UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska Institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
EN ETABLERAD OUTSIDER En sociologisk fallstudie av Lillemor Östlins självbiografi ”Hinsehäxan” och analys av de sociala grupperingarna kriminella och icke-kriminella
Författare: Johan Henriksson Elin Lundgren Handledare: Hedda Ekerwald
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
Sammanfattning Denna uppsats syftar till att undersöka de sociala mekanismer som ligger till grund för uppdelningen mellan kriminella och icke-kriminella, samt för uppdelningen inom den kriminella gruppen vad gäller sociala grupperingar och statusordningar. Studien tar avstamp i Lillemor Östlins självbiografi ”Hinsehäxan”, och analysen baseras på ett kriminellt perspektiv på dessa sociala konstellationer. Genom en narrativ analys, och således en kvalitativ analys, undersöker vi den mening hon tillskriver sin sociala värld och hur detta har inverkan på de aktuella grupperingarna. En stor del av den tidigare forskningen har undersökt hur en kriminell livsstil växer fram, och vilka faktorer som ligger bakom denna utveckling. Den forskning som har fokuserat på de sociala aspekterna har främst behandlat vikten av kriminella kamraters inverkan, samt effekten av specifika familjesituationer. Vi har tagit ett större samhällsperspektiv i åtanke och har med Elias och Scotsons teori om etablerade och outsiders undersökt hur väl denna teori kan förklara dessa sociala grupper. När teorin tillämpas finner vi att icke-kriminella kan betraktas som samhälleligt etablerade, och kriminella kan betraktas som outsiders. Vi kommer även fram till en ny sak i förhållande till Elias och Scotsons teori, nämligen att det finns sociala grupper av etablerade och outsiders även inom den kriminella gruppen. Med denna uppsats menar vi att bredda förståelsen för kriminellas sociala värld. Vi menar även att kritiskt granska hur de sociala grupperna kriminella och icke-kriminella uppfattas ur både de kriminellas och de icke-kriminellas perspektiv.
Nyckelord: kriminalitet, etablerade och outsiders, ”Hinsehäxan”, sociala grupper, status.
1
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
Innehållsförteckning
1. Inledning................................................................................................................................. 4 1.1 Bakgrund........................................................................................................................... 4 1.2 Syfte och frågeställningar ................................................................................................. 6 1.3 Uppsatsens disposition ..................................................................................................... 6 2. Tidigare forskning .................................................................................................................. 7 2.1 Bakgrundsfaktorer till en kriminell livsstil ....................................................................... 7 2.2 Kriminella vänner och ett kriminellt socialt nätverk ........................................................ 9 3. Teori ..................................................................................................................................... 11 3.1 Etablerade och outsiders ................................................................................................. 11 3.2 Analytiska begrepp ......................................................................................................... 12 4. Metod ................................................................................................................................... 13 4.1 Tillvägagångssätt ............................................................................................................ 13 4.1.1 Empiriskt material .................................................................................................... 13 4.1.2 Begränsningar och urval .......................................................................................... 13 4.2 Narrativ analysmetod ...................................................................................................... 13 4.3 Metodologisk diskussion ................................................................................................ 15 5. Analys................................................................................................................................... 16 5.1 Uppväxt .......................................................................................................................... 16 5.2 Socialt nätverk ................................................................................................................ 19 5.3 Yrke och utbildning ........................................................................................................ 26 5.4 Fängelse och institutionalisering .................................................................................... 30 5.5 Rättsväsendet .................................................................................................................. 34 6. Diskussion ............................................................................................................................ 36 6.1 Summering...................................................................................................................... 36 2
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 6.2 Övergripande diskussion ................................................................................................ 36 6.3 Implikationer för forskning och praktik ......................................................................... 39 Referenslista ............................................................................................................................. 40
3
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
1. Inledning 1.1 Bakgrund Idag är kriminalitet i allmänhet och straffpåföljdsdiskussionen i synnerhet aktuella ämnen i samhällsdebatten. 2009 kom propositionen ”Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m.” från regeringen (2009/10:147) där man lade fram förslag om att höja minimistraffen för en mängd olika brott. Pressmeddelandet i samband med att prepositionen presenterade motiveringen att detta bör ske därför att det skulle innebära en större samhällsnytta. ”Samhällsutvecklingen sedd över längre tid har inneburit att de allvarliga våldsbrotten måste ses som betydligt allvarligare än tidigare. […] De kan dessutom skapa rädsla och verkar begränsande för en större krets av människor. […] En strängare syn på de allvarliga våldsbrotten bör återspeglas i en straffnivå som står i proportion till deras allvar. I propositionen lämnar regeringen därför ett antal förslag som syftar till att höja straffnivån för dessa brott.”
Vad man menar är alltså att allvaret i kriminella handlingar har förvärrats över tid, och att de påföljder som var och är gällande inte längre är rättvisa i förhållande till de gärningar som nu utförs. Men en viktig poäng som görs är att Regeringen menar att dessa brott i större utsträckning påverkar den stora allmänheten negativt, och att detta är mer gällande nu än tidigare. Argumentet vilar på en uppfattning om att samhällsmedborgarna vinner på och har ett behov av att straffen skärps. Inte sällan belyser media hur kriminella har kommit rättsmässigt lindrigt undan, eller hur kriminella som har institutionaliserats i fängelse har släppts fria och sedan återfallit i kriminalitet. En stor del av allmänheten går då ut i öppna medier, som kommentatorfält i onlinetidsskrifter och andra forum, och proklamerar att straffen måste skärpas. Beatrice Ask uttryckte detta i en presskonferens som att det ”finns en otålighet ute i det svenska samhället där man uppfattar att straffen för väldigt grova våldsbrott inte ligger i linje med den allmänna uppfattningen /…/ Den här skärpta synen som finns ute bland människor märks inte i domstolspraxis /…/ därför finns det starka skäl att höja straffnivån för de allvarligaste våldsbrotten”. (Jerre & Tham, 2010 i DN Debatt)
4
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 En intressant ljus kastas över detta av en rapport av Jerre och Tham (2010) vid Stockholm Universitet där man har undersökt svenskarnas syn på straff. De bad deltagare i studien att ta ställning till enkla frågeställningar som exempelvis ”Är straffen i Sverige för milda?”. Resultaten blev generaliserat att allmänheten tror att domarna som faller är mildare än vad de egentigen är. Rapporten anger också att de svarande föreslår högre straff än vad de tror att domstolarna utdelar, men att dessa föreslagna straff faktiskt faller inom ramarna för vad som utdöms. (Jerre och Tham, 2010) Det uppenbaras att allmänheten faktiskt ställer krav på högre straff för kriminella, vilket regeringen tar fasta på utformar den angivna prepositionen. Problematiken ligger då i att detta vilar på en föreställning om att domstolarna utdelar straff som inte är baserade på de verkliga utfallen. Vad är det då som påverkar och format denna föreställning hos den stora massan? Med ett sociologiskt perspektiv ämnar vi att undersöka sociala mekanismer som bidrar till en” vi och dem”-bild, mellan grupperna kriminella och icke-kriminella. En större del av forskningen inom ämnet, likt den i fallet ovan, fokuserar på den allmänna bilden hos samhället. Vi avser snarare att beskriva hur denna distinktion mellan kriminella och ickekriminella kan betraktas ur den förstnämnda gruppens perspektiv. Vi menar att – som nämnts ovan – att förklara hur figurationen ser ut, hur den vidmakthålls och hur makt och status fördelas mellan grupperna. Studien för även en diskussion kring hur status kan betraktas inom gruppen kriminella, en grupp vilken tydligt tillskrivs en låg status av det resterande samhället. 2005 publicerades den självbiografiska texten ”Hinsehäxan” av Lillemor Östlin. Östlin är en erkänt kriminell kvinna, och har spenderat över 25 år av sitt liv i fängelse. Hon skildrar sitt liv från barndomen till vuxen ålder, och beskriver de sociala möten och situationer som hon upplever både innan kriminaliteten och efter. 2012 visade SVT filmatiseringen av ”Hinsehäxan” i två delar, vilka sändes vid flertalet tillfällen under februari. Vi avser i denna studie att utgå från hennes livsberättelse för att analysera hur de sociala mekanismerna upplevs hos en individ som levt i princip lika stor del av sitt liv utanför som innanför fängelsets väggar. Vi kommer dels att jämföra hur dessa sociala situationer beskrivs utifrån hennes kriminella perspektiv, dels hur det skildras från allmänhetens sida.
5
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie är då alltså att analysera de sociala mekanismer som skapar de aktuella sociala grupperingarna, främst utifrån de kriminellas perspektiv. De frågeställningar som arbetar utifrån är: • Kan man betrakta figurationen kriminella och icke-kriminella med Elias och Scotsons teori om etablerade och outsiders utifrån ett kriminellt perspektiv? • Hur vidmakthålls de aktuella sociala grupperna, det vill säga kriminella och icke-kriminella? • Finns det en maktstruktur inom de kriminella som går att beskriva enligt samma figurationer?
1.3 Uppsatsens disposition Uppsatsen kommer inledningsvis att presentera Elias och Scotsons (2010) teori om etablerade och outsiders. Där kommer vi även att operationalisera och beskriva de begrepp som vi har för avsikt att analysera Lillemor Östlins självbiografi med. Därefter följer en redogörelse för en narrativ metod, och hur vi tillämpar denna praktiskt genom arbetet. Detta följs av den huvudsakliga analysen. Denna är strukturerad efter de teman som vi funnit. Dessa teman är ”Uppväxt”, ”Socialt nätverk”, ”Yrke och utbildning”, ”Fängelse och institutionalisering” samt ”Rättsväsendet”. Avslutningsvis presenteras vår övergripande diskussion och en summering av
de
resultat
som
framkommit
6
genom
den
narrativa
analysen.
