2012. Ett jämställt DAGIS. Projektrapport. Sara Sundell

Folkhälsans rapporter 1/2012

Ett jämställt DAGIS Projektrapport

Sara Sundell

Innehåll Förord............................................................................................................................. 1 1. Sammanfattning...................................................................................................... 2 2. Inledning.................................................................................................................... 4 Fler möjligheter för barnen 4 Varför jämställdhet? 5 Jämställdhet som en del av det hälsofrämjande arbetet 5 Att jobba med jämställdhet på daghem 5 Normkritiskt förhållningssätt 7 3. Pilotprojektets struktur........................................................................................... 9 Bakgrund 9 Pilotprojektets början 9 4. Utbildning och kartläggning...............................................................................11 5. Pilotdaghemmen....................................................................................................12 6. Metoder för observationer...................................................................................13 Husmodellen 14 Videofilmning 14 Genomgång av filmmaterialet 15 7. Resultatdiskussion.................................................................................................16 Analyser av filmerna 16 Exempel 1: Pojkarna leker medan flickorna städar 16 Exempel 2: ”Jag börjar skicka in lite flickor nu” 16 Exempel 3: Vem blir vald? 17 Koppling till forskning 17 Förändringar på daghemmen 18 8. Konkreta arbetsmetoder......................................................................................21 Sammanställning av Kristina Henkels metoder 22 Husmodellen, kartläggning av den fysiska miljön 23 Med vad och med vem leker barnen? 23 Valstund 24

© Folkhälsan 2012 Tryckmäklare: ADD Ombrytning: ADD – Grafisk byrå

9. Utvärdering.............................................................................................................25 Processen i daghemmen 25 Pilotprojektet 26 Henkels utbildningar 27

Foto: Fredrika Biström och Heidi Lunabba (s. 8)

10. Synlighet, kunskapsspridning och sakkunskap.............................................28 Kunskapsspridning om projektet och jämställdhetsarbete på daghem 28

ISSN 1797-4534 (tryckt) ISSN 1797-4542 (online) ISBN 978-952-5641-51-6

11. Slutord....................................................................................................................30 Litteratur......................................................................................................................31

Förord Folkhälsan vill verka för barns hälsa och välbefinnande genom att utveckla olika hälsofrämjande arbetsmetoder i samarbete med daghemspersonal. I ett hälsofrämjande daghem är hälsa och livskvalitet i fokus. Såväl barn, personal som föräldrar bidrar till att skapa goda förutsättningar för verksamheten. Helhetssynen på hälsa präglar daghemmets vardag. Daghemmet värnar om att barn, personal och föräldrar känner sig trygga. Individerna möter varandra respektfullt och tar eget ansvar för närmiljön. Daghemmet uppmuntrar till fysisk aktivitet, hälsosamma kost­ vanor och en god kommunikation med ett gott språk. Detta projekt vill lyfta fram vikten av att integrera jämställdhetstänket i daghemmen och visa på konkreta exempel på hur det kan förverkligas. Jämställdhet är en förutsättning för hälsa och livskvalitet. Jämställdhet väcker fortfarande en hel del känslor och arbetet för ökad jämställdhet är kopplat till många seglivade fördomar. Men det handlar inte om att alla ska bli lika, än mindre om att göra flickor till pojkar och pojkar till flickor. Det handlar om att låta barnen utveckla sin egen unika personlighet på sitt eget sätt. Genom att fokusera på jämställdhet vill vi öppna flera möjligheter för barnen att utveckla sina talanger och förmågor optimalt. Både flickor och pojkar har nytta av att inte bindas av traditionella köns­roller. Jämställdheten stärker självkänslan och den egna identiteten. Barnet får utveckla sin sociala kompetens, kommunikation, empati och motorik utan begränsningar om könsnormer som o ­ mgivningen ställer. Vi hoppas att denna rapport ska ge inspiration och idéer för dagvårdspersonal och föräldrar att iaktta sitt eget beteende och väcka intresse för att se hur vi genom ökad jämställdhet ska kunna ge barnen en ännu bättre möjlighet att ta tillvara och utveckla sina personligheter. Folkhälsans förbund vill rikta ett varmt tack till personalen i Folkhälsans daghem Kastanjen i Åbo och Folkhälsans barnträdgård i Grankulla. Ert kunnande, engagemang och fördomsfria inställning har varit en förutsättning för att genomföra projektet. Projektledare Sara Sundell har målmedvetet och kunnigt fört processen vidare tillsammans med Petra Turja och Malin Gustavsson och med stöd av flera andra kolleger. Sist men absolut inte minst är vi tacksamma och glada över alla de synpunkter som dagisbarnen bidragit med för att öka vår förståelse och ge oss bättre insyn i deras vardag.

Helsingfors, juni 2012

Viveca Hagmark Per Lindroos förbundsdirektör avdelningschef

1

1. Sammanfattning Syftet med projektet ”Ett jämställt dagis” var att undersöka hur det hälsofrämjande arbetet på Folkhälsans daghem ser ut ur ett jämställdhetsperspektiv, det vill säga om barnen har möjlighet att utveckla en bred beredskap av resurser och färdigheter för framtiden oberoende av kön. Inom projektet undersöktes hur personalen på två av Folkhälsans daghem bemöter barnen och hur daghemsmiljön ser ut. Personalen utbildades i jämställdhets­pedagogik, fick ta del av jämställdhetsfrämjande metoder och granska sitt eget arbete ur ett genusperspektiv. Folkhälsan har utarbetat en checklista för hälsofrämjande daghem, där jämställdhet ingår som en punkt. Jämställdhet används också som en metod i Folkhälsans mobbningsförebyggande arbete på daghem. Projektet kan ses som ett av flera sätt att stöda både ett hälsofrämjande daghem och daghem utan mobbning. Jämställdhet i projektet ”Ett jämställt dagis” innebär att alla barn ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oavsett kön. Bakgrunden till projektet var att det fanns erfarenheter av och forskning kring jämställdhets­ arbete på daghem i Sverige, men saknades i Finland. Med projektet ville vi fylla det här tom­ rummet genom att använda oss av de rikssvenska erfarenheterna, kunskapen och metoderna i vår egen daghemsverksamhet. Pilotprojektet gjordes på två av Folkhälsans daghem, ett i Åboland och ett i Nyland. Metoderna bestod av jämställdhetsutbildning för personalen i form av föreläsningar, diskussioner, hemuppgifter och handledning, samt observationer (bl.a. genom ­videofilmning av daghemsvardagen) med analys och diskussion. Syftet med videofilmningen var att göra personalen medveten om hur deras bemötande av barn ser ut ur ett genus­ perspektiv och utgående från det ge dem redskap för att kunna jobba mer jämställt. Vi gav personalen litteratur och tips om litteratur och utarbetade två arbetsmaterial som stöd för jämställdhetsarbete på daghem, materialhäftet ”För ett mer jämställt dagis” 2009 och bild­ arbetsmaterialet ”Vidga lekarna, bryt normerna” 2011. Projektet innehöll också informationskvällar om projektet för daghemsbarnens föräldrar, där vi behandlade jämställdhetsbegreppen och den konkreta innebörden i arbetet. De olika metoderna – projektledarens videofilmning och pedagogernas egna kartläggningar av vardagssituationer och daghemmets material – bidrog till att det blev tydligt att det fanns skillnader i hur flickor och pojkar blev bemötta på daghemmen och att förväntningarna många gånger var olika beroende på barnens kön. Barnen delades också ofta in i grupper av flickor och pojkar i stället för att beaktas som individer. Uppdelning utgående från kön kan leda till att barnen leker och umgås skilt. Videofilmerna visade att pojkar lättare fick hjälp och uppmärksamhet och att de inte behövde hjälpa till lika mycket, men att de samtidigt oftare blev utan längre samtal och ­närhet av pedagogerna. Flickorna fick mer samtal av pedagogerna, men förväntades hjälpa till mer, klara sig själva och fick ofta vänta längre på hjälp eller uppmärksamhet av pedagogerna. Ett bemötande som snarare baserar sig på kön än på behov kan leda till att flickor och pojkar utvecklar olika egenskaper och förmågor. Ändå behöver alla barn lära sig social kompetens och att prata om känslor, diskutera, ta ansvar, visa hänsyn, få plats, bli självständiga och få bekräftelse för den person de är. Varierande egenskaper behöver stärkas hos alla barn redan som små, oberoende av kön. Jämställt bemötande var ett av tyngdpunktsområdena inom projektet.

2

Resultatet av ett konsekvent arbete med jämställdhetsmetoder var enligt personalen på pilotdaghemmen positiva förändringar hos barnen och i bemötandet av barnen. Barnen har fått större handlingsutrymme, fler möjligheter till lekar och leksaker, de leker mer med barn av det andra könet och de behöver inte se fina ut eller prestera bra för att bli bekräftade. Personalen ger barnen positiv bekräftelse för deras egenskaper och för de personer de är, vilket stärker självkänslan. Personalens bemötande av barnen har blivit mera lika för flickor och pojkar och det är lättare för barnen att överskrida könsnormer. Folkhälsan är i dag en föregångare i Finland inom jämställdhetsarbete på daghem. Projektet har fått mycket uppmärksamhet i medier både på svenska och på finska. Inom projektet har vi samlat unika erfarenheter, kunskap och metoder som också andra daghem kunde använda sig av. Vi har fått ta del av erfarenheter och kunskap av den engagerade personalen, av barnen och stödjande föräldrar på pilotdaghemmen. Vår funktion i framtiden kan vara att dela med oss av vår sakkunskap via utbildningar och att stöda daghem som vill jobba hälsofrämjande med fokus på jämställdhet.

