättebygget. Första spadtaget togs 1917, och sedan schaktades 25 000 ton lermassor iväg. Ernst Torulf, som var känd från Jubileumsutställningen, Hvitfeldtska, Renströmska och Naturhistoriska, anlitades som arkitekt. Han skapade en nyklassicierande byggnad med drag av nationalromantik. Materialet var av första klass och det snålades inte på detaljer. När det stod färdigt 1925 hade posthuset blivit en synnerligen monumental byggnad som var stadens volymmässigt största och landets dittills dyraste bygge överhuvudtaget. Det numera allmänt hyllade och älskade huset fick så mycket kritik för lyx och vräkighet att generalpostdirektören själv kände sig tvungen att bemöta detta i sitt invigningstal. Hela diskussionen för på ett självklart sätt tankarna till dagens stadsplanedebatt. Diskussionen runt de torn som eventuellt kan adderas på byggnaden under 2010talet har i hög grad kommit att handla om man skall ägna sig åt sådan himlaskriande självförhävelse.
gamla aktörerna ut mot de nya motorlederna. Tunga transporter och utrymmeskrävande handel orienterades mot E6an, Dag Hammarskjöldleden och Söderleden. Pripps försvann i början av 70-talet och ungefär samtidigt lämnade också många bilföretag som befann sig på andra sidan gatan. Inom något decennium var även posten borta och sedan hade Göteborg fått ett stort centralt omvandlingsområde att hantera. Redan rivningen av Pripps och utvecklingen av nya bostadskvarter och hotell i kvarteret mötte stort politiskt motstånd på 1980-talet på grund av det stora antalet tomma lägenheter i stadens förorter. Under 1990-talet försvann definitivt det politiska motståndet mot stadsförändringen, men när man idag tittar på den debatt som pågått om funkishusen och centralposthuset är det tydligt hur två sätt att se på stadsutveckling bryts mot varandra. Det är naturligtvis möjligt att se staden som en färdigutvecklad resurs där vertikala linjer är till för att inte förändras. Staden blir med det här synsättet ett kollektivt minne där olika subjektiva uppfattningar om stadsrummet ges nära nog lika vikt. Alternativet till det här synsättet är förstås en mer dynamisk bild av stadsomvandling.
I vilket fall som helst började posthusets roll förändras redan under det sena 1960-talet, när allt fler verksamheter försvann i riktning mot den nya terminalen på Kruthusgatan. Att en ny användning förr eller senare skulle bli aktuell var klart under det tidiga 1980-talet när en idétävling genomfördes. Här fördes tanken fram på att placera stadens opera i ett nybygge inne på gården. Ytterligare några år senare motionerade ledande socialdemokrater om att huset borde förvandlas till ett ungdomens hus med musik, teater, film, café och disco men också med samhällsinformation, arbetsförmedling och
POSTHUSET
Sällan har debatten om staden ska fungera som minne eller om den är en organiskt växande och utvecklingsbar organism varit så tydlig som i fallet posthuset. Ser man på platsen historiskt är det nuvarande huset ganska ungt, tidigare har platsen använts till betesmark, cirkusäng, befästningsmur och fattighus.
4
5
6
7
Göran Johansson var fantastiskt, han var med på en gång och agerade över partigränserna.” Man räknade med att bygget skulle stå klart under 2008. Under 2006 började detaljplanearbetet, och i augusti lutar tjänstemännen åt olika breddningsalternativ. Höghusalternativet är alldeles klart opinionsmässigt känsligt och en debatt flammar under hösten upp i GP. I fallet med posthuset ligger ju dessutom tidningens egna lokaler ovanligt nära, vilket kanske kan förklara den engagerade och inte alltid sakliga ton som efterhand utvecklades på ledarplats. Stadsbyggnadskontoret utvecklade i vilket fall som helst sex förslag inför samrådet, och här varierar antalet våningar mellan sju och 15. Naturligtvis innebär förslaget också att Åkarplatsen med tillhörande korvkiosk påverkades. Nu får olika aktörer möjlighet att yttra sig och verkligt radikala visar det sig nu att Västtrafik var genom att i princip göra anspråk på all mark på Drottningtorget, Centralstationens framsida och Polhemsplatsen. I en skrivelse från februari 2007 hävdade Västtrafik att det de närmsta decennierna skulle behövas nya spårvagnsspår, bussgator och hållplatser på alla sidor av posthuset. Bakom posthuset/det blivande hotellet behövdes sannolikt en hel bussterminal, för kollektivtrafikvisionen K2020 pekade mot en fördubblad trafik med spårvagn och buss. Trafikkontoret pekade på samma problem, kulturförvaltningen var oroad, och stadsmuséet ansåg att en anpassning var nödvändig.
