Johannes Gutenberg Johannes Gutenberg valdes 1999 till ”Årtusendets man”.
Han är uppfinnaren till boktryck med lösa typer och är därmed massmedias fader. Hur Europas politiska och kulturella historia skulle se ut utan Gutenbergs bedrift är lockande att spekulera om. Denna tekniska utveckling påskyndade humanismen och reformationen och förblev utan konkurrens i nära 350 år. Tryckyrkets industrialisering och den digitala revolutionen fullbordar det som han började: den snabba utbredandet av vetande inom räckhåll för alla och en var. Ju mer man läser om honom desto otydligare blir bilden. En särpräglad människa var det helt säkert. Egentligen är det enbart genom domstolsprotokoll som man vet något om denne man. För inblandad i rättsfall var han ofta.
Tillbaka i tiden Om vi i fantasin går tillbaka 600 år i tiden, så hamnar vi vid 1400- talets början. Hur såg det ut i vårt land då? Många har nog läst Jan Guillous trilogi om korsriddaren Arn, som föddes ”i nådens år 1150”. Arn är en uppdiktad person, men Guillou berättar mycket initierat om 1100-talet, så att vi kan leva oss in i den tiden. Han har ju också skrivit en fristående bok om Birger Jarl, som han menar vara sonson till Arn. Birger Jarl levde på 1200-talet. Och från och med Birgers son Valdemar kom den mäktiga ätten från Bjälbo i Östergötland att i mer än hundra år härska på Sveriges tron. En sonsonson till Birger Jarl regerade under stor del av 1300-talet, då digerdöden härjade. Han hette Magnus Eriksson. En av Magnus söner blev kung i Norge under namnet Håkan VI. Håkan gifte sig med en dansk kungadotter, Margareta, dotter till ärkefienden Valdemar Atterdag. Margareta tar makten, sedan hon blivit änka och den ende sonen dött. Hon försökte förena de tre nordiska länderna i Kalmarunionen. Margareta hade hårda nypor, men hon lyckades få ordning och fred och välstånd i länderna. Så var läget i landet i början på 1400-talet. I Linköping bodde cirka 800 människor i små låga hus i ett gytter, men uppe på åsen höjde sig ett märkligt bygge – domkyrkan. Just år 1400 kunde man fortsätta att bygga ut den östra korsgången. Bygget hade legat nere i 60 år beroende på digerdöden, krig och oroligheter. Men nu kom från Köln och omkringliggande områden tyska stenhuggare, murare och timmermän ledda av arkitekten Mäster Gierlach. De slog sig ner i Linköping och byggde kyrkan klar. Det var nog en märklig upplevelse för stadsborna med så många utländska gästarbetare. Men man kanske inte var så olika ändå. På den här tiden hade kyrkan ännu inte splittrats. Hela Europa var katolskt och det gemensamma språket för de lärda var latin. Och latin var det språk som böckerna skrevs på. Det var i klostren man skrev böckerna för hand och det var också klostren och kyrkan som svarade för den tidens omsorg, vård och skola. I Linköping fanns sedan många år en katedralskola. Och i Vadstena hade den heliga Birgittas kloster kommit igång, världens enda kloster grundat av en svensk. I Alvastra präntade munkarna den ena kyrkliga boken efter den andra på pergament i stort format, så att den 2
under gudstjänsterna kunde läsas av många samtidigt. Man hade inte råd att tillverka så många böcker. Pergament, som framställdes av kalvhudar, var dyrt. Gutenbergs vapen
I staden Mainz
Om vi nu skulle ta kontakt med den trakt som stenhuggarna i domkyrkan kom ifrån. Vi förflyttar oss i fantasin till Mäster Gierlachs stad Köln med sin fantastiska domkyrka och vi fortsätter söderut längs floden Rhen till Mainz. Det var redan då en betydelsefull stad, ett handelscentrum och en stad med ärkebiskopssäte. År 1400 var invånarantalet ungefär 6.000. I Mainz levde flera patricierfamiljer – den tidens adel – med särskilda skatteprivilegier och där fanns skråväsendet – den tidens fackföreningar. Och mellan dessa var det ofta stridigheter. