Brev till världens antiliberaler

Brev till världens antiliberaler

Brev till världens antiliberaler David Henderson

Timbro

© David Henderson, The Wincott Foundation och AB Timbro 2001 Publicerad på engelska av The Institute of Economic Affairs, IEA Översättning: Charlotte Allesson Sättning: Ateljé Typsnittet L&R AB, Stockholm Tryck: Elanders Gotab, Stockholm 2001 ISBN: 91-7566-489-5 Timbro, tel 08-587 898 00, fax 08-587 898 55 http://www.timbro.se [email protected] IEA:s hemsida: http://www.iea.org.uk

INNEHÅLL

Förord 17 1. Inledning 19 2. Liberaliseringens moderna betydelse 13 3. Gamla antiliberala influenser 27 4. Det nya millenniets kollektivism 35 5. Rivaliserande perspektiv 49 6. Referenser 57

FÖRORD Vi skriver i dag 2001. Den ekonomiska liberalismens mycket enkla och geniala principer är lika aktuella i dag som när Adam Smith nedtecknade dem 1776. Men i vilken utsträckning låter vi dessa principer ge kraft åt ekonomin? Blickar vi 20 år tillbaka i tiden finns det skäl att vara optimistiska; utvecklingen har onekligen gått i liberal riktning. Kapitalmarknader har avreglerats, statliga bolag har privatiserats och hindren mot utrikeshandeln har blivit färre. I nästan alla OECDländer har den ekonomiska politiken sedan början av 1980-talet gått från interventionistisk hybris till åtminstone en början till marknadsorientering. Det privata vinstintresset i näringslivet är fortfarande kontroversiellt att försvara, men det är inte längre många som ser det som ondskans ryktbara hantlangare. Debatten i dag är uppenbart nyktrare än vad den var för 20 år sedan. Men för den som vill förstå ekonomin och statusen på den ekonomiska liberalismen är det ett stort misstag att lyssna till locktonerna från alla dem som talar om att vi lever i en ”nyliberal hegemoni”. Ty, som professor David Henderson skriver i detta brev till världens antiliberaler, präglas stora delar av OECDländernas ekonomier fortfarande av den gamla interventionismens politik. Faktum är att liberaliseringarna i princip bara har skett i verksamheter som redan tidigare var konkurrensutsatta. Ta Sverige som exempel. Det talas upprört om att vi har genomgått en marknadsrevolution, den ekonomiska liberalismen beskylls för att ha skapat arbetslöshet och allehanda sociala problem. Men hur rimligt är det här synsättet mot bakgrund av att sjukvården, utbildningen och andra verksamheter som utgör en

7

stor del av vårt samlade välstånd, i huvudsak produceras i offentlig regi och under massiva regleringar? Men denna ”gamla” kritik av den ekonomiska liberalismen har fått nya allierade. Det är få som i dag talar om att marknadsekonomin ska kastas över ända. Däremot ska den ges ett ”mänskligt ansikte”. Företag ska uppfylla sociala mål, sägs det, och frihandeln ska ta sociala hänsyn. Vad dessa riktigt går ut på är oklart, men den fria konkurrens som har förlöst det stora välstånd vi i dag lever med ska på något sätt i alla fall regleras. David Henderson är särskilt lämpad att möta denna nya antiliberalism och ge oss en rapport om den ekonomiska liberalismens status i dag. Som chefekonom för OECD följde han utvecklingen i västländernas ekonomier mycket nära. Som liberal akademiker vet han värdet av kontraktsfriheten och människors fria strävan att förbättra sina egna villkor, de två humanistiska principer som demonstranter i Seattle och andra vill beskriva. Brev till världens antiliberaler bygger på en uppmärksammad Wincottföreläsning som Henderson gav hösten 2000. Denna föreläsning arrangeras årligen av den inflytelserika tankesmedjan Institute of Economic Affairs i Storbritannien. Fredrik Erixon Chefekonom i Timbro

8

1. INLEDNING

Den här essän berör utvecklingen av ekonomisk politik världen över. Mitt tema inom detta stora ämne, perspektivet för att betrakta och bedöma händelser, är den ekonomiska liberalismens växlande öde – det vill säga den ständigt växlande balansen mellan liberalism och interventionism i ekonomisk politik. Här som överallt annars använder jag termen ”liberalism” i dess europeiska, snarare än dess amerikanska, betydelse. En liberal person antas alltså vara en person som lägger tonvikten på individuell frihet, och som därför bedömer åtgärder och politik, ekonomiska såväl som politiska, i första hand utifrån deras konsekvenser för friheten. Ekonomisk liberalism förespråkar handlingsprinciper som främjar och ökar ekonomisk frihet, både för deras egen skull och för att de leder till ökat välstånd. I en tidigare studie undersökte jag utifrån samma perspektiv, de senaste tjugo årens ekonomiska historia, från slutet av 1970talet till sent 1990-tal.1 Här tittar jag närmare på ett av de ämnen som jag berörde där, nämligen de olika krafter och inflytanden som nu agerar för att hindra ekonomisk politik från att bli mer liberal, eller göra den mindre liberal. Mitt ämne är dagens antiliberalism. Under denna rubrik försöker jag täcka in alla de viktigaste elementen. Jag inkluderar inte bara de idéströmningar som är medvetet och uttryckligen emot ekonomisk liberalism som sådan, el1

David Henderson, 1998/1999. Nedan använder jag mig ibland av denna bok utan särskild hänvisning till den, likaså använder jag mig av en essä som ingår i en kommande bok tillägnad Tony Killick (Henderson, 2001).

9

ler åtminstone emot att den utsträcks ännu mer politiskt, utan också de källor till opposition som är mer pragmatiska och ickedoktrinära. För att tala marxistisk terminologi, tar jag upp både de influenser som är ”subjektivt” emot ekonomisk liberalism, och de som är ”objektivt” emot. Bland de senare hittar man intressegrupper av alla de slag. Dessa är oftast på interventionismens sida, inte för dess egenvärde eller generellt, utan i specifika frågor därför att de ser sitt materiella intresse där. Jag behandlar alltså handlingarnas värld såväl som idéernas. Vad gäller idéer tar jag inte bara upp åsikter och argument från ekonomer som kan ses som antiliberala, utan också från ett bredare fält av åsikter och attityder. Ekonomer tenderar att tro att vägvalen inom ekonomisk politik bestäms, eller i alla fall påverkas, mycket av deras tankar så att mycket skulle hänga på resultat av debatter inom professionen. Detta är ofta sant, men långt ifrån alltid. Mycket handlar om specifika frågor och omständigheter. I många fall formas hållningar av ett bredare opinionsklimat i vilket det ekonomiska mikroklimatet inte nödvändigtvis dominerar. När jag betraktar dagens situation skiljer jag på de former av opposition mot ekonomisk liberalism som har en lång historia, även om de bär modern klädnad, och de som är nykomlingar. Jag tror att det i vår tids antiliberalism finns några märkbart nya element, och jag kommer främst att fokusera på dessa. I presentationen av dessa element – subjektiva och objektiva, pragmatiska och ideologiska, professionella och lekmannamässiga, etablerade och nya – kan jag inte ge mer än en sammanfattande skiss. I denna försöker jag undvika både karikatyrer och förvrängningar, men detta betyder inte att jag begränsar mig till en neutral beskrivning. Min egen hållning är liberal, och på olika stadier kommer jag att peka på det jag ser som svagheter, synvillor, bristande sammanhang eller oroväckande slutsatser i några

10

av dagens antiliberala argument och antaganden. Som krönikör av den ekonomiska liberalismens växlande öde är jag partisk med hjälten i min historia. Men jag vill inte förvränga eller nedvärdera argumenten från dem som är mindre välvilligt inställda. Några av dem kan mycket väl hävda att de faktiskt inte är antiliberala, utan bara motståndare till doktrinära laissez-faire-idéer och hållningar baserade på dessa. Mitt mål är att sprida ljus över dagens frågor och olika åsikter, och samtidigt argumentera för en särskild sak. I och med att fokus ligger på antiliberala krafter och influenser nämner jag bara kort de proliberala krafterna, och jag försöker inte värdera hur balansen inom ekonomisk politik i olika länder och inom olika hållningar förmodligen kommer att ändras, varken omedelbart eller på längre sikt. Jag gör inga förutsägelser och målar inte upp några möjliga scenarier. Jag undersöker antiliberalismens olika yttringar i sig själva och för deras egen skull. Ur en liberal synvinkel ger detta en mörk bild, som dock inte gör anspråk på att vara komplett. I kapitel 2 börjar jag med modern historia och dess tolkning. Huvudtemat är oundvikligen skiftet från interventionism till liberalism inom den ekonomiska politiken, som har skett världen över de senaste 20–25 åren, och som fortfarande kan sägas pågå. Jag gör en snabb skiss av denna utveckling, och argumenterar sedan emot vissa felaktiga idéer om vad den har inneburit. Jag tar särskilt upp två idéer som ingår i dagens antiliberalism. Först den att bokslutet över de senaste åren visar att ekonomisk liberalism, under högerns beskydd eller ledning, har fått ett dominerande inflytande i världen. Därefter den att liberaliseringar har lett till gradvis försämrad ekonomisk prestation bland medlemsländerna i OECD (Organization for Economic Cooperation and Development).

11

Kapitel 3 och 4 berör dagens antiliberalism. I båda blandar jag beskrivning och kommentar. Kapitel 3 handlar om det som kanske kan kallas ”hard-core”, etablerade influenser som dock fortfarande är aktiva i dag. De inkluderar både intressegrupper och idéer, vilka ofta påträffas tillsammans. Jag menar att de ekonomiska idéer som är av vikt inte nödvändigtvis kommer från ekonomer, och att majoritetens karakteristiska hållning gentemot ekonomiska frågor ofta är antiliberal. Den innehåller en stark avsky och fientlighet mot marknadsekonomin. I kapitel 4 tar jag upp huvuddragen i det jag kallar det nya millenniets kollektivism, i vilken de etablerade krafterna kombineras med nya element. De senare inkluderar nya slags aktivistgrupper, en ny oro över det som ses som orättvisor och en alarmistisk syn på sentida ekonomisk utveckling och dess förmodade effekter. Jag hävdar att det finns en informell, men vida spridd och inflytelserik, kollektivistisk allians. Dess medlemmar är överens om att en reglering av marknadsekonomin är nödvändig för att förhindra tillbakagång eller till och med katastrof, och för att främja social rättvisa världen över. Till slut sätter jag fokus på dagens antiliberala ekonomer. Jag jämför deras åsikter med den liberala inställningen, och frågar hur långt dessa ekonomer, när det kommer till kritan, vill vrida tillbaka utvecklingen, eller stoppa de senaste årens marknadsorienterade reformer. Jag kommer att hävda att huvudkraften bakom dagens antiliberalism inte kommer från dem, utan från det nya millenniets kollektivister.

