BREV TILL MIN DOTTER Redaktör Elcim Yilmaz
INNEHÅLL
ELCIM YILMAZ
Vi skapar ett helt nytt träd
7
K ATARINA MAZETTI
Det finns inga talangscouter
20
NABILA ABDUL FATTAH
En lista
38
CAROLINA NEURATH
Den här världen är inte alltid så snäll, tyvärr
54
K ATERINA JANOUCH
Våga vara en bitch!
68
MAXIDA MÄRAK
När du kom blev jag plötsligt sårbar men också fullkomligt livsfarlig
84
ANNELI FURMARK
Snöfront 106 ELAINE EKSVÄRD
Det är okej att vilja hacka sten
120
MIA SK ÄRINGER
Dotter av mig
136
THERÉSE SÖDERLIND
Fri som en fågel
144
ALEXANDRA PASCALIDOU
Jag kommer alltid att vara din lite för högljudda hejaklack
162
MARTINA MONTELIUS
Kära Sivan!
174
MÄRTA TIKKANEN
Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon ...
190
Tack 199 Brev till min egen dotter
203
ELCIM YILMAZ
VI SKAPAR ETT HELT NYTT TRÄD
Jag stod i rökrutan utanför sjukhuset och ringde min advokat. Jag var som i trans, rökte säkert fyra cigaretter innan mötet var bokat och fötterna kunde röra på sig igen. Sedan gick jag till Clas Ohlson och köpte en hårddisk. ”Om cirka två veckor får vi veta exakt, men det är en tumör i din mage, och en i benet”, hade läkaren sagt till mig mindre än tio minuter tidigare. Jag hörde inte det. Jag hörde: Om två veckor kommer du att dö. Och allt jag kunde tänka på var att du var fyra år. Fyra år, ensam, utan rötter eller framtid om jag försvann. Det var därför jag ringde advokaten allra först. För att fixa så att du kunde få leva med dina gudföräldrar. De är de bästa som finns och de älskar dig. De skulle berätta om mig för dig, ge dig mod och styrka och kraft för att bli den du vill bli. I Sverige vill man verkligen att ett barn ska leva med de anhöriga när vårdnadshavaren dör. I ditt fall, min älskling, finns det inga. Eller jo, de finns, men de är varken närvarande, bra människor eller på något sätt en del av våra liv. Därför var jag tvungen att skriva ett rekommendationsbrev till Socialstyrelsen som förklarade de särskilda omständigheter som omger oss. Som förklarade varför du bara skulle vara trygg och älskad hos Deniz och Geir och deras familj, den familj som är vår nu. Jag ringde Deniz och sa att hon skulle kämpa för att få dig, att hon aldrig skulle låta någon ta dig ifrån dem. ”Jag river ner himlen innan jag låter henne försvinna”, sa hon. Deniz, din andra mamma, min syster. 9
När jag hämtade dig på dagis den dagen lekte vi i parken och åt glass och jag trodde att mina timmar med dig var räknade. Den natten luktade jag på ditt hår och höll din hand, jag sov inte en sekund. Jag inpräntade din lukt i varenda fiber av min kropp. Jag viskade att jag älskade dig en miljon gånger. Och jag grät. Floder, oceaner och lite till. Varje natt satt jag vid din sida med datorn i knät och skrev till dig. Skrev om vilka böcker du ska läsa. Filmer att se. Jag spelade in små videosnuttar där jag sjöng det jag brukar sjunga innan du somnar så att du alltid skulle kunna höra min röst. Men viktigast av allt: jag började skriva historien om mitt liv. Jag skrev om allt. Ingen censur. Jag skulle be Deniz att ge den till dig när du var gammal nog. Det finns inga bilder av mig innan jag fyllde tjugofem. Inga som jag har i alla fall. De försvann i härvan av det som är mitt liv. Men jag beskrev allt för dig. Precis som det var. Efter två veckor fick jag reda på att det inte var värre än några operationer och lite cellgifter. Jag hade vunnit högsta vinsten, hjärtat. Första gången någonsin. Jag har aldrig vunnit något förut. Inte ens sådana där stora chokladaskar man vinner på Gröna Lund, du vet. Jag fick alltid betala för att få en garanterad vinst i fiskdammen. Turen kom aldrig av sig själv till den lysande ruta jag hade valt. Nummer tjugoett. Men nu vann jag. Jag vann livet med dig. Jag skulle få lukta på ditt hår fler nätter. Du anar inte min lycka. Det var ur den smärtan idén till den här boken föddes. Jag ville samla fler kvinnors röster, olika kvinnor från olika sorters liv och bakgrunder. Låta dem höras utan den självcensur vi gärna har när vi tilltalar våra barn, våra döttrar. Vi ljuger rätt ofta. Vi ljuger för att vi berättar hur det BORDE vara oftare än hur det faktiskt är eller har varit. Vi ljuger för att vi vill skydda er och bygga upp er självkänsla innan världen och livet trasar sönder den. Men när 10
