Handbok i organisering

Handbok i organisering

S o c i a l i s t i s k a

P a r t i e t

Handbok i organisering En skrift utgiven av Socialistiska Partiet [email protected] | Tel: 0700 193081

VARFÖR ORGANISERA SIG? Vi socialister kämpar för en värld utan fattigdom, orättvisor och krig. Vi har insett att för att ens komma i närheten av ett sådant samhälle, måste det kapitalistiska systemet avskaffas, och inte ens då är en rättvis värld säkrad. Kapitalismens ideologi är rotad i vår värld och i oss själva. Att bekämpa den är en stor men nödvändig utmaning. Kapitalister äger de företag där de flesta av oss kommer att arbeta och de dikterar villkoren för den offentliga sektorn, där den andra stora delen av västvärldens arbetare finns. Lagarna är stiftade så att de skyddar kapitalismen som ekonomiskt system. Ytterst vilar den på militära medel. Världens största kapitalistiska stormakt, USA, skyddar sig och sina ekonomiska intressen med stora arméer, som ska avväpna hot såväl inifrån det egna landet som utifrån. Det är därför vi ser amerikanska trupper i fattiga länder där befolkningen gör uppror – och inte sällan har då amerikanska bolag intressen i området. Ett avskaffande av kapitalismen är en internationell handling, inte en nationell. Vi har mäktiga fiender, institutioner som inte skulle dra sig för att ta till vapen om deras makt hotas i grunden. Därför är det nödvändigt att vara många, och att göra ett samlat motstånd. Allt fler måste delta i den antikapitalistiska och socialistiska kamp som krävs, genom att samla stora protesterande massor där man tar vara på gamla erfarenheter och nya idéer. Allt för att kämpa mer effektivt. Av den anledningen är det viktigt att vi kan organisera oss, politiskt, fackligt, i frivilligorganisationer av olika slag och i koalitioner tillsammans med andra organiserade socialister.

Socialdemokratins och reformisternas misstag

Organisering har varit ett av arbetarrörelsens mest grundläggande behov. Därför finns det fackföreningar, kooperativ och arbetarpartier. Problemet med flera av dessa stora organisationer har varit toppstyrningen. Inte minst i LO-facken och socialdemokratiska partier har en liten klick sett möjligheten att sko sig på de andra och manipulera organisationernas beslut. Ofta har denna klick satt samarbete med kapitalisterna framför kampen för det som sannolikt var medlemmarnas intressen. Det är inte konstigt. Socialdemokraterna vacklade mellan reform och revolution under sina första år, men när partiet hamnade i ledande ställning tyckte man sig se lagstiftningens stora möjligheter att förändra världen. Samtidigt blev man tvungen att välja mellan en inte alltför radikal lagstiftning och en revolutionär ideologi. Kapitalisterna hade aldrig accepterat en lagstiftning som i grunden skulle skaka det kapitalistiska systemet, och det visste socialdemokratin. Man fick välja, och man valde reform. Och i takt med att partiledningen blev kompromissvillig och förhandlande utåt, så blev kraven på uppslutning bakom ledningens politik allt skarpare inåt. Den så kallade samförståndsandan mellan kapitalisterna och socialdemokratin fungerade hyfsat under den svenska efterkrigstiden, då den västliga kapitalismen till synes helt ohejdat växte och alla kurvor pekade uppåt. Men vid kapitalismens kriser har det alltid varit arbetarna som fått betala, medan reformistiska organisationer och fackföreningar fortsatt att kompromissa. När rekordårens tillväxt vek av vid början av 1970-talet blev detta uppenbart. Socialdemokraterna har sedan länge slutat vara en kamporganisation. Det samma kan egentligen sägas om stora delar av Vänsterpartiet och deras ungdomsförbund, som gärna talar om en revolution, men som sedan röstat för nedskärning efter nedskärning. I både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet finns det pengar och karriärmöjligheter. Och när politiken blir en yrkeskarriär, något man ska klättra inom för att nå högre och högre poster, så trasas klasskampen och solidariteten sönder. Under 90talets nedskärningar var det tydligt att Socialdemokraterna blivit ett liberalt borgerligt parti, med Vänsterpartiet som främsta stödtrupp. Aldrig tidigare i partiets historia har en sådan arbetarfientlig politik förts, och aldrig tidigare har partiledningen lyssnat så lite på rörelsen och på dem som drabbades.

Anarkistiskt influerade grupper

Anarkistiskt influerade organisationer har bemött denna korruption och icke-kamp med egna fackföreningar och en mer löslig organisationsstruktur, med betoning på den individuella friheten. Man lämnar mer eller mindre upp till tillfälliga stormöten, vängrupper eller individer att avgöra vilken strategi som ska tillämpas i olika situationer. De flesta anarkister strävar efter en revolutionär omvandling av samhället, men deras strategi skiljer sig ofta från vår. Anarkistiska grupper betonar ofta behovet av en ”platt” organisation utan hierarkier, vilket ofta kan vara stimulerande former att arbeta under. Problemet med den typen av organisering är att endast de för tillfället mest aktiva kan påverka de beslut som fattas. Bristen på kontinuitet innebär att man får svårt att dra nytta av de tidigare erfarenheter som gjorts i organisationen. Den anarkistiska gruppen blir lätt historielös – dömd att upprepa samma misstag gång på gång. Anarkistiskt influerade grupper strävar efter att fatta beslut så nära gruppens aktivister som möjligt och vill ge varje individ maximal möjlighet att påverka organisationen, vilket är ett positivt mål. Samtidigt bildas ofrånkomligen ”kärnor” av individer som har mycket tid att lägga på sitt engage-

mang. Dessa pratar mer med varandra och kan lägga upp strategier som blir svåra att ifrågasätta. Makten koncentreras på så sätt informellt, i stället för formellt, till de få. Vid de tillfällen som snabba beslut måste fattas, och hela gruppen av praktiska skäl inte kan samlas, är det ofta detta fåtal som fattar besluten – utan att vara valda i demokratisk ordning, och utan att vara ansvariga för sina beslut. Inom anarkistiska kretsar är det dessutom vanligt att organisationen snarare består av ett nätverk av ”vängrupper”, små grupper med full frihet att fatta vilka beslut de vill i förhållande till de andra. Det anses då sällan legitimt att ifrågasätta deras handlingar, oavsett vad dessa handlingar får för konsekvenser för de kampanjer eller den politik man försöker bedriva. Bristen på självkritik gör ofta att de anarkistiska grupperna begår taktiska misstag, men senare inte är beredda att diskutera sin taktik. Eftersom det sällan finns några regler för vem som får vara med i en anarkistisk grupp finns det heller inte klart formulerat när någon bör uteslutas. Gruppen är därmed ofta skyddslös mot infiltratörer och har inget kraftfullt instrument för att ta hand om större politiska motsättningar. Risken är att en person utesluts ur gruppen av skäl som är mer personliga än politiska, eller att personer som borde uteslutits av politiska skäl fortfarande kan vara med. Många anarkistiska grupper håller sig med hemligt medlemskap och hemliga möten. Detta gör organisationerna svåröverskådliga för de egna medlemmarna, men inte minst för de arbetare och ungdomar anarkisterna tänker sig bygga revolutionen med. Bristen på insyn gör att anarkistiska grupper blir svåra att lita på när man inte vet vem som är medlem och hur grupperna resonerar.

Vad ska man annars göra?

Revolutionära marxister, har ofta valt att hålla sig med medlemsregister, upprätta stadgar och hålla kongresser efter vissa givna spelregler. Man väljer styrelser och ansvariga till olika typer av uppgifter. Visst kan detta göra beslutsapparaten en smula trög, och i värsta fall leder det till att de ledande i organisationen inte är de mest aktiva, men samtidigt hinner en sådan organisation utarbeta gemensamma strategier i lägen där vi måste agera samfällt. När vi bygger vår organisation måste vi inse att det inte finns några garantier mot vare sig toppstyrning och centralisering eller sönderfall och allt för mycket fokus på individuella viljor – vi måste hålla ögonen öppna så att vår organisation kan vara både demokratisk och effektiv. De reformistiska och anarkistiska organisationernas problem finns i olika grad inom alla politiska grupper. Vi tror att vår politiska strategi för socialismen är det som kommer att föra kampen framåt. Att ändra sin personliga livsstil och sina matvanor, eller lägga sig till med en viss typ av klädsel är inte fel. Men det är heller inte ett instrument för att förändra världen i grunden.

Fjärde internationalen

Vi tror att vår politiska strategi för socialismen är det som kommer att föra kampen framåt. Att ändra sin personliga livsstil och sina matvanor, eller lägga sig till med en viss typ av klädsel är inte fel. Men det är heller inte ett instrument för att förändra världen i grunden.

Vi socialister tror inte att en socialistisk revolution är möjlig att genomföra långsiktigt i endast ett land. De byråkratiskt stalinistiska öststaterna visade tydligt hur detta skapade isolering. Vår organisering måste därför vara internationell. De stora företag som suger ut människor i tredje världen och lever av vårt arbete - som styr våra regeringar och begränsar våra drömmar - de finns inte i bara ett land. De är ofta internationella, utan verkliga centrum i något speciellt land. Huvudkontoren flyttar mellan USA, Sydostasien, Europa... Deras tillverkningsindustrier kan skruvas isär och packas ned i en låda och om deras tjänster och produkter inte säljer på ett ställe drar de vidare till ett annat. De kan alltid hitta kryphål i lagarna om arbetskraften eller det politiska klimatet i ett land eller en region beter sig på ett besvärligt sätt. Därför tror vi på en internationell fackföreningsrörelse, en internationell organisering av arbetare, arbetslösa, illegala invandrare, krigsmotståndare och antikapitalister. För att hitta rätt i detta virrvarr av rörelser, människor och kampstrategier har vi Fjärde internationalen. Vi är ett antal partier i ett flertal länder, som delar vissa politiska och taktiska idéer. En del av dessa idéer kan man hitta i den här boken, men tyvärr är utrymmet begränsat, så vi måste hänvisa våra medlemmar till en hel del annan litteratur. Eftersom Fjärde internationalen vill vara en organisation för alla dessa partier, ett världsparti med möjlighet att samordna sina sektioner, så krävs en egen organisationsapparat och ett eget arbetssätt för oss. Det kommer att genomsyra den här boken. Hur FI fungerar förklarar vi i kapitel 4, där du också kan läsa om Socialistiska Partiets organisationsstruktur.

Om demokratisk centralism

En del av de marxistiska organisationerna håller sig till principerna om demokratisk centralism. Många gånger har detta begrepp likställts med den toppstyrda apparat som kommunistpartierna i det forna östblocket använde sig av, men det fanns inget demokratiskt i dessa partier. Enligt den demokratiska centralismen ska partiets politiska linje, dess åsikter och handlande, diskuteras grundligt innan man skriver in den i ett program eller genomför den. Det ska finnas möjlighet att vara oenig med majoriteten - men när beslut kring en fråga väl är tagen så är det utifrån detta man ska handla. Egentligen skiljer det sig inte så mycket från andra sammanhang vi stöter på i livet. Är du exempelvis med i ett fotbollslag så passar du inte till motståndaren, eller hejar på motstån-

darlaget, även om du inte är överens om vilken startelva laget borde ha. När partiet röstat om inställningen i en politisk fråga så ska hela partiet följa majoritetens beslut, också oliktänkande. Full frihet i diskussion full enighet i handling, är den demokratiska centralismens devis. SP är den svenska delen av Fjärde internationalen, där partier från de länder som delar vår grundläggande ideologi är samlade. I internationalens stadgar fanns den demokratiska centralismen tidigare inskriven. Men man märkte så småningom att det var svårt för partier från så många länder att i alla frågor följa den linje som diskuterats fram på FI:s världskongresser. De politiska situationerna ändrade sig för snabbt, principerna gick inte att allmängiltigt använda som det var tänkt i varje land eller område och alltför få kunde diskutera linjen alltför sällan. Eftersom principen fungerade dåligt ströks den ur stadgarna. Inom SP finns den demokratiska centralismens principer kvar på många sätt. Idealet är att propagandan ska skrivas efter att hela partiet kunnat diskutera den och ha åsikter om den politiska linjen. När en linje väl diskuterats fram brukar de flesta partikamrater följa den. Men om en linje inte är färdigdiskuterad händer det att kamrater med skilda åsikter uttalar sig i media eller går ut med olika budskap till andra politiska grupper. Det kanske låter lite konstigt för vissa, men det kan vara en styrka att visa att man inte är helt överens och har olika sätt att se på en fråga.

Tendens -och fraktionsfrihet

Vi socialister inser behovet av en fast organisationsstruktur med en vald ledning och stark uppslutning från medlemmarna. Detta för att kunna utmana kapitalismen på allvar. Men partier med den typen av strukturer och ledningar hamnar ofta i en situation där den aktiva ledningen bestämmer över mer passiva medlemmar. En situation där ledningen utarbetar linjer som medlemmarna mer eller mindre tvingas acceptera. I en revolutionär situation kan en sådan partiapparat vara absolut nödvändig, men samtidigt riskerar partiet att cementeras och bli byråkratiskt. Ett inte så charmigt fall av sådan byråkratisering är kommunistpartiet i före detta Sovjetunionen efter revolutionen 1917. Därför håller alla partier i Fjärde Internationalen sig med vad som kallas tendensfrihet och fraktionsfrihet. Det innebär att varje medlem som har förslag på en annan partilinje än den rådande, har rätt att bilda en tendens för att fritt inom partiet propagera för en viss åsiktslinje. Finns tendensen tillräckligt länge kan den formaliseras och bli en fraktion. Fraktionen har en något mer fast struktur än tendensen. Utgör fraktioner och tendenser mer än fem procent av partiets medlemmar ska de erbjudas proportionell plats på partikongresser och liknande viktiga möten. Om de är tillräckligt stora får de också ekonomiskt stöd från den centrala partiapparaten för att resa runt bland avdelningarna och diskutera sina åsikter. På så vis uppmuntrar vi oliktänkande och debatt. Vi tror att det är viktigt att åsikter får brytas mot varandra. Det ska inte vara nödvändigt att alltid vara överens. Genom att uppmuntra oliktänkande tror vi också att den partilinje som så småningom utarbetas inte ska vara förhärligande av vissa dogmer eller vaga hänvisningar till historiska teoretiker, utan en frisk och osentimental analys av verkligheten och våra möjligheter att agera i den.