12

2. LIBERALISERINGENS MODERNA BETYDELSE

De ekonomiska idéernas moderna historia är relevant, inte bara som bakgrund, utan också för att den är en källa till tvister mellan liberaler och antiliberaler.

Ekonomiska reformer världen över Under de senaste 20–25 åren har den ekonomiska liberalismens ställning klart förbättrats. I en utsträckning som var nästan helt oförutsedd har ett ökande antal regeringar vid olika tillfällen vidtagit åtgärder för att avreglera nationella ekonomier och tillåta en friare internationell handel och ett friare kapitalflöde. I de flesta, men långt ifrån alla, länder, och i alla de största av världens ekonomier, har en process av marknadsorienterade ekonomiska reformer påbörjats och förts vidare. Reformernas omfattning har varierat, och som alltid och överallt har den ekonomiska politiken innehållit både liberala och antiliberala element. Till och med i de länder som har reformerat sin politik finns exempel på händelser och episoder, och även delar av politiken, där interventionismen har gjort framsteg. Men det råder inget tvivel om den generella riktningen på reformerna. Liberaliseringen har gått hand i hand med, och möjliggjorts av, en förändring i det allmänna opinionsklimatet. Händelser och idéer har rört sig i närliggande banor, och påverkat varandra. Den generella händelseutvecklingen märks i alla de tre stora grupperingar av länder som fanns för 20 år sedan – de dåvarande

13

medlemsländerna (24 länder) i OECD; utvecklingsländerna inklusive Kina samt länderna från det forna Sovjetunionen och dess lydstater i Central- och Östeuropa. • Årtal är viktiga, speciellt för OECD-gruppen. Historien börjar i slutet av 1970-talet med två olika startpunkter: dels de vidsträckta åtgärder för avreglering som vidtogs i USA före Reagan. Och dels de första i en serie åtgärder i Storbritannien efter valen 1979 som förde Margaret Thatcher till makten. För de flesta andra OECD-länderna, utom Turkiet, och för hela gruppen inklusive EG, sker skiftet i politik i början–mitten av 1980-talet. Märkbara förändringar skedde i Frankrike (1982– 83), Australien (slutet av 1983), Kanada (1984) och – det mest iögonenfallande fallet – Nya Zeeland till följd av regeringsskiftet i mitten av 1984. För medlemsländerna i EG var upprättandet av den gemensamma marknaden ett avgörande steg. Beslutet att gå vidare med ett utökat program för ekonomisk integration över gränserna fattades 1986. Reformprocessen tog många år i alla länder, och i flera av länderna pågår arbetet fortfarande. • Bland utvecklingsländerna sjösattes det första stora reformprogrammet i Pinochets Chile i mitten av 1970-talet. 1978 kom den historiska reformen i Kina.2 Sedan dessa två öppningar har antalet utvecklingsländer i vilka liberaliseringen fortskridit ökat kraftigt, och antalet är nu över 40. Förutom i Chile och Kina har de radikalaste reformerna ägt rum i Argentina, Mexiko, Mauritius och Thailand, medan Sydkorea, Singapore och Taiwan, som redan tidigare var mer liberala än resten vid slutet av 2

Brytningen med maoismen och beslut om en gradvis orientering mot marknaden.

14

1970-talet, har rört sig ännu mer i den riktningen.3 I Indien gjordes 1991 en kursändring som kan visa sig få historisk betydelse. • Efter Sovjetunionens kollaps 1989, har marknadsekonomi införts i olika hög grad i många, men långt ifrån alla, av de forna kommunistländer som utgjorde unionen. De ledande reformatörerna är Tjeckien, Estland, Ungern och Polen. Naturligtvis finns det fortfarande en lång lista med länder vars regeringar inte har slagit in på reformvägen, och en kortare lista på länder där balansen i politiken under de här åren faktiskt har svängt mot interventionism. Men den stora majoriteten av ickereformerade regeringar återfinns i små ekonomier i Afrika, Mellanöstern och forna Sovjetunionen. I Europa, på den amerikanska kontinenten och i stora delar av Asien framstår icke-reformister som undantag. Av hela världens samlade BNP kommer långt över 90 procent från reformerade stater. Några av skillnaderna mellan liberaler och antiliberaler består i hur dessa händelser bör ses och tolkas. Låt mig här kommentera det jag ser som feltolkningar.

Myten om en ”konservativ revolution” Vissa av dagens antiliberaler har påverkats av den felaktiga föreställningen att liberaliseringar har fört med sig förändringar som är uttryck för doktrinära högeridéer. Men trots att det ofta påstås, eller helt enkelt underförstås, att hela denna reformprocess är en 3 Både Mexiko och Sydkorea är numera medlemmar i OECD, liksom också – från den tredje gruppen länder – Tjeckiska republiken, Ungern, Polen och (helt nyligen) Slovakien.

15

”konservativ revolution”, så är varken substantivet eller adjektivet korrekt. ”Revolution” är ett alltför starkt ord för att beskriva det som egentligen bara är en förändring av balansen i den ekonomiska politiken. Vad gäller termen ”konservativ” så är den dubbelt felaktig. För det första har liberaliseringar inte nödvändigtvis, eller ens till övervägande delen, förknippats med konservativa regeringar, varken på senare tid eller längre tillbaka i historien. Det har funnits många reformerande vänster-om-mitten-regeringar. För det andra stal inte dessa regeringar sina motståndares kläder. De ekonomiska reformerna var inte ett uttryck för konservativa tankemönster, vilka för övrigt aldrig har varit särskilt välvilligt inställda till ekonomisk liberalism. Begränsad regeringsmakt är en av huvudprinciperna, inte i konservativa eller högerpolitiska idétraditioner, utan i den klassiska liberalismen i ordets europeiska betydelse. Antitesen mellan interventionism och liberalism kan inte jämställas med den mellan vänster och höger, eller mellan radikal och konservativ. I sista kapitlet tar jag upp den ganska annorlunda åsikten att den senaste trenden mot marknadsorienterad ekonomisk politik, vare sig den associeras med höger- eller vänsterregeringar, bör tolkas som reaktionär och tillbakablickande. Jag tror att detta resonemang är mer hållbart, men fortfarande missvisande.

Feltolkning av historien En andra feltolkning av dessa händelser är historisk. Den menar att den nyliga liberaliseringen var att vänta, eftersom den representerar fortsättningen på en lång och dominerande trend. Den ekonomiska liberalismens frammarsch ses som obeveklig, trots vissa tillfälliga tillbakagångar och avbrott. Francis Fukuyama har till exempel hävdat att ”den världsomspännande liberala revolu-

16

tion” som han menar är på frammarsch, representerar den senaste fasen i en flera århundraden lång tendens, vars framtid med säkerhet kan förutsägas: ... framväxandet av liberal demokrati, med dess följeslagare ekonomisk liberalism, är det märkligaste makropolitiska fenomenet under de senaste fyrahundra åren ... den nuvarande liberala revolutionen ... är vidare bevis på att denna pågående process är någonting fundamentalt, som dikterar ett gemensamt utvecklingsmönster för alla samhällen – kort sagt någonting i stil med en Universell Historia för mänskligheten, som går i riktning mot liberal demokrati. Att det finns toppar och dalar i denna utveckling är utom tvivel. Men ... cykler och avbrott i sig själva är inte oförenliga med en universell historia som går i en speciell riktning.4 En sådan syn på historien kan vara giltig för liberal demokrati, men kan knappast tillämpas på dess så kallade följeslagare. Under de ungefär 250 år som ekonomisk liberalism har existerat som väl utarbetad doktrin och agenda har dess öden knappast följt en stadigt uppåtgående sekulariseringstrend. Det är visserligen sant att från och med senare delen av sjuttonhundratalet och framåt fanns det en sådan trend, men från och med sent artonhundratal, med 1880 som ungefärlig vändpunkt, gjorde trenden helt om och förblev fientlig till liberalismen fram till och med, och även in i, den senaste tidens reformer. När denna senaste förbättring av dess öde började bli allmän i början av 1980-talet hade den ekonomiska liberalismen upplevt hundra år av nedgång.

4

Fukuyama, 1992, sid 48.

17

Och detta är inte allt. Precis vid slutet av den här hundraåriga utvecklingen, från tidigt 1970-tal och under en period som varierade från land till land, accelererade den fientliga trenden. Antiliberala strömningar blev märkbart mycket starkare över hela världen. Detta var speciellt fallet i OECD-länderna. Alla kände av ett svårare ekonomiskt klimat och regeringarna svarade med olika interventionistiska åtgärder. Dessa inkluderade kontroll av priser och löner; mellanstatliga avtal och statliga energiprogram; inlösen av (ibland genom förstatligande) företag och industrier som gick med förlust; att man i ökad takt tillgrep oliberala former av handelsskydd inklusive (så kallade) frivilliga avtal om exporthinder; hårdare kontroll av utländsk valuta och hårdare restriktioner av utländska direktinvesteringar. En liknande antiliberal trend fanns i många utvecklingsländer, men av andra anledningar. • I Indien, med den största ekonomin efter Kina, utökades det offentliga ägandet och utländska direktinvesteringar begränsades. • I många länder tvångsinlöstes utlandsägda olje- och gruvindustrier och attityden till utländska investeringar hårdnade. • Protektionismen fick ett starkare fäste och flera regeringar gjorde kollektiva diplomatiska ansträngningar och argumenterade för en så kallad internationell ekonomisk nyordning, vars struktur byggde på en alltigenom antiliberal världsbild. I de kommunistiska länderna var under denna tid Brezjnev vid makten i Sovjetunionen, och kulturrevolutionen pågick i Kina. Om vi därför blickar bara 23 år bakåt i tiden, till de sista månaderna av 1977, befann sig den ekonomiska liberalismen vid ett lågvattenmärke. Efter en lång period av allmän nedgång dök nya antiliberala tendenser upp som inte verkade vara tillfälliga eller

18

lätta att slå tillbaka. Dessutom hade inte bara den ekonomiska politiken världen över blivit mer antiliberal, det allmänna opinionsklimatet hade också gått åt det hållet. Jämfört med de ”gyllene åren” 1950–73 hade det gått märkbart sämre för marknadsekonomierna i OECD:s kärnländer, jämfört med resten av världen, inklusive – som det då verkade – kommunistländerna. Detta sågs allmänt som bevis på en inneboende svaghet och underlägsenhet hos marknadsinriktade ekonomier. Givet denna utveckling, med dess långsiktiga och mer omedelbara effekter, skulle endast en mycket djärv profet den första januari 1978 ha siat om de första tecknen på det som skulle bli en period av världsomspännande liberalisering. Det låg inget förutbestämt eller obevekligt i den trend som nu började märkas i några länder, och som inom några decennier skulle etablera sig som den dominerande.