3

2. Inledning En pojke får direkt hjälp med att ta av sig ytterkläderna, utan att han bett om det. P­ edagogen pratar inte med honom, men hjälper honom snabbt. En flicka står och väntar på att det ska bli hennes tur. Hon får köa och be om hjälp, men när hon får hjälp har pedagogen mer tid för henne och pratar med henne. När det är dags att välja lek vid samlingen är det en pojke som får välja, fast han inte markerar. Alla flickor markerar, men pedagogen tycker att pojken ska få välja i dag eftersom det var en flicka som valde lek dagen innan. Vill vi att det ska se ut så här på Folkhälsans daghem? Ska barnets kön påverka hur det blir ­bemött och vilka egenskaper och resurser som stärks för framtiden? Har alla barn på Folkhälsans daghem lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av vilket kön de tillhör? De här frågorna ställde vi oss i början av pilotprojektet och efter att ha granskat vardagen på daghemmen tillsammans med personalen såg vi att barnets kön påverkade hur det blev bemött och att det fanns olika förutsättningar för pojkarna och flickorna på daghemmet. I dag, tre år senare, kan våra pilotdaghem visa upp en annan verklighet, en verklighet som är mer jämställd och mer hälsofrämjande både för barnen och för personalen. Det finns mycket erfarenheter av att jobba med jämställdhet eller genuspedagogik på daghem i Sverige. Där startades det första projektet 1995. De svenska erfarenheterna visar att barnen på daghemmen bemöts olika beroende på vilket kön de tillhör, något som varken är till fördel för flickorna eller för pojkarna. Det saknades erfarenheter från Finland och Folkhälsan blev därmed de första som gjorde ett omfattande och synligt pilotprojekt för att utveckla hållbarhet i jämställdhetsarbetet på daghem.

Grattis!

Fler möjligheter för barnen Vuxna bemöter barn, oftast omedvetet, med olika förväntningar och attityder beroende på om vi uppfattar dem som flickor eller pojkar. Forskning visar att det börjar så fort barnet fötts (Svaleryd 2002). Då små pojkar gråter uppfattas de ofta som arga, medan små flickor som gråter oftare ses som ledsna eller rädda (Svaleryd 2002). Könsnormerna och förväntningarna på flickor och pojkar, män och kvinnor varierar i olika kulturer och ser olika ut under olika tidsperioder. Också olika situationer tillåter olika beteendeformer, t.ex. är det inget konstigt om män kramar och pussar varandra på fotbollsplanen, medan det inte är lika socialt tillåtet för dem att göra det på gatan. Då bryter de mot en norm för vad som är manligt i vår kultur. Förväntningarna på flickor och pojkar och normerna för dem syns till exempel då man tittar på leksaker, kläder och födelsedagskort för barn. Där blir det tydligt vilka färger,

4

Grattis!

saker och aktiviteter barnen förväntas tycka om. Man kan se sådana mönster som att flickorna förväntas vara passiva och omhändertagande, medan pojkarna förväntas vara aktiva och ta risker. Könsnormerna och förväntningarna styr barnen till snäva och begränsade roller, som påverkar deras möjligheter och utveckling. På det sättet kan flickor och pojkar få olika färdigheter och förutsättningar för framtiden. Då vi jobbar med jämställdhet på daghem jobbar vi med att synlig­ göra, ifrågasätta och bryta könsnormerna och förändra våra attityder och förväntningar på kön. Det handlar om att ge barn fler möjligheter, fler resurser och ett större handlings­utrymme. Fokus ligger på daghemsmiljön, metoderna och de vuxnas sätt att bemöta barnen. Barnen behöver inte förändra sig, men det är bra om de är delaktiga i arbetet, t.ex. genom diskussioner. Det innebär att se och bemöta barnen som individer, inte som pojkar och flickor. Varje barn ska kunna ha möjlighet att undersöka och prova på olika sätt att vara, utan att begränsas av trånga könsroller.

Varför jämställdhet? Jämställdhet innebär lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett kön. Målet med vårt projekt var redan från början att de vuxna, det vill säga daghemspersonalen, skulle få fler redskap för att kunna bemöta barnen lika. Vi insåg att för att kunna göra det behöver de, förutom förändringar i attityderna och förväntningarna på barnen, mer kunskap och metoder. De behöver även kunskap om hur en daghemsmiljö som främjar jämställdhet ser ut och vad ett jämställt bemötande av barnen innebär och vad det leder till, på vilket sätt barnen mår bättre av det.

Jämställdhet som en del av det hälsofrämjande arbetet Att arbeta hälsofrämjande handlar om att förebygga ohälsa, både mentalt och fysiskt, och att stärka de goda vanor och förhållningssätt som människor har när det gäller att ta hand om sin egen hälsa. En utmaning i det hälsofrämjande arbetet är att ta sig an de tydliga könsskillnaderna i hälsa och upplevd hälsa. Forskning visar att kvinnor i allmänhet har sundare levnadsvanor och lever i genomsnitt längre än män, medan män som grupp i de flesta avseenden rapporterar bättre hälsa än kvinnor (Folkhälsopolitisk rapport 2010). En central orsak till könsskillnaderna i hälsa är att kvinnor och män har olika levnadsvanor, arbetar med olika saker, tar olika stort ansvar för barn och hem och har olika grad av inflytande i samhället. Det finns än så länge inte tillräckligt med forskning om hälsa kopplat till jämställdhet, men det är tydligt att kvinnors och mäns olika livsvillkor och livsstil behöver problematiseras i högre grad för att skapa mer kunskap om hur vi kan stöda en bättre hälsa för alla (Jämställd Folkhälsa 2009:5). Det är ändå viktigt att i det hälsofrämjande arbetet ta i beaktande könsskillnaderna och försöka utveckla metoder för att förhindra och motverka att mäns och kvinnors hälsa utvecklas olika. En framtidssignal baserad på den svenska föräldrakohorten 1978 är att jämställdhet när det gäller vård av barn kan gynna båda könens hälsa (Jämställd Folkhälsa 2009:5).

Att jobba med jämställdhet på daghem Arbetet med jämställdhet på daghem innebär att synliggöra, ifrågasätta och bryta rådande könsnormer på daghemmet. Det börjar med att personalen ska synliggöra sina omedvetna förväntningar på kön, sina attityder och olika bemötande av flickor och pojkar. Det handlar om djupt rotade föreställningar om flickor och pojkar, män och kvinnor, som var och en av oss

5

har som en del av vår uppväxt i samhället. Efter det jobbar man med att förändra sig själv, sina värderingar och förväntningar. I det här skedet är det viktigt att få kunskap och utbildning i jämställdhet och hur jämställdhetsarbetet påverkar daghemmets vardag. Det är viktigt att fundera över vad som inte är jämställt på daghemmet och hur det kan påverka barnen. Här kan man göra kopplingar till övriga strukturer av ojämställdhet i samhället. Olika iakttagelser i daghemmets vardag är till hjälp för att synliggöra situationen på daghemmet. Det kan handla om att undersöka vem som har huvudroll och biroll i daghemmets böcker utgående från kön, att observera vem som får och tar ordet och uppmärksamhet under t.ex. en samling, att ur ett könsperspektiv undersöka vilka barn som leker med vilket material och var barnen finns i de rum som daghemmet har till sitt förfogande. Utifrån det kan man reflektera över vilka konsekvenser det här har för dagen på daghemmet för de enskilda barnen. Video­ filmning är ett sätt att synliggöra sitt eget beteende för sig själv och är därför en viktig arbetsmetod i jämställdhetsarbetet. Då man jobbar med jämställdhet kan man inte utgå från att pojkar eller flickor är på ett visst sätt eller tycker om saker för att de tillhör ett visst kön. Det handlar om att bredda flickors, pojkars, kvinnors och mäns könsroller. För daghemspersonalen innebär det att fundera på sin egen syn på kön och på sig själv. Det kan eventuellt också innebära att man behöver bredda sin egen könsroll. Det är viktigt att erbjuda alla barn likadan verksamhet oberoende av kön och att ha tillräckligt varierande verksamhet så att alla trivs. Att jobba med jämställdhet innebär att stärka barnens självkänsla och ge barnen positiv bekräftelse för dem de är, inte för det de presterar eller hur de ser ut. Det kan göras genom att benämna barnen med deras namn i positivt syfte, inte som flickor och pojkar eller grupper av flickor och pojkar. Om vi vuxna inte delar in barnen enligt deras kön är det också lättare för dem att vara kompis över könsgränserna. En metod är att ge barnen positiv uppmärksamhet för deras egenskaper i stället för utseendet och kläderna och för aktiviteten i stället för prestationerna. Om ett barn får positiv bekräftelse för sina kläder händer det lätt att barnet vill klä upp sig för att bli sedd av de vuxna. I stället för att berömma barnens prestationer kan man som vuxen uppmärksamma aktiviteten och ställa frågor kring den. Då behöver barnen inte prestera bra för att bli sedda och få bekräftelse. Ett sådant bemötande leder till bättre självkänsla för barnen och minskar pressen på att uppfylla utseendekriterier och prestationskrav. Då fokus flyttas från resultatet till att ge barnet positiv bekräftelse som person skapas också utrymme för att det är okej att misslyckas (Henkel 2009, 36). Det handlar om att ge barnen fler möjligheter, att lägga till och inte ta bort någonting. Om en flicka eller pojke vill vara prinsessa får hon eller han gärna vara det. Vi kan ge barnen möjlighet att vara prinsessa på olika sätt, en aktiv, vild prinsessa eller en mer traditionell prinsessa. Barnen får välja, men de får fler alternativ att välja mellan och fler möjligheter att förverkliga sig själva. Det är viktigt att man inte heller då man jobbar med jämställdhet ser barnen som grupper av flickor och pojkar, utan också iakttar barnen som individer och ser att det finns olika flickor och olika pojkar. Vissa pojkar kanske få mer plats och mer hjälp, medan andra är tystare och inte får så mycket uppmärksamhet. Arbetet görs på individnivå, trots att man ibland kan se tydliga mönster som har att göra med kön.

6

Några fördelar med att jobba med jämställdhet på daghem är (Henkel, utbildning 2009): • minskad stress • mindre mobbning • ökad kreativitet • fler valmöjligheter • både personalen och barnen mår bättre • barnen växer till helare individer med fler resurser.

Normkritiskt förhållningssätt Normer handlar om föreställningar, idéer och oskrivna regler om vad som är normalt och ­onormalt. De kan vara positiva och visa på hur man kan respektera varandra, t.ex. genom att lyssna när andra pratar. Normerna kan också vara begränsande och skapa hierarkier mellan olika sätt att vara. De kan vara lokala och variera efter sammanhanget, t.ex. att ha en viss leksak för att passa in på ett daghem. Eller så kan de vara mer strukturella och genomsyra hela samhället, t.ex. att män inte bär kjol. Normerna är oftast osynliga tills någon bryter mot dem. (Wiktorsson 2010) Då man jobbar med jämställdhet på daghem är det viktigt att man funderar över de rådande normerna på det egna daghemmet och utvecklar ett normkritiskt förhållningssätt för sig själv som pedagog och till sin verksamhet. Vilka normer finns det för flickor och vilka för pojkar? Man kan ­diskutera normerna med barnen och involvera dem i jämställdhetsarbetet. (Wiktorsson 2010) Det normkritiska förhållningssättet är viktigt. Ett toleransinriktat perspektiv utmanar inte normen eller synliggör maktobalansen, utan försöker endast få dem som ingår i normen att tolerera­ ”avvikarna” (Brade m.fl. 2008, 25). Vi har jobbat med att utmana normer för att förebygga ­diskriminering, mobbning och kränkningar.

