Kammarmusik-Nytt
musik i nya lokaler 409 nya miljoner
flöjtsonator mer kultur till fler
beethoven rollin’ phones
4/2016
Kammarmusik-Nytt Innehåll 2 3 4 5 6 7 7 8 8 9
Cathjas hörna
Cathjas hörna Krönika – ”409 nya miljoner för mer kultur till fler” Musik i nya lokaler Rollin’ Phones Dedicated Beethoven i Sverige Romans flöjtsonator kompletta Conny Årlind – en presentation Elisabeth Husmark slutar på Kammarmusik-Nytt Karl-Birger Blomdahl 100 år Fanny Hensel återupprättad | Notiser
KAMMARMUSIKFÖRBUNDETS TIDSKRIFT ISSN 2001-2721 ANSVARIG UTGIVARE Cathja Mörner • Tel 0570-155 95
[email protected] KANSLI Christina Sejmo Läggargränd 5 A, 507 30 Brämhult Tel 072-701 87 77
[email protected] REDAKTÖR Sverker Ahlenius • Tel 033-23 95 18 Hasselbacksgatan 29 B, 504 54 Borås
[email protected] I REDAKTIONEN Calle Friedner •
[email protected] GRAFISK FORM OCH PRODUKTION Anna Olausson • www.annatherese.eu OMSLAGSBILD Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Foto: Calle Friedner HEMSIDA www.kammarmusikforbundet.se
Med tiden
K
ammarmusik-Nytt är lika gammal som förbundet. Vid starten var förbundets sekreterare Hans Ahlborg redaktör, en syssla som 1988 övertogs av Anders Jansson. Denne drev tidningen i stort sett ensam fram till år 2005, då tidningen sammanlades med Orkesterförbundets publikation Musikant. Men tiderna förändras och därmed förutsättningarna för en papperstidning. Från och med nr 3 2013 övergick bladet till att bli en digital pdf-tidning. Nu har ytterligare några år gått och den s.k. tiden förklarar att även detta är en förlegad form. Från årsskiftet kommer Kammarmusik-Nytt att förmedlas som ett Nyhetsbrev med direkt koppling och förankring till Kammarmusikförbundets hemsida. Det ligger i tiden sägs det. Det viktigaste är dock att vi får fram våra nyheter på ett bra och läsvänligt sätt – hur de än distribueras. Redaktionen med Calle Friedner och Sverker Ahlenius finns kvar. Men som ni kan läsa i detta sista nummer av en pdf-variant så slutar Elisabeth Husmark som skribent. Vi riktar ett stort tack till Elisabeth för alla fina artiklar vi fått ta del av. Så har projektet Nationella turnéstrukturer bytt namn till Samspel – för bättre samverkansstrukturer för den levande musiken i hela Sverige. MAIS (Musikarrangörer i samverkan) har fått i uppdrag av Statens Musikverk att utforska hur musiklivet kan samverka bättre kring konsert- och turnéproduktioner. Målet är att hitta modeller som främjar turnéer över regiongränserna. Detta är säkert bra men här skapas osäkerhet. Inom Kammarmusikförbundet har vi två strålande exempel på hur turnélivet kan fungera över regiongränserna, dels Internationell Kammarmusik i Sverige – IKS samt Ung & Lovande. Nu menar man att dessa ska ses som goda exempel på hur det kan fungera men inte längre finansieras av någon myndighet som stödjer kulturutövare. Finansieringen ska lösas på annat sätt (!?!) och man vill se nya modeller i det nya projektet. Det är verkligen att hamna mellan två stolar. Eller ligger det också i tiden? Pengar byter plats, projekt byter namn men hur stora blir förändringarna? Eller är det bara tiden som förändras? … När tiden är inne kanske den är ute. Tiden kanske har gått. Så gör den ibland. Tiden går ut. Men den går aldrig in igen. Ändå är tiden inne ibland. Plötsligt är den bara inne. Hur kom den in? Vi förstår inte hur det gick till. För vi lever under tiden. Hela tiden. … (fritt utdrag ur Klockan slog elva av Claes Eriksson) Med detta önskar jag våra läsare en fin kammarmusikvinter så hörs vi via vårt nya medium i början av det nya året, när vi fått ny tid.
