j

Norrländska

Uembygdsbiblioteket Hemösand

~ n(y(.

t1Z t

lO/J..

OUTGIFNA

SKALDESTYCKEN ERIK JOHAN STAGNELIUS

. . . Uppbgan utgöre!i af: 10 ex. pil. holliilldiikt p:tppcr, 350 ex.

pa

fin velin.

OUTGIFNA

SKALDESTYCKE ERIK JOHAN STAGNELIUS

ETT TILLÄGG TIl.1.

ALLA

UI']'I.AGOR

AF

SKALDENS SKRIFTEP,-

-_.-STOCKlIOI.~1

ADOLF HQNSfER

STOCKROI.)! .~

....c .....cm' ..." ..... c...,·..",.,..OL..C ,Ih.

Erinran. Då utgifvaren 1868 fulländade sin upplaga af Stagnclii skrifter, hade han i clensatT!.ma upptagit ganska många stycken, hvilka ej förut haft plats i samlingen af skaldens arbeten. Det var med full afsigt han ej införde ett antal andra, hvilka voro honom bekanta, men dels syntes innehålla omskrifningar af redan lyckligare behandlade ämnen, dels i äfrigt ej vara af någon mer betecknande art. Sedan dess hafva, utom annat, åtskilliga nya stycken af skaldens hand upptäckts, hvilka på gruncl af sitt innehåll icke lämpa sig för den större allmänheten, ehuru de otvifveJakLigt bära prä· geln af Stagnelii rikt begäfvade personlighet och derför ega ett betydande intresse för dem som önska i grund studera honom. Allt

hvau sälunua samlats är till större delen förut otryckt och framträder här i en liten, endast för forskare och literaturvänner afsedc1 upplaga. Med denna, såsom ett tillägg till den 188 I utgifna, är också allt hvad man hittills känner af skaldens hand offentIiggjorc1t, för så vidt det ej befinner sig i alldeles fragmentariskt skick. Endast dikterna $. 448 och 484 i förra delen af 188 I tirs upplaga äro der införda för första gången i skaldens skrifter. Källorna till denna nya samling äro uppgifna vid lIess slut. Stockholm

febr. 188].

Idyller. Kärleken och landet.

~rån stadens

buller skild, i bygdens stilla gömma, Ocr hjcrtat endast Hir att älska och att drömma, Der bäckens silfvcrvåg [ramsoriar Amors namn, Och Fröja slumrar sjelf i dunkla grottors famn, Alexis, glädtigt här vid Hilmas sida flyta Din vän, Ly;;."mclcrs dar. Ej ville han f6rbyta, Mot alla kungars magt och alla kronors glans, Sin oskuldsfulla ro, sin blyga herdekrans. O gyllne frihet, här mitt hjerta rätt dig njuter: Ej höga murars h,ång mitt ögas utsigt sluter, Det sväfvar fritt kring skyn, ·kring blomsterrika f..ilt, Och i min lugna väg sig clarars flock ej stält. I ljufva känslor dränkt, jag går vid Hilmas sida; Vid krumma floders rand på. liljor fram vi skrida. Den verid af harmoni och skönhet kring mig ler Ur flickans anlete jag 1'i.terstr!l.la ser Och henne till mitt bröst med eldad känsla trycker Och s..'illare än Gud i denna stund mig tycker. Ack, konstens rikedom, Alexis. intet är :'-Iot all den gudaprakt naturen slösar här.

8

Med tuscn milda 1311 hon mina sinnen tjusar, Och ur sin nektarbål mig lifvets sällhet ruS<1.f. Omätligt örver mig en molnfri himmel ler; Han gjuter fruktbar dagg på mina tegar Iler" J-Ian bjuder vestans Räkt alt vagga sädens vågor, Att rosenångor strö och svalka dagens lågor. Om stundom tordönsmoln i fasans mörka skrud Den glada polen klä' och hölja dagens gud, Om blixten härnad for mot hundraåra tallar, Och dundrets hemska röst frlln bergen återskallar, Snart klarnar himlen dock, snart tystnar vädrens ras: Den gyllne solen strax i v!l.gcns lugna glas Sin bild med stolthet ser, af perlor falten glimma, Och foglarne på nytt i trädens kronor stimma. Ja, milda gudar här, i våra parker d; När allt blott andas fröjd, jag skulle sorgsen gå? Jag skulle nöjet fly, jag skulle btottsligt glömma Att vällustcns pokal i Hilmas annat tömmar

o

nej, till tjuserskan jag hör lUcd själ och kropp: O, g1l.rve i dess f.l.lUn jag ock min anda opp! När himlcn öfvergcs af stjernornas prinses.s.l., Och Eos tittar fram mcd roscnkransad hjcssa, Då vaknar jag fornöjd vid morgonfogclns larm :Mcd friden i mitt bröst och j·lilma på min arm. i\'1cd blygsamhetcns eld 1'1 veka rosenkinder llcsvarar hon min kyss, och lös från hvarje hinder, Dess himlaljufva barm i vågor häfver sig O Eos, till hvacl fest din fackla vinkar mig!

_,_ Så hänryckt ej Ancilis i parkerna af Ida Gudinnans famntag njöt; att Amors härnad strida Ej Hektor störtat har, vid dagens slut, så glad r Andromakcs famn, på nöjets lägerstad. Vid sängen Olägtigt qvar fcirtrollcrskan mig håller: Så jagas timmar bort af kyssar, ras och joller, Och solen redan högt på firmamentet står, Förrn jag ur flickans famn att slita mig förmär.

Men nu med kinden smekt af friska östanviider Pol blomsterrika fält ur hyddans sköt jag träder; Af daggens pcrlor strödd, fciryngrad jorden ler Och rika taRors mängd af lir och skönhet ter. l solbeglänsta än af vällust fisken spritter, Och blåa etern fylls af lärkans muntra qvittcr; I gräset stimmar gällt cikaders lätta tropp, Och trastens visa hörs från björkens höga topp. l mörka klyftors famn, bland ålderstcgna tallar, Med ömma klagorop sin maka turtum kallar, P11. rosens unga barm af vällu::>t fjäriln dör, Och örnen ett besök hos ljuset::> herre gäl'. Från bygdcns kupor hit sig biens svärm bcgifvcr, Och med en rask Illusik, som elda1' deras ifver, T blombehängda träd, kring ftoden~ rika strand, Dc sina flockar strö alt plundra Floras land. Med långsamt bölande, som bergens grottor svara, Dcn vilda tjuren hörs sin kärlckscld rorklara ; Till stoet i galopp sin kosa fålen tar, Och festligt kring dess hals den spridda manen far.

Pä klöfversådda fält den späda hjorden dansar, Då herden mellertid i skuggan virar kransar, A.n eko trötta hörs med flöjtens muntra röst, An lutar sig fornöjd mot tämans ömma bröst. Ej ärelystnans törst och guldets vilda hunger Förtära herdens lif: han älskar och han sjunger. Ej honom flärdens hand i gyllne bojor lagt, Och sällheten han valt fOr lyckans glitterprakt. Om menskan alltid så i helig oskuld lefvat, Ej brottsligt efter guld i bergens afgrund trefvat C?ch tornade palats ej höjt mot himlens sky Ej verlden skallat då af vapenbrak och gny. Ej Moskwas rika slott gått opp i rök och !ågOl', Kossaekens djerfva häst ej druckit Seinens vågor; lVIed stafven i sin hand och rosor kring sitt hår, Napoleon gått i vall på Korsika med får.

Men snart på zenits höjd den gyllne solen priilar Och brännel· jordells bryn med lodrätt sänkta strålar. I dunkla törnens skygd den gröna ödlan flyr, Och till en skuggrik flod sin kosa hjorden styr. I täta granars hvalf forstummad herden rastar, Vid närmsta trädets rot sig trötta vandrarn kastar, Och lian sjunker ned ur åkermannens hand. :i\'lan allt försmäkta ser i sommarhettans brand. Ej långt ifrån det tjäll der med en älskad maka Jag lefver sälla dar, der gudars fröjd vi smaka På Hymens roscllbädd, i nattens ömma krig, En mörk och åldrig skog högtidligt öppnar sig.

" Häl' jofurs helga trän med sänkta kronor hvälfva Ett skjul mot dagens eld. hvars brutna strålar skalfva Och än for ögats blick i löfvets skymning dö, Och än vid fläktars sus med stjernor mossan strö. Hur lycklig jag mig här i fridens boning gömmer, Om bättre tidehvarf, om bättre verldar drömmer Och ~ngmön åt min fröjd betalar trogen skatt. Bland dunkla skuggor här i magiskt härmad natt Den hulda fantasin en troll·lanterna tänder. Från Hellas' lagerbygd, fmn Tiberns helga stränder, Af mången åldrig skald jag hit ledsagad är Och i hans gudaverk mig li(vels sällhet lär. Jag gullfantomer ser i yppig dans sig svinga Och kring mitt läger hör antikens lyror klinga. O ålderdomens vedel, o diktens gyllne dar, Då skonheten ännu pR jorden dyrkad var l Då himmel, skogar, haf, dit källor, träd och floder Af gudar vimlade, då Amors välla moder, Kring daggbeströdda fält, vid aftonrodnans glans, Eteriskt fladdrade med gmcerna i dans. An solens gyllne spann i höjden Febus körde, [ myrtendalen än sin ömma harpa rörde. )\n systern göt ur skyn sin vemodsfulla blick, Med kograd skulIra än på fjällarna hon gick Och fangslade sitt lif med dubbla jungfruzoner. Kring hafvets rymder, foljd af blåsande tritoner, Neptun i pcrlsatt char med trcuddS5piran for Och harvet tystnad bjöd vid snäckors gälla kor. 1fan skogens Dryas s..\g ett gyllne äplc kasta På faunen vid sitt kr~ls och bortom träden hastaj

Najadon enslig satt i grottans dunkla sköt Och urnans silfvervåg på klippans mossor göt. Narcissus trånande sig än mot jorden sänkte, Adonis' unga blod på anemonen blänkte, I ödemarkens djup fick älskarns Idagoröst Ett sorgligt återsvar ur Ekos tonvna bröst, Och Filomela än i bleka aftonstunden En röfvad oskuld grät bland ekarna i lunden. ]\.'len icke själen blott behof af näring har: Mig kroppens hunger snart åt hemmet mägtigt drar, Der l-Iilma mellertid tiig klädt för hyddans spegel Och i sin prydnads val föraktar modets regel. Naturens enfald sjelf i hennes klädsel rår: Ett yppigt diadem ej strålar i dess hår, Ej siden i dess fjät med sakta frasning simmar, Och oj doss stolta barm af guld och perl or glimmar, Nej, i en slöja, hvit lik svanens silfverdrägt, Som vädret lätt och fri, sin änglakropp hon täckt. Omkring dess smala lif ett ljusblått sbrp sig lindar, Hvars ändar gå i dans för ljumma sommarvindClr; I hennes mörka hår man liljor blomstra ser, Och Ijuft i barmens dtild en purpurblomma ler. Så klädd, på "fständ ro'n hon tikyndar till mitt möle Och öppnar åt sin vän dct kärleksfulla sköte Der himlens sällhet bor; en välkomstkyss jag får, Så dansar hon förut, jag ilar i dess spår. I famnen af den park vi helgat åt Pomona, Der fruktens gyllne klot försköna appelns krolla, Och skogar höja sig med Cerasuntis bär, Vårt enkla middagsbord i skuggan dukadt är.