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
2. Tidigare forskning 2.1 Bakgrundsfaktorer till en kriminell livsstil Kriminalitet är något som har funnits i alla samhällen under alla tider, och det finns ett myller av olika perspektiv och definitioner på samma fenomen. Det finns dock enligt oss och andra en viktig och grundläggande distinktion att göra mellan kriminella, den mellan livsstilskriminella och engångsförbrytare. Livsstilskriminella definieras av Bergström (2004) som de kriminella vilka åker ”in och ut på våra fängelser och de som lever likadant som kåkfararna men som inte åker fast, medan engångsförbrytare är de som begår ett brott en gång”. (s. 23, Bergström, 2004) En stor del av forskningen skiljer sällan på kriminalitet och missbruk, med motiveringen att dessa går ganska stadigt hand i hand. ”Det kriminella beteendet kan ibland leda till drogmissbruk och drogberoendet till kriminalitet. Kriminaliteten kommer oftast först. I en studie av Walters och White (1987) hade de undersökta missbrukarna anhållits av polisen minst en gång innan de börjat använda droger.” (Bergström, 2004, s. 34)
I fängelserna ser man ofta en uppdelning mellan de som dömts för narkotikabrott och de som dömts för andra brott, exempelvis genom placeringen av dessa på olika avdelningar inom fängelset. Vi kommer i denna studie dock inte att göra någon skillnad mellan individer inom den kriminella grupp som vi menar är livsstilskriminella baserat på om de sitter inne för narkotikabrott eller inte. De som dömts för narkotikabrott sitter likväl i fängelse som de andra, och genom att använda oss av Bergströms definition av livsstilskriminella kan även dessa räknas till denna grupp. Återfall i kriminalitet är ett problem i dagens samhälle. Även om man ser att återfallsstatistiken inte ökar markant från år till år, finns ett påtagligt problem i återfall för individer som har dömts till fängelse eller annan typ av institutionalisering. Dels ser vi att för 2005 års statistik så gäller att 90 procent av de med hög brottsbelastning – alltså lagförda för mer än tio brott – utför ett nytt brott inom 3 år. Dessutom gäller att den större delen av återfallsförbrytarna är de som på något sätt institutionaliserats, alltså de som suttit i fängelse. Av de kriminella som dömts till fängelse som huvudpåföljd återfaller hela 56 procent inom samma period. (BRÅ, 2010)
7
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 När det kommer till könsskillnader inom kriminalitet visar statistiken att det är en övervägande andel män som blir lagförda. Kvinnor står för ungefär 15 procent av alla våldsbrott (BRÅ, 2012) och detta representerar statistiken över brottslighet i övrigt relativt bra. Det har funnits många förklaringsmodeller för denna skillnad, och ett vanligt argument är den biologiska skillnaden. Denna modell har dock ej vunnit något vetenskapligt stöd. (Bergström, 2004) Man har även menat att ojämlikheten i samhället ligger som underliggande faktor för denna skillnad. En spännande indikator är att under 1960- och 70-talet så ökade den kvinnliga brottsligheten, och man hävdade då att detta berodde på kvinnans större frigörelse. Dock har andelen kvinnlig brottslighet gått tillbaka till det som gällde för dessa årtionden, vilket gör att förklaringen naggas i kanten. Man bör dock observera att kvinnor ofta straffas lindrigare än män för samma typ av brott. Detta gäller både för grova och mindre allvarliga brott. Under senare år ser man dock att andelen kvinnliga interner inom fängelset blir allt vanligare, vilket gäller både för Sverige och exempelvis USA. (Bergström, 2004) Men även om dessa skillnader verkar gälla och tenderar att vara stabila så ser man många likheter mellan män och kvinnor vilket gör att vi inte kommer att separera dem i denna studie. I en studie utförd av Trzesniewski et al. (2005) finner man att ungdomar med låg grad av självkänsla löper större risk för att i tidiga år bli lagförda för brott än unga med hög självkänsla. Detta samband kunde inte förklaras av kön, psykiska problem eller socioekonomisk status. En låg grad av självkänsla bidrar också till svagare koppling till samhället (Rosenberg, 1965). Enligt teorin om sociala band som år 1969 myntades av Hirschi (2001) bidrar en svagare koppling till samhället till en minskad anknytning till de samhälleliga normerna och till att öka graden av brottslighet. Det är alltså rimligt att anta att en låg grad av självkänsla, leder till en försvagad känsla av samhörighet med samhället och dess normer – vilket i det långa loppet leder till en större sannolikhet att slå in på den brottsliga banan. Det vi avser att fördjupa oss i här är dock inte ursprungligen graden av låg självkänsla, utan snarare hur en sådan kan samverka med känslan av att inte vara anknuten till samhället samt vilka effekter detta kan ge. I studien av Elias och Scotson (2010) finner vi att de ungdomar som stigmatiserades av samhället, vilket främst skedde för att förstärka självkänslan hos de etablerade, fick en mycket låg självkänsla. Utan sysselsättningar, och utan sociala band till föreningar och med redan otrygga familjerelationer började dessa ungdomar forma kriminella gäng med likasinnade vilka tog avstånd från de som tog avstånd från dem. 8
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 Inom dessa gäng utformade ungdomarna egna regler och normer, eftersom det samhälleliga förnekades dem, och när man förväntade sig ett dåligt beteende av dem uppförde de sig ännu sämre i ren protest. Det antisociala beteendet är alltså ett sätt att öka självkänslan (Kaplan, 1975) och bidrar på detta sätt till ett annat moraliskt perspektiv än det normativa. Etablerade och outsiders beskriver status mellan två grupper, men det går alltså även att betrakta status inom gruppen. Colwell (2007) menar att man kan observera två typer av statustillskrivning av andra. Han menar att när individer påvisar statustillskrivning på nominalnivå – alltså mellan grupper – kan detta klassas som ”respekt”. För statusbeteende på ordinalnivå – alltså hierarkiskt inom gruppen – bör detta statusbeteende snarare beskrivas som ”vördnad”. Det är kanske enkelt att anta att grupperingar snarare uppstår mellan högstatusoch lågstatusindivider, men man kan alltså se att dessa två typer av individer ingår i samma krets om de kan uppvisa resurser som är gynnsamma för de övriga (Vargas, 2011). Vidare gäller att om individerna finner att de har motsatta värderingar kommer de att tillskriva varandra negativt symboliskt värde (Colwell, 2007). Det innebär att även om individerna inom en grupp tillskrivs olika grad av status måste de ha gemensamma värderingar för att ingå i samma grupp. Detta bekräftas av Bird (2004) som menar att det vedertagna konceptet att skilja mellan jämlikhet och hierarki bör omvärderas, eftersom att respekt bör anses känneteckna jämlikhet inom hierarkin.
2.2 Kriminella vänner och ett kriminellt socialt nätverk Som sagts ovan har forskningen om riskfaktorer bakom att begynna ett kriminellt leverne befunnits vara biologiska, sociala, psykologiska, etc. Just forskningen med fokus på de sociala bakgrundfaktorerna har fått många anhängare. Exempelvis har Bonta (1997, i Bergström, 2004) funnit att ett antisocialt stöd som utgörs av kriminella kamrater har ett mycket starkt samband med utvecklingen av en kriminell livsstil. Vissa forskare har tagit fäste vid den kriminelles familjebakgrund, och har funnit vissa samband mellan splittrade hem och kriminalitet (Bergström, 2004). Dock har man funnit att sådana samband snarare förklaras av en dålig social miljö inom familjen än av frånvarande föräldrar eller av att vara ett skilsmässobarn. En faktor som ofta pekas på som en bakomliggande faktor till att man skaffar sig kriminella vänner, är att man har dåliga sociala band till sin familj. Man menar då att genom att inte knyta an till viktiga sociala grupper, som familjen, uppstår en form av självförkastelse
9
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 och ur detta skapas en negativ självbild. Man förutsätter att individer av naturen verkar för att bibehålla en positiv självbild och att lyfta sig själva, och då kommer dessa individer att bryta mot de konventionella normer som familjen står för. En rebellisk livsstil skulle alltså uppstå som en form av revolt mot den samhällssyn som familjen har, samma familj som man inte kan identifiera sig med och binda sig till. Dessa fynd är dock relativt svaga. (Kaplan, 1975) En anledning till detta är att man även har funnit att en svag koppling till familjen och dess världsbild kan leda till att man kompenserar och försöker finna dessa relationer i andra individer, så som vänner. Man kan då snarare knyta an till laglydiga vänner för att gottgöra för den icke normbildande situation som familjen utgör. Det är alltså av intresse att granska under vilka speciella omständigheter som man kan förutspå det ena eller det andra utfallet. Brendgen, Vitaro & Tremblay (2000) menar att brottsliga kamrater enbart kommer att väljas av de ungdomar som (a) har ett kriminellt beteende själva och då väljer att umgås med dessa kamrater för att ”lika barn leka bäst” eller för att (b) ungdomarna har blivit bortstötta av sina konventionella jämnåriga, och på så sätt inte får tillgång till kamrater med ett mer laglydigt perspektiv på livet. Man finner i studien av dessa, att för de ungdomar som blir accepterade av sina likar, jämnåriga kamrater, så finns det inga samband mellan dålig hemmiljö, negativ självbild eller brottsliga kamrater. Detta innebär alltså att även om barnet ej har en bra kontakt med föräldrar eller har en bra självbild, så tenderar tillgången till accepterande och laglydiga vänner att minimera risken att börja umgås med kriminella jämnåriga. Författarna drar slutsatsen att ungdomarna själva inte behöver uppvisa ett kriminellt beteende för att börja umgås med kriminella kamrater, utan att det kan räcka med att bli avvisad av sina likar. Studien pekar också på att sambandet mellan att ha dålig social kontakt med föräldrar och att ha kriminella vänner förstärks i övergången till gymnasiet. De menar att detta är en period där individen står i stor biologisk, kognitiv och emotionell förändring. Att en individ i denna livsfas har en dålig hemmiljö och blir avvisad av sina jämnåriga kan leda till en stor stressfaktor, och att dessa individer då skulle riskera att lättare utveckla negativa strategier för att hantera denna stress – såsom att skaffa sig kriminella kamrater (Brendgen & Vitaro, 1998).
10
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
3. Teori 3.1 Etablerade och outsiders Denna uppsats kommer att ta avstamp i sin analys utifrån fynden av Elias och Scotson (2010), och begreppen etablerade och outsiders. I början av 1960-talet utförde Elias och Scotson en studie på en del av ett förortsområde i London som kallas Winston Parva. I denna studie, ”Etablerade och outsiders”, fann man en spännande figuration och maktfördelning mellan två arbetarklassområden, samt att man fann ”inga ’naturliga’ eller kulturella skillnader att ta fasta på” för att förklara denna sociala spänning mellan grupperna. Grundmodellen för denna figuration som målas upp av författarna utgör en grupp etablerade, som ansåg sig vara i en överlägsen position, och en grupp outsiders, vilka ansågs vara sämre och mindre betydelsefulla. (Elias & Scotson, 2010) De etablerade utgjordes av en grupp individer som hade bott i området Winston Parva under en lång period och hade under denna tid skapat traditioner och sociala normer som alla i samhället underkastade sig. Det fanns även i denna grupp sociala grupperingar i form av statushierarkier, vilket skapade en harmonisk struktur i samhället och byggde upp detta samhälle på en gemensam historia. Under 60-talet kom dock omvärldsfaktorer att leda till att ytterligare en samhällsgrupp flyttade in i området som skapade en social spänning mellan grupperna, och författarna menar att detta var den utlösande faktorn till de figurationer som de sedan fann och klassificerade som etablerade och outsiders. (Elias & Scotson, 2010) Något som Elias & Scotson (2010) också understryker är utvecklandet av en kollektiv fantasi hos de etablerade. Stigmatisering av outsidergruppen hänger nära ihop med den enhetliga uppfattning som finns av outsiders hos de etablerade. Den motvilja man känner för outsidergruppen tar sin form i ett materiellt stigma, en omvandling av aversionen till en typ av objektiv märkning hos outsiders. I likhet med vad Elias & Scotson säger om de egenskaper som tillskrivs outsiders, att dessa egenskaper skapas genom själva förtrycket och på så sätt skapar en form av självlegitimering, så ser man denna stigmatisering som något som ”placerats där av naturen eller gudarna”. (Elias & Scotson, 2010) Författarna menar att genom att de etablerade värnar om sina traditioner och sociala normer uppstår en rädsla och motvilja mot den utmanande outsidergruppen, vilket ger en figuration med en maktstark grupp som stänger ute den senare gruppen, och genom själva uteslutandet uppstår egenheter som de etablerade finner som okonstlade.
11
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 Elias & Scotson (2010) lyfter tidsaspekten som en viktig del i skapandet av en etablerad outsider konfiguration. Med tiden skapas och förstärks normer, traditioner och diverse ritualer. Dessa medför även särskilda handlingsmönster som anammas inom gruppen. Till skillnad från fallet med Winston Parva, som Elias & Scotson utgår ifrån, har den geografiska aspekten inte lika stor innebörd i vårt fall. Det är en mer kulturell avgränsning vi avser, om man identifierar sig med gruppen ”kriminella” eller kanske snarare inte identifierar sig som samhällsmedborgare. Genom att bryta mot normer och lagar klassificeras man som kriminell, lagförs och institutionaliseras. Med kriminell avser vi då individer som har kriminaliteten som livsstil och har råkat ut för en del återfall. Det studien avser att klargöra är om en kriminell individ som institutionaliserats kan förklaras med begreppen etablerad, att denna individ då har starkare sociala band till det ”samhälle” som den sociala gruppen livsstilskriminella utgör än samhället utanför grindarna. En outsider bör då vara en individ som begått något enstaka brott och som har ett relativt bra socialt nätverk utanför fängelset, och som egentligen identifierar sig med de samhälleliga normerna.
3.2 Analytiska begrepp De huvudsakliga teoretiska begrepp som vi kommer att använda oss av är ”etablerade” och ”outsiders”. Etablerade avses vara en social gruppering med en gemensam historia, ett ”viideal” och som både av sig själva och gruppen ”outsiders” anses vara gruppen med högre social status. Med en gemensam historia menar vi en liknande social bakgrund och kulturella perspektiv, vilket leder till ett ”vi-ideal”. Elias och Scotson (2010) menar att ”vi-idealet” är gruppens kollektiva uppfattning om vad som är ett accepterat och positivt levnadssätt, vilket är baserat på levnadssättet hos de med högst status inom gruppen men som de övriga tenderar att identifiera sig själva med. Outsiders anses då vara de individer som varken kan identifiera sig med ”vi-idealet” men också inte heller tillåts göra detta av de etablerade. Enligt författarna har outsiders inte en gemensam historia, och således inga traditioner eller sociala band som knyter dem samman. De kan därför inte heller unisont tala om ett sätt att leva som ska anses som mest accepterat, eftersom att de inte delar samma sociala världsbild. Vidare kommer nu den metod med vilken teori och empiri ska knytas samman att presenteras.
