Företagen är lösningen, inte problemet Fredrik Segerfeldt
Näringslivet och fattigdomsbekämpning
april 2003
Innehåll Sammanfattning och slutsatser ............................................................1 Inledning .................................................................................................2 Tillväxt viktigare än bistånd...................................................................3 FIGUR 1......................................................................................................... 3
Leder bistånd till tillväxt? ......................................................................4 FIGUR 2 ......................................................................................................... 4
FIGUR 3 ........................................................................................................ 5
Myter om tillväxt i fattiga länder ............................................................5 MYT 1: TILLVÄXT I UTVECKLINGSLÄNDER GER INTE HÖGRE INKOMSTNIVÅER 5 SANNING 1: TILLVÄXT HÖJER INKOMSTNIVÅER I UTVECKLINGSLÄNDER ........ 6 FIGUR 4 ......................................................................................................... 6
MYT 2: TILLVÄXT FÅR INTE BORT FATTIGDOMEN........................................... 6 SANNING 2: TILLVÄXT MINSKAR FATTIGDOMEN ............................................ 6 FIGUR 5 ........................................................................................................ 6 MYT 3: TILLVÄXT SKAPAR OHÅLLBARA EKONOMISKA KLYFTOR ................... 7 SANNING 3: TILLVÄXT GER INTE STÖRRE INKOMSTSKILLNADER ÄN BISTÅND 7 FIGUR 6 ........................................................................................................ 7 MYT 4: TILLVÄXT HÖJER INTE LIVSKVALITETEN ............................................ 7 SANNING 4: TILLVÄXT LEDER TILL BÄTTRE LIVSKVALITET............................. 7 FIGUR 7 ........................................................................................................ 8 FIGUR 8 ........................................................................................................ 8 FIGUR 9 ........................................................................................................ 8 MYT 5: ÖKAD TILLVÄXT I FATTIGA LÄNDER GER SÄMRE MILJÖ...................... 9 SANNING 5: TILLVÄXT ÄR EN FÖRUTSÄTTNING FÖR BÄTTRE MILJÖ ............... 9
Politik för tillväxt i tredje världen ..........................................................9 EKONOMISK OCH POLITISK FRIHET ................................................................ 9 INVESTERINGAR FÖR HÅLLBAR TILLVÄXT ...................................................... 9
FIGUR 10 .................................................................................................... 10
Svenska företags investeringar i fattiga länder ................................. 10 Bilaga 1: Tabeller.................................................................................. 12 TABELL 1 .................................................................................................... 12 TABELL 2 .................................................................................................... 13 TABELL 3 .................................................................................................... 13 TABELL 4 .................................................................................................... 14 TABELL 5 .................................................................................................... 14 TABELL 6 .................................................................................................... 15 TABELL 7 .................................................................................................... 16
Fotnoter................................................................................................. 17
Sammanfattning och slutsatser Världsfattigdomen är ett stort problem, ekonomiskt, socialt och mänskligt. 1,2 miljarder människor lever på mindre än en dollar om dagen. Att halvera andelen fattiga i världen fram till 2015 är ett av FN:s så kallade millenniemål. Det finns många länder som under de 30 senaste åren tagit sig ut ur denna fattigdom och skapat mer drägliga livsvillkor för sina invånare, medan det finns andra som blivit ännu fattigare. Den ekonomiska tillväxten är nyckeln till välfärd. Ekonomisk tillväxt är en mycket viktigare faktor än bistånd när det gäller att åstadkomma utveckling. Den rika världens företag är i hög utsträckning lösningen på fattigdomen i världen, och bör inte ses som ett problem. De som verkligen bryr sig om världens fattiga borde främst verka för fler utländska direktinvesteringar i tredje världen, samt större ekonomisk öppenhet och god tillväxtpolitik i utvecklingsländer. De fattiga länder som haft högst ekonomisk tillväxt under 1990-talet har högre medellivslängd, högre läskunnighet, lägre spädbarnsdödlighet och färre fattiga än de som tagit emot mest bistånd under samma period. Inkomstskillnaderna är inte större i snabbväxande fattiga länder än i länder som tagit emot mycket bistånd. När fattiga länder blir rikare får de också bättre miljö. Utländska direktinvesteringar är bland de viktigaste externa faktorerna för tillväxt i fattiga länder. Lönsamma direktinvesteringar leder till fortsatt tillväxt och sysselsättning som inte är beroende av bidrag. År 2000 investerade svenska företag 47 miljarder kronor i de fattiga delarna av världen. Den svenska offentliga biståndsbudgeten var samma år 15,3 miljarder. Svenskägda företag hade vidare 170 000 anställda i fattiga länder och försörjde på så sätt många familjer där direkt, och ett betydligt större antal indirekt. Det globala biståndet, som det hittills oftast fungerat, har däremot inte haft mer än marginell effekt för utveckling i fattiga länder, varken på kort eller lång sikt. Av detta kan man dra två slutsatser: •
Tillväxt är viktigare än bistånd om man är intresserad av att fattiga människor i tredje världen ska få det bättre. Diskussionen om världsfattigdomen måste i mycket högre utsträckning än idag handla om hur tillväxten kan komma igång i fattiga länder, och mindre om hur globala resurser kan omfördelas på politisk väg. Omfördelning kommer inte att lösa fattigdomsproblemet!
•
Biståndet måste i mycket högre grad än idag fokusera på att få igång ekonomisk tillväxt.
Näringslivet är bättre än offentliga biståndsorganisationer på att skapa en hållbar utveckling i tredje världen och en viktigare katalysator för utrotande av fattigdomen än offentliga institutioner och organ. Utländska företags närvaro och verksamheter i fattiga delar av världen är inte ett problem, utan ett bidrag till lösningen på ett problem. Detta bör vara utgångspunkten för all diskussion om näringslivets roll i tredje världen.
