En säljbar skillnad? -‐ Jakten på KD-‐väljare 2010-‐2014 En rapport från Kristdemokraternas valutvärderingsgrupp Innehållsförteckning
Sida
1. Valutvärderingsgruppens arbete
2
2. Sammanfattning
2
3. Väljarnas bild av Kristdemokraterna 3 3.1 Vem röstade på Kristdemokraterna i riksdagsvalet 2014? 3 3.2 Vad tyckte Kristdemokraternas väljare i riksdagsvalet 2014? 4 3.3 Vilka väljare har Kristdemokraterna potential att nå i valet 2018? 4 3.4 Kristdemokratiska väljare i EP-‐valet 2014 5 4. Medlemmarnas bild av Kristdemokraterna 6 4.1 Stora medlemsenkäten efter kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsval 6 4.2 Enkät till toppkandidaterna i kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsval 7 4.3 Enkät till ombudsmän, distriktsordföranden och valledare om valen i september 8 4.4 Enkät till ombudsmän, distriktsordföranden och valledare om EU-‐valet 8 4.5 Enkät till kandidaterna EU-‐valet 9 5. Kristdemokraterna 2010-‐2014 9 5.1 Orienteringen inför valen 2014 9 5.2 Politisk profilering i europaparlamentsvalrörelsen 10 5.3 Politisk profilering under kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsvalrörelsen 11 5.4 Partiorganisationen i valrörelsearbetet 12 6. Utblick -‐ Kristdemokratin i vår omvärld 12 7. Valutvärderingsgruppens organisatoriska slutsatser 7.1 Organisatoriska slutsatser de allmänna valen 7.2 Organisatoriska slutsatser av Europaparlamentsvalrörelsen 8. Valutvärderingsgruppens politiska slutsatser 8.1 Generella slutsatser med bäring på vår politik och kommunikativa profil 8.2 Politiska slutsatser av Europaparlamentsvalrörelsen
13 13 14 15 15 17
1.
Valutvärderingsgruppens arbete
Valet 2014 innebar det fjärde riksdagsvalet i rad med ett substantiellt väljartapp för de svenska Kristdemokraterna. Partiveteraner brukar trösta mer sentida tillkomna partimedlemmar att partiet på 80-‐talet minsann låg på 2-‐3 procent val efter val, men valresultat bör dömas efter en trend. Pekar kurvan uppåt eller nedåt. Om den pekat nedåt i val efter val behöver något göras. Valutvärderingsgruppens förhoppning är att partiet använder sig av denna rapport som en grund för det fortsätta arbetet och att den kan bidra med ett tänk som lägger grund för framgångar i valet 2018. Utvärderingen har ett internt fokus och som i alla dokument har vi varit tvungna att avgränsa omfånget. Det finns flera aspekter, exempelvis det mediala utfallet, som vi i denna utvärdering inte granskat. Vi har studerat tillgänglig väljar-‐ och opinionsstatistik, genomfört enkätundersökning med god svarsfrekvens och i gruppen har vi försökt ha en självkritisk diskussion. Vi har även samtalat med några personer som, på olika nivåer, varit aktiva under valen. Valutvärderingsgruppen har bestått av Peter Kullgren(Värmland) som ordförande samt av Caroline Szyber(Stockholm stad), Anne-‐Lie Sundling(Bohuslän), Andreas Sturesson(Jönköpings län) och Hans-‐ Inge Smetana(Västerbotten). Gruppen är tillsatt av partistyrelsen. Som gruppens sekreterare har Erik Nilsson och Dag Elfström agerat.
2.
Sammanfattning
I de två sista kapitlen i denna rapport framgår valutvärderingsgruppens vidare slutsatser. Sammanfattningsvis kan dock följande sägas: •
• • • • •
• • • •
”Strategi 2014”, om att tydligare fokusera på potentiella väljare och de så kallade andrahandsväljarna, var bra. Men partiet fullföljde aldrig strategins vidare innebörd, och vågade under valrörelsen aldrig lansera några förslag som nådde ut med dessa väljare som målgrupp. Temat ”Barn och ungas uppväxtvillkor” agerade enande i partiet, men blev även hämmande i politikutvecklingen. Partiet måste i valrörelser våga låta ”potentialfrågorna” ta plats, även på bekostnad av hjärtefrågorna. Ta fram processbeskrivningar för tydligare ansvarsfördelning. Informationen och processen kring hushållsutskicket har klar förbättringspotential. Arbetet med listorna inför valet 2018 bör till större grad inrikta sig mot att få mer mångfacetterade valsedlar för att skapa nya kontaktytor för partiet. Det bör göras med att stärka den lokala förankringen på kommunal nivå. Riksorganisationen bör tillsammans med distrikten arbeta för att stärka lokalavdelningarna. Distrikt som saknar ombudsman bör under 2015 påbörja en dialog med kringliggande distrikt om hur en gemensam ombudsmannaorganisation kan skapas. Förberedelserna inför EU-‐val måste ske tidigare och omvärldsbevakningen av vad de andra partierna gör i parlamentet måste över tid bli bättre. Om sittande EU-‐parlamentariker inte är identisk med toppkandidaten i ett EU-‐val behöver överlämningen mellan de två personerna prioriteras upp. Att kombinera EU-‐kritik med försvar av europatankens grunder bar frukt i EU-‐valet och har alla förutsättningar att fungera även i framtida val. 2
3.
Väljarnas bild av Kristdemokraterna
De svenska vallokalsundersökningarna (VALU) utförs på uppdrag av Sveriges Television som för ändamålet samarbetar med Göteborgs Universitet och Kungliga Tekniska Högskolan. I riksdagsvalet 2014 fyllde 12 909 väljare, vid 95 vallokaler och 45 förtida röstningslokaler, i VALU-‐enkäten. VALU är att betrakta som en väldigt omfattande och detaljerad opinionsmätning. Den utgör förvisso inte någon exakt vetenskap men är ändå den mest detaljerade bild som finns att tillgå av Svenska väljares beteende. Opinionsinstitutet Demoskop gjorde i samband med riksdagsvalet intervjuer med 3888 väljare som också ger en viss bild av såväl KD-‐väljarna som de potentiella KD-‐väljarna. 3.1
Vem röstade på Kristdemokraterna i riksdagsvalet 2014?