bostadsförmedling. På 1990-talet var posthuset med i diskussionen runt nytt casino. Genomgången har ett intresse eftersom det belyser att problematiken runt omvandlingen av jättefastigheten varit känd länge. Den visar också att den tanke som Ingrid Jussil en gång i tiden framförde om den kontinuerligt utvecklingsbara fastigheten är en ren omöjlighet av det enkla skälet att självklara alternativa användningsområde för jättefastigheter sällan finns. Ofta försvåras omställningen av att sådana fastigheter specialbyggts för en viss verksamhet, vilket gör ombyggnadsarbetet komplicerat. I debatten framstår det ofta som att det finns ett oändligt antal möjligheter som kan prövas om en viss fastighetsägare inte kan uppfylla alla krav som ställs. I verkligheten är anpassningen av fastigheter sällan så flexibel, och dessutom binds stora mängder kapital och kunskap redan tidigt i omvandlingsprocessen. Till detta kommer att bara beslutet att ändra användning enligt detaljplanen är kantat av svåra hinder. UTVECKLINGSPROCESSEN
Posten avvecklade sin sista verksamhet under de första åren av 2000-talet, och 2004 lämnade även TV4 sina lokaler. Det betydde att PEAB i november 2005 kunde köpa en i stort sett tom byggnad. Inom en månad presenterades sedan ett förslag om hotell och lyxgalleria. I april 2006 hade den norska Choice-kedjan kommit in som investerare och nu presenterades ett konkret förslag till nytt hotell. Här hade posthuset fått ett 17 våningar högt extratorn med kupoler och alla deltagare var positiva. Dåvarande kommunstyrelseordföranden Göran Johansson menade att ”Huset är ju ett byggnadsminne som ska hanteras varsamt men det är ju otroligt roligt om det blir levande igen”, och hotellentreprenören Petter Stordalen gladde sig åt det goda investeringsklimat han mötte i Göteborg: ”Även om kommunen inte satsar några pengar är det oerhört viktigt att ha politikerna med sig. Att möta 8
9
I mars 2007 konstaterade stadsbyggnadskontoret att tillbyggnaden borde begränsas till kvarteret. Det andra förslaget, med två hus om tio och tolv våningar ansågs bäst att arbeta vidare med vilket innebar att flera våningsplan skulle sticka upp över det nuvarande taket. Andra viktiga frågor var luft- och ljudmiljön, parkeringssituationen, cykelparkering, bristen på gröna ytor samt ovissheten om Åkareplatsen. Stadsbyggnadskontoret förutsåg nu ett år av diskussioner med länsstyrelsen och byggherren om den mer detaljerade utformningen av hotellet. Orsaken till länsstyrelsens engagemang var att riksintresset berördes när utsikten från olika punkter i innerstaden påverkades. Vi skall återvända till riksintresset senare, men vi måste först av allt konstatera att tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret i ett sådant här läge står inför ett i princip olösbart problem, eftersom en ”objektiv sammanvägning” är en fullständig utopi. Att väga samman mål om ökad tillväxt och sysselsättning med visioner om ökad kollektivtrafik och större bussgator samt allas rätt till den utsikt de anser är den lämpliga är helt enkelt omöjligt. Dåvarande ordföranden i byggnadsnämnden Anneli Hultén trampade på många ömma tår när hon påpekade detta i januari 2008:
”
Självklart tycker alla något om hur byggnader och platser ska se ut. Många och långa har diskussionerna varit om enskilda byggnader som till exempel Hotell Avalon och Kungsportsplatsen eller husen på den nedbrunna porslinsfabrikstomten eller Landsarkivet eller Posthuset. De har knappast varit partipolitiskt präglade utan snarare ett tyckande i samråd med arkitekter. Det har enligt vår uppfattning fungerat alldeles utmärkt, inte minst i kombination med den tidigare beskrivna planprocessen. Sanningen finns inte i en byggnads skönhet, inte bland medborgare och inte heller bland arkitekter. Vi tycker olika och ska ha respekt för det.” Hulténs inlägg är egentligen ett sakligt konstaterande av hur verkligheten ser ut. I den verklighet som PBL skapat
10
11
12
13