Så nära som möjligt

Anarkistiskt influerade organisationer brukar gärna framhålla alla andra organisationers demokratiska problem. Man vänder sig emot delegatskongresser, styrelser och samlade partilinjer. Dessa grupper menar ofta att för mycket kraft brukas på organisationen i sig, inte till att göra aktioner. Vår kritik mot anarkisterna är redan redovisad, men vi ska också ge dem rätt: Det finns risk att organisationer som kräver styrelser, kommittéer och ansvariga fastnar i en typ av tänkande - partilinjen. Att medlemmarna följer en eller ett par ledare i stället för att lita på sitt eget tänkande, sin egen intuition, som lika gärna kan vara riktig. Det finns en risk att majoriteten får styra över minoriteten, en minoritet som förvisso kan ha lika rätt. Därför måste varje ansvarig, styrelse, ledning och så vidare, förvissa sig om att åtminstone ha majoritetens stöd innan ett beslut fattas. Det gäller både i frågor som man själv uppfattar som viktiga och oviktiga. I varje givet läge ska medlemmen få så mycket information om vad som är på gång, att han eller hon kan påverka partiets riktning. Ibland finns inte den möjligheten. Beslut måste fattas snabbt och genomföras effektivt och då hinner man kanske inte att förankra dem. De kan också röra känsliga personfrågor, och då är det inte lämpligt att alla ska ha full insyn. Men ett parti ska undvika den typen av beslutsfattande så långt det går. Direktdemokrati är att föredra framför representativitet. Att hålla besluten så nära medlemmarna som möjligt är viktigt för en revolutionär och socialistisk organisation. Den målsättningen får vi aldrig glömma när vi formar vår politik.

ORGANISATIONEN

En nybildad lokalgrupp kan säkert lätt känna sig vilsen – oftast är man få i början och det kan vara svårt att veta vad man ska göra. Revolutionen kan kännas väldigt avlägsen när tre personer sitter och trycker runt ett bord i någon ABF-lokal. Lite senare i den här handboken kommer vi att ge exempel på vilken typ av frågor man kan engagera sig i och olika sätt man kan jobba på. Men hur många idéer ni än har så händer tråkigt nog ingenting om ni inte sätter igång det själva.

Lokal

Man måste alltid ha någonstans att samlas. Men var är inte helt självklart. Om man träffas hemma hos någon, kan gruppens verksamhet bli beroende av att den personen har tid och lust, och om man träffas på en offentlig lokal, som ett kafé, kan det ofta finnas störande inslag. Och blir mötena stora, eller om man skall organisera ett offentligt möte dit allmänheten är välkommen, så måste man ju vara i en lokal som är avpassad för ändamålet. Har man dessutom en egen lokal kan det bli ett naturligt ställe för medlemmar att samlas på, även mellan mötena, och man kan förvara studie- och propagandamaterial i den. En egen lokal kan man göra hur mysig som helst, och vid speciella tillfällen går det också att ordna fester. Tyvärr är en sådan lokal ofta en dyr historia. Ibland kan SP-avdelningen ha en lokal, och då är det så klart enkelt och smidigt att använda den. Men så är inte alltid fallet. Man kan ofta finansiera gruppen lite, samtidigt som man löser lokalfrågan, genom att göra sina möten till studiecirklar hos ett studieförbund (ofta ska man vara sex-sju stycken då, men det är olika för olika studieförbund). Prova med Arbetarrörelsens Bildningsförbund, ABF, men även NBV (Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet), Studiefrämjandet, Vuxenskolan, med flera. Ibland har dessa också små och stora lokaler man kan få låna eller hyra billigt för olika ändamål. Annars kan man dela lokalen med andra organisationer eller folkrörelser som står organisationen politik nära – det sänker hyreskostnaderna. Kommunens fritidsförvaltning kan också ha tips på lokaler som går att låna eller hyra billigt.

Möten

Möten kan man ha för att lyssna på något föredrag, diskutera gemensamma erfarenheter eller bara prata om politiska principer i största allmänhet. Men de flesta möten som hålls i en lokalgrupp, hålls för att bestämma vad lokalgruppen ska göra. Det är därför viktigt att man renodlar mötesformerna - diskussionskvällar och studiecirklar för sig, beslutsfattande för sig. Annars finns risken att mötena drar ut allt längre på tiden och inget blir beslutat. Hur man håller bra möten kommer vi till lite senare. Det viktigaste att komma ihåg när man har möten är att samtidigt som man fattar ett beslut om att man ska göra något, bestämmer man också vem eller vilka som ska utföra uppgiften, och på ett ungefär också hur det ska gå till. Det är sedan upp till dessa personer att se till att det fattade beslutet faktiskt genomförs. Det faktiska arbetet genomför man mellan mötena. Därför är det bra att skriva upp vad som bestäms på mötena, så att ni kan kolla vad som faktiskt blev gjort när ni träffas nästa gång. Det här kan säkert verka som självklarheter, men även de mest erfarna föreningsmänniskor brukar glömma bort dessa principer mellan varven.

Protokoll

En liten varning bara: Även om ni blir ett sammansvetsat gäng där alla är kompisar – håll dörren öppen för nya medlemmar och behandla dem med respekt. Det är lätt att gruppens humor blir intern när man känt varandra ett tag, men ju mindre ni släpper in den nya medlemmen, desto mer utanför kommer han eller hon att känna sig.

Hur man skriver protokoll kommer vi in på senare. Här vill vi bara slå fast hur viktigt det är att ni gör det. Det är viktigt att gemensamma beslut skrivs ned och förvaras där alla har tillgång till dem. Det kan vara i en pärm i en möteslokal, genom att var och en får protokollet till sin mejl, eller att alla får var sin utskrift. Anledningen är att ni annars kan glömma bort att genomföra det ni bestämt. Om ni skulle bli oense om vad ett beslut innebär, så ska det vara möjligt att kolla i protokollet. Protokollen ger också lokalgruppen en historia. När nya medlemmar tillkommer och gamla flyttar, kan det vara både nyttigt och kul att se vad gruppen gjorde för ett eller två år sedan. Protokoll kan också användas om man vill sammanfatta och berätta för andra vad man haft för verksamhet.

Medlemmar och medlemsavgifter

För att bli medlem i SP krävs att man blir invald av avdelningen. Så här går det till: Vår intresserade, hädanefter kallad för Maria, bestämmer sig för att gå med i SP. Ofta räcker det med att skicka in en talong från något flygblad eller skicka ett mejl, så blir man uppringd. För att bli medlem måste Maria då kontakta någon som redan är medlem och som bor i närheten, hädanefter kallad för David. När David träffat Maria och sett att hennes åsikter liknar SP:s, föreslår han att hon väljs in som medlem nästa gång han går på avdelningsmöte med sin SP-avdelning. SPavdelningen kan också delegera beslutet av inval helt och hållet till David. Nu är Maria invald i SP. Denna invalsprocedur har en lång tradition inom den marxistiska vänstern, och finns till för att medlemmarna ska kunna lita på varandra.

När vår nya medlem, Maria har blivit invald, måste det rapporteras till både SP:s centrala medlemsregister. Rapporteringen till SP:s register sköts av den som är kontaktperson i SP-avdelningen. Avgiften för medlemskap är för närvarande minst 100 kronor per månad, men har man möjlighet att betala mer är det mycket välkommet – det finns en mängd projekt som skulle kunna förverkligas om bara pengarna fanns. Medlemsavgiften utgör inte bara en viktig ekonomisk bas för vårt parti. Den är ett sätt att bekräfta sitt medlemskap. I en organisation som SP är det viktigt att de som finns med i medlemsregistret och får information också verkligen vill vara medlemmar. Avgiften är ett av de sätt som medlemmarna bekräftar sitt engagemang på. Det finns fall då medlemmar inte har råd att betala medlemsavgiften. Då får avdelningens kassör och medlemmen komma överens om ett sätt att lösa problemet. Men medlemmar som varken betalar medlemsavgift eller på annat sätt håller kontakt med andra partimedlemmar och genom detta bekräftar sitt medlemskap bör strykas ur medlemsregistret och fråntas all intern information.

Att vara kontaktperson

Varje SP-avdelning har en kontaktperson för lokalavdelningen. Denna kontaktperson ska fungera som informationslänk i avdelningen och vara tillgänglig för omvärlden. Kontaktpersonen har en mycket viktig roll för gruppen. Det är kontaktpersonen som blir uppringd från centralt håll när någon gemensam kampanj ska ordnas, eller när flygblad och annat material ska skickas ut från particentrum. Det är kontaktpersonen som ser till att all information från particentrum, PS eller andra organisationer når medlemmarna. Om en debatt eller viktig information sprids via Internet, så är det kontaktpersonens uppgift att tala om vad som är på gång. Det är också kontaktpersonen som ska rapportera nya medlemmar till medlemsregistret. Om en medlem lämnar organisationen ska också detta rapporteras. Man kan säga att man har en kontaktperson i stället för ett kontor med en anställd – alla ska veta vart man ska ringa när man vill meddela något eller veta något. Det betyder inte att det alltid är kontaktpersonens uppgift att representera organisationen i politiska samarbeten eller uttala sig i media. Inte heller måste det alltid vara kontaktpersonen som kallar till möten eller skickar ut information.

Kassör

Kassörens uppgift är att ta hand om lokalavdelningens ekonomi och se till att medlemsavgifter eller insamlade pengar betalas till centralkassan i SP. Där används pengarna till att trycka upp vår propaganda och vår interna information, samt till att över huvud taget få partiet att fungera centralt. Hur den lokala kassören ska göra har vi skrivit ett eget kapitel om.

Att få en lokalgrupp att fungera

SP brukar inte ha några anställda, åtminstone inte på orten eller i regionen. Vad vi åstadkommer är helt och hållet gruppens eller enskilda medlemmars verk. Ingen av oss får några pengar, trots att vi ofta lägger ned timmar av arbete varje vecka på vårt politiska engagemang. Då är det viktigt att ta hand om varandra. Politik ska inte bara vara organisatoriskt slit, det ska också vara inspirerande, stimulerande och kul. Därför är det bra att hitta på sociala aktiviteter mellan mötena, kanske ta en fika, spelar brännboll, biljard eller ordna en trevlig middag eller filmkväll, allt efter ekonomi och uppfinningsrikedom. Det är bra om man umgås mycket utanför mötena, men det ska inte heller vara ett krav. Tänk på att kamrater med små barn i så fall kan behöva barnpassning, eller att aktiviteten anpassas så även barn kan närvara. En liten varning bara: Även om ni blir ett sammansvetsat gäng där alla är kompisar – håll dörren öppen för nya medlemmar och behandla dem med respekt. Det är lätt att gruppens humor blir intern när man känt varandra ett tag, men ju mindre ni släpper in den nya medlemmen, desto mer utanför kommer han eller hon att känna sig. Om ni måste dra interna skämt, förklara dem för den nya medlemmen. Om ni känner att ni måste använda termer från den senaste boken ni läste – förklara dem samtidigt för de andra. Kom ihåg att hålla mötena fria från personliga samtal. Även om det känns fint att ha en sammanhållning, så är det dumt att ta med sig det informella samtalet in i mötesrummet. Dels kan en del medlemmar känna sig utanför och dels tenderar det att förlänga mötena i oändlighet. För att hålla liv i och stärka lokalavdelningen, försök att värva nya medlemmar. Flygbladsutdelningar i skolan eller på universitet är det klassiska sättet att värva unga medlemmar, men internet är ibland också en kompletterande möjlighet, där egna, väl uppdaterade hemsidor kan leda till oväntade kontakter. Är man flera medlemmar på en skola eller arbetsplats kan man bilda en grupp där som verkar utifrån den verkligheten. Ibland tillåts man också att få några minuter med klasserna i en skola på lektionstid. Detta gäller särskilt i valtider. Ofta är skolan restriktiva med att släppa in utomstående från politiska partier, speciellt de som inte sitter i riksdagen, men om man är elev på skolan har man föreningsfrihet enligt arbetsmiljölagen och många skolor har också policyn att låna ut lokaler till föreningar på skolan. Kolla upp vad som gäller på din skola. Aktioner är ett annat sätt att öppna folks ögon, speciellt om du bor i en liten stad. I samband med

aktionerna bör man dela ut flygblad med kontakttalonger och hänvisningar till eventuella hemsidor, så att intresserade kan anmäla sitt intresse till gruppen. När ni fått ett antal intresserade och potentiella medlemmar, se till att ni från början vet vad ni ska göra. Självklart ska ni lyssna på de nya medlemmarnas idéer precis som på alla andras, men ofta är nya medlemmar intresserade och glada om de får sysselsättning och samtidigt lär sig något. Studiecirklar är en bra aktivitet, dessutom kan man ibland få bidrag från studieförbund som ABF när man ordnar en cirkel. Men se gärna till att varva studiecirkeln med demonstrationer, aktioner, affischeringar och fester. Att hålla en lokalgrupp levande handlar mycket om att få en sund balans mellan praktisk och teoretisk politik och att samtidigt ha roligt. En sak till: Unga människor flyttar ofta när de gått ur gymnasiet eller när de tycker att det passar dem. Därför kommer avdelningar med många unga kanske att säcka ihop med jämna mellanrum. Då är det viktigt att hålla näsan över vattnet. Håll kontakten! Försök överlappa glappet mellan de som åker och de som blir kvar. Hälsa på varandra. Uppmana dem som flyttat att ta kontakt med sin lokalavdelning på orten, eller att försöka starta en ny grupp. Kom ihåg att det viktigaste är att folk blir kvar i organisationen, även om det blir tomt efter dem som flyttat. Och till dig som flyttar iväg – det kan vara bra att komma hem ibland om man har en dag över – och dela lite flygblad eller ha ett möte med SP.

Separatism

Socialistiska Partiet vill finnas med i de feministiska rörelserna och i grupper och nätverk som arbetar med feministiska frågor. Sedan kvinnorörelsen uppstod under artonhundratalet har den drivits av framför allt kvinnor, av naturliga skäl. Därefter har feminismen gjort insteg i svensk politik – till att börja med under hårt motstånd – och blivit jämställdhetspolitik, där både män och kvinnor är lika ansedda och kan gå in och driva det som varit så kallade kvinnofrågor. I Sverige idag finns det många män som kallar sig feminister och som vill dra sitt strå till stacken i den feministiska kampen. Samtidigt har många feminister valt att gå in i separatistiska nätverk, och arbeta med bara kvinnor. Detta har bidragit till nya perspektiv på feminism och jämställdhetsfrågor, samtidigt som det ofta stärkt kvinnokampen. Inom Fjärde internationalen och Socialistiska Partiet, menar vi att frågor som har med könens frigörelse och jämställdhet att göra, måste börja med kvinnors engagemang. Därför förespråkar vi separatism inom partiet – det vill säga att tjejerna har egna möten utan killarna ibland. Det betyder inte att män ska stängas ute från alla demonstrationer, diskussioner eller kurser i frågan, men det betyder att tjejerna bestämmer när de anser att de behöver särorganisera sig. Killarna har inte rösträtt i frågan om tjejerna ska ha egna nätverk. I lokalgrupperna är det upp till tjejerna att bestämma om gruppen ska tillämpa separatism eller inte. Möten med bara tjejer i gruppen kan vara väldigt stärkande, delar av argumentationen behöver inte bli ifrågasatt, som den annars kan bli. Man ska se separatismen som ett verktyg, inte som ett tvång.

