Eliten è liten - men växer - PDF Free Download

Eliten è liten - men växer Förändrade perspektiv på elitidrott

Eliten è liten - men växer 1

FoU-rapport 2007:11

FoU-rapporter 2004:1 2004:2 2004:3 2004:4 2004:5 2004:6 2004:7 2004:8

Ätstörningar – en kunskapsöversikt (Christian Carlsson) Kostnader för idrott – en studie om kostnader för barns idrottande 2003 Varför lämnar ungdomar idrotten (Mats Franzén, Tomas Peterson) IT-användning inom idrotten (Erik Lundmark, Alf Westelius) Svenskarnas idrottsvanor – en studie av svenska folkets tävlings- och motionsvanor 2003 Idrotten i den ideella sektorn – en kunskapsöversikt (Johan R Norberg) Den goda barnidrotten – föräldrar om barns idrottande (Staffan Karp) Föräldraengagemang i barns idrottsföreningar (Göran Patriksson, Stefan Wagnsson)

2005:1 2005:2 2005:3 2005:4

Doping- och antidopingforskning Kvinnor och män inom idrotten 2004 Idrottens föreningar - en studie om idrottsföreningarnas situation Toppningsstudien - en kvalitativ analys av barn och ledares uppfattningar av hur lag konstitueras inom barnidrott (Eva-Carin Lindgren, Hansi Hinic) 2005:5 Idrottens sociala betydelse - en statistisk undersökning hösten 2004 2005:6 Ungdomars tävlings- och motionsvanor - en statistisk undersökning våren 2005 2005:7 Inkilning inom idrottsrörelsen - en kvalitativ studie Lärande och erfarenheters värde (Per Gerrevall, Samanthi Carlsson och Ylva Nilsson) Regler och tävlingssystem (Bo Carlsson, Kristin Fransson) Fysisk aktivitet på Recept (FaR) (Annika Mellquist) Nya perspektiv på riksidrottsgymnasierna(Maja Uebel) Kvinnor och män inom idrotten 2005 Utvärdering av den idrottspsykologiska profilen - IPS-profilen (Göran Kenttä, Peter Hassmén och Carolina Lundqvist) 2006:7 Vägen till elittränarskap (Sten Eriksson) 2006:8 Näridrott i skolmiljö (Björn Forsberg) 2006:9 Kartläggning av det idrottspsykologiska området med avseende på svensk elitidrott (Göran Kenttä)

STOCKHOLM DECEMBER 2007 | ANDRÈN & HOLM | FOTO: BILDBYRÅN

2006:1 2006:2 2006:3 2006:4 2006:5 2006:6

2007:1 Idrotten Vill - en utvärdering av barn- och ungdomsidrotten (Lars-Magnus Engström, Johan R Norberg och Joakim Åkesson) 2007:2 Sexualisering av det offentliga rummet (Birgitta Fagrell, Jesper Fundberg, Kutte Jönsson, Håkan Larsson, Eva Olofsson och Helena Tolvhed) 2007:3 Det sociala ledarskapet (Martin Börjeson, Johan von Essen) 2007:4 Frivilligt arbete inom idrotten (Lars-Erik Olsson) 2007:5 Varumärkets betydelse inom idrotten (Anna Fyrberg, Sten Söderman) 2007:6 Analys av träningstider inom föreningsidrotten - en studie av sju lagidrotter sett ur ett ålders- och könsperspektiv (Christian Augustsson, Göran Patriksson, Owe Stråhlman och Stefan Wangsson) 2007:7 Målstyrning och bidragsgivning inom svensk idrott (Johan Söderholm ) 2007:8 Ekonomiska styrmedel inom ideella organisationer (Erik Lundmark, Alf Westelius) 2007:9 Näridrott i skolmiljö, etapp 2 (Josef Fahlén, Björn Forsberg) 2007:10 Doping - personlighet, motiv och moral i idrotten (Jesper Thiborg, Bo Carlsson) 2007:11 Eliten e´liten - men växer. Förändrade perspektiv på elitidrott (Mikael Lindfelt)

Rapporterna kan beställas från Riksidrottsförbundets kundtjänst – [email protected] eller tel 08-699 62 03

9 789197 733373

Förord I många fall räknas en idrottsutövare som elitidrottare om han eller hon spelar i högsta serien i sin idrott eller deltar i nationella mästerskapstävlingar i sin idrottsgren. Verkligheten är dock mycket mer komplicerad än så: När är man egentligen elitidrottare? Kan man använda ett ekonomiskt synsätt, så att gränsen handlar om hur mycket pengar man tjänar genom sitt idrottande? Eller ska man utgå från vilken idrottsgren det handlar om? Det förefaller nämligen lättare att peka ut elitidrottare i idrottsgrenar som syns och hörs i massmediala sammanhang. Eller ska man utgå från hur mycket han eller hon satsar av sin tid på att träna och utveckla sig själv i någon idrottsgren? Ett genomgående problem i samtliga fall är hur man skall kunna jämföra idrottare i olika idrotter med varandra. Modern elitidrott är ett mycket komplext fenomen och förutsättningarna för att göra en s.k. elitsatsning varierar oerhört mycket från gren till gren, mellan individuella idrottsgrenar och lagidrotter, mellan män och kvinnor. Variationen hänför sig till såväl ekonomiska som strukturella skillnader. Därtill kommer den omständigheten att verkligheten ständigt förändras. Nya grenar kommer in på arenan och andra hamnar i periferin. Ofta är det numera externa ekonomiska faktorer som avgör hur idrottskulturens verklighet förändras. Problematiken är att det i dagsläget inte finns några tillförlitliga data kring elitverksamhetens omfattning i dagens idrottsrörelse. Det finns inte heller några avgränsade definitioner på olika kategorier av elitidrott. Det är ett reellt problem i den praktiska verksamheten som utförs i idrottsorganisationer på olika nivåer. Eftersom det saknas klara definitioner av begreppet elitidrott blir det i praktiken mycket svårt att diskutera utveckling, stöd och omfattning. Då verksamhetsplaner och verksamhetsinriktningen innehåller begreppet ”elitinriktad idrott” bör denna term kunna definieras och kvantifieras för att bättre förstå vilka som avses och vilken omfattning det gäller. Riksidrottsförbundet gav därför Mikael Lindfelt, docent i etik, TD och idrottsforskare, verksam vid Åbo Akademi i Finland, i uppdrag att genomföra en studie för att belysa hur elitidrott kan definieras och utifrån det kartlägga hur begreppet kan användas i konkreta sammanhang. Riksidrottsförbundets förhoppning är att denna rapport ska ge ökad kunskap om och insikt i olika idrotters förutsättningar när det gäller att göra elitsatsningar idag. Detta genom att Mikael Lindfelt i rapporten främst, istället för att sträva efter en enhetlig definition av begreppet ”elitidrott”, belyst den faktiska mångfald av förutsättningar som finns för elitsatsningar.

Maja Uebel Chef Idrottsutveckling Riksidrottsförbundet

Eliten è liten - men växer 3

Eliten è liten - men växer 4

Sammanfattning Undersökningen om elitidrottens förändrade perspektiv ger en överblick av olika idrotters förutsättningar när det gäller att göra elitsatsningar idag. En inledande fråga handlar om hur man definierar begreppet ”elitidrott”. I stället för att sträva efter en enhetlig definition är det betydligt mera fruktbart att belysa den faktiska mångfald av förutsättningar som finns för elitsatsningar. I denna undersökning föreslås en glidande tregradig skala, där man gör skillnad mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. Elitidrottens kapitalisering har skapat nya villkor för dagens elitidrott. Detta innebär en förskjutning av idrottsliga förutsättningar, men ger i sig ingen entydig bild av hur lätt eller svårt det är att nå högsta internationella nivå i någon idrott. Kapitaliseringen leder till en påtaglig mångfald när det gäller tillgång till pengar, offentlighet och uppskattning för elitidrottarna. Dock kan sambandet mellan internationell konkurrens och en idrotts professionalisering variera kraftigt mellan olika idrotter. Elitidrottens professionalisering har i första hand mera med underhållningsvärde att göra än med idrottslig konkurrenskraft.

nya frågor måste upp i ljuset av den ökade professionaliseringen. Undersökningen lyfter på ett särskilt sätt fram den centrala frågan om elitidrott som modern underhållning. Trots förändrade villkor genom idrottens kapitalisering är identifikation fortfarande en oerhört viktig del av ett sunt förhållningssätt till elitidrott. Undersökningen lanserar begreppet ”identitetsskapande underhållning” och betonar hur viktigt den identitetsskapande aspekten är som motvikt till en ansiktslös kommersialisering av elitidrott som underhållning. En avslutande fråga handlar om hur idrottens ökade kapitalisering utmanar den fortsatta trovärdigheten gällande ett ideellt arbetande folkrörelseideal. Frågan är för stor att lösas i en enskild undersökning, men den måste sättas på agendan i alla försök att belysa den globala verklighetens inverkan på elitidrottens nationella/lokala villkor och organisationsformer.

Ett förändrat perspektiv på elitidrott innebär även att nya organisationsformer för tävlingsidrott på elitnivå kommit med i bilden. Idag är mycket av elitidrotten uppbyggd på geografiska markörer, man tävlar i SM, NM, EM, VM och OS. Utvecklingen mot en kapitalisering pekar dock mot en situation då den elitidrott som får den största uppmärksamheten allt oftare kommer att organiseras utifrån en strikt kommersiell agenda. Det får bland annat den effekten att underhållningsvärdet styr upp var, hur och på vilka villkor professionell idrott bedrivs. Undersökningen pekar därför på vikten av den mångfald som finns i dagens elitidrott, som utgår från organisationsformens betydelse. Elitidrottens betydelse för samhället och dess roll för socialt värdeskapande och rekrytering behandlas också i denna undersökning. Traditionella föreställningar måste utmanas och Eliten è liten - men växer 5

Eliten è liten - men växer 6

Innehåll Förord .........................................................................................................................................................3 1 Inledning....................................................................................................................................................9 Undersökningens uppgift.........................................................................................................................................................................9 Om entydighet, komplexitet och definitioner.........................................................................................................................12 Undersökningens karaktär, material och tillvägagångssätt..................................................................................................14

2 Tävlingsidrottens grundläggande logik och ideologiska ram .....................................................17 Lek, spel, tävling och elitidrott...........................................................................................................................................................17 Elitidrottens förutsättningar.................................................................................................................................................................18 Idrottens sociala konstruktion............................................................................................................................................................22 Tävlingsidrottens ideologiska ramberättelse ............................................................................................................................23 Sammanfattning..........................................................................................................................................................................................25

3 Vad är elit och vad karaktäriserar elitidrott?.................................................................................26 En elitkultur – tre utgångspunkter för elitidrott.......................................................................................................................26 Elitidrottens traditionella organisering...........................................................................................................................................29 Pyramidmetaforen och utövar-elitidrott......................................................................................................................................29 Elitidrott, pyramidmetaforen och rekrytering...........................................................................................................................30 Elitidrott, hälsa och motion – eller om pyramidens baksida............................................................................................33 Sammanfattning..........................................................................................................................................................................................35 Nationellt intresse och utövar-elitidrott......................................................................................................................................37 Massmedial kategorisering av olika elitidrotter........................................................................................................................41 Utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott.................................................................................................43 Professionsidrottens följder.................................................................................................................................................................46 Individualism och lag .............................................................................................................................................................................48 Schematisk överblick...............................................................................................................................................................................49 Elitidrottsformer i kvantitativ belysning.........................................................................................................................................51 Idrottsorganisatoriska strategier och logikers kollisioner....................................................................................................55 Sammanfattning..........................................................................................................................................................................................58

5 Tankar kring elitidrottens nya betydelse.........................................................................................61 Idrottslig identitetsformning i nytt ljus...........................................................................................................................................61 Den elitistiska utmaningen...................................................................................................................................................................66 Elitidrott och identifikation..................................................................................................................................................................69 Elitidrott som identitetsskapande underhållning......................................................................................................................71 Sammanfattning..........................................................................................................................................................................................74

6 Centrala tankegångar om förändrade perspektiv på elit-idrott – en summering..................76 Kort slutdiskussion....................................................................................................................................................................................78

Litteratur....................................................................................................................................................80 Djupintervjuer...........................................................................................................................................84 Enkätsvar....................................................................................................................................................85 Elektroniska och virtuella källor:..........................................................................................................85 10 frågor till specialidrottsförbunden..................................................................................................86 Referenser.................................................................................................................................................88 Eliten è liten - men växer 7

1 Inledning Undersökningens uppgift Dagens elitidrott fascinerar och den mobiliserar. Den underhåller. Massorna, medierna, sponsorerna, politikerna gör nästan vad som helst för att skapa drömbilden – och själva ta del av den, uppmuntra den och återskapa den. Det finns så många positiva värden i elitidrotten att knyta an till. Trots uppskruvat tempo, dramatiska överslag, skandaler, fusk, våld, dopning, korruption och maktmissbruk är elitidrottarna vår tids stjärnor och idoler med ett slags naturlig förmåga att rycka oss idrottsälskare ur vardagen och få våra barn och unga att drömma om ära, rikedom och berömmelse. Framför allt de som figurerar i de idrottsgrenar som tagit stort utrymme i massmedia. Arenan och dess återspegling i mediernas konstruerade ramberättelse blir ett skyltfönster för det framgångsrika alternativet och för den välförtjänta segern, den som objektivt kan mätas och förtjänas. Biljetten är väl utförda prestationer som lätt kan visas upp som ett passerkort till föreställd lycka. I det enkätmaterial som insamlats för denna undersökning framkommer en intressant tendens: alla idrotter som inlämnat svar på enkätundersökningen utgår från att elitidrottens viktigaste funktion är underhållning. Att idrotter med stor ekonomisk omsättning som till exempel ishockey och fotboll skulle säga så var mer eller mindre förutsägbart, men att små idrotter som lever på bidrag från Riksidrottsförbundet (RF) och/eller Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) också ger den signalen var kanske mera överraskande. Det är som underhållning som elitidrotten har fått en enorm genomslagskraft i dagens massmedialt styrda samhälle. Få vågar lyfta fram kritiska aspekter av elitidrott, medan de som hyllar elitidrottens betydelse får stort utrymme, om inte i den offentliga diskussionen så åtminstone i de tysta förutsättningarna som gäller på en kommersialiserad marknad. Elitidrott får ett emotionellt laddat utrymme

som är likartat med känslan av det onödiga i att kritisera marknadsekonomi. Det finns ingen egentlig samhällskritisk reaktion på dagens elitidrott, och om den finns inom vissa samhälleliga institutioner, så får den inget riktigt fotfäste i den allmänna debatten.1 Ett litet men talande exempel på denna trend är att det, enligt sportchefen på DN, Nils Palmgren, sällan är svårt att få in idrottsnyheter i en tidning som DN, medan andra nyhetsavdelningar får föra en mycket större kamp för att få utrymme. Ingen ifrågasätter elitidrottens exponering på det sätt som det görs idag och idrotten bara växer och växer.2 Elitidrott är också mycket slitsamt och krävande. En idrottare som tagit sig fram till en internationell världselit i en idrottsgren som utövas globalt har lagt ner ett enormt engagemang utifrån den talang, uthållighet och viljestyrka som förutsätts för att man ska uppnå nivån av internationell världselit. Den idrottsliga logik, som i en bestämd mening är den idrottsliga utvecklingens kärna och därför ges en central roll i denna undersökning, kan ses som en förenklad variant av den kapitalistiska logiken med konkurrens, effektivitet, prestationsfokusering och naturliga expansionsföreställningar.3 Den utformar därtill den idrottsliga verkligheten så att många strävar efter och satsar maximalt, men endast ett fåtal når den elit som hägrar i glamourens inramningar. Inte för att det hägrande målet är det närmelsevis enda som upptar elitidrottarnas tankar, men i tävlingslogikens struktur finns endast en eller ett fåtal vinnare per idrottsgren och tävling, och en mindre grupp som utgör det som avgränsas som elit. Denna konstellation är en av grundförutsättningarna för att kunna klargöra elitidrottens utvecklingstendenser. Men vad är elitidrott? Är fenomenet entydigt? Om man bläddrar i sportbilagor, kollar kvällens Sportspegel, följer med ett friidrotts-VM eller EM-kvalen i fotboll på tv eller läser en mer lokalt förankrad dagstidnings sportsidor får man ofta en rätt entydig presentation av vad som räknas som elitidrott. Inte för att någon

Kartläggning och analys av elitidrott 9

sportchef redogjort för redaktionens policy, utan snarare för att det förefaller vara så självklart vilket material som presenteras dag efter dag, tävling efter tävling, match efter match. I ljuset av den massmediala bilden kan frågorna om elitidrottsförståelsen förefalla banala, på gränsen till löjliga – eller åtminstone onödiga. Utgångspunkten är tämligen enkel och entydig. Om något utgör en elit i något sammanhang, så är det en verksamhet eller en grupp människor som genom sin skicklighet, kompetens, vilja, uthållighet och målmedveten satsning nått en position där man duktigare och bättre kan utföra det man åtagit sig att göra än det stora flertalet som försöker göra samma sak. Kontrasten till att det finns en elit utgörs av att det finns ett större antal människor som utgör den stora massan, mot vilken eliten framstår som överlägsen i talang och kompetens. Med denna enkla utgångspunkt är det fullt naturligt att man landar i en så kallad pyramidmetafor, och att elitidrott finns på toppen av en sådan pyramid. Den praxis som utformats på de mediala arenorna ger ett sken av att det är lätt att förstå vad som ingår i begreppet elitidrott. För aktiva idrottare, tränare och framför allt idrottsledare på olika nivåer är det dock helt klart att man varken lyckats nå konsensus kring vad som ska räknas som elitidrott eller hur det begreppet ska förstås. Ett mycket talande exempel är att i den nyligen genomförda dialog som Elitidrottsrådet förde med 20 specialidrottsförbund inför en kartläggning om stöd för elitidrott återkommer frågan om behovet av en enhetlig definition av elitidrottsbegreppet. En väsentlig fråga blir givetvis om en entydig och odiskutabel definition av elitidrottsbegreppet låter sig formuleras, och vad man möjligen uppnår med en sådan definition. I många fall räknas en idrottsutövare som elitidrottare om han eller hon spelar i högsta serien i sin idrott eller deltar i nationella mästerskapstävlingar i sin idrottsgren. Den gränsdragningen är enkel och används av många specialidrottsförbund (SF) inom Riksidrotts-

förbundet (RF) i Sverige. Verkligheten är ändå mycket mer komplicerad än så, främst för att olika idrottsgrenar skiljer sig så mycket från varandra och har så olika organisationsformer kring sin tävlingspraxis. I många idrottsgrenar är det faktiskt relevant att reflektera över frågan: När är man egentligen elitidrottare? Kan man använda ett ekonomiskt synsätt, så att gränsen handlar om hur mycket pengar man tjänar genom sitt idrottande? Eller ska man utgå från vilken idrottsgren det handlar om? Ska man kanske utgå från hur mycket han eller hon satsar av sin tid på att träna och utveckla sig själv i någon idrottsgren? En del av hela problemet är att det idag inte finns några helt tillförlitliga data kring elitverksamhetens omfattning i dagens svenska idrottsrörelse. Det finns inte heller någon eller några avgränsade definitioner gällande olika kategorier av elitidrott. Detta är ett problem, inte bara inom idrottsvetenskaplig forskning utan också i den praktiska verksamheten som utförs i idrottsorganisationer på olika nivåer. Olika föreningar och organisationer använder sig av egna definitioner för att hantera sin elitverksamhet. Eftersom det saknas klara definitioner av begreppet elitidrott blir det i praktiken mycket svårt att diskutera utveckling, stöd och omfattning. Då verksamhetsplaner och verksamhetsinriktning innehåller begreppet ”elitinriktad idrott” bör denna term rimligtvis kunna definieras och kvantifieras för att bättre förstå vilka som avses och i vilken omfattning det gäller. Eller? Frågorna är relevanta, framför allt i en starkt föränderlig idrottsverklighet. Samtidigt är det lätt att ställa frågor. Svårigheten är att ställa de verkligt relevanta frågorna och visa varför de är relevanta. Därtill kommer den andra svårigheten att försöka besvara dessa frågor eller åtminstone visa på trovärdiga sätt att handskas med dem. I denna rapport kommer jag för det första (1) att sätta fokus på utmaningen att formulera en entydig och odiskutabel definition av begreppet elitidrott. Jag vill därför klargöra villkoren

Eliten è liten - men växer 10

för en sådan möjlig definition, men också vad förväntningarna på en entydig definition signalerar. Denna undersökning är idrottsfilosofisk, vilket bland annat innebär att frågan om förväntningarnas berättigade måste ställas i formen: Är den näst intill självklara utgångspunkten rimlig? Frågan är om en entydig och enkel definition faktiskt löser de problem man tycker sig uppleva. Därför måste också en annan sida av problematiken vägas in i reflektionerna, nämligen om en entydig definition inte ter sig rimlig, behöver man förklara varför och vilka alternativa väger det finns för att diskussionen kan gå vidare med nya insikter. För det andra (2) reflekterar undersökningen kring den mer eller mindre självklara förståelsen av elitidrott såsom den framträder på de olika mediala arenorna. Jag kommer att problematisera den föreställningen med kritiska frågor från olika perspektiv med syftet att visa hur mångfacetterad elitidrottsbilden i svensk idrott faktiskt är, men även lyfta fram den underliggande logik som styr utvecklingen av den bild av elitidrott som presenteras för oss i den massmediala verkligheten. Jag kommer därför också att peka på vissa tendenser som jag menar är centrala för att förstå hur elitidrottskulturen överlag har förändrats och utvecklats i ett tidsperspektiv, och hur dessa förändringar också måste få återspeglingar i hur vi talar om elitidrottskulturen idag, det vill säga vilka begrepp och föreställningar som är relevanta i dagens verklighet. Fokus läggs på det fenomen jag benämner idrottens kapitalisering. I ljuset av denna föränderlighet blir det, för det tredje (3), centralt att pröva hållbarheten i sådana invanda föreställningar som ofta tas som givna i diskussioner om elitidrott. En sådan föreställning är användningen av den så kallade pyramidmetaforen och föreställda samband mellan olika verksamhetsformer i hela idrottskulturen. En viktig delfråga i denna undersökning handlar därför om huruvida denna enkla, pyramidbaserade bild motsvarar de olika idrottsgrenarnas faktiska verklighet

eller om den måste bytas ut och i så fall till vad? Själva pyramidmetaforen antyder att det finns ett enkelt och entydigt samband mellan elitidrott och övriga områden inom idrottskulturen. Men RF:s idéprogram Idrotten vill (2005) konstaterar bland annat att gränsen mellan ”elitidrott i egentlig mening, det vill säga idrott på mästerskapsnivå” och övrig tävlingsidrott är ”fortfarande flytande”.4 I bästa fall kan denna aspekt i undersökningen antingen upphäva den flytande gränsen och göra den tydlig eller förklara varför den fortfarande är och rimligtvis bör vara flytande. Kanske ska inte den flytande gränsen uppfattas som en brist, utan som ett tecken på en sund, men flexibelt levande verklighet. Denna aspekt kommer att utgöra en mycket stor del av min undersökning. En annan delfråga i detta sammanhang är också föreställningen om elitidrott som underhållning. Själva elementet av underhållning kommer vi inte ifrån, eftersom det är ett förhållningssätt som kännetecknar det stora flertalet människors attityd till modern elitidrott. Däremot menar jag att det finns all anledning att närmare precisera vilket slags underhållning elitidrott är, kan vara och i bästa fall kan utvecklas till. Denna frågeställning kommer jag att utveckla tydligare i slutet av denna undersökning. Sammanfattat kan man säga att undersökningens syfte primärt är att klargöra och synliggöra olika aspekter kring begreppet ”elitidrott”, elitidrottens olika aktörer, dess verksamhetsmiljö och förändringstendenser i den miljön. I andra hand kan man tänka sig att undersökningens resultat kan prövas genom att uppmärksamma hur en kvantifiering av elitidrottsbegreppet utfaller ifråga om omfång på olika nivåer inom idrottskulturen. Att klargöra begreppet ”elitidrottare” kan med andra ord senare ligga till grund för vidare forskning av idrott och elitidrott. Dessa kategorier av elitidrottare kan sedermera studeras enskilt eller flera kategorier tillsammans.

Eliten è liten - men växer 11

Om entydighet, komplexitet och definitioner Problemet med själva begreppet ”elitidrott” formuleras ofta i att man saknar en enhetlig definition för elitidrott. Frågan är om detta egentligen är ett skenproblem eller ett problem som formuleras så i brist på bättre sätt att handskas med en komplex verklighet. Det intressanta är att det egentligen inte saknas definitioner. I den svenska idrottsrörelsens centrala aktuella dokument finns några exempel på definitioner av elitidrott som är värda att uppmärksammas. Elitidrottsrådet är ett beredande organ under ledning av Riksidrottsstyrelsen som i sin lägesrapport från mars 2003 fastslagit att det ekonomiska stöd som riktas till elitidrott är till ”för att stödja aktivas och lags utveckling till internationell topp-prestation på seniornivå”. Stödet riktar sig till dem som ”ligger på internationell toppnivå eller är på väg dit”.5 Här förklarar man elitidrott som den högsta internationella nivån, alltså varken ungdoms- eller juniorelit eller nationell elitnivå. Samma dokument har också en något vidare definition för elitidrott. Då fastslås också att med ”elitidrott” avses respektive SF:s landslagsverksamhet och aktiva som kombinerar elitidrott och studier på såväl gymnasial som postgymnasial nivå. I elitidrottsbegreppet ingår även föreningarnas prestationsinriktade tränings- och tävlingsverksamhet inom högre seriesystem eller motsvarande.6

Med detta tillägg kommer elitidrott att alltså också omfatta tävlingsverksamhet på högsta nationella nivå. Karaktäristiskt för denna definition är att den formuleras i dialog med elitsatsande verksamhet på regionalnivå i svensk idrott, alltså i samband med de regionala elitidrottscentrums verksamhetsbeskrivning från åren 2005-2006. Denna definition är på det stora hela det omfång som mina diskussioner med olika SF pekar mot. Man använder en elitidrottsförståelse som utgår från den högsta nationella nivån till den högsta internationella nivån på senior-

nivå – och nämner ungdoms- och junioreliten vid sidan om, närmast som ett steg på väg mot elitidrott. Ovan nämnda definitioner av elitidrott tillsammans med SF:s olika använda definitioner gör det intressant att reflektera över om problemet handlar om definitionens vara eller inte vara eller om verkligheten är så komplex att de existerande definitionerna inte fungerar. Om det är så, kan man antingen välja att försöka formulera en bättre definition eller sträva efter att förklara komplexiteten i verkligheten. Medan man i det förra fallet vill skapa entydig hanterbarhet, vill man i det andra fallet skapa ökad förståelse. Skillnaden verkar liten, men är i själva verket mycket stor. Antingen vill man förenkla den komplexa verkligheten ner till de minsta gemensamma nämnarna eller så vill man bevara respekten för verklighetens komplexitet och mångtydighet. Utifrån det material jag samlat in för denna undersökning har jag blivit alltmer övertygad om att det är mera fruktbart att välja det senare alternativet. Dels för att en alltför förenklad bild genom strävan efter entydiga definitioner antingen blir för intetsägande eller alltomfattande. Dels för att jag menar att problemet i grunden inte handlar om att ha ”den rätta definitionen”. Mitt val återspeglas givetvis i hela upplägget, och bedömningen av om valet är bra eller dåligt måste göras utifrån den information som helheten förmedlar. Valet kan också motiveras rent sakligt. Det främsta skälet till att både använda sig av och försöka formulera en definition av något är att man tänker sig att därigenom undvika möjliga missförstånd. Det finns emellertid ofta en övertro på definitioners makt. Man tänker sig lätt att man varken kan beskriva eller förstå exempelvis idrott och idrottsutövning om man inte utgår från en fastställd definition. Denna oreflekterade föraning förenas ofta med en känsla att förmågan att använda sig av ett bestämt begrepp korrekt i olika sammanhang

Eliten è liten - men växer 12

inte är tillräcklig. Man uppfattar läget då som om grunden för ens begreppsanvändning inte är säkrad och att det första som måste göras är att skapa en fast och hållbar grund för ens förståelse. Problemet är inte så stort som det verkar vid första ögonkastet. Det verkliga problemet med att fastslå en exakt och övergripande definition är att fastslåendet i sig förutsätter en mera grundläggande förståelse av det fenomen man försöker definiera för att veta om definitionen alls ens är användbar eller träffar rätt. Den brittiska idrottsfilosofen Graham McFee har för sin del pekat just på detta problem inom idrottsforskningen. Han säger: (P)utative definitions must be tested against one’s experience. I must be able to recognize bachelors (prior to your giving me a definition of that term) to see if your putative definition is correct – or even plausible. So definitions do not really aid understanding. Testing the truth of putative definitions requires that one understand before one has the definition. Your account of, say, sport must be recognized as correct – I can only do that if I can recognize sport prior to or independent of the definition. Further, since the meaning of expressions in the definition must be known, the definition is not a neutral starting point: if I have no undefined starting place, the search for a complete definition will go on for ever. But if there is an undefined starting place, definition cannot be as fundamental to understanding as was assumed: it would not be for the starting place. So what definitions offer requires a background of understanding prior to the definition: but, having such understanding, the definition offers little new – at best it offers a new word for some already understood.7

McFees resonemang pekar på tre aspekter värda att uppmärksammas i detta sammanhang. Den första aspekten han tydliggör är att en definition inte kan utgöra den grund som vår förståelse vilar på. En förståelse av ett fenomen kan vara helt korrekt utan behovet att skapa en fullständig definition, särskilt om man kan använda sig av ord och begrepp för att beskriva detta fenomen i olika sammanhang utan att någon annan insatt reagerar på att man använder ordet på ett konstigt sätt.

En annan aspekt som McFees tanke klart visar är att vilken definition man än skulle komma fram med, skulle den med rätta alltid bedömas mot ansvariga personers egen förståelse och praxis. En sådan definition kan kritiseras om den inte skulle innefatta det som en person uppfattar som relevant utifrån den egna förståelsen och den praxis man själv är insatt i. Den tredje aspekten utgår från att all förståelse bygger på en förståelse av något annat, utifrån vilket vi börjar vår undersökning av det vi inte förstår eller som är helt nytt för oss. En egentlig förståelse utgår med andra ord från en bestämd förförståelse. Om vi till exempel först som barn lär oss att det finns en bollsport som kallas tennis och tennis spelas på ett visst sätt, utgår vi (som barn) från vad vi lärt oss om tennis när vi för första gången bekantar oss med exempelvis squash. Med tiden lär vi oss likheterna, skillnaderna och den sociala kontext, i vilken dessa mänskliga verksamhetsformer fungerar naturligt, och som också möjliggör att vi kan uppfatta båda spelformerna som uttryck för idrott. Den förståelse som växer fram genom vårt sätt att leva med andra människor i en social kontext är, menar jag i anslutning till McFee, mera grundläggande för att förstå ett fenomen än att först kunna fastställa en definition för fenomenet ifråga. Det handlar i grunden om att växa in i en tolkningsgemenskap. Utan ett sådant påpekande är alla slags definitioner de facto uttryck för cirkulära resonemang. Att fastslå en definition för begreppet ”elitidrott” har också ett genuint syfte som inte ska brännmärkas som oväsentligt. Det syftet är att skapa klarhet i resonemang och i ens förståelse, och därigenom undvika onödiga missförstånd. Klarhet i denna mening är eftersträvansvärt. Den klarheten nås emellertid inte endast med hjälp av definitioner. Snarare är risken med att försöka nå detta genom definitioner att vi hamnar – som också McFee pekar på – i en oändlig regress och slösar en massa energi på ett projekt som i slutändan inte säger så mycket.

Eliten è liten - men växer 13

Ett annat och enligt min mening mycket bättre sätt att skapa klarhet i resonemangen och bilden av verkligheten är att resonera i kontraster genom att ge konkreta exempel på vad man avser och vad man uppfattar som missförstånd.8 Ett kontrasterande resonemang är då särskilt viktigt i sådana situationer, där man antar att ens tankegång kan missförstås eller där man kan peka på en central aspekt i det man vill beskriva genom att lyfta fram en motsvarande likhet eller skillnad i något närliggande fenomen.

fiska reflektionen. Om de ord vi använder på ett enkelt och oskyldigt sätt endast skulle återspegla den verklighet vi lever i, skulle uppdraget inte vara så svårt. Dessvärre är våra ord sällan oskyldiga speglingar utan ofta insatta i menings- och värdeladdade kontexter, där rätten och möjligheten att forma/skapa beskrivningen av verkligheten samtidigt handlar om rätten eller möjligheten att aktivt forma den verkligheten, att i den avgöra vad som är centralt och viktigt å ena sidan och perifert och oviktigt å andra sidan.

För att belysa ett särskilt drag i elitidrott kommer jag exempelvis att ibland kontrastera den med fenomen som i utgångspunkten inte uppfattas som elitidrott. I stället för att åstadkomma en definition, strävar jag efter att ringa in centrala och karaktäristiska drag i elitidrottskulturen. Detta kan då ske genom kontraster eller konkreta exempel. Slutresultatet är en helhet av tanketrådar som hålls samman, men som fortfarande är öppen för diskussion och nya belysningar.

I det följande vill jag därför säga några ord om undersökningens karaktär och dess förutsättningar, material, tillvägagångssätt och upplägg.

Ett kontrasterande resonerande har inte samma syfte eller ambition som de flesta försök att skapa en heltäckande definition. Därför bekymrar jag mig inte så mycket om hur man exakt ska förstå vad som är närliggande fenomen. Det jag är ute efter är ökad förståelse – och respekt för verklighetens komplexitet. I stället för att förenkla verkligheten till minsta gemensamma nämnare, tror jag att det är mera fruktbart att försöka förklara varför verkligheten är så komplex som den är. Då utgår jag från att diskussionen inte en gång för alla kan avgöras på ett entydigt sätt, utan diskussionen måste få vara en öppen process. Om klarhet och ökad förståelse kan åstadkommas genom att belysa vissa drag i idrott genom kontraster, är detta tillräckligt. Denna rapport är således ett bidrag till en diskussionsprocess, till den utmaning som det i grunden handlar om, nämligen att beskriva och komma till rätta med en bestämd verklighet. Ett sätt att handskas med en utmaning av detta slag är den begreppsliga, idrottsfiloso-

Undersökningens karaktär, material och tillvägagångssätt Denna undersökning är primärt idrottsfilosofisk, men den utgår delvis från ett insamlat empiriskt material. Det filosofiska innebär en begreppslig analys av vad elitidrott som fenomen rimligen kan tänkas innefatta. Tillvägagångssättet är då huvudsakligen argumentativt och reflekterande, vilket inverkar på hur denna undersökning utformas. Stilen är genomgående reflekterande och inbjuder läsaren att steg för steg följa med hur tankegången utformas längs vägen. I slutet sammanfattar jag kort de olika steg som helhetsresonemanget är uppbyggt av. Det filosofiska skrivsättet handlar inte bara om att presentera fakta utan att samtidigt reflektera kring hur vi ska förstå olika slags fakta och hur vi ska skapa en genomtänkt helhet av de fakta som dyker upp. Målsättningen är att tänka så klart och tydligt som möjligt. I första hand handlar det om att kartlägga begreppets innebörd i dess olika användningar men det handlar också om att analysera elitidrottsbegreppet i anslutning till närliggande begrepp som exempelvis ”professionalism” och olika varianter av idrottsbegrepp som inte anknyter till elitverksamhet. Metodiskt handlar det då om kontrasterande begreppsanalys.

Eliten è liten - men växer 14

Till det filosofiska tillvägagångssättet räknar jag också de möjligheter till kritisk reflektion över dagens elitidrott som mitt val av material öppnar. Jag tänker då särskilt på den dialog jag i slutet av undersökningen för med filosofen Torbjörn Tennsjö om elitidrottens karaktär och funktion. Min tanke är då att uppmärksamma hur en relevant kritisk reflektion kan formuleras samtidigt som den diskussionen kan kopplas ihop med en helhetsbedömning av hur elitidrottens utveckling ska formuleras. Ett filosofiskt arbetssätt kan lätt förlora kontakten till den verklighet, i vilken de analytiska reflektionerna bör ha relevans. Av denna anledning kombineras det begreppsligt-filosofiska arbetssättet med ett bestämt empiriskt material, ett material som hämtas från den verklighet, där elitidrottsförståelsen lever sin vardag. Undersökningen har två metodiska utgångspunkter. För det första är den beskrivande och analyserande i sin karaktär, då elitidrottsbegreppet ska diskuteras, klargöras och definieras. I denna del av undersökningen utgörs materialet av olika nationella och internationella idrottsvetenskapliga studier. Idrottsfilosofiska undersökningar är givetvis av särskilt intresse. Min utgångspunkt är att idrotten som mänsklig verksamhet är en så kallad socialt konstruerad verklighet.9 Om idrotten förstås ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv, innebär detta att idrottsförståelsen dels är historiskt förankrad, dels också flexibel i förhållande till förändringar som upplevs som nödvändiga. Elitidrottsbegreppet är således inte något som en gång för alla är fastslaget. I en viss mening måste en analys av begreppet förankras i begreppets historiska framväxt och faktiska användning, men i en annan och mera central mening måste analysen utmynna i ett slags stipulativt och argumentativt resonemang. Resultatet måste givetvis i följande steg underställas kritisk och dialogisk granskning bland såväl idrottsforskare som ledare inom idrottsorganisationer.

För det andra används därför ett bestämt empiriskt material. När undersökningens metodiska utgångsläge är en kombination av filosofiskbegreppslig analys och ett empiriskt material, är det givetvis viktigt vad detta empiriska material består av. Det teoretiska materialet har givetvis valts efter dess relevans för att filosofiskt kunna diskutera elitidrottsbegreppet. Det empiriska materialet har däremot skapats för att på bästa sätt reflektera elitidrottsbegreppets konkreta användning och förankring i de sammanhang, i vilka begreppet har en levande miljö. Till detta material räknas bland annat olika aktuella idrottspolitiska policydokument som säger något av betydelse om elitidrottens dagsläge och framtid i Sverige. Till det empiriska materialet hör huvudsakligen ett enkätmaterial och ett antal längre intervjuer med representanter från organisationer med elitidrott som en levande daglig verksamhetsform. Man kan givetvis i det oändliga diskutera vilka organisationer som bör vara representerade i detta material, men jag har huvudsakligen valt att koncentrera undersökningen till ledande aktörer bland de enskilda SF som är medlemmar i RF. Huvuddelen av det insamlade empiriska materialet hör till denna kategori. Dels handlar det om en enkät som skickades till samtliga 68 SF inom RF, dels handlar det om djupintervjuer med vissa utvalda SF för att också få ett djupperspektiv på resonemangen. Utöver material från olika SF utgörs det empiriska materialet av intervjuer med några ledande personer i toppen av de nationella elitidrottsorganisationerna (RF, SOK), några ledande aktörer inom den massmediala sektorn (SVT, Aftonbladet, Dagens Nyheter) och slutligen en representant för sponsorbranschen av elitidrott i Sverige (Svenska Spel). Eftersom undersökningens huvudsakliga tyngdpunkt är filosofiskt-begreppslig är inte det empiriska materialets representativitet eller validitet av största intresse. Poängen är inte i första hand att kunna säga att ”så här

Eliten è liten - men växer 15

tänker de inom de olika SF om elitidrott”, utan att bidra till en mera genomtänkt reflektion kring vad elitidrott är och bör vara. De teoretiska reflektionerna, enkätsvaren och de längre intervjuerna har ett samfällt syfte att bidra till mitt försök att tänka så klart som möjligt. Jag vill ändå säga några ord om materialets relevans. Svarsprocenten på enkätundersökningen bland de 68 SF är inte särskilt hög. Ett tänkbart försvar av detta kunde vara att enkätbrevet innehöll ett alternativ, där man i stället för att besvara enkäten kunde välja att låta sig intervjuas. Helheten av enkätundersökningen och djupintervjuerna för SF visar ändå att endast 26 av 68 SF deltog = 38 procent. Därtill finns ett antal djupintervjuer med andra aktörer än representanter för SF. För undersökningens huvudsakliga syfte, det vill säga att reflektera över elitidrott i dagens idrottskultur i Sverige var det viktigt att få tillräckligt många väl genomförda djupintervjuer. Jag har sammanlagt gjort fjorton djupintervjuer kring elitidrottsförståelsen bland olika aktörer under tiden augusti 2006 till augusti 2007.10 Samtliga djupintervjuer är bandade och utgör i första hand en i idrottsverkligheten mångsidig och väl förankrad faktabank och, inte minst, en inspirationskälla för mina idrottsfilosofiska reflektioner.11 Den utskickade enkäten användes huvudsakligen som utgångspunkt vid djupintervjuerna för att dels strukturera intervjuerna, dels ge ett enhetligt empiriskt material. Tematiskt är materialet ändå ganska omfattande och allt har inte kunnat användas för denna undersökning. Fokuseringen på ett fåtal frågor har här varit utslagsgivande. Enkäten bifogas som bilaga i denna undersökning. Att svarsprocenten i sig är rätt låg går inte att förneka, men utifrån ett annat perspektiv kan man ändå säga att det finns en trovärdighet i materialet. I dessa 26 SF som på olika sätt bidrar till det empiriska materialet finns alla de stora Specialidrottsförbunden (SF) med.12 I ljuset av en representationsbedömning ser materialet helt annorlunda ut. Materialet täcker nämligen cirka 3 977 700 medlemmar

inom RF, vilket svarar för cirka 79 procent av alla medlemmar i RF.13 Räknar man bort de SF som rimligtvis inte förväntas ha elitverksamhet i den form denna undersökning tar fasta på (akademisk idrott, korpidrott och skolidrott) blir representativiteten ännu högre. Därmed består materialet i undersökningen av de SF som ansvarar för 89 procent av RF:s alla medlemmar.14 I analysen används också några andra parametrar som är viktiga för att förstå dagens elitidrott. Det är nämligen också relevant att fråga sig vilka idrottsgrenar som syns mest i medierna, har högst åskådarsiffror, störst ekonomisk omsättning och hög självfinansieringsgrad och flest antal aktiva utövare.15 Det finns en tydlig korrelation mellan dessa aspekter och antalet medlemmar i respektive SF. För analysens trovärdighet har detta ändå en viss betydelse.

