Det moderna Karlstad Kring sekelskiftet Efter den senaste, och förhoppningsvis sista stora stadsbranden 1865, då bara 7 av 241 gårdar stod kvar, utlystes en allmän pristävlan om en ny stadsplan. Ett tjugotal förslag inlämnades ur vilka två valdes ut och kombinerades till en. Det slutliga förslaget var från arkitekt Sundelius men hade omarbetats väsentligt av den tillsatta kommittén1. Den nya stadsplanen antogs av stadsfullmäktige redan i november 1865, och fastställdes av regeringen i december samma år. Trots den skyndsamma processen protesterades det i Karlstad över långsamheten i det nya planarbetet. I takt med befolkningsökningen utvidgades den och gäller faktiskt fortfarande i stora huvuddrag för Karlstads centrala områden, inklusive stadsdelarna Haga och Klara. Våren 1866 startade återuppbyggnaden som engagerade hantverkare från hela landet. Arbetet, som leddes av Karlstads första stadsarkitekt C. F. Sundberg, gick undan2.
Bild 10. Karlstad 1866
Redan 1867 hade bostadsbyggandet kommit så långt att huvudgator och torg kunde stensättas. I Göteborgs Handel- och Sjöfartstidning konstaterade man att en helt ny stad med boulevarder och fria öppna platser som saknade motstycke i landet vuxit upp3. De nya tomterna gjordes större än de gamla, och gatorna som stensattes successivt, blev färre men bredare. Man planterade också rader med träd, så kallade promenader, av vilka en av de vackraste är den som fortfarande löper längs med pråmkanalen i Haga4. Man började snabbt bygga hus i sten samtidigt 1
Karlstads stadsplan i äldre och nyare tider, föredrag av stadsingenjör G Lovén 1928 - Svenska kommunal-tekniska föreningens handlingar nr 7, Stockholm 1929 2 Ronge, Mats - Det gamla Karlstad, Karlstad 1958 3 Karlstadsbornas bostäder under fyra sekler, KBAB 1984 4 Pråmkanalen stod färdig 1838 och förband Klarälven med Inre hamnen. Trädplantering är för övrigt fortfarande ett medvetet sätt att miljösanera starkt förorenade städer.
som djurhållningen i de centrala delarna förbjöds och försvann. Den stora branden hade fått borgarna i staden att rikta blicken mot ytterområdena5. Det nya Karlstad som växte fram var på många sätt betydligt bättre än det gamla. Gas började ersätta rovolja och fotogen som belysningskälla, vatten och avloppsledningar drogs in i fastigheterna. Omkring sekelskiftet 1900 installerades de första vattenklosetterna i bostadshusen, vilket var ett stort sanitärt framsteg. Samtidigt tändes de första elektriska lamporna. Staden växte också i och med KMW´s utveckling till en stor industrianläggning. Men även oreglerad bebyggelse uppstod, framför allt i ytterområden som Herrhagen, 6 Kvarnberget och Viken, och för att undvika alltför fritt växande bebyggelse utarbetades stadsplaner även här under åren 1899 till 1901.
Bild 11. Stadshotellet 2005
Den enhetliga bebyggelsen som dominerat stadsbilden började kring sekelskiftet sakteliga slås sönder. Patriciervillor och fyravåningsbyggnader uppfördes samtidigt som trähusens dominans upphörde, vilket vittnar om det ökade välståndet. Bebyggelsens monotoni bröts också genom att flera nya, offentliga byggnader som t. ex. rådhuset, stadshotellet, residenset och läroverket byggdes. Redan 1874, hade stadsfullmäktige bestämt att stadens centrala trähus skulle reveteras, och 1906 antogs en ny byggnadsordning som föreskrev att nya byggnader skulle uppföras i sten, inte bara i de centrala delarna utan också vid de större gatorna vid stadens ytterområden. När stadsplaner antagits även här, steg tomtpriserna, vilket innebar att de sämst
52
Vi och vår kyrka, Haga - Herrhagen - Lambergets församlingsdistrikt, Karlstad 1962 Herrhagen var kring sekelskiftet 1900 ett eftersökt område för industrier och verkstäder av olika slag. Stadsdelen kom med tiden att bli Karlstads folkrikaste, och var så fram till 1960-talet. 53
lottade tvingades att söka sig ännu längre utanför stadsplanen för sina bostadsbyggen7. Hagaborg, Norrstrand, Västerstrand och Sundsta började nu också bebyggas. Det ledde till att man år 1910 antog ännu en reglering som syftade till särskilda föreskrifter för byggnadsverksamheten norr och väster om älvens mynningar.