sedan fyrtio år en mängd rivningstomter som mellan 2000-07 förvandlades till en ”siktlinje” mot riksintresset Skansen Kronan, vilket stoppade den vidare utvecklingen av detta område. Å andra sidan är en praxis på väg att etableras som gör att även synintrycken från de riksintressanta miljöerna inte får störas av skrymmande ny bebyggelse. I debatten runt posthuset har dessa synintryck blivit dominerande. Det antikvariska kunskapsunderlaget för ombyggnationen av posthuset kom 2006, och här påpekas de negativa konsekvenser byggnaden skull få på ”riksintresset utmed Hamnkanalen inklusive de anslutande stadsmiljöerna kring Drottningtorget, Stora Nygatan/Vallgraven och Trädgårdsföreningen”. Framförallt handlar posthuset framtid om utsikten från Kämpebron. Motiveringarna är värda ett längre citat, för de förklarar väl hur olika synsätt bryts här:
kan alla ha en åsikt och sedan värker resultatet fram i en utdragen utvecklingsprocess där den som har mest pengar och uthållighet vinner. Som vi kan se i fallet porslinsfabriken får processen ofta starkt nihilistiska och slumpmässiga drag eftersom utredningarna sträcker sig över flera konjunkturcykler. Förslag som förs fram i ekonomiska toppar försvinner av sig själva i en nedgång, varefter nya aktörer får ta över sönderfallande koncept. Till slut blir planprocessen ett rent utnötningskrig.
I vilket fall som helst utlöste Hultén en ganska hätsk reaktion, inte minst bland stadens ledande arkitekturdebattörer. Hultén avfärdade tanken på en stadsarkitekt i sitt uttalande men flera andra debattörer hävdade under den efterföljande debatten att en sådan person skulle utgöra en lösning på många problem. De visionära och diplomatiska förväntningarna på en sådan person lär vara stora. Å andra sidan är stadsbyggnad idag en process för skyttegravssoldater snarare än visionärer. RIKSINTRESSET.
Kritiken mot det nya posthushotellet har efterhand kommit att koncentreras till höghusdelen. Då det är svårt att bara kritisera något för att ett hus ”sticker upp”, har fronterna grupperats utifrån riksintresseargumentet. Området runt posthuset faller egentligen utanför den avgränsning av riksintresset som gjorts i Göteborg. Varför inte området bedömdes som riksintressant är i och för sig anmärkningsvärt, eftersom Staden inom Vallgraven, Haga, Masthugget, Vasastaden, Övre Johanneberg, Landala Egnahem, Norra Guldheden, Änggården, Slottsskogen, Majorna, Klippan, Carnegie, Kungsladugård, Sandarna, Nya Varvet, Lindholmen, Gårda, Bagaregården och Västra Torpa ingår i riksintresset som hela miljöer. Vi vet ju från Eslövsfallet vad ”riksintresse” innebär, och vi har ju i staden dessutom ett eget spritfabriksfall. På den västra sidan av Skansberget ligger
”
Den relativt låga och jämna skalan med samlande takfotslinjer utan accentuerade vertikaliteter i fonderna ger Hamnkanalen ett värdigt och karaktäristiskt lugn med sobert gestaltade husfasader. Denna bebyggelsens låga höjd och ”tystlåtna” arkitektoniska inramning, som tillsammans med genomtänkt utformade kajkanter och broar starkt bidrar till att hålla nere blickfånget mellan Kämpebron och Fontänbron, ger kanalen med dess vattenspegel en central plats i stadsupplevelsen. Vattenspegelns roll i kanalrummet är väsentlig för stadens historia och dess specifika skönhetsvärde i ett upplevelserikt stadsrum där stad och vatten lugnt speglar sig i varandra vid vissa tider på dygnet. Den ”befästa handelsstadens” lugna inneslutning kan fortfarande anas i blickfånget från Kämpebron. Från denna punkt finns en unik möjlighet att i tanke och fantasi göra sig en föreställning om stadens ursprungliga inneslutning och historiska utveckling som accentueras i gryning och kvällning, historiska funderingar som också kan bindas till de vackra husfasaderna utmed Södra och Norra Hamngatorna
14
15
16
17
posthus som befinner sig många hundra meter bort. Här blir det sedan möjligt att ägna sig åt funderingar om stadens inneslutningar och historiska utveckling, för att konstruera en berättelse som understödjs av att posthuset påminner om en murvägg. Enligt professor Björn Linn, som också fungerat som expert åt stadsbyggnadskontoret, borde höghuset snarare leda till en förstärkt känsla av staden var befäst: ”Höghus som sticker upp har den paradoxala verkan att stadsrummet krymper. Man ser inte att staden sträcker sig bakom hustaket. Rummet sluts.” Å andra sidan är även Linn starkt kritisk mot höghuset, men främst för att det utgör en ”orimligt hög exploatering”. Planförslaget bör, enligt Linn, ”utformas utifrån postbyggnadens enkelhet, symmetri och monumentalitet.”
