I skymningslandet af Astrid Lindgren
130 dansk.gyldendal.dk 3-4. Onkel Pedro af Morten Ramsland. Illustrationer af Jan Solheim. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
Ibland ser mamma så ledsen ut. Det är bara för mitt ben. Jag har haft
trist
ont i benet ett helt år nu. Så länge har jag legat här i min säng. Jag kan inte gå alls. Mamma är så ledsen för benet. En gång hörde jag henne säga till pappa: “Vet du, jag tror att Göran aldrig mer kommer att kunna gå.” Det var inte meningen att jag skulle höra det förstås. Hela dagarna ligger jag i min säng och läser eller ritar eller bygger med mitt meccano. När det börjar skymma kommer mamma in och
tegner skumre
säger: “Ska vi tända lampan nu, eller vill du hålla skymning som vanligt?”
skumring
Och då säger jag att jag vill hålla skymning som vanligt. Mamma går ut i köket igen. Och just då knackar herr Liljonkvast på fönstret. Herr
vinduet
Liljonkvast tillhör Skymningsfolket.
Han bor i Skymningslandet. Det kallas också Landet Som Icke Är. Varje kväll följer jag med herr Liljonkvast till Skymningslandet. Jag ska aldrig glömma när han hämtade mig första gången. Det var förresten just den dagen när mamma sa det där att jag aldrig mer skulle kunna gå. Så här gick det till. Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt. Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa
2 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
krogene
ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle
tænkte
kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min
fiskestangen
födelsedag och som jag kanske aldrig skulle få använda, och … ja, det kan väl hända att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret. Vi bor tre trappor upp i ett hus vid Karlbergsvägen, så därför blev jag så häpen.
etager forbavset
Vem i all sin dar kunde knacka på fönstret?
søren
Jo, det var herr Liljonkvast och ingen annan. Han gick rätt in genom fönstret. Fast fönstret var stängt. Han var en mycket liten herre i en ru-
lukket
tig kostym och med hög, svart hatt på huvudet. Han tog av sig hatten
ternet sæt tøj
och bockade sig. Jag bockade mig också så gott jag kunde där i sängen. “Mitt namn är Liljonkvast,” sa han. “Jag trippar omkring lite varstans på fönsterblecken här i stan för att se, om det inte finns några barn
sålbænk
som vill följa med till Skymningslandet. Kanske du vill?” “Jag kan inte följa med nånstans,” sa jag, “för jag har ont i mitt ben.” Men då kom herr Liljonkvast fram till mig och tog mig i handen. “Spelar ingen roll,” sa han. “Spelar ingen roll i Skymningslandet.” Och så klev vi rakt ut genom fönstret utan att öppna det. På fönsterblecket stannade vi och tittade oss omkring. Hela Stockholm låg i skymning, en alldeles len, blå skymning.
fin
Inga människor syntes på gatorna. “Nu flyger vi,” sa herr Liljonkvast. Och det gjorde vi. Vi flög ända till Klara kyrktorn. “Jag ska bara prata ett par ord med kyrktuppen,” sa herr Liljonkvast.
vejrhanen
Men kyrktuppen var inte där. “Han är ute på skymningstur,” sa herr Liljonkvast. “Han flaxar omkring här i Klarakvarteren för att se, om det finns
flyver
några barn som behöver komma till Skymningslandet. Kom, så flyger vi vidare!” Vi landade i Kronobergsparken. På träden där växte det röda och gula karameller. “Ät,” sa herr Liljonkvast. Och det gjorde jag. Jag har aldrig smakat så goda karameller. “Skulle du ha lust att köra en spårvagn?” frågade herr Liljonkvast. “Det kan jag inte,” sa jag. “Jag har aldrig försökt.” “Spelar ingen roll,” sa herr Liljonkvast. “Spelar ingen roll i skymningslandet.”
3 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
bolcher
Vi flög ner på Sankt Eriksgatan och klev upp på främre plattformen
forreste
på en fyra. Det var inga människor i spårvagnen, inga vanliga människor, menar jag. Men fullt med små underliga gubbar och gummor
mænd, koner
satt där. “De tillhör Skymningsfolket allihop,” sa herr Liljonkvast. Där satt en del barn också. Jag kände igen en flicka som hade gått i klassen under mig i skolan på den tiden när jag kunde gå i skolan. Jag minns att hon alltid brukade se så snäll ut. Det gjorde hon nu också
plejede, sød
förresten. “Hon har varit här hos oss i Skymningslandet länge,” sa herr Liljonkvast. Jag satte igång spårvagnen. Det gick så lätt som ingenting. Den brakade fram så att det visslade om det. Vi stannade inte vid några håll-
buldrede peb
platser, för det var ingen som skulle gå av. Allihop åkte bara för att det var roligt, och ingen skulle av vid någon särskild hållplats. Jag körde över Västerbron, och då skuttade spårvagnen plötsligt av spåret och dök ner i vattnet. “Oj, hur ska det här gå,” skrek jag. “Spelar ingen roll,” sa herr Liljonkvast. “Spelar ingen roll i Skymningslandet.” Spårvagnen körde nästan bättre på vattnet. Det var så roligt att styra den.
