Globaliseringsdebatten argument och positioner
Bakgrund Föreliggande dokument är resultatet av ett arbete som drivs inom ramen för Svenskt Näringslivs globaliseringsprojekt i syfte att definiera tydliga positioner i frågor som knyter an till globaliseringsdebatten. Globaliseringsdebatten täcker in många, stora och svåra frågekomplex. Det är inte självklart vilka frågor som bör behandlas i ett arbete av denna typ. Vi har valt att utforma dokumentet som en rad fristående positionspapper för i debatten ofta förekommande frågor.
Användning Processen Ett dussintal personer på Svenskt Näringslivs kansli har medverkat som författare och dokumentet har remitterats till alla medarbetare på Svenskt Näringsliv för synpunkter, vilka löpande inarbetats. Dokumentet är tänkt att vara levande. Nya papper ska tillkomma, befintliga ska enkelt kunna uppdateras och föråldrade ska lika enkelt kunna utgå.
Dokumentet är primärt tänkt som ett grunddokument och en utgångspunkt för opinionsbildande verksamhet. Den bör kunna tjäna som en hjälp för alla i sfären som behöver en ledstång i diskussioner relaterade till globaliseringen. Självfallet ska den också finnas tillgänglig för alla som är intresserade av Svenskt Näringslivs positioner i globaliseringsdebatten.
Stockholm, maj 2002 Göran Norén Ordförande Globaliseringsprojektet
Allan Åberg Projektledare Globaliseringsprojektet
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj
2002
introduktion
Globaliseringsdebatten – argument och positioner
innehåll
1. Om fri rörlighet 1.1 Fri rörlighet för människor Migration 1.2 Fri rörlighet för varor Frihandel Sanktioner Antidumpning Jordbruksregleringar Immaterialrätt 1.3 Fri rörlighet för tjänster Global offentlig upphandling 1.4 Fri rörlighet för kapital Fria kapitalrörelser Internationella regler för direktinvesteringar Skatteparadis
2. Om företagsamhet 2.1 Företagen i samhället Företagens samhällsansvar (Corporate Social Responsibility – CSR) Strukturella förändringar 2.2 Multinationella företag Globaliseringen och multinationella företag
3. Om globala utmaningar 3.1 Fattigdom och utveckling Skuldavskrivning Bistånd Hållbar utveckling 3.2 Miljö och teknik Globaliseringen och miljön Genteknik 3.3 Arbetsvillkor Barnarbete Socialklausuler i handelsavtal 3.4 Korruption Korruption och internationell handel
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
migration Bakgrund Människors möjligheter och vilja att flytta mellan olika orter för att arbeta är en viktig framgångsfaktor för ett lands ekonomi och välstånd. När näringslivets struktur förändras är det viktigt att också människor uppvisar rörlighet, kompetensmässigt men också geografiskt så att strukturomvandlingen underlättas. Samma resonemang kan föras på ett internationellt plan. Globaliseringen med ökad rörlighet för varor, tjänster och kapital har gjort att strukturförändringarna i näringslivet har ökat. Men människors rörlighet över nationsgränser har inte ökat i samma takt. Dagens svenska regelverk tillåter endast med svårighet arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Inom EU har människor rätt att ta eller söka arbete i vilken annan medlemsstat som helst, men detta sker i begränsad omfattning. Vissa medlemsländer kommer dessutom att inskränka denna rätt för människor från dagens kandidatländer när dessa länder blivit medlemmar. Sverige har inte för avsikt att införa sådana inskränkningar. Västvärldens demografiska struktur, med allt fler äldre som ska försörjas av allt färre aktiva, samt brist på kompetent arbetskraft i vissa branscher har förändrat förutsättningarna för invandring till EU och Sverige.
Debatten Migrationsdebatten i Sverige har främst handlat om flyktingpolitik och integrationsproblematik. Invan-
dring har tagits upp som en humanitär eller principiell fråga och setts som en svensk uppoffring, inte sällan i samband med välfärdsdiskussioner. Inte sedan arbetskraftsinvandringen på 1960- och 1970-talet har invandring lyfts fram som något positivt ur rent ekonomisk synvinkel. Det faktum att arbetskraftsinvandring i princip ger välfärdsvinster för såväl ursprungssom värdlandet glöms ofta bort. Likaså ignoreras det för individen positiva i friheten att kunna röra sig över gränser. Ökade möjligheter till arbetskraftsinvandring och migration skulle underlätta matchande av lediga platser och arbetssökande, därmed arbetsmarknadens funktionssätt och i förlängningen ekonomin och vårt välstånd. Den arbetskraftsbrist som finns i många branscher, i kombination med den bristande försörjningsförmåga Sveriges demografiska struktur kommer att innebära, talar för ökad arbetskraftsinvandring. En mer flexibel arbetsmarknad i Sverige och EU skulle underlätta vår absorptionsförmåga av migranter och stärka ekonomin på lång sikt. En ökad samordning av sociala trygghetslösningar inom EU, inklusive avdragsrätt för privata försäkringar som tecknas i andra länder, skulle öka människors förmåga och vilja att flytta mellan EU-länder. Om man bortser från rent främlingsfientliga och nationalistiska krafter, är argumenten mot ökad arbetskraftsinvandring till Sverige främst att arbetslösheten bland de invandrare som finns i Sverige idag är hög och att dessa genom utbildning skulle kunna minska den arbetskraftsbrist som finns. Med denna syn borde vi alltså fokusera på de invandrare som redan finns i Sverige i stället för att öka invandringen. Ett mindre uttalat argument är att ökad arbetskrafts-
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.1 Fri rörlighet för människor
om fri rörlighet
invandring riskerar leda till konkurrens om arbetstillfällen samt att denna konkurrens leder till att lönerna pressas nedåt.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv står för en värld utan gränser. Det borde vara varje människas rätt att bosätta sig och söka sin utkomst i vilket land hon vill. Globaliseringens ökade rörlighet för varor, tjänster och kapital behöver nu kompletteras med ökad rörlighet för människor, även över nationsgränser. För att öka människors möjligheter att invandra till Sverige för att arbeta är det angeläget att förbättra sys-
temen för validering av kunskaper förvärvade utomlands. Svenskt Näringsliv arbetar också för att det ska bli möjligt för personer från länder utanför EU att: • erhålla ett tidsmässigt obegränsat arbetstillstånd om de har ett arbetserbjudande eller anställningskontrakt med ett företag i Sverige • under en period om till exempel tre månader fritt kunna söka arbete i Sverige. • automatiskt få rätt till arbetstillstånd om de är medföljande till någon som fått arbetstillstånd i Sverige. • få ett permanent uppehållstillstånd om de arbetat i Sverige under 3–4 år.
frihandel Bakgrund Handel är grunden i marknadsekonomin – principen att en person kan använda sina resurser och det hon skapat som insats för att byta till sig det någon annan människa skapat. Normalt menar vi med handel det utbyte som sker över ett lands gränser, men principen är densamma som det vi gör varje dag när vi går in hos en frisör eller ett snabbköp. Argumenten för och emot utrikeshandel är därmed i stort desamma som de för och emot marknadsekonomi. Och på samma sätt som marknadsekonomi förutsätter ett stabilt regelverk är heller inte frihandel detsamma som anarki. Frihandeln förutsätter grundläggande äganderätter och juridiska procedurer för att säkerställa att kontrakt efterlevs. Det förutsätter ett regelverk som stimulerar konkurrens och fri spridning av information. Under efterkrigstiden har många tullar, kvoter och andra handelshinder avlägsnats, inte minst genom förhandlingar inom WTO, men också via regionala frihandelsområden och avtal. Som följd har den internationella varuhandeln ökat i volym 16 gånger jämfört med 1950. Handeln är dock långt ifrån helt fri. Särskilt för jordbruksprodukter, textilier och tjänster är handelshindren fortfarande stora, i vissa fall så stora att handeln helt uteblir. Handeln med jordbruksprodukter snedvrids också kraftigt av subventioner och bidrag. Till exempel uppgår jordbruksstödet till hela 45 procent av produktionsvärdet inom EU.
Debatten Argument för frihandel Det finns två typer av argument för frihandel. Dels argument som pekar på direkta ekonomiska vinster av handel, dels de som gäller sociala vinster som följd av handel.
Handel leder till ökat välstånd genom att personer, företag och hela regioner kan fokusera sin produktion på det som de är relativt bäst på och byta till sig det som andra är bättre på att producera. Det gör att alla resurser, dvs arbete, kapital, kunskap och mark, används mer effektivt än om alla skulle producera för sin egen konsumtion. Frihandel bidrar också till att skärpa konkurrensen och bredda utbudet för konsumenter. Genom handel får konsumenter tillgång till varor även från andra länder. Och genom att fler producenter släpps in på marknaden tvingas alla producenter att erbjuda bättre varor till lägre priser för att kunna fortsätta sälja sina produkter. Frihandeln pressar alltså priser, ökar utbudet och sporrar förbättringar av kvaliteten hos varor och tjänster. Frihandel leder också till spriding av teknologier och affärsverksamhet. Det innebär också att entreprenörer får större möjligheter att få avsättning för nya tekniker och affärsidéer på fler och större marknader. Bland de indirekta fördelarna är den fredsfrämjande effekten kanske det viktigaste. Det är väl belagt att länder som har täta handelsrelationer är obenägna att hamna i krig med varandra. Handeln skapar ett ömsesidigt beroende som ingen vill äventyra, men också en större förståelse för varandras kulturer och sociala situation. Även demokrati gynnas av handel, dels genom att den ökade levnadsstandarden i ett land gör att fler grupper i samhället kan ställa politiska krav, dels genom att handeln bidrar till kunskapsspridning kring demokratiska normer och politiska förhållanden i andra länder. Frihandel försvårar korruption, genom att alla tillåts handla på samma villkor. Risken för korruption är särskilt stor när handeln begränsas i volym – via kvoter som tilldelas särskilda importörer eller exportörer, och där det finns stora vinster att hämta för dem som kan muta eller sätta press på dem som kontrollerar utdelningen av kvoterna.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.2 Fri rörlighet för varor
om fri rörlighet
Argument mot frihandel Frihandelns motståndare kan delas upp i två grupper. Den ena består av uttalade protektionister, som är mot handel i tron att det skyddar den egna hemmamarknaden. Den andra gruppen är de som menar att handeln inte är ”rättvis” – att rika länder och stora företag har ett överläge, och att det tar sig uttryck i form av ”utsugning” av fattiga länder, undergrävd demokrati och sämre miljö. Protektionister hävdar ofta att sysselsättningen i hemlandet hotas genom att industriländerna inte kan konkurrera med utvecklingsländernas låga löner. ”Jobben flyttar ut.” Lägre löner kompenseras dock av (eller rättare sagt, beror på) högre produktivitet hos arbetskraften i industriländer. De jobb som flyttar ut är de som inte kräver lika hög kompetens. Det betyder dels att arbetstillfällen skapas i utvecklingsländer. Dels att mer avancerad produktion läggs i mer utvecklade länder. Den ekonomiska utvecklingen gynnas för båda parter. Protektionister hävdar också ofta att de vill värna sin hemmamarknads kulturella särart. Man vill inte bli översvämmad av internationella varumärken. Sanningen är dock att många människor vill köpa utländska produkter, annars skulle inga bli sålda. Hellre än att försöka hålla vissa varor ute, bör man verka för att ytterliga bredda utbudet, vilket man gör genom handel. Ofta är den kulturella särarten ett svepskäl för att motarbeta handeln och främja särintressen. Vissa grupper förlorar nämligen på handel. Det är de grupper som producerar en vara som kan tillverkas bättre och billigare någon annan stans. De är ofta star-
ka i opinionen, t ex jordbrukarna i Europa, men representerar ett minoritetsintresse. Konsumenterna skulle gynnas av att produktionen flyttades där den sker mer effektivt. På sikt vinner även minoritetsgrupperna på handel, genom att deras arbete och kapital kommer till bättre användning inom någon annan näring. Kravet på ”rättvis handel” är även det ofta ett svepskäl för mindre handel. Det finns inget belagt samband mellan handel och fattigdom, eller miljöförstöring eller underminerad demokrati. Sambanden är tvärtom de motsatta. De länder som öppnat sig för handel har blivit rikare, och där har även de fattigaste blivit rikare. Miljöförstöringen har minskat i dessa länder och demokratin har stärkts. Ibland sägs det att det är moraliskt förkastligt att handla med länder som har dåliga arbetsvillkor, där lönerna är låga och arbetstiden lång. Det är ungefär som att säga att det är omoraliskt att vara fattig. Arbetsvillkoren är sämre i utvecklingsländer för att deras produktivitet är lägre. Handel är de fattiga ländernas chans att utveckla sina ekonomier, och efter hand få ett ökat välstånd och en drägligare levnadsstandard.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är odelat för frihandel (med undantag av illegala varor och krigsmateriel). Handeln gynnar alla parter ekonomiskt, och stimulerar även den sociala utvecklingen i de länder som handlar. Svenskt Näringsliv vill se en snabbare avveckling av dagens handelshinder, inte minst inom jordbruksprodukter, textilier och tjänster.
sanktioner Bakgrund I takt med globaliseringsprocessen tenderar omvärldens tolerans för olika missförhållanden i enskilda stater att minska. Detta är i huvudsak en positiv utveckling. Den leder emellertid till konflikter mellan utpekade stater och omvärlden. Balansgången mellan respekt för enskilda staters inre angelägenheter å ena sidan och försvar för internationella rättsprinciper å andra sidan är inte alltid enkel. Vidare är valet av metod för påverkan av enskilda staters politik ofta komplicerat. För att påverka en viss stats politik kan andra stater ytterst tillgripa vapenmakt. Att tillgripa någon form av sanktioner är fredligare alternativ. Sanktioner finns i en rad olika former, allt från frysning av diplomatiska förbindelser till total blockad. Sanktioner kan enligt FN-stadgan beslutas av säkerhetsrådet. Sanktionsvapnet har av FN tillgripits i tre fall: mot Sydrhodesia/Zimbabwe på 1970-talet, mot Irak sedan 1991 och senast mot Rest-Jugoslavien. Enskilda stater eller grupper av stater kan också oberoende av FN införa sanktioner mot ett land som ett led i sin utrikespolitik. (Enskilda EU-medlemmar, så som till exempel Sverige kan dock inte på egen hand tillgripa handelssanktioner mot andra länder, detta måste ske i EU:s regi). Sanktionerna riktar sig vanligen mot handel och investeringar i det berörda landet. Exempel är USA:s mångåriga sanktionspolitik mot Kuba och den tidigare sanktionspolitiken mot Sydafrika under apartheidregimen. Sådana ensidigt påbjudna sanktioner kan ibland även innefatta krav på att andra länder ska delta vid hot om att annars drabbas av konsekvenser i form av begränsningar i teknologiutbyte och andra ekonomiska påtryckningar.