MÖTEN

Hur man håller möten är viktigt för hur verksamheten sedan fungerar. Möten kräver flera människors samspel. Därför är det viktigt att vi behandlar varandra med respekt, även om vi tycker olika. Det är också viktigt att vi intar olika funktioner på mötet för att det ska fungera smidigare. I det här kapitlet beskriver vi olika medel en grupp kan ta till för att få mötena att rulla smidigare. Det betyder inte att man alltid måste använda sig av alla hjälpmedel. Ibland är det bästa att enkelt och informellt komma överens om vem som ska göra vad och att skriva ned det man bestämmer. Hur formellt man bestämmer att ha sina möten beror bland annat på hur lång tid man har på sig, hur många man är och hur oense man är. Killarna har inte rösträtt i frågan om tjejerna ska ha egna nätverk. I lokalgrupperna är det upp till tjejerna att bestämma om gruppen ska tillämpa separatism eller inte. Möten med bara tjejer i gruppen kan vara väldigt stärkande, delar av argumentationen behöver inte bli ifrågasatt, som den annars kan bli. Man ska se separatismen som ett verktyg, inte som ett tvång.

Innan mötet

Om mötena inte rullar efter ett fast schema, samma tid en gång i veckan, så måste någon sammankalla mötet för att det ska bli av. Även när man kör efter rullande schema kan det behövas någon som tänker till lite extra, fixar fika, kollar med kontaktpersonen om det kommit någon post och gör i ordning ett förslag till dagordning. I mer formella sammanhang, som årsmöten, kongresser eller partiråd, behöver man kanske tänka till redan flera veckor i förväg, men i lokalgruppen krävs ofta inte lika mycket tid

Kallelser

Om man inte har möten så ofta är en e-postlista bra för att hålla diskussionerna igång och för att kalla ihop möten. Det vill säga i lokalavdelningar där folk verkligen har möjlighet att läsa sin mejl ofta. I en liten lokalgrupp är också telefonen ett utmärkt redskap för att kalla till möte – via samtal eller sms. Kallelser brukar annars skickas ut också via vanlig post. Detta gäller framför

allt i mer formella sammanhang som till exempel årsmöten, då man måste vara säker på att kallelsen når medlemmarna och där flera dokument måste sändas tillsammans med kallelsen. Då ska kallelsen skickas ut tillsammans med en dagordning och annat förberedande material. Kallelser ska alltid skickas i god tid. Inför en kongress betyder god tid minst tre månader, inför årsmöten i lokalavdelningarna minst en månad och inför ett vanligt möte i en större lokalavdelning minst en vecka i förväg. För grupper som har möten varje eller varannan vecka har kallelsen inte samma betydelse. Men tänk på att meddela alla om mötet av någon anledning ställs in eller flyttats till ett nytt datum. Om ni inte bestämt tid för när nästa möte ska hållas, kalla via mejl, sms eller telefon. I en kallelse som skickas inför ett större möte skriver man alltid: ·1 Vilken typ av möte det rör sig om, samt datum, tid och plats. Den person eller grupp som skickat kallelsen undertecknar och lämnar gärna också ett telefonnummer för frågor. ·2 Förslag till dagordning bifogas. Där skriver man upp vilka punkter som föreslås tas upp på mötet. Ibland skriver man också vem som ska inleda en punkt. ·3 Till större möten skickar man ibland ut inledningarna skriftligt, om det är någon särskild politisk linje som ska diskuteras och där det finns olika åsikter. Då kan folk förbereda sig på diskussionen. (Inför kongresser brukar partiet ge ut hela diskussionstidningar med motioner, förslag från olika medlemmar.)

Dagordningar

Dagordningar har en viktig funktion för att mötet ska kunna flyta snabbt. Om man har möten ofta behöver dagordningen inte vara någon speciellt formell historia – man kan snegla på förra mötets protokoll och lägga till de punkter man vill ha med under själva mötet. Det vara bra att maila ut ett förslag på dagordning innan mötet, så att folk hinner fundera över vad de vill ta upp. Då har medlemmarna chans att förbereda sig och lägga till punkter redan innan mötet. Här har vi ett exempel på hur en dagordning kan se ut när en lokalavdelningska ha möte: 1. Mötesformalia 2. Rapporter från olika medlemmars politiska agerande 3. Antirasistisk koalition – vem går på mötet? 4. Affischering på stan 5. Övriga punkter 6. Mötets avslutande Under punkten ”mötesformalia” ingår egentligen tre saker: Val av mötesordförande, sekreterare och justerare.

Närvaro

Det kan vara intressant för den som ska läsa protokollet i framtiden att veta vilka som var med och fattade beslut. Därför skriver de närvarande upp sina namn på en lapp som sammankallande lägger fram. Närvaron skrivs sedan in i protokollet. Val av ordförande Efter att den som sammankallat mötet hälsat alla välkomna föreslår han eller hon mötet att välja en ordförande. Om inga förslag kommer spontant får den sammankallande hjälpa till genom att föreslå någon av mötesdeltagarna. Mötet röstar om förslaget.

Val av sekreterare

Mötesordföranden tar över och frågar om mötet har några förslag på sekreterare. Mötet röstar också om denna person, som alltså får i uppdrag att föra protokoll över de beslut som fattas.

Punkterna efter mötesformalia

Vi följer den dagordning som skickades ut i förra kapitlet. Nu är det sex punkter kvar att gå igenom: 2. Rapporter från olika medlemmars politiska agerande 3. Antirasistisk koalition 4. Affischering på stan 5. Övriga punkter 6. Mötets avslutande Innan man börjar med detta är det bra om mötesordföranden frågar om någon har frågor att tillägga innan mötet börjar. I vårt fall föreslår en av mötesdeltagarna, Maria, att ytterligare en punkt skrivs in i dagordningen. Innan punkten om den antirasistiska koalitionen vill hon att mötet tar upp frågan om den utvisningshotade familjen A, som kommer att hungerstrejka på torget den närmaste veckan. Maria vill lägga in en punkt om familjen mellan punkt 2 och 3, eftersom hon

tror att det kan vara något att ta upp också i den antirasistiska koalitionen. Mötesordföranden frågar mötet om Marias förlag kan godkännas. De som tycker så svarar ja. Mötesordföranden frågar om någon motsätter sig förslaget, vilket ingen gör i det här fallet. Efter detta beslut skriver alla till den nya punkten i dagordningen, som nu ser ut såhär: 2. Rapporter från olika medlemmars politiska agerande 2,5.Familjen A 3. Antirasistisk koalition 4. Affischering på stan 5. Övriga punkter 6. Mötets avslutande

Hålla inledning

Mötet börjar nu följa dagordningen. Den eller de som satt upp en punkt på dagordningen berättar vad han eller hon tänkt och lägger sedan ett förslag på vad man borde göra eller tycka. Det kan kräva lite planering – om inte grundförslaget är bra finns viss risk att det färdiga beslutet inte heller blir det. Kom ihåg att om du lagt till en punkt på dagordningen, så är det oftast du själv som vet mest om ämnet. Tänk dig att de som sitter på mötet kanske inte alls är insatta i frågan. Då är det viktigt att du själv berättar en del om bakgrunden och motiverar varför du tycker att gruppen ska göra just det som du föreslår.

Mötesordförandens roll

Efter inledningen släpps diskussionen fri. Mötesordförandens roll är att se till att så många åsikter som möjligt kommer fram och att alla vågar tala. Mötesordföranden ska också uppmuntra mötesdeltagarna att formulera sina synpunkter i förslag som man sedan kan rösta om, kolla att förslagen är tydligt utformade och föreslå jämkning när två förslag är lika varandra. Om många vill prata för mötesordföranden en talarlista där de som vill säga något skrivs upp allt eftersom de anmäler sig. Om man är fler än fyra-fem personer kan det vara bra att använda sig av rundor för att alla åsikter ska bli representerade och är man ännu fler kan det vara läge att dela upp mötet i smågrupper på tre-fyra personer.

Något om arbetsfördelning

När man har möten är det lätt att ryckas med av diskussionerna och alla bra förslag som kommer upp. Något som är viktigt att komma ihåg är att en grupp på fem personer inte kan göra tio personers jobb. Ni måste fatta beslut som ni har möjlighet att följa, med tanke på hur mycket fritid ni har att lägga ner på politiska aktioner. Ta alltså inte på er fler uppgifter än ni vet med er att ni kan genomföra och fatta aldrig beslut utan att ge någon eller några personer ansvaret att genomföra besluten. Dessutom är det viktigt att inte allt jobb hamnar på den person som är mest drivande. Alla kan göra någonting, men ingen kan göra allting.

Ordförandens instrument

Ordförandens uppgift är att se till att var och en får säga sitt utan att bli avbruten, att även de som inte är vana talare vågar prata och att diskussionen leder fram till konkreta beslut. Till sin hjälp har ordföranden följande verktyg:

Ibland brukar man tillämpa omvänd talarordning. Det innebär att de som inte talat tidigare på en viss punkt får gå före i talarordningen. Detta brukar man göra under intensiva diskussioner med många talare, för att aktivera så många som möjligt i debatten.

Talarlistan När en diskussion blir ivrig och många vill komma till tals samtidigt krävs att var och en väntar på sin tur. Då bör ordföranden öppna en talarlista. Den som vill tala räcker upp handen och ordföranden skriver upp talaren på listan. Det gäller alltså att ha ögonen öppna för den som räcker upp handen. Talaren får prata utan att bli avbruten när det är hans eller hennes tur. Är man många måste talaren kanske anteckna det han eller hon tänkt säga, annars är det lätt att glömma bort det medan de andra pratar. På det viset kan man lättare formulera invändningar och kritik. Om det är viktiga punkter och lite tid att behandla dem, så kan mötet besluta om talartidsbegränsning. Varje talare får då ett visst antal minuter på sig att säga vad han eller hon tycker. Ibland brukar man tillämpa omvänd talarordning. Det innebär att de som inte talat tidigare på en viss punkt får gå före i talarordningen. Detta brukar man göra under intensiva diskussioner med många talare, för att aktivera så många som möjligt i debatten. Rundor När ordföranden eller någon annan i gruppen märker att diskussionen koncentreras till några få personer och resten sitter tysta kan det vara bra att göra en runda för att alla ska få säga sitt. En runda innebär att alla på mötet i tur och ordning får säga vad man tycker i en fråga. Det är extra viktigt att inte avbryta talaren under en runda. Man får inte heller sätta upp sig på talarlistan, eft-

ersom inget ska störa den som talar för tillfället. När det blir din tur under en runda har du också möjlighet att låta bli att tala. Smågruppsdiskussioner I grupper på omkring tio personer eller mer, kan det vara bra att dela upp sig i mindre grupper när en diskussion fastnar mellan några få talare, eller när man helt enkelt vill ha ett så väl genomarbetat förslag som möjligt. Innan man delar upp sig är det bra om smågrupperna vet vad de ska diskutera. Gärna ska diskussionerna leda fram till konkreta förslag, men då måste också frågorna ställas konkret. När den större gruppen återsamlas redovisar de små grupperna sin diskussion och eventuella förslag. Man kan också avbryta en diskussion för att alla skall kunna prata med dem som sitter närmast för en kort stund. Streck i debatten När det är dags att gå till beslut föreslår ordföranden eller någon annan mötesdeltagare streck i debatten, vilket är en ordningsfråga som får bryta av talarordningen. Alla förslag skall summeras innan man sätter streck, så att alla är fullt överens om vad man talar om. Därefter ska gruppen få möjlighet att sätta upp sig på talarlistan en sista gång innan det är dags att rösta i en fråga.

Gå till beslut

När alla talat färdigt efter att streck är satt i debatten, är det dags att rösta om de förslag som kommit in. Det är viktigt att ordföranden försöker se till att alla på mötet har förstått vad man röstar om och vilka olika förslag det finns att ta ställning till. För protokollets skull kan det dessutom vara bra att skriva ned mer komplicerade förslag skriftligt, så att ordföranden kan läsa upp dem för mötet innan det är dags att rösta. Skriftliga förslag är också till stor hjälp för sekreteraren.

KASSÖRENS UPPGIFTER

Kassörens upgifter är att sköta föreningens ekonomi. Kassör väljs antingen direkt på avdelningens eller lokalgruppens årsmöte eller så utses hon eller han internt i en eventuell avdelningsstyrelse vid ett konstituerande möte.

Kassörsuppdraget

I korthet kan man säga att kassörens uppgift är att se till att avdelningens eller gruppens ekonomi är i balans, det vill säga inte har utgifter som överstiger inkomsterna och se till att avdelningens eller gruppens pengar används på bästa möjliga sätt. För att förenkla detta arbete krävs en del hjälpmedel. Det första av dessa är ett konto att ha pengarna på. (Att ha pengarna i enbart kontanter är ingen bra idé.) Andra hjälpmedel är en dator och ett bokföringsprogram. Med dessa tre är kassörsjobbet ganska enkelt. Det konto som en förening har bästa nyttan av brukar vara ett postgirokonto (numera även kallat plusgirokonto).

Postgirokonto

För att skaffa ett postgirokonto krävs att man skaffar nödvändiga blanketter från Postgirot (Plusgirot). Flera blanketter behövs. Dels en blankett för att ansöka om konto, dels en blankett för att anmäla firmatecknare. Blanketterna hämtas enklast på Postgirots hemsida (www.postgirot.se eller www.plusgirot.se). Dessutom behövs ett protokoll eller protokollsutdrag som talar om vem eller vilka som är firmatecknare. För att sköta ett postgirokonto på ett effektivt och billigt sätt är tillgång till internet en nödvändighet idag.

Inkomster

En förenings inkomster brukar i första hand vara medlemsavgifter, men även stödinsamlingar är vanliga. Insamlade pengar kan komma från fester man ordnat eller från insamlingsbössor. För att underlätta inbetalning av medlemsavgifter är det bra om föreningen har postgiro (se ovan). Inom SP samordnas ofta inbetalningarna centralt. Medlemmarna betalar in till sin avdelning och därefter ska en del av medlemsavgiften överföras till partiet centralt, medan resten tillfaller avdelningens kassa.

Insamlingar

Det finns två typer av insamlingar en förening kan bedriva. Den första typen är insamling direkt till föreningens verksamhet, det andra är insamling av pengar till speciella projekt. (exempelvis insamling till hjälpverksamhet eller politisk verksamhet i andra länder). I det senare fallet är det viktigt att redovisa insamlingsresultat till de personer som skänkt pengar. Insamling till själva

föreningen redovisas som all annan intern ekonomi på föreningens möten av olika typ. Detta sker minst en gång om året, det vill säga på årsmötet då man presenterar föreningens ekonomiska resultat under det föregående året. Tömning av insamlingsbössor bör göras med minst två personer närvarande. Detta för att ha en bra kontroll på hur mycket pengar som samlas in. Pengarna bör omedelbart sättas in på något av föreningens konton. Insättningskvittona ska sparas och användas i bokföringen och de utgör också ett bevis på att personen som tömt bössor eller på annat sätt tagit emot kontanta pengar för avdelningen eller gruppen fullföljt sitt uppdrag.