Eliten è liten - men växer 16

2 Tävlingsidrottens grundläggande logik och ideologiska ram Lek, spel, tävling och elitidrott För att på ett seriöst och heltäckande sätt kunna diskutera särarten och de karaktäristiska dragen i modern elitidrott, vill jag ge en bakgrund för idrott – alla slags idrott – som fenomen, och inom denna föreställning förstå elitidrottens särart. Här förklaras idrott som fenomen och sätts i relation till andra, närliggande fenomen såsom lek, spel, äventyr och fritid. Inom idrottsforskningen var det tidigare vanligt att man utgick från jämförande utgångspunkter för att till slut ge en beskrivning av tävlings- eller elitidrott. Särskilt de idrottsfilosofiska reflektionerna över idrottens karaktäristiska drag utgår exempelvis från ett bestämt samband mellan idrott och lek, att kunna uttrycka idrottens fenomenologi med hjälp av vad som karaktäriserar olika lekar. Jag ska i det följande helt kort presentera några tankar. Ett numera klassiskt försök att definiera lek eller spel finns hos Johan Huizinga. I sin kända studie Homo Ludens (1938) – Den lekande människan – sammanfattar Huizinga sina reflektioner med att säga: För att summera de formella karaktäristiska dragen i spel, kunde vi lämpligen tala om en fri aktivitet som helt medvetet står utanför ”det ordinära livet” som något ”icke-seriöst”, men som samtidigt fångar deltagarens intresse både intensivt och totalt. Det är en aktivitet som inte har några materiella intressen och ingen vinst kan vinnas med deltagandet. Spelet eller leken fortgår inom sina utstakade gränser av tid och rum utifrån klara regler och på ett ordentligt sätt.16

Huizinga har också en annan definition som tar upp andra karaktäristiska drag som tillsammans med det förra bildar en innehållslig helhet:

och rum. Reglerna accepteras frivilligt men är absolut bindande. Spelet har sitt mål i sig självt och beledsagas av en känsla av spänning, glädje och en medvetenhet som skiljer sig från det ”vardagliga” livet. 17

Det finns flera likheter mellan lek och idrott, särskilt om man endast betraktar dem som fenomen. En idrottslig verksamhet är, liksom leken, en skapad verklighet, där man genom bestämda överenskommelser fastställer vad som gäller och vad som står på spel i leken eller idrottsverksamheten. Båda kan sägas börja vid en viss tidpunkt och sluta vid en annan. Det geografiska utrymmet omdefinieras. I lekens värld kan bakgården omdefinieras till ett slagfält eller fängelse, allt beroende på lekens regler. På motsvarande sätt blir gräsmattan en fotbollsplan och några stenar bildar målet. Deltagarna går frivilligt med på att spela, leka, tävla eller något liknande. Med formuleringar som ”spelet har sitt mål i sig självt” eller ”ingen vinst kan vinnas med deltagandet” syftar Huizinga framför allt på att den omdefinierade verksamheten är självreferentiell, att lekens eller spelet värde består i spelet eller leken i sig. Detta är, som jag ser det, grunden för idrottens autonomitanke. I och med att verksamhetens kärna hör till den skapade, överenskomna verklighetens domäner, har idrottskulturen kunnat hävda sin autonomi och också socialt och samhälleligt lyckats motivera sin självbestämmanderätt – åtminstone så här långt i utvecklingen. K.L Schmitz talar om idrott som ”suspension of the ordinary world” på ett sätt som påminner om Huizingas resonemang, men har i fortsättningen en starkare betoning av det autonoma draget i idrottens kärna. Han fastslår att: Denna tillfälliga uteslutning av den ”verkliga” världen genom ett beslut om att spela befriar en värld av ”overklighet” som inte behöver något berättigande utifrån. Det är fråga om en autonom värld som producerar sina egna värden genom och för sig själv, friheten och glädjen i spelet.18

Spel är en frivillig handling och verksamhet som utförs inom vissa fixerade gränser av tid Eliten è liten - men växer 17

Det finns givetvis olika slags lekar och det finns olika slags spel, liksom det finns olika slags idrotter och därtill hörande möjliga tävlingsmoment. Hittills har jag endast berört ett centralt, gemensamt och karaktäristiskt drag hos alla sådana fenomen. Det finns ett ytterligare drag av samma slag. Det handlar givetvis om en regelbaserad utgångspunkt, där man med hjälp av överenskomna regler på olika nivåer – skrivna eller oskrivna – skapar lekens, spelets eller idrottens verklighet. De överenskomna reglerna definierar vad som är relevant, viktigt och beaktansvärt. Och det är med samma regler som andra aspekter förbises och negligeras. Det kan således inte finnas någon idrottens, lekens eller spelets logik utanför den exempelvis idrottsliga sociala och historiska praxis som uppkommit eller uppkommer kring någon bestämd idrottsgren.19 Jag vill gärna kalla detta för idrottens kontextuella förankring. Det finns därför även från denna synvinkel inte heller någon på förhand bestämd nytta eller onytta med det som kan uttryckas som idrott, lek eller som ett spel.20

Elitidrottens förutsättningar Vad gör då idrott till idrott? Och därtill, vilka är de begreppsliga förutsättningarna för att kunna tala om elitidrott? Om man övergår från det allmänt gemensamma till det allmänt särskiljande, handlar det givetvis om att idrott är något annat än lek, spel, teater, bild-, ljus- och utrymmeskonst och liknande fenomen trots att man kan finna regelbaserade utgångspunkter.21 I en relativt välkänd idrottshistorisk och -sociologisk klassiker definierar Allen Guttmann tävlingsidrott som ”playful physical contests” utifrån bestämda distinktioner mellan fenomen som lek, spel, tävlingar och idrott.22 Kathleen Pearsson presenterar däremot en allmän definition av tävlingsidrott. Hon skriver: ”I suggest that the purpose of these games, in an athletic setting, is to test the skill of one individual,

or a group of individuals, against the skill of another individual, or a group of individuals, in order to determine who is more skilful in a particular, well-defined activity.”23 Warren Fraleigh har en liknande definition. Han säger: ”... a sports contest — an agreedupon event in which two or more humans oppose one another in attempting to better the other’s performance on the same test of moving mass in space and time by means of bodily moves which exhibit developed motor skills, physiological endurance, and socially approved tactics and strategy.”24 Definitionernas exakta formuleringar är inte det mest intressanta, därför lämnar jag den diskussionen därhän redan från början. Det centrala som dessa definitioner lyfter fram är idrottens tävlingsmoment som något avgörande. Syftet i tävlingsidrott är att vid en bestämd tidpunkt i en bestämd idrottsgren med bestämda och på förhand uttalade spelregler fastställa deltagarnas inbördes rangordning. Låt oss i det följande se närmare på vad detta kan sägas innebära. Idrottslig verksamhet bygger alltså på bestämda, på förhand fastslagna, (spel)regler. Reglernas funktion är givetvis att definiera hur en bestämd idrottsgren ska utövas, hur man avgör resultatet och vad som är de villkor som gäller för att uppnå det resultat man eftersträvar. Ett av de mest centrala villkoren som reglerna definierar är att tävlingen ska kunna ske på jämlika villkor. Jag talar gärna i detta sammanhang om idrottens jämlikhetsideal. W. Korffs menar att idrott innefattar ett jämlikhetsideal som konstitueras som artificiella konfliktsituationer utanför den ”vanliga” verkligheten.25 Jämlikhetstankens ursprung för oss rent historiskt tillbaka till den utveckling som modernismens och industrialismens behov av standardiseringar förde med sig. Framväxten av en storskalig industrialisering i mitten

Eliten è liten - men växer 18

av 1800-talet som utmärks av modernitetens tendens att härska, behärska och tekniskt manipulera naturen är särskilt viktig för uppkomsten av den moderna idrottsrörelsen. Med industrialismen uppkom nämligen ett behov att standardisera olika mått i syfte att effektivisera produktionen. Standardisering av mått, vikter och enheter är att sätta fokus på abstraktioner som i sig blir både tid- och rumslösa universaliseringar av fenomen som i sig inte är nya. Däremot förändras sättet att betrakta dessa fenomen med det nya behovet att abstrahera.26 Förutom standardiseringen kom den framväxande storskaliga industrialiseringen också på ett övergripande sätt att förändra de sociala villkoren i det moderna samhället. Ett karaktäristiskt exempel på detta kan återfinnas i sociologgurun Anthony Giddens karaktärisering av begreppet ”modernitet”. Enligt Giddens präglas denna tidsperiod av en extrem dynamik i förhållande till alla tidigare tidsperioder i mänsklighetens historia. Han talar om moderniteten som ”en skenande värld”, och menar att de sociala förändringarna inte endast sker snabbare än tidigare utan också att förändringarna är mera omvälvande och djupgående än förr. Ett av dessa centrala villkor är det radikala åtskiljandet av tid och rum. Med en framväxande standardisering av olika rums- och tidsdimensioner sker en uttömning av de tidigare självklara sambanden mellan tid och rum. I stället införs standardiserade, men abstrakta symbolsystem som till sin karaktär med nödvändighet är universaliserande. Kontrasten utgörs av enbart lokal förankring. Den andra mekanismen för standardisering är, enligt Giddens, uppkomsten av olika slags abstrakta, standardiserade symbolsystem och expertsystem, som sätter parentes kring sambandet mellan tid och rum genom teknifiering av kunskap.27 Den moderna tävlingsidrottens framväxt byggde egentligen på detta stora samhälleliga

skeende och ägde rum samtidigt som hela den moderna internationella idrottsrörelsen började ta form i Storbritannien på 1860- och 70-talen. Då organiserades idrotter, som länge utövats i det brittiska imperiet, i klubbar och förbund. Samtidigt fastställdes också likformiga regler för utövningen. En förutsättning för detta var att det under denna tid (i likhet med mycket annat i människornas vardagsverklighet vid denna tid) blev allmänt brukligt att kvantifiera olika idrottsprestationer i längd-, vikt-, eller tidsmått och att man började registrera rekord i olika idrottsgrenar.28 Denna utveckling ger grunden för idrottens jämlikhetsidel. Detta ideal ger uttryck för att idrott i sin utgångspunkt konstitueras av att alla deltagare oberoende av bakgrund blir jämlika och kan på lika yttre villkor tävla enligt de fastställda reglerna samt att tävlingarna avgörs utifrån de jämlika villkoren. Den grundläggande målsättningen är att alla deltagande parter så långt det är möjligt ska garanteras jämbördiga och rättvisa möjligheter att konkurrera med sina idrottsliga prestationer.29 Idrottens jämlikhetsideal bör i en väsentlig mening — vilket filosofen Lars Hertzberg framför allt påpekar — inte förstås som ett moraliskt ideal i den meningen att det skulle uttrycka en värdering av deltagarna. Det är i den meningen inget moraliskt värde som uttrycks, utan snarare har jämlikhetsidealet i grund och botten ett distinkt funktionellt drag. Det skall närmast förstås som ett slags förutsättning för att vi ska förstå något som en tävling.30 Dessa förutsättningar utgör grunden för det jag här kallar tävlingsidrottens rättvise- eller jämlikhetsideal.31 Genom att skapa enhetliga regler för hur man idrottar så att förutsättningarna är allmänt accepterade, och normer för hur man avgör vad som ska beaktas som relevant i en idrottslig prestation, fick man för första gången förutsättningar att jämföra olika prestationer.

Eliten è liten - men växer 19

Den jämförande aspekten är givetvis absolut villkorlig för all slags tävlingsidrott. I en kontrastering mellan idrott och konst blir det tydligt att idrott per definition måste vara konservativ till sin karaktär medan konst per definition måste vara progressiv. Visserligen utvecklas idrottsprestationerna kontinuerligt och nya idrottsgrenar utvecklas. Likaså justeras reglerna i olika idrottsgrenar dels för att korrigera idrottens jämlikhetsideal, dels för att utöka den idrottsliga svårighetsgraden eller spänningen, men reglerna kan inte radikalt förändras. Idrottens grundläggande innehåll kan inte förändras. Ett 100-meters lopp måste exempelvis alltid förbli ett 100-meters lopp och inte plötsligt ett 110-meters lopp för att man numera springer mycket snabbare än för 20 år sedan. Till idrottens grundläggande idé hör att den absoluta jämförbarheten i denna mening måste behållas. Konst måste däremot ständigt utvecklas och söka sig nya uttrycksformer. I annat fall förblir de olika konstnärliga uttrycksformerna reproduktioner eller i värsta fall förfalskningar, vilket per definition förminskar den konstnärliga kvaliteten. Idrottens jämlikhetsideal uttrycks därför – för det mesta – i en moraliskt sett indifferent form, nämligen i form av konstitutiva spelregler för de olika idrottsgrenarna.32 Vid sidan av detta jämlikhetsideal finns också ett annat slags grundläggande ideal, ett ideal som i en viktig mening finns bortom reglerna. Samtidigt som idrottens jämlikhetsideal uttrycks i konstitutiva regler måste man, för att förstå tävlingsidrottens grundidé, räkna med ett tvåstegsideal som en utgångspunkt, nämligen själva viljan att tävla och att försöka vinna. Denna förutsättning är inte regelbestämd utan reglerna tar detta som utgångspunkt för att tävlingsidrott ska vara meningsfullt. Förutom det självklara att syftet i en tävling är att utse en vinnare finns det just i detta tävlingsmoment ett inbyggt idrottsligt ideal som kan uttryckas med att en deltagare alltid bör göra sitt yttersta för att vinna inom det givna jämlikhetsidealet.33 Man kan kalla detta ideal för idrottens tävlings- eller konkurrensideal.34

Konkurrensidealet är av ett speciellt slag. Man kan nämligen säga att det i tävlingsidrottens konkurrenssituation finns ett gemensamt intresse. Om idrott främst uppfattas som ett sätt att i tävlan mäta sin egen förmåga med andras, utformas tävlingssituationen som en spänning mellan konkurrens och gemenskap. Engelskans ”competition”, tävling, kommer etymologiskt från latinets sammansättning av ”con” och ”petire”. Ordagrant handlar det om att ”söka något tillsammans”.35 I denna spänning uppstår många elitidrottares karaktäristiska erfarenhet av tävlingens spänning som framlockas av ”värdiga motståndare”36, det vill säga sådana som med sitt kunnande, sin strävan och talang lockar fram den bästa förmågan hos en själv i den givna tävlingssituationen.37 Denna situationen utgör också förutsättningen för tävlingsidrottens särskilda känsla av ”flow”.38 J.H. Kupfer talar därför om tävlingsidrottens ”cooperative basis”. Han säger: There is a cooperative basis to all competition, at the very least on the level of fair play and agreeing to compete. But more, it is a ”contest” in which each tests the other and testifies to his effort and ability. Each depends upon the other to bring the best out of him, as in a friendship or educational exchange. In this way the opponents are united, forming a whole whose opposition is also a cooperation.39

Betoningen i dessa slags formuleringar av idrottens tävlings- eller konkurrensideal ligger i synen på motståndarens/motståndarnas roll. Visst handlar all tävling om den egna prestationen, men inte på motståndarens/motståndarnas bekostnad. Snarare kan den egna maximala potentialen först utvecklas när motståndarens/ motståndarnas bästa insats finns med i konkurrensen. Först då kan den egna prestationen bli den bästa möjliga i den givna situationen. I denna mening förutsätter konkurrensidealet inte endast jämlikhetsidealet i form av jämlikhet inför tävlingssituationen utan också ett slags nödvändigt gemensamhetsintresse för att tävla.

Eliten è liten - men växer 20

Detta gemensamhetsintresse är naturligtvis inte detsamma som att samarbeta i vanlig mening, till exempel inom ett lag i syfte att uppnå en gemensam målsättning. Det handlar nämligen inte om att åstadkomma ett givet resultat utan om att spela i enlighet med de konstitutiva spelreglernas bokstav och anda för att nå de bästa möjliga prestationerna.40 Denna spänning i idrottens konkurrenstanke är nödvändig för att idrott ska kunna förstås som ett drama, som en arrangerad underhållningssituation där spänningen och ovissheten om utgången lockar och fascinerar åskådarna.41

förenar således idrott med till exempel olika spel och lekar, men skiljer den på olika sätt till exempel från diverse konstformer. K.L. Schmitz har en mycket informativ formulering för denna aspekt i idrottens fenomenologi. Han talar nämligen om ”suspension of the ordinary world”, vilket närmare bestäms som:

En central tanke i all idrottslig verksamhet är att rangordna de olika spelarnas eller lagens prestationer utifrån de på förhand fastslagna spelreglerna. Att delta i ett spel eller en tävling innebär således att på allvar gå in för att inom ramen för spelreglerna i fråga försöka göra sitt yttersta för att nå bästa möjliga resultat. Utan detta slags allvarlighet kan man bli anklagad för att egentligen inte vilja delta i den idrottsliga aktiviteten.

På ett liknande sätt talar P. McIntosh om idrottens regler som definierande ”the unreality of sport”, där ”the ordinary rules of life are suspended”. Den brittiska filosofen och idrottsforskaren Graham McFee menar för sin del att idrottens regler definierar idrott som varande ”in isolation from other human practices.”44

Utifrån samspelet mellan ordnad jämlikhet och tävlingsinriktad konkurrens kan man – dock med en viss försiktighet – tala om idrottens autonomitanke.42 Att tala om autonomi är riskabelt av den enkla anledningen att man i så många olika sammanhang använder denna bestämning. Samtidigt är det viktigt att säga något om hur idrottens organisationsform ska tolkas och förstås. När vi väl ringat in centrala och karaktäristiska aspekter i tävlingsidrotten, är det rimligt att fortsätta med resonemang kring hur idrotten framstår i ett mera djupgående begreppsligt perspektiv. Vid en närmare bestämning av idrottens autonomitanke vill jag inledningsvis rikta uppmärksamheten på att idrott i de tidigare nämnda definitionerna bestäms som ”welldefined activity” och ”an agreed-upon event”. Det centrala i tanken på idrottens autonomi är att dessa spelregler avskiljer och begränsar idrottslig verksamhet från den omgivande verkligheten på ett bestämt sätt. Detta drag

This suspension of the ”real” world by means of a play-decision releases a world of ”unreality” which needs no justification from outside itself. It is a self-sealed world, delivering its own values in and for itself, the freedom and joy of play.43

McFees betoning kan mycket lätt missförstås, och behöver därför preciseras. Man kan nämligen lätt få den föreställningen att idrottens autonomitanke skär av alla band till den ”normala verkligheten”. Detta är ett missförstånd. För att korrekt förstå autonomitankens logiska status, är det viktigt att notera att en omdefiniering av den normala verkligheten egentligen förutsätter att banden mellan de båda världarna bibehålls i en väsentlig mening. Idrottens omdefiniering av verkligheten med hjälp av bestämda spelregler som innefattar en bestämd tids- och platsförståelse handlar egentligen inte om att skapa en särartad autonom verklighet utan om att förenkla den normala verkligheten och därigenom framhäva bestämda aspekter. Jag talar i detta sammanhang gärna om koncentrerad livsförenkling. Tanken på en autonomi som bygger på en sådan koncentrerad livsförenkling uppvisar intressanta paralleller mellan idrott och konst. Liksom idrott handlar konst om att omgestalta verkligheten på ett bestämt sätt.45 Genom att betona vissa aspekter och lämna bort andra skapas en egen autonom verklighet som man måste förstå inifrån för att förstå dess uttrycks-

Eliten è liten - men växer 21

former. Detta innebär ändå inte att denna skapade verklighet skulle sakna band till den omgivande verkligheten. För att vara helt tydliga måste vi göra en ytterligare distinktion. Idrottens autonomi är inte en absolut utan en relativ autonomi. Idrottens autonomi står alltså i växelverkan med ett vidare samhälleligt nätverk av föreställningar, symboler, känslor, värden, normer och institutionella intressen. Idrottens autonomitanke behöver därför inte uttryckas så att idrotten skapar helt egna livsvärden som man inte kan förstå utanför denna idrottsliga verklighet. Värdena i den idrottsliga verkligheten måste i en bestämd mening vara samma som i den omgivande verkligheten för annars skulle man inte kunna förstå dem som värden. Den verkliga skillnaden uppkommer genom att ett värde i den idrottsliga verkligheten får sin kvalitet i denna verklighet. Den idrottsliga verkligheten kan inte ha en egen särartad uppfattning om vad till exempel ärlighet, rättvisa, sundhet eller jämlikhet är, men för att förstå vad som kan eller bör uppfattas som ärlighet, rättvisa, sundhet eller jämlikhet i en bestämd idrottsgren måste man förstå denna idrottsgren. Snarare finner jag det mera naturligt att tänka att den idrottsliga kontexten kvalificerar och ger särskilda uttrycksformer, handlingar och symboler för vad det är att vara oärlig, hur man förhåller sig till sundhet eller vad som uttrycker jämlikhet. 46

Idrottens sociala konstruktion Som jag genomgående betonat hittills konstrueras tävlingsidrott med hjälp av bestämda regler och ett bestämt slags förhållningssätt till dessa. Jag formulerar detta som en helhet av jämlikhetsidealet, konkurrensidealet och den självreferentialitet som följer av dessa ideal. Utifrån dessa betoningar är det helt uppenbart att idrott framstår som en socialt konstruerad eller skapad verklighet.47 Men till skillnad från en hel del andra slags sociala konstruktioner som vi är ständigt omgivna av i våra liv, är det mycket karaktäristiskt för idrottens konstruk-

tion att den är både medveten och formaliserad genom konstitutiva regelverk. Idrottens sociala konstruktion innebär ur en viktig synvinkel att man måste lära sig att förstå och särskilja idrott från annat. Idrott är inte ett faktum i den meningen att man bara kan hitta den och iaktta i naturen. Förenklat kunde man säga att idrott inte kan upptäckas genom att undersöka noggrannare eller att titta efter lite bättre, utan endast genom att förstå det som sker genom att växa in i en tolkningsgemenskap. De flesta växer upp i en kultur där institutionella fakta i stil med idrott tas för givna utan att den bakgrunden behöver klargöras eller diskuteras. De formas i grund och botten genom naturlig utveckling och social växelverkan utan medvetna strategier.48 Idrott är också socialt konstruerad i den mening som exempelvis den amerikanske filosofen John Searle betonar, nämligen att idrottens idé, behållning, spänning eller andra externa syften med tävlings- och elitidrott inte finns som något givet bortsett från en förstående tolkning. Man måste med andra ord lära sig kulturen kring idrott för att förstå till exempel en passning som genialisk, ett mål som billigt, ett tennisslag som mästerligt eller ett kast som osannolikt. Ingenting i det som ses rent fysiologiskt kan avgöra vad som egentligen sker. Att förstå det som sker och hur till exempel utfallet i en tävling avgörs är helt beroende av att förstå vissa handlingar som uttryck för det eftersträvansvärda i den idrottsgrenen, eller kanske hellre betydelse- eller meningsladdade givet den kontext inom vilken de förstås. Egentligen går resonemanget ännu djupare. Man måste förstå den kontext inom vilken en handling förstås som en idrottslig handling och ett beteende som ett idrottsligt beteende. Skillnaden mellan ett knytnävsslagsmål och en boxningsmatch är tämligen hårfin och konstitueras av kontexten. Det finns en offentligt given, konventionsbaserad överenskommelse i den logisk-begreppsliga bakgrunden som möjliggör den idrottsliga förståelsen och bedöm-

Eliten è liten - men växer 22

ningen, både när det gäller samstämmighet och oenighet i själva bedömningen. Allt som sker i idrott är beroende av att vi betraktar den mänskliga verksamheten i ett visst perspektiv och upprätthåller denna idrottsliga verklighet genom vårt fortsatta förhållningssätt till den som idrott. Vad som förstås som relevant och avgörande varierar från idrottsgren till idrottsgren. I en viss mening är det just sådana överenskommelser som skiljer olika idrottsgrenar från varandra. Att exempelvis ta bollen i hand och kasta den i mål är det eftersträvansvärda i handboll, men meningslöst och regelvidrigt i fotboll. Samtidigt finns det inget i det givna som anger varför det ena eller det andra, utan den godtyckligheten är i en viss snäv mening irrationell, men samtidigt ofta erfarenhetsbaserad, uttryckt som ”detta är spännande, givande, utmanande, roligt, underhållande” etc. I detta ljus är varje idrottsgrens specifika kontext helt avgörande för förståelsen av en topprestation, och i förlängningen vad som utgör kraven för elitens kompetens i just den idrottsgrenen. Detta är den djupaste poängen i att elitidrott i sig själv har en kontextuell förankring, men det återkommer jag till lite längre fram. Genom att idrott uppvisar dessa drag av medvetna och formaliserade konstruktioner, blir det också helt klart att det finns givna auktoritativa instanser som skapar, fastställer och övervakar de regler som konstituerar den idrottsliga verkligheten. Därmed är det också klart att ett maktperspektiv alltid gör sig gällande ifråga om idrottens sociala konstruktion. Vissa personer, instanser och organisationer har en given, självklar tolknings- och definitionsmakt. Jag ska så småningom rikta uppmärksamheten på denna aspekt i tävlingsidrottens organisationsvärld, men före det gör jag en kort idéhistorisk översikt över framväxten av modern tävlingsidrott och dess organisering.

Tävlingsidrottens ideologiska ramberättelse Den moderna tävlingsidrottens uppkomst är beroende av många av modernismens grundläggande tankar. Den funktionella förutsättningen har jag redan påtalat, nämligen tillkomsten av abstrakta symbolsystem som utgör grunden för det jag kallat tävlingsidrottens rättvise- eller jämlikhetsideal.49 Samtidigt är detta system grunden för den olympiska rörelsens mest kända motto: ”citius, altius, fortius” som på svenska betyder snabbare, högre, kraftigare. Man måste helt enkelt ha standardiserade enheter, mot vilka man kan mäta rekord och prestationsrelaterad utveckling i ett historielinjärt perspektiv. Tävlingsidrotten kom därmed – på sitt sätt – också att bli en tacksam mätare av mänsklighetens kontinuerliga utveckling. En idrottsförståelse som tar fasta på mottot ”citius-altius-fortius” utgående från en upplysningspräglad, modernistisk utvecklingstanke leder till ett synsätt, där idrottarens kropp blir ett medel att uppnå ett ständigt bättre resultat. Idrottens funktion blir därmed att uppnå mätbara resultat som påvisar mänsklighetens utveckling. Idrottshistorikern Douglas Brown har på ett enkelt sätt sammanfattat denna tendens i några slagkraftiga karaktäriseringar. Idrotten kommer i detta mönster av det han kallar ”endless human progress… that exemplifies high modernist ideals”50 att utveckla ett ideal som explicit utvecklar precision, effektivitet, linjärt tänkande, minimalism, individualitet, teknologiskt imperativ, standardisering och en självklar inställning där form blir underställd funktion. Enligt Brown är dessa ideal klart och entydigt modernistiska ideal. Hos honom finns det ingen som helst tvekan att den internationella idrottsrörelsen är en del av den stora, övergripande ideologin som modernismen står för.51 Organisationsmässigt krävs det i den utvecklade elitidrottsvärlden en systematiserad och välutvecklad organisation med strikt övervak-

Eliten è liten - men växer 23

ningsansvar för att garantera såväl rättvisa och jämlikhet som olika slags utvecklingssträvanden. Även i detta avseende är modernismens och den framväxande nationalismens ideal djupt förankrade i idrottskulturens praxis. Den olympiska rörelsen växte fram i ett spänningsfyllt och dialektiskt förhållande mellan förstärkt nationalism och strävan efter kosmopolitism och ”förbrödring mellan folken”. Nationalismen finns fortfarande kvar som en viktig del av dagens elitidrott, både identitetsmässigt men också organisatoriskt, vilket syns inte minst genom den betydelse de geografiska markörerna har för tävlingsidrottens organisering. Jag kommer längre fram att återkomma till detta organisationsmönster. Ideologiskt handlade det med andra ord om att definiera, peka ut och påminna deltagarna, åskådarna, arrangörerna och den stora allmänheten om det centrala i idrottandets externa syfte, nämligen att hylla den nya människan och den nya världsordningen. Idrottandet och dess organisationsprincip skulle gestalta de Coubertins religiöst färgade vision om den enade mänskligheten. Visionen utstrålar enligt Henrik Sandblads pregnanta formulering ”en kosmopolitisk strävan att främja hela den mänskliga, västerländskt härflutna civilisationen”.52 Det kan vara svårt att helt förstå den genomslagskraft idrottens ideologi fick i början av 1900-talet. Helt klart är i alla fall att den ideologin inte är ett isolerat fenomen, utan är snarare klart lierad med den tidens starka ideologiska tendenser. Den danske idrottshistorikern Hans Bonde fångar sammanfattande in något av det centrala i den dynamik som idrottsrörelsens ideologi lyckades göra till sin egen. Bonde säger: Sporten udtrykte og udtrykker mange af det moderne samfunds grundlæggende normer i fortættet form: En ny fremadrettet, erobrende maskulinitet, en dyrkelse af nationalstaten og en hyldest til den hurtigst mulige, fremadrettede bevægelse. Jo hurtigere hjulene drejer rundt, jo mere bruttonationalproduktet vokser des bedre. Dyrkelsen af fremskridtet legemgøres i sportmandens dynamiske fremdrift.53

Modernismens skapelse, det abstrakta symbolsystemet som möjliggör universell jämförbarhet och föreställningar om universalitet och utveckling, har använts mycket effektivt i spridandet av den moderna elitidrottskulturen till andra kulturkretsar än de västliga europeiska och nordamerikanska kulturkretsarna. Den moderna olympiska rörelsen har genom åren vuxit till en av de största internationella organisationerna i vår värld och vår tid. IOK:s nuvarande ordförande, Jacques Rogge, räknar numera med att 850 miljoner människor är aktiva inom och berörs av denna organisation.54 Vid invigningen av de olympiska spelen i Aten 2004 var över 200 nationer representerade och tv-sändningarna följdes uppskattningsvis av närmare 4 miljarder människor. Det handlar med andra ord om ett av de mest globala fenomenen i vår samtid, givetvis laddat med den politiska och ekonomiska tyngd som ett så stort fenomen kan frammana. Givetvis kommer idrottens kapitalisering till uttryck också i detta sammanhang. Jag ger endast ett exempel som antyder utvecklingens gång. När de första OS-sändningarna i tv genomfördes från vinter-OS i Squaw Valley 1960, betalade CBS 5 000 USD för rättigheterna att sända spelen i USA. Drygt trettio år senare, 1994, betalar samma CBS 401 miljoner USD för motsvarande vinter-OS i Lillehammer. Åtta år senare betalar NBC 555 miljoner USD för rättigheterna till vinter-OS i Salt Lake City. Och så går det vidare. Det kommande sommar-OS i Peking går lös på knappa 900 miljoner USD.55 Med fog kan man hävda att den olympiska rörelsen – och därmed den moderna tävlings- och elitidrotten – är en central aktör på den globala arenan. Samtidigt: Den olympiska ideologin kan sägas vara paradexemplet på tävlingsidrottens traditionella organisering. Men all elitidrott ryms inte inom de olympiska ramarna och all elitidrott organiseras inte längre med de förutsättningar som den olympiska ideologin medförde. Kommersialismen och kapitaliseringen

Eliten è liten - men växer 24

finns kvar, men nya organisationsformer uppkommer också. Uppbrottet från den olympiska ideologin har många aspekter och i fortsättningen kommer jag att fördjupa mig i hur det uppbrottet får olika utslag i förutsättningarna för elitidrott i dagens värld.

Sammanfattning Låt oss för en kort stund stanna upp och sammanfatta det mest centrala i bestämningen av idrott som fenomen hittills. För det första (1) vill jag peka på att idrottsförståelsen i alla dessa formuleringar uppfattas som en mycket utpräglat frivillig och autonom mänsklig verksamhet. Man väljer att gå med i en bestämd mänsklig verksamhet samtidigt som man genom detta val förbinder sig vid den socialt konstruerade verklighet som definieras av de överenskomna reglerna, som i sig är godtyckliga men bindande konventioner för dem som har för avsikt att delta i någon form av idrott. För det andra (2) är det viktigt att uppmärksamma att de överenskomna reglerna också definierar det som är viktigt. Det finns nämligen ingenting i idrotten själv som gör den till något viktigt utan själva överenskommelsen, stipulationen eller konventionen gör något till viktigt i en bestämd mening. Det kan således inte finnas någon idrottens logik utanför den idrottsliga praxis som uppkommit eller uppkommer kring någon bestämd idrottsgren. Detta är idrottens kontextuella förankring. Det finns i denna mening inte heller någon på förhand bestämd nytta eller onytta, men inte heller något som måste betraktas som viktigt med det som kan uttryckas som idrott eller som ett spel. Man kan med andra ord också förhålla sig till idrott utan att alls beröras, bestörtas eller entusiasmeras och lockas av den eftersom den som verksamhet försiggår utanför den normala verkligheten. I den meningen kan vi tala om idrotten som något självreferentiellt. För det tredje (3) innefattar idrottens autonomitanke en dimension av nyskapande. Man kan nämligen säga att idrottslig verksamhet utifrån

en ”omdefiniering” av den normala verkligheten konstruerar en annorlunda verklighet på egna premisser med egna målsättningar och uttryck för vad som är meningsfullt, relevant, värdefullt, krävande och intressant. Idrottens verklighet handlar därför i ett mycket centralt avseende om det jag benämner koncentrerad livsförenkling. Den koncentrerade livsförenklingen uttrycker endast vad som i den givna kontexten ska räknas som meningsfullt, relevant, värdefullt, krävande och intressant. Att förstå den koncentrerade livsförenklingen handlar om att växa in i en tolkningsgemenskap, där man lär sig vad som är relevant i den idrottsliga bedömningen. Samtidigt öppnar en sådan kontextuell förankring för ett maktperspektiv, där vissa personer, instanser och organisationer har en given definitionsrätt. Denna rätt har i sin tur gestaltats i en bestämd organisering av internationell elitidrott och formats inom en ideologisk ram som betonat vissa modernistiska värden och som utformats kring nationalstatens geografiska markörer. När elitidrott på olika sätt utvecklas, handlar det därför samtidigt om ett ideologiskt uppbrott.

Eliten è liten - men växer 25

3 Vad är elit och vad karaktäriserar elitidrott? När den enkla utgångspunkten ganska självfallet är att elit är en verksamhet eller en grupp människor som genom sin skicklighet, kompetens, vilja, uthållighet och målmedveten satsning nått en position, där man är duktigare och bättre kan utföra det man åtagit sig att göra än det stora flertalet som försöker göra samma sak, bör man rimligtvis fråga om detta: a) också gäller för elitidrott? b) är en tillräcklig beskrivning av elit-idrott?

