En utvärdering av en predikotjänst
Som pensionär lever man ett annorlunda liv än de arbetsaktiva. Det kan vara svårt att bryta av det kända mönstret men för mig har det varit nödvändigt med en djupgående utvärdering. Nästan allting (och här menas nästan allting!) i frikyrkans utveckling har gått rakt emot innehållet i min undervisning. Jag vet att förkunnelsen ska vara dåraktig men frågan är om man ska vara dåre genom att inte se bristen på praktiska konsekvenser. Utvärderingen gäller nämligen inte enbart innehållet i mina ord och deras utformning utan lika mycket mottagandet (som jag naturligtvis har ansvar för men inte ensam). Under det 70-tal som utgör utgångspunkt för min undervisning fanns en tydligare förändringsvilja under trycket av utmaningarna från sent 60-tal. En sådan tydlig övergång ägde rum från fundamentalism till evangelikalism men också från sekterism till kulturöppenhet och samhällsansvar. Min erfarenhet säger mig att förkunnelse är dårskap och nåd men det är svårare för mig att förknippa den med kraft. Visst minns jag några tillfällen under dessa fyrtiofem år med en stark känsla i gudstjänsten. Från tidiga år skulle jag nämna en bibelhelg hos EFS i Värmlands Nysäter, där en underbar ledare hade format en ovanlig mottaglighet i gruppen. Men också ett sådant tillfälle som bibelundervisningen om sanning och kärlek inför HF:s medarbetare på Torp. Med ”kraft” menas här erfarenheten av förändring. Om jag tänker i en mer positiv riktning kan ju förändringar ha ägt rum senare utan min vetskap men det är högst osannolikt. Bristen på positiv förändring kan bero på min funktion som lärare, där jag ofta tvingats riva ner tidigare föreställningar innan något nytt skulle kunna byggas. Det är också svårt att avgöra om felet ligger i budskapets brister eller i åhörarnas dövhet. Ett problem är dövheten. Ordet är uttalat men örat är tillslutet, eller kanske rättare sagt: budskapet drunknar i rösterna av människornas behov och önskningar och känslor. Jag har sällan motsvarat åhörarnas önskningar om framgång och välsignelse. En vän berättade från en icke-karismatisk konferens om hur människors religiösa sökande och deras accepterande av helanden sedan används som tecken och öppning för förkunnelsen. Mitt bekymmer blir då att vi vänjer oss vid att Gud ska fylla alla våra behov. Ingången till kristen tro bli då inte syndaförlåtelsens trygghet utan behovstillfredsställelsens otrygghet. Mina studenter blev kraftigt förargade när jag sa: ”Gud är bara bra på att förlåta synder.” Vi har bytt grundparadigm. Jag är inte övertygad om att det i längden – och i stort – kommer att fungera, även om det just nu fungerar (?) bland religiöst intresserade svenskar. Jag hörde om en tonåring som sa om kyrkan: ”De är lite för lyckliga där.” Jag ser alla dessa kyrkor framför mig – och jag kan höra sången och förkunnelsen. Allt blir en form av sentimentalism, antingen självtillfredsställelsen sker genom lovsång eller genom motiverande populärpsykologiska tal. Realismen saknas. Det tragiska i livet mjukas upp genom trivialiserande predikningar. Själv tror jag inte ett ögonblick på att våra predikningar ska eller kan ”lösa alla våra problem”. Naturligtvis har några sådana ögonblick av lösning inträffat genom bön och förkunnelse. Dessa öppnade fönster mot Guds eviga rike ger en frisk fläkt åt livet. Men predikningarna borde istället skapa mer problem. Generellt sett innehåller livet både långfredagssmärta, påskaftonstystnad och påskdagsuppståndelse. Det är oärligt och