7

Inom projektet har vi utvecklat ett bildarbetsmaterial som ifrågasätter normer. Materialet har skapats tillsammans med fotograf Fredrika Biström. Tanken är att materialet ska visas för barnen, inom personalgruppen och för föräldrarna för att man ska kunna diskutera normerna och öppna upp för nya handlingssätt. Materialet innehåller nio foton med diskussionsfrågor på baksidan. Åtta av bilderna är fotograferade av Fredrika Biström och ett foto är av bildkonstnären Heidi Lunabba från hennes fotoprojekt ”Tvillingar”. På fotona finns leksaker eller barn som på något sätt överskrider normerna för hur pojkar och flickor ”borde” vara och vilka leksaker de ”får” leka med. På bilderna har traditionella ”flickleksaker” blandats med traditionella ”pojkleksaker” t.ex. så att Spindelmannen dricker te ur en porslinskopp och My Little Pony sköts om av en Action Man. Hos barnen kan bilderna först väcka motstånd, eftersom det inte är som det kanske brukar vara, men senare kan de inspirera till att vidga lekarna och synen på kön. Det är vår målsättning med materialet.

8

3. Pilotprojektets struktur Bakgrund Folkhälsan började jobba med jämställdhet på daghem redan hösten 2007 genom ett sam­ arbete med teatergruppen Blaue Frau och deras pjäs ”Prins Enok och prins Sessan”, som ifrågasatte de traditionella sagornas syn på kön. Pjäsen riktade sig till barn på daghem. De projekt­ anknutna från Folkhälsan fick ta del av pjäsen i arbetsskedet och fick bidra med sina synpunkter på innehållet ur en hälsofrämjande synvinkel och jämställdhetssynvinkel. Folkhälsans bidrag var att utarbeta ett arbetsmaterial ”Ett mer jämställt dagis”, som personalen fick då de beställt den turnerande pjäsen till sitt daghem. Våren 2008 ordnade Folkhälsan i samband med att pjäsen visades seminarier om könsroller på fem olika orter: Borgå, Helsingfors, Åbo, Jakobstad och Mariehamn. Seminarierna var uppbyggda med en inledande föreläsning om jämställdhet och barn, förevisning av pjäsen och till sist en paneldiskussion med skådespelarna, daghemspersonal och föräldrar. Seminarierna hade ca 80 deltagare i Jakobstad och ca 40 på de övriga orterna. Ämnet väckte stort intresse och diskussion både bland daghemspersonal och bland föräldrar och det lyftes också upp i medier på de olika orterna. Intresset och diskussionerna visade att det fanns en efterfrågan på mer arbete och utbildning inom ämnet. Vi hade intresse och kunskap inom organisationen att lyfta fram jämställdhet som en del av det hälsofrämjande arbetet. Därför beslutade vi att fortsätta arbetet och startade samarbete med andra (finskspråkiga) aktörer och ordnade i början av hösten 2008 ett större seminarium ”Med ett jämställt daghem som mål – Seminarium om en jämställd småbarnsfostran” på Hanaholmen i Esbo i samarbete med bl.a. Kvinnosaksförbundet Unionen, Hanaholmen och Delegationen för jämställdhet. Huvudgäst på seminariet var pionjären inom arbetet med jämställdhet på daghem i Sverige, genuskonsulten Kajsa Wahlström. Wahlström jobbade som daghemschef på daghemmet Björntomten och Tittmyran, där Sveriges första större jämställdhetsprojekt i för­skolan gjordes 1995. På seminariet lyfte Wahlström upp resultat om hur vuxna bemöter flickor och pojkar olika, både medvetet och omedvetet. Deltagarna fick ta del av erfarenheter av jämställdhetsarbetet inom småbarnsfostran som hållit på i Sverige i 13 år. Seminariet på Hanaholmen var mycket populärt med nästan 150 deltagare.

Pilotprojektets början Det blev tydligt att det fanns en klar efterfrågan på den här typen av utbildningar och på ett motsvarande projekt för att samla erfarenheter från Finland. Vi upplevde att vi hade kunskap och intresse att göra det på Folkhälsan. Så började pilotprojektet ”Ett jämställt dagis” i början av 2009, via inspirationsseminarier om jämställdhet till konkret stöd för pedagogerna i daghemsverksamheten. Projektets målsättning var att göra en kartläggning av situationen i Folkhälsans egna daghem och att ge personalen konkreta metoder för att gå vidare i arbetet med ett jämställt bemötande av barnen och jämställda daghemsmiljöer genom att integrera jämställdhet i daghemmens vardag. Projektet riktade sig i första hand till Folkhälsans egna daghem, men vi erbjöd också

9

personal från andra daghem utbildningar, seminarier och material. Pilotprojektet pågick till slutet av år 2010, men även efter det har daghemmen fått stöd och handledning vid behov och projektledaren har fått ta del av personalens erfarenheter och tankar kring arbetet. I pilotprojektet medverkade till en början tre personer från Folkhälsans Förbund. Sara Sundell, som är ansvarig för Folkhälsans tjej- och pojkgruppsarbete, fungerade som projektledare, Petra Turja, som är koordinator för Folkhälsans hälsofrämjande daghem och eftermiddagsklubbar, medverkade tills hon blev moderskapsledig hösten 2010 och Malin Gustavsson, som är jämställdhetsintegrerare, medverkade i början av projektet. Ingen från personalen jobbade heltid med projektet, utan det sköttes vid sidan av andra arbetsuppgifter. Mest tid för projektet av­ sattes från projektledarens arbetstid. För att få ta del av erfarenheter och kunskap från föregångarlandet Sverige ville vi engagera en sakkunnig därifrån i projektets början. Vi beslutade att kontakta jämställdhetskonsult Kristina Henkel, som skrivit boken ”En jämställd förskola. Teori och praktik” och tillsammans med Marie Tomicic ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två”. Henkel är en av Sveriges mest uppskattade föreläsare i frågor som berör jämställdhet och daghem. Vi diskuterade tillsammans fram en tredelad utbildningshelhet där Henkel skulle föreläsa, ge daghemspersonalen hemuppgifter mellan träffarna och handleda personalen på pilotdaghemmen. Personalen på båda daghemmen blev under en personalkväll erbjudna en kort jämställdhetsutbildning av de projektanknutna från Folkhälsans Förbund. Sedan deltog de projektanknutna från Förbundet i ett föräldramöte på de två daghem vi valde att jobba med. Där fick föräldrarna möjlighet att ställa frågor och informerades om varför projektet startats, målsättningarna och metoderna för projektet och om grunderna i jämställdhetsarbete. De informerades om vad projektet kan innebära för daghemmets vardag och för deras barn och hur de själva kan vara med och stöda arbetet hemma, t.ex. vid valet av barnböcker. Föräldrarna var intresserade och ämnet väckte diskussion också efter föräldrakvällen. Flera föräldrar lånade böcker efteråt och frågade personalen mer om projektet och jämställdhetsarbetet. Intresset blev därmed större efter föräldrakvällen, då föräldrarna fått mer kunskap om jämställdhetsarbetet och fördelarna för barnen. Informationskvällarna för föräldrarna ordnades efter att personalen startat jämställdhets­arbetet och fått tid att sätta sig in i genuspedagogik och jämställdhetsarbetets innebörd. Vi ville att personalen skulle ha möjlighet att vara mer insatta i arbetet och känna sig säkrare i sin roll innan föräldrarna kom med frågor om projektet och dess innebörd. Båda daghemmen fick i början böckerna ”Flickor, pojkar och pedagoger” av Kajsa Wahlström och ”En jämställd förskola” av Kristina Henkel för att alla i personalen skulle kunna sätta sig in i ämnet.

10

4. Utbildning och kartläggning Jämställdhetsarbetet är en process, som handlar om kunskapshöjning, att förändra egna förväntningar och attityder och att använda sig av jämställdhetsfrämjande metoder. I projektet arbetade vi med personalutbildning, hemuppgifter, informationskvällar för föräldrarna, observationer med bland annat videokamera, handledning, arbetsmaterial och litteratur för personalen. Under våren och början av hösten 2009 erbjöds personalen den tredelade utbildningen och handledningen med Kristina Henkel. Kurserna hölls parallellt i Åbo och i Helsingfors och var också öppna för personal från andra daghem än våra pilotdaghem. Vi poängterade att det var viktigt att deltagarna skulle vara med på alla tre tillfällen och att de helst skulle vara fler från samma daghem. Efter varje kursträff fick deltagarna en hemuppgift som skulle utföras i daghemmet och som sedan gicks igenom på nästa utbildning. I slutet av varje utbildningstillfälle höll Henkel en handledning för pilotdaghemmens personal, där även andra kunde delta för att få möjlighet att följa med processen på pilotdaghemmen. Henkel fokuserade under utbildningen på hur man praktiskt kan arbeta med jämställdhet, fördelarna med jämställdhetsarbetet, jämställdhet som en del av daghemmets vardag och ett jämställt bemötande av barnen. Den sista utbildningsdelen handlade om miljö och material ur ett genusperspektiv. Där lyfte hon fram hur daghemsmiljön kan underlätta arbetet med jämställdhet och hur man kan använda lekmaterial på daghem så att det främjar jämställdhet. För att kartlägga situationen på daghemmen gjorde personalen genusanalys av böcker, observation av talarutrymme, observation av daghemmets material, observation av vem som leker var och med vem och hur miljön ser ut och observationer med videokamera. Det här beskrivs mer i kapitel 5. Efter utbildningen började observationerna med videokamera på båda daghemmen. Det gjordes för att personalen skulle upptäcka sina egna könsnormativa handlingsmönster. Metoden hjälpte personalen att se hur vardagen ser ut på deras daghem och hur de bemöter barnen. Filmerna visar hur pedagogerna bemöter flickor och pojkar och är ett effektivt sätt att se hur det är i verkligheten. Det är interaktionen mellan personalen och barnen som är det viktiga och pedagogen som är i huvudrollen. Projektledaren tittade först på filmerna och valde ut vilka bitar som skulle analyseras tillsammans med daghemmets personal. Det här gjordes eftersom personalen på daghemmen inte själva hade tid att titta igenom allt material. De valda filmbitarna analyserades tillsammans vid handledningstillfällena. Vid det första tillfället på båda daghemmen var Kristina Henkel med och handledde. Filmerna fungerade som grund för det fortsatta arbetet med jämställdhet på ­daghemmen.