CATHJA MÖRNER Förbundsordförande kammarmusikförbundet
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 2
”409 nya miljoner för mer kultur till fler”
S
å presenterade regeringen sin kulturbudget för 2017. Hur mycket av dessa pengar kan då musiklivet räkna med att få del av? Ja, det man kallar ”scenkonsten”, där musiklivet ingår, tillförs 70 miljoner. Så här skriver Kulturdepartementet: ”Förstärkningen syftar till att det ska finnas ett fortsatt brett utbud av musik av hög kvalitet och god tillgänglighet till musikverksamheter i hela landet. Kulturen kan därmed nå fler. Huvuddelen av förstärkningen kommer att fördelas inom kultursamverkansmodellen”. Denna modell, som infördes av den borgerliga regeringen efter kulturutredningen 2009, är uppenbarligen något även den nuvarande regeringen tycker är framtidens melodi, och man tänker tillföra 30 särskilda miljoner till den mellan 2017–2020, d.v.s. 7,5 miljoner per år. Likaså skriver man under på de kulturpolitiska mål, som den förra regeringen fastställde, och som ersatte de kulturpolitiska målen från 1974. De är förstås rimliga mål om än hållna i mycket allmänna ordalag, där staten bland annat vill ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor… främja kvalitet och konstnärlig förnyelse … [och] främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan”. Regeringen skriver också, att skapa fler möjligheter i hela landet för människor att ta del av och utöva kultur är en av dess viktigaste kulturpolitiska prioriteringar. Den verksamhet Kammarmusikförbundet och dess anslutna föreningar bedriver borde alltså höra till det som regeringen prioriterar högst, men märks det? I många år har ju det statliga anslaget varit oförändrat! Samtidigt är det alltså kultursamverkansmodellen regeringen tänker prioritera, men erfarenheterna hittills visar, att kammarmusikföreningarnas möjligheter att få ta del av de pengarna varierar stort från ort till ort. Kanske är det det man tänker på, när regeringen vidare skriver, att ”mot bakgrund av olika utvärderingar av kultursamverkansmodellen har ett arbete inletts med att se över den framtida inriktningen och utvecklingsmöjligheter för kultursamverkansmodellen”. Kulturrådet får oförändrad budget, vilket tyder på att Kammarmusikförbundet inte heller för 2017 får någon ökning av sitt statliga anslag, vilket i praktiken är en minskning. Hoppet skulle kunna stå till det rikskulturförbund, som initierades i augusti, och som ska motsvara Riksidrottsförbundet. Regeringen verkar vara positiv liksom Kulturrådet, men det kommer att ta flera år innan vi kommer att kunna se något resultat. Till nationella och internationella turnéer ska Musikverket bidra med 50 %, och de ska genomföras i samarbete med MAIS, Regional Musik i Sverige och Musikcentrum Riks, men man har också ett avtal med Export Music Sweden. Den 24 oktober lades den s.k. Kulturskoleutredningen fram med förslag till hur staten ska kunna bidra till att göra de kommunala kultur- och musikskolorna mer tillgängliga och jämlika. Den har letts av Monica Lindgren, som är professor i musikpedagogik vid Göteborgs
Krönika
universitet. Man konstaterar, att i många kommuner är kulturskolan en aktiv del av kulturlivet och på många håll deltar kulturskolan också i den obligatoriska skolans verksamhet på alla nivåer. Utredningen har dock varit begränsad till kärnverksamheten, d.v.s. den undervisning barnen får i kulturskolan på sin fritid. Det finns ett starkt engagemang i de flesta kommunerna för att göra kulturskolorna mer tillgängliga och jämlika. Spannet är dock stort från målmedveten satsning på kulturskolan på vissa håll till att avveckla eller helt sakna sådan på andra. Avgörande för vilket är synen på kultur. Barn till högutbildade eller konstnärligt utövande föräldrar går i större utsträckning i kulturskolan än utomlands födda barn, barn med funktionsnedsättning och barn som växer upp på landsbygden – särskilt i glesbygd. Med tydligt sikte på dessa kallas utredningen ”En inkluderande kulturskola på egen grund”, d.v.s. alla ska kunna delta om de vill oavsett förutsättningar. Man ska utgå från barns och ungdomars perspektiv, alltså deras egna intressen, och göra kulturskolan till en mötesplats för dem. Utredningen föreslår, att ett nationellt kulturskolecentrum inrättas inom ramen för Statens kulturråd. Det ska följa utvecklingen i de enskilda kulturskolorna, fördela utvecklingsmedel, främja erfarenhetsutbyte och samverkan på regional nivå för att kommunerna ska kunna utbyta erfarenheter, m.m. Man sätter även upp ett antal nationella mål för kulturskolan och vill förstärka utbildningsvägar, satsa på forskning, ge utvecklingsbidrag och tidsbegränsade verksamhetsbidrag samt bidrag till nationell spetskompetens, d.v.s. möjligheter till fördjupning för specialintresserade elever genom att på avancerad nivå få arbeta tillsammans med professionella konstnärer. En helt ny kulturpedagogutbildning med examen på 90 poäng inrättas. För att antas till denna måste man ha konstnärliga förkunskaper motsvarande minst 90 poäng. Kulturskolan kan därmed komma att utgöra en breddad arbetsmarknad för konstnärer av olika slag. Man vill också ge statliga medel till en förbättrad infrastruktur för att så många som möjligt ska kunna delta. Annars är det de lokala behoven som ska styra verksamheten. Att Kulturskolan inte ska ha någon läroplan utan styras av elevernas intressen utan läroplan ter sig ändå något äventyrligt.