farligt om predikan inte förbereder för lidande. Vi måste proklamera ett hopp men samtidigt ge röst åt de hårda frågor som många annars inte vågar ställa. Jag läste att i Huckleberry Finn förklaras närvaron av sjutton förkunnare hos kungen med att de är där för stilens skull. Kan det vara så? Är predikans roll idag mer en del i ett stilfullt program? Predikan är inte centrum, som det tidigare var i all reformatorisk tradition (både kyrklig och frikyrklig). Är det idag lovsångsteamet hos karismatikerna eller nattvarden hos liturgikerna, som starkast förmedlar Guds närvaro? Betoningen av sången i gudstjänsten tog vår frikyrkogeneration med sig från 50-talets ”Ungdomens kväll” och förändrade så den frikyrkliga gudstjänsten. Betoningen av nattvarden blev naturlig genom mötet med andra kristna under 60-och 70-talen. Men tillbakagången för predikan kan ju också bero på predikanternas brister. I samtal med några vänner tyckte vi oss kunna minnas mer intressanta predikningar förr – i betydelsen av att ”det hände mer”. Det som hände var inte främst extatiska rop och ångerfyllda tårar. De händelser som gav friskhet åt församlingslivet var människors omvändelser. (I de utvärderande samtal som jag kommer in på blir jag på nytt påmind om hur många vänner som idag ser kritiskt på sin frikyrkobakgrund. Senast berättade en kvinna om hårda böner i hemmiljö och kapell. Andra har stannat vid evangelisternas utstuderade manipulationer. Själv har jag svårt att se att detta skulle ha varit dominerande inslag. Jag minns genuint fromma människor. Och jag kunde inte bli lurad, eftersom jag såg att min pappa inte ställde upp på de eventuella tokigheter som förekom. Han var respekterad som pastor och jag kände mig inte manipulerad när jag tänkte som han, eftersom jag betraktade honom som resonabel och klok.) Jag minns ”mäktiga predikningar”. Då tänker jag inte på teatraliska former utan på omskakande andliga upplevelser, särskilt som omvändelser. Vi rör nu vid den gudomliga sidan av förkunnelsen. Den är idag starkt ifrågasatt. Vi darrar varken inför Sinai eller Golgata. Istället rycker vi på axlarna och säger: ”Vem kan avgöra vad som är sant?” Jag är medveten om att den propositionella sanningen kan ha överbetonats inom den evangelikala traditionen. Vi behöver den sanning som berör livets helhet (som min avhandling försökte visa). Övertygelsen sker genom Anden inte främst i förnuftet utan i hela ”sinnet”, eller i ”hjärtat” där tron lever. Jag är övertygad om denna Bibelns kraft genom den helige Ande. Som lärare var jag mån att undervisa om bibelsyn men också om förhållandet mellan Anden och Ordet. De liberaliserande tendenserna hos många f d studenter beror på att de aldrig riktigt brottats med bibelsynen och fått Guds Ord kärt. Jag kan säga mig att predikan verkar även om jag inte har övertygande argument eller ens ”ett aktuellt budskap”. Ja, jag kan minnas tillfällen då åhörare tycks ha förvänt min predikan till något oigenkännligt, som ändå blev ett Guds tilltal i den situation de befann sig i. Men medvetenheten om Guds del i förkunnelsen kan jag ha använt fel. Jag har mycket starkt betvivlat budbärarens förmåga och ofta dragit slutsatsen att Gud inte kan använda mig. Det mänskliga instrumentet har brister vad gäller kunskap och syfte och form. Och den största faran är kanske att bli så familjär med det heliga så att vi förlorar förundran inför den Helige. Mitt hjärta blir svalt. Visserligen brukar jag i min misströstan minnas pappas svar vid födelsedagsuppvaktningen. Han fick vid lägergudstjänsten blommor i en sprucken vas – och citerade då snabbt 2 Kor 4:7 om lerkärlet och Guds kraft. Visst, Anden kan rensa mina agnar