döden dansar framför oss, då ljuger vi inte. Och det är de orden jag vill att du ska få läsa, min älskling. Många kvinnors röster, så att du ska få veta att du inte är ensam, att du tillhör en gemenskap. Jag är bra på att hitta kraft i smärta. Jag var kanske tre eller fyra år när jag upptäckte det. Vi bodde fortfarande i byn i Turkiet och jag och min lillebror satt innanför myggnätet vid dörröppningen. Jag minns att jag slet i en leksak han ville ha. Och jag minns hur det sekunden efter small till och att det var blod överallt. Mamma hade kastat en träsko på mig, för att jag skulle sluta bråka. Den träffade precis under ögat. Du vet det där ärret du har frågat om och pussat på? Det jag sa att jag inte mindes hur jag fått? Det. Jag grät inte, jag var mest förvånad över alla skrik. Jag kommer ihåg mammas blick när hon såg vad som hänt och allt blod. Den blicken kommer jag aldrig att glömma. Hon var rädd för att jag bara satt där, bara satt alldeles stilla. Jag vet nu att det var då jag lärde mig att hitta kraft i smärta. I just det ögonblicket. När jag var gravid med dig började jag gå i terapi. Jag ville inte bli som min mamma. Alla sa att när man blir mamma – då blir man som sin egen mamma. Fan heller. Jag satt i timmar för att bryta våldets mönster i mig. Det skulle inte få gå i arv. Jag var fast besluten om att det skulle ta slut med mig. Min mamma lärde sig också någonting den där dagen med träskon – hon förstod att jag skulle fightas tillbaka och att hon inte skulle kunna hantera det. Då började hennes livslånga kamp för att besegra mig, bryta ner mig. Göra mig följsam och lydig. Det gick inte så bra för henne. Men inte heller för mig. Tills du kom. Du, min ängel som räddade mig från mina demoner och mig själv. I den sekund jag såg dig skrynklade du sönder det självhat 11
min mamma slagit in i varje del av min kropp. Du älskade mig tillbaka till mig själv bara genom att finnas. Jag var tretton år när min mamma kallade mig hora första gången. Vi såg ett inredningsprogram på teve. Jag tyckte att det var så fint och jag undrade hur det skulle se ut hemma hos mig när jag blev vuxen, när jag fick ett eget hem. ”Längtar du redan efter att flytta och knulla runt din hora?” var svaret jag fick. I början försökte jag säga emot henne, försökte förklara hur fel hon hade, men med tiden slutade jag. När jag kom längre upp i tonåren så var jag ändå en hora oavsett vad jag sa eller gjorde. Så jag började utmana henne istället. Jag brukade ofta skratta när hon slog mig. Mest för att jävlas, men också för att det liksom inte gjorde lika ont då. Hennes ord var faktiskt värre. Hennes elaka, vidriga kommentarer. De var en miljon gånger värre än slagen. Jag vet inte varför jag har det i mig. Att inte låta mig kuvas. Men jag tror det var den där träskon som väckte det i mig. Du är likadan, min älskling. Du låter inte någon vara orättvis mot dig. Du säger ifrån, du är orädd. Men du är så mycket mjukare och smartare än vad jag var – för du är trygg. Du anar inte hur stolt jag är över dig. Din mamma är inte som andra, det vet du vid det här laget. Men det du inte vet än är att jag är en av miljoner kvinnor som vågar gå min egen väg fast det är ensamt och alla omkring är emot. Jag är inte unik alls, min älskling. Men du gör mig starkare än jag trodde var möjligt. Vet du att ”kyckling” var det första ord jag minns att jag kunde stava till i skolan? Jag fick en guldstjärna för det av fröken. Jag gick i ettan och var så stolt över mig själv. Jag älskade skolan, ville alltid vara där. Den blev en trygg plats 12