Debatten Syftet med att tillgripa sanktioner mot ett enskilt land är i allmänhet att söka påverka landet att lägga om sin politik i något viktigt avseende. Det kan handla om länder som för en politik som anses omoralisk och orättfärdig, som till exempel den sydafrikanska apartheidpolitiken, eller om länder som på ett eller annat sätt anses utgöra ett hot för omvärlden, som till exempel Irak. Ett viktigt argument för att införa sanktioner är att det inte finns så många alternativa påtryckningsmöjligheter vid sidan av våldsaktioner som har den styrkan. Det hindrar inte att sanktionsinstrumentet är mycket kritiserat. En kritik mot sanktioner som vapen är att de är svåra att genomföra praktiskt. Vid beslut i FN om sanktioner mot ett land måste säkerhetsrådet vara enigt. Eftersom stormakterna sällan gör samma bedömningar är FN:s möjligheter att agera fredsbevarande genom sanktionsvapnet begränsade. Dessutom är behandlingen i FN tämligen tidskrävande, vilket minskar möjligheterna att använda sanktionsvapnet för en snabb reaktion på ett lands agerande. Till svårigheterna att effektivt genomföra sanktioner hör att alla länder inte lever upp till bestämmelserna i sanktionsbesluten. När vissa länder lojalt klipper av förbindelserna, medan andra öppet eller i skymundan upprätthåller dem, uppstår inte bara konkurrens på olika villkor mellan berörda länders näringsliv; det öppnar också fältet fritt för kriminalitet, nationell som internationell. En annan kritik går ut på att sanktioner är ineffektiva och att fel grupper drabbas. Erfarenheterna från de tre nämnda exemplen på FN-sanktioner är inte heller särskilt uppmuntrande; en av världssamfundet oönskad politik har kunnat fortsätta, medan civilbefolkningen drabbats av minskade handelsströmmar. Den maktelit som man önskat påverka med sanktio-
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.2 Fri rörlighet för varor
om fri rörlighet
nerna har ofta förblivit nära nog oberörd av dem. Genom att regimen kan utmåla dem som utfärdat sanktionerna som orsaken till svårigheter i landet kan regimen rentav få folkligt stöd för sin egen politik och därmed förlänga och förstärka sitt maktinnehav. Ytterligare en kritik mot sanktioner är att motsatsen, det vill säga mer handel istället för mindre, ofta är ett bättre sätt att nå det mål som sanktionerna syftar till. Internationella handels- och kapitalflöden inom ramen för en fri marknadsekonomi är i sig fredsbefrämjande. När nationer genom ekonomiska band och åtföljande personliga kontakter knyts närmare varandra, framstår krig som ett onaturligt och kostsammare alternativ till fredligt ekonomiskt samarbete nationer emellan. Handels- och kapitalflöden är också utvecklingsbefrämjande. Människors dagliga tillvaro förbättras som följd av nationernas ekonomiska tillväxt. En förutsättning för denna tillväxt är investeringar i produktionsapparat, infrastruktur och kompetens. Här spelar utländska investeringar och teknologiöverföring en avgörande roll.
Det fria utbytet av varor och idéer, liksom människors fria resande och informationsutbyte, främjar och stödjer också demokratin. Den ökande globala ekonomiska integrationen är därför både freds-, utvecklings- och demokratibefrämjande.
Svenskt Näringslivs position Svensk Näringsliv anser generellt att isolering av ett enskilt land är en olämplig åtgärd för att förmå landet att ändra sin politik. Tvärtom visar erfarenheten att en sådan åtgärd snarast stärker uppslutningen kring den politiska ledningen i landet. En bättre väg mot fred, välstånd och respekt för grundläggande fri- och rättigheter är ökat utbyte mellan länder genom handel, närvaro på plats och konstruktiv dialog. Svenskt Näringsliv tar principiellt avstånd från att enskilda länder eller grupper av länder utanför FN ensidigt beslutar om sanktioner, bojkottaktioner och liknande. Att med hot om sanktioner söka tvinga andra länder att delta i ensidigt beslutade sanktioner strider mot internationell rätt och är därmed ett oacceptabelt förfarande.
antidumpning Bakgrund Dumpning uppstår enligt GATT/WTO när en vara säljs till ett lägre pris vid export än på hemmamarknaden. Dumpning i sig är inte förbjudet enligt dessa regler men om dumpningen vållar, eller hotar att vålla, skada på importlandets industri kan importlandet (med andra ord inget krav) lägga på så kallade antidumpningstullar på dessa varor som motsvarar skillnaden mellan hemmamarknadspriset i exportlandet och priset på de importerade varorna i importlandet. I WTO finns ett särskilt avtal som i detalj behandlar hur dessa tullar skall beräknas, hur skada skall bedömas med mera. I många länder har antidumpningsregler funnits och tillämpats i ett sekel. I länder som USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika har dessa regler en lång ”tradition”. Sedan EU bildades har också EU frekvent använt sig av antidumpningstullar och är idag, jämte USA, den största användaren av dessa handelspolitiska skyddsinstrument. Det senaste decenniet har dock användningen av antidumpningsregler blivit ett globalt fenomen. Idag står u-länder för över 25 procent av användningen av detta skyddsinstrument. Sett till helheten är det endast en liten del av den internationella handeln som drabbas av dessa åtgärder. Även i EU och USA som är de mest frekventa användarna av antidumpningstullar är det högst en eller ett par procent av totalimporten som blir föremål för åtgärder. I enskilda branscher kan dock effekterna vara betydligt mer påtagliga.
Debatten För många framstår det som märkligt att WTO sanktionerar tillämpningen av antidumpningstullar och att ett land frivilligt väljer att belägga billiga varor med
strafftullar. För konsumenterna och samhällsekonomin är ju låga priser något eftersträvansvärt. Antidumpningstullar innebär också i många fall att andra producenter som använder de aktuella varorna som insatsvaror eller på annat sätt i sin produktion också drabbas av höjda kostnader. Motiven bakom antidumpningsregler är heller inte primärt grundade på samhällsekonomiska kriterier utan snarare på snävare industri- och arbetsmarknadspolitiska grunder. Initiativet för att påkalla antidumpningsåtgärder ligger hos de företag som begär skydd. De behöver visserligen kunna lämna trovärdiga uppgifter som styrker deras påståenden om dumpning och att detta skadar dem. De huvudsakliga ”processkostnaderna” för själva undersökningsprocessen ligger på skattefinansierade myndigheter och inte minst hos de företag som anklagas för dumpning. Att försvara sig mot dumpningsanklagelser är erfarenhetsmässigt både kostsamt och mycket administrativt belastande. Det är dock svårt att mäta de ekonomiska verkningarna av antidumpningsåtgärder. Antidumpningstullar är ofta höga och leder inte sällan till att exporten från de drabbade företagen upphör. Här finns ju en tydlig ekonomisk konsekvens för de drabbade företagen. Att beräkna de ekonomiska effekterna i importlandet är betydligt svårare. Kostnaden för att tillgripa skyddsåtgärder smetas ut på ett stort kollektiv och blir därför sällan tydligt synliga. Andra exportörer kan fylla luckan och prisnivåerna i importlandet kanske inte påverkas nämnbart. Det är dock sannolikt att den största ekonomiska verkningen ligger i den ”dolda prislapp” som är förknippad med antidumpningsreglerna. Enbart det faktum att det finns en möjlighet att tillgripa åtgärder fungerar sannolikt som en mer brett verkande spärr för priskonkurrens, särskilt i de länder som ofta använder reglerna och inom de branscher där ingrepp är mest frekventa. Den klassiska motiveringen för antidumpningstullar är att komma åt situationer där ett företag bedriver så kallad predatory dumping, det vill säga i kraft av en
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.2 Fri rörlighet för varor
om fri rörlighet
monopolställning eller mycket stark position på en marknad kan man sänka priserna kraftigt på en annan marknad i syfte att slå ut konkurrensen för att därefter kunna höja priserna och skörda monopolvinster. En sådan situation skulle vara kortsiktigt gynnsam för konsumenter och användare i det land som utsätts för dumpningen men på längre sikt riskerar förhållandet bli det omvända. I olika studier som gjorts (bland annat av OECD) av antidumpningsfall internationellt har det dock konstaterats att denna typ av fall är mycket sällsynta och att det sällan föreligger förutsättningar att med framgång genomföra så kallad predatory dumping. De allra flesta fall då antidumpningsregler tillgrips handlar därför om att skydda inhemska tillverkare mot konkurrens från producenter som av olika skäl, arbetskraftskostnader, produktionskostnader, skatter och avgifter et cetera, har bättre konkurrensförutsättningar. Att sådana skillnader skall påverka priserna på produkterna är själva grunden för marknadsekonomin och den bärande idén om frihandeln i ett nötskal. Prisdifferentiering mellan olika marknader är en högst normal företeelse i affärslivet och priskonkurrens är något som andra delar av lagstiftningen, inte minst konkurrensrätten, är till för att uppmuntra och säkerställa. Det förekommer heller ingenstans i världen att länder inom landet använder antidumpningsregler. Inom EU internt förekommer heller ingen tillämpning av antidumpningsregler. Med andra ord, det som är en normal kommersiell företeelse som skyddas av nationell konkurrensrätt blir plötsligt möjligt att ingripa emot med skyddsåtgärder bara för att varorna har ett utländskt ursprung. I en alltmer integrerad och internationaliserad ekonomi framstår detta som ett föråldrat förhållande. Många u-länder är starkt kritiska till den tillämpning antidumpning fått i västvärlden och menar att reglerna hindrar export av produkter från u-länderna.
Ett faktum är dock att tillämpningen av antidumpningsregler nu sprids till alltfler länder, inte minst till u-länder och så kallad emerging markets. Dessa länders företag har i decennier varit utsatta för antidumpningstullar i de industrialiserade länderna. Nu bygger de upp produktion inom en rad områden där de tidigare varit hänvisade till att importera från i-världen. Det finns ingen anledning att tro att dessa företag skulle avstå från möjligheten att tillgripa antidumpningsinstrumentet som ett konkurrensmedel. Sett ur ett makroperspektiv kan det samtidigt konstateras att företag i i-världen ofta har höga kostnadslägen för viktiga produktionsfaktorer och att hemmamarknadspriserna ofta är högre än de prisnivåer som gäller på de nya tillväxtmarknaderna. Det är med andra ord sannolikt så att företag i i-länder, bland andra EU och USA, löper större risk att bli anklagade för dumpning när de säljer till dessa marknader än vice versa.
Svenskt Näringslivs position Den typen av situation antidumpningsreglerna ursprungligen var tänkta att motverka är enligt de flesta studier ytterligt sällsynta. Reglerna saknar därmed till stor del en vettig ekonomisk motivation och rimmar också illa med affärslivets realiteter. Tvärtom är de svåra att förena med de grundläggande motiven för marknadsekonomi och frihandel. Givet spridningen av tillämpningen av antidumpningsregler till alltfler länder, ökar risken för svenska företag att utsättas för dumpningsanklagelser. För ett utrikeshandelsberoende land som Sverige är detta en mycket negativ utveckling. Svenskt Näringsliv är mot denna bakgrund kritiskt till antidumpningsinstrumentet. Eftersom reglerna för närvarande är sanktionerade av WTO är genomgripande förändringar sannolikt svåra att genomföra annat än på lång sikt. På kortare sikt måste målsättningen vara att stävja tillämpningen av reglerna.
jordbruksregleringar Bakgrund Den internationella handeln med jordbruksprodukter är idag hårt reglerad. Den industrialiserade världen, inklusive Japan och USA, skyddar på olika sätt sin inhemska produktion från konkurrens från andra länder. Sverige hade innan EU-inträdet ett i hög grad avreglerat jordbruk. EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP, Common Agricultural Policy) upptar nästan halva EU:s budget medan jordbruket endast står för mellan tre och fyra procent av BNP. Politiken består bland annat av skyddstullar, prisregleringar och olika stöd. EU hindrar jordbruksprodukter från andra länder att konkurrera på EU-marknaden genom att lägga på tullar som gör varorna dyrare. Jordbrukspolitiken garanterar EU:s jordbrukare vissa priser för deras varor och medlemsstaterna åtar sig att köpa dem för detta pris om producenterna inte får dem sålda på marknaden. Detta överskott säljs utanför EU till världsmarknadspriset. EU:s jordbrukspolitik ifrågasätts på olika håll. Förslag om avregleringar och åternationalisering har lagts fram. Men jordbrukslobbyn är stark, och vissa medlemsstater är oerhört starka motståndare till några som helst neddragningar i skydd och stöd. EU har ändå beslutat att öppna sin marknad för import från världens 49 fattigaste länder. Men det gjordes tidsbegränsade undantag för vissa varor: bland annat ris, socker och bananer. Det är just sådana produkter dessa länder kan konkurrera med. CAP är en av de svåraste frågorna i förhandlingarna om EU:s utvidgning som det spanska ordförandeskapet ska ta upp under våren 2002. Knäckfrågan är främst om och i vilken omfattning stödsystemet ska omfatta jordbrukare från nya medlemsstater med större andel av arbetskraften aktiv i denna näring och de effekter det skulle få för EU:s budget.
EU:s långsiktiga budget, och därmed utgifterna för CAP, är fastlagd fram till och med 2006. En översyn av politiken kommer att ske efter halva budgetperioden, det vill säga under 2002. I den aktuella debatten om EU:s framtid, och inom ramen för den regeringskonferens som ska starta 2004, kommer frågan antagligen att tas upp. Förhandlingar om liberalisering av handel med jordbruksprodukter pågår både i bilaterala sammanhang och inom WTO. Särskild störande i WTO-kontexten är bruket av exportsubventioner. Liberalisering av handel med jordbruksprodukter är en av de viktigaste frågorna i den nya förhandlingsomgång som förväntas starta 2002. Jordbruksprodukter är oerhört centrala i dessa sammanhang, och möjligheterna för näringslivet i övrigt att sälja sina varor utanför EU drabbas ofta av att jordbruket skyddas.