från Guds utsäde. Men kontrasten mellan vår mänsklighet och budskapets kraft är svår ett leva med. Även jag har därför bedit att ”mina ord ska glömmas, så att enbart Guds Ord blir kvar”. Men egentligen behöver man inte be om ett gudomligt ingripande för att åhörarna ska glömma! Förkunnaren är nämligen nödvändig. I min undervisning har jag ställt fram paradoxen mellan 100 % Guds nåd och 100 % människans ansvar. Vi kan inte gömma oss. Vi är inte osynliga och bör inte vara det. Sanningen når människor genom vår personlighet. Predikan är inkarnation. Men det är just här som den utvärderande frågan blir som svårast: ”Om min person har så stor betydelse, finns det då någon möjlighet att predika Guds Ord med auktoritet?” Jag använder inte ofta det begreppet. I fråga om ledarskap är det knutet till ett självutgivande tjänande. Detta måste också gälla förkunnelsen. Predikans ord måste betjäna människor underifrån om de ska befria. På det sätt som skedde kring Jesus. Men angelägenheten i denna befrielsegärning utgår ju från en läsning av NT om Ordets auktoritet, som idag är sällsynt. Ett led i min utvärdering är en genomläsning av NT. Det har hitintills varit det mest upprörande. Särskilt Matteusevangeliet. Den bland exegeterna idag så aktuella Gudsrikestanken förutsätter ju en moralisk ordning som hos Jesus framställs i en rättvisa som föranleder dom och fördärv. Man kan vägra tro på detta men att förneka dess förekomst borde vara omöjligt. Även för mig som rör mig inom konservativ teologi blev detta djupt omskakande. Vem talar idag på detta sätt? Anabaptistisk Gudsrikesförkunnelse verkar idag anpassad. Paulinsk-luthersk synd-nåd-förkunnelse saknar kontext. Inte från något håll kommer vi fram till den upprörande Jesus. Överhuvudtaget är Jesusfokuserad förkunnelse något ovanligt. Undantagen denna sommar är Clara-kvinnan Elise Lindqvists Sommarprogram – och en morgonandakt av en prost från Mölndal. Mer har jag inte hört om Jesus! Däremot berättade en svåger om en sökare, som hade funnit en ”gudstro” men vägrade ha med ”den där Jesus” att göra. När jag i somras blev ombedd att besvara frågor från två mycket ärliga och fina personer, kunde jag ana en liknande inställning. Men jag har inte heller mött någon kristen som berättat om konferensbesök med hjälp av orden ”jag mötte Jesus”. En Jesusfokuserad förkunnelse skulle säkert vara kontroversiell. Egentligen är ju motstånd en del av Jesusefterföljelsen. Gudomlig auktoritet bakom förkunnelsen garanterar inte en lätt väg för förkunnaren. Men problemen kring auktoriteten uppstår både hos den som talar och den som lyssnar. Hur kan förkunnaren överhuvudtaget tänka sig att budskapet är från Gud? Det verkar anspråksfullt i en tid av relativism, när Guds Ords sanning alls inte är självklar. Men åhörarna måste också fråga sig varför de ska ta orden på sådant allvar. Auktoritet möts med misstroende. Men det går inte att helt kasta begreppet åt sidan. Att ge allmänna råd kräver inte auktoritet. Men vi förkunnar Guds Ord. Vi är inte filosofer, som ska förmedla livsvisdom. Vi är inte underhållare, som ska roa dem som lyssnar. Vi står som ängeln framför Bileam och talar om var vägen går. Vi är oartiga. Vi säger saker som vi aldrig skulle våga säga om det inte stod i Bibeln. Vi påstår saker om dem som de aldrig skulle acceptera från en läkare. Men egentligen talar vi inte för oss själva. Auktoriteten är given av Jesus enligt missionsbefallningen. Men auktoriteten finns främst i texten, även om vi inte tolkar den korrekt. Men en viss auktoritet finns i vår erfarenhet, som bekräftar texten. Detta gäller om vårt liv, om vår karaktär, vårt liv som vittne. Ett vittne talar utifrån erfarenhet. Vi vittnar mot