KD-‐väljarna i valet 2014 är enligt VALU överrepresenterade bland tjänstemän, jordbrukare och företagare. Störst överrepresentation finns hos SACO-‐medlemmar. Överrepresentationen hos företagare har stärkts sett till tidigare val. Kristdemokraterna är fortsatt överrepresenterade bland äldre väljare, dock i en något sjunkande grad. Sett till de grupper som mäts via VALU finns den kraftigaste överrepresentationen bland de kyrkliga väljare, där 24 procent av väljarna som går i kyrkan minst en gång i månaden röstar på Kristdemokraterna. Partiet är varken över-‐ eller underrepresenterat i statlig, kommunal eller privat sektor. Partiet var i riksdagsvalet 2014 inte heller över-‐ eller underrepresenterat sett till manliga respektive kvinnliga väljare. KD-‐väljarna är underrepresenterade bland arbetare, arbetslösa, studerande, första generationens invandrare, andra generationens invandrare och förstagångsväljare. Det ska emellertid noteras, underrepresentationen till trots, att andelen förstagångsväljare som röstar på Kristdemokraterna har fördubblats sedan 2010 (från 2 till 4 procent). Det är första gången sedan 1998 som andelen förstagångsväljare som röstar på Kristdemokraterna ökar. Kristdemokraternas väljare verkar också präglas av en högre grad av partipolitisk osäkerhet än andra. KD-‐väljarna bestämde sig i högre utsträckning än väljarkåren i stort sent i valrörelsen. 43 procent av partiets väljare bestämde sig sista veckan, att jämföra med 34 procent av väljarkåren som helhet. Demoskop bekräftar bilden av att KD-‐väljarna bestämde sig sent, vilket till viss del har förklaring i att Kristdemokraterna har en icke obetydlig del väljare som anger att de röstar på partiet av taktiska skäl. Partiledarens betydelse för de Kristdemokratiska väljarna är en tydlig förändring över tid. Vid valet 1998 och 2002 var Kristdemokraterna det parti som hade störst andel väljare som angav att partiledaren var mycket betydelsefull för deras partival. Valet 2006, Göran Hägglunds första riksdagsval som partiledare, var Kristdemokraterna det parti med näst flest väljare som angav detta. Valet 2010 avvek inte längre Kristdemokraterna ur denna aspekt. I riksdagsvalet 2014 angav drygt var femte KD-‐väljare att partiledaren var mycket betydelsefull för deras partival, vilket är lägre än genomsnittet om man jämför med andra partier. En annan tydlig förändring handlar om förtroendet för den offentliga makten. Partiet har gått ifrån att 1998 vara det parti vars väljare hade lägst förtroende för svenska politiker (28 procent) till att vid 2014 års riksdagsval vara det part som har näst högst förtroende för svenska politiker (79 procent). 3
3.2
Vad tyckte Kristdemokraternas väljare i riksdagsvalet 2014?
När KD-‐väljarna, i VALU, ska ange vilka partier de anser ska ingå i regeringen vill 93 procent ha med det egna partiet, 76 procent Moderaterna, 69 procent Folkpartiet, 67 procent Centerpartiet, 13 procent Miljöpartiet, 9 procent Socialdemokraterna, 5 procent Sverigedemokraterna och 3 procent Vänsterpartiet. När frågan ställs mer blockpolitiskt svarar 76 procent av KD-‐väljarna de ville ha en regering sammansatt av Allianspartierna och 14 procent att de vill ha en blocköverskridande regering. När KD-‐väljarna i VALU ombads att ”rangordna” de frågor som de ansåg ha störst betydelse för deras val anges den svenska ekonomin som mest betydelsefull följt av skola/utbildning(2), sysselsättning(3), sjukvården(4) och äldrevården(5). Det ska dock noteras att familjepolitiken ej fanns med som ett av alternativen. Ej heller i Demoskops undersökning fanns familjepolitiken med som ett av alternativen när motsvarande fråga ställdes. Där svarar KD-‐väljarna att vård och omsorg var viktigast följt av Sveriges ekonomi och sysselsättning. När Demoskop ställde frågan ”Är det något du tycker är särskilt bra med det parti du valde att rösta på?” till KD-‐väljarna, och de fick svara fritt, så svarade en stor andel familjepolitiken. Värdegrunden, medmänsklighet, statlig sjukvård, taktiska skäl och den enskildes rätt att bestämma över sitt liv var andra faktorer. I VALU angav 77 procent av KD-‐väljarna att de definierar sig som ”höger” på vänster-‐höger-‐skalan, 19 procent ”varken höger eller vänster” och 5 procent som ”vänster”. Kristdemokraterna är det riksdagsparti med näst mest ”högertendens” bland sina väljare, med Moderaterna strax framför med 84 procent. Efter Vänsterpartiet och Moderaterna är Kristdemokraterna också det parti med lägst andel mitten-‐väljare(”varken höger eller vänster”). Motsvarande undersökning hos Demoskop ger samma bild, men kompletterar den med att de väljare som gick till Kristdemokraterna från andra partier i valet i ännu högre utsträckning definierar sig som höger. Demoskop ställer också frågan om ideologisk etikettering. Då uppger 35 procent av KD-‐väljarna att de är konservativa, 23 procent att de är liberala, 25 procent socialliberala, 8 procent nationalister och någon procent vardera på beteckningarna socialdemokrat, socialist och ”grön”. Sammanfattningsvis är bilden som tonar fram att Kristdemokraternas väljare generellt är väldigt allmänborgerliga, speciellt mot bakgrund av vilka socio-‐kulturella grupper väljarna tillhör (se 3.1). De tycker ekonomi, sysselsättning-‐ och välfärdsfrågorna är de viktigaste, de vill inte samverka över blockgränsen och det absoluta flertalet definierar sig själva som höger. 3.3
Vilka väljare har Kristdemokraterna potential att nå i valet 2018?
Om man gör antagandet att Kristdemokraterna har störst potential att nå väljare som tidigare har röstat på partiet eller som har partiet som andrahandsval behöver dessa väljare identifieras. Bland de väljare som till VALU angav att de röstade på Kristdemokraterna i valet 2010 röstade 58 procent på Kristdemokraterna, 13 procent på Moderaterna, 7 procent på Socialdemokraterna, 6 procent på Centerpartiet, 6 procent på Folkpartiet, 4 procent på Sverigedemokraterna, 4 procent på Miljöpartiet och 1 procent på Vänsterpartiet i valet 2014. Eller annorlunda uttryck, och avrundat, av de väljare Kristdemokraterna tappade gick 60 % till andra allianspartier, 10 % till Sverigedemokraterna och 30 procent till de rödgröna. Demoskops undersökning visar en något annorlunda bild, framförallt gällande utbytet mellan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Bland de väljare som till Demoskop angav att de 4