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 3
Calle Friedner text och foto
Musik i nya lokaler
Kungliga Musikhögskolan i Stockholm har fått nya, toppmoderna lokaler, och vi har fått titta närmare på dem.
K
ungliga Musikaliska Akademien, grundad av Gustav III 1771, hade tidigare ansvaret för den högre musikutbildningen i landet. Länge fanns det bara en sådan, i Stockholm, och den bedrevs från 1877 i samma hus som akademien på Nybrokajen, men 1971 flyttade undervisningen till de byggnader som läroverket Statens Normalskola lämnat i hörnet av Valhallavägen och Lidingövägen mitt emot Stadion. I 45 år bedrevs undervisningen i dessa provisoriska lokaler, men nu har man äntligen fått egna, specialbyggda för skolans behov. Skolan, som numera är en statlig högskola, har under åren gått under olika namn, och så sent som 1994 antog man sitt nuvarande. KMH, som det förkortas, har nu flera byggnader, en huvudbyggnad med glasfasad, som är sammanbyggd med ett tidigare stall pietetsfullt renoverat till skolans bibliotek, en byggnad med huvudsakligen lärosalar och övningsrum närmast Lidingövägen, och dessutom ”Gula villan”, en äldre byggnad (som numera är brunmålad) och en f.d. ridskola. Huvudbyggnaden rymmer administrativa lokaler, en stor entréhall med restaurang och inte minst tre konsertsalar. De är Kungasalen byggd med pengar ur
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 4
kung Carl XVI Gustaf sjuttioårsfond med plats för upp till 700 personer. Annars kan man fälla in publikplatserna i väggen och därigenom vid behov frigöra en större golvyta. Här finns också hydrauliska gradänger i tre nivåer, och akustiken kan anpassas till den typ av musik som framförs, eftersom skolan numera utbildar musiker i flera genrer. Den näst största salen heter Nathan Milsteinsalen (namnet bestämt av en donator) och är en kammarmusiksal med orgel och plats för runt 150 personer. Den tredje konsertsalen är Lilla salen, som är specialutrustad med bl.a. akustiska ringar med högtalare i taket. I de här konsertsalarna kommer det regelbundet att anordnas offentliga konserter, och i den mån de är lediga, kommer de att kunna hyras ut externt för konferenser m.m. Till detta kommer så ”Svarta lådan”, som är avsedd att vara en ren experimentstudio. Det finns också repetitionssalar som Körsalen och Sveasalen i huset närmast Lidingövägen. De gamla lokalerna revs under hösten – inklusive de två konsertsalarna, som invigdes för bara omkring 30 år sedan. De får nu lämna plats åt nya bostäder, men naturligtvis är man på KMH glad för de nya, stilrena och imponerande lokalerna. Invigningen ska äga rum med början den 26 januari 2017, och anledningen till att man ”tjuvstartat” i de nya
lokalerna är att man vill känna vad som fungerar som det är tänkt och vad som kan behöva justeras. Dessutom vill man ha tid att arbeta ut ett program till den flera dagar långa invigningen. Kungliga Musikhögskolan är att gratulera. Här bör det finnas förutsättningar att stimule-
ra det svenska musiklivet genom en gedigen undervisning i tilltalande och väl anpassade lokaler, som bör kunna inspirera kommande generationer av svenska musiker. Calle Friedner text och foto
Rollin’ Phones Dedicated Saxofonkvartetten med det vitsiga namnet ”Rollin’ Phones” har vi tidigare uppmärksammat här i Kammarmusik-Nytt. Kvartetten började som en heltidsverksam ensemble, men arbetar sedan flera år tillsammans i perioder, medan musikerna har andra uppgifter däremellan.