11

5. Pilotdaghemmen Folkhälsan har daghem inom det icke-vinstdrivande bolaget Folkhälsan Syd och daghem som drivs av lokala Folkhälsanföreningar. Av de här daghemmen erbjöds två daghem där personalen var intresserade av att jobba mer med jämställdhet i sin verksamhet möjlighet att medverka i pilotprojektet. Det ena daghemmet finns i Åboland och det andra i Nyland. I början av projektet föll det ena pilotdaghemmet bort, eftersom de inte hade resurser för det engagemang en medverkan i projektet krävde. De ersattes av ett annat daghem, som redan hade deltagit i Henkels första utbildningsdel och där föreståndaren var intresserad av att integrera jämställdhet i verksamheten. Daghemmet i Åboland bestod av tre barnträdgårdslärare, tre barnskötare, en kock och en städerska. I personalen fanns sju kvinnor och en man. Daghemmet hade två barngrupper, en med 12 barn i åldern 1–3 år, och en med 3–6-åringar inkluderat förskola, där det fanns 21 barn. Könsfördelningen var ganska jämn. Daghemmet i Nyland bestod av två barnträdgårdslärare, tre närvårdare, ett biträde och en kokerska. Alla var kvinnor. Daghemmet hade 10 förskolebarn och 25 barn i gruppen med barn i åldern 3–5 år. Könsfördelningen var också här ganska jämn. Utgångsläget för de två daghemmen som deltog i pilotprojektet var olika. Det ena daghemmet fick möjlighet att komma med från första början. Personalen fick tid att sätta sig in i projektet och förbereda sig för det. Det fanns ett stort intresse för frågan hos flera av föräldrarna. Man kan säga att det fanns en efterfrågan på ett jämställt arbetssätt i daghemmet. Föreståndaren drev frågan starkt och hade möjlighet att ta med hela personalen från första början. Alla förutom en ur personalen på det daghemmet deltog i Folkhälsans tredelade jämställdhetsutbildning med Kristina Henkel och i hennes handledningar efter utbildningarna. Den personen deltog ändå senare i handledningar och diskussioner om jämställdhet tillsammans med personalen på daghemmet och läste böcker i ämnet. Efter kurserna började personalen använda sig av de metoder de lärt sig och försökte konkret få jämställdhet som en del av vardagen på daghemmet. Det andra daghemmet blev erbjudet att komma med i pilotprojektet först efter Henkels första kursträff, då ett daghem fallit bort ur projektet. Eftersom de hade ett stort intresse av att börja jobba mer med jämställdhet och lära sig nya metoder, ville vi gärna ha med dem i pilotprojektet. De kom med i ett senare skede och hann inte förbereda sig på samma sätt, varken mentalt eller strukturellt. För dem var det inte mera i det skedet möjligt att hela personalen skulle delta i Henkels utbildningshelhet. Två personer, föreståndaren och vice föreståndaren, deltog i utbildningen och i den efterföljande handledningen. Övrig personal deltog ändå i pilotprojektet. Kokerskan var inte aktivt med, men kan ändå ses som delaktig i projektet.

12

6. Metoder för observationer I arbetet med jämställdhet är en av de viktigaste metoderna att observera sin egen verksamhet. I det inkluderas det material som finns tillgängligt för barnen, pedagogernas bemötande och vilka effekter det har på hur barnen organiserar sig eller placerar sig i daghemmets utrymmen och vem pedagogerna ger uppmärksamhet i vilka situationer och på vilket sätt. Genom observation förankras jämställdhetstänket i den konkreta vardagen i det daghem där arbetet görs. Det underlättar även för förståelsen av vad ojämställdhet betyder för oss i vår vardag och på vilket sätt man som pedagog är med och skapar ojämställdheten. För att främja jämställdheten i verksamheten är det viktigt att använda sig av metoder som hjälper att förändra de mönster som bidrar till ojämställdhet. Mellan varje kursträff fick daghemmen uppgifter, som sedan gicks igenom vid handledningarna med Kristina Henkel.

Tabell 1. Genusanalys av böcker på daghemmet Kastanjen Antal böcker:

Antal flickor:

Antal pojkar:

Könsneutrala:

Huvudperson

8 st = 32 %

17 st = 68 %

–

Biroll

19 st = 19 %

37 st = 37 %

42 st = 42 %

Den första uppgiften var att göra en genusanalys av böckerna på daghemmet (se tabell 1). På daghemmet Kastanjen i Åbo kunde man se att de flesta böckerna i deras bokhylla handlar om pojkar, 68 procent av dem som hade huvudrollen i böckerna var pojkar, dvs. endast en tredjedel var flickor. Också de som hade biroller i böckerna var oftare pojkar, 37 procent mot 19 procent flickor och 42 procent könsneutrala.

Tabell 2. Observation av talarutrymme på daghemmet Kastanjen Flickor

Pojkar

Antal tilltal från pedagog

30

35

Barnet tar ordet själv

31

61

–

–

Tillsägelse/Negativ uppmärksamhet

Den andra uppgiften var att observera talarutrymmet för barnen (se tabell 2). Det gjordes på Kastanjen under ett tillfälle där pedagogen var medveten om att hon observerades. Det kan bidra till att pedagogen gav ordet nästan lika ofta till flickorna som till pojkarna och inte gav negativa tillsägelser. Däremot tog pojkarna oftare själva ordet, dubbelt så ofta som flickorna. Här kan man gärna också göra uppgiften så att man skriver namnet på barnen, flickornas efter varandra och pojkarnas efter varandra, så att man ändå får genusperspektiv. På det sättet ser man om det är vissa individer som får mer utrymme än andra, t.ex. om det endast är en eller två pojkar som tar ordet själva, medan de andra pojkarna är tysta eller om det finns mönster mellan könen.

13

Tabell 3. Med vad och med vem leker barnen? Barnets namn

Val av material

Vem leker barnet med?

Den tredje uppgiften var bl.a. att observera vad barnen leker med och med vem (se tabell 3). Det gjordes för att se om det fanns skillnader mellan flickorna och mellan pojkarna och för att tydligt se om flickor och pojkar leker med varandra och om alla har någon kompis att leka med. På Kastanjen märkte personalen på det här sättet t.ex. att ingen av flickorna lekte med lego.

Husmodellen 1. Gör en bild över utrymmet på daghemmet. 2. Observera var barnen och pedagogerna befinner sig genom att skriva in flicka, ­pojke och ­vuxna. 3. Analysera bilden och fundera på om det behövs förändringar någonstans. Husmodellen gjordes för att få en bild av var barnen leker på daghemmet och var sakerna är placerade. Via den får man också reda på var de vuxna befinner sig på daghemmet och om det finns platser där de vuxna inte är. Här märkte personalen på Kastanjen att det bara var pojkar som lekte i kuddrummet och att ingen från personalen var med i rummet. Det här såg personalen som problematiskt och som en konkret sak att försöka förbättra.

Videofilmning Efter Henkels tredelade utbildning började vi filma med videokamera på båda daghemmen för att få en realistisk bild av hur personalen bemöter barnen i olika situationer. På det ena daghemmet filmade projektledaren korta snuttar av olika situationer, 5–20 min per gång. På det andra daghemmet filmade personalen först själv, men senare filmade projektledaren. Vi märkte att om de anställda filmade själva så att de satte kameran på ett stativ utan att bevaka den, var det många barn som gick framför kameran och filmerna blev svåra att titta på. Personalen hade inte resurser att ha en person som stod bakom kameran. Det skulle säkert gå bra att filma utan att ha en person bakom kameran, om man riggade upp kameran nära taket och om man sedan kom ihåg att stänga av den efter lämpliga stunder, så att materialet inte blev alltför långt. Vi kom till att tjugo minuter per situation räcker mer än väl, och det stöds också av de svenska erfarenheterna i liknande projekt. Det viktiga var att kameran riktades mot en person från personalen så att man såg hur personen bemötte barnen. Kameran riktades hela tiden åt samma håll under en filmningssituation.

14

Projektledaren gick sedan igenom materialet och valde ut vissa bitar som vi ville titta på tillsammans med personalen på daghemmet. De bitar vi valde att gå igenom innehöll såväl positiva saker som saker man kunde förbättra och diskutera. Vi valde filmsnuttar som beskrev vardagliga situationer på daghemmet.

Genomgång av filmmaterialet Första gången vi tittade på filmerna tillsammans med personalen på båda daghemmen var ­Kristina Henkel med och handledde. Under handledningen fick personalen tips på konkreta metoder och lösningar för att utveckla arbetet. Vi delade in stora och lilla sidan i olika grupper med två handledare per grupp på det ena daghemmet. I båda grupperna tittade vi på två korta filmsnuttar med olika personer från personalen i huvudrollen. Sedan fick de som var filmade säga vilka tankar filmen väckte och efter det fick de andra kommentera. Sedan diskuterade vi tillsammans vad vi sett, vad som var positivt och vad som eventuellt kunde göras på ett annat sätt och varför. På det andra daghemmet gjorde vi på samma sätt, men alla tillsammans. Det är inte lätt att bli filmad och analyserad i sitt arbete. Den här metoden krävde därför lite ­extra mod av de anställda och en vilja att utvecklas. Eftersom det är en nästan nödvändig m ­ etod för att synliggöra könsnormativt beteende, förväntningar och attityder hos sig själv och i det egna daghemmet var det viktigt att göra det med hela personalen. Det var bra att alla fick titta några gånger på olika filmer med sig själva i huvudrollen för att vänja sig vid det och för att ­sedan kunna fokusera på att utvecklas och tillsammans kunna fundera på nya metoder som kunde användas. Det var därför bra att ha flera handledningstillfällen för att titta på filmerna. Vi började filma på daghemmen efter att personalen gått en del av Henkels utbildning. Man såg ibland i personalens agerande att de hade deltagit i Henkels utbildningar och att de utvecklat sina metoder och bemötte barnen därefter. Det hade varit intressant att filma dem före utbildningen för att kunna jämföra. Men det viktiga är trots allt slutresultatet: att bemötandet av ­barnen blivit mer jämställt. Vi filmade olika situationer, både vuxenledd verksamhet och mer fria situationer, för att få ett varierat material. Situationerna var bland annat samling, badrum, fri lek, pyssel, påklädnad och matsituationer. Filmningarna gjordes flera gånger på båda daghemmen för att få bredd på ­materialet.