Bort från interventionismen Jag nämner dessa fakta, därför att historien ibland förenklas av reformkritikerna. Resultatet är att liberaliseringen lastas för en utveckling i vilken den inte hade någon del, och vilken den hade kunnat mildra eller förhindra. Detta gäller främst kärnländerna i OECD. Det är sant att i alla dessa länder gick de ekonomiska prestationerna ner under tidigt 1970-tal. Men det kan inte tillskrivas liberaliseringen, vilken i samtliga fall skedde flera år senare. Ta till exempel ökningen av arbetslöshetsnivån. I en artikel från 1998 inkluderar Geoffrey Harcourt, i en lista över ”de senaste 20–25 årens händelser”,5 ”uppkomsten av ihållande massarbetslöshet i flera industrilän5

Harcourt, 1998.

19

der”. Men arbetslöshetssiffrorna hade stigit markant i de flesta OECD-länderna långt innan reformprocessen startade. Harcourts eget hemland Australien är ett av de tydligaste exemplen. Här ändrade den ekonomiska politiken riktning i slutet av 1983 så att balansen drastiskt svängde bort från interventionism. Arbetslöshetssiffrorna i Australien för år 1983, just innan den här vändningen kom, var redan strax under 10 procent, jämfört med bara 2,3 procent tio år tidigare. För år 1999, efter en femtonårsperiod som präglats av liberaliseringar, var siffran 7,2 procent. Hur mycket tillväxten på arbetsmarknaden sedan 1983 har påverkats av liberaliseringarna kan diskuteras. Poängen här är att framväxten av höga arbetslöshetssiffror i Australien föregår de liberala reformerna, och att siffrorna inte har visat någon tendens att stiga sedan reformerna infördes. För vissa OECD-länder finns ytterligare en poäng att ta. Undersökningar som nyligen gjorts av OECD:s sekretariat tyder på att i de länder där arbetslöshetssiffrorna har varit fortsatt höga ända in i våra dagar, i stora delar av kontinentala Europa till exempel, är det regeringarnas misslyckande med att göra arbetsmarknaden friare som bär stora delar av, om inte hela, ansvaret. Ökningen av höga arbetslöshetssiffror i Europa inte bara föregår liberaliseringen, utan motviljan mot att liberalisera hindrar dem från att sjunka.6 Ett annat felaktigt argument mot liberalisering, som återigen har med timing att göra, gäller den generella stabiliteten hos de ekonomier där reformerna har fortskridit. Låt mig återigen citera Geoffrey Harcourt. I en artikel från 19927 beskyller han ”av6

Bevis för detta finns att hitta i det arbete som utförts i The OECD:s jobs study under de senaste sju åren ungefär, se OECD, 1994–2000. 7 Harcourt, 1992, sid 17.

20

regleringen av finansmarknaderna och den påföljande enorma utvidgningen av kredit” för det han ser som ”den ökade våglängden på utgiftskurvorna, och de allt längre perioderna av lågkonjunktur”. Men i OECD-ekonomierna finns det få tecken på en sådan utveckling, åtminstone för den period som är relevant här. Låt oss ta 1984 som en tidpunkt när avreglering av finansmarknaderna var framskriden i många, om än inte alla av dessa länder. Under de följande femton åren, fram till 1999, har gruppen som helhet inte haft någon nedgång, och man har inte heller sett någon generell tillbakagång i de årliga redovisningarna. Uppskattad samlad BNP för kärnländerna i OECD har stigit med ungefär 50 procent, och större ökningar förutspås för 2000 och 2001. Samtidigt har inflationstakten minskat i hela gruppen, och arbetslösheten i hela området var något mindre än 1984. Under hela perioden i fråga var den årliga förändringen i BNP positiv för hela gruppen, medan detta inte varit fallet under två år i den föregående tioårsperioden. Jag medger att extrapoleringar är farliga, och det kan bli så att OECD-ekonomierna visar sig mindre stabila under kommande år. Men bevisen hittills tyder på att de inte har blivit mindre dynamiska eller mer depressionsbenägna under perioden då liberaliseringar blev den rådande trenden inom gruppen. Med OECD-länderna som utgångspunkt kan man faktiskt finna ännu starkare argument för liberalism. Inte nog med att den förvärrade ekonomiska situationen under tidigt 1970-tal inte hade någonting med liberalisering att göra, dessutom ledde den, som jag har påpekat, till en rad olika interventionistiska åtgärder och program. Det är möjligt att se de gradvis sjunkande ekonomiska prestationerna och det faktum att de var så långvariga som en direkt följd av interventionistisk politik, både före och efter vändpunkten under tidigt 1970-tal. Detta är huvudtemat i en läs-

21

värd studie publicerad av OECD:s sekretariat i slutet av 1980talet.8

Myten om en ”nyliberal hegemoni” Många av reformprocessens kritiker menar att liberalismen har blivit doktrinär och extrem, och att den regerar i ensamt majestät. Vissa talar om en ”nyliberal hegemoni”. Jag menar att det begreppet har liten eller ingen grund. Mina skäl för detta påstående märks tydligast i samband med det jag har att säga om antiliberalismens fortsatta makt. Men bara genom att studera vad som hänt på senare tid ser man klart att liberala idéer och principer långt ifrån har avgått med segern. Låt mig ge ett par variationer på detta tema. För det första har många av de reformerande länderna inte tagit så många steg på vägen mot liberalisering, och det är oklart hur långt de kommer att gå eller ens om de någonsin kommer att komma ikapp. Inom OECD-gruppen inkluderar dessa länder Tyskland, Belgien, Schweiz och även Japan. Utanför gruppen kan man säga detsamma om många, inklusive så pass viktiga länder som Brasilien, Egypten, Indien och Ryssland. En andra aspekt är att i varje land, inklusive de viktigaste reformatörerna, är interventionistiska mått och steg inom stora delar av den ekonomiska politiken fortfarande opåverkade, och liberalismen kan till och med sägas ha förlorat mark på vissa fronter. Viktiga poänger här är till exempel: • Liberaliseringar har hittills främst berört marknader för varor och tjänster som redan förut var marknadsutsatta. Det märks 8

OECD, 1987.

22

speciellt på fyra överlappande områden: finansmarknader, handel och kapitalflöde över nationsgränser, privatisering av statligt ägda bolag och avreglering av vissa industrier och sektorer, inklusive främst energi, telekommunikation, transport och finansiella tjänster. Generellt sett har de underliggande principerna inte förts över på varor och tjänster som till stora delar ligger utanför marknadsekonomin. Så bedrivs till exempel utbildning, sjukvård och sociala förmåner nästan överallt i statlig regi och med statlig finansiering, ofta av offentliga myndigheter som i monopolposition erbjuder kostnadsfria eller kraftigt subventionerade tjänster. • Till och med inom den marknadsutsatta delen av ekonomin kan man fortfarande hitta mycket oliberala former av intervention, som hittills är i stort sett opåverkade av reformerna. Ett iögonenfallande exempel är jordbrukspolitiken i de allra flesta OECD-länderna (utom Australien och Nya Zeeland). 1987 tog OECD:s mycket djärva ministrar det försiktigt – man kan nästan säga minimalt – liberala beslutet att (för att citera det årets ministeriella kommuniké) ”Det långsiktiga målet är att låta marknadens signaler påverka ... jordbruksproduktionens inriktning”. Tretton år senare står det att läsa i den årliga jordbrukspolitiska rapporten från OECD:s sekretariat att ”Stödet till producenterna under sent 1990-tal har återgått till samma nivåer som under perioden 1986–88”9 – en period som var ett protektionismens högvattenmärke. • Jämsides med privatiseringar och avregleringar inom vissa industrier och sektorer har det, åtminstone i OECD-länderna, också funnits en tydlig tendens att införa fler och hårdare restriktioner över hela ekonomin. Det gäller främst områden 9

OECD 2000, sid 23.

23

som miljö, arbetsmiljöskydd och hälsa, och anställningsvillkor. Det senaste i den här vägen är Frankrikes införande av en obligatorisk 35-timmars arbetsvecka. • Vad gäller interna transaktioner har liberaliseringen gått mycket långt. Men trots detta är vissa former av interventionism fast förankrade. Vad gäller både handel och kapitalflöden förekommer fortfarande kraftiga restriktioner nästan överallt, medan man i varje land, utom där regionala överenskommelser gäller, fortsätter att ha sträng kontroll över internationell migration. Ett skäl till att begreppet ”nyliberal hegemoni” är missvisande är att få, om ens några, reformerande regeringar har blivit inspirerade av, och handlat i enlighet med, den ekonomiska liberalismens principer. Det är sant att de genomförde liberaliseringar, ibland vidsträckta sådana, och de handlade ofta av övertygelse snarare än, eller såväl som, inför ett omedelbart yttre tryck. Samtidigt accepterade dock de flesta av dem oliberala antaganden och tankemönster, och stödde eller tolererade – i vissa fall endast tillfälligt, men i andra obegränsat – en politik som var rent antiliberal. Ett relevant fall är regeringarna under mrs Thatcher, som hon då kallades, i Storbritannien under åren 1979–90. Bortsett från Nya Zeeland var Storbritannien under den här perioden det OECD-land som mest radikalt reformerade sin politik, kanske till och med mest i världen. Margaret Thatcher formulerade i en fras, ”flytta tillbaka statens gränser”, en princip som kom att gälla för mycket av detta. Trots det var politiken i frågor som energi, industri och framför allt internationell handel, till största delen konform med de interventionistiska mönster som var ett arv från tidigare regeringar med olika politisk inriktning. Allteftersom tiden gick, och idéer och policy utvecklades ytterligare, fortgick liberaliseringen inom både industri- och energi-

24

politik. Men den vetenskapliga hållningen förblev strikt dirigiste under dessa och efterföljande år. Vad gällde handelspolitiken kunde två väl insatta kommentatorer så sent som 1987 hävda att: Det är inte svårt att se vilka av medlemmarna i (Europeiska) gemenskapen som är protektionistiska respektive icke-protektionistiska: Europarådets två allianser i debatter om handelsfrågor varierar aldrig. Nederländerna, Förbundsrepubliken Tyskland och Danmark är för frihandel, Storbritannien, Frankrike och Italien är för en restriktiv policy.10 Det skulle förstås också komma att ändras med tiden. Å andra sidan – och här förändrades inget – fortsatte mrs Thatcher och hennes regeringar konsekvent att stödja, och i vissa fall ge avgörande finansiell backning till, specifika exportuppgörelser som involverade brittiska företag. Affären med Pergaudammen är ett välkänt exempel. Tillsammans med andra regeringar över hela världen, oavsett politisk färg, har den brittiska regeringen i detta avseende förblivit hårdnackat merkantilistisk. Faktum är – och detta är ett tema jag kommer att utveckla senare – att det är tunnsått med sanna ekonomiska liberaler. Detta är ett av många skäl att betrakta begreppet ”nyliberal hegemoni” med skepsis. I den här korta historiska genomgången framträder två huvudsakliga argument. Den första är att ekonomisk liberalism, trots dess spridning och fantastiska landvinningar under senare tid, inte nödvändigtvis representerar en historisk tidvattenvåg eller framtidens våg. För det andra är dess position nu mindre do-

10

Waelbroeck & Koz, 1987.