Bild 12. Äldre stenhus
Bostadsbyggandet höll emellertid inte samma höga takt som inflyttningen. Särskilt rådde brist på bostäder som passade en växande arbetarklass. Det ledde till bildandet av en kommunal egnahemskommitté, vars främsta syfte var att förbättra industriarbetarens boende8. Ursprungstanken med egnahemsrörelsen var ett allvarligt försök att komma till rätta med industrialiseringens uppenbara avigsidor som skapade misär, trängsel och annat elände. Redan 1899 tillsattes en egnahemskommitté av staten med ambitionen att hålla ungdomen kvar i landet genom ett subventionerat bostadsbyggande. Förhoppningen var att även kunna ge ”de lägre samhällsklasserna” en möjlighet att äga sina hem, och att i större utsträckning låta arbetarna få ta del av ”det goda livet”. För en del förespråkare för de socialpolitiska reformerna fanns också andra syften: att begränsa utvandringen till Amerika, och att hindra socialdemokratins tillväxt. Den som äger sitt hem blir aldrig socialist, resonerade man. Och det var ett skäl till att egnahemstanken från början inte var lika populär hos socialdemokratin som hos borgarklassen, 7 8
Värmlänningar bygger – Byggförlaget 1991 Edlings, Nils - Det fosterländska hemmet, Carlssons förlag 1996
även om den också där hade sina sympatisörer9. Efter kommitténs betänkande bildades en statlig egnahemlånefond 1904, vilket var det första subventionerade bostadsbyggandet i Sverige. Enligt en bostadsinventering från 1913 fanns 4 114 lägenheter, där drygt 18 000 människor bodde, vilket innebar ett genomsnitt på fyra personer per lägenhet. Lägenheterna var långt ifrån idealiska även om många hade elektricitet och vatten. Snarare var de av mycket enkel art, otäta och med gemensamma avträden. Under 1900-talets inledande decennium byggdes cirka 100 lägenheter i Karlstad.
Folkhemmet tar form Karlstad växte över åkermarker, på skogsklädda åsar och utmed älv- och sjöstränder. De kommunala markinköpen intensifierades under 1900-talets början, men få nya bostäder byggdes innan första världskriget. För att stimulera nyproduktioner beslöt stadsfullmäktige att sälja tomter för priser som låg 30 % under förkrigsvärdet. Dessutom utvecklades subventionerade lån. Tack vare insatserna höll bostadsproduktionen jämn nivå med folkökningen under mellankrigsåren. Det fanns till och med outhyrda lägenheter, men trots detta var många på grund av fattigdom hänvisade till att bo trångt i kolonistugor eller nödbostäder10.