röstade på Kristdemokraterna i valet 2010 röstade 55 procent på Kristdemokraterna, 14 procent på Sverigedemokraterna, 9 procent på Moderaterna, 10 procent på Centerpartiet, 5 procent på Folkpartiet, 4 procent på Miljöpartiet, 3 procent på Socialdemokraterna, 0 procent på Vänsterpartiet. Demoskop har också brutit ner siffrorna i olika åldersgrupper och geografiska enheter. Siffrorna visar då att bland väljare i övre medelåldern (45-‐64 år) som röstade på KD 2010 röstade var fjärde på Sverigedemokraterna 2014. Demoskops bild av utbytet mellan KD och SD skiljer sig från VALU, men VALU underskattade också andelen SD-‐väljare på ett sätt som skulle kunna förklara diskrepansen. Om vi försöker spåra den bild väljarkåren i sin helhet har av partiet ger oss VALU ett antal ledtrådar. VALUs fråga om vilka partier väljarna vill ha i regeringsställning kan vara ett sätt att ge en indikation på vilka väljare som inte röstar på partiet men som har en positiv bild av det. Bland Moderaternas väljare var det 46 procent som ville ha Kristdemokraterna i regeringsställning, bland Folkpartiets 48 procent, bland Centerns 48 procent, bland Sverigedemokraternas 14 procent, bland Socialdemokraternas 3 procent, bland Miljöpartiets 5 procent och bland Vänsterpartiets 2 procent. När VALU ber väljarna som helhet ta ställning till vilket parti som har bäst politik inom ett antal politiska områden är sjukvård och välfärd de enda områden där högre andel anser att Kristdemokraterna har bäst politik än partiets väljare. Återigen skall dock noteras att familjepolitik inte finns med som ett angivet område. Statistiska Centralbyrån mäter ”näst bästa parti” i sina stora partisympatiundersökningar (PSU) som görs i maj och november varje år. Om man tittar på både maj och november-‐mätningarna får man en god bild av andrahandssympatisörerna för 2014. Hos de andra allianspartierna är inte siffrorna extremt höga, men det handlar ändå om en inte försumbar del av väljarkåren. Hos moderatväljarna angav 8,5 procent i maj KD som andrahandsalternativ och 8,1 procent i november. Motsvarande siffra hos-‐centerväljarna är 8,2 och 7,5. Hos folkpartisterna 5,9 respektive 10,1 procent. Översatt till hela väljarkåren betyder det att ungefär 2 procent av väljarna har Moderaterna som förstahandsalternativ och Kristdemokraterna som andrahandsalternativ, ungefär 0,4 procent röstar på Centerpartiet och har Kristdemokraterna som andrahandsval och mellan 0,3 och 0,5 procent av väljarkåren röstar på Folkpartiet och har Kristdemokraterna som andrahandsalternativ. Beträffande Sverigedemokraternas väljare så angav 2,2 procent av dem i maj, och 4,8 procent i november, att deras näst bästa parti var Kristdemokraterna. Det går att översätta till mellan 0,2 och 0,4 procent av väljarkåren som helhet. Rödgröna väljare som uppger KD som andrahandsval existerar i stort sett inte. Ungefär var hundrade S och MP-‐väljare och ungefär var tvåhundrade V-‐ väljare anger KD som andrahandsalternativ, utan några signifikanta förändringar mellan maj och november-‐mätningarna. 3.4
Kristdemokratiska väljare i EP-‐valet 2014
VALU gjorde en motsvarande undersökning även i samband med valet till Europaparlamentet, med 8 268 besvarade enkäter. Många av tendenserna som finns bland KD-‐väljarna i riksdagsvalet finns även att återfinna här. De bestämmer hur de ska rösta senare i tid än väljarkåren i stort. De är i lika hög utsträckning kvinnor som män. De är överrepresenterade bland pensionärer, bland tjänstemän (i synnerhet gällande tjänstemän i verksamhetsledande funktioner), SACO-‐anslutna, kyrkobesökare och bland företagare. De är underrepresenterade bland arbetare, studenter, LO-‐medlemmar och unga väljare. Även i EP-‐ valets VALU ställs frågor om höger-‐vänster-‐skalan och politikerförakt med i princip identiskt resultat som i den VALU som gjordes i samband med riksdagsvalet. 5
70 procent av KD-‐väljarna i europaparlamentsvalet angav att de planerade att rösta på partiet även i riksdagsvalet. 7 procent av dem angav att de planerade att rösta på Moderaterna i riksdagsvalet, 7 procent på Folkpartiet, 3 procent på Centern, 3 procent på SD och vardera 1 procent på S och MP. M-‐väljarna var mindre partilojala än brukligt, och Moderaterna hade svaga kandidater sett till låg andel väljare som röstade på kandidat snarare än parti. Detta spelade troligen också en positiv roll för Kristdemokraternas vidkommande. Även om KD-‐väljarna sett till väljarkåren i stort är EU-‐vänliga, så är det fortfarande den väljargrupp inom alliansen som i högst grad är EU-‐kritiska. 12 procent vill gå ur EU, 11 procent är osäkra och 77 procent vill stanna inom unionen. Att jämföra med Moderaternas 6/8/87, Folkpartiet 5/7/88 och Centerpartiet 8/11/80. Bilden bekräftas av VALUs kartläggning av väljarnas syn på EU i stort, där det finns en överrepresentation av KD-‐väljare i grupper som är positivt inställda till EU och en kraftig underrepresentation bland grupper som är mycket negativa till EU, en svag underrepresentation bland de som är ganska positiva till EU och varken en under-‐ eller en överrepresentation hos de grupper som anger att de ”varken är positiv eller negativt” inställda. Synen på en eventuell kommande EU-‐stat gör KD-‐väljarna tämligen unika. Partiet är nämligen varken under-‐ eller överrepresenterat i någon av de tre grupperna ”starka motståndare”, ”osäkra i frågan” och ”försiktiga anhängare”. En svag underrepresentation finns dock i den väljargrupp som är mycket positiva till idén om en federal europeisk stat. När KD-‐väljarna får frågan om de är nöjda med hur demokratin fungerar svarar bara 54 procent ja gällande demokratin i EU, men hela 90 procent rörande demokratin i Sverige. Det är med god marginal den största diskrepansen mellan synen på demokrati i EU och i Sverige som uppmäts bland Allianspartierna. När KD-‐väljarna tillfrågas varför de röstade på partiet svarar 36 procent att det är med anledning av partiets politik i EU-‐frågor, 27 procent med anledning av partiets insatser i Svensk politik, 9 procent att det är av gammal vana eller av lojalitet till partiet och 41 procent anger att det är med anledning av någon av partiets kandidater. Den sistnämnda siffran är värd att notera, den är mer än dubbelt så hög som för väljarkåren i stort. Sammanfattningsvis lyckades Kristdemokraterna i EP-‐valet attrahera både EU-‐vänner och modesta EU-‐kritiker som enades kring en uppslutning bakom Lars Adaktusson. Hög mobiliseringsfaktor gynnade även partiet, dvs en relativ stor andel av KD-‐sympatisörerna tog sig till valbåset vid en jämförelse med väljarkåren i stort.
4.