'3

OstindicllS fogclbon man här förgrifvcs söker, Och ingen gödd bptlll för sybariten rökeri Af rika vaser ej man bordet glimma ser ~ l~n duk af snöhvitt lärft från hörnen sväfvar ner, I skålar af ki-istall den friska mjölken flyter, Ett fat af rosigt ler med purpursmultron skryter, Och, att ej skämt och glam vid bordet tryta må, En flaska gammalt franskt sin nektar ger också. Hur osb.ttbal' den fröjd, att med cn älskad flicka Förnöta bordets tid, få äta, jollra, dricka! Blixt af olympcns fröjd, o glädjedruckna stund, D,ot Ceres, Amor sjelf och Bacchus, i förbund, Att lyckliggöra oss hvarannan handen räcka! Men vinets ångor re'n min qväfda låga väcka. Jag ömt på J-IiJma ser, med frågor henne bryr Hon stiger rodnande från bordet· opp och flyr. Det är en instängd plan i skymningen af parken, Der tusen blommor strö i fårgors skiftning marken; Af täta häckars mUl' dess omhets sluten är, Och tvenne lindar stå med ymnig skugga der. I deras kronors höjd man hör en vingad skara Vid symfoniers ljud sin kärlekseld förklara; Med frid och svalka här cn magisk halfdag rår, Och ljufva ångor strös i vestanvädrens spår. F'örvirrad I-Iilma dit med glödda kinder hastar Och under trädens hvalf på gräsets bädd sig kastar; Men vid dess sida strax jag som en blixt mig ter Och störtar gamen lik på skogens dufva ner. Från tärnans marmorhals dess lätta duk jag rycker Och mången eldig kyss på barmens glober trycker,

_14_

i\fcn snart med dristig hand ur mantelns skumma natt Jag !>akta vecklar ut des... mest fordoIda skatt. Ej mera retelser fick Paris fordom röja, Som tre gudinnor slig 1'1\. Ida utan slöja; Mer skön ej Danat:: på soffans kuddar låg Och i sitt öppna sköt ett gullregn falla såg. Ej nektarns fOrsla kalk fårmår ntt branden släcka: Till nya fröjder snart mig Hilmas kys.s.v väcka Och l:l.ng vår yra är, till dess, af scgrar trött, Vid Hilmas änglabarm jag- somnar in s.l sött.

Snart längtar Febus sjelf att njuta sömnens hvila: Hans mlar utan rast mot himlens gränsar ila, Och Tctis, \'äntandc bland sina nymfers tropp, Ur grottor af kristall mot honom blickar opp, Kring himlens vestra hvalf sin purpur qväJlen stänker, Och aftonsolens guld på bergets toppar blänker; I rosenfargadt ljus den gröna dalcn ler, Gigantiskt växandc man trädens skuggor ser. Till nästet s\'alan far att hvilans nöje smaka, Från bctet hjorden g:l.r "id horncns skall tillbaka; Man vakteln sjungande i gyllne rågen hör, Och äfvel' Floras land sig daggen,,> perlregn strör. Re'n Hesperus i skyn med blida strålar glimmar, Och m:l.nan gull röd fr.un ur oceanen simmar. Vid randen af en å, der gyllne aftonskyn Sig m~Uar, prunkande, i v:l.gens lugna bryn, Och, anande sin död, forsvunna, s.~lIa dagar f\poJ1os milda svan med siJfvertoner klag-ar,

l popplars skugga här, invid en vassrik strand, Jag och min J-filma gå pii blommor hand i hand. Då vidgas våra bröst dem himlakänslor fylla: Med stilla böners eld den gudamagt vi hylla, Som andas öfver oss sin kärlek och sin fred, Hvars stjernor, milde, se till v<"u'a dalar ned. En ren, eterisk suck I1r våra hjertan stiger: Jag trycker I-1ilmas hand, hon svarar mig och tiger, Och pft dess I'Osenkind en helig andakt stål', Som Gangens perla skön och tyst som daggens tår. Den Gud, som kärld:sfulJt till lif och sällhet väckte En tallös här af lif, dem intets natt betäckte, Fördömmer ej den eld han sjelf i stoftet tiindt Och ingen afund iin vid jordens nöjen känt. Nej, blott för stoltheten som trampar sina bröder, För hårdhet, våld och list hans vigg j molnct glöder; Att smekt och klappad bli han rundat tärnans bnl'm Och mognat drufvans saft att skölja ncd vår h
Till hyddans sköte llU vi gliidtigt åtcrvända, Der med ett landtligt mål vi dagcns nöjen ändn. Men, lyft i stjernors kreb, den väna måna n re"n Kring fält och dalar strör sitt bleka silfversken. Re'n Morfem; fattat har sin vallmokrönta spira, Och tystnans stora fest naturens skaror fira. mott näktergalen än i parken drilla hörs, Och källans dofva sorl till våra öron förs. Nu på den veka bädd, der amouretter kriga, Mecl sömnens dunkla här, förtroligt upp vi stiga.

,G

Ack, i gardiners hägn hur fritt vi leka här: Ty Hilmas blygsamhet med slöjans aflagd är, Och mången hemlig konst hon lärt af sjelfva Fröja Att öka älskarns eld och njutningen fOrhöja. Hon åt förtrollningen en nr rortroIlning ger, Och Amor sjclf sitt verk med glad f6rvåning ser. Af mer än jordil'k eld jag i dess armar sjuder, Af vällust s.'i.ngen rörs, af kys&"u rummet ljuder, Och leken ändas fOrst när sömnens milde gud Oss med papavcrn rör vid midnattsklockans ljud.

Dafne.

~vad känsla,

gudar, fyller nu mitt bröst, En magisk blandning utaf fröjd och smärtar Hvi finner, sorgsna näktergal, din röst Ett ater.war i djupet af mitt hjerta? Hvi, himlamagter, älskar jag att så, Allena, här i skumma parker gå?

När dufvan klagar djupt i skogens natt, Och foglar smekas i den höga linden, En sällsam åtr1l. tar mitt hjerta fatt, Och barmen suckar, tårar bränna kinden. Osäglig är han, oron i min själ, Och, ack, så ömt jag älskar den likväl.

Ej längre jag, blanc! våra systrars tropp, l uppfast slöja vårens blommor plockar, Ej dansar mer i zefyrvingadt lopp Med rosig hy och blomsterkrönta lockar. O gudar, gudar, kärlek mig förtär, Och efter Dafnis Slickar mitt begär.

,

" Ack, röd som vallmo är hans fulla kind, Och svarta lockar om hans panna sväfv:!.. Hans suck är mild som vestans ömma vind, H vars andetag i trädens kronor bärva. l-lans röst är harpoklang, hans bild är huld Som m!\nans strimma eller stjcrnans guld.

Ja, skön är Dafnis. I-!varför suckar jag? Hans ädla hjerta troget för mig brinner. Kring fält och parker, sommarns långa dag, Han lrastlös irrar, tills han Dafne finner. Ack, m!ngcn eldkyss rörvar han och ger; Men kan ej Dafnis ge sin Dafnc mer?

I går vi sulto här vid källans rand, Som under trädens sänkta hufvu'n kryssar. Mer fritt att leka började hans hand, Och mera häftigt regnade hans kyssar. Jag flydde hastigt meJ förvirrad håg 1\'ted drful1t öga efter mig han såg.

Se'n denna stunden jag ej honom sett, Och sömnens frid ej skänktes ~t mitt lägcr; l\1;\hända vredgad han mig öfvcrgctt, Och ingcn tillflykt då mitt hjcrta cgcr. O Dafnis, Dafnis! Komme du igen, Ej fly jag skulle från min bästa vän.

--'L 53. sjöng herdinnan. Aftonrodnans sken Nu .sakta dödde bnkom glesa alar. l azurn blänkte Fräjas sljcrna re'n, Och festligt sjöngo skogens näktergalar. Emellan träden Dafnis fram då kom, Men Dafne vände ej till hyddan Ont.

Min Dafnis! klingar hennes silfvcrröst, Och straxt är älskarn åter i dess sköte. Nu bröst f6rtroligt hä(\'cr sig mot bröst, Och kyssar brinna i elektriskt möte. Med afund Luna, som i molnen gick, Från deras s.'illhct vände bort sin blick.

I r i s,

tl!J himmc1, hvad jag lycklig är! Af högre grönska jorden lyser, Och trädet bättrc äplen bär, Och dalens I"OS, förskönad, myser. Den vällust i mitt hjerta bor Besjunges gällt af lundens kor.

Blott nöjets röst och nöjets bild Mig gränslöst möter i naturen Hör: fålen gnäggar, kär och vild, Sin iiIskogsflamma brummar tjuren, Och dufvorna i Jofurs ek Ej höra opp med ras och smek.

Åt Fehus, nerom himlen>; bryn, Sin dunkla bl'uds.'ing Tetis redcl', Och LUlla skådar ömt från skyn På dalens kyska herde neder. Ja, nattens bleka stjernor se Med ömhet på hvarann och le,

Allt prisar J\mors gudamagt, Allt ökar hjertats tysta lågor. Till kärlek manar lundens prakt Och vcstans suck och källans v!l.gor, Som glittrandc och silfvergrA l\'led tonfulIt sorl bland vassen g&.

Jag känner dina lagar nu, Natur, allsvåldiga gudinna! I Lycis' ömma sköte ju Jag invigd blef till din prestirm:l. O, lät mig vandra, rörd och from, j\'led rökverk i din helgedom.

Af alla väsens sälla lott A.r Iris ock delaktig vorden Om älska, gudar, är ett brott, För mina fottcr rcmnc jorden, Och hämnarns blixt mig störte ner! l\'Iin kärlek jag ej öfverger.

När solen fram ur böljan går, l böljans famn sitt eldklot sänker, För Lyds blott mitt hjerta slår, På Lycis blott mitt sinne tänker, Och dagens stunder innan kort Vid bäckars sorl jag drömmer bort.

o

systrar, gerna trög och dU1lI l\'Tå Tris i er tanke vara, För det hon sitter, marmorstum, När bergen era löjen svara. 0, visste ni min salighet! . 0, visste ni hvad Iris vetl .