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Det är dags att bekanta oss med en klädeshandlare, en man från en rik patriciersläkt, Friedrich eller Friele Gensfleisch. Han föddes omkring 1350 och nämns som borgare i Mainz 1372. Friele var gift två gånger. När hans första hustru dött, gifte han 1386 om sig med Else Wirich som var dotter till en köpman. De bodde först på gården Hof zur Laden. Sedan flyttade de till Hof zum Gutenberg. Den gården låg i hörnet Schustergasse och Christophstraße, men den finns inte kvar i dag. Det var lite konstigheter med namnen på den tiden. Man hade sitt förnamn och sedan lade man till gårdens namn. Precis som vi väl gjort i alla tider: Janne i Vedemö, Curt i Berga. Gensfleisch var en lantgård utanför staden. Efter huset i Mainz tog släkten sig namnet zur Laden och sedan fadern förvärvat ytterligare ett hus i Mainz, lade man till zu Gutenberg. Johannes Gutenberg bibehöll alla dessa namn och kallas i urkunderna omväxlande Gensfleisch, zur Laden och zu Gutenberg. Efter 1420 händer det att Henne zum Gensfleisch zur Laden zu Gutenberg blev Johannes Gutenberg. Och tur är väl det. För vem skulle komma ihåg ett så långt och konstigt namn? Nåväl, Johan Gutenberg föddes någon gång mellan 1393 och 1404. Exakt när vet man inte, men man har helt enkelt beslutat att det är år 1400. Han 3
kallades antagligen Hennchen eller Henne, som är smeknamn på Johannes. Man vet att Johan hade en sju år äldre bror, som hette Friele efter fadern och en äldre syster som fick moderns namn Else. Födelsedagen tror man är den 24 juni. Efter tidens sed fick man nämligen namnet efter dagens helgon. När nu pojken får namnet Johan eller Johannes, tolkar man det nu som om han föddes på Johannes Döparens dag, nämligen den 24 juni. Man vet ingenting om Johans uppväxttid. Antagligen besökte han en klosterskola och lärde sig läsa, skriva och räkna. Han lärde sig även latin, vilket inte var självklart på den tiden. Det var ju ofta oroligheter i Mainz mellan patricier och skråväsendet. Man vet att många patricierfamiljer drevs från staden år 1411. Då bosatte sig familjen Gensfleisch tillfälligt i Eltville, där modern ärvt ett hus vid Burghofstraße vid ringmuren. 1413 var det hungerkravaller i Mainz och då flyttade man igen. Men Johan har möjligen också studerat i Erfurt, som hörde till Mainz ärkestift. Det finns en ”Johannes de Alta villa” inskriven vid Erfurts universitet 1418–1419/20. Han bör då ha studerat grammatik, retorik, dialektik, astronomi, matematik, aritmetik och musik i tre terminer. Så kunde han fortsätta med latinsk grammatik och språk, grekisk och latinsk filosofi och naturvetenskap. Johans far dog hösten 1419. Då kommer den första domstolsprotokollet. Det är nämligen en arvstrid mellan Johan, hans bror Friele och hans svåger Clas Vitzthumb gentemot styvsystern Patze Blashoff från faderns första äktenskap. Modern levde till 1433 och då vet man att Johan fick ut en stor summa pengar.
Straßburgstiden I början av 1420 vet man inte riktigt var Johan befinner sig. Han hade av politiska skäl lämnat hemstaden Mainz. 1430, då det åter var fred mellan de stridande parterna skråna och patricierna, återvände han tydligen inte. Han finns då i Straßburg antagligen sedan en längre tid. Straßburg var en betydelsefull stad med 25.000 invånare och ledande på många områden, särskilt inom handel och hantverk. Det verkar som om Johan utbildat sig till guldsmed. Han bodde i St. Argobast, en förort till Straßburg. Han undervisade i konsten att polera ädelstenar och drev samtidigt en förening, som tillverkade pilgrimsspeglar för vallfärden till Aachen 4