Debatten Förutom när det gäller matsäkerhet har jordbrukspolitiken, och särskilt dess handelspolitiska aspekter, på många sätt kommit i skymundan i globaliseringsdebatten, åtminstone i Sverige. De argument som framförs för den reglerade jordbrukspolitiken är bland andra följande: • Det är ett slöseri med resurser att skicka jordbruksprodukter mellan olika länder, när mycket av det kan produceras lokalt. Vissa debattörer har kallat det för ”nonsenshandel”. • Som en del av socialpolitiken bör jordbrukare garanteras en inkomstutveckling i takt med andra yrkeskategorier. • Allmän preferens för inhemsk produktion. Genom att skydda det lokala jordbruket skyddas också EU från snabbmatskultur och storskalig kapitalism inom jordbrukssektorn. • Utan skyddstullar skulle mycket av EU:s jordbruk slås ut. Detta skulle innebära att EU blir beroende av import av jordbruksprodukter, vilket i sin tur
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.2 Fri rörlighet för varor
om fri rörlighet
skulle kunna hota livsmedelsförsörjningen vid internationella kriser, till exempel krig. Minskat jordbruk skulle också innebära att ”det öppna landskapet” försvinner när åkrar och betesmarker växer igen. • EU:s dumpning av jordbruksprodukter ger fattiga länder tillgång till billiga livsmedel. • Fattigare länders jordbrukare kan inte konkurrera med västvärldens ”industrialiserade” jordbruk. De bör därför få behålla sina skyddstullar och då bör EU göra detsamma. De argument som förts fram mot regleringarna utgår främst från synen att jordbruk är en affärsverksamhet som andra, och att det inte finns några särskilda skäl att reglera just denna marknad på detta sätt. De bygger också på att fel grupper gynnas av regleringarna. • Jordbrukare är företagare, och om dessa inte kan stå sig i konkurrensen bör de gå över till annan verksamhet. Vidare finns det ingen anledning att politiskt bestämma att inhemska produkter är bättre än utländska. Det bör konsumenterna själva få avgöra. Det finns heller ingen anledning för EU att subventionera bönders livsstil framför andra företagares. I nuläget gynnar regleringspolitiken främst storbönder och bidrar därmed till ökad koncentrering och storskalighet. • Det stämmer att en avreglering skulle innebära att delar av EU:s jordbruk konkurrerades ut men detta skulle inte innebära något hot mot livsmedelspro-
duktionen. Länder i Europa för sällan krig. Det beroende som följer av ökad handel är tvärt om ett argument för avreglering, eftersom det ger länder en anledning att undvika krig. Omvårdnaden av EU:s landskap bör skötas av naturvårdare, inte av kommersiella jordbrukare. • Fattiga länder tjänar inte på EU:s regleringar. Tvärtom är utestängning från EU (som är världens största konsumentmarknad för jordbruksprodukter) ett effektivt hinder för utveckling i fattiga länder. Hellre än sänka världsmarknadspriset genom att sälja sin överproduktion bör EU ge bönder i den fattiga världen tillgång till EU:s marknad. • Självförsörjande småbrukare i de fattigare länderna konkurrerar inte på världsmarknaden. De konkurrerar främst med storskaliga producenter i det egna landet. Dessa behöver inga skyddstullar. Dessutom vore det till gagn för EU att ta bort sina skyddstullar även om u-länderna behöll sina.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är för ett fritt och öppet Europa. Vi anser att jordbruksföretag bör verka enligt samma villkor som alla andra näringsidkare, inte minst i den industrialiserade världen. Jordbruket är en bransch som alla andra. EU:s jordbrukspolitik gynnar ensidigt producenter inom en näringsgren till ett pris av sämre och dyrare mat, högre skatt och ökad fattigdom i u-världen. EU:s jordbruk bör avregleras och fri handel med jordbruksprodukter införas.
immaterialrätt Bakgrund Sedan lång tid tillbaka är det möjligt att få ensamrätt till olika företeelser som t ex uppfinningar, design, kännetecken och skapade verk som musik, konst och skrivna texter. Dessa rättigheter är av olika slag, såsom patent, mönsterskydd, varumärken och upphovsrätt (copyright) men kallas ofta med ett samlingsbegrepp immaterialrättigheter. Det skydd som immaterialrätterna ger är en balans mellan å ena sidan behovet av att skapa incitament för att investera i forskning, utveckling, marknadsföring osv, och å andra sidan intresset av fri konkurrens. Därför är förutsättningarna för att få skydd, liksom de befogenheter som innehavaren får och den tid som skyddet gäller, olika för de olika rättigheterna. Reglerna om patent syftar också till att sprida kunskap om ny teknik och främja den tekniska utvecklingen. En förutsättning för att få patent är därför att den teknik som man vill skydda beskrivs i en skrift som görs tillgänglig för allmänheten. Härigenom kan andra aktörer bygga vidare på idéerna och vidareutveckla tekniken. Offentliggörandet gör det också möjligt för alla att utnyttja uppfinningen när patentet löpt ut. Utan patentsystemet hade företagen varit hänvisade till att hemlighålla tekniken, och den tekniska utvecklingen hade inte förts framåt. Immaterialrättigheter är i de allra flesta fall nationella rättigheter. Om reglerna är olika i olika länder blir det svårt och riskfyllt att handla med skyddade produkter över gränserna. Redan i slutet av 1800-talet uppstod behov av att harmonisera reglerna för att underlätta handeln. Därför tillkom flera internationella konventioner som bl a gjorde det lättare att skaffa skydd i flera länder och ställde upp minimiregler för de olika skyddsformerna. Ett stort antal länder är anslutna till dessa.
Brister i och skillnader mellan olika länders immaterialrättsliga system finns dock kvar. Detta har en handelshindrande effekt, eftersom företagen tvekar att exportera, investera i marknadsföring, tillverka osv i länder där skyddet för varumärken, uppfinningar osv är otillräckligt eller oklart. Därför infogades 1995 regler om minimiskydd m m i det internationella handelspolitiska systemet genom det så kallade TRIPSavtalet inom WTO. Reglerna bygger på de internationella konventioner som nämnts ovan. Genom TRIPS-avtalet blir det möjligt att använda WTO:s tvistelösnings- och sanktionssystem för att se till att de immatererialrättsliga konventionerna efterlevs.
Debatten Till följd av de internationella konventionerna borde reglerna om immaterialrättsligt skydd idag vara tämligen tillfredsställande och harmoniserade. I praktiken finns dock en rad problem: • Alla länder har inte följt avtalen och infört de minimiregler som krävs • Reglerna tillämpas i praktiken mycket olika och efterlevnaden är i vissa länder dålig • De antagna reglerna kritiseras från flera håll, främst för att gynna västvärldens storföretag på bekostnad av de mindre utvecklade länderna. Debatten gäller för det första om immaterialrätt alls bör vara en del av det handelspolitiska WTO-systemet. Kritikerna menar att det är fel att minimiregler på detta område ställs som villkor för deltagande i den internationella frihandeln, samtidigt som man avvisar krav på sociala klausuler, miniminivåer för miljöskydd etc. Detta gäller i synnerhet som kritikerna menar att de skärpta immaterialrättsreglerna främst gynnar industriländernas storföretag. För det andra riktas kritik mot ensamrätterna som sådana och de konsekvenser dessa rättigheter får i det internationella perspektivet. Den för närvarande mest
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.2 Fri rörlighet för varor
om fri rörlighet
aktuella frågan gäller patentskyddet för läkemedel. Det hävdas att patentsystemet hindrar tillgången på medicin i utvecklingsländerna eftersom ensamrätten ger företagen möjlighet att hålla orimligt höga priser.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv anser att väl avvägda immaterialrättigheter stimulerar ekonomisk utveckling och tillväxt, även i mindre utvecklade länder. Införandet av ett fullgott immaterialrättsskydd, inklusive system för att säkerställa efterlevnad av reglerna, gör ett land mer attraktivt som handelspartner, gynnar den tekniska utvecklingen i landet och förbättrar förutsättningarna för investeringar, t ex i form av lokal tillverkning. Svenskt Näringsliv menar därför att TRIPs-avtalet är ett positivt inslag i det internationella handelssystemet och anser det angeläget att avtalet implementeras som avsett. Svenskt Näringsliv stöder inte kraven på att avtalet skall omförhandlas och/eller brytas loss från WTO-systemet. TRIPS-bestämmelserna om patentskydd för läke-
medel, liksom andra immaterialrättsliga regler, är en avvägning mellan olika intressen. Den ensamrätt som utgör ett nödvändigt incitament för att forskare och företag skall fortsätta utveckla t ex nya läkemedel är samtidigt begränsad på olika sätt, främst genom att skyddet upphör efter en viss tid. Därefter är uppfinningen fri för alla att utnyttja. Det är också viktigt att notera att det i TRIPS-avtalet finns utrymme för så kallad tvångslicensiering när sådan krävs för skydd av hälsa och säkerhet. Härigenom finns enligt Svenskt Näringsliv en rimlig balans mellan intresset av att nya, viktiga läkemedel tas fram och behovet av att göra dessa tillgängliga för alla. Patentskyddet för läkemedel har dessutom mycket begränsad betydelse för tillgången till adekvat behandling av sjukdomar i utvecklingsländerna. Brister i hälsovårdssystemen, otillräcklig kunskap och outvecklad infrastruktur är viktigare faktorer. Förbättringar i dessa avseenden kräver ekonomisk utveckling, vilket i sin tur gynnas av ett gott immaterialrättskydd.
global offentlig upphandling Bakgrund Den offentliga sektorns upphandling av tjänster, till exempel för vägbyggen, sjukvård och sophantering, är en betydande del av många länders produktion. I de flesta länder köper stat och kommun tjänster av privata aktörer för belopp motsvarande 10–15 procent av BNP, och i Sverige står offentlig upphandling för mer än 20 procent av BNP. Enligt OECD uppgår det totala värdet av offentlig upphandling i ett 60-tal länder till 3,1 trillioner US dollar. I många fall är konkurrensen vid upphandlingar begränsad till nationella aktörer. Genom att stärka konkurrensen skulle skattebetalarna och slutanvändarna gynnas genom sänkta kostnader och högre kvalitet. Eftersom det rör sig om så stora belopp så är sannolikt välfärdsvinsterna av konkurrensutsättning mycket omfattande. En anledning till den begränsade konkurrensen är att det i dagsläget finns undantag för offentlig sektors konsumtion i de centrala internationella handelsavtalen GATT och GATS (som administreras av WTO). En annan anledning är att många länder har infört nationella regleringar som diskriminerar utländska företag från att utföra tjänste- och varuproduktion. Inom EU har medlemsländerna enats om gemensamma regler för hela den inre marknaden men även här stängs övriga länders företag ute. Inom WTO pågår arbete med att skapa ett sammanhållet internationellt regelverk för offentlig upphandling, liknande det som gäller för privat handel. En grund till detta finns i avtalet Government Procurement Agreement, GPA. Detta avtal innehåller grundläggande principer om likabehandling av länder. Det är dock tekniskt komplicerat, och i dagsläget har det bara undertecknats av 27 av WTO:s 144 medlemsländer, av vilka Sverige är ett. I dagsläget är GPA dock det enda avtal som finns med internationella upphandlingsregler, och förhandlingar pågår om att utvidga avtalet.
Debatten Debatten om avtal för offentlig upphandling står främst mellan två uppfattningar. Den ena är de som vill bibehålla det nationella självbestämmandet om vilka företag som ska få offentliga uppdrag. De vill alltså kunna begränsa konkurrensen genom statliga eller kommunala ingrepp. I dessa länder är staten bland annat orolig att det lokala näringslivet inte ska klara av konkurrensen från de multinationella företagen. I andra länder vill politikerna använda de offentliga inköpen för att uppnå politiska mål, såsom miljökrav och arbetsmarknadspolitiska krav. Båda dessa resonemang begränsar konkurrensen som får effekter på varornas och tjänsternas pris, kvalitet och utveckling. Den andra gruppen är de som vill säkra konkurrens genom att tillämpa regler som med automatik genererar fritt tillträde för företag till andra länders marknader. Effekten av detta blir alltså att det inte blir någon diskriminering av entreprenörer i en upphandling bara för att entreprenören kommer från ett annat land. Begränsningen i detta system är att marknadstillträdet avgränsas till företagen i en grupp av länder, till exempel EU-länderna som har en gemensam offentlig upphandlings marknad. Alternativet är att alla länders företag kan delta i den offentliga upphandlingen i konkurrens på lika villkor om att bli leverantör av till exempel den mest miljövänliga och mest prisvärda produkten/tjänsten. Om vi ser till de svenska företagen så är det endast inom EU:s inre marknad, samt begränsat till de länder och de områden där GPA-avtalet är tillämpligt, som företagens intressen om likabehandling, marknadstillträde och icke-diskriminering tillgodoses.
Svenskt Näringslivs position Det övergripande syftet med offentlig upphandling bör vara att beställare kan välja den bästa leverantören bland det största möjliga urvalet av leverantörer för att erhålla den bästa kvalitén. För att detta ska vara möjligt menar Svenskt Näringsliv att det måste utvecklas enhetliga multilaterala regler med principer om marknadstillträde, icke-diskriminering, likabehandling och transparens. På kortare sikt förordar Svenskt Näringsliv att alla länder inför nationella offentlig upphandlingsregler som bygger på dessa principer.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.3 Fri rörlighet för tjänster
fria kapitalrörelser Bakgrund De internationella kapitalrörelserna har ökat kraftigt sedan mitten av sjuttiotalet. Den mest markanta ökningen skedde i slutet av 1980-talet i samband med de avregleringar som då genomfördes i de flesta industriländer. Därefter har ökningstakten mattats av, men fortfarande ökar kapitalrörelserna i snabbare takt än exempelvis BNP-tillväxten. Förutom ökade flöden har den tekniska utvecklingen inom den finansiella sektorn inneburit att förändringar i placeringsbeslut kan effektueras mycket snabbt. Liberaliseringen av kapitalmarknaderna har inneburit att stora mängder sparkapital i den rika världen investerats i utvecklingsländer och emerging markets. Detta har inneburit att förutsättningarna för att driva affärsverksamhet i olika delar av världen radikalt förbättrats. Även för stater har möjligheten att låna pengar på marknaden väsentligt ökat det ekonomiska handlingsutrymmet. I takt med att utbredningen av den globala finansmarknaden har antalet finansiella kriser som inbegriper kapitalströmmar mellan länder ökat. Som en effekt av att information är mer tillgänglig sprids finansiella problem snabbare mellan länder än tidigare. Globaliseringen av finansmarknaderna har också inneburit att kriser har effekt på länder som ligger allt längre bort från de länder där problemen först uppstod.