människor som anklagare om synden och vi vittnar för dem som advokat om inbjudan. Men vi måste också kunna hänvisa till vårt eget liv, som Paulus. Där får jag problem. Det krävs inte någon djupgående självprövning för en syndakännedom. Idag gäller detta särskilt i förhållande till de närmaste. Förkunnelse som kallelse är en svårbedömd avvägning i förhållandet till andra ansvarsrelationer. Själv har jag rört mig mellan föräldragenerationens totala (?) hängivenhet och den kommande generationens totala (?) omprioritering. Jag blev varken helgad eller modern. Livet slets sönder mellan så olika värderingar. Men inte heller ett mer helgjutet liv kunde bli någon garanti för ett gott resultat. Några av de mest helgjutna och sanna pastorerna jag känt har varit missförstådda och missaktade som förkunnare. Den excentriske Jona fick åhörare men Jeremia ignorerades. Och egentligen litar jag inte ens på dem som berömmer. Jag minns några tillfällen då lyssnare rusat fram för att berömma – men jag har egentligen mest känt falskhet och inställsamhet. Jesus säger ju att de som dödade profeterna lade samtidigt kransar på deras gravar. En profetmantel är ingen skottsäker väst (som jag läste en gång). Men visst minns jag också några genuint tacksamma: den kvinnliga missionären i pingstkyrkan i Västerås och den 80-åriga tanten i missionskyrkan i Åsbro. Och några till. Det kanske betyder att förändringen ägt rum hos enskilda personer. Kanske det därför varit en enklare utvärdering om jag varit pastor hela tiden och kunnat leva nära enskilda människor? Istället genomfördes större delen av min livsuppgift nära dem som är ansvariga för former och strukturer. Där har förändringarna ägt rum enligt kyrkohistoriens ”lagar” – men det motsvarar inte min dröm om husförsamling och enkelt vardagsliv. Är en 40-årig dröm bara en hägring? Den tanken får jag i så fall återkomma till. Även under denna utvärdering får jag tänka på min sluthälsning: Lev bara i Guds nåd! ….. Ett starkt solsken vid läsningen av en bok förbättrar inte alltid synen. En svalkande havsvind innebär då att studiet kan fortsätta under många timmar. Särskilt när boken har ett starkt tilltal, som måste tolkas och tillämpas. Det borde då ha gällt Skriften men begränsas den här gången till en skrift, boken Gilead av Marilynne Robinson. Eftersom den var rekommenderad av en god vän som lämplig utvärderingslitteratur, fanns en hög förväntan, som helt uppfylldes . En prästsläkt i tre generationer beskrivs av den siste i raden. Ytterst insiktsfullt, djupt mänskligt – och vackert. Det allra vackraste sägs om döden. Den brinnande och hetsige, ”den oförvägne”, farfaderns grav beskrivs som ”en plats där någon försökt släcka en eld” (s 60). Och bokens ”jag” önskar sig en begravning som ”en sista vild kärleksgest – också jag ska ligga och pyra i väntan på den stora och allomfattande elden” (s 284). Glimten i sonens öga påminner honom om ”glimten i evighetens öga”, löftet om ”att vara mer levande än jag någonsin varit” (s 63). Och predikantkollegans föreställning om himlen är denna världens härlighet multiplicerad med två: ”Jag skulle multiplicera med tio eller tolv om jag bara orkade. Men två räcker mer än väl… jag multiplicerar känslan av hur vinden fläktar med två, multiplicerar gräsets doft med två.”