2
Inledning Världen har blivit ett mycket bättre ställe att leva på. Den globala ekonomiska tillväxten har gjort att miljontals människor fått en drägligare tillvaro. Färre spädbarn dör, människor lever längre och allt fler människor kan läsa och skriva. Men det finns ett antal stora utmaningar kvar att möta för att säkra en rimlig existens för alla människor på jorden. Fattigdomen i världen är det kanske viktigaste problemet. 1,2 miljarder människor lever fortfarande i fattigdom. Den här rapporten diskuterar två frågor kopplade till fattigdom och utveckling. För det första om global omfördelning av resurser eller en bättre tillväxt i fattiga länder är den viktigaste faktorn för fattigdomsbekämpning. Rapporten avlivar också ett antal myter om tillväxtens effekter i fattiga länder. För det andra diskuteras näringslivets roll i utvecklingssammanhang. När företag från den rika världen har verksamheter i fattiga länder diskuteras detta oftast ur ett problemperspektiv, och det talas om exploatering, brott mot mänskliga rättigheter och dåliga arbetsförhållanden. Detta kan vara en realitet i enskilda fall. Men vilken huvudsaklig roll spelar företag från Sverige och andra rika länder i utvecklingsländer? I den svenska inrikespolitiska debatten talar vissa aktörer om att omfördela resurser, medan andra tycker att det är viktigare att den totala kakan växer. I den internationella debatten finns det lite förenklat också två olika synsätt, som har sina paralleller i den svenska diskussionen. Är det viktigaste för att främja utveckling i fattiga länder och för att bekämpa fattigdomen global omfördelning av offentliga resurser eller ekonomisk tillväxt i fattiga länder? På sistone är det en ökning av det statliga biståndet som fått mest utrymme. Global omfördelning av offentliga resurser är helt enkelt på modet igen. I den millenniedeklaration som FN:s medlemsländer antog år 2000 sattes ett antal mål relaterade till utveckling upp, varav det främsta är just att halvera fattigdomen fram till 2015. Det anmärkningsvärda med fattigdomsmålet är att det är andelen fattiga som ska halveras, inte antalet. Det betyder att om jordens befolkning har fördubblats 2015 har målet nåtts, även om det fortfarande finns 1,2 miljarder fattiga. Men viktigare är att det ”Globala partnerskap för utveckling” som är ett av millenniemålen, fokuserar väldigt mycket på ökat bistånd. Efter FN:s högnivåkonferens om finansiering för utveckling i Monterrey i Mexico 2002 talades det också mest om ökningen av biståndet. Frågan är vart tillväxten tog vägen. Faktum är att i Millenniedeklarationens artikel III, som har rubriken ”Utveckling och fattigdomsbekämpning”, nämns inte ordet en enda gång. Detta trots att ekonomisk tillväxt är det enda sätt på vilket fattigdomen kan bekämpas på ett hållbart sätt. Tillväxt höjer inkomstnivån och förbättrar andra utvecklingsindikatorer så som spädbarnsdödlighet, medellivslängd och läskunnighet. Inte heller Sveriges regering verkar prioritera tillväxten och dess villkor i fattiga länder. Visserligen säger utrikesminister Anna Lindh i 2003 års utrikesförklaring på en rad att ansvaret för fattigdomsbekämpning främst ligger hos utvecklingsländerna själva, men talar sedan om biståndets betydelse på fyra rader, och säger inte ett ord om tillväxtens betydelse. På samma sätt pekar regeringen på tillväxtens betydelse i sin broschyr om millenniemålen, men ger inte frågan någon större vikt i det reella arbetet i FN. På agendan för FN:s generalförsamling hösten 2002 fanns det 46 dagordningspunkter som handlade om utveckling1. Regeringen har delat upp dessa punkter i prioriterade, mellanprioriterade samt icke-prioriterade frågor. En (1) av dessa 46 var verkligt tillväxtorienterad: ”Näringslivet och utveckling (entreprenörskap och ett gott företagsklimat).” Den ansågs av regeringen vara icke-prioriterad.
3
Så till näringslivets roll när det gäller utveckling och fattigdomsbekämpning. Utländska direktinvesteringar är en av de viktigaste externa faktorerna för att få igång ekonomisk tillväxt i fattiga länder. I-världens företags direktinvesteringar i tredje världen överstiger vida det globala biståndet i kronor räknat, och är en mycket bättre tillväxtkatalysator än offentligt bistånd. Näringslivet är alltså den viktigaste aktören för att få igång utveckling i fattiga länder, och därmed för att bekämpa fattigdomen. Därför bör svenska och andra rika länders företags närvaro i fattiga länder inte ses som ett problem, utan som ett bidrag till lösningen på ett problem.
Tillväxt viktigare än bistånd När man talar om fattigdomen och hur den kan bekämpas tänker vi ofta instinktivt på att bistånd är det bästa sättet att vara solidarisk.2 Faktum är dock att utjämning av inkomstskillnader och levnadsstandard via global omfördelning av offentliga medel endast kan få effekt på marginalen. Den allra viktigaste faktorn bakom utveckling i tredje världen är att deras ekonomier börjar växa. Det finns många länder som på mycket kort tid har gått från att ha varit fattiga till att bli ganska rika industriländer. Och det är inte bara levnadsstandard i pengar som har förbättrats, utan även faktorer så som utbildningsnivå, livslängd, barnadödlighet har följt den ekonomiska utvecklingen. Ett nästan klassiskt sådant exempel är Sydkorea. 1964 var Sydkorea nästan hälften så rikt som Zambia. Nu är Sydkorea nästan 27 gånger rikare.3 Under samma period har Zambia tagit emot mer än 14 gånger så mycket bistånd per invånare som Sydkorea.4 En tillväxtorienterad politik med inriktning på deltagande i den internationella ekonomin har alltså gjort att sydkoreaner idag kan njuta av en levnadsstandard som nästan är i klass med den västeuropeiska. Detta exempel är oerhört talande. Men också om man tar ett större antal länder, finns det stora skillnader i utveckling mellan länderna under de 30 senaste åren, oberoende av den mängd bistånd länderna tagit emot under samma period. Låt oss utgå från de 80 fattigaste länderna i världen år 1970.5 Bland dessa 80 länder bildar vi två grupper med de 20 länder som hade bäst respektive sämst ekonomisk utveckling mellan 1970 och 2000. Låt oss kalla dem snabbväxarna och lågväxarna.