1439. Speglarna var en sorts broscher, som göts av en tenn-blylegering i formar och antagligen polerades efteråt. En av Johans lärlingar hette Andreas Dritzehn och blev senare hans kompanjon. Hemma hos Andreas placerade Johan en träpress, som han beställt hos en svarvare. Och en annan lärling i föreningen hade tillsammans med sin bror en papperskvarn. Det här rörde sig om en ny konst, som skulle hållas hemligt. Press, formar, bly, verktyg m.m. nämns i ett dokument. 1439 är Tryckeriverkstad Johan åter inblandad i en rättegång. Då nämns för första gången hans tekniska arbete. Efter kompanjonen Andreas Dritzehns död, lät han från pressen, som Andreas hade hos sig ”hämta fyra stycken och söndertaga dem så att ingen kunde se vad det varit,” står det i protokollet. Det händer för övrigt en massa egendomliga saker under Straßburgtiden. Alla borgare måste tillhöra en förening. Johan anslöt sig som ”halvmedlem” i ”Nach-Konstofler (=Konstabler)” och förpliktade sig därigenom att i händelse av krig hålla 1/2 häst. Detta innebar förstås, att han hade en hel del pengar. Samtidigt omnämndes han såsom en som ”inte tjänar hos/med någon”. Tredje gången han nämns är då han ansluter sig till målarna och guldsmederna. Han lagrade oerhört mycket vin i sin källare, som han omöjligt kunde ha anskaffat för privat bruk. Han lånade en stor summa pengar av Tomasstiftet i Straßburg, men han betalade aldrig tillbaka den, trots att han dömdes till straff för det. 14 mars 1434 lät Johan fängsla en stadsskrivare från Mainz, som tillfälligt var i Straßburg, under förevändning att staden inte betalt ut ränta till honom. Staden Mainz hade nämligen slutat att betala ut hans livränta, eftersom han inte återvände 1430. Johan vann målet och fick beloppet + ränta år 1436. 1437 är Johan åter uppe i den ärkebiskopliga domstolen i Straßburg. Han anklagas av en adelskvinna, Anna vid Järnporten (Ennel zu iseren Tor), för brutet äktenskapslöfte. Inget är känt om utgången. Gutenberg befann sig nästan alltid i penganöd. Han vistades i Straßburg till 12 mars 1444, efter den tiden finns inga uppgifter om honom. Många spekulerar om han började trycka redan i Straßburg. Enligt senaste forsk5
ning trycktes ingen bok i Straßburg före 1460, det dröjde mellan 5 och 10 år innan hans uppfinning kommit så långt att man kunde trycka den första texten. Först 1448 dyker Johan upp i Mainz utan pengar men med idéer. Han lånar 150 gulden 16 okt. 1448, en släkting gick i borgen. Han utrustar sitt första tryckeri i föräldrahuset ”Zum Gutenberg”. Där han Donat- och Kalendertyper, uppkallade efter senare produkter, d.v.s. latinböcker. De typerna var ganska stora. I aug. 1450 lånar han 800 gulden av Johann Fust, som senare blir hans kompanjon. Detta ska visa sig vara ödesdigert.
Uppfinningarna Hittills hade alla böcker mödosamt skrivits för hand. Detta gjordes framför allt i klostren. På 1300-talet tryckte man från träsnittsstockar, där bild och även text hade skurits ur. Man gjorde s.k. blockböcker. Även hela sidor text kunde skäras som träsnitt. Träsnitt användes på 1400-talets början ofta till spelkort, helgonbilder och flygblad. Gutenbergs uppfinningar var mer än bara ett gjutinstrument. Man kan säga att det var minst 10 olika uppfinningar. 1) Gjutinstrument för att tillverka lösa trycktyper. I Kina tryckte man redan på 1000-talet f. Kr. med lösa typer av trä. 2.000 år senare med typer av bränd lera. 1403 fanns metalltyper i Korea. Gutenberg konstruerade ett gjutinstrument, som med osviklig precision kunde gjuta ett obegränsat antal typer med varierande bredd (från i till m) men med samma kägel, d.v.s. höjd på bokstaven. I äldsta tid, då boktryckarna själva var stilgjutare, hade varje tryckeri sin typhöjd, då man inte ville riskera att typerna skulle bli stulna. 2) Patris – matris. På en stålstav graveras en bokstav spegelvänt = patrisen. Med en hammare bultar man in patrisen i en mjuk kopparplatta = matrisen. Bokstaven syns nu rättvänd som en fördjupning. Gjutkanalen i gjutinstrumentet har räta 6
Handgjutinstrument
vinklar. I ena änden sätts matrisen som ett ”lås”. Nu kan man gjuta kopior, som ser ut som den ursprungliga stämpeln, patrisen. Man kunde framställa ungefär fyra typer i minuten. På Gutenbergs tid hade typen ingen signatur, d.v.s. en fördjupning, så att man kan se att lägga den åt rätt håll.
