DOM)

YTTRANDE 2009-10-27 Stockholm

Dnr 478-09

SVEA HOVRÄTT Justitiedepartementet Enheten för processrätt och domstolsfrågor

Ds 2009:28 Ny delgivningslag m.m. (Ju2009/5326/DOM) ___________________________________________________________ Inledning

Hovrätten noterar inledningsvis att den nu föreslagna delgivningslagen inte på något drastiskt sätt förändrar de principer om delgivning som kommit till uttryck i 1970 års delgivningslag. Det är utmärkt att den nu föreslagna lagen i vissa hänseenden görs teknikneutral och därmed öppnar upp för en praktisk användning av moderna kommunikationssätt, något som troligen kommer att minska arbetsinsatsen främst vad gäller kommunikation med intressenter som inte har ett intresse av att undandra sig delgivning. Den nu föreslagna delgivningslagen återspeglar som helhet en god avvägning mellan myndigheternas intresse av en skyndsam och ändamålsenlig hantering och den enskildes intresse av att grundläggande rättssäkerhetskrav upprätthålls. Det framstår som lämpligt att möjligheten att, såsom föreslagits, på ett förenklat sätt delge juridiska personer utökas till att omfatta andra registrerade juridiska personer än aktiebolag. Likaså att kungörelsedelgivning ska kunna ske när förutsättningar för att använda förenklad delgivning finns, men den sökte har underlåtit att anmäla uppgifter. Hovrätten har inte i något avseende funnit att de föreslagna förändringarna medför att rättssäkerhetsaspekten åsidosätts på ett otillbörligt sätt. I några få avseenden har hovrätten istället funnit skäl att föreslå ytterligare förenklingar som bör kunna genomföras utan att den eftersökte riskerar rättsförlust. Hovrätten tar också tillfället i akt att föreslå en begränsning när det gäller skyldigheten Postadress Box 2290 103 17 STOCKHOLM

Besöksadress

Birger Jarls Torg 16

Telefon 08-561 670 00

Telefax 08-20 21 41

2

att delge beslut inom exekvaturförfarandet. Slutligen instämmer hovrätten i att det är lämpligt att ”rensa bort” delgivningsformer som i praktiken inte kommer till användning. ________ Val av delgivningssätt

Det är utmärkt att det i inledningen av lagen (7 §) i en portalparagraf anges vilka principer som myndigheten har att rätta sig efter när det gäller valet av delgivningssätt. Mot den bakgrunden är det emellertid tveksamt om det är nödvändigt att uppställa ytterligare krav för när delgivningssättet stämningsmannadelgivning får användas.

Enligt den föreslagna 33 § får stämningsmannadelgivning användas endast om ett delgivningsförsök har misslyckats eller sådana delgivningsförsök bedöms som utsiktslösa och det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Vid detta delgivningssätt borde valet kunna överlämnas till myndighetens fria skön med beaktande av de principer som kommer till uttryck i 7 §. Som exempel kan nämnas den situationen att genomförandet av en omfattande rättegång står på spel om inte ett åberopat vittne nås för delgivning omedelbart. Även om annat delgivningsförsök inte hunnit genomföras, eller framstår som utsiktslöst, kan det i undantagsfall framstå som befogat att använda stämningsmannadelgivning. Ett sådant beslut skulle med den föreslagna utformningen framstå som felaktigt.

Det bör vidare noteras att stämningsmannadelgivning enligt 42 § får utföras av personalen vid respektive inrättning, om den som söks är intagen i bl.a. häkte och kriminalvårdsanstalt. Även om det i förväg inte bedöms som utsiktslöst att vanlig delgivning kan ske framstår det i vissa fall som ändamålsenligt att myndigheten beslutar om stämningsmannadelgivning som ska utföras av sådan personal. Det är i

3

dessa fall varken fråga om någon kostnad för myndigheten eller någon särskild olägenhet för den sökte.

Att myndigheter skulle använda sig av stämningsmannadelgivning slentrianmässigt torde det mot bakgrund av utformningen av 7 § – samt de principer för delgivning som sedan lång tid tillbaka präglat tillämpningen – inte vara någon fara för. Särskilt om delgivning av överklagande med svarsföreläggande i överrätt

Enligt 50 kap. 8 § respektive 51 kap. 8 § rättegångsbalken ska ett överklagande delges motparten med föreläggande om att svara inom viss tid. Hovrätten instämmer i de överväganden som redovisats i denna del och finner det utmärkt att förenklad delgivning ska kunna användas direkt i överinstans mot båda parter. Enligt promemorian utgör emellertid möjligheten för hovrätterna och Högsta domstolen (respektive kammarrätterna och Regeringsrätten) att direkt använda sig av förenklad delgivning undantag från regeln att information om förenklad delgivning ska lämnas vid varje myndighet. Lagtekniskt borde därför undantaget regleras genom att den föreslagna lydelsen av 33 kap. 7 § rättegångsbalken hänvisar även till 24 § andra stycket delgivningslagen, som liksom motsvarande bestämmelse i 1970 års delgivningslag borde ange ”förfarande inleds vid myndigheten” (se skrivningen i förslaget i 8.7.1). Motsvarande ändringar bör i så fall införas i förvaltningsprocesslagen liksom i lagen om betalningsföreläggande och handräckning. Det bör också noteras att den föreslagna lydelsen av 33 kap. 7 § rättegångsbalken endast möjliggör användning av förenklad delgivning om informationen lämnats i tingsrätt eller hovrätt. Även i de fall där informationen lämnats hos kronofogdemyndigheten bör – liksom för tingsrätt – förenklad delgivning kunna användas i överrätt.

