a h e l l u k s t g i De l r ä h n e t i bliv rdag... a m m o s Av Olov Svedelid och Nina Fowler
Du håller just nu Stockholms bästa miljödeckare i handen. Den här boken är resultatet av en tävling, där klass 5a i Östermalmsskolan har skrivit det vinnande bidraget. Uppgiften var att skriva slutet på en miljödeckare som författaren Olov Svedelid skrivit inledningen till. Miljödeckaren är en del av Stockholms miljöarbete inom ramen för Stockholms miljöprogram. Juryn bestod av Svedelid, miljöborgarrådet Viviann Gunnarsson och Miljöförvaltningens informationschef Lotta Lundquist. Motiveringen lyder: Det är en berättelse med bra fog och god fantasi i som ger hopp även när räddningen känns långt borta. Första delen av berättelsen är alltså skriven av Svedelid, medan den andra delen är det vinnande bidraget i tävlingen 2004.
Grattis!
Det skulle ha blivit en härlig sommardag...
N
u flyttar vi till månen! röt Pias och Johans pappa vid frukostbordet och dunkade näven i bordet. Hela jorden håller ju på att förgifta sig själv. – Ja ja, det blir nog bra med månen, sa deras mamma och klappade sin man på kinden. Jag har semester och din ska börja på måndag och vi hinner ändå inte beställa biljetter dit. – Men det står ju i tidningen… – Lilla gubben, läs inte så mycket. Miljöhoten är överdrivna och skynda till sista dan på jobbet. Pappan suckade och sa hej och skyndade till stationen för att ta tåget till staden där han arbetade. I fjorton dagar hade det störtregnat oavbrutet men nu hade vädret slagit om och med ens var det nästan kvävande hett. – Vi åker och badar, mamma, sa Pia. Det var evigheter sen vi fick ett dopp. – Gör ni det, jag ska göra en matsäck åt er. Ni cyklar väl till Vikestabadet? Bassängbad känns tryggt. – Där är nog bra, svarade Pia undvikande. Jag vill ha ost på mina mackor.
, , Debuterade 1964 och har sedan dess utkommit med hela 165 böcker. Bland de mest kända är romanerna om polismannen Roland Hassel, böckerna om advokaten Samuel Rosenbaum, ungdomsdeckarna ”Betongrosorna” och ”Svedelids historia”, en serie läroböcker i historia för mellanstadiet. Hans miljöthriller ”Strömkantring” har väckt så stor uppmärksamhet att den fick en egen programpunkt vid den stora klimatkonferensen i september 2003 i Östersund.
en stund senare cyklade de därifrån men de hade redan bestämt sig för att åka till det alldeles egna och privata badstället som bara de kände till. De tänkte fiska lite också och tog med var sin maskgrävarspade på pakethållaren. Pia var tretton och lillebror Johan var elva och de bråkade en hel 3
del med varandra men hade ändå roligt tillsammans, trots att hon tyckte att han var väldigt barnslig ibland. ”Deras” badplats låg längst in i en djup vik och de cyklade på en stig genom ett skogsområde. De visste att det på båda sidor av viken var bördig jord och att stora gårdar låg nära varandra. Längs stigen mot vattnet låg gubben Västerbergs stora frukt- och grönsaksodlingar. De gillade Västerberg. Såg han dem brukade de få var sin påse frukt och ett vänligt leende med uppmaningen: ”Om man äter grönt mår man skönt”. De hörde ett litet flygplan avlägsna sig och såg som en lätt dimma sjunka mot odlingarna. – Nu har farbror Västerberg sprutat mot skadliga insekter igen, sa Johan. – Ja, dom var visst många och farliga i år. Han måste skydda det som han lever på. De tyckte att det började bli olidligt hett och längtade efter att kasta sig i vattnet. Trots att det regnat så mycket och länge började marken redan torka upp. Strax var de framme och Pia skrek: – Sist i är en gris! De ökade farten, kom runt kröken, slängde cyklarna och rusade mot stranden. Och där stannade de som plötsligt förstenade. Ingenstans såg de vatten, bara en tjock grön gegga. – Vad läskigt! utbrast Pia. Här kan ingen bada. Undrar hur tjockt det är? johan tog några steg mot vattnet för att känna efter och snavade på en sten och i nästa ögonblick sprattlade han i geggan. Han kravlade sig upp på land och den gröna geggan täckte honom som en andra hud. Han utstötte några ljud och Pia sa kort: – Lipa inte! 4