Ur sängens famn, i nattens stund, Från mammas sida jag mig smyger Och till en stilla myrtenlulld l\fed lätta fjät i daggen flyger. Violer dofta på min stig, Och näktergalar helsa mig.

I lundens famn en grotta är, Oeh Illurgrön smyckar hellnes sköte: H~ir bidar herden, öm och kiir, Vid flöjtens qvittcr pil mitt möte. Emellan glesa buskar ser I grottan mållans öga ner.

o,

dit jag lllllla rädda spår I daggens våta perlor hastar, i\Ted glödgad kind och lösa hår, I herdens armar jag mig kastar. Till rosenbädden han mig för, Och sinnet der i vällust dör.

Ack, ifrigt dcr hans djcrfva arm Dcn lätta slöjan undanrycker ! Hvad brånad häfver titt mill bann! Hvad älskad börda straxt mig trycker! Mcn tystnom ! Ord forr<'idc cj Den heliga mysteren ! - Nej!

Hylas.

$e, blek och dyster månan Irrar Bland molnen - vemodsfullt hon stirrar I töckensvepta dalar ned. Hur sorgligt polens stjernor brinna! Hur floderna med dödssång rinna, Och stormen far kring öde hed!

Nu skaka nattens kulna vindar Förblekta löfven af dc lindar Som grönskade så festligt nyss. Och ufvar tjuta i den krona Der näktergalen hördcs tona, Och turturn göt sin makas kyss.

Ack, prålen aldrig mer, I dalar, Af vårens grönska! Näktergalar, Besöken aldrig mer vår lund, Ej Bilda binder flera kransar, Ej längre, zcfyrlätt, hon dansar l systrars skämtande förbund.

Der .borta, vid dcn stilla bäcken, Som undcr rosenkrönta häcken Med klara silfvervågor flöt, Jag henne fann en dag, om våren, Med liljor kring dc svarta håren, l sömnens moderliga sköt.

På Cypcrns stränder jag mig tyckte Med runda lemmar flickan tr}'ckte Sin nardusrika blomstervall. Ack, utsträckt låg den hulda armen Melodiskt flöt den kyska barmen l afmätt stigande och fall.

En himmel genom drömmen lyste, Och milda gudalöjen myste Kring veka rosenkinders brand. Hvcm kan mot hjcrtats tjusning strida: Jag ncdsjönk vid charitens sida Och fattade dess IiIjehand.

Hon öppnade sitt ljusa öga: Så blickar mot dct azurhöga I öster dagens stjerna opp. Förvirrad, rodnande, frirlägcn, Hon villc fly - jag stängde vägen Och sade, full af rusigt hopp:

,6

"Hör opp att vredgas, sköna flicka! Ditt öga lät kl'ing jorden biicka, Kring hafvct, ällgarnc och skyn. Allt kring oss firar Amors välde, T alla varelser han stäldc Oss af sitt väl en föresyn.

T blåa luften lärkan kallar Sin ömma \luke, göken skallar Kring fält och lundar bnldens namn. För älskog böljans ätter leka, Och dufvorna hvarannUll smeka Bland klyftors djup, i skogens famn.

Lät älskarn hela dagen bida J stilla tjusning vid din sida Och lyssna till din silfvcrröst. 0, lät den suck mitt hjerta gjuter, Den ingen våldsmagt innesluter, Ett genljud finna i ditt bröst!"

Der borta j :dCll skumma lunden, Vid orrars lek i aftonstunden, Jag flickans hårdhet Öfvcrvann. Af perldagg blänkte liljans knoppar, På bergens furukrönta toppar I vester himlens purpur brann.

En ll1la~ nmtta ljud jag hörde Des~ milda lone!' bort mig f0rde Som källans fart sin bltia vål:. 1 grottan, endast sedd af sljernan, Med lutan i sitt sköte, tärnan I lätta aftonkläder låg.

Ej längre motstod hennes hjerta Min bön, min gr~t, min kärlekssmärla : Hon sjönk besegrad i mitt sköt. Af vällust skälfdc blomstersängen, Och Luna rodnade, och ängen Kring rymden himmelsk vällukt göt.

Hvad sälla dar! l helig yra Jag rosenkrönte då min lyra Och sjöng den änglalikas lof. Straxt teg af ljusning näktergalen, Napcer viste sig i dalen, Och Fröja lemnadc sitt hof.

Nu bor i denna elf mill Hilda En flodgud röfvade den milda Fr"n mina fanmlag bort, o ve, Då hon vid middagssolens lågor, En gång i kalla si\fverv3gor Med aflagd slöja badade.

,s I flodens grotta nu hOIl sitter, l\'lcd håret krönt af perlars glitter, Och tänker ej på Hylas mer. I brudsäng, glömsk af Hylas' smärta, Hon hvilar nu vid gudens hjcrta Och vika for hans kyssar ger.

Ack, biltog från sin ärfda koja, Man tröst dock finna kan - din boja Dock tiden mildrat", usle träl. Men ungdomslågor, som förbrullnit, Men Amors tjusning, som försvunnit, Dem gäldar inget jordiskt väl.

Som Fcbi svan i vågen gungar, Som jofurs son mot solen ljungar, Så menskan trifs i kärlek blott. Den flickans öga har fortjusat, Den nöjets kalk en gång berusat, Den söker ej en anllan lott.

Ej längl'c skall jag öfvcq;"ifven Mig klaga och, af oro drifvcn, Kring jorden sväfva, lik en hamn. Till er jag flyr, 1 kalla vågor, Der Hilda $Ofver - mina pl1'agor Bcgrafvcn i er mörka famn.

.2L Der skall ej saknad mig förtära, Ej hemska drömmar mig forfara, l evig sömn, i nattlig fred. Så talte H}'las - snabb som pilen Från Cynlhicms b
Hösten.

=,

J' hemira, f:.i.lten ligga öde. En sorglig höst kring nejden rål"" De röda blomstren äro döde, Oeh gulnad ekens krona står. Kring nakna slätter ån sig krökcl" Oeh mumlar, fradgande af hann. En ros mitt öga fåf:.ingt söker Till prydnad åt din unga barm ..

Se, naken är den höga linden, Der, ack, din första kY5S jag fick. Hut" skön du stod med eld på kinden Och Ijufva tårar i din blick l Se, nordan härjar nu de toppar, 1 skuggan af hvars gröna hvalf, En fjäril lik rosenknoppar, Af välIlIst i din famn jag skalf.

pa

I oceanen svalan dröjer, Och näktergalen nyttat re'n.

3'

Blott skatan än sitt gapskratt höjer, Och sparfven qvittrar på sin gren. Af gråa dimmor öfverdragcn, Kaotisk ligger ängen der, Och bakom regnmoln hela dagen Den gyllne solen bortgörnd är.

Att fOdas, lysa och fårsvinna Ar hvarje blommas vissa Jag, Och hästens grymma magt skall hinna Till dig, Themira, ock en dag. Din ljuSa.... panna ock skall mulna, Som nll den vida himmelen, Och dessa kinder sorgligt gulna, Der vårens rosor blomstra än.

l hyddan skiljd från bygdens dansar, En knarrig matmor snart du går. Natthufvan, ack, for Hebes kransar Betäcker dina silfvcrhår. Da skall mot Iifvels glada nöjen Du oforsonligt fora krig, l sura miner dina löjen, Ditt skämt i snäsor byta si~.

Då skall din round ej längre reta Till kyss..r ... ej i slöjan!> natt

..ESkall älskams djcrfva händer leta Med ifvcr en förborgad skatt. O, svärjarn då att trogne vara Cupidos lockande hefa!. Hur dårligt att de blommor spara, Dem hösten skördar likaväl.

Nattbesöket.

:@: systrar, tadlen mig ej

så Att jag Dianas lagar brutit Hvem kan väl mot de känslor stå, Som i vårt bröst naturen gjutit: Hvem är väl alltid pli. sin vakt Mot Amors list och guclamagt?

.Ä.n, förd i modrens gyllne ehar Bland ras och löjen guden ilar, Med facklans sken vår syn betar Och trotsigt kastar sina pilar. .Ä.n, värnlös, darrande och blek, Han står f6rklädd och andas svek.

O hören! Rc'n kring jord och har Sin mantel natten hUll nit sträcka. Jag redan lagt mill slöja af Och fardig var att lampan släcka. I skogens furor stormcn hven Bland skurars fall och blixtars skcn.

,

"j\'faria!" ropade en röst. En hand på rutan klappa hördes. l-Ijelp, af hvad känslor då mitt bröst Som böljan fOr en stormvind rördes! Jag kände Gustafs röst igen. Aek, skulle jag ej känna dcn!

"Maria!" ömt han ropade, "Släpp in mig i din lugna kammar. Det är ett l-fenans väder, se J l nattcns skyar blixten nammar, Och viggen störtar klippans tall, Och jorden dränks i skurars svall.

Jag gick vid månans skcn i qväll, Med suckar på min kärlek tänkte Och såg hur ljuset från ditt tjäll På arstånd mellan träden blänkte. D,i sänk i molnet LUllas kind, Då röt en plötslig nordanvind.

Vid g'udarnc jag dig besviir: Bannhertighet mig doek bevisa! Min kind af haglet gisslad iiI', Och kalla väder blodet isa. Maria, är ditt bröst af stcn? Jag faller död till marken re'n."

--lL

"o Gustaf!" gaf jag d:'!. till 5;var, "Kan jag väl mcr än dig bcklaga? Min slöja re'n jag aflagt har Skall jag den åter på mig ta~a? Att gå till sängs jng färdig är Betänk hur mycket du bcgå!"." "Välan", fortviAad brast han ut, "Att skyndsamt ändn mina pl!\gor Jag går der sjön med gräsligt tjut :\o'rot stranden krossar sina \'ågor. Farväl, Marin! Aldrig mcr Min bön du hö!', mitt qval du seL"

°

systrar, om jag I~tit 50' Den vilda gosscn från mig ila, 0, dommen om jag kunnat då Med roligt samvet gå till .Iwila, Jag släpptc jn min frllsn:t g-äst Och lång och rolig vnr v:1[ fest,

Gubben.

!i11

jordens dalar sväfvar våren ner, Och kl'ing naturen sprides lif och väl·ma. På molnfri himmel dagens kOllung ler, Och lugna haf dess gyllne :lll!ct härma. Bland gul:"! blomster silfverbäcken gfir, Och vcst.:m fläktar aspens gröna hår.

Ej flickan spinner mer vid lampans sken, Ej hccdcn lär'ng ,ilte< vid ,In bm,,,. På ängens tuh'or betar hjorden re'n, I dalen kärligt bygdens skaror rasa, Och skogens eko härmar flickans namn, Och kyssar ljuda ner i grottans famn.