för mig, jag fick beröm och blev sedd och bekräftad. Jag läste allt jag kunde komma över. Det gör jag fortfarande. Böckerna blev mina världar jag kunde fly in i – fantisera mig bort och leva alla liv som fanns, vara överallt. Det var så jag hanterade min mamma: jag gick upp på rummet och läste. Det var så jag lärde mig argumenten mot den verklighet jag levde i. Det var så jag hittade de alias jag skapade för att kunna vara som mina vänner, det var så jag kunde hitta gemensamma referenspunkter med mina klasskamrater. När jag gick i tvåan blev jag bjuden på ett kalas där alla skulle klä ut sig. Jag klädde ut mig till Yassir Arafat. Inte för att jag gillade honom, men det var allt som fanns hemma: en kökshandduk över huvudet, lite mascara till skägget och ett vitt linne. När jag kom till kalaset mötte jag mina kamrater utklädda till prinsessor och sjörövare och sådant som åttaåringar brukar klä ut sig till. Jag gick inte på fler kalas på många år efter det, och jag gillar fortfarande inte att klä ut mig. Jag visste vem Arafat var för att jag läste tidningarna när mamma inte hade gått med till biblioteket på länge och jag hade läst ut allt. Det var då jag blev intresserad av världen, hur saker hängde ihop. Det var så jag förstod att jag ville vara med och påverka. Kommer du ihåg när du frågade om tre flyktingbarn kunde få bo hos oss? Två i min säng och ett i din. Du har det i dig, min älskade, att vilja bidra och hjälpa, göra en insats. Jag var likadan. Jag var med i elevrådet. Blev elevskyddsombud. Skrev i skoltidningen. Gick med i varenda organisation som fanns i Partille. Genom hela livet har jag varit med och påverkat där jag kunnat. Ju mer jag läste, desto mer verbal och trygg med språket blev jag. Du vet den där gnistan du har i dina ögon? Den kommer från mig – det var den som gjorde att jag klarade mig. Det var den som gjorde att jag fick kontakt med människor och jag förstod ganska tidigt att jag kunde inspirera människor. 13
Jag tror jag var femton när jag höll min första föreläsning. Ungdom Mot Rasism hade anordnat ett seminarium och som styrelsemedlem fick jag tala för medlemmar, familjer och skolans elever. Min kompis Marias mamma kom från Trelleborg till Göteborg för att lyssna på mig. Min egen mamma kom aldrig. Jag hade förberett talarkort med vad jag skulle säga. Väl på scen kastade jag dem åt sidan och körde utan. Det blev så bra. Jag kände mig levande och värdefull. Jag bidrog till samhället. En underbar motvikt mot hur jag egentligen såg på mig själv. Det var i ettan på gymnasiet som jag första gången försökte ta livet av mig. Jag gömde mig i en garderob hemma och skar upp handleden. Eller nej, jag försökte inte alls ta livet av mig den gången. Inte på riktigt. Jag ville bara att jag skulle bli så illa däran att mamma skulle ta mig till sjukhuset och älska mig när hon såg att jag kanske kunde dött. Det hände inte. Hon såg inte ens bandaget – eller ärret heller för den delen. Någonsin. Eller kanske såg hon det och sa inget. Det är därför jag alltid har koll på minsta lilla prick på din kropp. Varje blåmärke ser jag. Det är för att du ska veta att jag ser dig. Det är därför jag alltid vill veta hur din dag har varit, hur du mår, vad du skrattat åt och vilka du lekt med. Jag vet hur det är att inte bli sedd för den man är, hur det är att bara bli värderad efter vad man gör. Du och jag lever inte så. Vi ser varandra. Min mamma såg aldrig mig – hon såg bara sin bild av mig. Konflikten mellan hur hon såg på mig och den jag verkligen var – eller ville vara – slet mig i bitar. Den slet henne i bitar också. Jag vet att hon led, och att hon tog ut det på mig. Jag svarade med ännu mer uppkäftighet. Ond cirkel. Om jag nu ska ångra något i efterhand så önskar jag att jag varit lite smidigare. Att jag inte varit så jävla envis och hållit så hårt på min sak gentemot mamma. Jag önskar att jag hade kunnat se att 14