– Jag lipar inte. Det luktar bara så genomäckligt. – Vi vaskar av dig i bäcken. området var gammal industrimark fast all industri var borta sedan många år och grönska hade tagit över men här och där syntes murade rester efter byggnader. Från en platå i ett höglänt område skymtade en skorsten som härstammade från en fabrik som tillverkat kloralkali men vid sidan av den rann en bäck mot vattnet. Johan tvättade av sig gegget från ansiktet och passade på att forma den sköljda handen till en skål och drack av bäcken. Vinden blåste från varifrån de kommit men vattenytan krusade sig inte utan låg helt platt. – Konstig smak på vådiset, mumlade Johan. – Äh! Det är bara för det där gröna joxet. Hon gjorde en skål av sin hand och drack och smackade fundersamt med läpparna. – Faktiskt smakar det lite mysko… johan reste sig och kände sig lite stel. Den här dagen blev inte alls som de tänkt. Sorgset tittade han ner i vattnet som annars var så skönt att simma i. Först nu upptäckte han mängder av blanka fisksidor i det gröna. – Meta behöver vi inte, suckade han. Titta Pia, det ligger massor av döda fiskar i geggan. Systern ställde sig vid hans sida och gjorde en grimas av avsmak. Mörtar, abborrar, ett par gäddor, några braxenpankor och fiskar som hon inte kände namnet på låg med bukarna upp. Lyfte hon blicken kunde hon se att hela viken var fylld av de döda fiskarna. – Här kan vi inte meta förrän vi blir vuxna, sa hon lågmält. Om det någonsin mer kommer att finnas fisk i Solviken. 5
Det myckna regnet hade luckrat upp jorden en bit ifrån dem och raka stolpar och sliprar för järnvägen hade frilagts. De mindes, att där hade ett företag impregnerat sådana med skyddsmedel så inga skadedjur skulle förstöra dem. Några avbrutna stolpar hade de samlat och ställt mot varandra med spetsig topp med mossa på så att de fick en liten koja om det skulle regna. – Jag fick en idé, sa Johan. Vi har ju spadarna med oss. Om vi gräver en djup grop kan vi se om vattnet är fint och inte grönt och äckligt. Under jorden kommer alltid vatten. Kanske vi kan ta ett dopp där. – Vi måste hem. Inte kan du se ut som du gör. Du är grön hela du. Förresten, vad är det dom har sagt om den här marken… hon funderade en stund och så kom hon ihåg: – För länge sen låg en firma här som tillverkade bekämpningsmedel mot ogräs. Fast dom sanerade och schaktade bort jordmassorna när firman stängdes. – Ja då så, då är det ju rent och fint nu. Pia tyckte inte att idén var så dum. Hon var svettig och kände sig kladdig och klibbig. De började gräva och jorden var mjuk och som kärrlik under ytan. Vatten kom till från alla håll och det lilla hålet blev snart större och blev till en damm. – Titta, vad det är klart och mysigt! utropade Johan. Snart doppar vi oss. Nästa spadtag stötte mot metall och gick igenom, han kunde se rundad plåt som var genomrostad. En tunna av något slag. Från hålet i tunnan av spaden vällde fram en tjock, gulaktig vätska och inom några sekunder var det klara vattnet en gulaktig gegga till skillnad från vikens gröna gegga. En frän och stickande lukt kom från hålet och Pia tyckte att huden höll på att lossna i ansiktet. 6
– Nä, nu cyklar vi hem, sa Pia. Här vill jag inte stanna en minut till. Johan höll med. Deras älskade och hemliga badplats hade förlorat all sin dragningskraft. De klev upp på cyklarna och började trampa hemåt. Märkvärdigt så tungt det gick. Benen kändes som kokt spaghetti. Båda flåsade, Johan kanske mest och svetten rann i floder. – Jag mår illa, sa han hest. – Det gör jag också. Men vi måste hem. efter halva vägen måste de ändå stanna och Johan kräktes så att det gjorde ont i magen. Pia tyckte att han såg egendomlig ut med kritvitt ansikte och gröna öron och grönt hår, men det var inget att skratta åt för hon kände sig lika eländig själv. Hon skulle inte orka cykla en meter till, men hon var tvungen liksom hennes bror, hon såg inte en människa i närheten. – Vi fortsätter, Johan, pressade hon fram. Vi måste hem till mamma. De manade fram krafter som de inte visste att de ägde och vinglade fram, sakta men ändå säkert, och nådde till sist villan. Mamman satt i hammocken och drack kaffe och när hon fick syn på barnen rusade hon upp och när hon märkte deras skick ringde hon genast efter ambulans och efter sin man. sex timmar senare kom överläkaren på sjukhuset ut till de oroliga föräldrarna…