Bild 13. Två olika planer över stadsdelarna Herrhagen och Bellevue
I och med Stockholmsutställningen 1930 och funktionalismens genombrott därefter, förändrades den svenska byggnadsstilen radikalt. Få byggnader från den här tiden står egentligen att finna. Däremot fick Karlstad 1932 en ny byggnadsordning som bl. a. handlade om
9
Ibid Ronge, Mats - Det gamla Karlstad, Karlstad 1958
10
byggnadernas yttre och inre anordnande, bygglov och tillsyn över byggandet11. De nya smala lamellhusen bröt radikalt mot tidigare stadsbyggande, som till stor del präglats av mörka och trånga gårdar. Karlstad fick sin första stadsplan efter funktionalistiska förtecken på Sundsta och kort därefter följde Bellevue. Detta nya strama stadsplaneideal kom sedan genom stadsarkitekten Olle Lagergren att successivt mjukas upp och bli mer livfullt. Husen grupperades friare och användes tillsammans med naturen som rumsskapande element. Stadens kommunala välfärdsinsatser År 1942 bildades Karlstads bostadsaktiebolag – KBAB, ett kommunalt bostadsbolag som främst skulle förse den mobiliserande krigsmakten med lägenheter12. Efter tyskarnas ockupation av Norge blev Värmland det mest utsatta länet i landet, vilket ställde högre krav på den militära organisationen. Bildandet av KBAB var alltså inte en följd av de bostadssociala ambitionerna som inletts av den svenska regeringen 1933. Det socialdemokratiska partiet som styrde kommunen vid tiden för bolagets bildande hade inte för avsikt att göra bostadsbolaget till ett instrument för rådande socialdemokratisk bostadspolitik.
Bild 14. Kvarnberget och Karlstad på 1950-talet
Försvarsmakten beslöt i slutet av 1930-talet att flytta Mariebergs ammunitionsfabrik till Zakrisdal i Karlstad. Det krävde att flera nya lägenheter byggdes och gav, framför allt, privata entreprenörer gott om arbetstillfällen. Bostäder för ammunitionsfabrikens personal uppfördes främst på Kvarnberget efter att en stadsplan för området upprättats av arkitekten Cyrillus
11 12
Stadsfullmäktiges i Karlstad handlingar, serie A no. 1 1933 Karlstadsbornas bostäder under fyra sekler, KBAB 1984
Johansson på 1940-talet. Den nya planen skiljde sig från de tidigare genom att den präglades av en större variation trots att 1930-talets lamellhus fortfarande dominerande. Karlstad fortsatte att växa. Under 1940-talet ökade befolkningen med drygt 7 000 personer. Anledningen till befolkningsökningen berodde till stor del på att jordbruket rationaliserats och många sökte sig därför från den värmländska landsbygden intill staden. Något radikalt behövdes göras, och befolkningsökningen diskuterades ofta på stadsplanekontoret. Målet var att avskaffa bostadsbristen till år 197013. Under efterkrigsåren rådde fortsatt brist på bostäder på många håll i landet. I slutet av 1940-talet fattade riksdagen beslut som kom att prägla bostadsproduktion och hyresmarknaden under 1950- och 1960-talen. Ambitionen var att bygga bort bostadsbristen, samtidigt som standarden skulle höjas rejält. I Karlstad krävdes att 17 000 lägenheter byggdes under loppet av tjugo år, vilket var en dryg fördubbling av det befintliga beståndet14. Suget efter egnahem hade varit svagt under hela efterkrigstiden, i genomsnitt hade bara drygt 15 procent av nyproduktionen bestått av småhus. Det uppsatta målet för småhusbyggande i länet låg under perioden på 40 procent av den totala bostadsproduktionen15. Samtliga nyproducerade lägenheter skulle förses med centralvärme, kök samt vatten och avlopp. Samtidigt fick de inte kosta mer än 20 % av en industriarbetare genomsnittsinkomst. Av denna anledning var det nödvändigt att staten subventionerade bostadsbyggandet med förmånliga lån och bidrag. Det enda kravet man hade var att lägenheterna skulle hålla den fastställda minimistandarden. Två nya statliga bostadsorgan