En elitkultur – tre utgångspunkter för elitidrott För det första kan man säga att den allmänna begreppsliga poängen inte endast gäller inom idrottskulturen. Vi kan tala om en bred läkarkår, inom vilken det finns vissa ”elitläkare”, ofta kirurger inom mycket komplicerade medicinska områden och bland dem förefaller hjärnkirurger ha den högsta sociala statusen. Det handlar om sådana som är skickligare än de flesta kolleger i sin specialkompetens, och också utövar den i sin verksamhet. Likaså upprätthåller massmedierna gärna motsvarande bilder av stjärnadvokater, stjärnforskare, stjärnekonomer, stjärnjournalister, toppolitiker. Medierna fokuserar också på eliten bland placerare, riskkapitalister, pr-konsulter, präster, poliser, militärer, lärare, författare, krönikörer, skådespelare, bild- och ljudkonstnärer etc. Likaså talas det också om megastjärnor bland underhållningsartister, dirigenter och numera också kockar. Detta elittänkande har en tydlig tendens att orientera sig efter pengar, offentlighet, underhållningsvärde, medianpassad massproducerbarhet och ryktbarhet. Mera sällan hör man talas om eliten inom bokförarna, sjuksköterskorna, dagispersonal, bilmekanikerna, rörmokarna, vägarbetarna, flygledarna eller taxichaufförerna. Inte för att det skulle saknas hierarkiska strukturer, formella, men mest informella, i alla slags yrkesgrupper utan närmast för att det blir banalt eller ointressant

att tala om en elitgrupp om den inte uppmärksammas av andra, om den inte når över nyhetsoch intressetröskeln eller om inte det finns en tydlig hierarkisk organisationsmodell. I yrkesgrupper med tydliga hierarkiska organisationsmodeller blir det lätt att peka ut eliten. Inom exempelvis det militära yrkeslivet eller inom poliskåren är orderstrukturen klart hierarkiskt utformad. De som sitter på toppen i den pyramidformade organisationen har både det största ansvaret och den tyngsta beslutsrätten. En sådan struktur behöver nödvändigtvis inte byggas på skicklighet eller kompetens i den grundläggande verksamheten, men den gynnar personer med lednings- och organisationsförmåga, strävan till makt, vilja att styra och god människokännedom. Samma logik gäller för alla slags hierarkiska organisationer. Rektorn på ett universitet är troligtvis inte den främsta forskaren, likaså är brandchefen troligtvis inte heller den bästa brandmannen i betydelsen den skickligaste på att släcka bränder eller den modigaste rökdykaren. I en hierarkisk organisation innebär chefskap och förmansställning ofta ett steg mot eliten inom yrkesgruppen/organisationen oberoende av den egentliga verksamhetens kompetensförutsättningar. En elitposition kan naturligtvis också fås genom egentlig yrkesmässig kompetens. En stjärnjournalist har visat sin kompetens genom sin yrkesutövning och blir med tiden uppmärksammad för sina skriverier, får kanske prestigefyllda pris för sin verksamhet och de mest prestigeerkända uppdragen och hamnar troligen i de största tidningarna eller mediebolagen. På motsvarande sätt får en stjärnadvokat, stjärna inom operavärlden eller toppkirurg de svåraste och/eller mest prestigeladdade fallen/uppdragen, bereds plats på de bästa/ största aktörerna inom branschen och belönas rimligtvis med de bästa lönerna. En tredje kategori i elitkategoriseringen kan sägas vara olika slags underhållningsartister eller konstnärer och kreativa personligheter. I

Eliten è liten - men växer 26

dessa elitbestämningar är det inte alls entydigt att säga att de är de skickligaste musikerna, formgivarna eller författarna, utan nu ligger den elitistiska attraktionskraften i andra aspekter, nämligen originalitet, underhållningsvärde eller massmedialt kommunicerad ryktbarhet. Det handlar om aspekter som bedöms, marknadsförs och möjligen kan säljas i stora upplagor. En megastjärna inom popindustrin, säg Roxette, Robbie Williams eller Michael Jackson, är knappast de skickligaste musikerna, det vill säga hantverksmässigt de bästa på sina respektive instrument, utan de som lyckas skapa låtar som tilltalar mycket stora grupper människor som är beredda att köpa deras skivor eller/och betala för biljetter till deras konserter: helt enkelt artister med stort underhållningsvärde som kan mätas i kvantitativa mått. I dessa två sistnämna kategorier är det ändå i slutändan inte kvantitativa mått som avgör huruvida någon tillhör en bestämd elit. De kvantitativa måtten blir ett resultat av olika slags bedömningar och mer eller mindre skicklig marknadsföring av den konstnärliga produkten eller originaliteten. Någon bedömer om författaren, bildkonstnären, operadivan eller stjärnadvokaten är talangfull, originell, nyskapande och effektiv mot en viss given yrkestradition, där tidigare motsvarande prestationer har bedömts, tolkats och analyserats. Bedömningen sker inte i ett vakuum, men inte heller med kvantitativa kriterier med vars hjälp man mäter om prestationen är unik, originell, lönsamt massproducerbar, enastående eller av någon annan anledning värd att räknas till den absoluta eliten. Idrottskulturen är i detta avseende självfallet ingen isolerad kultur. De olika former av elitism som man finner i samhället i stort finns naturligtvis också inom idrottens organisation. Det finns hierarkiska strukturer med en organisatorisk elit med makt och beslutsrätt, det finns värden av originalitet och underhållning som lyfter fram vissa individer. Samtidigt finns det också särdrag i idrottskulturen som inte finns i

de exempel jag presenterat ovan. Idrotten, och särskilt tävlingsidrotten, är som verksamhet organiserad i en sådan form att det alltid finns på förhand givna regler som bestämmer vilka prestationer som är avgörande för hur någon är mera framgångsrik än en annan. Själva tävlingsformen utmynnar i att någon vinnare koras och de övriga kan fastställas i en inbördes rangordning. Olika sporter har olika regler för hur ett resultat ska förstås, men i slutändan utses en vinnare, den främsta, den som utfört den eller de prestationer som enligt den idrottens regler gäller som avgörande för hur prestationerna förstås. I ett flertal idrottsgrenar är det mycket enkelt. Vinnaren är den snabbaste givet en viss sträcka, den som hoppar högst eller längst eller kastar längst enligt de angivna reglerna. I andra idrottsgrenar kan det handla om att göra flest mål, träffa närmast ett givet område, att vinna de flesta eller de avgörande poängen, att prestera den avgörande prestationen såsom ”knockout” i boxning eller att få någon på rygg i brottning eller liknande. Med denna vinnandets logik skiljer sig idrotten från andra underhållningsformer eller konstnärliga aktiviteter. Att hoppa stav eller att utöva redskapsgymnastik kan till vissa delar påminna om cirkuskonster. Konståkning eller konstsimning kan också påminna rätt mycket om vissa estetiska konstformer. Den avgörande skillnaden i samtliga fall är tävlingsmomentet. Det är, menar jag, därför missvisande att som i Regeringens proposition från 1999 tala om den så kallade artistidrotten utan att klargöra vari det artistiska består, hur den skiljer sig från annat artisteri och vilka idrotter som de facto då kunde inberäknas i en sådan benämning.56 Visst finns det tävlingsformer inom konstvärlden och i andra sammanhang, men ingen annan mänsklig verksamhet är så absolut och entydig i sitt sätt att bedöma prestationer som inom tävlingsidrotten. Däri består, kan man säga, både dess charm och förbannelse – och dess samhällsfunktion, om man rådfrågar den norska idrottsforskaren Jan Ove Tangen. Han hävdar att det moderna samhällets uppdelning i olika komplexa specialiseringsområden har

Eliten è liten - men växer 27

gett tävlingsidrotten en särskild funktion i ett samhälleligt perspektiv. Han fastslår: Samfunnet trengte et delsystem for å vise hvilken kode og hvilka operasjoner som måtte foretas for å sikre samfunnets autopoiese i et uoversiktlig og delvis ugjennomsiktig system/ omverden-forhold. Løsningen var et delsystem som kunne fungere som et ”speil” for å vise ”framskritt/tilbakeskritt”. Den moderne idretten kunne ivareta denne funksjonen./.../ Ikke noe annet delsystem opererer og kommuniserer så klart de grunnleggende operasjonene som er knyttet till lededifferansen ”framskritt/tilbakeskritt”, som idrettssystemet gjør. Idrettsprestasjoner, som det meste innenfor idretten, vil i langt større grad kunne relateres till framskritt/tilbakeskritt og hvilke operasjoner som må til for å realisere dette.57

Arne Martin Klausen är inne på ett liknande spår när han i en kritisk granskning av den sammansmältande symbolbildningen inom den olympiska rörelsen efter dess alltmer tydliga kommersialisering fastslår att modern elitidrott är ett rituellt uttryck för gränsöverskridande utvecklingsoptimism.58 Den regelbestämda utgångspunkten kombinerad med vinnandets logik skapar alltså per definition en elitistisk struktur i verksamheten.59 Av detta får vi några centrala drag som är värda att uppmärksammas. För det första (1) kan vi säga att en självklar följd är att den/de som utses till vinnare eller de som ligger i närheten av att vinna alltid är färre till antalet än de som är längre ifrån de prestationer som krävs för att vara en vinnarkandidat. Vinnandets logik skapar en i denna mening naturlig elit i idrotten. Det är alltid någon eller några som i relation till den givna utgångspunkten med många deltagare som bildar en elit. Givetvis finns det ett samband mellan efterfrågan och utbud i den formen att det alltid krävs mycket engagemang och tid för att nå till någon nivå av elitidrottare, och ju högre konkurrens, desto mera krävs det. Man kan exempelvis ge vissa siffror på detta. I tennis

krävs cirka 10 000 timmar träning innan förutsättningarna för att kunna spela på världselitens nivå uppfylls. I orientering och andra uthållighetsidrotter räknar man med kvalificerade träningsinsatser i siffror som 700-1 000 timmar på årsbasis, i cykling till och med ännu mera.60 Men elitidrott kan ändå inte bestämmas enbart utifrån attityd, engagemang och tid man sätter av till verksamheten. Insatsen måste alltid vägas mot de idrottsliga resultaten för att man ska kunna tala om elitidrott. Insatsen måste utgå från talang61, och tur. För det andra (2) kan vi därför notera att det naturliga i den uppkomna situationen är att denna idrottsliga elit alltid är direkt relaterad till de idrottsliga prestationer som gjorts. Den är alltså inte hierarkisk i en organisatorisk mening och den är primärt inte heller framgångsrik i en massproducerbar mening. Att visa idrotter i andra hand är bättre lämpade för masskommunikation och därför genererar exempelvis stora summor pengar är en annan sak. Den idrottsliga elit som uppkommer är alltid också relationell och situationsbunden, det vill säga den står alltid i direkt relation till den tävlingssituation, den kontextuella sättning i vilken prestationerna gjordes. På samma sätt som själva idrottandet har en kontextuell förankring, formas elitens gränser utifrån en kontextuell förankring.62 Prestationerna måste därtill också kunna upprepas på samma eller liknande tävlingsvillkor för att elitidrottaren ska hållas kvar i den elitistiska positionen. För det tredje (3) kan vi därför säga att en idrottslig elit uppstår alltid i en tävlingssituation och reglerna är överenskomna på förhand och (ofta) helt entydiga över hur eliten utnämns, men eliten är alltid relationell till de prestationer som gjordes, den kontext, i vilken de gjordes och de bör kunna upprepas för att man ska kunna kvarstå i den kontextuella eliten.

Eliten è liten - men växer 28

Elitidrottens traditionella organisering När det idrottsliga elitbegreppet har den särskilda karaktär det har, blir det sällan svårt att avgöra hur den prestationsrelaterade elitaspekten ska förstås. En grupp utövare utkristalliseras till en elit i en given kontext. En utövares prestationer avgör hur nära eller långt ifrån eliten han eller hon/laget var i den givna tävlingen/matchen eller matchserien. Det som däremot är en svårare och mera grundläggande fråga är hur man ska förstå den specifika kontextuella aspekten för elitidrott. Den relativiserar på sätt och vis idrottens förenklade objektiva mätbarhet och skapar föränderliga geografiska och tidsbundna markörer i tävlingsidrottens praxis och organisationsform. Vi får med andra ord tävlingsmoment som på en viss plats, exempelvis en idrottsklubb i en bestämd stad, och över en viss tid skapar en föränderlig elit. Därifrån kan både de geografiska och de tidsbundna markörerna utvidgas eller förminskas enligt vad man kommer överens om eller uppfattar som rimligt. Låt mig göra det konkret. Jag väljer en idrottsutövare och idrottsgren som lätt kan exemplifiera resonemanget, jag väljer Stefan Holm och höjdhopp. Efter några tävlingar på klubb- eller kommunnivå visade det sig snabbt att Stefan Holm tillhörde eliten bland höjdhopparna i klubben och kommunen. När de geografiska markörerna utvidgas blir det i en ny situation frågan om Stefan Holm också skulle tillhöra eliten på distriktsnivå och vidare på nationell nivå. Endast resultaten, hur högt han hoppar, avgör om han hör till eliten eller inte givet den föränderliga kontextuella sättningen. De geografiska markörerna kan utvidgas ytterligare till olika sätt att forma en internationell nivå. Tävlingsformen, som för var särskilda kontextuella sättning definierar höjdhoppningens elit, utformas organisatoriskt på samma sätt som den enskilda tävlingen, det vill säga med hjälp av en pyramidmetafor. Skalan går från lokal klubbnivå via distriktsnivå till både nationell nivå och på olika sätt begränsad internatio-

nell nivå (till exempel nordiska mästerskap, enskilda landskamper och EM) och slutligen öppen internationell nivå (VM, OS). Följaktligen kan man tala om klubbelit, distriktselit, nationell elit, internationell elit och högsta internationella elit. Jag valde Stefan Holm och höjdhopp av den anledningen att det exemplet möjliggör att resonemanget lätt kan överföras till det likaså viktiga tidsperspektivet. Höjdhopp är en så kallad rekordsport, vilket innebär att elitens resultatnivå lätt kan jämföras över tid. Man talar då följaktligen i en stigande skala om klubbrekord, distriktsrekord, nationsrekord, nordiskt rekord, europeiskt rekord och världsrekord. Om Stefan Holm skulle hoppa 2,46 skulle han slå samtliga dessa rekord och bli världsrekordhållare. Skulle han göra det i OS i Peking 2008 skulle han, förutsatt att ingen hoppar högre i samma tävling, samtidigt bli olympisk mästare. I andra idrottsgrenar fungerar logiken på samma sätt, men i idrottsgrenar som inte är rekordsporter, är en jämförelse i ett tidsperspektiv inte lika entydig. Däremot brukar man ändå upprätthålla vissa jämförande perspektiv. I fotboll räknar man exempelvis gjorda mål i landskamper eller i VM-slutspel och jämför olika spelare över tid. De eviga jämförelserna mellan Pelé och Maradona lär aldrig ta slut, inte heller de nya mellan Lionel Messi och Maradona, och uppenbarligen finns det ett behov av sådana jämförelser, trots att de inte kan göras på samma sätt som i rekordsporter. I tennis räknar man exempelvis hur många så kallade Grand Slam-turneringar någon elitspelare klarat av att vinna för att bedöma hur väl någon står sig i ett historiskt perspektiv.63

Pyramidmetaforen och utövarelitidrott Denna enkla genomgång exemplifierar några viktiga aspekter som måste hållas i tankarna för att vi ska få en klar bild av begreppet elitidrott. De geografiska och tidsmässiga markörerna spelar en väsentlig roll i förståelsen av

Eliten è liten - men växer 29

elitidrott, och detta gäller särskilt från ett distinkt utövarperspektiv likaväl som i ett åskådarperspektiv. Ur ett idrottsorganisatoriskt perspektiv kan det se annorlunda ut, men det återkommer jag till lite senare. Eftersom elitidrotten genom vinnandets och tävlandets logik utformar sig prestationshierarkiskt som en pyramid på de olika geografiskt avgränsade nivåerna, har det varit naturligt att utgå från att all slags idrott låter sig formas i en liknande pyramid med elitidrotten på toppen. I den föreställningen gör man ofta en uppdelning mellan bredd- eller motionsidrott och tävlingsidrott, en uppdelning som lätt låter sig förfinas på båda sidorna.64 Man kan till exempel göra en större skala som i den ena polen har spontan eller organiserad lek och spel och i den andra polen professionell tävlingsidrott. Och hela skalan mellan dessa poler kan innefatta bredd- och motionsidrott, skol- eller bolags- eller jobbrelaterad idrott med inkluderade tävlingsmoment, fritids- och rekreationsidrott, hälsoidrott, och slutligen då tävlingsidrott som kan utföras på nivåer med olika slags elitsatsningar i sikte. Tävlingsidrott kan också förstås utövas av motiv som välmående, motion, självunderhållning, tidsfördriv, gemenskapskänsla, prövandet av den egna kompetensen utan att man har en elitsatsning i sikte. Man kan exempelvis tävla på en nivå som är anpassad efter en persons talang, tidsanvändning och andra slags resurser. Skalan kan också illustreras i ett diagram, särskilt om man utgår från antalet deltagare i verksamheten och vilken vikt och särskilt uppmärksamhet olika nivåer tillmäts i till exempel sportjournalistiken eller bland sponsorer. Den mest lämpade formen för ett diagram skulle då, som sagt, onekligen vara en pyramid, där lek, motion och breddidrott kommer längst ner som en bas och professionell tävlingsidrott kommer högst upp på toppen. Genom att använda en sådan skala vid beskrivningen av hela idrottskulturen utgår man från att det främst är fråga om gradskillnader

mellan de olika idrottsformerna. I alla former finns i princip samma element av lek, glädje och målinriktad prestationsaktivitet, men proportionerna är helt olika. Om man spetsar till det kunde man säga att i de flesta motions- och rekreationsformer är exempelvis glädje, hälsa och välmående en eftersträvad slutprodukt, medan dessa värden är förutsättningar och medel i elitidrotten för att nå det eftersträvade resultatet, den lyckade topprestationen.65 Den viktiga frågan vid användningen av pyramidmetaforen är om avståndet mellan vardagsmotionären eller det lekande barnet och den hyllade megastjärnan i exempelvis fotboll, golf eller basket blivit så stort att hänvisningen till likheter och gemensamma drag inte längre är övertygande.66 Om avståndet blivit för stort, är metaforen missvisande och måste bytas ut mot en metafor som bättre förmår ge verkligheten meningsfylld bestämning. Mönstret är i vilket fall som helst glasklart och för tydlighetens skull kan det vara skäl att redan nu sätta terminologiska markeringar på den verklighet som utformats. Tävlingsidrott skapar elitidrott. All elitidrott kan i denna mening kallas för utövar-elitidrott. Med denna beteckning kommer jag framöver att avse de former av elitidrott som genom själva idrottsutövningen utkristalliserar en viss grupp utövare som genom sin kompetens och upprepade prestationer framstår som elitidrottare inom sin idrott. En funktion som uppkommer i detta mönster och som jag hittills endast kort tangerat handlar om rekrytering. Nu några ord om detta fenomen utifrån den utgångspunkten att metaforen med pyramiden fortfarande äger giltighet och att all elitidrott primärt är utövar-elitidrott.

Elitidrott, pyramidmetaforen och rekrytering Den svenska samhällsmodellen har på ett väldigt djupgående plan integrerat frivilligt arbete och engagemang med ett stort statligt

Eliten è liten - men växer 30

och kommunalt stödsystem. I folkrörelse-Sverige står idrottsrörelsen för en stor bit av det ideella arbetet. RF räknar med över 3 miljoner medlemmar, mer eller mindre aktiva, och över 600 000 ledare, varav de flesta arbetar ideellt i anslutning till idrott, motion, rekreation och allmän fritid och engagerar sig för barns och ungas välmående och meningsfulla livskänsla. I denna kontext har elitidrotten i dess varierande former en relativt entydig funktion. Elitidrottare framstår ofta som förebilder, inspiratörer och ”rekryterare” av barn och unga till idrottslig verksamhet. Elitidrotten förmår i denna mening stimulera till ett sunt och fysiskt aktivt liv, till motion och hälsa. Lägger man därtill att de ideella ledarna ofta sporrats till sitt engagemang genom egen idrottsutövning och den inspiration de fått genom åren, blir effekten ännu större. Pyramidmetaforen är starkt förankrad i idrottskulturens jargong. Den är standarden, på vilken en stor del av den organiserade verksamheten byggs. En ofta använd variant av denna metafor uttrycks som ovan noterats i hur man beskriver hur hela den nordiska idrottskulturen hålls samman. En viktig aspekt i detta är reflektioner kring vilken funktion och legitimitet elitidrotten har i denna organisering av verkligheten. En aspekt av elitidrottens betydelse formas därmed också kring en betoning av nationell samhörighet kring elitidrotten. I mitt enkätmaterial återspeglas helheten av denna bild rätt tydligt. På en fråga om idrottens samhälleliga betydelse idag framkommer alternativ som föredömlighet, inspirera barn och ungdom till fysisk aktivitet och passion för idrott samt hälsorelaterade föreställningar i det stora flertalet av svaren. Ett fylligt citat som kanske inte är representativt, men desto mera klart i synen på idrottens samhällsnytta finns i svaret från Svenska Konståkningsförbundet: Både stat och näringsliv behöver ta ett mycket större ansvar/utrymme för den nytta som elitidrotten ger tillbaka till samhället. Det blir ju inte enbart ”idrottsstjärnor” av alla som satsar mot en elitkarriär. De blir målinriktade, ambitiösa, kreativa osv osv medborgare och många

blir framtidens ledare, tränare antingen ideellt inom idrotten eller ledare/goda medarbetare inom stat, kommun eller näringsliv. Riktigt stora stjärnor och evenemang i Sverige är våra största ambassadörer för att marknadsföra vårt land. Förbunden behöver få ett större statligt stöd (via RF) för att finansiera organisation, utbildning och utveckling av bland annat elitverksamheten.67

I citatet skymtar den aspekt som i RF:s idéprogram Idrotten vill (2005) får ett rätt stort utrymme förbi, nämligen att elitidrotten har ett nationellt intresse att presentera Sverige internationellt. När man fastslår att ”[i]drottsliga framgångar för Sverige via landslag, klubbar och idrottsutövare ger en positiv uppmärksamhet utomlands och stärker den nationella gemenskapen”68, finns inte bilden av det stärkta nationella gemenskapen med i detta citat, men däremot nog i ett annat citat som jag vill lyfta fram ur enkätmaterialet. Svenska Skidförbundet ger också ett rätt fylligt svar på frågan om idrottens samhällsbetydelse. De svarar: Elitidrott är underhållning på hög nivå och drar till sig massmedial kraft, skapar förebilder för barn och ungdomar och lockar mängder av olika kategorier till aktiviteter. Att en idrottsnation som Sverige är framgångsrik vid OS och VM är viktigt för nationen. På samma sätt är stora idrottsevenemang i Sverige viktiga för idrotten, Sverige som nation, dess regioner och kommuner. Idrottsevenemang är lönsamma för staten genom dels direkta skatteintäkter och skapande av fler arbetstillfällen, dels starkt marknadsföringsvärde och pr för Sverige. Rätt bedriven elitidrott är en viktig del i arbetet med att skapa ambassadörer och marknadsförare av nationen Sverige. Som exempel inom svensk skididrott kan nämnas Ingemar Stenmark, Gunde Svan, Pernilla Wiberg samt de senaste OS-medaljörerna Anja Pärson och Björn Lind.69

För att ännu kort uppehålla oss vid det tema som RF lyfter fram, kan ännu ett tredje exempel ges. Elitidrott kan som åskådaridrott ge en nationell gemenskapsaspekt, eller som Svenska Volleybollförbundet uttrycker tanken: Elitidrottens roll i ett nationellt och samhälleligt perspektiv är naturligtvis att gemene man alltid tar elitidrotten till sig då det är just

Eliten è liten - men växer 31

det som visas upp i tv vid de stora tävlingarna (EM, VM, OS) och profilerna som byggs upp kring elitidrott. Det motiverar och sporrar ungdomar att satsa på idrott och kan få ett folk att gemensamt glädjas (eller sörja).70

Pyramidmetaforen utgår från att rörelsen mellan basen och toppen sker i båda riktningarna i den meningen att rekryteringen till elitidrotten sker genom barn- och ungdomsverksamheten och bredd- och motionsverksamheten enligt den nordiska modellen och att elitidrott å sin sida ger tillbaka i form av dess underhållnings- och identitetsskapande funktion, men framför allt utifrån dess förmåga att inspirera till ökad motionsverksamhet och ett hälsoinriktat liv i de breda folklagren. En naturlig tilläggsaspekt blir följaktligen att elitidrottarna gärna betraktas som goda förebilder och idoler med sunda livsideal.71 Detta är fortfarande ”minst lika viktigt som att nå framgångar i sig”, menar exempelvis Fredrik Tran på Svenska Friidrottsförbundet.72 Det kan förefalla paradoxalt, men i själva verket hjälper den kommersiella sportjournalistiken till att upprätthålla bilden av det goda föredömet. Det är, menar till exempel nyhetschef på sportavdelningen på Aftonbladet, Pontus Carlgren, oftare mera intressant när någon bryter mot förväntade normbeteendet. Det exponeras genast och obarmhärtigt i det slags idrottsjournalistik han och hans redaktion står för. Tanken är inte att vara moralväktare i någon mening eller försvara idrottens traditionella värdegrund. Snarare är motivet näst intill självklart att upptäcka vad som säljer mest.73 Det paradoxala är ändå att idrottens traditionella värdegrund med föreställningar om föredömlighet har fått en uppdaterad och nytolkad betydelse. Samma paradoxala tendens kan man notera i hur sponsorer förhåller sig till elitidrott. Det är en mycket vanlig förväntning, kanske närmast ett villkorligt önskemål, bland sponsorer att deras samarbetspartner har en professionell inställning till medierna och att de och deras idrottsstjärnor är beredda att agera som positiva föredömen och bära varumärket med stolt-

het. I de flesta sponsorkontrakt finns numera klausuler om att missbruk, fusk, negativ publicitet i form av till exempel dopning möjliggör att kontrakten sägs upp.74 Det paradoxala intåget från den kommersiella idrottens centrala aktörer går – intressant nog – rätt bra att kombinera med pyramidmetaforen. På det stora hela kan man säkert säga att den nordiska och svenska idrottskulturen rätt långt fungerar utifrån denna pyramidformade föreställning. Rekryteringen till elitidrott sker fortfarande genom den mer eller mindre helt frivilliga folkrörelseverksamheten, om än den förstärkts och effektiviserats organisatoriskt genom de stora elitföreningarnas medvetna ungdomsprogram och genom det nationella organiserandet och utvecklandet av idrottsgymnasier och regionala idrottsdistrikt. Elitidrottens så kallade ”skyltfönster”-effekt syns mycket tydligt i antalet barn och unga som söker sig till en idrotts klubbverksamhet. Man ska emellertid inte göra sig en för enkel bild av hur barn och ungdomar påverkas. Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet påminner med rätta om att rekryteringen till de flesta idrotter sker i ålder 5-8 år, men att det i de allra flesta fall är föräldrarna som tar initiativ till att barnen ska börja idrotta mer systematiskt och regelbundet.75 När rekryteringsaspekten är organiserad på den frivilliga ideella folkrörelsen, blir det kanske ännu viktigare för organisationer som skapar de sociala ramarna att framhålla idrottens positiva berättelse och med alla medel försöka ta bort negativa fenomen som dopning, fusk, våld, diskriminering etc. Utvecklingschef Camilla Hagman på RF menar sig kunna notera att de olika SF:en har blivit bättre på att aktivt använda sina egna elitidrottare både inom den egna organisationen och utåt mot sponsorer i detta explicita syfte.76 För idrotten ifråga är det viktigt att kunna lyfta fram individuella stjärnor för att motivera och inspirera respektive förbunds unga, juniorer och lovande talanger, med en berät-

Eliten è liten - men växer 32

telse som säger: ”Det går att gå hela vägen.” I denna bemärkelse är elitidrottarna idrottsliga föredömen som ger bilden av att det kan lyckas för en som är beredd att jobba och har talang. Framgång föder alltid bredd och utvecklingspotential, men tillägger till exempel Hans Östlund, utvecklingschef på Svenska Handbollförbundet, att man måste på föreningsnivå vara beredd att handskas med det intresse som framgång föder. Han talar utifrån de erfarenheter som handbollen hade när herrlandslaget hade enorma framgångar under Bengt Johanssons tid på 1990-talet och en bit in på 2000talet.77 En annan viktig aspekt när det gäller rekrytering är viljan och förmågan att arrangera stora mästerskapstävlingar. I regeringens idrottspolitiska proposition fastslås att det ligger i Sveriges intresse att kunna arrangera stora mästerskapstävlingar.78 I mitt material framhåller både Svenska Friidrottsförbundet och Svenska Ridsportförbundet hur möjligheten att arrangera VM-tävlingar i Sverige (ridsport 1990 och friidrott 1995) varken gav ekonomiska eller idrottsliga framgångar, men däremot ett tydligt startskott för ökat intresse för idrottsgrenarna ifråga och förutsättningar för mera målmedvetna elitsatsningar som senare burit mycket frukt i form av framgångar och nya fixstjärnor i dessa idrotter.79 För ridsportens del bör man dock notera att rekryteringen av medlemmar till förbundet, det vill säga det stora flertalet som intresserar sig för ridning inte ökat på grund av elitframgångarna, men däremot har framgångarna lett till en noterbar ökning bland antalet licenserade tävlingsryttare.80 En sanning som pyramidmetaforen föreställs inkludera är att elitidrott engagerar de stora massorna. Elitidrott handlar idag om resurskrävande och resursomsättande underhållning som har enorm genomslagskraft i det svenska samhället. Få är likgiltiga inför elitidrott – den ger ”många människor förströelse och glädje” som regeringspropositionen flera gånger fastslår om elitidrotten betydelse.81 Och det kan man givetvis bygga en massmedial bevakning

på och, som SVT:s sportchef Albert Svanberg å sitt yrkes vägnar gör, man kan därför dra slutsatsen att ”det som verkligt engagerar många människor, särskilt när något verkligen står på spel, det är viktigt”.82 Engagemanget kan då lämpligen beskrivas som ett bestämt slags idrottskonsumtion. Så långt tror jag att utgångspunkten i pyramidmetaforen fortfarande fungerar och är giltig. Detta betyder ändå inte att vi kan nöja oss med ett sådant konstaterande. Snarare är det tvärtom viktigt att också uppmärksamma de exempel som direkt eller indirekt ifrågasätter användbarheten av denna pyramidmetafor. Detta är en viktig förutsättning för att kunna beskriva och begreppsliggöra den utveckling som idrottskulturen överlag genomgår och elitidrotten i synnerhet. All elitidrott kan visserligen beskrivas som utövar-elitidrott, men det är, vill jag hävda, inte en helt korrekt återgivning av elitidrottskulturen att nöja sig med denna beskrivning.

Elitidrott, hälsa och motion – eller om pyramidens baksida Om det är tämligen lätt att beskriva hur elitidrotten kan legitimera sin roll i vissa avseenden när det gäller pyramidmetaforens användning, är det däremot mera tveksamt om all elitidrott rent generellt inspirerar till motionerande och ett hälsosamt liv. Ett alltmer tydligt faktum är att elitidrottens stjärnor lockar och inspirerar barn och unga till att idrotta och motionera, men sällan den breda allmänheten utanför. De som börjar motionera genom att exempelvis löpa, orientera, rida eller åka skidor, gör det allt oftare oberoende av vilka framgångar svenska löpare, orienterare, skidåkare eller ryttare har på internationell elitnivå.83 Denna tanke låter sig väl exemplifieras för tennisens del. Mikael Stripple, sportchef och ansvarig för elitverksamheten på Svenska Tennisförbundet, menar att tennis är en karaktäristisk bredd- och motionsidrott som inte alls påverkas av elitens framgångar eller uteblivna sådana. Det kvantitativa sambandet mellan elit-

Eliten è liten - men växer 33

spelare och motionsutövare är också talande. Stripple räknar med ungefär 25 elitspelare på seniornivå, medan antalet motionsspelare är uppskattningsvis 500 000.84 Därtill förefaller trenden bland vuxna motionsintresserade följa en allmän individualiserad tendens som tar sig uttryck i att man frigör sig från föreningsverksamhet och går in i kommersiellt organiserade motionsformer, där man som individ kan forma sin egen motionsrytm, miljö och tidsanvändning på ett mera självständigt sätt, till exempel genom att börja på gym. Elitidrottens betydelse för det allmänna folkhälsoarbetet kan därför med goda skäl ifrågasättas.85 Och det blir därför också en naturlig diskussion inom idrottsrörelsen och framför allt inom RF om hur man ska förhålla sig till den stora förväntan som finns att axla ett stort samhällsansvar inom detta område.86 Redan av denna enkla anledning är det skäl att åtminstone precisera användningen av pyramidmetaforen. Om elitidrott allt oftare går under beteckningen underhållning och idrottskonsumtion är det skäl att ifrågasätta metaforens relevans och aktualitet. Därtill kommer den omständigheten att ett antal idrottsgrenar endast fungerar på elitnivå i ett utövarperspektiv och för ett antal åskådare. En del av de stora åskådaridrotterna lämpar sig helt enkelt inte för idrottslig bredd-, hälso-, rekreationseller motionsverksamhet. Tänkvärt är exempelvis att friidrottens så kallade arenagrenar ytterst sällan utövas i motionsform. Eller hur ofta träffar man på någon som motionerar med att kasta spjut eller slägga? När ser man någon motionär hoppa stav eller ens hoppa längd eller höjd? Hur motionerar man med att löpa 100 meter så fort som möjligt? När en elitidrottare i friidrott avslutar sin elitkarriär, slutar han eller hon med den idrotten överlag. Det är inte meningsfyllt att fortsätta på lägre nivå och ”varva ner” som man kan göra i många andra idrotter.87 Hur populär backhoppning än är i Finland eller Norge, finns det inga motionärer med backhoppning på sitt program. Det är och förblir en utövar-elitidrott för ett fåtal (unga)

aktiva och framför allt en åskådar-elitidrott för den stora massan.88 En viktig del av denna undersökning är att hitta begreppsliga uttryckssätt för att beskriva den faktiska verkligheten i dagens idrottskultur, och särskilt dess elitverksamhet. På min enkätfråga om hur man inom olika SF uppfattar sambandet mellan elitidrott å ena sidan och bredd-, hälso- motions-, barn- och ungdomsidrott å andra sidan ger Svenska Bandyförbundet ett förslag som jag finner både intressant och starkt verklighetsbaserat bortom den vanliga ideologiska liturgin. De svarar helt enkelt: ”varje del är specifik och ger möjlighet till tillfredställelse på egen nivå.”89 Svenska Simförbundet är ännu mera rättframt i detta avseende. De menar nämligen att: Elitidrott och bredd och hälsoidrott har inte med varandra att göra. Korrelationen mellan elitresultat och hälsoidrottande och motivation för detta är obefintlig. Bredd, hälsa och ungdomsidrott drivs av aktivitetsmål och - behov, inte resultatmätning.90

I min tolkning är dessa två SF:s svar en markering för att inte alltför starkt och ensidigt betona det som förenar elitidrott med andra former av idrott. Ett rimligt alternativ till pyramidmetaforen är att ta fasta på särdragen i de olika idrottsformerna i sig utan att alltför mycket och markant betona de förenande dragen. Särdragen förefaller snarare med tiden och utvecklingen att bli allt tydligare. Därför måste man nu på allvar ställa sig frågan om tiden är mogen för att skrota vissa invanda föreställningar – trots att det innebär att elitidrottens offentliga, samhälleliga legitimering måste formuleras på ett nytt sätt. Verkligheten är inte statisk och oföränderlig. Gårdagens terminologi med gränsdragningar mellan amatöridrott och professionell idrott är som bekant inte meningsfull på samma sätt som tidigare, och nya meningsbärande formuleringar måste till och nya perspektiv öppnas. Kanske den idrottsjargong med pyramidmetaforen som högsta fanbärare, som länge använts

Eliten è liten - men växer 34

för att beskriva idrottskulturens helhet, egentligen endast tjänar till att upprätthålla möjligheten till smidig, kostnadseffektiv och till den nordiska välfärdsmodellen anpassad form för rekrytering till den alltmer professionaliserade elitverksamheten? Frågan är väl närmast hur länge någon vill engagera sig i en ideell verksamhet om frukterna tillfaller kommersiella aktörer och investerare. Om man inte försöker besvara den frågan, finns det en stor risk att vissa aspekter i elitidrottskulturen ställs i skuggan med den följden att man också riskerar att blunda för nya moraliska dilemman som inte tidigare varit på agendan. Den frågan lyftes fram redan i regeringens idrottsproposition från 1999 som en av idrottens brännande framtidsutmaningar. Då formulerades frågan som ett val som måste göras: En framtidsfråga för idrottsrörelsen är om man har möjligheter och önskar härbärgera underhållningsidrotten inom ramen för sin ideella, medlemsburna organisation eller om man väljer att avskilja denna verksamhetsgren från sin övriga verksamhet.91

Många SF vittnar om att framgångar föder efterfrågan och påverkar rekryteringen till en specifik idrott, men samtidigt finns det en mycket stark kommersiell och massmedialt styrd tendens som endast presenterar att fåtal idrotter som de ”verkligt intressanta” idrotterna. Den professionaliserade idrottens verklighet börjar göra sig tydlig. Eller formulerat som en fråga: Vilka barn och ungdomar upplever att valet mellan orientering och fotboll är val som baseras på jämlika förutsättningar att välja och där antalet världsmästare eller andra synliga framgångar fäller ett avgörande? Det finns, vilket både Svenska Konståkningsförbundet i sitt enkätsvar och Albert Svanberg på SVT-sporten flera gånger framhåller i mitt intervjumaterial92, säkert ett egenvärde i mångfald och möjligheter för barn och unga att välja sin idrottsliga passion, men man ska aldrig föreställa sig att det finns en enkel ekvation mellan framgång och rekrytering utan

att den massmediala och då ofta också kommersialiserade bevakningen och prioriteringen spelar en stor betydelse. I ett bredare folkrörelseperspektiv och idrottsligt mångfaldsperspektiv kommer elitidrottens kommersialiserade likriktning på längre sikt säkert att förändra förutsättningarna för många idrotter.

Sammanfattning Denna genomgång har haft som syfte att exemplifiera några viktiga aspekter som måste hållas i tankarna för att vi ska få en klar bild av begreppet elitidrott. En viktig aspekt är själva tävlingsmomentet. Idrottskulturen har givetvis drag som också finns i andra kulturella gestaltningar av människans ständiga behov att uttrycka sig själv, söka mening och utforska förutsättningar för ett gott och stimulerande liv. Men det finns också drag som är särskiljande. Ett viktigt särskiljande drag i idrottskulturen är just dess tävlingsmoment som utgör själva kärnan i den logik som bygger upp all tävlingsidrott och som också skapar de villkor som gäller för hur den idrottsliga eliten formas. Jag uppmärksammar att eliten formas genom en naturlig prestationsbaserad process som måste kunna upprepas och som är relationell till den idrottsliga kontext, i vilka prestationerna får sin egentliga innebörd. De geografiska och tidsmässiga markörerna spelar en väsentlig roll i förståelsen av elitidrott, särskilt i dess traditionella organisering. Den idrottsliga eliten utformas då i relation till olika geografiska gränser. Den högsta nivån med minsta antal elitutövare finns på den största geografiska arenan. Eliten bestäms därtill entydigt av de idrottsliga prestationer och de måste kunna upprepas i bestämda tävlingssammanhang för att en utövare ska kunna sägas tillhöra gruppen elitidrottare. Idrottens traditionella organisering leder oundvikligen till en pyramidmetafor, där eliten finns på pyramidens topp. I detta avsnitt har jag diskuterat olika aspekter av vad denna metafor symboliserar och hur den är tänkt att uttrycka elitens förhållande till andra idrotts-

Eliten è liten - men växer 35

former. Jag har särskilt uppmärksammat att pyramidmetaforen fortsättningsvis är en fungerande beskrivning av elitidrottens betydelse för rekrytering av barn och unga. Samtidigt har jag också uppmärksammat att modern elitidrott har allt mindre betydelse för hela befolkningens motionsbeteenden och hälsovanor. Vissa idrotter kan inte ens uppmuntra till motion, hälsa och välmående utan kan endast fungera som något slags underhållning. Andra idrotter kunde tänkas befrämja motion, hälsa och välmående, men underhållningsaspekten tenderar i stället att bli till idrottskonsumtion. Helhetsbilden som uppkommer visar att pyramidmetaforen har sina föredelar, men riskerar också att dölja hur sambandet mellan elitidrott och andra idrottsformer i praktiken fungerar. I vissa fall finns redan klara tecken på att elitidrott är något helt annat än andra former av idrott och att det finns all anledning att åtminstone börja söka efter nya uttryckssätt för att beskriva elitidrottens verklighet. Inte nödvändigtvis för alla idrotter, utan i första hand för sådana idrotter där idrottens kapitalisering radikalt förändrat förutsättningarna för elitsatsningar. I detta avsnitt har jag också pekat på hur all elitidrott kan förstås som utövar-elitidrott, men också gett antydningar att det finns andra former av elitidrott som skiljer sig från elitidrott i ett utövarperspektiv. Jag menar att man måste tillägga åtminstone två andra former av elitidrott med sina karaktäristiska drag, nämligen det jag framöver kommer att benämna åskådar-elitidrott och professionsidrott, för att korrekt kunna beskriva elitidrottens komplexa verklighet idag. I det fortsatta resonemanget kommer jag att på olika sätt fördjupa reflektionerna kring dessa kategoriseringar av elitidrott genom att framför allt lyfta fram de utvecklings- och förändringstendenser som blir alltmer tydliga i dagens elitidrottskultur.

Eliten è liten - men växer 36

4 Från utövar-elitidrott till professionsidrott För att de utvecklingstendenser jag i det följande kommer att beskriva inte från början ska missförstås, vill jag ge några inledande kommentarer. För det första är det viktigt att notera att den utvecklingsskala jag beskriver inte utgår från aktiva elitidrottares, elittränares eller idrottsledares motiv eller grundläggande drivkraft för sitt engagemang inom elitidrott. Snarare pekar många erfarenheter på att elitidrottare på internationell toppnivå drivs av ungefär likartade idrottsliga motiv för och känslomässiga reaktioner på sitt engagemang oberoende av hur respektive hamnar på det slags utvecklingsskala jag kommer att operera med. Perspektivet för utvecklingsskalan har därför i första hand att göra med hur förutsättningarna för att utöva olika idrotter utvecklats och hur de organiseras i en alltmer komplex verklighet. Skalan har inte absoluta hållpunkter, utan ska förstås som en glidande skala, där några poler ger skalan dess yttre ramar. För det andra är det viktigt att hela tiden hålla i minnet att alla former jag framöver beskriver som en del av elitidrottens utvecklingsskala fortsättningsvis ska förstås som elitidrott, eller närmare bestämt som olika former av elitidrott. Regeringens proposition 1998/99:107 gör i detta avseende en begreppslig kullerbytta, när man utifrån syftet att beskriva hur det omgivande samhällets förändringar påverkat förutsättningarna för elitidrott drar den övergripande slutsatsen att man bör tala om elitidrott som ”den kommersiella underhållningsidrotten” och ”den kommersiella artistidrotten”.93 Den begreppsliga slutsatsen är desto märkligare när man i den resonerande texten flera gånger fastslår att det kommersiella inslaget endast gäller vissa idrotter och några föreningar.94 Trots att jag i det följande vill peka på de förändrade förutsättningarna som regeringens

proposition också vill lyfta fram som en oerhört viktig aspekt av det förändrade landskapet, får de begreppsliga slutsatserna inte skymma det faktum att elitidrott som ett helhetsbegrepp innefattar en mångfald, vars existens riskerar att osynliggöras i ovarsam analys.95 Jag har ovan uppmärksammat vilken betydelse de geografiska markörerna har för hur elitidrott både förstås och ofta organiseras. Skalan från lokal klubbnivå via distriktsnivå till nationell nivå, på olika sätt begränsad internationell nivå (NM, EM) och slutligen öppen internationell nivå (VM, OS) visar klart hur en stor del av dagens elitidrott utgår från ett perspektiv som bestäms utifrån geografiska markörer som har sina rötter i nationstillhörighet. Konkurrens och tävling hör ihop. I den enkla, traditionella bilden läggs ofta tyngdpunkten på den konkurrens som skapar grunden för den idrottsliga utvecklingen inom olika idrotter. Det finns emellertid en annan faktor som numera styr utvecklingen ännu tydligare, nämligen konkurrensen mellan olika idrotter i förhållande till offentlighet och synlighet, och därmed konkurrens om tillgången till pengar. Då uppkommer det fenomen jag benämner idrottens kapitalisering. Dessa två konkurrenstendenser bildar ett bestämt slags spänningsfält i förutsättningarna för modern elitidrott som jag vill belysa och reflektera över närmare i detta avsnitt.