Patris
Gjuten bokstavsform (typen eller bokstaven)
Matris
3) Rätt sorts legering till typerna. Typerna göts redan på 1400-talet av bly med tillsats av något tenn samt antimon och/eller vismut. Gjutmassan höll nära 300 grader. Den måste kunna stelna snabbt och dessutom tåla högt tryck utan att slitas. 4) Kast. När man slagit av gjuttappen och justerat typhöjden, lades typerna in i en snett uppställd trälåda med c:a 100 fack. Låda heter Kasten på tyska. 5) Vinkelhake eller sätthake och en form för att isolera/stänga sidorna. Sättaren plockar ut typerna från kasten och sätter dem i en sätthake, som är lika bred som spalten eller texten ska vara. Sätthaken gjordes ursprungligen av trä, men är numera i metall. För att få avstånd mellan typerna användes blindmaterial, som är något lägre och därför inte kan tryckas. Man lyfte ur varje färdigsatt rad till skeppet med en sättlinje. Skeppet är det redskap, en form, i vilket de färdiga raderna samlas, tills de blir en färdig sida. Det var också ursprungligen av trä med en tunga, som man kunde dra ut. Raderna bands samman med kolumnsnören. ake Sätth
6) Tryckfärg. Ett ytterligare tekniskt problem var 7
tryckfärgen. Den färg som tidigare använts vid tryckning med träsnitt kunde inte användas på metalltyperna, eftersom den inte togs upp av metallen. Detsamma gällde för bläcket som skrivarna skrev med. Färgen måste vara lätt klibbig och av god svärta. Den fick heller inte tränga igenom, för man måste kunna trycka på båda sidor av papperet. Tryckfärgen gjordes av sot och linolja. Linoljan skulle först kokas till en tjock fernissa. Det gjordes utomhus för eldfarans skull. Man gjorde upp eld i en grop. En stor kopparkruka användes, den kallades färgblåsan. Kokningen skulle ske ganska långsamt och under tiden rensade man då och då oljan genom att doppa ner brödstycken, som sög åt sig vatten och föroreningar. Oljan kunde lätt fatta eld, om den tilläts koka över och tränga ut och likaså kunde lätt explosioner uppstå. När fernissan fått exakt rätt konsistens, ställde man färgblåsan att svalna. Nu skulle svärtan blandas i. Soten rensades först och finfördelades. Då var det noga att blanda i rätt kvantitet, så att man fick rätt konsistens. Om fernissan var för tunn, hjälpte det inte att blanda i mer sot. Då slog färgen igenom papperet och det blev gula fläckar på baksidan. Det ser man ofta i äldre böcker. För att färgen skulle torka snabbare, blandade man ibland i asfalt, kopaivabalsam m.m. 7) Färgbollar för att lägga på tryckfärg. Man hade två färgbollar till varje press. De hade trästommar av bästa lindträ och de skulle vara urholkade, så att stoppningen blev så tjock som möjligt. Denna bestod av urkokat och torkat hästtagel eller väl kardad ull. Överdraget gjordes vanligtvis av fårskinn, valkat med tran för smidighetens skull. Eller använde man ogarvat skinn av hund. Det skinnet är porfritt, så att inte tryckfärgen kan tränga igenom. Den trögflytande, tjocka kladdiga färgen revs på en glatt ”färgsten”. ”Bollmästaren” – så benämnde man tryckaren som skulle färga in, tog färgen från denna färgsten med två tryckbollar, rev den jämn mellan bollarna och ”hamrade” så lätt in färgen på satsen. Han måste då se upp, så att inte enskilda typer kletades fast på bollen och så drogs upp ur satsen. Då fick man använda en ålspets för att korrigera. Till sist uppfann Gutenberg sättet att fukta papperet och Färgbollar
8
pergamentet före tryckning och efteråt hänga arken som tvätt på en lina på tork. 8) Tryckpress med skjutbar karré, punkturer för att lägga bladen liksidigt, remmika för att skydda ytorna som inte ska tryckas, däckel, digel och pressbängel. Idén till tryckpressen kom från vinpressen. Det är alltså en s.k. spindelpress. Den bestod av en kraftig stomme av ek. Själva skruven var också den ursprungligen av trä, senare av järn och sedan av mässing. Karrén är rörlig och den gjordes ursprungligen av trä. Man lägger tryckformen på fundamentet, som vilar på karrén. Där färgas formen in med färgbollarna och så skjuts den in under digeln, som är en vågrät platta, som skruvas ner. Remmikan, fäst i däckelns övre kant, är beklädd med pappersmakulatur. Den tjänar till att nedfälld över däckeln hålla fast papperet och som skydd mot nedsmutsning av marginalerna. Remmikan vilar mot ett rep som är spänt från golv till tak. När tryckaren trampar på repet, så slås remmikan ner över däckeln. På däckeln, en träram överspänd Spindel med pergament, Bengel fäster man papperet med hjälp av punkturer. Det är två Tryckplatta små nålar, som gör (Digel) så att trycket hamnar rätt och att de enskilda raderna på fram- och baksidan (skön- och vidertryck) hamnar exakt över varandra. Tryckpress Man fäller ner däckeln över den infärgade 9
tryckformen och alltsammans förs in i själva pressen. Pressbängeln slutligen är förbunden med digeln. Det är en ungefär meterlång stång och som står vågrätt ut från spindelskruven. När man drar åt bängeln, pressas genom skruvkonstruktionen digeln mot däckeln och följaktligen papperet mot den infärgade tryckformen. Digeln var av järn eftersom det var nödvändigt med ett likformat tryck. Vid pressen arbetade två män, bollmästaren som färgade in satsen och tryckaren som lät karrén fara in och ut och som genomförde det egentliga trycket. Man vet inte hur Gutenbergs press såg ut. 9) Finansieringskoncept. 10) Försäljningssystem.