bildades; bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnden, vars främsta uppgift var att fördela statens pengar regionalt, och därigenom realisera den nya bostadspolitiken. Trots reformer och subventioner blev hyrorna i de nybyggda husen för dyra för människor med låga inkomster. I en motion till stadsfullmäktige 1954 begärde folkpartiet en utredning om möjligheten att bygga billigare bostäder. Resultatet blev billigare bostäder på Färjestad. De nya lägenheternas standard var inte sämre, kostnaderna för bygget reducerades istället genom olika typer av rationaliseringar och innovationer i byggprocessen som exempelvis byggkranen. Efterfrågan på bostäder ökade oavbrutet under efterkrigstiden. Men fortfarande dominerade husen man byggt strax efter branden 1865. Flera av dessa var små kåkar på innergårdarna, närmast att betrakta som slumbostäder och utdömda av hälsovårdsnämnden. Men som en följd av den rådande bostadsbristen tvingades ändå många att leva i lägenheterna. Förutsättningarna krävde förändring. Folkhemmet var tvunget att bli en realitet. Ett stadsplanekontor inrättades 1949 och en ny generalplan arbetades fram och stod klar 1954. Den nya planen blev dock aldrig 13
Vid utgången av 1970 bodde nästan 55 000 personer i Karlstads Värmlänningar bygger – Byggförlaget, 1991 15 Ibid 14
officiellt fastställd, men kom ändå att prägla stadens utveckling. Under 1950- och 1960-talen började höghus att byggas. Dessutom växte en helt ny typ av bebyggelse fram i centrum, vilket vittnar om ett nytt uppsving för näringslivet. I och med klädbutiken CGC´s flytt försköts kommersen och handeln från Stora Torget till Drottninggatan16. En förskjutning som med tiden befästes genom att ett par av de stora varuhusen också etablerade sin verksamhet dit.
Bild 15. Oscar Jonssons målningar över Karlstads framväxt
De expansiva årtiondena Under 1940- och 50-talen rådde högkonjunktur och enligt rådande princip skulle bostäder byggas under lågkonjunktur – eftersom bostadsbyggande användes i konjunkturreglerande syfte. Det blev dock med tiden ohållbart. Dåvarande stadsarkitekt Olle Lagergren17 ogillade de likformiga bostadstyper som dåtidens låneregler tvingade fram, vilka han ansåg bidrog till enformiga stadsplaner utan skönhetsvärden. Och detta var, enligt honom, inte förenligt med byggnadsnämndens strävan att skapa en god bostadskultur. Man försökte skapa en intimare miljö än den som lamellhussystemet hade medfört. Tack vare olika typer av rationaliseringar och byggsektorns industrialisering tog bostadsbyggandet fart under 1950-talet18. Successivt ersattes de få små och omoderna lägenheterna med flera större och moderna. För Karlstad innebar 1950talet till en början inledningen på ett uppsving, och senare en rejäl nedgång vad det gäller bostadsproduktionen. Efter att ha producerat 376 lägenheter år 1950, sjönk bostadsbyggandet
16
Konstnären Oscar Jonssons (1919-1999) vackra muralmåleri i trapphuset intill CGC skildrar Karlstads moderna framväxt. Olle Lagergren var stadsarkitekt i Karlstad mellan åren 1931-1958. Han efterträddes av sin son Per som besatt tjänsten mellan åren 1958-1985. 18 Moberg, Ove - Karlstad historia under fyra sekler, Karlstad 1983 17
rejält året efter p.g.a. ökade kostnader, och hyran för en medelstor lägenhet med statliga lån ökade från 26 till 30 kronor per kvadratmeter. Det som annars kännetecknar 1950-talet var att en mängd nya metoder vad gäller teknik och material prövades. På Olle Lagergrens inrådan började man bl. a. att bygga källarlösa hus, en metod som lämpade sig bra i Karlstad med sin sandiga mark som innebar svåra grundförhållanden. Andra byggmetoder som prövades under decenniet var exempelvis att uppföra hus där mellanväggarna var den bärande stommen. Lagergren varnade för denna metod som var oprövad och vars värde på längre sikt