För mig, o himmel, tar ej vintern slut. Af gikten plågad, jag vid fönstret sitter, Åt blomsterfälten ser med tarar ut Och lyssnar rörd till lärkans muntra qvitter. Ack, tidens rimfrost har min hjcssa läckt Den smälter ej för \'estans ljumma fläkt.

-lL 0, Ijufva minnen! _\fvcn jag en !flog Af hclsa glödde och af ungdomslägor. Till Amors ära höjdes ock min sang På flickans lTIund vid änglabarmens vågor Jag lir och vällust oupphörligt sög, Och timman, dagen, roscnvingad flög.

l\'lcr skön ej nattens blyga måne står På firmamentet i en krets af stjernor, 1Ier skön Diana ej på bergen går Med jagtcns lätta, kogerprydda tärnor, Mer skär ej Venus nymfrens dansar för, .An min Thcmira log bland datens mör.

A f bygdens söner, tätt som myggors dans, En väldig skara sig kring flickan trängde, Och mången frisk, af tårar fuktad krans Vid morgonstrålen hennes dörl" behängde. I hvarje yngling egdc hon en slaf; Åt mig allena hon sin kärlek gaf.

Kring fält och byar rådde helig fred, Och djupt i !larvet $Of den gyllne solen Från himlen s<1.go bleka stjernor ned, Och saligt rökverk spreds ar nattviolen. Då kom Themira, ledd ar Hespers blick; Min famn till mötes hon i lunden gick.

L Ej kunde flickan mot silt hjerta stå. Vid björkens rot hon Ilg besegrad redan. )-Ivad bröllopsfester firades ej då! Ack, tusen gånger vi dem tirat sedan, På hyddans läger och i dunkel skog, När solen brann, när m5naa fridsamt Jog.

För evigt slocknad är den offerhrand Som forr So;' skön pl Amors altar g'ltKklc. '\ck, vidrört! blott af åldrens kalla hand, II var sällhets f OS fOrbleknade och d&hk. Knappt vårens minnen lef"a i min höst, Knappt slår ännu ett hjcrta i mitt bröst.

Vid aftonroclnan af mitt sjunkna lif På grafvcns I.md jag stum och ensam mlfvar. f\ r forna nojen, forna tidsfordrif En dunkel hågkomst endast kring mig sv;ifvar. I-1vad sant och verkligt fins på jorden här? Se, sjdfva kärleken en !:ikuggbild är.

Blandade dikter. Kriget. Ode.

~~ ~b vart fasar du, menska, i vildsint begär, Likt mordlystna tigern på Libycns stränder: T blixtrande koppar du tl'Otsigt dig klilr Och sölar i blod dina gudlösa händer. 0, blekna af fas.'l.! Din broder det var, Som qvidandc foll for det l1lord!ska st!i.lcl! Rys, segrare, rys i din blodsprängda char! På kros5ade libl· du fr:ul1g'ick till målet 1

Som klagande böljor vår lefnad fcirg-:lr: l-lvi sje1fmant forgiftad af strider och öden: Som roscn, o 'yngling, f6rblomstrar din v:i.r. Hvi offra dess blomma i förtid åt döden r Hvacl demon dig ingaf för ära och namn Att sällhetens sköte och lugnet fcirsakn: Se, tärnan dig sträcker en bedjande famn 0, vänd i den gråtandes armar tillbaka!

....1"...Naturen för evigt mot menniskan krig. Se, haglet rorhärjar de bugande skördar, Och vilddjuret ryter på vandrarens stig, Och floden oss dränker, och askan oss mördar. Mån' visdomens mägtiga guddom ej fann Ett medel att rosor på törnhcdcn fOda? Som bödlar vi dömdes att dräpa hvarann Och sjelfva vårt suckande slägte f6röda.

Så vidt som ditt strålande öga, o sol, Kring rymderna blickar, af blod och af tärar Det rysande mqtcs - och stjernornas pol Sig hvälrvcr lill tak ärver yrande dårar. Från böljande tegar och grönskande falt, Kring trolösa sjöar ju seglaren kryssar, Och krigaren flyttar i kyliga tält Från högtidens bålar och tärnornas kyss..1.r.

Hur få äro mcnniskans sallna behaf! Hur många dess gränslösa :hril. sig danar! Lik parc1cn, dess vakande blick efter fof Frän gryningens timma till midnatten spanal'. Och böljan likviiI af en sorlande bäck. Ett bugande frukttr'..id, en Slllultronklädd lufva, En mysande flicka, en skuggande häck _ Hvad rikliga medel att lifvet forljufval

~

Om flickor, i ungdomens strålande glans, Oss invigt i ömhetens mystiska lära, Och kärlekens myrtell och skaldernas krans För blodiga lagrar vi älskade bära Europa då, suckande, krökte ej sig I fjättrar - med Galliens roflystna ätter Ej Corsern förhärjat i rysliga krig Ibericns vinberg, Gcrmanicns slätter.

o,

Fader i höjden! Skall mcnsk,lll en dag Förnyad ej stråla i guddomcl1s stämpel Och kanna sig säll, d:l hon fyller din lag Ej jorden dig höjas till jubla~dc tempel? Till dess 013, I ädle, ert glesa förbund Som tTobiga ekar j stormnatten vaka, Så trygge, på rättvis..1.ns eviga grund, Fast Jupiters åskor i rymderna braka.

Till Bacchus. ~

-"

~UI

som mildt i vinets floder Släcker hjertats feberglöd, Du, som ändar all v!ir nöd, Vallmokrönta sömnens broder! Hulda genier! Åt mitt bröst 1 blott skänken lugn och tröst. Medan än jag mägtar följa, lndiens hjeltc, ditt baner, l'vJedan än i bäga1'll ler Vinets friska purpurbölja, Vill jag, yrandc och vann, Fråssa än vid lifvets barm. Men då nektarkällans åder Sinat bort, då bäg-.lrn har Inga balsamtårar qvar, Tungan bränd vid gommen låder, :\Iilda död, 0, nalkas <1.'I.! För mig till Kocytcns Il!

Skalden. euu"lH:.

~land

jordens vilda ätter En främling skalden irrar Och guldets trälar sl..-yr och närucl1s ringar. I klara månskensnätter Mot himlen rörd han stirrar, Och själens vemod från hans harpa klingar. 1\'led stjernbeströdda vingar Ömt natten honom täcker, Och diktens ängel stiger Från himlen ned oeh vig-er Profetens 8äl och KCTllbs harpa riicker. Men lllorgonrodnan brinner, Och hanen qväder ~ tjusningen försvinner. 0, att till öde dalar En gudamagt mig ryckte, Der flodens bölja mellan klippor gråler, Der skogens näktergalar Sig klaga, ömt betryckta, Och turtum ej sitt gamla hem fcirlåter; Ocr svanen kallar åter Försvunna dagars minne,

Att ncjdcn fylls mcd tr.inad, Och vandrarn står forvånad l\'[cd tåradt öga och med blödigt SlllllC. Ack, ostörd der man klagar, llegråter, ostörd, gyllne tidens dagar.

Förgärvcs, gudasände, Vid modrens bl·öst du myste T salig oskuld; f1ifangt ordets lågor l jordens natt du lände, Och örtagården ryste, Och korsets höjder vid forsonarns plågor, Och blodets helga lågor Förkunnat mild försoning: Åt guldct offrar verlden, Ål lidelsen och flärden, Och dygden gråter i foraktcts boning. Än krigstrumpeten skallar, Oeh faJten hvitl1:l. utaf ben och skallar.

Ej barnet askadt leker Med basilisken, häcken Ej, evigt grön, sin rosenånga sprider. Ej ulfven lammet smeker, Ej klara honung"sbäcken Med gyllne vågor genom fälten skrider. Som förr i f
-iL I i\famrcs cederparker, Hos fromma patriarker, Ej mer de gästa vid de enkla borden. Ej vandrar deras vimmel På Jakobs stege mellan jord och himmel.

I liljehvita kläder Den skygga oskuld gr1\.ter; Idyllens verldar äro evigt flydda. Blott skalden, skalden qväder Den gyllne tiden :iter, Och jovah ofta gästar i hans h}'dda. Hans stigar att beskydda Sin ängel han befaller, Då sjelf i svafvelskurar, Att dränka Sadorns murar, Han far, och dundren bryta sina galler. Ja, skalden land skall vinna, Der mjölk och honung uncler palmer rinna.

.~

Elegi.

$om försonarns törnbekL·önta hjess<1. Sjönk på korset mot dcss helga bröst, Sjunker solen, bli:(trarne sig h~'ässa, Och i ökncn vakar stormens röst.

Ej i högblå, stjernbekrans.1.d slöja Aftonstundcn tronar örvcr mig; Kulna väder i dess sp1l.r sig höja, Och i moln dess hufvud gömmer sig.

:Månen fram ur österns portar tagar, Mörk och blodig, darrandc och vild i Dödens fackla i hans händcr l;'igar, Tyst han framgår; jemrcns stumma bild.

Hesa ufvar, hemskt ert rop r blandcll i\'lcd den sena aftonklockans ljud. Bleka dimmor stå p;1 öde stranden, Spiil,:cll likt i grafvens hdta skrud.

-iL Flydd är dagen - och i dyster öchn jorden med dess trollbehag ; Flydd iir dagen - och i blixt och töcken Vandrar ensam, mellan grafv
ny tes

o,

hvcm lär mig lösa ]ifvcts gäta? Hvem beskär i ödets bok en blick? Föddes menskan ensa.mt hit att gråta1Var för smärtan blott hon känslan fick~

Ej att sjunga lifvets unga fröjder, Hjessan kransad, glädjen i min blick, Jag på fria, daggbestänkt
,8

Tärnans kyssar, vänskaps hulda möte, Bygdens frid och snillets lagerkrans, Allt mig loftes - för mitt sträckta sköte Allt försvann, som meteorens glans. Under pellen, krönt af silfverstjernor, Ingen Hilma, rodnande och säll, Svär mig trohet. Inga glada tärnor Festligt dansa på vår bröllopsqväll.

Ej i ring med bygdens gråa tider Talar jag om skördarna och Gud; Ej i lunden mina lågor qvädcr Ej i löfvet slumrar med min brud. Ödets blixtrar ödets branter dagat O, hUf skulle jag lycksalig bli! Nu, med blygd, jag finner mig ha jagat Återskenet af min fantasi. Inom mig den verld af sällhet myste, Som jag dårligt sökte utom mig. Mildt i hoppets ·gyllne dröm han lyste, Och jag förde mot naturen krig. Så Narciss, vid källans silfvervågor, Satt, från lifvets alla fröjder skild; Så, förtärd af grymma kärlekslågor, Log han sorgligt mot sin sköna bild.