som avtecknar sig återhållsamt utan att störa det samlade intrycket. I vissa stunder uppträder ett närmast meditativt lugn som underbyggs av den obrutna taklinjen som sluter stadsrummet åt öster med en vilsam horisontalitet som ramar in himlavalvets ljusspel som en kvalitet i stadsbygget. Upplevelsen av inneslutning är starkt beroende av Posthusets visuella funktion som neutral murvägg i blickfånget, vars gula tegel dessutom förstärker det visuella sambandet med 1700-talets lugna monumentalisering i Stora Hamnkanalen. Murväggseffekten är av strategisk betydelse för att understödja berättelsen om den befästa staden; en effekt som accentueras vid Fontänbron genom de avgränsande ”blå fälten” under och över Posthuset och av fasadens horisontal-verkan utan betonad mittaxel.”
Men även om de både ställningstagandena är motsägelsefulla när de försöker tolka höghus, förenas de ändå i sin beundran för monumentaliteten. Möjligen kan man säga att den mer monumentala vänstersidan skulle representera det som kallas ”befäst handelsstad”, medan den högra delen skulle representera ”handelsstaden” eftersom handel bygger på variation och att man skapar något nytt av främmande element. Att bara betona monumentaliteten blir ändå att glömma den andra halvan av Göteborg, och då skulle en utvärdering lika gärna kunna säga att nya torn anknöt till den traditionella variation och höga exploatering som är ett uttryck för en dynamisk handelsstad.12 Här kan man dessutom jämföra med hur det utvecklades säregna byggnadsstilar i andra handelsstäder som Barcelona och Prag runt sekelskiftet 1900. Det är uppenbart att det inte finns någon objektiv orsak till kritiken av förslagen på utformning av det nya posthuset. Försöker man systematisera skulle ”upplevelsen av Göteborg” enligt många störas på ett genomgripande sätt om något
På de fotografier som illustrerar utlåtandet ser man vyer som vetter mot öster, där Tyska Kyrkan får representera horisontalitet trots att den är vertikal. Däremot nämns det mindre om hamnkanalens västra sida, som är starkt oregelbunden till sin karaktär. Skandiahuset på Södra Hamngatan 9 avviker exempelvis på ett mycket markant sätt och ansågs redan för hundra år sedan förstöra stadens profil. Överhuvudtaget är fastigheterna runt Lilla Torget starkt varierande i både stil och höjd, vilket förklaras av att olika banker, försäkringsbolag och privatpersoner ansträngde sig för att skapa profilbyggnader här. Variationen fortsätter även i den andra änden av Södra Hamngatan, där den nya Arkadens torn skjuter upp som ett minne av den stilblandade fastighet som stod där fram till 1972, varefter gatan avslutas med familjen Magnus tornkrönta hörnhus längst ned mot Stora Nygatan. Men det antikvariska kunskapsunderlaget väljer att rikta blicken mot öster för att på så vis också etablera ett samband mellan 1700-talets monumentalbyggnader och det
12) Den som kan sin historia vet att det bröt ut en våldsam proteststorm mot Södra Hamngatan 25-29 när fastigheterna nybyggdes i mitten av 1970-talet. Den gången protesterade landets ledande arkitekturkritiker mot att byggnader inte var nog funktionalistisk, eftersom den använde olika fasadelement i alltför hög grad. Den starkt varierade Södra Hamngatan passar helt enkelt inte lika väl in i ideal som betonar monumentalitet och funktionalism. Det som den egentligen uttrycker är att städer inte kan pressas in i färdiga mallar.