möjligen skulle kunna komma att ifrågasättas. Han såg en risk att bygga med tunna ytterskalsmurar, där grunden inte utgjordes av fast material. Generalplanen, som alltså aldrig officiellt antogs 1954, inleddes med en utredning över befolkningens sammansättning, näringslivets inriktning och bebyggelsens fördelning. Man räknade med ett tillskott på cirka 2 100 lägenheter i flerfamiljshus. Genom denna expansion förväntade sig fullmäktige att behovet av bostäder skulle vara täckt till 1975. Trots goda ambitioner i generalplanen fortsatte bostadsbrist att råda. Mycket beroende på att byggandet var reglerat, och inte kunde ske snabbare än vad den tilldelade kvoten medgav. För att kunna förverkliga generalplanens intentioner, gjorde fullmäktige ett flertal större markinköp. Ibland tvingades man tillgripa expropriation19, men oftast träffades frivilliga överenskommelser. Nya bostadsområden kunde byggas och gamla saneras. Äldre stadsplaner omarbetades för Bellevue, Haga och Hagaborg. Nya arbetades fram för områden på tidigare mer eller mindre orörd mark som Våxnäs, Gruvlyckan, Orrholmen och Rud. Stadsdelar som ganska omgående kom att präglas av barnfamiljer, och med bostäder grupperade kring eller invid ett kommersiellt och kulturellt centrum. Husens höjd i Karlstad hade successivt ökat, från att man på 1940-talet hade ansett att fyravåningshus var tillräckliga, gav byggnadsstyrelsen 1954 bygglov för ett tiovåningshus som sedan uppfördes på lasarettsområdet. Bristen på parkeringsplatser satte en gräns för hur hårt marken kunde utnyttjas för husbyggen samtidigt som trafiklederna började överarbetas i generalplanen. Enligt Le Corbusiers20 tidigt lanserade teorier och visioner skulle staden upplevas genom
19
Expropriation är en rättslig åtgärd varigenom äganderätt eller servitutsrätt till fastighet tvångsvis och mot ersättning tas i anspråk för att tillgodose ett allmänt intresse. 20 Den schweiziske arkitekten och teoretikern Le Corbusier (1887-1965) anses vara funktionalismens främste teoretiker och en av dess främsta stilskapare. Le Corbusier var för övrigt en pseudonym, hans riktiga namn var Charles-Édouard Jeanneret.
Vår snabba bil som följer den upphöjda motorvägen mellan majestätiska skyskrapor, när vi kommer närmare, ser vi återigen de höga skyskraporna avteckna sig mot himlen. Hela staden är en park21.
Bilismen förändrade stadsbilden på fler sätt än att husen blev högre. Gatorna började asfalteras. Den ökade bilismen föranledde också Ahlmarks att uppföra ett större parkeringshus vid Drottninggatan, vilket stod färdigt att tas i bruk 1965. Annat som kanske överarbetades under den här perioden var saneringen av städernas centrala delar. Resultatet blev en ny stadsbild med ganska homogen bebyggelse i ungefär samma skala. Trots detta blev omdaningen inte så påfallande som den kunnat bli, genom lämpligt materialval och en god anpassning till miljön smälte nybyggnaderna väl in i den befintliga stadsbilden.
Bild 16. Haussmanns boulevarder i Paris och Le Corbusiers vision om den stora moderna staden
Under rekordåren Arvet från bebyggelsen som uppfördes under rekordåren består av en vidsträckt variation av stadsplaner och gårdar, hushöjder, hustyper och byggnadsmaterial, kvaliteter som inte får glömmas bort i den allmänna debatten om rekordårens bebyggelse. Ofta handlar det om enhetliga och omsorgsfullt planlagda områden med speciella särdrag som präglar struktur och arkitektur. Generösa grönområden med sinnrika stråk och siktlinjer, hus i skiftande material och färgsättning. Vidare finns många fina arkitektoniska detaljer såsom entrépartier, fönster och balkongfronter. De modernistiska arkitekturideal som präglade debatten på 1920-talet kom först att realiseras under 1960-talet, och är fullt jämförbara med andra kulturhistoriska intressanta miljöer.