Debatten Framväxten av avancerade kapitalmarknader har kritiserats från ett flertal håll. En invändning är att möjligheten att snabbt flytta pengar skapar flockbeteenden bland placerare, vilket leder till ekonomisk och finansiell instabilitet. En annan invändning hävdar att kapitalägarnas
makt ökat på de demokratiska institutionernas bekostnad. Förutsättningarna för ett land att föra den ekonomiska politik regeringen önskar minskar om placerare på kort varsel kan föra ut pengar och därigenom skada ekonomin genom negativa effekter på växelkursen, räntan och statens upplåning. Argumenten för fria kapitalrörelser bygger på den grundläggande principen att kapitalägare söker så säker och hög avkastning som möjligt. Ju större frihet kapitalägare har att placera sina pengar, desto säkrare och mer produktiva projekt kommer kapitalet därför att investeras i. Frihet för kapital innebär alltså att kapitalet tillåts göra så mycket nytta som möjligt: • Sparare i den rika världen får större avkastning på sina besparingar om de får möjlighet att investera i produktiva projekt utanför sitt eget land. Genom den globaliserade finansmarknaden får vi i väst till exempel möjlighet att säkra våra pensioner. • Länder med behov av investeringar får lättare att hitta investerare om de inte är begränsade till sin egen kapitalmarknad. Detta gäller inte minst uländerna, som tidigare var helt beroende av bistånd och lån från multilaterala organisationer, men idag kan låna på marknaden. • Möjligheten att sprida risker ökar ju fler aktörer och ju mer likviditet som finns i marknaden. Riskspridningen leder till mindre risker både för placerare (som kan satsa på flera olika projekt) och för den som söker kapital (som kan använda flera olika kreditorer eller finansiärer). Det är delvis sant att ökade kapitalflöden gjort att enskilda staters manöverutrymme minskat. Men det gäller egentligen bara politik som i vilket fall bör undvikas. Anledningen till att vissa länder drabbats av finansiella kriser är uteslutande att de fört en dålig ekonomisk politik, som utsatt de utländska kreditorerna för ökade risker eller förluster. Det kan till exempel handla om bristande riskhantering i banksystemen, kor-
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.4 Fri rörlighet för kapital
om fri rörlighet
ruption, hög inflation, alltför expansiv penningpolitik eller skenande utgifter i statsbudgeten. Priset för denna typ av politik har blivit högre. Även stabila demokratier med avancerade finansmarknader har drabbats, till exempel Sverige. Dessa länder har dock i allmänhet kunnat lösa problemen snabbt och till låga kostnader för samhället. Fattiga länder med svaga finansmarknader och kontrollsystem, som har svårt att återfå marknadens förtroende, har varit hårdare drabbade. Å andra sidan har utrymmet för sund och ansvarsfull ekonomisk politik ökat, och belöningen för sådan politik är högre. Länder som gör sparsamma och kloka investeringar, stärker sina institutioner och gynnar långsiktig tillväxt har ökade möjligheter idag att låna till investeringar och till låga kostnader. Genom att kreditorerna ständigt håller ett öga på hur pengarna används är förutsättningarna att denna goda politik inte överges större än den annars skulle vara.
Svenskt Näringslivs position De finansiella marknaderna bör göras ännu mer internationella än vad de är idag. Det leder till lägre transaktionskostnader, nya placeringsmöjligheter och ökad
konkurrens. Integrationen av finansmarknaderna i EU bör skyndsamt öka. Alla länder bör successivt öppna sina marknader för kapitalflöden till och från utlandet. Liberaliseringen bör dock ske på ett ordnat och väl strukturerat sätt, i synnerhet i länder med svaga inhemska finansmarknader. För att undvika kriser bör marknader för långsiktiga flöden (direktinvesteringar) öppnas före korta flöden. Lösningen på problem med finansiella kriser ligger inte i att försvåra för länder att få tillgång till utländskt kapital. Istället bör alla länder stärka sina nationella finansiella system så att de förmår hantera de risker som de exponeras mot. Detta skulle också motverka den kapitalflykt som många u-länder och före detta kommuniststater upplever. Det handlar till exempel om ett starkare juridiskt system som kan hantera och stävja insiderhandel och korruption och att tillämpa internationella redovisningsregler. Det handlar också om kraftfulla och fristående myndigheter som kan övervaka finansiella aktörers risktagande (det som i Sverige görs av Finansinspektionen och Riksbanken). Sist men inte minst är grunden att föra en sund makroekonomisk politik och att stärka demokratin.
internationella regler för direktinvesteringar Bakgrund Något arrangemang motsvarande WTO finns inte för investeringar. I stället finns omkring 1 600 bilaterala investeringsavtal. Det har av många ansetts vara en stor brist främst därför att de gränsöverskridande investeringarna hämmas av att olika länder tillämpar så olika regler vilket leder till osäkerhet och krångel. Under de senaste 30 åren har investeringsregler världen över liberaliserats dramatiskt, inte som en följd av multilaterala avtal, utan som en följd av unilateral avreglering. Insikten om att länder som diskriminerar utländska företag och investerare skjuter sig själva i foten har växt sig allt starkare: kapital tenderar att söka sig till platser dit det är välkommet. Det är i detta sammanhang på sin plats att påpeka att tillgången på kapital är mindre än efterfrågan. Därför finns det konkurrens om kapitalet. 1995 beslutade sig OECD-ländernas regeringar för att inleda förhandlingar om ett multilateralt avtal om investeringar. Det avtal man arbetade med fick arbetsnamnet Multilateral Agreement on Investment, MAI. Enligt det utkast till avtal som lades fram i april 1998 skulle medlemsländerna behandla utländska investerare enligt samma principer som gäller för den internationella varuhandeln: insyn i lagstiftning (transparens), nationell behandling (det vill säga ickediskriminering av utländska företag) och mest-gynnad-nationsbehandling. Avtalet innehöll också en investeringsskyddsdel som bland annat omfattade frågor om kompensation i händelse av egendomsexpropriation. Avtalet innehöll samtidigt avsevärda undantag från huvudreglerna till förmån för nationella särlösningar.
Efter högljudd kritik mot det föreslagna avtalet valde Frankrike i oktober 1998 att dra sig ur förhandlingarna vilket ledde till att MAI-förhandlingarna bröt samman. I dagsläget verkar möjligheten till ett nytt multilateralt investeringsavtal avlägsen. Frågan har aktualiserats i de pågående WTO-förhandlingarna, men inget talar för att något särskilt långtgående avtal skulle vara möjligt att sluta.
Debatten Förhandlingarna om MAI-avtalet var den gnista som tände globaliseringskritiken. De första demonstrationerna mot MAI-avtalet hölls utanför OECD:s högkvarter i Paris sommaren 1998. Kritiken gick i grova drag ut på att avtalet inte tog hänsyn till faktorer som miljö och arbetarskydd och att de ensidigt gynnade investerare utan att ålägga dem skyldigheter. Miljögrupper och socialt engagerade sammanslutningar protesterade kraftigt mot det föreslagna avtalet eftersom man ville att avtalet skulle ålägga utländska investerare att följa särskilda regler för arbetar- och miljöskydd. Trots att u-länderna inte deltog i förhandlingarna ansågs det troligt att dessa ändå skulle komma att beröras av avtalet. Flera u-länder protesterade mot avtalet som de menade skulle ge i-länderna en rad fördelar utan att ge u-länderna motsvarande fördelar, t ex i form av ökat tillträde till i-ländernas jordbruks- och textilmarknader. Värdet av utländska direktinvesteringar har sedan mitten av 1970-talet mer än tiodubblats. Detta har starkt bidragit till utveckling och ökat välstånd i de länder som lyckas attrahera utländska investeringar. Forskning visar att investeringar och närvaro av internationella företag generellt bidrar till högre löner, bättre arbetsrättsliga villkor och strängare miljökrav. U-ländernas andel av världens totala utländska direktinvesteringar stiger hastigt. Under de sista 20 åren har i-ländernas direktinvesteringar i u-länderna mer än
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.4 Fri rörlighet för kapital
om fri rörlighet
20-faldigats. Det senaste decenniets utländska investeringar i världens fattiga länder är större än summan av all världens u-hjälp under de senaste 50 åren. För att investeringar ska komma till stånd krävs långsiktig lönsamhet. Utländska investerare drar sig därför för att investera i länder som inte kan visa upp en historia präglad av stabilitet. För att locka investeringar till dessa länder fordras någon sorts skydd mot expropriering och liknande förfaranden. Vidare är det mycket vanligt att utländska investerare på olika sätt diskrimineras jämfört med inhemska, vilket alla förlorar på. Självklart det diskriminerade företaget som missgynnats men också medborgare, konsumenter och företag i det land som diskriminerar utländska investerare. Dessa tvingas att hålla tillgodo med dyrare och sämre varor och tjänster eftersom de utestänger konkurrenter på icke affärsmässiga grunder. Fortfarande saknar många u-länder betryggande skydd för utländska investerare. Detta innebär att många investeringar uteblir. Det leder emellanåt också till att enskilda företag lider kännbara förluster när äganderätten till investeringar konfiskeras eller på annat sätt kränks.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv anser att det är angeläget att skapa ett internationellt regelverk för att underlätta utländska direktinvesteringar. Svenskt Näringsliv anser att dessa regler naturligen hör hemma i WTO. Svenskt Näringsliv anser också att det är olämpligt att arbetarskyddsregler, miljöskyddsregler m m inkorporeras i internationella investeringsregler. Den typen av regler bör finnas, och finns redan, i andra avtal t ex ILO:s konventioner och Rio-protokollen. Frågor om så kallad hållbar utveckling är inte särskilt kopplade till utländska investeringar, samma regler som gäller för inhemska företag bör därför gälla även för företag med utländska ägare. Särskilt angeläget är det att få till stånd internationella regler som garanterar: • Skydd mot direkt eller indirekt expropriering utan adekvat ersättning. • Likabehandling av utländskt ägda företag i förhållande till inhemskt ägda företag. • Frihet för utländskt ägda företag att välja associationsform, att behålla befintlig ägarstruktur, välja underleverantörer och kunder. • Frihet att disponera vinstmedel utan restriktioner avseende vinsthemtagning, royalties och licensavgifter.
skatteparadis Bakgrund Begreppet skatteparadis brukar användas för länder med väsentligt fördelaktigare skattevillkor eller för länder som har begränsat informationsutbyte med andra länder om inkomster och sparande. Ofta sammanfaller dessutom fördelaktiga skattevillkor och begränsat informationsutbyte. I princip alla OECD-länder har regler som möjliggör utbyte av information när det gäller konton som används för brottslig verksamhet och penningtvätt. Samma öppenhet gäller dock inte för att möjliggöra beskattning. Inom EU finns dock direktiv om informationsutbyte. I Österrike, Schweiz och Luxemburg finns nummerkonton som ytterligare försvårar möjligheten att få fram kontoinformation för skatteändamål. En del länder har lägre skatt för utländskt kapital än för nationellt, det förekommer även särskilda skattevillkor för vissa branscher, vissa regioner/zoner med mera. Till exempel har Sverige lägre inkomstskatt för så kallade ”experter”, lägre skatt för utländska aktieägare och undantag för förmögenhetsskatt för särskilt stora aktieägare. OECD har arbetat för ökad insyn för att möjliggöra beskattning av kapital och för att få bort särskilt skadliga skattelättnader och/eller harmonisera beskattningssystem. OECD pekade förra året ut 35 länder med särskilt skadliga skatteregler. Inom EU har framförallt skattereglerna i Luxemburg, Österrike och Schweiz kommit under lupp. Diskussionen handlar bland annat om införande av källskatt på ränteavkastning eller kontrolluppgift på sparande i bank.
Debatten Skatteparadis anses snedvrida konkurrens och undergräva skattebasen i många länder. I Sverige finns därför förslag om att skärpa beskattningen på bolag som även är verksamma i länder med låg skatt, så kallade cfc-regler. Sverige driver också i EU och OECD att
andra länder ska begränsa stödet till utländska direktinvesteringar. Kritiker hävdar ofta att företag väljer så kallade skatteparadis för att göra sin verksamhet mindre synlig och för att undvika att betala skatt. Mot detta kan anföras att konkurrens om skattenivåer är bra eftersom det kan leda till lägre och bättre konstruerade skatter. Detta är ett exempel på nyttan av så kallad ”institutionell konkurrens”. Sanktioner mot sparande i utlandet kan leda till ökad emigration av yngre med högre inkomster och av dem med stort sparande, dvs kapital- och sannolikt även kunskapsflykt. Ökade skatteuttag på kvarvarande inkomstbaser försämrar Sveriges konkurrensförmåga. Samtidigt har Sverige i vissa avseenden betraktats som ett skatteparadis eftersom Sverige har lägre inkomstskatt för utländska experter, lägre skatt för utländska aktieägare och undantag för förmögenhetsskatt för särskilt stora aktieägare.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv anser att penningtvätt och medverkan i ekonomisk brottslighet på alla sätt skall beivras. Alla länder skall därför ge kontoinsyn efter domstolsutslag. Suveräna stater skall avgöra skattenivå själva. Konkurrens mellan olika länder om skattenivåer är bra om den gäller generellt. Däremot bör särskilda undantag som snedvrider konkurrensen inom eller mellan branscher, regioner eller enskilda företag inte förekomma. Företag måste alltid själva få välja sin hemvist. Stater skall inte få påverka hemvist för företag med tvångsmedel. Globaliseringen och internationalisering av finansmarknaderna, lägre transaktionskostnader och lättillgängligare information har gett företag och privatpersoner betydligt ökade möjligheter att välja var man vill placera kapital och ta ut inkomster. Sverige måste således ha generellt attraktiva skattenivåer, särskilt på de områden där transaktionskostnaden är låg.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om fri rörlighet
1.4 Fri rörlighet för kapital
om företagsamhet
företagens samhällsansvar (corporate social responsibility – csr) Bakgrund Världsekonomin har blivit alltmer global. Många svenska företag köper och säljer produkter i alla delar av världen. Globalt finns det cirka 63 000 multinationella företag, varav 5 000 med säte i Sverige. Många av dessa företag möter idag växande etiska krav på eget, leverantörers och affärspartners agerande. Trycket kommer från flera olika håll, det politiska systemet, fackföreningsrörelsen och andra NGOs men i lika hög grad från ”marknaden” i form av krav från konsumenter, affärskontakter, investerare och kapitalförvaltare. Det finns idag en uppsjö av olika nationella, regionala och internationella initiativ och regelverk som syftar till att verka normerande för företagens samhällsansvar (bland annat OECD:s riktlinjer, EU:s Grönbok, FN:s Global Compact och ILO:s konventioner och deklarationer). Många intresseorganisationer har också tagit fram förslag till olika ”uppförandekoder” som man anser att företagen bör följa. Till detta kan läggas företagens egna interna riktlinjer och policies som ofta baserar sig på ovan nämnda regelverk. Alltfler företag, inte minst de större, arbetar aktivt med dessa frågor.