25

minerande och mer osäker än vad vissa kommentatorer påstår. Både som doktrin och handlingsprogram står den ekonomiska liberalismen, nu som alltid, på omstridd mark. Jag kommer härnäst att närmare kommentera några av dess motståndare i striden.

3. GAMLA ANTILIBERALA INFLUENSER Intressegrupper uppstår Två besläktade antiliberala influenser som har funnits med länge är fortfarande att räkna med. Den första är intressegrupper och deras aktivism. I de allra flesta fall är dessa grupper i praktiken antiliberala, trots att de inte alltid är intresserade av ekonomiska doktriner i sig. Några av dem, som jordbruksindustrin i OECDländerna och dess allierade, argumenterar emot liberaliseringar som skulle försämra för dem själva. Andra, som de amerikanska och europeiska stålföretag som lobbar för tullar mot prisdumping eller de européer som nyligen demonstrerade mot höjda bensinpriser, vill ha speciella statliga eftergifter, assistans eller konkurrensskydd. Alla är de pragmatiska interventionister. Tendensen i dag, inom både ekonomi och statsvetenskap, är att understryka dessa gruppers makt att påverka beslut. Det sägs att korten i det moderna demokratiska samhället är märkta till deras fördel. Eftersom de har stark sammanhållning och mycket att vinna kan de lätt uppbringa och sprida resurser och underhålla effektiva kampanjer för att nå sina mål, att komma i kontakt med politiska ledare och deras funktionärer och förhandla till sig informella avtal i vilka politiskt stöd eller tillbakadragande av politisk opposition kan bytas mot politiska eftergifter till deras fördel. Politiker ser dessa avtal som ett sätt att vinna röster och stöd. För statsanställda ger en interventionistisk politik ökad makt och större budgetar att röra sig med. Därför sägs detta vara en informell men stark trippelallians, en ”järntriangel” av parter, sam-

27

manhållna av starka gemensamma intressen, vilka dominerar beslutsutgången på ett sätt som leder till större statlig makt och utövar ett konstant antiliberalt inflytande på ekonomisk politik. För vanliga medborgare och väljare står för lite på spel för att de skall bemöda sig om att informera sig i enskilda frågor och mobilisera mottryck mot de här tendenserna, trots att de förlorar på att intressegrupperna får som de vill. De förblir icke-deltagare, i ett tillstånd av ”rationell okunskap”. Jag tror att det här argumentet, även om det sprider ljus över vissa historiska aspekter, är ofullständigt och överdrivet. Sättet att avbilda politiskt och offentligt liv är i bästa fall en approximation och i sämsta en karikatyr. Det lyckas inte heller ta hänsyn till faktiska händelser. På baksidan av min bok The changing fortunes of economic liberalism finns en resumé i tio punkter av detta argument. Punkt 6 lyder: ”Det är inte sant att intressekoalitioner hindrar ekonomiska liberaliseringar; i så fall skulle de senaste årens reformer aldrig ha kommit till stånd.” Samma poäng kan göras i samband med tidigare historiska perioder. Jag kan inte komma på någon större historisk liberal reform som kan tillskrivas det kombinerade inflytandet av intressegrupper och deras rationella och medgörliga allierade i maktens korridorer. Det skall medges att när det gäller interventionistiska trender och drag, eller lyckad opposition mot reformer, har detta samlade inflytande ofta varit viktigt och till och med avgörande. Men även i dessa fall måste man eventuellt utöka sökandet efter en förklaring. Enligt min åsikt är det ofta nödvändigt att räkna med de åsikter och uppfattningar som finns hos dem som står utanför den så kallade järntriangeln, åsikter och uppfattningar som mycket väl kan delas av de politiker och statstjänstemän som befinner sig inom den. Intressegrupper lyckas inte bara genom skicklig lobbying

28

och övertalning av dem som har makten, utan också genom att få medhåll och vinna stöd från en bredare opinion, som utgörs av dem som står utanför beslutsprocessen och vars inkomster och jobb inte står på spel i det beslut som fattas. Folk är inte nödvändigtvis ointresserade av frågor som inte direkt berör dem, och som de varken har tid eller lust att sätta sig in i. Typiska väljare, till och med typiska ministrar och statstjänstemän, har åsikter och uppfattningar om vad som är rätt, rättvist och acceptabelt, och vilka handlingar som sannolikt främjar, i deras ögon, goda sociala och nationella mål. När så är fallet kan utanförståendes åsikter vara betydelsefulla. Jag fick nyligen stöd för den åsikten i Chicagojuristen Richard Epsteins skrifter. Till exempel skriver han följande i sin bok Simple rules for a complex world om ökade regleringar: Varför detta konstanta tryck att gå mot juridisk komplexitet? … Förklaringen ligger delvis i de obevekliga påtryckningarna från oräkneliga intressegrupper. Men dessutom är idéer i omlopp som gör att den stora opartiska massan är villig att lyssna till ropen på regleringar. ... [En sådan idé] är den oskyldiga men ofta ödesdigra impulsen att nå total rättvisa i det individuella fallet. [En] andra är den felaktiga tron att de komplicerade former av regleringar som kan finnas inom små frivilliga grupper kan kopieras till stora, opersonliga sociala omgivningar.11 Jag tror att man kan se ett parallellfenomen i flertalet av OECDländernas oreformerade jordbrukspolitik. Här som i så många

11

Epstein 1995 sid 37.

29

andra fall har produktionsintressena konsekvent motsatt sig liberaliseringar på grund av effekterna på deras inkomster och värdet på deras tillgångar. Och hittills har deras motstånd på det hela taget varit framgångsrikt. Däremot är vidden av deras framgångar inte lätta att förklara enbart utifrån gruppintresset. Producentlobbyn har fått hjälp och understöd av en utomstående opinion, som är en del av Epsteins ”stora opartiska massa”.12 I båda de fall jag just har refererat till, och enligt min uppfattning i flera andra fall också, tenderar massans typiska attityd i ekonomiska frågor att vara antiliberal. Därför möts ofta särintressen och utanförstående uppfattningar – och i vissa fall kan de utanförstående känna tillräckligt starkt för att skapa egna påtryckningsgrupper. Det samlade trycket av antiliberala intressegrupper och antiliberala attityder och idéer som samlas i en rad informella allianser förklarar i stor utsträckning den ekonomiska liberalismens svaghet, både historiskt och i dagens samhälle.

Gör-det-själv-ekonomins inflytande Vad är det som gör en opinion antiliberal? I det exempel jag citerade menade Richard Epstein att överförenklade idéer om rättvisa och lag fick oengagerade personer att förespråka reglering. I många frågor om ekonomisk politik kan man se ett liknande inflytande, i dag såväl som historiskt, i tveksamma men fast förankrade uppfattningar om ekonomiska handlingar, förhållanden och mål. Dessa begrepp är till stor del intuitiva och kan med rätta beskrivas som ”för-ekonomiska”. Jag kallar detta sätt att tänka ”gördet-själv-ekonomi” (GDSE), och det var också temat för min 12 Två värdefulla källor till information om inflytande på OECD-ländernas jordbrukspolitik är Winters & Goldin, 1992, och Brooks, 1997.

30

Reithföreläsning på BBC 1985.13 Jag skulle här vilja ta upp två punkter som hänger ihop med detta. För det första är det inte bara fråga om ”folkliga ekonomiska felslut”, vanligt, obetydligt folks oupplysta tankar. Samma idéer omfattas med samma övertygelse och uttrycks på i stort sett samma sätt av politiska ledare, högre statstjänstemän, verkställande direktörer, generalsekreterare i fackföreningar, välkända journalister och debattörer, religiösa ledare, domare och framstående professorer – och även, vare sig av obetänksamhet eller kättersk övertygelse, av ekonomer. De senaste tilläggen till min lista över GDSE-förespråkare inbegriper en baron, en nyadlad Sir, en frihandelsförespråkande professor i ekonomi och en framliden hovpoet. För det andra lutar GDSE ofta starkt åt interventionistiska ekonomiska principer. Låt oss till exempel se på några typiska uttalanden: • att industrier eller verksamheter kan klassas som ”nödvändiga” eller ”icke nödvändiga”, eller sättas i en prioritetsordning, oberoende av vilja att betala mellanskillnaderna; • att nationellt oberoende i de ”nödvändiga” industrierna är ett huvudmål för staten; • att staten bör ge systematiskt stöd till produkter, industrier och sektorer med hög prioritet; • att staten bör vara inblandad när transaktioner sker över nationella gränser, så att internationell konkurrens råder främst mellan stater; • att i den mellanstatliga konkurrensen har större stater en fördel

13

Henderson, 1986.

31

• • •

• •

gentemot mindre, och ”handelsblock” har en ännu bättre position; att export betyder vinst för ett land, och import är lika med förlust: att tullar, importrestriktioner och exportstöd ger en ökning av arbetstillfällen; att administrativa åtgärder för att minska eller begränsa arbetsstyrkan – till exempel en obligatorisk minskning av arbetstiden, påtvingad förtidspension eller hårdare begränsning av invandringen – minskar arbetslöshetsproblemen; att handlingar som motiveras av profit, eller i vidare mening av egenintresse, i sig öppnar för kritik, och att när en marknad inte tycks fungera måste boten ligga antingen i direkt reglering eller i statliga, administrativa åtgärder.

