DOM

Hovrätten för Nedre Norrland Kammarrätten i Sundsvall

REMISSYTTRANDE Datum Dnr 2007-02-16 2006/0386, 51-2006-271 Ert datum 2006-11-01

Ert Dnr Ju2006/8451/DOM

Regeringskansliet Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM

Yttrande över promemorian Inställda huvudförhandlingar i brottmål II – Sjunde promemorian ___________________________________________________________________________

Sammanfattning

Hovrätten för Nedre Norrland och Kammarrätten i Sundsvall lämnar ett gemensamt remissyttrande över promemorians förslag.

Hovrätten och kammarrätten instämmer i arbetsgruppens bedömning att det är önskvärt att minska antalet sent inställda huvudförhandlingar i brottmål i tingsrätt och att en ökad möjlighet att avgöra mål i den tilltalades utevaro skulle bidra till en sådan minskning. Vi är i och för sig positiva till en sådan utvidgad möjlighet men är inte beredda att tillstyrka arbetsgruppens förslag om ett nytt utredningskrav och utökade möjligheter att döma till straff och andra påföljder, utan att frågan om det bör finnas en möjlighet till återupptagande av mål efter utevarodom först analyseras grundligare än i rapporten. Oavsett detta anser vi att utredningskravet bör få en tydligare utformning än enligt arbetsgruppens förslag.

Vi avstyrker utredningens förslag om att samtliga kallelser i brottmål skall innehålla en erinran om att målet i vissa fall kan komma att avgöras utan hinder av att den tilltalade är personligen närvarande.

1 (5)

Vi har ingen erinran mot förslaget till lag om ändring i delgivningslagen och förslaget om auktoriserade stämningsmannaföretag m.m., utom såvitt avser vissa ordval i den föreslagna lagen om auktoriserade stämningsmannaföretag. Vidare anser vi att intyg av tjänsteman vid domstol, inte enbart tingsrätt, skall tillerkännas vitsord enligt 24 § delgivningslagen.

Vi har ingen erinran mot promemorians förslag ifråga om utbildning m.m.

Utökade möjligheter att avgöra mål när den tilltalade inte kommer

Arbetsgruppen vill åstadkomma utökade möjligheter att döma i brottmål, när den tilltalade uteblir trots att han eller hon delgivits kallelse till huvudförhandling, genom att ändra ordalydelsen i 45 kap. 15 a § rättegångsbalken samt genom att utöka utrymmet för vilka straff och övriga påföljder m.m. som skall kunna utdömas i sådana fall.

Hovrätten och kammarrätten ansluter sig till arbetsgruppens bedömning att det bör vara möjligt att vara något mindre restriktiv än enligt nuvarande praxis när det gäller att döma den till påföljd för brott som valt att inte inställa sig till en förhandling för att försvara sig. Vi anser att det i och för sig måste vara ett självklart krav att en brottmålsdom skall grundas på en tillfredsställande utredning av saken men anser i likhet med arbetsgruppen att nuvarande restriktiva tolkning av detta krav inte är nödvändig. Nuvarande återhållsamhet från domstolarnas sida torde i viss mån sammanhänga med inställningen att den tilltalade skulle ha kunnat komma med i och för sig okända synpunkter eller invändningar, om han eller hon varit närvarande. Detta är ett förhållande som man enligt vår inställning borde kunna bortse ifrån i större utsträckning, när den tilltalade valt att inte inställa sig.

Vi delar arbetsgruppens mening att det, för att komma till rätta med de tillämpningsproblem som den nuvarande utevarobestämmelsen upplevs medföra, finns skäl att ändra lydelsen. Vi ifrågasätter dock om den föreslagna lydelsen är mer klargörande än den nuvarande. Kravet på att det inte skall vara nödvändigt att komplettera utredningen med frågor till den tilltalade måste rimligt ställas i relation till något, och det kan inte gärna var till något annat än att saken kan utredas tillfredsställande. Vi anser därför att en ny lydelse av det första ledet i förslaget till ändring i 46 kap. 15 a § bör vara ”... om det inte är nödvändigt för att saken skall kunna utredas tillfredsställande att ställa kompletterande frågor till den tilltalade...” En sådan lydelse skulle kunna vara förenlig med den ordning som arbetsgruppen förordar.

2 (5)

Den ordning som arbetsgruppen skisserar innebär att rätten, i stället för att i förväg granska förundersökningen, efter samråd med åklagare och försvarare skall kunna påbörja många fler huvudförhandlingar än i dag, förutsatt att den tilltalade inte kan antas ha laga förfall och hinder inte har anmälts. Om behov av kompletterande förhör med den tilltalade senare uppstår skall denne hämtas eller kallas till fortsatt huvudförhandling. Vi godtar i och för sig en sådan ordning. Den kan dock innebära en risk för många fortsatta huvudförhandlingar, vilket kan bli svåradministrerat för domstolen.