Nationellt intresse och utövarelitidrott Samspelet mellan det internationella och det nationella perspektivet för idrottens organisering leder givetvis till att det ofta finns ett nationellt elitidrottsintresse, ett intresse som kanaliseras till exempel genom RF med dess riksomfattande organisation, men kanske framför allt genom SOK. Elitidrotten ges ett nationellt särintresse och de idrottsliga förutsättningarna ges hög prioritet. För att Sverige ska kunna konkurrera på EM-, VM- och OSnivå måste man i dagens värld vara beredd att

Eliten è liten - men växer 37

skapa ett helhetskoncept, där elitidrottarnas fokus enbart eller i huvudsak kan inriktas på den idrottsliga utvecklingen. Vi får därmed ett fenomen som den finska idrottssociologen Kalevi Heinilä redan i början av 1980-talet kom att benämna idrottens totaliseringstendenser.96

ställts till ett förslag till nytt elitstöd för svensk idrott som inkluderar detta slags satsning som en av sina tre huvudsakliga stödformer, då under rubriken utvecklingsmiljöer. I detta förslag beskrivs behovet av det utbildningskopplade stödet som ”det mest väsentliga för talangutvecklingen” med orden:

Det innebär att de idrottsliga förutsättningarna utformas kring ett helhetskoncept, där allt från träningsförutsättningar, kostvanor och näringslära, redskapsutveckling och träningskunnande till idrottsmedicinsk kompetens, prestationsinriktad idrottsvetenskaplig forskning, psykologisk expertis och ibland nationellt organiserade utbildningsmöjligheter och andra specialarrangemang samlas till ett tätt nätverk kring den elitidrottande individen eller landslaget.97 I RF:s idéprogram Idrotten vill (1995, reviderad version 2005) omtalas detta nätverk kring individen som ”den svenska modellen”, där helhetssynen på människan står som grund. Förutom de förutsättningar som de idrottsliga elitsatsningarna kräver och som är ett gemensamt intresse för alla idrotter som har elitsatsningar, ingår det i den svenska modellen också att de elitsatsande individernas utbildning vid sidan om elitsatsningen ska kunna tryggas på både gymnasial och postgymnasial nivå.98 Motiveringen formuleras som en fråga om rättvisa: Satsningen (elitsatsningen) tar mycket tid och är intensiv under en begränsad period i livet då de icke elitsatsande kamraterna utbildar sig och etablerar sig på arbetsmarknaden. Den aktive behöver därför stöd i sin satsning så att den inte äventyrar hans eller hennes framtid. Den modell som utvecklats i vårt land i samspel mellan idrottsorganisationer och samhälle med kombination av elitsatsning och studier, är ett bra exempel på hur stödorganisationerna som samlingsorgan kan arbeta fram lösningar som används av alla idrotter.99

Att svensk elitidrottsorganisation som helhet uppfattar denna satsning som både aktuell och nödvändig kommer inte minst till uttryck i Elitidrottsrådets färska tankar som samman-

Syftet är att skapa högkvalitativa utvecklingsmiljöer för träning och skolgång med inriktning på att skapa förutsättningar för att satsa mot internationell nivå och världstopp. Målet är att kunna erbjuda de mest lovande idrottsungdomarna och de toppaktiva ett individbaserat, flexibelt och kompetent elitidrotts- och utbildningsstöd genom hela sin idrottskarriär.100

Det råder alltså inget tvivel om att man organisationsmässigt ser utbildningssatsningen som en viktig och aktuell ingrediens i den utvecklade svenska modellen för elitidrott. Den modell som omtalas är givetvis relevant för ett flertal idrotter. I mitt material är det framför allt Svenska Orienteringsförbundet som framhåller vikten av detta slags stödsystem och att det med fördel kan utvecklas för att stödja deras elitorienterare. Modellen är i mitt syfte nu särskilt intressant, eftersom den avspeglar en syn på elitidrott som en nationell angelägenhet och en syn, där elitidrott främst, men kanske oreflekterat betraktas som en utövar-elitidrott. Det är främst komplexiteten i hur olika förutsättningarna för elitsatsningar i olika idrotter ser ut som här skapar ett frågetecken. Det finns nämligen många idrotter som inte besväras av det problem som utmålas, särskilt inte av den postgymnasiala situationen. Mitt frågetecken berör inte själva arrangemanget, utan signalerar i första hand att utgångspunkten med utövar-elitidrott inte alls är så entydig som modellen tycks förutsätta. Utgångspunkten för modellens tankegång är nämligen att elitidrottsutövarna utvecklas mest i samma fas som man borde kunna utbilda sig för en framtida yrkeskarriär.

Eliten è liten - men växer 38

Det finns dock relativt stora idrotter med respektive SF som inte låter sig anpassas till ”den svenska modellen”. Mina kritiska exempel utgår från mitt empiriska material. För det första finns det idrotter, där idrottskarriären varken är så kortlivad eller så åldersberoende som modellen utgår från. Jag tänker exempelvis på ridsport, golf och motorsport.101 Ridsporten är exempelvis i många avseenden helt avvikande från många andra idrotter i och med att idrottskarriären kan vara näst intill lika lång som ens vuxna liv. Karriären är speciell också i det avseendet att det finns en total jämlikhet mellan könen och åldrar i själva utövningen och tävlandet. Framför allt är denna förutsättning unik för en kvinnlig elitidrottare. En föräldraledighet är inte ett möjligt slut på en karriär eller ett skäl till att avbryta en karriär. I en del fall är det snarare fråga om ett speciellt slags rekrytering, där modern och barnet kan mötas på tävlingsarenan 15-20 år senare. Samtidigt handlar engagemanget kring ridsportens utövning ofta om att kunna vara privatföretagare i direkt anslutning till den idrottsliga satsningen. Den ekonomiska verksamheten kring hästar och avelsverksamhet, inridning och skolning av nya hästar och utbud av ridskolor etc. gör att också elitryttare på landslagsnivå i själva verket är privatföretagare inom ridsportsbranschen. I den kontexten kan skolgång och studier vara bra att kunna kombinera, men de utgör definitivt inte en inre motsättning. I det sammanhanget utgör studier inte heller någon förutsättning för en framtida civil yrkeskarriär efter den idrottsliga karriären.102 Situationen blir således särskilt intressant då antalet professionella ryttare är betydligt större än antalet elitryttare, eftersom förutsättningen kring hästsport utgörs av den företagarverksamhet som förekommer runt omkring idrotten. Antalet ryttare som klarar av att livnära sig endast på inkomster från själva tävlandet kan räknas på den ena handens fingrar – trots de internationella framgångarna.

För det andra finns det en del idrotter, där den åldersmässigt kritiska tidpunkten ligger lägre ner i ålder, exempelvis inom gymnastik, konståkning och simsport (främst en situation för unga flickor). Den idrottsliga karriären kan därför vara över när det är dags att med sina jämnåriga inleda studier i sikte mot en yrkeskarriär. För det tredje blir modellen helt missvisande om man inte beaktar vissa idrotters utveckling mot det jag längre fram i undersökningen kommer att benämna professionsidrott. I idrotter som ishockey, fotboll och tennis kan de mest talangfulla pojkarna komma in i en övervägd professionell utvecklingsverksamhet från 14-16 års ålder och där den verksamheten omöjliggör studier över huvud taget samtidigt som framgång i lyckad satsning kan skapa ekonomiskt oberoende för återstoden av livet. Professionsidrottens utveckling minskar således också behovet av nationellt stöd för dessa idrotters del.103 Och därmed utmanas också pyramidmetaforens giltighet. Situationen inom tennisvärlden kan gott illustrera hur annorlunda utgångspunkten är från den som tas till grund för ”den svenska modellen”. Det har visat sig att det finns en stor korrelation mellan de talanger som är verkligt duktiga som 14-15-åringar och de som seniorer gått långt i sin karriär. Den korrelationen medför att en seriös elitsatsning måste inledas mellan 12 och 14 års ålder. De ungdomar som är duktiga och framgångsrika i den åldern blir redan då uppvaktade av såväl spelaragenter som personliga sponsorer. Det ligger nära till hands att i ett sådant läge strunta i skolan. Det finns allt fler föräldrar som också uppmuntrar till att satsa på tennisen före skolan. För tillfället är det framför allt unga tjejer och deras föräldrar som väljer att prioritera så, ofta i familjer med någon slags invandrarbakgrund. Och det är också de unga tjejerna som är betydligt mera intressanta för sponsorerna är motsvarande talangfulla unga killar. Potentialen att nå framgång är helt enkelt bättre för tjejerna, likaså möjligheterna till medial exponering.104

Eliten è liten - men växer 39

Tennisen är en mycket individinriktad idrott. Därtill är tävlingarnas organisationsform i första hand arrangerad utifrån individens perspektiv. Att individen är född i ett visst land eller representerar ett landslag är helt enkelt mindre viktigt.105 Tennisens organisationsmässiga tävlingsform för också med sig att om man lyckas slå igenom som elitspelare, blir man samtidigt professionell. Det finns med andra ord ingen elitspelare i Sverige som inte är professionell spelare. Detta innebär i sin tur att den talangfulla individen kan välja att gå helt sina egna vägar för att förverkliga sina målsättningar. Man kan relativt lätt välja att flytta till professionella tennisakademier runt omkring i världen – eller man kan välja att satsa på en privatägd tennisakademi i Sverige.106 Man är i denna mening inte beroende av en klubb, ett distrikt eller ett tennisförbund. Inom svensk tennis finns det också ett relativt stort antal unga spelare som av detta skäl väljer att flytta utomlands. Svenska Tennisförbundet har under de senaste tre åren, bland annat tyngt av sin enorma framgångstradition, speciellt inom herrtennisen, därför lagt om sin satsning på elitjuniorer. Man har gått med i konkurrensen och satsar nu medvetet på juniorer från 14-års ålder. De träningsmässiga förutsättningarna är inget problem, men man vill att ungdomarna ska kunna resa och delta i de stora internationella tävlingarna. Tanken är att så tidigt som möjligt få känsla för världseliten och träffa de spelare som i framtiden utgör världseliten – och lära sig. Denna kursändring har inte varit problemfri, inte ens inom det egna förbundet. Diskussionen handlar självfallet om hur smal elitsatsningen ska vara och i vilken ålder man inleder en så medveten satsning. Det finns helt klart samhälleliga reaktioner mot detta. Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet menar i alla fall att olika idrotter har helt olika profiler för sina elitsatsningar och att detta är de villkor som gäller för tennisen om man vill försöka nå världseliten. Risken är, självfallet, att man

bränner ut de unga spelarna alldeles för tidigt, men han menar att situationen är ungefär likadan inom bordtennisen. Men bortsett från dessa tre exempel på ”undantag”, som i sig markerar att det finns andra verkligheter än utövar-elitidrottens verklighet, kan man säga att den svenska modellens satsning på idrott i kombination med studier är så långt den nationella elitidrottsorganiseringen kan sträcka sig i att skapa ett helhetsstöd för den elitsatsande individen inom elitidrottsgrenar som ännu inte har tydlig professionskaraktär. Från elitidrottarens synvinkel har den nationella organiseringen sin legitimitet i att den enskilda elitidrottaren får de förutsättningar han eller hon behöver för sin elitsatsning, men samtidigt blir han eller hon också beroende av dessa organisationer. Detta gäller framför allt det helhetskoncept av stöd som utvecklats, men också i och med det faktum att man måste tillhöra en idrottsförening eller ett idrottsförbund för att kunna tävla i VM och/ eller OS. Numera talas öppet allt oftare om heltäckande träning, där den nationella idrottsorganisationen gör upp helhetsprogram för att elitidrottare bättre ska nå internationell framgång. Den nu gällande policyplanen från SOK omtalar exempelvis organisationens uppdrag att skapa ”konkurrenskraftiga svenska OS-trupper”.107 Riksidrottsstyrelsens uppdrag till Elitidrottsrådet att skapa konturer för ett framtida ekonomiskt stödsystem för svensk elitidrott pekar helt klart i samma riktning. Elitidrottsrådets förslag till nytt elitidrottsstöd är tänkt att organiseras i allt bättre koordination mellan SOK: s och RF:s respektive elitsatsningar och har som uteslutande mål att nå idrottslig framgång på den högsta internationella nivån. Man vill ”över tid skapa förutsättningar för internationella topprestationer” och ”via behovsprövat och skräddarsytt stöd till våra toppaktiva skapa förutsättningar för att ta medaljer på internationella mästerskap”.108 I nuvarande form uppfattas det ekonomiska stödet för svensk elitidrott som alltför splittrat,

Eliten è liten - men växer 40

inkonsekvent, ensidigt och för smalt riktat.109 Från SOK:s håll medger man också detta, men menar att det dels beror på att SOK inte längre har ett helhetsmandat för svensk elitidrott och inte heller har ambitionen att vara heltäckande. SOK har inget behov att motverka ett gott samarbete, men betonar att man i dagsläget har ett eget mandat som man medvetet försöker fokusera så bra på som möjligt. Och den gränsen går grovt draget vid vilka idrotter som är olympiska idrotter.110 Det fenomen som driver fram de nationella ekonomiska satsningarna är fortfarande det nationalistiska intreset att synas och nå framgång i olika internationella sammanhang – också i idrottsliga sammanhang. ”Idrottsliga framgångar för Sverige via landslag, klubbar och idrottsutövare ger en positiv uppmärksamhet utomlands och stärker den nationella gemenskapen”, sägs det explicit i RF:s idéprogram.111 Eller med ord från RF:s utvecklingschef Camilla Hagmans mun: Elitidrott har en självklart stor betydelse för Sverige och svensk identitet, det är en nödvändighet för oss att synas och höras i de internationella sammanhangen och det är fullt naturligt att vi utgår från en strävan att mäta oss med de allra bästa.112

Perspektivet i resonemanget är den idrottsliga organisatörens, inte i första hand elitidrottarens. Det svenska nationella intresset kan i slutändan handla om att få erkännande och bekräftelse för att det svenska samhällsbygget med en bred folkrörelsetradition kring idrott fortsättningsvis är ett bra sätt att organisera medborgarnas välmående, identitet och behov av spänning och idrottslig underhållning. Detta är ett synsätt som lämpligen kan kallas för ett så kallat idrottspolitiskt synsätt.

Massmedial kategorisering av olika elitidrotter Den massmediala bevakningen av elitidrott har ökat explosionsartat de senaste tio åren. När exponeringen är större finns det flera aktörer och det finns naturligt en större arena

som är öppen för synlighet. Samtidigt uppstår en konkurrenssituation mellan idrotterna, och mellan medierna. Alla idrotter kan inte nå samma synlighet eller vara lika massmedialt intressanta. Även i den tävlingen finns det vinnare och förlorare. Den massmediala kvantitativa ökningen motsvaras, intressant i sig, av att utbudet blivit betydligt smalare. Den förändringen är mycket tydlig och återspeglar både en samhällelig förändring och en motsvarande journalistisk förändring.113 Detta är en generell iakttagelse samtidigt som man måste påvisa en liten balansering, eftersom alla medier inte fungerar på samma sätt, med samma målsättning eller villkor. De helt kommersiella massmedierna har en mera tillspetsad tendens än till exempel statsägda SVT som medvetet strävar efter bredare och mera allmän public service bevakning av elitidrott. SVT sänder i dagsläget från EM eller VM-nivå i cirka 15 idrottsgrenar. Det utgör ungefär 22 procent av de idrotter som finns representerade och organiserade i RF, och de flesta av dessa har elitsatsningar. För att inte bilden ska bli alltför missvisande måste man tillägga att under ett OS, både vinter- och sommar dito, bevakas flera idrotter än de cirka 15 som bevakas utanför OS-bevakningarna. 114 Albert Svanberg på SVT-sporten är mån om att betona deras ansvar för att svensk elitidrott ska kunna presenteras i ett någorlunda brett ansvarsformat, men han är minst lika mån om att framhålla den journalistiska integriteten i verksamheten. Till hans vardag hör att ständigt uppvaktas av olika idrotter och deras SF som vill ha mera medial synlighet, och han medger att det skulle finnas journalistiskt utrymme för några idrottsgrenar till som följs på den högsta internationella nivån. Antalet idrotter som bevakas aktivt måste ändå anpassas till resurserna och det allmänna intresset, men bevakningen behöver och får inte heller vara traditionsbunden och statisk. Också ur den massmediala breddbevakningens perspektiv måste det få finnas utrymme för bedömning av det sportsliga nyhetsvärdet i de förändringar som sker i elitidrottsvärlden.

Eliten è liten - men växer 41

Svanberg ger därför sex olika kriterier som är avgörande för hur SVT-sportens redaktion väljer hur man bevakar svensk och internationell elitidrott. Dessa kriterier är: • Hur stor är idrotten i Sverige mätt i antalet utövare? • Hur stor är den internationella konkurrensen i världen i denna idrott? • Hur stort intresse har idrotten på idrottsarenorna där tävlingen pågår? • Hur stora och viktiga är de svenska framgångarna i den idrotten? • Hur stort är tittarintresset för idrotten ifråga (tittarsiffror)? • Vad står på spel i den tävlingen som ska bevakas?115 Svanberg betonar vidare att man utifrån dessa kriterier menar sig kunna bedöma olika idrotter och kvalificera dem som medialt intressanta. Det breda perspektivet tillhandahåller en möjlighet att presentera de sportsliga höjdpunkterna i många idrotter och att man kan utgå från att olika idrotters sportsliga och nyhetsmässiga betydelse är jämförbara med varandra. Går man över till den kommersiella idrottsjournalistiken kan man, något förenklat, säga att endast kriterierna fyra och fem är de utslagsgivande och intressanta. Bilden blir mycket mera tillspetsad. Exempelvis TV3 och TV4 bevakar tre till fem idrottsgrenar på den nivån. Detsamma gäller också för de mera tydligt kommersiella sportbilagorna i Expressen och Aftonbladet.116 Man går efter vad man bedömer och vet att de flesta människor vill läsa och höra om. Man är samtidigt medveten om att man är en viktig del av det maskineri som styr elitidrotten och dess utveckling, framför allt när det gäller det ständigt ökade fokuseringen på ett fåtal idrotter. Enligt Pontus Carlgren, nyhetschef för sportavdelningen på Aftonbladet, handlar upp till 90 procent av deras bevakning om fotboll och ishockey för

herrar. Detta perspektiv innebär att man verkligen kan gå på djupet i de reportage man gör i dessa idrotter. Och därtill några andra idrotter, där Sverige har stora världsstjärnor, men för övrigt har man inget intresse för utövar-elitidrott eller ens åskådar-elitidrott i allmänhet. Det måste handla om idrotter som det går att skapa mycket drama kring, också utöver själva jakten på resultat i matcherna. Då blir det ofta skandaler, rykten, stora pengar, övergångar mellan klubbar under den så kallade ”silly season” när transferövergångar är möjliga, upptrappningar inför viktiga matcher etc.117 Också hos medier i ett läge mellan publicservice uppdraget och de mest kommersiella medierna kan man notera en tydlig förändring mot att spetsa bevakningen. Exempelvis är elitidrottsbevakningen i Dagens Nyheter rätt lik både Expressens och Aftonbladets bevakning när det gäller antalet idrottsgrenar. Nils Palmgren, sportchef på DN, menar att detta beror på den allt hårdare konkurrensen från alla möjliga håll, kvällspressen, internet, gratistidningar, och behovet att hitta sin egen nisch. Den stora journalistiska frågan numera är hur man ska vinkla sina bevakningar. En sådan är att man valt så snävt att man inom fotboll till exempel i första hand och på allvar bevakar fotbollslagen med bas i Stockholm. DN kan säga sig att ha ett bredare bevakningsuppdrag, ett ansvar om det som också händer utanför tävlingsarenorna, men överlag kan man även på DN notera en spetsning: Vår bevakning präglas av att vara elitistisk, det har blivit en stor förändring genom att vi är numera väldigt tydliga med att det är elitidrott vi i allra högsta grad bevakar, och det har också spetsats till några få idrotter. Tidigare kunde vi bevaka allt möjligt, men numera är det framför allt sådana idrotter, och där Sverige är bra och där svenska elitidrottare har internationella framgångar.118

Eliten è liten - men växer 42

Här finns ett visst slags nationellt perspektiv kvar, men även det perspektivet är annorlunda än det som de nationella idrottsorganisationerna utgår från. Det nationella perspektivet består i att man har ”respekt för”, det vill säga vet att det säljer mera att uppmärksamma sådana idrotter där Sverige klarar sig bra i internationell konkurrens om det är en idrott som har högt massmedialt genomslag. Det lönar sig därför att sätta fokus på svenska stjärnor inom de stora idrotterna, eftersom det berör läsarna/tittarna mera, och endast i undantag fokusera på sådana gränsöverskridande stjärnor, där härkomstaspekten inte längre spelar någon roll, exempelvis i fall som David Beckham eller Tiger Woods.119 Pontus Carlgren på Aftonbladet nämner exempelvis hur cykeltävlingen Tour de France var intressant så länge som en storstjärna som Lance Armstrong deltog. Avsaknaden av en sådan stjärna gör helt enkelt tävlingarna ointressanta i ett svenskt perspektiv. På ett motsvarande sätt är hans bedömning av NHL-ishockey. Fokuseringen blir oftast på de svenska stjärnorna och inte på samtidens kanske största hockeystjärna, Sidney Crosby, eftersom ”han inte ännu har den karisma som fordras”.120 Alternativt sker en rätt stor fokusering på sådan elitidrott som når framgångar överlag, och då kan också damelitidrotten få en stor synlighet, enligt logiken i det massmediala resonemanget. Det explosionsartade, men samtidigt riktade massmediala intresset, skapar naturligtvis en centrifugal kraft, där vissa idrotter blir satta i centrum och där andra strävar efter att komma allt närmare detta centrum. I denna explicita mening kommer olika idrotter att konkurrera med varandra och de kommer att jämföras med varandra i förmågan att utveckla kombinationen av idrottsliga framgångar och massmedialt intresse. Det räcker inte endast med framgång. Den måste kunna kombineras med medial exponering för att ha en chans att klara sig i den moderna konkurrensen.

Utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott Elitidrott och dess organisering är emellertid inte längre ett fenomen som hålls inom de ramar som den tidigare internationella olympiska rörelsen lade grunden för, det vill säga de ramar som gäller för de nationella idrottsorganisationerna. Den formas numera allt starkare av andra aktörer än sådana som är knutna till en nationalistisk dagordning. De former av elitidrott som lätt kan anpassas till massmediernas utpräglat dramaturgiska logik, och som har stort allmänintresse och stora åskådarsiffror under tävlingar, spel eller matcher blir givetvis intressanta för kommersiella krafter och nya massmediala logiker. I detta läge sker en rätt radikal förändring som inte i sig behöver vara ett hot mot den nationalistiskt orienterade organiseringen av elitidrott, men som ändå öppnar en dörr mot en annan form av organisering. Förändringen handlar givetvis om att en del idrottsgrenar med väl organiserad utveckling kan övergå från ett brett utbud av utövar-elitidrott till att också bli åskådar-elitidrotter121 och mediaidrotter, och utveckla starka självständiga organisationer med elitsatsningar som dels kan fungera på andra premisser än de som de nationella idrottsorganisationerna står för. I en precisering kan man säga att en åskådarelitidrott är en idrott som utöver de drag som varje elitidrott har också har underlag för och kapacitet att utvecklas ekonomiskt med hjälp av det offentliga intresse som uppkommit kring idrotten ifråga och som därför inte endast är beroende av offentliga bidrag för idrottens utveckling. I många sådana idrotter innebär detta att de utövare som når en hög internationell elitnivå har möjlighet att utöva idrott på professionell basis. Denna beskrivning innebär att enskilda individer inom en åskådar-elitidrott kan vara professionsidrottare, men idrotten som helhet vill jag inte benämna professionsidrott, utan reserverar andra markörer för en sådan beteckning.

Eliten è liten - men växer 43

Det spänningsfält som uppstår i korsdraget mellan framgång och medial exponering är den enskilt tydligaste aspekt som bidrar till olika idrottsgrenars olikartade utveckling. Ett bra exempel på en idrott som i grund och botten är en karaktäristisk utövar-elitidrott, men som gör mycket för att komma vidare till att bli en åskådar-elitidrott är orientering. De massmediala förutsättningarna är inte de bästa. Särdragen och tjusningen med orientering är inte så lätta att bevara traditionsenliga och samtidigt exponera för massmedial bevakning. Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet bekräftar rätt långt bilden av orientering som en utövar-elitidrott genom att exempelvis betona att orienteringen har sådana grundläggande värden (natur, miljö, motion, hälsa och social samvaro) att idrotten till och med skulle överleva gott och väl utan framgång bland elitorienterarna. Han ger bilden av den ultimata njutningen att som utövare känna av orienteringens grundläggande ”väsen”: Också i orientering är tävlingen liksom kittet, det som håller ihop det hela./.../ Det kan handla om att bekräfta inför andra, men det kan också vara att bekräfta inför sig själv, att man lyckas med någonting. I orientering har man den unika möjligheten att tävla med de bästa eller med sina kompisar, men man kan också tävla med sig själv också. Man kan försöka få till det där perfekta loppet, och du kan få känslan att springa i skogen i ”flow”, som man säger, man bara glider fram i skogen och hittar kontrollerna på ett pärlband och få en enorm tillfredställelse av det. Det är nästan att vara ett med naturen på något sätt. Det är en fantastisk känsla.122

Det som Thomas Hjert beskriver som kärnan i orienteringens fascination kan säkert på det stora hela delas av många andra idrotter som själva kärnverksamheten, det vill säga möjligheten att pröva sina idrottsliga gränser och passionerat utveckla sig själv som idrottare. Man kunde tala om ett slags utövarglädje och i likhet med SOK-chefen Stefan Lindeberg förstå detta som idrottens egentliga egenvärde.123 Men i dagens elitidrottskultur är dessa och liknande utövarvärden inte längre så attraktiva

att man kan nöja sig med fascinationen i att vara utövare. För samtidigt framhåller Thomas Hjert nämligen hur man inom Svenska Orienteringsförbundet arbetat oerhört målmedvetet de senaste fyra till fem åren för att skapa bättre förutsättningar för att orientering skall kunna göras mera medialt intressant: Modern teknik går att använda till vår fördel i detta avseende. Exempelvis kan vi göra mycket intressant orientering genom webb-tv och vi kan redan nu producera dramaturgiska tävlingar på ett sätt som för fem till sex år sedan var otänkbart. Förr var vi egentligen en ganska trist idrott. Vi kan, om allt går väl, bli lika stora och populära som till exempel skidskytte, och om vi bara får fram en motsvarande Magdalena Forsberg, så...124

Till den medvetna strävan att komma vidare från att endast vara en aktiv utövar-elitidrott hör också att påverka för att orientering i framtiden ska kunna bli en olympisk idrott. Det är ett stort steg till att uppmärksammas mera, men det steget är inte så lätt att ta. Svenska Orienteringsförbundet föreställer sig i alla fall att det kunde vara lättare att komma med som vinteridrott. Därför väljer man i första hand att föra fram skidorienteringen som den första orienteringsformen till OS-familjen – strategiskt väl medvetna i förbundet om att konkurrensen inte är så hård i denna form av orientering som i de flesta andra.125 I mitt enkätmaterial finns det flera andra idrotter som ser samma slags utmaningar framför sig som orienteringen. Skiljelinjen går inte alltid vid om man är en olympisk idrott eller inte. Tendensen kommer lätt till uttryck hos idrottsgrenar som antingen inte får särskilt mycket tid i medierna eller som möjligen får det i samband med till exempel OS, men som inte förmår utvecklas till någon åskådar-elitidrott eller professionsidrott eller locka stora skaror utövare. Ett gott exempel på det förra är sportskytte och på det senare konståkning, ett litet förbund med cirka 15 000 medlemmar men som ändå ligger på 15:e plats i tv-tid (2005).126 Sportskyttet lyfter av naturliga skäl fram behovet av nationellt stöd för att kunna ha

Eliten è liten - men växer 44

elitsatsningar och menar att detta stöd i princip bör vara lika oberoende av om en idrott är en typisk utövar-elitidrott (som sportskytte) eller professionsidrott (som till exempel fotboll).127 Konståkningens syn på vad som utvecklar svensk elitidrott överlag utgår från att största möjliga variation i det massmediala utbudet av åskådar-elitidrott kan locka flest antal barn och ungdomar till att utöva idrott och motion i någon form.128 Trots det relativt sett stora utrymmet i tv är konståkning, liksom de flesta andra små idrottsgrenar som knappt alls får någon tv-tid, mer eller mindre beroende av stöd från RF och SOK för sina elitsatsningar. Ett exempel som däremot kan sägas ha lyckats med att övergå från att endast vara en utövarelitidrott till att bli en mera karaktäristisk åskådar-elitidrott är ridsporten. Deras erfarenhet är att internationella framgångar har lett till medial uppmärksamhet och det i sin tur har skapat förutsättningar för att bli en åskådaridrott med stabil massmedial förankring.129 På ett ganska självklart sätt menar till exempel verksamhetsledaren på Svenska Ridsportförbundet, Thomas Torgersen, att ”den sport som inte syns, den finns inte heller”. Man betonar gärna hur ridsporten medvetet satsat på att försöka förklara ridsportens finesser i samband med tv-sändningar, men också på att marknadsföra ridsportens särarter som en livsstilsidrott i en mängd olika medier.130 Vägen över från utövar-elitidrott till åskådar-elitidrott handlar givetvis om idrottens kapitalisering som grund för fortsatt idrottslig utveckling. När tillgång till offentlig uppmärksamhet kvantitativt sett blir tillräckligt stor, skapar den ökade kommersialiseringen förutsättningar för mer professionell elitidrott, varmed den idrottsliga utvecklingen givetvis också får bättre förutsättningar. Med fortsatt utökad kapitalisering uppkommer särartade professionsidrotter med ett ännu smalare utbud och där den massmediala logiken och de kommersiella krafterna har ett självklart större företräde. Den logiken strävar dessutom efter att göra de redan stora idrot-

terna ännu större, eftersom den ekonomiska potentialen är större i den ekvationen. Tendensen går dessutom mot att utnyttja den ekonomiska potentialen hela tiden mera, sprida ut matcher så att följetongen fortsätter oavbrutet och se till att de ekonomiska maximeringarna blir allt större.131 I svensk idrott finns några idrotter som har mycket hög självfinansiering, mycket tv-tid och som av denna anledning utvecklats tydligt till åskådar-elitidrotter och professionsidrotter. Exempel på sådana är givetvis de stora lagsporterna fotboll och ishockey för herrar, men också av tradition starka ekonomiskt självständiga idrotter som olika bilsporter och motorsporter samt stora idrotter på den individuella sidan som golf, skidor, alpint, tennis, ridsport och till en viss del friidrott. Dessa idrotter har en lite annan syn på både elitidrottens funktion och dess finansiering. I mitt enkätmaterial kan man nämligen hos dessa idrotter se en tendens att till exempel elitidrottens finansiering allt mer borde vara den egna verksamhetens attraktionskraft i form av åskådare och sponsorintäkter. Perspektivet får exemplifieras av Svenska Innebandyförbundet som är ett stort förbund och en utpräglad utövaridrott, men en rätt ung idrott som snabbt också blivit en åskådaridrott och som kanske är på väg mot en allt högre grad av professionell verksamhet. De betonar i sitt enkätsvar att [v]arje specialförbund torde ju själva avgöra om de ska vara huvudsakligen en utövaridrott eller en åskådaridrott, och om valet blir att satsa på åskådare, ja då torde ju en elitsatsning vara nödvändig. Åtminstone som tv och övrig riksmedia styr./.../Elitidrotten bör huvudsakligen finansieras av sig själv, det vill säga till exempel via sponsorer och åskådare./.../ Elitidrott är till för åskådaren och idrott är att anse som vilken annan upplevelse [som helst].132

Attityden utgår rätt oproblematiskt från att alla idrotter är i likartad situation och att man kan välja hur man prioriterar sin utveckling. Nu är det både orimligt och orealistiskt att tänka sig att alla idrotter är eller borde vara i en jämlik situation. Det kanske inte ens är önskvärt, men framför allt kommer olika idrotter att attrahera

Eliten è liten - men växer 45

olika mängder och olika slags människor på ett sådant sätt att det omöjliggör ett entydigt val om och hur man vill prioritera. I mitt material finns inget exempel på någon idrott som skulle vilja avstå från att vara en åskådaridrott. Snarare är logiken den motsatta, nämligen att alla strävar efter att ständigt utvecklas och det sker i dagens läge genom strävan mot åskådar-elitidrott och i nästa steg mot professionsidrott. Ett mycket tydligt och karaktäristiskt utslag för denna strävan kommer till uttryck i Svenska Simförbundets enkätsvar. På en fråga om vilka idrotter de har mest att lära sig av för att utveckla den egna idrotten, är svaret fotboll, ishockey, tennis och golf.133 Med andra ord de idrotter i Sverige som har en profil som endast tillkommer professionsidrotter. Hur utvecklingen sker framöver är väldigt svårt att förutse. Utvecklingen formas nämligen inte i ett svenskt nationellt perspektiv, utan utifrån den högsta internationella nivån och relateras också till hur stort antalet utövare på denna nivå är i ett globalt perspektiv. Detta innebär till exempel att stor massmedial synlighet i Sverige eller i samband med stora tävlingar (EM, VM, OS) inte i sig garanterar förutsättningar för ekonomiskt hållbar professionsidrott i Sverige. Mycket beror också på hur tävlingsformen är organiserad och hur attraktiv idrotten helt enkelt upplevs i ett globalt perspektiv. Ett talande exempel från svensk elitidrottsverklighet är att antalet professionsidrottare i friidrott för tillfället (2007) är fyra eller fem personer, medan antalet är likartat i rullstolsbasket. Det finns nämligen ungefär lika många svenska professionella rullstolsbasketspelare som spelar i olika serier ute i Europa.134 Detta exempel är mycket avslöjande för dels hur olika idrotter organiseras tävlingsmässigt helt olika, dels hur olika idrotter utövas i globalt perspektiv.

Professionsidrottens följder Det är viktigt att rätt ingående lyfta fram de effekter professionsidrotten för med sig, eftersom dessa är en stor del av lockelsen för andra idrotter att kunna utvecklas vidare. Med pro-

fessionsidrotter avser jag sådana former av elitidrott som har en mycket stabil massmedial förankring, sponsoravtal som garanterar stort inkomstflöde och stora åskådarsiffror i regelbundna tävlingsformer som möjliggör en så ekonomiskt bärkraftig verksamhet att antalet professionella utövare klart överstiger antalet utövare som konkurrerar på den högsta internationella nivån. Ur den idrottsliga utvecklingens perspektiv är långt utvecklad kapitalisering av vissa professionsidrotter en förutsättning för att ens kunna vara med i konkurrensen på den högsta internationella nivån. Det handlar då om idrotter som i ett internationellt perspektiv är verkligt stora idrotter med många utövare och väl etablerade professionella tävlingsformer. Ett exempel på en sådan idrott är fotboll. Inom Svenska Fotbollförbundet är man väl medveten om denna förutsättning och man har tvingats till nya tankemodeller, där den idrottsliga utvecklingen måste gå hand i hand med ett ekonomiskt sätt att tänka och styra. Idrottens kapitalisering är i detta perspektiv endast en naturlig konsekvens av den idrottsliga viljan att utvecklas, menar Göran Aral på Svenska Fotbollförbundet – en förutsättning för att till exempel svensk elitklubbfotboll på framför allt herrsidan skall kunna närma sig den europeiska toppen.135 Detta sammanhänger helt enkelt med att större ekonomiska förutsättningar också ger bättre idrottsliga förutsättningar, exempelvis bättre redskap, bättre träningsförhållanden, bättre kunskap, bättre tränare, större medial uppmärksamhet, större sponsorer, större belöningar och så vidare. När det ligger i idrottens egen inneboende logik att ständigt sträva efter utveckling, att göra sitt yttersta och ständigt försöka nå bättre resultat, är elitidrottens professionalisering egentligen ett naturligt steg i denna logik. Det handlar om det slags mediala och kommersiella logik som i slutändan av varje process utformas till en pyramidmetafor. På ett individplan behöver det inte finnas större idrottsliga och kompetensmässiga skillnader mellan till exempel en manlig landslagsspelare i fotboll och en elitidrottande kvinna i kulstöt-

Eliten è liten - men växer 46

ning eller judo, men de nödvändiga omständigheterna som omger och är en del av själva elitidrottandet kan göra en märkbar skillnad i varför den manliga fotbollsspelaren får större uppmärksamhet för sin kompetens. Men när jag inför begreppet professionsidrott är det viktigt att uppmärksamma en aspekt som på ett märkbart sätt bryter mot pyramidmetaforens grundidé. Att vara en professionsidrottare innebär nämligen inte att man är högst upp i en tänkt elitpyramid. I en enkel jämförelse är alltså sambandet mellan professionsidrott och internationell toppnivå inte enkel eller entydig. Ser man på situationen i ett svenskt nationellt perspektiv är de stora inhemska professionsidrotterna fotboll och ishockey på herrsidan, men detta innebär inte att nivån på denna verksamhet håller hög internationell nivå. En professionsidrottare på denna nivå är med stor sannolikhet inte till exempel aktuell för landslagsspel i ett EM- eller VM-slutspel. Snarare har de idrottsliga framgångarna lyst med sin frånvaro i till exempel svensk klubbfotboll på herrsidan, något man på Svenska Fotbollförbundet både medger och arbetar hårt på att kunna förändra på längre sikt.136 De förbättrade idrottsliga förutsättningarna måste därför ställas i proportion till antalet professionella utövare i respektive idrott på den internationella arenan. I ett sådant perspektiv blir det exempelvis mycket belysande att svensk basket i ett internationellt perspektiv konkurrerar på en global arena, där det på herrsidan finns över 100 professionella ligor och där motsvarande siffra för damer är ungefär 40. När det likaså globalt finns uppskattningsvis 450 miljoner basketutövare, varav det bara i Kina finns 200 miljoner basketspelare på olika nivåer, är det svårt att nå den framgång som i ett nationellt tvärsnitt lätt låter sig föreställas, åtminstone i media.137 De idrottsliga förutsättningarna är alltså bättre för professionsidrotter än för idrotter som inte är det, men fortsättningsvis kan man av detta inte säga något entydigt rättvist om förhållandet till internationell toppnivå. Snarare förefal-

ler det mera rättvist att dra den slutsatsen att professionsidrotter rent generellt har högre underhållningsvärde än andra idrotter, men detta möjliggör inte en jämförelse mellan olika idrotter när det gäller idrottslig kompetens. Konkurrens- och tävlingslogiken är givetvis inte nöjd med detta utan pekar ut följande steg för den hierarkiska utvecklingen. Inom den professionella idrotten sker nämligen också förskjutningar så att de mest populära idrotterna blir proportionerligt sett ännu större och får ännu mera kommersiellt styrt massmedialt intresse. Man kan se det som symptomatiskt att Svenska Spel, som den största aktören på den svenska sponsormarknaden, sedan år 2000 endast har ett stabilt och tätt samarbete med fem stora idrotter, samtliga manliga lagidrotter, nämligen fotboll, ishockey, handboll, bandy och innebandy. Av dessa upptar dessutom fotbollen den största delen av den ekonomiska satsningen.138 Dessa fem idrotter är också de fem största lagidrotterna i Sverige när det gäller antalet åskådare på läktarna och, bortsett från bandyn, också när det gäller antalet utövare i tävlingssammanhang.139 Samtidigt sker det inom dessa få åskådar-elitidrotter och professionsidrotter en ökad fokusering på några individer. De blir massmediala personligheter som kan upprätthålla ett eget varumärke som elitidrottare. De stora stjärnorna i de största kommersiella idrotterna blir inte enbart elitidrottsstjärnor utan megakändisar som kan leva i en stjärnglans och medial uppmärksamhet långt bortom de idrottsliga utgångspunkter som deras kompetens har sin bas i. Också inom den största och populäraste professionsidrotten i Sverige, fotbollen och dess herrlandslag, märks detta fenomen i det att sponsorerna är i proportion mycket mera intresserade av de få megastjärnor som finns i laget än laget som helhet. Detta utnyttjas också direkt i de situationer, där landslaget som produkt säljs ut till sponsorer.140 Sponsorverksamhet vill dessutom allt oftare ner på individnivå, där man kan lyfta fram de mest intressanta personligheterna som är

Eliten è liten - men växer 47

verkliga elitstjärnor eller elitidrottare som har potential att bli stjärnor eller har andra egenskaper som passar i ett medialt koncept, exempelvis ett särdeles fördelaktigt yttre och karisma.141 Den professionella tävlings- och elitidrott som styrs upp av denna logik blir med stenhård konsekvens ytterst smal, men mycket mediafokuserad och i de flesta fall extremt kommersialiserad. Utvecklingen från utövar-elitidrott till högt prioriterad professionsidrott kommer i slutändan att hamna i en extrem pyramidformation, och därtill ofta ytterst fixerad vid några fåtal individer. En viktig sammanfattande synpunkt i detta avsnitt är att elitidrottens förutsättningar kan se väldigt olika ut beroende på hur en idrottsgren placerar sig i den glidande skalan mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. Och det säger sig självt att det i en sådan skillnad i miljö blir helt orimligt att jämföra olika idrotters elitverksamhet utan att ta hänsyn till denna utvecklingslogik. Den enskilda elitidrottaren är alltid på olika sätt beroende av faktorer och förutsättningar som inte direkt har eller behöver ha något att göra med den egna talangen eller motivationen.