7
Här fortsätter berättelsen, men nu är det Nina Fowler, klass 5A i Östermalmsskolan som är författare. …doktorn kom ut till dom oroliga föräldrarna som satt i väntsalen. Han var en gammal man som saknade mycket hår på huvudet. – Nå? sa Pia och Johans pappa. Vad har hänt med dom? Doktorn tittade sig omkring som om han undrade om någon lyssnade. Han pekade på en dörr till höger om dom och gick in. Dom kom in i en sal full av människor som stod vid stora bord med glasflaskor med olika vätskor i. – Här, sa doktorn. Här är våran sal för experimentet på era barn och minst 20 andra människor som drabbats av en förgiftning. – Vaddå för förgiftning? frågade mamma oroligt. – Den kallas ”grönsanix”, det beror på att man blir grön någon dag efter att man har fått en sorts kemikalie på sig som finns vid den gamla fabriken. – Vid… vid den gamla fabriken? sa pappa försiktigt. Men dom har inte varit vid den gamla fabriken. – Då vet inte ni vart dom badar. Dom sa att dom hade varit där, sa doktorn bestämt. Han gick före dom in i ett annat rum till vänster om dom. Där inne fanns det minst 30 sängar. I dom låg människor. Ungefär hälften var gröna, och resten var gul-gröna i ansiktet. Doktorn styrde stegen till höger om dom. På sängen där låg Pia, till vänster om henne låg Johan. Johan hade tårar i ögonen och Pia låg och stirrade upp i taket. Mamma la sig ner på Johans säng med huvudet ner i täcket och skakade. Pappa gick fram till Pia. – Vet du vad det här innebär, pappa? sa Pia tyst och riktade sina blåa ögon mot honom. – Nej, gumman. Det vet jag inte, svarade pappa. 8
– Mamma gråter, sa Pia tystare. Du måste trösta henne. Pappa tittade på Pia och förundrade sig över hur omtänksam hon egentligen var. Han smekte hennes hår och gick över till mamma. Hon slog sina armar om honom. – Oh! sa doktorn. Nu kommer provresultaten. Mamma tittade på doktorn med bedjande ögon. Han tog pappret från en man med vit rock och ögnade igenom första sidan. Han vände blad och tittade på resultaten. Han tittade upp från pappret. – Jag är ledsen, dom kommer att dö om ca. en vecka. – F..fi… finns det ingenting för att s… stoppa det? stammade mamma fram. – Jo, en sak finns det… sa doktorn. Han rynkade pannan och tittade sig omkring. Man kan ju förståss… han harklade sig. Man kan ju åka till den gamla fabriken och hämta en uthögars-synx. Det är en sorts växt som finns där. Den finns vid högra hålet på vänstra sidan. Man kan bli förgiftad om man nuddar vattnet i hålet. Mamma och pappa tittade på varandra. – Mamma, sa Pia i en viskning. Mamma kom hit. Mamma gick till Pias säng och tog hennes hand. – Ja gumman, jag är här, sa hon. – Du behöver inte gå, sa Pia i en hes viskning. Jag klarar mig… hon började torrhosta och några läkare kom. Mamma gick fram till pappa. – Kom, vi går. Hur mycket växt behöver vi? frågade hon. – Två grenar, sa doktorn. Föräldrarna gick ut ur rummet.
dom gick till högra hålet på vänster sida. Så svårt var det inte. Dom ställde sig på varandra och mamma nådde precis upp till växten så att hon kunde ta i den. På vägen tillbaka så blev mamma lite gul i 9
ansiktet och kräktes och pratade hesare och hesare. När dom kom till sjukhuset fick hon också lägga sig ner och snart kom dom med en vätska av växten som dom hade hämtat. – Drick det här nu Pia! Då blir du frisk, sa pappa till Pia och gav henne en kopp. Och mycket riktigt. Efter 10 minuter så blev hon pigg och hostan försvann. Samma med mamma och Johan. – Men sa doktorn. Alla andra ska också få. den gröna-gula vätskan försvann efter att man hade rensat sjön. Den kom från en tunna på botten. Tunnan hade en båt lämnat efter sig, där han trodde, var ett säkert ställe.
10
www.miljoprogram.stockholm.se , : - , : -