4 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
sjovt broen, hoppede
Vi landade nedanför Norrbro, och där hoppade spårvagnen upp på landbacken igen. Fortfarande kunde man inte se till några människor.
landjorden
Det var så konstigt med de tomma gatorna och den där underliga blå skymningen. Herr Liljonkvast och jag steg av spårvagnen vid slottet. Vem som körde sen, vet jag inte. “Nu går vi opp och hälsar på kungen,” sa herr Liljonkvast. “Kör till,” sa jag.
Lad gå
Jag trodde förstås att det var den vanliga
selvfølgelig
kungen, men det var det inte. Vi gick in genom en port och uppför en trappa och in i en stor sal. Där satt en kung och en drottning på två gyllene troner. Kungen bar en skrud av guld och drottningen en skrud av silver. Och
dragt
deras ögon, nej, ingen kan beskriva deras ögon. När de såg på mig kändes det som eld och is längs ryggraden. Herr Liljonkvast bugade sig djupt och sa: “O, konung av Skymningslandet, o drottning av Landet Som Icke Är! Får jag presentera Göran Pettersson från Karlbergsvägen?” Kungen talade till mig. Det lät som om ett stort vattenfall skulle ha talat, men jag minns ingenting av vad han sa. Runt omkring kungen och drottningen stod en hel rad hovdamer och hovherrar. Plötsligt började
hof
de sjunga. Och det var en sång som aldrig har hörts maken till i Stockholms stad. Det kändes som ännu mera is och eld längs ryggraden när man hörde den. Kungen nickade och sa: “Så sjunger vi i Skymningslandet. Det är så vi sjunger i Landet Som Icke Är.” En stund senare stod herr Liljonkvast och jag nere på Norrbro igen. “Nu är du presenterad vid hovet,” sa herr Liljonkvast. Och sen sa han: “Nu åker vi till Skansen. Har du lust att köra en buss?” “Jag vet inte, om jag kan,” sa jag. För jag tänkte att det nog var svårare än att köra en spårvagn. “Spelar ingen roll,” sa herr Liljonkvast. “Spelar ingen roll i Skymningslandet.” Och vips stod där en röd buss, och jag klev in och satte mig vid ratten och trampade på gaspedalen. Jag kunde köra alldeles utmärkt. Jag
trådte
körde fortare än någon människa någonsin har gjort, och jag tutade
hurtigere, tudede
så att det lät som ambulansen. När man kommer in genom grindarna till Skansen så ligger Älvros-
5 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
lågen
gården ett litet stycke upp i backen på vänster hand. Det är en så trevlig gammal gård med huslängor på alla sidor och en hemtrevlig gräsplan
hyggelig
framför. Förr i världen låg den gården i Härjedalen. När herr Liljonkvast och jag kom till Älvrosgården satt där en flicka på farstutrappan. Vi gick
forstue
fram och hälsade. “Goddag, Kristina,” sa herr Liljonkvast. Kristina hade så underliga kläder. “Varför har hon såna där kläder,” frågade jag.
spurgte
“Dom hade såna kläder i Härjedalen förr i tiden när Kristina bodde i Älvrosgården,” sa herr Liljonkvast. “Förr i tiden,” sa jag. “Bor hon inte här nu då?” “Bara under skymningstimmen,” sa herr Liljonkvast. “Hon hör till Skymningsfolket.” Det hördes musik inne i gården, och Kristina bjöd oss stiga in. Där inne var det tre spelmän som spelade på fiol, och många människor som dansade. Elden brann i den öppna spisen.
ildsted
“Vad är det här för folk,” sa jag. “De har alla bott i Älvrosgården i gamla tider,” sa herr Liljonkvast. “Och nu träffas de här och har roligt under skymningstimmen.” Kristina dansade med mig. Tänk att jag kunde dansa så bra, jag med mitt ben! Efter dansen åt vi en massa goda saker som stod uppdukade på ett
dækket op
bord. Tunnbröd och mesost och renstek och jag vet inte vad. Det sma-
gedeost, rensdyr
kade så gott, för jag var hungrig.
sulten
Men jag ville gärna se lite mera av Skansen, och herr Liljonkvast och jag gick vidare. Mitt utanför Älvrosgården kom det en älg vandrande. “Vad nu då,” sa jag. “Har han kommit lös?” “I Skymningslandet är alla älgar fria,” sa herr Liljonkvast. “Ingen älg står instängd i Landet Som Icke Är.” “Och det spelar ingen roll,” sa älgen. Jag var inte ett dugg förvånad att han kunde prata.