även hon var ett offer. Jag inser det nu, men jag var för ung och arg och vilsen för att inse det då. Kanske hade jag kunnat lirka lite med henne. Mina andra turkiska tjejkompisar lirkade med sina mammor, de var lite smidigare än jag. De gjorde det som förväntades samtidigt som de hade sina hemliga liv. Det blev inga kriser för dem. Jag har aldrig kunnat göra så. Två veckor innan jag tog studenten fick jag jobb i Stockholm. Som projektledare för Ungdomsriksdagen. Att be om lov att flytta fanns inte på kartan. Det skulle de aldrig gå med på. Att bo ensam i Stockholm och hora dygnet runt? Så jag frågade inte. Jag bara drog, direkt efter sommaren, utan att säga ett ord. Jag hade ingenstans att bo, inga möbler – ingenting – men jag hade ett jobb och vänner som lät mig bo på deras soffor tills jag kunde hitta ett eget ställe. Mamma sa att jag var död för henne. Gött, tänkte jag och brydde mig inte så mycket. Inte då. Jag träffade en kille i Stockholm. Jag blev så kär. Jag bodde i en tvåa i Huddinge. Den var tom på allt förutom en tältsäng och lite krimskrams mina vänner fått av sina mammor: tallrikar, bestick, en pall. Knapert men mitt eget. Min frihet bodde i den där kala lägenheten. Mina drömmar dansade på de tomma fula väggarna, och jag var så glad att jag var fri att börja leva ett liv där jag kunde bestämma själv. Plötsligt knackade min pappa på dörren. Han hade kommit för att hämta hem mig. De hade inte pratat med mig på över ett år, men när de fick reda på att jag hade en pojkvän kom de för att hämta hem den skam jag var för dem. Han tvingade mig att följa med. Jag visste att jag var tvungen. Väl framme i Göteborg väntade mamma. När hon var klar såg jag 15
ut som Rocky i sista scenen. Mamma var trött och satt i köket och pratade med någon i telefon om att jag skulle skickas till byn och giftas bort med en änkling. Jag var ju en hora, en besudlad kropp utan värde. Pappa låg och sov. Bröderna hade gått till skolan. Där och då visste jag att min enda chans var att springa – så jag smög ner för trappan och drog på mig skorna, tog min ryggsäck. Och sprang. Jag hade helt glömt bort hur jag måste ha sett ut: allt blod, mitt sönderslagna ansikte. Det var det hon ville – göra mig ful och ärrad. Hon lyckades – men det sitter på insidan. Min älskling, jag lovar dig med varenda cell i min kropp, att vad du än gör, hur illa det än blir: JAG KOMMER ALDRIG ATT LÄMNA DIN SIDA. Vi kommer att bråka, vi kommer att tycka olika, jag kommer ändå aldrig att lämna din sida. Jag lovar dig det. Jag önskar jag hade kunnat servera dig frukost från en kopp jag kunde berätta att mormor hade gett dig. Eller att jag kunde visa dig bilder från min barndom. Jag önskar att du kunde söka tröst i samma nalle som jag hade som liten. Jag har inget sådant att ge dig, min älskling. Bara mina ord och mina minnen. Jag har inget arvegods – inte ens en tallrik eller en träsked. Du och jag får skapa en ny gren på det ruttna träd jag kommer från. Eller nej! Vi skapar ett helt nytt träd. Du och jag och våra vänner och vår nya familj. Ett sprudlande och levande träd som inte tyngs av skuld och skam över vår existens. Det finns en otrolig kraft i det, mitt hjärta. Att skapa sitt eget liv. Oavsett vad som hänt. Oavsett vad folk tycker. I somras tatuerade jag in texten ”Rebelheart” i nacken. Det är så jag känner, det är så mitt liv varit hittills, och jag vet att jag har en minirebell i dig också. Vi kommer att bråka, vi kommer att tycka olika, men jag lovar att du aldrig ska behöva strida mot mig 16
som jag gjorde mot min mamma. Jag lovar dig att alltid stå vid din sida oavsett vad du gör i livet. När jag förstod att cancern skulle besegras – när jag fick leva – bestämde jag mig för att bry mig ännu mindre om vad andra säger om oss, vad andra säger om mig. Jag bestämde mig för att ännu tydligare följa mitt hjärta. Mitt förflutna och mitt självhat har lett till att jag har svårt att ha relationer som består, jag tycker liksom inte innerst inne att jag är värd att älskas. Kommer du ihåg vad Lasse Åberg brukar säga? ”Om du går fort och ler mycket så är det ingen som ser att du är ful.” Vi brukar ju skratta åt det du och jag, men det är faktiskt en ganska bra beskrivning av hur jag tog mig fram genom livet tills du kom. Du ser närmare och längre in i mig än någon annan någonsin gjort, och du säger ändå att du älskar mig. Med din hjälp kanske jag vågar öppna mig för en relation igen. Jag kanske vågar visa mig ful och sprucken, och kanske vågar någon stanna kvar när de ser. Du lär mig så mycket mer än vad jag någonsin kan lära dig. När jag var gravid med dig hade jag en mardröm. Jag drömde att du var tonåring och kom