Arbetsgruppen har inte klargjort sin inställning till vilka begränsningar som skall gälla när den tilltalade hämtas till förhandlingen i ett sent skede eller inställer sig först till en fortsatt huvudförhandling. Vi förutsätter att de påföljdsbegränsningar, som följer med de föreslagna utevaroreglerna, måste gälla även i sådana fall. Den tilltalade kan rimligen i en sådan situation inte jämställas med den som varit närvarande vid hela förhandlingen, så att det därmed skulle bli möjligt att döma till vilka påföljder som helst.

Vi anser att arbetsgruppens resonemang om att, till skillnad mot vad som gäller i våra nordiska grannländer och i strid mot Europarådets ministerkommittés rekommendation om en rätt till ”retrial”, enbart ge den tilltalade möjlighet att överklaga en utevarodom till hovrätt är svårförståligt. Det hade i detta sammanhang varit av värde att ta del av hur de övriga nordiska länderna har hanterat de problem som arbetsgruppen pekat på. Möjligheten att enbart överklaga till hovrätt kan befaras leda till fler överklaganden och återförvisningar, vilket skulle vara en ytterst negativ konsekvens av förslaget. Frågan hur brottmålsdomar som kräver prövningstillstånd skall behandlas har arbetsgruppen inte alls diskuterat. Inte heller har arbetsgruppen närmare tagit ställning hur situationen när den utvarodömde haft laga förfall lämpligen skall behandlas.

Det föreslås i promemorian att alla kallelser på tilltalade i brottmål skall innehålla en erinran om att målet i vissa fall kan komma att avgöras utan hinder av att den tilltalade inte är personligen närvarande. Vi anser att en sådan erinran endast bör förekomma i de fall då det bedöms finnas en möjlighet att avgöra målet i den tilltalades utevaro. Informationen i kallelsen bör vara tydlig och för att understryka vad det kan innebära för den tilltalade att inte inställa sig till förhandlingen, kan det med fördel i kallelsen anges vilka påföljder som kan komma i fråga.

3 (5)

Vi föreslår att åklagaren redan i stämningsansökan skall ange om han eller hon anser att målet kan företas till avgörande i den tilltalades utevaro. En sådan anteckning innebär att den tilltalade på ett tidigt stadium får kännedom om åklagarens uppfattning i frågan. För rättens del skulle en sådan anteckning vara ett hjälpmedel i handläggningen, särskilt i samband med utskick av kallelser.

Vi tycker att det är bra att innebörden av vilka påföljder m.m. som kan bestämmas i en utevarodom regleras på ett tydligt sätt men kan som tidigare framhållits inte tillstyrka en så kraftigt utökad möjlighet att döma till strängare påföljder utan att möjligheterna till återupptagande av målet övervägs ytterligare.

Auktoriserade stämningsmannaföretag m.m.

Promemorians förslag om möjlighet till auktorisation av den som i näringsverksamhet åtar sig att utföra stämningsmannadelgivning anser vi vara väl underbyggt och befogat. När det gäller utformningen av det framlagda författningsförslaget till lag om auktoriserade stämningsmannaföretag vill vi endast fästa uppmärksamhet på följande.

I 3 § anges att ”verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med lag och god sed inom branschen”. Innerbörden av rekvisitet ”god sed” har inte preciserats och med hänsyn till att det genom lagstiftningen tillskapas en ny bransch ställer vi oss tveksamma till att hänvisa till en sed som ännu inte kan ha utvecklats när lagstiftningen träder i kraft.

I 4 § uppställs vissa krav på personalen som skall utföra stämningsmannadelgivning. Bl.a. anges att personalen skall vara lämplig ”med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter”. Begreppet ”övriga omständigheter” framstår som ett väl luddigt rekvisit i lagtext. Krav på anställda finns bl.a. i lag (1974:191) om bevakningsföretag. I nämnd lag anges i 4 § att ”All personal […] skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet samt lämplighet i övrigt för anställning i ett sådant företag”. Denna lydelse skulle med fördel kunna användas som utgångspunkt vid utformningen av motsvarande bestämmelse i lagen om auktoriserade stämningsmannaföretag.

4 (5)

När det gäller förslaget om att tjänstemän vid tingsrätt i stället för nämndemän skall få utföra stämningsmannadelgivning anser vi att tjänstemän vid samtliga domstolar bör ha en sådan rättighet. Samma behov som vid tingsrätt kan enligt vår mening uppkomma vid övriga domstolar. ”Tingsrätt” bör därför bytas ut mot ”domstol”.

Förslag till andra åtgärder

Vi har ingen erinran mot övriga föreslagna åtgärder. ________________________

Detta yttrande har beslutats av hovrättspresidenten Barbro Hegrelius Jonson, kammarrättslagmannen Christer Sjödin, hovrättsrådet Ola Pettersson och kammarrättsrådet Hans Eberstein efter föredragning av hovrättsfiskalen Beatrice Blylod.

5 (5)