--!L Klagansvärde, ej som barn jag tänkte Att din lott min skulle bli en dag, När jag tårar 5t ditt öde skänkte Vid Nasonska harpans ömma slag.

Hvarf6r klagar 1"Mängt stormen tjuter, Regnet brusar, tordönsviggen slår Snart mig hvilan i sitt sköte sluter, Snart vid dödens härbcrgc jag står. Bygdens tärna re'n min svepning spinner, Ej jag faller uncler ugglans skrik. Lampan fylles, snart dess låga brillllcr Melankoliskt vid mitt bleka lik. Och ur dödens nattligt mörka s..1.lar Hör jag grafvens fe sin harpa slå. Mildt dess stämma IjuRigt öfvertalar, Ömt hon kallar till sitt famntag så: Arma gosse, som derute gråter, Hit till mig i (ridens stillhet kom J Ödets tiger här sitt fOrlåter, Smärtan bleknar här och vänder om.

ror

Inga tarar i min kammar falla, Inga furier här emot mig le, Inga åskor hit sitt dunder knalla: Gladt här tömmes glömskans bägare. 4

Dig jag skänkte hvita brudg-umskliidcr, Krans af liljor, virad åt ditt hftr; Ufven ju vår bröllopsvisa qväder, Riddad, b;iddad re' n ",'il' brudsiing sdir.

Till näktergalen. ~

~j

länge, t.ird af mystiskt qval, Du suckande och enslig dröjer T Manhems ekar, näktergal! Din lätta vinge snart du höjer. Och öfver klippor, haf och land Du flyr till paradisisk strand.

En evig vårvind susar dcl' I kronorna af mandelträdcn, Och tuscn foglan; glada här Med ditt förena sina qvädcn. Der glimmar rankans gyllne frukt, Och rosen andas härlig lukt.

O fagel, hvad din tid är lång T Manhems korta blomstermånar ! Hur enslig, klagande din sang! Till söderns lundar bort du trånar. Så längtar ock din sorgsna vän Från jordens gru!' till himmelen.

Der skall hall lcfva opp på nytt l evigt blida regioner, Hans ömma klagan bli förbytt I segersång, i glädjetoncr, Och roSQt kring dcn salige l oforgänglig skönhet le.

.~

kcdjor, o himmc1, jag smäktar Bland fiender här på en främmande strand. Hvad ljllfva, ambrosiska fläktar Mig helsa fdi.n motsatta land! De flyga s.i. mildt öfver hafven Från de saliga bar, der andarne bo; De hviska s.lI. vänligt åt slafven : "Kom i doftande skuggor till ro!" Hur länge, o gudar, skall gråtcn .Ä-n strömma forgäfves på klipporna här: Kom, o död, i dcn fräbandc båtcll Och till hembygdens stränder mig' bär! Jag längtar att evigt fOrgäta l.. .lin träldom; - pit nytt med cn glimmande krans Vill jag smycka min hjess.'\ och fläta l\'tina händer i syskonens dans. Från blåare himlar der sprider Sina gyllene strålar en mildare sol, Och en klarare m,~ne der skrider På en rikare stjernkransad pol.

i\'ran frukter och blommor scr glöda Endrägtigt till!lop, i dcn ljuRiga trakt, Och stormar och höst ej foröda De urgamla lundarnes prakt. Här larma cj inbilska dårar, Här andas så lätt de saligas bröst; Här begabbas ej andaktens tårar, Hit når ej smädelsens röst. HvarfOr längre i bojorna qvida ~ Ack, bryt dem och ila, du gisslade slaf! Dig bröder och systrar fOrbida }'å hinsidan brusande haL

l!~oln af dimmor hcm ...kt sig lyfta Opp lir diktens blolllstcriingar; Sorgligt dör i bcrgcts klyfta Ljudct af 1\poIl0" stritllgar. Redan i'>Qlcns milda syster Sjunkcr ned i hafvcts vattcn, Blodig, "kälfvandc och dystcr l\'1örk kring jorden hvilar natten, Och i myrtclldalcn redan Stannat med sin Ick behagcn: Till OIYlllpcn länge sedan Venus for, af svanor draget!. Ej jag ser, af drufvor kransad, Vinets gud oeh nöjets fader, Ej hans gyllnc vagn, omdan:;ad Utaf glödande mcnader. Tom oeh själlös är naturen: Skönhet, ej din krona strimlll
Genom himlens mörka eter, Och sig röra kors och grafvar. 0, de lemnat jordens stränder, Hoppet, drömmarne och fröjden. Nu min skumma blick jag vänder Tårfull mot försoningshöjden. Du med stjernorna kring håret Och med fridens palm i handen, Religion, ur villospll.ret Vägled öfver bråddjup anden! Lär mig, höga, att rorakta Allt hvad jordens undran röner, Blott den krona eftertrakta, Som i himlen dygden kroner, Och på hjcrtats altar vlrda Hoppets gudatända lågor, J fortröstans marmorhårda Pansar klädd mot död och plågor.

s P i n n e rs k a n. %rån morgonsolens möte Tills aftonstjernan brann, Jag s..'ltt i hyddans sköte Så oskuldsfull och spann.

Tyst allting var som muren En katt. ett kärligt par Af steglitsor i buren Mitt enda sällskap var.

En Till Då En

qväll, vid slutad spånad, s..'ings jag ville gå. hörde jag fårvånad hand på rutan slå.

Ett mörker som i grafven Naturen öfvcrgöt. Kring slätterna och hafven En kulen stormvind röt.

;' Jag mig ej neka torde, Jag lät for :;ästcn opp. Han kom, mitt hjcrta ttiordc I barmen yra hopp.

Glad husrum jag beskärde, Men knappt han detta fått, Förr'n han en s..'ing begärde, Och en jag hade blott.

i\'Ian öfver hela vcrldcn Sig hjclpcr som man kall. Ack, s.1.mma hufvudgärden Vi brukte, jag och han.

Hvad sväfvar mig for sinnet? Hvad aning mig bClar~ Månn' något mer än minnet Hos mig han Jcmnat har:

Ack, åUa gånger redan Har m<1.nan skiftat om Emellan ny och nedan, Se"n vandringsmannen kOlli.

2L Ack, och ej Vill framtill Knappt bär Knappt kan

längre kjolen räcka ncr. mig furustolen, jag andas mer.

Den skälmen var ej ensam, Nu fårst jag märker dct. En hågkomst, oss gcmcnsam, Hos mig han stanna lät.

Må snart han åter klifva Inom min hyddas dörr. Sjdf tredje vill jag blifva, Får ingen hvila fårr.

Drömmen.'

.,,~ en

dal, vid sorlande källans rand, Sömnen slöt mitt öga med vänlig hand. Lifvets bittra plågor jag straxt förglömde Och till Cyperns himmelska strand mig drömde.

Der ur myrtenskogarne för min syn Marmortemplet höjdes mot blåa skyn. Harpors silfverljud ur dess salar trängde Och kring t:iltcn döcndc sig förlängde.

Dcr, i hclga, blommiga dalars sköt, Bäckens våta, glittrande silfvcr flöt; Mildt från vassen ljudade svanors qvädell, Turturdufvor smektes i rosenträdcn.

I en dunkel grotta, af vinrcf klädd, Venus sjclf, på doftande rosors bädd, Sågs, beglänst till hälftcn af brutna strålar, Dricka sömnens ljufva papaverskålar.

6,

Floret röjde himmelska lemmars glans, Vanligt log om tinningen vårens krans; Ambralockcn höjdes med barmens v:igor, Och på kinden f1iimtadc roscnlågor.

Jag från gröttans öppning med tjusad håg P<\ gudinnans leende hvila såg; Men som lyrans toner, som fliiktcns susning Flydde ärven hastigt min himiatjusning.

Drömmens taftor rullades plötsligt hop, Och jag väcktes - ufvarncs hesa rop Mängde sig med stormarnes tjut i öknen. Blodröd glänste blixten i midnattstöcknen.

Ofta :;;e'n, vid sorlande källans våg, Jag i sömnens döfvandc armar l!tg; l\'ten ej lifvcts plågor jag mer forglömdc, Blott om grafvar, åskor och natt jag drömde.

Ar det afgjordt, gudar, att aldrig mer Cyperns helga stränder jag återser? 0, mitt korta, sorgliga lir då tagen, O, st\ sluten evigt min blick för dagen!

6,

Lyd mitt råd, o yngling: var glad, V:lf öm! Rlott en gång han drömmes, din rosendröm. Snart du skall i rysliga öknar vakna Och med bittra t.i.rar din villa sakna.

Idyll. (f-"":.-'

~en hjord du ser irra bland rosorna der, O Tilda, blir din, Min hand och mitt hjertu, mig sjcH jag" fOrär Säj, vill du bli min?

Der borta i "kuggan af granarna står l\litt ensliga tjäll. Ack, dit (mn de blomstrande fälten jag går Med saknad ll\'ar qväll.

Två stolar, o Tilda, en s.1.ng och ett bord Ar hela dess prakt. A f furu är hyddan, med grönskande jord Dess tak är bcl:\gdt.

i....led möda fOr regnet, för stormvindens ras Hon skydda form:i.r, Och genom dc solbrända fOnsternas glas Knappt dagsljuset n:'ir.

Men vore vi, Tilda, derinne ett par, Blef hyddan ett slott. Ej d:\rligt jag bytte med r}'SS<.1.rnes czar, Med jutarnes drott.

Fast högar af silfver jag leende slöt I blytunga skrin, Fast dagligt ur perlsatta kalkar jag njöt Det ädlaste vin j

Fa5t städer jag ägde och byar och land Och ägde ej dig, Och tryckte ej kärligt din svarande hand Hvad gladde det mig?

Soldatvisa.

~är valdthorncn

kalla till slagtningcns larm, Då slingrar om krigaren tärnan sin arm, Att fangsla den starke vid svallande barm.

Men han fmn dcn vckliga bädden står opp, Mcd hjerta, som klappar af längtan och hopp, Och kläder i stål sin gigantiska kropp. Nu kysser han tärnan p:\ rosenröd kind Och, döf för dess suckar, for tårarna blind, Han ,skyndar sin fard, lik cn ljungande vind, Och hastar s..'\ ifrigt, dit pukornas dån Sig höja dc stannande lägren ifrån, Och striderna helsa sin pansrade son. Dcr klappar hans modiga hjerta så sällt; Der sofvcr h:ln roligt i kyliga tält, Der svärmar han glädtigt kring blodiga fält. ;

66

Och vild, liksom böljan i brusande nod, l kampen han ras..1.r, med härjande mod, Och släcker !'in blixtrande sabel i blod.

sa

Som fråssandc fursten väldig och rik, Vid :'\.skfulla styckenas gälla musik, Han trotsig går fram örver skälfvande lik l fiendctornct, med Raddrande hår, Den kungliga frillan bland tärnorna står Och blicka.,. p.'I. slagfåltct ned med en tår Och ropar med blödande stämma: "O, mft Min kungliga brudgum for nära ej gå Det lejon, som rasar på likhögar så! O, suUc han fOrr hos sin lågande brud, Med doftande lockar, i gullvirkad skrud, Och rörde sin lyras fÖlofOloiska ljud!" Hell, kämpen, den himmc1ska sköldmörnas val Till stridsoffer korat! - Bland tusendetal Han evigt skall frås.<;., i Valgudens sal.