SOCIALISTISKA PARTIET – SÅ FUNKAR VI

För att bli medlem i Socialistiska Partiet måste du betala medlemsavgift dit. Partimedlem blir du genom inval i någon av SP:s lokalavdelningar eller partistyrelsen. (Mer om inval kan du se i stycket ”Medlemmar och medlemsavgifter” på sida 4).

Lokalgrupp och lokalavdelning

Socialistiska Partiet har ett skiftande antal lokalavdelningar i landet. Man kan bilda en lokalavdelning när man är minst tre partimedlemmar som är sugna på att få igång politisk verksamhet på sin ort. När man ska starta en lokalavdelning bör man ha ett konstituerande årsmöte. På detta bestämmer man formellt att bilda partiet på orten, utser kassör och eventuellt också en styrelse, om man är så många att det behövs. Sedan tar man kontakt med partistyrelsen eller och berättar den glada nyheten också för dem (om de inte redan fått reda på att bildandet av en lokalavdelning är på gång).

Årsmöte i lokala avdelningar

Det är inte säkert att din lokalavdelning eller lokalgrupp måste ha rullande årsmöten. Det beror på hur stor avdelningen eller gruppen är, och om ni tänker välja en styrelse eller inte. Årsmöten är lokalavdelningens högsta beslutande organ. Man har dem för att summera upp det man gjort under det gångna året och bestämma vad man ska göra under perioden som kommer. För att se till att något blir gjort väljer man en (ny) styrelse, som har i uppgift att ta hand om det löpande arbetet mellan avdelningsmötena, det vill säga om avdelningen är så stor att det behövs. Styrelsen bör innehålla en kontaktperson och en kassör, eventuellt också en presstalesman/kvinna. Kallelsen till ett årsmöte skickas en månad i förväg och ska innehålla en dagordning och skriftliga förslag - så kallade motioner - på vad som ska göras, där man också väl motiverar varför det ska göras. Du kan läsa mer om att skriva motioner senare i det här kapitlet.

Lokala styrelser

Om lokalavdelningens medlemmar är fler än femton kan det vara dags att välja en styrelse för att ge det praktiska arbetet i lokalavdelningen eller lokalgruppen kontinuitet. En styrelse är ansvarig inför det årsmöte som valt den och ska genomföra det som står i verksamhetsplanen, samtidigt som den har koll på vad som händer i politiken lokalt. På avdelningsmötena ska styrelsen redovisa vad den gjort sedan förra mötet och berätta vad som är på gång. Det är rimligt att avdelningsmötena får fatta beslut om vem som ska representera avdelningen i koalitioner med andra organisationer eller om man ska genomföra de aktiviteter som styrelsen eventuellt föreslår. Alla styrelser i SP kan avsättas om en majoritet av medlemmarna vill det. Man måste då kalla till ett extra årsmöte.

Partiets kongress

För att bli medlem i Socialistiska Partiet måste du betala medlemsavgift dit. Partimedlem blir du genom inval i någon av SP:s lokalavdelningar eller partistyrelsen.

Kongressen är partiets högsta beslutande organ. Lokalavdelningar väljer ut och skickar representanter som får rösta, men samtliga medlemmar har närvarorätt, och - om kongressen så beslutar – yttranderätt. Det är där partiet bestämmer sin politiska linje, det vill säga vad vi tycker, och vad partiet nationellt ska göra. Man väljer partistyrelse, valberedning och kontrollkommission för partiet. Dessa väljs ofta för en period på två år, eftersom det är jobbigt att ordna kongresser. Kongressen är medlemmarnas möjlighet att gripa in i för partiet avgörande frågor, samtidigt som de ges möjlighet att bedöma och granska den avgående partistyrelsens arbete. Till kongressen ska den avgående styrelsen skriva en verksamhetsberättelse, där man går igenom hur man arbetat under den senaste perioden. Dessutom ska partistyrelsen presentera förslag på verksamhetsplan för kommande år. Om styrelsen har förslag på nya skrivelser i partiprogrammen eller stadgarna ska även dessa presenteras inför kongressen. Alla dessa handlingar ska finnas med i kallelsen, tre månader innan kongressen går av stapeln. Kassören ska göra ett bokslut där han eller hon presenterar intäkter och utgifter under den gångna perioden och ställer en prognos om den framtida ekonomin. Den kan skickas ut något senare än de andra handlingarna. Inför kongressen får alla medlemmar i partiet skicka motioner, förslag på vad man ska tycka och göra. Dessa kan antingen

vara tillägg eller ändringsförslag till PS handlingar, eller helt egna förslag. Kongressen måste behandla alla medlemmarnas motioner.

Partistyrelsen

Partistyrelsens uppgift är att agera ledning för partiet mellan kongresserna. Partilinjen – det vi tycker – fastställs på kongresserna, medan den praktiska politiken, våra nationella utspel i olika frågor, ligger på partistyrelsens ansvar. När kongressen väljer partistyrelse överlämnar den det yttersta ansvaret för den politik vi presenterar utåt, till de personer som sitter där. Men PS ska inte bara tycka, de ska göra också. I valtider är det partistyrelsens uppgift att se till att valsedlarna blir sammanställda och upptryckta, att det finns affischer, broschyrer och flygblad, samt en budget som håller. Det gäller även i andra tilldragelser där partiet ingriper nationellt, till exempel i kampanjer. Det är också PS uppgift att se till att en intern debattidning publiceras, att utskick och kallelser kommer ut ordentligt och i tid inför möten, och att det finns material för skolning, bokbord, flygbladsutdelningar och affischeringar. För att kunna sköta dessa löpande uppgifter på ett bra sätt utser PS inom sig ett verkställande utskott (läs mer om det senare i kapitlet). Men styrelsen ska också ha koll på vad som händer i den internationella och nationella politiken, och ta initiativ till att dra samman nationella kampanjer eller demonstrationer i frågor som kongressen inte kunnat förutse. Detta ska om möjligt genomföras efter en demokratisk diskussion i partiet. Det är också PS uppgift att se till att representanter skickas på internationella möten. Det här ansvaret kan förstås vila ganska tungt på styrelsens axlar, och därför har de delat upp sig i olika utskott, där även partimedlemmar utanför PS involveras i verksamheten. På så sätt ökar deltagandet i partiets verksamhet (och förhoppningsvis demokratin), samtidigt som styrelsen kan delegera uppgifter.

Verkställande utskottet (VU)

Eftersom PS består av representanter från lokalavdelningar i olika delar av landet, kan de inte träffas ofta, utan kommunicerar via nätet eller telefon mellan mötena. Verkställande utskottet, VU, ska däremot kunna träffas så ofta som varje vecka. De har i uppgift att kolla vilken post partiet fått, om det kommit intresseanmälningar eller om någon lokalavdelning behöver hjälp. De ska ha koll på när det är dags att skicka ut kallelser till partiråd eller kongresser. De ska skicka ut information när det är dags för internationella möten som världskongresser, sociala forum eller liknande. Dessutom brukar det falla på VU: s lott att trycka upp och skicka ut flygblad, affischer, pamfletter och broschyrer. Det är också deras uppgift att redigera de inlägg som kommer till den interna debattidningen, trycka upp dem och skicka ut dem. Inför PS-mötena ska VU skicka ut kallelse, dagordning och eventuella motioner innan mötet, vilket kräver viss planering.

Tillfälliga utskott

En partistyrelse har helt olika prioriteringar, beroende på hur stort partiet är för tillfället, vilka frågor som är aktuella just när styrelsen verkar och vilket uppdrag den fått av kongressen. En sak är säker – partistyrelsen kommer aldrig att ha för lite att göra. När en styrelse blivit vald brukar den först ha ett möte för att ställa bestämma hur den ska jobba. Därefter delar man in sig i grupper som tilldelas olika uppgifter beroende på vilka av prioriteringarna man är mest intresserad av och ibland även beroende på vart man bor. (En grupp som geografiskt befinner sig nära varandra kan träffas oftare, vilket gör samarbetet mer effektivt.) I en partistyrelse finns alltså förutom VU också en rad utskott som inte är fastslagna från början. Några exempel på utskott i en partistyrelse är feministiskt utskott, internationellt utskott, valutskott, kongressutskott och fackligt utskott. Flera av PS ledamöter kan vara med i flera utskott, men det gäller också att dra in andra partimedlemmar i utskottsverksamheten. På så vis blir fler involverade i vad som händer nationellt i partiet.

Valberedningar

En valberedning väljer man på ett årsmöte eller en kongress. Valberedningen har ansvaret att lägga fram ett förslag på vilka medlemmar som ska sitta med i PS eller den lokala avdelningsstyrelsen.. Man behöver en valberedning för att det är svårt att samfällt välja en styrelse utan att känna alla man röstar på. En valberedning kan dessutom se till att styrelsen blir representativ på olika sätt. Det kan innebära att man försöker få med folk från olika delar av landet, med olika sysselsättningar, intresseområden, etnicitet, ålder och kön, osv. Valberedningen ska också fundera på hur stor styrelsen ska vara för att arbeta effektivt och hur villiga ledamöterna är att jobba nationellt. När man jobbar i valberedningen är det bra att kolla hur många i den avgående styrelsen som kan tänka sig att sitta kvar. Sedan skickar man förutsättningslöst ut en förfrågan om vilka som kan tänka sig att sitta i en ny styrelse, och uppmanar alla partimedlemmar att nominera

folk till en ny styrelse. Det innebär att de föreslår en person (som de gärna själva ska ha tillfrågat först) till valberedningen. Det är helt OK att nominera sig själv. Därefter är det dags att börja klura själv utifrån de kriterier man tror är viktigast. Alla som finns på valberedningens förslag ska vara tillfrågade innan förslaget presenteras, eftersom en styrelse med avhoppade ledamöter aldrig jobbar bättre. När det är dags för årsmöte eller kongress brukar valberedningen presentera förslag på en ny styrelse i sin helhet. De nominerade som inte finns med i valberedningens grundförslag brukar skrivas till på en separat lista, så att man vid omröstningen kan stryka och skriva in sina egna förslag. Det är inte tillåtet att lägga till någon som inte nominerats.

Kontrollkommissionen

För att organisationen ska fungera som det är tänkt behöver vi vara överens om ett gemensamt sätt att arbeta. Därför har vi alla varit med och diskuterat fram stadgar, spelregler som förklarar hur vi ska agera för att organiserandet ska vara så rättvist som möjligt. Stadgarna fungerar som en minsta gemensamma nämnare i det praktiska arbetet. Där står till exempel att en medlem måste sympatisera med våra grundläggande idéer, att kongressernas beslut är de riktlinjer som partistyrelsen måste jobba efter, och hur många medlemmar man måste vara för att en ort ska räknas som en lokalavdelning. Förutom stadgarna finns också informella regelverk för hur saker ska gå till, liknande dem som beskrivs i den här organisationshandboken. Ibland har vi konflikter inom partiet. Det kan vara mellan partistyrelsen och avdelningarna, eller helt enkelt mellan två medlemmar. Det är ofta i sådana konflikter som stadgarna sätts på prov. Hur mycket får en medlem avvika från partilinjen innan hans eller hennes medlemskap ska ogiltigförklaras? Är det att hindra en annan medlem att uttrycka sig, om man medvetet ser till att hans eller hennes inlägg till interntidningen blir försenat? Och hur stor frihet har partistyrelsen att använda partikassan till sådant som inte bestämts på kongressen? För att utreda den här sortens frågor – om de är allvarliga - har vi kontrollkommissionen. De ska kunna granska partistyrelse, avdelningar och medlemmar utifrån stadgar och andra regler och bedöma om någon agerat fel utifrån de regler vi alla satt upp. Om kontrollkommissionen tycker att partiet ska vidta några åtgärder, så föreslår den det till partistyrelsen eller vilken instans det nu gäller. Men vanligast är att kommissionen helt enkelt bara talar om vad den kommit fram till. Anledningen till att det här ansvaret inte helt enkelt läggs på partistyrelsen, är att den ofta är ”part i målet”, och en partistyrelse med oinskränkt makt är dåligt.

Förvaltningsutskottet och anställda

Under många år klarade vi oss utan internet, vilket är svårt att föreställa sig idag. Nu har Internationalen, SP och tidskriften Röda rummet egna hemsidor, med information, kontaktlänkar, och liknande. En del lokalföreningar och lokalgrupper har också egna hemsidor, medan vissa medlemmar bloggar.

Om det verkställande utskottet finns till för att hålla partiet i rörelse, så skulle man kunna säga att förvaltningsutskottet finns för att hålla ihop partiet över huvud taget. Förvaltningsutskottet har hand om ekonomin – vilket också innefattar löner till anställda för partiet och på Internationalen. Förvaltningsutskottet gör upp budgetar, presenterar ekonomiska redovisningar inför kongressen och sköter inbetalningar av SP:s medlemsavgifter i Fjärde Internationalen. Det är förvaltningsutskottets uppgift att hålla koll på partiets utgifter, och se till att partiet inte går i konkurs. Det är också förvaltningsutskottet som ser till att delar av de medlemsavgifter som betalas in till avdelningarna kommer in till centralkassan. Förvaltningsutskottet har tidvis också haft ett visst personalansvar och fått inta arbetsgivarens roll när anställda på Internationalen ska löneförhandla eller diskutera sina arbetsvillkor, men det sköts i skrivande stund av en särskild arbetsgivargrupp. Förvaltningsutskottet har också hand om både SP:s medlemsregister. Därför ska alla avdelningar rapportera in sina medlemmar till förvaltningsutskottet – både de som tillkommer och de som slutar. Anledningen är att fel personer annars kan få SP:s partiinformation, medan nya medlemmar inte får den alls. Ibland skickar förvaltningsutskottet ut utdrag ur medlemsregistret till avdelningar för att kolla att uppgifterna stämmer. Vid sådana tillfällen bör SP:s lokala kontaktpersoner, samt den lokala kassören, gå igenom listan tillsammans för att se om den stämmer överens med verkligheten. I de fall man är osäker på vilka som vill vara med får man helt enkelt ringa upp och kolla av. Sedan bör avdelningen rapportera tillbaka till förvaltningsutskottet, så att medlemsregistret kan rättas till.