N
är ensemblen nu fyller trettio år, gör den det genom att ge ut en ny CD med en dryg timmas musik producerad av Jonas Knutsson, saxofonist han också, och med arrangemang av storbandsledaren Mikael Råberg, som gett skivan en jazzigare profil än man vanligen förknippar ”Rollin’ Phones” med. Skivan inleds med Lasse Färnlöfs kända ledmotiv till filmen ”Att angöra en brygga”, följd av ett potpurri på melodier ur Leonard Bernsteins ”West Side Story”. Därefter spelar kvartetten ett ”set” med fyra svenska folkmelodier. Passar den svenska folkmusiken framförd på saxofon? Ja, när det sker känsligt och musikaliskt som här (för det mesta), tycker man snarast att det är helt naturligt. Fast ”Visa från Utanmyra” är lite burdus. Jag föredrar nog Jan Johanssons version. Folkmusiken avlöses av brasiliansk musik av Antonio ”Tim” Jobim, ”Chega de Sausade” (ungefär ”Tillräckligt med längtan”). Ännu ett
potpurri, nu ur operan ”Porgy and Bess”, med ett arrangemang som till stora delar bygger på Gershwins original, följs av den nyss bortgångne Toots Thielemans kända ”Bluesette”, varpå det berömda grälet ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun” tar över, även här med den lättsamma underton det har i musikalen. Judy Garland sjöng rart ”Over the Rainbow” i ”Trollkarlen från Oz” 1939. Saxofonkvartettens version är av det mer eteriska slaget. Jobim återkommer med sin välkända bossanova ”Wave”, sedan är det dags för skivans vitsigaste titel ”abALL OF MEat” (ska skrivas så) av Mikael Råberg m.fl., och så avslutar saxofonkvartetten – d.v.s. Tove Nylund, sopran-, Kristin Uglar, alt-, Edith Bakker, tenor- och Neta Norén, barytonsaxofon, tillsammans med Jonas Knutsson (sopran- och altsax), Rafael Sida Huizar, slagverk, och Jesper Kviberg, trummor – med en jazzklassiker, Thelonius Monks ”Round Midnight”.
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 5
Det är alltså med en blandning av tämligen kända stycken i specialarrangemang, som ”Rollin’ Phones” visar upp sig på sin senaste CD, sin sjunde. Som vanligt är de fyra kvartettmusikerna väldigt välljudande, rytmiskt precisa och samspelta, och även om det här kanske inte är kammarmusik i traditionell mening, ger skivan 14 exempel på ett musikaliskt hantverk på hög nivå. En liten brasklapp har jag i alla fall: med all respekt för de andra skickliga musikerna, men jag hade faktiskt fördragit att kvartetten fått framträda på egen hand, inte minst med tanke på att det här är en jubileumsskiva. Det skulle de fyra musikerna ha klarat utmärkt! Calle Friedner SWEDISH SAXOPHONE QUARTET ROLLIN’ PHONES DEDICATED GRAPPA GRCD4403
Beethoven i Sverige Jag har i mitt hem några sepiatonade tavlor, som jag fått ärva av min mormor. Det är porträtt av några av musikhistoriens främsta tonsättare i formatet 23x28 cm, men en är betydligt större, 40x50 cm. Den föreställer Ludwig van Beethoven, och den hängde i mitten bland de andra på mormors vägg, som det anstår den störste av de största. I alla fall var det så min mormor, som var född mot slutet av 1800-talet, och många andra musikaliskt bildade människor under det förrförra seklet tyckte, och även idag betraktas Beethoven som en av musikhistoriens allra största.