Individualism och lag Innebär då denna mediala fokusering på den absoluta toppen och på några få individer att vi får en massa självupptagna individualister? När det gäller idrottens identitetsformande betydelse tror jag fortsättningsvis att elitidrotten har en mera individualiserad betydelse för idrottsutövaren än den hade tidigare.142 Den svensk-argentinska idrottsfilosofen Claudio Tamburrini menar därtill att professionsidrott framför allt skapat möjligheter för den enskilda individen att mera fritt och självständigt organisera sitt yrkesliv.143 Ser man däremot på hur individualismen gör sig gällande i inställningen till idrottens förverkligande måste man säga att den faktiska

verkligheten är mera komplex. Det finns tendenser som går åt lite olika håll. I mitt empiriska material är bilden mångfacetterad. Visst finns det klart individualistiska tendenser, särskilt i professionsidrotterna som har de största möjligheterna till individuell rörlighet och självbestämmanderätt visavi planeringen av idrottskarriären. Drivkraften i individualiseringen har i de nya utvecklingsmodeller som exempelvis Svenska Fotbollförbundet numera använder sig av lett till en så individualiserad betoning att man menar att det är upp till den enskilda individen med tillräcklig talang att själv bestämma när man är beredd och mogen att göra en elitsatsning – och själv ta de konsekvenser som detta beslut leder till. Man menar att det inte längre fungerar med åldersmässiga, schablonartade kriterier utan man vill upprätthålla en organisation som är beredd att stödja dessa individer i deras egna val.144 En liknande iakttagelse om hur trenden för tillfället är formuleras också av Hans Östlund på Svenska Handbollförbundet: ”Numera tror jag att det alltmer handlar om att individen ska kunna utvecklas, också i lagidrotter.”145 Parallellt med detta pågår idag inom till exempel Svenska Fotbollförbundet diskussioner om hur man skulle kunna utveckla sponsorernas intresse för allt yngre enskilda talanger som ett slags investering för möjliga kommande framgångar. Fokus är på alla plan inriktad på individen – också i en lagidrott som fotboll. Intressant nog finns det också en tendens åt det motsatta hållet, nämligen från den individuella idrottens sida. Helhetsbilden i mitt material pekar i den riktningen att man på ganska bred front i svensk elitidrott söker sig till den spänning som finns mellan individ och lag i syfte att skapa bättre prestationer. Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet gör den bedömningen att svensk friidrott på 1970- och 80-talen var väldigt individuellt inriktad till skillnad från de svenska friidrottsstjärnor som idag medverkar till att svensk friidrott ”mår bättre än någonsin” och som varit med och

Eliten è liten - men växer 48

skapat ”det svenska fri-idrottsundret”. Dagens stjärnor jobbar, trots sin individuella idrottsgren, mycket utifrån trygghet och samhörighet i det landslag som omger deras individuella prestationer. Detta är, enligt Fredrik Trahn, en viktig delaspekt i de framgångar som nu kunnat skördas.146 För att nyansera upp friidrottens bild och undvika en alltför enkel generalisering, vill jag gärna nämna Svenska Tennisförbundets och Svenska Ridsportförbundets motsvarande erfarenheter – båda idrotter som fungerar primärt på individbasis, men som också har lagtävlingar. Tennis uppvisar närmast en skillnad i spelargenerationer. De äldre professionella spelarna är, menar Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet, mycket lättare att få med i en verksamhet som utgår från ett lagidrottstänkande än de unga spelarna. De unga är mycket mera individualistiska i sin framtoning och utstrålning, och förväntar sig att få ett helt individuellt anpassat upplägg som ett nästan självklart villkor för sin medverkan i landslaget. Från förbundets sida vill man gärna återerövra något av det tidigare lagidrottstänkandet för tennisens del, men ”det är en stor skillnad hur olika åldersgrupper tänker i den här frågan”, fastslår Stripple.147 Den tendensen pekar mot ett utökat individcentrerat tänkande bland utövarna själva. Inom till exempel Svenska Ridsportförbundet är man väl medveten om hur dynamiken mellan individ och lag kan ha en positiv effekt på topprestationer och de har explicit stöd från SOK för att hjälpa dem i rätt riktning, men de har vissa förutsättningar som gör det svårt. De har nämligen en mycket särpräglad individuell utgångspunkt i och med att man måste utgå från att elitryttarna vid sidan av sitt tävlande sköter sitt eget företag kring hästsporten och hästarna. Det leder ofta till att det inte finns tid att samla ryttarna till en gemensam fungerande prestationsmiljö. Utmaningen är alltså tiden, vilket som bristvara omöjliggör skapandet av en god prestationsmiljö. Därtill delar de friidrottens individuella utgångspunkt i

det avseendet att klubbarna på lokalnivå inte tävlar med varandra, utan inriktningen på tävlandet är individ mot individ. Men till skillnad från friidrottens organisering kommer ytterligare den omständigheten att ridsportgrenarna skiljer sig sinsemellan ganska mycket när det gäller formerna för tävling. Medan det i hästhoppning finns flertalet lagtävlingar vid sidan om de individuella tävlingarna, är detta inte fallet i till exempel dressyr eller fälttävlan. Den bild som därmed målas upp inom ridsporten handlar om praktiska svårigheter att få till en fungerande dynamik mellan individ och lag. Det krävs, menar Thomas Torgersen, mera tid för att hitta den rätta dynamiken. Men, till all lycka, kan man ha en lång karriär som elitryttare och det ger givetvis möjligheter att söka bättre förutsättningar för samarbete.148 Bara dessa exempel ger en komplex verklighet, där betoningen inte på ett enkelt sätt följer den traditionella uppdelningen mellan lagidrotter eller individuella idrotter. Snarare har utvecklingen från elitutövaridrott och åskådar-elitidrott till professionsidrott än en gång skapat ett spänningsfält, där olika förhållningssätt till medveten individualism finns inom samma idrott och där denna tendens antagligen har genomslagskraft beroende på i vilket schematiskt läge respektive sport befinner sig i.

Schematisk överblick Sett till de utvecklingstendenser som kan skönjas i elitidrottskulturen som helhet kan ett belysande raster skapas som kan illustrera det komplexa i den elitidrottsliga verkligheten. Jag kommer i det följande att ge både exempel på hur ett analysinstrument kan destilleras fram ur mitt resonemang och i nästa steg hur olika idrotter rent kvantitativt får olika slags profiler i ljuset av detta analysinstrument. Jag inleder med hur analysinstrumentet framträder ur mitt hittills förda resonemang. I den ena schematiska axeln får vi en tredelad

Eliten è liten - men växer 49

helhet, där polerna utgörs av utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. Gränserna mellan dessa är inte hårda eller rigida, utan man ska, som sagt, närmast betrakta schemat som en glidande skala, där en idrott står närmare eller längre ifrån dessa poler. I den andra schematiska axeln kan vi också utgå från en tredelad helhet, där en idrott på elitnivån organiseras på en skala mellan traditionella geografiska utgångspunkter i ena ändan (geografisk agenda) och helt oberoende av sådana geografiska utgångspunkter i andra ändan (kommersiell agenda), och med ett mellanläge, där idrotten har varierande organisationsformer (blandad agenda). Genom att sammanställa dessa schematiska axlar får vi ett analysredskap för att jämföra olika idrotters förutsättningar för elitidrott med följande möjligheter att kategorisera dessa:

A) Utövarelitidrott

B) Åskådarelitidrott

C) Professionsidrott

1) Geografisk agenda 2) Blandad agenda 3) Kommersiell agenda

Låt mig i det följande ge några exempel på hur detta analysredskap kan göra skillnader mellan olika idrotter trots att alla i ljuset av den interna idrottsliga pyramidlogiken utgör olika former av elitidrott. Med detta analysredskap kommer de flesta mindre olympiska idrotter att bli A1-idrotter, det vill säga idrotter som kännetecknas av de drag som förknippas med en elitverksamhet i ett utövarperspektiv och vars viktiga tävlingar mer eller mindre uteslutande baseras på en representationslogik som utgår från elitidrottarens härkomst. Exempelvis kunde man nämna idrotter som bågskytte, brottning, kanot, fäkt-

ning och konståkning. I denna kategori måste elitsatsningar i första hand baseras på det nationella stödsystemet kombinerat med möjliga individuella sponsorer. I andra ytterligheten får man idrotter som enbart kan bedrivas på elitnivå som professionsidrotter och som mer eller mindre helt saknar den traditionella tävlingsidrottens geografiska utgångslägen. Exempelvis kunde man då nämna idrotter som golf, många mediala motorsporter som till exempel Formel 1. Tennis är rätt långt en elitidrott med dessa förutsättningar, men de små inslagen från tävlingsformer som Davis Cup och Federations cup gör att de inte är renodlade professionsidrotter med uteslutande kommersiell agenda. Många av de professionsidrotter som upptar den största massmediala uppmärksamheten uppvisar en blandad agenda, där vissa viktiga tävlingsformer är knutna till geografisk representation, medan andra inte är det. Ishockey, fotboll, basket och volleyboll har exempelvis högt värderade tävlingsformer på såväl klubbnivå som landskampsnivå i EM, VM och OS. Friidrott, ridsport, cykel och segling är däremot exempel på idrotter som varierar den geografiska agendan med en kommersiell agenda beroende på tävlingsform. En friidrottare på elitnivå kan exempelvis den ena dagen tävla för sitt land i VM och nästa dag representera sig själv (och sitt företag med sina sponsorer) på DN-galan i Stockholm. En annan friidrottare kan också idrotta på elitnivå, men tillhör kanske inte den absoluta världseliten och är därför inte professionsidrottare utan en elitidrottare som i varierad utsträckning pendlar mellan utövar-elitidrott och åskådar-elitidrott. Vissa idrotter uppvisar en delning inom idrotten på elitnivå. Boxning är exempelvis en idrott som på den geografiska agendan kan framstå som en utövar-elitidrott, men som i professionell form endast fungerar inom den kommersiella agendan. Det samma gäller för konståkning, där man vid professionalisering övergår till uppvisningsverksamhet med en kommersiell agenda.

Eliten è liten - men växer 50

Dessa är exempel på hur detta analysinstrument på ett mångsidigt sätt reflekterar elitidrottens mångfald utan att förenkla den, men också utan att dölja de skillnader i förutsättningar som finns. För att analysinstrumentet ska kunna tillämpas mera noggrant är det viktigt att de centrala kriterierna för respektive kategori utvecklas mera i detalj. Detta arbete ryms inte inom ramen av denna rapport, utan måste bli en uppgift för en annan och mera uttalat konstruktiv undersökning.

Elitidrottsformer i kvantitativ belysning Det är dags att gå över till det andra steget i den schematiska presentationen, nämligen en profilering av olika elitidrottsformer utifrån rent kvantitativa mått. För många är det intressant att få veta kvantitativa siffror på hur många elitidrottare det finns överlag och hur dessa fördelar sig mellan olika idrotter. Utifrån det resonemang jag fört hittills blir det varken lätt eller entydigt att få fram några som helst siffror, åtminstone inte sådana som man enkelt kan jämföra olika idrotter med. Däremot kan jag utifrån mitt empiriska material ge några belysande exempel på sambandet mellan utövare och elitidrottare i olika former, och hur ett sådant samband belyser förutsättningarna för olika slags elitidrotter. I mitt material räknar jag endast med två mycket stora idrotter, räknat utifrån antalet utövare som respektive SF utgår från i sin verksamhet. Dessa är fotboll och golf. Båda dessa idrotter är på elitnivån karaktäristiska professionsidrotter och därmed intressanta att jämföra sinsemellan. Fotbollen utgår från att man är elitspelare om man spelar i landslag, de två högsta serierna i herrfotboll och i den högsta serien i damfotboll, en definition som används av många lagidrotter med en organisationsform i regelbundet seriespel med en geografisk agenda. På seniornivå kan man då räkna med ungefär 1 100 elitspelare och med juniorlandslagen kan cirka 500 juniorspelare räknas till. Eftersom antalet licenserade utö-

vare är cirka 550 000, får vi en korrelation att ungefär 0,25 procent av licenserade spelare räknas som elitutövare. Av dessa räknar man med att ungefär 350-400 är professionsspelare i Sverige. I golf definierar man elitspelare genom att man ingår i någon form av landslag eller spelar på Telia Tour/Skandia Tour eller på olika internationella tourer. Den använda definitionen utgår mest från en kommersiell agenda med mindre inslag av en blandad agenda. Man räknar då med ungefär 5 000 elitutövare, fördelade på 2 400 juniorer och 2 600 seniorer. Eftersom man utgår från 525 000 aktiva utövare, utgör elitspelarna 0,95 procent av dessa. Eftersom golf har en tydlig professionskaraktär kan man tillägga att antalet professionsidrottare är ungefär 500, varav uppskattningsvis 100 spelar på den högsta internationella nivån. Korrelationssiffrorna för dessa kategorier blir då cirka 1 promille professionsidrottare och en femtedels promille som är det på högsta internationella nivå. Dessa korrelationssiffror säger framför allt något väsentligt om hur lång vägen är från utövare till högsta internationella elit. För båda dessa professionsidrotter är vägen mycket lång och konkurrensen oerhört stor. Karaktäristiskt för professionsidrotter som fotboll och golf är att man kan vara professions-idrottare utan att tävla på högsta internationella nivå. En karaktäristisk grafisk profil på en professionsidrott ser följaktligen ut på följande sätt:

Eliten è liten - men växer 51

MEGASTJÄRNA

INTERNATIONELL ELITNIVÅ

PROFESSIONELLA IDROTTARE

TÄVLINGSIDROTTARE

Går vi till de stora förbunden med över 100 000 medlemmar har vi friidrott, skididrotter, ridsport, gymnastik, innebandy, simning, orientering, tennis, basket, handboll, segling, bilsporter och motorcykelsporter. Dessa idrotter är betydligt svårare att jämföra med varandra rakt av. Friidrott är i vissa former en typisk utövarelitidrott, men har i vissa aspekter utvecklats till en åskådar-elitidrott. Man räknar med mellan 50 och 100 utövare på elitnivå, vilket av Svenska Friidrottsförbundet definieras som landslagsuppdrag. Av dessa är fyra eller fem professionsidrottare, vilket mot ungefär 300 000 medlemmar ger en tydlig anvisning av elitens karaktär. Gymnastiken är en stor idrott med 240 000 medlemmar. På elitnivån är gymnastik en karaktäristisk utövar-elitidrott. I Sverige finns inga professionsidrottare i gymnastik, men man räknar med att cirka 50-60 gymnaster tävlar på högsta internationella nivå. Gymnastiken är redan utifrån dessa siffror en karaktäristisk utövar-elitidrott. Skidförbundets elitutövare fördelar sig på tio olika grenar och de räknar sammantaget med ungefär 200 skidåkare på landslagsnivå. Av dessa deltar cirka 100 skidåkare på den högsta internationella nivån, varav ungefär 60 personer är professionsidrottare. Korrelationen på dessa olika nivåer kan uträknas från 193 000 medlemmar. På denna punkt är några jämförelser mycket belysande. Om man nu också gör en enkel jämförelse med golf, kan man notera att antalet personer som tävlar på högsta internationella nivån beräknas vara ungefär lika. Den stora skillnaden kommer i antalet professionsidrottare. I golf är antalet professionsidrottare nästan tio gånger flera än inom skidsporten. Denna skillnad kan åtminstone delvis förklaras utifrån olika organisationsform för tävlandet, av respektive idrotts globala spridning och längd på tävlingssäsongen. Medan golf har en kommersiell agenda som bas för tävlingsorga-

nisationen och en tävlingssäsong som pågår året runt, präglas skidsporten som helhet av en relativt kort tävlingssäsong, begränsad global spridning och blandad agenda, som dessutom inom skidsporten har varierande betoningar mellan de olika grenarna. Skillnaden mellan idrotterna golf och skidor är skillnaden mellan en professionsidrott och en stor åskådar-elitidrott. I en stor åskådarelitidrott kan enskilda individer vara professionsidrottare, men idrotten som sådan är inte en professionsidrott i min språkliga indelning. Om man uttrycker detta mot bakgrund av den profil professionsidrotten har, kommer en åskådar-elitidrott att ha följande profil:

Pro fessionel l aid

PROFESSIONELL

Internationell elit -idrottare

INTERNATIONELL ELITIDROTTARE

Tävlingsidrott are

TÄVLINGSIDROTTARE

Jämförelsen mellan gymnastik och professionsidrotten golf ger också ungefär samma korrelation mellan antalet medlemmar och elitidrottare på högsta internationella nivå, men när skillnaden i kategorin professionsidrottare är 0–500 till golfens fördel i Sverige, är det uppenbart att det finns stora skillnader i både förutsättningar och organisationsformer mellan dessa idrotter. Sådana skillnader måste synliggöras om man vill göra rättvisa åt de olika idrotternas verklighet och interna, kontextrelaterade förutsättningar för elitidrottsutövningen.

Eliten è liten - men växer 52

Uttryckt i grafisk profil ser en utövar-elitidrott som gymnastik följaktligen ut på följande sätt. Att jag grafiskt markerar utrymme för professionsidrott innebär att jag kan tänka mig att den internationella konkurrensen innefattar professionella utövare också i sådana idrotter som i Sverige är karaktäristiska utövar-elitidrotter.

0

INTERNATIONELL ELIT-IDROTTARE

NATIONELL ELIT-IDROTTARE

TÄVLINGSIDROTTARE

Jag går vidare och plockar upp några andra exempel. Ridsporten med 193 000 medlemmar och innebandyn med 185 000 medlemmar, varav 140 000 licenserade tävlingsidrottare, är utifrån medlemsantal ungefär lika stora som skididrotterna. Antalet professionsidrottare i ridsport är ungefär som i friidrott, men därtill finns ett relativt stort antal professionella elitutövare som får sin huvudsakliga utkomst från businessverksamheten kring själva hästsporten. I detta specifika avseende påminner ridsporten i Sverige om de professionsidrotter, där antalet professionsidrottare är betydligt flera än antalet elitidrottare på högsta internationella nivå. Innebandyn räknar däremot som andra serieorganiserade lagsporter med ett relativt stort antal elitutövare och har relativt snabbt också kommit in på professionsnivån. Man räknar med att ungefär 20 personer är professionsidrottare i innebandy. Simningen med sina cirka 108 000 medlemmar är en idrott som på den högsta elitnivån uppvisar drag av åskådar-elitidrott, men som i

en genomsnittlig överblick av eliten har flera aspekter som tillkommer utövar-elitidrott. Liksom i friidrott har simningen en mycket smal topp som håller högsta internationella elitnivå och dessa är också professionsidrottare. Inom svensk simning räknar man med tre professionssimmare, medan antalet elitsimmare på internationell nivå uppgår till cirka 30 simmare och nationell SM-nivå till ett par hundra simmare. Orienteringen med cirka 100 000 medlemmar och sportskytte med cirka 94 000 medlemmar har många gemensamma drag med gymnastiken. Antalet utövare är relativt stort, men antalet professionsutövare visar i båda förbunden på 0. Orienteringen räknar med att cirka 20-25 personer tävlar om 8-10 årliga platser för tävlingar på högsta internationella nivå. Inom sportskytte räknar man med ungefär lika många, det vill säga ett tjugotal personer som tävlar på högsta internationella nivå. Tennisen har däremot igen en helt annan profil. Medlemmarna, cirka 100 000 är ungefär i klass med orienteringen, men antalet utövare beräknas vara fem gånger flera, det vill säga ungefär 500 000. Däremot är antalet personer med tävlingslicens bara kring 8 000. Antalet elitspelare beräknas vara ungefär 100 personer, varav de flesta kan sägas vara mer eller mindre professionsidrottare redan från juniorålder. 20-25 av dessa spelar på högsta internationella nivå. Tennisen uppvisar således en lite annorlunda profil för en professionsidrott, där gränsen mellan internationell elitidrottare och professionsidrottare flyter ihop. Basket är också i samma storlek visavi antalet medlemmar. De räknar, intressant nog, med att antalet elitutövare på seniornivå är detsamma som professionsidrottare. Antalet beräknas vara ungefär 120 personer. Då räknar man nämligen inte med att alla spelare i de högsta serierna är elitidrottare. I detta avseende avviker Svenska Basketbollförbundets definition av elitidrott från motsvarande andra lagidrotter. Därtill kommer ännu 10 elitutövare i rullstols-

Eliten è liten - men växer 53

basket, varav häften är professionsidrottare. Siffran är intressant, för den säger att antalet professionsidrottare är lika stor i rullstolsbasket som i friidrott och ridsport, hur olika dessa idrotter än är på annat sätt. Basket kan med fördel jämföras med handbollen. De är ungefär lika stora i antalet medlemmar, elitutövare och professionsidrottare. Handbollen räknar däremot alla sina spelare i de högsta serierna till elitidrottare. Därtill räknar man med cirka 30 professionsidrottare utomlands. Till skillnad från de flesta andra lagidrotter fördelas antalet professionsidrottare i svensk handboll könsmässigt ganska jämt. Handboll för damer är nämligen mycket populärt i grannländerna Norge och Danmark och har möjliggjort denna könsmässigt jämna professionella utveckling. Seglingen har en profil som på många sätt liknar basket, handboll och innebandy trots att den inte primärt är en lagidrott. Närmaste liknande profilen med ungefärligt likartade proportioner finns i jämförelse med Skidförbundet. Utifrån 145 000 medlemmar räknar man med cirka 100 elitidrottare. Dessa fördelar sig så att ungefär 40 tävlar på högsta internationella nivå och uppskattningsvis 20 personer beräknas vara professionsidrottare. Det ger en karaktäristisk åskådar-elitidrottsprofil. I denna kategori kan man slutligen säga att motorsporterna (bil och motorcykel) uppvisar ungefär likartade profiler sinsemellan och är profilmässigt jämförbara med ovan nämnda segling. Bägge räknar med ett 30-tal professionsidrottare som tävlar på högsta internationella nivå och en allmän bedömning på elitutövare som rör sig kring ett hundratal personer i respektive förbund. Karaktäristiskt för de flesta motorsporter är att det krävs relativt stora sponsorinkomster som en förutsättning att överlag göra en elitsatsning, en aspekt som egentligen hör ihop med profilen hos en professionsidrott. I de mindre förbunden med under 100 000 medlemmar blir spridningen i förutsättning-

arna för elitidrott ännu större. Bland dessa förbund finns exempelvis Svenska Ishockeyförbundet som hamnar i denna kategori för att man endast noterar licenserade spelare, ungefär 66 000 till antalet. Skillnaden till exempelvis ridsporten kan synliggöras med att ridsporten räknar med 23 500 tävlingslicenserade utövare, men 193 000 medlemmar. Innebandyn är jämförelsevis mycket större än ishockeyn, men ishockey är ändå en av de verkligt stora mediaidrotterna och möjligen den största professionsidrotten i Sverige. Följande siffror ger upphov till professionsidrottens profil: Av 10 500 licenserade seniorspelare är ungefär 800 elitspelare. Därtill räknar man med cirka 300 elitsatsande juniorer. Den tydliga professionskaraktären kommer från det faktum att av dessa sammanlagt 1 100 elitutövare beräknas nästan 1 000 vara professionsidrottare. Det säger sig självt att av dessa 1 000 professionsidrottare i svensk ishockey är endast en liten minoritet sådana som spelar på den högsta internationella nivån. En någotsånär trovärdig gissning skulle troligen landa i cirka 100 spelare på den nivån. Skillnaden till andra ”mindre” förbund i mitt empiriska material är markant. Inom bordtennis, volleyboll, konståkning, tyngdlyftning, dövidrott, curling, bågskytte, base- och softboll räknas antalet elitidrottare mellan 50 och 200 personer i respektive idrott, och av dessa beräknas i stort sett antalet elitidrottare på högsta internationella nivå vara mellan 5 och 20 personer. Samtliga av dessa idrotter saknar professionsidrottare. Det enda egentliga undantaget bland dessa mindre idrotter är volleybollen. Trots betydligt färre medlemmar, det vill säga 15 000, uppvisar den för övrigt en profil som är rätt lik basketens och handbollens. Antalet elitidrottare beräknas vara 240 spelare som fördelas så att 200 av dessa är inom volleyboll och 40 inom beachvolley. Professionsidrottarna är cirka 40, varav 8 inom beachvolleyn. I mitt resonemang är dessa kvantitativa siffror talande exempel på hur olika elitidrottsverkligheten ser ut i de olika idrotterna i Sverige. Det

Eliten è liten - men växer 54

är inga absoluta siffror och jag har inte gjort någon som helst statistisk analys av de siffror som kommer fram i mitt empiriska material. Däremot har jag använt dessa siffror för att understryka hur man med kvantitativa mått kan peka på hur karaktäristiska profiler för kategorierna utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott kan se ut. För mitt explicita syfte att peka på den faktiska verklighetens mångfald och karaktäristiska drag i denna mångfald räcker detta. Därmed inte sagt att vare sig analysinstrumentet är färdigt utvecklat eller att de kvantitativa måtten inte med fördel kunde föras vidare. Snarare tvärtom tänker jag mig att båda aspekterna bör kunna utvecklas för att ge en mera djuplodande beskrivning av mångfalden i svensk elitidrott, men det får som sagt bli en uppgift i ett senare skede och/eller för någon annan att vidareutveckla.

Idrottsorganisatoriska strategier och logikers kollisioner Det finns också en annan markant spänning inbyggd i den komplexa verklighet som modern elitidrott som helhet befinner sig i, med olika idrotter i väldigt olika faser och förutsättningar. Det finns nämligen därtill en ”organisatorisk intressekonflikt” mellan den elitidrott som organiseras utifrån geografiska markörer och professionsidrotten, mellan den geografiska agendan och den kommersiella agendan i det avseendet att de nationella organisationerna strävar efter så många medaljer som möjligt vid de stora internationella tävlingarna EM, VM och OS oberoende av idrottsgren, medan professionsidrotterna och den mediala och kommersiella logik som bär upp dem utgår från olika idrotters popularitet. Idrottens interna, fenomenologiska logik bygger, som jag klargjort i kapitel 2 och 3, på en kontextrelaterad elitbestämning. Det är inom den egna idrottsgrenen som elitens gränser formas och de bestäms alltid i förhållande till den internationella konkurrensen inom den bestämda idrottsgrenen. Elitens kravnivå formas rimligen också historiskt och kvantitativt av antalet utövare nationellt och globalt.

Historiskt innebär detta att idrotten ifråga har en tradition och en prestationskultur byggd kring den traditionen antingen mera lokalt eller globalt, vilket medför att en idrott kan ha stort antal utövare nationellt trots att idrotten inte är särskilt global och tvärtom. En tumregel kan också sägas vara att ju äldre och mera etablerad en idrott är, desto högre kan man utgå att den internationella prestationsnivån ligger på. Kvantitativt handlar det om antalet utövare. Det blir följaktligen proportionerligt sett svårare att nå internationell elit i en idrottsgren som utövas av många och på motsvarande sätt lättare i en idrott som har färre utövare. Lena Wallin-Kantzy ger ett exempel från sitt basketperspektiv, där basket i ett nationellt svenskt perspektiv inte når sådana framgångar som andra idrotter som i antalet medlemmar är ungefär lika stora, exempelvis handboll och innebandy. Skillnaden finns givetvis i antalet utövare globalt. Att basket är en av världens mest utövade idrotter gör givetvis konkurrensen hårdare och då spelar antalet utövare i Sverige i ett tvärsnitt ingen större roll.149 Jämförelser mellan olika idrotter kan bli missvisande och möjligen också kontroversiella, men de kan också vara belysande. Jag väljer ett kontrasterande exempel från mitt material. I Sverige är bandyn ett nästan lika stort förbund som basket (75 000 respektive 100 000 medlemmar), medan antalet utövare på global nivå gör den stora skillnaden i förutsättningar för synliga framgångar. Svenska Bandyförbundet räknar exempelvis att det finns ungefär 750 bandyspelare globalt som konkurrerar på den högsta internationella nivån i bandy.150 Min poäng är i grunden enkel, och den betonar att eliten bestäms internt och kontext- och traditionsrelaterat. I exemplet med basket och bandy är det givetvis den internationella verksamhetens krav som möjliggör det utrymme som den svenska eliten kan få – nästan oberoende av hur väl man arbetar i sitt förbund för elitidrottens utveckling. Den nationella organisationslogiken utgår från andra målsättningar. I den är måttet på fram-

Eliten è liten - men växer 55

gång det att man lyckas ta medaljer på bred front i till exempel ett OS. Den logiken utgår från att varje vunnen medalj för svensk idrott i ett OS är lika viktig. Varje idrott värderas på samma sätt.151 Att SOK av denna anledning valt sina elitsatsningar utifrån frågan ”vem har talang och potential att nå högsta internationella elit och möjligen ta medalj i ett OS?” har en naturlig följd i att dessa satsningar gett goda ekonomiska förutsättningar för vissa idrottsgrenar och vissa individer, medan andra blivit utanför. Att RF stått för ett slags bredare perspektiv och försökt sträva efter en bredare elitsatsning än SOK förändrar visserligen situationen för en del idrotter, men inte själva den grundläggande logiken. Utslag av detta kan noteras i den ”gemensamma” organisationen Elitidrottsrådet och deras förslag till ett nytt elitstöd för svensk idrott. Där betonas att ”[e]litstödet ska göra det möjligt för en aktiv eller ett lag med potential att gå hela vägen till världstoppen oavsett idrott”.152 Formuleringen är som ett eko från regeringens idrottspolitiska proposition från 1999, där man fastslår att ”möjligheter bör skapas för alla idrotter att bli mer konkurrenskraftiga i internationella sammanhang”.153 Den använda logiken utgår från ett slags rättviseperspektiv i och med att den vill likställa alla idrotters elit och i en bestämd mening bortse från de interna, kontext- och traditionsrelaterade aspekter som finns i idrottens fenomenologi. Då spelar det ingen roll om antalet utövare är få eller många, om idrotten är ny eller har långa anor. Alla medaljer för Sverige är, som sagt, lika viktiga i ett OS.154 I en annan mening är detta resonemang missvisande för hur särskilt SOK arbetar. Deras explicita och uttalade strategi utgår från att välja och stödja talanger och olympisk toppnivåkvalitet utan att ta hänsyn till vilken idrott en talangfull person representerar eller vilket kön idrottaren har. I samarbete med respektive förbund görs en bedömning av den idrottsliga potentialen i förhållande till den rådande världseliten. I det avseendet får respektive

idrotts interna, kontextrelaterade verklighet utrymme i bedömningen. Detta får bland annat sitt utslag i att olika idrotter stöds på väldigt olika sätt och individer inom samma idrott kan också stödjas på väldigt olika sätt, allt beroende på hur den idrottsliga talang- och potentialanalysen utfaller och vad som bedöms vara rimliga förutsättningar för att nå internationell toppnivå. När man sammanställer olika idrotter utifrån målsättningen att alla idrotter har likvärdiga möjligheter för internationell framgång, blir följden ofta den att idrotter som inte har ekonomiska förutsättningar för elitsatsningar får proportionerligt sett mycket mera ekonomiskt stöd, likaså elitsatsningar för kvinnor. I denna mening utgör SOK:s elitsatsningar en direkt motvikt till åskådar- och professionsidrotternas kommersiella förutsättningar.155 Om man spetsar till det, kan man säga att den nationella understödslogiken klassificerar och understryker all elitidrott som utövar-elitidrott. Och därmed värnar man indirekt om elitidrottens mångfald. En annan variant av denna logik som inte har något med SOK:s möjliga medaljstrategier att göra är det erfarenhetsfaktum som säger att den synliga elitidrotten finns där man tidigare lyckats och nått framgång. Dels handlar det om att man i vissa idrotter lyckats skapa det som brukar kallas ”vinnarkultur”, dels handlar det om en både nationell och medial stolthet över de idrotter där man lyckats i. Några talande exempel på dessa fenomen är att man börjat tala om skidskytte och skidskytte för herrar eller i Norge om handboll och handboll för herrar, eftersom framgångarna kommit inom damidrotten.156 Den andra sidan av framgångsmyntet är givetvis att den tidigare vinnartraditionen blir en belastning när framgångarna inte längre infinner sig och när det visat sig att det är svårt att kommunicera till den massmediala verkligheten att villkoren för att nå den tidigare fram-

Eliten è liten - men växer 56

gångsnivån är radikalt förändrad på grund av allt större internationell konkurrens inom den idrotten. I Sverige är tennis ett gott exempel på detta.157 Vissa idrotter är mera lättillgängliga, andra kräver betydligt mera innan man ens kan börja konkurrera på elitnivå. Förutsättningarna är helt enkelt olika, inte minst när det gäller hur hård den internationella konkurrensen är. När den internationella konkurrensen ökar, är det bara naturligt att de tidigare svenska framgångarna blir allt svårare att upprepa.158 I ett sådant perspektiv kan det bli lockande att utifrån det komparativa, men jämställande och alla skillnader utplånande perspektivet göra selektiva prioriteringar utifrån förhoppningar om framgång. Man kan helt enkelt välja att satsa på sådana idrottsgrenar, där det finns god elitkvalitet på den nationella fronten och där det uppkommit en framgångs- eller vinnarkultur.159 Detta kan i följande steg sammankopplas med en strategisk planering, där man gör en bedömning huruvida den internationella eliten proportionerligt sett inte är alltför hög. Exempelvis kan man av denna anledning välja att satsa på vissa idrottsgrenar för kvinnor/ damlag, eftersom motståndet på den högsta internationella nivån är lägre än för motsvarande herrar/herrlag. Stefan Lindeberg på SOK förnekar att detta skulle vara en medveten strategi hos SOK, men han är samtidigt väl medveten om att den kvalitetsbedömning som görs i samarbete med respektive SF kan få denna effekt. Resonemanget utgår samtidigt från det grundläggande antagandet att det är lika svårt att nå internationell elitnivå i de mindre volymidrotterna som i de större och att det finns ett likartat mönster på den yttersta världseliten mellan olika idrotter.160 Detta antagande har sin logiska parallell i att alla framgångar är lika värdefulla för SOK, men resonemanget blir lite haltande om den internationella bredden, traditionen och prestigen inom respektive idrott lämnas utanför. Detta fenomen kan de facto iakttas inom både

lagidrotter och individuella idrotter. I mitt material kommer detta bland annat till uttryck i SOK:s satsning på dambasket och i Svenska Tennisförbundets verklighet.161 Dock med något olikartade motiv. I den nationella organisationens logik handlar det om att nå framgång, där sådan kan nås, medan det i den proportionerligt stora satsningen på unga tennistalanger finns ett tydligare medialt sponsorintresse i bakgrunden, men samtidigt inte utan ett mer eller mindre uttalat motiv att det är betydligt svårare att nå världseliten inom herrtennis. Om den nationella idrottslogiken tenderar att utgå från att all elitidrott är utövar-elitidrott med dess speciella betoning av rättvisa och lika värde, har den massmedialt styrda kommersiella idrottslogiken en helt annan utgångspunkt. Den utgår från att man tämligen fritt kan och bör rangordna olika idrotter, men varken utifrån tankar om intern historia, kvantitet eller möjlighet till framgång i största allmänhet utan uteslutande utifrån hur attraktiva idrotterna är dels i ett åskådarperspektiv, främst ur massmedial synvinkel, dels hur viktig framgång är i de idrotter som räknas till de stora idrotterna. Framgång i (herr)fotboll är då exempelvis mycket mera intressant och viktigt än framgång i OS i brottning. En kvartsfinalplats i fotbolls-VM är skyhögt mera intressant än tre OS-guld i brottning. Logiken bygger på att idrotter som inte intresserar de stora massorna, blir utan utrymme. De är helt enkelt inte intressanta, hur hög elitnivån, antalet utövare eller traditionstyngden än är. Även dessa skillnader i logik kan sättas på skalan mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. Den nationella intresselogiken gör egentligen ingen skillnad på dessa utvecklingsfaser, medan idrottens interna fenomenologiska logik pekar ut dessa faser som faser i idrottslig utveckling, bortsett från traditionsaspekten. Den kommersiella mediala logiken utgår främst från att det intressanta är de stora professionsidrotterna och stundtals åskådaridrotter, till exempel i EM, VM och OS, medan man på det stora

Eliten è liten - men växer 57

hela inte bekymrar sig särskilt mycket om den bredd som finns inom svensk elitidrott i ett utövarperspektiv. Den kommersiella mediala logiken ser följaktligen inget egenvärde i elitidrottens mångfald, utan följer upp idrottens interna konkurrenstänkande till dess yttersta konsekvens – men genom att konkurrenssätta idrotternas attraktionskraft sinsemellan. Dessa olika sorters logik kring elitidrott lever sida vid sida i idrottskulturens verklighet. Och de konkurrerar med varandra, framför allt ifråga om hur olika idrotter blir erkända, uppskattade, respekterade och synliggjorda, vilket direkt återspeglas i ekonomiska förutsättningar, och givetvis också indirekt i idrottsliga förutsättningar. Professionsidrottens profil skapar gynnsamma förutsättningar för flera individer att förverkliga sina idrottsliga potentialer i form av yrkesverksamhet utan att man når till den högsta internationella nivån. Detta internt idrottsliga intresse är följaktligen inte heller det egentliga intresse som det stora flertalet idrottskonsumenter värnar om, utan man ”väljer” i någon mening vilken idrott man tilltalas mest av och är beredd att betala för. När den traditionella elitidrottsförståelsen korsas av professionsidrottens framväxt och den kommersiella massmediala logik som ligger bakom denna framväxt, blir det också naturligt att ställa sig frågan: Vilken betydelse har elitidrott överlag i ett samhälleligt perspektiv – och professionsidrott i synnerhet? Bör man, i likhet med regeringens idrottsproposition, utgå från och acceptera att all elitidrott är eller drivs mot att uppfattas vara underhållning, en synlig och påkostad del av underhållningsindustrin? I nästa steg i resonemanget är det skäl att reflektera över de nya värden som elitidrottens utveckling för med sig och hur dessa kan förstås och bäst artikuleras begreppsligt.

Sammanfattning En central poäng i detta kapitel är att peka på den faktiska mångfald som modern elitidrott innefattar, ge vissa förklarande belysningar

för hur utvecklingen sett ut och ge språkliga artikuleringar för denna mångfald. Inledningsvis har jag pekat på en allmän nationell och organisatorisk strävan att bygga ut stödformer, i mitt exempel stöd för utbildning, för att svenska elitidrottare ska kunna klara sig i internationell konkurrens. För flertalet idrotter är detta synsätt välkommet, men samtidigt bör man vara medveten om att flertalet av de svenska stora idrotterna egentligen inte har någon större nytta av ett nationellt enhetligt tänkande på denna punkt, eftersom förutsättningarna är så olikartade mellan olika idrotter. Det är främst komplexiteten i hur olika förutsättningarna för elitsatsningar i olika idrotter ser ut som blir det stora frågetecknet. En avgjort central faktor som inverkar på vilka slags förutsättningar olika idrotter har är det massmediala intresset och olika idrotters anpassning till massmedial kommunikation. Det explosionsartade, men samtidigt riktade massmediala intresset visar sig skapa en centrifugal kraft, där vissa idrotter blir satta i centrum och där andra strävar efter att komma allt närmare detta centrum. I denna mening kommer olika idrotter att tvingas till konkurrens sinsemellan utifrån förmågan att utveckla kombinationen av idrottsliga framgångar och massmedialt intresse. Medierna har däremot en egen logik. I slutändan leder den logiken till ett allt smalare utbud av idrotter och en mycket individcentrerad bevakning. Det spänningsfält som uppstår i korsdraget mellan framgång och medial exponering är den enskilt tydligaste aspekt som bidrar till olika idrottsgrenars olikartade utveckling. Alla idrotters elitsatsningar står inte på samma linje. I denna situation är det viktigt att kunna formulera begrepp för att fånga in den verklighet som håller på att formas. Jag föreslår en indelning i tre olika kategorier i en glidande skala för elitidrottsliga förutsättningar. Jag skiljer mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott och pekar ut karaktäristiska drag för dessa tre kategorier.