21
Cornell, Elias – Artikel Arkitektur, nr 10 1966
I Karlstad ökade byggandet rejält redan under 1960-talets inledande år, och redan 1962 byggdes cirka 650 nya lägenheter. Efter hand ökades takten och det producerades minst 700 lägenheter per år under de kommande tio åren. Nyproduktionen av lägenheter översteg 1 000vallen vid tre tillfällen under 1960-talet. Ett nytt område som hyllades var kvarteret Guldet på Gruvlyckan, vilket man ansåg föredömligt ha underordnat sig helheten. Stadsdelen Gruvlyckan stod helt färdigt, med skola och allt 1968, och är fortfarande ett område som präglas av sitt konsekventa genomförande. Stadsdelen binds samman med Våxnäs och dess centrum genom en gångtunnel under E 18, förbindelsen underlättas dessutom av en bro belägen längre österut. Andra områden som tidigare inte exploaterats började nu planeras och byggas. Orrholmen, Norra Våxnäs, Rud och Kronoparken, som blev de stora nya bostadsområdena för flerfamiljshus under 1960- och 1970-talen, innebar starten för den kraftfullaste expansionen av bostadsbyggande i Karlstads historia. Husen håller hög kvalitet och är inte alls underordnade sin omgivning. Bebyggelsen består av sammanhållna kvarter kring vackra och omväxlande stadsrum, där husens material kontrasteras av rogivande grönska och, i Orrholmens fall, vatten. Även servicen i de nya bostadsområdena fick mer utrymme och större betydelse. Oavsett upplåtelseform förmedlades majoriteten av lägenheterna via den kommunala bostadsförmedlingen - bostadsrätterna fördelades med förtur till bosparare i kreditgivande banker22. En negativ följd av att förvaltandet i vissa områden skiljde sig åt var att det innebar en viss ekonomisk segregation, vilket alltid har en negativ effekt – inte minst på barn och ungdomar.23 Oberoende av insatstvånget var det mest unga familjer som flyttade in i de nya bostadsområden som byggdes.
Staden storsatsar… Under senare delen av 1960-talet befann sig Karlstad i en dynamisk utvecklingsperiod. Kronoparkens 34 hektar väntade på att bli bebyggt. Tätorter och landsbygd i 14 sydvärmländska kommuner lät samplanera sig till en mönsterbildande region med Karlstad som centrum24. Borgmästarbron, en 258 meter lång och 24,6 meter bred bro över Klarälven, i anslutning till E 18´s norra sträckning hade precis invigts25. Arbetet påbörjades av Skånska Cementgjuteriet i november 1964 och avslutades 1967. 10 miljoner timmerstockar bogserades varje år på Klarälven genom staden ut till dåtidens största industri, Skoghallsverken, med 2 100 anställda. Fritids- och idrottsstaden Karlstad planerade att investera närmare 45 miljoner kronor på idrottsanläggningar under perioden mellan 1967 och 1973. Idrotts- och friluftsnämnden arbetade nämligen efter 22
Stadsfullmäktiges i Karlstad handlingar 1963, nr 12 och 41 Enligt Kgl. Maj:ts prop.1967:100 (ang. bostadspolitiken) skulle hela befolkningen beredas sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsriktigt utrustade bostäder av god kvalitet och till skäliga kostnader. 24 Westtorp, Hans – Artikel, Svenska Dagbladet 25/5 1968 25 Skånska Cementgjuteriet – E 18 stadsmotorväg genom Karlstad, 1967 23
principen att varje nytt bostadsområde skulle ha sin egen näridrottsplats. Nästan 20 miljoner kronor, eller 25 procent, av stadens budget gick under den här perioden till idrott, undervisning eller kultur. En universitetsfilial etablerades 1967 som senare utvecklades till en självständig högskola och slutligen blev ett eget universitet. I och med etablerandet av högskolan och utlokaliserandet av flera statliga och militära ämbetsverk började man diskutera en kommunsammanslagning. Det verkliga bekymret kommunen brottades med i slutet av 1960-talet var en rejäl bostadskö och brist på lägenheter. Ett problem som dock var på väg att lösas genom de nya stadsdelarnas tillblivelse.