B
eethoven blev visserligen invald i del om honom själv, en man som visserMusikaliska Akademien 1822, men ligen kunde vara rätt ohyfsad – även mot han besökte aldrig vårt land. Ändå överheten – men som trots sin dövhet var har musikvetaren och pianisten Anders en gladlynt person, som älskade ordvitsar Gabriel Sundström skrivit en bok med och hade ett ljudligt skratt. Han kunde titeln ”Beethoven i Sverige”, fast den dessutom vara mycket vänlig. handlar förstås om hur Beethovens musik Boken innehåller alltså massor av debörjade spelas i Sverige, och hur den upptaljer om, verkar det, nästan varje framfattats genom tiderna. förande av ett Beethovenverk i Sverige Det var inte i Stockholm som man först under 200 år genom att datum, platser och spelade Beethoven, utan på en värmländsk recensioner av en lång rad framföranden raherrgård i slutet av 1790-talet – i alla fall das upp. Det blir ibland väl mycket av det är det vad den tidigaste skriftliga uppgifgoda, man kunde ha nöjt sig med det mest ten berättar. Den kommer från Knut Liljeväsentliga. Den är ändå skriven på god och björn, svärfar till Erik Gustaf Geijer. Det lättläst svenska, och några sakfel är det var förstås då fråga om kammarmusik av svårt att hitta. Däremot förekommer det något slag, och först 1805 framfördes orrätt många korrekturfel, bl.a. felskrivningkestermusik av Beethoven, då av Hovkaar (”Freunde” i stället för ”Freude” s. 377 pellet, som var den enda symfoniorkestern andra stycket), upprepningar (s. 404 andra i Stockholm. Hovkapellet kom sedan att stycket raderna 13–14), överhoppade ord bli den främsta orkestern att introducera (… och Beethovens vänner berättade att () Beethovens orkesterverk i landet, även bubblade av kreativitet… s. 405), och hette om hans musik så småningom också kom den lilla flickan, som Beethoven skrev så att framföras av diverse orkestrar i landsrart till, Emilie eller Emelie (sid. 262–264)? orten. Annars var det genom sin kammarDet är förstås små skönhetsfel. Däremot musik och symfoniska musik i kammarmåste man ge en eloge för den roliga ommusikarrangemang som Beethoven först slagsbilden, som anger bokens lättsamma blev mer allmänt känd, för musik framförton och om inte annat bör locka även de Teckning av Anne-Marie Steen-Petersen. des oftast i hemmen och salongerna. Beetmåttligt beethovenfrälsta att köpa den. hovens musik var något helt nytt, många Det mest intressanta i boken är nog ändå tyckte att den var bisarr (särskilt de sena stråkkvartetterna), de förstod den beskrivning av det svenska musiklivet under 200 år, framför allt den inte men hade ändå en känsla av att den var skapad av en stor det i början av 1800-talet, som boken ger och insikten om att Beethomästare. Operan ”Fidelio” och den nionde symfonin blev till en början vens musik kom att förändra – och ”förädla” musiksmaken ända in i ändå hårt kritiserade, delvis på grund av bristfälliga framföranden. våra dagar. I den drygt 400 sidor tjocka ”Beethoven i Sverige” får vi också möta Calle Friedner en rad personer, som betytt mycket för spridningen av Beethovens musik. En av dem var den tyske pianisten och beethoveneleven FerdiANDERS GABRIEL SUNDSTRÖM nand Ries, som under ett par korta perioder bodde i Stockholm, bl.a. BEETHOVEN I SVERIGE tillsammans med Franz Berwalds kusin, violinisten och dirigenten FRÅN BISARR MÄSTARE TILL FOLKKÄR LUDWIG Johan Berwald, på Salviigränd i Gamla stan, och var solist i BeethoGIDLUNDS FÖRLAG vens tredje pianokonsert när den spelades för första gången i Sverige. Några av de andra viktiga personerna var musikskribenten Hildebrand Hildebrandsson, tonsättaren och musikskribenten Wilhelm Bauck och senare Wilhelm Stenhammar, som ofta framförde Beethovens musik i Stockholm och Göteborg. Vi får också tips på böcker om Beethoven, som getts ut i Sverige. Beethovens död uppmärksammades i flera tidningsartiklar 1827. 1870 och 1970 firade man hans 100- resp. 200-årsjubileum, och 1927 högtidlighölls hundraårsminnet av hans död. Det har senare hållits beethovenfestivaler i Stockholms och Helsingborgs konserthus, och han firades i TV 1970. ”Beethoven i Sverige” är en ytterst detaljerad redovisning av hur Beethovens musik trängt in i svenskarnas medvetande och där behållit sin plats, även om man numera har en något mindre romantisk syn på honom (men han är ju en romantisk person!). Vi får också veta en hel Salviigränd, där Ferdinand Ries och Johan Berwald bodde.