15

7. Resultatdiskussion Analyser av filmerna I filmerna kan man tydligt se att personalen ibland bemötte barnen olika beroende på om de var pojkar eller flickor och gav dem olika förutsättningar. Givetvis bemöttes inte heller alla ­pojkar eller alla flickor lika, men skillnaderna mellan könen var mer markanta. Vissa barn fick mer plats och mer makt än andra. Som helhet var det inte till fördel för varken pojkarna eller flickorna och deras utveckling. Vi såg att pedagogerna ofta benämnde och delade in barnen i ”pojkar” och ”flickor”. De pratade mer med flickorna medan pojkarna oftare fick korta kommandon. Pojkarna gavs mera plats, de fick ordet oftare och fick välja oftare. Flickorna förväntades klara sig själva bättre och vara mer hjälpsamma, medan pojkarna förväntades vara bråkigare och tilläts leka längre i stället för att t.ex. städa. Vissa leksaker och utklädningskläder användes endast av flickor eller endast av ­pojkar. Vi såg också att pojkarna lättare fick hjälp vid på- och avklädning utan att be om det

Exempel 1: Pojkarna leker medan flickorna städar Förskolebarnen leker och pysslar och avslutar för att städa undan. Pedagogen sitter vid bordet med fyra flickor som pysslar med pärlor. Hon pratar med dem och sitter med ryggen mot tre pojkar, som sitter på golvet och leker. Hon ser inte vad pojkarna gör och pratar inte med dem. Pedagogen ber tillsammans med en annan pedagog, som kommit och satt sig med pojkarna på golvet, barnen att börja städa undan. Flickorna vid bordet börjar städa sina saker, medan pojkarna på golvet ­fortsätter att leka. Pedagogen bredvid dem städar. Snart kommer en av flickorna till dem som är på golvet och pedagogen frågar henne om hon städat undan sina saker. Flickan, som redan städat undan sina egna saker, börjar städa undan leksakerna på golvet tillsammans med pedagogen, medan p ­ ojkarna ­fortsätter att leka. Flickan och pedagogen städar undan de saker som pojkarna lekt med, utan att ­pojkarna hjälper till. Här kan man se att pojkarna i början då leken håller på inte får samtal eller uppmärksamhet av pedagogerna. Den ena pedagogen sitter med ryggen mot dem och då den andra pedagogen kommer och sätter sig med dem talar hon inte med dem, utan börjar städa. Man kan se att uppmaningen att börja städa inte är så klar och tydlig, ändå är det tydligt att flickorna genast ­reagerar medan pojkarna inte gör det.

Exempel 2: ”Jag börjar skicka in lite flickor nu” Barnen har kommit in från gården på vintern och klär av sig ytterkläderna. I början hjälper en pedagog två flickor och diskuterar med dem. Med på bilden finns även en pojke i femårsåldern, men honom talar pedagogen inte med och hjälper inte heller honom. Han står och försöker skaka av sig sin overall, men ber inte om hjälp. Snart kommer två pojkar springande emot pedagogen, som omfamnar den ena pojken och klär av honom ytterkläderna, utan att han ber om det. Pedagogen använder korta kommandon åt pojkarna som: ”tossorna!”. Med i filmen finns också daghemmets yngsta barn, en flicka på tre år, hon blir erbjuden hjälp men svarar inte. Hon sköter sig själv, även om hon har problem med att få handskarna och sockorna upp på hyllan, som är högt uppe. Hon försöker kasta dit dem. Från ytterdörren hör man hur en pedagog ropar: ”Jag börjar skicka in lite flickor nu”

16

Det här var en ganska tydlig situation där pedagogerna själva såg hur olika de bemötte flickorna och pojkarna. På det här sättet lär sig inte alla barn att klä på och av sig. En del får hjälp genast, medan andra får vänta eller klara sig själva. Alla barn får inte träna att vara verbala genom diskussioner med vuxna. Dessutom delade pedagogerna in barnen i pojkar och flickor. Man hörde hur en pedagog ropade att hon skickar in lite flickor. Man kan fundera över vad barnens kön har för betydelse i den här situationen. Är det lättare att först skicka in flickor medan det är färre pedagoger inne för att hjälpa eller har det ingen betydelse? Varför delar hon då in dem i grupper enligt kön? För barnen skulle det vara viktigt att de fick vara egna individer och inte en del av gruppen flickor eller pojkar.

Exempel 3: Vem blir vald? Det är samling för de stora barnen och ett barn har födelsedag. Han fyller sju år. Han har en krona och en röd mantel på sig. En pedagog leder samlingen och barnen sitter på bänkar i en hästsko. Framför dem sitter födelsedagsbarnet och bredvid honom står pedagogen. Det går lugnt till och barnen vet hur de ska bete sig. Då födelsedagsljusen tänds vet alla när de ska börja räkna. De har gått igenom systemet tidigare och det fungerar. Barnet får själv välja i vilken språkordning födelsedagssången sjungs, svenska, finska och engelska. Pedagogen bemöter barnen positivt, hon säger inte nej när andra pratar, utan ”bra att ni vet, men nu är det födelsedagsbarnets tur”. De andra barnen är ändå inte delaktiga i firandet. Pedagogen koncentrerar sig helt på födelsedagsbarnet och de andra har ingen uppgift eller delaktighet. I slutet av samlingen får födelsedagsbarnet välja i vilken ordning barnen går till lunch. Han väljer först en större pojke, sedan flickor och pojkar om vartannat. Ett barn blir ensamt på en bänk då de andra fått gå. Han blir vald till sist. Under handledningen med personalen funderade vi på hur man kunde göra det här annorlunda, så att alla barn skulle vara delaktiga och så att födelsedagsbarnet inte skulle få makt att välja, vilket betyder att något annat barn inte blir valt. Kan man låta barnet välja på något annat sätt? Till exempel dra kort, färger eller ålder. Kunde de andra barnen till exempel få ge födelsedagsbarnet fantasipresenter? Födelsedagsbarnen får välja om de vill ha på sig en röd kungamantel, en rosa mantel, en kungakrona eller en prinsesskrona. Under handledningen funderade vi om kläderna kunde vara något annat än kung-/drottningtema, eftersom barnen då har svårt att välja annat än det som förväntas av dem som flickor eller pojkar. I synnerhet pojkarna har svårt att välja annat än kungakläder. Man kunde kanske bredda lite på konceptet så att barnen fick fler valmöjligheter, som inte är så könsstereotypa. Barnet valde inte först alla pojkar, utan också flickor. Det tyder på att barn på det här daghemmet ännu i sju års ålder kan vara kompis med barn av annat kön.

Koppling till forskning Enligt FD Annika Månsson, som skrivit sin avhandling om Interaktionsmönster på förskola mellan pedagoger och de yngsta barnen i ett genusperspektiv, dominerar pojkarna ofta de helt vuxenledda situationerna, till exempel samlingarna. De dominerar talarutrymmet, pedagogerna följer upp och förstärker deras initiativ genom blickkontakt eller nya frågor och de nämner pojkens namn. Enligt Månsson blir flickorna mer synliga under de delvis vuxenledda situationerna jämfört med de helt vuxenledda situationerna, till exempel under måltidsstunderna och på- och

17

avklädningssituationer. De delvis vuxenledda situationerna har en jämnare fördelning av barnens signaler om kontakt med pedagogerna, även om också de dominerades av pojkarna. Enligt Månsson överlämnas vuxenledningen ibland tillfälligt åt pojkar. (Månsson 2000) Det här såg också vi i pilotprojektet. Ett exempel är en samling då pedagogen frågar en pojke som sitter i hennes famn om flickans val av sång är bra och om hon själv får visa tecken med handen till en sång de ska sjunga. Då han säger nej, säger hon ”snälla” och försöker övertala honom att gå med på det. Vissa pojkar ges mer plats vid samlingarna och styr ibland hela samlingarna, utan att det har varit meningen och ofta utan att pedagogerna registrerar det, även om barnen kanske bara är tre år gamla. Svenska undersökningar visar att pojkar oftare får hjälp med på- och avklädning utan att be om det, medan flickor i högre grad får lära sig att klara sig själva. Christian Eidevalds (2009) filmade för sin avhandling på olika daghem och på filmerna såg han att flickor fick hjälp med påklädningen utan att fråga tre gånger, medan pojkar fick hjälp 62 gånger utan att be om det. Enligt genuspedagogen Kajsa Wahlström får flickor däremot oftare samtal av pedagogerna, medan pojkarna får nöja sig med korta kommandon (Wahlström 2003). Det här är något som också vi såg i våra filmer. Det fanns flera situationer, förutom avklädningen som beskrevs tidigare, där pedagogerna satt med flickorna och diskuterade med dem till exempel då de pysslade. Med pojkarna kunde pedagogerna sitta utan att alls tala med dem, utan de koncentrerade sig i stället på att hjälpa pojkarna. Pojkarna fick också ofta korta kommandon som i exemplet ovan. Utgående från forskningsresultaten kan man tänka sig att pojken i exemplet tidigare, som inte bad om hjälp och försökte skaka av sig overallen, men inte såg ut att riktigt lyckas, kanske var van vid att få hjälp utan att be om det och väntade på att det skulle hända även nu.

Förändringar på daghemmen Innan pilotprojektet startade ansåg föreståndaren på daghemmet Kastanjen att daghemmet var jämställt och att alla barn bemöttes lika oberoende av kön. När projektet kört i gång och personalen fått utbildning om jämställdhet märkte personalen att alla inte blev lika bemötta, utan att det fanns skillnader i hur flickor och pojkar bemöttes och de gavs olika förutsättningar och möjligheter. Efter att konsekvent ha jobbat med jämställdhet på daghemmen är resultaten enligt personalen att bemötandet av barnen har blivit annorlunda, mer jämställt. Flickor och pojkar bemöts mer lika än tidigare. Barnen leker mer varierat och med olika leksaker. De har fått fler alternativ att välja mellan och deras handlingsutrymme har blivit större. Personalen har fått en medvetenhet som påverkar barnen positivt och barnen har själva fått en medvetenhet som underlättar överskridandet av könsnormerna. Barnen behöver inte längre framhäva sig, utan det uppstår mer diskussioner. Det här innebär mindre press för dem. Eftersom barnen får positiv uppmärksamhet av personalen för andra saker än sitt utseende behöver barnen inte mer klä sig i fina kläder då de kommer till daghemmet. De blir bekräftade ändå. Barnens kläder har också blivit mer varierande och könsöverskridande.