Detta talar till mina egna erfarenheter från min pappas död under min tonårstid. Troligen gav detta upphov till en allvarlig syn på livet. Denna ”dysterhet” har funnits med i min offentliga tjänst på ett sätt, som säkert kan ha verkat bortstötande – men som för mig är ett uttryck för realism. Jag kan fortfarande minnas många studenter förvåning över mina föreläsningar om döden, himlen och helvetet. Inget av detta hade de hört någon predikan om. Thielicke berättar i en av sina böcker om en kvinna, vars make dött vid de allierades bombningar. När hon står med prästen vid bombkratern, tackar hon Thielicke för att hans predikningar förberett maken för evigheten. Det är en sida av förkunnarens uppgift – att stå vid ruinerna och bära vittne om att Guds rike är nära. Guds ord varar för evigt men predikan tar slut. I evigheten behövs inga predikanter – eftersom allt ofullkomligt kommer att försvinna. I min barndom var predikningarna fyllda av eskatologi, d v s spekulationer och varningar – och väntan. Utan att efterlikna detta i alla dess delar måste predikan även nu hjälpa oss att se slutet. Idag ger vi döden en makeup - men dårens drömmar förgår inför den verkliga döden. Thielicke berättar om hur hemskt det var att se blommor ligga på en död soldat. Döden är mot människan. Vi mildrar detta med våra eufemismer – och genom vår tystnad. Vid min senaste dödsbädd förväntades jag delta i föreställningen att en kvinna i sista stadiet av cancer inte skulle dö. Jag samtalade med min syster och svåger om besök vid släktingars gravar, som idag försvåras av geografiska avstånd men också av rädsla och ointresse. Skillnaden mot denna tystnad och förnekelse blir som störst när vi får tala om alltings slut - och alltings början. Eller egentligen om Guds rikes närvaro redan nu, inte som utveckling av mänsklig kultur och inte som ett kristnat samhälle utan som Jesu närvaro. Guds rike är där Jesus är, ofta på de mörkaste platserna. Robinson skriver (s 158) att det kan verka som vi dyrkar sorgen. Även om detta inte är sant, finns det ett heligt mysterium i den, nämligen att Gud står på människans sida, särskilt de lidandes och fattigas sida. Jag är informerad om att den delen av min förkunnelse ofta uppfattats som socialism och radikalism. Hur gör man detta till en obetvinglig biblisk sanning? När jag nu arbetar med mina predikningar, ser jag egentligen mina många griftetal som de viktigaste. Jag lade ner mycket arbete på dem, både genom samtal och studier. Dessa avlidna var alla komna till hög ålder och trygga i sin tro - den Jesus-tro, som så starkt präglar denna form av frikyrkligt liv. Semesterläsningen har tvingat mig tillbaka till frågan om bristen på Jesusförkunnelse (som jag berörde i det förra brevet). Två kända författare, som framträder som kristna, saknar i sina böcker all referens till Jesus Kristus. (Jag nämner inte deras namn, eftersom jag inte känner dem och deras böcker tillräckligt. Här fungerar de som exempel på en företeelse.) I ena fallet i en bok om dödssynderna – som enligt boken inte behöver förlåtas utan kan åtgärdas genom mognad till bättre moral. I andra fallet i en redogörelse om ett ovanligt härjat liv i fängelse, där hon fick trygghet genom indianreligionen utan att någonstans beskriva en anslutning till Jesu frälsning. Något av detta problem finns också i boken Gilead. Inför mötet med en människa förväntas man vara ett Herrens sändebud, vilket innebär att ”framför allt visa att jag i någon grad är delaktig i den nåd som frälste mig” (s 143). Nåden definieras senare (s 227) som ”en sorts extatisk eld som reducerar allt till sina viktigaste beståndsdelar.” Inför så allmänna beskrivningar skulle Luther påminna oss om att ”Nåden” oftast står i bestämd form i NT,