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 6
Romans flöjtsonator kompletta Johan Helmich Roman (1694–1758) är utan tvivel Sveriges främste tonsättare under 1700-talets första hälft (Agrell får ursäkta, han verkade dessutom huvudsakligen i Tyskland).
R
oman började som hovkapellist redan 1711 och fick, sannolikt med hjälp av Karl XII:s musikaliska syster Ulrika Eleonora d.y., studera i England 1715–21, där Händel förstås var den stora förebilden. När Roman kom hem, blev han utnämnd till biträdande hovkapellmästare och sex år senare till hovkapellmästare, och som sådan gjorde han mycket för att utveckla det svenska musiklivet – mest känt är att han var den förste som anordnade offentliga orkesterkonserter i landet. Till eftervärlden har han förstås framför allt gått som tonsättare. Tyvärr gick en stor del av hans musik förlorad i två bränder, men även om också andra av hans kompositioner bevarats, så var det bara de tolv flöjtsonatorna som blev tryckta under hans livstid (1727). De här sonatorna är utpräglat italienska till karaktären, och eftersom Roman ägde italie-
naren Francesco Gasparinis generalbasskola ”L’armonico pratico al cimbalo”, från 1708, som han också översatte till svenska, kan vi vara säkra på att den var viktig för honom och påverkade hans komponerande. Roman är förstås mest känd för orkestermusik som ”Drottningholmsmusiken”, ”Den svenska mässan”, och ”Golovinmusiken”, men att han också som kompositör i det mindre formatet höll internationell klass har haft svårare att gå in i medvetandet. Det här har nu blockflöjtisten Dan Laurin och hans hustru, cembalisten Anna Paradiso, velat ändra på genom att på flera CD visa, vilka stora kvaliteter Romans musik har. Vi recenserade i Kammarmusik-Nytt nr 3/2015 en CD med de första fem flöjtsonatorna, och tillsammans med cellisten Mats Olofsson och (i vissa verk) Jonas Nordberg på barockgitarr och teorb, presenterar de nu de sista sex av
Romans flöjtsonator, som enligt titelbladet egentligen är skrivna för tvärflöjt, men här spelar Dan Laurin sonatorna 6, 7, 8, 10 och 12 på s.k. ”voice flute” (en blockflöjt mellan alt och tenorblockflöjterna) och de övriga på tenorblockflöjt. Och det är väl bara att än en gång falla till föga för dessa musikantiska och insiktsfulla tolkningar, där högsta rytmiska precision förenas med personligt uttryck. Den här skivan liksom de tidigare nämnda kan säkert bidra till att ge Roman hans rätta plats i musikhistorien. Calle Friedner J. H. ROMAN THE 12 FLUTE SONATAS NOS 6 – 12 DAN LAURIN, RECORDER PARADISO MUSICALE BIS-2155 SACD
Conny Årlind – en presentation Vid det senaste årsmötet invaldes Conny Årlind från Storuman i förbundets styrelse.
C
onny har en gedigen musikalisk bakgrund både som musiklärare och kommunal musikledare. Ytterligare påbrå har han fått av sin far, som är yrkesmusiker. Numera utövar han musik som tubaist i två hemvärnsorkestrar samt som basunist i Lycksele Storband. Till detta kommer att han också är katolsk präst och styrelsemedlem i den lokala arrangörsföreningen. Konserterna tycker han är ganska välbesökta. Befolkningen i denna norrlandsbygd är inte så vana musiklyssnare, men många lämnar konserterna mycket positivt överraskade. Conny anser att förbundets viktigaste uppgift är att vara opinionsbildare och på sin nya styrelsepost kommer han definitivt att bidra till att så blir fallet. Vi önskar honom lycka till!
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 7
Elisabeth Husmark slutar på Kammarmusik-Nytt I somras meddelade Elisabeth Husmark, att hon efter elva år som skribent i Kammarmusik-Nytt med ålderns rätt tänkte sluta.