spor
Vid Högloftet, där pappa och mamma och jag brukade dricka kaffe
hø
ibland om söndagarna när jag inte hade ont i benet, där kom det två söta små björnungar lufsande. De slog sig ner vid ett bord, och de skrek
luntende
högt att de ville ha sockerdricka. Och då kom det en jättestor flaska
sodavand
sockerdricka farande genom luften och landade på bordet framför björnungarna. De drack ur flaskan i tur och ordning. Efteråt tog den ena
efter tur
av dem och hällde ut en hel massa sockerdricka över huvudet på den andra. Men fast han blev så blöt, så bara skrattade han och sa:
6 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
våd
“Spelar ingen roll. Spelar alls ingen roll i Skymningslandet.” Herr Liljonkvast och jag gick länge omkring och tittade på alla djuren som spatserade runt precis hur som helst. Inga människor syntes till, inga vanliga människor, menar jag. Till sist frågade herr Liljonkvast om jag ville se var han bodde. “Ja, tack,” sa jag. “Då flyger vi till Blockhusudden,” sa han. Och det gjorde vi. Där ute vid Blockhusudden alldeles avskilt från andra hus låg en liten, liten gulmålad villa med en syrenhäck omkring. Man kunde inte alls se den från vägen. En liten stig gick från verandan ner till sjön. Där nere
sti
var en brygga, och vid bryggan låg en båt.
bådebro
Hela huset och båten och alltihop var förstås mycket mindre än vanliga hus och båtar. För herr Liljonkvast var ju en sådan liten herre. Nu först märkte jag att jag själv var lika liten. “Det var ett trevligt ställe det här,” sa jag. “Vad heter det?” “Det heter Villa Liljonro,” sa herr Liljonkvast. Syrenerna luktade så gott, och solen sken, och vattnet kluckade mot stranden, och det låg ett metspö på bryggan.
fiskestang
Ja, solen sken, det var väl konstigt? Jag kikade ut genom syrenhäcken, och jag såg att där utanför var det fortfarande samma blåa skymning. “Solen lyser alltid över Villa Liljonro,” sa herr Liljonkvast. “Syrenerna blommar jämt. Abborrarna nappar oavbrutet utanför bryggan. Vill du komma hit och meta ibland?”
fiske
“O ja, det vill jag gärna,” sa jag. “Det får bli en annan dag,” sa herr Liljonkvast. “Skymningstimmen är snart slut. Vi måste flyga hem till Karlbergsvägen.” Och så gjorde vi det. Vi flög över Djurgårdens ekar och högt över det blänkande vattnet i Djurgårdsbrunnsviken och högt över staden där ljusen nu började tändas i alla hem. Jag har aldrig vetat att det fanns nånting så vackert som den staden där under mina fötter. De håller på att bygga en tunnelbana under Karlbergsvägen. Pappa har burit mig fram till fönstret ibland, för att jag skulle få se de stora
båret
grävskoporna som öser upp grus och sten långt nerifrån jorden.
gravemaskiner
7 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
“Vill du ösa upp lite grus med en grävskopa,” sa herr Liljonkvast när vi kom hem till Karlbergs vägen. “Jag tror inte att jag förstår mig på mekanismen,” sa jag. “Spelar ingen roll,” sa herr Liljonkvast. “Spelar ingen roll i Skymningslandet.” Och jag kunde visst klara mekanismen. Det var så lätt så. Jag öste upp den ena stora skopan grus efter den andra och tippade av den på en
skovlfuld
lastbil som stod bredvid. Det var så roligt.
ved siden af, sjovt
Men plötsligt fick jag se några små konstiga rödögda gubbar som tittade fram ur en håla långt där nere där tunnelbanan ska gå. “Det är De Underjordiska,” sa herr Liljonkvast. “De tillhör också Skymningsfolket. De har stora, vida salar där nere som lyser av guld och diamanter. En annan gång ska du få följa med dit.” “Men tänk om tunnelbanan spränger sej rakt in i deras salar,” sa jag. “Spelar ingen roll,” sa herr Liljonkvast. “Spelar ingen roll i Skymningslandet. De underjordiska flyttar sina salar när det behövs.” Sen flög vi rakt genom vårt stängda fönster, och jag damp ner i min säng. “Vi träffas i morgon i skymningstimmen,” sa herr Liljonkvast. Och så var han försvunnen. Och just då kom mamma in och tände lampan. Det var första gången jag träffade herr Liljonkvast. Men han kommer varje dag och hämtar mig till Skymningslandet. O, det är ett underbart land! Det är så härligt att vara där. Det gör ingenting alls om man har ont i ett ben. För i Skymningslandet kan man flyga.
Illustrationer: Otto Dickmeiss
8 dansk.gyldendal.dk 3-4. I skymningslandet af Astrid Lindgren, 1949. Illustrationer af Otto Dickmeiss. Print og fotokopier af indhold er belagt med Copydan-vederlag.