eftersom ordet är utbytbart med ”Jesus Kristus”. Om jag då ska hålla med Robinson om att ”nåden kommer till oss på oräkneliga sätt” (s 276), återstår ändå min tidigare fråga om denna nåd kan vara vad som helst av andlig karaktär. Är orden utbytbara mot ”Jesus kommer till oss på oräkneliga sätt” – och varför blir han då inte erkänd och dyrkad av dem som skulle ha fått hans nåd? Jag kan hålla med om att verbet sozo inte bara betyder frälsa utan också läka, hela (s 276). Synden är inte det enda problemet för människan. Det finns också svagheter och brister som behöver läkas och problem som behöver finna en lösning. Men vem är Läkaren och Hjälparen? Apostlarna predikade de goda nyheterna att Jesus är Kristus (Apg 5:42). Men framgången låg inte i predikningar om Jesu karaktär och moral utan om kraften i Kristi död och uppståndelse. Enligt min erfarenhet har detta budskap marginaliserats. Möjligen används det i Alphakursen. Naturligtvis omfattar teologin fler kategorier – men om vi har som syfte med vår förkunnelse att människor ska lära känna Gud, kan det inte ske på något meningsfullt sätt utan att peka på Guds nåd i Jesus. Det är kanske möjligt att känna till vissa saker om Gud, skild från Jesus (även om jag personligen inte ger särskilt mycket stöd till läran om allmän uppenbarelse). Men det är inte möjligt att ha relationell kunskap om Gud utom genom Jesus (Joh 8:19). I min bibel har jag ett kort på en grav vid ett litet kapell i Jämtland med inskriptionen ”Ack salig, ack salig den själen som tror och endast af Jesus i allting beror”. Denna EFS-ton påminner mig om Ella och John i Svalöv. De var de första ”kyrkligt troende” som jag mötte, vid 23 års ålder! Vi satt i bilen och Ella berättade med tårar om sin nöd för barnens frälsning. Tron på Jesus har varit den starkaste faktorn i mina ekumeniska erfarenheter. Sällsyntheten i evangelisk förkunnelse om Kristi nåd kanske beror på att vi sällan ställs inför icke kristna som åhörare. Det tycks som om man söker en annan grund för det kristna livet än den som är given i Kristi nåd. Man kanske kan säga att vi då försöker bevara den pastorala uppgiften i förkunnelsen men inte den profetiska. Detta berör en viktig del av min livsutvärdering. I min bakgrund var profeterna högst värderade, även om inte någon av dem bar kläder av kamelhår. Men de hade profetmanteln kastad över axlarna, ibland lite väl nonchalant. Robinson påpekar att predikant (predicateur, franska, den som förutsäger) egentligen är ett ord för ”profet”. Särskilt farfadern i boken hade denna funktion ”att finna mening i svårigheter” (s 269). Skillnaden mellan skriftlärda och profeter sägs då vara att ”profeterna älskar de människor de tar i upptuktelse” (s 164)! Men det finns ju också en pastoral, prästerlig, sida i tjänsten för Guds Ord (Rom 15:16). Prästen förkunnade Guds Ord, liksom profeten, men han tjänade också som folkets representant. Vi står kanske framför församlingen men egentligen står vi bland dem. Vi identifierar oss med människor, som en slags medlare. Vi ställer deras frågor. Profeten ställer krav på åhörarna men prästen ställer krav på Gud: Hur länge Gud? Det betyder inte att vi sedan alltid kan ge svar – eftersom Gud inte förklarar sig. Vi vill då ofta fylla i Guds tystnad med våra egna svar, våra förenklingar. Mänsklig visdom som fått prästerlig klädnad – ”det som Bibelns författare försökte säga”. Där finns etisk visdom (som i boken om dödssynderna), ungefär som hos Jobs vänner – men de räknar inte med den Gud som talar i stormvinden. Vi måste också som profeter våga se utmaningarna i texterna. Alltför mycket mjukas upp. Gud leker inte med människorna i Bibeln. Frågeställningen om förhållandet mellan det pastorala och det profetiska har länge
arbetat inom mig. I en viss mening kan det, med stöd i NT, fördelas på olika personer men samtidigt har jag troligen haft detta dubbla ansvar. Min tveksamhet till allmänpsykologiserande förkunnelse har troligen inneburit att jag inte alltid haft känsla för människors frågor i bekymmersamma situationer. Jag har mer sett behovet av ett Gudstilltal vid randen av mänsklig existens. Profettjänsten påminner mig om förhållningssättet till predikoförberedelser. I min barndom ifrågasattes skrivna manus men min pappa hade i varje fall några punkter nerskrivna. I boken Gilead finns tänkvärda ord kring detta: ”En bra predikan är ena sidan av ett passionerat samtal” med tre parter i samtalet: ”den del av oss som tänker tanken, den del av oss som bekräftar och på något sätt besvarar tanken och Herren. (s 