Gutenbergsbibeln Gutenbergs förebild för bokstäverna var den gotiska handskriften, som skrevs med gåspenna. I den 42-radiga bibeln finns 290 olika typer mot 60–80 numera. Det måste ha tagit ett halvår att gjuta 60.000 typer. Gutenberg valde en nästan felfri avskrift av kyrkofadern Hieronymus Vulgata från 300-talet som förlaga. Varje sida med två spalter, varje spalt 42 rader. Hela bibeln omfattade 1.282 sidor eller 2.564 spalter med vardera 1.310 bokstäver, tillsammans omkring 350.000 bokstäver. Den trycktes i storfolieformat i två band och med stora bokstäver, som kunde läsas i dåligt upplysta kyrkor. 150 exemplar var på papper och ungefär 30 på pergament. Till pergamentet gick det åt 5.000 till 6.000 kalvhudar. Det kostade 400–500 gulden. Papperet var också dyrt. Det kom i huvudsak från Italien. Varje bibel består av två band. Man uppskattar att det tog 10–12 timmar att sätta en sida. Sex sättare kunde då sätta texten på 212 dagar. Och då har man inte räknat den tid det tog att lägga av bokstäverna. Sex pressar fanns det där 12 tryckare arbetade. Först tryckte man anfanger, överskrifter och kapitelanvisningar med rött. Detta visade sig bli för dyrt, så man överlät arbetet på en bokmålare. Därför blev alla biblar olika. Två tryckare kunde knappast göra mer än tio sidor i timmen, det betyder 120 sidor under en 12-timmars arbetsdag. 10
Då kunde man alltså trycka cirka 700 sidor om dagen. 237.170 sidor trycktes. Det måste ha tagit 340 dagar d.v.s. ett år. Men på grund av den tidens många helgdagar, så var det bara 280 arbetsdagar på ett år. Så därför tog tryckningen av bibeln 3 år, från 1452–1455. Hittills hade en skrivare använt tre år för att skriva en bibel, nu kunde man på samma tid Gutenbergs 42-radiga Bibel framställa 180 exemplar. Det finns bara 48 exemplar av den 42-radiga bibeln kvar i dag, 36 på papper och 12 på pergament. Nio har fortfarande originalband. En del har utsmyckningar i marginal och miniatyrer, som senare gjorts av bokmålare. Det finns två biblar i Gutenbergmuseet. I Köpenhamns Konglige bibliotek finns band 2 och Leipzigs universitetsbibliotek har två pergamentband. Vi har haft en bibel även i Sverige, men tyvärr finns bara fragment kvar. En inte så kulturellt intresserad kung på 1500-talet tyckte att de präktiga pergamentsbladen var bra omslag för landets räkenskaper. Eller var det hans katolikskräck? Hans namn var Gustav Vasa. Man räknar med att på den tiden kostade en pappersupplaga mellan 20 och 40 gulden, 11
en i pergament mellan 50 och 60 gulden, d.v.s. lika mycket som ett hus. Den tillhör fortfarande världens dyraste böcker. 1978 gav man i Texas 2,5 miljoner dollar för en bibel.