12
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
4. Metod 4.1
Tillvägagångssätt
Under denna rubrik kommer vi att presentera det empiriska materialet, begränsningar och urval. 4.1.1 Empiriskt material Det empiriska materialet består av den självbiografiska boken ”Hinsehäxan”, skriven av Lillemor Östlin. Den publicerades 2005 av Lind & Co. Analysen kommer även att kontextualiseras med teveserien ”Hinsehäxan”, vilken är en filmatisering av boken som gjordes 2012 av Svensk Televion och visades i två delar. Kontextualiseringen kommer vidare ske med ”Att leva i fängelse – en överlevnadshandbok för fångar”, skriven av Torkil Lauesen, översatt av Fredrik Göransson och Anna Lundin. Den gavs ut 2000 av Andra Chansen. 4.1.2 Begränsningar och urval Kriminellas självbiografier och skildringar från ett fängelseperspektiv kan anses utgöra en egen genre. Exempel på verk ur denna genre är Jan Fridegårds Jag Lars Hård, 1935, Brendon Behans Borstalpojken (1958/1959), Malcolm X i samarbete med Alex Haley, Malcolm X:s självbiografi (1965/1971) samt El Choco av Markus Lutteman (2007). Det finns alltså fler liknande texter i ämnet, men vi har valt att begränsa oss till Östlins ”Hinsehäxan” av flera anledningar. ”Hinsehäxan” är skriven i en svensk kontext och skildrar svenska fängelser, Östlin beskriver också livet både innanför och utanför murarna. Vidare är beskrivningen av hennes historia och sociala omvärld omfattande. Detta ger sammantaget en god analytisk plattform.
4.2
Narrativ analysmetod
Vi avser att granska dessa verk genom en narrativ analys. Detta innebär att genom att betrakta och granska individernas och informanternas berättelser, och hur de skildrar sina erfarenheter, så kan vi försöka förstå och analysera hur dessa individer skapar mening i sina liv. Genom detta bör vi alltså kunna tolka om det finns samband i informanternas sociala nät, vilken betydelse som samhället har för informanterna, och den kriminella banan samt för eventuella återfall.
13
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 I den tidiga sociologiska biografiska forskningen används begreppen ”life history” och ”life story”, där det första begreppet är den samlade kunskapen om en enskild persons liv genom dennes egna berättelse kompletterat med andra dokument och fakta. Det senare begreppet avser snarare ett kortare tidsperspektiv och det har intervju som främsta studieform. Johansson (1999) menar att det narrativa forskningsperspektivet är en modern form av den sociologiska biologiska forskningen, och närmast kan ses som forskning likställt med ”life stories” men har går djupare in på analys av själva berättelsen, vilket ger en god bild av vad som avses i denna studie. Lieblich m.fl. (1998) definierar narrativ forskning som ”…any studie that uses or analyse narrative materials.” Han fortsätter med att tillägga att materialet kan utgöras av både intervjuer och litterära verk. Riessman (1993) menar att beroende på hur individen lägger upp sin historia och strukturerar sin berättelse så skapas meningsinnebörden. Detta innebär att det finns en inneboende struktur i berättelsen som håller den samman och det är genom denna struktur som man kan analysera betydelsen av historien. Vi definierar begreppet narrativ såsom Riessman (1993) gör, som en berättelse om liv och/eller en systematisk metod för analys. Alltså bör begreppet narrativ både ses som ett fenomen och en metod (Riessman, 1993; Clandinin & Connely, 1994). I den narrativa forskningen är det alltså inte enbart den tryckta berättelsen som är av intresse utan även den muntliga framställningen och hur den görs. (Hydén, 1997) Vi kommer dock att avgränsa oss till enbart skriftliga återgivningar, dels eftersom studien har en liten omfattning, dels för att en muntlig datainsamling inte är lämplig för att tillfredsställande besvara studiens forskningsfråga. Ämnet vi berör kan anses som känsligt, och genom biografier menar vi att informanterna ändå kommer till tals och lyfter det som är meningsfullt för dessa. Ehn (1992, i Arvidsson 1998) menar att intervjupersoner skildrar sin verklighet i intervjun baserat på ett urval av sina samtliga livserfarenheter. Detta urval sker på två nivåer; dels den nivån där urvalet styrs av vilka frågor som ställs från intervjuarens sida, dels på den nivån som utgörs av informantens inre tankar när han eller hon reflekterar över sig själv och sin referensgrupp. Här bör det alltså finnas en underliggande bakgrund mot vilken intervjupersoner baserar sina reflektioner över sitt liv. (Arvidsson, 1998) Den första nivån för urval är alltså problematisk, eftersom att intervjuledaren kan prägla intervjuen genom de frågor som ställs men även de frågor som inte ställs. I den senare situationen så kan man alltså missa information som kanske är av relevans. Genom att ej inkludera intervjumaterial i denna 14
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 studie menar vi att minimera problemet med att vi som intervjuledare skulle styra informationsflödet. Dock är detta problem ej helt eliminerat genom att enbart använda oss av en självbiografisk text, men detta kommer att diskuteras nedan. Denzin (1989) menar att biografier och självbiografier baseras på fiktiva historier, alltså uppdiktade berättelser om något som faktiskt har skett. Det är texter med en början, ett slut och ett innehåll som bygger på upplevelser av dessa händelser. Dessa texter kan studeras. Denzin hävdar samtidigt att dessa texter och historier har ett liv som är oberoende av historieberättarens liv, dvs i vårt fall författaren bakom självbiografin. Liknande typer av texter bör enligt honom alltså snarare studeras som en hel struktur. Det är på detta sätt som vi kommer att analysera texten som utgör grundmaterialet i vår studie. En sådan struktur måste då brytas ned för att kunna analyseras och hur detta kan göras menar vi att Hydén (1997) klargör. En berättelse bör betraktas i nivåerna text, berättelse och det berättade. Texten som sådan, den ”konkreta framställningen av berättelsen” (Hydén, s. 22) som vi ser i dess tryckta format, kommer vi inte att analysera närmare. Däremot är det viktigt att se skillnaden mellan berättelsen, som är den underliggande funktionen av texten och dess mening, och det berättade, som snarare är de händelser och situationer som berättelsen försöker uttrycka. Genom att granska de faktiska situationer som självbiografin presenterar och även att ta fasta på hur saker presenteras (det vill säga själva berättelsen) så menar vi även att nå djupare in i Östlins upplevelser. Vi vill alltså betrakta vilken funktion dessa situationer har för henne och hur de kan uppstå, vilket då utgör det berättade. Analysen kommer att utföras med hjälp av de fyra narrativa element som presenteras av Arvidsson (1998), och dessa är tid, rum, aktörer och händelser. Genom att analysera texten och filmen med hjälp av dessa aspekter kommer relevanta teman att utformas. Under dessa teman kommer den teoretiska anknytningen att ske.
4.3
Metodologisk diskussion
Genom att inte inkludera intervjuer avser vi att minimera problemet med att styra flödet av information och att därför prägla informationen alltför mycket. Men det ska beaktas att vi som forskare i vår tur skapar en berättelse genom att välja begrepp, dataurval och analys – det är inte så att vi finner några av naturen givna samband. (Mishler, 1997) Vi måste alltså bära med oss en självreflektion och kritisk syn på vår egen roll genom analysen.
15
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
5. Analys 5.1 Uppväxt Lillemor Östlin föddes 1940 i Örebro. Hon hade då två äldre bröder, Kåre och Thorbjörn, och skulle senare få en yngre bror vid namn Axel. Östlins syn på föräldrarnas relation präglas av en negativ inställning och det är tydligt att hon inte betraktar relationen som exemplarisk och kärleksfull. Hon skriver bland annat att det ”var nog snarare de beräknade pengarna från åkeriet än kärleken som gjorde att mamma gick med på att få två barn till med pappa” (Östlin, 2005, s. 53). Det var således praktiska anledningar till att Östlins föräldrars äktenskap höll ihop. När det gäller en flytt som familjen gjorde då faderns firma inte längre kunde försörja familjen skriver Östlin att det ”hade behövts bra mycket mer än ett byte av stad för att få det äktenskapet på rätt köl” (Östlin, 2005, s. 53). En tid efter flytten går även äktenskapet i stöpet och modern separerar från fadern och tar med sig barnen. Vid tiden för separationen var synen på skilsmässor annorlunda jämfört den mer moderna synen, där äktenskap som bryts upp inte är stigmatiserat i liknande omfattning. Den mer traditionella familjekonstellationen, med den ekonomiskt familjeförsörjande fadern och modern med ansvar för hem och barn, var den etablerade modellen vid tiden för Östlins föräldrars separation. Genom separationen blir modern tvungen att slita hårt för att försörja familjen ekonomiskt, genom lönearbete på ett bageri, och samtidigt sköta andra uppgifter i hemmet. Östlin och hennes syskon hamnade på så vis i en relativt tydlig outsidergrupp. Detta är hon även väl medveten om själv och skriver exempelvis att ”I skolan visste man ju att vi var ”faderslösa” (Östlin, 2005, s.57). Benämningen ”faderslösa” har ingen positiv innebörd utan kan ses som ett stigmatiserande begrepp, något som bidrar till en stämpling av gruppskam (Elias & Scotson, 2010, s.34) på gruppen av individer tillhörande familjer med ensamstående mödrar. Det normala, och den etablerade normen, var som sagt att ha en försörjande fader hemma, och outsidergruppen blev alltså stigmatiserad och innefattade i den underlägsna grupp som Östlin ger namnet ”faderslösa”. Den stämpling som den mäktigare gruppen tillskriver den mindre mäktiga ingår ofta, enligt Elias & Scotson (2010, s.30), i den senares självbild. Att Östlin pratar om stigmatiseringen som något närmast självklart, och att hon verkar acceptera den samt finner den legitim, menar vi visar på just denna identifiering med den skambelagda gruppen och således att Östlin redan tidigt tillhörde en outsidergrupp.