Sådana här övertygelser – och listan kan göras ännu längre – pekar mot en starkt interventionistisk agenda. De väger tungt därför att de är vitt spridda och framställs med övertygelse, och detta trots det faktum att, i den mån man alls kan generalisera om vår kroniskt röriga yrkeskår, de flesta ekonomer inte alls skulle känna sig tillfreds med dem. Bland ekonomer finns det jag kallar en professionell semikonsensus vad gäller funktionen och nyttan av marknader och priser. Det här får ofta medhåll, eller erkänns åtminstone, även av dem som är mycket kritiska till ekonomisk liberalism. Därför är det inte förvånande att se Geoffrey Harcourt skriva om ”fördelarna och framgångarna” med ”marknader och konkurrerande krafter”. Så långt, men inte längre, får han ändå räknas, om han ursäktar uttrycket, som En Av Oss.14 De senaste årens ekonomiska reformer ger faktiskt uttryck för 14

En klargörande beskrivning finns i Brittan (1973).

32

åsikter som är typiska för ekonomer mer än för någon annan grupp. Trots att många, kanske till och med majoriteten av ekonomer, än i dag inte vill kalla sig liberala enligt min användning av begreppet, så är det ett faktum att man har större chans att hitta liberaler i deras led än utanför dem. Omvänt förknippas i dag antiliberala åsikter, liksom på Coleridges, Carlyles och Ruskins tid, ofta med en fientlighet mot ekonomin som vetenskap och några av dess speciella sätt att tänka. Det här är emellertid bara en del av bilden. Förutom de vitt spridda intuitiva ekonomiska idéer jag redan har räknat upp, finns det några ytterligare som bör tas upp som också är antiliberala men om vilka ekonomerna är mer splittrade. Många skulle kunna tänka sig att stödja följande tre påståenden förknippade med GDSE, om än kanske efter vissa omarbetningar: • att marknadsutvidgningar kommer att leda till att instabiliteten och oförutsägbarheten inom ekonomiska system ökar, och med detta osäkerheten för dem som arbetar och bor inom dem; • att ”ohejdade” marknadsprocesser inom ett land främjar de rika och mäktiga snarare än de fattiga, och deras resultat därför i regel blir godtyckliga och orättvisa, samt • att fri internationell handel och direktinvestering relativt sett försätter fattiga länder i en ogynnsam position, om än inte absolut.

Frälsning från ovan Ett accepterande av dessa påståenden går ofta hand i hand med en icke-liberal syn på historien. Speciellt idén att maktrelationer i en marknadsekonomi av naturen är ojämlika och förtryckande är ofta förknippad med en interventionistisk syn på ekonomisk

33

utveckling. Enligt denna syn har vanligt folk inte uppnått högre materiell levnadsstandard genom en ökning av produktiviteten och antalet producerade varor per person, utan genom fackföreningars inflytande, hårdare reglering av löner och arbetsvillkor och utveckling av sociala lagar och progressiva skattesystem. I sin extrema form går denna syn på det förflutna hand i hand med en tro på att enda sättet att förbättra vanligt folks situation är att genom statliga program omfördela resurser till dem. Man överser helt med bokslutet över tidigare och nuvarande ekonomisk tillväxt. Enligt en mindre extrem variant tillfaller frukterna av ekonomisk tillväxt de rika och mäktiga i en fri marknadsekonomi. Alla andra får del av tillväxten bara i den mån det faller smulor från rika till fattiga, men detta är inget att räkna med. Enligt detta sätt att tänka är en marknadsekonomi alltid, även en framgångsrik sådan, full av offer som inte får del av förmånerna. Möjligheterna till ett bättre liv för hela klasser, till och med hela nationer, hänger på kollektiva handlingar, för att antingen påverka marknadsutgången eller jämna ut dess effekter. De många offrens och utanförståendes välfärd hänger på frälsning från ovan. Inom nationsgränser faller ansvaret för att tillhandahålla sådan på ”samhället”.15 För världen som helhet läggs det mer och mer på ”det internationella samfundet”. Den här världssynen är naturligtvis inte ny. Under senare år har den emellertid tillägnat sig några nya sidor. Som sådan, i sin moderna skepnad, utgör den kärnan i vad jag kallar det nya millenniets kollektivism.

15 Thomas Sowell har skrivit mycket på detta tema. Till exempel har han noterat apropå olika etniska grupper, att ”Inom det moralistiska synsättet kan utveckling, liksom fattigdom, bara tillskrivas ’samhället’ – som knotande erkänner nya ’rättigheter’ eller ett halvt ’accepterande’ ”. Sowell, 1981, sid 296.

34

4. DET NYA MILLENNIETS KOLLEKTIVISM Utveckling både i handlingens och i idéernas värld har strålat samman för att forma dagens antiliberalism.

Sakfrågeorganisationernas betydelse Främst i denna utveckling står uppkomsten av sakfrågeorganisationerna. Dessa är annorlunda än andra intressegrupper, d v s organisationer som representerar företag, yrkesgrupper eller fackföreningar. De företräder inte specifika sektorers intressen, utan kämpar för särskilda saker. Därför får de ofta den taktiskt fördelaktiga titeln ”public interest”-grupper. Sådana inkluderar konsumentföreningar, skydds- och miljögrupper, föreningar för utveckling i tredje världen, grupper för mänskliga rättigheter, rörelser för social rättvisa, humanitära organisationer, organisationer som representerar infödda folkgrupper och kyrkliga grupper av alla inriktningar. De klassas ofta under samma namn, det ”civila samhället”. Det här är också en taktiskt fördelaktig term, om än missvisande, då det civila samhället bör ges en mycket vidare mening. Sakfrågeorganisationerna har blivit inflytelserika aktörer på världsscenen. Nästan överallt har regeringar och internationella grupper tagit in dem som mer eller mindre formella konsulter. Många har fått uppdrag som verkställande organisationer för officiella hjälpprojekt. På grund av detta och av andra skäl får många av dem statlig finansiering. Industrier i allmänhet och stora multinationella företag i synnerhet gör vad som helst för att

35

höra deras synpunkter, rådfråga dem och om möjligt samarbeta med dem. I vissa frågor har formella band upprättats mellan industrier och oroade sakfrågeorganisationer som är beredda att samarbeta med dem, till exempel Forest Stewardship Council vad gäller ursprung och kvalitet på timmerprodukter. Sakfrågeorganisationerna har numera en given plats vid många internationella möten, i synnerhet de som berör miljö- och handelsfrågor. Och som vi skall se finns det förslag från olika håll om att utöka deras roll på den internationella scenen. I fallet med det nyligen föreslagna men ej genomförda multilaterala investeringsavtalet (MAI), samlades sakfrågeorganisationer från hela världen, med hjälp av Internet som medel för kommunikation och koordination, till en välorkestrerad kampanj mot förslaget.16 Vid det fruktlösa WTO-mötet i Seattle i slutet av 1999 var många representanter för olika sakfrågeorganisationer inbjudna som officiella observatörer, och i vissa fall som delegater, under det att andra grupper med mer extrema åsikter protesterade på gatorna mot hela mötet. Som exemplet med Seattlemötet visar finns det både resonabla sakfrågeorganisationer och mer militanta sådana. Nästan alla är däremot antiliberala. Med få undantag är de fientligt inställda, eller i varje fall mycket kritiska till kapitalism, multinationella företag, fri handel och fria valutaflöden över nationella gränser, och idén om marknadsekonomi. Deras växande betydelse, i kombination med villigheten hos dagens regeringar, internationella samfund och industrier att erkänna, tillmötesgå och samarbeta med dem, är viktiga faktorer som får balansen att tippa över mot interventionistiska handlingsprinciper. 16

Det är emellertid inte sant att dessa grupper bar ansvaret för att avtalet inte genomdrevs. OECD-ländernas regeringar avbröt förhandlingarna av andra skäl.

36

Cirkeln vidgas I idéernas värld, till skillnad från handlingens, skiljer sig dagens antiliberalism från motsvarigheten för 20–25 år sedan huvudsakligen i tre avseenden. För det första är det få, om ens några, av dess anhängare som fortfarande tror på system baserade på sovjetisk eller maoistisk modell med statligt dirigerad ekonomisk planering; den frågan tycks i alla fall vara utredd. För det andra finns naturligtvis flera sorters antiliberal kritik av den ekonomiska reformprocessen. Jag nämnde ovan en eller två av dessa, men det finns flera aspekter som jag inte har berört. Mer om detta senare. Den tredje och viktigaste skillnaden är att cirkeln av utanförstående och offer har vidgats, och inom den har några av de som tidigare stod utanför nu definierats om till offer. Resultatet är att grunden för interventionism har utökats ytterligare. Låt mig illustrera detta och visa hur sedan länge etablerade former av antiliberalt tänkande och praxis har fått ny skepnad.

Kontraktsfrihet ur spel Ett centralt område inom ekonomisk politik, där man kan se både kontinuitet och förändring, är arbetsmarknader. Delar av den utveckling som nyligen har ägt rum, som Frankrikes införande av 35-timmars arbetsvecka eller Europakommissionens arbetstidsdirektiv som nu håller på att införas av brittiska regeringen, faller in i ett äldre mönster. Jämsides med dessa finns dock en kategori regleringar som hör den moderna tiden till; de första viktiga stegen togs i början av 1970-talet men sedan dess har man gjort tilllägg. Dessa regleringar inbegriper lagstiftning för lika möjligheter, positiv särbehandling på arbetsplatser, och antidiskriminerings-

37

lagar.17 De har sin grund i uppfattningen att märkbara skillnader på arbetsmarknaden bör ses som bevis på orättvis diskriminering. Ett sådant antagande skapar helt nya kategorier av potentiella offer. Dagens arbetslagar innehåller som regel båda formerna av reglering, traditionella och moderna. Deras struktur och effekter kan illustreras genom en sammanfattning som nyligen gjordes av den situation som har etablerats i Sydafrika: Minimilöner förhandlas fram mellan fackföreningar och de större bolagen inom en industri, och utsträcks sedan till de mindre firmorna i samma industri, vare sig dessa var med på avtalet eller inte ... detta skapar en hög inträdeströskel för små nystartade företag. Minimilönerna sätts ofta till ungefär dubbelt den summa som det stora flertalet massan arbetslösa skulle acceptera. Utöver detta måste arbetsgivarna garantera mammaledighet, höja övertidsersättningen, öka antalet svarta, kvinnor och handikappade på ledarposter, och betala en ”färdighetsskatt” som kan återfås bara om firman lägger ut pengar på träningsprogram godkända av regeringen ... När chefer vill sparka folk eller skära ned på kostnaderna, måste de följa långa, invecklade procedurer ner till minsta kommatecken. En miss på en enda teknikalitet i dessa procedurer kan kosta dem en årslön till varje berörd anställd. Anställda kan lätt dra sina klagomål in17

Den huvudsakliga brittiska lagstiftningen omfattar Equal Pay Act, 1970, ändrad 1984; Employment Protection Act, 1975; Sex Discrimination Acts, 1975 och 1986; Race Relations Act, 1976, och Disability Discrimination Act, 1995. (Lagen om lika löner, 1970, ändrad 1984; lagen om anställningsskydd, 1975; två lagar rörande sexuell diskriminering, 1975 och 1986; lagen om interraciala relationer, 1976, och lagen om diskriminering av handikappade, 1995.)