Hemsidor och e-postlistor

Under många år klarade vi oss utan internet, vilket är svårt att föreställa sig idag. Nu har Internationalen, SP och tidskriften Röda rummet egna hemsidor, med information, kontaktlänkar, och liknande. En del lokalföreningar och lokalgrupper har också egna hemsidor, medan vissa medlemmar bloggar. Lokalavdelningar bör skaffa sig en officiell e-postadress med adressen [email protected] som tillhandahålls av partiets internetansvarige. Dessutom använder vi oss av flera olika epostlistor för olika instanser. Listorna sköts av olika moderatorer i organisationen, och debatten sköter sig ganska mycket av sig själv, utan allt besvär med tryckning och distribution via snigelposten. Det finns ännu inga regler i stadgarna vad gäller internet. Det man generellt kan säga, är att den som ska sköta en hemsida eller e-postlista på något vis bör

väljas i en demokratisk process. Det är förstås önskvärt att alla medlemmar i SP ibland besöker hemsidorna, eller är med på e-postlistorna, men det är inget organisationen kan kräva. Därför behöver vi fortfarande de interntidningar som skickas ut via post – inte minst för de partikamrater som inte har tillgång till internet hemma eller på jobbet eller helt enkelt föredrar att läsa den på papper. Det är bra att använda e-postlistor till att sprida snabb information och för att försöka koordinera praktiskt arbete. E-postlistor är också ett forum för politisk debatt. Problemet med att debattera politik på nätet är att diskussionen lätt blir irriterad på grund av missförstånd och slarviga formuleringar. Ett sätt att försöka göra e-postlistorna mer lättillgängliga för alla, är att hålla sina inlägg hyfsat korta och sakliga, och att givetvis inte komma med personangrepp. Kom också ihåg att många inte har tid att läsa sina inlägg. Därför är det viktigt att markera om informationen är speciellt akut eller viktig, om de mindre internetanvändande medlemmarna inte bara ska slänga den.

FJÄRDE INTERNATIONALEN – SÅ FUNKAR DEN

Även om Socialistiska Partiet är ett litet parti, så är vi en del av något mycket större. I Fjärde Internationalen - FI - samlas organisationer från hela världen, och vi har alla liknande idéer om hur man bekämpar kapitalism, rasism och sexism. Även organisationsformerna liknar varandra när det gäller synen på interndemokrati och fraktionsfrihet. FI finns för att samordna dessa rörelser, skapa mötesplatser för dem och genom diskussion komma fram till en gemensam minimilinje i politik och strategi. Som ung medlem kommer man ofta i kontakt med FI för första gången genom det internationella sommarlägret som ordnas för ungdomar varje år på olika platser i Europa. Samtidigt som det ofta är en enorm kick att träffa likasinnade från hela världen, så känns FI lätt abstrakt och långt borta. För att kunna påverka internationalen maximalt måste man dessutom också förstå hur den fungerar, sätta sig in i vilken status olika möten, beslut och utsagor har.

Sektioner

Fjärde Internationalen består av partier, grupper och strömningar över hela världen. Dessa beståndsdelar kallas för sektioner . Socialistiska Partiet utgör den svenska sektionen i FI. Men det är inte så enkelt att FI består av en sektion per land. I vissa länder finns två sektioner, i andra länder ingen. Alla sektioner arbetar inte heller som traditionella partier. Någon grupp arbetar som tendens inom ett annat, större parti. Andra sektioner är mer oberoende grupper.

Världskongressen

Fjärde Internationalens Världskongress (World Congress) kan jämföras med hur SP:s egen kongress fungerar. Världskongressen är FI:s högsta beslutande organ, vilket innebär att ingen av FI:s kommittéer eller anställda får agera på ett sätt som går emot vad Världskongressen beslutat. Sektionerna får inte heller gå emot Världskongressens grundläggande ställningstaganden, men har stor frihet att utforma sin egen politiska strategi. På Världskongressen innehar FI:s sektioner ett visst antal röster, som står i proportion till hur många medlemmar de har. Världskongressen bestämmer vilken politisk linje FI ska driva och vilken strategi som ska gälla för de olika länderna. Ofta är dessa principer generellt formulerade för att sektionerna ska få stort handlingsutrymme. Världskongressen väljer också en Internationell Kommitté – IK, för att ta hand om arbetet mellan världskongresserna.

Internationella Kommittén

Internationella Kommittén (International Committee) fungerar för FI på ungefär samma sätt som partistyrelsen fungerar för Socialistiska Partiet. IK finns till för att genomföra de gemensamma projekt som Världskongressen beslutat om, och har skyldighet att arrangera nästa världskongress. IK träffas ett par gånger om året för att diskutera det politiska världsläget och hur de olika sektionerna arbetar. IK kan fatta politiska beslut och anta politiska texter som berör mer dagsaktuella frågor, men bara så länge texterna inte går emot Världskongressens resolutioner. De har hand om FI:s internbulletin och ekonomi. Internationella Kommittén väljer dessutom en exekutiv byrå och andra utskott med speciella arbetsuppgifter.

Exekutiva Byrån

Den Exekutiva Byrån (Executive Bureau) utses av IK. En Internationell Kommitté som bara träffas ett par gånger om året hinner förvisso prata och besluta om en hel del. Men IK hinner inte genomföra så många av de fattade besluten. Därför finns exekutiva byrån, en grupp anställda eller särskilt intresserade, som genomför det IK beslutat om att göra. EB har ingen beslutanderätt men kan, efter att ha diskuterat en mer akut fråga med ett stort antal viktiga sektioner, ändå få genomföra uppgifter som IK-mötet inte beslutat om. De har en skyldighet att tillgodose sektion-

ernas behov av information och att samordna deras arbete efter förmåga.

Besvärskommittén

På Världskongressen väljs, förutom Internationella Kommittén, en så kallad besvärskommitté (Appeals Commission), med ungefär samma funktioner som vår egen kontrollkommission. Besvärskommitténs uppgift är att bedöma om sektionerna i FI följer stadgarna. Vem som helst i en sektion ska kunna rapportera brott mot de egna stadgarna eller FI:s grundprinciper. Det är då besvärskommitténs uppgift att föreslå åtgärder till IK, som sedan kan fatta beslut. De som sitter i kommittén får inte sitta i några andra styrande internationella organ.)

Sektionernas arbete i FI

Som sektion i FI får man information från ett flertal andra länder om den politiska situationen. Den kommer då från ”vårt” perspektiv på politik och politisk taktik, vilket är skillnaden från exempelvis informationen vi får via medier eller andra vänstergrupper. Sektionens ungdomsmedlemmar erbjuds plats på FI:s sommarläger och dess ungdomsskola. De fackföreningsaktiva och kvinnoaktivister får möjlighet att upprätta nätverk över världen. Samtidigt har sektionerna vissa skyldigheter gentemot FI. Alla medlemmar, och även utomstående ska ha möjlighet att ta del av de olika dokument som utarbetas inför Världskongressen. Eftersom vissa sektioner arbetar som strömningar inom större partier, finns det också regler för dem som väljs till ledande poster i styrande partier. De måste hålla kontakt med resten av medlemmarna i sin sektion. FI:s sektioner måste därtill arbeta demokratiskt och är skyldiga att tillhandahålla fraktionsfrihet för sina medlemmar.

Amsterdamskolan

I Amsterdam finns ett marxistiskt utbildningsinstitut, som har flera länkar till Fjärde Internationalen, men som inte lyder direkt under FI. Detta institut innehåller flerbäddsrum, bibliotek och matsal. Där brukar FI under tre veckor omkring november-december, hålla internationella skolor. De som åker förutsätts ha grundläggande kunskaper om FI:s ideologi och strategi. Kommer man från Sverige förväntas man dessutom ha hyfsade engelskkunskaper. Amsterdamskolan brukar inte ha någon gräns för hur många som får åka ned (det skulle i så fall vara ett begränsat antal sängar), men SP brukar inte betala resa och uppehälle på skolan för mer än ett mycket begränsat antal personer. Vem eller vilka det blir är upp till partistyrelsen att bestämma, men för att alla som vill ska ha möjlighet att åka, är det rimligt att SP:s styrelser upplyser samtliga medlemmar när Amsterdamskolans kurser börjar närma sig, och att det finns någon att anmäla sitt intresse till om man vill åka.

Internationella sommarlägret

Även i samband med internationella sommarlägret finns det anledning att välja en eller ett par ansvariga som får åka iväg för att, tillsammans med andra ungdomar, planera lägret under några dagar. Planeringen brukar hållas på skolan i Amsterdam och under dessa dagar brukar det också bli föreläsningar och diskussioner kring det tema som är planerat för lägret. Samtidigt presenteras och planeras lägret och dess schema i detalj. Även när man väljer en grupp som ska vara ansvariga för att planera internationella sommarlägret ska man se till att några i gruppen har möjlighet att åka ner.

Som sektion i FI får man information från ett flertal andra länder om den politiska situationen. Den kommer då från ”vårt” perspektiv på politik och politisk taktik, vilket är skillnaden från exempelvis informationen vi får via medier eller andra vänstergrupper.

Kampen mot ett kapitalistiskt system kan se ut på många olika sätt. Som marxister brukar vi betona att den fackliga kampen på arbetsplatserna är den kamp som har potential att nå stora massor och så småningom att faktiskt utmana kapitalismen på allvar. Men i dagsläget innebär det inte att vi alla primärt måste satsa på att jobba fackligt. För att skapa ett revolutionärt klimat behövs kamp och motstånd på alla livets områden. Antikapitalistisk kamp kan vara att kalla till demonstrationer och aktioner och att på andra sätt uppmana människor att tänka kritiskt. Det kan vara att granska och kritisera alla politiska aktörer i det kapitalistiska systemet: globalt verkande företag, inkonsekventa och fega regeringar och lokalpolitiker, lagar, reklam eller media. Det kan man i sin tur göra på en lång rad olika sätt, och vi kommer bara hinna med de vanligaste här. Vad du och dina kamrater i lokalavdelningen gör kommer att bero på hur gamla ni är, om ni jobbar, pluggar eller är arbetslösa, och vad ni brinner för.

AKTIONER

Demonstrationer, aktioner och manifestationer är ett etablerat sätt att arbeta på inom hela vänstern. Fördelen är att man syns och kan få ut sina budskap och krav till förbipasserande människor och i media. Särskilt lyckat brukar det bli om demonstrationerna/aktionerna griper in i en fråga som är medialt aktuell och som många i samhället diskuterar just vid tidpunkten. Delar man flygblad i samband med en lyckad aktion kan det i längden leda till nya medlemmar.

Tänk igenom syftet

Traditionellt har SP försökt vända sig till de personer vi helst av allt vill aktivera – arbetarklassen i vid bemärkelse – alltså arbetande/arbetslösa människor utan makt. Även om vi förstås vill nå, samarbeta med och påverka andra vänstergrupper, så är våra ambitioner alltså att påverka den breda basen i samhället för att sätta den i rörelse. Samtidigt äger många viktiga frågor inte potential att påverka den stora delen av arbetarklassen här och nu. Det kan handla om sådant som protesten mot snedvridna kvinnoideal eller avskrivningen av tredje världens. Det innebär inte att vi ska avstå från att engagera oss i rörelser som kämpar i dessa frågor. Däremot bör vi fundera igenom vilka metoder vi använder, och huruvida våra aktioner vänder sig till en bredare allmänhet eller en snävare vänster. Ofta gäller det att hitta antikapitalistiska krav som griper in i folks vardag. SP brukar försöka att hitta sätt att nå breda grupper – helt enkelt för att det är mer meningsfullt än att söka bekräftelse hos redan ”frälsta”. Det betyder inte att vi har någon policy som säger att våld alltid är fel, eller att vissa typer av aktioner är meningslösa. I stället måste man bedöma och prioritera vad som är mest meningsfullt från situation till situation. När ni ska demonstrera – var noga med syftet, och var noga med vilka ni adresserar.

Demonstrationsansvariga

När man ska genomföra en demonstration, är det bra att utse några som har ansvar för att få det praktiska att fungera. Det gäller både SP självt organiserar demonstrationen eller om man jobbar inom en koalition. I det sista fallet är det bra om demonstrationsansvaret fördelas jämnt mellan de organisationer som finns inom den aktuella koalitionen/nätverket. De demonstrationsansvariga ska förutom att förbereda det praktiska också fundera över säkerhetsaspekten.

Polistillstånd eller inte

Demonstrationer och manifestationer kan genomföras med eller utan polisens tillstånd. Ska man genomföra en vanlig demonstration – samling, avmarsch och återsamling – så är det bästa att ha polistillstånd. Det skaffar man kort och gott genom att ringa polisens växel (står i telefonkatalogen), där de brukar kunna hjälpa en att få tag på rätt enhet. Tänk på att det kan ta mer än en vecka att få polistillstånd, så var helst ute i god tid. Samtidigt finns det förstås tillfällen då man gör bäst i att inte varsko polisen, till exempel när man ska genomföra en olaglig aktion. I SP har vi traditionellt inte sett det som något egenvärde att konfrontera polisen. Samtidigt har vi inte några principiella åsikter om att man absolut måste skaffa polistillstånd, eller att man alltid måste följa lagen när man protesterar. Vi tror att man måste prioritera olika i olika situationer, och därmed också i olika aktioner. I vissa fall kan civil olydnad vara en framkomlig väg för kamp.

Samla deltagare

Se till att folk sluter upp på demonstrationen! Använd alla nätverk som kan vara användbara, epostlistor, eventuella nätverk, elevrådet på skolan, fackklubben på ditt arbete, eller vad det nu kan vara. Lägg ut datum, plats och tid på hemsidan, affischera och dela eventuellt ut flygblad. Affischer är ett sätt att få ut folk på gatorna, men det är olika effektivt. Sätter man upp affischer på skolan eller arbetsplatsen ger det ofta mer än när de sitter på ett anonymt elskåp. Flygblad kan du dela inför demonstrationen, för att locka folk, men framför allt brukar man dela under samlingen. Flygbladet ska gärna vara kort och koncist sammanfattat och förklara varför man demonstrerar, vilka eventuella krav man ställer och vad man uppmanar flygbladets mottagare att göra. Glöm inte att skriva hur personen som får flygbladet ska kunna komma i kontakt med oss eller det nätverk ni samarbetar i.

Scen

De flesta demonstrationer brukar innefatta några tal när man marscherat färdigt och återsamlas på slutet. Ibland bjuder man också på underhållning i form av musik eller teater. Är demonstrationen stor är det bra att ha någon typ av scen, så att talaren/musikern syns. Ibland duger det utmärkt att använda naturliga upphöjningar i staden, som trappor eller statysocklar. Ett par lastpallar eller en vanlig uppochnedvänd låda fungerar givetvis också. Vill man slå på stort ordnar man en chaufför och kör ett släp till platsen. Släpet kan sedan användas både som scen och för att frakta dit en

eventuell ljudanläggning, banderoller plakat och liknande. Att hyra ett släp kostar dock några hundra, och det får du i så fall ta med i beräkningarna.