Tiden 1450–1468 Johannes Gutenberg hade som tidigare nämnts, år 1450 fått låna 800 Gulden av en rik borgare i Mainz vid namn Johannes Fust. Fust blir senare hans kompanjon. Lånet var med 6 % ränta. Gutenberg bygger för pengarna upp ännu ett tryckeri, större och modernare, i ”Haus zumHumbrecht” och hans medarbetare blir Peter Schöffer. Det nya tryckeriet kallades ”Druckhus” och här trycktes bibeln. Det låg på Schusterstraße 20, ganska nära det gamla ”Urtryckeriet”. Årligen skulle Fust dessutom förskottera Gutenberg 300 gulden till kosthåll, biträdeslöner, hyra, pergament, papper, färg m.m. Gutenberg måste under tiden parallellt trycka andra alster för att finansiera projektet, mindre tryck såsom avlatsbrev, kalendrar och ordböcker. Han behövde hela tiden pengar för inköp av material. Men arbetet var för stort och drog ut på tiden. 1452 fick han låna ytterligare 800 gulden. I oktober 1455 blev Fust otålig över den långa tiden och fordrade tillbaka pengarna med ränta på ränta. Han stämde Gutenberg på tillsammans 2.020 Gulden (=14.000 kr. ungefär, en oerhörd summa i en tid då tre personer kunde äta sig mätta på bröd för 1 öre.) Gutenberg i sin tur åberopade ett muntligt löfte. Den 6 november 1455 kom rättens utslag. Gutenberg ruinerades och fick lämna en stor del av verktygen och produktionen i pant. Fust övertog nu det nya tryckeriet och under ledning av Schöffer kunde verksamheten genast fortsättas. Peter Schöffer gifte sig med Fusts dotter Christine och det blev ett familjeföretag. Även allt färdigt bibeltryck togs alltså i pant. Fust vann 5.000–6.000 gulden på att försälja upplagan. Fust och Schöffer började märka sitt tryck med tryckarmärke, vilket tyvärr aldrig Gutenberg gjorde. Nyare forskning har dömt Fust annorlunda. Man tycker att hans krav var berättigade. Man antar att partnerskapet mellan Fust och Gutenberg avbröts mot slutet på grund av oförutsedda stora utgifter. Slutligen stod man inför 12
försäljningen av bibeln, som i ren vinst gav 5.000 till 6.000 gulden. Var Fust rädd att inte få ut sin andel? Eller hade han kalkylerat med att han efter processen inte bara skulle få tillbaka sina utlägg utan även öka sin förmögenhet genom vinsten? Den privata bindningen mellan Fust och Schöffer hade kanske bidragit till att försvaga Gutenbergs ställning, för Schöffer var enligt en notis kanske t.o.m. Fusts adoptivson. Rätten kan säkert lastas för att kommande vinster av bibeln inte finns med i förhandlingarna. Å andra sidan skulle den präktiga urstyseln av bibeln inte kunnat vara möjlig utan Fusts finansiering. I fallet Gutenberg märker man hur viktig upphovsmannarätten är. Om detta hade hänt senare, så skulle Gutenberg ha blivit miljonär och ha liknande ställning i världen som Bill Gates som utvecklade mjukvaran i Microsoft. Utan fungerande verkstad och utan kreditvärdighet kunde inte Gutenberg genomföra det stora projektet. Han var en fattig och säkert en bruten man. Han hade lite kvar som han sålde till staden Mainz juridiska ombud Dr. Konrad Humery, som lät Gutenberg låna verkstaden. På så sätt kunde han fortsätta trycka i det äldre och sämre tryckeriet, men bara småskrifter. Här framställdes antagligen ”Turkkalendern” 1454 och ”Turkbullan” 1455/56. Den var på tyska. De här skrifterna trycktes med ”Donat-kalender-typen” som är större än B42-typen. Den skriften kallas också Gutenbergs urtyp. 1457 trycktes ”Åderlåtnings- och laxerkalender”, som det finns fragment av i Paris. Vidare latinsk grammatik på pergament, astronomisk kalender, en sibyllebok m.m. Mellan 1458 och 1460 trycktes den 36-radiga bibeln. Den hade större bokstäver, man fick bara plats med 36 rader i st.f. 42 på en sida. Det finns bara 13 exemplar + några fragment kvar av denna bibel. Man vet inte upplagans storlek eller tryckort. Kanske i Bamberg och av Albrecht Pfister, en av Gutenbergs medarbetare. Papperet är nämligen från Bamberg, det kan man se av vattenmärket och de flesta exemplaren finns i kloster i Bambergs omgivningar. Gutenberg var inte 60 år, då han förlorade processen mot Fust och Schöffer. Hans verkstad kunde med de inskränkta medlen inte längre blomstra. Strax därpå gick han in i det världsliga religiösa brödraskapet i 13