38

för domstol, så Sydafrikas domstolar har en stor och ständigt växande hög med fall som inte hinns med.18 En effekt av allt detta är att det blir dyrare att göra affärer, något som alla i samhället får lida för. Men en annan och mer fundamental källa till oro är att en sådan regim är djupt antiliberal, på grund av de sätt som den bryter mot principen om kontraktsfrihet – principen att människor har rätt att fritt ingå icke påtvingade avtal och överenskommelser för ömsesidig vinning. Lagar och regleringar av det slag som just har beskrivits begränsar denna frihet och de val och möjligheter som finns både för anställda och arbetsgivare. De hindrar eller gör olagliga ett otal möjliga avtal och kontrakt med fördelar för båda sidor, som folk skulle vara mer än villiga att ingå om de själva fick bestämma. De vilkas intressen skadas mest av att förvägras dessa möjligheter är i regel, som i Sydafrikas fall, de fattigaste i arbetsstyrkan. På närmare håll finns exemplet Tyskland efter återföreningen, där arbetstillfällen i den tidigare kommunistiska delen i stor skala har förstörts av det gradvisa borttagandet av löneskillnaderna mellan öst och väst genom industriella avtal.

Globaliseringens förmodade effekter Ett ganska sent men nu karakteristiskt inslag i antiliberalismen är en mörk och melodramatisk syn på globaliseringen och dess effekter. Globaliseringsprocessen framställs felaktigt som en ny ekonomisk tidvattensvåg som sveper med sig regeringar och folk och skapar en anarkistisk, gränslös värld. I denna tänkta värld förlorar nationella regeringar kontrollen, medan multinationella fö18

Economist, 2000.

39

retag blir allt starkare med allt bättre möjligheter att bestämma resultaten, utnyttja arbetarna och hålla nere miljöstandarden i fler och fler länder. För många innebär denna förmodade utveckling ett intensifierat hot mot miljön, ett hot som redan är allvarligt, och som i alla händelser främst kommer från marknadsdrivna ekonomiska aktiviteter. Själva jordklotet och dess olika ekosystem beskrivs som offer för det ekonomiska systemet som det fungerar i dag. Dessa farhågor är vitt spridda, de finns hos majoriteten av sakfrågeorganisationerna, flera akademiker, många om inte de flesta journalister, debattörer, parlamentariker, och samhällsprofiler som uttalar sig i dessa frågor. De finns hos flera internationella samfund, och sprids mer och mer bland ledande affärsmän och ekonomiska skribenter. Över hela världen, dock mer i OECDländerna än någon annanstans, har det utvecklats en vidsträckt och inflytelserik alarmistisk konsensus. Den utgör grunden för en kollektivistisk agenda. Globaliseringen hålls ansvarig för att ha utökat leden av förlorare och offer, mest i fattiga länder men inte bara där utan överallt. Detta har varit huvudtemat i de senaste årens Human Development Report, en serie inflytelserika årliga rapporter som ges ut av Förenta Nationernas Utvecklingsprogram (UNDP). 1999 års Human Development Report dröjde speciellt vid vad den kallade ”globaliseringens negativa effekter – ökande marginalisering av fattiga länder och fattiga folk, ökande osäkerhet och ökande ojämlikhet”.19 Det huvudsakliga beviset för ”marginaliseringen” är att i en lång rad fattiga länder har BNP per capita och materiell välfärdsnivå halkat ännu längre efter de rika ländernas. Det betyder att 19

UNDP, 1999; Henderson, 2000; Jolly, 2000.

40

skillnader som redan var stora har ökat. Denna ökade klyfta mellan dem som har det bättre och dem som har det sämre behandlas som ett allt överskuggande problem. Men ser samma upptagenhet med klyftor också på andra håll, till exempel i samband med fördelningen av inkomster och löner inom länder, relativa indikatorer på hälsa och dödlighet och de uppfattade orättvisor jag redan nämnt som har givit upphov till antidiskrimineringslagar och lagstiftning om lika möjligheter.

Synen på orättvisa I alla dessa fall märks samma synsätt, samma inställning. Den är karakteristisk för det nya millenniets kollektivism. Det vanliga antagandet är att det faktum att det förekommer stora klyftor är ett bevis, eller i alla fall ett starkt indicium, på orättvisor som går att åtgärda. Kombinerat med den alarmistiska konsensusen utgör detta den doktrinära grundvalen för vår tids antiliberalism. Antagandet om orättvisa märks i den vokabulär som numera är standard. 1999 års Human Development Report utgör återigen ett exempel. Även om ”marginalisering” är en favoritterm, talas det också om att länder blir ”berövade”, ”uteslutna”, ”dömda” och ”berövade sina medborgerliga rättigheter” [sic], och om deras status som ”offer”. Vidgade klyftor ses i sig som ett skäl att skylla på det internationella ekonomiska systemet och de senaste ändringarna inom det, och dessa anses ha åsamkat verklig skada. Det här är en del i den alarmistiska konsensusen. Man hittar samma typ av beskyllningar och fördömelse också på annat håll. I Storbritannien är ”missgynnad” och ”social uteslutning” formellt erkända som två centrala problem för regeringen att ta itu med, och ett nätverk av offentliga specialstyrkor har upprättats för att samla bevis, ställa diagnoser, och ge förslag

41

till handling. När en rapport som nyligen sammanställdes visade att medelinkomsten i Cornwall var långt under medelinkomsten i södra England generellt, drog vice premiärminister Prescott genast slutsatsen att folk i Cornwall var missgynnade. Jag tvivlar på att hans motsvarighet på oppositionsbänken skulle ha sett något konstigt i detta språkbruk. Det råd som missgynnade och socialt uteslutna får som botemedel är ”empowerment”; att ge makt tillbaka till de berörda är dagens form av frälsning från ovan. Antagandet om missgynnande och orättvisa är så starkt förankrat att argument för och bevis på motsatsen sätts åt sidan. Ta till exempel de många länder, fattiga från början, som har hamnat ännu längre efter på senare år. Förmodligen skulle inget av dem ha vunnit på att tillväxten i resten av omvärlden varit långsammare, så att gapet hade ökat mindre. Det som avgör är inte gapet i sig utan den ekonomiska utvecklingen i de här länderna. Om man frågar sig varför den har varit så begränsad under senare år, står det klart att det i de allra flesta fallen har berott på inhemska faktorer. Många av de här länderna har på olika sätt varit konfliktdrabbade, de har känt av oroligheter och varit kroniskt dåligt styrda. I många av dem, såväl som i en annan grupp länder, har tillväxten hållits tillbaka av den ekonomiska politik staterna har valt att följa, handlingsprogram som har slutit ekonomierna och gjort dem relativt opåverkade av globaliseringen. Det är orimligt att säga att globaliseringen bär ansvaret för att tillväxten inte har gått snabbare i länder som Kuba, Nordkorea, Afghanistan, Iran, Algeriet, Nigeria, Somalia, Sierra Leone, Zimbabwe, Haiti, Venezuela eller Papua Nya Guinea. Alla dessa fakta är uppenbara men tonas ned eller åsidosätts av UNDP liksom av de flesta kommentatorer, på grund av den starka önskan att utmåla dem som inte har fått del av tillväxten som offer för systemet. Och det faktum att Kinas ekonomiska prestationer har varit enastående under de

42

senaste 20–25 åren, till stor del på grund av marknadsorienterade ekonomiska reformer, tonas också ner därför att det går stick i stäv med åsikten att frälsningen måste komma från ovan. Samma mentalitet, samma behandling av frågor och bevis hittar man kring andra aspekter av förmodad orättvisa.

Reglera världen Att öka antalet offer och lägga skulden på ”ohejdade” marknader lägger vägen fri för interventionistiska åtgärder och handlingsprogram. Ett stort område som jag redan har berört är den inhemska arbetsmarknaden. Bland andra möjliga problemområden skulle jag vilja nämna den internationella aspekten av samma frågor. Den innebär officiella eller inofficiella åtgärder för att upprätta och genomdriva internationell minimistandard för arbete. Det i sin tur är ofta förknippat med målet att definiera och ge effekt åt en växande lista av så kallade ”positiva” mänskliga rättigheter. Officiella åtgärder av detta slag återfinns i EU:s sociala utskott och i ett sidoavtal till NAFTA (North American Free Trade Area). Både USA och EU kämpar för att i framtida internationella avtal angående handel och direktinvestering få med klausuler om standard för arbete. Sådana förslag har attackerats av liberala ekonomer, med rätta enligt min mening. Emellertid, och detta tror jag inte ännu är uppmärksammat, ligger riskerna här inte enbart i offentliga åtgärder. Även utan mellanstatliga överenskommelser om lägsta acceptabla nivå kan man se i stort sett samma resultat av att multinationella företag frivilligt fattar liknande beslut. Dessa företag är pressade, av den allmänna opinionen i allmänhet och sakfrågeorganisationer i synnerhet, att se till att arbetsvillkoren inte bara i deras egen verksamhet utan också i deras partners och

43

underleverantörers, når upp till en standard som accepteras av utomstående kritiker. Ett växande antal multinationella företag har nu tagit avgörande mått och steg också vad gäller miljöstandard. Och det har inte bara varit på grund av yttre tryck, utan av övertygelse att de gör det rätta. De publicerar rapporter om sin arbetsmiljö och sitt miljöarbete och är öppna för frågor och inspektion. Låt mig som illustration av den här sista punkten citera en av de ledande förespråkarna för det som nu kallas ”företagens sociala ansvar”. En volym som nyligen publicerades i Financial Times serie om management, Corporate citizenship: successful strategies for responsible companies20, innehåller ett gillande förord av Alice Tepper Marlin, ordförande i Council for Economic Priorities i USA. Hon varnar21 för att ”när de manuella verkstadsarbetena flyttas ut för att svara mot marknadens behov anställs barn och fattiga vuxna till lägsta möjliga löner” – men lyckligtvis går inte ansvarsfulla företag med på sådana arrangemang. Det tycks inte ha slagit henne att de vuxna som frivilligt söker arbete hos utlandsägda företag, oavsett lönenivå, gör det för att de hoppas bli mindre fattiga, och att de lönenivåer som hon och hennes likar är villiga att acceptera faktiskt kan förhindra uppkomsten av arbetstillfällen. Precis som östtyskarna nekas jobb utom på de villkor som råder i väst, och fattiga sydafrikaner hindras från att ta ett jobb de skulle vilja ha till en lön som ligger under industriavtalens nivå, så skall människor i fattiga länder, för sitt eget bästa förstås, nekas möjligheten att ingå avtal med utländska företag till löner som kanske de tycker skulle ge dem högre standard. Löner som europeiska, amerikanska och austral-asiatiska TV-tittare, 20 21

McIntosh et. al, 1998. Ibid, sid xi.