Högtalaranläggning

Den som ska tala på en större demonstration kommer att behöva en ljudanläggning. Förvisso går det att använda megafon, men ljudkvaliteten blir sämre. Det bästa och billigaste sättet att få tag på en högtalaranläggning är att ordna demonstrationen tillsammans med en annan organisation som äger en, eller som har råd att hyra en. Ibland finns det också möjlighet att få låna högtalaranläggning inom kommunens ramar, men också det kan kosta pengar. Om det inte finns möjlighet att få tag på högtalaranläggning på något annat sätt, får man försöka hyra en själv. Lär dig hur anläggningen fungerar innan demonstrationen och testa den.

Ljudbil

En häftig sak att använda är en ljudbil. För den som hyrt ett släp och ordnat högtalaranläggning är det inte svårare än att låta bilen (och flaket) åka med i demonstrationståget och spela peppande låtar. Ett dansande tåg är ett roligare tåg. Tänk på att inte bara spela musik, utan även ge möjligheter till tal och slagord.

Megafoner och talkörer

I ett demonstrationståg brukar folk ofta skrika slagord tillsammans, de använder sig av så kallade talkörer. Talkörerna kan vara såväl spontana som förberedda. Att förbereda talkörer är inte svårt. Med någon halvtimmes diktarkonst brukar man kunna få ihop ganska roliga slagord. Den ambitiöse demonstrationsansvariga ser dessutom till att fixa ett gäng talkörsledare innan demonstrationer. Deras roll är att gå omkring med megafoner och skrika ut slagorden för att få igång tåget. En del talkörsansvariga delar också ut lappar till demonstranterna, så att de kan läsa slagorden om de andra i tåget skriker otydligt. Megafonerna kan också vara bra att ha för att hålla disciplin i tåget. Megafoner brukar finnas hos partier som vänsterpartiet och socialdemokraterna. Samarbetar man inte med dem får man skrika utan megafon, eller så kan man ha tur och hitta en i sin SP-avdelningen. En helt ny megafon kostar omkring 500 kronor.

Demonstrationsvakter

Demonstrationsvakter går bredvid tåget för att se till att de regler demonstrationsledningen har satt upp blir följda. Inom SP följer vi alltid överenskommelser som har gjorts med andra förbund i nätverk och koalitioner. Det innebär att de demonstranter som inte följer demonstrationsledningens krav kan avvisas från tåget av demonstrationsvakterna. Dessa ska också skydda tåget från angrepp från till exempel polis och våldsamma meningsmotståndare, som rasister.

Polisen

Polisen kan ibland vara ett hinder och dessutom ett hot mot dem som utnyttjar sin demonstrationsrätt. Men vid lagliga demonstrationer med omaskerade och obeväpnade demonstranter, blir polisen oftast inte annat än ett störande bihang. Polisen är inte vår huvudfiende, vår huvudfiende är det kapitalistiska system som de skyddar. Å andra sidan är vi inte heller automatiskt lojala med polisen. Från situation till situation väljer vi vilka metoder vi ska använda för att på bästa sätt radikalisera den vitt definierade arbetarklassen. Men vid varje demonstrationstillfälle måste vi räkna med polisen som aktör. Förenklat kan man säga att våra strategiska möjligheter är samexistens, konfrontation eller offerstrategi. Det vill säga, vi kan spela efter de regler polisen sätter upp, bryta mot reglerna och försvara oss, eller bryta mot reglerna och göra ett passivt motstånd där vi framstår som offren och poliserna som brutala. Vilken strategi vi väljer beror framför allt på hur radikaliserat samhället i stort är och på den aktuella situationen. Traditionellt har SP försökt vända sig till de personer vi helst av allt vill aktivera – arbetarklassen i vid bemärkelse – alltså arbetande/arbetslösa människor utan makt. Även om vi förstås vill nå, samarbeta med och påverka andra vänstergrupper, så är våra ambitioner alltså att påverka den breda basen i samhället för att sätta den i rörelse.

Mänskliga kedjor

Om demonstrationen blir angripen av polisen kan man försvara den genom att deltagarna sätter sig ner och hakar fast i varandra så hårt som möjligt. Det blir då svårare för polisen att gripa eller skingra människohopen. Det är viktigt att släppa personer som ber om det. Mänskliga kedjor blir oftast mer aktuella i sittblockader eller stillastående manifestationer, än i regelrätta demonstrationståg.

Media

Demonstrationer, manifestationer och aktioner av olika slag behöver nå ut i media, lokalt och gärna nationellt. Skriv pressmeddelanden, ge intervjuer och om journalisterna inte söker upp er – sök upp dem. Mer om mediastrategier står det i kapitel 9 och 10.

Blockader

Blockader är ett effektivt sätt att fredligt hindra allt från nazistiska demonstrationer till husrivningar. Det går ut på att en (stor eller liten) grupp med sina kroppar (eller fordon) blockerar vägen för någon eller något. Genom att blockera ingången till en affär kan man avhålla människor från att köpa en produkt, samtidigt som man medvetandegör de förbipasserande genom att dela ut flygblad om syftet med blockaden. Genom att blockera vägen hindrar man trafiken i innerstaden och därmed ges möjlighet att belysa klimatförändringarna. Genom att blockera ingången till arbetsplatsen hindrar man strejkbrytare från att ta sig dit. Genom att sätta sig framför ett hus som ska rivas kan man rädda byggnaden. Genom att blockera vägen för politiker på väg till stadskansliet så kan man manifestera sitt missnöje och tillfälligt skjuta fram beslut. Blockaden är ett verktyg som kan användas vid många situationer. Det finns bra och mindre bra tillfällen att blockera. Använd omdömet från situation till situation.

Gatuteater

Ett sätt att manifestera sina åsikter är att spela gatuteater. Oftast iscensätter man då det missförhållande som man vill protestera mot. Handlar det om ockupationen i Palestina sätter man kanske upp ”vägspärrar” med taggtråd medan några klär ut sig till soldater och palestinier. Handlar det om abortfrågan klär någon kanske ut sig till gravid kvinna och en annan till abortmotståndare. Är det klassklyftor man protesterar mot kan man klä ut sig till fattig och rik. Bara fantasin sätter gränserna. Några saker man måste tänka på är att gatuteater ska vara tydlig. En förbipasserandes intresse ska kunna väckas och nyfikenheten stillas på snabbt och lätt. Symbolik, stora gester och höga ljud är mer effektivt än mängder av repliker.

Symboliska aktioner

Det finns många sätt att åskådliggöra orättvisor i samhället genom olika typer av symboliska aktioner. Ofta innebär den typen av tillvägagångssätt ett mått av civil olydnad. Man ”sätter käppar i hjulen”, samtidigt som man åskådliggör sin poäng. När homosexuella på sjuttiotalet blev trötta på att deras kärlek kallades för en sjukdom, gjorde de en symbolisk aktion när de kollektivt ringde till försäkringskassan och sjukanmälde sig – för homosexualitet. På samma sätt gjordes en symbolisk aktion när socialister under nittiotalet krävde ut sin del av det ”bankstöd” som betalades av skattepengar, och International Solidarity Movement gjorde det när de hällde blodliknande färg över israeliska varor i matvaruaffärerna. Symboliska aktioner kräver fantasi, men de är tacksamma att genomföra.

Ockupera

Ockupationer blev ett vanligt sätt att kräva rätten till byggnader och offentliga rum under sjuttiooch åttiotalen. Ofta är det utförsäljning av offentliga byggnader och utrymmen eller en felaktig omplanering av staden som gör ockupationer nödvändiga. Att ockupera byggnader och offentliga utrymmen är förbjudet, men kan ändå, om det görs på rätt sätt, få allmänhetens stöd. Vill ni ockupera ett hus och förutsättningarna är goda, är det ofta en bra idé att ta kontakt med andra vänstergrupper för att få stöd och folk. Räkna med att ni kommer behöva förhandla om vilka strategier ni ska använda er av. Detta gäller även andra typer av demonstrationer och aktioner.

Syftet

Ofta kan ockupationen sägas ha två syften – att ta byggnaden/utrymmet tillbaka och att väcka andra människors stöd och kampvilja. Dessa två intressen hamnar sannolikt i konflikt med varandra i det ögonblick man måste börja fundera på hur polisens garanterade attack mot ockupationen ska stävjas. Därför är det viktigt att fundera över hur den allmänna situationen och opinionen ser ut innan man ockuperar, och vilket syfte som ska sättas först. Finns det en levande debatt i de lokala medierna om det utrymme ni vill ockupera? Hur ser den ut? Hur uttalar sig politiker/ företagare om byggnaden/området? Vad är deras planer? Vad tycks vara allmänhetens syn på hur platsen ska användas? Sammanfaller den med er egen syn? Utifrån sådana frågor kan man skapa en helhetsbild som man sedan tar hänsyn till när man agerar.

Opinionsbildning

Det är bra att på olika sätt uppmärksamma frågan innan man ockuperar, till exempel genom insändare, demonstrationer, manifestationer och mediakontakter i samband med detta. Dela ut flygblad! Sätt upp banderoller och skyltar. Att dra uppmärksamheten till frågan på ett sätt som vinner sympati är viktigt för hur ockupationen sedan tas emot. Även när ni börjat ockupera är det viktigt att ha människor ”på utsidan” som fortsätter att bilda opinion och manifestera stöd med ockupationen.

Barrikader

Att ockupera hus eller byggnader är olagligt och den som ockuperar en byggnad i dagsläget kommer att stöta på ett hårdare motstånd från polisen än vad sjuttio- och åttiotalets ockupanter gjorde. Det viktigaste skydd en ockupation kan få är det stöd man har utanför byggnaden. Ockuperar man är det därför noga med att bygga upp ett förtroende bland de som bor eller vistas i området. Uppföra dig seriöst och vänligt och förklara varför man valt att ockupera. Det kan vara en god idé att försöka ordna någon typ av allmän verksamhet i resten av byggnaden, som café/barkvällar, spelningar och en verkstad för att förbereda aktioner utanför byggnaden. Ibland kan man bli tvungen att barrikadera sig för att hindra att polisen tar sig in. Oftast sker attacker från polisen på natten eller tidig morgon för att de utan större protester ska kunna avhysa er. Hur man spärrar av rummen beror på hur byggnaden ser ut. En idé är att barrikadera en viss del av byggnaden, där möjligheten att ta sig in och ut är begränsad och där det dessutom är möjligt att hindra polisen men inte ockupanterna att komma in. Det är mycket svårt att stoppa polisen från att ta en byggnad i det långa loppet, men genom att fördröja dem kan man se till att de inte gör detta utan att sympatisörer utanför protesterar och på annat sätt skapar opinion för er sak. Lyckas ni bygga en tillräckligt stark social- och politisk kraft kan ni tvinga politiker och polis att låta er ockupation fortsätta.

Stormöten

Aktioner som ockupationer kan till viss del planeras i förväg, genom att man sätter upp en plattform och en viljeriktning som alla kan tänka sig att följa. Men för de personer som finns i det ockuperade huset och som varje stund måste kunna förhålla sig till polis och media, måste det gå att fatta beslut snabbt och utan mandat från någon. Då passar stormöte för de för tillfället närvarande bäst. Det innebär att alla ockupanter samlas minst en gång om dagen plus varje gång något viktigt händer utanför. På stormötet fattar man beslut, utvärderar tidigare beslut och diskuterar och utvärderar de rapporter man får utifrån. Alla viktiga beslut rörande polis och media får tas på dessa stormöten, men de får inte överträda den eventuellt överenskomna plattformen.

Utsidan

Vänner på utsidan är viktiga. Förutom att de kan samla in namn, dela flygblad eller bilda opinion på annat sätt, kan de också transportera mat, barrikadvirke och andra förnödenheter och hålla koll på och delvis hindra polisen utanför huset. De har också bättre möjligheter att koordinera andra politiska och mediala kontakter. Se till att alltid ha kontakter på utsidan innan ni ockuperar!

Polisen

Polisen agerar under politiskt inflytande, även om lagen skall vara lika för alla. Ett stort folkligt uppbåd på utsidan påverkar hur polisen går tillväga när de ingriper, och hur lång tid de dröjer. På samma sätt betyder det folkliga stödet mycket för hur politiker förhåller sig till en ockupation, vilket i sin tur också påverkar polisens sätt att jobba. Det är i princip omöjligt att vinna över polisen utan att vinna folkligt och därmed också så småningom politiskt stöd. Det finns två sätt att förhålla sig till polisen vid en ockupation. Man kan göra mer eller mindre väpnat motstånd genom att handgripligen slåss med dem, eller hålla sig kvar i byggnaden så länge man kan utan att använda våld – för att sedan göra passivt motstånd om/när man släpas ut. I dagsläget är det det andra alternativet som brukar väcka sympati hos allmänheten, men inget säger att det alltid kommer att vara så. Vi måste även här ta ställning från situation till situation.

Media

Det är bra om ni har tillgång till Internetuppkoppling och dator inne i byggnaden, eftersom det ger er möjlighet att skicka ut pressmeddelanden och kalla till presskonferenser snabbt. Men med en kompis på utsidan räcker det att ha en mobiltelefon och rapportera till denna vad som händer, så att det senare kan rapporteras vidare. Tänk på att olika journalister rapporterar på olika sätt. Räkna inte med odelad sympati från media. Det är dumt att lämna alltför uppenbara blottor Ett stort folkligt uppbåd på åt fientligt inställda skribenter genom att använda krigsmetaforer eller ett överdrivet politiserat utsidan påverkar hur polisen språk. Mer om media kan du läsa i kapitel 9 och 10. går tillväga när de ingriper, och hur lång tid de dröjer. Samarbeta med andra organisationer På samma sätt betyder det De senaste åren har en mängd politiska nätverksinitiativ växt fram. Nätverk där delar av vänstern folkliga stödet mycket för och även i övrigt oorganiserade människor samlats runt plattformar för att driva någon viss typ av hur politiker förhåller sig till krav. Det är förvisso inget nytt i arbetarrörelsens historia. Detta är det hittills effektivaste sättet vi en ockupation, vilket i sin tur idag använder oss av för att bygga broar mellan olika vänstergrupper, öka antalet aktivister och också påverkar polisens sätt dessutom få något gjort. Nätverken är av två typer – nätverk kring vissa frågor under ett speciatt jobba. fikt organisationsnamn, som är öppna för alla intresserade och som driver ett ganska begränsat

paket frågor – och så koalitioner mellan olika vänstergrupper, som inte släpper in enskilda utan medlemskap i någon organisation. Många antirasistiska nätverk fungerar på det sättet. Det är viktigt att hålla goda relationer till de grupper man samarbetar med, men man ska också se upp så att man inte blir utnyttjad i andra organisationers syften. Det finns vissa organisationer som har en tendens att kräva ultimatum för att delta i samarbeten, medan andra organisationer inte sällan försöker parasiterar på sitt samarbete med andra organisationer – och låtsas gå med på alla överenskommelser ända tills det är dags att demonstrera och de agerar efter sin egen organisations agenda. Trots dessa svårigheter är samarbetet oftast väl värt besväret. Var noga med att låta kontroversiella förslag gå tillbaka till den organisation du själv representerar. Tycker du att ett beslut är kontroversiellt – säg att du måste fråga vad dina kamrater i SP tycker först och att beslutet ska fattas på nästa möte.