54). Jag är inte helt säker på att detta beskriver mitt arbetssätt. Även om Robinson inte skriver så kanske den som tänker tanken kan vara pastorn – och den som ger bekräftelse och svar är profeten, i båda fallen inom oss. Det samspelet har i varje fall inte alltid varit medvetet. Och Guds del i detta samtal har nog mest fungerat indirekt och omedvetet. Gud har en röst och en människa kan leva om Gud talar till henne – från en molnstod (5 Mos 5:24)? Nu har han talat till oss genom sin Son (Hebr 1-1-2). Jesus är Guds slutgiltiga ord. Som förkunnare tillägger jag inte ett nytt ord utan utlägger det som redan är sagt. Men vårt erkännande av Andens verk ger ändå en personlig touch åt dessa utlagda ord. Personligen har jag i lära och praxis främst förlitat mig på Andens fördolda verk i bön, studium, samtal, erfarenheter. Det direkta tilltalet har förekommit (särskilt i vårt familjeliv, exempelvis skedde uppbrottet från Stockaryd på grund av ett direkt, riktat bibelord) men under dessa fyrtiofem år har jag aldrig, vad jag minns, hänvisat till det i min offentliga undervisning. I min föreläsning om under påvisar jag att Luther var mycket skeptisk mot att föra in andliga erfarenheter på fel område av det kristna livet. De hörde enligt honom inte hemma i den offentliga lärodiskussionen eller i varje fall i mycket sparsam utsträckning. Homo mendax, den självcentrerade människan, kan göra allt för att få stoltsera med sina andliga upplevelser. Privata upplevelser av exempelvis tilltal fick alltså inte användas i den teologiska argumenteringen eller i den offentliga predikan. Däremot var de en nyttig del av den subjektiva erfarenheten av Guds löfte. Luther menade att utan dem skulle den offentliga sidan av förkunnelsen ha varit utan liv. Luther var själv genomsyrad av de känslor, som ett umgänge med den andliga världen ger. Under dessa förberedelser har jag läst många teologiska verk. Prästen i Gilead åtnjuter respekt som en vis man, eftersom han ”beställt fler böcker än han hunnit läsa, och läst fler böcker än han lärt sig något användbart av” (s 47). Idag har dessa den teologiska visdomens män ofta fått mer respekt än vad vi förtjänar. I min barndoms sammanhang var förkunnelse och teologi kanske inte uttalade fiender men knappast närmaste vänner. De försummade varandra. De borde ha samma syfte och leva i ömsesidig trofasthet med varandra. Men det var inte helt oförskyllt som teologin ansågs syssla med onödiga frågor, långt från församlingens verklighet. Predikanterna uppskattade inte teoretiserandet i så irrelevant form. Teologin beskylldes för att vara begränsad till ett introvert skrå. Man ville relatera till Jesus på ett mycket mer personligt sätt. Men egentligen förutsätter ju detta att Jesus som människa kan förstå och att Jesus som Gud kan hjälpa, d v s egentligen är denna Jesustro grundad i teologin.
Teologin kan hjälpa oss att finna djupen i Guds uppenbarelse. Men den kan också få en mycket ohälsosam form. Thielicke beskriver hur en ung teologie studerande i sin hemförsamling framför ”förlamande och olyckliga trivialiteter”. Teologins frågor är inte alltid relevanta. Problemet är inte enbart språket utan syftet. De flesta teologer är soldater som slåss för en åsikt – och inte herdar för en hjord. Men predikan kan också kritiseras för att å sin sida ha lämnat teologin i akademikernas hand. Teologin uteslöts från församlingen. Predikanterna hade inte fått lära sig att betrakta sig som teologer (hur ofta har jag inte uppmuntrat ängsliga studenter att se sig som teologer!). De var välbekanta med Bibeln men kände sig obekväma inför teologin. Kanske de någon gång beundrade teologin (i min barndomsmiljö var det Odeberg, som beundrades och citerades) men de vågade inte själva handskas med den. Men egentligen är predikan teologisk till sin natur, eftersom den kristna tron också har en läromässig sida. Läran kan inte tas bort. Jesus dog för våra synder – det är lära och teologi. Teologin är inte gudomlig men den kan bygga på ett gudomligt Ord. Frågan blir då naturligtvis om denna teologi kan vara sann. Predikanten i Gilead anser att det krävs mod för att omfamna sanningen