18

Leksakerna har blivit mindre könsnormativa. Flickor och pojkar leker mer tillsammans och blandat med alla leksaker. Under projektets gång märkte personalen i samband med en hemuppgift att inga flickor leker med lego. De började medvetet introducera flickorna till lego och efter en tid ville flera av flickorna leka med dem. Det är ett exempel på hur personalen medvetet kunnat förändra och ge barnen fler möjligheter genom att visa hur man leker med olika saker och genom att inte utgå från att barnen inte vill något för att de tillhör ett visst kön. Efter att personalen i en annan hemuppgift märkt att endast pojkar leker i kuddrummet och att det går så vilt till där att ingen från personalen vill vara på plats, förändrades situationen. Personalen hade omedvetet undvikit rummet och inte sett att det inte var några flickor där. Personalen förändrade rummet, så att fler barn ville vara där och också personalen. Rummet hade varit problematiskt och ingen hade orkat fundera på det tidigare. Nu blev det lugnare, mer vuxen­ närvaro också för pojkarna, och både pojkar och flickor trivdes där. Under handledningen med Henkel funderade vi på hurdant system som kunde underlätta städningssituationerna så att alla skulle lära sig att ta ansvar och för att undvika att någon tar ansvar för andras saker såsom flickan i filmepisoden. Pedagogerna beslutade sig för att prova på en ”städklocka” som de skulle ringa i då barnen förväntas börja städa. Alla borde höra den lika bra och då systemet kom i gång i praktiken visade det sig fungera väldigt bra. Vid införskaffning av nya böcker köps det in sådana böcker det finns minst av för att få ett bredare sortiment med både flickor och pojkar som gör varierande saker, har ett brett utbud av egenskaper och där olika familjebilder blir representerade. Personalen vid daghemmet Kastanjen gjorde sommaren 2010 ett studiebesök till daghemmet Svarta Grisen i Stockholm, som jobbar med genuspedagogik. Besöket var viktigt och lärorikt för personalen och deras fortsatta arbete på Kastanjen.

19

På daghemmet Kastanjen har personalen noterat följande utmaningar: • Det har varit svårt för flickorna att komma med i lekar med lego. Endast pojkar lekte med lego och sjörövarskeppet. • Svårt att låta bli att använda uttryck som ”hej flickor” och ”hej pojkar”. • Svårt att pipa varandra (påminna om någon gör något man kommit överens om att försöka undvika). • Att inte använda ordet INTE. • Svårt att hitta balansen i vad man ska läsa för barnen. En utmaning att byta ut han mot hon i sagor, svårt att få det att flyta. • Att barnen skulle leka mer tillsammans pojkar och flickor även utomhus. • Att ställa öppna frågor – för snabbt ställs frågor där barnet kan svara ja eller nej. • Utklädningsklädernas användning begränsad till könsnormerna. • Hur ska en nyanställd komma i gång och in i arbetet, få en grund att stå på och utvecklas därifrån i egen takt? De konkreta metoder som Kastanjen koncentrerat sig på för att komma vidare har, förutom ­utbildningarna och uppgifterna som hört till dem, varit: • Att hela personalen koncentrerar sig på en metod i taget i två veckor per metod. Tiden är överenskommen på förhand och en person från personalen utses som ansvarig för varje metod och tidsperiod. • Den första metoden var att pipa varandra varje gång någon använder uttrycket pojkar eller flickor om en grupp med barn. • Den andra perioden försökte personalen undvika ordet INTE under vissa bestämda situationer varje dag, t.ex. under måltider eller på- och avklädning. • Under den tredje perioden observerades barnens talarutrymme. En person observerar i en viss vuxenledd situation, t.ex. vid samling, och drar streck för varje gång en pojke eller en flicka tar ordet och i en annan kolumn för varje gång de får ordet av pedagogen. Det här görs också gärna så att man skriver upp barnets namn, så man ser resultaten på individnivå. • Danskjolar sys åt barnen och nya kläder sys åt familjedockorna. • Fundera på hur man kan bredda förrådet med rollkläder, så att det finns mer utrymme för olika val. • Försöka göra det mer möjligt för flickorna att leka med lego och piratskeppet, om de vill. Även personalen på daghemmet i Nyland har sett positiva förändringar efter arbetet med jämställdhet. Personalen har blivit mer medveten om sitt sätt att bemöta barnen och det har skett förändringar i daghemsmiljön.

20

8. Konkreta arbetsmetoder Kristina Henkel talar om en process i tre steg för att få i gång en förändring på daghemmen då man jobbar med jämställdhet. Det första är att ge barnen mer positiv bekräftelse och byta ut den negativa uppmärksamheten mot positiv. Sedan börjar man arbeta med att synliggöra normer och omedvetna förväntningar på flickor och pojkar och därefter kan man börja förändra förväntningarna och bredda könsrollerna. (Henkel 2009, 33) Det kan också handla om att som vuxen bredda sin egen könsroll. Barn märker om man säger en sak men med sitt beteende visar en annan sak, t.ex. genom att själv hålla fast vid de traditionella könsrollerna. Enligt Hirdman (2003) är det manliga norm och flickor kan lättare göra manliga saker utan att utmärka sig, eftersom det manliga uppfattas som mer naturligt. Pojkarnas könsroll kan därför ofta vara ännu trängre. Vi har försökt ge alla barn fler möjligheter till olika sätt att uttrycka sitt kön på. Eftersom tanken med arbetet är att skapa fler möjligheter för barnen är det bra att akta sig för att inte begränsa barnen mer genom att se det som ett misslyckande om de väljer mer traditionellt. Det blir lätt så att man som pedagog värderar det manliga mer och puffar flickor att välja pojkiga saker. Men det är viktigt att inte skapa nya begränsande normer som blir tvärtom, så att det enda rätta för en flicka är att välja emot det traditionella utan att erbjuda barnen fler positioner. Enligt Klara Dolk borde pedagogerna försöka skapa möjligheter för barnen att uttrycka sig och vara på olika sätt. Först då kan man lyckas utmana normer och skapa nya möjligheter. (Dolk 2011, 59) I ett jämställt bemötande spelar språket en stor roll och det är viktigt hur de vuxna säger saker. Också kroppsspråket har betydelse. Det gäller även att utmana normerna i språket. Om en pojke kommer till daghemmet med rosa skor och de andra barnen kommenterar att han har ”flickskor” på sig är det av stor betydelse hur pedagogerna bemöter situationen. Säger pedagogen att ”också en pojke kan ha rosa” eller säger hon ”många barn tycker om rosa” förmedlas olika budskap. Antingen säger pedagogen att det normala är att det är flickor som har rosa och då befäster hon normen eller så utmanar hon normen och säger att det är en färg för alla. Enligt Christian Eidevalds bidrar vårt sätt att säga och göra saker ibland till att upprätthålla normer och stereotypa föreställningar (Eidevalds 2011, 88). Det gäller också att diskutera frågorna med barnen i sådana här sammanhang för att ge dem redskap att hantera liknande situationer i ­framtiden. Det handlar om att tänka tvärtom ibland och fundera om man skulle ha gjort annorlunda om barnet var av det andra könet. Reagerar man t.ex. lika om en flicka är arg som då en pojke är arg? Får alla barn visa ilska på samma sätt? Ingriper vi lika snabbt då flickor och pojkar är bråkiga eller högljudda?

21

Sammanställning av Kristina Henkels metoder • Att ”pipa” sina kolleger. Att synliggöra genusfällor för varandra och senare diskutera vad som hände och att kunna skratta åt sig själv.

• Användning av ”Stopphanden” då man vill öva på turtagning. Det är viktigt att introducera

• • • • • • • • • • • • •

• •

•

metoden för barn och föräldrar och att ge barnen positiv bekräftelse då de klarar av att vänta på sin tur. Markera med handen mot den som avbryter ett samtal, medan du behåller fokus på den du talade med. Sedan ger du den som fick vänta positiv uppmärksamhet. Skrikträd, skrikvrå eller stamp i golvet för att uttrycka ilska. Motsatsen är att ha ett mjukiseller ledsendjur att krama då man har svårt att uttrycka sorg. Det är viktigt att alla barn får uttrycka alla slags känslor och att pedagoger inte ”tolkar”. Introducera nya leksaker för barnen, över könsgränserna. Berätta hur man använder dem, precis som vi gör med t.ex. vattenfärger eller delta själv i leken och visa. Flickor blir inte alltid visade hur traditionella pojkleksaker används och tvärtom. Ändra om platserna för leksakerna och blanda dem, så att barnen kan skapa nya lekar lättare. Ha inte traditionella flick- och pojkleksaker skilt. Låt flickor och pojkar vara vänner/kompisar utan att tillskriva dem rollen som ”par”. Jämför med den inre likheten människor emellan. Hudfärg, religion etc. spelar ingen roll – det är viktigt att alla får leka tillsammans. Försök minska på tävlandet speciellt för pojkar, uppmuntra till samarbete i stället. Bekräfta barnet som den person det är – inte utseendet eller prestationerna, duktigheten – uppmärksamma egenskaperna och aktiviteten i stället. Ställ frågor i stället för att berömma prestationen – vad föreställer teckningen? Vilka färger har du använt? Ha blanketter och listor på daghemmet så att alla är inkluderade (mamma-mamma, pappapappa, ensamstående). Fundera över vem ni ringer till när barnet blir sjukt? Kan det göras 50/50 till föräldrarna, om det finns två föräldrar? Bredda din egen könsroll – skulle du ha gjort/reagerat på samma sätt ifall det varit en flicka/pojke? Diskutera med barnen – hur var det förr, vad fick män och kvinnor göra. Hur skiljer det sig från i dag? Ta konkreta exempel från t.ex. sagor. Byt ut ordet INTE, ställ en fråga i stället, hur tänkte du? Skapa ja-regler; du får gå här, i skrikvrån får man skrika, i korridoren får du springa. Gör en förteckning på hurdana böcker/sagor ni redan har på daghemmet, vilka roller förekommer i dem. När det är dags att skaffa nya sagor, välj det ni har minst av. Lär ni ut till barnen hur man är en bra lyssnare? Fråga barnen vad de tror? Ni kan lära barnen att vara tålmodiga, att titta på den som pratar, att vara tysta och att kommentera lite (mm … jaa ... kroppsspråk), att svara på frågor och att sitta still. Diskutera och öva. De som är bra på att prata kan få ett extra ansvar för att lyssna och tvärtom (fungerar bra med barnen när man funderar på jämn fördelning). Använd en ”talarsten” då ni pratar t.ex. under samlingen. Det hjälper barnen att komma ihåg vem det är som ska prata. Den som pratar håller i ”talarstenen” och då har de andra ansvar för att lyssna. Det är viktigt att barnen får säga ”pass” då de inte vill säga något. Att jobba systematiskt kommer med tiden att leda till att de blyga barnen kommer att våga ta plats. Hjälp barnen att avsluta och ge över/fördela ordet till följande barn. Metoden att räcka upp handen är problematisk då en del barn vågar och ropar medan andra inte tycker om att räcka upp handen, inte vågar eller tycker att det är töntigt … Då är det bättre att pedagogen fördelar ordet jämnt mellan alla barn. Jobba med att lösa konflikter. Fundera på vad som hände i situationen, hur det känns för mig, vad som ska göras. Exempel: Du tog min spade – Jag blev ledsen – Ge tillbaka min spade.