44

fackföreningspampar, kommentatorer, samhällsdebattörer och förespråkare av företagens sociala ansvar ser som undermåliga. Skillnaden är att i de förra fallen är det regeringar som lägger ned restriktionerna, i de senare är det internationella företag som vänder ryggen åt kontraktsfriheten i en förståelig önskan att bevara sitt goda rykte. Det här exemplet visar att för att försvara och utöka den ekonomiska friheten krävs mer än att bara begränsa statens roll; företag kan skapa sig en egen roll när det gäller att reglera världen, och många av dem är nu redo att göra just detta. Men även här kan staten lätt bli inblandad. Stora multinationella bolag blir kanske varse att de drar på sig högre kostnader genom att ta sitt medborgerliga ansvar, medan några av deras ostyriga konkurrenter har undflytt den här bördan. De har då ett starkt incitament att se till det blir rättning i leden och att de icke-konformistiska bolagen blir goda företagsmedborgare, om inte genom den allmänna opinionen så genom lagstiftning eller mellanstatliga avtal. Det eventuella behovet av sådana kraftfulla handlingar underströks för några år sedan av Sir John Browne, VD för BP Amoco, vid en föreläsning i Oxford. Han menade att: endast inhemska regeringar kan, individuellt och kollektivt, sätta de gränser som krävs för att de som beter sig på ett etiskt och transparent vis inte blir brädade av dem som inte gör det.22

Oliberal dygd Det finns numera en informell allians mellan det nya millenniets kollektivister. Den utgörs av företag och företagsorganisationer, 22

Browne, 1998.

45

fackföreningar, sakfrågeorganisationer, debattörer och kommentatorer, politiska ledare och statstjänstemän åtminstone inom vissa departement och FN-organ. En orsak till alliansens styrka och den breda uppsamlingen av medlemmar är att dess doktriner innefattar tre mycket tilltalande och sammanhängande begrepp: mänskliga rättigheter, företagens sociala ansvar och en hållbar utveckling. Alla tre accepteras, och presenteras, som ett skydd mot invändningar eller tvivel; vem kan vilja förneka eller inskränka de mänskliga rättigheterna, vem föredrar att företag handlar utan ansvar, eller förespråkar en icke-hållbar utveckling? Och ändå har alla dessa tre principer, såsom de tolkas i dag, ett kollektivistiskt innehåll. Från liberal synpunkt är det inte ett framsteg att utöka listan av ”positiva” sociala och ekonomiska rättigheter, vare sig genom lagstiftning eller genom tillägg till FN:s många deklarationer och resolutioner. I bästa fall är det meningslöst, eftersom (för att citera Hayek:) ”Det är meningslöst att tala om rätten till ett tillstånd som ingen har en plikt, eller kanske ens makt, att skapa.”23 I värsta fall kan det göra direkt skada genom att förleda uppmärksamheten och ge kraft åt förslag om att reglera världen i namn av högre principer. Den numera accepterade doktrinen om företagens sociala ansvar, som det tolkas av flera multinationella företag och av utomstående skribenter och debattörer, är oroande ur en liberal synvinkel, trots det faktum att den grundar sig på utmaningar som företagen har varit tvungna att möta. De som tror på den – industrier, företagsorganisationer, företagsstödda tankesmedjor och stiftelser, akademiker på handelshögskolor och en växande skara

23

Hayek, 1976.

46

konsulter och rådgivare – är ivriga nya millenniekollektivister. De är en del av det alarmistiska samförståndet om miljöhot och globaliseringens ödesdigra konsekvenser. Och med få undantag accepterar de en antiliberal tes med två aspekter. Aspekt nummer ett är att företagen bör gå samman med stater, ”det civila samhället” och internationella organisationer för att rädda en värld full av problem, faror och källor till orättvisa, där makten att fatta beslut och agera förs över från stater till stora företag. Aspekt nummer två är att detta innebär en radikal omstrukturering av företagens roll och funktion, och marknadsekonomins funktion. Kapitalismen måste göras om. Jag har just avslutat en essä i ämnet, kallad ”Misguided virtue : false notions of corporate social responsibility”. Läsningen av bakgrundsmaterialet, skrivet av personer som förespråkar detta, har varit en riktigt deprimerande uppgift.24 Förespråkarna för företagsansvar brukar presentera det som något som gynnar den universellt accepterade och nästan heliga principen om hållbar utveckling. Det är sant att den principen i dag har brett stöd av regeringar såväl som inofficiella kretsar. 1999 års ministerkommuniké från OECD innehåller uttalandet att ”hållbar utveckling ... är ett huvudsakligt mål för OECDländerna”. Men den är varken klart definierad eller höjd över all kritik. Bland annat sägs det ofta att hållbar utveckling har tre dimensioner eller aspekter – en ekonomisk, en miljömässig och en social. Men grunden för den här uppdelningen på tre är oklar, likaså dess natur. Miljöaspekten hänger dessutom ofta samman med den alarmistiska synen, och den sociala med ”social rättvisa” så som den framställs i termer av uppfattade klyftor och offer.

24

Se t ex Halfon, 1998.

47

Precis som mänskliga rättigheter och företagsansvar har hållbar utveckling blivit ett sätt att klä upp den nya millenniekollektivismen.

Misslyckande i mitten? I mina arbeten om antiliberalismens olika aspekter från de senaste åren har jag slagits av regeringars uppenbara svaghet i motståndet emot företeelsen. Jag tror det tyder på ett misslyckande hos de centrala departementen eller råden – vanligen skattedepartement, finansdepartement, finansministerier eller ekonomiministerier – som är ansvariga för att ge vägledning åt och styrning av den ekonomiska politiken som helhet. Grundat på ett relativt ingående och fortlöpande studium, numera dock som utanförstående, är mitt intryck att i mötet med de nya uttrycken för antiliberalism har de här centrala ekonomiska departementen varit inaktiva och stelbenta, nästan tillmötesgående. Det kan delvis förklaras av att de inte har förstått vad som händer.

48

5. RIVALISERANDE PERSPEKTIV Till sist några ord om betydelsen av de argument som i dag hörs bland ekonomer.25

Hitta medelvägen Till att börja med är språkbruk och presentation en allvarlig fråga. Geoffrey Harcourt beskriver sitt ställningstagande och den politik han förespråkar som en ”medelväg” mellan två extremer. I en essä beskriver han vid ett tillfälle dagens situation som en där ”fler och fler medborgare ryggar för överdrifterna och fasorna hos både kontrollekonomier och marknadsinriktade, fritt-fram-ekonomier”.26 Idén att dessa två ”extremer” är jämförbara med en jämvikt av ”fasor” är för mig mycket märklig. För det första, som jag redan har påpekat, har de senaste årens liberaliseringar överallt begränsats. Liberalismen har långt ifrån vunnit och en ”frittfram-ekonomi”, vad det nu kan betyda, finns inte. För det andra var alla kontrollekonomier och de som fortfarande finns kvar är det fortfarande, inte bara ineffektiva och dåligt fungerande ekonomiska system utan också repressiva enpartidiktaturer. Av båda dessa skäl, men framför allt det senare, är det inte rätt att behandla ens den mest fria av dagens OECD-ekonomier som lika förkastlig som kontrollekonomierna. Ronald Reagan och Kim IlSung hör inte hemma i samma fålla, som förövare eller förespråkare av jämförbara, men motsatta, ”överdrifter”. 25

Jfr också Sowell, 1987, som kan ses som en ytterligare variation på detta tema. 26 Harcourt, 1998, sid 14.

49

För att understryka denna punkt vill jag påpeka att Harcourt är en stor beundrare av Adam Smith, och att han för inte så länge sedan försvarade sin mästare i en recension av en nyutkommen kritisk utvärdering av hans verk.27 Detta har han gemensamt med en annan antiliberal ekonom som jag beundrar, Paul Streeten. I slutet av en öppen föreläsning där han gick till attack emot idén om den minimala staten sa Streeten att ”Den här föreläsningen går helt i Adam Smiths anda”.28 Jag skulle emellertid säga att den som läser och uppskattar Adam Smith står mycket närmare Margaret Thatcher än ordförande Mao. Idén om en tredje väg, eller medelväg, bör omformas.

Källor till utveckling I den sista Raffioliföreläsningen, som gavs 1991, avslutade Paul Streeten med ett avsnitt som han kallade ”Kampen för människans framsteg”. Här utvecklar han ett argument som han tog ur Albert Hirschmans bok The rhetoric of reaction.29 Hirschman uppger som sin källa Rolf Dahrenhof, vilken i sin tur hänvisar till en före detta professor i sociologi vid London School of Economics, T H Marshall. I Streetens text ser huvudargumentet ut som följer: Det har tagit de mer upplysta avancerade samhällena trehundra år att uppnå civila, politiska och sociala dimensioner av mänsklig utveckling. Sjuttonhundratalet etablerade civila rättigheter ... Under artonhundratalet gjorde politisk frihet och 27

Harcourt, 1998. Streeten, 1995, sid 232. 29 Hirschman, 1991. 28

50

deltagande i den politiska makten stora framsteg när rösträtten utsträcktes. På nittonhundratalet utökade välfärdsstaten den mänskliga utvecklingen till den sociala och ekonomiska sfären, genom att erkänna att miniminivåer av utbildning, hälsa, näring, välmående och säkerhet är grundläggande för ett civiliserat samhälle, lika väl som för utövandet av civila och politiska medborgerliga rättigheter. Dessa slag har inte varit lättvunna eller utan motstånd. Varje progressiv framstöt har följts av reaktionära motattacker och motgångar. Kampen för civil frihet motarbetades efter franska revolutionen av rädsla att den bara kunde leda till tyranni; striden för politiskt deltagande av rädsla att det skulle leda till förslavande under massan. Vi ser nu en av dessa motattacker på välfärdsstatens ekonomiska frihet, och på vissa fronter till och med delvis en reträtt.30 Min egen historiesyn, och min syn på källor till framsteg, skiljer sig från denna. Det är inte idén att säkra ”miniminivåer av utbildning, hälsa, näring, välmående och säkerhet” jag ifrågasätter. Det som är diskutabelt är antagandet att dessa miniminivåer i dagens ekonomier måste säkras genom kollektiv handling. Marshall–Dahrenhof–Hirschman–Streetens historiesyn innehåller antagandet att framsteg som faller under rubriken ”mänsklig utveckling i den sociala och ekonomiska sfären” kommer till genom frälsning från ovan. I bästa fall är det här ett ofullständigt synsätt. Det utelämnar, eller i alla fall undervärderar, de två sammanhängande influenser som har varit och fortfarande är de som mest påverkat mänsklighetens materiella utveckling. Den första är ökningen av mängden 30

Streeten, 1995, sid 275–276.