Medlemmarnas bild av Kristdemokraterna
Efter partiets valrörelser under 2014 har valutvärderingsgruppen distribuerat ett antal enkäter. Såväl brett till alla medlemmar som speciella enkäter till nyckelgrupper (toppkandidater, distriktsordföranden, ombudsmän osv). Sammanfattningsvis kan sägas både medlemmar, kandidater, ombudsmän och distriktsordföranden tyckte att valrörelsens praktiska genomförande i de flesta delar fungerade väl. De är i huvudsak nöjda med budskap och affischer. De tror sjukvårdsfrågorna var det som gav partiets mest i valrörelsen i september. I EU-‐valet tror de att Lars Adaktusson som person var den största tillgången. Som sänke i riksdagsvalet anges vad man upplever som en avsaknad av invandrings-‐ och integrationspolitik. 4.1
Stora medlemsenkäten efter kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsval
Efter valen i september 2014 skickades en bred enkät ut riktat till alla medlemmar. Resultatet blev 1073 svarande. Sammanfattningsvis ansåg de: 6
-‐ Att partiets valfrågor var bra. 77 procent av de svarande medlemmarna ansåg att de var bra eller mycket bra, 23 procent ansåg att de var dåliga eller mycket dåliga. -‐ Att väljarna inte uppfattade oss som tillräckligt tydliga. 16 procent av de svarande medlemmarna gör bedömningen att väljarna inte alls uppfattade partiet som tydligt i valrörelsen och 44 procent att partiet bara till viss del uppfattades som tydligt. Resterande ansåg att partiet till största del, eller helt och fullt, uppfattade partiet som tydligt i valrörelsen. -‐ Att partiets valaffischer var bra. Samtliga av partiets valaffisch-‐budskap mottogs väl av de svarande och ingen av affischerna har en missnöjesgrad överstigande 20 procent. -‐ Att partiets valfoldrar var OK. Vid frågan om hur de uppfattade riksorganisationens broschyrer tyckte 60 procent att det var ganska bra, 18 procent att det var bra, 20 procent att det var ganska dåligt och 3 procent att det var dåligt. Ungefär samma resultat ges vid frågan om man ansåg att broschyrerna var tydliga. -‐ Att familjepolitiken och partiets förslag om att förstatliga landstingen var de största flötena för partiet under valrörelsen. När de svarande själva får fylla i vad de anser agerade ”flöte” för partiet under valrörelsen är nyss nämnda frågor det som dominerar. Andra åsikter som återkommer, om än inte i lika hög grad som landstings-‐ och familjepolitiken är partiledaren som person, valfrihetsfrågor generellt, KDUs artikel om migrationspolitiken1 och partiets försvarspolitik. -‐ Att bristen på relevant integrations/invandrings-‐politik och ”pensionärsskatten” var de två största sänkena i valrörelsen. När de svarande själva får fylla i vad de anser agerade ”sänke” för partiet i valrörelsen är bilden ganska splittrad. Men de nyss nämnda områdena är det som flest svarat. Annars återfinner vi inga svar som tillräckligt många svarat liknande på för att det ska vara av betydelse. Det kan nämnas att gruppen som här nämner KDUs artikel som ett sänke är lika stor som den grupp som anger att partiets svar på artikeln var ett sänke (8 procent har lämnat svar om KDUs migrationsartikel på denna fråga, varav hälften alltså angav att artikeln i sig var ett sänke, och hälften angav att partiets svar på artikeln var ett sänke). 4.2
Enkät till toppkandidaterna i kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsval
En speciell enkät enbart riktad till toppkandidaterna gjordes. 114 svarade. Sammanfattningsvis ansåg de: -‐ Att de själva kände till personvalsriktlinjerna samt att deras partidistrikt följde dessa (10 procent angav dock att så ej var fallet). -‐ Att det personvalsmaterial som förekommit anses ha legat i linje med partiets valmanifest. -‐ Att deras lokala valmanifest i huvudsak stod i samklang med partiets centrala valmanifest. -‐ Att partiets valaffischer var bra både designmässigt, budskapsmässigt och till största del tydliga. Toppkandidaterna är något mer positiva till affischerna än partimedlemmarna i stort. -‐ Att partiets övriga tryckta material också var tydligt. -‐ Att valrörelsens flöte var landstingsfrågan och att sänket var integration/invandring. 1
KDU gjorde under valrörelsen ett utspel kring behovet av att diskutera Sveriges kapacitetsgräns för flyktingar. Partiet tog avstånd från utspelet.
7
4.3
Enkät till ombudsmän, distriktsordföranden och valledare om valen i september
En speciell enkät enbart riktad till ombudsmän, distriktsordföranden och valledare gjordes. 24 svarade. Sammanfattningsvis ansåg de: -‐ Att det kartverktyg som riksorganisationen tog fram till valrörelsen i huvudsak var bra. Kartverktyget, som togs fram för att hitta prioriterade områden för utskick etc, uppskattades av denna grupp. De ansåg dock att den kunde ha utformats bättre och att det var ett verktyg som ibland missade viktiga områden. -‐ Hälften av de svarande uppgav att lokala mediestrategier hade tagits fram. -‐ Att de använde sociala medier i valrörelsen. -‐ Att partiets valfilm var sådär, varken bra eller dålig. -‐ Att hushållsutskickens utformning var bra eller mycket bra. De ansåg dock att partiet centralt kunde ha varit mycket bättre på att informera distrikten om det praktiska kring hushållsutskicken. -‐ Att det logistiska kring leverans av material fungerade tillfredsställande. Dock med oförutsägbart höga fraktkostnader. -‐ Att valaffischerna var OK, men inte jättebra. Denna grupp är mer kritiska till valaffischerna än de övriga. De anser att partiloggan och partinamnet borde synts bättre. -‐ Att de tre KD-‐statsrådens olika besök runt om i landet fungerade på ett bra sätt. -‐ Att sjukvårdspolitiken var det tydligaste flötet för partiet i valrörelsen. -‐ Att bristen på relevant integrations-‐ och invandringspolitik var ett sänke (även här finns en jämn fördelning mellan de som ansåg att KDUs artikel i sig var ett sänke och de som ansåg att partiets svar på KDUs artikel var ett sänke). 4.4
Enkät till ombudsmän, distriktsordföranden och valledare om EU-‐valet
I samma enkät som ställde frågor om valen i september, riktade till sagda grupp, fanns även frågor om EU-‐valet. Sammanfattningsvis svarade denna grupp följande om EU-‐valet: -‐ Att partiets målsättning om att ta två mandat i EU-‐var bra. -‐ Att partiets hushållsutskick i samband med EU-‐valet var bra eller mycket bra (ingen av de tillfrågade tyckte att utskicken var dåliga). -‐ Att partiets reklamfilm i EU-‐valet var bra eller mycket bra (ingen av de tillfrågade tyckte att reklamfilmen var dålig). -‐ Att toppkandidatbesöken under EU-‐valrörelsen fungerade på ett bra sätt. -‐ Att partiets valaffischer i huvudsak var bra. Något mer splittrad bild beträffande affischen om att EU ska hjälpa människor på flykt. -‐ Att övriga trycksaker var bra. -‐ Att partiet, på ett generellt plan, valde rätt politisk profil i valrörelsen och att väljarna uppfattade oss som tydliga.
8
-‐ Att Lars Adaktusson som person var partiets största flöte. -‐ Att det inte fanns något tydligt sänke för partiet i valrörelsen men att det i en del TV-‐debatter märktes att Adaktusson inte var så erfaren i politikerrollen. -‐ Att parti-‐ och riksdagskansliets stöd till distrikt och kandidater under EU-‐valrörelsen fungerade på ett bra sätt. Men de påpekar också att det har varierat beroende på vem man har varit i kontakt med. 4.5
Enkät till kandidaterna EU-‐valet
En speciell enkät har skickats ut enbart till dem som stod på EU-‐valsedeln. 15 personer svarade. Sammanfattningsvis ansåg de: -‐ Att partiets målsättning att ta två mandat i EU-‐valet var bra. -‐ Att de fick rätt liten återkoppling efter hushållsutskicket som riksorganisationen gjorde i valrörelsen. Men att de själva var nöjda med utformningen av utskicket. -‐ Att reklamfilmen var bra. -‐ Att affischernas utformning och budskap var bra. Även bland kandidaterna här finns däremot en tveksamhet kring affischen med budskapet ”EU ska hjälpa familjer på flykt, men inte röra vår föräldraförsäkring”. -‐ Att trycksakerna i övrigt också i huvudsak var bra, och att de var upptryckta i en lagom omfattning. -‐ Att partiet var tydligt i valrörelsen. Endast en av de svarande hade en avvikande uppfattning. -‐ Att flötet var toppkandidatduon Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor. -‐ Att sänket var att Adaktusson ibland inte var tillräckligt ”preppad” inför debatterna. Den så kallade Estrellarapporten nämns också.
5.