Eliten è liten - men växer 58

I grunden utvecklas alla idrotter genom tävlingslogiken till en pyramidisk formation, där de former av elitidrott som genom tävlingslogiken och idrottsutövningen utkristalliserar en viss grupp utövare som genom sin kompetens och upprepade prestationer framstår som elitidrottare inom sin idrott. De flesta idrotter utgår från denna situation och behöver särskilda ekonomiska stödformer för att kunna konkurrera på den högsta internationella eliten inom sina respektive idrotter. En del idrotter har emellertid kunnat utveckla en egen ekonomiskt bärkraftig verksamhetsform och har då utvecklats till det jag kallar åskådar-elitidrotter. Det handlar då om idrotter som har underlag för och kapacitet att utvecklas ekonomiskt med hjälp av det offentliga intresse som uppkommit kring idrotten ifråga och som därför inte endast är beroende av offentliga bidrag för idrottens utveckling. I många sådana idrotter innebär detta att de utövare som når en hög internationell elitnivå har möjlighet att utöva idrott på professionell basis. På denna nivå är det främst enskilda elitidrottare på den allra högsta nivån som är professionella, medan idrotten i sig inte är det. Den tredje nivån i min begreppslighet utgörs av idrotter som lämpligen kan benämnas professionsidrotter. I min bestämning handlar det om sådana former av elitidrott som har en mycket stabil massmedial förankring, sponsoravtal som garanterar stort inkomstflöde och stora åskådarsiffror i regelbundna tävlingsformer som möjliggör en så ekonomiskt bärkraftig verksamhet att antalet professionella utövare klart överstiger antalet utövare som konkurrerar på den högsta internationella nivån. I dessa idrotter är den högsta nivåns elitidrottare självfallet professionella, men utöver dessa kan ett stort antal andra idrottare också livnära sig på sin idrott. Att en idrott är en professionsidrott i ett land innebär inte att den idrottsliga kompetensen är på högsta internationella nivå. Det man med säkerhet kan säga är de idrottsliga förutsättningarna är bättre för professionsidrotter

än för idrotter som inte är det och att den internationella konkurrensen högst troligt är mycket hög inom en sådan idrott. Och den slutsats som också med säkerhet kan dras är att professionsidrotter rent generellt har ett högre underhållningsvärde än andra idrotter, men detta möjliggör inte heller någon jämförelse mellan olika idrotter när det gäller idrottslig kompetens. I kapitlet för jag ner detta resonemang på ett konkret plan genom att skissartat utveckla ett analysinstrument med vars hjälp man kan kategorisera olika idrotter när det gäller idrottsliga förutsättningar å ena sidan och den tävlingsorganisatoriska form som olika idrotter har och som också påverkar utvecklingen genom idrottens ökade kapitalisering å andra sidan. Jag visar vidare på hur olika idrotter uppvisar helt olika slags profiler när man följer upp det begreppsliga perspektiv jag utvecklat i detta kapitel med kvantitativt material. Slutligen uppmärksammar jag en organisatorisk och strategisk aspekt som både ökar den moderna elitidrottens komplexitet och i sämsta fall skapar stora spänningar inom idrottskulturen. Man kan nämligen skönja olika slags strategier när det gäller elitidrottsliga framgångar. Jag noterar tre olika strategier. Den första är idrottens egen konkurrensbaserade utveckling som över tid får både traditioner och framgångskulturer i olika idrotter. Den andra strategin står de olika nationella stödorganisationerna för, där man eftersträvar största möjliga framgång i flesta antal möjliga idrotter i de stora tävlingarna. Och den tredje strategin är den massmediala strategin som kort uttryckt handlar om att vissa idrotter har större kommersiell och också identitetsskapande potential och därför är framgångar i dessa idrotter viktigare än i andra idrotter. Dessa olika sorters logik kring elitidrott lever sida vid sida i idrottskulturens verklighet. Och de konkurrerar med varandra, framför allt ifråga om hur olika idrotter skall bli erkända, uppskattade, vilket ofta betyder synliggjorda,

Eliten è liten - men växer 59

vilket i sin tur återspeglas i de idrottsliga förutsättningarna. Det räcker emellertid inte med att endast beskriva och synliggöra de förändringar som skett. Ett viktigt steg måste ytterligare tas. Vi måste nämligen också aktualisera frågor om elitidrottens betydelse.

Eliten è liten - men växer 60

5 Tankar kring elitidrottens nya betydelse Idrottslig identitetsformning i nytt ljus Den stora förändringsprocess som idrottens kapitalisering medfört handlar inte bara om framgång utan också om organisering. De nationella stödorganisationerna fungerar givetvis bäst i de organiserade formerna för tävlandet, där tävlingslogiken bygger på nationella strukturer, det vill säga i NM, EM, VM och OS. I de idrotter som genom kommersiella krafter övergår till stora åskådar-elitidrotter och professionsidrotter uppkommer en ekonomiskt bärkraftig organisationsform som inte följer de traditionella geografiska markörerna. I stället får vi en form som jag i föregående kapitel kallade en tävlingsorganisation enligt en strikt kommersiell agenda. I den organisationsformen utgår man från elitkompetens samtidigt som man utmanar den traditionella idrottens geografiska markörer. I den utvecklingen blir de geografiska markörerna i vissa avseenden satta på undantag, men inte helt. I andra avseenden spelar de geografiska markörerna fortfarande en viktig roll, men i ett förändrat landskap. Vi får en utveckling som jag föredrar att kalla idrottens nya representations- och arenalogik. Låt mig kort förklara vad jag avser. De internationella idrottstävlingarna kan fortfarande uttrycka den nationalistiska tendens som alltid förekommit i internationell tävlingsidrott med representationslag. Man får endast delta i dessa tävlingar genom att representera det land man är född och uppvuxen i, bor i eller har bott ett antal år i. Filosofen Lars Hertzberg uppfattar detta som ett naturligt – och nästan nödvändigt – uttryck för vårt sätt att som åskådare förhålla oss till tävlingar, särskilt internationella tävlingar. En åskådares naturliga förhållningssätt till en tävling är, enligt Hertzberg, att man som åskådare utvecklar en förhoppning om att en bestämd tävlare eller ett bestämt lag ska vinna, en för-

hoppning som utvecklas till en identifikation med den eller dem man hyser en förhoppning för. Samtidigt finns det, menar han, i denna relation en bestämd dubbelhet. Hertzberg säger: Vi kunde säga att beroendet här är dubbelriktat. Å ena sidan kan vår identifikation med en viss deltagare få oss att engagera oss för tävlingen, å andra sidan kan en engagerande tävling få oss att identifiera oss med en viss deltagare. I det senare fallet kan identifikationen uppstå mer eller mindre automatiskt, det kan rent av vara svårt att hålla sig neutral. (Saknar vi å andra sidan denna identifikation blir vår upplevelse av tävlingen ofullgången.) Vad som styr denna identifikation är ofta oförutsägbart, men om vi har en påtaglig förbindelse med en av deltagarna blir detta ofta utslagsgivande. Vi håller på en familjemedlem eller en släkting, en skolkamrat eller kollega, en person från vår hemort, från vårt land eller från ett grannland. På detta sätt ger själva tävlingsupplevelsens karaktär upphov till att (bland annat) nationella band framhävs i internationella tävlingar. Men härigenom lockar den samtidigt fram förhållningssätt som kan bidra till att undergräva tävlingens renhet.162

Så länge representationstanken med dess karaktäristiska bakgrund i geografiska markörer så starkt förknippas med internationell elitidrott kommer alltså nationalism och patriotism att följa med som en skugga. Samma fenomen kan också noteras på en lägre nivå. Ett klubblag i till exempel fotboll, säg Åtvidaberg, representerar fortfarande den lokala regionen med dess särdrag trots att de enskilda spelarna kan härstamma från helt andra regioner. Med idrottens ökade kapitalisering har också de enskilda elitidrottarnas vilja till rörlighet ökat – och därmed trycket på att förändra organisationsformen. Idrottsligt är detta fullt legitimt och förståeligt – helt i linje med den idrottsliga logik som ständigt strävar efter bättre resultat. I vissa idrotter som sedan länge varit professionsidrotter är gränsen mellan åskådar-elitidrotter och professionsidrotter inte ens längre tydlig. De bästa vill tävla och spela med de bästa oberoende av varifrån någon härstammar eller valt att bosätta sig. Professionsidrottens organisa-

Eliten è liten - men växer 61

tions- och tävlingsform leder också till att de bästa individerna över tid kommer till de bästa lagen med de bästa lönerna och spelar mot de bästa spelarna på de största arenorna och den största tv-publiken – näst intill helt oberoende av varifrån spelarna härstammar. Denna rent internt idrottsliga logik som finns inbyggd och långt utvecklad i professionsidrottens idé utmanar redan nu de organisationsformer som bygger på härkomstvillkor. I ett EM, VM eller OS deltar inte alltid de bästa lagen och individerna eftersom det finns geografiskt baserade uttagningar som å ena sidan skapar schematiskt globala förutsättningar för alla världens idrottare att konkurrera med varandra, men å andra sidan tvingar fram en hårdare konkurrens före EM, VM och OS i de länder och världsdelar, där den idrottsliga nivån är allra högst. En sprinter från USA kan exempelvis vara den fjärde snabbaste i världen, men aldrig få chansen att tävla i ett OS om de tre före henne eller honom också representerar USA. I professionsidrotter som endast utgår från en kommersiell agenda kommer inte dessa slags avgränsande villkor med i bilden. Jag vågar mig på en gissning att detta i framtiden kommer att bli en större utmaning än det hittills varit. Den så kallade Bosman-domen i EG-domstolen från 15 december 1995 utgjorde en viktig milstolpe för professionsidrottens utveckling.163 Frågan om den professionella idrottens juridiska status hade diskuterats från och till från början av 1970-talet, men först med Bosmandomen kom ett riktigt genombrott. Då fastslogs bland annat att professionell idrott ska ses som uttryck för sådan ekonomisk aktivitet som gäller Rom-fördragets artikel 48 (EEC Treaty, art. 48) som garanterar fri rörlighet av personer, arbetskraft, tjänster och varor – ett beslut som omkullkastade de transferregler som idrottskulturen upprätthållit. EG-domstolens beslut har nu slutligen förändrat den professionella idrottens status i Europa. Karaktäristiskt för detta domstolsbeslut är att

det helt bortser från de då gällande idrottsliga normerna som reglerade den internationella idrottsliga verksamheten när det gäller fotboll. Man bortsåg med andra ord från den internationella idrottskulturens traditionella självbestämmanderätt som tidigare juridiskt garanterats av lagar om föreningsfrihet.164 I detta beslut återspeglas således idrottskulturens utveckling mot professionalism och kommersialism direkt. Trots att EG-domstolens beslut omkullkastade de då rådande nationella överenskommelserna om representationsrättigheter och transfermöjligheter, vilket innebär att en fotbollsspelare - och elitidrottare överlag - som inte har ett gällande kontrakt med någon idrottsförening har rätt att utan någon transfersumma övergå till att spela för vilken klubb som helst, är det viktigaste i beslutet - trots allt - att professionell idrott slutgiltigt likställdes med vilken affärsverksamhet som helst. Professionella idrottare inom EU betraktas därför som vilka arbetstagare som helst med rätt till fri rörlighet. Beslutet innebär att bland annat professionella fotbollsspelare och andra professionsidrottare slutligen fastställs som arbetstagare i den vida mening som Romfördragets artikel 48 förutsätter - trots att fotbollsspelare och andra elitidrottares kontrakt på en del punkter skiljer sig från övriga arbetares allmänrättsliga ställning.165 Beslutet har kommit att bli ett startskott för ett invecklat samspel mellan elitidrottens organisering utifrån traditionella, geografiska markörer och professionsidrottens organisering. Den förra fungerar fortsättningsvis med politisk makt, medan den senare styrs av ekonomisk makt. Inom olika idrottsgrenar har samspelet organiserats på nytt på olika sätt, med mer eller mindre tydliga friktionsmönster som följd. Följaktligen är många moderna professionsidrotter idag organiserade utan krav på eller kvoter av nationstillhörighet. Tänk exempelvis på professionell tennis, golf, segling, cykel, beachvolley, Formel 1 och andra motorsporter och till en viss del också friidrott. Dessa

Eliten è liten - men växer 62

arrangeras i olika slags tourer. Denna organisationsform för professionsidrotter har ofta också en tävlingssäsong som pågår nästan året runt, vilket gör att den kommersiella exponeringen blir maximerad på ett annat sätt än till exempel idrotter som skidåkning och bandy som är beroende av klimatrelaterade faktorer som gör den globala spridningen begränsad och tävlingssäsongen naturligt kortare. I de stora lagidrotterna som på ett utpräglat sätt utvecklats till professionsidrotter, till exempel fotboll, ishockey, basket och volleyboll, har verksamheten professionaliserats inom ramen för den traditionella, på geografiska markörer uppbyggda organisationsformen, men i och med själva professionaliseringsprocessen har det ”traditionella” i organisationsformen uppluckrats på ett radikalt sätt. Inom EU har regler om arbetskraftens fria rörlighet rört om ordentligt i idrottsförståelsen. FC Arsenal i Premier League är kanske det mest karaktäristiska fotbollslag i detta avseende, eftersom det numera är relativt sällsynt att en spelare av brittisk härkomst över huvud taget spelar för London-klubben. Konfronterad med detta faktum försvarar tränaren Arsène Wenger den moderna fotbollens utveckling med att han är helt emot förslag som går ut på vissa landskvoter och fortsätter: Sport is competitive and competition is based on merit. It does not matter where you are born, it matters who you are. It is my first responsibility for my club for us to play the best football, with the best players.166

Utvecklingen av idrottens professionalisering och kapitalisering har gått längst i fotboll, och det är väl därför också rimligt att de första tydliga reaktionerna börjar höras inom fotbollen. Sepp Blatter, det internationella Fotbollförbundets ordförande, börjar nämligen nu vara orolig för vart kapitaliseringen för fotbollens utveckling. Givetvis är han orolig för att den idrottliga organisationsform som utgår från geografiska markörer och som hans organisation i allra högsta grad representerar blir helt utspelad av den kommersiella idrottsliga

agendan. Blatter vill nu ta strid mot EU om idrottarnas fria rörlighet. Hans argument är att professionella idrottare inte är arbetstagare i vanlig mening: Workers in Europe can circulate freely but footballers are not workers. You can not consider a footballer like any normal worker because you need 11 to play a match – and they are more artists than workers.167

Det återstår att se om Blatters protester mot den nuvarande utvecklingen vinner något gehör i de högsta politiska kretsarna. Så länge professionell idrott definieras som ett yrke är de villkor som gäller inom arbetsrätten tillsvidare professionsidrottarens vardag. Den kryddas för de främsta spelarnas del dessutom av den blatterska tävlingsformen, där spelarna representerar sitt land i kvalspel till eller i EM, VM eller andra världsdelsturneringar baserade på den traditionella organisationsformen. I dessa fall lever den enskilda elitidrottaren i flera olika elitverkligheter samtidigt. Med de olika förväntningarna och den stora belastning anpassningen till dessa verkligheter kräver, är det fullt förståeligt att det för den enskilda individen kan bli konflikter av olika slag. De geografiska markörerna spelar också en roll inom professionsidrotten, men det som kan skönjas är en delvis ny roll. Dessa markörer är viktiga i det slags identitetsskapande funktion som elitidrott har eller kan ha som åskådaridrott. Utan denna funktion blir elitidrott uteslutande underhållning. Det nya består i att det inte längre är elitidrottarnas ursprung som skapar identiteten, utan åskådarnas geografiska ”förankring”. Det stabila i den utveckling som följer av professionsidrottens ökade individuella rörlighet är tävlingsarenorna och åskådarna knutna till dessa spelarenor, det vill säga fansen. De börjar mer eller mindre leva ett eget liv med olika slags status och berömmelse i bagaget. För det första innebär detta att den lokala förankringen blir omvänd. Fotbollslaget, exempelvis, representerar inte längre den region,

Eliten è liten - men växer 63

där laget bildats eller därifrån spelarna kommer, utan fotbollslaget spelar på den arena som finns i en viss stad i en bestämd region, för människorna som lever eller härstammar från denna region. Spelarna kan komma varifrån som helst, likaså tränarstaben och numera också ägarna. Men matchen, spelet finns kvar och de försiggår inför publiken på den plats, där arenan finns. Trots att idrottsturismen är en ständigt växande del av turistnäringen, är publiken och fansen för det mesta från staden eller regionen. Ett talande – och symptomatiskt – exempel på hur verkligheten kan vara framgår av ett öppet brev från före detta Liverpool FC-spelaren Luis Garcia riktat till lagets fans på lagets officiella webbplats. Garcia är spanjor, men gjorde en tre års framgångsrik sejour i den brittiska hamn- och industristaden för att nyligen återvända till spel i Spanien – en typisk gästarbetare inom modern europeisk elitfotboll. Givetvis är inramningen som gjord för tillrättalagda ord, men ändå är Garcias ordval karaktäristiska för det fenomen jag är ute efter att ringa in. Efter att ha riktat en del tack till höger och vänster vänder sig Garcia till den i brittisk fotboll mycket legendariska hemmapubliken på Anfield med orden: I’ve left until last the thank you which for me is the most important: Thank you to the supporters./…/ Your unconditional support is the thing that ensures that this team manages to pull through in the most difficult circumstances; and I can assure you that the whole squad is aware of this and thanks you for it. A football club isn’t just made up of players, coaches and directors. More than anything else it’s the supporters who make a club, and that perhaps is the ingredient which best distinguishes Liverpool Football Club from every other team. The supporters. Because if one thing has remained obvious to me after these few years, it’s that with the supporters like you, Liverpool Football Club will never walk alone.168

Givetvis finns det undantag, och det finns fortfarande lag som bygger på regionens stolthet genom att huvudsakligen endast låta spelare från den regionen representeras i laget men den stora tendensen följer i stort detta tankemöns-

ter. De klassiska regionala motsättningarna kan bestå, till exempel mellan FC Barcelona och Real Madrid i La Liga, men, som sagt, helt oberoende av varifrån spelarna, tränarna och sportcheferna kommer ifrån. Professionsidrottens inriktning på arenorna har också en annan viktig aspekt som bör uppmärksammas, nämligen den ekonomiska aspekten. Inom svensk elitidrott har man inom exempelvis ishockeyn kunnat notera att elitserieklubbarnas satsningar på egna arenor har gett ett ekonomiskt uppsving, vilket självfallet också ger bättre förutsättningar för idrottsliga framgångar. Inom svensk elitfotboll förefaller man halkat lite efter i den utvecklingen, men den börjar ta fart. Hittills har endast en klubb i allsvenskan egen arena (Elfsborg i Borås), och redan från början har framgången visat sig. Några andra har också börjat utveckla sina planer i den riktningen.169 Arenan är således inte bara en stabiliserande aspekt i professionsidrottens utveckling, utan också i sig en drivkraft i det föreställda, samspelta idrottsliga och ekonomiska framgångskonceptet. Att den utveckling som skett genom professionsidrottens uppkomst egentligen inte är särdeles märklig eller iögonenfallande blir synlig genom en enkel jämförelse med konstformernas utveckling. Likheten med den övriga kulturella verkligheten har med professionskulturen i idrotten ökat. En operascen, ett konserthus eller ett konstutställningsställe finns på ett ställe, dit konstnärer och konst dras för att uppträda eller presenteras för en bestämd publik. Skillnaden mellan till exempel Royal Albert Hall (musik) och Stamford Bridge (fotboll) i London är i det avseendet ganska liten. Aktörerna kommer från olika geografiska och kulturella miljöer. Representationstanken behöver för det första varken på nationell eller regional nivå handla om nationell eller regional glorifiering som ett kollektivt fenomen med ideologiska eller politiska förtecken. För det andra innebär den individuella rörligheten nämligen att delaktighet eller deltagandet i en bestämd idrottares

Eliten è liten - men växer 64

liv med fram- och motgångar följs på större avstånd i nya geografiska och kulturella miljöer genom nya masskommunikativa medier. Att ”hemmasonen” eller ”hemmadottern” spelar som professionell fotbollsspelare i ett annat land är inget hinder utan en stolthet för ursprungsregionen. I alla fall om han eller hon klarar sig bra. Enligt den franske sociologen Pierre Bourdieu bidrar den internationella televiseringen av stora internationella tävlingar till en ny form av nationalism och kamp mellan nationerna. Från att samtidens individualiserade tendenser slagit igenom bland de enskilda idrottarna, uppstår en ny konstellation genom televisionens kraft: Eftersom varje lands television ger mer plats åt en idrottsman eller en gren ju bättre de förmår tillfredställa det nationella – eller nationalistiska – högmodet, förvandlar den televiserade framställningen tävlingen mellan idrottsmän från hela världen till en konfrontation mellan förkämpar (i betydelsen vederbörligen utsedda kämpar) för olika nationer.170

En central aspekt i postmoderniteten är ett kritiskt ifrågasättande av hållbarheten i och relevansen av de så kallade stora livsberättelserna. Samtidens berättelser är, tänker man sig, inte helhetsvisioner utan fragmentiserade, lokalt förankrade berättelser som varken bär med sig modernitetens vision om det universellt sanna eller gör anspråk på att förmedla den enda sanningen som gäller för alla människor och alla tider.171 Till skillnad från både det förmoderna och det moderna, hör det, enligt bland annat de kända sociologerna Zygmunt Bauman och Anthony Giddens, till den postmoderna människans livsvillkor att ständigt tvingas välja sin identitet. En väsentlig aspekt av detta är valet att ingå och låta sig formas av någon sociokulturell samhörighet. Alla ingår med nödvändighet i relationer till andra människor och den omgivande verkligheten. Alla människor söker någon form av intimitet med sin omgivning. Till skillnad från tidigare perioder föds man inte längre till en

sociokulturell samhörighet som för återstoden av livet präglar ens liv. Den postmoderna människan tvingas allt oftare aktivt välja sin identitetsformerande samhörighet. Idrottsverkligheten med sin inbyggda representationstanke kan – på vissa grunder – bli en sådan identitetsformande samhörighet.172 Till skillnad från de Coubertins internationella, modernistiska vision som är baserad på nationalstatsagendan, behöver den postmoderna visionen för idrottens kulturella mönster inte följa en sådan agenda. Ett karaktäristiskt exempel på motsatsen är till exempel vissa nationella idrotter som av vissa betraktas som och ges statusen av ett slags civilreligion.173 I ett sådant postmodernt perspektiv kan idrottskulturen på dess olika nivåer, allt från det lokala till det nationella och internationella, ge en identitetsformande ram för enskilda individer. Man kan välja vem man identifierar sig med. Det kan vara den lokala idrottshjälten eller den lokala idrottsklubben. Det kan också till exempel vara ett fotbollslag i ett helt annat land eller på en annan kontinent. Flertalet fotbollsfantaster i de nordiska länderna är till exempel uppvuxna med att känna för någon engelsk ligaklubb. Detta är helt naturligt eftersom matcher från de engelska serierna har televiserats till de nordiska länderna sedan början av 1970-talet. De nya kommunikationskanalerna såsom internet gör det möjligt för allt flera fans att ”leva nära” sitt favoritlag trots stora avstånd. De flesta hängivna anhängarna för lagen i engelska Premier League finns, sägs det, numera i de olika asiatiska länderna. Du kan med andra ord vara fanatisk Arsenal-fan utan att, såsom Nick Hornby, bo i London. Den globala supporterkultur som har vuxit fram med och genom de nya kommunikationsmöjligheterna är i grunden annorlunda än den som baseras på geografisk och social närhet, där identifikation är något som finns i bakgrunden som en självklar möjlighet av det sociala samspelet i det närgeografiska landska-

Eliten è liten - men växer 65

pet. Den globala supporterkulturen får däremot sin näring av ett intresse att lära sig mer om laget man är supporter för. Nicholas Dixon gör en intressant parallell mellan dessa två supporterkulturer i sin artikel The Ethics of Supporting Teams (2007) och menar bland annat att man kan jämföra den traditionellt organiserade idrotten och dess representationstanke med biologisk härkomst, medan den globala, geografiskt distanserade supporterkulturen kan liknas vid adoption.174 Det ligger ett frö av sanning i Dixons jämförelse.175

Den elitistiska utmaningen Elitidrottens utveckling, dess tendens mot helhetstänkande som sammanhänger med dess professionalisering, kommersialisering och utveckling mot underhållningsindustri, delar av helt naturliga skäl människors åsikter. Oftast går skiljelinjen vid en vag föreställning huruvida elitidrotten var så att säga ”bättre förr”, det vill säga före den stora invasionen av kapital i den idrottsliga verkligheten. Däremot är det ytterst få som vågat sig på att ifrågasätta de grundläggande föreställningar och moraliska förhållningssätt som finns inbakade i tävlingsidrottens, och därmed också vinnandets och hela elitidrottens interna, men ytterst självklara logik. Om man inte är intresserad av tävlingsidrott, har det varit naturligare att inte fästa sig vid den som samhälleligt fenomen. En som med intellektuell skärpa valt den andra vägen, det vill säga att samtidigt medge sig vara oerhört intresserad av tävlingsidrott och särskilt av elitidrott, men som samtidigt utvecklat en hård kritik mot det självklart positiva i vinnandets logik är filosofen Torbjörn Tennsjö. Han har sedan den första debattartikeln i Dagens Nyheter 1994 i flera sammanhang lagt fram ett resonemang, där han hävdar att det finns tydliga drag av fascistoida tendenser i elitidrottskulturen. Hans explicit medvetna perspektiv är den egna fascinerade reaktionen som åskådare av elitidrotten. Utifrån den reaktionen inleder han sin kritiska reflektion. Han hävdar bland annat att vår beundran för vin-

naren är en starkt känsloladdad beundran för den unika talangen som personen besitter och som man upplever förverkligad i vinnandets ögonblick, men att denna beundran samtidigt innebär ett mer eller mindre klart artikulerat förakt för mänsklig svaghet. Vänder han sin reflekterande tanke mot individuell elitidrott ser han dyrkan av en övermänniska. Riktar han blickarna mot lagidrott ser han tendenser av osund nationalism. Båda idrottsliga formerna uttrycker, enligt honom, en fascistisk livshållning – inte hos idrottsutövaren, tränarna eller tävlingsorganisatörerna utan hos åskådarna, geografiskt, massmedialt eller virtuellt närvarande, det vill säga de entusiastiska idrottskonsumenter som i sista hand möjliggör elitidrottens utveckling mot professionsidrotter.176 Trots att Tennsjös resonemang vid det här laget har en del år på nacken, är tankarna fortfarande såväl väl genomtänkta som provocerande, t.o.m. till den grad att de negligerats av både allmänheten och idrottsrörelsen. De som främst tagit del av det provokativa resonemanget har också mest kommit att försvara elitidrottens och vinnandets logik mot Tennsjö, nästan som en reflex att man velat eller känt sig tvungen att kraftigt försvara det som man själv känslomässigt är bunden till, det vill säga elitidrottens fascination. Framför allt är Tennsjös resonemang fortfarande aktuellt, inte minst för att han bearbetat sina tidiga versioner av resonemanget genom att ta sina kritikers invändningar på allvar, kanske främst idrottsfilosofen Claudio Tamburrinis invändningar.177 Den senaste versionen av resonemanget ges numera stor internationell synlighet i och med att artikeln återfinns på engelska i den nyligen publicerade antologin William J. Morgan (ed.): Ethics in Sport (2007), en internationellt uppskattad handbok inom ämnesområdet. Det är inte värt att gå in på alla detaljer i Tennsjös resonemang eller försöka bemöta eller utveckla resonemangen djupare i denna

Eliten è liten - men växer 66

rapport178, men det är i alla fall värt att särskilt uppmärksamma de drag i hans övergripande kritik av elitidrottens utveckling som direkt kan relateras till den grund jag lagt i mina resonemang ovan. I sina tidigare resonemang var Tennsjö upptagen av beundran för såväl den talangfulla individen som åskådarens identifikation med ett lag, det vill säga det som i mina resonemang innefattas i representationstanken. I de senare resonemangen har tyngdpunkten förskjutits mera uteslutande mot beundran av den talangfulle individen. Förskjutningen kommer från att Tennsjö klart uppmärksammar de följder som utvecklingen mot professionsidrotten fört med sig.179 Internationell elitidrott av traditionellt snitt får, menar han, i kommersialiseringens och professionaliseringens korstryck ge vika för ett uppmärksammande av den framstående individen oberoende av om det handlar om individuell idrott eller lagidrott. De nationalistiska dragen som förknippas med landslag tangeras kort genom att han problematiserar tanken på att individen i ett lag eller landslag underställs abstrakta värden som landet, regionen, flaggan eller laget i största allmänhet och blir därmed ersättbara för uppnående av dessa abstrakta värden. Problemet är, menar han, att individen brukas som medel för ett kollektivt men abstrakt mål. Från åskådarperspektiv framträder en annan sida av samma mynt. Problemet är själva representativitetstanken, helt oberoende om en individ eller ett lag föreställs representera oss. Tennsjö låter sig inte övertygas av motargument som hävdar att den potentiella kollektiva nationalismen som föds i samband med internationell elitidrott skulle vara mera harmlös än politisk nationalism – det vill säga ett argument som i min tankevärld utgår från att idrott är en momentant skapad verklighet. Han menar snarare att det endast är fråga om en gradskillnad och att den ena formen föder och/eller göder den andra. För Tennsjö är dessa slags värden icke-värden i ett moraliskt perspektiv – endast individuella, personliga

värden har, menar han, moralisk kvalitet. Och endast sådana hör hemma i ett demokratiskt samhälle.180 Därmed har han själv i ett reflexivt kvalitativt drag accepterat att fokus läggs på den enskilda individen. Det positiva i professionsidrottens utveckling gör alltså att identifikationsmönster som skapar nationalism förlorar i betydelse, men följden av detta är, som Tennsjö själv uttrycker det, ”something no less problematic”181, nämligen att den beundran för den talangfulle individen som finns i elitidrottskulturen har en medföljande baksida: vårt förakt för svaghet. Med hänvisning till den norske filosofen Harald Ofstad menar han att vi då tangerar föreställningar som är centrala i exempelvis nazismens ideologi och människosyn. Utvecklingen av professionsidrotten föder alltså ett nytt problem, formulerat med Tennsjös egna ord: My thesis is: when we give up nationalism as a source of our interest in elite sports activities, when we give up our view of individual sportsmen and teams as representatives of ”our” nation, when we base our interest in sports on a more direct fascination for the individual winners of these events – we move from something that is only contingently associated with nazism (nationalism) to something that is really at the core of nazism (a contempt for weakness).182

Poängen i Tennsjös argumentering är att det inte egentligen spelar någon roll om representationstanken tas bort från tävlingsidrotten. Det är själva den elitistiska tävlingsformen, idrottens interna logik och den enorma fascination dess resultat utövar på åskådarna – att man som åskådare ”drabbas av” den emotionella styrka som modern elitidrott kan uppbåda – som är själva grundproblemet. Men det blir fel fokus om man inriktar sig på en kritik av själva tävlingsmomentet. Det är följden av tävlingen, själva glorifieringen av vinnaren som utgör Tennsjös grundproblem. Tävlingsformen är i denna mening endast ett medel.

Eliten è liten - men växer 67

Den grundläggande premissen i Tennsjös resonemang är att det finns ett självklart begreppsligt samband mellan fascination och beundran av vinnaren å ena sidan och ett förakt för förloraren å andra sidan. Man får inte det ena utan det andra – de hänger ihop, menar han. Ett karaktäristiskt citat får belysa tanken:

olika slags motstånd eller träna hårt för sin seger. Det är med andra ord egentligen varken insatsen eller resultatet i sig som beundras utan den glänsande, av naturen givna förmågan att uppvisa det slags styrka som tävlingen kräver. Det är den ”naturliga” hjälten som finns i kärnan av all elitidrott:

We, who comprise the public viewing the sport events, are the ones who admire the winner and feel contempt for the loser. If we were sincere in our admiration, and we often are, we cannot help but feel contempt for the losers. We would be inconsistent if we did not feel any kind of contempt for the losers, once we sincerely admire the winner.183

In sports, admiration for the winner is essential. If we do not admire the winners, and admire them qua winners of a genetic lottery, there is no reason to watch the game at all. For the aesthetic dimension of sports, however important it might be as an additional value, commends very little interest of its own. If our admiration for strength and contempt for weakness were somehow purged from sports, there would, I contend, be little reason to watch them. There will be little reason to watch sport competitions.186

Att beundran och förakt hänger samman förklarar han med att våra känslor baserar sig på en värdebedömning. Den som vinner en viktig och ansedd tävling uppvisar styrka och excellens, vilket gör vinnaren värdefull i våra ögon. Det karaktäristiska med värdeomdömen är emellertid att de är relativa i betydelsen att de relateras till något annat. Något som är värdefullt är det i relation till något annat som är mindre värdefullt. Elitidrottens tävlingsform skapar i slutändan alltså ett begreppsligt samband mellan vinnaren som är värd beundran och alla andra tävlande som (helt ofrivilligt) får oss att känna förakt, antingen aggressivt eller genom en negligerande attityd eller genom att tycka synd om dessa icke-vinnare.184 Av någon anledning menar Tennsjö vidare att det finns en skillnad mellan idrottens hjältar och hjältar från andra konkurrensstarka livssfärer, exempelvis konstnärer, vetenskapsidkare, politiker eller businessmänniskor. I dessa andra fall beundras resultatet eller produkten, medan en idrottsstjärna beundras för hans (sällan hennes) uppträdande i tävlingen, det vill säga i själva det ögonblick då ”the winner of the genetic lottery”185 uppvisar sin överlägsna talang på ett sådant sätt att han vinner den åtråvärda guldmedaljen. Poängen är att beundran riktas mot personen med den överlägsna talangen oberoende av hur mycket han tvingats anstränga sig, övervinna

Tennsjö leder givetvis sitt resonemang exakt dit han vill ha det. Och det är till en punkt där han kan hävda att idrottens fascination består i vår (åskådarnas) beundran för den överlägsna individens talangfulla styrka, vilket givetvis har tydliga fascistoida drag. För en följdriktig fortsättning på resonemanget är det naturligt för honom att tillåta dopning, särskilt i de fall det inte finns medicinska risker. Den nuvarande jakten på dopade elitidrottare förtar, menar han, möjligheten att veta om den mest talangfulla individen hade rättvisa förutsättningar att uppvisa sitt kunnande. Med tillåten dopning skulle detta problem försvinna. Däremot vänder sig Tennsjö mot den så kallade genetiska dopningen. Ur den fokusering han har på de fascistoida dragen i åskådarnas beundran för vinnarna blir det inte något problem att dra gränsen just där, eftersom den genetiska dopningen förändrar förutsättningarna för den naturliga talangfullheten och styrkan.187 Hans tanke är följdriktig med den outtalade premissen att medicinsk dopning föreställs utveckla och förfina den faktiska personens talangfullhet som dopar sig, medan den genetiskt skapade personens förmåga inte är uttryck för en mänsklig talangfullhet utan något konstgjort utan koppling till en naturlig person. Grunden är med andra ord ett slags

Eliten è liten - men växer 68

”respekt” för naturens selektivitet och att det ter sig naturligt att vi beundrar vinnaren i den genetiska lottningen som naturen står för. Självfallet måste den genetiska lottningen påvisas i konkreta tävlingar för att vi ska känna igen den, men i slutändan är det inte insatsen i tävlingen vi enligt Tennsjö beundrar, utan den individ som varit tursam i den genetiska lottningen.188

Elitidrott och identifikation Ett centralt problem i Tennsjös helhetsresonemang är att det finns en sådan blandning av begreppsliga och erfarenhetsbaserade argument om vartannat. Jag antar att de flesta som reagerat kritiskt mot hans resonemang inte känner igen sina egna erfarenheter såsom det empiriska beskrivs. Eller alternativt att man inte känner igen den idrottsliga verklighet som Tennsjö beskriver. Båda dessa reaktioner grundar sig på empiriska iakttagelser, men Tennsjö har en tendens att även i dessa fall försöka göra filosofiska poänger och det med en strategi, där han menar att han i sin analys når något slags allmängiltighet som är gemensam för också andras reaktioner på elitidrott. När invändningen mot Tennsjö görs i formen: ”visst kan jag beundra vinnaren, men jag föraktar inte de övriga för det”, är den invändningen uttryck för hur den människan upplever sina egna reaktioner. Utsagan är erfarenhetsbaserad. Det kan finnas situationer då man rimligtvis kan påvisa ytlighet, banalitet eller självbedragelse i sådana erfarenheter och tankar kring dem, men man kan knappast rent generellt säga att alla sådana reaktioner är felaktiga eller filosofiskt missriktade. De erfarenhetsmässiga påståendena kommer därför alltid att ge uttryck för en brokig erfarenhetsvärld. Nu är Tennsjös huvudsakliga resonemang inte empiriskt (trots att de utformas på empirisk grund) utan begreppsligt. Det förändrar hela bedömningen av hans argumentering. Den grundläggande filosofiska poängen är att det finns ett internt begreppsligt samband mellan beundran och förakt. När

man beundrar någon kommer man alltid att förakta någon annan, menar han. Inte som två skilda situationer, där man beslutar sig för det ena eller det andra, utan som en sammanhängande fenomenologisk helhet, där det första per definition alltid ger det andra. Grundfrågan är därför om detta begreppsliga samband är hållbart eller inte. Men det är den frågan som jag inte tänker försöka utreda eller besvara i denna rapport utan återkomma till i en mera detaljerad granskning i ett vetenskapligt sammanhang. Jag pekar endast ut en viktig skillnad i våra respektive premisser. Medan Tennsjö utgår från att beundran är värdeladdad och relativ i en självklar riktning mot andra tävlanden, har jag argumenterat för att idrottsliga prestationer i första hand är relativa i förhållande till den idrottsliga kontexten.189 Det som ändå kvarstår är den utmaning Tennsjös resonemang ställer idrottskulturen överlag och elitidrottens självbild i synnerhet inför. Så länge man rör sig på ett empiriskt plan, kan man mycket lätt finna företeelser som utan större invändningar går att placera in under ett slags fascistoidbeteende, särskilt i populära lagidrotter som fotboll och ishockey. Identifikationen med det egna laget och den därpå följande identitetsskapande aspekten tar sig ibland uttryck, där motståndarna och deras anhängare föraktas. Man behöver endast gå på ett allsvenskt lokalderby i Stockolm för att notera fenomenet. Men i dessa fall är det uttryckta föraktet ett valt förakt som hänger samman med identifikationen med det egna laget. Det är ett förakt som finns där oberoende av vem som vinner matchen eller allsvenskan, det finns där före matchen och efter matchen – och är således inte beroende av en möjlig beundran för vinnaren. I sådana fall motarbetar identifikationen och representationstanken det slags fascistoida drag som Tennsjö ser i elitidrottens vinnarfokusering. Den som på allvar är en anhängare, ett troget fan står vid sitt lag i medgång som i motgång. Man lever med laget i dess naturliga idrottsliv med vinster och förluster.190

Eliten è liten - men växer 69

Tennsjös motargument är, om inte givet på förhand, så i alla fall tämligen lätt att förutse. Han skulle troligen säga: ”Detta är ett förhållningssätt som utgår från en abstrakt symbolik (laget) och som därför inte är ett genuint moraliskt värde. Det är ett förhållningssätt som gör människor (spelarna) till medel för ett abstrakt mål (laget) – och därmed moraliskt tvivelaktigt.” Men detta motargument är – märk väl – inte en begreppslig nödvändighet (beundran – förakt) utan ett värderande argument som säger att detta är inte gott i ett demokratiskt samhälle, där alla individer bör respekteras för det som de är och inte användas som medel för något ponerat högre mål. I dess principiella form har detta argument fortsättningsvis ett moraliskt grundvärde i ett demokratiskt samhällssystem, ingen tvekan om den saken. Men i konkret utformning är den principiella formen både för rigorös och missvisande. I exempelvis temporärt slutna situationer och i samband med olika slags roller vi har som människor i yrkeslivet eller i familjelivet uppkommer ständigt situationer, där man gör sig till ett slags medel för att uppnå ett annat mål. En lärare kan betraktas som ett medel för den talangfulla unga studerandens strävan att själv bli duktig och en lärare använder duktiga studenter för att själv framstå som en duktig lärare. En god förälder intar en viss rollförhållning till sitt barn i uppfostringssyfte och så vidare. Den avgörande skillnaden till att vi i normala fall inte reagerar med moralisk indignation på dessa slags fenomen är ett grundläggande antagande att vi kan göra sådana val frivilligt och att vi inte enbart eller uteslutande betraktas eller behandlas utifrån dessa slags situationer.191 En lärare är också något annat, frivilligt och tillfälligt i en roll som lärare. En förälder är också något annat än en uppfostrare. Överfört från ett annat filosofiskt område kunde man med Antonio Barbosa da Silvas distinktion mellan metodologisk och ontologisk reduktion tala om möjligheten till en reduktionistisk människosyn.192 Det moraliskt

problematiska framträder om en människa kontinuerligt betraktas som ett medel för något annat, ponerat högre mål. Då är det fråga om en ontologisk reduktion av den människan och en strängt reduktionistisk människosyn – och det är inte förenligt med ett demokratiskt samhälle eller en liberal tradition. En slav av något slag (livegen eller sexslav, för att notera ett exempel på modern slavhandel) skulle vara ett exempel på ontologisk reduktion av en människa. Däremot är det jag beskrivit ifråga om roller och temporärt slutna situationer närmast uttryck för metodologisk reduktion, ett tillfälligt och frivilligt underordnande i en bestämd situation. I ett sådant fall är inte ens hela personlighet satt på spel, utan det finns utrymme för att vara en hel människa med integritet. Jag föreställer mig att exempelvis Claudio Tamburrini skulle acceptera mitt resonemang som direkt överförbart till ett professionellt elitidrottssammanhang. Han menar, intressant i sig, att utvecklingen mot professionsidrotter har skapat möjligheter för den enskilda elitidrottaren att inte hamna i det jag nu kallar för ontologisk reduktion. Han menar nämligen att professionalism och kommersialism skapar yrkesmässiga förutsättningar för den enskilda elitidrottaren att få komma till sin rätt, att få synas och visa upp sina talanger. Om en sådan individ endast blir satt som en kugge i ett överindividuellt maskineri, finns det i den professionella idrotten möjligheter att bryta sig loss och självständigt ta sig vidare till sammanhang, där man inte uteslutande behandlas som ett medel.193 Och onekligen har utvecklingen av professionsidrotter skapat större rörelseutrymme för den enskilda professionsidrottaren. Ur den traditionella idrottsförståelsens horisont har denna möjlighet till individuell rörlighet kritiserats med att dessa professionsidrottare saknar gammaldags hederlig klubblojalitet. All utveckling har sina sidor, och detta slags reaktion kan närmast ses som ett uttryck för hur två fundamentalt olika sätt att organisera modern elitidrott tar sig uttryck.