Det vore också lämpligt om delgivning av överklagande med svarsföreläggande skulle kunna ske genom muntlig delgivning,

4

naturligtvis med den begränsning som framgår av 20 § första stycket delgivningslagen. I vissa fall är överklagandet så kortfattat och lättfattligt att den eftersöktes intresse av rättssäkerhet kan tillgodoses även med denna delgivningsform. Av promemorian framgår inte tydligt om så bör kunna ske, även om hovrätten noterar att begränsningen i 20 § andra stycket delgivningslagen endast avser handling genom vilken ett förfarande inleds. Delgivning av underåriga

Till 11 § andra stycket delgivningslagen överförs en bestämmelse i 1970 års delgivningslag om delgivning av underåriga. Emellertid har i vissa situationer delgivning kommit att ske på ett sätt som inte helt överensstämmer med lagen.

Det kan särskilt anmärkas att en underårig ofta har att fullgöra något personligen, nämligen att inställa sig till en förhandling, vilket bör medföra delgivning enbart med den unge. Ställföreträdaren/na får i sådana situationer inte kallelsen utan en underrättelse om att den unge kallats, som i sin tur inte alltid behöver delges. Vidare är en underårig tilltalad i mål om ansvar respektive skadestånd på grund av brott enligt 21 kap. 1 § och 11 kap. 1 § rättegångsbalken behörig att företräda sig själv, samtidigt som ställföreträdaren är behörig. I många fall har en sådan underårig en offentlig försvarare och i sådana fall sker kommunicering i målet uteslutande med den tilltalade personligen och försvararen, inte med ställföreträdarna. Är då inte försvararen också ombud sker ev. delgivningar, även i annat fall än som nyss sagts om kallelser, med den underårige samtidigt som försvararen hålls underrättad.

Den nya lagen bör självfallet utformas på ett sådant sätt att den harmoniserar med hur reglerna kommit att tillämpas i praktiken.

5

Exekvaturförfarandet

Svea hovrätt handlägger ett stort antal ansökningar om verkställighetsförklaring, framför allt avseende utländska domar beträffande privaträttsliga fordringar. Flertalet av dessa ansökningar bifalls. Ett sådant beslut meddelas utan hörande av motparten, men ska därefter delges denne. Motparten har sedan en viss tid från delgivning på sig att begära omprövning i hovrätten. En inte ringa del av de personer som därvid ska delges är tämligen svårdelgivna och detta har lett till en mängd kungörelsedelgivningar som kan framstå som tveksamma, eftersom en sådan delgivning inte är giltig om det senare visar sig att personen vid delgivningstillfället hade hemvist i en annan medlems-/ konventionsstat. I sådana fall krävs nämligen enligt berörda konventioner och förordningar att delgivning skett personligen eller i den söktes bostad. En verkställighetsförklaring som efter kungörelsedelgivning angetts ha laga kraft och verkställts såvitt avser gäldenärens egendom i Sverige kanske alltså egentligen inte alls är lagakraftvunnen och därmed endast hade bort kunna medföra sådana verkställighetsåtgärder som föranleds av kvarstad.

Kungörelsedelgivning bör alltså undvikas i nu nämnda situationer samtidigt som delgivningsförsöken inte kan pågå i det oändliga. En lämplig ordning skulle därför vara att det i lagarna som innehåller kompletterande bestämmelser till Luganokonventionen/erna, Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen samt till Bryssel IIförordningen införs en bestämmelse med innebörden att delgivning får underlåtas om det framstår som utsiktslöst att delge motparten på annat sätt än med kungörelsedelgivning.

6

Kostnadsaspekter

Promemorian innehåller inte någon djupare analys av vilka kostnadsaspekter som förändringarna medför. Det är rimligt att anta att delgivningskostnaderna för Svea hovrätt kommer att ökar något, främst mot bakgrund av att möjligheterna till kungörelsedelgivning utökas och att möjligheten att kungörelsedelge genom anslag i domstolens lokaler tas bort. Hovrätten vill utifrån det resonemang som förs i promemorian (s 304) framhålla att annonsering i ortstidning redan i dag sker endast i ett fåtal undantagsfall.

_____________

I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Mona Wildig och tf. hovrättsassessorn Jonas Manole, föredragande.

Fredrik Wersäll

Jonas Manole