FIGUR 1 BNP per capita 1970 och 2000 i två grupper av fattiga länder Snabbväxare 5000 4000 3000 2000 1000 0
1970
Lågväxare
2000
Snabbväxarna blev under dessa 30 år i genomsnitt 230 procent rikare medan lågväxarna fick se sina ekonomier minska med i genomsnitt 23 procent. Trots att de två ländergrupperna var ungefär lika fattiga 1970, hade en grupp länder tagit sig ut ur fattigdomen år 2000, och lyckats skapa en levnadsnivå som är avsevärt mycket bättre, medan den andra gruppen under samma period blivit än fattigare. De båda ländergrupperna tog under perioden emot ungefär lika mycket bistånd per capita.6
4
Av detta kan man dra två slutsatser. För det första är det tydligt att det är annat än det offentliga biståndet som är avgörande för utveckling i fattiga länder. Diskussionen om fattigdomen i världen måste alltså i mycket högre utsträckning handla om hur tillväxten i fattiga länder kan komma igång än om hur stort biståndet är. För det andra måste bistånd fokusera på att få igång tillväxt i mottagarländerna. Bistånd som inte leder till tillväxt tjänar ingenting till i längden.
Leder bistånd till tillväxt? Frågan är då om bistånd leder till tillväxt.7 Det finns siffror som pekar på att så inte är fallet. Exempelvis är de länder som fått amerikanskt bistånd sedan 1980 fattigare nu än då.8 Det kan naturligtvis vara så att över tid utvecklas de länder som får bistånd och blir därmed allt mindre beroende av bistånd. Resurserna går då till andra länder med sämre utveckling som behöver biståndet mer. Och eftersom dessa är i behov av bistånd har de antagligen problem med sin utveckling och tillväxt. På så sätt tenderar länder som tar emot bistånd att uppvisa dåliga tillväxtsiffror. Det är alltså naturligt att det är länder med dålig tillväxt som får bistånd. Detta resonemang bygger dock på att mottagarländerna växlar över tid. Det gör de inte. 12 av de 20 länder som fick mest bistånd i världen per capita 1980 var kvar på ”topplistan” 1990 och 8 var fortfarande kvar där år 2000.9 En aspekt att ha i åtanke är att bistånd som syftar till utveckling på längre sikt, och inte att avlasta människor i länder i akuta katastrofer, för att få största möjliga effekt bör riktas till länder som genomför reformer. Och eftersom reformer leder till tillväxt kan i så fall bistånd associeras med tillväxt utan att vara dess orsak.10 Det lättaste sättet att svara på frågan om bistånd leder till tillväxt på kortare sikt är att titta på de fattiga länder som fått mest bistånd per capita i världen under 1990-talet och se vilken ekonomisk utveckling de har haft, och sedan titta på de snabbast växande fattiga länderna och se hur mycket bistånd de har tagit mot. Vi har valt ut de 20 största biståndsmottagarna per capita och de 20 länderna med högst ekonomisk tillväxt bland de 99 länder som år 2001 enligt Världsbanken hade låga eller medellåga inkomster.11 Dessa länder var 1990 ungefär lika fattiga i genomsnitt.12 Kort sagt, vilket samband finns det mellan tillväxt och bistånd i fattiga länder?
FIGUR 2 Bistånd och tillväxt i fattiga länder 1990-2000 Bistånd per capita (100tal US $) och årlig BNPtillväxt (%)
Snabbväxare
Biståndsmottagare
10 8 6 4 2 0 Bistånd per capita
Tillväxt
5
De snabbast växande fattiga länderna i världen fick under denna tioårsperiod långt mindre bistånd än de som fick mest. På samma sätt växte de som fick mest bistånd mycket långsammare än de fattiga länder som växte snabbast.13 Biståndet hade däremot under detta decennium endast marginell effekt på tillväxten i fattiga länder. Detta skulle kunna ses som ett cirkelresonemang, eftersom vi har delat upp fattiga länder i två grupper; en med de länder som haft högst ekonomisk tillväxt och en med dem som tagit emot mest bistånd per capita. Det säger sig självt att länder med hög ekonomisk tillväxt har hög ekonomisk tillväxt. Att dessa länder får mindre bistånd än de som har sämre tillväxt ter sig också naturligt, eftersom länder med hög tillväxt i längden behöver allt mindre bistånd. Det bör dock noteras att i gruppen snabbväxare endast ingår länder som fortfarande är fattiga. Det borde vara så att bistånd leder till utveckling i form av högre ekonomisk tillväxt. Det är då slående att endast tre av de 20 länder som fick mest bistånd finns med bland de 20 länder som hade högst tillväxt.14 En förklaring till detta faktum skulle kunna vara att biståndets effekter kan ha viss fördröjning. När det syftar till institutionsuppbyggnad, kunskapsöverföring och infrastrukturprojekt tar de ofta lång tid innan man ser några effekter på tillväxten. Därför är det intressant att se hur de länder som tog emot mest bistånd under 1980-talet utvecklades under 1990-talet.
FIGUR 3 Årlig BNP-tillväxt 1990-2000 (%) Snabbast växande fattiga länder Fattiga länder med högst bistånd per capita 1980-1989 6 5 4 3 2
De största biståndsmottagarna på 1980-talet växte på 1990-talet med i genomsnitt två procentenheter mindre än de snabbast växande fattiga länderna.15 Endast två av de 20 största biståndsmottagarna på 1980-talet återfanns bland de snabbast växande fattiga länderna på 1990talet.16 Inte heller på lite längre sikt hör de stora biståndsmottagarna alltså till de snabbast växande fattiga länderna. Det globala biståndet kan alltså inte sägas ha varit särskilt lyckosamt när det gäller att stimulera ekonomisk utveckling i mottagarländerna.