Kristdemokraterna 2010-‐2014
5.1
Orienteringen inför valen 2014
Riksdagsvalet 2010 var, även om partiet alltjämt ingick i en regeringsbärande koalition, ett förlustval för Kristdemokraterna. Partiet backade en procentenhet och landade på 5,60 procent av rösterna. För att analysera förlusten tillsattes en framtidsstrategigrupp under ledning av Michael Anefur. Gruppen, som framlade sin rapport i december 2010, betonade betydelsen av tydlighet. De ansåg att partiet varit för otydlig i sitt politiska budskap och att valmanifestet varit allt för omfattande. Gruppen menade vidare att partiet inte lyckades slå av sig de fördomar som fanns om partiets syn på jämställdhet och HBT-‐frågor. Organisatoriskt kritiserades partiets centrala organisation för brist på samordning mellan olika funktioner, ett otydligt ledarskap och dålig omvärldsbevakning. En omfattande organisationsrevision av partiets centrala verksamhet gjordes tämligen omgående efter valet 2010, dels för att rätta till de brister som framtidsgruppen pekat på och dels för att anpassa organisationen efter de nya ekonomiska förutsättningarna. Den 1 mars 2011 skapades ett gemensamt parti-‐ och riksdagskansli under ledning av partisekreteraren, med en nybildad utredningsavdelning som ett nytt inslag. En översyn av partiets ombudsmannastruktur gjordes. Det politiska arbetet, och förändringsprocessen, kom att präglats av tre stycken övergripande viljeinriktningar – som har ansetts som betydelsefulla för att bli tydligare.
9
1) Inför valet 2010 lanserades begreppet ”Alliansens social röst”, vilket partistyrelsen direkt efter valet beslutade att fortsätta använda. Det ska vara ”den röda tråd som går genom alla politikområden”, som det är formulerat i verksamhetsberättelsen från 2010. Begreppet användes sedan löpande, inte minst av partiordföranden, i allehanda sammanhang under hela mandatperioden 2010-‐2014. 2) Rikstinget 2011, i Umeå, fattade beslut om att mandatperioden skulle präglas av ett övergripande fokusområde och fastställde detta till ”barns och ungas uppväxtvillkor”. Det var, menade man, ett perspektiv som skulle genomsyra så många politiska områden som möjligt. Politikutveckling prioriterades med detta för ögonen inom områdena familj, skola, rättsfrågor och arbetsmarknad. 3) Strategidokument Strategi 2014 antogs av partistyrelsen i juni 2012. Det förtydligade dels tidigare fattade beslut. Men det nya var en vilja att aktivt fokusera på ”näst bästa”-‐väljarna. Dvs de som i PSU angett att Kristdemokraterna är deras andrahandsval. Dokumentet fastslår vidare att partiets politik ska visa på familjens betydelse, på det civila samhällets betydelse, sätta en gräns för vad politiken lägger sig i och vara värdebaserad. Den första delen av mandatperioden präglades av en livlig interndebatt. Var skulle partiet gå, och vilka frågor skulle prioriteras? Hur djup var den kris som valresultatet innebar? Diskussionerna kulminerade under andra halvan av 2011 och resulterade i att Göran Hägglund vid ett extra riksting i början av 2012 utmanades som partiledare. Hägglund fick ett starkt stöd av rikstinget, även om det inte var enhälligt. Efter omvalet fanns ett behov av att samla partiet och överbrygga de klyftor som fanns, vilket också skedde på ett tämligen imponerande sätt givet omständigheterna. Partiets externa profilering blev tydligare, vilket var en av de punkter som Hägglund hade kritiserats för. En del personalförändringar i partiledarstaben skedde också, men framförallt antogs Strategi 2014. Partiledningen gjorde en rundresan till distrikten sommaren 2013 för att samla partiet inför valåret. Det framhålls nu i efterhand som något betydelsefullt, som gav en bra grund till de beslut som fattades. Detsamma gäller valledarkonferensen i Riga november 2013. Partiet började aktivt jobba med målgrupper, och identifierade ett antal sådana. Regionalt och lokalt användes dessa bland annat som stöd för hur väljarutskick skulle ske. Med ordet målgrupp avses, slår strategidokumentet fast, ”nuvarande väljare och potentiella väljare”. De potentiella väljarna definieras i huvudsak, men inte endast, som andrahandsväljarna (dvs ”näst bästa”-‐väljarna). Att bedriva två valrörelser under samma år var en nästan övermäktig uppgift. Partiledningen har själva påpekat att de borde tidigarelagt vissa uppgifter så de inte hamnat parallellt med EP-‐ valrörelsen. Det rör exempelvis arbetet med hushållsfoldrarna. 5.2
Politisk profilering i europaparlamentsvalrörelsen
Under och inför Europaparlamentsvalet valde partiet att arbeta med försiktig EU-‐kritik. Ambitionen blev att kombinera en hög trovärdighet rörande europatankens grunder med kritik mot områden där EU tagit en allt för stor plats. Konkret gestaltades denna vilja i ett första skede genom ett Europapolitiska program, som antogs oktober 2013. Dokumentet som sådant är tämligen tydligt präglad av många viljor, och konkretionen är på sina håll mycket luddig. Programmet bygger i huvudsak på viljeinriktningar snarare än skarpa förslag. Konkretionen kom i ett senare skede och arbetades fram löpande, vilket till viss del försvårade gräsrotsarbetet i partiet. Valrörelsen genomfördes senare med de bägge toppkandidaterna i fokus och med en speciell stab kring Lars Adaktusson. Personen Lars Adaktusson kom att prägla den mediala bilden av partiet, och den höga igenkänningsfaktorn hos allmänheten underlättade opinionsbildningen. 10
Den politiska profileringen under valrörelsen kom att ske på det fastlagda temat med att EU i vissa avseenden behöver ta ett steg tillbaka. Exempelvis drevs förslaget om att EU borde inrätta en speciell subsidiaritetskommissionär. Partiets andranamn Ebba Busch Thor skapade sig en medial plattform i jordbruksfrågorna genom att kräva att EU:s jordbruksstöd på ett tydligare sätt uppmuntrar en human djurvård. Vid samtal med centrala valfunktionärer har framkommit i huvudsak två saker som försvårade arbetet. Dels anser man att arbetet med valförberedelserna kom igång alldeles för sent. Dels att överlämningen mellan avgående och tillträdande stab kunde varit bättre. Man menar också att omvärldsbevakningen kring vad som hade hänt de gånga åren i europaparlamentet var bristfällig och fick i mångt och mycket göras från grunden, bara veckor innan valet. Detta resulterade i att kritik mot de andra partierna försvårades och att konfliktytor som annars skulle hittats förblev osynliga, eller upptäcktes för sent. 5.3
Politisk profilering under kommun-‐, landstings-‐ och riksdagsvalrörelsen