Sjömännernas 'Visa

hamnen,

~är

Eos, brödel', ses i morgon hasta Ur vågens famn, Vi få ej längre här vid bägarn rasta I stormfri hamn, Och innan nästa aftonrodnad glimmar, Vår brödrahär, Förbytt i spridda lik, mfihända simmar Kring öde skär. Ty denna afton, när dcn gyllne solen Till hvila gick, Mcd blodrödt skinullcr olllgaf hc1a polcn Vår häpna blick. Välan, "år dom har nornan redan ristat I kopparcn, Och ingen kufvat, ingen öfverlistat Sitt öde än: Det må som hjelte svärdets blixtrnr svinga l\'led stttlklädd arm, Det mi som orm bland rosorna oss stinga Vid flickans barm. Hvad morgondagens f6rl:'l.t ock må hölja, Vi kunna ju

\'

os Med nöje 'suga vinets purpurbölja I qväll ännu. Ty den, sin framtid dunkelt genom tåren Till mötes ser, För honom ila utan njutning åren Till Orkus ner. Ej lyran tjusning i hans hjerta skallar Och sorgfritt mod; För honom tärnans änglabann ej svaHar, Ej drufvans blod. O, 5köna flicka, du som bland oss sväfvar En ängel lik, J-lvars barm i slöjans lätta fängsel bäfvar, Så vällustrik, Hvars kinder strös af yppig ungdomsvärma Alec! rosenfarg, Hvars runda Iemm.1.1' drifvans skimmer härma På Grönlands berg! Med kärleksstrålar fäst ditt blåa öga,. Lisctt, på mig. Förr'n morgonstjcrnan brinner i det höga Jag lemnar dig Och far min väg, fast hjertat skulle brista Af älskogsve. Nu, af din sockermun en kyss, den sista Jag får kanske l Ty fjerran bort fråll kyssar, glam och tärnor Min grymma lott Till hars mig rör, - snart sel' mitt öga "tjernor Och v;lgor blott.

~

Ack, tusen faror mot en sjöman strida. I vildt förbund. }lå honom klippor, grymma stormar bida Och dolda grund. Bär till min Mgkomst hvad jag nu dig skänker. En gyllne ked. O, tänk på mig, när blicken tyst du sänker I barmen ned. Hvarhelst jag faller snäckans tunga ankar I hamnens d}'. Hvarthän jag far, din bild for mina tankar Är evigt ny.

V å rfl o d e n. Fragment. (M eJ.: H\'ib. vid denna k,ma! Fr. Epiöld n:o 3:.)

tårfloden härligt svallar j Ljuft grönska dälder nu och vallar. Kärleken, bröder, kallar Till strider högt vår raska tropp. Brasan till aska brunnit, Till sista droppan ölet runnit, Vintren har ju försvunnit Till kamp i fält och parker opp! Från lundens topp Sin helsning göken skallar, Allt andas hopp l Vårfloden härligt svallar l ängens famn med slingradt lopp. Trotsande oss, de sköna Sig tallöst sprida kring det gräna Upp, bröder, må dc röna l-lvad ynglingen i brand förmår! Djerft dc oss efterspana l\Ted strålig blick kring faJtens bana, Till fejder dc oss mana.

_"_ Välan - vårt bröst af längtan slår. Kom, sälla vår, Att festligt scgcrkröna Vårt mörka hår. Trotsande oss, dc sköna Än hoppa. i Zcfircns sp,·'h. LåtOlll oss ej förskriieka! Åt blomstcrbojan snart de fräcka, Rodnande, famnen sträcka, Förr'n månen opp ur böljan g;.'l.Lt. Hastom att lagraT skörda! Ack, slöa naglar oss ej mörda, Nålarne s..'ikert vörda Vårt lif, om de oss rispa smått. i'.'1usslincr blott Dc huldas lir bchicka Mot stygn och skott. LåtOIll oss ej förskl-iicka Att falla är dc svagas lott.

Yngling, kring nilten blicka Och välj bland skaran ut en flicka Genast till kamp dig skicka! Med dröjsmål intet än man vann. Gå att din tvekamp fakta .Der liljor blomstra, vindar fläkta, Qvittrandc foglar jägta På trädens grenar ömt hvarann.

---

Morgontanke.

$oIen, p.i. guldvagnen burcn, Framgtlr i strtllande glans. Hcnnc till mötes naturen Jublar i sommarens glans.

Foglarne vakna till qvädcn. Ilärligt i vågornas bryn Speglas dc mörkgröna träden, Mttlas den guldröda skyn.

Sakta i dälderna klingar Däcken sin trollmclodi; Fjäriln på brokiga vingar Sväfvar lycksalig och fri.

Se, hur det hoppfulla, gröna Vaggas af guddomcns vind! IIimmclska tårar försköna Rosens förgängliga kind.

~

Lyft dina blickar mot ljuset Tryckta, bctlröfvadc själ! Kort är din smärta i gruset, Evigt i himlen ditt väl!

l

Vårsång. G-

'~å

gyllene skyar ånyo du kommer, o vår! Förbi äro molnen, förbi äl'O stormarnas dagar. Se, skördarne knoppas, se, fruktträdet blommandc står, Oeh turtllrll så ömt i de susande lundarne klagar.

lVIed kärlek på jorden från himlarnes eviga höjd Guds dotter, den strålande solen, nu fäster sitt öga; I brudliga smyeken naturell sig kläder med fröjd Och möter den kraft, som beströnuuar dess sköt fr;"1l1 det höga. Nu lofsjulIger skogen, llU ängarne blomstra och le, Små. änglar j dälderna leka med fläktande vingar; Ljuft lindarne susa, och blommorna vällukter ge, Och frälsade andarnes korsång ur böljorna klingar. All kärlekcns under, o menniska, fröjde din syn, i\kd vördnad af dig den grönskande marken beträdes! De himmelska flyttat till jord runden neder ur skyn, Jehova är sjclf i sitt heliga tempel tillstädes.

.2L I tcmplet, profetcr, mCll :"l1lgandc rökcl~cr gål1 För Honom, som är, som har varit, som evigt skall blifva, Och, följde af tusende röster, er guldharpa slån, Att genljud deraf dc odödliga fjällarne gifva!

Krigssäng. -mål fOr driften af en ren
Hell er, ädle, som vid dygdens bud Villigt trotsen plågorna och döden! Hell er, ädle, som ilagerskrud Vid dess altar festligt offerblöden l Evigt skiner sårens purpurglans, Marterkronan blir en helgonkrans.

Hell dig, Lätte, som på skyberg går! Ej med grusets dina flammor blandas. Polens stjernor kransa ju ditt hår, Blåa eterns änglaluft du andas. Hell dig, hell dig l Vid din segerfot Ödets askor ryta fåfangt hot.

-EKämpa, yngling! Äran blir din lön. Dygdens törnstig till dess praktslott leder. lla, ila! Bruden är så skön, Rosigt läger bOll sin brudgum reder. Upp, att rusas vid gudinnans barm, Upp, att slumra på gudinnans arm! Frukta nöjets smilande försåt! Glädjens stunder Ay pot ijungeldsvingar; Harpans toner byta sig i grät, Och i liktåg dansens yra ringar. Qvar står törnet, när dess rosor fly

Äran ensam evig är och ny. 0, hvad tjusning att på lifvets mnd Trotsigt sväfva under ärans fanor! I-1jertat minnes då sitt fosterland, Mins från himlen sina ärfda anor, Och bland morden, vid trumpetens ljud, Viges hjelten till en väldig gud. Ljungen, svenskar, i Carl Johans spår Upp till ärans stjernbeströdda himmel! Ljungen, ljungen! Örver likberg går I-Ijeltens bana. Långt från krigets vimmel Jag af sångmön förd i trollband är Och för svärdet klagolutan bär.

Flngen.

~O ~al1gen,

pa Sill 10aga b·odd a , Låg i häktets hvalf. Nattens m:'l.ne, blek och rädd, Melkul stormmoln skalf. ••

Knarrande for vädrens lek Tornets flagga fjöll. Ugglan i en Mlig ek Sjöng om qval och död.

Fången glömde allt sitt vc. Löst ur sina band, Han i dl'ömmctl valldralle Genom blomstcrlancl.

Foglarne från lwarje häck Hördes qvittra der. Mellan liljor dalens bäck Löptc, bl
Rankorna af klasars mängd Tyngdes vänligt ned. Rosen kring den stilla ängd Himmelsk vällukt spl'cd.

Vännen med en fyld pokal Mildt i skuggan log, Älskarinnan i en dal Glad sin luta slog.

Men af tunga riglars gny F~ngen snart blef väckt. Ljus var redan östcrns sky, M1l.ncns lampa släckt.

Och han f6rdes till sitt m!tl, Böjde hjessan ncr För dcn lyfta bilans stål, Drämdc aldrig mer. -

Arma fflngar äro vi Här på vcrldens ö, Drömma städs att 50.1.1101 bli, Vakna opp - och dö.

Önskningar.

~ag vill

ej lyckans fala nåd begära, Ej guld och purpurs glans. Mitt hjerta längtar efter skaldens ära Och bleka murgrönskrans. 0, mil jag skåda mina dar forsvinna I Ijuf, idyllisk ro, Och med romansens ömma sllnggudinna I rosenhyddor bo! När till min stämma harpans silfvcrtoner Med bifall lllna sig, Och diktens himmel med dess fria zoner Förklaras öfver mig, Jag tyckcr kunglig purpurdrägt mig hölja, Tar Indiens skatter mot, Och all sin guldsand rullar Paktols bölja Högtidligt till min fot. 1'1;\ 'glädjens vänner under sånger tömma Sin blixtrande pokal! Om gyllne tider älskar jag att drömma Uti en stilla dal,

8,

Der floden kröker sina lugna kosor Förbi en blomstervall,

Och bäcken speglar sina stolta rosor I vågornas kristall. Der hoppets syner fram mm trollsång qvädcr, Och lomma är mig när, Af blomster krönt i hvita bröllopskläder, Så lågande och kär. Om hennes lir jag trofast lindar armen l tysta skuggors fred, Och dignar rusig på den hulda barmen Med lagrad hjessa ned.