Myter om tillväxt i fattiga länder Frågan är då vad den ekonomiska tillväxten i de snabbväxande fattiga länderna får för effekt för befolkningen. Debatten präglas av vissa, oftast felaktiga, myter om tillväxt som utvecklingsstrategi. Låt oss därför hålla oss kvar vid våra två ländergrupper från 1990-talet, snabbväxarna och biståndsmottagarna.
MYT 1: TILLVÄXT I UTVECKLINGSLÄNDER GER INTE HÖGRE INKOMSTNIVÅER Fattigdom är brist på resurser. Ändå finns det de som hävdar att tillväxt inte är särskilt viktigt när det gäller att bekämpa fattigdomen.
6
SANNING 1: TILLVÄXT HÖJER INKOMSTNIVÅER I UTVECKLINGSLÄNDER 1990 hade de två ländergrupperna en jämförbar utgångspunkt när det gäller inkomstnivå. Mottagarländerna hade i genomsnitt 90 procent av snabbväxarnas inkomstnivå. År 2000 hade de endast 71 procent.17 Efter 11 år med massiva biståndsinsatser hade människorna i de fattiga länder som tagit emot mest bistånd blivit fattigare i förhållande till människorna i de länder som haft hög ekonomisk tillväxt. Tillväxt är mycket viktigare än bistånd när det gäller att få upp inkomstnivåer i fattiga länder.
FIGUR 4 BNP per capita i snabbväxande och biståndsmottagande fattiga länder, 1990 och 2000, US $18 Snabbväxare
Biståndsmottagare
4000 3000 2000 1000 0
1990
2000
MYT 2: TILLVÄXT FÅR INTE BORT FATTIGDOMEN Det hävdas ibland att BNP/capita är ett dåligt mått på ett lands välstånd eftersom det ignorerar hur inkomsterna är fördelade över befolkningen. Ett land med ganska hög BNP/capita kan ha stora mängder fattiga människor, om det samtidigt finns de som är riktigt rika. Fattigdomen består när tillväxten ökar och endast bistånd kan därför hjälpa de allra fattigaste, menar man.
SANNING 2: TILLVÄXT MINSKAR FATTIGDOMEN Det finns färre fattiga människor i de fattiga länder som haft hög ekonomisk tillväxt än fattiga länder som tagit emot mest bistånd.19
FIGUR 5 Andel fattiga människor som procent av befolkningen20 Snabbväxare 40 30 20 10 0
Biståndsmottagare
7
MYT 3: TILLVÄXT SKAPAR OHÅLLBARA EKONOMISKA KLYFTOR Det finns de som hävdar att ekonomisk tillväxt visserligen leder till högre genomsnittliga inkomstnivåer i fattiga länder, men att tillväxtens frukter skapar ohållbara ekonomiska klyftor och att bistånd behövs för att överbrygga dessa. Ginikoefficienten är det mest vedertagna måttet på inkomstskillnader. Ju högre siffra ju större inkomstskillnader har ett land.
SANNING 3: TILLVÄXT GER INTE STÖRRE INKOMSTSKILLNADER ÄN BISTÅND Inkomstskillnaderna i de länder som tagit emot mest bistånd är lika höga som i de snabbväxande länderna.
FIGUR 6 Inkomstskillnader (ginikoefficient) i fattiga länder21 Snabbväxare
Biståndsmottagare
30 20 10 0
MYT 4: TILLVÄXT HÖJER INTE LIVSKVALITETEN Det finns de som hävdar att utveckling inte bara kan mätas i pengar, utan att det finns andra mått som är lika eller mer relevanta. De icke-ekonomiska faktorer som brukar tas upp är främst utbildningsnivå, hälsa och miljö. Utbildning och hälsa är också de faktorer som FN:s utvecklingsorgan UNDP tar upp i sitt utvecklingsindex. Det är därför intressant att se på förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet och läskunnighet i de snabbväxande fattiga länderna och i de länder som tar emot mest bistånd.
SANNING 4: TILLVÄXT LEDER TILL BÄTTRE LIVSKVALITET Människor i fattiga länder med hög ekonomisk tillväxt har det inte bara bättre ekonomiskt än människor i fattiga länder som tar emot mycket bistånd. De har det också bättre när det gäller förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet och analfabetism. Kort sagt, ekonomisk tillväxt leder till att människor får det bättre på en rad olika områden.
8
FIGUR 7 Förväntad livslängd (antal år), 2000 62 60 58
Snabbväxare
56
Biståndsmottagare
54 52 50
Människor i de fattiga länder som haft högst ekonomisk tillväxt lever i genomsnitt sju år längre än människor i de fattiga länder som fått mest bistånd.
FIGUR 8 Spädbarnsdödlighet, andel av barn som föds levande (%, 2000) 8 6 4
Snabbväxare Biståndsmottagare
2 0
Spädbarnsdödligheten i de snabbväxande fattiga länderna är lägre än i de fattiga länder som tagit emot mest bistånd (5,7 respektive 7,3 procent).
FIGUR 9 Analfabetism, andel av befolkningen över 15 år som inte kan läsa (%, 2000) 34 32 Snabbväxare 30 28
Biståndsmottagare
26
Fler människor kan läsa i de snabbast växande fattiga länderna än i de som tagit emot mest bistånd.
9
MYT 5: ÖKAD TILLVÄXT I FATTIGA LÄNDER GER SÄMRE MILJÖ Det hävdas ofta att det är inte hållbart med tillväxt i fattiga länder, eftersom miljön inte tål den ökade belastning det skulle innebära.