Eliten è liten - men växer 70

Utifrån mitt perspektiv att förstå all idrott som koncentrerad livsförenkling och framför allt temporärt och spatialt skapad verklighet är det i grunden inte svårt att tänka att också elitidrott och professionsidrott helt naturligt kan uttrycka en metodologisk reduktion, det vill säga att till och med professionsidrottaren inte med hela sin personlighet är enbart förankrad i den idrottsliga prestationsvärlden. Att rent idrottslig nå till en nivå av professionsidrott kräver oerhört mycket talang och hårt arbete. Det krävs stora uppoffringar av ett så kallat normalt liv och är oerhört identitetsformande, vilket syns inte minst i hur svårt många har med att avsluta sin elitidrottskarriär194, men ändå tenderar också dessa idrottare att kunna skilja mellan sitt idrottande och sitt ”egentliga” liv.195 Liksom många andra professionella människor, helt oberoende av yrkesområde, har elit- och professionsidrottare lätt att forma sin identitet utifrån den verklighet som omger det yrkesmässiga livet196, men till skillnad från åskådarens perspektiv kan man i alla fall tänka sig elit- och professionsidrottarens perspektiv mera individualiserat. Åskådarens, särskilt de trogna fansens, perspektiv är identifikation med laget och vad det står för i ens egen identitet. För elitidrottaren är perspektivet annorlunda. Särskilt utifrån de möjligheter som professionsidrotten tillhandahåller. Medan klubblojalitet är utgångspunkten för den engagerade åskådaren, är lojalitet mot den egna, individuella professionella identiteten professionsidrottarens naturliga utgångspunkt.

Elitidrott som identitetsskapande underhållning Idrott är för många aktiva, utövare och åskådare en passion. Elit- och professionsidrott är följaktligen stor passion. Man hänger sig passionerat till den verklighet som skapas genom idrottens förmåga att tydliggöra dramatik och förenkla den komplexa verkligheten till en hanterlig situation med givna alternativa utgångar. Att förhållningssättet lätt blir passionerat är givetvis en viktig anledning till att

den i sig något olikartade identifikationen hos utövare och åskådare blir betydligt mera långlivad än själva tävlingen eller matchen. Trots att idrottens skapade verklighet rent konkret tar slut, fortsätter berättelsen/berättelserna som ger grogrund för idrottens identitetsskapande funktion. Tanken är i sig enkel. Ju längre och djupare berättelserna vävs in i en människas identitetsförståelse, desto svårare blir det i praktiken att följa och göra verklighet av den moraliskt laddade distinktionen mellan metodologisk och ontologisk reduktion. För elit- och professionsidrottaren är faran att inte kunna känna av sitt självvärde utanför idrottandet. För åskådaren är faran att idrottens skapade verklighet blir den enda betydelsefulla verkligheten och att det som händer i matchen eller tävlingen blir så personligt att en spelares misslyckande på plan kan uppfattas som ett personligt hån.197 I ett negativt och rätt ensidigt valt fall alltså. En mera nyanserad och troligen mera representativt trovärdig bild kan också ges. FC Liverpools mittbacksklippa sedan flera år, Sami Hyypiä, berättar i en av mina djupintervjuer med finländska elit- och professionsidrottare att det märks på hela atmosfären i staden (Liverpool med cirka 500 000 invånare) hur hans lag spelar. Hyypiäs tankar är troligen mycket karaktäristiska för den energiska och mycket engagerade brittiska fotbollskulturen, där identifikationen med det egna laget har långa traditioner. Hyypiä säger: Man ser genast att man är i en stor fotbollsstad. Det går att bedöma hur väl lagen198 gör ifrån sig genom att se på hur stadens invånare har det. Om spelet inte fungerar är folk mycket mera nedstämda. Jag hörde nyligen att en del av de stora industriernas lokala produktionssiffror genast sjunker om lagen förlorar. Britterna är ett fullkomligt fotbollstokigt gäng. I deras fall kan man jämföra fotboll med religion, och våra matcher blir då motsvarigheten till gudstjänster./.../Vår uppgift som spelare är att ge dem (åskådarna, supportrarna, fansen), fina upplevelser och njutning. De uppskattar företagsamhet, hårt arbete, allt sådant de själva får sin utkomst av. Om vi förlorar vet jag att

Eliten è liten - men växer 71

det gör fansen nedstämda. Om det går bra, då kan jag själv röra mig mera avslappnat på stan. Efter en förlust kan man få höra både det ena och det andra, men för det mesta är folk ändå uppmuntrande.199

Om man spetsar till mitt resonemang så här långt, står själva idrottens momentant skapade och upprepbara verklighet i såväl kontrast till identifikationsbehovets eller identifikationsmönstrets strävan att skapa kontinuitet i åskådarens identitetsskapande berättelse. Den momentana verkligheten utvidgas till att bli en total verklighet för den engagerade åskådaren. Detta sker givetvis också för elit- och professionsidrottaren, men på ett helt annat sätt och utifrån helt andra utgångspunkter. Hur total denna verklighet blir i exempelvis åskådarens upplevelsevärld och vilka uttrycksformer det får, beror givetvis på personens personlighetsdrag och det slags kultur som identifikationsbehovet omges av. Supporterkulturerna ser olika ut i olika idrotter och varierar också rätt mycket bland olika klubbar inom samma idrott.200 Supporterkulturen har lika många uttrycksformer som det samhälleliga livet överlag. Engagemanget kan få allt från destruktivt våldsamma (huliganism) till sunt uppmuntrande former, där balansen i idrottens seriösa lekfullhet och lekfulla seriositet kan upprätthållas. I detta sammanhang finns ett bestämt spänningsmoment som tydliggjorts i samband med professionsidrottens utveckling. Det spänningsmomentet står i direkt relation till att elitidrottens utveckling mot ren underhållning ständigt förhindras av identifikationsmönstrets och identifikationsbehovets reella närvaro i all elitidrott. Om supporterkulturen försvinner och om elit- och professionsidrotten, trots den numera omvända och kulturellt breddade representationslogiken, förlorar sin identitetsskapande resurs, tar den ansiktslösa kapitaliseringen helt över – och då är elitidrott närmast att likna vid cirkus, andra uppvisningskonstnärers verksamhet eller mänskliga laboratorieexperiment, utan att för den skull nedvärdera dessa verksamheters existensberättigande. Jag uppfattar alltså att detta identitetsskapande

förhållningssätt till elitidrott är en avgjort central aspekt som värnar om att professionsidrott inte alltför ensidigt utvecklas till ansiktslös underhållning eller entydiga kommersialiseringsprodukter, inkluderat den vadslagningsverksamhet som allt tydligare håller på att bli ett stort problem för elitidrott. Idrottens identifikationsprocess måste alltså i dagens läge ställas som en balanserande aspekt mot kommersialiseringens utveckling för att idrottskulturen ska kunna bevara sambandet till sin kärna i en starkt föränderlig och komplex situation. Denna markering är oerhört viktig för att lyfta fram det särdrag som idrotten har som underhållningsvärde och som skiljer elitidrott från andra slags underhållningsartisterier. Att tala om elitidrott som artistidrott blir därför både vagt och missvisande.201 Elitidrott är underhållning – det accepteras allmänt numera. Professionsidrott är det i ännu högre utsträckning. Man kan med fog tala om dessa idrottsformer som delar i en stor underhållningsindustri och man kan allt tydligare notera idrottsturism som är en särartad kategori av den globala turismen. Man kan, som den svenska ekonomen Hans Lundberg gör, tala om underhållningsidrott och massmedial åskådaridrott som ett ”mycket attraktivt konsumtionsalternativ”.202 Däremot är det viktigt att inte förlora idrottens speciella karaktär ur sikte när man beskriver utvecklingen av professionsidrott. Sett ur detta perspektiv är det framför allt idrottens identitetsskapande funktion som står i centrum. Därför vill jag gärna tala om elit- och särskilt professionsidrott med begreppet ”identitetsskapande och identitetsformande underhållning”. Underhållningsbetoningen är viktig i två avseenden. För det första är det en korrekt beskrivning av hur åskådar-elitidrotter faktiskt uppfattas av det stora flertalet åskådare. För det andra tillvaratas idrottens drag av lekfullhet och skapad verklighet genom att man presenterar idrott som underhållning. Kontrasten utgörs av ”det verkliga livet”.

Eliten è liten - men växer 72

Den identitetsskapande och identitetsformande betoningen är, vilket hela mitt resonemang i detta avsnitt pekat mot, en central motvikt till att elit- och professionsidrott inte ska förlora sin särart i kommersialiseringens och den globala gränslöshetens tryck. Med denna betoning kan även två centrala aspekter fångas in. För det första måste man kunna framhålla den aspekten att elit- och professionsidrott inte enbart är lekfullhet, utan också något så seriöst att man som människa kan välja att formas av den meningsladdade verkligheten. Idrott kan få framstå som ett tolkningsmönster för hur hela livet uppfattas, gestaltas och ges ett meningsfullt språk.203 För det andra handlar det om en motvikt mot professionaliseringsoch den allmänna underhållningstendensens strävan mot opersonlighet och utbytbarhet. All slags underhållning kan inte fungera på ett identitetsskapande och – formande sätt, men idrott kan – särskilt i ett åskådarperspektiv. Att ge idrottens identitetsskapande funktion denna roll i mitt resonemang innebär givetvis inte att det är egalt till exempel hur ett supporterskap eller annat identitetsskapande engagemang för idrott tar sig konkreta uttryck. Fördelen med den idrottsälskare som främst fascineras av förverkligad talang oberoende av vem som utför prestationen (á la Tennsjö) är att beundran för det egna laget inte blir en blind och rent partisk hyllning till något som kanske inte är värt beundran, exempelvis om laget fuskar, använder otillåtna medel eller liknande, eller om formerna blir förakt för motståndarlaget eller direkta våldshandlingar. Nicholas Dixon omtalar detta som ett förhållningssätt, där en supporter är en ”moderate partisan” till det lag man är anhängare av.204 Beundran är inte moraliskt frikopplat eller ovillkorligt, för då blir det blint och helt irrationellt. Det behövs alltså moraliskt hållbara kriterier också för hur identifikationsmönster får utformas, och det finns det tillräckligt av inom idrottskulturen. Och det finns utrymme för ständig kultivering av detta. Däremot finns det ingen logik i att supporterskap och identitetsskapande engagemang

måste innebära en nedlåtande eller föraktande attityd mot andra lag, idrottsutövare eller deras supportrar. Liksom elitidrottarnas kamp förutsätter det slags samarbete, där alla underordnar sig de gemensamma spelreglerna och gör sitt yttersta inom ramen för överenskommelsen, för att de bästa prestationerna ens ska vara möjliga, kan man gott och väl överföra denna tankegång till supporterkulturen. Endast det motståndarlag som spelar på en hög nivå, får det egna laget att prestera sitt bästa. Eller formulerat utifrån en helt annan synvinkel: Den som har en särskild relation till sin livspartner behöver för den sakens skull inte behandla andra människor dåligt eller respektlöst.205 Mitt resonemang för mig till en punkt som till synes kan förefalla vara ganska nära den som Torbjörn Tennsjö landar i, men som ändå inte är det. En aspekt av mitt resonemang finns även hos honom, men utifrån sina utgångspunkter drivs han i slutändan till en fråga, där fokus måste läggas på att kraftigt problematisera den beundran åskådaren känner för vinnaren. Vi är helt överens om att åskådarnas reaktioner på och fascination över elitidrott inte på något sätt uppvisar ett ovillkorligt samband till elitidrottsliga prestationer, utan man lär sig sina reaktioner. Man kan därför också helt enkelt inte beröras alls. Skalan för åskådarreaktioner kan således helt klart kultiveras, liksom det emotionella spektret kan utvecklas. Tennsjös utgångspunkt är ändå den att fascination över elitidrott i form av beundran för den överlägsna, naturgivna talangen och dess samtidiga förakt för förloraren är den mera ursprungliga reaktionen som man måste lära sig bort från för att bevara ett moraliskt hållbart förhållningssätt till idrott. För honom handlar det om ett fenomen jämförbart med ett okontrollerbart beroende (addiction) och därför säger han: ”It takes education of some kind to avoid developing it.”206 Ännu tydligare blir han i artikelns slutord: In sum, we ought to realize that our enthusiasm for sport heroes is fascistoid in nature. That is why it is no exaggeration to say, in

Eliten è liten - men växer 73

closing, that if we are to grow as moral agents, we need to cultivate a distaste for our present interest in and admiration for sports.207

Jag ser en annan möjlighet och den är helt förknippad med min starka betoning av elitidrott som identitetsskapande underhållning. Utifrån tanken på idrott som socialt konstruerad är min utgångspunkt också den att våra reaktioner på elitidrott inte har något ”naturlig” och självklar utgångspunkt, utan kan växla beroende på personlighet och framför allt den kultur och det sammanhang, inom vilken man i grunden lär sig vad idrott är, vad som är beundransvärt, genialt, svårt, brilliant etc. i någon idrott. Denna utgångspunkt möjliggör också ett helt annat förhållningssätt till vinnaren och den idrottsliga hjälten. Identifikationsprocessen som starkt finns med i elitidrottskulturen är för mig den empiriska verklighet som förhindrar de fascistoida drag som Tennsjö uppfattar som nödvändigt sammanbundna med elitidrott. Jag menar att man inte alltid beundrar vinnaren för att den är vinnare, utan man beundrar mera de idrottare som lyckas och som man identifierar sig med eller av någon anledning håller på. Och man lider med dessa idrottare när de misslyckas. För Tennsjö förefaller elitidrottens fascination bestå i att endast beundra vinnaren vem det än råkar vara, helt oberoende av om man kan identifiera sig med den personen över huvud taget. Dels förefaller hans poäng rent empiriskt vara ohållbar, dels är det fascistoida draget han varnar för också en rent teoretisk abstraktion: att beundra den som är överlägsen och förakta den som inte är det. Så länge denna fascistoida maxim inte har någon kontext, kan man nog med fog börja undra hur en sådan människa fungerar och vem en sådan människa är som i praktiken skulle leva så identitetslöst eller neutralt i förhållande till de identitetsskapande berättelser som idrottskulturen är full av.208 Tennsjös elitistiska elitidrottsförståelse har med andra ord inget begreppsligt utrymme för identifikation på andra grunder än i form av vinnarens överlägsenhet. Jag ser det som en

stor svaghet och en verklighetsfrämmande konstruktion. På den punkten finns den avgörande skillnaden i våra respektive resonemang.

Sammanfattning Den stora förändringsprocess som idrottens kapitalisering fört upp på dagordningen medför också en stor organisatorisk förändring när det gäller nya tävlingsformer. I detta kapitel har jag riktat blicken mot denna förändring. Medan den traditionella tävlingsidrotten byggt som organisationsform på geografiska markörer, har många stora åskådar-elitidrotter och professionsidrotter börjat utmana den organisationsformen. I stället för att tävla utifrån geografiska organisationsformer utgår många professionsidrotter från ett synsätt, där idrotternas interna logik blir så markant betonad att den geografiska organisationsformen och därmed också den traditionella representationslogiken får ge vika för ny form av representations- och arenalogik. Förhållningssättet till elitidrott har alltid innefattat en aspekt av identifikation. Ibland med det lokala laget, föreningen eller toppatleten, ibland med lag eller individer från en region, men i stora internationella tävlingar har det oftast handlat om representanter för nationen. När elitidrottens tävlingsformer utvecklas och kapitaliseringen framskrider förändras även denna aspekt. Idrottsverkligheten är med sin inbyggda representationstanke en viktig delfaktor i många människors identitetskonstruktion, men till skillnad från den traditionella visionen som är baserad på nationalstatsagendan, följer den nya visionen för idrottens kulturella mönster inte en sådan agenda. I detta kapitel har jag följt hur detta identifikationsmönster förändras genom en omvänd representationslogik, en logik som ger ett större utrymme för idrottsarenan som en identitetsbyggande och stabiliserande faktor samtidigt som den enskilda elitidrottarens härkomst får en mindre betydelse. Den utveckling som skett genom professionsidrottens uppkomst är

Eliten è liten - men växer 74

på sätt och vis uppseendeväckande mot bakgrund av hur idrottens traditionella organisering rent historiskt sett ut. Men i ljuset av det slags individualisering som lätt kan skönjas i västvärlden i stort, är denna förändring mycket förståelig. Därtill kan man med en enkel jämförelse med konstformernas utveckling notera att utvecklingen av professionskulturen i idrotten har medfört att likheten med den övriga kulturella verkligheten ökat. Mönstret för hur professionella elitidrottare kommer till rätta och söker kanaler för sitt yrkesmässiga liv uppvisar nämligen allt större likheter med de yrkesmässiga villkor som professionella konstnärer i olika branscher lever under. På en central punkt är elitidrotten ändå något särskilt, i en viss mening något unikt i vårt samhälle. Jag avser då närmast den funktion som elitidrott fortfarande har att å ena sidan skapa ramar för människors behov av stora kollektiva känsloströmningar och å andra sidan fungera som arenor för identitets- och identifikationsmönster. I slutet av detta delkapitel går jag i närkamp med den svenska filosofen Torbjörn Tennsjös tankar om elitismens utmaning, om elitidrottens nationalistiska ramsättning och den idrottsliga fascinationens föremål som enligt hans resonemang med nödvändighet leder till en fascistoid hållning, där vissa individer dyrkas som övermänniskor samtidigt som andra individer föraktas om inte medvetna insatser sätts in, där människor tvingas lära sig bort från det förhållningssätt som tävlingsidrottens logik lockar fram. I diskussion med Tennsjö föreslår jag en egen argumentativ lösning. I den menar jag att det är viktigt att acceptera att elitidrott är underhållning, men att man därefter måste precisera i vilken mening elitidrott är underhållning. Mitt förslag är att lyfta fram just den särartade aspekt som utgörs av elitidrottens förmåga att forma identitets- och identifikationsmönster. Min poäng är att elitidrottens utveckling mot ren underhållning ständigt förhindras av identifikationsmönstrets och identifikationsbehovets reella närvaro i all elitidrott. Om

supporterkulturen försvinner och om elit- och professionsidrotten, trots den numera omvända och kulturellt breddade representationslogiken, förlorar sin identitetsskapande resurs, tar den ansiktslösa kapitaliseringen helt över – och då är elitidrott närmast att likna vid cirkus, andra uppvisningskonstnärers verksamhet eller mänskliga laboratorieexperiment, utan att för den skull nedvärdera dessa verksamheters existensberättigande. Idrottens identifikationsprocess måste alltså i dagens läge ställas som en balanserande aspekt mot kommersialiseringens utveckling för att idrottskulturen ska kunna bevara sambandet till sin kärna i en starkt föränderlig och komplex situation. Av denna explicita anledning föreslår jag att man bör tala om elit- och särskilt professionsidrott som ”identitetsskapande och identitetsformande underhållning”.

Eliten è liten - men växer 75

6 Centrala tankegångar om förändrade perspektiv på elitidrott – en summering Det är dags att samla undersökningens centrala tankegång i några avslutande punkter. Jag sammanfattar genom att kortfattat peka ut de argumentativa steg som resonemanget i sin helhet är uppbyggt på: En enhetlig definition: Redan inledningsvis argumenterar jag för det missriktade i att eftersträva en enhetlig definition för elitidrottsbegreppet. I stället för att söka efter minsta gemensamma nämnare för olika slags elitidrott, valdes alternativet att peka på mångfalden i modern elitidrott och försöka förklara de centrala faktorer som ligger bakom denna mångfald. Tävlingsidrottens logik: Tävlingsidrottens logik utgår från att all idrott byggs på frivillig och regelbestämd verksamhet som skapar en kontextuell förankring för idrott. Man får en konstruerad verklighet som i första hand förenklar den normala verkligheten till en hanterlig verklighet, i vilken man entydigt kan mäta idrottsliga prestationer och utse vinnare. Den idrottsliga tävlingslogiken bygger på ideal om rättvisa och ett seriöst förhållningssätt att göra sitt yttersta för att vinna inom de ramar som reglerna tillhandahåller. En självklar följd av denna logik är att en naturlig elit uppkommer inom olika idrotter utifrån förutsättningarna att eliten formas uteslutande i relation till accepterade idrottsliga prestationer och till den kontext i vilken de gjordes. Därtill måste prestationerna kunna upprepas för att idrottarna ska kunna kvarstå i den idrottsligt kontextuella eliten.

Geografisk elit: Spänningar skapas när den prestationsbaserade och idrottsligt kontextuella eliten ställs i relation till en så kallad traditionell organisationsform som bygger på föränderliga geografiska och tidsbundna markörer för idrottslig elit. Beroende på hur snävt eller öppet till exempel de geografiska markörerna definieras som grund för tävlingen får man en distriktselit, nationell elit, snävare eller öppnare internationell elit. Pyramidmetaforen: All elitidrott utifrån det interna idrottsligt kontextuella perspektivet kan karaktäriseras med beskrivningen utövar-elitidrott. Samtidigt aktualiserar en sådan beskrivning av elitidrott en bestämd relation mellan elitidrott och andra former av idrott, nämligen den så kallade pyramidmetaforen. I vilken mening pyramidmetaforen fortfarande är användbar i beskrivningen av idrottskulturen som helhet och särskilt med hänsyn till elitidrottens plats i denna helhet prövas kritiskt i detta arbete. Jag gör gällande att pyramidmetaforen fortfarande är en fungerande beskrivning av verkligheten när det gäller rekrytering till elitidrott och föreställningar om föredömlighet, men att den är betydligt mera tveksam när det gäller många föreställningar som tidigare kunnat legitimera samhällets stöd för elitidrott, exempelvis uppmuntran till hälsa, välmående, motion och sunt liv. Snarare pekar tydliga tendenser mot att elitidrottens underhållningsvärde numera är det centrala värdet och att ökad idrottskonsumtion är en naturlig följd av detta. Den särskilda fråga som därför ställdes i centrum berör pyramidmetaforens fortsatta användning. Vad har skapat den utveckling som gjort att den kontextuellt idrottsliga logiken inte längre förmår bära upp pyramidmetaforens trovärdighet?

Eliten è liten - men växer 76

Kapitaliseringens följder: Jag riktar blicken mot hur idrottens ökade kapitalisering och massmediala faktorer påverkar elitidrottens utveckling. Resonemanget utmynnar i ett behov att markera hur olika förutsättningarna för elitsatsningar faktiskt är mellan olika idrotter. Modern elitidrott är ett mycket komplext fenomen och förutsättningarna för att göra en elitsatsning varierar oerhört mycket från gren till gren, mellan individuella idrottsgrenar och lagidrotter, mellan män och kvinnor, mellan massmedialt fördelaktiga idrottsgrenar och mindre fördelaktiga sådana. Variationen beror på såväl ekonomiska som strukturella skillnader och leder till ett direkt behov att också begreppsligt skilja på olika former av elitidrott.

Olika former av elitidrott: Jag förslår en tregradig glidande skala, där polerna utgörs av utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott. En utövar-elitidrott är alla former av elitidrott som genom själva idrottsutövningen utkristalliserar en viss grupp utövare som genom sin kompetens och upprepade prestationer framstår som elitidrottare inom sin idrott. En åskådar-elitidott är en idrott som utöver de drag som varje elitidrott har också har underlag för och kapacitet att utvecklas ekonomiskt med hjälp av det offentliga intresse som uppkommit kring idrotten ifråga och som därför inte endast är beroende av offentliga bidrag för idrottens utveckling. I många sådana idrotter innebär detta att de utövare som når en hög internationell elitnivå har möjlighet att utöva idrott på professionell basis. En professionsidrott är sådana former av elitidrott som har en mycket stabil massmedial förankring, sponsoravtal som garanterar stort inkomstflöde, och stora åskådarsiffror i regelbundna tävlings-

former som möjliggör en så ekonomiskt bärkraftig verksamhet att antalet professionella utövare klart överstiger antalet utövare som konkurrerar på den högsta internationella nivån. Orimliga jämförelser: Förutsättningar för att utöva och organisera elitidrott kan se väldigt olika ut beroende på hur en idrott placerar sig i den glidande skalan mellan utövar-elitidrott, åskådarelitidrott och professionsidrott. Därför är det helt orimligt att jämföra olika idrotters elitverksamhet utan att ta hänsyn till den utvecklingslogik som idrottens kapitalisering för med sig. Den enskilda elitidrottaren är alltid på olika sätt beroende av faktorer och förutsättningar som inte direkt har eller behöver ha något att göra med den egna talangen eller motivationen.

Organisatoriska förändringar: Idrottens kapitalisering har också förändrat tävlingsidrottens organisationsformer. Vid sidan av den idrottsliga elit som traditionellt formats utifrån geografiska markörer, finns numera tävlingsformer som frångått den traditionella formen och i stället driver den interna idrottsliga prestationslogiken på en strikt eller blandad kommersiell agenda. Kategoriseringsmöjlighet: Undersökningen utvecklar också ett schematiskt analysinstrument, där olika idrotter kan kategoriseras utifrån de nya förutsättningar som idrottens kapitalisering medfört. Detta tydliggörande görs också kvantitativt, där statistiska siffror från olika SF visar på skillnaderna i skalan mellan utövar-elitidrott, åskådar-elitidrott och professionsidrott och hur dessa skillnader utfaller för de idrotter som deltagit i denna undersökning.

Eliten è liten - men växer 77

Olika strategier: Undersökningen uppmärksammar de olika centrala aktörer som påverkar de förutsättningar som modern elitidrott utgår från idag och noterar hur olika aktörer kan ha helt olikartade strategier. I den delen av resonemanget lyfts olika förhållningssätt till att nå internationell framgång fram och olikartade förhållanden för olika idrotter att kunna konkurrera på högsta internationella nivå. Medan vissa idrotter inte har så hård internationell konkurrens och man kan nå till den högsta nivån utan professionell satsning, är professionsperspektivet en given förutsättning för andra idrotter att över huvud taget ta sig an uppgiften att konkurrera på den högsta internationella nivån. Förändrade betydelser: Idrottens ökade kapitalisering medför också bestämda förändringar i elitidrottens samhälleliga betydelse. Undersökningen uppmärksammar först det identifikationsmönster som traditionell elitidrott haft och fortfarande har, men pekar därefter på nya former av identifikationsmönster i den alltmer flexibla verklighet och postmoderna identitetskonstruktion som professionsidrotten är en del av. I anslutning härtill uppmärksammas också en vändning i representationslogiken. Numera sker professionsidrotten inför människor som lever i en viss stad eller region till skillnad från den tidigare logiken som utgick från att spelarna representerar en viss region genom sitt lag. Verkligheten är givetvis inte entydig, utan många spänningar finns kvar, ett faktum som i sig också understryker behovet att korrekt återge mångfalden i den föränderliga elitidrottskulturen. Elitismens utmaning: Undersökningen aktualiserar också frågan om elitismen genom att närmare undersöka om elitidrott i sig och med sin elitistiska

framtoning kan sägas utgöra ett hot mot våra allmänt accepterade demokratiska värderingar. I en diskussion med filosofen Torbjörn Tennsjö diskuteras risken med ett alltför abstrakt föreställning om absolut fascination för den bländande idrottshjälten och i stället lyfts den positiva identifikationen som elitidrott möjliggör fram som en motvikt mot nedvärderande och nedlåtande elitism. Argumentet byggs på en central distinktion mellan metodologisk och ontologisk människosyn som möjliggör en moraliskt nödvändig relativisering av vinnarkulturen i elitidrotten. Elitidrott som underhållning: Idrottens kapitalisering leder oundvikligen mot ett accepterande av tanken att elitidrott i första hand är underhållning, men inte vilket slags underhållning som helst. Genom att lyfta fram elitidrott som identitetsskapande underhållning kan man göra rättvisa för mångfalden inom modern elitidrott och samtidigt peka på möjligheter att bevara tävlingsidrottens inre samband med idrottstraditionens kärna utan att idrottens kapitalisering gör all professionsidrott till ett anonymt medel för finansekonomi.

Kort slutdiskussion En av de centrala målsättningarna var att visa på mångfalden i elitidrottskulturen i svensk idrott. Det har jag gjort. Jag har också gett vissa förklaringar på hur mångfalden uppkommit, vilka följder utvecklingen fått och föreslagit vissa begreppsliga möjligheter att beskriva och fortsättningsvis analysera denna verklighet. Den faktiska mångfalden i elitidrottens olikartade förutsättningar och den utveckling som idrottens kapitalisering fört med sig visar på spänningar i den traditionella föreställningen om elitidrottens betydelse i ett samhälleligt perspektiv. Spänningen kommer kanske allra tydligast till uttryck i en fråga om den ideella

Eliten è liten - men växer 78

folkrörelsen fortsättningsvis ska jobba ideellt om slutprodukten blir en spelbricka i en strikt professionell verksamhet, där stora pengar skapar villkoren för idrottens verklighet. Alternativt kan de professionella aktörerna från första början gå in och skapa egna rekryteringskanaler. Ställd på sin spets handlar frågan om elitidrottens allmännytta trots att den uppträder i en ny kommersialiserad utformning. Motfrågan kan ställas genom en jämförelse. Skolväsendet och yrkes- och universitetsutbildningen är också gratis och levererar ”produkter” för en kommersiell marknad. Trots en bestämd form av mångfald i de idrottsliga förutsättningarna, visar min undersökning också på en tydlig likriktning. När professionsidrotten i kombination med den kommersiella logiken styr utvecklingen, är det mer eller mindre givet att detta åtminstone på sikt får återverkningar på att idrotter som inte kommit att utvecklas till åtminstone åskådarelitidrotter får allt svårare att rekrytera nya intresserade, och självfallet blir följden att den idrottsliga mångfalden försvagas. Denna utveckling sätter på sikt också press på hur hela folkrörelseidealet ska lyckas förnya sin trovärdighet. Denna sida av utvecklingen är redan bekant inom RF. Där menar man sig kunna notera åtminstone en allmän och folklig, om än vag, misstänksamhet mot samhälleliga satsningar på elitidrott överlag, eftersom det i det massmediala perspektivet ser ut som om alla elitidrottare förtjänar hur mycket pengar som helst. Det som syns är givetvis de största professionsidrotterna och deras största stjärnor enligt min beskrivning av den massmediala och kommersiella logiken. Tendensen är emellertid redan nu så tydlig att det är svårt för RF att offentligt kunna kommunicera fortsatta behov för elitsatsningar på bredare front. Det är ett konkret exempel på hur professionsidrott eller åskådar-elitidrott görs till ett slags självklara normer för all elitidrott. Pyramidmetaforen som hittills fungerat

som en garant för en smidig, kostnadseffektiv och till den nordiska välfärdsmodellen anpassad form för rekrytering riskerar också från detta perspektiv att pressas för mycket. Och då måste man ställa frågan om metaforen borde formas på nytt, åtminstone för professionsidrotternas del.

Eliten è liten - men växer 79

Litteratur: Andersson, Torbjörn 2002 Kung Fotboll. Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. (Diss.) Symposion, Stockholm/Stehag. Andresen, Rolf 1993 Die ethische Relevanz des Sports. Das phänomen Sport in Kultur und Gesellschaft. Ingår i Handbuch der christlichen Ethik. 3. Aktualisierte Neuausgabe. Herausgeben von Anselm Hertz, Wilhelm, Korff, Trunz Rendtorff, Herrmann Ringeling. Freiburg, Basel und Wien. Antonovsky, Aaron 1991 Hälsans mysterium. (Översatt av Magnus Elfstadius från det engelska originalet Unrevieling the Mystery of Health, 1987). Köping. Beardsmore, R.W. 1971 Art and Morality. London and Basingstoke. Bonde, Hans 1993 Sport – en moderne kult. Haslev. Bourdieu, Pierre 2000 De olympiska spelen. Ett analysprogram. Ingår i Om televisionen. Stockholm /Stehag. Brown, Douglas 2004 Post-olympism: Olympic Legacies, Sport Spaces and the practices of Everyday Life. Ingår i (John Bale and Mette Krogh Christensen ed.): Post-olympism? Questioning Sport in the Twenty-first Century. Oxford. Caillois, Roger 1988 (1955) The Structure and Classification of Games. Ingår i William J. Morgan / Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Csikszentmihalyi, Mihaly & Jackson, Susan A. 2000 Flow och idrott. BrainBooks. Jönköping. Delattre, Edwin J. 1988 (1975) Some Reflections on Success and Failure in Competitive Athletics. Ingår i William J. Morgan / Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Dixon, Nicholas 2007 The Ethics of Supporting Teams. Ingår I William J. Morgan (ed.): Ethics in Sport. 2nd ed. Champaign, Illinois. Elgh, Tobias, Nykvist, Annika, Hagman, Camilla 2006 Nulägesbeskrivning av elitidrottsstödet i svensk idrott 2005-2006. Uppdrag från RF-stämman 2005. Stockholm. Elias Norbert & Dunning, Eric 1986 Dynamiken hos sportgrupper – med tyngdpunkten lagd på fotbollsgrupper. Ingår i Elias & Dunning: Från riddarsspel till fotbollscup. Sport i sociologisk belysning. Kristianstad. Elitidrottsrådet 2007 Nytt ELITSTÖD för svensk idrott. Elitidrottsrådets förslag till Riksidrottsstyrelsens möte 29-30 mars 2007. Engström, Lars-Magnus 1989 Idrottsvanor i förändring. Stockholm. European Court Reports 1995 Case C-415/93 Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL and Others v. Jean-Marc Bosman and others, 4921.

Eliten è liten - men växer 80

Evans, Christopher H. and Herzog II, William R. (Ed.) 2002 The Faith of 50 Million. Baseball, religion and American Culture. Louisville, Kentucky. Fraleigh, Warren 1988 (1982) Why the Good Foul Is Not Good. Ingår i William J. Morgan/Klaus V. Meier (ed.): Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Giddens, Anthony 1997 Modernitet och själidentitet. Självet och samhället i den senmoderna epoken. Uddevalla. Gustafsson, Claes 1994 Produktion av allvar. Om det ekonomiska förnuftets metafysik. Stockholm. Guttmann, Allen 1978 From Ritual to Record. The Nature of Modern Sports. New York. Gröndal, Thomas 1992 Fri rörlighet av professionella fotbollsspelare inom EG. Opublicerad pro gradu avhandling i folkrätt vid Åbo Akademi. Åbo. Heinilä, Kalevi 1974 Urheilu – ihminen – yhteiskunta. [Sv. titel: Idrott – människan – samhället]. Jyväskylä. 1990 Urheilu ja yhteiskunta [Sv. titel: Idrott och samhälle]. Jyväskylä. Henriksen, Jan-Olav 2003 Postmodernism and the Unchangeability of God. Ingår i Studia Theologica – Journal for Scandinavian Theology nr 2/2003. Norwich. Hertzberg, Lars 1998 ’May the best man win’. Om sportslighet och osportslighet. Ingår i Finsk Tidskrift 1/1998. Åbo. Hoffman, Shirl J. 1992 Sport, religion and ethics. Ingår I Shirl J. Hoffman (ed.): Sport and religion. Champaign, Illinois. Holte, Ragnar 1984 Människa, livstolkning, gudstro. Teorier och metoder inom tros- och livsåskådningsvetenskapen. Nora. Hornby, Nick 1992 Fever Pitch. En i laget. Månpocketutgåva på bokförlaget Forum. Stockholm. Huizinga, Johan 1988 (1950) The Nature of Play. Ingår i William J. Morgan/Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Huttunen, Mikko 1994 Joukkueurheiljan ja urheiluseuran välinen pelaajasopimussuhde – työsuhde vai muu sopimussuhde? [Sv. Titel: Spelarkontrakt mellan lagidrottaren och idrottsföreningen – arbetsavtal eller annat slags avtal?] Ingår i Kari-Pekka Tiitinen (toim.): Työoikeudellisen Yhdistyksen vuosikirja 1994. Helsinki. Idrotten vill 2005 Idrotten vill. Riksidrottsförbundets idéprogram. Stockholm. Keating, James W. 1988 (1964) Sportsmanship as a Moral Category. Ingår i William J. Morgan/Klaus V.Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois Klausen, Arne Martin 1998 Toppidrottens makt og inflytelse. Ingår i Sigmund Loland (ed.): Toppidrottens pris. En debattbok. Universitetsforlaget. Oslo.

Eliten è liten - men växer 81

Korff, Wilhelm 1993 Die ethische Relevanz des Sports. Grundsätze zur einer Ethik der Ethosformen heutigen Sports. Ingår i Handbuch der christlichen Ethik 3. Aktualisierte Neuausgabe. Herausgegeben von Anselm Hertz, Wilhelm Korff, Trutz Rendtorff, Hermann Ringeling. Freiburg, Basel und Wien. Korsgaard, Ove 1982 Kampen om kroppen. Dansk idræts historie gennom 200 år. København. 1985 Kroppen og samfundet. Ingår i T. Schmidt (red.): Idræt – Krop – Samfund. København Kretchmar, R. Scott 1988 (1975) From Test to Contest: An Analysis of Two Kinds of Counterpoint in Sport. Ingår i William J. Morgan/Klaus V.Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. 1998 Soft metaphysics: a precursor to good sport ethics. Ingår i M.J. McNamee and S.J. Parry (ed.): Ethics and Sport. London and New York. Kupfer, Joseph H. 1988 (1983) Sport – The Body Electric. Ingår i William J. Morgan/Klaus V.Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Lasch, Christopher 1997 Den narcissistiska kulturen. (Norstedts pocketupplaga i svensk översättning av Olof Hoffsten av originalet The Culture of Narcissism. American Life in an Age of Diminishing Expectations, 1979). Stockholm. Lindfelt, Mikael 1999 Idrott och moral. Reflektioner över idrottens ideal. Nora. 2006 Meningsskapande idrott. Livsåskådningsrelevanta perspektiv och empiriska kontraster. Nya Doxa. Nora. Lindfelt, Mikael & Kunnas, Kaj 2004 Time-out. Idrott som liv och sanning. Fontana media. Helsingfors. Loland, Sigmund 1989 Fair Play i idrettskonkurranser. Et moralsk normsystem. Diss. vid Norges Idrettshøgskole. Oslo. 2002 Idrett, kultur og samfunn. Fjärde utgåvan. Gyldendal Norsk förlag AS. Oslo Lundberg, Hans 2005 Masskommunicerad underhållningsidrott som koncentrerad livsförenkling: Om idrottens konceptuella gränser och begränsningar. www-artikel publicerad idrottsforskningsportal som upprätthålls av Institutionen för lärarutbildning och idrottsvetenskap vid Malmö högskola, 22 september 2005. www.idrottsforum.org/articles/index.html Malmsten, Krister 1995 Konfliktlösning inom idrottsrörelsen. Ingår i Svensk Juristtidning 5/1995. Stockholm. 1997 Idrottsnorm som juridisk standard. Ingår i Svensk Juristtidning 3/1997. Stockholm McFee, Graham 1998 Are there philosophical issues with respect to sport (other than ethical ones)? Ingår i M.J. McNamee and S.J. Parry (ed.): Ethics and Sport. London and New York. 2004 Sport, Rules and Values. Philosophical Investigations into the Nature of Sport. London and New York. McIntosh, Peter 1979 Fair Play. Ethics in Sport and Competition. London. Nilsson, Per 1988 Tävlingsidrotten som uppfostringsmiljö. Regelefterlevnad inom idrotten - en teoretisk referensram. Stockholm. Olympisk offensiv 2005 Olympisk offensiv. Svenska Olympiska Kommitténs vision för tiden 2005-2012. Stockholm. Pearson, Kathleen M. 1988 (1973) Deception, sportsmanship and Ethics. Ingår i William J. Morgan/Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Eliten è liten - men växer 82

Radmann, Aage 1999 Fotbollslandskapet - fotboll som socialt fenomen, Licentiatsavhandling, Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Lund. Radmann, Aage & Andersson, Torbjörn 1998a Från Gentleman till Huligan? Svensk fotbollskultur förr och nu. Symposion Förlag. Stockholm/Stehag. 1998b Fans in Scandinavia. Ingår I Adam Brown (ed.): Fanatics: Power, identity & fandom in football. Routledge, London/New York. 1999 Everything in Moderation. The Swedish Model, Ingår I Gary Armstrong & Richard Giulianotti (eds.): Football Cultures and Identities. Macmillan Press, London. Reddiford, Gordon, 1998 Cheating and self-deception in sport. Ingår i M.J. McNamee and S.J. Perry (ed.): Ethics and Sport. London and New York. Regeringens proposition 1998/99 En idrottspolitik för 2000-talet – folkhälsa, folkrörelse och underhållning. Regeringens proposition 1998/99:107. Stockholm. Riksidrottsförbundet 2005 Idrotten i siffror. Riksidrottsförbundets statistik 2005. Stockholm. Roberts, Terence J. 1998 Private Autonomy and Public Morality in Sporting Practices. Ingår i M.J. McNamee and S.J. Parry (ed.): Ethics and Sport. London and New York. Sandblad, Henrik 1985 Olympia och valhalla. Idéhistoriska perspektiv av den moderna idrottsrörelsens framväxt. Göteborg. Schmits, Kenneth L. 1988 (1979) Sport and Play. Suspension of the Ordinary. Ingår i William J. Morgan/Klaus Schoug, Fredrik 1997 Intima samhällsvisioner. Sporten mellan minimalism och gigantism. (Diss.) Stockholm/Stehag. Searle, John R. 1997 Konstruktionen av den sociala verkligheten. Uddevalla. Simon, Robert L. 1988 (1984) Good Competition and Drug-Enhanced Performance. Ingår i William J. Morgan/Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. 2007 Internalism and Internal values in Sport. Ingår I William J. Morgan (ed.): Ethics in Sport. 2nd ed. Champaign, Illinois. Steenbergen, Johan & Tamboer, Jan 1998 Ethics and the double character of sport: an attempt to systematize discussion of the ethics of sport. Ingår i M.J. McNamee and S.J. Parry (ed.): Ethics and Sport. London and New York. Stråhlman, Owe 1997 Elitidrott, karriär och avslutning. (Diss.) Göteborg. Suits, Bernard H. 1988 (1973) The Elements of Sport. Ingår i William J. Morgan/Klaus V. Meier (ed.) Philosophic Inquiry in Sport. Champaign, Illinois. Tangen, Jan Ove 1998 Fritt for a være Bjørn Dæhlie. Om idrottsidolers funksjon, deres samfunnsmessige forutsetninger og idoldyrkingens konsekvenser. Ingår i Sigmund Loland (ed.): Toppidrottens pris. En debattbok. Universitetsforlaget. Oslo. Eliten è liten - men växer 83

Tamburrini, Claudio 1998 Eliteidretten, fascisme og markedet. Ingår i Sigmund Loland (ed.): Toppidrottens pris. En debattbok. Universitetsforlaget. Oslo. Tennsjö, Torbjörn 1998 Eliteidrotten bygger på usunna holdningar! Ingår i Sigmund Loland (ed.): Toppidrottens pris. En debattbok. Universitetsforlaget. Oslo. 2007 Is our Admiration for Sports Heroes Fascistoid? Ingår I William J. Morgan (ed.): Ethics in Sport. 2nd ed. Champaign, Illinois. Venkula, Jaana 1998 Fair play jalkapallon sieluna ja käytäntönä. [Sv. Titel: Fair play som fotbollens själ och praxis]. Juva. Verksamhetsberättelse 2005 Riksidrottsförbundets verksamhetsberättelse 2005. Stockholm. Wallin, Erik 1980 Vardagslivets generativa grammatik – vid gränsen mellan natur och kultur. Diss. Lund.