18
19
vertikalt etablerades runt Posthuset. Enligt någon skulle höghuset även riskera att förvirra besökare när dessa riskerade att tro att stadens centrum låg där. Om man läser igenom alla yttranden och bedömningar framstår de med andra ord som starkt varierade och inbördes motsägelsefulla om orsakerna till att man inte vill ha förändring runt Drottningtorget. Den sammanhållna faktorn är motståndet mot höghus (eller skyskrapan, som tolvvåningshuset ibland kallas). Orsaken till varför man i Göteborg är så negativ till höghus är inte helt klar, men den är ett återkommande drag i samband med att byggprojekt får kritik.13 De sista åren har husen vid posthuset omväxlande kallats ”fallossymbol”, ”de dystra svarta tornen” och ”vilsen skorsten” av olika skribenter i GP. Ett återkommande sätt att möta kritiken är att skala ned bebyggelsen till 6-8 våningar, samtidigt som arkitekturen görs återhållen varefter ny kritik uppstår för att man alltid projekterar ”tråkig nyfunkis”. Å andra sidan kan inte heller den strategin skydda mot upprörda och uthålliga grannar. ODINSGATAN OCH FRIGGAGATAN
I området upp mot Odinsgatan-Friggagatan har problembilden sett annorlunda ut. Stadsdelen var en av stadens viktigaste trafikartärer långt in på 1950-talet, och innan de stora motorlederna började byggas ut på 1960- och 70-talen kom den att fungera som ett givet centrum för bil- och motorcykelhandel. Ford Motorverken var först med att bygga på Odinsgatan i slutet av 1930-talet, och sedan fortsatte exploateringen i förlängningen upp mot Friggagatan. Det var ett stort antal 13) Kritiken mot gestaltningen av Korsvägen var hård på 1990-talet. För att ta en kritiker ur högen skrev förre stadsarkitekten Ronny Reinholdsson i GP den 14 april 1999: Att det nya hotelltornet kommer att förstärka Korsvägens rumsbildning är svårare att förstå. Det höga huset förrycker skalan i rummet. Genom dess placering tätt intill det befintliga höghuset kommer de två höghusen att upplevas som ett haltande högt skivhus med långsidan mot Örgrytevägen och Liseberg.
20
21
Men 1980-talet var också början på en renässans för citykärnan. Ett nytt intresse för att uppföra både hotell och bostäder blev märkbart och efter kapitalmarknadens avreglering 1985 ökade antalet byggföretag snabbt. Inledningsvis gjorde det att Motorverkens gamla fastighet köptes upp av exploatörer samtidigt som de gamla funkishusen hamnade i kommunens bevarandeplaner. Här började samma konflikt som samtidigt uppstod runt Porslinsfabriken på Hisingen att segla upp. Problemet är strukturellt och hänger framför allt samman med att omvandling tömmer områden på verksamhet, samtidigt som helt nya behov uppstår. Bevarandeplanerna står därmed inför ett moment 22-liknande problem – de gamla verksamheterna finns inte kvar, och kan inte betala för de kostnader som finns i upprustningsalternativen. De nya verksamheter som finns kan kanske betala för upprustning, men då förutsätts genomgripande anpassningar av byggnaderna. I Odinsgatedelen av området hade nya fastighetsaktörer gjort sin entré på 1980-talet, men den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet sköt planerna på framtiden. Med det ökande trycket i den göteborgska ekonomin var det sedan bara en tidsfråga innan omvandlingen skulle starta. När Platzer och Stigberget Fastighetsutveckling presenterade planerna för en omfattande på– och ombyggnad år 1999 var invändningarna påfallande få. Egentligen var det bara stadsmuseét som vill stoppa utbyggnaden då man oroade sig för att både GP-huset och Pripps bostadshus skulle kunna ”konkurreras ut” rent visuellt. Just oron för att byggnader skall konkurreras ut rent synmässigt känner man även igen i debatten runt posthusets ombyggnad och den vittnar kanske inte om någon större respekt för människors fattningsförmåga. Men detaljplanen fastställdes ändå redan under år 2000, och byggnationen var redan året efter igång på tomten. Idag finns ett hotell, ett upplevelsescentrum och mer än hundrafemtio studentlägenheter i den nya byggnaden, som till och med nominerades till ett nationellt arkitekturpris. För