SANNING 5: TILLVÄXT ÄR EN FÖRUTSÄTTNING FÖR BÄTTRE MILJÖ Tillväxt skapar förutsättningar för medvetenhet om miljöns betydelse. Har man inte mat för dagen är det svårt att bry sig om andra saker än just mat. Än viktigare är dock att tillväxt ger resurser till investeringar i ny resurssnål teknik och andra miljöförbättringar. Undersökningar visar också att miljöslitaget minskar när ett lands genomsnittliga inkomstnivå närmar sig 8000 dollar och sedan börjar sjunka vid 10 000 dollar.22 Hur kan då tillväxten i fattiga länder öka?
Politik för tillväxt i tredje världen Det finns en lång rad villkor som måste uppfyllas för att en hög ekonomisk tillväxt ska uppstå. Men grunden i den ekonomiska tillväxten består i att åstadkomma ett större resultat med samma resurser. Det gör man genom att öka effektiviteten i produktionen. Och ju mer effektiv produktionen i ett land är, ju högre blir inkomsterna för invånarna. Det största ansvaret för att skapa tillväxtvänliga villkor ligger hos utvecklingsländerna själva.
EKONOMISK OCH POLITISK FRIHET En av de viktigaste faktorerna bakom ekonomisk tillväxt är ekonomisk frihet. Ett årligt index delar upp världens länder i fria, nästan fria, ofria och förtryckta länder. Indexet visar att fria länder i genomsnitt har en inkomst per capita som är dubbelt så hög som de som är nästan fria. Dessa är sin tur mer än tre gånger så rika som ofria och förtryckta länder.23 Globaliserade utvecklingsländer, det vill säga sådana som är öppna för utrikeshandel, växte under 1990-talet med i genomsnitt fem procent om året, medan mindre globaliserade utvecklingsländer hade negativ tillväxt under samma period.24 En annan viktig tillväxtfaktor i fattiga länder är det som brukar kallas gott styrelseskick, det vill säga demokrati, frånvaron av korruption samt att samhällets institutioner inklusive rättssystemet fungerar väl.
INVESTERINGAR FÖR HÅLLBAR TILLVÄXT Även om de allra viktigaste villkoren för tillväxt avgörs i länderna själva finns det externa faktorer. Forskning pekar på att förutom internationell handel är utländska direktinvesteringar den i särklass viktigaste externa faktorn för tillväxt i utvecklingsländer. Lönsamma investeringar kan fortsätta att växa av egen kraft, det vill säga de leder till en hållbar utveckling. De flesta biståndsinsatser däremot kan endast fortsätta så länge nya resurser tillförs utifrån. Oftast visar det sig vara omöjligt för mottagarlandet att någonsin driva verksamheten i biståndsprojekt vidare av egen kraft. Industriländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD skriver i en rapport att ”de övergripande vinsterna av utländska direktinvesteringar för utvecklingsländers ekonomi är väldokumenterade” (egen översättning).25 Direktinvesteringar leder till tillväxt i de länder där investeringarna sker genom att:
10
• • • •
kunskap överförs, både tekniskt kunnande och övrig affärskompetens landet integreras i den internationella ekonomin ett mer konkurrenskraftigt näringslivsklimat skapas utvecklingen av företagen i landet stärks.
Låt oss utgå från de länder som var fattiga 1985 och skilja ut de 20 av dessa länder som tagit emot mest respektive minst utländska direktinvesteringar per invånare (FDI/capita) 10 år framåt. Låt oss sedan jämföra de två gruppernas genomsnittliga tillväxttakt de fem följande åren.
FIGUR 10 Genomsnittlig årlig tillväxt (%) i fattiga länder 1996-2001, efter mängd utländska direktinvesteringar 1986-1995 4,5 4
Fattiga länder med högst FDI/capita
3,5
Fattiga länder med lägst FDI/capita
3
De fattiga länder som fick mest utländska direktinvesteringar per invånare växte i genomsnitt med 29 procent mer än de fattiga länder som tog emot minst.26 Utländska direktinvesteringar ger ekonomisk tillväxt. Eftersom investeringarna görs av företag är näringslivet är en mycket viktig aktör när det gäller att främja utveckling i fattiga länder.
Svenska företags investeringar i fattiga länder Sverige har många multinationella företag i förhållande till landets storlek. Hur mycket bidrar dessa till att öka välståndet i fattiga länder? År 2000 investerade svenska företag 47 miljarder kronor i länder i Afrika, Latinamerika och Karibien, Asien samt Öst- och Central Europa, som idag är de regioner som får bistånd. Detta ska jämföras med den svenska biståndsbudgeten för 2000 som uppgick till 15,3 miljarder kronor.27 De länder där svenska företag investerar är inte nödvändigtvis samma länder som tar emot svenskt bistånd.28 Utländska direktinvesteringar är en viktigare faktor än bistånd för utveckling i fattiga länder. Svenskt näringsliv är således en större utvecklingskatalysator än det svenska offentliga utvecklingsetablissemanget. År 2000 arbetade dessutom nästan 170 000 anställda i u-världen för svenskägda företag.29 Effekterna av investeringarna är dock mångdubbelt större än vad siffrorna redovisar. De anställda kan försörja sina familjer, underleverantörer och tjänsteföretag får större omsättning och kan anställa fler och de anställda konsumerar vilket stimulerar handelns omsättning och sysselsättning. Men det är inte jämförelsen mellan privata och offentliga insatser för utveckling som är det viktiga. Poängen är i stället att multinationella företags verksamheter i tredje världen är oerhört positiva för utvecklingen där. Diskussionen om världsfattigdomen och utvecklingsproblematiken kopplat till näringslivet bör därför inte främst handla om att försvåra för företagen att investera i fattiga länder, utan i stället hur företagsamheten kan uppmuntras. De svenska företagens normala verksamhet är nästan alltid till mycket stor nytta för värdländerna på många olika sätt. Företagen