Debatten Debatten om vad företagens samhällsansvar är innehåller alltifrån minimalistiska till mycket omfattande synsätt. För att CSR-frågan skall bli hanterlig ur ett policy- och praktiskt hanteringsperspektiv behöver den avgränsas. Grunden för hela diskussionen om CSR är ambitionen att åstadkomma en anständig global nivå när det gäller vissa grundläggande internationellt erkända och etablerade värden.
I den flora av internationella regler, konventioner, initiativ och policies som finns på CSR-området finns det en gemensam kärna som består av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och ILO:s så kallade ”core conventions”. Tillsammans med några grundprinciper på miljöområdet utgör detta den värdegrund som FN:s generalsekreterare har föreslagit företagsamheten att basera sitt agerande på. Detta initiativ har fått namnet Global Compact. Denna värdegrund förefaller utgöra en kärna för CSR. I Sverige är situationen sådan att vår inhemska lagstiftning mer än väl täcker denna ”kärna”. På motsvarande sätt bör man kunna anta att detta förhållande gäller också i EU- och OECD-länder. Med denna avgränsning blir CSR, enligt vår tolkning, en fråga som primärt gäller förhållanden i u- och nyindustrialiserade länder och en ”kärna” av etablerade och erkända värden. Företagens primära roll är att leverera varor och tjänster till sina kunder på ett resurssnålt och effektivt sätt. Företag skall i relation till ägare, medarbetare, leverantörer och övriga partners vara en god och pålitlig aktör. Att företag respekterar såväl skrivna som oskrivna regler i samhället hör naturligtvis till dess grundläggande samhällsansvar. Varje företag har ett individuellt ansvar för sitt agerande och de flesta företag uppträder också på ett ansvarsfullt sätt. Det kommer att finnas enskilda företag (liksom enskilda individer) som agerar tveksamt och förkastligt. För detta har företagsamheten eller andra enskilda medborgare inget kollektivt ansvar. Inte heller kan företagsamheten ha någon kollektiv skuld för att enskilda företag uppträder illa. CSR-debatten förefaller ibland ha den felaktiga utgångspunkten att företagen som grupp betraktad är ”bad guys”. Vi känner inte till någon forskning som visar på att nya eller systematiska problem härrör från det snabbt växande antalet multinationella företag. Tvärtom tyder mycket på att multinationella företag i den tredje världen ofta agerar på ett sätt som förbättrar både samhälls- och näringslivsklimatet. OECD-
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om företagsamhet
2.1 Företagen i samhället
om företagsamhet
studier visar att de ofta betalar väsentlig högre genomsnittslöner än vad som är gängse inom inhemska företag i de länder de verkar och att de ofta introducerar ny och miljövänlig teknik och moderna managementsystem med mera. Det finns lite belägg för ett så kallad ”race to the bottom” när det gäller miljö och sociala standarder. Världen har blivit alltmer transparent. Media, konsumenter och frivilligorganisationer följer noga hur företag agerar och hur varor och tjänster produceras. Om konsumenterna inte accepterar produkten eller tillverkningssättet slutar man helt enkelt att köpa produkten och uppmanar andra att följa efter. Investerare och kapitalplacerare fungerar på samma sätt. Man försöker undvika risker, skandaler och negativa skriverier. Marknaden är därför ett starkare styrinstrument än regleringar. Goda exempel sprids bättre med marknadstrycket än genom nya regelverk. Som svar på marknadens ökade etiska krav har det vuxit upp en rik flora av frivilliga certifieringsarrangemang, uppförandekoder, övervakningsstandards och olika typer av redovisningsmodeller. Styrkan i dessa frivilliga instrument ligger i att de i grunden bygger på ett marknadstryck som i en transparent värld skapas av kunder, medarbetare och ägare. Frivilligheten i arrangemangen är bra eftersom den möjliggör nödvändig flexibilitet.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv ställer sig bakom den värdegrund som kommer till uttryck i Global Compact. Vi utgår ifrån att svenska företag respekterar mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsrättsprinciper och grundläggande miljöstandards oavsett var i världen de verkar. Det enskilda företaget måste själv, utifrån den egna verksamhetens förutsättningar, välja hur man arbetar med dessa frågor, om man skall ansluta sig till specifika koder, redovisningsmodeller, redovisningsstandards och liknande på CSR-området och om man har anledning och behov att formulera egna företagsspecifika policies på CSR-området. Staterna är de aktörer som har störst ansvar, inflytande och möjlighet att påverka utvecklingen i de frågor CSR handlar om. För Svenskt Näringsliv är det självklart att företag, liksom stater, skall respektera mänskliga rättigheter, grundläggande arbetsrättsprinciper och grundläggande miljöstandards. Svenskt Näringsliv tror inte på att alla företag kan följa en och samma modell. Det finns inte någon ”one size fits all” i det praktiska arbetet med dessa frågor. Företagen måste därför ges friheten att välja på vilket sätt man vill ta sitt ansvar. I den slutliga analysen är det ett företags uppträdande som räknas – inte existensen av en uppsättning företagsprinciper eller att ett företag är anslutet till en särskild modell.
strukturella förändringar Bakgrund Industriell omstrukturering innebär att näringslivets karaktär förändras när verksamheter bantas eller läggs ned och företag i nya branscher dyker upp, växer och tar över. Detta är i sig inget nytt. Sverige har gått från en agrar ekonomi till ett industriellt dominerat näringsliv och är nu på väg in i en tjänsteekonomi i takt med vilket välståndet har ökat. Denna dynamiska process pågår hela tiden, men globaliseringen har ökat farten i processen, med ökad handel och starkare konkurrenstryck, fler företagsuppköp och sammanslagningar över nationsgränser samt ökat institutionellt ägande. Detta har lett till ökad tillväxt men också till snabbare förändringar i samhällens ekonomiska bas, både nationellt och lokalt, med effekter på sysselsättningen som konsekvens. De senaste åren har en rad fall av företagsnedläggningar och neddragningar fått mycket medial uppmärksamhet, både i Sverige och i övriga EU. Globaliseringsaspekten av omstrukturering har i Sverige fått uppmärksamhet i framför allt två avseenden. Dels när företag flyttat produktion till länder med lägre kostnadsnivå, dels när de inte klarar konkurrensen från företag i andra länder. Frågan har också tagits upp i den aktuella diskussionen om företagens sociala ansvar.
Debatten De argument som framförts i kritik mot globaliseringens effekter på industriell omstrukturering har bland andra varit: • Individer och familjer såväl som hela samhällen fråntas sina försörjningsmöjligheter. • Anställda får bristande information om, och rådfrågas inte i tillräcklig utsträckning inför, nedläggningar eller neddragningar. • Öppenhet för investeringar och handel leder till att industrin försvinner från Sverige. Detta, i kombination med övergången till tjänstesamhället, leder till att ”arbetet tar slut”.
• Strukturförändringar i sig är av ondo. Mot detta står synen att internationellt utbyte, dynamik och flexibilitet är något positivt. Ökad specialisering framstår med denna syn som bra för alla eftersom att alla vinner på att göra mer av det de är bra på. Det samhälle som snabbast kan utveckla och anamma ny teknik och kompetens så att det bli bättre än andra på produktion med högt förädlingsvärde blir mest framgångsrikt. Ju snabbare Sverige ställer om till en kunskapsintensiv ekonomi och integrerar ny teknik i traditionell industri, samt ju mer vi handlar med andra, ju högre blir vårt välstånd. När verksamheter med låg produktivitet flyttar till länder med kostnadsnivåer och kompetens som är mer lämpad för sådan produktion frigörs resurser som kan användas till verksamhet med högre produktivitet. Då ökar välståndet, både i Sverige och i det land till vilket produktionen flyttas. Att arbetstillfällen försvinner i vissa branscher betyder inte att det inte skapas några nya jobb. I stället är det tvärtom. De länder som går snabbast fram i sin strukturomvandling och som kommit längst i övergången till ett tjänstesamhälle har lägre arbetslöshet än de som med olika metoder försöker motarbeta förändring. Och de jobb som skapas är vanligtvis bättre betalda än de jobb som försvinner.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är för ett öppet, dynamiskt och framtidsorienterat samhälle samt ökat internationellt utbyte av varor, tjänster, människor och kapital. Att bejaka förändring är en av de viktigaste framgångsfaktorerna för en ekonomi. Men man ska dock inte förneka att industriell omstrukturering i många fall kan vara smärtsamt för individer och deras familjer. För att bejaka förändring behövs därför under vissa övergångsperioder mekanismer som underlättar dessa omstruktureringar i form av kompetensutveckling samt ekonomisk och social grundtrygghet. Det är dock oerhört viktigt att dessa mekanismer är så utformade att de inte hämmar strukturomvandling. En flexibel arbetsmarknad där det är lättare att byta arbete är den mest förändringsbejakande faktorn.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om företagsamhet
2.1 Företagen i samhället
globaliseringen och multinationella företag Bakgrund De multinationella företagen (definierat som företag som har verksamhet i fler än ett land) svarar för en allt större del av världshandeln, direktinvesteringar, FoU samt av kapitalströmmarna. En tredjedel av den samlade världshandeln sker nu inom dessa företag. Tillgänglig statistik visar till exempel att direktinvesteringar i världen totalt ökat med i snitt cirka 25 procent per år under det senaste decenniet, och M&A (mergers and aquisitions) har ökat ännu snabbare, enligt FN-organet UNCTAD. Under samma period har de amerikanska direktinvesteringarna i Europa tredubblats och de europeiska i USA dubblerats. Tidigare var det främst stora industriföretag som expanderade sin verksamhet i olika länder. Idag ökar direktinvesteringarna inom tjänstesektorn och även inom mindre företag. En annan förändring är att medan internationaliseringen tidigare i hög grad ägde rum via egna ”green-field”-anläggningar, är de numer i högre grad förknippade med uppköp och fusioner. Diskussioner om företagens internationalisering är därmed i hög grad samtidigt en debatt om utlandsägandet i ekonomin. Utvecklingen mot en fortsatt fokusering på kärnverksamhet, vikten av att uppnå skalfördelar vad gäller framför allt FoU samt marknadsföring, en global ”kundharmonisering” inom olika kundsegment, närmare samverkan i klusters, behovet att finnas nära kunskapscentra et cetera, talar alla för att den kraftiga internationaliseringen av företagandet kommer att fortsätta.
Debatten Denna utveckling upplevs på flera håll som hotande. Kritiken som framförs mot utländskt ägarskap och
multinationella företag bygger ofta på samma grundtankar som kritiken mot globalisering och frihandel generellt. Det handlar bland annat om att de rika ländernas företag skor sig på de fattiga ländernas bekostnad. När det gäller multinationella företag och utländskt ägarskap mer specifikt handlar kritiken dels om hur företagen ”sköter sig” i tredje världen, det vill säga vilka arbetsvillkor de erbjuder och hur verksamheten påverkar miljön. Här pekar kritiker på så kallad ”sweatshops” (anläggningar med dåliga arbetsvillkor) och på fall där miljöhänsyn negligerats. Självfallet finns det företag som beter sig illa på många olika sätt. För utvecklingsländer innebär dock i allmänhet utländska företag någonting positivt. Stora utländska företag bidrar till landet genom överföring av kunskap, särskilt i form av bättre teknik, bättre ledarskap och bättre organisation. Detta har konstaterats av många bedömare, bland annat UNCTAD. Utländska företag betalar generellt bättre löner än de inhemska och erbjuder bättre arbetsvillkor generellt. Utländska företag tar också som regler med sig en syn på miljöfrågor hemifrån som är betydligt mer ansvarstagande än den som råder på plats. Utländska företag är vidare ofta finansierade via sina moderbolag, vilket gör att de inte belastar den inhemska kapitalmarknaden (om det finns någon). Utländska företag leder sällan till att inhemska näringar slås ut. Snarare stimulerar utländska företag utvecklingen av ett gott företagsklimat, vilket även gynnar inhemska företag. Många gånger är stora utländska företag de enda aktörer som har tillräcklig finansiell styrka för att kunna anlägga ambitiösa utvecklingsprojekt, till exempel inom infrastruktur. Enstaka skurkföretag kan alltså inte förändra bilden att utländskt ägarskap är generellt positivt, i synnerhet för utvecklingsländer. En annan del av kritiken gäller det politiska inflytande företag kan utöva i kraft av sin storlek. Kritikerna menar att stora företag har ett intresse att
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om företagsamhet
2.2 Multinationella företag
om företagsamhet
tvinga regeringar att införa sämre arbetsvillkor, social trygghet och miljöreglering. Detta skulle leda till ett ”race to the bottom” där länder försöker underbjuda varandra för att locka till sig stora företag. Uppfattningen att företag skulle vilja nedmontera social trygghet och miljöhänsyn är felaktig. Företag är intresserade av ett gott företagsklimat. Här ingår låga skatter och en arbetsrätt som stimulerar strukturförändringar. Det ingår också god infrastruktur, ett bra utbildningsväsende, ett icke-korrupt statsmaskineri, effektiv förvaltning och så vidare. Snarare än ett lopp mot botten tävlar länder tvärtom i att erbjuda så goda villkor för företagsamhet som möjligt. Det handlar om ett race to the top, som stimulerar tillväxt och levnadsstandard i landet. Det kan också ifrågasättas om företagens politiska inflytande har ökat i takt med att öppenheten ökat och företag blivit större. • Öppnandet av marknader innebär att enskilda företags ”makt” över länder och delmarknader de facto har minskat. Genom avreglering och öppenhet har även regeringar och mindre företag fått samma spelrum som tidigare endast de största företagen hade. Till detta bidrar också att ägarmakten i storföretagen generellt sett flyttat mot institutioner med i flertalet fall tydliga avkastningskrav och målformuleringar. • Den snabba teknikutvecklingen, högre nyföretagandet och allt mer rörliga marknaderna innebär att företagsstorlek blir allt mindre av ett skydd. Ett tydligt exempel på detta är de stora förändringar
som skett på till exempel New York-börsens lista över världens högst värderade företag. Detta gör Sverige attraktivt som produktionslokalisering för kunskapsintensiv produktion. • Öppna marknader och mer information innebär också att kundens möjlighet att välja leverantör ökat kraftigt. Detta medför att storföretagen i allt högre grad måste anpassa sig till marknadskraven. • För att hantera risken med oligopol et cetera behövs en kraftfull konkurrenspolitik både inom näringslivet och vad gäller den offentliga sektorns verksamheter.