16
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 Modern tog med sig barnen vid separationen och bosatte sig i en liten lägenhet på ett rum och kök, vilket alltså inte erbjöd mycket yta för fyra personer. Fadern hade vid detta tillfället börjat missbruka alkohol och modern ville inte att han skulle träffa barnen och fick även rättsligt stöd i saken. Östlin tyckte dock mycket om sin far och träffade honom i smyg. Hon kände att han hade ett större förtroende för hennes förmågor. Detta exemplifierar hon med att när hon som fyraåring berättade för modern att hon kan läsa viftar modern bort detta som nonsens medan hennes far trodde på henne och lyssnade på när hon läste (Östlin, 2005, s. 55). Anknytningen som Östlin ger prov på att ha till fadern är relevant att analysera ur ett teoretiskt perspektiv. Fadern bidrog till en mer positiv självbild hos henne, vilket vi menar kan vara en bidragande faktor till hennes identifiering med en outsiderställning. Östlin började även att i tidig skolålder skriva förfalskade lappar från sin moder till sin lärare för att slippa skolan och spendera tid med sin far istället. Hon träffade även på så vis faderns kamrater som hon hjälpte när de lurade till sig pengar från staten. Hon gjorde detta genom att posera som deras barn när de ansökte om bidrag. Dessa kamrater var även de alkoholister som behövde pengar får att försörja sina missbruk. Östlin kom genom faderns kamrater i kontakt med ytterligare två outsidergrupper, missbrukare och bedragare, och redan i denna tidiga ålder började således Östlin inblandas i bedrägerier kopplade till samhällsinstanser. Med största sannolikhet får denna typ av bedrägerier konsekvensen att banden till de samhälleliga normerna och även samhörigheten med samhället försvagas. Hon fick dock en funktion i sammanhanget, något hon kunde bidra med, vilket vi kan anta gav henne en förstärkt självkänsla. Det är mycket tänkbart att denna situation bidrar till formerandet av en egen normativ modell delvis skild från den mer allmänna samhälleliga modellen. Det är också intressant att påpeka att en uppväxt i olika typer av utanförskap är en förstärkande faktor när det gäller etableringen inom den krets hon senare kommer att tillhöra. Det vi syftar på här är den gemensamma historia som Elias & Scotson (2010) pekar på som en viktig aspekt för uppkomsten av en etablerad grupp. Detta kommer att diskuteras mer ingående genom vår analys. Den familjemedlem som Östlin kom närmast var hennes lillebror Axel. Hon kände ett starkt ansvar att ta hand om honom och på olika vis skydda honom. De två spenderade sommaren hos sommarföräldrar, tant Ingrid och farbror Kalle, på landet när Östlin var sex år gammal. Hon trivdes mycket bra där och hennes minnen från tiden de spenderade där är positiva. Tant Ingrid och farbror Kalle beskrivs som två av samhället definierade etablerade 17
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 och hade ett traditionellt hem. Sommarföräldrarnas tydliga etablering ses främst genom deras förhållningssätt till de gängse normerna i det etablerade samhället. De bejakade och följde samhällets normer rigoröst och de var stolta över det, tant Ingrid visar detta tydligt genom de normer hon försöker överföra till Östlin. Bejakandet av normer och stoltheten över dessa är viktiga aspekter i beteendet hos personer i en etablerad grupp (Elias & Scotson, 2010). Östlin såg upp till de ideal som tant Ingrid förmedlade och hade vid det tillfället en strävan efter att passa in i det etablerade samhället. Detta illustreras i följande passage där tant Ingrids synsätt och Östlins förhållningssätt till detta tydligt framträder: ”Barn – läs flickor – skulle lära sig saker och ting som de behövde kunna när de blev giftasvuxna. Det betydde att jag fick vara med hela tiden. Titta och försöka lära mig alla möjliga sysslor som ”e’mänske” skulle kunna. Tant Ingrid var från Ankarsrum i Småland. ”E’mänske” var en kvinna [...] Jag ville gärna bli e’redig mänske så jag försökte lära mig allt jag kunde.” (Östlin, 2005, s. 59)
Under denna tid uppvisar Östlin en dragning mot att lära sig de traditionella, och stereotypa, kvinnosysslorna. Hon sökte således en meningsfull plats i den sociala ordningen redan i tidig ålder. Ett återkommande tema i hennes bok är en uppenbar strävan efter det ”vanliga” och det ”normala”, med andra ord det som i tiden är kompatibelt med de rådande samhällsnormerna. Detta gör hon såväl i tidig ålder som senare under hennes liv, i hennes kommande relationer. Tiden hos sommarföräldrarna gav utrymme för byggandet av en närmare relation mellan Östlin och hennes lillebror Axel. Lillebrodern hamnade senare i livet i ett umgänge med personer som på olika sätt kommer på kant med samhället och flera av dem hamnade senare på olika anstalter. Axel kom i bråk med en polis och blev häktad för polismisshandel. Östlin uttrycker att hon inte kunde göra mycket för att hjälpa sin lillebror (Östlin, 2005, s. 73). Han började även under denna tid få problem med alkoholen och jobbade för att få in pengar för att försörja sitt missbruk. Den outsidergrupp som Axel hamnar i påminner om faderns grupp, om än dock med något mer våldsamma tendenser och med högre grad av rättsliga påföljder i form av fängelsestraff. Östlin kom genom sin bror i kontakt med dessa kriminella kompisar och skapade således en del sociala kontakter inom ytterligare en outsidergrupp. Hur hennes sociala nätverk sedan skapas och byggs upp efter uppväxten följer under nästa rubrik.
18
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
5.2 Socialt nätverk Då det gäller Östlins kompisrelationer består dessa till stor del, som konstaterats ovan, av personer som på olika sätt anses tillhöra en outsidergrupp i samhället. Det förkommer mycket missbruk och kriminalitet i de kretsar hon vistas i. I yngre dagar kom hon inte riktigt in i kompisgrupperna, hon blev mobbad och utfryst p.g.a. sitt röda hår. Hon skriver till och med uttryckligen att det ”var heller inte särskilt roligt att vara ute för jag hade inga kompisar [...] Det var jobbigt att vara barn” (Östlin, 2005, s. 58). Det märks att Östlins självbild påverkas mycket av hennes relation till sitt röda hår som hon känner orsakat henne mycket lidande. Hon skriver exempelvis när hon talar om hennes far och varför hon tycker om honom så mycket att han ”tyckte om mig, fast att jag var rödhårig” (Östlin, 2005, s. 56). Denna negativa självbild har hon burit med sig genom åren och hon visar tecken på en väldigt låg självkänsla. Detta visar sig bland annat när hon skriver att det var få killar som visade henne något intresse (Östlin, 2005, s. 68). När Östlin gick sista året i skolan börjar hon jobba på ett konditori som ”diskplockerska”. På denna tid var det 7-årig folkskola, vilket innebär att Östlin då var i 14-15 års åldern. Hon träffar då en man vid namn Stig på konditoriet där hon vid tillfället jobbade. Stig visade henne intresse, vilket hon som sagt inte var van vid, och han bjöd henne med på en fest. På denna fest hade hon sex med Stig, vilket resulterade i att hon blev gravid. Relationen med Stig avslutades abrupt efter detta och hon träffade kort därefter en man vid namn Gustav. På grund av de rådande omständigheterna slutade det med att hon gifte sig med Gustav. Det var modern som var mycket drivande i arrangerandet av detta äktenskap och det märks att det även i detta fall handlade om en anpassning till den gängse normen. Det var inte samhälleligt accepterat att få barn då man inte var gift, utan den traditionellt kristna familjemodellen styrde normen. Mamman ville av den anledningen att giftermålet skulle ske i yttersta hemlighet. Denna inställning var dock inget som delades av Östlin och hennes fästman då de inte ansåg att de hade något att skämmas för (Östlin, 2005, s.75). I detta sammanhang träder en mer rebellisk sida fram i Östlin där hon tydligt uttrycker att hon motsatte sig den allmänna hållningen. Gustav och Östlin fick en dotter tillsammans och hon var alltså, i väldigt ung ålder, som mor till två döttrar. Gustav fick senare problem med alkoholen och klarade inte av att försörja familjen ekonomiskt. Det var fortfarande under den tiden normen om den försörjande familjefadern som var den etablerade normen. På så sätt fortsatte hennes utestängning från den mer etablerade gruppen i samhället. För att klara av den ekonomiska situationen börjar 19
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 Östlin under denna tid jobba på ”Felbyrån” och tycker om sitt jobb där. ”Felbyrån” är Östlins eget namn på Televerket, där hon jobbade i någon form av telefonväxel och kopplade samtal. Hon kom dock inte särskilt bra överens med den övriga personalen, hon kände inte att hon passade in bland arbetskamraterna och hon uttrycker en nedvärderande syn på dessa. De sociala situationer som berör ”Felbyrån” kommer att diskuteras under temat ”Yrke och utbildning”. Hon prostituerade sig även under denna period för att få hushållsekonomin att gå ihop, vilket var något som de andra arbetskamraterna med största sannolikhet inte skulle uppskattat om de visste om det eller hållit som ett acceptabelt försörjningsalternativ. Östlin själv såg dock detta som den enda utvägen. Hon stod således åter igen utanför gruppen av ”normala” människor, och hennes erfarenheter gjorde att hon inte kunde identifiera sig med sina arbetskamraters situationer och förhållningssätt. Den diskrepans som råder mellan Östlins erfarenheter och hennes arbetskamraters dito försvårar ytterligare hennes möjligheter till etablering i denna mer samhälleligt etablerade grupp. En central aspekt av en etablerad grupp är att den har en delad historia (Elias & Scotson, 2010). Östlin delar alltså inte denna historia med de mer etablerade arbetskamraterna vilket kan vara en betydande anledning till att hon inte känner att hon passade in där. Detta förhållande blir än mer evident när Östlin berättar om ett rutinsamtal hon haft med en vakt på Hinseberg där hon då satt fängslad. Under samtalet fick hon frågan om hon hade människor omkring henne som brydde sig om henne på rätt sätt på vilket hon svarade: ”Ja då, skulle jag kunna få några annars? Hahaha... Förlåt, jag blir bara så full i skratt. Det är inte ditt fel, asocialt beteendemönster... du har nog inget att erbjuda mig...” (Östlin, 2005, s.83).
Med andra ord ansåg Östlin inte att vakten hade några som helst möjligheter att erbjuda henne några för henne givande kontakter. Östlin har ingen anledning att anta att fängelsevakten kan bistå henne med nödvändiga och positiva sociala kontakter. När vakten föreslog för Östlin att hon skulle tala med en drogterapeut svarade hon även tidigare i intervjun hon ”avskyr deras trams. Det har inget med min verklighet att göra. Nu låter vi den saken bara bero.” (Östlin, 2005, s.82). Dessa citat pekar på att det inte var stöd ifrån, eller bekanta i, det etablerade samhället som hon sökte sig till utan verkade föredra personer i liknande situation med en mera likartad historia, som t.ex. andra interner. Det var med sarkastisk ton Östlin genomförde 20
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 hela intervjun och man kan urskönja ett lågt förtroende för samhällets, och till detta kopplade personers, insatser. Under tiden på ”felbyrån” och genom prostitutionen kom Östlin i kontakt med fler individer inom den kriminella världen, men även med mer samhälleligt etablerade individer. Hon breddade under denna period sitt sociala nätverk markant. Östlin började hänga mycket på den då välkända restaurangen Ambassadör, där hon kom i kontakt med diverse människor med kopplingar till den bland annat den kriminella världen. Några exempel på personer kopplade till de kriminella kretsarna som hon bekantar sig med var: ”Klotis”, ”Rolle”, ”Åke sprängaren” och ”Kungen”.