Europaparlamentsvalets resultat blev en vitamininjektion i rörelsen och den förde med sig ett självförtroende som senare kom att prägla partiet under riksdagsvalrörelsen. Partiet kunde dock på många håll i landet på ännu bättre sätt tagit tillvara EP-‐valets framgång i de allmänna valen. Den politik som prioriterades från centralt håll under valrörelsen var framförallt familjepolitik, sjukvård och välfärd. Sjukvården, kanske mer än de andra två, som en följd av ett konkret och långtgående förslag, nämligen idén om att förstatliga stora delar av det ansvar som nu ligger på landstingen. Förslaget fick beröm från många håll, partiordföranden hade stor trovärdighet i frågorna och det utformades också efter potentiella väljare. Landstingsbyråkrati som måltavla var tacksam. Men förslagets utrymme i valrörelsen begränsades, som en följd av att få egentligen var aktiva motståndare till förslaget. Dess kommunikativa mervärde begränsades av att konfliktytan som presenterades inte var tillräckligt medialt gångbar. Det fanns ingen motpart som blev genuint provocerad av tanken på ökat statligt ansvar för sjukvården, i kontrast till exempelvis partiets linje i familjepolitiken. Riksdagsvalrörelsen präglades för Kristdemokraternas del över huvud taget av frågor som partiet haft ministeransvar för under mandatperioden, det vill säga vård-‐, omsorgs-‐ och äldrefrågor. Men till viss del också fokusområdet barn och ungas uppväxtvillkor. Budskapen på partiets valaffischer ringar in just dessa frågor. Av Kristdemokraternas sex affischbudskap var samtliga direkt eller indirekt kopplade till ovanstående (”Små barn behöver små barngrupper”, ”Fler jobb ger mer välfärd”, ”Höj mattekunskaperna, inför idrott varje dag”, ”Värna patienterna, inte landstingen”, ”Värdighet har ingen åldersgräns” och ”Jämställdhet, ingen tvångskvotering”). Det var också i dessa sakområden som partiet kan sägas ha nått ut mest i både genom debattartiklar och egna förslag och initiativ. Då den svartmålande rödgröna verklighetsbeskrivningen slagit rot i samhällsdebatten gällande flera av ovannämnda områden, fick kristdemokratiska företrädare en hel del publicitet när de försvarade reformer som Alliansregeringen genomfört inom dessa områden, däribland exempelvis LOV och vinster i välfärden. Även Kristdemokraternas tv-‐reklamfilm tog avstamp i det ovannämnda områden, även om dess fokus var på en annan nivå och handlade om hur livspusslet ska gå ihop för familjer. Filmen avrundades med budskapet att Kristdemokraterna är ”Familjens röst”. Från Kristdemokraternas håll fokuserades det således mestadels på vad som traditionellt sett karaktäriseras som de mjuka frågorna, vilket gjorde att valmanifestets kapitel om rättspolitik, 11
försvars-‐ och säkerhetsfrågor och näringslivspolitik kom mer i skymundan. Under EU-‐valrörelsen fördes kampanjen från Kristdemokraternas håll under budskapet ”Rätt agenda i Bryssel”, en slogan som fortfarande används och känns relevant. Något liknande sammanhållande budskap är svårt att skönja i riksdagsvalrörelsen. Förvisso fanns temat ”Familjens röst” med på affischerna och i kommunikationen. Frågan är dock huruvida detta uppfattades som just ett sådant sammanhängande paraply, bland såväl partiaktiva som bland väljarna. 5.4 Partiorganisationen i valrörelsearbetet Den centrala valorganisationen med regionstöd och väljarservice fungerade under båda valrörelserna bra. Men på samma sätt som distrikten förmodligen uppfattade det som betungande med små personalresurser så gjorde riksorganisationen också det. Valledningens uppfattning i efterhand är att det förmodligen borde ha anställt fler även om det minskat utrymmet för andra valkostnader. Väljarservice ansvarade för inkommande epost och sociala medier samt enkäter. Bedömningen är uppgiften klarades på ett tillfredställande sätt, men att större personalstyrka hade behövts för att korta ledtiderna och ge snabbare svar. Regionstödet fungerade enligt såväl distrikt som partiledning bra, men att det även där förmodligen hade behövts en något större styrka för att snabbare kunna korta ner leveranstiderna. Distrikten gjorde inför valrörelserna en kraftansträngning och anställde ombudsmän där det saknas sådana under mellanvalsperioden. Från partisekreterarens sida görs bedömningen att ombudsmännen förmodligen hade behövt anställts tidigare. Många ombudsmän hamnade rätt in i konkret valarbetet och missade planerings-‐ och avstämningsfasen. Flera distrikt hade även valledare som inte var anställda utan förtroendevalda vilket skapade en svårighet när riksorganisationen skulle kommunicerade med valledarna. Personalen vid parti-‐ och riksdagskansliet har i en medarbetarundersökning, genomförd veckan efter valet, svarat att de tycker arbetet under 2014 fungerat på ett i huvudsak bra sätt. Den reklambyrå som partiet anlitade inför valen fungerade betydligt bättre än vad reklambyrån 2010 gjorde. Det är viktigt att partiets valarbetare känner igen och förstår valbudskapen och kan identifiera sig med utformningen av affischer och reklam, vilket partiet lyckades med under valrörelserna 2014 men misslyckades med 2010.
6.
Utblick -‐ Kristdemokratin i vår omvärld
Sedan tidigt 90-‐tal har det befästs en bild bland svenska kristdemokrater om att den kristdemokratiska rörelsen är världens näst största och att den kristdemokratiska partigruppen är Europaparlamentets största. Men det saknas inte möjliga invändningar mot den bilden, även om meningsmotståndare troligen inte är tillräckligt välinformerade för att påpeka detta. EPP-‐gruppen i Europaparlamentet är medvetet byggd för att attrahera så många mitten-‐högerpartier som möjligt och innehåller partier med allsköns bakgrund och historia. Och den Kristdemokratiska internationalen innehåller en minst lika blandad skara, med allt från det albanska allmänna mitten/höger-‐partiet Partia Demokratike till det grekiska högerpartiet Ny demokrati. Det är sant att den europeiska kristdemokratin på många håll varit den bärande politiska kraften och i flera länder haft samma status som socialdemokratin haft i Sverige. Efter andra världskriget attraherades många europeiska ledare av idéer och en värdegrund som kunde garantera att de fasor som utspelade sig under kriget inte skulle upprepas. Kristdemokrati var en idéinriktning som många därför inspirerades av. Dess moderna uttryck utarbetades av ett antal, ibland motsägelsefulla, filosofer under mellankrigstiden som satte människovärdet och de små gemenskaperna i centrum. 12
Utifrån denna något spretiga grund utvecklades ett antal mycket starka partier som kom att bära sina länder under återuppbyggnaden efter kriget. Men tittar vi på denna partifamilj ser vi att de partier som identifierar sig med denna bakgrund, eller bildades på denna grund, idag är en rörelse på stark tillbakagång. Ute i Europa har många av partierna marginaliserats (Nederländerna, Schweiz, Tjeckien, Ungern), uppgått i breda mitten-‐höger partier (Spanien, Estland, Lettland), slutat kalla sig kristdemokrater (Belgien) eller en kombination av detta (Italien, Frankrike). Hur det ser ut i Norden är svenska kristdemokrater mer medvetna om. I Finland är partiet parlamentets minsta och inför valet 2015 ställer partiets tidigare centralfigur Bjarne Kallis upp på konkurrenterna Samlingspartiets lista. I Danmark har Kristdemokraterna och dess ungdomsförbund gått skilda vägar och det är ett decennium sedan partiet senast var representerat i folketinget. Kristelig Folkeparti i Norge är det största kristdemokratiska partiet i Norden med 5,6 procent av väljarna De framgångsrika undantagen finner vi framförallt i Österrike, Luxemburg och Tyskland. Det är också partier som har en gemensam faktor: när de direkt formades efter andra världskriget förmådde de en bred borgerlighet ansluta sig till den kristdemokratiska grundvärden. Partierna är breda och statsbärande, i en mening eller annan, varför deras situation inte går direkt att översätta till de svenska Kristdemokraterna. De har på ett helt annat sätt än kristdemokratiska partier i andra länder formerat själva grundinstitutionerna för sina respektive moderna samhällen. Därtill har det påpekats att partierna, i synnerhet det sydtyska CSU, fört en politik för att gynna och vidga sina (potentiella) väljarbaser. Det är, precis som i Sverige, ”den lilla världen” och de ”små gemenskaperna” som varit i fokus: Föreningsliv, egenföretagare, småbutiker, småföretag i glesbygd, föräldrakooperativ, självständiga familjer. Det har varit deras budskap, deras svar på de svenska Kristdemokraternas ”barn och ungas uppväxtvillkor”.