Djupintervjuer: Aral, Göran (Svenska Fotbollförbundet). Intervju den 8 november 2006. Carlgren, Pontus (Sportchef Aftonbladet). Intervju den 3 juli 2007. Hagman, Camilla (Utvecklingschef på RF). Intervju den 8 november 2006. Hjert, Thomas (Svenska Orienteringsförbundet). Intervju den 9 november 2006. Lindeberg, Stefan (Sveriges Olympiska Kommitté). Intervju den 28 augusti 2007. Lindvall, Johan (Svenska Spel). Intervju den 21 juni 2007. Niemi-Nikkola, Kari (Finlands Olympiska Kommitté). Intervju den 6 september 2006. Palmgren, Nils (Sportchef Dagens Nyheter). Intervju den 28 augusti 2007. Stripple, Mikael (Svenska Tennisförbundet). Intervju den 4 december 2006. Svanberg, Albert (chef för SVT-sporten) Intervju den 28 juni 2007. Tergersen, Thomas och Lundmark Hubertson, Marie (Svenska Ridsportförbundet). Intervju den 14 mars 2007. Trahn, Fredrik (Svenska Friidrottsförbundet). Intervju den 14 mars 2007. Wallin-Kantzy, Lena (Svenska Basketbollförbundet). Intervju den 6 mars 2007. Östlund, Hans (Svenska Handbollförbundet). Intervju den 4 december 2006.

Eliten è liten - men växer 84

Enkätsvar: Svenska Bandyförbundet Svenska Baseboll och Softbollförbundet Svenska Bilsportförbundet Svenska Bordtennisförbundet Svenska Bågskytteförbundet Svenska Curlingförbundet Svenska Dövidrottsförbundet Svenska Golfförbundet Svenska Gymnastikförbundet Svenska Innebandyförbundet Svenska Konståkningsförbundet Svenska Motorcykel- och Snöskoterförbundet Svenska Seglarförbundet Svenska Simförbundet Svenska Skidförbundet Svenska Sportskytteförbundet Svenska Styrkelyftförbundet Svenska Tyngdlyftningsförbundet Svenska Volleybollförbundet

Elektroniska och virtuella källor: Intervju med Jacques Rogge i FST:s tv-program Sportmagasinet den 17 oktober 2006 Inslag med svenska friidrottare inför VM-2007 i Osaka. Sportspegeln 19 augusti 2007 www.stockholmtennisacademy.se. Intervju med Arsene Wenger på http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/default.stm. Intervju med Sepp Blatter på http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/default.stm. Luis Garcia i öppet brev daterat 21 augusti 2007 på till www.liverpoolfc.tv.

Eliten è liten - men växer 85

10 frågor till specialidrottsförbunden 1) En fråga om kvantitet a. Ge en uppskattning om antalet elitidrottare inom ert specialidrottsförbund. b. Hur stor är den andelen av totala antalet utövande idrottare inom ert förbund? c. Ge en uppskattning om antalet elitidrottare inom ert förbund som får sin huvudsakliga inkomst från sitt idrottande, det vill säga som kan sägas utöva sin idrott som ett yrke. d. Kan ni ge en uppskattning av antalet elitidrottare inom er(a) idrottsgren(ar) i ett globalt perspektiv, dvs, hur många elitidrottare finns det i specifik gren som i princip konkur rerar på den högsta internationella tävlingsnivån? 2) Hur ser ni på sambanden inom den svenska idrottskulturen a. Sambandet mellan s.k. bredd-, hälso- och motions-, barn- och ungdomsidrott å ena sidan och elitidrott å andra sidan? b. Sambandet mellan elitidrott och professionell idrott? c. Sambandet mellan elitidrott när man jämför olika idrottsgrenar sinsemellan? d. Sambandet mellan elitsatsningar för män och kvinnor? 3) Om elitidrott är viktig för verksamheten inom ert specialidrottsförbund, kan ni beskriva a. i vilka avseenden? b. hur motsvarar er resursanvändning den valda prioriteringen? c. hur balanseras satsningarna på män (killar) respektive kvinnor (tjejer)? 4) Vilka slags kriterier använder ni inom ert specialidrottsförbund för att skilja elitidrott från annan slags idrott? Ge exempel och motivera! 5) Hur motiverar och kommunicerar ni era (möjliga) elitsatsningar för a. de aktiva idrottarna? b. deras föräldrar? c. de lokala föreningarna och de ideellt jobbande ledarna? d. sponsorerna? e. den stora allmänheten, det vill säga samhällsintresset? 6) Vad kännetecknar den elitsatsande individen? a. Vilka egenskaper tänker ni er att en sådan individ måste ha förutsättnings- eller inledningsvis? b. Vilken betydelse har individens kön för er förståelse? c. Finns det skillnader i ålder eller kön som bör beaktas? d. I vilken ålder utgår ni från att man kan/måste göra elitsatsningar för att nå en hög internationell elitnivå i er(a) idrottsgren(ar)? e. Vilka risker, möjligheter och nödvändigheter ser ni i en elitsatsning ur ett individ perspektiv? 7) Vad kännetecknar den verksamhetsmiljö som ur ert perspektiv möjliggör konkurrens kraf tig elitidrott i er(a) idrottgren(ar)? (Risker, möjligheter, nödvändigheter?)

Eliten è liten - men växer 86

8) Har ni själva lyckats åstadkomma en sådan verksamhetsmiljö eller elitkultur för era elitidrottare, elittränare och ledare? a. Om inte, vad skulle krävas för att ni skulle nå en sådan verksamhetsmiljö eller elitkultur? b. Kan ni ge exempel på länder där man nått det slags verksamhetsmiljö ni skulle vilja ha för era egna elitidrottare och ledare? c. Kan ni ge exempel på specialidrottsförbund i Sverige som har sådan verksamhetsmiljö ni drömmer om? d. Kan ni ge exempel på specialidrottsförbund i Sverige som inte bör ha en verksamhets miljö som är inriktad på elitidrott? 9) Hur ser ni på elitidrottens roll i ett nationellt och samhälleligt perspektiv? Motivera… a. Kan ni ge exempel på vilka slags idrotter Sverige måste ha en elitsatsning i och vilka idrotter man inte behöver ha elitsatsningar i? b. Hur bör modern elitidrott finansieras i dagens samhälle? c. Vilka är de främsta funktioner elitidrott har i ett modern samhälle 10) Detta uppfattar vi vara kärnan i vårt specialidrottsförbunds syn på elitidrott! (Formulera egen fri text) (Endnotes)

Eliten è liten - men växer 87

Referenser: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Intervju med Göran Aral på Svenska Fotbollförbundet. Intervju med Nils Palmgren, chef för sportavdelningen på DN, en journalist med 30 års arbetserfarenhet på olika journalistiska avdelningar. Se härtill till exempel Loland 2002, 123. Idrotten vill 2005, 17. Elgh, Nykvist och Hagman 2006, 6. Elgh, Nykvist och Hagman 2006, 23. McFee 2004, 22-23. Se härtill även McFee 2004, 27. Se närmare Lindfelt 2006. Djupintervjuer gjordes med Camilla Hagman (RF), Stefan Lindeberg (SOK), Kari Niemi-Nikkola (Finlands Olympiska Kommitté) Göran Aral (Svenska Fotbollförbundet), Lena Wallin-Kantzy (Svenska Basketbollförbundet), Mikael Stripple (Svenska Tennisförbundet), Fredrik Trahn (Svenska Friidrottsförbundet), Hans Östlund (Svenska Handbollförbundet), Thomas Hjert (Svenska Orienteringsförbundet), Thomas Tergersen och Marie Lundmark Hubertson (Svenska Ridsportförbundet), Johan Lindvall (Svenska Spel), Albert Svanberg (SVT), Pontus Carlgren (Aftonbladet), Nils Palmgren (DN). De bandade intervjuerna är endast för mitt interna bruk visavi denna undersökning – något annat har inte överenskommits. De 15 största förbunden i storleksordning är: fotboll, golf, friidrott, gymnastik, ridsport, skidor, innebandy, motorcykel, bilsport, handboll, simning, tennis, basket, orientering och ishockey (vilket är en bedömning, eftersom endast licensspelare uppges i medlemsregistret). Siffrorna är hämtade från RF:s verksamhetsberättelse 2005. De SF som inte uppmärksammat enkätundersökningen eller valts till intervju och som medlemsmässigt utgör lite större förbund är: bowling (41 000), cykel (60 000), budo och kampsporter (41 000), dans (36 000), handikapp- idrott (39 000) och styrkelyft (31 000). Även här använder jag mig av den statistik som RF:s årsberättelse 2005 ger. Huizinga 1988 (1950), 6. Citerat från Caillois 1988 (1955), 8. Översättningarna är gjorda av mig. Originalen lyder: “Summing up the formal characteristics of play we might call it a free activity standing quite consciously outside ”ordinary” life as being ”not serious”, but at the same time absorbing the player intensely and utterly. It is an activity connected with no material interest, and no profit can be gained by it. It proceeds within its own proper boundaries of time and space according to fixed rules and in an orderly manner” och ”Play is a voluntary action or occupation executed within certain fixed limits of time and place, according to rules freely accepted but absolutely binding, having its aim in itself and accompanied by a feeling of tension, joy and the consciousness that it is ’different’ from ’ordinary’ life”. Schmitz 1988 (1979), 34. Översättningarna är gjorda av mig. Originalen lyder: ”This suspension of the ’real’ world by means of a play-decision releases a world of ’unreality’ which needs no justification from outside itself. It is a self-sealed world, delivering its own values in and for itself, the freedom and joy of play.” Se härtill även Beardsmore 1971, 43-44. Se härtill Roberts 1998, 248-251. Se härtill Elias & Dunning 1986, 135, Gustafsson 1994, 45, Guttmann 1978, 3 och Loland 1989, 200-201; 1998, 85. Man kunde lämpligen säga att konventionens kraft är likartad i dessa exempel, men reglernas konstitutiva betydelse är olika mellan lek, spel och idrott och ena sidan och olika konstformer å andra sidan. Se närmare härtill i Lindfelt 2006, 87-88. Guttmann 1978, 7-9. Pearson 1988 (1973), 263. Fraleigh 1988 (1982), 267. Korff 1993, 525. Närmare om dessa samhällsprocesser i till exempel Giddens 1997, 24-28. Giddens 1997, 26-28. Engström 1989, 36, Gustavsson 1994, 50-51, Heinilä 1974, 27-28, 66, Korsgaard 1982, 128, Nilsson 1988, 106-107 och Sandblad 1985, 116-117. Loland 1989, 82. Se även Guttmann 1978, 26 och Venkula 1998, 24, 120-121, 125.

Eliten è liten - men växer 88

30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58

Hertzberg 1998, 11. Lindfelt 1999, 37-40. Se härtill till exempel Delattre 1988 (1975), 274, Engström 1989, 42-43, 109, Fraleigh 1988 (1982), 267-268, Keating 1988 (1964), 248, Nilsson 1988, 7-8 och Suits 1988 (1973), 41. O. Korsgaard beskriver tävlingsidrottens fenomenologi utifrån dess jämlikhetsideal i tre poler: likhed i udgangsposition - fri konkurrence - ulighed i slutposition. Korsgaard 1985, 194. Se även Nilsson 1988, 8. Det centrala i denna formulering är tanken på strävan efter att vinna inom den givna verksamhetens regeldefi nierade gränser, inte att försöka vinna till vilket pris som helst. Se härtill Caillois 1988 (1955), 9, Hoffman 1992, 215, Huizinga 1988 (1950), 5, Kretchmar 1998, 29, Loland 1989, 159, 162, 177-178, 182 och Schmits 1988 (1979), 35-36. S. Loland talar om detta element i idrottens fenomenologiska struktur som ”idrettskonkurransers institusjonelle mål” som han beskriver som att ”måle, sammenlikne og rangere to eller flere parter etter idrettslig prestasjon sevne”. Loland 1989, 16. Ett något annorlunda synsätt finns i Hertzberg 1998, 8. Csikszentmihalyi and Jackson 2000, 73. Delattre 1988 (1975), 272-276. Se härtill även McIntosh 1979, 127. K.L. Schmits formulering är mitt i prick: ”In the engagement the player must encounter his opponent not as an enemy in war but as one whose excellence challenges him and makes possible his own best performance.” Schmits 1988 (1979), 37-38. R.L. Simon presenterar en liknande synpunkt, när han säger: ”... that competition in athletics is best thought of as a mutual quest for excellence through challenge. Competitors are obliged to do their best so as to bring out the best in their opponents. /.../ The good competitor, then does not see opponents as things to be over come and beaten down but rather sees them as persons whose act calls for appropriate, mutually acceptable responses.” Simon 1988 (1984), 293. Csikszentmihalyi & Jackson 2000, 39-40, 44-46, 73-75, 112-113. Kupfer 1988 (1983), 464. Se även Kretchmar 1988 (1975), 227 och 1998, 23-28. McIntosh 1979, 178. Se även Hellberg 1998, 51 och Reddiford 1998, 226, 233-234. S. Loland menar å sin sida att man kan argumentera för att frivilligt deltagande i tävlingsidrott innebär att man är förpliktad att handla så att ”gode idrettskonkurranser realiseras”. Loland 1989, 154. Se härtill Loland 1989, 213, Hertzberg 1998, 10 och Venkula 1998, 121. I tyskspråkig idrottsfilosofi talar man till exempel om ”Eigenweltlichkeit des Sport”, ”Eigencharakter des Sport” eller om idrottens ”Eigenwelt”. Se härtill Steenbergen & Tamboer 1998, 36-37. Schmitz 1988 (1979), 34. Se härtill även Beardsmore 1971, 43-44. McIntosh 1979, 83 och McFee 1998, 9. Den största skillnaden mellan min och Beardsmores position uppkommer, föreställer jag mig i alla fall, av att Beardsmore utgår från ett så formalistiskt spel som schack och därför tänker sig att autonomin kan definieras utgående - och endast utgående - från de formella spelreglerna. Se härtill även Venkula 1998, 45. Venkula talar om idrott och konst som ”mimetisk verksamhet”. Venkula betonar att man ska förstå idrottens och konstens verksamhet som verklighetsavbildande. Jag ser denna markering som alltför ensidig och talar hellre om idrottens och konstens livsförenklande funktion. Utifrån aktuell idrottsfilosofisk terminologi kommer jag att företräda en position som med Robert L. Simon kan benämnas ”broad internalism”. Se härtill Simon 2007. Korff 1993, 524. Se även Lasch 1997, 127-128, Venkula 1998, 31 och Wallin 1980, 244 och 269. Se härtill Searle 1997, 61, 139. Lindfelt 1999, 37-40. Brown 2002, 105. Det är inte heller särskilt svårt att påvisa hur den olympiska rörelsens stora historiska chefsideolog, baron Pierre de Coubertin i sina visioner utmålar idrottens samhällsnytta i ett perspektiv som utstrålar den tidens utvecklingshumanism och utvecklingsoptimism, en vision som ger tävlingsidrotten en stor betydelse för hela mänsklighetens kontinuerliga utveckling. Se närmare härtill i Lindfelt 2006, kapitel 2. Sandblad 1985, 220. Bonde 1993, 8. Intervju med Jacqeus Rogge i FST:s tv-program Sportmagasinet den 17.10.2005. Se härtill Loland 2002, 118. Se härtill regeringens proposition 1998/99:107, 47. Tangen 1998, 128-129. Se även Klausen 1998, 16. För egen del har jag velat påvisa hur framväxten av den internationella idrottsrörelsen både funktionellt och ideologiskt sammanhänger med det s.k. modernitets- eller upplysningsprojektet. Se härtill Lindfelt 2006, särskilt kapitel 2. Klausen 1998, 16. Eliten è liten - men växer 89

59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82

Termen elitistisk och olika slags härledningar av termen används nu helt utan värderingar. För en debatt om termens värdeladdade bruk i idrottsvetenskapliga diskussioner se till exempel Tennsjö (1998) som gör en stor poäng av att idrottens elitistiska drag har stora ideologiska kontaktytor med en fascistisk människosyn med dess förakt för svaghet och Tamburrini (1998) som menar att Tennsjös resonemang ger en alltför ensidig bild av elitidrottens verklighet och hur den påverkar åskådarna. Intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. Intressant nog ger Thomas Hjert näst intill identiska siffror när det gäller att nå världseliten i orientering. Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. Intervju med Albert Svanberg, chef för SVT-sporten. Den svensk-argentinska idrottsfilosofen Claudio Tamburrini har i debatten med Torbjörn Tennsjö om idrottens elitism en i mina ögon tveksam distinktion mellan relativa och absoluta prestationer, där den förra termen hänförs till idrottsprestationer som utförs av kvinnor, handikappade och äldre, medan absoluta topprestationer (oftast) utförs av manliga elitidrottare. Se härtill Tamburrini 1998, 37. Tennsjö förefaller godkänna samma distinktion, eftersom han upptar den i sina egna resonemang. Se härtill Tennsjö 2007, 436. Detta betyder konkretiserat att en kvinna kan bli världsmästare på 100 meter på tiden 11,03, medan en manlig löpare på samma sträcka inte ens skulle räknas bland de 50 bästa löparna i VM. Poängen är att den människa som löper allra snabbast gör ett absolut toppresultat, medan den kvinna som vann damerna tävling gjorde ett relativt toppresultat. Det finns en respektabel poäng i Tamburrinis och Tennsjös resonemang, men han öppnar också för begreppsliga svårigheter med sin terminologiska distinktion. För mig är det viktigt i detta skede av resonemanget att framhålla att alla idrottsprestationer är relativa den idrottskontextuella sättningen. Det som för Tamburrini är absolut topprestation är i mitt resonemang relativt arten homo sapiens. Jag är ändå tveksam till om den här använda distinktion gör rättvisa mot det moraliskt berättigade i idrottskulturens konstruerade kategoriseringar av deltagare. Det senare exemplet inspirerades av att den 8 juli 2007 blev tennisspelaren Roger Federer historisk genom att tangera Björn Borgs svit på 5 raka segrar i Wimbledon-turneringen, en prestation som fram tills nu föreställdes vara näst intill omöjlig att upprepa. RF:s idéprogram Idrotten vill, utgiven i reviderad och uppdaterad form 2005, är ett aktuellt styrinstrument för den rikstäckande idrottsorganisationen med sina över 3 miljoner medlemmar och över 600 000 ideellt verksamma ledare. RF har ett brett ansvar för svensk idrott, och det är därför intressant att notera att högaktuella dokument fortsättningsvis opererar med distinktionen breddidrott och elitidrott i sina åldersindelade grupperingar. Från Specialidrottsförbundens sida, och då från det särskilda perspektivet med elitidrott i fokus, ser verkligheten idag annorlunda ut. I RF:s dialog med 20 representativa SF om den framtida utvecklingen av elitidrottsstödet framhöll dessa SF att för dem är det mindre meningsfullt att tala om breddidrott och elitidrott. Den stora brytningspunkten i deras verksamhet är skillnaden mellan nationell elit och internationell elit. Elgh, Nykvist och Hagman 2006, 12. Detsamma framkommer i intervju med Hans Östlund på Svenska Handbollförbundet. Intervju med Göran Aral på Svenska Fotbollförbundet. Intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet. Enkätsvar från Svenska Konståkningsförbundet. Idrotten vill 2005, 20. Enkätsvar från Svenska Skidförbundet. Enkätsvar från Svenska Volleybollförbundet. RF:s idéprogram Idrotten vill (2005) återspeglar hela denna föreställningspalett. Intervju med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet. Intervju med Pontus Carlgren, sportchef på Aftonbladet. Intervju med Johan Lindvall, ansvarig för sponsorverksamheten på Svenska Spel. Pga. av de risker som finns, bland annat med dopning, menar Johan Lindvall att det är riskabelt att endast fördela sponsorpengar till en idrott. Svenska Spel, som är den största aktören på den svenska sponsormarknaden med 170 miljoner kronors satsning per år, satsar därför i huvudsak på fem stora idrotter, och varierande på några mindre, mera punktuella insatser. Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. Intervju med Camilla Hagman på RF. Tanken tematiseras explicit också av Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. Intervju med Thomas Hjert. Intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet och intervju med Hans Östlund på Svenska Handbollförbundet. Regeringens proposition 1998/99:107, 29, 60. Intervju med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet och intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. Intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. Regeringens proposition 1998/99:107, 27, 29, 46. Intervju med Albert Svanberg, chef på SVT-sporten. Motsvarande kommentar i intervju med Nils Palmgren på DN. Eliten è liten - men växer 90

83 Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet och intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. 84 Intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. 85 Iakttagelsen bekräftas också i intervju med Camilla Hagman på RF. 86 Intervju med Camilla Hagman på RF. 87 Intervju med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet. 88 Se härtill även Loland 2002, 122. 89 Enkätsvar från Svenska Bandyförbundet. 90 Enkätsvar från Svenska Simförbundet. 91 Regeringens proposition 1998/99:107, 47, 55-56. 92 Enkätsvar från Svenska Konståkningsförbundet och intervju med Albert Svanberg på SVT. 93 Regeringens proposition 1998/99:107, 29, 46-47. 94 Regeringens proposition 1998/99:107, 28, 46, 60. 95 Att propositionens avsikt är att ta avstånd från att statliga medel används i kommersiella underhållningssyften råder inget tvivel om, och är en fullgod politisk markering. Det begreppsliga sättet att nå detta riskerar däremot att göra de starka kommersiella idrotterna till norm för vad som är elitidrott också för de idrotter som inte har kom mersiella potentialer, och det blir missvisande, t.o.m. förödande för vissa idrotters existensberättigande. Att man i samma proposition senare kommer fram till att regeringen också ser som sitt ansvar att ”möjligheter skapas för alla idrotter att bli konkurrenskraftiga i internationella sammanhang”, ger ännu större anledning till att ifrågasätta den begreppsliga konsekvensen. Se härtill regeringens proposition 1998/99:107, 60. 96 Heinilä 1974, 71. Se även Heinilä 1974, 34, 54-55, 72, 74; 1990, 14, Andresen 1993, 514, Guttmann 1978, 62-64, Loland 1989, 99, 164 och McIntosh 1979, 141-152. 97 Heinilä 1974, 71. Se även Heinilä 1974, 34, 54-55, 72, 74; 1990, 14, Andresen 1993, 514, Guttmann 1978, 62-64, Loland 1989, 99, 164 och McIntosh 1979, 141-152. 98 Idrotten vill 2005, 15-16, 20. 99 Idrotten vill 2005, 20. 100 Elitidrottsrådet stödförslag 2007, 6. 101 Intervjun med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet klargör det som ett faktiskt dilemma att unga ryttare som kommit in på ett ridgymnasium och klarar sig med goda betyg, inte alls kan räkna med att kunna bli elitryttare i Sverige. Konkurrensen kan nämligen bestå av ens mamma eller pappa som är landslagsryttare och kommer så att förbli de kommande tjugo åren. Situationen blir lätt sådan att unga lovande ryttare invaggas i drömmar om kommande framgångar. Detta är knappast ens ett tänkbart problem i de flesta andra idrotter. 102 Intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. 103 Observera att bortsett från konståkning återfinns samtliga nämnda idrotter bland de medlemsmässigt tio största SF i Sverige! 104 Intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. 105 Undantagen är närmast Davis Cup, Federations cup och OS. 106 Fredrik Lindström bedriver exempelvis helt privat Stockholm Tennis Academy med över 400 deltagare, en verk samhet som vuxit fram under de senaste 5 åren. Se härtill www.stockholmtennisacademy.se. Motsvarande situa tion finns också i Taekwondo, där klubbar i praktiken bedrivits som privata företag, vilket förorsakat en hel del samarbetssvårigheter med SOK. Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. 107 Olympisk offensiv 2005-2012. 108 Nytt elitstöd för svensk idrott 2007. 109 Intervju med Camilla Hagman på RF. Se härtill Elitidrottsrådets stödförslag 2007. Förslaget behandlades på Riks idrottsstyrelsen möte den 29-30 mars 2007. Man konstaterade att förslaget innehåller flera goda saker, men att en del av förslagen kräver fortsatt utveckling. Förslaget är alltså inte ännu färdigbehandlat. 110 Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. 111 Idrotten vill 2005, 20. 112 Intervju med (utvecklingschef) Camilla Hagman på RF. 113 Intervju med Nils Palmgren, chef för sportavdelningen på DN. 114 Intervju med Albert Svanberg, sportchef SVT. 115 Intervju med Albert Svanberg, sportchef SVT. 116 Intervju med Albert Svanberg, sportchef SVT och intervju med Pontus Carlgren på Aftonbladet. 117 Intervju med Pontus Carlgren på Aftonbladet. 118 Intervju med Nils Palmgren på DN.

Eliten è liten - men växer 91

119 Intervju med Pontus Carlgren på Aftonbladet och Albert Svanberg på SVT. 120 Intervju med Pontus Carlgren på Aftonbladet. 121 Min undersökning ger vid handen att den nya och belysande distinktionen mellan utövaridrotter och åskådar idrotter eller underhållningsidrotter används inom exempelvis innebandy och handboll. 122 Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. 123 Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. 124 Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. 125 Intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. 126 RF:s statistik i årsberättelsen 2005. Observera att mätningen är gjord under ett år då inget olympiskt spel ordna des, vilket brukar höja på antalet tv-timmar hos vissa mindre OS-idrotter. 127 Enkätvar från Svenska Sportskytteförbundet. 128 Enkätsvar från Svenska Konståkningsförbundet. 129 Framför allt hästhoppning ligger på gränsen att vara bland de tio främsta idrotterna i TV. RF:s statistik i års redovisningen från 2005. Därtill kan tilläggas att travsporten kommer direkt på tredje plats efter fotboll och ishockey. Travsporten har visserligen ett eget förbund och verkar inte inom Svenska Ridsportförbundet, men det oaktat syns hästar relativt ofta i idrottsliga sammanhang på svensk TV. 130 Intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. 131 Intervju med Albert Svanberg på SVT. 132 Enkätsvar från Svenska Innebandyförbundet. 133 Enkätsvar från Svenska Simförbundet. 134 Intervju med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet och intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet. 135 Intervju med Göral Aral på Svenska Fotbollförbundet. 136 Intervju med Göran Aral på Svenska Fotbollförbundet. 137 Exemplet har inspirerats efter intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet. 138 Intervju med Johan Lindvall på Svenska Spel. 139 Statistik från RF:s årsberättelse 2005. 140 Intervju med Göral Aral på Svenska Fotbollförbundet. Johan Lindvall, sponsoransvarig på den största aktören på den svenska sponsormarknaden, Svenska spel, varnar emellertid för de ekonomiska risker som finns i denna form av sponsorverksamhet. Med den mediala tendensen att förstora och kritiskt granska möjliga fuskförsök, främst dopning, blir verksamheten ytterst sårbar. Intervju med Johan Lindvall på Svenska Spel. 141 Intervju med Thomas Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet ger exempel på sådana sponsorfall inom ridsporten. 142 Se härtill Lindfelt 2006. 143 Tamburrini 1998, 35. 144 Intervju med Göran Aral i Svenska Fotbollförbundet. 145 Intervju med Hans Östlund på Svenska Handbollförbundet. Det antagandet gör också Mikael Stripple, trots att han representerar en individuell idrott, nämligen tennis. 146 Intervju med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet. Att detta är viktigt för de svenska friidrottsstjärnorna kom också mycket tydligt fram i Sportspegelns inslag om friidrottarnas gemensamma förberedelseläger inför friidrotts-VM i Osaka i augusti 2007. Sportspegeln 19.8.2007. 147 Intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. 148 Intervju med Thomar Torgersen och Marie Lundmark Hubertson på Svenska Ridsportförbundet. 149 Exemplet har inspirerats efter intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet. 150 Enkätsvar från Svenska Bandyförbundet. 151 Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. 152 Elitidrottsrådets stödförslag 2007, 2. Min kursivering. 153 Regeringens proposition 1998/99:107, 60. Min kursivering. 154 Resonemanget bekräftas till exempel vid intervjuer av Camilla Hagman på RF, Stefan Lindeborg på SOK och den finska OS-chefstränaren Kari Niemi-Nikkola. 155 Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. 156 Exemplen ges i Intervju med Hans Östlund på Svenska Handbollförbundet. 157 I Sverige är det främst herrtennisen som upplever traditionens tyngd som tung att bära. Förhoppningarna inom Svenska Tennisförbundet är numera, bland annat detta skäl, satta på elitframgångar inom svensk damtennis under de kommande 3-4 åren. Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet menar helt enkelt att det finns större utveck lingspotential på damsidan för tillfället, liksom också bättre ekonomiska förutsättningar på sådana satsningar. Intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. Eliten è liten - men växer 92

158 Intervju med Hans Östlund och intervju med Thomas Hjert på Svenska Orienteringsförbundet. 159 Ett gott exempel är traditioner inom hoppgrenar i svensk friidrott och de klassiska framgångar i alpint och tennis som stjärnor som Ingmar Stenmark och Björn Borg stod för. Den tradition som i dessa fall uppkommit kan också innebära en belastning, eftersom förväntningarna från början är så oerhört höga. Inspirerat av intervjuer med Fredrik Trahn på Svenska Friidrottsförbundet och Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. 160 Intervju med Stefan Lindeberg på SOK. Hans exempel är att det i princip är lika många kandidater att vinna OS guld i hockey som i curling, trots att antalet utövare är radikalt olika inom dessa idrotter. 161 Intervju med Lena Wallin-Kantzy på Svenska Basketbollförbundet och intervju med Mikael Stripple på Svenska Tennisförbundet. 162 Hertzberg 1998, 17. Hertzbergs ståndpunkt är inte heller helt oproblematisk. När Hertzberg uppfattar det som en naturlig förhållning till idrottstävlingar att man som åskådare utvecklar en bestämd förhoppning att en bestämd tävlare eller ett bestämt lag ska vinna, beaktar han inte alls att idrottens autonomitanke också ger begreppsligt utrymme för ett likgiltigt förhållningssätt till idrott. 163 Case C-415/93 Union Royale Belge des Sociétés de Football Association ASBL and Others v. Jean-Marc Bosman and others, 4921. Ingår i European Court Reports 1995. 164 Malmsten 1995, 497, 499; 1997, 241-242, 246. 165 Gröndahl pekar till exempel på skillnader i uppsägningsrätt, reglerad semester, invaliditetsskydd, och pensions skydd som skillnader mellan professionella idrottare och vanliga arbetstagare. Gröndahl 1992, 55-56. Redan innan EG-domstolens beslut i Bosman-fallet tillämpades i ett antal europeiska länder olika slags juridiska bestämmelser som definierade professionella elitidrottare som ”idrottsarbetstagare”. Bosman-fallet var också i detta hänseende en naturlig utveckling inom den professionella idrottskulturen. Se härtill Huttunen 1994, 82-83. 166 Intervju med A. Wenger för BBC Sport 5 oktober 2007. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/default.stm. Utskrift hos författaren. 167 Intervju med Blatter för BBC Sport 5 oktober 2007. http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/football/default.stm. Utskrift hos författaren. 168 Luis Garcia i öppet brev till www.liverpoolfc.tv, daterat den 21 augusti 2007. Utskrift hos författaren. 169 Intervju med Pontus Carlgren på Aftonbladet. 170 Bourdieu 2000, 113-114. 171 Se härtill till exempel Henriksen 2003, 89-94. 172 Fredrik Schoug pekar i sin mycket intressanta avhandling Intima samhällsvisioner (1997) på hur detta slags neo tribalism kommer till uttryck i olika idrottsliga sammanhang. Begreppet ”neotribalism” har han lånat av den franske sociologen Michel Maffesoli (1996). Se härtill Schoug 1997, 32-36. 173 Ett exempel på detta kommer till uttryck i boken The Faith of 50 Million (2002), där amerikansk baseball pre senteras som en variant av och ett centralt bidrag till den amerikanska civilreligionen. Se härtill C.H. Evans and W.R. Herzog II (ed.) 2002. 174 Dixon 2007, 442. 175 Själv är jag både adoptivförälder och distanssupporter av FC Liverpool. 176 Tennsjö 2007, 430, 432. En lättfattlig översikt av Tennsjös grundläggande argumentering och hans svar mot kriti kerna från mitten av 1990-talet finns exempelvis i Tennsjö 1998 som finns i antologin Sigmund Loland (red.): Toppidrottens pris, 1988. 177 Se härtill Tamburrini 1998. De återfinns också i antologin Sigmund Loland (red.): Toppidrettens pris, 1998. 178 Jag får säkert anledning att återkomma till en idrottsfilosofiskt mera precis reflektion kring Tennsjös poänger i andra sammanhang. 179 Tennsjö 2007, 430, 432. Förändringen kommer främst genom att han beaktat den kritik som Tamburrini riktat mot hans tidigare utformningar. Se härtill Tamburrini 1998, 34-34. 180 Tennsjö 2007, 429-431. 181 Tennsjö 2007, 432. 182 Tennsjö 2007, 432. 183 Tennsjö 2007, 432-433. 184 Tennsjö 2007, 433. 185 Tennsjö 2007, 436. 186 Tennsjö 2007, 439. 187 Tennsjö 2007, 437. 188 Givet hans egna premisser i argumenteringen kunde man givetvis fråga sig om man inte kunde tänka sig ett rent konkret mänskligt skapat genetiskt lotteri om/när genetisk dopning blir en reell möjlighet. Skillnaden skulle vara att det inte längre finns något utöver människan att ”respektera”, det vill säga naturen eller naturligheten, det givna eller, för den religiösa, det gudomligt givna. Kräver Tennsjös argument detta slags premiss? I varje fall finns den inbakad i hans resonemang, om än inte så tydligt uttalat. Eliten è liten - men växer 93

189 Se härtill kap. 3 ovan. 190 Nick Hornbys roman Fever Pitch är en underbar beskrivning av detta slags identifikationsfenomen från fotbollens värld. Se härtill Hornby 1992. 191 Däremot är det naturligt att reagera med moralisk indignation på missbruk och överdrifter av dessa roller och situationer. En förälder eller lärare kan vara notoriskt självutlämnande, maktlysten, överbeskyddande eller lik nande, och detta är givetvis öppet för moralisk bedömning. 192 Närmare härtill i Holte 1984, 44-46, 74-77. Holtes kontrast är mellan en reduktionistisk människosyn och personalistisk människosyn. 193 Tamburrini 1998, 35. 194 Temat har noggrant analyserats av Ove Stråhlman i Stråhlman 1997. 195 Iakttagelsen baserar sig på ett 20-tal djupintervjuer bland finländska elit- och professionsidrottare som är redak tionellt behandlade och redovisade i Lindfelt & Kunnas 2004. 196 Se härtill till exempel Antonovsky 1991. Antonovsky har en intressant analys av vilka faktorer som styr männi skors förmåga att handskas med den mötande verkligheten och vad som gör att livet känns meningsfullt. Till dessa centrala faktorer räknar han bland annat den huvudsakliga sysselsättningen. Om de grundläggande villkor som, enligt Antonovsky, måste vara gott utvecklade säger han följande: ”[J]ag [tror] inte att det är möjligt att sätta gränserna så snävt att följande fyra sektorer hamnar utanför den sfär som betyder någonting – ens känslor, de närmaste interpersonella relationerna, den huvudsakliga sysselsättningen och existentiella teman (död, oundvikliga misslyckanden, tillkortakommanden, konflikter och isolering) – och fortfarande ha stark KASAM [=känsla av sammanhang]. Alltför mycket av vår energi och vårt själv är ofrånkomligen knutet till dessa sektorer för att vi ska kunna förneka att de är viktiga: Om vi gör det, har vi definitionsmässigt en låg känsla av menings fullhet. Men medger man att de är viktiga i ens liv så kvarstår fortfarande frågan om de är meningsfulla också i den bemärkelsen att de upplevs som utmaningar, värda att investera energi i. Antonovsky 1991, 45-46. 197 Tennsjö ger ett sådant exempel i Tennsjö 1998, 26 och hänvisar till ett avsnitt av författaren och filmmakaren Bo Widerberg i Lennart Hagerfors (red.): Författarnas fotbollsbok (1994). 198 I staden finns två Premier League-klubbar, FC Liverpool och Everton. 199 Lindfelt & Kunnas 2004, 75-76. 200 Närmare om spänningar och karaktärsdrag i supporterkulturer inom svensk och nordisk elitfotboll i Andersson & Radmann 1998a, 1998b och 1999 samt Radmann 1999. För ett historiskt perspektiv visavi svensk fotbollskultur kan hänvisas till Andersson 2002. 201 Se härtill regeringens proposition 1998/99:107, 47. 202 Lundberg 2005, 3. 203 Närmare härtill i Lindfelt 2006. 204 Dixon 2007, 445-446. 205 Dixon 2007, 446. 206 Tennsjö 2007, 438. 207 Tennsjö 2007, 440. 208 Denna poäng görs också av Nicholas Dixon i en artikel, där han kontrasterar två olika slags supporterskap i idrott, det partisanaktiga och det renodlade. Se härtill Dixon 2007, särskilt ss. 446-447. Hans kritik mot Tennsjös argumentering är på denna punkt likartad som min. Claudio Tamburrini har framfört det motargumentet mot Tennsjös fascistoida beundran att den faktiska variation av vinnare som finns i elitidrottssammanhang snarare motverkar en fascistisk hållning än understöder den. Framför allt när någon från socialt avvikande grupper, minoriteter, handikappade eller kvinnor i största allmänhet står som vinnare får vinnarkulturen positiva effekter i form av sociala förebilder. Se härtill Tamburrini 1998, 37-38. Karaktäristiskt förefaller inte Tennsjö ha noterat detta motargument.

Eliten è liten - men växer 94

Eliten è liten - men växer 95

Idrottens Hus, 114 73 Stockholm • Tel: 08-699 60 00 • Fax: 08-699 62 00 E-post: [email protected] • Hemsida: www.rf.se

9 789197 733373

Eliten è liten - men växer

Recommend Documents