Samarbeta regionalt

När det drar ihop sig till demonstration eller aktion i en stad, kan man ofta vara beroende av att det kommer fler än de som arrangerar aktionen, inte minst om SP är ensam arrangör. Saken är klar – du ska bjuda in SP:are och sympatisörer i grannstaden. Folk som kan hjälpa till med det praktiska och ger den mer genomslagskraft. Att samarbeta inom regioner är ofta en bra idé. Det gäller inte bara demonstrationer, aktioner och manifestationer, utan också att dela på uppgifterna att skriva flygblad och affischer – och att dela ut dem. Regelbundet utbyte mellan städerna stärker hela organisationen och gör det roligare för alla medlemmar att kämpa.

LITE OM SÄKERHET

SP:s verksamhet gillas inte av alla. En del av våra fiender är både starka och mäktiga, och är beredda att offra mycket energi på att motarbeta oss. Det gäller till exempel säkerhetspolisen, SÄPO, vilka ibland avlyssnar våra telefoner och registrerar oss för att motarbeta våra intressen, kollektiva som individuella. Detta skall vi vara medvetna om, men det är svårt att göra något åt. Högerextrema grupper innebär alltid ett hot om våld mot våra personer, demonstrationer och lokaler. SP kan med stor säkerhet antas vara ett par av nazisternas främsta hatobjekt, särskilt vid de tillfällen då vi mer aktivt deltar i det antirasistiska arbetet. Det är viktigt att vara medveten om detta, och att vi månar om vår säkerhet genom att utarbeta vissa säkerhetsrutiner. Syftet med dessa rutiner är inte att jaga upp någon rädsla i organisationen. Vi ska vara så öppna som möjligt och framför allt inte låta oss hämmas i vår politiska aktivitet. Vi ska inte vara misstänksamma mot nya medlemmar. Dessutom är det tyvärr så att inför en massiv och målmedveten terror skulle inte några av nedanstående skyddsåtgärder hjälpa långt. Syftet är att om möjligt förebygga de mer slumpmässiga och oprofessionella angreppen och hindra följderna från att bli onödigt stora.

Personlig säkerhet

- Kamrater som är kända företrädare för SP, har en framträdande roll i det antifascistiska arbetet eller sitter i någon vald ledning bör inte skylta med adress och telefonnummer offentligt. Det handlar inte om att någon skall gå under jorden, utan om att kanske inte stå i telefonkatalogen eller figurera med namn och adress i utåtriktat partimaterial. Får man oönskade telefonsamtal skall dessa polisanmälas. Lokalgrupperna måste själva, utifrån läget på orten, bedöma särskilda skyddsåtgärder för medlemmar och deras närstående. Om man upplever sig hotad ska man inte dra sig för att begära hjälp av polisen. Eventuellt kan grannar och vänner också hjälpa till att hålla ögonen öppna. Vid akuta situationer är det bra att snabbt kunna larma andra i lokalgruppen.

Lokalorganisationerna

- Undvik att offentliggöra adress och tid för interna möten. Vilka möten som är interna och vilka som är offentliga avgörs från gång till gång. Finns det en hotbild bör vakter utses vid offentliga möten och aktioner. - Tänk igenom möteslokalerna ur säkerhetssynpunkt; Utrymningsvägar, brandsläckare och telefon. Lås gärna dörren när mötet börjat. - Medlemsregister och andra typer av namn- och adresslistor måste förvaras oåtkomligt för utomstående.

Bokhandlar och andra lokaler

- Ha lokalen försäkrad. - Se över brevlådorna så inte brinnande material kan slängas in i lokalen den vägen. - Om möjligt, montera fönsterluckor, galler eller ”krossäkert” glas. - Ha ordentliga lås, och se till att det inte cirkulerar för många nycklar.

- Kontrollera att brandsläckare finns, och att de är i bra skick. - Kontroller utrymningsvägar - Om det finns datorer, se till att det finns backup på alla filer, förvarade någon annanstans.

Rapportera

Rapportera till alla i lokalgruppen, men också till Verkställande Utskottet, om någon upplevt sig hotad eller angripen, likaså om attentat mot möten eller lokaler ägt rum.

PROPAGANDA

Socialistiska Partiet är en liten organisation som får begränsad mediatäckning. Därför behöver vi hitta andra kanaler att sprida vår information och våra åsikter. Visst är det en bra metod att snacka med folk, kanske den allra bästa. Men det finns många fler. Det här är de vanligaste.

Flygblad

Vem som helst kan skriva en flygbladstext. Det enda du behöver tänka på är att fatta dig kort, hålla dig till ämnet och formulera tydliga krav. Glöm bara inte att berätta hur man kommer i kontakt med Socialistiska Partiet. Olika flygblad får gärna ha olika stil. Flygblad som ska användas för att kalla till eller förklara syftet med en viss demonstration eller aktion ska vara mycket kortfattade och helst uttrycka ganska tydliga krav. Flygblad som ska finnas tillgängliga för att förklara vår politik när vi håller bokbord och liknande kan vara lite längre och kraven måste inte vara lika specifika. Ett flygblad kan redigeras som A4, vikta A4 eller kanske till och med trevikta. De kan också vara mycket mindre. Det går bra att redigera flygbladet i Word, men det finns också andra bra redigeringsprogram (som Indesign, Illustrator eller Photoshop) som man kan använda om man gillar att lära sig mer om datorer. De flesta flygblad kopieras helt enkelt i vanliga kopieringsmaskiner, men ska man ha riktigt många eller riktigt snygga kan man också kontakta ett tryckeri. Ibland kan det finnas möjlighet att trycka på SP:s centrum i Stockholm eller hos någon annan vänstergrupps lokal.

Affischer

Affischer är roliga att göra eftersom man får formulera politik på ett mer slagkraftigt och kortfattat sätt. Men att skriva kort kan vara lika svårt som att skriva långt. Det är roligt att använda humorn som vapen i affischtexter, men tänk på att göra en avvägning mellan begripligt och roligt. Illustrationer, foton eller symboler är viktiga för att göra affischerna snygga. Använd helst ett program som fungerar för både text- och bildhantering. Affischer kan tryckas upp i A4, som är ett behändigt format att affischera med, men större affischer syns bättre. Gör ni en stor satsning där affischerna ska vara snygga och användas främst för utomhusaffischering, så kan det vara läge att anpassa formatet till elskåpens och lyktstolparnas utformning. Avlångt, alltså. Sätt upp affischerna med tejp (lättillgängligt), tapetklister (om du vill att de skall sitta kvar ett tag), häftpistol (om det finns gott om plank och anslagstavlor där affischerna ska upp). Tänk på att affischering är förbjudet annat än på anvisad plats. Därför kan det vara bra att vara några stycken, så att en kan hålla utkik efter polisen, medan en annan klistrar och en tredje fäster affischerna.

Klistermärken Att förstöra något man inte tycker om kan framstå som lika naturligt som att bygga upp det man tycker om. Men så enkelt kan man inte resonera om man vill åstadkomma politiska förändringar. Som i alla andra lägen måste man alltså planera sina aktioner utifrån allmänhetens preferenser, fundera över vad som skapar sympati och äger möjligheten att skapa vidare opinion.

Klistermärket är ett underskattat propagandamaterial. Man kan sätta upp dem på bussen, på skoltoaletten, i livsmedelsaffären och så vidare. De är små, men satta på rätt ställe kommer många att se dem. Formuleringarna på klistermärkena kan inte vara alltför långa, så affischkonceptet fungerar bäst också här. Gärna bilder eller symboler och en tydlig slogan. För att trycka upp klistermärken behöver du oftast vända dig till ett tryckeri, men det går också att köpa klisterpapper till en vanlig printer.

Masstidningar

Ett sätt att nå ut är att trycka upp hela tidningar som man sedan delar ut gratis. Masstidningar brukar tryckas upp i samband med kampanjer kring val eller andra specifika frågor/händelser. En masstidning skall inte vara för omfattande, folk ska kunna läsa igenom dem utan att tröttna. För att öka intresset kan spekulativa rubriker vara bra. Att använda humorn som vapen är ingen dum idé.

Väggtidningar

En väggtidning har samma format som en affisch, men utformad som en tidning vad gäller redigering, text och bild. Fördelen är att man kan klämma in mycket information på ett litet format, och att tidningen kan läsas av många. Nackdelen är att få orkar läsa väggtidningar. Ska en väggtidning väcka intresse måste den vara upplagd så läsaren blir nyfiken.

Hemsidor

Socialistiska Partiet har en nationell hemsida, och några sidor från lokalorganisationer som länkats till denna. Det är viktigt att alla som skriver flygblad, pamfletter, gör affischer eller rapporterar från olika aktiviteter också skickar in texterna till hemsidesadministratören så att de kan nå ut till fler. Det finns idag många program att tillgå för den som vill göra egna hemsidor/bloggar, och en del webbhotell där man gratis kan få lägga upp sin sida. För den som vill göra en hemsida kan det vara bra att fråga andra kamrater om hjälp med det tekniska. Tänk på att länka upp er sida mot den nationella, så att intresserade lätt kan hitta er lokalorganisation. Sidan får inte innehålla propaganda som går emot partiets officiella linje.

Pamfletter

En pamflett är en längre text med fokus på ett visst område eller frågeställning. Pamfletter tillverkar vi dels för att föra ut våra åsikter till utomstående och för att skola oss inom partiet. En pamflett brukar inte vara längre än femtio sidor, och har en given plats på våra bokbord. Den som tar på sig att skriva en pamflett måste vara beredd på att noggrant läsa in sig på sitt område.

Bokbord

Bokbord håller vi på skolor eller vid större möten/arrangemang. Vi lägger upp aktuellt material till försäljning samtidigt som vi delar ut flygblad. Nyfikna får möjlighet att komma fram och kolla in våra ståndpunkter och intresserade får möjlighet att prata med oss. Vissa rektorer vill köra ut organisationer som vår från sina skolor. Det har de inte rätt till enligt skollagen. Man kan i så fall hänvisa till skolverkets rapport ”Regeringsuppdrag angående skolans kontakter med politiska organisationer mm”, Dnr 01-2002:2939.

OM MEDIER

Enligt borgerliga ideologer fungerar pressen som ”den tredje statsmakten” i en stat, jämte ”den lagstiftande”, riksdagen, och ”den dömande” (domstolarna). Vid sidan av dessa ska yttrandefrihet i kombination med närings -och etableringsfrihet leda till att medierna blir fria från staten, och därmed kan granska den. Medierna blir då ”den granskande statsmakten”. Så fungerar det förstås inte riktigt. För precis som när det handlar om lagstiftning, rättegångar och förvaltning, så står äganderätten i centrum i de kapitalistiska ländernas press. Hur pressen förhåller sig till kapitalismen avgör också hur etablerad den blir. Närings- och etableringsfrihet blir viktigare faktorer än yttrandefriheten när pressen ska överleva. Det är sant att dagstidningar granskar statens förehavanden, men de har inte alls samma möjlighet att granska kapitalisternas. Och om pressen granskar kapitalister, är de oftast noga med att inte avslöja några samband mellan ”näringslivets” förehavanden och orättvisor i samhället. Den etablerade dagspressen i en kapitalistisk världsordning kan beklaga att flyktingar utvisas, visa att ensamstående föräldrar blir fattigare och belysa att företag flyttar sina fabriker från land till land. De kommer däremot inte att sätta detta i samband med en världsordning där kapitalismen styr. Detta har flera orsaker. Dels uppfostras journalister i tron att man kan skriva artiklar eller göra inslag som är objektiva, vilket oftast inte är möjligt. Bakom den förmodade objektiviteten döljer sig nästan alltid grundantagandet att den här världsordningen är rättvis. De journalister som alls letar efter lösningar på problem, utgår oftast från föreställningen att orättvisorna beror på ”småfel” i samhällssystemet, fel som kan rättas till. Utgångspunkten är sällan att systemet i sig är felbyggt. Dessutom tillåter nyhetsformatet sällan tillbakablickande eller analyserande, så även de journalister som tillhör den medvetna vänstern blir ibland fastlåsta av att nyhetsartiklar eller inslag ska vara korta och förenklade. (Vissa tidningar håller sig med analytiker, men det är sällan dem vi kommer i kontakt med när vi träffar journalister.) Annonsörerna spelar också en stor roll för hur verkligheten speglas i media. Tidningar som propagerar för en mer reglerad marknad, eller ett avskaffande av kapitalismen kan inte räkna med många annonsörer, eftersom de flesta penningstarka annonsörer är just kapitalister. Till råga på allt är dessutom de största medierna delar av kapitalstarka mediakoncerner, och har alltså ett egenintresse av att systemet upprätthålls. På grund av det svenska presstödet kan en del alternativa röster ändå hållas levande, som genom vår egen tidning, Internationalen. Men vår läsekrets är å andra sidan begränsad, vilket också gäller den övriga vänsterns tidningar. Därför måste vi lära oss att använda de borgerliga nyhetsmedierna så gott det går (till dessa räknas även dagspress

med socialdemokratisk ledarredaktion.)

Hantera medier

De flesta av oss kommer att komma i kontakt med nyhetsmedia när vi grundar föreningar, grupper eller koalitioner, eller i samband med demonstrationer, manifestationer eller rentav ockupationer. Nyhetsmedia väljer att prata med oss när det fyller en funktion för dem själva. Reportrarna vill gärna ha lätta snabba knäck och slagfärdiga formuleringar. Skillnaden mellan att prata med en reporter och att skriva en insändare, är att dina ord tar omvägen via någon annan innan de kommer ut i tidningar/ TV/radio. Det är en viktig skillnad. När man pratar med en reporter måste man tänka på vad man säger. Många journalister har sina politiska sympatier på vänsterkanten, men har små erfarenheter av organisationsarbete och ingen insikt i vänsterns interna debatt. Vi måste alltså vara medvetna om att vi inte får någon medial uppmärksamhet utan att väcka deras intresse. Dessutom kan de inte föra fram så många budskap åt gången. Några huvudregler när man kommunicerar med pressen är alltså att vara tydlig, kortfattad och koncentrerad. Behandla journalister trevligt, men lita inte för mycket på dem.