7. 7.1
Valutvärderingsgruppens organisatoriska slutsatser Organisatoriska slutsatser de allmänna valen
Riksorganisationens stöd till distrikten har fungerat väl. Regionstödet är särskilt uppskattat av distrikten. Detta trots att personalstyrkan varit begränsad och arbetsbelastningen varit hög. Även besöken av stadsråd och planeringen där omkring får gott omdöme. Kritik har framkommit kring långa beslutsvägar och tröghet i beslutsfattandet inom riksorganisationen vilket skapat irritation i rörelsen. Hushållsutskickets format och innehåll får gott betyg i enkäter. Utskicket innebär dock en hög arbetsbelastning för distrikten och är mycket tidskrävande. I detta arbete är det viktigt att den information och den tidsplan som fastställs av riksorganisationen är genomarbetad och inte ändras under arbetets gång. Tyvärr upplever valledare och ombudsmän att arbetet inte varit så smidigt som man skulle ha önskat sig, uttryck som ”rörigt” och ”otydligt” används. Här finns stor förbättringspotential inför nästa valrörelse. Med facit i hand hade arbetet med hushållsutskicket behövt tidigareläggas då detta kolliderade med Europaparlamentsvalrörelsen. Gällande hushållsutskicket, men även i övriga frågor där distrikten agerar mellanhand, är det viktigt att den information som ges av riksorganisationen lämnas direkt till distrikten och att distrikten i sin tur för dialogen med lokalavdelningarna. Detta för att lokalavdelningarna inte skall få flera bud när det t.ex. gäller deadlines.
13
Valutvärderingsgruppen kan ej se någon effekt av det faktum att merparten av distrikten valde att inte skicka med valsedlar. Gruppen bedömer således att de pengar som i tidigare valrörelser använts till att bekosta packning av dessa gör bättre nytta på annat håll. Det är alltid viktigt med tydliga spelregler och klar ansvarsfördelning inom en organisation som vår, men speciellt viktigt blir detta under ett valår. Mycket av den kritik som förekommer efter ett val går att förebygga med goda instrument på detta område. Valanalysgruppen föreslår därför att tydliga processbeskrivningar tas fram på områden som t.ex. produktion och distribution av material och trycksaker, besök av rikstalare samt framtagande av underlag för politisk profilering och agerande. Vi har i många frågor ett gemensamt ansvar och kan vi på ett tydligt sätt se helheten och vår del i sammanhanget är mycket vunnet. Partistyrelsen bör tillsätta en grupp med representation från alla nivåer för att ta fram dessa beskrivningar. Inför valrörelsen informerade riksorganisationen om att man i första hand skulle ta fram affischer i plast och att om det fanns ett större intresse även pappersaffischer. Denna information var inte tydlig nog utan uppfattades som att endast plastaffischer skulle tryckas. Detta är ett exempel på att informationen som ges från riksorganisationen måste vara tydlig och inte kunna missuppfattas för att förebygga spänningar. Under valåret förstärkte de flesta distrikt som tidigare saknat ombudsman sin organisation med någon form av tjänst. Många hamnade tyvärr rätt in i konkret valarbetet och missade planerings-‐ och avstämningsfasen. Sålunda är det eftersträvansvärt att dessa tjänster tillsätts tidigare för att säkerställa en god planering inför valet. Ombudsmannaorganisationen har under många år diskuterats i partiet. Valanalysgruppen ser det som eftersträvansvärt att distrikten i större utsträckning samarbetar kring dessa tjänster och på så sätt skapar förutsättningar för ombudsmän i hela landet, även under mellanvalsperioden. Distrikt som saknar ombudsman bör under 2015 påbörja en dialog med kringliggande distrikt om hur en gemensam ombudsmannaorganisation kan skapas. Valutvärderingsgruppen gör bedömningen att vi som parti i högre grad måste sträva efter en mer mångfacetterad bild av partiet för att på så sätt skapa nya kontaktytor, inte minst gäller detta arbetet med framtagandet av valsedlar. Vi Kristdemokrater måste likaså bli bättre på att hitta nya arenor där vi kan marknadsföra vår politik. Vi som parti är duktiga på traditionella kampanjmetoder men behöver i större utsträckning arbeta för att få redaktionellt utrymme. För distrikt och lokalavdelningar är ett färre antal, och medialt intressanta utåtriktade aktiviteter är att föredra. Arbete med att hitta nya arenor för vårt utåtriktade arbete måste förstärkas för att på så sätt komma i kontakt med väljargrupper som är oss närstående men som vi traditionellt sett inte möter. Det kartverktyg som riksorganisationen tillhandahöll har uppskattats av distrikten. Verktyget har visserligen uppfattats som något trubbigt men det får generellt bra omdömen. Tillsammans med tidigare valresultat som fanns att utläsa på val.se gav detta sammantaget god evidens till vart de Kristdemokratiska väljarna bor och vilka de är. Då partiets tillgångar är begränsade har dessa verktyg gett distrikten möjlighet att prioritera vart de bäst skall lägga sina resurser och bör utvecklas under kommande valrörelser. 7.2 Organisatoriska slutsatser av Europaparlamentsvalrörelsen Som nämnts anser Adaktussons valrörelsestab att de kom igång alldeles för sent och att överlämnandet mellan den avgående parlamentarikerns arbete och partiets toppkandidat i 14
valrörelsen inte fungerade som det skulle. Partiets medarbetare i europaparlamentet borde ha frigjorts från sitt arbete där tidigare och det löpande arbetet under mandatperioden borde ha inkluderat valförberedelser. Vi kan även se att då vi här hade en ny toppkandidat med begränsad politisk erfarenhet hade förberedelserna för debatter och andra framträdanden behövt börja långt tidigare. De stortavlor som riksorganisationen köpte runt om i landet gav en mycket positiv effekt och bidrog tillsammans med de affischer som distrikt och lokalavdelningar satte upp till en tydlig bild av Kristdemokraterna och vår toppkandidat. En positiv sak som gynnade partiet under både riksdagsvalet och EU-‐valet var att riksorganisationen lyckades hålla nere utgifterna under mellanvalsperioden. Det gjorde att valbudgetarna blev betydligt större än vad som partifullmäktige budgeterat. Genom att gå igenom avtal, förändra upphandlingar, osv kunde vi förstärka valbudgeten ordentligt. Ändå är vi ett av de partier som hade minst pengar. Inför valet 2018 kommer vi att vara i samma situation och vi måste redan nu överväga vilka insatser som är värda pengar och vilka vi kan avstå från.
8.