St. Viktorsstiftet. Kort tid därefter upplevde Mainz en stor omvälvning. Kurfursten Dieter von Isenburg avsattes av påven och greve Adolf von Nassau var bestämd till efterträdare. Det ledde till borgarkrig 1462. Vissa borgare höll på Dieter andra på Adolf. Det var Adolf som segrade, vilket ledde till att hans soldater ställde till med ett fruktansvärt blodbad bland stadsbefolkningen. Mainz blev delvis förstört och brandskattat. Bl. a. brändes Fusts hus och tryckeri ner. Kurfurst Adolf lät straffa flera män bl.a. Gutenberg med förvisning. Gutenberg bosatte sig då i Eltville och han flyttade sitt tryckeri dit. I Eltville hade även ärkebiskopen och kurfursten sitt slott. Ett år senare fick de förvisade återvända till Mainz. Då överlät Johan sitt tryckeri till två släktingar, Heinrich och Nicolaus Bechtermünze. Sedan skedde en stor förändring. Johan Gutenberg utnämndes den 15 januari 1465 till hovman på livstid hos kurfurst Adolf. Detta innebar att han fick fri kost och logi i Algesheimergården i Mainz. (Den finns kvar, men är totalt om- och tillbyggd). Han fick försörjning med säd och vin, tjänsteoch skattebefrielse och dessutom årligen nya kläder. Gutenberg som vid denna tidpunkt sannolikt var blind, kunde njuta av denna lättnad i tre år. Den 3 februari 1468 dog han. Han efterlämnade inga barn och hans begravning var enkel. Doktor Humery skrev på anmodan av kurfursten ett förpliktelsebrev, att inte förskingra det som Gutenberg efterlämnat. Om redskapen framledes skulle användas, så fick det bara ske i Mainz och en borgare från staden skulle ha företrädesrätt till köp vid en eventuell försäljning. Materialen stannade tillsvidare i Eltville. Man har hittat ett utkast till en gravinskrift av Johans släkting Adam Gelthus och enligt den verkar han ha blivit begravd i Franciskankyrkan i Mainz. Den kyrkan finns inte kvar, men den låg vid det gamla universitetet. Kyrkan och det närbelägna klostret förstördes i ett krig mot Frankrike 1793.
Hur såg han ut? 1827 gjordes en sandstensfigur, som föreställer Gutenberg. Den finns vid museet. Vid ingången till museet finns en bronsbyst av Wäinö Aaltonen från 1962. 14
1837 restes på Gutenbergsplatsen en bronsstaty av Thorvaldsen. Vid Johannes Gutenbergsuniversitetet står en stenbyst. Det finns också en hel del bilder. Alla de här föreställer en skäggig man. Men enligt forskare så hade inte patricierna skägg! Varför spreds boktryckarkonsten, den hemlighetsfulla uppfinningen, så snabbt i början av 1460-talet? Stridigheterna mellan biskoparna Dieter av Isenburg och Adolph II av Nassau ledde som tidigare nämnts till Mainz erövring och skövling den 28 oktober 1462. Då brann Fust-Schöfferska tryckeriet ner. Troligen begav sig då gesäller och arbetare ut på vandring till grannstäderna. Men även Gutenbergs lärjungar, Pfister och Mentelin, öppnade vid den tiden tryckerier i Bamberg och Straßburg. Man tror att det trycktes cirka 12,5 miljoner böcker under de första 50 åren. Omkr. 1475 nådde boktryckarkonsten Östersjöområdet. Lübeck blev den viktigaste tryckorten. 1482 trycktes första boken i Odense i Danmark och 1483 i Stockholm i Sverige. Skandinaviens första boktryckare, Johan Snell, kom från Lübeck. Han var först i Odense och kallades 1483 till Sverige för att trycka en mässbok, Missale Upsaliense. Under sina två år i Sverige hann Snell utom missalet även trycka en rad smärre skrifter, bland vilka den rikt illustrerade Dialogus creaturum moralizatus anses vara den första i Sverige tryckta boken. 1495 fanns ett litet tryckeri i Vadstena kloster, men det brann efter 1/2 år. Det första svenska boktryckeriet anlades på Gråmunkeholmen, nuvarande Riddarholmen. Därifrån kom den första boken på svenska: Aff dyäfwlsens frästilse. Typerna övertogs troligen av Mariefreds kloster. En bok trycktes där 1498. Sedan ligger tryckeriverksamheten nere ända till 1510, då svensken Paul Grijs startar ett litet tryckeri i Uppsala, som tryckte ett 10-tal smärre arbeten. År 1523 uppsatte biskop Brask ett antagligen ännu mindre tryckeri i Söderköping. Det lades ner efter tre år på Gustav Vasas befallning. 1477 grundades Uppsala universitet och behovet av tryckta böcker ökade. Reformationen krävde också böcker av dogmatiska och religiösa skäl. Men först under Gustaf II Adolfs tid kan man säga att boktrycket florerade hos oss. Kungliga tryckeriet upprättades först 1526. 1525 trycktes Nya testamentet på svenska och 1540–41 ”Gustav Vasas bibel”. 1618 15