U
nder många år fram till 2005 hade Anders Jansson på egen hand varit redaktör för Kammarmusik-Nytt och dessutom skrivit de flesta artiklarna, men nu ville han dela den uppgiften (och så småningom helt lämna över den). Sverker Ahlenius fick då uppdraget att bli redaktör och Elisabeth Husmark och Calle Friedner att bli skribenter. Efter sin yrkesutbildning arbetade Elisabeth Husmark först som tidningsjournalist, innan hon kom till Sveriges Radio, där hon hamnade på den redaktion som hette ”Hem och familj”. Det var en rolig tid, berättar hon, med många resor till utlandet, men hon fick också möjlighet att arbeta för Musikradion, där hon bl.a. gjorde morgonprogrammet ”Opp, Amaryllis!”, sålde tidskriften ”Nutida Musik” vid konserter och medverkade som uppläsare vid en konsert på Moderna Museet i Stockholm tillsammans med Karl-Erik Welin. Så småningom gifte hon sig med Kåre Nyblom, som blev Sveriges Televisions korrespondent i Moskva under tre år på 60-talet. Det var efter det att Chrusjtjov hade störtats och Brezjnev tagit över, och det rådde ett klimat av stenhård diktatur, minns Elisabeth, som ambitiöst nog lärde sig ryska så väl, att hon kunde intervjua människor på landets språk. Elisabeth bodde också med sin familj en tid i Rom och kunde där ägna sig främst åt sitt sjungande, för hon hade alltid sjungit och valde tidigt mellan sången och journalistiken. Bland annat samarbetade hon upprepade gånger med Jan Eyron, vilket visar på vilken nivå hon stod. I TV verkade hon som kulturreporter på Aktuellt. Genom sitt musikintresse och musikutövande skaffade hon sig förstås stora kunskaper om musik, och de kom väl till pass inte minst under åren efter hennes pensionering, då hon skrivit i Kammarmusik-Nytt. Vi vill tacka Elisabeth för elva år av gott och givande samarbete.
Elisabeth Husmark. Foto: Calle Friedner
Sverker Ahlenius & Calle Friedner
Karl-Birger Blomdahl 100 år K arl-Birger Blomdahl hörde till 1900-talets mest inflytelserika tonsättare. Han samlade på fyrtiotalet omkring sig framför allt tonsättare som Ingvar Lidholm och Sven-Erik Bäck, utövande musiker som Hans Leygraf och Eric Ericson och dessutom musikforskare som Ingmar Bengtsson och Bo Wallner med flera i den s.k. Måndagsgruppen. Detta var ingen fast organisation, men medlemmarna kom i olika grad att få ett starkt inflytande över det svenska musiklivet under 1950- 60-, 70- och början av 1980-talen. En orsak till detta var Sveriges Radio, vars musikinstitut på Edsbergs slott leddes av Sven-Erik Bäck, där Ingvar Lidholm i många år var kammarmusikchef och senare planeringschef på
Musikradion, och där Blomdahl var musikchef 1965 till sin bortgång 1968. Han hade då varit kompositionsprofessor på Musikaliska Akademiens konservatorium (nuvarande KMH) 1960–64. Han hann också med att bl.a. skriva orkesterverk, operor, sånger och kammarmusik. Hans mest kända verk torde vara operan ”Aniara”, som i vår ska spelas på Malmöoperan, men även Sveriges Radio har i höst uppmärksammat hundraårsminnet med en serie kammarkonserter i Berwaldhallen, medan Stockholms konserthus framfört hans tredje symfoni, ”Facetter” och kammarmusik i anslutning till ett samtal om Blomdahl mellan Christina Tobeck, som doktorerat på Blomdahl, och Sven Kristersson.
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 8
FANNY HENSEL ÅTERUPPRÄTTAD Pianisten Solveig Wikmans skivor redovisar udda musikhistoria. Hon började fyrhändigt jämte maken Bertil Wikman: en Geijer-LP. Därpå Laci Boldemann, Maurice Karkoff och Sveriges första pianovirtuos Edmond Passy. Fortsatte med en tredje LP med Moscheles, Sinding och Lutosławski. En bukett från Sweelinck till Frank Martin följde.