22

Husmodellen, kartläggning av den fysiska miljön Husmodellen1 kommer från JämO i Sverige och synliggör var barn/elever och personal befinner sig och hur de använder utrymmet på daghemmet.

• Ta ett stort, vitt papper och gör en förenklad skiss över förskolan/skolan och utemiljön. •

• •

Namnge olika utrymmen och rita in dem på skissen. En förskola eller ett fritidshem kan rita in alla sina utrymmen och rum. Markera med färger eller symboler var flickor respektive pojkar tycker om att vara och brukar vara och var de ogillar att vara eller inte brukar vara. Med yngre barn gör pedagogerna detta själva, medan äldre barn/elever kan delta i kartläggningen. De kan få ett antal post it-lappar eller färgpennor och enskilt eller i grupp få markera på skissen. Gruppernas kartläggning sammanställs på ett stort, gemensamt papper. Markera med symboler (till exempel papperspengar) var förskolan/skolan har lagt ner stora eller små resurser, till exempel i utrustning. Samtala med barnen/eleverna och fördjupa den bild som träder fram. Det kan vara bra att göra det i flick- respektive pojkgrupper, eftersom det kan finnas maktrelationer som hindrar samtalet.

Att reflektera över: • Vilka platser och aktiviteter gillar flickor respektive pojkar? Vad är det de gillar där? • Vilka platser och aktiviteter undviker flickor respektive pojkar? Vad är det de ogillar? • Finns det kränkande situationer och kan det finnas på de platser som ogillas? På vilket sätt blir de kränkta? Används härskartekniker? Vilka då?

Med vad och med vem leker barnen? Skapa ett schema där alla barn listas och ett spaltutrymme att fylla i vilket material barnet ­använder sig av och en spalt med möjlighet att skriva in vem barnet leker med.

• Utgående från era observationer kan ni lägga märke till vilka barn som leker med många olika barn, vilka barn som alltid leker tillsammans och vilka barn som bli utanför.

• Materialinsamlingen. Reflektera över vilka färdigheter barnet/barnen övar med de olika materialen och hur vi kan arbeta så att alla barn får möjlighet att träna många olika färdigheter.

1

Källa: http://www.jamstalldskola.se/arbeta-jamstalldhet/steg1-kartlaggning.shtml

23

Valstund Pedagogerna organiserar olika ”lekstationer” som stimulerar olika färdigheter. Pedagogerna presenterar de olika lekstationerna. Efter det får varje barn välja ett kort/en färg/ett föremål som representerar en lekstation. Varje station har ett begränsat antal deltagare (dvs. korten/föremålen är begränsade). Vid varje valstund används organiserad valordning så att alla barn någon gång får välja först, som andra, tredje och så vidare. Lekstationerna fungerar som organiserade lekar där vuxna finns med för att ge lekinspiration. Valstundens funktion enligt Kristina Henkel är att: • alla får vara med (man kanske hittar en ny kompis för dagen) • barnen får upptäcka nya kompisar och prova nya roller • breddar könsrollerna • ökar kreativiteten och fantasin • barn får arbeta och leka ostört (barn behöver inte ha koll på andra barn) • ett tillfälle att träna samarbete.

24

9. Utvärdering Projektet har tagit längre tid än planerat, vilket kan ses som positivt eftersom en förändringsprocess av det här slaget tar tid. Daghemmen har haft mycket annat på gång samtidigt och har behövt tid för att utföra allt, men de har också behövt tid för att processa innebörden. Vissa metoder har de inte tagit till sig genast, men efter en tid har de varit färdiga för dem. Det tar tid att ändra sina värderingar och förhållningssätt och det har varit bra att vi inte har behövt påskynda processen. Ibland kunde arbetet ändå ha gjorts lite effektivare från vår sida, med tätare kontakt och träffar med daghemspersonalen för att kunna ge mer stöd och få bättre resultat. Resurserna från Folkhälsans sida har inte varit så stora. Största delen av pilotprojektet var två anställda engagerade, Sara Sundell och Petra Turja med sakkunnighjälp i början av Malin Gustavsson. Efter att Petra Turja blev moderskapsledig, har det i huvudsak varit Sara Sundell som skött arbetet vid sidan av andra uppgifter. Arbetet skulle ha fortskridit effektivare om det hade funnits mer personalresurser för det.

Processen i daghemmen Det fanns en skillnad mellan de två daghemmen och deras utgångslägen. Det ena daghemmet hade tid att förbereda sig för projektet och hade därför också möjlighet att delta med hela personalen i Henkels utbildningar, göra hemuppgifter och läsa böcker i ämnet. Det andra daghemmet erbjöds möjligheten att komma med i projektet i ett senare skede och hade därför mindre resurser för projektet och mindre tid för planering och förberedelser. Daghemmet hade därför flera personer som inte var lika delaktiga i processen, förutom handledningarna på daghemmet, och som inte var lika insatta i ämnet som de som gått Henkels utbildningar. De två personer som deltog i utbildningarna fick ta det största ansvaret. Personalen på daghemmen hade också lite olika målsättningar med projektet. På det ena daghemmet var målet att förändra verksamheten så att jämställdhet skulle integreras i hela verksamheten tillsammans med hela personalen. Det andra daghemmet kom med för att få nya metoder och nya infallsvinklar som de kunde integrera i vardagen på daghemmet. De ville utveckla daghemmet, men ta ett steg i taget utan att avsätta lika mycket tid för jämställdhetsarbetet. Det var en fördel att ha med två olika daghem som jobbade på olika sätt. Vi lärde oss mycket av det som vi kan ha nytta av i framtiden då vi stöder andra daghem som vill jobba med jämställdhet. Det blev tydligt att det blir lättare att få i gång förändringar på daghemmet om hela personalen är med från första början och om man är klar och tydlig med arbetets innehåll och olika skeden. Samtidigt såg vi att jämställdhetsarbetet är till nytta för personalen och barnen, även om man avsätter mindre tid för det och tar ett steg i taget och småningom integrerar fler ­metoder i verksamheten. Efter att ha deltagit i utbildningar i Sverige och fått ta del av deras erfarenheter av jämställdhetsarbete på daghem, lärde vi oss i ett tidigt skede att hela personalen borde vara med i arbetet för att lättare kunna integrera jämställdhet i daghemmets vardag. Det var värdefull kunskap, som underlättade vårt arbete.

25

Vi borde ändå mer aktivt ha följt upp och delat med oss av Henkels utbildningsinnehåll till alla i personalen för att få ett bättre resultat genast från början. Nu var det inte lika tydligt för alla vad fördelarna med jämställdhetsarbetet är och vilka metoderna var. Vi borde ha gjort en mer systematisk plan för läsandet av böckerna vi gav daghemmen, så att alla skulle ha läst dem till exempel inom en utsatt tid. Vi kunde ha ordnat en träff då vi hade reflekterat över böckernas innehåll med personalen. Vi märkte stor skillnad i personalens attityder mellan de olika handledningstillfällena på båda daghemmen. Attitydförändring tar tid och processen framskred så att personalen började iaktta sig själva och varandra och kom sedan till insikt om flera saker och blev mycket positivt inställda till jämställdhetsarbetet. Även förändringar i personalen har varit betydelsefulla. Det kan vara bra för personalen att det kommer en ny anställd för att se hur långt de kommit i arbetet, då de får någon som ifråga­sätter metoder och diskuterar ur ett annat perspektiv. Men vi borde genast ha utvecklat en handlings­ plan för hur nya anställda på ett bra sätt sätts in i jämställdhetsarbetet och får kunskap om ­metoderna. Ett materialpaket för nyanställda borde utvecklas.

Pilotprojektet Pilotprojektet har varit lärorikt på många plan. Eftersom det var ett pilotprojekt fanns inga ­färdiga mönster, lösningar eller strukturer för hur saker skulle göras. För daghem som i framtiden vill jobba med jämställdhet borde vi med stöd av erfarenheterna av pilotprojektet utveckla ett material med fakta om jämställdhet inom småbarnsfostran, hur man kommer i gång med ­arbetet, vilka metoder man kan använda sig av och på vilket sätt. På det sättet kunde de göra processen mer strukturerad. Vi jobbade i början med influenser av kompensatorisk pedagogik och övergick småningom till en mer normkritisk pedagogik. Också i Sverige har jämställdhetsarbetet utvecklats på samma sätt. Kompensatorisk pedagogik innebär att man anser att pojkar och flickor uppfostras olika och får olika egenskaper stärkta och kompenserar barnen med det de inte fått tillräckligt av i den traditionella uppfostran. Henkel hade fortfarande i början av projektet ett mer kompensatoriskt perspektiv och det påverkade projektet. Den normkritiska pedagogiken slog igenom i ­Sverige efter vår start och vi tog influenser därifrån och utvecklade verksamheten mer norm­ kritisk. Projektet har gett goda resultat. Förutom att erfarenheter, kunskap och metoder kunnat spridas via utbildningar och medier till många daghemspedagoger, föräldrar, beslutsfattare och andra intresserade, har personalens inställning och arbetssätt och därmed barnen och hela pilot­daghemmen utvecklats och förändrats positivt. Personalen har via utredningarna på dag­ hemmen identifierat ojämställt bemötande och ojämställdhet i miljön och materialet på daghemmet. De har utvecklat nya jämställda arbetssätt, där de bemöter barnen mer jämställt och där daghemsmiljön främjar jämställdhet. De ser på barnen mer som individer än som flickor och pojkar. Det ger barnen bättre förutsättningar för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter oberoende av kön.