11
skapar bestående ekonomiska värden, anställer personal, svarar för kompetensuppbyggnad, överför värderingar etcetera. De flesta u-länder gör också allt de kan för att locka till sig utländska direktinvesteringar. Dessa fakta borde komma fram tydligare om man vill ha en verklighetsförankrad diskussion om företagens roll i tredje världen. ___________
12
Bilaga 1: Tabeller TABELL 1 Välståndsförändring och bistånd 1970 – 2000, de 20 snabbast växande länderna bland de 80 som var fattigast 197030 Länder Väloch bistånd Brasilien Ungern Syrien Indien Chile Dominikanska Repub. Seychellerna Lesotho Tunisien Sri Lanka Belize Portugal Egypten Indonesien Malaysia Thailand Malta Sydkorea Kina Botswana Genomsnitt
BNP per capita US $ 1970 2000 2 394 2 753 388 211 2 360 874 2 852 223 1 004 345 1 234 5 011 478 298 1 371 752 1 927 2 283 120 590 1 373
4 624 5 326 839 459 5 354 2 056 7 000 548 2 470 860 3 143 12 794 1 226 994 4 797 2 826 10 223 13 124 824 4 173 4 183
Välståndsförändring Bistånd per invånare, 1970 – 2000, % sammanlagt 1970-2000 93 40 93 210 116 1 792 117 64 127 148 135 410 145 7 657 146 1 536 146 923 149 743 155 3 169 155 0 157 1 218 234 202 250 230 276 265 431 2 011 475 73 587 33 607 2 444 228 1 158
13
TABELL 2 Välståndsförändring och bistånd 1970 – 2000, de 20 långsammast växande länderna bland de 80 som var fattigast 1970 Länder Väloch bistånd Sierra Leone Niger Kiribati Zambia Georgien Madagascar Centralafrik. Rep. Venezuela Haiti Elfenbenskusten Tchad Togo Burundi Ghana Rwanda Jamaica Mauritanien Nigeria Sydfrika Senegal Genomsnitt
BNP per capita US $ 1970 2000 327 389 1 064 699 828 403 459 4 306 452 929 269 384 165 475 263 2 241 523 264 4 100 621 958
148 203 575 394 502 246 339 3 301 352 739 218 323 139 413 243 2 115 495 254 4020 609 781
Välståndsförändring Bistånd per invånare, 1970 – 2000, % sammanlagt 1970-2000 -55 656 -48 989 -46 5 961 -44 1 695 -39 307 -39 678 -26 1 214 -23 39 -22 823 -20 977 -19 814 -16 1 062 -16 798 -13 722 -8 1 104 -6 1 396 -5 2 991 -4 43 -2 83 -2 1 734 -23 1204,2
TABELL 3 Genomsnittlig tillväxt per år för de tjugo fattiga länder som tagit emot mest bistånd per capita (US $, 2000 års priser) 31 1990-2000 Land Nicaragua Guinea-Bissau Mauretanien Namibia Zambia Jordanien Bolivia Papua Nya Guinea Mongoliet Republiken Kongo Senegal Honduras Albanien Gambia Rwanda
Bistånd/invånare 1 485 1 192 1 143 1 136 1 017 928 917 858 792 786 781 774 746 669 636
BNP-tillväxt 2,4 2,5 3,5 4,2 0,7 4,8 3,9 4,3 -0,1 0,5 3,5 2,9 0,8 3,5 2,5
14
Elfenbenskusten Lesotho Mozambique El Salvador Laos Genomsnitt
636 614 592 569 568 829
2,7 4,1 6,7 4,6 6,3 3,2
TABELL 4 Bistånd per capita (US $, 2000 års priser) till de fattiga länder som hade högst genomsnittlig ekonomisk tillväxt per år, 1990-2000 Land Kina Vietnam Sudan Mocambique Uganda Laos Myanmar Syrien Jemen Indien Sri Lanka Thailand Tunisien Nepal Bangladesh Indonesien Dominik. Republiken Iran Jordanien Kambodja Genomsnitt
Bistånd/invånare 20 124 164 737 408 568 28 263 218 22 332 139 284 221 136 93 123 29 928 303 257
BNP-tillväxt 9,6 7,3 7,0 6,7 6,6 6,3 6,1 6,0 5,5 5,5 5,3 5,2 5,0 5,0 5,0 4,9 4,8 4,8 4,8 4,7 5,8
TABELL 5 Genomsnittlig tillväxt per år 1990-2000, %, för de tjugo fattiga länder som tog emot mest bistånd per capita 1980-1989, US $, 2000 års priser Land Jordanien Mauritanien Botswana Gabon Gambia Papua New Guinea Guinea-Bissau Syrien Jamaica Oman Senegal
Bistånd/invånare 80-89 2 826 1 144 1 096 943 930 917 907 830 781 701 697
BNP-tillväxt 90-00 4,8 3,5 5,5 2,7 3,5 4,3 2,5 6,0 1,6 6,2 3,5
15
Lesotho Costa Rica El Salvador Swaziland Honduras Republiken Kongo Centralafrikanska rep. Zambia Libanon Genomsnitt
686 678 647 538 529 513 507 506 501 844
4,1 5,1 4,6 3,6 3,0 0,5 1,4 0,7 9,3 3,8
TABELL 6 Genomsnittlig tillväxt 1996-2001, %, i de 20 länder som tagit mot mest direktinvesteringar per capita (US $, 2000 års priser) 1986-1995, bland de länder som var fattiga 198532 Land Sudan Bangladesh Etiopien Burundi Nepal Malawi Haiti Indien Gambia Tadjikistan Burkina Faso Madagaskar Benin Kenya Niger Mali Mocambique Mongoliet Rwanda Zimbabwe Genomsnitt
FDI/capita 7,14 2,59 0,80 0,61 0,49 0,23 0,19 0,18 0,15 0,14 0,13 0,10 0,10 0,09 0,09 0,08 0,08 0,08 0,07 0,07 0,67
Tillväxt 96-01 6,6 5,2 5,7 -0,3 5,0 3,8 1,5 5,5 5,0 1,2 5,5 4,3 5,4 1,7 3,5 4,6 10,7 2,6 9,5 0,3 4,4
16