Svenskt Näringslivs position Av samma skäl som det är bra att länder handlar med varandra är det bra att företag har verksamheter i olika länder. Det gör att kunskap sprids, vilket inte minst gynnar fattiga länder. Möjligheten för företag att etablera sig i olika länder skapar också konkurrens mellan länder och pekar på vikten av ett bra företagsklimat. Detta skapar ett race to the top, som gynnar det lokala näringslivet och tillväxten i landet. I ett gott företagsklimat finns gemensamma och stabila regler. Allmänt kan sägas att det inte är något fel i sig att ett företag är stort. Världsekonomin behöver både stora och små företag och olika branscher har olika förutsättningar i detta hänseende. Självklart ska konkurrensmyndigheter övervaka att inget företag missbrukar en dominerande ställning.
om globala utmaningar
skuldavskrivning
skuldavskrivning någonsin. Projektet finansieras via skattemedel i i-länderna, dels genom bilaterala bidrag, dels genom stöd från multilaterala organisationer.
Bakgrund Under 70- och 80-talet ökade budgetunderskotten i många utvecklingsländer. En anledning till detta var allmän nedgång i världsekonomin – oljeprischockerna, höga räntor, lågkonjunktur i industriländerna och fallande råvarupriser. En annan anledning var överdriven inhemsk konsumtion. Svaga regeringar, inbördeskrig och ovilja att anpassa staternas utgifter ledde till att underskotten växte. Många utvecklingsländer blev därför med tiden kraftigt beroende av utländskt lånekapital och deras skuldbörda växte. Den första ”skuldkrisen” uppstod på 80-talet. Efter att Mexiko ställt in betalningarna på delar av sina lån blev det tydligt att många u-länder hade skuldbördor som var ohanterliga. Tillväxten i låntagarländerna har varit för låg för att skulderna ska kunna betalas tillbaka. Räntebetalningar på skulderna har många gånger uppgått till mer än hälften av enskilda länders exportintäkter. Sedan 80-talet har flera initiativ tagits för att minska de fattigaste ländernas skuldbördor. Det senaste av dessa kallas HIPC-initiativet (Heavily Indebted Poor Countries). Det drivs gemensamt av IMF och Världsbanken. Initiativet avser att permanent lösa de 41 fattigaste ländernas skuldproblem genom en avskrivning av delar av skulderna, kombinerat med krav på ekonomisk politik för att minska fattigdom och stärka ekonomi. Målet är att länderna inte ska bli skuldsatta igen. I nuläget berörs 32 länder av HIPC-initiativet. Hittills har 22 länder genomfört sina reformprogram och fått sina skulder nedsatta. Skulder för 34 miljarder US dollar har skrivits av, vilket motsvarar ungefär halva skuldbördan för dessa länder. Totalt avser HIPC skriva av skulder värda 50 miljarder US dollar. Detta gör HIPC till det mest ambitiösa projektet för
Debatten Efter att ha legat i träda under början på 90-talet blev skuldavskrivning en högaktuell fråga i kölvattnet av Asienkrisen. Ett stort antal organisationer av vitt skilda slag har engagerat sig i frågan. En av de mest tongivande förespråkarna för skuldlättnad är nätverket Jubel 2000 (Jubilee 2000) där bland andra Svenska kyrkan ingår. Även inom IMF och Världsbanken har frågan fått allt högre prioritet. Attac har skuldavskrivning som en av sina huvudfrågor. Generellt finns konsensus om behovet av en minskad skuldbörda för de fattigaste länderna, men åsikterna går isär vad det gäller omfattningen, takten och de villkor som ska ställas på låntagarländerna. Vissa argument för skuldlättnad fokuserar på ekonomiska aspekter. Exempelvis hävdas att långivarna har ett kollektivt intresse av att låntagarländernas tillväxt inte hämmas av alltför höga räntor och amorteringar. Nedskrivningar av lånen kan alltså innebära att en större del av lånebördan på sikt betalas av. Andra argument bygger på sociala och juridiska aspekter. Vissa menar att många lån är illegitima eftersom de upptagits av korrupta diktaturer. Andra pekar på det moraliskt tvivelaktiga i att fattiga länder betalar stora räntor till rika länder, samtidigt som den egna befolkningen far illa. De som använder dessa argument är i allmänhet kritiska till att skuldlättnader kopplas till krav på ekonomiska motprestationer i låntagarländerna. Hårdnackade motståndare mot skuldavskrivning säger att problemet inte finns. I teorin kan ett land lösa sina skuldproblem genom att helt enkelt sluta betala. Möjligheterna för kreditorn att kräva sina pengar är i allmänhet mycket begränsade. Anledningen till att de fattiga länderna fortsätter att betala är att de är
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.1 Fattigdom och utveckling
om globala utmaningar
rädda att bli brännmärkta. De behöver i allmänhet låna mer i framtiden. Om de ställer in sina betalningar så får de inga nya lån. Ett mer nyanserat argument mot omfattande skuldavskrivning är att fattiga länder kan komma att räkna med att framtida skulder också kommer att skrivas av. Skuldavskrivning skulle alltså innebära att länder inte blir mindre benägna att sätta sig i skuld utan tvärt om mer. Detta är en av bakgrunderna till att HIPC initiativet är kopplat till ekonomiska reformer i syfte att stärka ekonomin. En avslutande fråga gäller vilken nivå skulderna bör skrivas av till. IMF, Världsbanken med flera menar att lånen bör skrivas av till en sådan nivå att landet har möjlighet hantera sina löpande betalningar även på sikt (det vill säga lånebördan ska inte öka). Jubel 2000 och andra menar att lånen bör fortsätta att skrivas av så länge låntagarlandet inte har råd att förse medborgarna med grundläggande mänskliga rättigheter såsom mat, utbildning och sjukvård.
Svenskt Näringslivs position I-länderna bör bara bidra med finansiering till skuldavskrivning i de fall det bidrar till långsiktig ekonomisk och social utveckling. Bidrag till skuldavskrivning är därmed att se som komplement och alternativ till traditionellt bistånd. Isolerad ger skuldavskrivning inget mer än i bästa fall tillfälligt bättre ekonomi i låntagarlandet. Kopplad till sunda ekonomiska reformer kan skuldavskrivning dock underlätta för fattiga länder att stärka sina ekonomier och bekämpa fattigdom. För att säkerställa att skattepengar från i-världen kommer till nytta bör program för skuldavskrivning vara kopplade till ekonomiska reformer och bekämpande av korruption i mottagarlandet. Sådan vilkorning skapar också incitament att inleda och fortskrida med reformer. Takten och omfattningen av skuldavskrivningen måste bedömas från fall till fall, beroende på det ekonomiska reformarbetet i landet.
bistånd Bakgrund Frågor om biståndet, hur stort det skall vara samt vilken inriktning och utformning insatserna skall ha, förekommer ofta i diskussioner om globaliseringen. I Sverige innebär uppskrivningen mot ”enprocentsmålet” (det vill säga målet att en procent av BNP skall gå till biståndsinsatser) och den relativt goda tillväxten i svensk ekonomi att Sverige sannolikt kommer att kraftigt öka sitt bistånd under de kommande åren. Beräkningar talar om en förändring från cirka 13 miljarder 1998 till cirka 20 miljarder 2004. Det officiella övergripande målet för svenskt bistånd är fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling i samarbetsländerna.
Debatten Vad gäller katastrofbistånd förefaller det finnas relativt stor enighet om att denna typ av insatser är nödvändiga och berättigade. Naturkatastrofer är mycket svåra att hantera för enskilda länder och biståndsinsatser är ofta nödvändiga i dessa fall för att komma till rätta med de mest akuta problemen. En vanligt förekommande syn i debatten är att att bistånd, jämte olika regleringar, är sätt att kompensera för de ojämlikheter i världen som globaliseringen åsamkat. Man menar att biståndet idag inte är tillräckligt omfattande och att starka humanitära, moraliska (arvet från kolonialtiden), ekonomiska och säkerhetspolitiska skäl talar för att världens rika länder måste ta ett större ansvar och bidra med mer. Andra menar i stället att biståndsinsatser sällan leder till bestående förbättringar, snarare ett biståndsberoende och i värsta fall en grogrund för korruption. Man menar att de globala problemen inte beror på globaliseringen, snarare tvärtom. I en värld där varor, tjänster, kapital och människor fritt kan röra sig över
nationsgränser och mellan världsdelar ökar välståndet. Det är bristen på öppenhet och frihandel som är orsaken till problemen. Även om denna ståndpunkt inte är okontroversiell förefaller det finnas en betydande samsyn om att det skulle främja tredje världens tillväxt och utveckling om den industrialiserade världens marknader öppnade upp för mer export från dessa länder. Områden som ofta nämns i detta sammanhang är handeln med jordbruks- och tekoprodukter. Däremot finns det många som menar att u-länderna själva fortsatt behöver upprätthålla ett skydd mot omvärlden för att bygga upp sitt näringsliv. En invändning som ofta framförs mot detta är att det här receptet prövats tidigare med begränsad framgång. En studie från den brittiska regeringen pekar på att en ökad öppenhet mot omvärlden i såväl i- som u-länder skulle få betydande effekter. En halvering av importtullarna i både i- och u-länderna skulle enligt denna undersökning leda till en välfärdsökning i u-länderna på ungefär 150 miljarder US dollar. Det är tre gånger så mycket som det globala biståndet. Åsikterna går också isär om hur biståndet bör inriktas för att vara effektivt. Vissa menar att demokrati-, rättighets-, och jämställdhetsaspekter utgör centrala byggstenar och att ett starkt civilt samhälle utgör en grundsten för utveckling. Biståndet bör därför fokuseras på dessa områden. Betydelsen av dessa frågor ifrågasätts knappast av någon. Andra lägger dock större vikt vid biståndsinsatser som inriktas på ekonomisk utveckling och tillväxt som man menar ger grunden även för social- och miljömässig utveckling.
Svenskt Näringslivs position Fokus för den industrialiserade världens biståndssamarbete, inklusive Sveriges, bör förutom humanitär katastrofhjälp, ligga på sådana faktorer som skapar långsiktig tillväxt. Endast härigenom kan länder av egen kraft på ett uthålligt sätt förbättra sin situation.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.1 Fattigdom och utveckling
om globala utmaningar
Svenskt Näringsliv anser: • Att en stabil, öppen och icke-diskriminerande handels- och investeringspolitik i mottagarländerna är ett viktigt instrument för att skapa tillväxt och utveckling. Mottagarländerna behöver också förstärka sin förmåga att agera i de internationella förhandlingar som ger ramar för internationell handel. Svenskt bistånd kan göra viktiga insatser i båda avseendena genom tekniskt bistånd. • Att EU:s handelspolitik måste liberaliseras och hinder för u-ländernas export till EU avskaffas. Bland annat måste EU:s jordbrukspolitik reformeras med sänkt gränsskydd och sänkta exportsubventioner. • Att insatser som bidrar till tillväxt och näringslivsutveckling i mottagarländerna skall vara det centrala elementet i svensk biståndspolitik. • Att de svenska biståndsinsatserna inte bör splittras ut på för många mottagarländer utan koncentreras vad gäller antalet länder/projekt.
• Att krav på kostnadseffektivitet måste ligga till grund för svenska biståndsinsatser. Inriktningen i svenskt bistånd bör ligga på områden där Sverige kan erbjuda internationellt konkurrenskraftiga lösningar. • Att alla uppdrag inom biståndet bör konkurrensutsättas i någon form. Detta innebär att samarbetet mellan biståndet och det svenska näringslivet bör förstärkas. Näringslivet har i många fall en genuin kunskap om förhållanden och behov i mottagarländerna och är en kostnadseffektiv utförare och leverantör av varor och tjänster. • Att ett viktigt hinder för utveckling och tillväxt i utvecklingsländerna är bristen på finansiering och riskvilligt kapital. Särskilt för investeringar i den privata sektorn i utvecklingsländerna är detta ett problem. Förmånliga lån, garantier och riskkapital kan hjälpa u-länderna att utveckla sitt näringsliv och finansiell riskdelning med svenska företag möjliggör infrastrukturuppbyggnad och samarbetsprojekt inom privata sektorn.
hållbar utveckling Bakgrund Hållbar utveckling innebär att vi som lever nu ska kunna tillgodose dagens behov, utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov. Begreppet kommer från Brundtlandkommissionens rapport 1987. Utgångspunkten är att utveckling och tillväxt måste vara hållbara från social, miljömässig och ekonomisk synpunkt. I en tid då människor visar intresse och engagemang för bland annat miljöfrågor, etik eller frågor om etnisk mångfald är det också naturligt att företagen tar sig an dessa frågor. Den allt öppnare världsekonomin ställer nya krav på företagens agerande. Företagen vill fylla sitt varumärke med ”goda värden”, vilket också betyder att de aktivt agerar för att undvika sådant som skulle kunna skada varumärket. Den fria företagsamheten är den starkaste välståndsskapande kraft som finns i vår värld. För Svenskt Näringsliv är det naturligt att bidra aktivt i arbetet för en hållbar utveckling. För många svenska företag innebär detta att nya affärsmöjligheter öppnas.