Rosie, en av hennes närmare bekanta, jobbade som
lyxprostituerad och Östlin följde med på fester med diverse rika män. Hon kom även i kontakt med Doris, Dotta eller även senare kallad ”bordell-mamman”, som kom att bli en betydande person i hennes liv. På Ambassadör träffade hon även två bröder som planerade ett försäkringsbedrägeri. De behövde någon som kunde stå som ägare till en guldbutik som de planerade att råna och plocka ut försäkringspengar ifrån. Östlin ställde upp på detta och blev rikligt belönad. Detta är ett stort steg mot en etablering i den kriminella livsstilen. Det ekonomiska uppsving som bedrägeriet innebar leder indirekt till en förstärkt koppling till den kriminella banan och samtidigt till ett försvagat band med samhällsnormerna i övrigt. På Östlins mer samhälleligt legitima sysselsättning var ersättningen låg och hon upplevde som tidigare nämnts att hon närmast var tvungen att prostituera sig för att få ekonomin att gå runt. Det kriminella alternativet kändes förmodligen mer legitimt när det gav en avkastning som kunde omsörja hennes behov, när hennes icke-kriminella yrke inte gjorde det. Med andra ord bidrog bedrägeriet dels till ett accepterande av de inom den kriminella kretsen gällande normerna, situationen legitimerar handlingen. Dels leder bedrägeriet till en erfarenhet som bidrar till Östlins gemensamma historia med andra personer med kriminell bakgrund. Båda dessa faktorer, bejakandet av normerna och gruppmedlemmarnas gemensamma historia, är som tidigare nämnts faktorer av betydelse för uppkomsten av, och etableringen i, en etablerad grupp. Något som är ett ytterligare återkommande tema genom boken när det gäller Östlins vänskapsrelationer är att hon vände sig till kompisar i första hand och inte till olika samhällsinstitutioner när hon behövde hjälp och stöd, och kompisarna ställde nästan alltid upp. När hon försökte vända sig till exempelvis socialkontoret för stöd fick hon inte den hjälp hon behövde. Detta kan ha satt en extra kil mellan det etablerade samhället och Östlin. Det 21
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 verkar i alla fall vara en jargong som råder inom hennes kretsar att man just ställer upp när någon har bekymmer, oavsett vad saken gäller. Kan man hjälpa till ska man göra det. Detta är inte en uppfattning Östlin får av andra personer kopplade till samhället där hon ständigt möts av misstro och skepsis. Av advokater, representanter från barnavårdsnämnden och liknande auktoriteter ser ingen till hennes bästa, det upplever hon att endast hon själv och hennes närmaste bekanta gör. Detta visar på ett dubbelt förhållande vilket är mycket intressant för vår analys. Om vi först betraktar samhällets representanter som den etablerade gruppen kan vi härleda den skepsis och misstro de uppvisar till de gemensamma fördomar som en etablerad grupp har
gentemot
en outsidergrupp. De etablerade ser gruppmedlemmarna i
outsidergruppen som ”oförmögna att följa dessa [den etablerade gruppens] normer och restriktioner” (Elias & Scotson, 2010, s36). Det intressanta är att Östlin vid upprepade tillfällen skriver att diverse personer utanför den kriminella gruppen saknar kunskap för att förstå hur det fungerar inom olika delar av den kriminella världen, att dessa således inte kan uppfatta de normer och restriktioner som är kopplade till den. Det är med andra ord inte omöjligt att betrakta den kriminella gruppen som etablerad i sitt sammanhang, och att individer inom den mycket väl kan inneha en gruppkarisma (Elias & Scotson, 2010, s.28) och en kollektiv uppsättning fördomar mot grupper utanför den. Ett ytterligare återkommande tema är att de olika personerna som nämnts ovan alla har en tydlig roll och funktion i den kriminella kretsen. Alla dessa personer har även ett brokigt förflutet och binds samman i en särskild gemenskap. Detta tyder på att de har en delvis delad historia, vilket som tidigare nämnts är en signifikant faktor vid bildandet av en etablerad grupp. Men man ser här även tydliga tecken på att det finns en gedigen organisation inom den kriminella världen. Det finns även en tydlig maktfördelning inom gruppen. Organisation och maktfördelning är två viktiga element i figurationen etablerade-outsiders (Elias & Scotson, 2010). Detta ger stöd åt antagandet att det finns en etablerad- och outsidergrupp även inom den kriminella världen. Östlin missbrukar även Preludin, ett vid tillfället då hon började bruka dem lagligt centralstimulerande preparat likt amfetamin, vilket både kan ätas i pillerform eller krossas och injiceras med spruta. Östlin gör en tydlig distinktion mellan de som injicerar och de som äter pillren och hävdar att de förstnämnda är de ”riktiga” missbrukarna. Legitimeringen av pillerätandet är något som åstadkommits av den etablerade gruppen inom den kriminella kretsen, och outsidergruppen blir de som injicerar och som inte har mandat att legitimera sitt missbruk på samma sätt. Detta ger ytterligare stöd åt att figurationen 22
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 etablerade-outsiders går att finna inom den kriminella världen. Det finns en grupp inom den kriminella världen med avsevärt mycket lägre status än den resterande gruppen, nämligen gruppen ”missbrukare”. Dessa individer har ingen kontroll på sin tillvaro, kan inte sköta om sig själva och sitt liv. Här ser vi den tidigare nämnda stigmatiseringen som en etablerad grupp utsätter en outsidergrupp för. En ytterligare viktig aspekt i figurationen etablerade-outsiders är att de etablerade innehar resurser och maktpositioner som personer i outsidergruppen är utestängda ifrån (Elias & Scotson, 2010). De stigmatiserade missbrukarna blev effektivt uteslutna från alla maktpositioner och hade ingen tillgång till de resurser som fanns inom den kriminella gruppen som helhet. Östlins lillebror Axel och hans dåvarande fru Ketty är båda sådana ”missbrukare”, och deras relation präglas av stora bekymmer. Axel behöver även vid upprepade tillfällen sovplats hemma hos Östlin då han inte har någon annanstans att vända sig. Intressant att notera att den känslomässiga barriär som Elias & Scotson (2010) pratar om i relationen mellan etablerade och outsiders, som är högst relevant när det gäller restriktionerna kring umgänget mellan individer från de olika grupperna, inte verkar vara påtaglig inom den kriminella gruppen. Det är dock inte enbart missbrukargruppen som har låg status inom den kriminella världen. Andra brott mot gruppens - som i detta fall utgörs av Östlins och hennes kamraters - specifika normer och oförmåga att följa de gällande reglerna kan leda till att man hamnar i en outsidergrupp. Följande stycke i Hinsehäxan visar att det inom den kriminella kretsen fanns en, inom gruppen, känd statusordning och en uppsättning regler som var vedertagna av personerna inom gruppen. Det framgår också i stycket att den kriminella kretsen har en stark vi-känsla som kommer till uttryck genom det tydliga gemensamma förhållningssättet mot andra inom den grupp som ur det rådande samhällsperspektivet bör ses som outsiders: ”I våra kretsar visste alla sin plats och vad som krävdes av dem, först och främst i förhållande till varandra, men även gentemot utomstående som polisen, andra myndigheter och ”vanligt folk”. Man visste hur man låg till och vad som hände om man bröt mot de egna reglerna eller samhällets lagar. Det gällde att hålla balansen” (Östlin, 2005, s. 206)
Detta bryter även mot Elias & Scotsons (2010) renodlade etablerade-outsider figuration, där de menar att outsidergruppen inte innehar denna vi-känsla. Det blir snarare uppenbart att det
23
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 finns en etablering inom outsidergruppen och att figurationen förändras beroende på vilket perspektiv man intar. Det är således värt att notera att Östlin i utdraget gör en särskiljning mellan de ”egna” reglerna och samhällets lagar. Det finns en tydlig uppsättning normer och regler som beaktas bland Östlins umgänge, inom det hon själv vid upprepade tillfällen refererar till som ”mina” eller ”våra” kretsar. Att denna uppsättning normer och regler bejakas och värderas högt inom gruppen är ett tydligt tecken på dess etablering. Elias & Scotson (2010) skriver att den etablerade gruppen iakttar vissa normer och är stolta över det. Uppdelningen i en hög- och lågstatusgrupp kanske blir än mer tydlig om man ser till vilka attribut, egenskaper och handlingar som leder till hög status inom gruppen. Vad som värderas högt inom gruppen märks tydligt i det avsnitt där Östlin skriver om ”Lillen”, en person med en särskilt etablerad ställning i den kriminella kretsen. I inledningen av det tjugosjätte kapitlet av Hinsehäxan skriver Östlin mycket om vilka egenskaper och förutsättningar som var viktiga för statusen inom den kriminella kretsen, både direkt och indirekt genom egenskaper hon tillskriver ”Lillen” som hon benämner som en ”respekterad person i vår speciella lilla värld” (Östlin, 2005, s.202-204). En central aspekt är att känna rätt personer och veta vad de ”går” för. Det är även viktigt att ha ett stort kontaktnät överhuvudtaget, det omfattande sociala nätverket är en väsentlig resurs med stor betydelse för statusen inom gruppen. En ytterligare aspekt som väger tungt handlar om det rykte en person har. Östlin ger i följande stycke några exempel på vilka handlingar som kunde leda till ett bättre rykte och skriver samtidigt att detta var eftersträvat inom kretsen: ”Det fanns en hel del halvfigurer som jobbade hårt för att få sådan ryktbarhet, vilket inte alla gånger behövde vara så svårt. Det kunde handla om att ha slagit någon på truten en gång för mycket länge sedan, eller utfört en kupp som blivit omtalad. Ett annat sätt var att skaffa sig en ”påse”, det vill säga ett parti med knark” (Östlin, 2005, s.203)
I detta citat är det värt att notera att det är diverse kriminella handlingar som Östlin ger som exempel på handlingar som förbättrade ryktet inom gruppen. Det var med andra ord genom att på olika sätt fjärma sig från samhällets ordning som man skapade sig ett rykte inom den kriminella kretsen. Men det är rimligt att anta att inte alla kriminella handlingar gav samma goda rykte. Den kupp man utförde gav förmodligen inget rykte om den inte blev omtalad, och
24
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 det räckte antagligen inte att slå vem som helst på truten. Att vara missbrukare själv var nog inte heller något som skapade den goda ryktbarheten, men säljandet av en större mängd kunde ge högre status. Ryktbarheten och vad som värderas högt inom gruppen visar på en ytterligare aspekt av figurationen etablerade-outsiders. Den etablerade gruppen identifierar sig med sin ”bästa” eller mest nomiska elit och tillskriver samtidigt outsidergruppen som helhet de egenskaper som uppvisas av dess ”sämsta” eller mest anomiska minoritet (Elias & Scotson, 2010, s.31). Detta leder till en statusordning mellan den etablerade gruppen: de med hög status, och outsidergruppen: de med låg status. De handlingar och egenskaper som leder till god ryktbarhet förtydligar vilka som ses som de mest nomiska, och även indirekt vilka som betraktas som de mest anomiska. De som sökte sådan ryktbarhet ville identifiera sig med den mest nomiska minoriteten, och dessa ”halvfigurer” som nämns i citatet, jobbade således hårt mot detta mål. Detta för att höja sin status och säkra sin situation i gruppen som helhet. Om de däremot utförde handlingar som stred mot de i sammanhanget gällande normerna riskerade de att hamna i outsidergruppen och förlora sin statusposition. Detta visar på en, inom den kriminella gruppen, egen struktur särställd från det övriga samhällets sociala ordning. Den unika och, inom gruppen, befästa normuppsättningen och statusordningen är båda viktiga aspekter för figurationen etablerade-outsiders (Elias & Scotson, 2010), och förekomsten av dessa ger ytterligare stöd att en sådan figuration står att finna inom den kriminella världen. I filmen illustreras detta förhållande i väldigt låg utsträckning. Det går att urskönja en viss statusordning genom exempelvis relationen mellan ”Kungen” och ”Klotis”, där den förstnämnda har klart högre status och mer inflytande inom kretsen än den sistnämnda. När det gäller relationerna till kompisar och framförallt Östlins kärleksrelationer är dessa torftigt beskrivna i filmen i en jämförelse med boken. Mycket fokus i filmen läggs på Lennart Geijer, en betydande politisk figur vid tiden då Östlin kom i kontakt med honom. Hon träffar honom under tiden då hon prostituerat sig, och han blir en av hennes kunder. Han blir väl förvisso hennes mest betydelsefulla kund, och det finns en intressant aspekt av deras relation i sammanhanget. Geijer är trots allt en mycket etablerad person i samhället, vilket gör att han på många sätt skiljer sig från Östlins resterande krets. Det är anmärkningsvärt att Östlin släpper in honom i sitt liv, då hon för övrigt försöker hålla individer i hans ställning utanför sitt liv i så stor utsträckning som möjligt. Men hans position är unik genom att han faktiskt erbjuder Östlin ekonomiskt stöd då hon är i en ekonomiskt utsatt position. Detta i kombination med att handlingen att köpa sexuella tjänster inte var, och är än mindre idag, en 25
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 samhälleligt accepterad handling. Hans position som etablerad blir något mer diffus på så sätt vilket kan vara en av anledningarna till att Östlin inte dömer honom på samma sätt som hon dömer andra individer i liknande situation. Hursomhelst får Östlins relation till Lennart Geijer ett större fokus och avsevärt större utrymme i filmen än i boken. Anledningen till detta kan vara att det är uppseendeväckande att en betydande person inom det svenska rättväsendet under den tiden hade en relation till en person som tillhör den kriminella världen. Detta leder dock till att den rika nyanseringen av relationerna i boken, som inbjuder till många intressanta aspekter av Östlins historia, i stort sett går förlorade i filmen. Ett par verktyg som används av en etablerad grupp för att bevaka sin ställning är dels skvaller, dels medlemmar av den etablerade gruppens undvikande av ”social smitta” genom kontakt med människor i outsidergruppen (Elias & Scotson, 2010). Filmen blir på sätt och vis en form av skvaller för den etablerade gruppen. Ett skvaller som visar på att Lennart Geijer passerat en gräns när han skapar en relation till Östlin. Filmen porträtterar dock deras relation på ett värdigt sätt vilket gör det orimligt att anta att det är filmens syfte att på något sätt smutskasta Lennart Geijer, men det är likväl intressant att relationen överdrivs och accentueras på det sätt den gör till skillnad från i boken.
5.3 Yrke och utbildning Genom vår narrativa analys har vi funnit att yrkes- och utbildningsknutna situationer är att betrakta som en egen social dimension. Elias och Scotson (2010) menar att när en etablerad grupp står under press och hotas så är ett ”standardknep” att skärpa kraven för vad en fullvärdig medlem bör uppfylla, och att ”åtlydnaden av dess restriktioner kan användas som ett tecken på både den egna gruppens karisma och outsidergruppens vanheder”. (s. 61) Östlin beskriver den arbetsplats som hon kallar ”Felbyrån” som Televerkets överdragsstation, alltså som en typ av kopplingsstation där de anställda tog emot samtal och kopplade vidare till berörda parter. I en sekvens där Östlin beskriver den rådande stämningen på felbyrån så ser vi tydligt vad som anses vara ett gott leverne. Kollegerna talar om sina egna liv och relaterar till varandra, och när de inser att Östlin inte är delaktig eller kan identifiera sig med dessa kommentarer om hushållet och semestrar så ursäktar de henne med att hon har haft otur, varit för ung och att hon inte har fått det hon har velat ha. Östlin reagerar då på ett sätt som är relevant att diskutera ur perspektivet av etablerade och outsiders.