motorföretag som etablerade sig i området och till detta kom flera sadelmakare, verkstäder, bilruteförsäljare med mera. Mellan åren 1950-54 tillverkades det till och med motorcyklar av det numera okända märket Typhoon i en lokal på Odinsgatan. Det var under den här epoken som motorverksamheten kulminerade och till och med gavs det romantiska namnet ”Biker street”. Åren mellan 1945-60 var mc-handelns förlovade tid i hela västvärlden. Antalet motorcyklar mer än fördubblades på ett decennium i Sverige efter 1945. Nyregistreringarna räknades varje år i tiotusental och dessutom behövdes allt fler mekaniska verkstäder. Tillväxten förklaras av den starkt ökade levnadsstandarden efter kriget samtidigt som en bil fortfarande låg utanför den vanlige medborgarens ekonomiska utrymme. Bengt Ahlqvist, som drev mc-försäljning här i decennier har berättat i GP om orsakerna till gatans uppsving:
”
Friggagatan var en unik plats. Här fanns allt i motorväg som man kunde tänka sig. Folk åkte från landet bara för att komma hit och titta. Det var som att gå på en mcmässa, /och/ efter kriget skulle alla ha en hoj. Den fungerade som en slags fattigmansbil. Pappa sålde AJS och Matchless och jag föddes in mc-svängen.”
Men det var under 1960-talet som verksamheten längs gatan skulle nå sin kulmen, för sedan inleddes en långsam avmattning. När de nya trafikorienterade handelsområdena längs E6an på Hisingen och i Sisjön blev klara flyttade alltfler företag ut. Holger Duell och Ford Motorverken försvann på 1970-talet, och sedan inleddes en omvandling och långsam förfallsprocess som de flesta göteborgare minns ganska väl. När de vålmående bilföretagen försvann blev det omöjligt att ersätta dem med lika kapitalstarka och välrenommerade andra aktiviteter. Friggagatan fortsatte även efter 1980 att vara en unik plats men nu var det knappast något som vare sig grannarna eller staden var speciellt stolta över. Gatan blev centrum för porrklubbar, matthandlare och andra former av klubbverksamheter. 22
Stigberget Fastighetsutveckling innebar det snabba genomförandet att man gick vidare in i nästa projekt, när man även började köpa fastigheterna på Friggagatan 6-22. Tanken var att här utveckla ett stort antal mindre hyreslägenheter i flera rader av flerfamiljshus. Planerna för mellan 600-700 lägenheter presenterades hösten 2001. Stigbergets Fastighetsutveckling ville riva hela den gamla bebyggelsen för att ersätta den med 7-9 våningar höga hus. I november fick byggnadsnämnden uppdraget att undersöka förutsättningarna för bostäder i området. Problemen kom sedan att formeras längs två linjer. Dels är trafiken i området synnerligen stark, vilket innebär potentiella bullerproblem för de boende. Dels ansåg många att de redan existerande byggnader hade ett betydande kulturhistoriskt värde, då de som miljö bar vittnesbörd om det tidiga bilsamhället. Dessutom var fastigheterna byggda i en sammanhållen funktionalistisk stil. Runt de två problemfronterna skapades sedan flera olika läger som tidvis allierade sig med varandra för att skapa fördröjningar för besluten och eventuellt kunna förhindra rivningar. Vad gällde boendets kvaliteter hade stadsbyggnadsnämnden och även länsstyrelsen problem och på den här sidan fanns även en opinion av arkitekter. Den mest artikulerade av dessa kritiker var förre stadsarkitekten Ronny Reinholdsson, som menade att Friggagatan var ett exempel på överexploatering som riskerade skapa modern slum. Dessa argument kom även i hög grad att anammas av den person som skulle överklaga detaljplanen till den absolut sista instansen under 2008. Vad gällde miljöproblemen fanns det möjligheter att lösa problematiken genom att begränsa genomfartstrafiken. Eftersom de ledande socialdemokraterna drev frågan hårt vidtogs också en serie åtgärder för att lösa bullerproblematiken. De mer existentiella kvaliteter som Reinholdsson eftersträvat har varit avsevärt mer svårlösta.