26

Henkels utbildningar Efter Kristina Henkels tredelade utbildning bad vi deltagarna att fylla i en utvärdering. Vi fick mycket positiv respons för utbildningarna. Önskemålet från vår sida var att det skulle komma fler från varje daghem på utbildningen och det syntes i feedbacken att det var välmotiverat. De som kom ensamma saknade någon att dela kunskapen och de nya tankarna med. De såg det som en utmaning att motivera resten av personalen, som inte deltagit, att ändra på sitt arbetssätt och sina värderingar. Enligt de flesta deltagarna gav utbildningarna ny kunskap, väckte många tankar, inspirerade och gav nya idéer och tips. De konkreta exemplen var till hjälp för många och de kände att de fått verktyg och kunskap för att jobba vidare med jämställdhet på sina daghem.

27

10. Synlighet, kunskapsspridning och sakkunskap Projektet har fått mycket synlighet i medier både på finlandssvenskt och på finskt håll. Tv: • Min morgon, oktober 2010 • Turku Tv:s Åktur, oktober 2010 • Seportage FST5, januari 2012 Radio: • Radio Vegas Familjeliv, oktober 2010 • Radio Suomi, september 2011 • Yle Puhe, september 2011 • YLE Uutiset, oktober 2011 • Radio Vegas Radiohuset, november 2011 • Radio Vegas God morgon Svenskfinland, mars 2012 • Radio Yle1 Kultakuume, maj 2012 Tidningar: • Åbo Underrättelser, oktober 2010 • Opettaja, 23.6.2011 • Helsingin Uutiset, 17.8.2011 • Länsiväylä, 17.8.2011 • Omnämnande i Aamulehti, september 2011 (kom också i Lapin Kansa, Kainuun Sanomat och Satakunnan kansa) • Kaksplus, oktober 2011 • Vauva-lehti, november 2011 • Österbottens tidning, mars 2012 • Tulva, maj 2012

Kunskapsspridning om projektet och jämställdhetsarbete på daghem Förutom Henkels tredelade utbildning ordnade projektledaren tre seminarier ”Hänger mobbning och ojämställdhet ihop?” i samarbete med Folkhälsans mobbningsförebyggande arbete på daghem. Seminarierna ordnades i Helsingfors, Korsholm och i Åbo och hade ca 100 deltagare i Helsingfors och i Korsholm och ca 50 i Åbo. Projektledaren har föreläst om temat och erfaren­ heterna från pilotprojektet vid flera olika tillfällen, bl.a. på Kommunförbundets utbildning för daghemspersonal i Helsingfors 2010 och i Åbo 2011, Gammas lunchseminarium i H ­ elsingfors 2010, Föreningsfestivalen 2011 i Åbo, Regnbågshelgen 2011, Svenska kvinnoförbundets höstmöte 2011, Institutionen för beteendevetenskaper vid Helsingfors universitet 2011, Under­visnings- och kulturministeriet på utbildningen ”Sukupuolisilmälaseilla hyviin tuloksiin” ­arrangerad av Ekvalita 2011, Novia i Åbo 2012, Barnträdgårdslärarutbildningen vid Helsingfors universitet, Helsingfors Marthaförening och fortbildning av genuspedagoger inom Esbo stads dagvård och förskola 2012.

28

Projektledaren har för att få sakkunskap inom ämnet bekantat sig med aktuell forskning och litteratur och deltagit i flera utbildningar och seminarier om jämställdhet och genusfostran på daghem, främst i föregångarlandet Sverige. Projektledaren är sedan december 2010 medlem i en utbildningsarbetsgrupp om jämställdhet i skolan och inom småbarnsfostran i Delegationen för jämställdhetsärenden på Social- och hälsovårdsministeriet. Arbetsgruppen har bland annat ordnat ett seminarium ”Varhaiskasvatus ja perusopetus ­edistämään tyttöjen ja poikien tasaarvoa” i Ständerhuset i Helsingfors i oktober 2011. Med seminariet riktade vi oss bl.a. till politiska beslutsfattare, utbildningspolitiska aktörer, lärarutbildare och organisationer inom utbildningssektorn. Arbetsgruppen har också kommenterat målsättningarna för utbildning och småbarnsfostran i utkastet för regeringens jämställdhetsprogram 2012–2015. Ett samarbete startades med Kvinnosaksförbundet Unionen, som hade ett jämställdhetsprojekt på daghem från hösten 2010 till våren 2011. Projektledaren från Folkhälsan var medlem i projektets referensgrupp. Projektledaren har skrivit ett kapitel ”Att arbeta för ett mer jämställt daghem” till Mannerheims barnskyddsförbunds och Folkhälsans mobbningsförebyggande handbok ”Mobbar även små barn?” och artikeln ”Haastamalla normeja laajennat lapsen mahdollisuuksia” till boken ”Villit ja kiltit – Tasa-arvoista kasvatusta tytöille ja pojille”, som utkommer hösten 2012. Till den boken har också daghemmet Kastanjens föreståndare skrivit en artikel om deras process med jämställdhetsarbetet.

29

11. Slutord Folkhälsan har varit en föregångare med arbetet med jämställdhet på daghem i Finland. Det har funnits ett stort intresse för temat och arbetet bland daghemspersonal, föräldrar och medier. Projektet har fått mycket uppmärksamhet i medierna både på svenska och på finska. Det har visat sig vara ett viktigt arbete med positiva resultat för barnens välbefinnande och för vardagen på daghemmen. Jämställdhetsarbetet stöder och används också som en metod i Folkhälsans mobbningsförebyggande arbete på daghem och är med som en punkt i Folkhälsans arbete med hälsofrämjande daghem. Under pilotprojektets gång har Folkhälsan samlat viktigt material och sakkunskap, som tidigare saknades i Finland. Det är nu viktigt att vi delar med oss av den sakkunskapen och de erfaren­ heterna till daghemspersonal, främst till Folkhälsans egna daghem men också till andra. Det finns en efterfrågan på kunskapen som vi som föregångare och sakkunniga borde kunna svara på i framtiden. Alla barn borde bekräftas för den de är och inte för vad de gör, hur de ser ut eller vilket kön de tillhör. Då vuxna bekräftar barnet som den person det är stärker man barnets självkänsla. En sund självkänsla är grundläggande för hälsan. Barn borde få möjlighet att uttrycka sitt kön på ett varierande sätt och såsom de själva vill. De borde få samma möjligheter och resurser för framtiden och de borde bli lika bemötta, oberoende av deras kön. Vi såg i vårt projekt att pedagogerna på daghemmen, ofta omedvetet, bemöter barn olika beroende på om de är flickor eller pojkar och att det går att ändra på om man medvetet gör det. För att medvetandegöra var förändringar behövs är det viktigt att först göra olika observationer och kartläggningar på daghemmet. Speciellt effektivt är det att filma pedagogernas bemötande av barnen. Jämställdhetsarbetet innebär att synliggöra, ifrågasätta och bryta rådande könsnormer på ­daghemmet. Det handlar om kunskapshöjning, attitydförändring och att ta i bruk mer jämställdhetsfrämjande metoder. Arbetet gäller såväl personalens bemötande av barnen som hela daghemsmiljön, redskapen och barnens tillgång till dem. Jämställdhetsarbetet har påverkat vardagen på pilotdaghemmen positivt. Personalens bemötande av barnen påverkas i dag mindre av barnens kön och de använder sig av metoder som ger barnen större handlingsutrymme och stärker deras självkänsla. Barnen leker mer tillsammans över könsgränserna, mer varierat och med olika leksaker. Överskridandet av könsnormerna har underlättats för dem. Pilotdaghemmen fortsätter att jobba med de redskap de fått och börjat använda. Jämställdhetsarbetet är inget man blir klar med, utan ett perspektiv och ett förhållningssätt man hela tiden måste bära med sig och arbeta med i den pedagogiska verksamheten (Henkel 2009, 33). Bäst sker förändringen om man har en handlingsplan som man konsekvent följer. Det är en fortgående process, som måste inkluderas i hela verksamheten och utvärderas, undersökas och utvecklas med jämna mellanrum.

30

Litteratur Brade, Engström, Sörensdotter, Wiktorsson ”I normens öga. Metoder för en normbrytande undervisning” Stiftelsen Friends 2008 Dolk Clara ”Genuspedagogiskt trubbel. Från en kompensatorisk till en komplicerande och normkritisk genuspedagogik” i ”En rosa pedagogik. Jämställdhetspedagogiska utmaningar”. Författarna och Liber AB 2011 Eidevalds Christian ”Det finns inga tjejbestämmare – Att förstå kön som position i förskolans vardagsrutiner och lek” Avhandling Jönköpings universitet, ARK Tryckaren AB 2009 Eidevalds Christian ”Du kan inte ha alla kuddar själv”. Vardagsrutinernas könskonstituera(n) de kraft” i ”En rosa pedagogik. Jämställdhetspedagogiska utmaningar”. Författarna och Liber AB 2011 Hammarström Anne och Månsdotter Anne ”Varför behövs ett genusperspektiv inom folkhälsoområdet?” i ”Socialmedicinsk tidskrift 3/2008.” Henkel Kristina ”En jämställd förskola” Jämställt.se 2009 Henkel Kristina och Marie Tomicic ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2” Jämställt.se 2009 Hirdman Yvonne ”Genus: om det stabilas föränderliga former.” Malmö: Liber 2003 Månsson Annika ”Möten som formar. Interaktionsmönster på förskola mellan pedagoger och de yngsta barnen i ett genusperspektiv” Avhandling Malmö högskola 2000 Svaleryd Kajsa ”Genuspedagogik” Liber 2002 Wahlström Kajsa ”Flickor, pojkar och pedagoger” Sveriges Utbildningsradio AB 2003 Wiktorsson Per Föreläsning om normer på ”Genuspedagogik och normkritisk praktik i förskola/ skola. Höstsymposium” 1–4.11.2010 ”Folkhälsopolitisk rapport 2010. Framtidens folkhälsa – allas ansvar.” R 2010:16. Statens folkhälsoinstitut. ”Jämställdhet och folkhälsa” Ett kunskapsunderlag Karolinska Institutets folkhälsoakademi. 2009:5. Stockholms läns landsting

31