26
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 ”Det är ett bra jobb och jag vill ha det kvar. Fast mer än en gång har jag svårt att hålla tyst om vad jag egentligen tycker om deras inskränkta åsikter. Allting framstår som så enkelt när de pratar.” (Östlin, 2005, s. 89)
Här ser man tydligt hur hon anser att kollegerna inte delar hennes världsbild. I en annan sekvens berättar en av kollegerna att hon funderar på skilsmässa, något som väcker skratt hos de andra vilket dämpas av den berörda kvinnan som menar att det inte är något att skoja om. Östlin säger att det ”är mycket mindre att skoja om än ni fattar”. (Östlin, 2005, s. 90) Östlin identifierar sig inte med de andra kvinnorna utan tenderar snarare att se sig själv som överstående dessa individer ifråga om perspektiv och världsbild. De förstår inte henne, och hon anser att de har en trångsynt syn på världen, men istället för att konfrontera dem med vad hon anser är riktiga fakta så blir hon tyst och lägger band på sig. Enligt Colwell (2007) kan man se vördnad inom och respekt mellan grupper. Det är rimligt att tolka hennes reaktion som en form av respekt, hon motsäger inte och klandrar dem inte explicit, men det existerar ingen vördnad. För det första menar vi då att man kan betrakta Östlin som en del av en annan social gruppering än kollegerna på felverket. För det andra tyder detta på att trots att Östlin enligt Elias och Scotsons (2010) teori bör anses som en outsider, här ses belägg för att en outsider kanske inte uteslutande internaliserar de negativa egenskaper som den etablerade gruppen tillskriver henne för att en outsider på ett sådant sätt även själv bör anse sig som moraliskt underlägsen. Det bör alltså utredas närmare vilka synsätt och åsikter outsiders har på de etablerade, och detta kommer att ske senare i analysen. Detta blir också intressant att relatera till den filmatisering som gjordes år 2012, vilken bygger på boken. Här är det till en början en bra stämning på arbetsplatsen, där Östlin närmast hjälper kollegerna med praktiska problem och är en uppenbar del av gruppen. Det är först när hon har stigit över till den kriminella livsstilen och stigmatiserats som spänningar verkar uppstå. Detta menar vi bör härledas till att filmen görs från de etablerades perspektiv, och det skulle verka negativt på gruppbilden hos etablerade i samhället (det vill säga de som inte enligt vårt perspektiv klassificeras som livsstilskriminella) om man påvisar att denna gränsdragning görs redan innan. Elias och Scotson (2010) menar att många av de egenskaper som de etablerade tillskriver outsiders uppstår ur de situationer som bildas ur själva utanförskapet, men verkar inte vara av naturen givna för samtliga berörda. Om filmatiseringen hade gjorts som en mer direkt spegling av texten – från outsiderperspektivet – skulle det bli 27
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 mycket mer uppenbart och tydligt att en särskillnad görs mellan kollegerna (som är enligt sig själva mer moraliskt överstående) och Östlin och att denna särskillnad öppnar upp för de egenskaper som man tillskriver henne. Att Östlin ”inte har fått som hon vill” baserar de övriga på att hennes livsstil inte överensstämmer med deras. Det blir då intressant att se till hur hon uppfattar sina sysslor inom fängelsegården, där enligt samhällets definition enbart outsiders bör röra sig. Detta fält kan också uppfattas av sociologer som ett nytt socialt fält som möjliggör nya statushierarkier. Om man då ser till den sysselsättning som ges via anstalten, i tryckeriet, så finner Östlin denna syssla lika värdefull. Hon drar sig inte för att arbeta. Hon säger dock att de andra internerna finner henne en smula galen för det ”är inte populärt att tycka någonting annat än skit om allt som finns här inne.”. (Östlin, 2005, s. 47). En intressant och relevant iakttagelse är att även om hon bryter mot de fältenliga normer som gäller och de förutbestämda åsikter som en person ”ska ha” (exempelvis berättar Östlin att somliga fångar kan ”nästan jobba ihjäl sig för att slippa arbeta” och det är uppenbarligen inte i linje med de flesta andra fångars åsikter att se det positivt att vara i arbete) så kan hon på ett annat sätt relatera till och visa respekt för de åsikter som individerna har i det senare fallet. Hon menar även att de hon förstår är ”de väldigt unga eller de helt arbetsskygga”. Detta tyder implicit på att det finns en grupp interner som hon kan identifiera sig med åldersmässigt, men som skiljer sig åt i fråga om arbetsmoral. Sysselsättningen utanför fängelset gav inget annat än en problematisk social relation till kollegerna, eftersom att de var ”inskränkta” och hade en inkorrekt världsbild enligt Östlin. I fängelset å andra sidan framstår det som att hon har mycket lättare att relatera till responsen från den sociala omgivningen. Hon ursäktar dem på ett helt annat sätt och kan se andra faktorer än de sociala som anledningar till att de har meningsskiljaktigheter. Detta blir spännande om man granskar situationerna med de aktningskoder som Colwell (2007) presenterar. I fallet med ”Felbyrån” upplevs en typ av respekt mellan Östlin och den övriga personalen, många av kollegerna ursäktar hennes situation med att det inte är på hennes ansvar som det har blivit som det blev, och de föraktar henne inte – men det finns ingen typ av vördnad. Denna figuration bör alltså snarare betraktas som en mellangruppsrespons, och då mellan etablerade i samhället som utgörs av hennes kollegor och henne själv i rollen som en samhällsmässig outsider. En liknande typ av respekt upplevs från Östlins sida mot internerna, men vördnaden faller i och med att hon 1) upplevs som lätt tokig och 2) att hon inte underkastar sig de koder som är gällande för vad som är populärt. Det 28
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 tenderar alltså att finnas en mellangruppsrespons även inom fängelsegården. Men genom att hon har lättare att uttala sig om de åsikter hon har i fängelset inför de andra och står för sina synpunkter finns det anledning att argumentera för att hon snarare har en etablerad position i detta sammanhang. I detta fall är det Östlin som ursäktar de andra internerna för att inte dela hennes perspektiv, medan att hon i det första fallet med felbyrån var den som ursäktades. Detta är ytterst relevant, eftersom att den teori som framförs av Elias och Scotson (2010) menar att ”internalisering av den överlägsna gruppens nedsättande omdöme som del av det egna samvetet och den egna självbilden som den socialt underlägsna gruppen hemfaller till, förstärker i hög grad den etablerade gruppens övertag och överlägsenhet”. (s. 154) Genom att de som av de etablerade socialt grupperas som outsiders själva erkänner denna sociala underlägsenhet så kan figurationen vidmakthållas – och enbart då. Här uppstår alltså en teoretisk problematik eftersom att Östlin som av samhället definierad outsider uppvisar att hon kan se sin självbild som socialt understående de andra, hon förstår varför hon tillskrivs en låg status, men det verkar inte ha påverkat hennes samvete. Hon menar fortfarande att hon inte hade några andra handlingsmöjligheter än de som hon till. Vi menar att detta kan förklaras genom att se till det koncept av ”vi-ideal” som presenteras av Elias och Scotson. ”Vi-idealet”
utgörs
av
gruppens
kollektiva
minnen
och
historia,
men
också
respektabilitetsnormer, alltså vad man tillåts att agera inom och hur detta ska gå till. Författarna menar att ”existensen av en beroende outsiders som varken har samma fond av minnen eller, som det verkar, samma respektabilitetsnormer som den etableradegruppen fungerar som ett retmedel; det upplevs av den senares medlemmar som ett angrepp på deras vi-bild och vi-ideal”. (Elias & Scotson, 2010, s. 58) Vi tänker då att man kan se de tankemönster som Elias och Scotson fann hos de etablerade även här i en då av samhället definierad outsidergrupp. Vi menar att det är rimligt att anta att Östlin kan anta detta tankemönster som sociologerna förvisar till de etablerade genom att hon tillhör en social grupp som faktiskt har ett ”vi-ideal”, en gemensam historia och en gemensam position i samhället. Detta bör ses som ytterligare en indikator på att livsstilskriminella kan ses som en etablerad grupp inom en outsidergrupp, där engångsförbrytarna inte har tillgång till de förenande minnena eller den kriminella legitimiteten. Men när Östlin har detta med sig socialt tillåts hon att inta en annan position gentemot de av samhället definierat etablerade personerna, och kan uttrycka sig på det sätt som hon gör om sina kolleger.
29
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
5.4 Fängelse och institutionalisering En ytterligare social dimension som uppenbarar sig genom den narrativa analysen är de situationer som uppstår inom fängelsegården och genom hennes kontakt med rättsystemets institutioner. En del aspekter av detta har vävts in i andra teman, men nedan kommer de sociala situationer som inte kan anses tillhöra andra kategorier att presenteras. Här kommer också de fenomen som uppstår i och med att Östlin blir en del av systemet, att hon lagförs och får ett diarienummer, att diskuteras. En uppenbar utgångspunkt för analysen är Östlins första kontakt med Hinseberg. En vakt kommenderar henne att bada och förklarar vissa handlingsrestriktioner. Östlin beskriver detta första möte med fängelset som institution och säger att det väcker en mängd frågor, vilket bör betraktas som att hon inte automatiskt accepterar de rutiner som anses vedertagna av personal och andra interner. Östlin beskriver sedan det första mötet med en intern som framstår som väl insatt, och med Elias och Scotsons ord etablerad. Hon frågar om Östlin är ”nynas” samt förklarar att det bad som Östlin ifrågasätter är ”istället för gynkoll” och att det är obligatoriskt. Elias och Scotson (2010) menar att i grund och botten uppstod spänningarna i deras studie mellan ”gamla” familjer och ”nykomlingar”. Begreppet ”gammal” beskrivs med detta sociologiska perspektiv som att vara en del av en social grupp med invanda handlingsmönster och att inom denna grupp sattes ett högt värde vid att följa de både explicita och tysta regler, normer och traditioner som man hade gemensamt. När nykomlingar inkräktar på det sociala fältet skapas en rubbning i balansen, och dessa uppfattades då som ett hot eftersom att de riskerar att påverka de etablerades egen ställning i samhället. Användningen av ”nynas” blir intressant eftersom att den intern som Östlin kommer i kontakt med verkar anse det relevant att tidigt avgöra om Östlin är ”en av dem” eller en nykomling i fältet. ”Nas” kommer med sannolikhet ifrån nasare, en negativ benämning av dörrknackare och försäljare som försöker att tvinga på andra individer något. Uttrycket ”nynas” kan alltså antas dels vara av relevans för att det kan stämpla en individ att tillhöra gruppen nykomlingar, men har också rimligtvis en nedlåtande funktion. Vi menar att man kan se en typ av stigmatisering av de individer som inte är insatta i de förgivet tagna ritualerna. En ytterligare punkt är att Elias och Scotson (2010) menar att traditioner och ritualer är en stor del av sammanhållningen för etablerade. Enligt Elias och Scotson utgörs alltså de etablerade av en grupp som har sociala traditioner och normer som outsiders utesluts ifrån och 30