Valutvärderingsgruppens politiska slutsatser
8.1
Generella slutsatser med bäring på vår politik och kommunikativa profil
Som påpekades i kapitel 5 präglades den gångna mandatperioden av lite olika inriktningar som inte var uppenbart motsägande varandra, men som inte tillkommit med varandra i åtanke. Den tydlighet som framtidsgruppen, som tillsattes efter valet 2010, efterlyste blev delvis lidande av detta. Strategi 2014 som antogs av partistyrelsen 2012 var att prioritera potentiella väljare i allmänhet, och andrahandsväljarna i synnerhet, fullföljdes därför inte fullt ut. Valutvärderingsgruppen delar bedömningen Strategi 2014 gjorde, inte minst mot bakgrund av det som PSU visar. Drygt 8 procent av M-‐väljarna uppgav KD som andrahandsval, det motsvarar ca 2 procentenheter av väljarkåren i sin helhet. En betydande andel greppbara väljare för ett parti i vår storlek. Det politiska arbetet som gjordes inför valet präglades av denna insikt, och den lyser igenom i partiets valmanifest. Men partiets arbete i valrörelsen präglades nästan helt av frågor med bäring på våra statsråds ansvarsområden. Tanken med ”barn och ungas uppväxtvillkor” var ett övergripande tema för en hel mandatperiod. Det fungerade som samlande kraft för partiet, och man lyckades med denna grund med en enhetlig kommunikation. Men konkretionen när valrörelsens närmades uteblev. Vid rikstinget 2013 antogs ett handlingsprogram som gick igenom ett antal politikerområden som skola, brottsförebyggande arbete och arbetsmarknad där partiet hade politikutvecklat utifrån det nämnda temat. Men förslagen nådde aldrig ut i samhällsdebatten ordentligt och prioriterades inte i valrörelsen. Dessutom upplevdes det till slut som att temat snarare blev hämmande i politikutvecklingen eftersom det var det perspektivet som gällde när nya rapporter mm skulle tas fram. Utmaningen för KD är att attrahera andrahandsväljarna samtidigt som partiet upplevs som kontinuerligt och utgör en stabil plattform för gräsrötter och kärnväljare. Partiets välfärdsfokus tillfredsställer kärntrupperna, och att få med dessa är naturligtvis avgörande. Men det måste till lika hög, eller i större, grad handla om att hitta frågor som attraherar förlorade väljare och andrahandsväljarna. Den insikten har funnits men inte implementerats. Vad är det för frågor de tycker är viktiga? Vad är de oroliga för? 15
VALU visar att dessa väljare i högre grad prioriterar hårdare frågor; statsfinansiella frågor, skatter och ekonomisk trovärdighet men också frågor som brottsbekämpning och försvar. En fråga som också är av stor vikt för denna väljargrupp är oro för hur den nuvarande migrations-‐ och integrationspolitiken fungerar. I grunden en oro för splittringar i samhället, för parallellsamhällen. För att det som vårt parti tidigt i sin historia en gång talade om som ”samhällsgemenskap” inte kommer gå att upprätthålla. Partiledningen valde att efter valet arbeta med just integrationsfrågorna. De utspel som gjorts har mottagits väldigt bra, både i de egna leden och av en bredare samhällsopinion. Även om det är vanskligt att tala om utfall i opinionsundersökningar såhär nära in på ett val, så kan man ändå konstatera uppgångar kopplade till detta. Demoskop visar också att det funnits ett större tapp från KD till SD än vad vi tidigare sett och trott, vilket ytterligare understryker vikten av att fortsätta arbeta med trovärdighet i integrationsfrågorna. Men framförallt visar enkätsvaren från medlemmar, funktionärer och kandidater entydigt att den fråga som de hade störst problem att ge relevanta svar på i valrörelsen var just invandrings-‐ och integrationspolitiken. Kristdemokraterna har dessutom större möjligheter, i kraft av partiets historiska linje, att närma sig dessa frågor med hög trovärdighet. Det är därför valutvärderingsgruppens mening att dessa frågor fortsatt behöver prioriteras. Om man ytterligare kan hitta en eller två frågor som har bäring på andrahandsväljarna skulle det ytterligare förstärka partiets chanser att nå hela vägen. Rättspolitiken är exempelvis ett sådant område. Sjukvårdsfrågorna tjänade partiet väl under valrörelsen, även om konfliktlinjen var för låg för att den skulle nå hela väga rent kommunikativt. Den trovärdighet som partiet arbetat upp i de socialdepartementalafrågorna är avgörande att fortsatt hålla i. Det skänker kontinuitet, är inarbetat ute i gräsrotsled och når stora grupper offentliganställda. Vi gör gällande att partiet måste klara av politiskt över tid stå på tre ben. 1) Hjärtefrågor. Exempel: Sjukvårdsfrågor, socialpolitik, barnrättsfrågor, familjepolitik. Syfte: Skapa kontinuitet i profilen. Mobilisera kärnväljarna. Ena partiapparaten. Ofta dessa frågor som utgör partiets ”minsta gemensamma nämnare”. 2) Måstefrågor. Exempel: Ekonomi, arbetsmarknad, statsfinanser, tillväxt, sysselsättning. Syfte: Att övertyga väljarna om att Kristdemokraterna är ett parti som klarar av att ta ansvar även i de tunga statsbärande frågorna. 3) Potentialfrågor. Exempel: Rättsväsende, integration/migration, försvar, kriminalpolitik. Syfte: Att med tillgänglig opinionsstatistik identifiera och locka potentiella väljare med hög trovärdighet och reformvilja i frågor de tycker är viktiga. Insikten om dessa tre ben märks i valmanifest och i vart fall en del inriktningsbeslut. Men potentialfrågorna föll bort ju närmare valet vi kom, och några kontroversiella ”gamechangers” som kunde agera snackisar vid väljarnas frukostbord släpptes inte inom ramen för potentialfrågorna. Partiet föll istället tillbaka till det bekväma hjärtefrågorna och satsade sin energi på det. Det räcker inte.
16
Partiet är i fortsatt behov av ökad tydlighet och skärpa i de politiska förslagen. Fler väljare måste ges chansen att se kristdemokraterna som sitt förstahandsval och för det behövs tydligheten. Partiet bör i sitt kommande politiska utvecklingsarbete ha fokus på förslag som utgör en säljbar skillnad gentemot övriga partier. 8.2
Politiska slutsatser av Europaparlamentsvalrörelsen
Kristdemokraterna gjorde sitt bästa EU-‐val på denna sida millennieskiftet. Som visats i kapitel 3.4 lyckades partiet attrahera både EU-‐vänner och EU-‐kritiker, vilket ju rimligen också var målsättningen med strategin att kombinera EU-‐kritik med en hög trovärdighet i europatankens grunder. Bland allianspartierna har KD de mest EU-‐kritiska väljarna. Lars Adaktusson som person spelade också en avgörande roll. Adaktussons betydelse för KD var större än någon annan toppkandidats betydelse för sina respektive partiet. 4 av 6 KD-‐väljare sa i EU-‐ valet att huvudorsaken till att de röstade som de gjorde var kopplat till kandidat snarare än parti. Samtidigt som Adaktussons kändisskap var ett flöte, upplevdes ibland det faktum att han inte var en sittande parlamentariker som ett sänke – då han i TV-‐situationer stundom hade svårt att faktamässigt mäta sig med sittande europaparlamentariker. Partiets euroapolitiska program hade en ansats som fungerade bra givet den framtoning man önskade. Men programmet var allt för luddigt och politik som svarade mot ambitionerna som programmet stakade ut fick uppfinnas efter hand i valrörelsen vilket inte var ett optimalt läge. Det valmanifest som lanserades i början maj präglas i vissa delar av en vilja att tillfredsställa hela partiet, snarare än potentiella väljare. Den stora lärdomen av EU-‐valrörelsen är att förberedelserna måste ske tidigare. Att ta fram politik inom en sfär som partiet, varken centralt eller ute i distrikten, riktigt är vana vid att hantera i sin vardag kräver också större framförhållning. Partiet valde rätt strategi i valet, men strategin borde ha resulterat i mer konkretion och längre förberedelser.
17