Men ack, fantomen som mitt hjerta dårar På vädrets vingar far, Han far - och genast vittna mllla drar Att en fantom det var. O gudar, fyllas mina roscndrömmar pa jorden aldrig opp? Månn' Cyperns drottning ej min smärta ömmar Och kröner ej mitt hopp?

Till förruttnelsen. !örruttnelsc, hasta, o älskade brud, Att bädda v3.rt ensliga läger! Förskjutcn af verlden, men icke af Gud, Blott dig till forhoppning jag äger. Fort, smycka vår kammar! På svartklädda b.'l.rcn Den suckande älskarn din boning skall nå. Fort, tillred vår brudsäng - med nejlikor våren Skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp, Förqväf i ditt famntag min smärta! I maskar lös tanken och känslorna opp, l aska mitt brinnande hjerta! Rik är du, o tlicka! l hemgift du gifver Den stora, dcn grönskande jorden åt mig. Jag plågas häruppe, men lycklig jag blifver Der nerc hos dig.

Till väJlu;;tens Ijufva, förtrollande qvalm Oss svartklädda brudsvenner fdlja.

83

Var bröllopssång ringes af klockornas malm, Och gröna gardiner oss dölja. l är stormarne ute på verldshafvet råda, När faror den blödande jorden bebo, När fejderne ras..'1, vi slumra dock båda I gyllene ro.

Så ng. Melodi; Svearue fordomdags dc.

~Yftom de

blänkande glasen med fröjd l Nare är Svcas! Mot stjcrnornas höjd, Tl"otsjg och skön, Pansrade mön Uppstår - på fjäll Hon tronar stolt i seklernas qväll.

Lcfve Carl Johan 1 V~rt bärvande hopp Fyldcs, o göter, då hämnarn stod opp. Sällare dar Skapat han har, SkandiCllS pol Dekrönt med ärans glimmande sot.

Evigt från jorden ej guldtidcn flytt, Födas han skall i Manhem pi' nytt. Sedcr och dygd Fr6jde vår bygd! Himlen då ser Mcd fröjd till OdillS ättlingar ilCr.

Glade se götcrnc, krönte af ek, Gulclsädcns vågor och hjordarnes lck. Trygge dc bo, Suga i ro Mjödhorncns S\'all Vid gyllne harpors festliga skall.

.~

denna mörka skog, hvars jältelika tallar Fördunkla solens majestät, Der äfver branter ned den vilda noden svallar, Der turtllrns rop ur klyftan skallar, Der herden aldrig hjorden vallar, Ej jägarn spänner sina nät, ~ Hit hastar jag allena mina fjät. Här skall jag tjust dig åter finna, O gyllne frihet, min gudinna, Mitt hjcrtas eviga begär l Passionens kedjor jag ej bär; När menskor får min blick fårsvinna, Jag i ditt rike genast är. 0, fick bland dunkla skuggor här Mitt lif i helig ro förrinna! 1';\ veka mossor sträckt, vid trastars gälla qvädcn, Af friska vindar smeks i vällust der min kropp, Och till de bl;\" land som vinka ofnn träden Min tjusta ande sväfvar opp. Med täta stammars hägn den mörka skogen sluter :Mig inne från en usel vedd, Af lidanden bebodd, af laster, svek och flärd. Sig sjc1f den fria själen njuter Och hembär skaparen en tacksam offergärd.

På modersarmar af naturen Vid hennes milda hjcrta buren, Mot andars fader opp jag ler. Hans ljufva anda mig forfriskar, Halls röst i trädens kronor hviskar, Och mellan dunkh skuggor ner Hans kärlcksfulla öga ser. Som fjäriln, väckt af solens gyllne strålar Ur larfvens tvång, på lätta vingars p.1.r, Dem purpums glans, dClll guldets skimmcr målar, I dans kring nntcts rosor far: Min ande så på födda vingar Kring cterns säUa rymd sig :>vingar. Han inga hinder vet, han känner inga band, Han svärmar fritt i salighetens land.

mur lycklig menskan var i verldens gyllne dagar, Då blott naturen skref för hennes v
~ För mig hvad salighet i ostörd ro att drömma, Xn sträckt på mossors bädd, i grottans dunkla

gömma, Än sorglös vandrande vid brädden af en cif! Jag njuter gudars lir, jag äger fullt mig sjclf.

\ill:ii JJiiar

jag Tcssalicns kalk med blinda läppar sugit? Har sig ett kolkiskt gift i mina ådror smugit, Och lömska örters saft, bland dödas murkna ben I natten plockade vid mållans silfvcrskcn? Hvem har de lågor tändt som i mitt hjerta brinna: Hvem all min styrka böd att vekna och forrinna Som vax fOr eldens glöd? Hvcm spann med gudlö,; hand De trådar af del11~ll1t? l-Ivem knöt dc träldomsband Som magiskt fangsla mig, som evigt mig led~"a, Jag må på böljor fly, jag mft i öknar draga Och höja, vexlande, mitt lätta vandringstält I Nova Zemblas snö, p.'t Lihyens brända falt: En rosenfårgad round, der vårens löje myser, En blick, der himlens eld och himlens skönhet lyser, En röst som lutans mild - fcirmåddc detta väl Allsmägtigt fangsla 51 mitt- hjcrta och min själ? Nej, konster, aRade med natten, mig fcirtrol1at! Tartarens magter blott min grymma ofård vållat. O furier, glädjens! Snart till - - - l kalla i\Ianer, snart jag öka skall er -

Vi sa.

~n

källa mild och klar Man lyckligt upptäckt har. Ett drickbart guld dess vatten är, Och gudalif hon oss beskär. Namnet är Bål. Upp, drickom källans skal!

Cytheres myrten ser På böljans spegel ned, Och Bacchi murgrön flätar sig Om hennes bräddar j friska sig Liljorna stå l nejden och se på,

Kring vllgcn sväfvar qvickt Skämt, kärleksglam och <.likt j Och löjets cyperfjär'lar små På vingar, gula, röda, bl;!, Flaxa omkring Vår källa i en ring.

Bland unga lekars kor En nymf på djupet bor. Med rosor kransar hon sitt hår, En fuktig harpa doft hon slår. Fröjd är dess namn! Re'n öppnar hon sin famn. Hit gammal vänskap g3.r Och nya krafter får. Här älskaren med såradt bröst Ur stora ölglas hcmtar tröst; Svartsjukan sjclf Blir hvit af denna cif. Ja, bätb'c helsovåg Man ej på jorden såg. Allting här botas - hysteri, Sten, gikt, podager, pleurcsi Sjclfva bror Död Blir åter sund och röd. Så skridom, hand i hand, Då fram till bålens rand 1 Slå i, herr brunnsvaktmästare, Låt oss er källas dygder se! Namnet är Bål. Upp, drickom källans skrl!!

~a,

di~

Chloe, hämden skall drabba; . Häxmiistare jag är. Ej strafflöst skall du mig begabba, Vid Orkus jag det svär. _y

En näsvis loppa skall fåröda Ditt lugn så dag som natt. Förlorad vare all din möda Att taga hcnne fatt.

Dcn väg som mina tankar leta HOIl skall i tysthet gå Och lär:!. dig med bett som reta Min tanke att förstå.

Brännmärka skall hon liljehudetl Med tusen fläckars tal, Fler än de s<1r mig gifs af guden, Än suckar af mitt qval.

--2i.. När du i kaffejuntan sitter, ] handen Kinas kopp, Hon skall dig sticka, att du sprittcr Vildt ur fåtöljen opp;

Att koppen stjelpcr öfverända, Och j\'lokkas bruna v~g Fr"" kjolens början till dess ända Ger märken af sitt tåg.

Men när från himlen mållan strålar

Till söfda staden ned, Hon skall likt stygn af )wassa nålar Förtaga sömnens fred:

Tills du en hänryckt natt mig unnar, Tills under stjernors prakt Vi med fOrenta bröst och rnUllll
Pi JOhannas dag den 21 juli 1813.

:@., välkommen, dyrkade Johanna, Mcllan blommor under löfvets skygd! Sköna flicka, här på kullen stanna Och l~t ögat vandra kring vär bygd. Ljufligt grönska \'~ra sommardalar, Täflande att taga dig emot. Löfvet, sjelfmant, hvälfver sig till salar, Blommans kalkar ånga vid din fot. Sä ur vägen, när den unga Fröja Upp på Cyperns rika strändcr lopp, Sågas träden sina kronor böja, Liljor rinna i dess fotspfLr opp. Se, natmen sina högtidskläder Bär mcd stolthet på Johannas dag. Trasten gä!}t i häckcns grenar qvädcr, Och ur almen skallar tUl'turns slag. Undra ej, att rosor oss bekransa, Att v:i.r uppsyn är så festligt glad. Hör, då solen sågs i dag framdansa Ur sin guldport, hvad v<'lr spåman qvad:

1"Hell, Johanna", sjöng han. "Gyllne stjernor P1I. dess ljusa framticlshimmel stå. Henne ödets sällan blida tärnor Spinna lång och purpurfargad trå.

Redan Fröja, i den sälla karmen Förd af svanor, till dess möte far Och med runda, liljehvita armen Henne bringar rosornas tiar; Purpurslöjan åt den väna bringar, Trycker bruden i sin famn och ler, Se'n på l:'l.nga, gullbestänkta vingar Amor sväfvat till Johanna nCI..

Evigt skall hon i dess sköte stanna, Evigt mysa vid dess änglabarm Glädjens rosor kransa hennes panna, Nöjets lyra hvilar på dess arm. Trefaldt Hymen bröllopsfacklan svänger, Camus, kmnsad, vid hans sida står; Hcbc ruset ur sin kalk förlänger, Gratien sväfvar j JohaRnas spår."

Så han sjöng till blomstervirad luta, Och vi gingo med ett tryggadt hopp I v;~r krets att ömt Johanna sluta, Och vi höjde. glädjens lofsång opp.

_9L Stadcns dotter, j v3.r lck dig blanda, l\'lånan lik i blyga stjernors krans! Kom att dricka våra rosors anda, Kom att stiga i en landtlig dans I

Pi Emerentias dag. :@sterns portar, öppncn er! Dcios' tärna lampan släcker, Natten bafvar, dagen bräcker, Fosfor öfver hafvet ler. Morgonrodnans gyllnc lågor Föda snillet i mitt bröst; Sångcns rökelse min röst Andas genom luftens v"gor.