Debatten Den som enbart förlitar sig till medierna för att forma sin världsbild, kan få uppfattningen att katastroferna och nöden ständigt ökar. Men faktum är att tillgången till rent vatten, goda bostäder, elektricitet och medicinsk vård blir allt bättre. Det finns många ljuspunkter i den globala utvecklingen. Medellivslängden ökar, spädbarnsdödligheten minskar, fler och fler människor får idag äta sig mätta. Det ställer stora krav på reell resurstillväxt. Demokratiseringen fortsätter och de mänskliga rättigheterna stärks, även om det fortfarande finns mycket kvar att göra. På många håll ser vi nu hur miljösituationen håller på att förbättras. I de flesta väst-
länder har, med vissa undantag, hälsofarliga utsläpp minskat kraftigt under de senaste 20–30 åren. Men det finns fortfarande allt för många människor på vår jord som lever i stor fattigdom; de plågas av svält, krig och sjukdomar. Analfabetismen låser fast människor i fortsatt fattigdom. Befolkningen i de allra fattigaste delarna av världen ökar. För att även dessa människor ska kunna få del av välfärden, krävs ekonomisk utveckling även i dessa länder. Fattigdomen och lidandet är störst i de länder som präglas av slutenhet, bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter, samt dåliga villkor för den fria företagsamheten. Det finns höga förväntningar från världens regeringar på att näringslivet ska kunna göra sådant som det internationella samfundet – trots betydande ansträngningar – inte lyckats genomföra. Svenskt Näringsliv menar att företagens verksamhet påskyndar en hållbar utveckling, men vi vill samtidigt understryka att världens regeringar också har ett stort ansvar för dessa frågor. Det är genom framgångsrika företag som hundratals miljoner människor som tidigare levde i extrem fattigdom numera lever under betydligt gynnsammare villkor. Det finns fortfarande de som tror att tillväxt i sig alltid genererar miljöförstöring och ökade sociala klyftor. Men det är ett förlegat synsätt. Visst har åtskilliga företag under tidigare decennier inte visat tillräcklig miljöhänsyn, ofta på grund av aningslöshet eller avsaknad av regelsystem. Men i dag finns kunskapen och en helt annan medvetenhet, hos företagsledare, allmän opinion och lagstiftare. I marknadsekonomin strävar företagen efter att använda tillgängliga resurser på det mest effektiva sättet. Denna dynamik innebär att det hela tiden utvecklas ny och bättre teknik. Det går att producera mer nyttigheter med en mindre insats av råvaror och energi. Varor och produkter blir mer ”intelligenta” och tillverkas för att inte skapa onödiga påfrestningar på miljön. Det gäller alltifrån tvättmedel till kraftverk.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.1 Fattigdom och utveckling
om globala utmaningar
Svenskt Näringslivs position För att en utveckling ska kunna anses vara hållbar krävs att tillväxten och produktionen utformas så att ekosystemens förmåga till egen produktion inte skadas genom överutnyttjande eller genom utsläpp av skadliga ämnen. Utvecklingen måste ske med social hänsyn, genom en tillväxt som ger många arbete, tillgång till utbildning och möjlighet att skapa sig bättre liv. För att en utveckling ska vara hållbar krävs också hänsyn till ekonomiska faktorer. Näringslivet måste kunna vara långsiktigt lönsamt för att investeringar, introduktion av ny teknik och tillväxt ska bli möjlig. Öppna och demokratiska ekonomier attraherar och stimulerar den fria företagsamheten och det är i sådana ekonomier som vi ser en övergång till en mer hållbar utveckling. Fri opinionsbildning är viktig, inte minst då det gäller att avslöja oegentligheter och uppmärksamma olika problem, exempelvis miljöförstöring, sociala missförhållanden eller kartellbildningar. Det finns vissa grundförutsättningar som måste uppfyllas för att utvecklingen ska kunna bli hållbar. Demokrati och marknadsekonomi är ett fundament i denna utveckling. Marknadsekonomi innebär att det finns tydliga regler som anger ramarna för hur sam-
hället ska fungera. Det är statens ansvar att säkerställa att sådana regler finns och att de efterlevs. Regeringarna har ett ansvar för att bygga upp demokratiska institutioner, värna mänskliga rättigheter och säkerställa marknadsekonomins funktionssätt. Tyvärr finns det fortfarande många exempel på regeringar som inte klarar att fullgöra dessa grundläggande uppgifter. Många länder visar bristande respekt för de mänskliga rättigheterna och har ännu inte skapat fungerande demokratiska institutioner. Marknadsekonomin är satt på undantag genom statliga ingrepp och långtgående korruption. Regeringar har också ett ansvar för det globala miljöskyddet. Lagstiftning och regler måste vara likvärdiga, EU kräver exempelvis att de nya länderna som söker medlemskap måste införa modern miljölagstiftning av samma typ som finns i övriga EU. Handelsutbyte mellan länder bidrar till att världens gemensamma resurser används på det mest optimala sättet och är därför ett viktigt bidrag till hållbar utveckling. Det sannolikt viktigaste bidraget till hållbar utveckling är att öppna upp de länder som idag mer eller mindre är stängda för den fria företagsamheten och avskaffa de handelshinder som försvårar för u-länderna att handla med den rika delen av världen.
globaliseringen och miljön Bakgrund I takt med att omsorgen om miljön har ökat har också medvetandet om de regionala och globala sambanden mellan produktion och miljöeffekter blivit större. Förorenande utsläpp känner inga nationsgränser. Allt mer tonvikt läggs i dagens miljödebatt på globala miljöeffekter såsom den globala uppvärmningen, förändringar av ozonskiktet, miljötillståndet i världshaven etc. Samtidigt finns det fortfarande stora skillnader mellan olika regioner och länder när det gäller vilka miljökrav som ställs, vilka miljöegenskaper anläggningar och produkter har, och vilka effekter på miljön dessa anläggningar och produkter för med sig. Miljöfrågorna har därför med nödvändighet kommit att inta en central plats i debatten om globaliseringen. Miljöfrågorna har i takt med utvecklingen fått ökat utrymme både i de politiska regelverken och i företagens eget arbete. Inte minst gäller det de multinationella företagen som i allt större utsträckning upprättar system för att systematiskt minimera miljöeffekterna av sin produktion och sina produkter (till exempel miljöledningssystem enligt ISO 14000-standarden) i alla sina verksamheter.
Debatten Debatten kring globaliseringen och miljön rör sig kring tre huvudfrågor. Den första handlar om huruvida globaliseringen leder till ökad miljöförstörelse. Många hävdar till exempel att om alla jordens människor skulle komma upp till europeisk eller amerikansk konsumtionsnivå så skulle det få förödande miljökonsekvenser. Andra pekar på att ökad handel leder till ökade transporter och därmed till ökade utsläpp och onödig resurskonsumtion.
Mot detta kan hävdas att det inte är belagt att miljöförstöringen ökar med tillväxten. Miljöförstörningen ökar visserligen i takt med tillväxten upp till en viss nivå. Över den nivån blir sambandet dock det omvända. Det förefaller således som om mycket fattiga länder behöver nå upp till en viss välståndsnivå innan man kan prioritera miljöfrågorna. Man kan också konstatera att de flesta farhågor om att olika naturresurser är på väg att ta slut kommit på skam. Detta har sin förklaring i att råvarukonsumtionen inte är statisk. Nya innovationer gör att traditionella råvaror kan brukas på bättre sätt, samtidigt som ny teknik gör det möjligt att använda nya ämnen som råvaror. Vidare leder marknadsmekanismerna i sig till att användningen av knappa resurser bromsas. Den andra frågan gäller miljökostnaderna, det vill säga att kommersiella beslut som rör resursutnyttjande inte alltid tar hänsyn till alla miljökostnader som produktionen av en vara ger upphov till. Som exempel kan nämnas försurande utsläpp i luften och skövlingen av regnskogarna i Sydostasien. Mot detta kan för det första hävdas att det inte är globaliseringen som är problemet, utan det faktum att länderna tillämpar olika regelverk vad avser till exempel utsläppskrav och miljöskatter. Det är en uppgift för i första hand de politiska beslutsfattarna att enas om gemensamma regelverk, där hänsyn tas till de faktiska miljökostnaderna för olika verksamheter. För det andra är en viktig förklaring till problemen att många naturresurser, till exempel ren luft och rent vatten betraktas som fria nyttigheter. Ansvarsfulla ägare förstör inte sina tillgångar. Mot den bakgrunden är det principiellt intressant att söka hitta sätt att prissätta det som ibland betraktas som fria nyttigheter. Ett exempel är så kallade överlåtelsebara utsläppsrätter för till exempel svavel eller koldioxid. Den andra frågan gäller vad som brukar benämnas ”miljödumping” eller ”race to the bottom”. Detta argument utgår från att företagen på en global marknad – allt annat lika – förlägger sin tillverkning till de regioner
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.2 Miljö och teknik
om globala utmaningar
där miljökraven är lägst, och att man på en fri världsmarknad har möjligheter att sälja miljömässigt underlägsna produkter till fattiga länder med låga miljökrav. Om denna tes vore sann borde vi kunna iaktta en industriflykt till länder med dålig miljöstandard. Den faktiska utvecklingen går emellertid mot att omsorgen om miljön ökar i alla länder. Detta sammanhänger med flera omständigheter. För det första är miljöhänsyn i dag en viktig konkurrensfaktor. Ett starkt globalt varumärke kan inte upprätthållas om det inte förknippas med omsorg om miljön. För många företag pågår i dag en ”kapplöpning mot toppen”, genom att multinationella företag för med sig kunskap, tekniska lösningar och höga interna miljökrav även till länder som i dag inte ställer sådana krav. För det andra finns ett tydligt samband mellan ekonomisk utveckling och miljöskydd. Fattiga länder har helt enkelt inte råd att skydda miljön. Ökat välstånd leder dock regelmässigt till ökade ambitioner när det gäller att skydda naturresurser och att rena vatten och luft.
Svenskt Näringslivs position Miljödebatten är oupplösligt förbunden med globaliseringsdebatten. Utsläpp av förorenande ämnen, växt-
husgaser med mera som uppstår vid varuproduktionen sprids via luft och vatten över nationsgränserna. Genom handeln hamnar de miljöeffekter, som uppstår vid användningen av varor och tjänster, ofta långt från de länder och regioner där varu- och tjänsteproduktionen sker. För att åstadkomma en bättre miljö globalt krävs: • En politik som befrämjar internationellt företagande och internationell handel. Därigenom underlättas kunskaps- och tekniköverföring och social utveckling. • Omfattande nyinvesteringar och förbättring av befintliga anläggningar liksom spridning av ny teknik. Detta kan bara bli möjligt i en ekonomisk miljö präglad av tillväxt vilket i sin tur förutsätter fri handel, fri etableringsrätt och fri rörlighet för kapital. • Internationella regelverk och globala miljöpolitiska överenskommelser. Detta är nödvändigt för att bemästra gränsöverskridande miljöproblem som förorenande utsläpp i luft, mark och vatten. • Att miljökostnader bättre internaliseras i priset. Som ett första led i detta bör man eftersträva lösningar som prissätter det som ibland betraktas som fria nyttigheter.
genteknik Bakgrund Med genteknik menas metoder för att isolera, mångfaldiga, förändra och kartlägga genetiskt material eller för att överföra det mellan organismer. Gentekniken har utvecklats snabbt de senaste åren som följd av ett antal naturvetenskapliga genombrott. Det som tidigare ansågs omöjligt är idag rutin. Gener kan idag flyttas såväl mellan arter och organ som från djur till människor. Inom medicinen har genteknik använts för produktion sedan 1983 då mänskligt insulin började produceras med hjälp av bakterier. Genteknik används i växtförädling för ökad produktivitet, minskat behov av bekämpningsmedel med mera. De nya tekniska möjligheterna ger inte bara upphov till framtidstro och optimism, utan även till tveksamhet och oro. Utvecklingen inom bioteknikområdet är så snabb att traditionell lagstiftning inte hinner med. Inom EU finns förordningar som utesluter användning av gentekniskt förändrade organismer (GMO) vid ekologisk framställning av jordbruksprodukter, om riskbedömning och märkning av nya livsmedel och livsmedelsingredienser. En aktuell fråga är forskning på mänskliga så kallade stamceller. Stamceller är celler som kan utvecklas till olika funktioner i kroppen. Forskare räknar med att stamceller kan användas för att bekämpa många sjukdomstillstånd.