kom ”Gustav Adolfsbibeln”, 1646 den s.k. Kristinabibeln och 1703 Karl XII:s bibel. ”Stiftstryckeri” fanns bl.a. i Linköping från 1635. Per Brahe d.y. grundade 1666 ett privattryckeri på Visingsö. Det var i gång 1666–1685. I visingsötryckeriet trycktes 35 skrifter, många nu ytterst sällsynta. Johann Kankel från Pommern förestod tryckeriet. Under medeltiden var det ont om bibliotek i Europa och de innehöll sällan mer än 500 band. För att förhindra stölder var böckerna dessutom ofta fastkedjade vid hyllorna. Innan böcker började spridas i större upplagor, var det stora skillnader mellan de språk eller dialekter som talades inom ett lands gränser. Skillnaderna gällde inte bara uttal utan också ordförråd och grammatik. När man började trycka böcker var det första gången språken uttrycktes i skrift. Det skapade ett enhetligt nationellt språk. I Tyskland blev Luthers bibelöversättning förebild för det tyska högspråket. I Sverige blev det de mellansvenska dialekterna som kom att ligga till grund för det svenska riksspråket. En tysk dialekt, som talades i Holland och erkändes av tryckare i Amsterdam utvecklades till det nederländska språket. I Italien blev den dialekt som talades i Toscana förebild för den klassiska italienskan och Englands förste boktryckare valde sin egen sydöstengelska dialekt för böcker på engelska. Den första bibeln på tyska trycktes 1466 i Straßburg. Den hade ett ålderdomligt språk. Sedan trycktes både praktfulla biblar som efterliknade handskrifter och enklare för ”gemene man”. Före Luther fanns 18 bibelutgåvor på tyska. Men de var dyra och hade ett svårt språk. Från 1522 till Luthers död 1546 fanns över 300 högtyska utgåvor med en sammanlagd upplaga på en halv million exemplar. Under reformationstiden förstördes det mesta av den ”papistiska” litteraturen. Det var god pergament i de liturgiska böckerna, som nu kom till återanvändning. En del blad användes t.ex. för omslag till räkenskapshandlingar. Man har t.o.m. hittat blad från Gutenbergs 42-radiga bibel och Fusts och Schöffers Psaltare av år 1457. Flera böcker har man under 1800-talet kunnat rekonstruera, såsom Uppsalamissalet och det svenska gradualet. Det fanns tidigt bokhandel i Lübeck. Därifrån kom många böcker, som köpmän och studerande vid tyska universitet förde hem. 16
I Uppsala universitetsbibliotek finns flera äldre inkunabler, som tillhört Vadstena kloster och franciskan- och dominikanklostren i Stockholm. Det finns även i Kungliga biblioteket. Inkunabeltiden tog slut omkring 1500. Fram till 1500-talet trycktes ungefär 9 millioner böcker. Över 80 % var på latin, kyrkans och de lärdas språk i Europa. På Frankfurtmässan såldes tryckta pappersark, som fraktades dit i fat. Köparen fick binda boken. Fram till 1480 var det folieformat, som kunde användas för liturgiskt bruk, sedan blev de mindre. Vid den tiden kom också titelbladet med uppgifter om författare, tryckort och tryckare. Tidigare fanns dessa uppgifter i slutet. Man började även paginera vid den tiden. I benediktinklostret Sancta Scolastica i Subiaco utanför Rom startade det första italienska tryckeriet. Redan 1465 arbetade två tyska boktryckare där. Under inkunabeltiden fanns 40 tryckerier i Rom, 25 hade tyska tryckare. Det kallades ”den heliga konsten”. Venedig var också en tidig tryckort. Där trycktes den första bibeln på italienska 1471. Frankrikes första tryckeri låg i universitetet Sorbonne. Också där tog man hjälp av tyska tryckargesäller. Knappt 10 år efter Gutenbergs död fanns hans teknik i de flesta av Europas länder. Den första boken på engelska trycktes i Brügge 1475. År 1476 öppnades det första tryckeriet i England i Westminster. Renässanshumanismen en rörelse som uppstod i Italien på 1400-talet och reformationen på 1500-talet kan tacka boktryckarkonsten för sin snabba utbredning. Kontakt:
[email protected] Copyright 2010 Grafiska Museet Tryckerimuseum
17