När dagcn~ härold nyss sin roscnprydda char Med purpurlTdars spann kring österns skyar svängde, På gyllne sköldcns rund, från jättc!:ikuldran hängde, Han Emerentias namn j hulda strålar bar; Och natten Ryddc hemsk, och dagens rika brud Ur vågens famn sin hjcssa sträcktc. Men, fcstcns blomsterkröntc gud, Ej du, Polymnia ej i Pindcns lagerskrud Mig diktens cIfenlyra räckte; En helig känslas magt, vid morgonfogIens ljud, l\lin röst till glada s.i.nger väckte.

--22...-

o

du, hvars själ i helga roscnbanrl Vid jorden dröjer att vflr kärlek röna, O. qvarblif sent j lifvcts skumma land Och skänk ditt namn att vintrens dag f6rsköna! När dygdens känsla, glödande och öm, • Min svaga hand på cittrans strängar forde, Hvarl fröjd, om snillet i en fehisk dröm Med gudastrålen af sin glans mig rörde!

Mcn harpans siJfverljud och sångens röst, I-Ivall magtläs samklang! Högre stämma talar: Hör tacks..mhetcIl5 spr&k ur rörda bröst, Se bönens offerrök i bygdens dalar! Ur helgedomen af en gränslös själ, Med tårens vällust i ett hänryckt öga, En räddad usling anfortror ditt väl At dygdens brudgum, hjelten i det höga. Förlorad rinner ej den fromma tår, Som rörda minnen vid dess altar pressa: Han kallar änglars v~rd i dina spår Och gjuter glädjens olja pä din hjessa. Med fjädern sänkt i morgonrodnans glans, Och s!tngen lärd i kastalidcrs gille, Och lockcn krönt af snillcts murgrönskralls, Jag glansen af din ära m~la ville. Mcn själens lyftning mrangt känslan dref Mot diktens zoner. Ack, ur druckna händer Föll gyllne harpan. 5.;ngen egnad blef Åt helgons kor p.; evighetens stränder.

.00

Som stjernor blixtra opp i Hesperns fjät, När vesterns moln i purpurmantlar höljas, Skall du i lUdrens stilla majestät Af lugna fröjders myriader foljas. Och sist, när sent din himlabuma själ, I hclgonstrålar krönt af samvetsfriden, Ur Mamres lundar höjs till evigt väl, Höjs örver ödet, vanskligheten, tiden, Skall tacksamheten, höljd i sorgens skrud, l känslotårar till din grafvård skrida. Och minnena, vid lutans klagoljud, Kring helga urnan hjertats lager vrida.

Jennys melankoli.

!

Melodi: Se, dJ.nsmastam !Iollberg, bröder!

ag, o Sahlsten, väckt ur grafven, Ater vandringsstafven, Drick din punsch och le åt glafven, Höjd af dödens handl Lik en chiffer utan klaven, Lik en mist på hafven, Mörk var Jenny - qved, lik slafven Under solens brand. Ändtligen nu Sitt mod hon <1tertager. Stolt som en fru 1'1 lustfard ut hon drager, Trippar muntert framåt gatan, Sjunger glad som skatan: "Sven är frisk! Ej än har satan Honom fått i band."

Sven var sjuk. Straxt Jenny blödde, Tårar barmen strödde. Plågad, som om barn hon rOdde, 5..1.tt hon der och griit.

IOZ

Kind, der ingen purpur glödlie, Hon mot handen stödde i Qväfd af gråt, dess stämma dödde, Jämmerfullt den lät. Intct kan mer Dess hjcrtas oro stilla: Aldrig hon ler, Blott silfverperlor trilla Ur dess blick på kinden neder. Lik cn nunna beder Nu vår Jenny oeh bereder Inga flcre nät.

Allt humör ses Jenny tappa: Sjuk är hennes pappa; Inga kyssar kan man snappa l'rlln dess läppar mer. Wingmark i sin blåa kappa Går forbi dess trappa, Längtar opp att Jetlny klappa, Men ett hopp ej ser. Xndtligen dock Han månde sig bcmannaj Spridd är hans lock, Och höljd af svett hans panna. In till flickan djerft han stiger j jenny vårdslöst niger, Trä'r en trå på ull'n och tiger, Ser p5. sömmen ner.

W3

Fram ett bord 1 Fortunas spira l\'1cd en kortlek fira! Skön som Leopolds Zemira, Sätter Jcnny sig. Sorgligt hennes ögon bli ra. Wingmark ropar: Vira! Jenny pa sitt hjcrtas lira Klagar s.'ltciig. Spelet går hem. Ej Jcnny det fdrtryterj Stilla som slem Utur en näsa flyter, jcnny tiden ej forhalar, Passar och betalar; Intet hennes värk hugsvalar 1 Sill hjcrtelcm.

Fåf
Klas blir trött, kan ni begripa, Att se fröken lipa, Knackar ut sin sjöskumspipa, Tar sin hatt och g:'i.r.

Efter bildningar. Till Cynthia. Ene-. Propertius.

mvad båtar, flicka, att ditt mörka hår Med festlig vällukt myrrhans tårar stänka, Att koiskt siden böljar i ditt spår, Och ädelstenar kring din hjcssa blänka? Säg, hvad förvandtskap har din sköna kropp Med Gangens perlar eller Tyri snäcka? Vid Amors fackla, tjuserska, hör opp Ur konstens sminkburk att naturell fläcka! Ja, tro mig, Cynthia - det ej möjligt är Med lånta smycken att din fjgring kröna. Den ullga Amor ingen slöja bär, Och utan slöja ser han helst de sköna. Ditt milda öga lät kring jorden se Och på de blommor markens turvor rOda: Ej målarns hand fOrsilfrat liljornc, i\'lcd egen purpur rosorna ju glöda. Som prydda tärnor i en högtidssal Dc höga träden stå i vilda häcken, Och glädtigt svärmar genom blommig dal l olärd dans den yra silfverbäckcn.

,,6

Naturen hafvct med koraller sått, HOIl l)aktols flod och Tajas rand forgyller, Och ej af reglor näktergalen ffitt Den röst som lunden med fortjusning fyller. Ej festlig purpur, ej demantcns prdkt l fordna dagar gjorde qvinnans ära. Ej konsten henne gaf den dolda magt Som hjchen tvang att hennes kedjor bära. ]J!!. rännarbanan Atalanta sprang, Och (ria väder purpurströdde kinden, Och ingen krans af klara gemmer tvang Dess rika lockar, sväfvandc for vinden. Och dock fOr glansen af dess sköna kropp Med enig tjwming Greklands hjc1tar brunllo Och kärlcksdrucknc, får ett ovisst hopp Alt henne ega, tåligt döden funno. Ej PCJlc10pc i håren balsam göt, Ej Indiens skatter på sin prydnad tömde, Och dock Ulysses i Kalypsos ~köt, l Circcs armar ej sin maka glömde. O, ja, om flickan utom fägringen .\nnu ett medel egde att f6rtrolla Heroens hjerta, - var det kyskheten, I alla strider Hird att sig behålla. 1\15. du ej mindre fOr din älskare, .Ä-n sagans tärnor ha for sina brunnit, O Cynthia, låga och var nöjd som de, Att i ett bröst du likväl tron har vunnit. Dig Pindens konung sina qväden lär, Och nöjets lyra Erato dig räcker.

---.!!!L På rosenläppar vettets språk Ju bär Och skämtet!' udd med fagra bIonunor läcker. När dig att pryda, o min ömma vän, Minerva täflat ömsevis och Fröja, Säj, kan du tänka att din tjuskraft än Med konstens prål och glitterguld förhöja~ O nej, ur praktens. rika slöja stig, Med stolt förakt på dina smycken blicka; J enkla kläder hasta 50.1. till mig Och blif min enda, blif min trogna flicka.

Grafven. Efter Salis.

;. , '

.

ar graf är djup och stilla, Och fasansfull dess rand. I svarta töckens villa Den klär ett okändt land.

Ej vårens hymner skalla I dessa nejders fred; Blott sakna'ns rosor falla På kul1cns mossa ned.

Vid korset mf
En öfvergifven brud. Ej modren hjess."l.ll lyftar Vid barnens klagoljud.

Och blott på denna orten Dock fridens magter bo, Blott denna mörka porten Oss for till evig ro.

Ty hjertat här i tiden I kamp mot ödet st.'r: Det når den sanna friden Forst när det mer ej slår.

Anmärkningar. Afde1ningen Idyller (.s. 7-38) är hcmtad ur elt h:ifte af skaldcns handskrifter i Kalmar, lwilket dess. utom innehåller de fem första af dc \l]1(ler sannTIa rubrik i skaldens skrifter upptagn3. dikterna. Delta häfte, .rom begagnats af HAMMARSKÖLD for hans upplaga, åtföljde ej sändningen af skaldens handskrifter, dl utg. begagnade dem för sin stora upplaga. Betänkligheter af estetiskt, snarare än af moraliskt slag, synas aiblllit Hammarsköld från aU inbga dem. De .1ro nämligen till si,n tonart nara befryndade med den s. k. gamla skol::lns dikter. Blandade dikter och Efterbildningar äro, med här nedan angifna undantag, hemtadc frln skaldcns l Kalmar förrarade handskrifter. s. 43. Skalden. Kongl. Biblioteket, Stagneliana. s. 46. Elegi. Läsning i blandade ämnen, ny serie, 5:e häftet (1840). Ett par tdrderf"ade ställen tuf\'a, i brist af handskrift, ej kunnat rättas. s. 53. I kedjor (etc.) Kongl. Biblioteket, Stagneli;ma. s. 55. Moln af dimmor (ctc.) Sammastädes. s. 63. Idyll. Sammastäcles. s. 65. Soldatvisa. &immusUtdcs.

Styckena ss. 72-85 hafva förut varit t1tgifna i det lilla häftet: Hittills otltgifna dikter af E. J. Stagnelius (Vestervik 1856. 16:0). s. 91. Visa. Läsning i blandade ämnen, ny serie, 3:e häftet (1839). Ett ställe i 2:dra strofen synes or~tt 11tst. s. 95. På Johannas dag, tryckt efter skaldens egen handskrift i Litterära Julblac1ct, utg. af J. Neander, 6:e drg. 1873. Det ledsagas af en 51 lydande not: 2Skrifvet till mamsell Hedvig Johanna Lölberg i Kalmar; en granne till skaldens fåraidrar. Hon afled den 30 okt. 1864. 74 lr gammal, såsom enka efter häradsskrifvaren i Ölands södra Mot G. Gull· branrlsson. Originalhandskriften befinner sig underteclmads samling :'If bref och handskrifter. Utg. 2 s.

101.

melankoli. Kongl. Biblioteket, Stagneliana. Stycket hör tin dem, hvilka härröra fdn skaldens "istelse i Kalmar 1821, 22. Jfr lefnadsteckningen och Samlade skrifterna.

Jennys