Debatten I debatten intar experter och allmänhet ofta olika ståndpunkter. Experter framhåller möjligheter och allmänheten risker. Medicinska tillämpningar av gentekniken ifråga-
sätts ytterst sällan. Däremot ifrågasätts ofta användning av genteknik inom livsmedelsektorn. I Europa har det växt fram ett motstånd mot gentekniskt modifierade grödor och livsmedel. Riskerna uppfattas som okända. Den så kallade försiktighetsprincipen uttolkas som att blotta misstanken om att det föreligger någon som helst risk innebär att man skall avstå från ny teknik. Inom EU råder det med hänsyn till försiktighetsprincipen sedan 1998 ett moratorium för kommersiell odling av gentekniskt modifierade grödor. Myndigheter och organisationer i USA hävdar att det europeiska motståndet inte är vetenskapligt grundat. Meningsmotsättningarna kan leda till en handelskonflikt mellan EU och USA. Det finns många möjligheter med gentekniken inom livsmedelsproduktionen, minskade miljöstörningar, ökad produktion, högre kvalitet och bättre näringsvärden. Dessa möjligheter bör tas tillvara. Ett exemplet är det så kallade ”gyllene riset” som innehåller mer vitaminer. Globaliseringsmotståndare ifrågasätter även användning av genmodifierade grödor i tredje världen. Dessa grödor ger ökade skördar och minskat behov av bekämpningsmedel men anses även skapa monopol för vissa företag. Det är inte bristande kunskap som påverkar debatten om gentekniken utan snarare bristande insyn, delaktighet, medinflytande och brist på etiska ställningstaganden. Till exempel ifrågasätts sällan avel och växtförädling trots att resultatet kan vara detsamma. Idag tas en påtalad oro till intäkt för handelsrestriktioner. Traditionell avel och växtförädling innebär också manipulation med arvsanlag. Till exempel är den så kallade ”monstertjuren” Belgian Blue en produkt av avel och inte av genmodifiering. Gentekniken ger istället bättre möjlighet att kontrollera utfallet än traditionell avel och växtförädling.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.2 Miljö och teknik
om globala utmaningar
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv har en principiellt utvecklingspositiv hållning och bejakar ny teknik. Samtidigt måste man beakta att tillämpningen av ny teknik ofta väcker etiska frågeställningar som måste tas på allvar. De eventuella riskerna måste utvärderas, men rädsla för förändringar kan inte tillåtas sätta hinder i vägen för en i grunden positiv utveckling. Gentekniken kan i framtiden bidra till att eliminera svält genom ökad produktivitet och möjligheten att odla på områden som idag inte kan användas. Inom
medicinen finns möjligheten att med genteknik bota sjukdomar som till exempel cancer, alzheimer och schizofreni. Det är viktigt att kommande handelsavtal inte innehåller begränsningar av användning av genmodifierade produkter. Betydande satsningar på ny teknik sker i USA, Japan och Kina medan Europa avvaktar. Företagen i EU förlorar kompetens idag och imorgon marknadsandelar. Då Sverige har jämförelsevis många företag inom området, särskilt inom hälso- och sjukvården, drabbas Sverige särskilt hårt av omotiverade begränsningar.
barnarbete Bakgrund Barnarbete förekommer världen över men är vanligast i utvecklingsländerna. Den internationella arbetsorganisationen International Labour Oragnisation (ILO) har beräknat att 250 miljoner barn i åldrarna 5–14 år arbetar och av dessa arbetar cirka hälften heltid. Drygt 60 procent (eller cirka 150 miljoner) av barnarbetarna återfinns i Asien, drygt 30 procent (eller cirka 80 miljoner) i Afrika och knappt 10 procent (knappt 20 miljoner) i Latinamerika. 20 procent av världens barn går inte i skola enligt FN-organet UNICEF. Bristen på utbildning bidrar till att fattigdomen permanentas och leder till ytterligare barnarbete. Barnarbete är i u-länderna koncentrerat till traditionell inhemsk industri. Enligt ILO arbetar de flesta barn i hushåll, med försäljning på gatorna, eller i jordbruk. Ofta bidrar de aktivt, utan att själva få några pengar för det, till den egna familjens försörjning. Enligt ILO är den andel av världens barnarbetare som arbetar i exporterande företag sannolikt under fem procent. Det finns tre internationella regelverk som berör barnarbete. Sverige har genom ratifikation eller liknande bundit sig vid dessa: • FN:s barnkonvention. Konventionen förbjuder inte barnarbete, men säger att människor under 18 år skall skyddas mot ”ekonomiskt utnyttjande och skadligt arbete”. Två arbetsgrupper under FN:s kommission för mänskliga rättigheter har utarbetat förslag till två tilläggsprotokoll till konventionen. Den ena rör en höjning av minimiåldern från 16 till 18 år för rekrytering till och deltagande i väpnade konflikter. Det andra rör handel med barn, barnpornografi och barnprostitution. Konventionen är ratificerad av alla länder utom USA och Somalia. Sverige har undertecknat båda tilläggsprotokollen.
• ILO:s konventioner nr 138 och 182. Den första av dessa säger att man skall vara 15 år, i u-länderna 14 år, för att få arbeta. ”Lätt” arbete accepteras från 12–13 års ålder. Barnets ålder och typen av arbete är således avgörande för om barnarbetet skall vara tillåtet. Skadligt arbete är dock alltid förbjudet för den som är under 18 år. Konventionen 182 reglerar de allra värsta formerna av barnarbete, som skuldslaveri, prostitution, framställning av pornografi, drogtillverkning och droghandel, slavliknande arbete och tvångsarbete. Konventionerna är ratificerade av ett stort antal länder. • EU-direktivet 94/33/EG om skydd av minderåriga i arbetslivet. Medlemsländerna skall säkerställa att minimiåldern för att anlitas till eller utföra arbete inte är lägre än den ålder då skolplikten upphör i enlighet med nationell lag, och under inga omständigheter lägre än 15 år. Barn som fyllt 14 år får dock arbeta inom ramen för en utbildning eller i företagsförlagd praktik. Vidare får barn som fyllt 13 år under vissa förutsättningar uppträda inom kulturell eller konstnärlig verksamhet, sportevenemang eller reklamsammanhang. Därutöver kan särskilda regler gälla för modellagenturer.
Debatten Debatten om barnarbete förs i huvudsak mellan två poler. Den ena anser att allt barnarbete måste avskaffas av humanitära skäl. Den andra anser att man måste utgå från barnens situation och erbjuda dem alternativ. Detta kan även uttryckas som motsättningen mellan att å ena sidan skydda barnens rätt mot att behöva arbeta och å andra sidan låta barnen komma till tals och försvara deras rätt att kunna försörja sig genom arbete. I debatten kan den fackliga rörelsen sägas ha intagit positionen att allt barnarbete måste förbjudas. De menar att barn förstörs i arbetslivet och berövas möjligheter till utveckling och skolgång.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.3 Arbetsvillkor
om globala utmaningar
Rädda Barnen däremot anser att man måste utgå från barnens faktiska situation. Barnarbete som innebär att barn exploateras måste exempelvis stoppas. Ett totalförbud för barnarbete vore dock inte fruktbart. De flesta barn som arbetar gör detta för att överleva. Om de mister ett någorlunda normalt arbete, kan de tvingas in i illegala eller farliga arbeten. Organisationen arbetar därför för att dels söka höja familjernas inkomster, dels få fram arbeten som inte exploaterar barnen och som dessa kan kombinera med skolgång. UNICEF och ILO har intagit positioner någonstans i mittemellan fackföreningsrörelsen och Rädda Barnen.
Svenskt Näringslivs position Barnarbete är ett utslag av fattigdom och fattigdom kan inte regleras bort med politiska beslut. Det bästa botemedlet mot barnarbete är därför ekonomisk utveckling i landet. Att göra barnarbetare arbetslösa löser sällan det grundläggande problemet, fattigdom. Svenskt Näringslivs anser att arbete som utförs av barn under förhållanden som negativt påverkar deras fysiska, psykiska eller intellektuella utveckling måste avskaffas. Generella förbud mot barnarbete kan dock leda till att barnen hamnar i en sämre social situation. Med barnens bästa för ögonen, ansluter sig Svenskt Näringsliv till det som uttrycks i konventionerna och i Rädda Barnens ståndpunkt.
socialklausuler i handelsavtal Bakgrund När det i debatten om internationell handel talas om socialklausuler brukar man oftast tala om fackföreningsrörelsens utformning av en sådan. Fackföreningsrörelsens förslag är att man konstruerar en socialklausul av International Labour Organisation:s (ILO:s) åtta så kallade ”core conventions”, även kallade ”core labour standards”. Dessa konventioner är: • Förenings- och förhandlingsrätten (nr 87 och 98) • Barnarbete och minimiålder (138 och 182) • Diskriminering och lika lön (nr 100 och 111) • Förbud mot tvångsarbete och slavarbete (nr 29 och 105) Frågan om en socialklausul i handelsavtal har diskuterats i olika former under hela efterkrigstiden. USA har nyligen tagit upp frågan igen men deras förslag har mött hårt motstånd både från i- och u-länder. Frågan togs också upp vid WTO:s första högnivåmöte 1996.
Debatten Diskussionen om socialklausuler drivs främst av fackföreningsrörelsen men också av olika humanitära organisationer. I det internationella samfundet har USA och Norge, och inom EU Frankrike och Belgien, varit mest positiva till socialklausuler. Ett argument för socialklausuler är att industriländer inte bör dra nytta av dåliga arbetsförhållanden i den fattiga världen. Att kräva vissa grundläggande sociala krav för att handel ska komma till stånd kan i detta ljus ses som en morot för de fattiga länderna att förbättra arbetarnas villkor. Det kan också ses som ett sätt att hålla konsumenter och importörer i industri-
världen fria från skuld för missförhållanden i andra delar av världen. Ett annat argument för socialklausuler tar avstamp i förhandlingsläget för arbetare i den rika världen. Detta argument bygger på att fattiga länder kan locka till sig investeringar genom att undergräva sociala villkor, till exempel genom att tillåta barnarbete och förbjuda fackföreningar. Denna ”social dumping” påstås möjliggöra att företag kan tvinga myndigheterna i den rika världen att undergräva arbetsvillkoren på hemmaplan, genom att hota med att flytta produktionen till ett utvecklingsland. Genom att kräva att alla handelsparter lever upp till vissa minimikrav skulle förhandlingsläget för arbetare i den rika världen stärkas. Försöken att fånga upp frågan om socialklausuler inom ramen för WTO-arbetet har mött starkt motstånd från u-ländernas sida. Enligt deras synsätt handlar det om otillbörlig inblandning i u-ländernas inre angelägenheter och i grund och botten om att i-länderna vill tillämpa protektionism gentemot u-länderna. Andra argument mot socialklausuler är: • All erfarenhet visar att det finns en klar koppling mellan ekonomisk utveckling och humanitär/demokratisk utveckling. Handel är en absolut förutsättning för ekonomisk utveckling. Handelssanktioner är därför generellt sett kontraproduktivt som medel för att främja en demokratisk och humanitär utveckling. • Handelssanktioner är ett trubbigt och godtyckligt instrument. Sanktionerna riktas mot exportindustrin, som vanligen utgör en mindre del av näringslivet i de länder som utpekas. Den inhemska marknaden, jordbrukssektorn och tjänstesektorn, där arbetsvillkoren ofta är allra sämst, berörs inte, och därmed knappast landets ledning. Däremot slår sanktionerna mot exportsektorn, som har den stora utvecklingsgenererande förmågan. • Sanktioner riktar sig mot länders exportsektor, vilket innebär att samtliga exporterande företag oavsett inställning till och tillämpning av de sociala
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.3 Arbetsvillkor
om globala utmaningar
krav som ställs i klausulerna dras över en kam. Alternativet vore att använda sanktionerna efter prövning av varje enskilt exportföretag i det aktuella landet, vilket skulle kräva stora administrativa och övervakande resurser. Genom åren av debatt har fyra huvudlinjer utkristalliserat sig: 1. Om ett visst land har arbetsrättsliga regler som är sämre, jämfört med reglerna i ett annat land, tillämpar det förra landet otillbörlig konkurrens genom ”social dumping” och skall kunna straffas genom handelssanktioner. WTO bör införa regler om detta. 2. Om ett land bryter mot ”internationally recognized core labour standards” skall landet kunna straffas genom handelssanktioner. WTO bör införa regler om detta. 3. WTO bör tillsammans med ILO och eventuellt yt-
terligare organisationer upprätta ett gemensamt forum för diskussioner om kopplingen mellan handel, arbetsvillkor och globaliseringen. Denna linje är i linje med svenska regeringens position. 4. Nuvarande arbetsfördelning mellan WTO och ILO bör bestå, där WTO sysslar med handelspolitik och ILO övervakar tillämpningen av internationella konventioner på det arbetsrättsliga och sociala området.
Svenskt Näringslivs position Svenskt Näringsliv är uttalat negativt till att reglera arbetsrättsliga och sociala frågor inom ramen för WTO. Det naturliga forumet för detta är ILO, en organisation med 80 års erfarenhet av sådana frågor. ILO är dessutom partssammansatt med representanter för arbetsgivare, fackföreningsrörelse och regeringar. Svenskt Näringsliv är därför för att nuvarande arbetsfördelning mellan WTO och ILO består.
korruption och internationell handel Bakgrund Att erbjuda eller begära en muta är ett mycket allvarligt men samtidigt tyvärr klassiskt problem i internationell handel. Korruption existerar fortfarande på många marknader och förekomsten av mutor minskar inte på det sätt som måste ske. Korruption är ett gissel för en sund marknadsekonomi där konkurrens måste ske på likadana och öppna villkor.
Debatten Korruptionsfrågor aktualiseras då och då i samband med enskilda fall men också mera allmänt i olika fora som försöker bidra till att korruptionen minskar. Svenskt Näringsliv har sedan länge varit pådrivande i kampen mot korruption. Detta sker bland annat genom stöd för de internationella ansträngningarna att skapa regler som motverkar korruption. Ett relativt färskt exempel är den OECD-konvention som riktar sig mot bestickning av utländska offentliga tjänstemän. Näringslivet utarbetar också egna riktlinjer och regler mot korruption, såväl internationellt och nationellt. Som exempel kan nämnas internationella handelskammarens, ICC:s ”Recommendations to Governments and International Organisations on Extortion and Bribery” och ICC:s ”Rules of Conduct to Combat Extortion and Bribery” som är utarbetade av och för företag. I Sverige är sedan mycket lång tid tillbaka näringslivet pådrivande i att bekämpa korruption. Detta sker främst genom Institutet mot Mutor (IMM). Institutet
har gett ut ett flertal skrifter. Senast publicerades ”Vägledande etiska regler för kontakt- och relationsfrämjande förmåner i affärsverksamhet”. Av central betydelse för att effektivt kunna motverka korruption internationellt är att kampen mot korruption får bred internationell acceptans och tillämpning. Vidare är det nödvändigt att tackla bägge sidor av korruptionsproblemet. Exempelvis täcker OECDkonventionen enbart bestickning, så kallad ”active corruption” men däremot inte tagande av muta, så kallad ”passive corruption”.
Svenskt Näringslivs position Korruption snedvrider konkurrensen, fördyrar transaktioner och sätter normala kommersiella regler ur spel samt leder till ineffektivitet och dåligt utnyttjande av begränsade resurser i många länder. Näringslivet stöder därför aktivt och med kraft ansträngningarna att eliminera korruption i samband med internationella investeringar och handel. Engagemanget från näringslivet bör öka ytterligare för att beivra korruptionen. Samtidigt måste den offentliga sidan ta krafttag mot de regimer där korruption är en inarbetad del av systemet. Det är av vital betydelse att kampen mot korruptionen drivs internationellt. Vad som i ett land uppfattas som gängse affärssed kan nämligen framstå som ett klart fall av korruption i ett annat. Därför hjälper det föga att vissa länder skärper sina regler, om andra har ett bristfälligt normsystem på området. Av det skälet är en internationell samsyn nödvändig. I arbetet med att driva fram en sådan samsyn och omsätta den i klara regler bör världshandelsorganisationen WTO spela en central roll. Ett internationellt regelverk bör omfatta såväl privata som offentliga tjänstemän samt både givande och tagande av muta.
Globaliseringsdebatten argument och positioner
maj 2002
om globala utmaningar
3.4 Korruption