TABELL 7 Genomsnittlig tillväxt 1996-2001, %, i de 20 länder som tagit mot minst direktinvesteringar per capita (US $, 2000 års priser) 1986-1995, bland de länder som var fattiga 1985 Land Republiken Kongo Sri Lanka Laos Syrien Indonesien Honduras Marocko Nigeria Zambia Kina Filipinerna Guatemala Egypten Lesotho Ecuador Angola Dominikanska Rep. Thailand Papua Nya Guinea Jamaica Genomsnitt
FDI/capita 0,0217 0,0216 0,0189 0,0150 0,0122 0,0118 0,0102 0,0102 0,0094 0,0090 0,0082 0,0079 0,0063 0,0053 0,0045 0,0045 0,0043 0,0037 0,0027 0,0023 0,0095
Tillväxt 96-01 0,8 4,6 6,0 3,6 1,4 2,9 4,2 3,0 3,2 8,1 3,6 3,6 5,0 3,7 1,0 5,9 6,8 0,8 0,5 0,2 3,4
17
Fotnoter 1
De 46 frågor eller dagordningspunkter som handläggs av den ekonomiska gruppen på Sveriges permanenta representation vid FN. 2 Det bistånd som diskuteras i studien är endast det offentliga biståndet. Det finns även bistånd som inte går via offentliga kanaler, som t ex frivilligorganisationer och andra hanterar. 3 Källa: Till Världskapitalismens försvar, Johan Norberg, Timbro 2001. 4 Sydkorea fick mellan 1964 och 2000 sammanlagt US $ 121 per invånare i bistånd, medan Zambia tog emot hela US $ 1 739 per capita under samma period. Faktum är att Sydkoreas snabba ekonomiska utveckling gjort att landet har varit en nettobidragsgivare sedan 1992. Datan i denna studie är hämtad från Världsbankens databas, World Development Indicators on-line. Detta är källan om annat ej anges. 5 Endast de länder för vilka det finns uppgifter om BNP per capita från 1970 fram till 2000 i Världsbankens databas. Det bör noteras att för en lång rad länder som man kan anta skulle vara med bland de 80 fattigaste finns det inte någon data tillgänglig. 6 De två grupperna hade 1970 en jämförbar utgångspunkt när det gäller BNP per capita. Genomsnittet bland snabbväxarna var US $ 1 373 och bland lågväxarna US $ 958. Köpkraftsjusterat, 1995 års priser. Lågväxarna tog under samma period emot något mer bistånd per capita än snabbväxarna (US $ 1 204 respektive US $ 1 158). 7 Med tillväxt menar vi här en ökning av BNP per capita. BNP-måttet får ofta kritik som ett trubbigt utvecklingsmått. Se nedan under rubriken ”Vad får tillväxten för effekter” för en diskussion om tillväxtens effekter i fattiga länder. 8 Medianinkomsten (BNP per capita) i de av USAs mottagarländer för vilka det finns pålitlig data har under perioden 1980-2000 sjunkit från $1,076 till $994. Under samma period har USA givit dessa länder US $167 miljarder. Källa: The Millennium Challenge Account: Linking Aid with Economic Freedom, Heritage foundation 2002. 9 De länder som var bland de 20 största mottagarländerna av bistånd per capita såväl 1980 som 1990 var: Jordanien, Botswana, Mauretanien, Papua Nya Guinea, Gambia, Gabon, Libanon, Guinea-Bissau, Nicaragua, Lesotho, Jamaica samt Republiken Kongo. De länder som var med på topplistan både 1980 och 2000 var Jordanien, Mauretanien, Papua Nya Guinea, Gambia, Libanon, Guinea-Bissau, Nicaragua och Zambia. Eftersom det vi är intresserade av är biståndets effekt på fattiga länder har vi genomgående i rapporten bortsett från rikare länder som får bistånd. Det finns stora biståndsmottagare, t ex Israel och länder i Centraleuropa, som antingen har medelhöga eller höga inkomster. Länder med färre än en miljon invånare bortses också ifrån, eftersom biståndet per capita blir så högt för så små länder. Dessa länder kan inte heller ses som representativa ur ett tillväxtperspektiv. De allra flesta av världens fattiga finns i större fattiga länder. Eftersom det främst är utvecklingsproblematiken vi är intresserade av har vi dessutom valt att bortse från länder som mottagit bistånd till stor del av säkerhets- eller geopolitiska skäl, snarare än utvecklingsmässiga. 10 Problematiken med korrelation och kausalitet återkommer ofta i studier av detta slag. På samma sätt som bistånd kan korrelera med tillväxt utan att vara dess orsak kan de samband som visas på i rapporten vara av korrelationsnatur i stället för av kausal natur. 11 Fattiga länder definieras genomgående i studien som sådana som enligt Världsbanken har låga (under US $ 745) eller medellåga inkomster (US $ 745-2 975) definierat som köpkraftsjusterad BNI/capita i 2001 års priser. 12 Se under rubriken ”Vad får tillväxten för effekter” för en jämförelse mellan de två gruppernas genomsnittliga inkomstnivå 1990. 13 Genomsnittet för den årliga BNP-tillväxten i de 20 fattiga länder som tog emot mest bistånd per capita 1990-2000 var 3,2 procent. Biståndet till dessa länder uppgick till i genomsnitt US $ 829 per invånare under samma period. De 20 fattiga länder som hade bäst ekonomisk utveckling under samma period hade en genomsnittlig tillväxt på 5,8 procent men fick bara US $ 257 per invånare i bistånd. 14 Dessa tre är Mocambique, Laos och Jordanien. 15 De 20 fattiga länder som tog emot mest bistånd per capita under perioden 1980-89 hade under 1990-2000 en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,8 procent per år, mot 5,8 procent för de 20 snabbast växande fattiga länderna. 16 Dessa två är Jordanien och Syrien. 17 Den genomsnittliga BNP/capita för de 20 fattiga länder som växte snabbast på 1990-talet var US $ 1 871, medan motsvarande siffra för de som tog emot mest bistånd var US $ 1 686. 