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 anses för moraliskt underlägsna för att kunna ta del av. Ett exempel på att intagningen tvingar fram en etablering i fältet, samt pekar på de rådande accepterade handlingarna, är de konsekvenser som uppstår när Östlin vägrar att genomgå den anvisade gynekologiska undersökningen. Hon menar att det är under hennes värdighet, en värdighet som hon fortfarande anser sig ha. Vakterna tillskriver henne inte denna egenskap. När hon inte finner sig i ordern blir hon bestraffad. Till en början tar Östlin alltså avstånd från detta och påpekar det är kränkande, men ju mer tiden går och Östlin genomför badet för att undvika negativa konsekvenser så börjar hon beskriva det som ”en mycket human åtgärd att erbjuda ett badkar fullt med vatten, jämfört med att inför närvarande vittnen undersöka alla kroppens håligheter med hjälp av diverse instrument. Tyvärr kunde jag inte förstå det då”. (Östlin, 2005, s. 27) Det som händer här är att en av de ritualer som av etablerade anses som oproblematisk men av outsiders (alltså nykomlingar inom fängelset som institution) med hjälp av ett högre system och externa aktörer i princip omvandlar en outsider till en etablerad. Ju mer man kommer i kontakt med fängelset, ju mer införlivas man i de gängse ritualerna. Här är det även av intresse att jämföra med vad Lauesen skriver i ”Att leva i fängelse” (2000). Han menar att de interner som vägrar att anpassa sig efter fängelsets regler uppvisar en ”hög grad av självförtroende, skapat av just motståndet mot att anpassa sig till fängelserutinernas begränsningar”. (Lauesen, 2000, s.41) Han skriver sedan, och enligt sig själv subjektivt, att de fångar som ej samarbetar ”är bättre utrustade för livet utanför eftersom de demonstrerar handlingskraft, oberoende och självbestämmande, medan fångar som blivit institutionaliserade, passiva och hjälplösa av anpassningen till fängelselivet kommer att sakna initiativförmåga och kapacitet nog för att ta självständiga beslut, som är nödvändigt för att klara sig utanför muren”. (Lauesen, 2000, s. 41) Detta menar vi är en samhällsmässigt problematisk fråga, eftersom att det kan visa på att de handlingar som man påtvingar en annars för institutionen fängelset främmande individ att avtrubbas inför de sociala ritualer som binder en etablerad grupp samman. Den motmakt som den förstagångsintagne utför, eftersom att denne finner behandlingen ovärdig, är alltså ett sundhetstecken enligt Lauesen. Man kan enligt Elias & Scotson även betrakta detta som att den stämpling av förlorat egenvärde som de etablerade försöker tillskriva den kriminelle som outsider inte än har lyckats. När man som intern börjar acceptera fängelsets regler har man underkastat sig rollen som outsider, och har då svårare att återsocialiseras som etablerad. Problemet vi vill åt innebär alltså att ju mer insititutionen fängelset försöker tukta de intagna 31
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 och få dem att rätta sig efter regler och normer så ökar glappet mellan de etablerade och outsiders, och försvårar för de kriminella att ta sig ur rollen som outsider. Att detta är något man i övrigt försöker undvika ser man i de fysiska särskillnader mellan vad vi betraktar som etablerade och outsiders i fängelset, exempelvis i hur man skiljer institutionsbyggnaderna åt. ”1967 var Lillgården en avdelning för förstagångare. Tanken var att man inte skulle utsätta de mindre erfarna för dem som hade mer vana av att sitta på kåken. Nu finns det nästan inga förstagångare med korta straff här.” (Östlin, 2005, s. 49)
Av intresse är om de ”förstagångare med korta straff” som enligt Östlin på något sätt har försvunnit sitter på andra institutioner eller om detta är ett fenomen som inte längre existerar i systemet. Detta är i vilket fall problematiskt, eftersom att det finns indikatorer på att systemet som sådant raderar skillnaderna mellan förstagångare och livsstilskriminella, och genom ritualer införlivar de etablerades egenskaper på samtliga intagna över tid. Det som kan ses som problematiskt är att Elias och Scotson (2010) uttrycker att de ”inte någon gång under studiens lopp hörde talas om något fall när en medlem av den ”gamla” gruppen bröt gruppens tabu mot personliga kontakter utanför arbetet med den ”nya” gruppens medlemmar.” (Elias & Scotson, 2010, s. 51) Det finns en viktig fråga att ställa här. Elias och Scotson lägger fokus på grupper, och beskriver relationer och grupper som sociologins utgångspunkt för analys. Individer blir då ”nödvändiga genomgångsled” för dessa relationer. Men kan man tala om en enskild person som en etablerad eller en outsider? Figurationer avser grupper av individer som på något sätt är beroende av varandra, och som har ett utbyte och ett samspel (Elias och Scotson, 2010, s. 229). Även om individen inte fristående kan utgöra en outsidergrupp, så kan hon ses som en del av denna i en given social kontext. Vi menar då att genom att se hur Östlin framställer sig själv och andra, samt vilka handlingsmöjligheter hon antar, och hur detta ändras när hon är i kontakt med dem som samhället definierar som etablerade och när hon är i kontakt med dem som definieras som outsiders så kan vi analysera och beskriva hennes egen position i det sociala mötet. Eftersom att Östlin verkar kunna kommunicera någorlunda fritt med en intern, som av oss betraktas som en etablerad outsider, när hon först anländer till Hinseberg finns enligt oss två möjliga tolkningar. Den första möjliga tolkningen är att en nyintagen intern således inte bör 32
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 ses som en outsider inom de outsiders som vi menar att livsstilskriminella utgör, eftersom att detta samtal då skulle brutit mot det tabu som beskrivs av Elias och Scotson (2010). Vi finner dock att denna förklaring inte är helt tillfredsställande eftersom att det finns många andra situationer som motsäger detta, vilket vi kan se i exemplen. Den andra tolkningen är att den specifika sociala situation som cellen utgör alltså kan tolkas som en del av fältet där de egenskaper som individerna införlivar i sina respektive maktpositioner upphör att gälla. I fallet med Winston Parva fann Elias och Scotson (2010) att de skillnader i social status som man fann inneboende i statushierarkierna inte kunde speglas med hjälp av de olika arbetsplatser som fanns i området. Ens anställningsplats kunde inte ses som beroende av den sociala positionen i grannskapet. De menar vidare att de etablerades ”starka övertygelse att ’byn’ och levnadssättet där var överlägset det nya området påverkades inte heller av det faktum att de dagligen arbetade i samma fabrik och ofta utförde samma arbetsuppgifter som arbetare från det nya området. De menar även att det ”faktum att arbetare från båda zonerna i dessa båda fall liksom i andra hade samma arbetsplats ledde inte till att de barriärer som skilde dem åt utanför arbetet blev lägre”. (Elias & Scotson, 2010, s. 39) Vi menar att detta argumenterar för att det kan finnas områden inom det fält som de sociala grupperna rör sig i, där de givna sociala strukturerna ”tar en paus”. Det tabu som kontakten mellan en etablerade och en outsider skulle utgöra verkar inte gälla, men den etablerade internen ger sig fortfarande utrymme att definiera Östlin som ”nynas” och för Östlin att bedöma den etablerade internen som mer van inom området. Detta skulle kunna förklara hur mötet kan uppstå utan att för den sakens skull underminera tanken om att det finns en etablerad och en outsidergrupp även inom de kriminella. Elias och Scotson (2010) menar att i grund och botten är spänningen mellan etablerade och outsiders alltid en maktkamp, och kan beröra allt från ”tysta kraftmätningar som göms bakom de båda gruppernas rutinartade samarbete […] till öppen kamp om förändring av den institutionella ram som förkroppsligar dessa maktskillnader och jämlikhetsbrister”. (s. 49) Det är viktigt att poängtera att själva bestraffningen inte utdelas av andra interner, men den skapar ändå en skillnad. De interner som underkastar sig de normer som sätts av systemet får även ta del av positiva aspekter – så som att gå till sin cell. I detta fall, när individen ifrågasätter den kränkning som en kroppslig undersökning utgör så menar fångvaktaren att Östlin måste isoleras. Hon får en smutsig madrass och blir avskild från omgivningen.
33
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
5.5 Rättsväsendet Elias och Scotson (2010) menar att ”fästa etiketten ’lägre människovärde’ på en annan grupp är ett av de vapen som överlägsna grupper använder för att bevara sin sociala överlägsenhet”. (s. 33) Att det som i vårt fall sker från myndigheternas sida på de kriminella är enkelt att exemplifiera, genom de metoder som de använder för att undersöker fångarna, hur dessa fångar får sova i isoleringen etc. Det viktiga här är dock att författarna även säger att kraften att stigmatisera bara existerar så länge den övermoraliska gruppen har förmåga att behålla monopolet på de viktigaste resurserna i samhället. Som vi har sett i tidigare exempel så förefaller inte Östlin se på sig själv med den negativa självbild som Elias och Scotson (2010) menar att outsidergruppen bör ha genom att de införlivar den stigmatisering som de etablerade utför. Vi menar att detta kan ske genom att de som av samhället definieras som etablerade inte längre kan ses som i besittning av de viktigaste samhällsresurserna och inte har möjlighet att utesluta de kriminella från dessa, exempelvis att det visst är möjligt för en livsstilskriminell, tillika outsider, att få tag på boende. ”Men konstigt är det, att jag nu hur enkelt som helst kan fixa en våning som denna. Nu, när jag är en kriminellt belastad, aningen bedagad rymling från fängelset, då är det som om ingenting behöver bekymra mig på minsta vis längre. Behöver jag något ringer jag bara någon av alla mina vänner. Alltid finns det någon som har och har de inte så vet de någon annan som fixar saken.” (Östlin, 2005, s. 145)
Östlin lyckas gå runt systemet för att få tag på telefon och på så sätt göra sig kontaktbar, samt ta reda på var hennes barn placeras när de tas ifrån henne. Det intressanta med citatet blir här att Östlin visar på att hon införlivar de sociala normer som är rådande i samhället i stort, genom att peka på att det är ”konstigt” och att erkänna sig själv som en ”kriminellt belastad”. Men när den kriminella livsstilen inte längre hindrar hennes resurstillgångar så bör systemet som försöker stigmatisera och binda henne inte längre bibehålla sin legitimitet. Detta menar vi alltså har ett samband. I början av boken när hon åker fast första gången säger Östlin explicit att hon ”aldrig haft med polisen att göra förut och har inga föreställningar om vad som väntar mig”. (Östlin, 2005, s. 13) Hon har svårt att förstå vad som händer henne – trots att hon medvetet begått en kriminell gärning – och hon är mycket medgörlig mot polisen, berättar 34
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 hela historien och enligt henne själv lite väl mycket. Men ju mer hon knyts till det kriminella umgänget och på så sätt löser sina resursproblem (i det första fallet är hon medgörlig för att hon tror att det ska få henne snabbare hem till sina barn) desto mer sluten blir hon mot rättsväsendet. Hon tappar tron på att detta system är moraliskt överlägset. Moral är en social faktor som Elias och Scotson (2010) främst betonar som ett verktyg för att särskilja grupper åt statusmässigt. I vårt samhälle bör polisen, advokater och andra instanser av rättssystemet ses som moralens väktare. Om man bryter mot de gängse normerna och gemensamt överenskomna regler så blir det konsekvenser, som rättsystemet har som ansvarsuppgifter att utdela i proportion till moralbrottet. Därför blir det intressant att diskutera hur det systemet skildras i boken ”Hinsehäxan” – som är skriven utifrån ett outsiderperspektiv – och filmatiseringen ”Hinsehäxan” – som kan anses är skapad utifrån ett etablerat perspektiv. Östlin påpekar många gånger hur hon uppfattar polisen som inkompetent och ignorant, men tillskriver även andra aktörer i rättsväsendet dessa negativa egenskaper. ”Tyvärr finns även mycket av okunskapen kvar än idag. Fråga närmaste polis, eller socialarbetare, eller fångvårdare, så kommer de allra flesta säga dig att all narkotika är lika farlig. Försök tala om för dem att man inte dör av en överdos amfetamin så får du höra.” (Östlin, 2005, s. 139)
Hon har exempelvis inte mycket till övers för advokater. För en del av den etablerade gruppen skulle det vara omöjligt att skildra sådana yrkesgrupper på det sätt som det görs i boken utan att underminera den egna bilden av moral, och det blir uppenbart i filmningen. I stort sett så har alla delar av historien som rör kritik mot rättssystemet eliminerats i filmatiseringen. Detta anser vi är problematiskt, eftersom att ett uppenbart syfte med Östlins historia är enligt henne att skapa debatt om hur handlingar likt hennes egna ska dömas och att systemet kanske hanterar detta på ett sätt som inte alltid är rättvist. Genom att då vrida bort blicken från hennes skildring av rättssystemet, polisen och de brister som hon upplever med kriminalvården så skapas en ny kulturprodukt, som är mer kompatibel med de nya skaparnas redan existerande bild av moral.