hem och berättade att du blivit religiös. Snälla, lova mig att inte bli religiös! Bli vad du vill. Gör vad som helst. Men bli inte religiös. När jag säger ”gör vad du vill” menar jag inte att du ska skada eller göra andra illa. Jag menar inte heller att du ska skada dig själv – som jag gjort. Jag menar: Lev hur du vill, lev med vem du vill, älska vem du vill, jobba med vad du vill. Bli bara inte religiös. Sök alltid fler svar än det givna, andra svar än majoritetens. Sök fler infallsvinklar, lär dig att det finns flera perspektiv på allt. Låt kärleken till dig själv, till livet och till dina medmänniskor vara din religion. Jag är ju inte religiös, så när jag trodde att jag skulle dö bad 17
jag till Liemannen. Jag bad om uppskov, att han skulle vänta tills du var vuxen nog, tills du var förankrad i din historia och hade blicken stadigt fäst mot framtiden. Han hörde min bön, och jag är honom evigt tacksam. Det är snart femton år sedan jag träffade min mamma. Mina bröder och min pappa också. Men det är mamma som spökar mest. Jag vet inte om jag minns hur hon ser ut längre. Ibland har någon kusin lagt ut en bild på Facebook – då får jag en glimt av henne. Det känns så bekant men så främmande på en och samma gång. Jag minns hur jag i din ålder älskade att gosa mig ner i hennes överarmar – de var så mjuka – men hon brukade sällan låta mig göra det särskilt länge. Men jag minns det tydligt, hur mjukt det var, hur jag älskade att vara henne så nära. Innan du föddes kunde jag gömma och begrava min längtan efter henne – oavsett allt hon gjort. Det finns ett mycket starkt band mellan en mor och hennes dotter, även om det är förödande så är det utan tvekan starkt. När jag första gången höll dig i mina armar, så var hon den enda personen jag ville tala med. Jag ville fråga henne allt. Jag är ledsen att du inte har en mormor och morfar, älskling. Att dina morbröder inte finns för att bära dig på deras axlar och sparka boll med dig. Men jag har hittat andra människor som har valt att vara i våra liv, som har tagit de rollerna. Du har genom Deniz fått systrar, moster och kusiner och morbröder. En mormor också, mitt hjärta. De älskar mig trots att jag rapar efter maten, och de älskar dig villkorslöst. Universum skänkte oss så många andra mammor och systrar, mitt hjärta. Jag har systrar som är mina mammor också och som hjälpt mig – när du haft feber och jag vacklat har de stöttat mig, när jag varit svag har de burit mig. De har lekt med dig så att jag fått sova eller tvätta eller städa. De 18
har varit vid vår sida varje dag. Vilken lyx! Vilket privilegierat liv vi lever min älskling! Vi är så lyckligt lottade som har så många som väljer att älska oss. Som aldrig viker från vår sida. Allt som någonsin hänt mig ledde till att jag fick dig. Därför vill jag inte ändra på någonting. Att du kom till mig, att du valde mig som din mamma har gett mig liv. Du har räddat mig från mina demoner, du har gett mig en framtid och visat mig vad kärleken är. Vilken kraft! För dig lever jag, för dig bestiger jag alla berg och för att få ett långt liv med dig kommer jag att älska mig själv. Vårda mig själv så att jag kan få ynnesten att stå vid din sida länge till. Den här boken är till dig, Raël. Den är till mig. Till alla döttrar och till alla mammor. Den här boken är början på ett nytt samtal, bortom kvinnans funktioner i livet och samhället och i familjen. Den här boken är en hyllning till varenda partikel i oss som människor. Den här boken är ett ode till Liemannen och Livet, ett tack för att jag fortfarande varje natt får lukta på ditt hår. P.S. Jag lovar att aldrig sätta villkor på min kärlek till dig (inte ens om du blir religiös) Jag lovar att alltid vara ärlig och aldrig ljuga för dig Jag lovar att utmana dig, vara din största förkämpe och aldrig lämna din sida Jag lovar att fortsätta berätta om mitt liv och mina upplevelser, mina triumfer och mina misslyckanden Jag lovar att fortsätta utvecklas själv och aldrig sluta tro på min kraft och förmåga Jag lovar att lära mig att baka Jag lovar att jag ska leva till fullo utan att vara rädd 19