51

producerade varor per person i relation till mänsklig ansträngning. Den andra är kunskapsutvecklingen och utvecklingen av nya och bättre produkter, tjänster, metoder, tekniker och kapacitet. De båda går hand i hand. Det Streeten kallar den ”sociala” dimensionen av mänsklighetens utveckling är i själva verket till stora delar, om inte helt och hållet, ekonomisk. Den kanske viktigaste ekonomiska lärdomen att dra av det senaste halvseklet är att i vilket land som helst där ordningen upprätthålls, äganderätten inrättas och respekteras och marknaden tillåts vara viktigast influens för inriktningen av all ekonomisk aktivitet, kan man vänta sig att den materiella välfärden för nästan varje individ kommer att öka i en takt som jämfört med tidigare historiska nivåer är slående hög. Därför verkar det underligt att skilja ut nittonhundratalet som det århundrade när den viktigaste utvecklingen var att uppfatta social och ekonomisk utveckling som underkastade kollektiva villkor. Min huvudsakliga poäng uttrycktes för inte så länge sedan mycket väl av Martin Wolf i hans kolumn i Financial Times. Hans kommentar gjordes i samband med en numera vanlig slogan att kapitalism och marknadsekonomi måste ges ett ”mänskligt ansikte”. Han skrev att ”en dynamisk internationell ekonomi redan har ett mänskligt ansikte. Dess mänsklighet kommer från de ekonomiska möjligheter den erbjuder vanligt folk”.31 Hirschman–Streetens syn på framsteg och utveckling undervärderar det bidrag som ekonomisk frihet genom att öppna möjliga vägar ger till allas välfärd. Det är delvis av detta skäl de tonar ned risken att kollektivistiska åtgärder som avser att minska klyftor i stället inskränker friheten och blockerar möjligheter.

31

Wolf, 1999.

52

Vad bör göras? Enligt Hirschman–Streetens synsätt är de senaste decenniernas marknadsorienterade reformer ”reaktionära”, ett tillbakavridande av utvecklingsklockan. Jag tror det finns en korn av sanning i tanken på en reaktion, men inte i antagandet att det har inneburit en tillbakagång. I de före detta kommunistländerna och i Kina har det kommit en reaktion mot tron på att statligt styrd planering är överlägsen ett ekonomiskt system som bygger på privat ägande, och att utveckling är liktydigt med det gradvisa bortdragandet av marknadsgrundad ekonomisk aktivitet. Det finns goda skäl att se den här reaktionen som en av de mest hoppingivande under nittonhundratalet. I resten av världen har det skett en reaktion mot statliga monopolföretag, växlingskontroll, licenssystem och inreserestriktioner liksom kontroll av priser och räntor. Dessa opinionsändringar kommer sig inte av en önskan att återskapa en gyllene era. De har snarare sitt ursprung i två källor: för det första har erfarenheten bjudit på några svåra läxor, och för det andra har tekniska och ekonomiska förändringar ändrat urvalsmenyn. Det är möjligt att det med tiden också kommer en lika stark reaktion mot den sedan hundra år accepterade idén att staten bör vara monopolleverantör av fri eller kraftigt subventionerad sjukvård och utbildning. Detta skulle kunna ha sin grund i en växande övertygelse att man kan nå bättre resultat, inom dessa områden lika väl som inom andra, genom att öka marknadsinflytande, konkurrens och fria val. Att reagera mot en modell som har överlevt sig själv är inte ett tecken på oupplyst motstånd mot förändring. När jag läser om vissa av mina kollegors oro över de senaste decenniernas reformer, undrar jag var de egentligen står i förhållande till vissa ledande förändringar. Vad gäller det förgångna, vill de (till exempel) återinföra gammaldags statliga monopol som Brit-

53

ish Telecom, återförstatliga flygbolag eller stålindustri, återinföra valutaväxlingskontroll, fasta aktiekommissioner, förbud mot kolimport och användandet av naturgas i kraftverk, reglera långdistansresor med buss, återupprätta de legala privilegier och den immunitet som fackföreningar hade 1979, återinföra National Dock Labour Scheme, vägra införa de sänkta importbarriärer som beredde vägen för i Uruguayrundan, eller (i Europa) stänga den gemensamma marknaden? Och om vi lägger till några australiensiska frågor till listan, vill Geoffrey Harcourt riva upp avtalet om nära samarbete (Closer Economic Relations Agreement) med Nya Zeeland, eller återgå till Malcolm Frasers dagar när de reella skyddstullarna på textilier och kläder var på 180 procent, eller återinföra den reglerade ”tvåbolagsregimen” för inrikesflyget? Vad gäller förändringar som inte ännu har gjorts infinner sig liknande frågor. Vill kritikerna se en fortsättning av den gemensamma jordbrukspolitiken som den ser ut i dag, och dess motsvarigheter i USA, Kanada och Japan? Vill de fortsätta med, eller till och med trappa upp, antidumpingsaktioner eller exporthjälp? Ser de fram emot en progressivt mer långtgående internationell minimistandard för arbete, och dess påtvingade genomförande? Hoppas de få se ännu fler och ännu mer inträngande regleringar av industrier och marknader? Är de nöjda med att tänka sig staten som fortsatt monopolleverantör av merparten av utbildning, sjukvård och socialt skydd? Vill de faktiskt att kontraktsfriheten på arbetsmarknaden inskränks ytterligare?

Slutsats I många av de här frågorna misstänker jag att det finns mycket gemensamt mellan de ekonomer som kallar sig liberaler och de som inte gör det, speciellt när dessa senare är beundrare av Adam

54

Smith. Men den huvudsakliga kraften bakom vår tids antiliberalism kommer inte från professionellt håll, trots att vissa, både inom ekonomi och andra discipliner, ger stöd och hjälp. Kraften kommer snarare från de överlappande traditionella och moderna influenser jag har skisserat ovan. Under de första faller påtryckningsgruppernas oupphörliga och bestämda press, och det stöd de ofta får från inte direkt berörda utanförstående, samt det fortsatta inflytandet från preekonomiska teorier och antaganden. I dag får dessa influenser stöd av den stora alliansen mellan allt ifrån sakfrågeorganisationer till verkställande direktörer som accepterar alarmisternas idéer, fokuserar på de synliga klyftorna och vill se en värld som är ännu hårdare reglerad, i hållbarhetens och rättvisans namn.

55

6. REFERENSER Brittan, Samuel, 1973, Is there an economic consensus? : an attitude survey. London: Macmillan. Brooks, Jonathan, red, 1997, Factors conditioning the transfer efficiency of agricultural support. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development. Browne, Sir John, 1998, ”International relations : the new agenda for business”, Elliott Lecture. Oxford: Universitetet. Economist, ”South Africa : pay packets”, i The Economist, 29 juli 2000. Epstein, Richard A, 1995, Simple rules for a complex world. Cambridge, MA: Harvard University Press. Fukuyama, Francis, 1992, The end of history and the last man. New York : Free Press. Halfon, Robert, 1998, Corporate irresponsability : is business appeasing anti-business activists? London: The Social Affairs Unit. Harcourt, Geoffrey, 1992, ”Markets, madness and a middle way” (Donald Horne Address 1992), i The Australian Quarterly, vol 64 (Autumn 1992). –, 1998, ”Political economy, politics and religion : intertwined and indissoluble passion”, i The American Economist, vol 42 nr 2 (Fall 1998). Hayek, F A, 1976, Law, legislation, and liberty, vol 2, The mirage of social justice. London: Routledge & Kegan Paul.

57

Henderson, David, 1986, Innocence and design : the influence of economic ideas on policy. Oxford: Blackwell (BBC Reith Lectures). –, 1998/1999, The changing fortunes of economic liberalism : yesterday, today, and tomorrow. London & Melbourne: Institute of Economic Affairs/Institute of Public Affairs. –, 2000, ”False perspective : the UNDP view of the world”, i World Economics, January–March. –, (2001) ”Misguided virtue : false notions of corporate social responsibility”, essä i kommande bok med titeln Development economics in Africa and the world (Macmillan). Hirschman, Albert O, 1991, The rhetoric of reaction : perversity, futility, jeopardy. Cambridge, MA: Belknap Press. Jolly, Richard, 2000, ”False attack”, i World Economics, July–September. McIntosh, Malcolm et al, 1998, Corporate citizenship : successful strategies of responsible companies. London: Financial Times & Pitman Publishing. OECD, 1987, Structural adjustment and economic performance. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development. OECD, 1994–2000, The OECD jobs study. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development (årlig rapport). OECD, 2000, Agricultural policies in OECD countries. Paris: Organisation for Economic Co-operation and Development. Sowell, Thomas, 1981, Ethnic America : a history. New York: Basic Books.

58

–, 1987, A conflict of visions. New York: William Morrow. Streeten, Paul Patrick, 1995, Thinking about development. Cambridge, UK: Cambridge University Press (Raffaele Mattioli lectures). UNDP, 1999, Human development report. New York: Oxford University Press for the United Nations Development Programme (UNDP). Årlig rapport. Waelbroeck, Jean & Koz, Jacob, 1987, Export opportunities for the South in the evolving pattern of world trade. Bryssel: Centre for Economic Policy Studies (Report nr 33). Winters, Alan & Goldin, Ian, red, 1992, Open economies : structural adjustment and agriculture. Cambridge, UK: Cambridge University Press. Wolf, Martin, 1999, ”In defence of global capitalism”, i Financial Times, 8 dec.

59