Bild 17. Borgmästarbron
Den stora kommunsammanslagningen 1971, innebar att staden växte ytterligare. Grava, Nor, Nyed och Väse förlorade alla sin självständighet när de slogs ihop med Karlstad och bildade en storkommun26. Befolkningen hade ökat med ytterligare 13 000 personer under 1960-talet och man räknade med att den skulle fortsätta i samma takt fram till sekelskiftet, vilket inte blev fallet. Vikande konjunktur och minskad inflyttning av utländsk arbetskraft, innebar en stagnation på bostadsmarknaden. Men för att möta den väntade efterfrågan på bostäder planerades en ny stadsdel - Kronoparken, det största nybyggnadsprojektet i Värmland under modern tid. Många ville bo i ett eget hem, vilket inte kunde realiseras. En anledning var att kommunen inte upplät tomträtter27 till privata småhusbyggen i den utsträckningen som krävdes. Det fick följden att många karlstadbor flyttade till grannkommunerna Hammarö, Kil eller Forshaga. Redan 1965 hade 26
Moberg, Ove - Karlstad historia under fyra sekler, Karlstad 1983 Tomträtten har funnits sedan 1907 och är en form av nyttjanderätt. För rätten att använda marken betalar tomträttshavaren en årlig avgift till kommunen. Som tomträttshavare har du möjlighet att friköpa din tomträtt. Med tomträtten följde detaljerade förhållningsregler och ett större inflytande över stadsplaneringen genom att de kommunala planerarna fick verktyg av dittills okänt slag. En ytterligare tanke var att om staden (kommunen) behöll äganderätten skulle värdestegringen som följde stanna i det allmännas ägo och inte locka till privat spekulation. 27
kommunblocken Forshaga, Kil, Skoghall tillsammans med Karlstad tillsatt en planberedning28. Det gällde att skissera en förstärkt, ännu attraktivare region, stoppa utflyttningen och främja inflyttningen. Man byggde ut regionen enligt en så kallad fingerplan, där bebyggelsen successivt sköt ut i landskapet längs huvudlederna. På grund av kommunsammanslagningen 1971 blev Karlstad större, och utbyggnaden fortsatte eftersom det fortfarande saknades bostäder. På tjugo år, mellan 1955 och 1975, mer än fördubblades befolkningen från 35 000 till 75 000 invånare. Nya stadsplaner antogs och realiserades i framför allt ytterområdena. Stadsplanerna från den här perioden är ofta fantasifullt utformade, där många av idéerna hämtades från Le Corbusier och modernismen. För att skapa stimulerande miljöer användes figurativa stadsplaner och skulpturala hus. Därtill anlades en fjärrvärmeanläggning på Heden och ett antal nya trafikleder färdigställdes. Under en period på 1970-talet framhölls Karlstad i vissa sammanhang som rikets andra huvudstad - belägen mitt i en expansiv triangel med hörn i Stockholm, Oslo och Göteborg. Idag talar ekonomer om en ny tillväxtkorridor, den här gången mellan Köpenhamn och Oslo, dit Karlstad och Värmland borde höra. Enligt en befolkningsprognos från 1997 skulle folkmängden 2004 vara 81 50029, när detta skrivs bor det cirka 81 826 personer i kommunen30.
28 Westtorp, Hans – Artikel Svenska Dagbladet, 25/5 1968. En planberedning är det första skedet i arbetet med utvecklingen av en region. 29 30
Förslag till översiktsplan - Planförslag SBK, Karlstad kommun 1997 Vi i Karlstad - Karlstad kommun, juni 2005