35
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
6. Diskussion 6.1 Sammanfattning Denna uppsats är en fallstudie av de sociala mekanismerna bakom uppdelningarna mellan samhället och kriminella, samt inom den kriminella gruppen. Vi har alltså i studien utgått ifrån självbiografin ”Hinsehäxan” skriven av Lillemor Östlin. Boken skrevs 2005 och är en biografi som skildrar händelser under Östlins liv vid olika skeden. Denna studie argumenterar för att enligt samhällets definitioner bör man betrakta icke-kriminella som etablerade och kriminella som outsiders. Vi menar att teorin om etablerade och outsiders är mycket användbar för att granska gällande statusfigurationer i vårt samhälle, och detta på många olika plan. Lillemor Östlins självbiografi ger stöd för att det även går att betrakta en statusordning inom dessa definierade outsiders, vilket i sin tur går att betrakta med figurationen etablerade och outsiders. Studien finner att det finns en typ av etablerad social grupp inom gruppen kriminella, nämligen de livsstilskriminella. Vi finner att den figuration som Elias & Scotson (2010) målar upp innebär ett mycket dikotomt synsätt. Vi anser att modellen med fördel kan fördjupas och appliceras även på grupper som skulle klassas som outsiders. Likt ”ryska dockor” finns det flera lager inom de sociala grupperna som kan utredas. Det finns alltså viktiga maktfigurationer inom outsidergruppen som kan beskrivas på samma sätt. Detta bör fungera som en utgångspunkt för vidare forskning, samt som ett tankeverktyg i utformandet och förbättringen av kriminalvården.
6.2 Övergripande diskussion Den tidigare forskningen tyder på att även med en svår uppväxt kan man acceptera de gällande normerna och reglerna som råder i ett samhälle om man har tillträde till en social krets som har införlivat dessa normer, exempelvis kamrater. Det vi ser hos Östlin är att hon i början, trots en relativt dålig hemmiljö, ändå tenderar att vilja vara en accepterad samhällsmedborgare och att hon uppskattar de värderingar som tant Ingrid lägger fram. Det vi anser vara ett problem är då att hon även blir mobbad i skolan och inte får någon riktig respons på sina förmågor. Detta blir en viktig situation att belysa. Barn med dåliga hemmiljöer blir inte automatiskt kriminella unga. Samhället måste alltså vara mycket noga med att fånga upp dessa barn, samt att motverka den utfrysning som är ett aktuellt problem i dagens skolor. Det man ska bära med sig är att hos Östlin utspelar sig dessa relationer någon gång på 1950-talet, och förhoppningsvis har arbetet med mobbning utvecklats en del sedan 36
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 dess. Det är ändock viktigt att se att detta är ett högst reellt problem och en konsekvens som kan uppstå när barn inte får en social förankring i samhälleligt accepterade moralregler hemifrån och sedan även utesluts av sina jämnåriga kamrater. Studien ger belägg för att Östlin bör ses som en samhällelig outsider. Hon identifierar sig inte med den världsbild som presenteras av de samhälleligt etablerade, utan snarare med den grupp som skambeläggs av kolleger, grannar och samhällssystemet. Det blir speciellt tydligt när hon talar om de ”normala” och hon anser sig uppenbart inte tillhöra denna grupp. Hon talar istället om ”våra kretsar” och ”min verklighet”, en verklighet som inte delas av de etablerade. Enligt Elias och Scotson (2010) har de etablerade en gemensam historia och vedertagna ritualer som outsidergruppen utesluts ifrån och inte tar del av. Genom analysen menar vi att det blir tydligt att detta sker mellan Östlin och de som samhället definierar som etablerade, och i den relationen intar hon en outsiderposition. Ett mönster som analysen avtäcker är dock att den outsidergrupp som Östlin tillhör, de kriminella, har en gemensam historia. De utformar egna moraliska koder och normer, vilka skiljer sig från de samhälleligt etablerade. Inom gruppen upplevs en statusordning och organisation, vilket enligt Elias och Scotson (2010) är ett medel för att kunna skapa och vidmakthålla en etablerad konstellation. Detta tyder alltså på att det inom en samhälleligt definierad outsidergrupp kan uppstå en liknande figuration, med en uppdelning i grupperna etablerade och outsiders. I denna grupp av etablerade inom en samhällelig outsidergrupp ses ett ”vi-ideal”, ett ideal som baseras på de egenskaper som innehas av de som vi tidigare benämnt som livsstilskriminella. Vi menar att detta visar på att en kriminell livsstil kan ses som en etablering inom den outsidergrupp som av samhället benämns som kriminella. Vi föreslår begreppet etablerade outsiders. Genom att etablerade outsiders bildar denna för dem specifika uppfattning av moral, vilken skiljer sig från samhällets etablerade moral, ökar klyftan i förståelse mellan grupperna. Detta bör leda till att det blir svårare att rehabilitera livsstilskriminella och integrera dem i samhället jämfört med att göra detsamma med engångsförbrytare. Elias och Scotson (2010) menar att en stor faktor bakom att den etablerade gruppen kan vidmakthålla sin högre status och legitimitet att stigmatisera outsidergruppen är att de är i besittning av de viktigaste samhällsresurserna. Vår studie finner dock att Östlin tillskansar sig många av dessa resurser genom sitt etablerande i outsidergruppen. Samhället är fortfarande i stånd att bestraffa och institutionalisera henne, men hon kan genom sitt kriminella kontaktnät 37
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 få bostad, ekonomiska resurser och hjälp med andra praktiska beskaffenheter. Detta ger stöd för att drivkraften att bryta sig ur outsidergruppen minskas då hon inte befinner sig i den utsatta och beroende position som teorin antar att en outsiderposition utgör. Både den avskräckande funktion som en fängelsevistelse avser att ha samt den rehabilitering som fångvården försöker åstadkomma saknar avsedd effekt genom att hon – och då även andra livsstilskriminella - inte längre är lika beroende av de etablerade samhällsgrupperna. En viktig aspekt av vår studie är också den diskrepans som finns mellan filmatiseringens innehåll och bokens innehåll. Filmen görs från ett etablerat perspektiv och bortser från mycket av den kritik som Östlin för mot samhällssystemet. Enligt figurationen etablerade och outsiders är det naturligt att detta sker, de etablerade kan inte själva ge starka belägg för att ”vi-idealet” är en illusion eller inte är legitimt. De etablerade i samhället nästintill tvingas att ge sitt eget perspektiv på hennes historia och de livsstilskriminella för att inte underminera den egna moralen och världsbilden. Vi menar att detta har skett medvetet eller undermedvetet, men att det fortfarande är en funktion av statusfigurationen. Detta blir problematiskt, eftersom ett av Östlins huvudsyften med att presentera sin historia just är att kritisera det system som hon anser sig förtryckt av. Den debatt hon avser att skapa urholkas genom den snedvridning av innebörden i hennes historia som sker i filmatiseringen. Vi har i denna studie valt att utgå från en självbiografi och vi ser det som en fördel att vi inte har präglat informationen med snedvridna frågor eller genom att lyfta ämnen som för informanten själv inte framstår som relevanta för ämnet. Ett problem som vi dock inte kommer ifrån och som man bör beakta är att Östlin har ekonomisk vinning av att publicera sin historia på detta sätt. Det finns inte skäl att anta, men det kan inte uteslutas, att vissa delar av historien spetsas till för att locka läsare. Östlin har inga egentliga sociala förtjänster av att presentera sin historia som hon gör. Det är i varje fall inte rimligt att det skulle påverka hennes fängelsevistelse på ett markant sätt, utan det leder snarare till att hennes roll som kriminell ytterligare befästs i det övriga samhällets medvetande. Vi menar alltså att även om det finns en risk för att vissa aspekter har putsats till för att öka försäljningen, finns det inte fog nog att anta att historien inte skulle vara en skildring av hur hon uppfattar sin levnadshistoria.
38
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
6.3 Implikationer för forskning och praktik Det är svårt att bedöma hur många svenska kriminella som faller inom gruppen livsstilskriminella. Det skulle krävas en egen undersökning för att utreda i vilken utsträckning denna typ av kriminella existerar. Den statistik som finns tillgänglig ger inte svar på denna fråga, den är utformad kring domar som fallit under en specifik tidsperiod. Statistik inriktad på de personer som redan sitter i fängelse skulle behövas för att svara på frågor kring förekomsten av livsstilskriminella. Detta innebär likväl en ytterligare begränsning för vår studie vilket både är viktigt vid läsningen av denna studie och för framtida forskning att ta fasta på. Genom studien finner vi att Östlin uppvisar en stark misstro mot rättsväsendet och andra samhällsinstanser, och att hon också själv bemöts med misstroende från samhällets sida. Detta är något vi föreslår att vidare forskning tar fasta på, eftersom enligt teorin om etablerade och outsiders uppstår mycket av diskrepansen mellan grupperna genom själva etablerandet av de etablerade. Genom att utföra intervjuer med fängelsekunder och livsstilskriminella bör man utreda om dessa upplever att samhällets instanser systematiskt exkluderar dem. Vi finner det rimligt att om detta är fallet så ökar den moraliska skillnaden mellan samhällets etablerade och outsiders markant, och på så sätt försvåras rehabiliteringen av brottslingar.
39
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012
Referenslista
Arvidsson, A. (1998) Livet som berättelse: studier i levnadshistoriska intervjuer. Lund: Studentlitteratur. Bergström, G. (2006) Kriminalitet som livsstil. Smedjebacken: Mareld. Bird, C. (2004) Status, Identity, and Respect. Political Theory, 32(2), 207-232. Brendgren, M., Vitaro, F. & Tremblay, R. E. (2000) Influence of Deviant Friends on Delinquency: Searching for Moderator Variables. Journal of Abnormal Child Psychology, 28(4), 313-325. BRÅ, 2011:11, Kriminalstatistik 2010, Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Clandinin, D. J. & Connely, F. M. (1994) ”Personal Experience Methods”. in Denzin, N. K. & Lincoln, Y. S. (eds.) Handbook of Qualitative Research. London: SAGE Publication. Colwell, B. (2007) Deferens or Respect? Status Management Practices among Prison Inmates. Social Psychology Quarterly, 70(4), 442-460. Elias, N & Scotson, J. L. (2010) Etablerade och outsiders. Lund: Arkiv. Hirschi, T. (2001) Causes of Delinquency. Somerset, New Jersey: Transaction Publishers. Hydén, L-C. & Hydén, M. (red.) (1997) Att studera berättelser: Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber AB. Jerre, K & Tham, H. (2010) Svenskarnas syn på straff. Stockholm: Stockholms Universitet. Jerre, K & Tham, H. (2010, 17 augusti), Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket. Dagens Nyheter, Hämtad 3 maj, 2012, från http://www.dn.se/debatt/krav-pa-skarpta-straff-saknarstod-hos-folket. Johansson, C. (1999:2) Narrativ forskning – biografiskt perspektiv på berättelser. Linköping: Universitetet i Linköping. Kaplan, H. B. (1975) Self-attitudes and Deviant Behavior. Pacific Palisades: Goodyear. 40
UPPSALA UNIVERSITET Sociologiska institutionen Sociologi C-uppsats VT 2012 Lausen, T. (2000) Att leva i fängelse. Stockholm: Andra Chansen. Lieblich, A., Tuval-Mashiach, R. & Zilber, T. (1998) “Narrative Research – Reading, Analysis and Interpretation”. London: Sage Publications: Applied Social Research Methods Series. Vol 47. Mishler, E. G. (1997) ”Modeller för berättelseanalys”. i Hydén, L-C. & Hydén, M. (red.) Att studera berättelser: Samhällsvetenskapliga och medicinska perspektiv. Stockholm: Liber AB. Proposition 2009/10:147. Skärpta straff för våldsbrott m.m. Stockholm: Justitiedepartementet. Riessman, C. K. (1993) ”Narrative Analysis”. London: SAGE Publications: Qualitative Reasearch Methods Series. Vol. 30. Rosenberg, M. (1965). Society and adolescent self-image. Princeton: Princeton University. Svensson,
Lis.
(Produktionsledare),
(2012,
februari),
Hinsehäxan
[Television],
Stockholm:Sveriges Television. Trzesniewski, K. H., Moffitt, T. E., Donnellan, B. M., Robins, R. W., Poulton, R. & Caspi, A. (2006) Low Self-Esteem During Adolescence Predicts Poor Health, Criminal Behavior, and Limited Economic Prospects During Adulthood. Developmental Psychology, 42(2), 381-390. Vargas, R. (2011) Being in ”Bad” Company: Power Dependence and Status in Adolescent Susceptibility to Peer Influence. Social Psychology Quarterly, 74(3), 310-332. Östlin, L. (2005) Hinsehäxan. Danmark: Lind & co.
41