men påpekar risken med att se sin egen sida av saken som ”sanningen”. Hans pappa ansåg att sonen var feg, om han inte medgav att pappan hade rätt! (s 205) Det har funnits tillfällen i mitt liv då det krävts personligt mod att stå fast vid en viss ståndpunkt. Jag säger inte att det alltid kombinerats med diplomatisk finess (jag är ingen Stott!) men det har krävts ett visst mått av civilkurage. Och jag erkänner att jag ibland tänkt att många andra varit fega, eftersom de inte sagt något överhuvudtaget eller uttryckt vaga plattityder. Men jag har däremot inte betraktat detta som min personliga sanning. Egentligen har jag inte i någon fråga gjort anspråk på originalitet (vilket förklarar varför jag inte uppskattar att citeras). Min tillhörighet till en rörelse (evangelikal, reformatorisk teologi med anabaptistisk accent) skapade trygghet. Det har tyckts mig rimligt att en teologi som prövats i historien och som även nu finner anslutning av människor med behov av frälsning och hjälp kan anses vara ”sann” genom sin hänvisning till Guds Ord. Sanningen har alltså inte karaktären av matematisk absoluthet men bygger på den rimliga evidens som även vetenskapen måste nöja sig med. Predikanten som jag berättat om från boken slutar sin utvärdering med en önskan om att hans gamla predikningar ska brännas. ”Diakonerna kan ombesörja detta. Det finns så många att det borde bli en riktigt fin brasa. Jag tänker mig varmkorv och marshmallows, för att fira den första snön. Om det finns några hon (hustrun) vill spara så får hon naturligtvis lägga dem åt sidan, men jag vill inte att hon ska lägga alltför stor möda på dem. Antingen betydde de något eller inte, sedan är det inte mer med den saken.” Här står jag inför ett dilemma. Mina predikningar och föreläsningar är utdelade som kompendier! Min pappas utkast är egentligen ”borta”, även om de finns i små pärmar. Predikningarna brukas inte av någon annan förkunnare och då är de som brända. Ingen åhörare lyssnar till dem. Då betyder de inte längre något? Så kommer det oundvikligen att bli även med mina kompendier och med en eventuell hemsida. Men till dess… vad betydde de? I varje fall inte förändring, som jag uppgav som ett väsentligt syfte i mitt förra brev. Möjligen viss justering på det individuella och lokala planet, i bästa fall uppmuntran till trohet. Men varför uteblev den stora kollektiva förändringen, i ”kristenheten”? Till och med under
semestern vaknade jag av oro för utvecklingen. Gileads präst säger på ett ställe att han har en känsla av ”att jag drömmer något som är sant” (s 153). Jag har drömt något som jag tänkte var sant – trots att den inte blev verklighet. Kan man leva i den sanna drömmens verklighet? Är det kanske detsamma som sakramentets verklighet, den säkert sanna? I ett svar på mitt förra brev påminde mig en mycket god vän (luthersk pastor) om att förkunnelsen i luthersk tradition är ett nådemedel. ”Ordet virker i kraft av at det er Guds ord. Det skaper noe i tilhörerne. För mig er dette en veldig viktig sannhet som kanskje har gjort at jeg i liten grad har satt spörsmålstegn ved min egen forkynnelse. Jeg gjör så godt jeg kan. Så får jeg tro att Gud virker gjennom forkynnelsen, selv om jag icke alltid synes å se noen konsekvenser.” Jag kan inte säga att jag tankemässigt eller känslomässigt är framme vid detta. Men en annan god vän (luthersk präst) skrev att hon inte känner att hon personligen måste förstå och stå till svars för allt. Det är nog – tyvärr – också sant. En tredje god vän (”pietist”) pekar på paradigmskiftet från ”betoningen av omvändelse till en själviskt präglad behovstillfredsställelsereligion… Kristendomen blir en livförsäkring… Och med omvändelse menar jag inte självförbättring… Det jag menar är en sann syndakännedom, där jag förlorar allt i mig själv och finner min enda tröst i Jesus Kristus… mitt största behov… en sann förkrosselse… Den är ingen dygd utan ett Andens verk i mitt hjärta. Den är ingen merit utan den krassa självinsikt, spegeln av mitt liv, som får mig att sätta mitt enda hopp till Guds nåd i Jesus Kristus.” Det är därför jag slutar med: Lev bara i Guds nåd! Per-Axel Sverker