Pressmeddelanden

Pressmeddelanden skickar ni ut om ni vill att media ska bevaka det ni gör. Inte minst på mindre orter har bildandet av nätverk, demonstrationer och ockupationer ett stort genomslag i media. Skriv ort och datum överst i vänstra hörnet och märk ut att det är ett pressmeddelande ni skickat, med stora bokstäver. Därefter förklarar ni vad ni kommer att göra på vilken tidpunkt och plats. Förklara sedan relativt kortfattat varför ni gör det ni gör, och presentera eventuella krav, gärna i punktform. Se till att också skriva in två kontaktpersoner med telefonnummer, och förklara vilken funktion de har för organisationen, nätverket eller vad det är för verksamhet ni nu ordnar. Uppmana journalisterna att ringa kontaktpersonerna och ställa frågor. Det kan ibland vara effektivt att lägga in vissa formuleringar som citat av någon talesman. Vissa journalister väljer då att helt enkelt ta de citat som finns på meddelandet och stoppa in i artikeln. Men reportrar som är ute efter att göra mer än en notis föredrar nästan undantagslöst att ringa upp och ställa frågor. Skicka gärna pressmeddelandet omkring åttatiden på morgonen, då ligger det lagom färskt till morgonmötet. Bäst gör ni det via mejl, och om ni inte känner en reporter på tidningen, så ska ni i allmänhet ställa meddelandet till den som är nyhetschef på tidningen. Om ni tänkt hålla frågestund eller presskonferens i samband med demonstrationen, så lägg den innan ni går ut, och skriv in den i meddelandet.

Presskonferens

Det här sättet att informera används med förkärlek av etablerade partier, företag och myndigheter. Eftersom de är etablerade och redan ses som trovärdiga källor av pressen, är det ett bekvämt sätt för dem att göra sig hörda för flera medier samtidigt. Men reportrarna går sällan på presskonferenser av andra anledningar än att hugga några talesmän när konferensen är slut - information föredrar de ändå att samla skriftligt. För organisationer som SP kommer presskonferenser bara att löna sig i undantagsfall, till exempel om det är vänsterpressen som bjuds in. Men eftersom många av oss som är medlemmar också kommer att organisera oss i andra organisationer, fackföreningar och koalitioner, så är det ändå sannolikt att vi kommer att stå som talesmän för grupper som anses mer intressanta för pressen, och då kan det i bland bli aktuellt att hålla presskonferens i alla fall. När ni skickar ut en inbjudan till presskonferens skriver ni ort och datum högst upp i vänstra hörnet, märker papperet ”Inbjudan till presskonferens”. Presentera gruppen, skriv vad presskonferensen kommer att handla om. Sätt sedan ut en tid då en talare ska presentera detta. Bra tidpunkter är vid tiotiden på förmiddagen, eller vid ettiden, precis efter lunch. Det fungerar också att ha presskonferens på kvällskvisten, men då riskerar man sämre uppslutning, eftersom färre reportrar jobbar då. Skriv gärna hur lång tid presentationen väntas ta och märk ut en allmän frågestund därefter. Håll inga jättepresentationer. En kvart brukar vara fullt tillräckligt för nyhetsjournalister ute på jobb. Lokalen för presskonferensen kan vara i princip vilken lokal som helst, så länge det går att få in ett bord och den kan städas någorlunda ren. Ställ gärna fram kaffe, tevatten och eventuellt en vattenkanna på ett bord, men skippa mackor och bullar - risken är att de inte blir uppätna ändå. Vänta ingen anstormning - det brukar oftast komma på sin höjd tre personer. Låt talaren hålla en kort inledning om det aktuella ämnet, där det allra viktigaste kommer med, och där ni motiverar eventuella krav. Låt sedan reportrarna ställa sina frågor.

Den etablerade dagspressen i en kapitalistisk världsordning kan beklaga att flyktingar utvisas, visa att ensamstående föräldrar blir fattigare och belysa att företag flyttar sina fabriker från land till land. De kommer däremot inte att sätta Andra pressinbjudningar detta i samband med en Ska ni delta i en paneldebatt, informera skolelever eller allmänhet inför något val, hålla offentligt världsordning där kapitalis- möte, eller kanske delta i en större paneldebatt med representanter från andra organisationer? men styr. Bjud in media! Skillnaden från en presskonferens blir då att mötet inte primärt arrangerats för att

nå pressen, vilket gör förhållandena mer naturliga att arbeta i för både oss och pressen. I din inbjudan anger du förstås tid och plats, samtidigt som du berättar vad föredraget, debatten eller seminariet handlar om, vilka som är arrangörer, vilka publiken är och vem reportern kan kontakta.

Hantera intervjun - känn din fiende

När yttersta vänstern får figurera i spalterna är det ofta inte på riktigt samma villkor som andra grupper. Som förespråkare av ett annat samhällssystem blir vi ofta misstänkliggjorda och klandrade. Massmedierna älskar spektakulära aktioner – speciellt om de är våldsamma, vilket emellertid sällan gynnar våra mål. Men det finns också gott om tillfällen då vi har möjligheten att utnyttja media för att få fram våra budskap. Den möjligheten ska vi använda. När vi blir intervjuade är det oftast som arrangörer i samband med demonstrationer, aktioner eller ockupationer, eller som grundare av olika typer av nätverk, koalitioner eller organisationer. Vi blir ibland också intervjuade som mer eller mindre anonyma engagerade medborgare, när vi till exempel går i demonstrationståg eller lyssnar på tal. Andra tillfällen då vi kan behöva konfronteras med media är när vi bjuds in som deltagare i offentliga debatter, antingen som SP:are, eller i egenskap av språkrör för andra organisationer. En del medlemmar kommer också att lyckas göra sig såpass bundis med media att de blir intervjuade och porträtterade som personer. Att hantera media är en konst. Man måste både fånga deras intresse, vinna deras förtroende och ge reportrarna uppgifter de vill ha. Samtidigt måste man försöka föra fram ett djupare budskap, en insikt som sträcker sig längre än svaren på reporterns frågor. Det är svårt. Vad vi alla bör hålla i minnet är att behandla journalister väl, men inte lita för mycket på dem.

Intervjuad som arrangör eller grundare

Blir man intervjuad som arrangör eller talesman för något, som ett diskussionsforum, en facklig protest eller en demonstration, så brukar frågorna kretsa kring varför man väljer att göra det man gör, vad man vill uppnå, hur man gått till väga och om det finns några planer på att följa upp det ni gör just nu. Dessutom kommer en reporter att vilja ha siffror om det är möjligt, till exempel på hur många som deltar i arrangemanget. Ni kommer också att få frågor om gruppen/koalitionen och eventuellt också om den politiska frågan i sig. Även om man själv har sina motiv klara för sig kan det vara bra att tänka till en extra gång innan man pratar med en journalist. Fundera ut vettiga svar på frågorna och ge gärna journalisten papper med skriftlig information i samband med intervjun. Tänk på att hålla dina svar så korta som möjligt. Då ökar dina chanser att bli korrekt citerad.

Intervjuad som deltagare

När en reporter söker kommentarer från deltagarna på ett möte eller en demonstration, så har han eller hon förmodligen redan fått den grundläggande och övergripande informationen från pressmeddelanden eller arrangörer. Han eller hon letar efter en ”personvinkel”, och vill ha svar på vad som driver just dig som person. Håll dig informerad om vad demonstrationen/seminariet/ ockupationen faktiskt handlar om, men fundera ut ett mer personligt svar på frågan om varför just du valt att komma dit, gärna ett svar med både känslomässiga och logiska argument. Det skadar förstås inte att tala om att du är på demonstrationen som medlem i Socialistiska Partiet, något arrangörer inte alltid kan göra om de ingår i en koalition. Annars gäller huvudregeln att fatta sig kort och kärnfullt även här.

Intervjuad som person

Den som gjort sig ett namn genom att jobba med vissa frågor på ett uppseendeväckande sätt kan ibland bli intervjuad som för ett så kallat personporträtt. Det är ganska sällsynt att det händer våra medlemmar, men absolut ingen omöjlighet. Reportern kommer att vilja veta vad som driver dig som person, hur du började göra det här och inte något annat, vad dina föräldrar, syskon och vänner tycker om ditt engagemang och vilken funktion ditt engagemang fyller i ditt liv. Hur porträttet blir beror mycket på journalistens inställning till dig, personligt och politiskt. Kort sagt: Reportern kommer att ta med de uttalanden som färgas av din personlighet, och bara till nöds använda allmän information för att göra artikeln mer förståelig. Om du är angelägen om att verkligen få fram ett politiskt budskap, välj ut max tre frågor (fler kommer inte att få plats i texten). Se till att knyta dessa frågor till dig själv och dina känslor, det är dem reportern är ute efter. För fram något av budskapen i anekdotform, det gillar journalister, men berätta inte hur många och långa anekdoter som helst.

Insändare

Det fina med insändare är att man får möjlighet att formulera sig fritt, utan att någon väljer och vrakar alltför mycket i ens ordval (även om redaktörerna får lov att korta inlägg). Insändare blir

dessutom ofta lästa. Det betyder dock inte att man kan skriva hur som helst. Dels har man ett begränsat antal ord på sig, dels har man fortfarande behovet att fånga läsarens intresse och locka in läsaren i texten. Här är några tips på hur man kan bygga upp en insändare: - Välj ut de samhällsförhållanden/argument som du tycker är allra mest slående och informationsrika och försök formulera dem i tre korta, lättlästa meningar. Lägg dessa meningar först i texten, på samma sätt som reportrar använder sina ingresser, den tjocka texten ovanför resten av artikeln. - Gå sedan in på att förklara de tre meningarna närmare. Berätta på vilket sätt det är som du anser, och varför. Att svara på frågorna hur och varför är alltid viktigare än att använda abstrakta begrepp eller fina ord. Glöm inte att redovisa varifrån du fått dina uppgifter. Det ökar textens trovärdighet. - Mer komplexa samband med till exempel andra samhällsfenomen eller system och strukturer, sparar du till den senare delen av texten. - Presentera eventuella krav och förklara kortfattat vad de betyder. - Tänk på att alla texter tjänar på att man exemplifierar, det vill säga förtydligar vad man menar med verkliga eller påhittade exempel. Kan man dessutom personifiera, det vill säga ge ett gärna välkänt exempel på en eller några personer som drabbas/ bedriver politik/fifflar eller kritiserar, så är det ofta ytterligare en förtjänst för texten. - Det är bra att bombardera sin lokaltidning med insändare – det ökar chanserna att komma in ofta. Har du ingen egen idé på insändare går det ofta att använda sig av Internationalens ledare som grund. - Se alltid till att underteckna med både namn och organisation. Gillar man att skriva mycket kan en blogg vara bra att ha. På så sätt får du alltid in dina insändare och har dessutom möjlighet att diskutera innehållet med läsarna. Vill du veta mer om bloggande kan du vända dig till SP centralt som förfogar över en grundkurs i bloggande med namnet “Liten bloggskola”.

Tidningsartiklar i dagspress

De flesta av oss kommer inte att skriva artiklar i borgerlig press, men kanske för vår egen tidning, Internationalen. Även för annan vänsterpress, som Arbetaren eller ETC, kan vi bli aktuella som skribenter i olika sammanhang. Samma regler gäller här som för insändarskrivandet, med skillnaden att tidningsartiklar gärna ska referera till något som hände nyss, eller som är på gång att hända. Dessutom är det en fördel om du pratar med någon som kan ge liv åt artikeln genom sina uttalanden. Du måste inte citera den intervjuade exakt, men bra reportrar återger alltid den intervjuade på ett rättvisande sätt, oavsett vem han eller hon är. Vill du ha en annan åsikt som motvikt - ring upp den som hålls ansvarig för något, eller som kanske kritiserar ditt första intervjuobjekt och se till att få ett uttalande från honom eller henne också. När du skriver för vänsterpressen behöver du ofta inte bekymra dig om begränsningar i ämnesvalet, men även om du väljer ett ämne som är kontroversiellt i borgerlig press, så gör inte för många onödiga utsvävningar - då tappar din läsare tråden. Stora systematiska samband och förklaringar gör sig bäst i politiska analyser - något som visserligen gör sig bra i vänsterns veckopress, men ofta ännu bättre i mer teoretiska tidsskrifter eller i uppsatser, pamfletter och böcker.

Hemsidor och e-postlistor

Internet är ett fantastiskt och hittills billigt verktyg för oss socialister, när vi vill nå ut. Tack vare våra hemsidor kan vänstersinnade personer från hela världen bli medvetna om Fjärde Internationalens och SP:s existens. Tack vare e-postlistor kan vi på ett enkelt och mindre formellt sätt diskutera aktuella frågor och informera om kommande aktioner och demonstrationer. Tack vare alla diskussionsforum kan vänstern mötas och stöta sina argument mot varandra, något som kanske kan hjälpa till att skapa en större gemenskap mellan grupper som har skilda arbetssätt och värderingar.

Den etablerade dagspressen i en kapitalistisk världsordning kan beklaga att flyktingar utvisas, visa att ensamstående föräldrar blir fattigare och belysa att företag flyttar sina fabriker från land till land. De kommer däremot inte att sätta detta i samband med en världsordning där kapitalismen styr.

Efterord Vi hoppas att denna pamflett har gett dig nya idéer för att arbeta politiskt. Mycket finns kvar att nämna som vi inte tagit upp. Att organisera sig och andra är i huvudsak inget man kan läsa sig till. Det måste utgå från en själv och läras genom handling. Men kanske vi med den här skriften i alla fall lyckats med att se till att arbetet kommer att gå lite smidigare och att en del misstag undviks. Ta kontakt med Socialistiska Partiet och delta i vårt bygge av en radikal socialistisk och demokratisk rörelse. Vi är ett litet parti, men vi har några unika kvaliteter: vi är inte främst intresserade av oss själva, utan av att bygga rörelser för förändring. Vi är aktiva där vi finns i våra vardagsliv, på ungdomsgården och sjukhuset, på bilfabriken och universitetet, framför datorn och utanför vårdcentralen, i avtalsrådet och stadsdelen. Vi är som ett litet kärl av många erfarenheter om hur kamp kan bedrivas. Vi tror inte att Sverige förändras främst inifrån riksdagen, utan inifrån vardagen. Vi sätter en ära i att diskutera fritt, i att låta olika åsikter brytas mot varandra öppet och friskt; vi har aldrig följt order från någon stat, alltid bekämpat den dödgrävare för vänstern som kallas stalinism. Vi avskyr sekterism. Vi tror på kontakter över gränser, och tillhör därför en international där tusentals aktivister som tänker ungefär som vi kommer samman i ett mycket större kärl: människor som organiserar hemarbetande kvinnor i Pakistan och leder strejker i USA och försvarar skogar mot skövling på Filippinerna och agiterar inne i Israel mot ockupationen.

Läs mer om organisering i pamfletten “Vad ska vi med facket till?” som du kan beställa från SP eller ladda ner från SP:s hemsida

Varför organisera sig? Organisationen Möten Kassörens uppgifter Socialistiska Partiet - Så funkar vi Fjärde Internationalen - Så funkar den Aktioner Lite om säkerhet Propaganda Om medier