2000 hade snabbväxarnas BNP/capita vuxit till i genomsnitt US $ 3 176, medan biståndsmottagarna låg på US $ 2 263. 18 Köpkraftsjusterat, 2001 års priser 19 Andelen fattiga definieras som den andel av befolkningen som lever under 1 US $ om dagen. Källa: Världsbanken. 20 Det finns ingen data för Albanien, Guinea-Bissau, Iran, Kambodja, Myanmar, Nicaragua, Papua Nya Guinea, Republiken Kongo, Rwanda, Sudan, Syrien, Uganda och Vietnam. Data för övriga länder: 1999: Bolivia, Indonesien och Kina; 1998: El Salvador, Gambia, Honduras, Jemen och Thailand; 1997: Indien, Jordanien, Laos; 1996: Bangladesh, Dominikanska republiken, Mocambique och Sri Lanka; 1995: Lesotho, Mauretanien, Mongoliet Nepal, Senegal och Tunisien; 1993: Elfenbenskusten och Namibia. 21 Data för största biståndsmottagarna är från olika år under 1990-talet (1999: Bolivia; 1998: El Salvador, Gambia, Honduras, Nicaragua och Zambia; 1997: Jordanien, Laos och Mozambique; 1996: Papua Nya Guinea; 1995
18
Elfenbenskusten, Mauritanien, Mongoliet och Zambia; 1993: Namibia; 1991: Guniea-Bissau. Det finns ingen data för Albanien, Kongo, Lesotho och Rwanda. Detsamma gäller för snabbväxarna: (1999: Indonesien; 1998: Dominikanska republiken, Kina, Thailand, Vietnam och Yemen; 1997: Indien, Jordanien, Kambodja, Laos och Mozambique; 1996: Bangladesh, Nepal och Uganda; 1995 Sri Lanka och Tunisien. Det finns ingen data för Iran, Myanmar, Sudan och Syrien. Eftersom årtalen från vilka data är hämtade varierar så kraftigt bör siffrorna tolkas med stor försiktighet. 22
Källa: Gene M. Grossman och Alan B. Krueger, Economic Growth and the Environment, NBER Working Papers 4634. 23
Index of economic freedom, Heritage Foundation och Wall Street Journal, citerad i How to Improve the Bush Administration’s Millennium Challenge Account, Brett D. Schaefer and Paolo Pasicolan, Heritage Foundation Backgrounder #1629 February 28, 2003. 24 Källa: Paul Collier and David Dollar, eds., Globalization, Growth, and Poverty: Building an Inclusive World Economy, World Bank Policy Research Report (New York: Oxford University Press, 2002), p. 5. citerad i How to Improve the Bush Administration’s Millennium Challenge Account, Brett D. Schaefer and Paolo Pasicolan, Heritage Foundation Backgrounder #1629 February 28, 2003. 25 Foreign Direct Investment for Development: Maximising benefits, minimising costs. OECD, Paris 2002. 26 De 20 fattiga länder som tog emot mest direktinvesteringar per capita under 1986-1995 hade en genomsnittlig tillväxttakt på 4,4 procent per år, medan de 20 fattiga länder som tog emot minst direktinvesteringar växte med i genomsnitt 3,4 procent per år under samma period. Detta trots att bland de länder som tog emot minst FDI/capita finns det sådana snabbväxande länder som Kina, Laos och Angola. 27 Regeringens proposition, 2000/01:100, 2001 års ekonomiska vårproposition, Finansdepartementet, s. 121. 28
Det ska sägas att direktinvesteringar i större utsträckning går till länder med högre inkomster än med lägre, precis som det går mer bistånd till länder med lägre inkomster än med högre. Företag tenderar att investera mer i länder ju rikare de är och det är främst fattiga länder som tar emot bistånd. Det kan vara så att svenska företags investeringar i fattiga delar av världen går till enskilda länder som har högre BNP per capita än de länder som tar emot svenskt bistånd.
29
Svenskägda koncerner med verksamhet i utlandet 2000, Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS). ITPS delar upp världen i ett antal regioner. Företagen hade 68 400 anställda i Östeuropa, 14 463 i Centralamerika och Karibiska öarna, 29 497 i Sydamerika, 55 212 i Asien, 7 162 i Afrika och 8 269 i Oceanien. Det blir sammanlagt 183 003. ITPS regioner går inte att på ett entydigt sätt dela upp efter inkomst- eller utvecklingsnivå. Så ingår i kategorin Asien Japan och Sydkorea med 3 377 respektive 2 328 anställda, och i kategorin Oceanien ingår Australien och Nya Zeeland med 7 602 respektive 645 anställda. Svenskägda företag har alltså sammanlagt 13 952 anställda i dessa fyra länder, som inte är några utvecklingsländer. Kvar blir då 169 051 anställda. Det finns också ett antal länder som inte är industrialiserade länder där svenska företag har investeringar, t ex i kategorin Nordeuropa med de baltiska länderna, Sydeuropa med Albanien, Bosnien & Hercegovina, Kroatien, Slovenien, Makedonien och Serbien och Montenegro. Anställda i dessa länder ingår inte i statistiken. 30 BNP per capita, köpkraftsjusterat 1995 års priser. Endast siffror för de länder för vilka det finns tillgänglig data i Världsbankens databas. 31 En rad länder bortses ifrån här, på grund av att de är för små eller för att de får bistånd främst av andra skäl än utvecklingspolitiska. De länder eller territorier som annars skulle förekomma på listan är Bosnien & Hercegovina samt Västbanken & Gaza. Se vidare fotnot 9, för en diskussion om urval av länder. 32 Länder som år 1985 hade en BNP/capita på under US $ 2 975, och för vilka det finns data tillgänglig.