23
24
25
De arkitektoniska och kulturvårdande kvaliteterna visade sig vara en betydligt mer problematisk fråga. Bevarande på samma sätt som i fallet Motorverken var omöjligt på grund av bristande pålning och därmed återstod bara rivning. I det dåliga skick som fastigheterna befann sig skulle kostnaderna för upprustning bli mycket höga och i sådant fall uppstod frågan om hur dessa skulle finansieras. I vilket fall som helst klöv bevarandefrågorna partierna tvärs igenom, och eftersom byggnadsnämndens underlag innehöll en alternativ plan där man behöll trevåningslängorna mot Friggagatan men exploaterade hårdare mot järnvägshållet blev det möjligt för moderaterna och vänsterpartiet att förespråka en kompromiss. Frågan blev starkt partiklyvande och det blev (s) och (fp) som tillsammans kom att förespråka rivning och nybyggnation. Bevarandefrågan intresserade också flera andra opinionsbildare och det var under den här tiden som Internet blev ett allt oftare använt medium i stadsbyggnadsfrågor. Sannolikt var det sammanblandningen av olika frågor och den stora mängd intressenter som fanns som gjorde att ärendet Friggagatan blev så ovanligt inflammerat. Programmet för omvandlingen behandlades i byggnadsnämnden under 2003-04, och GPs rapportering om detta är värd att notera: när programmet som tillätt rivning passerade nämnden med röstsifforna 6-3 frågade reportern om inte det var en ”svag majoritet”, eftersom den bara bestod av två partier. Tanken på att man skulle räkna partier istället för röster är intressant men ett hittills okänt tillvägagångssätt i traditionella demokratier. När programmet slutligen antogs inleddes det avslutande arbetet med detaljplanen. Det var i samband med den delen av processen som debattnivån skärptes, inte minst därför att Ronny Reinholdsson publicerade artiklar i GP och på Sveriges Arkitekters hemsida. Kritiken mot bygget var genomgripande och sammanfattades i tio frågor som framförallt handlade om hård exploatering, miljöproblem och 26
bevarande. De tio punkterna blev sedan utgångspunkten för mycket av den kritik och de överklaganden som skulle följa fram till november 2008. Under 2005-07 löpte detaljplanen under stor strid rakt igenom Göteborgs politiska apparat. Eftersom ärendet vid det här laget hade blivit smått fantastiskt politiserat lyckades en allians av vänsterpartister och moderater flera gånger åstadkomma bordläggningar vilket förlängde den infekterade debatten. Som vi kan se på bilderna handlade den upprörda bevarandedebatten egentligen i hög grad om att spara porrklubbar till omvärlden. Enligt Kjell Arefjäll, som är VD på Stigbergets Fastighetsutveckling ska någon granne ha tyckt att man kunde göra en variant av Kronhusbodarna i funkishusen. Anneli Hulten analyserade återigen situationen på ett logiskt sätt:
”
Det finns ingen kulturhistoria kvar i husen, vare sig i fasader eller innandömen. Skulle man bevarat husen skulle man beslutat om det för många år sedan och då sett till att rusta upp dem, nu är det för sent. Det är ofta en svår avvägning mellan att bevara det gamla och bygga nytt, vi kan inte bara ha en museimiljö utan måste också se till att vi får en pulserande stadskärna.”
När detaljplanen väl fastställts på våren 2008 fördes planprocessen till sin logiska slutpunkt när en granne överklagade till länsstyrelsen. Efter avslaget på det överklagandet förde den klagande vidare processen till regeringen, varefter upprörda grannar som tröttnat på förfallet började gå runt med protestlistor mot den ensamma klaganden. I november 2008 var allt över och bygget är nu igång. Den här gången var det i alla fall få som klagade på att ärendet inte blivit tillräckligt omdebatterat.
27