E
nsam lyfte hon fram Knut Håkanson och Josef Eriksson, följt av rader kvinnotonsättare och en CD med Strängnäs-tonsättaren Dag Lundin. Hennes nya Fanny Hensel-CD för Sterlings (efter piano sviten Året på Nosag) rymmer 16 pianostycken. Här får vi på allvar omvärdera Wikmans pionjärinsats. Felix Mendelssohn och hans fyra år äldre syster Fanny Hensel var lika blixtbegåvade. Men deras öden var ack så olika. Fanny använde sina fyra års försprång väl. Som 13-åring spelade hon alla Bachs 24 preludier och fugor i Wohltemperiertes Klavier utantill. Hon började komponera som 14-åring och skrev uppåt 500 verk, men inför att bli yrkesmusiker (däremot självklart för Felix), fick hon både fadern och brodern emot sig. Hon skulle förbehållas hushållsskolning inför giftermål. I stället fick hon ett eget musikforum i familjens berömda söndagssalonger. Hennes äktenskap blev inte heller problemfritt. Fanny var bara 15 år när hon och den drygt 27 år äldre konstnären Wilhelm Hensel blev blixtförälskade, sedan syskonen och föräldrarna sett en utställning i hans ateljé i Berlin. I lönndom beslöt paret förlova sig, men så lätt gick det inte. Han var fattig som en kyrkråtta, utan att kunna försörja henne. Paret förbjöds skriva till varann, och han
for på ett stipendium till Rom och var borta i sex år utan kontakt. Officiellt förlovade de sig först på nyåret 1829 och gifte sig mot föräldrarnas vilja 3 oktober detta år. Deras son fick namnet Sebastian Ludwig Felix efter Fannys tre favorittonsättare Bach, Beethoven och brodern. Men Fannys musik skulle praktiskt taget falla i glömska under hundra år. Därför är det en pionjärgärning när Solveig Wikman nu med temperament och klanglig finess ger den en återupprättelse. Både Felix och Fanny levde intensivt och självförbrännande, dog tidigt (båda 1847, 38 respektive 42 år), och lyfte inte bara fram Bach utan ett klassiskt behärskat ideal. Men Wikman visar också skillnaderna, som när Felix upplevde Italien nästan med förakt, medan Fanny där tycks ha funnit lyckan. Efter de båda Hensel-skivorna återstår kanske rentav Mendelssohns musik att upptäcka – intensiteten, balansen, förfiningen, ingalunda blek konvenans. ROLF HAGLUND FANNY HENSEL: ZWÖLF CLAVIERSTÜCKE, VIER RÖMISCHE KLAVIERSTÜCKE. SOLVEIG WIKMAN, PIANO STERLINGS CDA 1699-2
Kammarmusik-Nytt 4/2016 • sid 9
>>> NOTISER Ljunggrenska tävlingen 2016 avgjord
D
en 20:e upplagan av Ljunggrenska tävlingen genomfördes på Artisten i Göteborg helgen 1–2 oktober. Vinnare i år blev pianisten Bohumir Stehlík med juryns motivering: ”En sann pianopoet som inbjuder till nya klangvärldar. Hans sjungande ton går rakt in i hjärtat.” Bohumir Stehlík är 26 år, född i Prag, där han först studerade. Sina studier fortsatte han på Edsberg för Mats Widlund. Han var en av deltagarna i Stockholm Piano Festival 2015. Andra pris gick också till en pianist, Jakob Lidåkra, medan tredje pris vanns av violinisten Ava Bahari.
Oskarshamns Kammarmusik förening 40 år
D
en 22 oktober firade Oskarshamns Kammarmusikförening sin 40-åriga tillvaro. Firandet började på eftermiddagen med Camerata Nordica, som gav en konsert i Oskarshamns kyrka. Därefter bjöds på jubileumsmiddag med ytterligare musik på Badholmen, en liten pittoresk ö i stadens hamninlopp. Vi gratulerar hjärtligt till de 40 åren!
Trollhättans slussled 100 år
I
september firades storslaget detta jubileum med en frilufts konsert i anslutning till slussarna. Ett verk av Trollhättesönerna Leif Jordansson och Martin Q Larsson kallat Fata Morgana fick då sitt uruppförande. Kompositionen är en blandning av kammarmusik, symfonisk musik, folkmusik, vokalmusik och pop. Till detta har man lagt en mix av stadens ljud: verkstäder, mattpiskning, röster ur stadens vardagliga liv m.m. En totalmusik som blev en stor upplevelse för den flertusenhövdade publiken.
